Första lagutskottets utlåtande nr 35.
1
Nr 35.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser om utskrivning
från sinnessjukhus, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 1 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 179, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade
förslag till
Lag
med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I den mån Konungen beträffande visst sinnessjukhus förordnar därom
skall i stället för vad i 20 § första och andra styckena, 21—23 och 26 §§
sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321 )* stadgas om utskrivning
från sinnessjukhus i sådant hänseende gälla vad nedan i denna lag sägs.
2 §.
Vid sinnessjukhus, som avses med förordnande enligt 1 §, skall för prövning
av utskrivningsfrågor finnas en särskild nämnd (utskrivningsnämnd)
bestående av sjukvårdsläkaren samt två av Konungen utsedda personer, av
vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete eller eljest
vara lagfaren och den andre bör vara i allmänna värv erfaren.
För en var av de särskilt utsedda ledamöterna i utskrivningsnämnden
förordnar Konungen, där så erfordras, en eller flera suppleanter. Suppleant
för särskilt utsedd ledamot skall uppfylla de för denne stadgade behörighetsvillkoren.
Beträffande jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna i nämnden skall i
tillämpliga delar gälla vad om domarejäv är stadgat.
1 Senaste lydelse, so beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt beträffande 21 och 22 §§ SFS
1941: 509.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 35.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Konungen förordnar om ordförandeskapet i nämnden samt meddelar de
närmare bestämmelser i övrigt angående nämndens verksamhet, som må
erfordras utöver vad i denna lag stadgas.
3 §•
Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § sinnessjuklagen hinder möter på grund av vad i
andra stycket av samma paragraf stadgas, tillkommer det utskrivningsnämnden
vid sinnessjukhuset att efter anmälan eller framställning, som
nedan sägs, besluta om utskrivning enligt 17 eller 19 § nämnda lag.
I andra fall än som angivas i första stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren
ensam att besluta om utskrivning, sjukvårdsläkaren dock obetaget
att i dylika fall hänskjuta ärendet till utskrivningsnämndens prövning.
Där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, må jämväl
överinspektören för sinnessjukvården förordna därom.
4 §•
I fall där det tillkommer utskrivningsnämnden att besluta om utskrivning
eller ärendet av sjukvårdsläkaren överlämnats till utskrivningsnämndens
prövning, må utskrivning ej ske med mindre nämndens ledamöter äro
ense därom. Äro ledamöterna icke ense, skall, därest någon ledamot så
yrkar, ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning.
Innan utskrivningsnämnden fattar beslut i ärende om utskrivning, skola
nämndens ledamöter hava skaffat sig personlig kännedom angående den,
om vars utskrivning är fråga. Är denne utskriven på försök, må dock beslut
fattas även om samtliga ledamöter av nämnden icke hava sådan
kännedom.
5 §•
Utskrivning av den, som för vård intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av hans förmyndare, gode man, make eller anförvant
eller av någon, som är ansvarig för kostnaden för hans vårdande
å sinnessjukhuset. Påkallas utskrivning hos utskrivningsnämnden, skall
framställningen därom göras skriftligen.
Finner sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där
beslutanderätten tillkommer utskrivningsnämnden, skall han ofördröjligen
göra anmälan därom hos nämnden.
överinspektören för sinnessjukvården må, där beslutanderätten i utskrivningsfråga
tillkommer utskrivningsnämnden, påkalla nämndens prövning
av frågan.
6 §■
Utskrivningsnämnden är icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad
pröva framställning om utskrivning som i 5 § första stycket sägs.
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
3
7 §•
Har framställning om utskrivning lämnats utan bifall, må envar, som
enligt 5 § äger påkalla utskrivning, genom skriftlig framställning hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning. Avser framställningen
fall, där sjukvårdsläkaren ensam äger besluta om utskrivning, skall vad i
6 § finnes stadgat beträffande där avsedd framställning härvid äga motsvarande
tillämpning.
8 §.
Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning av person, som avses
i 3 § första stycket, må, såframt överinspektören för sinnessjukvården
eller statsåklagare av särskilda skäl hos utskrivningsnämnden gjort förbehåll
härom, överinspektören eller statsåklagare skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens prövning. Framställning härom
skall göras inom fjorton dagar från dagen för utskrivningsnämndens beslut.
I fall, som avses i första stycket, må utskrivningsnämndens beslut ej gå
i verkställighet förrän det visat sig att beslutet blivit beståndande eller sinnessjuknämnden
annorlunda förordnat.
9 §•
Har någon, vilken är för vård intagen å sinnessjukhus, som avses med förordnande
enligt 1 §, givit tillkänna, att han anser sig icke böra kvarhållas
där, skall han genom sjukvårdsläkarens försorg erhålla meddelande om den
rätt att göra framställning om utskrivning, som enligt 5—7 §§ denna lag
tillkommer honom.
Vill intagen som i första stycket sägs hos utskrivningsnämnden eller
sinnessjuknämnden göra framställning om utskrivning, skall möjlighet beredas
honom att uppsätta erforderliga skrifter.
10 §.
Vad i denna lag stadgas om överinspektören för sinnessjukvården skall
beträffande sinnesslövården i stället gälla inspektören för sinnesslövården.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950 och gäller till och med den
30 juni 1952.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma inom andra kammaren väckta motioner, nämligen
nr 377 av herr Hedlund i Östersund och nr 378 av herr Johnsson i Stockholm.
I motionen 11:377 påyrkas, att fullmaktsbestäminelsen i 1 § av den genom
propositionen föreslagna lagen utgår, att de föreslagna bestämmelserna
i lagen få gälla varje sinnessjukhus, samt att desamma inarbetas i sinnessjuklagen
på det sätl sinnessjukvårdsberedningen föreslagit enligt vad
4
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
som framgår av s. 63—66 i propositionen. Motionen utmynnar i förslag,
att riksdagen måtte vidtaga de påyrkade ändringarna i den redigering
vederbörande utskott torde utarbeta.
Motionen II: 378 innehåller hemställan, att riksdagen ville företaga sådan
ändring i lagförslaget, att de i motionen framförda synpunkterna komme
till uttryck. För dessa redogöres i erforderliga delar nedan i anslutning
till de därav berörda frågorna.
Beträffande de skäl, som ligga till grund för det i propositionen framlagda
förslaget, ävensom i fråga om de skäl, vilka motionärerna åberopat till
stöd för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke
lämnas i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.
Från riksåklagarämbetet har till utskottet inkommit en nedan återgiven
skrivelse.
Utskottet har vidare mottagit en skrivelse från Frilietsvärnet Riksförbundet
Psykiskt Sjukas Vänner med förslag till vissa ändringar i lagförslaget
jämte motivering.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Enligt det i propositionen framlagda lagförslaget må Konungen beträffande
visst sinnessjukhus kunna förordna att vid sjukhuset skall inrättas
en lokal utskrivningsnämnd. Den skall bestå av sjukvårdsläkaren och två
särskilt utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren. Denna nämnd skall besluta om
utskrivning från sjukhuset av sådana intagna, vilkas utskrivning f. n. prövas
av en central sinnessjuknämnd såsom första och enda instans, d. v. s.
straffriförklarade och vissa med dem jämställda personer. För att den
lokala nämnden skall få skriva ut en sådan intagen fordras enligt förslaget
att den är enig. Äro ledamöterna ej ense skall om någon ledamot så yrkar
ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens prövning. Nämnden skall i
princip icke få fatta beslut i en utskrivningsfråga utan att dess ledamöter
skaffat sig personlig kännedom om den som skall utskrivas.
Den lokala nämndens beslut skall enligt förslaget kunna överklagas hos
sinnessjuknämnden. Avslås begäran om utskrivning tillkommer klagorätt
envar som äger påkalla utskrivning. Bifalles framställning må överinspektören
för sinnessjukvården och statsåklagare inom 14 dagar hänskjuta frågan
till den centrala nämnden.
Lokala utskrivningsnämnder avses f. n. endast skola inrättas vid Ulleråkers,
S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus samt ytterligare något sinnessjukhus.
För vinnande av erfarenheter förordas att den nya ordningen skall göras
provisorisk. Lagen föreslås därför skola gälla endast 2^ ar från den
1 januari 1950.
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
5
Gällande bestämmelser.
Enligt sinnessjuklagen den 19 september 1929 meddelas beslut om utskrivning
från sinnessjukhus antingen av vederbörande sjukvårdsläkare
eller av sinnessjuknämnden, överinspektören för sinnessjukvården äger
därjämte befogenhet att förordna om utskrivning i sådana fall, då det enligt
lagen ankommer på sjukvårdsläkaren att besluta därom. Vad om överinspektören
för sinnessjukvården är stadgat äger, såvitt angår sinnesslövården,
i stället tillämpning å inspektören för sinnesslövården.
Sinnessjuknämnden är utskrivningsmyndighet beträffande den som på
grund av sin sinnesbeskaffenhet av domstol förklarats icke kunna fällas
till ansvar för begånget brott eller som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott,
vilket icke blivit beivrat (20 § första stycket, jämfört med 18 § andra stycket).
Vidare handlägger sinnessjuknämnden fråga om utskrivning av den
som enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt men
överförts till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten eller som
intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning från straffarbete eller
fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt.
Sinnessjuknämnden kan uppdraga åt sjukvårdsläkaren att beträffande
viss person meddela beslut om utskrivning i nämndens ställe. Har sådant
uppdrag meddelats och begår därefter den, om vilkens utskrivning är fråga,
mot annans personliga säkerhet riktat brott, skall uppdraget anses åter
kallat (20 § första stycket).
I andra fall än sådana, i vilka beslut om utskrivning enligt nyss återgivna
bestämmelser i första hand skall meddelas av sinnessjuknämnden,
ankommer det på vederbörande sjukvårdsläkare — samt överinspektören
för sinnessjukvården — att förordna därom (20 § andra stycket). Finner
sjukvårdsläkaren anledning föreligga till utskrivning i fall, där beslutanderätten
tillkommer sinnessjuknämnden, har han att ofördröjligen göra
anmälan därom hos nämnden. Sådan anmälan kan göras jämväl av överinspektören
för sinnessjukvården (21 §).
Jämte det sinnessjuknämnden i första hand beslutar om utskrivning av
förut angivna kategorier sinnessjuka fungerar nämnden i fråga om övriga
sinnessjuka såsom överinstans i förhållande till sjukvårdsläkaren i utskrivningsfrågor.
Har sjukvårdsläkaren lämnat framställning om utskrivning
utan bifall, må nämligen envar, som äger påkalla utskrivning, hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens prövning (23 §). Nämnden är
dock icke skyldig att mer än en gång var fjärde månad pröva sådan framställning
om utskrivning. Samma begränsning gäller i fråga om nämndens
skyldighet att pröva framställning om utskrivning av straffriförklarad eller
6
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
annan om vars utskrivning nämnden i första hand äger besluta (22 § andra
stycket). Klagan över nämndens beslut är icke tillåten.
De fall, i vilka utskrivning från sinnessjukhus kan ske, äro närmare reglerade
i 17—19 §§ sinnessjuklagen.
Angående utskrivning från sinnessjukavdelning vid fångvården av den
som efter straffriförklaring för vård förvaras å sådan avdelning gälla enligt
50 § sinnessjuklagen samma regler som för utskrivning från sinnessjukhus
av straffriförklarad med den avvikelsen endast att överinspektören
för sinnessjukvården icke äger föreslå utskrivning.
