Första lagutskottets utlåtande nr 33.
1
• • '' • •* • &V-- * V i • * S* *! !Vf; J
Nr 33.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i strafflagen, dels ock
en i ämnet väckt motion.
Genom en den 8 april 1949 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 198, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till
lag om ändring i strafflagen.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en
i anledning av densamma inom första kammaren av herr Holmbåck väckt
motion, nr 314, vari denne föreslår,
»att riksdagen med godkännande i övrigt av vad Kungl. Maj:t föreslagit
i propositionen nr 198 ville besluta att 8 kap. 7 § strafflagen skall erhålla
följande lydelse:
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt
eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet
rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige
och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete
i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,
här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter
åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.
Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar
uppgift om annans personliga förhållande, vars uppenbarande för
främmande makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes
liv eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande
makten tillhanda, såsom i första stycket sägs;
att det av Kungl. Maj:t framställda förslaget till ny lydelse av 8 kap.
11 § strafflagen måtte i samband därmed avslås samt
att övergångsbestämmelsen till ändringarna i strafflagen skall erhålla
denna lydelse:
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949, såvitt angår 8 kap. 7 §, och
i övrigt dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkom
från trycket i Svensk författningssamling.»
Beträffande de i propositionen och motionen anförda skäl, för vilka redogörelse
icke lämnas här nedan, får utskottet hänvisa till propositionen och
motionen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 33.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
Samtidigt med att riksdagen år 1948 antog den bestämmelse om straff för
olovlig underrättelseverksamhet, som återfinnes i 8 kap. 7 § strafflagen, anhöll
riksdagen om skyndsam utredning i vilken omfattning politisk och militär
underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedreves
här i riket, borde bestraffas. Sedan den sålunda begärda utredningen verkställts,
har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till ny straffbestämmelse
i detta ämne, vilket förslag framlägges i denna proposition.
Förslaget skiljer mellan två olika slag av underrättelseverksamhet, dels
sådan som riktar sig mot främmande makt och dels sådan som går ut på
att anskaffa uppgifter om annans personliga förhållande. I förstnämnda
hänseende överensstämmer förslaget i stort sett med gällande lag och stadgar
sålunda straff för den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande
militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande
makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. I fråga
om verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande
innebär förslaget, att straffbarhet skall inträda om verksamheten
bedrives hemligen eller med användande av svikliga medel, varjämte fordras
uppsåt att gå främmande makt tillhanda. I båda fallen upprätthålles krav
på att det skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en serie av sammanhängande
åtgärder, och icke allenast en eller annan enstaka gärning.
Jämväl försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet som
nu sagts föreslås kriminaliserade.
Liksom hittills skall det ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan om
åtal för hithörande brott.
I samband med de sålunda föreslagna ändringarna i strafflagen föreslås i
propositionen jämväl några andra smärre jämkningar i samma lag på grund
av ett inom finansdepartementet utarbetat förslag till vissa ändringar i gällande
författningar om tjänstepension.
Olovlig underrättelseverksamhet.
Behandlingen av 8 kap. 7 § strafflagen vid 1948 års riksdag.
I proposition nr 80 till 1948 års riksdag föreslogs, att i 8 kap. 7 § strafflagen
skulle intagas ett stadgande, enligt vilket den, som med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda efter åtagande eller mot ersättning bedreve
verksamhet för anskaffande av uppgifter som rörde annan främmande
makts militära förhållanden av hemlig natur skulle för militärt spionage
mot främmande makt dömas högst till straffarbete i två år. För åtal enligt
nämnda paragraf skulle jämlikt 8 kap. 13 § strafflagen erfordras Kungl.
Maj :ts tillstånd. Försök och förberedelse till sådant brott var ej straffbelagt.
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
3
Vid behandlingen av propositionen fann första lagutskottet i sitt utlåtande
nr 39, att vad däri föreslagits icke innefattade ett tillräckligt straffskydd
i de hänseenden, varom vore fråga.
Utskottet anförde:
Då utskottet gått att taga ställning till frågan om den straffrättsliga behandlingen
av sådan underrättelseverksamhet för främmande makts räkning,
som icke riktar sig mot Sverige utan mot annan främmande makt,
har utskottet haft att beakta, att de skäl som tala för en kriminalisering
av sådan verksamhet äro av två slag. Å ena sidan kan verksamhetens bedrivande
här i landet lätt medföra att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter,
och å andra sidan kan redan den blotta omständigheten att utländska
spionericentraler äro verksamma på svensk botten såtillvida innebära
en fara för Sverige som deras arbete när som helst kan inriktas även
på svenska förhållanden. Icke minst i dagens läge tala dessa båda synpunkter
enligt utskottets mening bestämt för att sådan verksamhet varom nu är
fråga icke lämnas ostraffad. Då det gäller att närmare bestämma det straffbara
området finner utskottet vidare, att detta måste anses ha blivit alltför
snävt angivet i propositionen. Kärnområdet för de förfaranden, mot vilka
lagstiftningen här måste inskrida, utgöres visserligen av verksamhet för
anskaffande av uppgifter om militära förhållanden, men med hänsyn till
det moderna krigets totala karaktär kan också en här i riket bedriven verksamhet
för anskaffande av uppgifter om andra för krigföringen viktiga förhållanden
utsätta vårt land för faran av allvarliga utrikespolitiska förvecklingar.
Icke heller synes det utskottet, att en begränsning kan göras till verksamhet
för anskaffande av uppgifter om förhållanden av hemlig natur. Sålunda
bör till exempel även sammanställande av iakttagelser rörande sådant
som fartygs avgångstider och beskaffenheten av deras last kunna
falla under stadgandet, även om iakttagelserna utan svårighet kunna göras
av envar som befinner sig på platsen. Utskottet finner det icke vara tillräckligt
att, såsom departementschefen föreslagit, nu endast antaga en uteslutande
för mera fredliga förhållanden avpassad lagstiftning för att först sedermera
i händelse av behov skärpa denna. Tvärtom synes det utskottet
önskvärt, att även i förevarande avseende den lag som nu antages blir så
utformad, att den kan utgöra ett tillräckligt skydd, även om vårt land ånyo
skulle utsättas för utrikespolitiska påfrestningar till följd av konflikter
mellan andra stater. I detta sammanhang må erinras om att en del av kritiken
mot de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. tagit till utgångspunkt just
att de blivit uppfattade som improvisationer, tillkomna under intryck av
krigsläget 1940 och 1942. Även ur synpunkten av lagens förankring i det
allmänna rättsmedvetandet vill det därför te sig som en fördel, om den
framkommit som resultatet av överväganden, gjorda under mera normala
tidsförhållanden. Att märka är också, att utvecklingen kan förlöpa så
snabbt, att en erforderlig komplettering av lagen icke hinner vidtagas innan
skadeverkningar av dess ofullständighet redan uppstått.
Däremot anser utskottet i likhet med departementschefen, att beträffande
underrättelseverksamhet av nu ifrågavarande typ straffbarheten icke bör
betingas av någon sådan förutsättning som alt verksamhetens bedrivande
bär i riket är oförenligt med det vänskapliga förhållandet till främmande
makt. Med beaktande av det förut anförda finner utskottet, att en mera
tillfredsställande bestämning av det straffbara området skulle erhållas, om
förevarande paragraf avfattades i viss anslutning till huvudstadgandet om
spioneribrottet i 8 kap. 4 § i propositionen. Sistnämnda slraffbud riktar sig
mot den som, med uppsåt att gå främmande makt till handa, obehörigen
4 Första lagutskottets utlåtande nr 33.
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd,
import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid
krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för
rikets säkerhet. Under hänvisning härtill vill utskottet förorda, att såsom
olovlig underrättelseverksamhet straffbelägges att någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan medföra men för annan främmande
makts säkerhet. En viktig begränsning av det straffbara området i
förhållande till 8 kap. 4 § föreligger genom kravet på att det här skall vara
fråga om en verksamhet, varemot 8 kap. 4 § straffar även isolerade handlingar.
