Första lagutskottets utlåtande nr 38.

1

Nr 38.

Utlåtande i anledning av väckt motion om åtgärder för bättre
tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov.

Första lagutskottet har till behandling förehaft en inom första kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 160, av herr Herlitz, vari denne
hemställer, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning angående bättre tillgodoseende av de enskildas rättsskyddsbehov,
dels genom vidgade möjligheter till rättslig prövning av frågor som angå
enskildas rätt, dels genom ökad rätt till ersättning för skada och olägenhet,
som vållas genom administrativa myndigheters åtgöranden».

I motionen behandlas i huvudsak tre skilda frågor, vilka utskottet i det
följande kommer att upptaga var för sig, nämligen frågan om möjligheten
för den enskilde att få spörsmål, som gälla hans enskilda rätt, underkastade
domstolsmässig prövning, frågan om möjligheten för den enskilde att få
ersättning för skada eller olägenhet, som vållats genom rättsenliga administrativa
ingrepp, samt slutligen frågan om det allmännas skadeståndsskyldighet
i anledning av felaktig tillämpning av gällande rätt.

Beträffande den närmare motiveringen för motionärens hemställan får
utskottet hänvisa till motionen.

1. Det administrativa besvär sinstitutet.

Då motionären önskar vidga möjligheterna för den enskilde att få frågor,
som röra hans enskilda rätt, underkastade domstols prövning, anvisar han
som den närmast till hands liggande utvägen att överflytta besvärsmål från
Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. Motionären hänvisar därvid
till den förberedande utredning angående förvaltningsförfarandet (SOU
1946:69), som han tidigare verkställt på offentligt uppdrag. Nämnda utredning
ställde bland alla de spörsmål, som därvid berördes, frågan om en
reglering av besvärsinstitutet i främsta rummet.

Efter denna inledande utredning har statsrådet Danielson den 4 mars
1949 enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag tillkallat såsom sakkunniga
professorn N. Herlitz, ordförande, regeringsrådet S. Björkholm
och landssekreteraren N. O. Åkesson för att verkställa fortsatt utredning

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 38.

2 Första lagutskottets utlåtande nr 38.

rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande
jrågor.

I direktiven till de sakkunniga hänvisas till den nyssnämnda förberedande
undersökningen rörande förvaltningsförfarandet.

2. Ersättning vid rättsenliga ingrepp i enskildas
äganderätt rn. m.

Rörande denna frågas tidigare historia får utskottet hänvisa till den redogörelse,
som finnes intagen i andra lagutskottets utlåtande nr 65 till 1944
års riksdag.

Vid 1944 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vari hemställdes,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om en allsidig utredning av
spörsmålet om statens skyldighet att giva ersättning vid intrång i äganderätten
och den ekonomiska friheten och för riksdagen framlägga de förslag
till lagstiftning, som av utredningen kunde föranledas.

I enlighet med andra lagutskottets hemställan i dess nyssnämnda utlåtande
nr 65 beslöt riksdagen, att motionerna icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utskottet yttrade i nämnda utlåtande följande:

Under senare tid har såsom motionärerna framhållit den ekonomiska friheten
genom ingripanden från statsmakternas sida i lagstiftningsväg eller
annorledes kringskurits i mycket stor omfattning. Egendom måste i betydande
utsträckning avstås till det allmänna, förfoganderätten över egendom
inskränkes på många olika sätt. Intrång har gjorts i näringsfriheten, och
även i övrigt har samhällsmedlemmarnas rätt att förfoga över sin egen
arbetskraft inskränkts. Nu berörda företeelser ha i övervägande grad sin
grund i de rådande kristidsförhållandena. Såsom motionärerna framhållit
har emellertid denna utveckling i viss mån begynt före kristiden. Fog finnes
även för motionärernas antagande, att ifrågavarande företeelser komma
att lämna spår efter sig även sedan de nuvarande utomordentliga förhållandena
upphört.

I motionerna framställes intet yrkande om återgång till tidigare rådande
frihet på det ekonomiska livets område. I stället upptages i motionerna
spörsmålet om statens skyldighet att utgiva ersättning till den enskilde på
grund av de intrång, varom nu är fråga.