Sinnessjuknämnden består enligt vad i 2 § stadgas av fem ledamöter.
Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot; övriga ledamöter
jämte suppleanter utses av Konungen. Av de särskilt utsedda ledamöterna
skola två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga läkare. De båda övriga få
icke vara läkare, och den ene av dem skall vara eller hava varit ordinarie
innehavare av domarämbete.
Historik in. m.
I ett av utskottet vid 1941 års riksdag avgivet, av riksdagen godkänt utlåtande,
nr 38, uttalades bland annat, att då sinnessjuknämnden icke syntes
vara i stånd att hinna med alla de uppgifter, som åvilade densamma, det
framstode som en nära till hands liggande lösning att begränsa nämndens
verksamhet till den huvuduppgift, för vilken nämnden egentligen inrättats,
eller att utgöra en opartisk och auktoritativ klagoinstans, dit de intagna
och deras anhöriga skulle kunna vända sig med framställningar om utskrivning.
Strafflagberedningen framlade i sitt år 1942 avgivna betänkande angående
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning m. m.
(SOU 1942:59) förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder vid
sinnessjukhusen. Senare förslag i ämnet äro uppbyggda på de av strafflagberedningen
förordade huvudprinciperna.
Ett på strafflagberedningens betänkande grundat förslag till ändringar
i sinnessjuklagen framlades för 1945 års riksdag genom proposition nr 239.
I denna upptogs icke beredningens förslag om lokala utskrivningsnämnder.
Såsom skäl härför åberopades huvudsakligen farhågor för att den av strafflagberedningen
föreslagna decentraliseringen skulle komma att medföra att
bedömandet vid olika sjukhus komme att bliva alltför oenhetligt.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde utskottet, att beaktansvärda
skäl talade för en decentralisering av utskrivningsförfarandet.
Mot förslaget härom hade åberopats bland annat, att bedömningen i utskrivningsfrågor
kunde befaras bliva alltför oenhetlig. Viktigare än formella enhetlighetssynpunkter
— vilka, när prövningen allenast grundades på ett
7
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
skriftligt material, lätt ledde till ett schablonmässigt bedömande — vore enligt
utskottets mening att man vid utskrivningen sökte nå fram till ett ur såväl
samhällets som den enskildes synpunkt riktigt bedömande av varje särskilt
fall, grundat på omedelbar, personlig kontakt med fallet. Ur synpunkten
av den enskildes rättssäkerhet finge vidare erinras att nämndens ursprungliga
uppgift att vara en besvärsinstans för de intagna förskjutits till deras
nackdel därigenom att den även fått uppgiften att emot sjukvårdsläkarna
bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande ur samhällsskyddets
synpunkt. Utskottet ansåg sig dock icke i frågans dåvarande läge
kunna framlägga förslag om en ändrad organisation för utskrivningsfrågornas
handläggning.
I de vid 7947 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 41 och II: 75
yrkades, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till ändring av sinnessjuklagen avseende inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.
I sitt över motionerna avgivna, av riksdagen godkända utlåtande, nr 36,
framhöll utskottet, att de olägenheter förslaget möjligen kunde innebära
måste anses väga lätt i jämförelse med de fördelar som förslaget komme
att medföra. Enligt utskottets mening vore det uppenbart, att om sinnessjuknämnden
hade möjlighet till personlig kontakt med dem, vilkas utskrivning
det gällde, det skulle skapas bättre förutsättningar för utskrivningsfrågornas
riktiga avgörande än som funnes f. n., då nämnden endast undantagsvis
hade tillfälle till sådan kontakt. En lokal utskrivningsnämnd
borde däremot alltid kunna skaffa sig en på personlig kännedom grundad
uppfattning om varje utskrivningsfall. Genom inrättandet av lokala utskrivningsnämnder
skulle allmänheten erhålla tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården,
och förtroendet för denna torde därigenom komma att stärkas.
För vederbörande patient måste det ock kännas betydligt mer tillfredsställande
att få personligen framlägga sin sak inför den myndighet, som hade
att besluta om utskrivningen, än att helt bero av den bild av hans fall som
skriftliga handlingar kunde giva.
På hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse den 20 maj 1947,
att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen.
Med anledning härav uppdrogs den 30 december 1947 åt statens sinnessjukvårdsberedning
att verkställa utredning angående frågan om inrättande
av sådana nämnder samt inkomma med det förslag vartill utredningen
kunde föranleda. Beredningen överlämnade den 25 november 1948
promemoria med förslag om inrättande av dylika utskrivningsnämnder. I
promemorian föreslås ändringar i sinnessjuklagens 18 och 20 23 §§
av innebörd att utskrivning från sinnessjukhus av sådana intagna, vilkas
utskrivning f. n. i första hand beslutas av sinnessjuknämnden, skall beslutas
av en lokal utskrivningsnämnd vid varje sjukhus bestående av sjuk
-
8 Första lagutskottets utlåtande nr 35.
vårdsläkaren och två lekmän. Beslutet skall få överklagas hos sinnessjuknämnden.
Över promemorian ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och
sammanslutningar.
Härefter har inom inrikesdepartementet upprättats ett lagförslag i ämnet.
Detta förslag, som bortsett från vissa redaktionella jämkningar är likalydande
med det vid propositionen fogade, har av lagrådet lämnats utan
erinran.
Huvudgrunderna för en reform.
Angående reformen i allmänhet och dess omfattning
anför föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, bland annat
följande:
Den särskilda centrala nämnd, sinnessjuknämnden, som enligt 1929 års
sinnessjuklag såsom första instans handlägger ärenden om utskrivning från
sinnessjukhus av straffriförklarade och vissa därmed jämställda sinnessjuka
och såsom andra instans beslutar om utskrivning av övriga intagna,
har sedan länge en betydande arbetsbörda. Antalet avgjorda ärenden har
från nämndens tillkomst till år 1945 oavbrutet stegrats och har under de
senaste åren uppgått till mellan 3 000 och 4 000 per år. För att kunna bemästra
denna arbetsbörda har nämnden nödgats ordna sitt arbete på sådant
sätt att envar av dess lekmannaledamöter, däribland ordföranden, tager del
av flertalet ärenden endast genom föredragningen vid nämndens sammanträden.
Ett sådant sammanträde har i regel tagit 1—2 timmar i anspråk,
under vilken tid de senaste åren handlagts i genomsnitt cirka 60 ärenden.
Ehuru varje ärende före sammanträdet granskats av två ledamöter, varav
en psykiater, samt tveksamma fall alltid föredragits, ha angivna förhållanden
inneburit att ett stort antal ärenden icke kunnat underkastas någon
grundlig prövning av nämnden i dess helhet och särskilt icke av dess lekmän.
Den stora arbetsbördan har även medfört att nämnden endast i undantagsfall
kunnat sammanträda på sinnessjukhus. Prövningen har regelmässigt
måst ske på grundval av skriftligt material.
De anförda förhållandena äro uppenbarligen icke tillfredsställande. Icke
minst ur rättssäkerhetssynpunkt framstår den ofta tämligen summariska
skriftliga proceduren vid sinnessjuknämnden som olämplig. Den personliga
kontakten mellan patienten och det utskrivande organet har icke utan
fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt avgörande. Med
hänsyn till nämndens arbetssätt torde det vidare föreligga risk för att lekmännen
i nämnden icke kunna utöva det inflytande på utskrivningsfrågorna,
som avsågs då denna ordning infördes år 1929. Härutinnan må
erinras om att lekmannarepresentanter medtogos i det utskrivande organet
dels av hänsyn till vikten av att sinnessjukvården omfattades med för
-
Första lagutskottets utlåtande nr 35. 9
troende bland allmänheten och dels för att höja organets allmänna kompetens.
I sistnämnda del framhölls bl. a. att de avgöranden som skulle
träffas ej vore av uteslutande medicinsk karaktär.
Sinnessjukvårdsberedningen har funnit övervägande skäl tala för en decentralisering
av utskrivningsrätten till lokala nämnder. Beredningen har
ansett en sådan ordning vara den lämpligaste utvägen för att undanröja de
förut berörda olägenheterna med det nuvarande systemet samtidigt som
kravet på ökad insyn från lekmannahåll tillgodoses. Denna beredningens
uppfattning har delats av flertalet remissinstanser och av de myndigheter,
som hos Kungl. Maj :t yttrat sig över förslaget, ha endast statskontoret och
sinnessjuknämnden uttryckligen avstyrkt beredningens förslag.
Den under frågans tidigare behandling och nu av sinnessjukvårdsberedningen
anvisade ordningen med lokala utskrivningsnämnder vid varje sinnessjukhus
samt rätt att överklaga nämndens beslut hos sinnessjuknämnden
utgör enligt min mening det enda kvarstående alternativet till lösning
av ifrågavarande problem. I likhet med sinnessjukvårdsberedningen anser
jag att en sådan decentralisering av utskrivningsrätten beträffande strafffriförklarade
och likställda är ägnad att undanröja de olägenheter, som
enligt vad nyss anförts, äro förbundna med det nuvarande systemet. Samtidigt
bör anordningen i många fall medföra en snabbare och smidigare
handläggning av ifrågavarande ärenden.
Bland fördelarna med ett inrättande av lokala utskrivningsnämnder har
redan framhållits betydelsen av att det utskrivande organet får personlig
kännedom om de patienter, vars utskrivning ifrågasatts. Det skriftliga
materialet i ett dylikt ärende — protokoll över sinnesundersökning, journalanteckningar,
sjukvårdsläkarens yttrande etc. — kan enligt min mening
icke alltid ensamt utgöra ett tillräckligt underlag för ett ur olika synpunkter
riktigt bedömande. Vad särskilt angår sjukvårdsläkarens yttrande
måste denne uppenbarligen många gånger för det utskrivande organet
bättre kunna klargöra sin uppfattning om patienten genom en muntlig
framställning, som dessutom kan kompletteras med en demonstration, än
genom en skriftlig redogörelse. För lekmannen torde en dylik redogörelse
stundom giva en föga levande bild av den sjuke. I ett yttrande från läkarliåll
har visserligen gjorts gällande att de patienter, som det här i allmänhet
vore fråga om — asocialt imbecilla och psykopater — lätt kunde
dupera den til 1 fällige iakttagaren och att det vore omöjligt för lekmännen
i den lokala nämnden att få en tillförlitlig uppfattning av fallet endast
genom personlig kontakt. Emellertid har sjukvårdsläkaren, som enligt förslaget
själv skall vara ledamot av den lokala nämnden, möjlighet att i
anslutning till varje utskrivningsfall för övriga ledamöter lägga fram de
omständigheter, som kunna göra det tillfälliga intrycket mindre tillförlitligt.
