Första lagutskottets utlåtande nr 40.
1
Nr 40.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Genom en den 18 mars 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 127, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (nr 872) om verkställighet
av frihetsstraff m. in.
Beträffande de skäl, som utöver vad nedan angives åberopats till stöd
för det genom propositionen framlagda lagförslaget, får utskottet hänvisa
till propositionen.
Till utskottet har med anledning av propositionen inkommit en skrivelse
från Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
De föreslagna ändringarna avse främst en decentralisering av vissa uppgifter
inom straffverkställigheten från fångvårdsstyrelsen till styresmännen
för fångvårdsanstalterna. Vidare innebär förslaget att länsstyrelserna
i huvudsak befrias från befattning med straffverkställighetsärenden.
Inledning.
Decentraliseringsutredningen avgav den 9 april 1948 en promemoria (nr
15) angående decentraliseringsfrågor inom fångvårdsstyrelsens verksamhetsområde.
Vissa av de däri framlagda förslagen avse ändringar i 1945
års lag om verkställighet av frihetsstraff m. in.
Utredningen har vid sin undersökning i hithörande delar väsentligen
begränsat sig till frågorna om straffdoms befordran till verkställighet och
i samband därmed uppskov med straffverkställighet, beräkning av strafftid
samt de intagnas behandling. Rörande dessa frågor har utredningen
undersökt i vad mån en decentralisering kan genomföras samt framlagt
förslag härom.
över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen,
riksåklagarämbetet, Svea och Göta hovrätter, hovrätten för Nedre
Norrland, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län, strafflagbered1
Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 40.
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
ningen, statens organisationsnamnet, föreningarna direktörer och assistenter
vid fångvårdsstaten, Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdoniare
ävensom Sveriges advokatsamfund och svenska fångvårdssällskapet.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har efter övervägande
av utredningens förslag funnit det möjligt att genomföra en betydande
decentralisering jämte vissa andra förenklingar.
Straffdoms befordran till verkställighet.
Rörande denna fråga har departementschefen uttalat bland annat:
»I uppgiften att befordra dom å frihetsstraff till verkställighet kunna särskiljas
fyra olika arbetsmoment, nämligen kontroll av domens verkställbarhet,
anvisande av anstalt för verkställigheten, införpassning till anstalten
samt kontroll av att verkställighet skett. Vid straffverkställighetslagens tillkomst
rådde meningsskiljaktighet om hur åliggandena borde fördelas mellan
de myndigheter som kunde komma i fråga. Bl. a. voro meningarna delade om
den roll länsstyrelserna borde spela och om den utsträckning i vilken andra
myndigheter — främst fångvårdsstyrelsen och anstalternas styresmän —
skulle kunna tänkas övertaga länsstyrelsernas uppgifter inom straffverkställigheten.
Enligt den lösning för vilken man slutligen stannade ankommer
verkställigheten beträffande dömda som icke äro på fri fot helt på
fångvårdsmyndigheterna. I fråga om övriga fall, d. v. s. dem där den dömde
icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt när verkställighet skall
ske, gäller att länsstyrelse har att verkställa kontrollen av doms verkställbarhet
liksom införpassningen av dömda personer till fångvårdsanstalt —
därvid polismyndighet biträder —- medan anstaltsanvisningen, som utgör ett
mellanliggande moment, ankommer på fångvårdsstyrelsen. Kontrollen av
att domen slutligen blivit befordrad till verkställighet åvilar länsstyrelse.
Av det sagda framgår att betydande uppgifter på detta område ålagts länsstyrelserna
trots att dessa varken deltaga i straffens bestämmande eller ha
att göra med själva straffverkställigheten. Länsstyrelserna äro, väsentligen
på grund av gammal hävd och genom sin allmänna administrativa ställning
som den exekutiva maktens handhavare, inkopplade som ett mellanled mellande
de dömande myndigheterna och de straffverkställande. De förslag
till förenklingar som decentraliseringsntredningen framlagt avse, förutom
en överflyttning av göromål från fångvårdsstyrelsen till lokala organ, främst
ett frikopplande av länsstyrelserna från befattningen med straffverkställigheten.
Denna linje synes mig böra följas i största möjliga utsträckning.
I fråga om kontrollen av straffdoms verkställbarhet
föreslog utredningen att den skulle överflyttas från länsstyrelse till den
domstol, som meddelat domen.--—
Mot förslaget att befria länsstyrelserna från befattningen med kontroll av
straffdoms verkställbarhet har ingen av de i ärendet hörda myndigheterna
haft något att erinra. Däremot har fångvårdsstyrelsen, med instämmande
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
3
från strafflagberedningen, gjort erinringar mot förslaget att lägga kontrollen
på domstol. De skäl som styrelsen därvid anfört finner jag övertygande.
Det måste sålunda vara av värde att fångvårdsstyrelsen erhåller
tillgång till alla straffdomar av ifrågavarande slag, alltså även icke lagakraftvunna,
och därigenom får större möjlighet att i förväg planera verkställigheten.
Det är likaledes av vikt att fångvårdsstyrelsen blir i tillfälle
att, om nöjdförklaring sker, lämna anvisning om lämplig anstalt för verkställigheten.