Rent principiellt kunde det kanske ifrågasättas, huruvida man icke borde
uppställa den regeln, att de statliga ingreppen i den enskildes ekonomiska
frihet icke skulle medföra någon förskjutning i hans förmögenhetsläge, att
staten sålunda skulle utgiva full ersättning för all skada och förlust som
ingreppet förorsakade. Vad särskilt beträffar statens förfoganden under en
kristid äro dessa dock i många fall av den art att envar medborgare måste
finna sig i att själv bära de förluster som kunna föranledas därav. En bestämmelse
om sådan vittgående ersättningsrätt som nu nämnts skulle för
övrigt säkerligen medföra oöverkomliga praktiska svårigheter. Följden
skulle bliva en förmögenhetsomflyttning av oerhörd omfattning. En dylik
generell ersättningsrätt ha motionärerna icke heller ifrågasatt.

Om alltså en regel om full ersättning till var och en, som lidit förlust
genom de förfoganden som nu avses, icke torde kunna genomföras, är å

3

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

andra sidan den motsatta ståndpunkten att i princip avvisa alla ersättningsanspråk
icke rimlig. Motionärerna bestrida icke, att statsmakterna i
stor utsträckning beaktat detta spörsmål. Då det statliga förfogandet tar
den formen, att den enskilde tvingas avstå äganderätt till egendom till det
allmänna, utgives alltid ersättning. Dock är att märka, att förfogande- och
rekvisitionslagstiftningen icke föreskriver någon rätt till »full» ersättning
utan stadgar, att ersättningen skall vara »skälig». Av största praktiska
betydelsen i förevarande hänseende äro de ingrepp, som, utan att medföra
överflyttning av äganderätt från den enskilde till det allmänna, begränsa
ägarens handlingsfrihet med avseende å egendom, eller som bestå i intrång
i näringsfriheten eller i friheten att förfoga över egen arbetskraft. Uppenbart
är, att dylika ingrepp kunna vara ekonomiskt mycket kännbara. För
rättsmedvetandet vore det ofta synnerligen stötande om väsentliga intrång
av dylik art skulle få äga rum utan att staten lämnade vederlag. I många
fall bär också staten iklätt sig ersättningsskyldighet. Ersättningen utgår
dock efter mycket växlande grunder. Principen om full ersättning upprätthålles
mera sällan. Åtskilliga exempel givas på att den enskilde får finna
sig i intrång i sin ekonomiska frihet utan någon ersättning alls.

Motionärerna syfta till att man i lagstiftningsväg skulle försöka uppdraga
enhetliga riktlinjer för statens ersättningsskyldighet. Förevarande problem
bör enligt motionärernas mening i hela dess vidd underkastas granskning
ur principiella synpunkter.

Utan tvivel skulle det vara värdefullt, om man i lagstiftningen skulle
kunna angiva närmare, fasta riktlinjer för statens skyldighet gentemot den
enskilde i förevarande hänseenden. Godtyckliga avgöranden efter billighet
och skälighet skulle lämna plats för enhetliga lagregler. En mera rättvis
fördelning av de bördor som kristiden lägger på samhällsmedlemmarna
sknlle måhända kunna ernås.

Motionärerna framhålla emellertid själva, att det är mycket svårt att
fastställa oomtvistliga kriterier för ersättningsfrågornas bedömande. Utskottet
kan icke värja sig för den tanken, att dessa svårigheter komma att
bliva oöverstigliga. Några närmare riktlinjer för den ifrågasatta lagstiftningen
ha motionärerna icke heller uppdragit. En lagstiftning i ämnet skulle
beröra lagar och författningar på de mest skilda rättsområden. Med all
säkerhet skulle icke kunna uppställas annat än allmänna, mer eller mindre
vaga regler om förutsättningarna för rätt till ersättning och om ersättningens
storlek. Det ligger då nära till hands att antaga, att, även om lagstiftning
i ämnet genomfördes, frågan om och i vad mån ersättning skall utgå
ändock måste överlämnas åt ett skönsmässigt, efter omständigheterna i det
särskilda fallet avpassat bedömande.

Förevarande fråga har i övrigt berörts i samband med lagstiftning på
olika områden, då regler uppdragits för ingrep]) av olika slag i den enskildes
äganderätt. Dessa ingrepp kunna antingen vara totala såsom vid expropriation
och stundom också vid rekvisition och förfogande. Sistnämnda båda
ingrepp äro dock ofta partiella. Mer eller mindre djupgående begränsningar
i den enskildes rätt att bruka honom tillhörig egendom finnas stadgade
i ett stort antal författningar. Ersättningsfrågorna ha ofta lösts på
olika sätt eller kvarstå stundom olösta.