Däremot finner utskottet ej skäl att vid underrättelseverksamhet av
nu förevarande slag, såsom i propositionen, göra straffbarhetens inträde
beroende av att gärningsmannen handlar efter åtagande eller mot ersättning.
Man måste nämligen enligt utskottets mening räkna med möjligheten
av att en ur svensk synpunkt farlig verksamhet av den art varom nu
är fråga kan komma att bedrivas även av personer, som handla av ideella
bevekelsegrunder. Anmärkas må för övrigt, att den praktiska betydelsen av
att rekvisitet »efter åtagande eller mot ersättning» utgår icke förefaller
att vara så stor, om kravet på att det skall vara fråga om en verklig underrättelseverksamhet
upprätthålles. Den som bedriver en sådan verksamhet
får nämligen i regel antagas redan på ett ganska tidigt stadium komma i det
förhållande till mottagaren av de insamlade uppgifterna, att det dem emellan
på ett eller annat sätt avtalas eller tyst underförstås att verksamheten
skall fortgå; därmed lär ett åtagande få anses föreligga.
Ett stadgande om olovlig underrättelseverksamhet av det nu angivna innehållet
har emellertid icke synts utskottet vara till fyllest, när det gäller
underrättelseverksamhet, som bedrives i politiskt syfte. En sådan verksamhet
kan nämligen ur svensk synpunkt te sig förkastlig, även om den icke
skulle vara av beskaffenhet att kunna medföra men för främmande makts
säkerhet. Om personer, vilka icke åtnjuta skydd av någon främmande statsmakt,
t. ex. statslösa flyktingar, i Sverige skulle utsättas för politiskt spionage
från främmande makts sida, böra de tydligen kunna skyddas häremot.
På samma sätt bör det även finnas möjligheter att inskrida mot ett politiskt
spionage som riktar sig mot svenska medborgare, t. ex. mot att sådana för
främmande makts räkning registreras efter rastillhörighet eller politisk
åskådning. En straffbestämmelse mot sådan underrättelseverksamhet, varom
nu är fråga, är icke påkallad främst av hänsyn till den svenska statens
säkerhet utan har till syfte att skydda enskilda människor mot fara för
framtida förföljelse och dylikt. Det skulle därför måhända ur strängt systematisk
synpunkt vara riktigare, om stadgandet icke upptoges i 8 kap. utan
i något av kapitlen om brott mot enskild person. Å andra sidan må framhållas,
att en verksamhet av nu ifrågavarande slag innebär att en främmande
makts underrättelsetjänst arbetar här i riket. Detta förhållande rymmer
i och för sig också en fara för den svenska staten, eftersom verksamheten
kan omläggas till att avse spioneri mot denna. På grund härav finner utskottet
det motiverat att i nu förevarande sammanhang upptaga en bestämmelse
i ämnet. Vid utformandet av denna är att beakta, att icke varje politisk
kunskaparverksamhet för främmande makts räkning bör drabbas av
straff. Utskottet anser sig sålunda endast vilja föreslå, att till olovlig underrättelseverksamhet
skall räknas sådan politisk underrättelseverksamhet,
som någon, under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt till
handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver här i ri
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
5
ket. Ett stadgande av detta innehåll skulle exempelvis icke träffa en fullt
öppet arbetande medarbetare i en utländsk tidning men däremot den som
under uppgivande av falska personalia insmyger sig i ett läger för flyktingar
i syfte att utspana dessas förhållanden.
Hela stadgandet om straff för olovlig underrättelseverksamhet bör enligt
utskottets mening, liksom för närvarande är fallet, kompletteras av en föreskrift
om särskild åtalsprövning, varigenom en icke önskvärd tillämpning
av stadgandet kan förebyggas. Detta kommer i propositionen att uppnås genom
att nu förevarande paragraf omfattas av bestämmelsen om åtalsprövning
i 8 kap. 13 §. Utskottet anser även det lämpligaste vara att, såsom enligt
propositionen, åtalsprövningen skall ankomma på Konungen. Likaledes
i överensstämmelse med propositionen har utskottet icke funnit anledning
att straffbelägga olovlig underrättelseverksamhet även på förberedelsestadiet.
Straffmåttet för brottet synes böra bestämmas till högst straffarbete i
två år, vilket kommer att för lindriga fall medgiva även användning av bötesstraff.
Någon regel om särskild straffskärpning vid krig finner utskottet
ej erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet den avfattning av
förevarande lagrum, som detta för närvarande äger.
I samband med antagande av lagen anhöll emellertid riksdagen i skrivelse
nr 379 till Kungl. Maj :t den 26 juni 1948 om skyndsam utredning »i vilken
omfattning politisk och militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta
sig mot Sverige bedrives här i riket, bör bestraffas» samt om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Straffrättskommitténs förslag.
I anledning av nyssnämnda riksdagsskrivelse anmodade Kungl. Maj :t
straffrättskommittén att verkställa den begärda utredningen. Kommittén
har den 21 oktober 1948 överlämnat en promemoria med förslag till lag om
ändrad lydelse av 8 kap. 7 § strafflagen. Kommitténs förslag till förevarande
paragraf hade följande lydelse:
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt
eller politiskt avseende, här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet
rörande förhållanden i riket eller samfärdseln mellan Sverige
och utlandet eller ock därtill lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete
i två år. Samma lag vare, om någon eljest, med uppsåt som nu är sagt,
här organiserar eller leder hemlig underrättelseverksamhet eller ock
efter åtagande eller mot ersättning stadigvarande medverkar därtill.
Där någon här i riket obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar
uppgift om annans personliga förhållande, vars uppenbarande för främmande
makt kan medföra fara för dennes eller någon närståendes liv
eller säkerhet, straffes, om det sker med uppsåt att gå den främmande
makten tillhanda, såsom i första stycket sägs.
Kommittén har ansett, att frågan om en inskränkning av brottsområdet
rationellt kunde lösas endast efter en mera genomgripande omläggning av
lagstiftningen. Härom anför kommittén följande.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
I detta hänseende synes motiverat att skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet,
som avser förmedling enbart av uppgifter om förhållanden
i utlandet, och å den andra sådan verksamhet som rör svenska förhållanden.
Om den förra kan med fog sägas, att den främmande staten har att
själv bereda skydd mot obehörigt utforskande av förhållanden inom dess
maktområde och att för vårt vidkommande ej behöver föreligga någon obetingad
skyldighet att hindra vidarebefordran av uppgifter som likväl åtkommits
och hit överförts för att bringas till annan stats kännedom. I denna
del bör följaktligen vara möjligt att genomföra en viss begränsning av
det straffbara området.
Läget är ett annat, då verksamheten avser förhållanden i riket. I många
fall torde endast av omständigheterna och eventuella uppdragsgivares direktiv
bero, om en dylik verksamhet får karaktären av spioneri mot Sverige
eller inskränker sig till annan underrättelseverksamhet. Med hänsyn till den
fara som sålunda föreligger att verksamheten när som helst kan övergå till
spioneri, synes en vidsträckt kriminalisering i detta fall ofrånkomlig. Att
närmare bestämma det straffbara området är, som redan antytts, förenat
med svårighet. Under överläggningarna inom kommittén har gränsen i huvudsak
ansetts böra fastställas så, att straff skall inträda för den som, med
uppsåt att gå främmande makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende,
här i riket bedriver hemlig underrättelseverksamhet rörande förhållanden
i riket eller samfärdseln mellan Sverige och utlandet.