Härför erfordras emellertid att styrelsen när nöjdförklaringen
avges har tillgång till domen samt sådana kompletterande uppgifter om den
dömde som enligt gällande föreskrifter skola fogas vid domen när denna
expedieras för verkställighet. Den förenkling som på förevarande punkt
kan vara att vinna torde väsentligen uppnås om domarna ej av fångvårdsstyrelsen
vidarebefordras för verkställighet förrän de äro verkställbara.
För fångvårdsstyrelsen uppkomme härigenom en arbetsökning i förhållande
till utredningens förslag men den skulle huvudsakligen bestå däri att även
de domar som överklagades bleve registrerade hos styrelsen och torde
alltså vara av mindre betydelse. Under åberopande av det anförda förordar
jag därför den lösningen att kontrollen av verkställbarheten av dom å
straffarbete, fängelse, förvaring eller internering skall, såvitt angår icke
häktad, åvila fångvårdsstyrelsen samt att fångvårdsstyrelsen ej skall expediera
dom till verkställighet förrän den är verkställbar. Givetvis böra slutliga
åtgärder för anstaltsplacering av de dömda eller andra verkställighetsåtgärder
icke heller vidtagas förrän domarna äro verkställbara.
I fråga om domar å ungdomsfängelse torde den lämpligaste lösningen
vara att, såsom fångvårdsstyrelsen och strafflagberedningen föreslagit, dessa
insändas till fångvårdsstyrelsen allenast när förordnande givits att omedelbar
verkställighet ej skall äga rum; i övriga fall, vilka utgöra det långt
övervägande flertalet, bör sådan dom, med förbigående av länsstyrelse,
sändas till polismyndigheten i den ort, där den dömde vistas. Till frågan
om befrielse för länsstyrelse, jämväl såvitt angår övriga straffdomar, från
bestyret med införpassande till fångvårdsanstalt, återkommer jag i det
följande.
Ingen meningsskiljaktighet har bland de myndigheter som haft att yttra
sig över decentraliseringsutredningens förslag rått om att det fortfarande bör
ankomma på fångvårdsstyrelsen att anvisa anstalt för verkställigheten.
Jag anser mig ej heller böra föreslå någon ändring här. Emellertid
böra alla möjligheter till rationalisering tillvaratagas så att särskilda
förfrågningar från den införpassande myndigheten hos fångvårdsstyrelsen
om vilken anstalt som må ifrågakomma så mycket som möjligt undvikas.
I den mån så kan ske av hänsyn till differentieringsbehovet in. in. böra därför
generella anstaltsanvisningar givas och införpassning äga rum till den
närmaste av de i anvisningarna upptagna anstalterna.
Uppgiften alt ombesörja den dömdes införpassande till
fångvårdsanstalt är som utredningen framhållit sammankopplad
med dels kontrollen av domens verkställighet och dels kontrollen av att
4
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
domen blir befordrad till verkställighet. Därest, som jag förordat, länsstyrelserna
frikopplas från sin befattning med kontrollen av verkställbarheten,
saknas anledning att låta dem ombesörja införpassningen. Denna torde
lämpligen — utom beträffande domar å ungdomsfängelse som skola verkställas
omedelbart — kunna omhänderhas av fångvårdsstyrelsen. Fångvårdsstyrelsen
bör sålunda ha att, sedan domen blivit verkställbar och i
samband med anvisning om verkställighetsanstalt, översända domen direkt
till vederbörande polismyndighet. Förslaget föranleder i denna del ändringar
i 13 § straffverkställighetslagen. Någon ändring föreslås icke i förfarandet
för det fall att fråga om förpassning uppkommer i anledning av att den
dömde avger nöjdförklaring. Det bör då åligga den myndighet som mottar
förklaringen att låta verkställa förpassningen. Viss meningsskiljaktighet
har rått mellan utredningen och fångvårdsstyrelsen om fördelningen av hithörande
uppgifter mellan styrelsen och polismyndigheterna. Styrelsen har
bl. a. betecknat det som mindre lämpligt att styrelsen, såsom utredningens
förslag innebär, ålägges att föranstalta om efterlysningar av icke anträffade
dömda. Dessa spörsmål äro icke av den art att de behöva avgöras i förevarande
sammanhang och jag anser mig därför ej böra gå närmare in på dem.
De sammanhänga emellertid i viss mån med frågan om kontrollen av
att domar slutligen befordras till verkställighet. Denna
bör uppenbarligen, såsom föreslagits av utredningen utan gensagor i yttrandena,
åvila fångvårdsstyrelsen. Under sådana förhållanden torde det vara
mest praktiskt att exempelvis en sådan åtgärd som efterlysning i Polisunderrättelser
av dömd, som ej kan anträffas på annat sätt, får ankomma på fångvårdsstyrelsen.
»
Vad angår frågan om beviljande av uppskov med straffverks
t ä 11 i g h et föreslogs i lagrådsremissen, att beslutanderätten i uppskovsärenden
skulle överflyttas från länsstyrelse till vederbörande polismyndighet.