I ett flertal fall ha genom lagstiftning eller på annat liknande sätt gjorts

4 Första lagutskottets utlåtande nr 38.

inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, t. ex. genom monopol. Även
i dylika fall har stundom ersättning utgått ehuru efter skiftande grunder.

Sammanfattningsvis kunna anföras följande synpunkter på ersättningsfrågan
i nu ifrågavarande situationer:

a) I de fall, då staten övertar egendom för att nyttiggöra den i statens
egen verksamhet eller förbjuder näring för att möjliggöra ett statsmonopol
i huvudsakligen statsfinansiellt syfte, utgår som regel ersättning, antingen
efter fulla värdet eller med skäligt belopp.

b) I de fall, då staten hindrar samhällsfarlig eller ur samhällets synpunkt
mindre önskvärd verksamhet eller later förstöra egendom i ordnings- eller
säkerhetssyfte och liknande, utgår som regel icke ersättning.

c) I de fall, då hinder i näring följer som en biverkan av ett statligt påbud,
utgår ej ersättning annat än i undantagsfall.

3. Det allmännas skadeståndsskyldighet för befattningshavares
felaktiga åtgöranden.

I anledning av väckta motioner hemställde 1937 års riksdag i skrivelse
nr 425 till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
av frågan huruvida och på vad sätt den, som lidit skada till följd av inskrivningsfel,
skulle kunna erhålla ersättning därför direkt av statsmedel.

I juli 1939 tillkallades en sakkunnig för eu förberedande utredning om
det allmännas skyldighet att svara för skada, som uppkommit genom fel
eller försummelse av tjänsteman. Den sakkunnige kom emellertid aldrig
att slutföra utredningsuppdraget. Den 29 november 1946 förordnade Kungl.
Maj:t, att utredningen, som då legat nere sedan december 1939, icke skulle
fullföljas enligt de meddelade direktiven.

I sitt utlåtande nr 33 till 19^6 års riksdag uttalade utskottet i anledningav
väckt motion angående revision av bestämmelserna i 6 kap. strafflagen
om skadestånd m. in., att frågan om statens och kommunernas ansvar för
åtgärder av tjänstemän torde höra till de spörsmål inom skadeståndsrätten,
som behövde upptagas till saklig omprövning.

Kungl. Maj:t har den 13 januari 1947 förordnat numera professorn Ivar
Strahl att i samrad med representanter för övriga nordiska länder verkställa
en förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens
område. Enligt vad utskottet inhämtat ämnar utredningsmannen avlämna
betänkande i ämnet under loppet av innevarande år.

På hemställan av statsutskottet i dess utlåtande nr 143 har innevarande
ars riksdag beslutat att hos Kungl. Maj:t anhålla om översyn av lagen den
10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som
förorsakats av ämbets- och tjänstemän m. fl. Enligt nämnda lag skall —
om ämbets- eller tjänsteman, som enligt 1 kap. utsökningslagen äger att
med utsökningsmål taga befattning, tillgriper och förskingrar penningar,
värdehandlingar eller annat, som han enligt utsökningslagen fått om hän -

5

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

der — ersättning för det tillgripna och förskingrade utgå av allmänna medel.
Vad i lagen är stadgat skall äga tillämpning jämväl där ämbets- eller tjänsteman,
varom förut sagts, tillgriper och förskingrar vissa andra omhänderhavda
medel, som angivas i lagen. Vidare skall vad som här stadgats om
ämbets- eller tjänsteman i tillämpliga delar gälla i avseende å en var annan,
som enligt 1 kap. utsökningslagen eller 23 § i förordningen den 10 augusti
1877 om nya utsökningslagens införande m. in. äger att med utsökningsmål
taga befattning, så ock å den, som enligt särskilda stadganden om indrivning
av kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. eller om indrivning
och redovisning av böter av utmätningsman erhållit i uppdrag att verkställa
indrivning eller utmätning. Dock skall ersättning av allmänna medel ej
utgå för vad exekutionsbetjänt i stad, som icke lyder under landsrätt, tillgriper
och förskingrar av stadens medel.

Utskottet.

