Första lagutskottets utlåtande nr 32.

1

Nr 32.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472), m. m., jämte i ämnet väckt motion,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till tag angående ändrad lydelse av 14 § lagen
den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän
och lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och
69 §§ militära rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).

Genom en den 18 februari 1949 dagtecknad proposition, nr 98, har Kungl.
Maj :t under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472);
samt

2) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig.

Vidare har Kungl. Maj:t genom en den 4 mars 1949 dagtecknad proposition,
nr 104, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid denna proposition
fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om
disciplinstraff för krigsmän; och

2) lag angående ändrad lydelse av 66, 68 och 69 §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472).

Båda propositionerna ha hänvisats till lagutskott och behandlats av första
lagutskottet.

I samband härmed har utskottet förehaft en av herr Johansson i Stockholm
i anledning av propositionen nr 98 inom andra kammaren väckt motion,
nr 330.

I nämnda motion föreslås, »att riksdagen måtte besluta avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 98 i vad den avser förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig».

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de genom propositionerna
framlagda lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, motionären andragit
till stöd för sitt yrkande, får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionerna och motionen.

t Iiiliang till riksdagens protokoll 19b9. 9 samt. 1 avd. Nr 32.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Propositionernas huvudsakliga innehåll.

De ändringar, som i propositionen nr 98 föreslås i militära rättegångslagen,
åsyfta främst att, därest avdelning av krigsmakten blivit innesluten
av fienden eller eljest försatts i avskilt läge, krigsrätt vid avdelningen skall
kunna inrättas av militärbefälet. Om sådan krigsrätt skall gälla i stort sett
detsamma som om andra krigsrätter.

Förslaget angående ändring i lagen om dödsstraff i samma proposition
innebär, att i särskilt allvarliga lägen under krig militär myndighet skall
kunna inrätta ståndrätt för behandling av brott som kan förskylla sådant
straff. Som villkor härför skall bl. a. gälla, att den brottslige gripits på bar
gärning och att behandling av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan
synnerlig fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller
eljest för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets
väl. Även i övrigt ansluta de föreslagna bestämmelserna om ståndrätt nära
till tidigare stadganden i ämnet.

Före den 1 januari 1949 gällde i fråga om sådana vapenfria värnpliktiga,
som tjänstgjorde utom krigsmakten, att vederbörande civile arbetschef ägde
meddela dem tillrättavisning för vissa mindre förseelser. Den nya militära
straff- och processlagstiftning, som trädde ikraft nämnda dag, innehåller
emellertid inga föreskrifter härom. I propositionen nr 104 föreslås nu återinförande
av dylika bestämmelser.

Proposition nr 98.

Inledning.

Vid antagandet av den nya straff- och processlagstiftning för krigsmakten
som trädde i kraft den 1 januari 1949 lämnades vissa frågor angående
straffs ådömande och verkställande under extraordinära förhållanden i krig
tills vidare öppna i avbidan på närmare utredning. För att i egenskap av
sakkunniga biträda med sådan utredning tillkallades därför dåvarande
militieombudsmannen, numera justitierådet N. I. Regner, tillika ordförande,
ledamoten av riksdagens andra kammare, fattigvårdskonsulenten V. V.
Hedlund, dåvarande majoren, numera överstelöjtnanten vid försvarsstaben
H. J. Leehe och dåvarande byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet,
numera tillförordnade rättsavdelningschefen i jordbruksdepartementet
S. J. M. Strömberg. Dessa sakkunniga ha den 31 juli 1948 avlämnat betänkande
med förslag till lagar om ändring i militära rättegångslagen den
30 juni 1948 (nr 472) och lagen samma dag (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig.

I anslutning till erhållna direktiv ha de sakkunniga uppdelat sitt betänkande
i tre olika avsnitt, ett om krigsrätt vid avskild avdelning, ett om verkställighet
i vissa fall av ådömda bestraffningar och slutligen ett om ståndrätt.

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 3

Efter remiss ha yttranden över betänkandet avgivits av justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, krigshovrätten, hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län, överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna,
Föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer, Sveriges advokatsamfund,
Svenska officersförbundet, Svenska underofficersförbundet, Centralstyrelsen
för de svenska reservofficersförbunden och Svenska reservunderofficersförbundet.
Tillfälle att yttra sig har dessutom beretts Föreningen
Sveriges krigsfiskaler, Landsorganisationen och Värnpliktiga officerares
riksförbund, vilka emellertid ej inkommit med svar, samt Försvar sväsendets
underbefälsförbund, som förklarat sig sakna anledning att göra något
uttalande.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen.

86 §.

Om förvarsarrest stadgas i 30 § militära rättegångslagen att förman äger
förordna att underlydande skall tagas i förvarsarrest, dels om den underIvdande
begått förseelse av svårare beskaffenhet och det för krigslydnadens
upprätthållande finnes vara av synnerlig vikt att han ej lämnas på fri
fot, och dels om han gjort sig skyldig till rymning och det skäligen kan befaras
att han ånyo avviker. Därest målet mot den arresterade ej avgöres disciplinärt
utan hänskjutes till åklagare för prövning i rättegång, är åklagaren
enligt 85 § skyldig att inom viss kort tid underställa domstolen frågan, huruvida
arresten skall bestå. Beslutar rätten att arresten skall besta, skall det
enligt 86 § anses som om den arresterade vore häktad.

De sakkunniga ha funnit det i någon mån tveksamt, huruvida sistnämnda
föreskrift medförde befogenhet att i annat fall än då skäl till egentlig häktning
vore för handen låta frihetsberövandet fortvara även i avvaktan på lagakraftägande
dom. De ha därför föreslagit att till 86 § skall göras ett tillägg,
varigenom domstolen uttryckligen berättigas att, om den arresterade dömes
till annan påföljd än böter eller disciplinstraff, enligt de i 30 § angivna
grunderna pröva, huruvida han skall i förvarsarrest avbida att domen vinner
laga kraft.

Därest detta förslag genomfördes vore det enligt de sakkunnigas mening
icke erforderligt att av hänsyn till risken för avbrott i förbindelserna mellan
underrätt och hovrätt medgiva omedelbar verkställighet av underrätts dom i
större omfattning än som redan skett. I den mån olägenheter för disciplinen
befarades uppkomma till följd av att verkställigheten fördröjdes genom avbrottet,
kunde dessa då alltid undvikas genom alt den dömde höllcs i häkte
eller förvarsarrest. Visserligen kunde det i sa fall inträffa att den dömde
på grund av avbrottet finge sitla häktad eller arresterad under längre tid än
eljest. I allmänhet syntes dock hovrätten genom avräkning å häktnings- eller
arresttiden kunna tillse alt han ej därigenom lede något förfång.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har tillstyrkt ett
tillägg till ifrågavarande paragraf av det innehåll de sakkunniga föreslagit.

107 §.