Sedan lagrådet i sitt utlåtande över det ursprungliga lagförslaget i denna
del på anförda skäl funnit den gällande rättens ståndpunkt böra bibehållas
i fråga om den myndighet, som skulle ha att pröva uppskovsärenden, men
på sätt decentraliseringsutredningen föreslagit ansett lämpligt att införa
den ändringen, att ansökan om uppskov skulle ingivas till polismyndigheten
med föreskrift tillika att denna därefter hade att med eget yttrande insända
ansökningen till länsstyrelsen, har departementschefen uttalat sig för en
lagändring i denna del i enlighet med lagrådets förslag. Härav har föranletts
ett tillägg till 15 §.
I anslutning till ett över utredningens promemoria avgivet remissyttrande
av länsstyrelsen i Uppsala län har departementschefen i förevarande sammanhang
upptagit frågan om en begränsning av kretsen av de myndigheter,
inför vilka enligt 10 § straffverkställighetslagen nöjdförklaring må
avgivas av icke häktad. Behöriga äro länsstyrelse, styresman vid fångvårdsanstalt,
landsfogde, polismästare och annan polischef samt, under särskilda
omständigheter, viss militär befälhavare.
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
5
Departementschefen yttrar i denna del:
»Om nu länsstyrelse befrias från all befattning med straffverkställigheten,
synes länsstyrelsen kunna utgå även som nöjdförklaringsmyndighet. Det
torde för övrigt vara mycket sällan som nöjdförklaring över straffdom avges
inför länsstyrelse. En ändring av 10 § av denna innebörd föranleder jämkning
jämväl av 11 § första stycket.»
Slutligen yttrar departementschefen i detta avsnitt av propositionen:
»Enligt 11 § andra stycket straffverkställighetslagen skall underrättelse
om avgiven nöjdförklaring ofördröj ligen avsändas till
den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan mot domen. Eftersom
fullföljdsinlaga skall ingivas eller insändas till den domstol som meddelat
domen, torde — även om utredningens förslag beträffande kontrollen av
straffdoms verkställbarhet ej genomföres — lagrummet böra ändras så att
underrättelse om nöjdförklaring skall insändas till denna domstol.»
Beräkning av strafftid.
Enligt 18 § straffverkställighetslagen gäller, att för den som börjat
undergå straffarbete på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen så
snart ske kan fastställa dagen för strafftidens slut eller, om 1 § lagen
om villkorlig frigivning är tillämplig, den dag då villkorlig frigivning enligt
nämnda lagrum skall äga rum, så framt laga hinder däremot ej möter.
När ändring i beslutet påkallas av omständigheterna skall styresmannen
göra anmalan härom till fångvårdsstyrelsen, som har att förordna i ärendet.
Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen utgjorde antalet av styrelsen under
budgetåret 1946/47 handlagda ärenden om beräkning av strafftid 4 383.
Från en av statens organisationsnämnd avgiven promemoria beträffande
organisationsundersökning vid fångvårdsstyrelsen inhämtas följande rörande
tillvägagångssättet inom styrelsen vid handläggning av ifrågavarande
ärenden. Resolutionerna kunna indelas i tre grupper: stämpelresolutioner,
enklare konceptresolulioner och svårare konceptresolutioner. Den personal
som sysslar med ärendena utgöres av en förste byråsekreterare, en förste
amanuens och ett skrivbiträde. Stämpelresolutioner utfärdas genom att en
stämpel — av endera av två typer, beroende på om obligatorisk villkorlig
frigivning skall äga rum eller ej — åsättes den från fångvårdsanstalten
översända domen. Skrivbiträdet uträknar frigivningsdagen med utgångspunkt
från den å domen angivna begynnelsedagen och gör anteckning därom
på vederbörlig plats i stämpeln. Resolutionen granskas först av amanuensen
och därefter av byråsekreteraren som undertecknar den. Som enklare
konceptresolutioner ha betecknats sådana, där strafftidsberäkningen något
komplicerats genom exempelvis en sådan omständighet som att i utslaget
angives att utståndet straff skall avräknas. Skrivbiträdet uppgör i dessa
6
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
fall koncept till resolutionen. Denna granskas av amanuensen och byråsekreteraren,
som undertecknar densamma. Till svårare konceptresolutioner
skrivas koncept av amanuensen. I övrigt är arbetsgången densamma
som vid enklare konceptresolutioner. Svårigheterna vid strafftidsberäkningen
vid resolutioner i denna grupp sammanhänga ofta med tillämpning
av 4 kap. 3 § strafflagen, vilken kan medföra att utredning måste företas
rörande tidigare bestraffningar som den dömde undergått.
Av samtliga resolutioner ha stämpelresolutionerna beräknats utgöra omkring
80 %, de enklare konceptresolutionerna 13 % och övriga 7 %.
Decentraliseringsutredningen har anfört att uppgiften att fastställa
strafftid synes, såsom reglerna härför nu äro utformade, i flertalet fall
vara mycket enkel och närmast av expeditionell natur. Enligt utredningens
mening kan därför behov icke anses föreligga att avgörandet i varje
sådant ärende fattas av central myndighet. Då därtill kommer att en centraliserad
handläggning medför en omfattande rapporteringsskyldighet och
skriftväxling, tala enligt utredningens mening starka skäl för att uppgiften
i klara fall anförtros de lokala fångvårdsmyndigheterna, d. v. s. styresmännen.