En bestämmelse av sålunda angiven innebörd har införts i första stycket
första punkten av kommitténs förslag.
I fortsättningen av promemorian heter det beträffande första stycket andra
punkten i kommittéförslagets lagtext.
Ehuru en förmedling av uppgifter rörande förhållanden i utlandet enligt
vad nyss anförts kunde i princip tänkas undantagen från det straffbara
området, får dock beaktas att även en verksamhet av detta slag kan utgöra
en allvarlig fara, såvitt den här bedrives av agenter för främmande makt.
Även i sådant fall är uppenbarligen att räkna med att verksamheten lätt
kan övergå i spioneri mot Sverige. Det bör därför finnas möjlighet att ingripa
mot en organiserad verksamhet av dylik art. Utöver vad förut sagts
bör alltså stadgas straff för den som eljest, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda i militärt eller politiskt avseende, här organiserar eller leder
hemlig underrättelseverksamhet eller ock efter åtagande eller mot ersättning
stadigvarande medverkar därtill. Ett sålunda utformat stadgande skulle
bl. a. innebära, att utländska flyktingar, som till främmande makts representant
lämna uppgifter om förhållanden i hemlandet, skulle gå fria från
straff, såframt de ej kunna anses som agenter för främmande makt.
Dessa bestämmelser i första stycket skulle omfatta även politiskt spionage
mot flyktingar och svenska medborgare. Liksom enligt gällande regler förutsätter
kommittén, att därvid skall vara fråga om en verksamhet, d. v. s. en
serie av handlingar, ej blott någon enstaka handling. Om det gäller förmedling
av uppgifter rörande någons personliga förhållanden, vilkas uppenbarande
för främmande makt kan utsätta vederbörande eller någon honom
närstående för fara till liv eller säkerhet, kan emellertid enligt kommitténs
mening icke anses försvarligt att åtnöja sig med ett sålunda begränsat
straffskydd. För dylika fall bör straff stadgas även när gärningen ej har
Första lagutskottets utlåtande nr 33. •
karaktären av en verksamhet i nyss angiven betydelse. I denna del fordras
alltså en särskild tilläggsbestämmelse, vilken kommittén infört som ett
andra stycke till paragrafen.
Yttranden över straffrättskommitténs förslag.
Efter remiss ha yttranden över förslaget inkommit från riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län ävensom rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt från Sveriges advokatsamfund.
Överståthållarämbetet bär jämväl överlämnat yttranden från polismästaren
och förste stadsfiskalen i Stockholm. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har bifogat ett yttrande av landsfogden i länet samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ett yttrande av landsfogden i sistnämnda län.
Tillfälle att yttra sig bär dessutom beretts föreningen Sveriges häradshövdingar,
som emellertid ej inkommit med svar.
I vissa yttranden bär ifrågasatts huruvida icke sj älva begreppet underrättelseverksamhet
borde närmare definieras. Sålunda bär länsstyrelsen
i Malmöhus län anmärkt, att det väl ej vore alldeles otvetydigt vilka
handlingsmoment (t. ex. anskaffande, befordrande eller överbringande av
uppgifter) som fölle under nämnda begrepp och att ett närmare förtydligande
av begreppet skulle stå i överensstämmelse med det sätt, på vilket
spinonagebrottet i 8 kapitlets 4 § beskrivits. Samma anmärkning har framställts
av förste stadsfiskalen i Stockholm, som i olika hänseenden underkastat
förslaget en ingående granskning. Han anför rörande nu ifrågavarande
spörsmål följande.
Av uttrycket underrättelseverksamhet framgår väl, att syftet med verksamheten
skall vara att inhämta underrättelser av visst slag men däremot
giver själva ordet »underrättelseverksamhet» icke i och för sig något svar
på frågan, om det för straffbarhet räcker, att verksamheten avser införskaffande
resp. lämnande av underrättelser eller om det skall fordras, att
verksamheten faktiskt innebår ett sådant förfarande. I förra fallet torde
själva planläggandet av verksamheten, exempelvis uppbyggandet och organiserandet
av ett agentnät, få anses konstituera straffbarhet; i senare fallet
åter inträder straffbarhet först å det senare stadium, då man börjat anskaffa
själva uppgifterna eller taga befattning med dessa. Frågan har under
hittills gällande lagstiftning haft mindre betydelse, då ju hittills förberedelse
i stor utsträckning varit straffbar, men får efter ett eventuellt genomförande
av förslaget, som ju ej alls bestraffar förberedelse, en långt större
praktisk vikt. Ur ren effektivitetssynpunkt är det givetvis av stort intresse,
att termen underrättelseverksamhet gives den tolkning, enligt vilken även
vissa förberedande åtgärder, framför allt då planläggning och organisation
av en agentverksamhet, inbegripas däri; i motsatt fall torde nämligen av
skäl, vartill jag återkommer i samband med frågan om straff för förbere
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
delse, polisens möjligheter att ingripa starkt reduceras. Hittills tillämpad
praxis torde väl närmast få anses luta åt den åsikten, att en verksamhet,
som ej inneburit uppgifters anskaffande eller befattning därmed, ansetts
utgöra allenast förberedelse, men jag har intet minne av att frågan någonsin
satts på sin spets inför domstol. Remitterade förslaget innehåller, såvitt
jag kunnat finna, intet uttalande härom. En viss passus i förslaget, nämligen
orden »organiserar eller leder» i första stycket andra punkten, tyder,
såvitt jag kan finna, närmast på att avsikten härvidlag varit att straffa
även planläggningsåtgärder på ett förberedande stadium, ty för organisatoriska
åtgärder lär väl det utmärkande just vara, att de innebära ett planläggande
och uppbyggande av en ännu ej börjad verksamhet, och det finns
väl ur allmänna synpunkter ej heller någon anledning att göra skillnad
mellan det fall, att de organisatoriska åtgärderna vidtagas före eller efter
det själva den egentliga verksamheten kommit i gång. Det skulle enligt min
mening framstå såsom stötande för den allmänna rättsuppfattningen, om
exempelvis i ett sådant, under det senaste kriget ej sällan förekommande
fall, då en person här i Sverige för utländsk makts räkning låtit på ett flertal
platser anbringa och iordningställa ett stort antal radiosändare, avsedda
att framdeles användas i underrättelseverksamhet, eller genom att vidtala
olika personer anordnat ett nät av agenter över hela Sverige för framtida
bruk, förfarandet skulle anses vara straffritt. Det ligger även i öppen dag,
att ett sådant resultat måste anses ytterst otillfredsställande med hänsyn
till faran för att sålunda vidtagna anordningar när som helst kunna komma
tagas i bruk för rent spioneri av natur, som avses i 8 kap. 4 § eller 5 §.
Det är uppenbarligen önskvärt, att innebörden av ordet underrättelseverksamhet
ur den synpunkt, varom nu varit fråga, kunde närmare klarläggas
om icke i lagtexten så dock genom ett uttalande i motiven.
Departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har rörande
bestraffandet av olovlig underrättelseverksamhet anfört bl. a. följande.