Rörande principfrågan om krigsrätt vid avskild avdelning av krigsmakten
har föredragande departementschefen anfört bl. a. följande:

»Ej minst de senare årens erfarenheter ha visat, att i ett rörligt krig
en truppavdelning lätt kan bli innesluten av fienden eller på annat sätt
skild från förbindelse med krigsmaktens huvudstyrka. Det lär i dylikt
fal! endast sällan komma att inträffa, att den krigsrätt varunder avdelningen
hör befinner sig på platsen. Och även om så är fallet, kan krigsrätten
komma att försättas ur funktion, t. ex. genom att krigsdomaren
såras eller dödas. Därest en avdelning sålunda kommer att sakna tillgång till
en domstol som kan upptaga vid avdelningen förekommande brottmål, kan
detta uppenbarligen medföra betydande vådor för krigslydnaden och även
andra olägenheter, särskilt om förhållandet består under någon längre tid.
Oftast torde visserligen dessa svårigheter kunna undanröjas genom att Kungl.
Maj :t på begäran inrättar ny krigsrätt vid avdelningen. Såsom de sakkunniga
framhållit måste man emellertid räkna med att stundom även förbindelserna
med Kungl. Maj :t kunna vara brutna. Det lär därför vara nödvändigt
att för dylika fall tillerkänna militärbefälet befogenhet att på egen
hand låta inrätta krigsrätt och meddela i samband därmed erforderliga förordnanden.
På motsvarande sätt bör, om krigsrätt finnes men blivit funktionsoduglig
eller icke är behörig för samtliga i avdelningen ingående styrkor,
vederbörande militäre chef kunna, i avvaktan på kontakt med behörig
central myndighet, själv vidtaga därav påkallade åtgärder. I likhet med
remissinstanserna tillstyrker jag därför de sakkunnigas förslag, att till
militära rättegångslagen skall fogas en ny paragraf av förut angiven innebörd.
Dess tillämplighet bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit,
begränsas till tid då riket är i krig.»

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om dödsstraff i vissa fall då
riket är i krig.

I lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
som numera ersatts av militära rättegångslagen, fanns ett 15 kap., som
handlade om ståndrätt.

Ståndrätt fick enligt 83 § nämnda lag inrättas av högste befälhavaren på
stället, om brott, som var belagt med dödsstraff, förövats vid trupp, som
var i fält eller å fartyg som för krigsföretag var statt på sjötåg eller i belägrad
fästning, och våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets
eller fästningens säkerhet var att befara, såvida ej den brottslige utan
uppskov befordrades till straff. En ytterligare förutsättning var emellertid
att den brottslige gripits på bar gärning. Dessutom krävdes att befälhavaren

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 5

hade oinskränkt disciplinär bestraffningsrätt över underlydande (jfr 191 —
193 §§ strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914) eller var kommendant
i fästningen. Angående ståndrätts sammansättning stadgades i samma
paragraf, att ordförande skulle vara högste befälhavarens näste man i befälet.
Till ledamöter förordnades två officerare av minst kaptens grad, två
löjtnanter »eller underlöjtnanter», två underofficerare och tre av manskapet
ävensom en fältkrigsdomare.

I krigsdomstolsutredningens betänkande angående revision av det militära
rättegångsväsendet (SOU 1946:91) uttalades, att några bestämmelser
om en mot ståndrätten svarande extraordinär krigsdomstol ej syntes
böra upptagas i den nya lagstiftningen. Såsom skäl härför anförde utredningen
— efter en redogörelse för de väsentliga bestämmelserna om ståndrätt
— följande.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att en anordning med dylika
domstolar icke väl överensstämmer med de krav som uppställas på nutida
rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol motsvarande ståndrätt torde
icke bättre än de föreslagna krigsrätterna tillgodose det särskilda behov av
snabbhet i rättsskipningen som kan föreligga i de situationer, då enligt den
nuvarande ordningen ståndrätt må inrättas. Sålunda är att märka att
den nuvarande ståndrätten icke kan träda i funktion förrän fältkrigsdomare
tillkallats för att inträda såsom civil ledamot. Icke heller från annan synpunkt
torde hänsynen till krigslydnaden eller säkerheten inom krigsmakten
eller vederbörande avdelning därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Vid militära rättegångslagens antagande lämnades tills vidare öppet, huruvida
det alltjämt borde beredas utväg att genom ståndrättsförfarande eller
annan särskild anordning snabbt åstadkomma en verkställbar dom mot den,
som genom grovt brott under allvarliga förhållanden gjort sig förfallen till
dödsstraff.

De sakkunniga anföra rörande huvudfrågan i sitt betänkande, att det
knappast syntes kunna förnekas att under krig kunde uppkomma situationer
där det framstode såsom ett oavvisligt krav att dödsstraff kunde gå
i verkställighet med den största skyndsamhet. Det kunde exempelvis vara
fråga om någon som genom spioneri för fienden eller sabotagedåd förorsakat
att truppavdelning nedgjorts eller utsatt krigsmakten eller landet
för allvarlig fara i ett särskilt beträngt läge. önskemålet att i sådant fall
kunna verkställa dödsstraff utan uppskov motiverades främst av behovet av
snabba åtgärder i avskräckningssyfte och grundade sig på samhällets nödvärnsrätt
i farofyllt läge. Enligt de sakkunnigas mening förelåge i dylikt
fall risk att — om ej lagliga former för utövandet av nödvärnsrätten tillskapades
— militärbefälet under förhållandenas tryck toge saken i egen band.
Möjligheten att använda de vanliga rättsinstanserna kunde också vara utesluten
och svårigheter föreligga att under mer än helt kort tid på ett betryggande
sätt omhändertaga dessa för riket farliga brottslingar. Det finge
dessutom beaktas, att behovet av särskilda garantier mot förhastande i fråga

6

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

om tillämpningen av dödsstraff måste framstå såsom mindre än eljest, när
förhållandena vore sådana att många oförvitliga människor löpte överhängande
fara för sitt liv.

Av sålunda angivna skäl ha de sakkunniga funnit motiverat att åtgärder
vidtoges för att under särskilt svåra förhållanden medgiva skyndsam handläggning
och verkställighet. De ha samtidigt framhållit, att frågan härom ej
vore begränsad till fall, då brott som kunde förskylla dödsstraff förövats av
krigsman. Liksom för närvarande även civila kunde ställas inför ståndrätt,
borde de nya bestämmelserna avse både militära och civila brottmål.

Bland remissinstanserna har endast styrelsen för Sveriges advokatsamfund
intagit en i vissa stycken avvisande hållning. Styrelsen har — dock
utan att formligen avstyrka förslaget — funnit det kunna starkt ifrågasättas,
om ståndrätter verkligen alltjämt borde få förekomma. Till utveckling
av sin ståndpunkt har styrelsen anfört bl. a. följande.