Att, såsom ifrågasatts, decentralisera beslutanderätten till länsstyrelserna
kan däremot, anser utredningen, icke innebära någon rationell lösning.
I tveksamma eller eljest mera svårbedömbara fall borde beslutanderätten
ankomma på den centrala fångvårdsmyndigheten. På grund av
svårigheten att i en författning avgränsa de enkla och klara fallen från
dem, där tveksamhet av en eller annan anledning kan föreligga, har utredningen
föreslagit den lösningen att det uppdrages åt fångvårdsstyrelsen
att själv angiva i vilka fall strafftid må bestämmas av styresman för fångvårdsanstalt
samt bemyndiga styresmännen att till fångvårdsstyrelsens
prövning överlämna tveksamma eller eljest svårbedömda fall.
I flertalet yttranden över utredningens promemoria har förslaget i nu
förevarande del lämnats utan erinran.
Advokatsamfundet har påyrkat en ännu längre gående decentralisering
och har velat helt anförtro åt styresmännen att bestämma strafftiden. Samfundet
har anfört att i tveksamma fall styresman ändock alltid borde känna
det ansvaret att han rådfrågade fångvårdsstyrelsen.
Å andra sidan har utvidgningen av styresmännens befogenheter avstyrkts
av fångvårdsstyrelsen, strafflagberedningen, föreningen direktörer och assistenter
vid fångvårdsstaten samt svenska fångvårdssällskapet. Fångvårdsstyrelsen
har förklarat sig icke kunna dela utredningens uppfattning om ärendena
rörande strafftidsberäkning och har till stöd härför åberopat bland
annat, att frågan om beslutanderättens fördelning i dessa frågor prövades
noggrant vid verkställighetslagens tillkomst, varvid varken strafflagberedningen,
Kungl. Maj :t eller riksdagen fann det möjligt att förlägga prövningen
till fångvårdsanstalternas styresmän, samt att de erfarenheter, som
gjorts efter verkställighetslagens ikraftträdande, icke givit stöd för en mot
-
Första lagutskottets utlåtande nr 40. 7
satt mening. Fångvårdsstyrelsen har vidare uttalat, att inånga ärenden, som
till synes vore okomplicerade och närmast rutinmässiga, vid den fortsatta
handläggningen visade sig vara av invecklad beskaffenhet samt att, även
om strafftidsberäkningen i viss utsträckning decentraliserades, fångvårdsstyrelsen
icke gärna skulle kunna underlåta att på grundval av anstalternas
rapporter verkställa en efterföljande prövning.
I yttrande över organisationsnämndens förut omtalade promemoria har
fångvårdsstyrelsen återkommit till förevarande spörsmål och därvid förklarat
förslaget att delegera de s. k. okomplicerade fallen av strafftidsberäkning
till styresmännen i praktiken ogenomförbart enär man först efter utredning
i styrelsen rörande tidigare bestraffningar och undergången straffverkställighet
kunde avgöra, huruvida uppgifter utöver innehållet i domen
vore erforderliga för att beräkna strafftidens längd. En decentralisering av
strafftidsberäkningen skulle alltså medföra, att styresmännen i varje ärende
skulle vara, nödsakade att hos styrelsen begära utredning rörande tidigare
straffverkställighet. Man riskerade enligt styrelsens mening en avsevärd
skriftväxling mellan styrelsen och styresmännen, vilket hittills endast
undantagsvis förekommit.
Svenska fångvårdssällskapet har anfört att det bland fångvårdens styresmän
torde råda en samstämmig uppfattning att den centrala ledningen borde
förordna i fråga om en formellt så viktig angelägenhet som beräkning av
strafftid. Enligt sällskapets mening skulle annars mången gång kunna
uppstå allvarliga komplikationer, icke minst vid de tillfällen då den ordinarie
styresmannen av semester eller tjänstledighet vore ersatt av vikarie med
mer begränsad erfarenhet.
Departementschefen har i denna fråga anfört:
»Enligt den före straffverkställighetslagen gällande rätten meddelades förordnande
om verkställighet av utslag, varigenom någon dömts till frihetsstraff,
av vederbörande befälhavare, om straffet skulle avtjänas i militärhäkte,
men eljest av tillsyningsmannen eller, om tillsyningsman ej fanns,
av länsstyrelsen. Enligt strafflagberedningens förslag till straffverkställighetslag
skulle fängelsestraff ej längre verkställas i militärhäkte och skulle
tillsyningsmän icke längre finnas. Av praktiska skäl fann strafflagberedningen
det lämpligt att som organ för bestämmandet av strafftid bibehålla
länsstyrelserna. Det anfördes av beredningen att länsstyrelserna eihållit eu
betydande rutin i hithörande frågor.
Vid min anmälan i statsrådet den 19 september 1945 av strafflagberedningens
förslag och yttrandena däröver anförde jag, såvitt angår nu ifrågavarande
spörsmål, att då enligt beredningens förslag något formligt beslut
om verkställighet ej skulle meddelas, skäl syntes tala för att länsstyrelsernas
bestyr med beräknande av strafftid överflyttades på fångvårdsmyndigheterna.