Men framför allt torde lekmännen i den lokala nämnden så småningom
förvärva erfarenhet i fråga om både sjukhusets klientel i allmän
-
10 Första lagutskottets utlåtande nr 35.
het och de särskilda patienterna samt bliva i stånd att bilda sig en självständig
mening i utskrivningsfrågorna. Bl. a. med hänsyn till sistnämnda
förhållande torde även den av sinnessjuknämnden framförda uppfattningen
att förslaget skulle innebära minskat lekmannainflytande vara mindre väl
grundad. Rörande denna uppfattning, som synes bygga på den omständigheten
att lekmännen i en lokal nämnd skulle kunna få svårt att hävda sig
mot den ende sakkunnige -—- sjukvårdsläkaren — må f. ö. framhållas det
av sinnessjuknämnden själv påpekade förhållandet att det avgörande som
skall träffas icke enbart är av medicinsk-psykiatrisk karaktär. Även faktorer
av social, ekonomisk och juridisk natur kunna ha betydelse och på
dessa områden torde lekmännens sakkunskap och erfarenhet vara av stort
värde. Det ligger vidare i sakens natur, att lekmännen komma att spela en
viktig roll vid avvägningen mellan å ena sidan samhällets intresse av att
farliga personer icke utskrivas i förtid och å andra sidan den enskilde
individens intresse av att icke utan grund vara berövad friheten. Med hänsyn
till de kvalifikationer för bedömandet av dessa frågor, som lekmännen
kunna väntas besitta, torde det ej behöva befaras att läkaren härvid kommer
att bli dominerande.
Det ökade lekmannainflytande på utskrivningsfrågorna, som ett inrättande
av lokala nämnder enligt min mening alltså kommer att föra med
sig, innebär, såsom förut ofta påpekats, en fördel även ur den synpunkten,
att det kan förväntas skapa större förtroende för sinnessjukvården hos patienterna
och allmänheten. Denna vinst med förslaget har också vid remissbehandlingen
vitsordats från olika håll och behöver icke här ytterligare
understrykas.
Den av sinnessjukvårdsberedningen förordade decentraliseringen av beslutanderätten
i fråga om utskrivning av vissa sinnessjuka till lokala nämder
vid varje sjukhus bör sålunda medföra väsentliga fördelar i förhållande
till det nuvarande systemet. Mot dessa måste emellertid vägas de anmärkningar,
som icke minst från läkarhåll riktats mot den föreslagna ordningen
och som i flera yttranden föranlett förslag om att densamma måtte prövas
vid några utvalda sjukhus innan den definitivt genomföres.
Bortsett från vissa förut berörda invändningar är det i huvudsak två
omständigheter som åberopats mot förslaget nämligen den ökade arbetsbörda
för sjukvårdsläkaren och den bristande enhetlighet i tillämpningen
som den nya proceduren skulle medföra. Vad angår den sista anmärkningen,
som är av principiell natur, så synes den förlora en del av sin
tyngd genom den rätt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare
att hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning,
som förslaget innebär. Man torde för övrigt icke böra överskatta
betydelsen av enhetlighet på detta område. Det rör sig dock här om psykiskt
sjuka människor, som icke alltid kunna hänföras till en viss kategori
och bedömas efter i förväg fastslagna normer. Det vore visserligen otill
-
11
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
fredsställande om man på förhand skulle kunna räkna med att bliva utskriven
avsevärt tidigare från ett sjukhus än från ett annat. Häi erbjuder
emellertid den nyssnämnda anordningen med klagorätt även över utskrivning
ett visst remedium. Hur en lagstiftning i enlighet med sinnessjukvårdsheredningens
förslag kommer att verka på denna punkt är emellertid
ovisst.
Detta gäller även i fråga om verkningarna av en sådan lagstiftning
på sjukvårdsläkarnas arbetsbörda. Tidigare åberopades som ett särskilt
skäl för en decentralisering att läkaren skulle slippa ägna tid åt
skrivelser och utlåtanden till sinnessjuknämnden. Nu framhålles det från
läkarhåll, att arbetet med att förbereda och deltaga i den lokala nämndens
sammanträden skulle taga avsevärt längre tid i anspråk an som förut
åtgick för handläggning av motsvarande utskrivningsfall. Härtill skulle
komma den tid, som även i fortsättningen måste åtgå för skrivelser i
klagoärenden till sinnessjuknämnden samt tid för arbete med expediering
av den lokala nämndens beslut in. m. I vad mån dessa farhågor äro berättigade
är givetvis svårt att bedöma. Svaret pa denna fråga beroi bl. a.
på i vilken utsträckning de intagna genom den nya ordningen föranledas
att begära utskrivning. Sannolikt komma dock framställningar härom
särskilt under den första tiden av7 en lokal nämnds existens att vara
avsevärt flera än om beslutanderätten legat kvar hos sinnessjuknämnden.
Enligt vad jag under hand genom samtal med inom sinnessjukvarden verksamma
läkare inhämtat bör emellertid förfarandet inför nämnden kunna
gestalta sig enklare och ej bliva så tidsödande och kräva så mycket förberedelser
från läkarens sida, som vissa kritiker förmodat. Man torde likväl
icke kunna bortse från att det föreligger risk för att sjukvårdsläkarens
arbetsbörda i någon mån skall öka. Det vore olyckligt om så skedde, då
detta skulle innebära att dessa läkare kunde ägna mindre tid åt de i egentlig
mening sjukvårdande uppgifterna, vilka till följd av den rådande bristen
på läkare vid sinnessjukhusen ändock icke kunna fullgöras i önskvärd
utsträckning.
Med hänsyn till den ovisshet som alltså råder i fråga om verkningarna
på viktiga punkter av den föreslagna reformen hyser jag trots de betydande
fördelar, som äro förenade med densamma, en viss tvekan om lämpligheten
avr att nu genomföra förslaget i full utsträckning. Som förut framhållits
anser jag visserligen att eu decentralisering av'' utskrivningsrätten till
lokala nämnder utgör det enda godtagbara alternativet till den nuvarande
ordningen. Med hänsyn till bristerna i denna bör också en ändring komma
till stånd. Det synes emellertid icke vara nödvändigt att omedelbart inrätta
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus. Genomfördes
såsom flera remissinstanser, bl. a. medicinalstyrelsen, ifrågasatt det föreslagna
systemet i begränsad omfattning skulle det 1)1 i tillfälle att under
12
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
en kortare tid vinna erfarenhet i de avseenden, där enligt vad nyss anförts
osäkerhet råder om verkningarna av decentraliseringen.
På grund av det anförda har jag stannat för att i princip förorda sinnessjukvårdsberedningens
förslag men att beträffande genomförandet ansluta
mig till tanken att tills vidare giva den föreslagna ordningen en begränsad
tillämpning. Lokala utskrivningsnämnder skulle sålunda inrättas endast
vid vissa av Kungl. Maj :t bestämda sinnessjukhus och vid dessa sjukhus
skulle ett utskrivningsförfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det
av sinnessjukvårdsberedningen förordade införas. Beträffande övriga sjukhus
skulle däremot sinnessjuklagens utskrivningsregler tills vidare bestå
orubbade. Bestämmelserna om de särskilda utskrivningsreglerna skulle införas
i en särskild tidsbegränsad fullmaktslag.
Beredningen har av principiella skäl avvisat tanken på en sådan lagstiftning.
Och självfallet kan det ifrågasättas om det är helt lämpligt att
på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande
olika ordning råder i skilda delar av landet. Emellertid synas de reella skiljaktigheterna
icke behöva bli så avsevärda. Om sinnessjuknämndens arbetsbörda
i någon mån lättas, såsom avsikten är, bör denna nämnd kunna
grundligare än f. n. pröva de utskrivningsärenden, som kvarstå hos nämnden.
Den särskilda lagens bestämmelser böra vidare i huvudsak avvika
från motsvarande regler i sinnessjuklagen endast i den mån detta påkallas
av att sinnessjuknämnden ersättes av en lokal nämnd. Omfattningen av
det klientel, som skall vara underkastat de strängare utskrivningsbestämmelserna,
bör salunda liksom förutsättningarna för utskrivning vara desamma
i båda fallen. Slutligen bör vid utväljande av sjukhus för det decentraliserade
förfarandet i görligaste mån tillses att samma ordning kommer
att tillämpas vid samtliga eller flertalet sjukhus med ett visst klientel
t. ex. svårskötta psykopater.
De olägenheter som må anses förenade med en tillämpning av den föreslagna
ordningen endast vid vissa sjukhus synas sålunda kunna begränsas.
I den mån de kvarstå torde de uppvägas av värdet av att vinna erfarenheter
om reformens verkningar, som kunna vara till stort gagn vid den
fortsatta prövningen av frågan. Jag vill sålunda förorda att en tidsbegränsad
lagstiftning om utskrivningsförfarande genom lokala nämnder vid
vissa sinnessjukhus i enlighet med vad nyss angivits nu kommer till stånd.
Rörande utformningen av lagstiftningen skall här upptagas några spörsmål
av mera principiell betydelse medan återstående frågor komma att behandlas
i specialmotiveringen.
Redan i delta sammanhang torde dock först få beröras frågan om vilka
sjukhus, som skola väljas för den nya ordningen. Härutinnan vill jag i
likhet med sinnessjukvårdsberedningen förorda att lokala nämnder inrättas
vid Ulleråkers, S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus. Med hänsyn till att det
13
Första lagutskottets utlåtande nv 35.
här endast gäller en tillämpning i begränsad omfattning för vinnande av
erfarenhet anser jag däremot icke att — som beredningen även tänkt sig -nämnder f. n. böra inrättas vid Källshagens och Salberga sjukhus. Antalet
ärenden hos sinnessjuknämnden från dessa sjukhus är nämligen så betydande,
att verksamheten om de medtoges skulle få en annan karaktär än
som avsetts. I stället torde ett sjukhus av annan typ väljas, t. ex. Psykiatriska
sjukhuset i Stockholm. För att belysa omfattningen må nämnas att
från angivna fyra sjukhus härrörde år 1947 cirka 25 procent av hela antalet
ärenden hos den centrala nämnden. Därigenom tillgodoses sålunda i
någon mån kravet att nedbringa sinnessjuknämndens arbetsbörda. Då
straffriförklarade svårskötta manliga psykopater i regel hänvisas till specialavdelningar
vid S:t Sigfrids och Sidsjöns sjukhus tillgodoses vidare beträffande
detta klientel det nyss angivna önskemålet om ett såvitt möjligt
ensartat förfarande.
Till stöd för det i motionen 11:377 framförda yrkandet anföres i motionen
bland annat:
Departementschefen medger själv att det kan ifrågasättas om det är helt
lämpligt att på en för rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den
ifrågavarande olika ordning råder i skilda delar av landet. Enligt min mening
är det i hög grad olämpligt. Såsom skäl för förslaget att giva den nya
ordningen en begränsad tillämpning för att under en kortare tid söka vinna
viss erfarenhet har anförts att man icke kunde bortse från att det förelåge
risk för att sjukvårdsläkarens arbetsbörda i någon mån skulle ökas. Detta
har emellertid ingalunda varit en allmän mening bland läkarna själva.
Många läkare — bland dem en motionär vid 1947 års riksdag — göra med
bestämdhet motsatsen gällande. Huru härmed än förhåller sig kan den
framkomna tvekan ej utgöra tillräckligt skäl till en anordning som i ett
viktigt rättsskyddshänseende för personer intagna å olika sjukhus innebär
en klar olikhet inför lagen.
Önskan att till en början genomföra de nya utskrivningsbestämmelserna
allenast som ett experiment vid ett mindre antal sinnessjukhus har föranlett
förslaget att de också skulle gälla allenast för en begränsad tid, två och ett
halvt år. Även om erfarenheten skulle giva vid handen »att sjukvårdsläkarens
arbetsbörda i någon mån skulle ökas» genom den nya ordningen, kan
detta enligt min mening ej få utgöra anledning till en återgång till utskrivningsfrågornas
förläggande till en på papperen beslutande central nämnd,
som utgör både första och sista instans och mot vars beslut någon ldagorätt
sålunda ej finnes.