Extraordinära domstolar vore enligt styrelsens mening i och för sig av
ondo. Därtill komme att reglerna om ståndrätts sammansättning och om
förfarandet i övrigt icke utgjorde någon garanti för att den tilltalades behov
av rättsskydd bleve tillgodosett. De föreslagna bestämmelserna innebure sålunda,
att en rättegång som gällde en människas liv kunde komma att handläggas
av en domstol med en kapten som ordförande och åtta militära ledamöter,
samtliga nio utsedda av en major. Styrelsen funne icke de i betänkandet
angivna skälen för bibehållande av ståndrättsförfarandet fullt övertygande.
Svårigheterna att utan dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna
och att i avvaktan på tillfälle därtill omhändertaga den misstänkte på ett
betryggande sätt syntes knappast utgöra tillräcklig anledning att tillgripa
ett summariskt förfarande, då fråga vore om en så allvarlig påföljd som att
beröva en människa livet. Större tyngd hade måhända argumentet att man
genom bibehållandet av ståndrätterna skulle kunna förekomma åtgärder vid
sidan av lagen. Enligt styrelsens mening hade man emellertid anledning antaga,
att även om ståndrätter icke funnes, den hos svenska folket djupt rotade
respekten för lagbunden ordning komme att föranleda att jämväl mycket
allvarliga brott i utsatta lägen bleve överlämnade till domstolsbehandling.
Och å andra sidan vore det knappast att förvänta, att möjligheten att
anlita ståndrättsförfarande skulle utesluta att övergrepp beginges under inflytande
av krigspsykosen. Slutligen ville styrelsen framhålla, att blotta förekomsten
av en lagstiftning om ståndrätt kunde medföra att i ett upprört
läge även andra extraordinära domstolar inrättades — kanske av tillfälliga
makthavare — och finge sin motivering genom jämförelser med ståndrätterna.

Såväl krigshovrätten som skånska hovrätten och hovrätten för Västra
Sverige ha biträtt de sakkunnigas ståndpunkt.

Föredragande departementschefen har för sitt vidkommande bl. a. anfört
följande:

»Ett huvudskäl för att dödsstraffet ej avskaffats även i krigstid har
varit, att man ansett sig icke kunna undvara dess avskräckande verkan. I
ett allvarligt krigsläge, då lojala medborgare äro utsatta för överhängande
livsfara förlora de vanliga frihetsstraffen mycket av sin hotande karaktär.

Första lagutskottets utlåtande nr 32. ”

Särskilt i vissa situationer kan det från denna synpunkt också vara angeläget
att icke alltför lång tid förflyter mellan brottet och bestraffningen. Om
t. ex. vid ett förband i stridszonen någon ertappas i färd med att sända
radiomeddelanden till fienden eller söka anstifta myteri, kan det sålunda
vara av stor betydelse för andan inom förbandet att han med minsta
möjliga dröjsmål befordras till straff. Drar prövningen ut på tiden, kommer
den slutliga utgången måhända aldrig till truppens kännedom. Och
den omedelbart synliga påföljden — gärningsmannens omhändertagande i
fängsligt förvar — kan i jämförelse med de övrigas farofyllda belägenhet
närmast komma att te sig som en förmån för den brottslige. Läget kan för
övrigt också vara sådant, att möjligheter till dylikt omhändertagande i betryggande
former föreligga endast under mycket begränsad tid. Därest stridshandlingarna
tvinga till hastiga förflyttningar, medför detta uppenbarligen
en betydande risk för att den brottslige får tillfälle att undkomma. Det ligger
då nära till hands att han flyr till fienden och där fortsätter sin brottsliga
verksamhet genom att tillhandagå med upplysningar som kunna bliva
av förödande verkan för försvaret. Om lagen ej möjliggör skyndsam exekution,
måste man i sådana och likartade fall uppenbarligen räkna med
att det ansvariga militärbefälet finner det nödvändigt att utan stöd av
lag såsom en nödvärnsrätt taga saken i egna händer. Det måste, såsom krigshovrätten
framhållit, betraktas som en angelägen samhällsuppgift att såvitt
möjligt förhindra en dylik utveckling genom att tillskapa ett lagligt
förfarande, även om detta måste bli extraordinärt och behäftat med vissa
brister.

På grund av det sålunda anförda bör man enligt min uppfattning tillse
att dom å dödsstraff i särskilt allvarliga lägen skall kunna lagligen verkställas
utan uppskov. Av den redogörelse jag tidigare lämnat har framgått,
att man i utlandet allmänt vidtagit anordningar i sådant syfte. Tydligt är
också, såsom de sakkunniga framhållit, att betänkligheterna häremot maste
bli mindre än eljest, när förhållandena äro sådana att alla i den brottsliges
närmaste omgivning äro utsatta för fara att inom kort förlora livet.

Jag delar även de sakkunnigas uppfattning att det föreliggande spörsmålet
ej lämpligen bör lösas genom att de vanliga domstolarna erhålla befogenhet
att förordna om omedelbar verkställighet av ådömt dödsstraff.
En föreskrift härom skulle, med hänsyn till svårigheterna att under sådana
omständigheter som nu äro i fråga tillräckligt snabbt få till stånd en rättegång
vid allmän underrätt, i praktiken få betydelse egentligen endast för
krigsrätternas del. Dessa äro emellertid icke behöriga att upptaga åtal mot
möjligen uppträdande civila förrädare eller sabotörer. Dessutom möta, såsom
de sakkunniga framhållit, betänkligheter mot att överlämna den slutliga
bestämmanderätten över en människas liv till domstolar med så relativt
begränsat antal ledamöter som krigsrätterna. Enligt min åsikt tala
följaktligen övervägande skäl för att ståndrättsinstitutet bibehålies. Visserligen
är, såsom från flera håll erinrats, ståndrättsförfarandet behäftat med
brister, men med hänsyn till att bär är fråga om att legalisera en samhälle -

8

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

lig nödvärnsrätt i en mycket allvarlig situation synes det mig likväl kunna
godtagas. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att om krigsrätt
finnes tillgänglig, komma enligt de sakkunnigas förslag samtliga krigsrättsledamöter
att ingå i ståndrätten.

Bestämmelserna om ståndrätt torde, såsom de sakkunniga föreslagit,
lämpligen höra upptagas i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.»

Lagrådet och dess enskilda ledamöter ha gjort erinringar mot enstaka
punkter i förslaget, vilka departementschefen delvis beaktat.

4 §.

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf framhållit
i huvudsak följande:

»I likhet med justitiekanslersämbetet och hovrätten för Västra Sverige anser
jag emellertid, att förutsättningarna för inrättande av ståndrätt i de
sakkunnigas förslag angivits på ett alltför obestämt sätt. Ståndrättsförfarande
bör enligt min mening icke få tillgripas annat än då fråga är om
brott som begåtts på eller i närheten av plats där stridshandlingar pågå.
För att tydligare utmärka detta synes föreskriften att brottet skall ha förövats
’i samband med krigföringen’ böra utbytas mot bestämmelse att det
skall ha skett ’i samband med visst krigsföretag’. Till krigsföretag böra
uppenbarligen hänföras såväl offensiva som defensiva operationer. Jag finner
vidare önskvärt att det starkare än som skett i förslaget betonas, att
prövning vid ståndrätt är att anse som en nödfallsåtgärd. I enlighet härmed
synes i lagen böra angivas att denna utväg må anlitas endast om behandling
av målet i vanlig ordning ej kan avvaktas utan synnerlig fara för
krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Dessutom
torde, liksom nu, böra stadgas att ståndrätt ej må tillsättas i annat fall än
då den brottslige träffats på bar gärning. Därigenom minskas i icke ringa
mån faran för oriktiga domar.