»Såsom första lagutskottet och straffrättskommittén närmare utvecklat,
äro de skäl som tala för en kriminalisering av dylik verksamhet av två slag,
nämligen dels att verksamhetens bedrivande här i landet lätt kan medföra
att Sverige invecklas i utrikespolitiska svårigheter och dels att redan den
omständigheten att spionericentraler för främmande makt äro verksamma
på svensk botten innebär en fara för vårt land med hänsyn till att deras
arbete när som helst kan övergå i spioneri mot Sverige. Jag är ense med
första lagutskottet därom att dessa båda synpunkter tala för att sådana
handlingar varom nu är fråga icke lämnas ostraffade. Jag vidhåller emellertid
min tidigare ståndpunkt, att man strikt bör upprätthålla ett krav på
att det skall vara fråga om en verksamhet, det vill säga en serie av
sammanhängande åtgärder. Jag gör detta, trots att jag i och för sig givetvis
måste vitsorda riktigheten av de i vissa remissyttranden gjorda påpekandena,
att en eller annan enstaka gärning kan avse en uppgift av mycket
större saklig betydelse än de uppgifter, som kunna bli resultatet av en systematiskt
bedriven underrättelseverksamhet.--— Om man, vilket i ock
för sig vore tänkbart, kriminaliserade jämväl en enstaka gärning som avsåge
uppgifter av synnerlig betydelse skulle det sålunda säkerligen ställa sig myc
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33. y
ket svårt att i rättstillämpningen avgöra när en uppgift kunde anses vara så
kvalificerad, att bestämmelsen bleve tillämplig. Emellertid må i detta sammanhang
beaktas, att även ett systematiskt utforskande av en enda uppgift
kan bli att hänföra under begreppet verksamhet.»
Rörande lagbudets närmare utformning har departementschefen vidare
anfört:
»Då det gäller att närmare bestämma det straffbara området, finner jag
icke tillräckliga skäl föreligga för att, sasom straffrättskommittén föreslagit,
skilja mellan å ena sidan underrättelseverksamhet som avser förmedling
enbart av uppgifter om förhållanden i utlandet och å andra sidan verksamhet
som rör svenska förhållanden, låt vara icke med inriktning mot
Sverige. I stället vill jag i likhet med första lagutskottet förorda, att förevarande
bestämmelse avfattas i viss anslutning till huvudstadgandet om
spioneri mot Sverige i 8 kap. 4 § strafflagen. Sistnämnda straffbud riktar
sig mot den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen
anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift rörande försvarsverk, vapen,
förråd, import, export eller förhållande i övrigt, vars uppenbarande för
främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen
vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest
för rikets säkerhet. Under hänvisning härtill synes det mig lämpligt att
i enlighet med vad som skett i gällande lag — såsom olovlig underrättelseverksamhet
straffbelägga att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda,
här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande
militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande
makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet.
Sistnämnda rekvisit bör kunna bedömas i analogi med motsvarande förutsättning
för spioneribrott mot Sverige; någon närmare analys av den främmande
maktens förhållanden synes alltså icke erforderlig.»
Till motivering av stadgandet i andra stycket av propositionens förslag
till 8 kap. 7 § strafflagen rörande straff för sådant politiskt spionage från
främmande makts sida, som riktar sig mot flyktingar, ävensom mot svenska
medborgare riktad underrättelseverksamhet i syfte att registrera dessa
efter exempelvis politisk åskådning eller rastillhörighet har departementschefen
uttalat i huvudsak följande.
Bestämmelser i ämnet torde böra avse allenast en verksamhet i förut angiven
mening, icke en eller annan enstaka gärning. Jag kan följaktligen
icke biträda straffrättskommitténs förslag att i förevarande sammanhang
jämväl kriminalisera en enstaka handling. Visserligen är det tydligt» att
även en enstaka gärning kan medföra allvarlig fara för människors liv och
säkerhet, men ett stadgande om straff för enstaka handlingar av dylikt
slag, vilka icke ingå som led i en för främmande makts räkning bedriven
verksamhet, lär knappast kunna anses ha sin plats i förevarande kapitel.
Det vore i så fall lämpligare att i något av de kapitel som avhandla brott
mot enskild person upptaga en bestämmelse om straff för den, som uppsåtligen
framkallar allvarlig fara för annans död eller kroppsskada.
1 likhet med första lagutskottet anser jag, att icke varje sådan politisk
kunskaparverksamhet för främmande makts räkning varom nu är fråga
10
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
bör drabbas av straff. Jag vill sålunda föreslå, att under straffbestämmelsen
hänföres allenast sådan verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans
personliga förhållande, som bedrives hemligen eller med användande av
svikliga medel, allt under förutsättning av uppsåt att gå främmande makt
tillhanda. Genom denna begränsning skulle stadgandet exempelvis icke träffa
en person som, låt vara i nyss angivet uppsåt, fullt öppet är verksam för
att registrera här bosatta personer efter nationalitet, yrke eller politisk
åskådning. Det skulle knappast stå i god överensstämmelse med demokratiska
rättsprinciper att kriminalisera en verksamhet av sistnämnda slag, så
mycket mindre som en dylik registrering ju mycket väl kan vara dikterad
av fullt hedervärda motiv. Det synes icke lämpligt att i straffbudet uppställa
ett krav på att uppgifternas uppenbarande för främmande makt skulle
kunna medföra fara för viss persons liv eller säkerhet. I praktiken skulle
det nämligen med all säkerhet erbjuda betydande svårigheter att föra bevisning
om att ett sådant krav i det enskilda fallet verkligen vore uppfyllt,
särskilt som vederbörande främmande makt själv givetvis komme att med
indignation tillbakavisa varje påstående att uppgifterna kunde ha dvlik
verkan.
Beträffande medverkan samt försök och förberedelse till sådan underrättelseverksamhet
som sist berörts har departementschefen ansett, att samma
synpunkter borde anläggas som i fråga om underrättelseverksamhet till men
för främmande makts säkerhet. Härtill återkommer utskottet i det följande.
Medverkan.
I gällande rätt saknas särskilda regler om medverkan vid olovlig underrättelseverksamhet.
Straffrättskommittén framhöll, att för straff vid fullbordat brott förutsattes
en verksamhet, d. v. s. en serie av handlingar och ej blott någon enstaka
handling. Även då det gällde medverkan till brott, som omförmäldes
i första punkten enligt kommitténs förslag, borde straff inträda endast under
liknande betingelser. Särskild föreskrift därom fann kommittén erforderlig,
enär vanliga regler i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen eljest kunde föranleda,
att den som, med insikt att olovlig underrättelseverksamhet bedreves,
främjat sådan gärning, dömdes till ansvar, även om hans medverkan
inskränkt sig till ett enstaka tillfälle. Det valda uttrycket »medverkan som
ej är allenast tillfällig» borde tolkas så, att straff skulle inträda, när medverkan
ägt rum i den omfattning som fordrades för att en ensam gärningsman
skulle anses ha utövat en verksamhet.
Som exempel på sådan medverkan nämnde kommittén, att någon brukade
upplåta lokal för sammanträffande mellan gärningsmännen eller tillläte,
att meddelanden sändes under hans adress för att sedermera hämtas av
den verklige mottagaren.
Förste stadsfiskalen i Stockholm ifrågasatte, om ej förslaget på denna
punkt gått alltför långt i sin begränsning av straffbarheten. Starka skäl,
särskilt ur effektivitetssynpunkt, talade för att ej generellt fordra, att medverkan
skulle vara stadigvarande, utan att i sådana fall, då vederbörande
genom att i förväg åtaga sig att stadigvarande medverka i en brottslig verk
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
samhet och kanske även genom att i vinningssyfte i förskott uppbära ersättning
härför klart dokumenterat sin vilja att ingå i de fasta agenternas
krets, låta straff inträda redan vid ett senare utfört enstaka uppdrag.