Även om lagstiftningen utsträckes till att gälla alla sinnessjukhus, skulle
dess antagande på en begränsad tid så till vida bevara dess fullmaktskaraktär,
att det blott behövdes att en proposition om lagens förlängning ej ‘.ramlades
för 1952 års riksdag för att hela reformen skulle bortfalla och den
centrala sinnessjuknämnden återinträda i sina nuvarande funktioner. Det
är möjligt att vunna erfarenheter kunna ge anledning till ändringar i lagen.
Men förslag härom bör framföras i vanlig ordning, genom proposition eller
motion. Att genomföra den av riksdagen två gånger begärda reformen på
14
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
detta viktiga rättsområde på sådant sätt att den åter kan upphävas blott
därigenom att en departementschef icke framlägger en proposition om dess
förlängning synes ej kunna ifrågakomma.
Beträffande frågan om den lokala nämndens sammansättning
erinrar departementschefen om att några remissinstanser förordat
att denna skulle avvika från vad sinnessjukvårdsberedningen föreslagit i
så måtto alt den lagfarne ledamoten i nämnden alltid skulle vara domare.
Departementschefen anför vidare:
Jag delar emellertid på denna punkt beredningens uppfattning att en
domare visserligen regelmässigt bör förordnas men att möjligheten bör hållas
öppen att medgiva avsteg från denna regel. En sådan ordning ifrågasattes
av första lagutskottet vid frågans prövning 1947. Vid vissa sinnessjukhus
torde det f. ö. eljest icke bliva möjligt att erhålla lämpliga personer
till såväl posten som lagfaren ledamot som uppdragen att vara suppleant
för denne. Suppleant bör självfallet ha samma kompetens som den
ledamot han skall ersätta.
En från läkarhåll framförd tanke att ytterligare en läkare med psykiatrisk
specialitet skall ingå i nämnden torde redan av praktiska skäl
vara omöjlig att förverkliga. I fråga om ordförandeskapet i nämnden synes
det ej finnas anledning att i lagen göra några avvikelser från vad härutinnan
gäller beträffande sinnessjuknämnden eller att Kungl. Maj :t förordnar
ordförande. I allmänhet synes den lagfarne ledamoten böra utses.
I övrigt må här nämnas, att jag icke har något i princip att erinra mot
ett av sinnessjukvårdsberedningen framfört förslag att lekmannaledamöterna
i den lokala nämnden skola rekryteras ur sjukhusets direktion. En sådan
ordning torde kunna bliva av värde för båda organens arbete och för
direktionens del måhända föra med sig en effektivisering av verksamheten.
En förutsättning är att personer lämpliga för båda uppgifterna finnas att
tillgå. Är så icke förhållandet — och personvalet för det ömtåliga uppdraget
att vara ledamot i den lokala nämnden måste självfallet ägnas den
största uppmärksamhet — bör den föreslagna ordningen icke tillämpas.
Med hänsyn härtill och då ju lokala nämnder skola inrättas i begränsad omfattning,
synas de erinringar som av några remissinstanser gjorts mot förslaget
på denna punkt icke böra tillmätas någon avgörande vikt.
I motionen II: 378 förordas, att den lagfarne ledamoten av utskrivningsnämnden
skall vara dess ordförande.
Beträffande ärendenas fördelning mellan den centrala och de
lokala nämnderna och dessa nämnders kompetens samt k 1 a g orätten
över deras beslut framhåller departementschefen till en början,
att frågan huruvida särskilda föreskrifter för utskrivning av straffriförkla
-
15
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
rade och likställda över huvud skola finnas icke ansetts böra prövas i detta
sammanhang. I nämnda frågor anför departementschefen vidare:
Det förutsättes alltså att särskilda utskrivningsregler skola gälla för
samma klientel som nu, d. v. s. för de personer, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
straffriförklarats eller som under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott, som icke blivit beivrat, ävensom vissa därmed jämställda, i 18 § sinnessjuklagen
angivna kategorier. I fråga om detta klientel bör icke någon
viss grupp av svårare fall skiljas ut och under alla förhållanden hänvisas
till sinnessjuknämnden som första instans. Såsom strafflagberedningen
tidigare framhållit torde nämligen en dylik uppdelning vara så gott som
omöjlig att åstadkomma.
I likhet med sinnessjukvårdsberedningen, vars förslag på denna punkt
i princip överensstämmer med vad strafflagberedningen förordade 1942,
anser jag att för utskrivning skall fordras, att samtliga ledamöter i den
lokala nämnden äro ense därom. Emellertid bör i enlighet med det nu föreliggande
förslaget men i motsats till vad strafflagberedningen då tänkte sig,
ärendet i händelse av oenighet mellan den lokala nämndens medlemmar på
yrkande av någon av dem kunna hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.
I fråga om rätten att eljest till sinnessjuknämnden hänskjuta utskrivningsfråga,
vari den lokala nämnden meddelat beslut, kan jag helt ansluta
mig till vad sinnessjukvårdsberedningen förordat. Att såsom en sjukhuschef
ifrågasatt låta den lokala nämnden själv avgöra om dess beslut skall
få överklagas torde bl. a. av principiella skäl icke kunna komina i fråga.
Klagorätt över beslut om avslag på framställning om utskrivning bör alltså
tillkomma envar, som äger göra sådan framställning, medan utskrivningsbeslut
skall få överklagas av överinspektören för sinnessjukvården och
statsåklagare, därest myndigheten gjort förbehåll härom. Den sistnämnda
ordningen, vilken förordades av Svea hovrätt i dess yttrande över strafflagberedningens
betänkande av år 1942, torde som förut nämnts vara av
betydelse för att åstadkomma en viss enhetlighet i fråga om de lokala
nämndernas avgöranden.
I ett yttrande har framförts tanken, att den lokala nämnden även skulle
pröva utskrivningsfrågor beträffande andra sinnessjuka än straffriförklarade
och med dem jämställda närmast som besvärsinstans i förhållande till
sjukvårdsläkaren. F. n. avgör denne ensam dessa frågor med rätt för vederbörande
att hänskjuta saken till sinnessjuknämnden. I och för sig synes
det stå väl samman med syftet med inrättande av lokala nämnder att låta
dessa få befatta sig även med dessa intagna. Emellertid torde det icke vara
tillrådligt att innan ännu erfarenhet vunnits om reformens verkningar på
bl. a. sjukvårdsläkarnas och sinnessjuknämndens arbetsbörda lägga denna
16
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
stora grupp av ärenden på den lokala nämnden. För detta klientel bör
därför den nuvarande ordningen tills vidare tillämpas, varvid dock, som
beredningen föreslagit, sjukvårdsläkaren bör ha rätt att hänskjuta utskrivningsärendet
til! den lokala nämndens avgörande.
I motionen 11:378 anföres i förevarande frågor bland annat:
Det dubbla syftet med inrättandet av lokala utskrivningsnämnder, nämligen
dels en nödvändig avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda, dels
ett stärkande av allmänhetens förtroende till sinnessjukvården och en ökad
möjlighet för de intagna att få sina vård- och utskrivningsfrågor mera personligt
prövade, vinnes icke med de föreslagna åtgärderna.
Skall detta syfte med avlastning av sinnessjuknämndens arbetsbörda vinnas,
är det nödvändigt att den lokala nämnden får rätt att avgöra frågorna
genom majoritetsbeslut. Men da torde nämnden behöva utökas med minst
en ledamot, som lämpligen bör vara en allmänt praktiserande eller nervläkare,
alltså icke psykiater. Denne ledamot bör kunna utses av de tre av
Kungl. Maj :t förordnade gemensamt. På något sätt borde rätt tillerkännas
patient, som t. ex. vid två tillfällen å rad fått sin ansökan om utskrivning
avslagen och som uttryckt önskan därom, att antingen själv bestämma den
fjärde ledamoten, när hans sak skall behandlas, eller få hava något ombud
vid nämndens sammanträde. Han bör då själv svara för de merkostnader,
som därigenom uppstå.
Det synes vidare riktigast, att det i lagtexten förordnas, att den ledamot,
som är eller har varit domare, skall vara nämndens ordförande och vid lika
röstetal ha utslagsröst.
Då de i propositionen föreslagna ordningarna äro att betrakta som ett
experiment, vore det säkerligen alla skäl, att utskrivningsnämndernas befogenhet
vid de föreslagna försökssjukhusen icke inskränktes till att avse
endast de straffriförklarade och de med dem i utskrivningshänseende likställda
utan — i överensstämmelse med vad sinnessjuknämnden själv förordat
avse alla patienter på berörda sjukhus. Därvid kunde den uppdelning
tänkas genomförd, att vederbörande läkare själv ägde rätt att på eget
ansvar utskriva den han ansåge böra friskförklaras eller försöksutskrivas,
medan patient, som önskade utskrivning men av läkaren ej ansågs färdig
därtill, finge sin sak prövad och avgjord av utskrivningsnämnden. Därigenom
skulle föreställningar om oberättigat kvarhållande kunna i de flesta
fall undanröjas.
Vad angår sinnessjuk nämn dens handläggning av u tskrivningsärenden
efter det att lokala utskrivningsnämnder inrättats
vid vissa sjukhus, förklarar sig departementschef en vara av den uppfattningen
att sinnessjuknämnden i regel borde grunda sitt beslut på personlig
kännedom om den som skall utskrivas. Den minskade arbetsbörda för
sinnessjuknämnden, som inrättandet av lokala nämnder kunde väntas föra
med sig, borde göra det möjligt för den centrala nämnden eller några av
dess ledamöter att i något ökad omfattning besöka sjukhus med ett större
antal utskrivningsärenden. Medgåve arbetsbördan att även andra sjukhus
besöktes borde detta givetvis även ske. Med hänsyn till ovissheten om reformens
inverkan pa sinnessjuknämndens arbetsförhållanden svntes några
17
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
bestämmelser i angivna hänseenden icke böra nu införas i lagen. Sinnessjuknämnden
borde sålunda t. v. vara oförhindrad att ändra ett beslut av
en lokal nämnd utan att ha förskaffat sig personlig kännedom om den som
avsåges med beslutet.
Särskilda frågor.
Beträffande formerna för den lokala nämndens arbete
har departementschefen förklarat, att han i huvudsak kan ansluta sig till
vissa uttalanden av sinnessjuk vårdsberedningen och sjukhuschefen vid Sidsjöns
sjukhus.
Sinnessjukvårdsberedningen anförde i förevarande del:
För att icke blott sjukvårdsläkaren utan även utskrivningsnämndens
övriga båda ledamöter skola grunda utskrivningsbeslutet på personlig
kännedom om den intagne har i andra stycket av denna paragraf —- i överensstämmelse
med vad strafflagberedningen förordat — upptagits ett stadgande
att, innan beslut fattas rörande utskrivning, nämndens ledamöter
skola ha skaffat sig sådan kännedom. Detta är naturligtvis särskilt viktigt,
då fråga är om att låta en intagen av den kategori varom här är fråga
första gången få vistas utanför sinnessjukhuset. Om en person efter dylik
prövning blivit utskriven på försök, synes det kunna överlämnas till utskrivningsnämndens
bedömande att pröva huruvida ett förnyat personligt
sammanträffande mellan vederbörande och nämnden är erforderligt för
utskrivningsfrågans avgörande.
I detta sammanhang vill sinnessjukvårdsberedningen understryka angelägenheten
av att den lokala nämndens lekmannarepresentanter — som ju
förutsättas tillika vara ledamöter av sjukhusets direktion — över huvud
taget skaffa sig en personlig insyn beträffande förhållandena inom sinnessjukhuset.