Meddelades utförliga regler i ämnet, syntes den omständigheten, att
länsstyrelserna förvärvat en betydande rutin i hithörande fiågoi, vara av
mindre betydelse. Beslutanderätten kunde antingen, anförde jag vidare, upp
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 40.
dragas åt fångvårdsstyrelsen eller ock ankomma på fångvårdsanstalternas
styresmän. Ur säkerhetssynpunkt förefölle det önskvärt att, även om reglerna
för beräkning av strafftid förenklades, uppgiften anförtroddes en
mera kvalificerad myndighet än anstalternas styresmän. Det borde fördenskull
enligt min mening ankomma på fångvårdsstyrelsen att beräkna strafftidens
längd.
Mitt ståndpunktstagande vid nämnda tillfälle gällde som framgår av det
sagda frågan huruvida beslutanderätten i fråga om beräknande av strafftid
borde helt tillkomma antingen fångvårdsstyrelsen eller styresmännen eller
ock länsstyrelserna, brämst med hänsyn till de tveksamma fall som kunde
uppkomma fann jag det mindre lämpligt att låta beslutanderätten tillkomma
styresmännen. Därest man emellertid kan ordna det så att fångvårdsstyrelsen
fortfarande beslutar i de mera komplicerade fallen medan de enklare
överlämnas åt styresmännen, förfalla väsentligen de invändningar jag
förut haft mot att de senare få befattning med strafftidsberäkningen. I
decentraliseringsutredningens promemoria har ej heller föreslagits annat
än att avgörandet i enklare fall, efter fångvårdsstyrelsens prövning, skall
kunna överlämnas till styresman. Om det är möjligt att på detta sätt avlasta
en väsentlig del av dessa ärenden från fångvårdsstyrelsen, bör detta
med hänsyn till ärendenas stora antal innebära en icke oväsentlig minskning
av styrelsens arbetsbörda. Fångvårdsstyrelsen har emellertid förklarat
alt även en blott partiell delegation av beslutanderätten till styresmännen
skulle vara ogenomförbar, bl. a. av den anledningen att det vore ogörligt
att anvisa vissa grupper av fall, däri avgörandet vore så enkelt att delegation
kunde ske. Vad styrelsen sålunda anfört förefaller dock — i belysning
av den i det föregående lämnade redogörelsen för förfarandet vid handläggningen
inom styrelsen av ärenden om strafftidsberäkning — knappast
övertygande. Ej mindre än omkring 80 % av ärendena äro ju av så enkel
beskaffenhet att resolution däri kan avfattas enligt ett enkelt, på domen
stämplat formulär. Avgörandet i dessa fall torde generellt kunna uppdras
åt styresmännen. I ytterligare en icke helt obetydlig grupp, enligt de förut
lämnade siffrorna omfattande omkring 13 % av sammanlagda antalet ärenden,
är strafftidsberäkningen så pass enkel att koncept till resolution kan,
inom fångvårdsstyrelsen, uppgöras av ett skrivbiträde. Även ärendena inom
denna grupp torde i allmänhet kunna avgöras av styresmännen. Övriga
ärenden, till antalet beräknade till omkring 7 % av samtliga, äro däremot
av den invecklade beskaffenhet att de lämpligen böra handläggas av någon
tjänsteman, som har tillfälle att förvärva en större rutin i avgörande av
frågor av den art det här gäller, och böra därför avgöras av fångvårdsstyrelsen.
Jag vill i anledning av vad styrelsen anfört också erinra om att
ärendena rörande strafftidsberäkning tidigare handlades av lokala myndigheter,
främst länsstyrelserna.
Decentraliseringen synes praktiskt kunna genomföras på det sättet att
styresman bemyndigas att bestämma strafftiden i de fall då det ej i samband
med den dömdes intagning å anstalten vinnes upplysning om någon kom
-
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
9
plikation i form av sammanträffande straff liksom i regel också när komplikationen
blott består däri att å straffet skall avräknas straff som den
dömde förut utstått. Att ärende rörande strafftidsberäkning i vissa fall måste
överlämnas till fångvårdsstyrelsen framgår bl. a. av 4 kap. 4 och 5 §§
strafflagen. Även eljest bör det åligga styresman att om det uppkommer
någon svårbedömbar fråga i ärende som handlägges av honom underställa
ärendet fångvårdsstyrelsens prövning. Det är tydligt att, som fångvårdsstyrelsen
påpekat, ärenden som vid första påseende te sig enkla stundom kunna
erbjuda svårigheter samt att det för bestämmande av strafftiden i vissa
fall, som enligt det föregående skulle avgöras av styresman, erfordras utredning
om andra straff m. in., därom fullständiga uppgifter finnas endast
hos den centrala myndigheten. Det kan alltså bli erforderligt med åtgärder
från fångvårdsstyrelsens sida även i delegerade ärenden. Detta skäl
synes emellertid ej böra få hindra en önskvärd decentralisering. Jag anser
mig därför kunna tillstyrka en sådan ändring av 18 § straffverkställighetslagen
att strafftiden för den som börjat undergå straffarbete på viss tid
eller fängelse skall bestämmas av fångvårdsstyrelsen eller, efter dess bemyndigande,
av styresmannen.»