Överståthållarämbetet har uttalat, att de av förste stadsfiskalen sålunda
framförda erinringarna borde beaktas. Även länsstyrelsen i Malmöhus län
har ifrågasatt, huruvida icke den som medverkar till vad han vet utgöra
olovlig underrättelseverksamhet borde straffas även om hans medverkan
endast är tillfällig. Angelägenheten av att, med hänsyn till faran för utrikespolitiska
förvecklingar, undvika att inom landet bedreves underrättelseverksamhet
riktad mot främmande makt, syntes påkalla straff. Jämväl
ur synpunkten av att dylik verksamhet lätt kunde övergå i spionage mot
vårt eget land, torde straff skydd vara påkallat. I varje fall syntes det ur
psykologisk synpunkt ej lyckligt att i lagtexten så direkt och otvetydigt angiva
att tillfälliga medverkare skola vara undantagna från straff. Lagen
kunde därigenom bli till hjälp för en person, som dreve olovlig underrättelseverksamhet,
i det att denne i fråga om personer, som tvekade lämna
medhjälp, kunde peka på lagens klara uttalande om det ofarliga i en tillfällig
medverkan.
Vad särskilt beträffar rekvisitet »stadigvarande» har riksåklagarämbetet ansett
det kunna ifrågasättas, om icke detta rekvisit innebure alltför stränga
krav i fråga om uppdragets varaktighet. Det straffbara området syntes bli
tillräckligt begränsat, om i stadgandet utsädes, att medverkan ej finge vara
blott tillfällig. Landsfogden i Malmöhus län har — med instämmande av
länsstyrelsen i länet - gått ett steg längre och yrkat, att ordet »stadigvarande»
måtte utgå ur lagtexten. Han framhåller därvid, att betydande bevissvårigheter
torde möta framför allt då det gäller att visa, att vederbörandes
verksamhet haft karaktär av stadigvarande. Mycket ofta torde bevismaterialet
icke förslå till täckandet av detta brottsrekvisit, även om omständigheterna
antyda, att fråga är om annat än ett tillfälligt förfarande. Därtill
kommer, att uttrycket »stadigvarande» i sig självt är åtskilligt obestämt och
lämnar rum för skilda tolkningar.
Departementschefen har i denna fråga uttalat följande:
Såsom förut understrukits skall med verksamhet förstås en serie av handlingar,
ej blott någon enstaka gärning. Även då det gäller medverkan
till brott varom nu är fråga bör, enligt vad straffråttskommitten framhållit,
straff inträda endast under liknande betingelser. På skäl som kommittén
anfört måste en särskild föreskrift härom anses erforderlig. Härvid synes
man lämpligen böra använda det av kommittén i första stycket andra
punkten av dess förslag valda uttrycket »stadigvarande». Detta uttryck bor
tolkas så, att straff skall inträda, när medverkan ägt rum i den omfattning
som fordras för att en ensam gärningsman skall anses ha utövat en verksamhet
Straff för medverkan bör inträda, även om själva organisationen ar
förlagd utom riket, förutsatt att en mera regelbunden medverkan till någon
del försiggår i Sverige. För att i lagtexten markera denna avsikt torde ordet
»därtill» i kommitténs förslag lämpligen böra ersättas med »till dylik verksamhet».
12
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
Inom lagrådet anförde justitierådet Lech på denna punkt följande:
Enligt motiven till 8 kap. 7 § i förslaget skall straff för medverkan inträda
endast när sådan ägt rum i den omfattning som fordras för att en ensam
gärningsmän skall anses ha utövat verksamhet, med vilket uttryck
skall lorstås en serie av handlingar i motsats till någon enstaka gärning,
ror att utmärka berörda förutsättningar har i den föreslagna lagtexten anvants
bestämningen stadigvarande. Det förefaller dock, som om området
tor den straffbara medverkan därigenom skulle bli snävare begränsat än
som ar avsett. Uttrycket stadigvarande antyder nämligen en kontinuitet
S?™ eJ..be11?over vara för handen för att en verksamhet i förslagets mening
skall föreligga. 8
• ^ J~ansyn det anförda synes uttrycket »stadigvarande medverkar»
i såval forsta som andra stycket böra ersättas med ett mera adekvat uttryck.
Det kan ifragasättas, om ej det av straffrättskommittén föreslagna uttrycket
»lamnar medverkan som ej är allenast tillfällig» bättre skulle svara* mot
vad som asyftas.
Försök och förberedelse.
Enligt gällande rätt äro försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
ej straffbelagda. Straffrättskommitténs förslag innebar icke
någon ändring därutinnan.
Kommitténs ståndpunkt i denna del har föranlett kritik i vissa yttranden.
Sålunda har riksåklagarämbetet anfört:
De praktiska verkningarna av kommitténs ståndpunkt torde till väsentlig
del få anses beroende av den betydelse som kan inläggas i stadgandet i
törsta styckets andra punkt om straff för den som organiserar hemlig underrättelseverksamhet.
Om, såsom ordalydelsen synes giva vid banden
stadgandet innebär möjlighet att inskrida med straff mot den som vidtagit
erforderlig3 åtgärder för att en organiserad verksamhet på given anledning
s all kunna träda i funktion utan att någon förmedling av upplysningar ännu
kommit till stånd, torde behov av straff för försök eller förberedelse knappast
kunna anses föreligga. Skulle däremot, såsom straffrättskommitténs motivering
synes antyda, för straffansvar förutsättas att verksamheten kommit i
gång torde - särskilt med beaktande av den under lagstiftningsärendets behandling
anförda synpunkten att här i riket organiserad eller bedriven underrättelseverksamhet
när som helst kan övergå till spioneri — stadgande
om straff för försök och förberedelseverksamhet åtminstone i händelse av
krig eller krigsfara icke kunna undvaras.
Vad beträffar det förhållandet, att försök och förberedelse till olovlig
underrättelseverksamhet ej äro straffbara enligt kommittéförslaget, har
jämväl förste stadsfiskalen i Stockholm framhållit, att frågan i vad mån
nämnda förhållande vore ägnat att återverka på myndigheternas möjligheter
att bekämpa landsskadlig verksamhet av ifrågavarande natur i viss
omfattning bleve beroende av tolkningen av begreppet underrättelseverksamhet
enligt förslaget. Han tillägger:
Om detta begrepp är avsett att allenast omfatta sådan verksamhet, som
innebar insamlande av eller befattning med uppgifter, torde från straffbarhet
komma att undantagas åtskilliga förfaranden, vilka synas väl förtjänta
av straff och dessutom även äro av den natur, att en underlåtenhet att in
-
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
13
gripa däremot kan vara ägnad att verka allvarligt hindrande pa myndigheternas
möjligheter att stävja för rikets säkerhet skadlig verksamhet. Jag får
härvidlag hänvisa till vad jag redan tidigare anfört Men aven om begreppet
underrättelseverksamhet fattas så, att därunder mbegnpes aven sådan förberedande
verksamhet som exempelvis planläggning och organisation av
uppgifternas insamlande, måste avsaknaden av varje straff foi förberedelse
antagas komma att i betydande grad verka hämmande på myndigheternas
Detta torde spela mindre roll under fredstid, då myndigheternas insatser
på detta arbetsfält kan och ofta lämpligen bör begränsas till att folja den i
riket bedrivna samhällsfarliga verksamheten, men sa mycket allvar gare
blir den påtalade bristen i tider av utrikespolitisk oro och framfor allt da
krig hotar riket. Av motiven till förslaget framgår, att det icke ar avsikten
att i händelse av krigsfara genom ny lagstiftning utvidga det straffbai a området
i fråga om brott mot rikets säkerhet utan att meningen ar, att det
föreliggande förslaget skall i princip gälla även under krigstid. Jag anser mig
icke kunna underlåta att ur de synpunkter jag narmast kan anses ha att
företräda, nämligen hänsyn till lagstiftningens effektivitet, framföra vissa
betänkligheter mot att i ett sådant tidsläge förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
skall vara helt straffri. Olägenheterna harav aro i stort
^Erfarenheterna trän det sista kriget ha visat, att det i åtskilliga tall genom
myndigheternas undersökningar kunnat konstateras, att en viss förande
i spionagesyfte existerade mellan en misstänkt person och en representant
förP främmande makt men att det visat sig omojligt att klarlagga vare
sig arten av och syftet med denna förbindelse eller hur långt den avancerat.