Behörighet att tillsätta ståndrätt bör tydligen ej överlämnas åt annan än
den som med hänsyn till ålder och ställning kan antagas besitta erforderlig
livserfarenhet och mognad i omdömet. På grund härav torde det icke vara
tillrådligt att frångå det av de sakkunniga framlagda förslaget att för sådan
behörighet skall krävas lägst regementsofficers grad. Jag finner mig således
icke kunna biträda de i vissa remissyttranden framförda önskemålen att,
oavsett graden, ståndrätt skall få tillsättas av envar som för befäl över
minst bataljon eller motsvarande avdelning. På denna punkt synes det
knappast vara möjligt att åstadkomma en i allo tillfredsställande lösning.
Man nödgas begränsa sig till att söka få till stånd en skälig avvägning.»

11 §•

Enligt de sakkunnigas förslag skulle ståndrätt bestå av ordförande och
åtta ledamöter. Ståndrätten skulle få meddela dom allenast om den funne,

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 9

dels att den tilltalade uppenbarligen förövat gärningen och därför förskyllde
dödsstraff, dels ock att det vore nödigt att dödsstraffet skyndsamt verkställdes.
I vardera av dessa båda frågor skulle verkställas särskild omröstning,
och som villkor för den tilltalades dömande hade uppställts, att ordföranden
och minst sju av ledamöterna vore ense samt besvarat båda frågorna
jakande. Skulle den sålunda föreskrivna majoriteten ej uppnås, kunde
alltså någon dom över huvud icke meddelas, och den vid ståndrätten
företagna prövningen utgjorde ej hinder för att frågan om ansvar å den
tilltalade sedermera i hela dess vidd upptoges av domstol som enligt vanliga
regler vore behörig.

Med avseende å omröstningsreglerna har riksåklagarämbetet uttalat, att
enhällighet borde fordras för fällande dom. Skånska hovrätten har ansett,
att krav på enhällighet borde uppställas i sådana fall, då ingen lagfaren ledamot
funnes i ståndrätten.

Föredragande departementschef en delade de sakkunnigas uppfattning att
ståndrätt, liksom hittills, icke borde kunna ådöma annat straff än dödsstraff
samt att detta borde ske endast därest ståndrätten tillika funne, att
förhållandena nödvändiggjorde omedelbar verkställighet. I sistnämnda hänseende
borde prövningen tydligen ske efter samma grunder som då fråga
vore om tillsättande av ståndrätt. Därest förutsättningarna härför bestämdes
i enlighet med vad förut föreslagits, skulle följaktligen lagtexten på nu
ifrågavarande punkt givas den avfattningen, att ståndrätt finge meddela
dom allenast om den funne uppenbart, dels att den tilltalade förövat gärningen
och förskyllde dödsstraff därför, dels ock att uppskov med dödsstraffets
verkställande skulle medföra synnerlig fara för krigslydnadens
eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags framgång,
militäravdelnings säkerhet eller rikets väl. Såsom de sakkunniga föreslagit
borde särskild omröstning verkställas i vardera av dessa frågor.

Departementschefen erinrade vidare om att i vissa remissyttranden anförts,
att enhällighet borde krävas för fällande dom. Härtill genmälde departementschefen,
att därest antalet domare på sätt här förordats bibehölles
vid elva borde det liksom hittills vara tillräckligt med kvalificerad
majoritet. I sådant hänseende borde stadgas att ordföranden och minst åtta
av ledamöterna skulle vara ense samt ha besvarat båda frågorna jakande.

Proposition nr 104.

I skrivelse den 17 december 1948 har militieombudsmannen hemställt, att
Kungl. Maj :t ville taga under övervägande vissa i skrivelsen framförda
spörsmål om befogenhet för civil arbetschef att i vissa fall ålägga underställd
vapenfri värnpliktig tillrättavisning.

Yttranden över skrivelsen ha efter remiss avgivits av justitiekanslersämbctel,
krigshovrätten, överbefälhavaren, chefen för armen, vattenfallsstyrelsen,
domänstyrelsen, civil försvar sstyrelsen samt styrelsen för höreningen Sveriges
krigsdomare och auditörer.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har rörande denna
fråga anfört bl. a. följande.

»Enligt 14 § första stycket lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för
krigsmän må för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan
åläggas i disciplinmål, i stället för disciplinär bestraffning åläggas tillrättavisning
i form av varning, extratjänst, utegångsförbud eller landgångsförbud.
För att straff skall kunna åläggas i disciplinmål förutsättes i princip,
att den felande står under militärt befäl (8 § militära rättegångslagen).
Beträffande de s. k. vapenfria värnpliktiga är detta emellertid oftast icke
fallet. Endast omkring en tredjedel av denna kategori fullgör sin tjänstgöring
inom krigsmakten, nämligen i expeditions-, yrkes- och handräckningstjänst
eller i sjukvårdstjänst. Övriga vapenfria värnpliktiga, vilka till
skillnad mot de nyss nämnda vägra att bära uniform, sysselsättas utom
krigsmakten, närmare bestämt i civilförsvars- och arbetstjänst. De stå alltså
icke under militärt befäl utan äro underställda civilförsvars-, brand- eller
arbetschef.

Såsom militieombudsmannen framhållit, äro de vapenfria värnpliktiga numera
att anse som krigsmän. Detta innebär, att sådana vapenfria värnpliktiga
som stå under militärt befäl kunna bli ålagda tillrättavisning enligt
samma regler som gälla för andra krigsmän. Med avseende å övriga vapenfria
värnpliktiga föreligga däremot, till skillnad mot vad som varit fallet
före den nya militära strafflagstiftningens ikraftträdande, icke längre någon
befogenhet för civil arbetschef att meddela tillrättavisning. På de skäl som
anförts av militieombudsmannen och understrukits i remissyttrandena sy--nes en sådan befogenhet böra snarast återinföras. Jag vill därför tillstyrka,
att det av militieombudsmannen framlagda förslaget genomföres med verkan
från och med dagen efter den då de i ämnet erforderliga lagarna utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.»

Vad angår den lagtekniska utformningen har departementschefen förordat,
att de materiella bestämmelserna angående tillrättavisningsrätten skola
inflyta i lagen om disciplinstraff för krigsmän och övriga bestämmelser i
militära rättegångslagen.

Lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran.

Utskottet.

Proposition nr 98.

Då den militära rättegångslagen behandlades vid 1948 års riksdag, förutsattes
att vissa frågor, som sammanhänga med den militära rättsskipningen
under vissa extrema krigsförhållanden, skulle senare upptagas till behandling.
Den lagstiftning, som då antogs, var nämligen huvudsakligen avsedd
att tillämpas i fredstid samt under mera ordinära förhållanden i krigstid.