Sjukhuschefens vid Sidsjöns sjukhus uttalande innehåller följande:
Beträffande formerna för utskrivningsnämndernas arbete torde dessa
komma att regleras genom i administrativ ordning utfärdade tillämpningsföreskrifter.
Det är då av största vikt, att bestämmelserna komma att medge
största möjliga enkelhet i föredragning av ärendena, diarie- och protokollföring
samt expediering. Då det personliga sammanträffandet med patienten
kommer att stå i centrum för utskrivningsnämndens arbete och då
nämndens begränsning till två lekmannaledamöter torde medge att dessa
taga del av samtliga utskrivningsfrågan berörande handlingar, torde föredragningen
också kunna göras huvudsakligen muntlig utan längre skrivna
promemorior. Sådana böra reserveras för besvärsärendena, liksom yttranden
av utskrivningsnämnden knappast torde behöva förekomma annat än
1 dylika fall efter remiss från sinnessjuknämnden. I likhet med sinnessjuknämndens
böra utskrivningsnämndens beslut ej vara motiverade, detta av
medicinska skäl. Det är uppenbart att de skäl, som bli avgörande för utskrivningsnämndens
ställningstagande, alla hänföra sig till dels patientens
aktuella tillstånd dels de vådor ur samhällelig synpunkt, som kunna vara
förenade med hans utskrivning. Mera speciella motiveringar kunde i många
fall framkalla icke önskvärda paranoida reaktioner hos den berörda eller
de berörda parterna.
2 — Bihang till riksdagens protokoll I!))!). !> samt. / avd. AV 35.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Departementschef en erinrar om att, därest utskrivningsfråga liänskötes
till sinnessjuknämnden, yttrande erfordrades av den lokala nämnden eller,
om denna icke vore enig, av dess särskilda ledamöter. I fall, där hänskjutandet
skedde på begäran av ledamot av nämnden, borde lämpligen yttrandet
avfattas omedelbart så att remiss från sinnessjuknämnden undvekes.
Rörande den föreslagna befogenheten för överinspektören
för sinnessjuk vården och statsåklagare att hos sinnessjuknämnden
överklaga beslut, varigenom den lokala nämnden
bifallit framställning om utskrivning, anför sinnessjukvårdsberedningen
bland annat:
Sinnessjukvårdsberedningen tänker sig här närmast fall sådana som att
fråga uppstår, om utskrivning av en person som begått ett grovt brott eller
som visat utpräglade förföljelsetendenser mot viss person och att åklagare
genom den befattning han tidigare tagit med saken eller att överinspektören
eller åklagaren genom tidningspressen eller genom anmälan av den som känner
sig hotad får kännedom om fallet och finner, att det med hänsyn till
omständigheterna är angeläget att utskrivningsfrågan underställes den centrala
utskrivningsmyndighetens prövning. Initiativet härtill bör således
utgå från överinspektören resp. statsåklagaren genom en begäran att beträffande
viss intagen person bli underrättad om när vederbörande utskrives.
I yttrande över beredningens förslag framhåller riksåklagarämbetet, att
en rationell lösning av frågan syntes kräva dels att åt statsåklagaren bereddes
möjlighet att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med
att detsamma bleve aktuellt och icke på ett tidigare stadium, dels ock att
de skäl, som statsåklagaren vid sin bedömning av det aktuella utskrivningsfallet
funne tala emot utskrivning, bleve bragta till utskrivningsnämndens
kännedom så att de kunde av nämnden beaktas vid dess avgörande. Härutinnan
förordar riksåklagarämbetet, att statsåklagaren skall genom sjukvårdsläkarens
försorg underrättas om att utskrivningsfrågan är aktuell innan
den lokala nämnden upptager densamma till bedömande. Underrättelseskyldigheten
borde dock begränsas till att avse intagen, vilken begått antingen
brott mot person, vilket kunde anses indicera farlighet för annans
personliga säkerhet, eller allmänfarliga brott, såsom mordbrand, allmänfarlig
ödeläggelse, sabotage eller dylikt. Ämbetet tillägger:
Anmälan bör göras till den statsåklagare, inom vars verksamhetsområde
den allmänna underrätt är belägen som dömt i målet. I sådana fall där
den intagne icke blivit lagförd för den brottsliga gärningen synes den statsåklagare
böra underrättas, inom vars verksamhetsområde gärningen begåtts.
Föranleder det sagda att underrättelse skall ske till flera statsåklagare,
torde det vara tillfyllest att sådan endast sker till en av dem. Underrättelsen
bör tillika innehålla uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast
kan förekomma till behandling. Har statsåklagare erhållit underrättelse
varom nu är fråga, har han att pröva, huruvida utskrivningsfrågan är tvek
-
19
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
sam med hänsyn till samhällsskyddet. Anser han detta vara fallet, bör han,
med angivande av de omständigheter som tala mot en utskrivning, göra
förbehåll om att hänskjuta ett blivande utskrivningsbeslut till sinnessjuknämnden.
Bifaller utskrivningsnämnden framställning om utskrivning när
statsåklagare gjort förbehåll som nyss sagts, skall denne ofördröj ligen
underrättas om beslutet, varefter han har att pröva om hänskjutande till
sinnessjuknämnden skall ske.
Riksåklagarämbetet framhåller slutligen att ett genomförande av det av
ämbetet förordade förfaringssättet icke syntes kräva någon omredigering
av den föreslagna lagtexten. Närmare föreskrifter torde nämligen kunna
meddelas i administrativ ordning.
Justitiekanslersämbetet förordar, att vad i den genom propositionen föreslagna
23 § stadgas om statsåklagare skall gälla även annan åklagare, om
Konungen, eller efter Konungens bemyndigande, riksåklagarämbetet så förordnat.
Riksåklagarämbetet gör en liknande hemställan och hänvisar till
att ett motsvarande bemyndigande upptagits i lagen den 30 juni 1948 (nr
403) om behörighet i vissa fall för distriktsåklagare att verkställa åtalsprövning
som eljest ankommer på statsåklagare.
Departementschefen anför i förevarande del:
I likhet med bl. a. riksåklagarämbetet anser jag att ifrågavarande regler
för att bliva effektiva böra kompletteras med föreskrifter om skyldighet
för vederbörande sjukvårdsläkare att i vissa fall underrätta statsåklagare,
då en utskrivningsfråga blivit aktuell. I fråga om den närmare utformningen
av denna anordning liksom av förfarandet i fortsättningen har jag
i huvudsak intet att erinra mot vad riksåklagarämbetet anfört. Jag delar
sålunda ämbetets uppfattning, att berörda föreskrifter kunna meddelas i
administrativ ordning.
I sådan ordning bör alltså bl. a. bestämmas vilka statsåklagare, som skola
underrättas, då en utskrivningsfråga blir aktuell. Det synes icke vara erforderligt
att härutöver i själva lagen införa bestämmelser om vilken eller
vilka statsåklagare, som beträffande viss intagen äger göra sådant förbehåll
som avses i paragrafen. Möjligheten bör vara öppen även för t. ex. statsåklagare
i den intagnes hemort att hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning.
Då det nu endast gäller tillämpning i begränsad omfattning av systemet
med lokala utskrivningsnämnder, synes det icke vara nödvändigt att, såsom
bl. a. justitiekanslersämbetet förordat, jämställa även vissa distriktsåklagare
med statsåklagare enligt ifrågavarande stadgande. En dylik ordning,
som skulle öka antalet personer, till vilka underrättelse borde sändas
enligt de nyss förordade bestämmelserna, skulle belasta sjukvårdsläkaren
med ytterligare arbete utan att något väsentligt vinnes därmed.
20
Forsla lagutskottets utlåtande nr 35.
I sin skrivelse till utskottet anför riksåklagarämbetet:
I sitt underdåniga utlåtande över sinnessjukvårdsberedningens förslag
har riksåklagarämbetet framhållit att den enligt förslaget åt statsåklagarna
anförtrodda uppgiften att bevaka samhällsskyddets intresse i de mera svårbedömbara
utskrivningsfallen krävde att åt statsåklagarna bereddes möjlighet
att taga ställning till utskrivningsspörsmålet i samband med att detsamma
bleve aktuellt. Ämbetet har därvid utgått från att åklagarna regelmässigt
vid prövningen av frågan huruvida utskrivning ur samhällsskyddets
synpunkt kunde ske skulle förskaffa sig kunskap icke blott om det material
som förelegat i det brottsärende som föranlett intagningen utan även om
sådana omständigheter av betydelse för bedömningen, vilka hänförde sig
till tiden efter intagningen eller som eljest framkommit under denna tid.
Principiellt synes nämligen böra gälla att åklagaren vid sin prövning av
frågan bör ha tillgång till samma material som den lokala utskrivningsnämnden.
På vilket sätt åklagarna borde förskaffa sig denna kunskap finge
bero på omständigheterna i det särskilda fallet. I vissa fall kunde det måhända
vara tillräckligt att erforderliga upplysningar inhämtades muntligen
från vederbörande läkare, i andra fall åter borde åklagaren begära att få taga
del av de nytillkomna handlingarna, sjukhusjournaler o. dyl.
Enligt riksåklagarämbetets mening är det knappast nödvändigt att i sinnessjuklagen
reglera hur åklagaren skall erhålla del av det material som
skall ligga till grund för hans ställningstagande eller överhuvud hur formen
för hans medverkan skall vara anordnad. Bestämmelser härom synas nämligen
kunna utfärdas i administrativ ordning, vad åklagarna angår i form
av cirkulärskrivelse från riksåklagarämbetet. Uppenbarligen skulle det vara
av stort värde att nu ifrågavarande spörsmål behandlades i utskottsutlåtandet.
Ämbetet kunde därvid i sin cirkulärskrivelse hänvisa till utskottets uttalande.
I detta sammanhang vill ämbetet även något beröra frågan om villkor vid
utskrivningen. Därest åklagaren finner att utskrivningen bör förbindas med
villkor som i 19 § sinnessjuklagen sägs, bör åklagaren delgiva utskrivningsnämnden
denna sin uppfattning. Fäster åklagaren avgörande vikt vid att
ett föreslaget villkor bliver av utskrivningsnämnden uppställt bör han göra
förbehåll som i 23 § andra stycket sägs. Vad åklagarna i nu ifrågavarande
hänseende ha att iakttaga synes lämpligen kunna delgivas dem genom
ovanberörda cirkulärskrivelse.
Utskottet.
Propositionen har föranletts av en skrivelse från 1947 års riksdag, vari
hemställdes, att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag om inrättande av
lokala utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. Dessförinnan hade riksdagen
1945 uttalat sig för en sådan reform. Även departementschefen framhåller,
att en decentralisering av utskrivningsförfarandet beträffande strafffriförklarade
och med dem i utskrivningshänseende likställda från sinnessjuknämnden
till lokala utskrivningsnämnder innebär den enda praktiskt
tänkbara möjligheten att undanröja de allvarliga brister, varmed det nuvarande
utskrivningsförfarandet är förbundet. I propositionen har emellertid
endast föreslagits en partiell decentralisering, omfattande omkring 25 pro
-
21
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
cent av klientelet. Reformen har i förslaget givits karaktär av försök, vilket
ytterligare understrukits därigenom att bestämmelserna i ämnet skulle
givas genom en tidsbegränsad fullmaktslag. Såsom motivering härför har
åberopats, att ovisshet rådde om reformens verkningar i viktiga hänseenden.