Lagrådet har i frågan yttrat:
»Frågan om den föreslagna ändringen angående vilken myndighet som
skall i första hand verkställa beräkning av strafftid är huvudsakligen att
bedöma ur administrativa och organisatoriska lämplighetssynpunkter. Lagrådet
kan det oaktat icke underlåta att framhålla, att enligt lagrådets mening
de skäl, som de sakkunniga remissinstanserna anfört mot förslaget i
denna del, icke kunna anses vederlagda genom den i övrigt förebragta utredningen.
»
Föreningen direktörer och assistenter vid fångvårdsstaten har i sin ovannämnda
skrivelse till utskottet uttalat sig för att strafftidsberäkningen alltjämt
borde ankomma på den centrala myndigheten, fångvårdsstyrelsen.
De intagnas behandling.
De förslag som framställts av decentraliseringsutredningen i fråga om de
intagnas behandling äro endast till en mindre del av den beskaffenheten,
att lagändring erfordras för att genomföra dem.
Medför kvinna vid intagning å fångvårdsanstalt spätt barn eller föder
hon därefter barn, äger fångvårdsstyrelsen enligt 27 § straffverkställighelslagen,
efter hörande av barnavårdsassistenten i det län där kvinnan har
sitt hemvist, medgiva henne att behålla barnet hos sig under amningstiden
och, om särskilda förhållanden påkalla det, jämväl utöver nämnda tid. Decentraliseringsutredningen
har anfört alt prövningen av dylika ärenden
syntes vara av den art, att beslutanderätten i regel kunde av fångvårdsstyrelsen
överlåtas åt vederbörande styresman efter hörande av barnavårdsassistenten
i det län där kvinnan har sitt hemvist.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
Om avbrott i verkställigheten av frihetsstraff i anledning av att den
intagne häktas eller åtalas för brott stadgas i 37 § straffverkställighetslagen.
Häktas intagen, skall verkställigheten avbrytas. Finner
i annat fall överåklagare eller rätten i anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen är påkallad, har fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom. Begär domstol eller annan myndighet, efter
framställning av part eller eljest, att intagen skall inställas inför myndigheten
för annat ändamål än i 37 § sägs, prövar enligt 38 § fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande, styresmannen, huruvida det må ske.
Decentraliseringsutredningen har i denna del anfört, att ärenden av hithörande
beskaffenhet torde kunna anförtros styresmännen enligt fångvårdsstyrelsens
allmänna anvisningar.
Departementschefen uttalade sig, vad beträffar intagen kvinnas rätt att
behålla spätt barn hos sig i fångvårdsanstalt, för att beslutanderätten härom
borde utan bemyndigande av fångvårdsstyrelsen tillkomma styresmannen,
efter hörande av vederbörande barnavårdsassistent, och i propositionen
föreslås ändring i 27 § i enlighet därmed.
Vad angår tilltalads inställande inför domstol ansåg sig departementschefen
böra biträda utredningens förslag, dock att styresmans beslutanderätt
härom endast borde omfatta de fall, då den intagne ej behövde förflyttas
till annan anstalt. I propositionen föreslås i enlighet därmed ändring
i 37 §.
Utskottet.
Lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m.
trädde i kraft den 1 juli 1946. Under tiden sedan dess ha de skilda myndigheter,
som haft att tillämpa den, kunnat bilda sig en uppfattning om hur
lagens olika föreskrifter verkat i praktiken. I det nu föreliggande förslaget
till ändring i lagen ha främst tagits upp frågor, som uppmärksammats av
decentraliseringsutredningen. De föreslagna ändringarna innebära i huvudsak
en överflyttning av vissa uppgifter från fångvårdsstyrelsen till styresmännen
för fångvårdsanstalterna. Härjämte har eftersträvats att i huvudsak
befria länsstyrelserna från befattning med straffverkställighetsärenden.
Gentemot de principer, som lagts till grund för propositionen, har utskottet
i allt väsentligt icke funnit anledning till någon erinran. Det får således
anses vara ur flera synpunkter önskvärt, att en decentralisering av avgörandet
i hithörande frågor kommer till stånd, i all synnerhet om härigenom
kunna göras icke oväsentliga vinster i arbetsbesparingshänseende.
Endast på en punkt har utskottet icke kunnat dela den uppfattning, varåt
propositionen givit uttryrck, nämligen beträffande beräkning av strafftid.
I propositionen har i denna del föreslagits en ändring i 18 § av innebörd att
styresmännen å fångvårdsanstalterna skulle av fångvårdsstyrelsen, som nu
ensam har beslutanderätten, bemyndigas att bestämma strafftiden i sådana
fall, då det ej i samband med den dömdes intagning i anstalten vinnes
11
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
upplysning om någon komplikation i form av sammanträffande av brott liksom
i regel också, när komplikationen blott bestar däri att å straffet skall
avräknas straff, som den dömde förut utstått.
På denna punkt ha de bland remissinstanserna, som äga särskild sakkunskap
i denna fråga, avstyrkt decentraliseringsutredningens förslag.