Erfarenheterna från de senaste världskrigen ha tydligt givit vid handen

11

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

att i krig kunna uppstå så extraordinära lägen, att den vanliga domstolsorganisationen
icke är i stånd att fungera. Fråga uppstår då, huruvida man
redan i fredstid skall i lagstiftningen beakta sådana situationer, i den mån
de kunna förutses, och skapa förutsättningar för att rättsskipningen — om
ock i förenklade former — kan fortgå även under dylika omständigheter
eller om man skall låta anstå med antagande av särskilda lagregler på detta
område, till dess behovet därav aktualiseras.

I en straffprocessuell lagstiftning, avsedd att tillämpas under dessa extraordinära
förhållanden, torde bliva nödvändigt att pa betydelsefulla punktei
uppgiva de rättssäkerhetsgarantier, som eljest upprätthållas. För ett anstånd
med den ifrågasatta beredskapslagstiftningen talar önskemålet att så
länge som möjligt i vår rätt undvika regler, vilka icke helt tillgodose allmänt
erkända rättssäkerhetskrav. Å andra sidan torde starka skäl kunna anföras
för att man överväger en lagstiftning av denna natur under fredliga förhållanden
och icke uppskjuter avgörandet till en för landet farofylld tid, då det
icke torde kunna undgås, att lagstiftningsarbetet kommer att röna inverkan
av stämningar, som föranletts av rådande krigsförhållanden. För övrigt kan
händelseutvecklingen då komma att gå så snabbt, att något tillfälle att lagstifta
över huvud icke gives. Även erfarenheterna från förhållandena under
och efter det senaste världskriget — icke minst i våra nordiska grannländer

_torde ganska tydligt ha ådagalagt fördelarna av att redan i fredstid stifta

de lagar, som skola tillämpas under extraordinära förhållanden.

På nu anförda skäl anser sig utskottet i princip vilja förorda att lagregler
i ämnet antagas nu. Utskottet övergår härefter till en detaljgranskning
av de genom propositionen framlagda förslagen.

Förslaget till lag om ändring i militära rättegångslagen tager främst sikte
på läget vid avdelning av krigsmakten, som på grund av krigshändelserna
blivit avskuren från förbindelser med andra delar av krigsmakten eller med
landets civila myndigheter.

I dylika situationer kan det bliva omöjligt att få en hos högre rätt fullföljd
talan mot straffdom prövad i vederbörlig ordning. Under dessa omständigheter
kan det komma att dröja avsevärd tid, innan överklagad dom vinner
laga kraft. Med verkställigheten av ådömda straff kan då få anstå, måhända
under ganska lång tid. Med hänsyn härtill har övervägts att medgiva
omedelbar verkställighet av straffdomar i krigstid under vissa förhållanden.
Departementschefen har dock — i enlighet med de sakkunniga — icke ansett
särskilda regler i detta hänseende erforderliga i vidare mån än att hovrätt
föreslås skola få, då riket är i krig, under vissa villkor förordna om omedelbar
verkställighet beträffande dom å straffarbete, fängelse, förvaring och
internering. Bestämmelser av sådant innehåll skola enligt förslaget intagas i
91 §. Mot dem har utskottet icke funnit anledning till erinran.

De svårigheter, som uppstå genom uppkommande dröjsmål med verkställighet
av underrätts straffdomar under nyssnämnda omständigheter, anser
departementschefen kunna bemästras genom användning av säkrings -

12

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

medlen häktning och förvarsarrest. För att göra fullt klart, att förvarsarrest
kan fortbestå även efter det rätten meddelat dom i målet, vilket icke
var möjligt enligt äldre regler för den militära straff processen, har departementschefen
förordat ett förtydligande tillägg till 86 §. Förvarsarresten kommer
härigenom att i ytterligare ett avseende uttryckligen jämställas med
häktningsinstitutet.

Enligt propositionens förslag skulle emellertid rätten alltjämt vara förhindrad
att själv besluta om förvarsarrest och dess befogenhet vara begränsad
till att medgiva, att förvarsarrest, varom militär befattningshavare beslutat
redan före målets anhängiggörande, får fortvara. Situationer torde
emellertid kunna uppstå, där visserligen icke häktningsskäl äro för handen
men förutsättningarna för tillgripande av förvarsarrest enligt 30 § föreligga.
Här åsyftas särskilt det fall, att den tilltalade begått förseelse av svårare
beskaffenhet och det för krigslydnadens upprätthållande finnes vara av
synnerlig vikt att han ej lämnas på fri fot. Det synes då lämpligt att rätten
äger självständig möjlighet att, oberoende av om den dömde redan är underkastad
förvarsarrest eller ej, besluta sådan åtgärd i samband med fällande
dom. Över huvud torde det icke stå i god samklang med vanliga processuella
grundsatser att rätten icke äger disponera över de säkringsmedel, som
få förekomma under processen.

Genom en sådan ändring skulle rätten få formell möjlighet att i samband
med meddelande av fällande dom alltefter de för de olika åtgärderna angivna
grunderna välja mellan förvarsarrest och häktning. En ändring av detta
slag i 86 § kommer visserligen — vilket för övrigt gäller även Kungl. Maj:ts
förslag beträffande denna paragraf — att avse såväl fredstid som krigstid,
men bestämmelsen torde företrädesvis bliva av betydelse i de extraordinära
lägen, som avses i propositionen.

På nu anförda skäl tillstyrker utskottet, att den till 86 § andra stycket
lagda andra punkten utbrytes till ett tredje stycke, varvid de av utskottet
ovan förordade ändringarna däri vidtagas.

Såsom redan nämnts kunna under ett modernt krig händelserna stundom
utveckla sig på sådant sätt, att truppavdelningar av olika storlek bliva inneslutna
och avskäras från förbindelse med sina vanliga domstolar. Även av
andra anledningar kunna avdelningar komma att sakna tillgång till vederbörlig
domstol. För rättsskipningens upprätthållande i dylika situationer
föreslås i propositionen, att chefen för vederbörande avdelning skall få befogenhet
att bl. a. själv inrätta krigsrätt. 4

Huvudstadgandena härom skola enligt propositionen intagas i en ny 107 §.
Därjämte erfordras vissa uppmjukningar i behörighetskraven för krigsrättsnämndemän
i 96 och 98 §§. Såsom förutsatts redan i förslaget till ny lydelse
av 96 §, torde ofta bliva nödvändigt att utse de båda civila krigsrättsnämndemän,
som skola tjänstgöra i krigsrätten, bland personal, som fullgör
militärtjänstgöring. Därvid bör tillses att — oavsett militär tjänsteställning
— de för uppgiften lämpligaste ifrågakomma. Där så kan ske böra personer
med tidigare erfarenhet från rättslivet utses till nämndemän.

13

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

I övrigt har förslaget vad avser ifrågavarande paragrafer icke föranlett
något utskottets uttalande.