En av dessa tveksamma punkter gäller, huruvida ett decentraliserat
utskrivningsförfarande kan tänkas medföra bristande enhetlighet i tilllämpningen.
Större betydelse synes hava tillmätts uttalanden i vissa remissyttranden,
att sjukvårdsläkarnas arbetsbörda skulle ökas.
Behovet av ett ändrat utskrivningsförfarande beträffande straffriförklarade
och med dem jämställda har länge varit uppenbart och har ytterligare
belysts genom sinnessjukvårdsberedningens utredning. Sinnessjuknämndens
arbetsbörda har nått en sådan omfattning, att nämnden icke synes
ha möjlighet att ägna utskrivningsfrågorna den noggranna prövning, som
dessa rätteligen kräva. I det stora flertalet fall måste nämnden träffa sina
avgöranden med stöd av allenast skriftligt material. Ur synpunkten av den
enskildes rättssäkerhet har nämndens uppgift att vara en besvärsinstans
för de intagna förskjutits till deras nackdel, därigenom att uppgiften att
emot sjukvårdsläkarna bevaka det allmännas intresse av de intagnas kvarhållande
ur samhällsskyddets synpunkt kommit att träda i förgrunden.
Beträffande riktlinjerna för en reform har något praktiskt användbart
alternativ icke anvisats till den av utskottet tidigare förordade decentraliseringen
genom utskrivningsfrågornas förläggning till lokala utskrivningsnämnder.
En sådan anordning är förenad med uppenbara fördelar. Prövningen
sker efter personlig kontakt med den intagne. Att den utskrivande
myndigheten förvärvat sådan kontakt har, såsom departementschefen framhåller,
icke utan fog ansetts utgöra en väsentlig förutsättning för ett riktigt
avgörande. För den intagne måste det kännas betydligt mera tillfredsställande
att få personligen framlägga sin sak inför dem som ha att besluta
i en för honom så viktig sak som rörande hans utskrivning, än att vara
helt beroende av den bild av hans fall som skriftliga handlingar kunna giva.
Handläggningen hos en lokal nämnd innebär vidare ökade möjligheter att
placera den utskrivne i lämplig miljö och att bereda honom lämplig arbetsanställning.
Mot decentraliseringen har anförts, att rättstillämpningen
skulle bliva mindre enhetlig än för närvarande. Häremot har utskottet
redan tidigare erinrat, att viktigare än formella enhetlighetssynpunkler —
vilka, när prövningen allenast grundades på skriftligt material, lätt ledde
till ett schablonmässigt bedömande — vore att man vid utskrivningen sökte
nå fram till ett riktigt,avgörande av varje särskilt fall. Från sinnessjuknämndens
sida ha uttalats farhågor av innebörd alt lekmännen i den lokala
nämnden skulle få svårt alt hävda sig gentemot sjukvårdsläkaren och att
lekmannainflytandet på utskrivningsärendena sålunda skulle kunna minskas
i stället för att ökas. Dessa farhågor måste vara överdrivna. Med de
kvalifikationer som förutsättas för lekmännen i utskrivningsnämnden torde
22
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
kunna förväntas, att dessa vid sidan av sjukvårdsläkaren med självständighet
och gott omdöme komma att göra sin mening gällande vid prövningen
av de frågor, som ankomma på nämnden. Ledamöterna i en lokal
nämnd få i flertalet fall ett fullständigare och tillförlitligare material för
sitt ställningstagande än som för närvarande står sinnessjuknämndens
lekmannaledamöter till buds. Deras omdöme bör härigenom få avsevärd
tyngd; läkaren kan icke undgå att taga vederbörlig hänsyn till vad de anse.
Genom den föreslagna bestämmelsen, att om ledamöterna i utskrivningsnämnden
icke äro ense, ärendet, därest någon ledamot så yrkar, skall hänskjutas
till sinnesjuknämndens prövning, synes för övrigt vara väl sörjt
för att de skäl för eller mot en utskrivning, som lekmännen kunna ha
anfört, noga övervägas. Frågan om lekmannainflytandet kommer att ökas
eller minskas synes emellertid vara av underordnad betydelse. Viktigare
är, att genom inrättande av lokala utskrivningsnämnder företrädare för den
icke medicinska allmänheten få tillfälle till ökad insyn i sinnessjukvården
och att förtroendet för denna därigenom kommer att stärkas.
Tanken att genomföra en partiell reform upptogs av sinnessjukvårdsberedningen
men avvisades av principiella skäl. Även departementschefen
medgiver, att det kan ifrågasättas om det är helt lämpligt att på en för
rättssäkerheten så betydelsefull punkt som den ifrågavarande olika ordning
råder i skilda delar av landet. De principiella skälen mot en partiell reform
understrykas starkt i motionen II: 377.
Utskottet finner angeläget betona, att frågan om formerna för utskrivning
av straffriförklarade och med dem jämställda utgör ett viktigt rättsligt
spörsmål. Om sådana patienter skola utskrivas eller ej, kan icke avgöras
blott utifrån medicinska vårdsynpunkter. Det gäller, att med utgångspunkt
från deras psykiska hälsotillstånd verkställa en avvägning mellan
å ena sidan den intagnes anspråk på att icke utan tvingande skäl bliva
berövad friheten och å andra sidan samhällets krav på skydd mot nya
brottsliga gärningar från den intagnes sida. Vården å sinnessjukhus efter
straffriförklaring framstår, icke minst för den intagne själv, såsom en
brottspåföljd. Det är uppenbart, att särskilt i de allvarligare fallen
måste tillses, att vistelsen å sinnessjukhuset genom sin längd kommer
att innebära en garanti för att den intagne definitivt tillfrisknat innan
han utskrives. Den intagne synes ha rätt att begära, att avgörandet i fråga
om vårdtidens längd sker i sådana former, att det erbjuder samma garantier
för rättsskydd som ett domstolsförfarande. Ur rättslig synpunkt är
det angeläget, att prövningen av utskrivningsfrågorna tillgodoser dessa anspråk.
Detta synes bäst kunna ske under medverkan av personer som
kunna företräda såväl den enskildes intresse av rättsskydd som de allmänna
skyddssynpunkterna. Att låta olika regler gälla för olika sjukhus är under
sådana förhållanden uppenbart otillfredsställande. Härigenom skulle, såsom
i motionen II: 377 framhålles, uppkomma en olikhet inför lagen.
23
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Förslaget att göra reformen partiell har, såsom nämnts, till någon del
sin grund i farhågor för bristande enhetlighet i tillämpningen. Härutinnan
må utöver det redan anförda framhållas, att den med förslaget följande
olikheten i formerna för utskrivningsfrågornas prövning är långt allvarligare
ur rättsenhetens synpunkt. Departementschefen har med rätta påpekat,
att betydelsen av enhetlighet på detta område icke borde överskattas
och alt de på nu angivna grund framförda invändningarna mot reformen
synas förlora en del av sin tyngd genom den föreslagna rätten för den intagne
samt för överinspektören för sinnessjukvården och statsåklagare att
hänskjuta en utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning.
Större betydelse synes böra tillmätas invändningen att införandet av
lokala utskrivningsnämnder vid samtliga sinnessjukhus skulle kunna innebära
en med hänsyn till bristen på läkarkrafter olycklig ökning av sjukvårdsläkarnas
arbetsbörda. Utskottet vill erinra om att åsikten på läkarhåll
i nämnda fråga icke är enhetlig. Vissa sinnessjukläkare anse, att ett
eventuellt merarbete i vissa hänseenden uppväges av minskningar i andra.
Av vikt är härvidlag, att intet underlåtes för att göra det expeditionella
arbetet möjligast enkelt och rationellt. Till denna fråga återkommer utskottet
i det följande.
Ett ytterligare skäl mot den föreslagna partiella reformen är, att den
icke kommer att giva tillfredsställande grund för en prövning av den totala
reformens verkningar i praktiken. Sinnessjuknämnden skulle vid en partiell
reform icke erhålla nämnvärd lättnad i sin arbetsbörda. Nämndens
arbetsformer, vilka även i propositionen betecknas såsom otillfredsställande,
skulle i huvudsak förbli desamma. Även om det är tänkbart, att
nämnden vid allenast en partiell reform skulle bliva i tillfälle att verkställa
något grundligare prövning av fallen än förut, torde det bliva ofrånkomligt
att nämnden vid överprövning av en lokal nämnds efter muntlig
förhandling fattade beslut i flertalet fall grundar sitt avgörande på uteslutande
skriftligt material.
Även förslaget att meddela de erforderliga bestämmelserna i en tidsbegränsad
fullmaktslag är enligt utskottets mening olämpligt. Någon anledning
att i förevarande fråga avvika från vanlig lagstiftningspraxis synes
icke föreligga. Frågan om inrättande av lokala utskrivningsnämnder är
numera så grundligt utredd, att ett framtida frångående av de nu föreslagna
grundlinjerna för en sådan reform icke behöver befaras. Eventuellt
erforderliga ändringar i detaljutformningen torde, såsom framhålles i motionen
II: 377, böra genomföras i vanlig ordning.
På nu angivna skäl måste utskottet avstyrka det genom propositionen
framlagda förslaget. Under sådana förhållanden står valet mellan att
genomföra en fullständig reform eller att låta frågan ytterligare anstå. Det
senare alternativet kan utskottet icke förorda. Behovet av en reform på
förevarande område är, såsom ovan angivits, till fullo klarlagt. Icke heller
24
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
kan tvekan råda om innebörden av reformen. Några bärande praktiska
skäl för ett anstånd ha ej anförts. Utskottet får alltså föreslå, att en slutgiltig
lagstiftning i ämnet omfattande samtliga sinnessjukhus genomföres.
Bestämmelserna torde i enlighet med sinnessjukvårdsberedningens förslag
böra införas i sinnessjuklagen. För frågor om utskrivning av straffriförklarade
och med dem jämställda från de kommunala sjukvårdsanstalterna
och från fångvårdens sinnessjukavdelningar torde, såsom sinnessjukvårdsberedningen
förordat, kunna, när så finnes lämpligt, anlitas lekmannarepresentanterna
vid närmaste statliga sinnessjukhus.
Beträffande den lokala nämndens sammansättning överensstämmer
Kungl. Maj :ts förslag med vad som förordats i utskottets år 1947 avgivna
utlåtande. Nämnden skall bestå av sjukvårdsläkaren samt två av Kungl.
Maj :t utsedda personer, av vilka den ene skall vara eller hava varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren och den andre bör vara i
allmänna värv erfaren. Nämndens kompetens att besluta utskrivning har
inskränkts på det sätt, att utskrivning ej må ske med mindre nämndens
ledamöter äro ense därom. I motionen 11:378 har förordats, att nämnden
skulle äga rätt att avgöra utskrivningsfrågorna genom majoritetsbeslut och
att nämnden skulle utökas med minst en ledamot, som lämpligen borde
Vara en allmänt praktiserande läkare eller en nervläkare. Vidare har föreslagits,
att den lagfarne ledamoten skulle vara nämndens ordförande och
vid lika röstetal ha utslagsröst.
Utskottet finner icke anledning att frångå Kungl. Maj :ts förslag i fråga
om huvudgrunderna för den lokala nämndens organisation och dess befogenhet
att besluta om utskrivning i fall som komma under dess prövning.