Vid åtskilliga tillfällen under senare år har utskottet — t. ex. i samband
med granskningen av justitieombudsmannens verksamhetsberättelse —
haft anledning understryka vikten av att de enskildas rättsskyddsbehov
tillgodoses på ett tillfredsställande sätt även i administrativa förfaranden.
Betydelsen härav ökar i en tid, då på grund av samhällsutvecklingen de
administrativa myndigheterna i det helas intresse måste givas ofta ganska
vidsträckta befogenheter att ingripa på områden, där tidigare den enskilde
ansetts kunna ställa efter eget gottfinnande.

En viss oklarhet råder ännu i vad mån de allmänna domstolarna kunna
rätta till felaktiga beslut av förvaltningsmyndigheterna. Otvivelaktigt är
det av stor praktisk betydelse att domstolarna i avsevärd utsträckning
kunna ingripa korrigerande, då administrativa myndigheter förfarit felaktigt.
Vetskapen om att domstolarna kunna på detta sätt anlitas som ett
yttersta kontrollorgan kan antagas verka i sådan riktning, att rättssäkerheten
inom förvaltningen stärkes.

Emellertid är uppenbart att domstolarna blott i enstaka fall kunna på
detta sätt verka kontrollerande. Dels måste det anses opraktiskt att först
anlita fastställd administrativ ordning och sedan ett domstolsförfarande
genom kanske tre instanser för en rättsfrågas prövning. Dels torde det endast
vara möjligt för ett fåtal parter med goda ekonomiska resurser att på
detta vis föra ett mål genom ett stort antal instanser.

Av det sagda framgår att det för alla ordinära fall är ett primärt intresse
att den enskildes rättsskyddsbehov tillfredsställande tillgodoses i förvaltningsförfarandet
och att detta omgärdas av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier.
Motionären har därvid särskilt pekat på besvärsmöjligheten inom det
administrativa förfarandet och främst velat rekommendera att avgörandet
i mål, vilka gälla rättsfrågor, skulle i större utsträckning iin hittills skett
flyttas över från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten. Emellertid

6

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

ha, sedan motionen väckts, särskilda sakkunniga tillkallats för att närmare
utreda det administrativa besvärsförfarandet i dess helhet. Då sålunda
motionens krav på en utredning i detta hänseende redan tillgodosetts, torde
någon vidare åtgärd från riksdagens sida på denna punkt icke vara påkallad.

I motionen upptagas ytterligare två problem, som ha betydelse utöver
det egentliga förvaltningsförfarandets område. Den ena frågan gäller i vilken
mån stat och kommun bliva skadeståndsskyldiga på grund av fel och försummelser
begångna i tjänsten av deras befattningshavare, den andra i
vilken utsträckning enskilda kunna erhålla ersättning för skada och olägenhet,
som vållats genom rättsenliga ingrepp i äganderätt och näringsfrihet.

Vad angår den förra frågan är stats och kommuns ansvar för befattningshavares
åtgöranden mycket ofullständigt reglerat i lag. Bestämmelser finnas
t. ex. beträffande tjänstemännen inom exekutionsväsendet. I fråga om
dessa lagregler har riksdagen i dagarna i anledning av ett påpekande av
riksdagens revisorer på förslag av statsutskottet hos Kungl. Maj:t hemställt
om en översyn. Efter vad utskottet under hand inhämtat torde den
ovannämnde utredningsmannen, som tillkallats för att verkställa en förberedande
undersökning rörande skadeståndsrätten, komma att förorda
en särskild utredning beträffande stats och kommuns ansvar för skador
föranledda av deras befattningshavares felaktiga åtgöranden. Även utskottet
har som nyss nämnts i sitt utlåtande nr 33 till 1946 års riksdag uttalat
sig för att denna fråga närmare utredes. Då sålunda Kungl. Maj:t
kan väntas få eller redan fått sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet,
torde icke vara erforderligt att riksdagen i särskild skrivelse ånyo understryker
angelägenheten av att utredningsarbetet beträffande denna fråga,
vilket nedlades år 1946, snarast återupptages.