Det genom propositionen nr 98 framlagda förslaget till lag angående ändring
i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig innebär, att ståndrättsförfarandet
skall återinföras i vår straffprocessuella lagstiftning. I motionen
II: 330 har hemställts om avslag å propositionen i denna del.

Uppenbarligen måste ytterst starka skäl anföras till stöd för användningen
av en så summarisk process som ståndrättsförfarandet, särskilt som det i
de mål, som handläggas i sådan ordning, gäller frågan om en människas liv.
Vid bedömande av lagförslaget måste man emellertid göra klart för sig, att
inrättande av ståndrätt blott kan komma i fråga i vissa extraordinära situationer,
då alla samhällsmedlemmar eller i vart fall stora grupper själva
sväva i livsfara. Under sådana omständigheter kunna stundom mycket snabba
ingripanden bliva erforderliga, t. ex. när någon genom ett grovt brott äventyrar
många andras liv. Det torde då vara en fördel att ha tillgång till ett
snabbt för dylika situationer särskilt avpassat förfarande i stället för att
överlämna åt vederbörande militäre befattningshavare att på egen hand utöva
den samhällets nödvärnsrätt, enligt vilken eljest otillåtna handlingar
under vissa omständigheter bliva berättigade.

Den allmänpreventiva verkan, som stadganden om ståndrätt kunna ha,
torde icke heller böra underskattas. I många fall kan under svåra förhållanden,
då de största krav måste ställas på varje enskild medborgares
lojalitet och offervilja, vetskapen om att ståndrätt kan inrättas tjäna till stöd
för disciplinens upprätthållande. Vidare synes det synnerligen otillfredsställande,
om i utsatta lägen den, som på ett avgörande sätt svikit sina plikter
och därigenom måhända försatt ett stort antal kamrater i livsfara, skulle
erhålla den förmånen att — om ock fängslad — föras ur stridslinjerna och
åtminstone tillfälligt skyddas för de risker, för vilka hans kamrater äro
utsatta.

Utskottet finner de skäl, som anförts till stöd för ståndrättsförfarandet,
vara övertygande, och ser sig därför nödgat att med avstyrkande av motionen
II: 330 tillstyrka en lagstiftning av det slag, som föreslagits i propositionen
i denna del. Mot reglernas placering i dödsstrafflagen har utskottet icke
någon erinran.

Utskottet kommer härefter att behandla några detaljer i lagförslaget.

I 4 § upptages, under vilka förutsättningar ståndrätt får inrättas och vem
som äger besluta därom. I motionen 11:330 ha riktats invändningar mot
paragrafen dels på den grund att förutsättningarna för ståndrätts inrättande
äro alltför vagt angivna, dels emedan högste militäre chefen, som ensam
äger tillsätta ståndrätt och förordna medlemmar däri, fått ett alltför dominerande
inflytande på mål, som handläggas i denna ordning.

Det kan icke bestridas, att förutsättningarna för ståndrättsförfarandets tillgripande
i lagtexten angivits ganska allmänt. Å andra sidan torde det, se -

14

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

dan departementschefen föreslagit vissa preciseringar, icke vara möjligt att,
om lagstiftningen skall kunna fylla sin uppgift, noggrannare bestämma
villkoren för denna extraordinära process. Utskottet är därför berett att
förorda propositionen i denna del.

Stor vikt kommer alt ligga på att den, som fått att avgöra, om ståndrätt
skall införas eller ej, har förmåga att klart bedöma, om de för ett sådant förfarande
föreskrivna villkoren verkligen föreligga. Ofta torde det verkliga avgörandet
för den misstänktes del i själva verket träffas redan i och med beslutet
att ståndrättsförfarande skall anlitas. Med hänsyn härtill måste garantier
skapas för att den, som har beslutanderätten, noga överväger alla på ett
mål inverkande omständigheter, innan han fattar beslut om att inrätta ståndrätt
för dettas avdömande. För att om möjligt förhindra förhastade beslut
vill utskottet förorda en bestämmelse av innebörd, att den militäre chefen,
vilken alltid ytterst måste ha bestämmanderätten, skall, innan han fattar
beslut om ståndrätt, ha samrått i saken med några omdömesgilla människor.

Man torde icke kunna räkna med att i de situationer, då det blir fråga
oro inrättande av ståndrätt, lämpliga personer bland civilbefolkningen finnas
tillgängliga för en överläggning. Då det gäller att utvälja dem, med vilka
samråd skall ske, är man därför hänvisad till den vid vederbörande förband
tjänstgörande militära personalen. Utskottet har i valet mellan olika
sätt, på vilka de ifrågavarande personerna kunna utses, stannat för en
mekaniskt verkande regel. Utskottet vill sålunda för sin del förorda, att
chefen före sitt ståndpunktstagande skall ha samrått med tre personer, representerande
officerarna, underofficerarna och underbefälet vid förbandet. En
viss garanti för att bland företrädarna för dessa grupper förefinnas livserfarenhet
och ett mognat omdöme tror sig utskottet ha funnit, om uppgiften
anförtros den till levnadsåren äldste inom varje grupp, som är närvarande
på platsen. Det kan emellertid tänkas, att det just är den till levnadsåren
äldste officeren, som på grund av sin befälsställning skall utses till ordförande
i ståndrätten. Denna plats bör dock icke intagas av någon, som vid
samrådet före förhandlingen tagit ställning till frågan om ståndrätt skall
inrättas eller ej och som därigenom blivit i viss mån bunden. För den skull
bör föreskrivas, att samråd icke får ske med den som är tilltänkt ordförande
i ståndrätten.

Bestämmelser av denna innebörd föreslår utskottet skola införas i 4 §.

Stadganden om avläggande av ed eller försäkran finnas införda i 8 §.
Avgörandet huruvida någon skall äga utbyta ed mot försäkran får anses
ankomma på ståndrättens ordförande.

I motion II: 330 bär riktats anmärkning mot att ordföranden ensam skall
bestämma, huruvida förhandlingen vid ståndrätt skall vara offentlig. Denna
viktiga fråga borde enligt motionären i stället avgöras av ståndrätten i dess
helhet. För den ordinära militära processen gäller enligt 92 § militära rättegångslagen
att under beredskapstillstånd och då riket är i krig förhandling
kan hållas inom stängda dörrar i större utsträckning än eljest. I dylika
fall ankommer det på rätten att besluta därom. I ståndrättsförfarandet fö -

15

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

religga emellertid särskilda omständigheter, som tala för den i propositionen
valda lösningen. Ståndrätten torde vanligen icke ha tillfälle att sammanträda
förrän i det ögonblick, då förhandlingen skall börja. Dess medlemmar
kunna i allmänhet antagas icke på förhand vara insatta i målet. De
kunna därför icke bedöma om i detta kan komma att förekomma något,
som motiverar målets handläggning inom stängda dörrar. Praktiska skäl
tala sålunda för att ordföranden får avgöra frågan om förhandlingens offentlighet.
I detta sammanhang kan erinras om att det av skäl, som nyss anförts,
vanligen torde bliva en tvingande nödvändighet att ståndrättens ordförande
får fatta de preliminära beslut som kunna erfordras före förhandlingen.