Det har sålunda varit ovisst, om förbindelsen inneburit spioneri eller allenast
olovlig underrättelseverksamhet och likaså, huruvida den annu passerat
gränsen till fullbordat brott eller alltjämt rört sig på förberedelsestadiet.
Ett exempel må anföras: Det har konstaterats, att en person under konspirativa
former upprepade gånger sammantraffat med en utlänning, som
sedan länge är känd såsom ledare av statsfientlig verksamhet i Sverige. Det
har måhända även kunnat fastslås, att pengar överlämnats till förstnämnde
person av utlänningen. Polisen skrider till aktion och griper den missta
personen. Under den fortsatta undersökningen kan emellertid endast klarläggas,
att syftet med den misstänktes kontakt med utlänningen varit, att
för den sistnämndes räkning utföra viss otillåten kunskapsyerksamhet
vilken emellertid ännu ej fortskridit så långt, att uppgifter börjat insamlas
eller lämnas- arten av uppgifterna kan ej heller utredas. Fall av denna natur
ha ej varit sällsynta under det senaste kriget. Ofta har därvid polisen Pa
goda grunder misstänkt, att förberedelse till spioneri förelegat, ehuru bindande
bevisning härom ej kunnat förebringas. På grund av straf^or förberedelse
i 8 kap. 26 § strafflagen i dess intill den 1 januari 1949 gallande
lydelse har dock åtal kunnat ske mot den misstänkte och denne fallas till
ansvar för förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet Enligt foislaget
däremot skulle ett dylikt förfarande bliva straffritt. Detta ar foienat
med stora olägenheter i olika avseenden. Polisen har salunda genom att
ingripa nödgats i otid röja sina misstankar, och den med den ifrågavalande
verksamheten sysslande organisationen, som regelmässigt inrymmer flera
medlemmar, blir varnad och får tillfälle undanröja bevis i saken och Iagga
om verksamheten efter andra linjer, vilket medför, att det för fiamtiden
blir avsevärt svårare för myndigheterna att följa organisationens verksamhet.
EU kanske både långvarigt och intensivt polisarbete kan härigenom
göras helt fruktlöst.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
e-j n°8 därmed. Vid krigiska konflikter mellan stormakter, därvid
Sverige ar neutralt, foljas de svenska myndigheternas handlande på ifrågavarande
verksamhetsfält med stort intresse av alla stridande parter Ett
e?gsän*nd‘etfT Cn kngfora"de stats underrättelseväsende i Sverige brukar
!Lt a-åtif° Jaf- V demarcher eller Jiknande åtgärder från den främmande
svensk ddaTem1"?/ ^{)reseatatlon i Sverige. Det är givetvis lättare att från
svensk sida bemota sådana demarcher, om ingripandet föranlett uppdagandet
av en straffbar verksamhet, som kan föranleda åtal och fällande dom
från "fl f V ^ fa e,V Et* ™issly?kat polisingripande får lätt den följden, att
ån den främmande statens sida till vederbörande svenska myndigheter
framföras protester mot det olämpliga i att polisen utan grund ingriper
mot och trakasserar medborgare i eller sympatisörer med en vänskapligt
sinnad nation, i samband varmed från den främmande maktens sida uttalas
vik 1 a1 rl0If aU misstag från Polisens sida för framtiden und
nn/form
dJ.,ka frumstaUnmgar kunna de svenska myndigheterna ej alltid
“ d , å. a att, taga V1SS hansvn. Följden härav blir, att polisen i fortsättning
!iänlåS-ter-å
fla,n! “?d. an ft(?r.re försiktighet än tidigare och därvid ej sällan
ställes infor valet att i en kritisk situation antingen ingripa med risk att ak
Kr
,miSSlyCkfaS.elle.r °Ck att underlåta att ingripa och därvidrfskera,
att,en frige far,1g’ kanske rentav mot viktiga svenska militära eller
a“dra hemligheter riktad verksamhet får obehindrat fortgå. Erfarenheten
amhlT \genffhnS£\ha K1Sa-’ 3tt °m 1 fråga om en viss statsfientlig verksamhet
straffbarheten begransas till allenast visst skede därav, detta omedelbart
inses av personer, sysselsatta med sådan verksamhet, och att dessa
personer vid ett eventuellt polisförhör, antingen de därtill instruerats eller
ej, nogsamt undvika att gora sådana medgivanden eller överhuvud lämna
sådana uppgifter, som kunna anses innefatta bevis om att de medverkat i
et straffbara skedet, utan framställa saken så som om de endast tagit del
E" d5"ik S,ä"dl>Unkt ,arä''ärar “PP“»a8riigen
Med stöd av vad sålunda anförts anser jag skäl föreligga att till fortsatt
overvugände upptaga frågan, huruvida icke försök och förberedelse till
olovlig underrättelseverksamhet böra, åtminstone i viss omfattning och i
sTraffbara lmder kdg ^ 3V St3rk utrikesPolitisk spänning, vara
I anledning av detta yttrande har överståthållarämbetet anfört, att den
av förste stadsfiskalen i Stockholm nu berörda begränsningen av straffskyddet
i vissa lagen kunde allvarligt försvåra polisens möjligheter att på ett
tidigt stadium ingripa mot hemlig verksamhet, vars syftning ej kunnat helt
klargöras men som mycket väl kunde vara riktad mot Sverige. Att från
straffbarhet undantaga förberedelse eller försök till hemlig underrättelseverksamhet
syntes således innebära en i nuvarande läge icke tillrådlig
minskning av landets beredskap å ett för dess säkerhet betydelsefullt område.
I likhet med förste stadsfiskalen ansåge överståthållarämbetet därför,
att till förnyat övervägande borde upptagas frågan om och i vilken utsträcknmg
försök och förberedelse till hemlig underrättelseverksamhet bör beläggas
med straff.
Departementschefen framhåller, att uppbyggandet och organiserandet av
ett agentnat ar att hänföra under begreppet »verksamhet för anskaffande av
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
15
uppgifter», även om några uppgifter ännu icke hunnit insamlas Redan på
detta stadium kan det med andra ord vara fråga om fullbordat brott och icke
allenast om försök. Däremot kan det enligt departementschefen icke anses
föreligga fullbordat brott, om någon endast förövat en eller annan enstaka
handling, låt vara att han avsett att denna handling skulle ingå såsom ett
led i en framtida av honom bedriven underrättelseverksamhet. Med denna
tolkning av begreppet verksamhet, vilken icke alltid torde ha stått k ar i
rättstillämpningen, syntes det departementschefen ur de synpunkter, som
motiverade en straffbestämmelse på förevarande område, vara ofrånkomligt
att iämväl försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet kriminaliserades.
Eljest skulle följden bliva, att man icke skulle kunna inskrida,
trots att det konstaterats att en systematisk underrättelseverksamhet
inletts, utan först sedan verksamheten tillåtits fortgå så lange, att en
serie av handlingar företagits.
Lagrådet anmärkte, att då även försök och förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet
kriminaliserades, bestämmelserna i 13 § om atalsprovning
borde utvidgas att omfatta även försök och förberedelse till ifragavarande
brott.