Det torde icke vara tillrådligt, att utskrivning beslutas i lokal nämnd mot
sjukvårdsläkarens bestridande. Även i det fall att en av nämndens övriga
ledamöter vägrar sitt samtycke torde frågan vara av den natur, att en överprövning
i sinnessjuknämnden bör föregå utskrivning. Uppenbart är, att
de särskilda ledamöternas på personlig kontakt med den intagne grundade
uppfattning blir av betydelse för sinnessjuknämndens bedömning av
fallet. Då sålunda utskrivning efter majoritetsbeslut i den lokala nämnden
icke bör få ske, saknas anledning att utöka ledamöternas antal.
Enligt utskottets mening tala starka skäl för att den lagfarne ledamoten
skall vara innehavare av domarämbete och att ordförandeskapet i nämnden
skall anförtros denne ledamot. En sådan ordning framstår såsom naturlig
med tanke på karaktären av nämndens avgöranden. Emellertid kan
det i något fall föreligga svårigheter att finna för posterna som lagfaren
ledamot och suppleant för denne lämpliga domare, som med hänsyn till
arbetsbörda och andra förhållanden kunna åtaga sig uppdraget. Icke heller
synes med nödvändighet böra fordras att en domare skall frånträda ordförandeskapet
i nämnden samtidigt med att han avgår från domarämbetet.
25
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
En oeftergivlig regel, att den lagfarne ledamoten skall vara innehavare av
domarämbete, torde därför icke böra uppställas. Däremot synes kunna stadgas,
att den lagfarne ledamoten skall vara ordförande. För uppdraget såsom
lagfaren ledamot torde icke komma att anlitas andra personer än som äga
kvalifikationer för att leda nämndens förhandlingar. Beträffande den andre
särskilt utsedde ledamoten torde böra fastslås som ett formligt behörighetsvillkor,
att han skall vara i allmänna värv erfaren. Då suppleanter alltid
lära erfordras för att säkerställa tillräckligt täta sammanträdesturer med
nämnden, synes utseende av suppleanter böra göras obligatoriskt. I lagen
synes vidare böra införas bestämmelse, att ledamot och suppleant utses för
viss tid, förslagsvis högst fyra år.
Föreskrifterna i ämnet torde i anslutning till det antörda kunna givas det
innehåll, att nämnden skall bestå av sjuk vårdsläkaren, en lagfaren ordförande,
vilken bör vara innehavare av domarämbete, och en person med
erfarenhet i allmänna värv. De två sistnämnda utses av Kungl. Maj:t för
viss tid, högst fyra år. För särskilt utsedd ledamot av utskrivningsnämnd
förordnar Kungl. Maj :t en eller flera suppleanter.
I övrigt har utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag i förevarande del.
Sinnessjukvårdsberedningens förslag att lekmannaledamöterna i den lokala
nämnden samtidigt skulle vara ledamöter i sjukhusets direktion har
under remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar. Departementschefen
har förklarat sig1 i princip icke hava något att erinra mot en sådan
anordning men har tillika framhållit såsom en förutsättning att personel
lämpliga för båda uppgifterna finnas att tillgå. Utskottet vill i anledning
härav betona, att lekmannaledamöterna i utskrivningsnämnden böra väljas
uteslutande med tanke på deras lämplighet för ifrågavarande uppdrag.
I fråga om den lokala utskrivningsnämndens kompetens i andra hänseenden
än ovan nämnts har i motionen 11:378 förordats den avvikelsen
från Kungl. Maj :ts förslag, att nämndens prövningsrätt skulle omfatta icke
blott straffriförklarade och de med dem för närvarande i utskrivningshänseende
likställda utan alla å sinnessjukhus intagna. Detta skulle innebära
en mycket betydande utvidgning av reformen, som torde erfordra närmare
utredning. Frågan synes böra prövas i annat sammanhang. Utskottet får
sålunda i denna del tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Erinras ma, att enligt
sistnämnda förslag andra än straffriförklarade och med dem jämställda
kunna komma under utskrivningsnämndens prövning efter initiativ av
s j ukvårdsläk aren.
Beträffande övriga spörsmål om nämndens kompetens samt frågorna
om ärendenas fördelning mellan den centrala och de lokala nämnderna,
utskrivningsfrågas hänskjutande Iran lokal nämnd till sinnessjuknämnden
och klagorätten över de lokala nämndernas beslut ansluter sig utskottet
till Kungl. Maj :ts förslag.
26 Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Frågan om förfarandet inför den lokala nämnden regleras icke i Kungi.
Maj :ts förslag pa annat sätt än genom en bestämmelse att nämndens ledamöter
före sitt beslut skola hava skaffat sig personlig kännedom om den
som ifrågasatts till utskrivning. Är denne utskriven på försök, må dock
beslut fattas utan att samtliga ledamöter av nämnden ha sådan kännedom.
I nämnda fall ha emellertid före beslutet om försöksutskrivning de i detta
beslut deltagande ledamöterna måst skaffa sig dylik kännedom. Departementschefen
har förutsatt, att administrativa föreskrifter i ämnet skola utfärdas.
Det ligger i sakens natur, att nämndernas verksamhet icke bör insnöras
i snäva former. Angeläget är också, att sjukvårdsläkaren icke onödigt
betungas. Långvariga rättegångsliknande förhandlingar torde varken
vara nödvändiga eller lämpliga. Givetvis bör nämnden vara oförhindrad att
tillåta den intagne att låta ombud för honom förhandla med nämnden. Att,
i enlighet med förslag i motionen 11:378, stadga rätt för den intagne
att påkalla sådan förhandling torde emellertid icke böra ifrågakomma.
Icke heller finner utskottet erforderligt, att föreskrift meddelas om den intagnes
inställande inför den samlade nämnden. Nämndens lekmannaledamöter,
vilka förutsättas skola på förhand taga del av de handlingar rörande
den intagne, som äro av betydelse för utskrivningsfrågans bedömande, kunna
ofta förskaffa sig personlig kännedom om den intagne på annat sätt, exempelvis
genom besök hos honom på sjukhuset. Sjukvårdsläkaren, som redan
känner den intagne, behöver icke spilla tid på att vara närvarande vid dessa
besök, såvida icke särskild anledning förekommer*därtill. Beträffande formerna
i övrigt för handläggningen har departementschefen uttalat sin anslutning
till vissa av en sjukhuschef framförda förslag. Dessa, som närmast
angå föredragning, protokollföring och liknande spörsmål, synas väl avvägda
och torde tillgodose önskemålet att sjukvårdsläkaren så litet som
möjligt skall betungas med dessa göromål.
I detta sammanhang torde böra beröras den i 6 § departementsförslaget
upptagna regeln, att utskrivningsnämnd icke skall vara skyldig pröva framställning
om utskrivning från den intagne eller honom närstående mer än
en gång var fjärde månad. Detsamma gäller för närvarande sinnessjuknämnden
och någon ändring föreslås icke härutinnan. Uppenbarligen bör
den lokala nämnden lika litet som sinnessjuknämnden vara skyldig att
pröva dylika framställningar hur ofta som helst. Den föreslagna regeln
synes lämplig. Den får emellertid icke medföra, att utskrivning i något fall
får anstå längre än som är påkallat ur saklig synpunkt. Det ankommer på
sjukvårdsläkaren att ha sin uppmärksamhet inriktad härpå och taga erforderliga
initiativ.
Har utskrivningsärende avgjorts av lokal utskrivningsnämnd, är givetvis
önskvärt, att även sinnessjuknämndens beslut, om ärendet fullföljts dit,
grundas på personlig kännedom om fallet. Detta gäller särskilt, när fråga
är om ändring av den lokala nämndens beslut att utskriva den intagne.
27
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Reglerna om rätt för överinspektören och statsåklagare att hänskjuta
utskrivningsfråga till sinnessjuknämndens prövning avse, såsom ovan
antytts, att bevaka samhällsskyddets intresse vid bedömandet av nämnda
frågor. Dessa regler synas väl avvägda. Av naturliga skäl måste ansvaret
härvidlag huvudsakligen vila på statsåklagarna. För att reglerna
skola bliva effektiva böra de, såsom departementschefen framhållit, kompletteras
med föreskrifter om skyldighet för vederbörande sjukvårdsläkare
att i vissa fall underrätta statsåklagare, då en utskrivningsfråga blir aktuell.
I spörsmålet vilka åklagare som böra erhålla underrättelse ansluter
sig utskottet till departementschefen. Underrättelsen, som bör innehålla
uppgift om när utskrivningsfrågan tidigast kan förekomma till behandling,
bör lämnas i så god tid dessförinnan, att statsåklagaren hinner taga ställning
till utskrivningsfallet utifrån de synpunkter han har att företräda.
Sjukvårdsläkaren torde vidare lämpligen kunna åläggas skyldighet att när
så påfordras bereda åklagaren tillfälle taga del av det för utskrivningsnämnden
tillgängliga materialet. För åklagaren synes böra föreskrivas
skyldighet att där han finner anledning yttra sig i ärendet före den angivna
tidpunkten till nämnden redovisa sitt ställningstagande i utskrivningsfrågan.
Därvid bör han, såsom riksåklagarämbetet framhållit i sin
skrivelse till utskottet, angiva huruvida han anser att den intagne bör utskrivas
på försök och åläggas särskilda föreskrifter. När överinspektören
eller statsåklagare gjort förbehåll, böra de ofördröjligen underrättas om
beslutet.
Vid utformningen av utskottets förslag har sinnessjukvårdsberedningens
förslag legat till grund. De av departementschefen förordade ändringarna
ha beaktats. Beträffande skiljaktigheterna i förhållande till propositionen
må, utöver det redan anförda, framhållas, att den centrala bestämmelsen
om vilka intagna som äro underkastade de strängare utskrivningsreglerna
fått sin plats i omedelbart sammanhang med bestämmelserna om vilken
myndighet som äger förordna om utskrivning av dem. Den för närvarande
i 20 § förekommande hänvisningen till 18 § andra stycket ersättes alltså
av den i sistnämnda lagrum gjorda uppräkningen — i vilken dock vissa
nedan angivna jämkningar företagits — och 18 § andra stycket upphäves.
I sak innebär detta att något formligt förbud icke längre kommer att finnas
mot att straffriförklarade och med dem i utskrivningshänseende jämställda,
ehuru de alltjämt äro i behov av vård å sinnessjukhus, utskrivas
då så finnes erforderligt för att bereda plats åt annan sinnessjuk som
uppenbarligen är i större behov av vård eller då det på tillfredsställande
sätt finnes sörjt för den sjukes vårdande utom sjukhuset. Utskottets förslag
överensstämmer härutinnan med såväl sinnessjukvårdsberedningens
förslag som strafflagberedningens förslag av år 1942. Frågan har icke
närmare berörts i propositionen. Det synes emellertid icke vara förenat
28 Första lagutskottets utlåtande nr 35.
med några risker, att förbudet i fråga upphäves. Förutsättas måste nämligen,
att utskrivningsmyndigheterna taga behörig hänsyn till att den om
vars utskrivning är fråga begått brottslig gärning, så att nödig försiktighet
iakttages då fråga uppstår om utskrivning enligt 18 §. Som följd av att
andra stycket i 18 § upphäves, utgår jämväl paragrafens tredje stycke.