Såsom framgår av vad departementschefen anfört vid propositionens avlåtande
till riksdagen, skall ståndrätten icke inlåta sig på prövning av frågan,
om den tilltalade gripits på bar gärning. Även om ståndrätten på denna
punkt skulle vara av annan mening än den chef, som tillsatt ståndrätten,
äger den dock meddela dom, blott den finner till fullo bevisat, att den tilltalade
förövat gärningen.

För den tilltalades dömande fordras, att vid båda omröstningarna ordföranden
och minst åtta av ledamöterna besvarat de i It § angivna frågorna
jakande. I motionen II: 330 har rests krav på enhällighet vid dessa omröstningar.
Då emellertid antalet ledamöter i ståndrätten satts så högt som till
elva, torde knappast vara rimligt att kräva enhällighet. Den i propositionen
föreslagna kvalificerade majoriteten får anses innebära eu lämplig avvägning.

Proposition nr 104.

De i propositionen nr 104 framlagda lagförslagen, åsyftande att återgiva
vissa civila arbetschefer deras tidigare befogenhet att tillrättavisa under
dem tjänstgörande vapenfria värnpliktiga, föranleda icke någon utskottets
erinran.

Hemställan.

De i propositionerna nr 98 och 104 framlagda förslagen till ändrad lydelse
av militära rättegångslagen har utskottet ansett sig böra sammanarbeta
till ett lagförslag.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit vissa
ändringar böra vidtagas i de genom propositionerna nr 98
och 104 framlagda lagförslagen, samt med avslag å motionen
II: 330 — måtte för sin del antaga följande förslag till

16

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

i) Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1918 (nr 472).

Härigenom förordnas, dels att 66, 68, 69, 86, 91, 96 och 98 §§ militära
rättegångslagen den -SO juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
107 §, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

66

Rätt att —------

Tillrättavisningsrätt mot
Såvitt angår----

68 §.

Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.

— sådan rätt.

--------för örlogsdepå.

--å hemvärnet.

Tillrättavisningsrätt mot krigsman
som är uttagen till vapenfri tjänst
tillkommer civilförsvars-, brand- och
arbetschef i fråga om underställd
personal.

68 §.

Vill någon begära omprövning av
honom ålagd tillrättavisning, skall
han skriftligen eller muntligen göra
framställning därom hos närmast
högre befattningshavare som har bestraffningsrätt.
Till vapenfri tjänst
uttagen krigsman, som icke står under
militärt befäl, har att göra sådan
framställning hos befälhavaren för
det försvarsområde inom vilket han
är förlagd.

69 §.

Ålagd tillrättavisning-----------i verkställighet.

Om, innan tillrättavisning till ful- Om, innan tillrättavisning till fullo
verkställts, åtal väckes eller dis- lo verkställts, åtal väckes eller disciplinstraff
ålägges för samma för- ciplinstraff ålägges för samma förseelse,
skall verkställigheten upphöra, seelse, skall verkställigheten upphöra.
Detsamma gäller, om den tillrättavi- Detsamma gäller, om den tillrättavisade
upphör att stå under militärt sade upphör att stå under militärt
befäl. befäl eller, vad beträffar krigsman

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 17

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

som uttagits till vapenfri tjänst och
icke står under militärt befäl, om
tjänstgöringen upphör.

86 §.

Om rättens-------- — ----är stadgat.

Beslutar rätten att arresten skall bestå, skall det anses som om den arresterade
vore häktad; dock skola bestämmelserna i 2 § första stycket lagen
om särskild förundersökning i brottmål icke äga tillämpning.

Dömes i militärt mål den tilltalade
till annan påföljd än disciplinstraff
eller böter, må rätten enligt de i 30 §
angivna grunderna förordna att han
skall i förvarsarrest avbida att domen
vinner laga kraft.

91 §.

Domstols dom-----------laga kraft.

Dömes någon, då riket är i krig,
av hovrätt till straffarbete, fängelse,
förvaring eller internering, må hovrätten,
om det finnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthållande,
förordna att domen skall
verkställas utan hinder av att den ej
vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats
om hovrätts dom skall äga motsvarande
tillämpning beträffande
slutligt beslut av hovrätt.

96 §.

Krigsrätt består------------regementsofficers grad.

Inrättas krigsrätt vid avskild avdelning
och finnes ej på orten lämplig
person som kan tjänstgöra såsom
civil nämndeman, må i stället till
nämndeman förordnas någon som
fullgör militärtjänstgöring, dock ej
den som annorledes än i reserven är
fast anställd vid krigsmakten. Kan
vid sådan krigsrätt befattningen som
militär nämndeman ej besättas med

2 B i haag till riksdagens protokoll 9 samt. 1 avd. Nr 32.

18

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Nuvarande lydelse:)

(Utskottets förslag:)

officer av lägst regementsofficers
grad, må i stället till befattningen utses
officer av kaptens grad.

Krigsrätt är------- — — — — lagfaren domare.

98 §.

Krigsdomare förordnas av Konungen.

Där så — —--— — — ----

Krigsrättsnämndemännen utses av
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer. Krigsrättsnämndeman
må endast den vara som är
valbar till nämndeman vid allmän
domstol. Är officer eller underofficer
svarande i militärt mål, må ej
såsom militär krigsrättsnämndeman
tjänstgöra någon som tillhör samma
regemente eller samma därmed likställda
förband.

Är nämndeman - —

för krigsdomare.

Krigsrättsnämndemännen utses av
Konungen eller den myndighet Konungen
bestämmer. Krigsrättsnämndeman
må endast den vara som är
valbar till nämndeman vid allmän
domstol. Är officer eller underofficer
svarande i militärt mål, må ej såsom
militär krigsrättsnämndeman tjänstgöra
någon som tillhör samma regemente
eller samma därmed likställda
förband, såvida ej fråga är om krigsrätt
vid avskild avdelning, där ingen
annan finnes som kan fullgöra uppdraget.

-----hans ställe.

107 §.

Varder, då riket är i krig, avdelning
av krigsmakten försatt i sådan
belägenhet att beslut av Konungen
eller behörig myndighet ej kan inhämtas
rörande fråga som avses i
95, 98 eller 102 §, må, om så erfordras
för rättsvårdens upprätthållande,
chefen för avdelningen meddela förordnande
med giltighet till dess dylikt
beslut kommit honom tillhanda.

Förordnandet skall så snart ske
kan underställas Konungen eller
myndigheten i fråga.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

19

2) L a g

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i

vissa fall då riket är i krig.

Härigenom förordnas, dels att 2—5 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att i lagen skola införas tio nya paragrafer, betecknade
6—15 §§, av nedan angivna lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

2 §•

Dömes någon av allmän underrätt eller krigsrätt till dödsstraff, skall
målet, i vad det rör honom, underställas hovrättens prövning; och skall därvid
underrätten giva tillkänna vad part har att iakttaga, där han vill yttra
sig i hovrätten.