Fångvårdsstyrelsen, på vilken myndighet det skulle ankomma att generellt
angiva vilka fall som lämpligen kunde anförtros åt styresmännens avgörande,
har uttalat, att ett sådant förfarande i praktiken vore ogenomförbart
med hänsyn till att det först efter viss utredning av varje särskilt fall,
därvid tillgång erfordrades till det hos styrelsen förvarade centrala fångregistret,
kunde avgöras, huruvida fallet vore komplicerat eller ej. Därest
avsikten med förslaget vore att styresmännen vid bestämmandet av strafftiden
endast skulle lita till den dömdes uppgifter om tidigare bestraffningar,
skulle här yppa sig en felkälla, som i åtskilliga fall skulle medföra att
strafftiden beräknades oriktigt till nackdel för den dömde.
Inom utskottet ha som exempel anförts vissa fall, i vilka om strafftiden
beräknats allenast med ledning av den intagnes egna uppgifter denne skolat
få undergå straff under avsevärt längre tid än som bort ske.
I de åsyftade fallen torde visserligen oftast om än icke alltid felaktiga
strafftidsberäkningar utförda av styresmännen kunna i efterhand rättas till
genom fångvårdsstyrelsens ingripande. Skall styrelsen ombesörja en sådan
efterföljande granskning, har man emellertid icke vunnit det, som decentraliseringen
främst åsyftar, nämligen arbetsbesparing.
Avsåges med förslaget i stället, att styresmännen i samtliga fall vid beräkning
av strafftid skulle anses vara skyldiga att per telefon eller annorledes
sätta sig i förbindelse med fångvårdsstyrelsen för att genom dess centrala
fångregister inhämta uppgifter om eventuella tidigare bestraffningar
eller för att eljest i tveksamma fall förfråga sig om den gjorda strafftidsberäkningen
vore riktig, vunnes uppenbarligen icke heller den avsedda arbetsbesparingen.
Utskottet vill slutligen understryka, att beräkning av strafftid enligt gällande
svensk rätt visserligen är förenad med åtskilliga svårigheter men att
det hos oss tillämpade systemet tillkommit i syfte att tillgodose såväl rättvisesynpunkter
som humanitära synpunkter. Med hänsyn till den vikt som
både i lagstiftning och praxis tillerkänts kravet att den dömde aldrig skall
få berövas friheten under längre tid än som angives i straffdomen, måste det
anses synnerligen betänkligt att nu införa ett stadgande, som otvivelaktigt
skulle medföra, att skyddet för den dömde i detta hänseende försvagades.
På nu anförda skäl anser sig utskottet icke kunna tillstyrka den i propositionen
föreslagna ändringen i 18 § straffverkställighetslagen.
Med hänvisning till vad nu anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
lagförslaget — måtte för sin del antaga följande förslag till
12
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
Lag
angående ändring i lagen den 21 december 1915 (nr 872) om
verkställighet av frihetsstraff m. in.
Härigenom förordnas, att 10, 11, 13, 15, 27 och 37 §§ lagen den 21
december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. in.1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.)
10 §.
Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför länsstyrelse eller i vittnes
närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans
ställe, landsfogde, polismästare eller
annan polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring
må ock avgiva förklaringen
i vittnes närvaro inför befattningshavare
vid krigsmakten, som
över honom har bestraffningsrätt i
disciplinmål.
(Utskottets förslag.")
10 §.
Den som icke är häktad eller intagen
i fångvårdsanstalt må, med avlämnande
av domen eller sådant bevis
som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring
inför styresman vid fångvårdsanstalt
eller den som är i hans ställe,
landsfogde, polismästare eller annan
polischef. Den som fullgör militärtjänstgöring
må ock avgiva förklaringen
inför befattningshavare vid
krigsmakten, som över honom har
bestraffningsrätt i disciplinmål. När
nöjdförklaring avgives, skall vittne
närvara.
11 §•
Myndighet som mottagit nöjdförklaring
skall göra anteckning därom
11 §•
Myndighet som mottagit nöjdförklaring
skall göra anteckning därom
‘ Senaste lydelse av 10 och 13 §§, se SFS 1948: 468.
2 Utskottets förslag skiljer sig från Kungl. Maj :ts förslag därutinnan, att det senare
innehöll jämväl följande ändring i 18 §:
(Gällande lydelse:)
18 §.
För den som börjat undergå straffarbete
på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen
så snart ske kan fastställa dagen
för strafftidens slut eller, om 1 § lagen om
villkorlig frigivning är tillämplig, den dag
då villkorlig frigivning enligt nämnda lagrum
skall äga rum, såframt laga hinder
däremot ej möter.
När ändring----------
(Kungl. Maj.ts förslag:)
18 §.
För den som börjat undergå straffarbete
på viss tid eller fängelse skall fångvårdsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
styresmannen så snart ske kan fastställa
dagen för strafftidens slut eller, om 1 §
lagen om villkorlig frigivning är tillämplig,
den dag då villkorlig frigivning enligt
nämnda lagrum skall äga rum, såframt
laga hinder däremot ej möter.
- i ärendet.
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
13
(Gällande lydelse.)
å den handling, på grund varav förklaringen
avgivits. Anteckningen
skall jämväl underskrivas av den
dömde och, därest förklaringen avgivits
i vittnes närvaro, av vittnet.
Om avgiven nöjdförklaring skall
underrättelse ofördröjligen avsändas
till den domstol hos vilken den dömde
ägt fullfölja talan mot domen.
Myndighet som--- —
13 §.