Departementschefen har i det slutliga förslaget beaktat denna lagrådets
erinran.
Bortfall av pension vid avsättning.
I proposition nr 193 till innevarande riksdag föreslås upphävande av de
bestämmelser i pensionsreglementena för statstjänstemän m. fl., enligt vi ka
ämbetsstraff samt skiljande från anställningen i administrativ ordning på
orund av fel eller försummelse föranleda att vederbörande ej må atnjuta
pension, ehuru förutsättningar därför eljest föreligga, och att han endast
blir berättigad uppbära en reducerad livränta. Vidare föreslås, att redan
uppkomna verkningar av diskvalifikationsbestämmelserna skola för framtiden
undanröjas. Bestämmelserna, som utgöra en kvarleva från en aldre
rättsuppfattning, anses icke överensstämma vare sig med moderna pensioneringsprinciper
eller med numera vedertagen straffrättslig uppfattning.
Dessa förslag medföra behov av ändringar jämväl i strafflagen, vilket
beaktats i förevarande proposition nr 198. Föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, har med anledning av ändringarna i pensionsreglemenlena
förordat, att föreskriften i 25 kap. 6 § första stycket sista punkten
strafflagen om att även i fall, då den dömde ej längre innehar tjänst, det
likväl skall i domen utsättas, att han förskyllt avsattnmg, måtte utgå. Vidare
föreslås, att lydelsen av 2 kap. 15 § strafflagen, vilket lagrum innehåller
bestämmelser om de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension,
undergår en jämkning av huvudsakligen formell art till tydligt ut
-
16
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
markande av att, om suspensionstiden avbrytes på grund av tjänstemannens
avgang ur tjänsten, den i lagrummet meddelade bestämmelsen icke sträcker
små verkningar till tiden efter avgången ur tjänsten och sålunda icke inverkar
på den rätt till pension, som enligt vederbörliga pensionsförfattningar
ma tillkomma den avgångne.
Utskottet.
Den vasenthga frågan i förevarande proposition gäller i vilken utsträckning
underrättelseverksamhet skall betecknas såsom olovlig och kriminaliSC^S-
Doet, stad§ande i ämnet, som antogs vid 1948 års riksdag och finnes
mfort i 8 kap. 7 § strafflagen, fick karaktären av ett provisorium i avvaktan
pa att en narmare utredning av frågan kunde komma till stånd. Sedan denna
nu verkställts, har proposition förelagts riksdagen med förslag till vissa
andringar i lagrummet. 8
..„De-[]0re®lagnf andringarna i 8 kap. strafflagen innebära i förhållande
till gallande ratt förändringar i det straffbara området i tre hänseenden,
inskränkningar på två punkter och utvidgning i ett avseende. Den ena begränsningen
består dari, att i paragrafens första punkt enligt gällande ly
sWf~a
a™ ! Vnya andra Stycket ~ införes en särskild regel om
, , . V,d TTT Genom detta sp^ialstadgande avses det straffbara omradet
vid delaktighet skola minskas i förhållande till vad för närvarande
mneeVbesfå^H" Ta rCglerila 1 3 kap> straffla§en- Den andra inskränkningen
bestar dan, att den nuvarande ganska obestämda regeln i paragra
eällTnd3
T f Skal! preciseras på sådant sätt, att den endast kommerT
Å “VerkSamhet §en°m utforskande av enskilds personliga
våd tu^äller TT® T fÖreSlåS går Ut På 3tt’ tiH skiIlnad mot
s^et underrättelseverk
rtlfT°Siti°nen
Äbygg6r 1 princiP på Sällande rätt, sådan den vid fjolårets
riksdag antogs på initiativ av utskottet. I motionen I: 314 har påyrkats att
Tge“‘ staIIet skulle antaga det förslag till lydelse av ifrågavarande’paragraf
som framlagts av straffrättskommittén. Av den kritik som under
remissbehandlingen riktats mot kommitténs förslag, framgår emellertid att
detta icke lämpligen kan läggas till grund för lagstiftning i ämnet ^reft
man önskar tillgodose det numera av alla omfattade önskemålet att på före
tillo
h G T!! 6 skapa en laSstiftning, som i väsentliga delar skall kunna
tillgodose behovet av straffskydd även under krigstid eller eljest under
spanda utrikespolitiska förhållanden. J Under
Beträftande kommitténs förslag kan vidare anmärkas, att själva brottsbenvnmgen
bygger pa uttrycket underrättelseverksamhet, vilket icke närmare
förklaras. Det straffbara området torde angivas betvdligt klarare «e
JT 1 8allande ,ratt begagnade uttryckssättet verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära och vissa andra förhållanden
Första lagutskottets utlåtande nr 33-
17
Den systematiskt bärande grunden för kommittéförslagets första stycke
är uppdelningen av underrättelseverksamhet på sådan, som rör svenska förhållanden,
och sådan, som blott gäller främmande länders förhållanden. I
senare fallet är straffskyddet svagare utformat än i det förra. Kommittén
har knappast anfört övertygande skäl för denna gränsdragning. Fastmera
torde det vara ett svenskt intresse att man i de situationer, då paragrafen
särskilt kan väntas få betydelse, kan ingripa och förhindra underrättelseverksamhet,
oavsett om de uppgifter, om vilkas anskaffande är fråga, galla
Sverige eller främmande länder. Denna synpunkt är av desto större vikt
som en av de två legislativa grunderna för gärningens kriminalisering är
risken för utrikespolitiska förvecklingar. Sådana få nämligen befaras lättare
kunna uppstå, om underrättelseverksamheten avser utländska makters förhållanden,
än om den är inriktad på svenska förhållanden.
1 fråga om den allmänna uppbyggnaden av straffstadgandet anser utskottet
på nu anförda skäl propositionens förslag vara att föredraga framför
straffrättskommitténs. Utskottet får med hänsyn härtill avstyrka motionen
I: 314, så vitt avser paragrafens första stycke.
Utskottet skall härefter närmare ingå på de i propositionen föreslagna
ändringarna i 8 kap. strafflagen.
För straffbarhet vid delaktighet skall enligt propositionen krävas, att den
medverkande i samma mån som den, som gjort sig skyldig till fullbordat
brott, har förövat en serie handlingar på sådant sätt, att man kan anse en
verksamhet föreligga. Utskottet har funnit den av departementschefen förordade
lagändringen i sak lämplig. Det synes nämligen i förevarande fall
icke rimligt, att den delaktige skall kunna straffas redan för enstaka handlingar,
medan det för huvudbrottslingens bestraffande kräves, att denne
gjort sig skyldig till en serie gärningar. Emellertid är utskottet av den meningen
att den avfattning, paragrafen i denna del erhållit i propositionen,
kan giva anledning till feltolkningar. I likhet med vad en ledamot av lagrådet
framhållit anser utskottet, att man genom användning av uttrycket
»stadigvarande medverkar» ger sken av att ha uppställt vissa krav på kontinuitet
i medverkan, något som enligt vad framgår av departementschefens
uttalande icke är avsett. Det bör enligt utskottets uppfattning här väljas ett
uttryckssätt, som i språkligt hänseende mera adekvat återgiver vad man
önskar utsäga. Utskottet vill därför förorda, att man på denna punkt återgår
till straffrättskommitténs förslag och utbyter uttrycket »stadigvarande
medverkar» mot »lämnar medverkan, som ej är allenast tillfällig».