20 § angiver i första hand vilka å sinnessjukhus intagna som skola
omfattas av de särskilda utskrivningsreglerna. I den av Kungl. Maj :t
föreslagna särskilda lagen finnas motsvarande bestämmelser i 3 § första
stycket. Uppräkningen överensstämmer med den nu i 18 § andra stycket
upptagna, därvid dock vissa redan av sinnessjukvårdsberedningen föreslagna
modifikationer gjorts. Sålunda ha de som varit intagna å allmän
uppfostringsanstalt icke medtagits. Denna kategori kommer med tvångsuppfostringsinstitutets
avveckling så småningom att försvinna. I övergångsbestämmelserna
har i stället föreskrivits, att vad i förevarande paragraf
stadgas om utskrivning från sinnessjukhus skall äga tillämpning jämväl å
den som, efter att hava varit intagen i allmän uppfostringsanstalt, överförts
till sinnessjukhus och slutligt utskrivits från anstalten. Ändring har vidare
gjorts på det sätt, att de särskilda utskrivningsreglerna gjorts tillämpliga
icke blott å den, som intagits å sinnessjukhus i samband med frigivning
från straffarbete eller fängelse eller utskrivning från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt, utan över huvud taget å dem som intagits å sinnessjukhus
i samband med frigivning eller utskrivning från fångvårdsanstalt.
I sak innebär detta, att ungdomsfängelse jämställts med fängelse,
straffarbete, förvaring och internering. Någon anledning att i förevarande
hänseende göra skillnad mellan de till ungdomsfängelse dömda och fångvårdsanstalternas
övriga klientel torde numera icke föreligga.
Paragrafens andra och tredje stycken överensstämma med 3 g andra och
tredje styckena i Kungl. Maj :ts förslag. I fjärde stycket har vidtagits en
redaktionell jämkning i förhållande till paragrafens nuvarande tredje
stycke.
I 21 23 §''§ ha stadgandena i 4—8 §§ departementsförslaget upptagits
med allenast obetydliga redaktionella jämkningar.
1, 9 och 10 §§ i Kungl. Maj :ts förslag sakna motsvarighet i utskottets förslag.
Detta sammanhänger med att utskottet, med frångående av den i
propositionen föreslagna partiella och tidsbegränsade reformen, föreslår,
att bestämmelser om lokala utskrivningsnämnder skola införas i sinnessjuklagen.
De nya reglerna torde, såsom i propositionen föreslagits, böra träda i
kraft den 1 januari 1950.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen måtte med anledning av förevarande proposition,
nr 179, samt motionerna II: 377 och II: 378 för sin
del antaga följande förslag till
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
29
Lag
om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).
Härigenom förordnas, att 18 § samt 20—23 §§ sinnessjuklagen den 19
september 19291 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Kan sinnessjuk, som för vård intagits å sinnessjukhus, vistas utom sjukhuset
utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, må, ändå att
den sjuke är i behov av vård å sådant sjukhus, utskrivning ske, därest det
erfordras för beredande av plats för annan sinnessjuk, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller på tillfredsställande sätt finnes sörjt för den
sjukes vårdande utom sjukhuset.
Utskrivning enligt första stycket
må ej äga rum av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller
som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller
som enligt domstols förordnande
intagits i allmän uppfostringsanstalt
men överförts till sinnessjukhus och
slutligt utskrivits från anstalten, eller
som
intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning från straffarbete
eller fängelse eller utskrivning
från förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt.
Har sinnessjuk, som i andra stycket
sägs, utskrivits jämlikt 17 § och
1 Senaste lydelse, se beträffande 18 § SFS 1937: 79, beträffande 20 § SFS 1945: 467 samt
beträffande 21 och 22 §§ SFS 1941: 509.
(Gällande lag:)
18 §.
(Utskottets förslag:)
18 §.
30
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
(Gällande lag:)
varder han ånyo intagen å sinnessjukhus,
skall dock brottet icke utgöra
hinder för utskrivning enligt
första stycket, där ej överinspektören
för sinnessjukvården annorledes
förordnat.
20 §.
Beträffande sådan för vård å sinnessjukhus
intagen person, för vilkens
utskrivning jämlikt 18 § hinder
möter på grund av vad i andra stycket
av samma paragraf stadgas, tillkomme
det sinnessjuknämnden att
antingen själv efter anmälan eller
framställning, som nedan sägs, besluta
om utskrivning enligt 17 eller
19 § eller uppdraga åt sjukvårdsläkaren
att därom meddela beslut.
Har sådant uppdrag meddelats och
begår därefter den, om vilkens utskrivning
är fråga, mot annans personliga
säkerhet riktat brott, skall
uppdraget anses återkallat.
(Utskottets förslag:)
20 §.
Utskrivning från sinnessjukhus
av den,
som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
av domstol förklarats icke
kunna fällas till ansvar för begånget
brott, eller
som, enligt vad känt är, under inflytande
av sinnessjukdom begått
mot annans personliga säkerhet riktat
brott, vilket icke blivit beivrat,
eller
som intagits å sinnessjukhus i
samband med frigivning eller utskrivning
från fångvårdsanstalt,
beslutas av en särskild nämnd vid
sjukhuset (uts k rivning snämnd),
bestående av sjukvårdsläkaren,
en lagfaren ordförande, vilken
bör vara innehavare av domarämbete,
och en person med erfarenhet
i allmänna värv. De två sistnämnda
utses av Konungen för
viss tid, högst fyra år. För särskilt
utsedd ledamot av utskrivningsnämnd
förordnar Konungen en eller
flera suppleanter. Suppleant skall
uppfylla de för ledamoten stadgade
behörighetsvillkoren. Beträffande
jäv mot de särskilt utsedda ledamöterna
i nämnden skall i tillämpliga
delar gälla vad om domarejäv är
stadgat. Konungen meddelar de närmare
bestämmelser angående nämn
-
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
31
(Gällande lag:)
I andra än de i första stycket omnämnda
fall ankomme det å sjukvårdsläkaren
att besluta om utskrivning
och äge jämväl överinspektören
för sinnessjukvården förordna därom.
Sjukvårdsläkaren tillkomme att
jämlikt 19 § meddela förordnande
om återintagning å sinnessjukhus
av den, som utskrivits på försök.
21 §.
Finner sjukvårdsläkaren anledning
föreligga till utskrivning i fall,
där beslutanderätten tillkommer sinnessjuknämnden,
har han att ofördröjligen
göra anmälan därom hos
nämnden.
Överinspektören för sinnessjukvården
äge ock göra sådan anmälan.
(Utskottets förslag:)
dens verksamhet, som må erfordras
utöver vad i denna lag stadgas.
I andra fall än som angivas i första
stycket ankommer det på sjukvårdsläkaren
ensam att besluta om
utskrivning, sjukvårdsläkaren dock
obetaget, att i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens
prövning.
Där sjukvårdsläkaren ensam äger
besluta om utskrivning, må jämväl
överinspektören för sinnessjukvården
förordna därom.
Sjukvårdsläkaren tillkommer att
jämlikt 19 § meddela förordnande
om återintagning å sinnessjukhus
av den, som utskrivits på försök.
21 §.
1 fall där det tillkommer utskrivningsnämnden
att besluta om utskrivning
eller ärendet av sjukvårdsläkaren
överlämnats till utskrivningsnämndens
prövning, må
utskrivning ej ske med mindre
nämndens ledamöter äro ense därom.
Äro ledamöterna icke ense,
skall, därest någon ledamot så yrkar,
ärendet hänskjutas till sinnessjuknämndens
prövning.
Innan utskrivningsnämnden fattar
beslut i ärende om utskrivning,
skola nämndens ledamöter hava
skaffat sig personlig kännedom angående
den, om vars utskrivning är
fråga. Är denne utskriven på försök,
må dock beslut fattas även om icke
samtliga ledamöter av nämnden
hava sådan kännedom.
32
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
(Gällande lag:)
22 §.
Utskrivning av den, som för vård
intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av
hans förmyndare, gode man, make
eller anförvant eller av någon, som
är ansvarig för kostnaden för hans
vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas
utskrivning hos sinnessjuknämnden,
skall framställningen därom
göras skriftligen.
Sinnessjuknämnden är icke skyldig
att mer än en gång var fjärde
månad pröva framställning om utskrivning.
23 §.
Har sjukvårdsläkaren lämnat
framställning om utskrivning utan
bifall, må envar, som enligt 22 § äger
påkalla utskrivning, genom skriftlig
framställning hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens
prövning. Angående sådan framställning
gälle vad i 22 § andra stycket
angående där omförmäld framställning
finnes stadgat.
(Utskottets förslag:)
22 §.
Utskrivning av den, som för vård
intagits å sinnessjukhus, må påkallas
av den intagne själv, så ock av
hans förmyndare, gode man, make
eller anförvant eller av någon, som
är ansvarig för kostnaden för hans
vårdande å sinnessjukhuset. Påkallas
utskrivning hos utskrivningsnämnden,
skall framställningen därom
göras skriftligen. Utskrivningsnämnden
är icke skyldig att mer än
en gång var fjärde månad pröva sådan
framställning om utskrivning.
Finner sjukvårdsläkaren anledning
föreligga till utskrivning i fall,
där beslutanderätten tillkommer utskrivning
snämnden, skall han ofördröj
ligen göra anmälan därom hos
nämnden.
överinspektören för sinnessjukvården,
mål, där beslutanderätten i
utskrivningsfråga tillkommer utskrivningsnämnden,
påkalla nämndens
prövning av frågan.
23 §.
Har framställning om utskrivning
lämnats utan bifall, må envar, som
enligt 22 § äger påkalla utskrivning,
genom skriftlig framställning hänskjuta
utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning. Avser
framställningen fall, där sjukvårdsläkaren
ensam äger besluta om utskrivning,
skall vad i 22 § första
stycket sista punkten finnes stadgat
beträffande där avsedd framställning
äga motsvarande tillämpning.
Har utskrivningsnämnden beslutat
utskrivning från sinnessjukhus
33
Första lagutskotiets utlåtande nr 35.
(Gällande lag:) (Utskottets förslag:)
av person, som avses i 20 § första
stycket, må, såframt överinspektören
för sinnessjukvården eller statsåklagare
av särskilda skäl hos utskrivnings
nämnden gjort förbehåll
härom, överinspektören eller statsåklagare
skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämndens
prövning. Framställning
narom skall göras inom fjorton dagar
från dagen för utskrivningsnämndens
beslut.
1 fall, som avses i andra stycket,
må utskrivningsnämndens beslut ej
gå i verkställighet, förrän det visat
sig att beslutet blivit beståndande eller
sinnessjuknämnden annorlunda
förordnat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1950, från och med vilken dag
tillika skall gälla att vad i 20 § första
stycket stadgas om utskrivning
från sinnessjukhus skall äga tilllämpning
jämväl å den som, efter
att hava varit intagen i allmän uppfostringsanstalt,
överförts till sinnessjukhus
och slutligt utskrivits
från anstalten.
B) att motionen II: 378, i den mån den icke bifallits eller
besvarats genom genom vad utskottet hemställt ovan under
A), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
} — Bihang till riksdagens protokoll 10)0. 0 sand. t avd. Nr 35.
34
Första lagutskottets utlåtande nr 35.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting*, Kriigel*, Olofsson, Lindblom*,
fru Sjöström-Bengtsson, herrar Löthner, Ivar Nilzon och Schlyter;
från andra kammaren: herrar Bylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Werner, Johnsson i Stockholm, Landgren, fröken Öberg och herr
Östlund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
lduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1941)
916749