År den ------------—
År den dömde icke häktad i målet,
skall länsstyrelsen i den ort där
han vistas eller, om han avgiver
nöjdförklaring, den myndighet som
mottager nöjdförklaringen låta för
verkställighet förpassa honom till
fångvårdsanstalt, vari han enligt
fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas. Finnes det kunna ske
utan fara för att han avviker, må den
dömde i stället för att förpassas till
fångvårdsanstalt föreläggas att inställa
sig vid sådan anstalt. Mottages
nöjdförklaring å den anstalt, vari den
dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas, eller är
han intagen i sådan anstalt när domen
eljest förekommer till verkställighet,
skall styresmannen eller den
som är i hans ställe omedelbart befordra
domen till verkställighet.
Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på länsstyrelsen eller polischefen i
orten att, efter anmälan av vederbörande
befattningshavare, låta verkställa
förpassning eller meddela föreläggande
som i denna paragraf avses.
(Utskottets förslag.)
å den handling, på grund varav förklaringen
avgivits. Anteckningen
skall jämväl underskrivas av den
dömde och vittnet.
Om avgiven nöjdförklaring skall
underrättelse ofördröjligen avsändas
till den domstol som meddelat domen.
-----andra stycket.
13 §.
-------i 26 §.
Är den dömde icke häktad i målet,
skall polismyndigheten i den ort,
där han vistas, för verkställighet förpassa
honom till fångvårdsanstalt,
vari han enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall intagas. Avgiver
den dömde nöjdförklaring, skall den
myndighet som mottager nöjdförklaringen
låta verkställa för passningen.
Finnes det kunna ske utan fara för
att han avviker, må den dömde i
stället för att förpassas till fångvårdsanstalt
föreläggas att inställa
sig vid sådan anstalt. Mottages nöjdförklaring
å den anstalt, vari den
dömde enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande
skall intagas, eller är han
intagen i sådan anstalt när domen
eljest förekommer till verkställighet,
skall styresmannen eller den som är
i hans ställe omedelbart befordra domen
till verkställighet.
Beträffande häktad som hålles i
militärhäkte samt den som avgivit
nöjdförklaring inför befattningshavare
vid krigsmakten ankomme det
på polismyndigheten i orten att, efter
anmälan av vederbörande befattningshavare,
verkställa förpassning
eller meddela föreläggande som i
denna paragraf avses.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
(Gällande lydelse.)
15 §.
Visar den--—-------
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkställigheten
av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskov
under tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
länsstyrelse som enligt 13 § har att
befordra domen till verkställighet eller
länsstyrelsen i den ort där den
dömde har sitt hemvist.
Vad i-----------
Beslut, varigenom --------
27 §.
Medför kvinna vid intagning spätt
barn eller föder hon därefter barn,
äger fångvårdsstyrelsen, efter hörande
av barnavårdsassistenten i det län
där kvinnan har sitt hemvist, medgiva
henne att behålla barnet hos sig
under amningstiden och, om särskilda
förhållanden påkalla det, jämväl
utöver nämnda tid.
37 §.
Häktas intagen--------
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har fångvårdsstyrelsen
att föranstalta därom. Så
-
(Utskottets förslag.)
15 §.
-- av nådeansökningen.
Den som icke är häktad må på ansökan
erhålla uppskov med verkställigheten
av straffarbete eller fängelse
under viss tid, högst sex månader
från den dag då domen må verkställas
mot honom, om med hänsyn till
den dömdes hälsotillstånd eller yrkesutövning
eller övriga förhållanden
synnerliga skäl för uppskov prövas
föreligga. Kvinna som är havande eller
ammar barn må beviljas uppskov
under tid som prövas skälig. Beslut i
ärende som här avses meddelas av
länsstyrelsen i den ort där den dömde
vistas. Ansökan ingives till polismyndigheten
i orten som det åligger
att med eget yttrande skyndsamt insända
ansökningen till länsstyrelsen.
- beslutet återkallas.
----till efterrättelse.
27 §.
Medför kvinna vid intagning spätt
barn eller föder hon därefter barn,
äger styresmannen, efter hörande av
barnavårdsassistenten i det län där
kvinnan har sitt hemvist, medgiva
henne att behålla barnet hos sig
under amningstiden och, om särskilda
förhållanden påkalla det, jämväl
utöver nämnda tid.
37 §.
---i verkställighetstiden.
Finner i annat fall än i första stycket
avses överåklagare eller rätten i
anledning av åtal mot intagen att
dennes personliga inställelse vid domstolen
är påkallad, har styresmannen
eller, om den intagne måste för
-
Första lagutskottets utlåtande nr 40.
(Gällande lydelse.)
dan inställelse medför ej avbrott i
verkställigheten.
Åtalas intagen,------
(Kungl. Maj.ts förslag.)
flyttas till annan fångvårdsanstalt,
fångvårdsstyrelsen att föranstalta
därom. Sådan inställelse medför ej
avbrott i verkställigheten.
----i målet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.
Stockholm den 17 maj 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting*, Ahlkvist, Kriigel, Lodenius,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Lindgren, Löthner* och Göransson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner ,
Lindberg*, Landgren, Ljungberg, Andersson i Mölndal och Gustafsson i
Borås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Olsson i Mellerud och Andersson i Mölndal.