Då utskottet vid fjolårets riksdag föreslog det i andra punkten av paragrafen
enligt nuvarande lydelse intagna stadgandet om straff för den, som i
annat fall än i första stycket sagts, med uppsåt att gå främmande makt till
handa, hemligen eller med användande av svikliga medel bedriver politisk
underrättelseverksamhet här i riket, åsyftade utskottet kunskapande som avsåg
enskildas personliga förhållanden. Utskottet ville genom stadgandet be
2
Ililiang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 1 avd. Nr 33.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
reda flyktingar och även svenska medborgare skydd mot registrering och
annat spionage med hänsyn till politisk åskådning, ras m. m. från främmande
makters sida. Utskottet har för den skull icke något att erinra mot
den precisering av lagrummet som föreslås i propositionen.
I motionen I: 314 föreslås att man även på denna punkt skulle giva företräde
åt straffrättskommitténs förslag. Mot detta kan emellertid invändas,
att själva gärningsbeskrivningen leder till att i ett aktuellt fall svensk domstol
kan nödgas uttala sig om rättssäkerheten i en viss främmande stat, vilket
i sin tur kan medföra utrikespolitiska förvecklingar för vårt land. Kommitténs
förslag kan antagas endast i begränsad omfattning giva skydd åt
svenska medborgare. För övrigt straffbeläggas enligt detta även enstaka
handlingar, medan i övrigt kravet på verksamhet upprätthållits såsom villkor
för straffbarhet vid oLovlig underrättelseverksamhet. På dessa grunder
kan utskottet icke tillstyrka kommitténs förslag i denna del.
Utskottet har icke funnit något att erinra mot att stadgandet rörande sådan
olovlig underrättelseverksamhet, varom nu är fråga, fogas som ett andra
stycke till 8 kap. 7 § strafflagen. Med stöd av det anförda får utskottet med
avstyrkande av motionen I: 314 tillstyrka propositionens förslag på denna
punkt, dock med den förut angivna ändringen beträffande medverkan.
I propositionen föreslås vidare att bestämmelserna i 8 kap. 11 § om straff
för försök och förberedelse till brott, som finnas beskrivna i detta kapitel,
ändras på sådant sätt, att även olovlig underrättelseverksamhet hänföres till
de brott, vilka äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadierna.
De skäl, som framkommo under remissbehandlingen av straffrättskommitténs
förslag för en sådan utvidgning av det straffbara området, och vad
som anföres av departementschefen till stöd för förslaget synes utskottet övertygande.
För den händelse lagstiftningen skall kunna göra tjänst även under
krigstid eller vid försämring av det utrikespolitiska läget, torde vara ofrånkomligt
att myndigheterna få möjlighet att ingripa redan mot försök och
förberedelse till olovlig underrättelseverksamhet för att hindra dylik verksamhet
på ett så tidigt stadium som möjligt. Bestämmelserna kunna även
eliminera några av de svagheter, som äro förenade med att som förutsättning
för straffbarhet för olovlig underrättelseverksamhet genomgående uppställts
fordian att en verksamhet skall föreligga. Är exempelvis en straffbar verksamhet
åsyftad av gärningsmannen, kan en enstaka handling, som utgör det
första ledet i en dylik tilltänkt serie av handlingar, bliva att betrakta såsom
forsoksbrott. Om inte den föreslagna utvidgningen antages, skulle polismyndigheten
bliva nödsakad att, innan den kan ingripa, avvakta huru de brottsliga
förberedelserna fortskrida, till dess en verksamhet kan anses föreligga.
Utskottet får därför med avstyrkande av motionens yrkande tillstyrka propositionens
förslag till ändringar i 8 kap. It och 13 §§ strafflagen.
Av departementschefens anförande vid lagrådsremissen liksom av den till
lagrådet remitterade lagtexten framgår, att samtliga ändringar i 8 kap. äro
avsedda alt träda i kraft den 1 juli 1949. För tillgodoseende av detta önskemål,
för vilket även motionären synes ha gjort sig till tolk, torde en jämkning
i propositionens förslag till slutstadgande vara erforderlig.
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
19
Den andra i propositionen behandlade frågan gäller vissa smärre jämkningar
i strafflagen, som föranletts av att i propositionen nr 193 föreslås,
att förlust av pension icke vidare skall vara en följd av avsättning. Utskottet
uttalade redan i sitt utlåtande nr 39 till fjolårets riksdag sin anslutning till
tanken, att avsatta befattningshavare skulle kunna bevaras vid intjänade pensionsförmåner.
Utskottet får därför, sedan ifrågavarande proposition nr 193
tillstyrkts av bankoutskottet, förorda jämväl de föreslagna ändringarna i
strafflagen.
På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till
erinran, får utskottet hemställa,
att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda lagförslaget, och med avslag å motionen I: 314 —
måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om ändring i strafflagen.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 15 §, 8 kap. 7, 11 och 13 §§ samt 25 kap.
6 § strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
2 KAP.
15 §.
Särskilt straff —----—-------— 2) Suspension.
Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad
eller över ett år, och medför under den tid den dömde på grund av domen
är skild från befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner
som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde
undergår frihetsstraff.
8 KAP.
7 §•
Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande
makts säkerhet, eller bär i riket sta
-
8 KAP.
7 §•
Den som, med uppsåt att gå främmande
makt tillhanda, här i riket bedriver
verksamhet för anskaffande
av uppgifter rörande militära eller
andra förhållanden, vilkas uppenbarande
för den främmande makten kan
medföra men för annan främmande
makts säkerhet, eller här i riket till
1 Senaste lydelse, se SFS 1948: 448.
20
Första lagutskottets utlåtande nr 33
(Kungl. Maj.ts förslag:)
digvarande medverkar till dylik verksamhet,
dömes för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete
i två år.
Vad i första stycket stadgas skall
ock gälla, om någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i
riket hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande
eller stadigvarande medverkar
till dylik verksamhet.
(Utskottets förslag:)
dylik verksamhet lämnar medverkan
som ej är allenast tillfällig, dömes
för olovlig underrättelseverksamhet
högst till straffarbete i två år.
Vad i första stycket stadgas skall
ock gälla, om någon, med uppsåt att
gå främmande makt tillhanda, här i
riket hemligen eller med användande
av svikliga medel antingen bedriver
verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga förhållande
eller till dylik verksamhet
lämnar medverkan, som ej är allenast
tillfällig.
11 §•
Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4 eller 5 § eller 6 § första
stycket eller 7 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2,
4 eller 5 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till
straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.
Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 5 eller 7 § anses ock
stämpling.
13 §.
Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses
i 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott mot 7 §.
25 KAP.
6 §.
Innehar den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ för skyllt avsättning
eller suspension från viss tjänst ej längre samma tjänst, men har han
i dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall
dömas till avsättning eller suspension från den befattningen. Har han ej
i tjänstens ställe erhållit annan befattning varom nu sagts, skall allmänt
straff som i 1—4 §§ stadgas ådömas enbart och vid straffets bestämmande
hänsyn tagas till att han förskyllt avsättning eller suspension; om han
eljest ej förskyllt frihetsstraff, må varje straff bortfalla.
Där den —--- —--suspension därifrån.
Dömes någon — =—----motsvarande tillämpning.
Första lagutskottets utlåtande nr 33.
(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949, så vitt angår 8 kap. 11 och
13 §§, samt i övrigt dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkom från trycket i Svensk författningssamling.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949, så vitt angår 8 kap. 7, 11 och
13 §§, samt i övrigt dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkom från trycket i Svensk författningssamling.
Stockholm den 11 maj 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lodendus, Olofsson, fru Sjöström-Bengtsson,
herrar Lindgren, Löthner, Georg Pettersson och Göransson;
från
andra kammaren: herrar Rylander, Olsson i Mellerud, Werner,
Landgren, Ljungberg, Andersson i Mölndal, fröken Öberg och fru Johansson
i Skövde.