Frågan om statens ersättningsskyldighet till enskilda vid rättsenliga ingrepp
av olika slag, särskilt i äganderätten och näringsfriheten, tillhör de
mest omstridda problemen inom den offentliga rätten. Inom utskottet har
företagits en undersökning huru dessa ersättningsfrågor lösts i ett antal
olika författningar, där regler finnas. Det har därvid visat sig, att ganska
olika principer komma till användning, om ock vissa allmänna tendenser
kunna urskiljas. Dessa skiljaktigheter avse såväl spörsmålet, när ersättning
skall utgå och efter vilka grunder denna i så fall skall beräknas som
frågan vilka myndigheter som ha att avgöra dessa ersättningsfrågor.

Utskottet inser till fullo att stora svårigheter möta att finna enhetliga
regler för bedömande av dessa spörsmål. Emellertid anser utskottet det vara
av stor vikt ur rättssäkerhetssynpunkt att ersättningsfrågorna lösas efter
enhetliga linjer. Den praktiska betydelsen härav får icke heller underskattas.
Därest det bleve fullt klart att vissa bestämda principer tillämpades
på området, kunde medborgarna i sitt handlande inrätta sig härefter och
en mängd processer torde bliva överflödiga. Även ur det allmännas syn -

7

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

punkt skulle icke oväsentliga fördelar vara att vinna av ett enhetligt regelsystem.
Det torde nämligen icke vara osannolikt att vid en klarare gränsdragning
i fråga om det allmännas ersättningsskyldighet det sammanlagda
beloppet av ersättningarna skulle nedgå.

Till vilka resultat en utredning rörande dessa frågor skulle nå fram, kan
icke på förhand överblickas. Så mycket torde dock vara klart att på många
områden bliva specialregleringar nödvändiga. Det oaktat skulle det vara
värdefullt, om man även vid antagande av dylika särbestämmelser kunde
utgå från vissa av statsmakterna godtagna allmänna principer för ersättningsfrågornas
lösning.

Utskottet finner så betydande fördelar vara förenade med ett enhetligt
regelsystem, då det gäller att avgöra ersättningsfrågor vid rättsenliga ingrepp
av det allmänna, att möjligheterna att nå fram till ett sådant system
böra närmare utredas.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
besluta hemställa hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville
utreda möjligheterna att nå fram till enhetliga regler för
bedömande av frågor om det allmännas ersättningsskyldighet
vid rättsenliga ingrepp i enskilds äganderätt och ekonomiska
frihet.

Stockholm den 17 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodenius, Olofsson*, fru Sjöström-Bengtsson,
herr Georg Pettersson, fröken Andersson och herr Weiland*; från

andra kammaren: herrar Rylander, Johnsson i Stockholm, Ljungberg,
Andersson i Mölndal och Pettersson i Ersbacken.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 38.

Reservation

av herrar Ahlkvist, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson, herrar Georg Pettersson
och Andersson i Mölndal, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort
ha följande lydelse:

Vid åtskilliga--- — (lika med utskottet)---eget gottfinnande.

Ln viss - (lika med utskottet)---förvaltningen starkes.

Emellertid är---(lika med utskottet)---antal instanser.

Av det---(lika med utskottet)---vara påkallad.

I motionen---(lika med utskottet)---och näringsfrihet.

Vad angår (lika med utskottet)---snarast återupptages.

Frågan om (lika med utskottet)---dessa ersättningsfrågor.

Onekligen skulle vissa fördelar vara att vinna om enhetliga principer
kunde uppställas för besvarande av nu nämnda spörsmål. Såsom andra lagutskottet
påpekade i sitt förut nämnda utlåtande till 1944 års riksdag, torde
emellertid oöverstigliga svårigheter möta, då det gäller att fastställa oomtvistliga
kriterier för ersättningsfrågornas lösande. Omständigheterna i de
olika fall, då fråga om ersättning åt enskilda för ingrepp i äganderätt och
ekonomisk frihet uppkommer, äro så olika att frågorna måste bedömas
rån fall till fall. En utredning, som skulle draga upp generella regler, torde
endast kunna nå fram till obestämda och allmänt hållna principer, vilka
skulle sakna större praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad nu andragits anser sig utskottet icke kunna tillstyrka
en utredning för den sist diskuterade frågans behandling. Utskottet
viH i detta sammanhang påpeka, att en av de viktigaste här diskuterade
ersättningsfrågorna, nämligen spörsmålet om ersättning vid expropriation,
just nu är beroende av riksdagens prövning, sedan riksdagen nyligen förelagts
proposition med förslag till lag angående ändring i lagen om expropriation.

På nu anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm 1949 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

491432