När dom------------annan anledning.

Vid huvudförhandling----------si§ personligen.

3 §.

Av hovrätt eller högsta domstolen ådömt eller fastställt dödsstraff må icke
verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Meddelas icke sådant
tillstånd, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla
dödsstraff, i samband med visst krigsföretag
och under så allvarliga förhållanden
att behandling av målet i
vanlig ordning ej kan avvaktas utan
synnerlig fara för krigslydnadens eller
motståndsviljans upprätthållande
eller eljest för krigsföretags framgång,
militäravdelnings säkerhet eller
rikets väl må, om den brottslige träffats
på bar gärning, högste militäre
chefen på stället, därest han har lägst
regementsofficers grad, tillsätta ståndrätt
att pröva och avgöra saken.

4 §•

Förövas brott, som kan förskylla
dödsstraff, i samband med visst krigsföretag
och under så allvarliga förhållanden
att behandling av målet i
vanlig ordning ej kan avvaktas utan
synnerlig fara för krigslydnadens eller
motståndsviljans upprätthållande
eller eljest för krigsföretags framgång,
militäravdelnings säkerhet eller
rikets väl, må, om den brottslige
träffats på bar gärning, högste militäre
chefen på stället, därest han har
lägst regementsofficers grad, tillsätta
ståndrätt att pröva och avgöra saken.
Innan han beslutar därom, skall han
samråda med den till levnadsåren
äldste, på platsen närvarande office -

-jU Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Kungl. Maj.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ren eller, om denne skall utses till
ordförande i ståndrätten, med den
därnäst äldste tillgänglige officeren.
Dessutom skall samråd äga rum med
den äldste underofficeren och den
äldste bland underbefälet.

5 §•

Ståndrätt består av ordförande och tio ledamöter.

Till medlem av ståndrätt må ej förordnas annan än myndig svensk medborgare,
mot vilken ej förekommer jäv som gäller mot domare. Den som ej
tjugufem år må utses till medlem av ståndrätt allenast om särskilda
skäl föranleda därtill.

6 §.

Till ordförande i ståndrätt utses krigsdomare eller auditör, domare vid
allmän domstol eller annan lämplig person inom eller utoni krigsmakten
»om utövat domarämbete. Kan sådan ordförande icke erhållas, må i stället
förordnas annan befattningshavare vid krigsmakten av lägst kaptens grad
eller tjänsteklass. Därvid bör, om ej särskilda skäl föranleda till annat, för
uppdraget anlitas den som är närmast att föra befäl i högste chefens ställe.

Av ledamöterna skall hälften vara civila och hälften militära, dock må
i den män till uppdraget lämpliga civila personer ej äro att tillgå i stället
utses militära ledamöter. Är ordföranden ej lagfaren, bör om möjligt bland
ledamöterna ingå minst en lagfaren person. Såsom civila ledamöter skola i
törsta hand anlitas civila krigsrättsnämndemän och nämndemän vid allmän
underrätt. De militära ledamöterna skola med så lika fördelning som
möjligt utgöras av fast anställda och värnpliktiga samt av befäl och meniga.
En av de militära ledamöterna skall, om så är möjligt, vara militär
krigsrättsnämndemän.

7 §•

Den som tillsätter ståndrätt förordnar tillika åklagare vid ståndrätten
samt försvarare för den misstänkte.

Till åklagare utses krigsfiskal eller annan åklagare eller, om sådan ej finnes,
annan lämplig person.

Till försvarare förordnas advokat eller, om advokat icke finnes, annan
lämplig person. Har den misstänkte till försvarare föreslagit viss person
skall, om det är möjligt, denne förordnas, vare sig han är advokat eller icke.

8 §.

Ståndrätt skall sammanträda så snart ske kan.

Innan rättegången pabörjas skola ordföranden och ledamöterna avlägga
denna ed: »Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allmäktige och vid

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

21

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

hans heliga ord att jag efter mitt bästa förstånd och samvete skall fullgöra
mitt uppdrag såsom medlem av denna ståndrätt och noga betänka mitt ansvar
vid omröstningen. Detta vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Den som på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed må i ställe avgiva försäkran på heder och samvete
av samma innehåll i övrigt som sägs i andra stycket.

9 §•

Förhandling inför ståndrätt skall föras till slut utan onödigt uppskov.

Förhandlingen skall vara offentlig, såvida ej ordföranden finner att offentligheten
kan antagas vara till skada för krigsföretag eller menlig för
rikets eller krigsmaktens säkerhet.

överläggning och omröstning skola försiggå enskilt.

10 §.

Den tilltalade skall lämnas tillfälle att före förhandlingens början överlägga
med försvararen.

Vid förhandlingen skall den tilltalade höras personligen. I övrigt skall
särskilt iakttagas att den tilltalade och hans försvarare erhålla möjlighet
att anföra vad de anse nödigt för tillvaratagande av hans rätt. Ej må i syfte
att framkalla bekännelse användas medvetet oriktiga uppgifter, hot, tvång,
uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.

Om vittnesed gälle vad i allmänhet är stadgat.

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och för skyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest
för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att ordföranden och minst åtta av ledamöterna äro
ense samt besvarat båda frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå
domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med
angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om
domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i
den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om

22

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste
militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

12 §.

Ståndrätts dom må, sedan den blivit överlämnad till högste militäre chefen
på stället, av honom genast befordras till verkställighet.

Finner han sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa
domen och har till följd därav eller av annan orsak verkställighet icke
följt inom tjugufyra timmar från avkunnandet, skall domen vara förfallen.

13 §.

Har rättegång vid ståndrätt avslutats utan dom eller har ståndrätts dom
på grund av underlåten verkställighet förfallit, utgör ståndrättens prövning
ej hinder för väckande av nytt åtal vid domstol som enligt vanliga regler
är behörig.

14 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han
därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.

15 §.

Om sättet för verkställande av dödsstraff, så ock om ersättning till medlem
av ståndrätt samt till åklagare, försvarare och vittnen vid sådan rätt,
meddelas närmare bestämmelser av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

23

3) L a g

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om

disciplinstraff för krigsmän.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff
för krigsmän skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

14 §.

För mindre-----------fartyget (landgångsförbud).

Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 26
kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud
enligt vad i första stycket sägs.

Ej må -----------eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i
Svensk författningssamling.

Stockholm den 5 maj 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Kriigel, Olofsson, Lindblom,
John Wiktor Jonsson, Löthner, Ivar Nilzon och Georg Pettersson;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johnsson i Stockholm, Landgren, Pettersson i Er sbacken, fru
Johansson i Skövde och herr östlund.

24

Första lagutskottets utlåtande nr 32.

Reservationer:

1) av herr Lindblom, som anfört:

Då vid fjolårets riksdag det militära rättegångsväsendet reviderades, medtogs
icke i den nya lagstiftningen någon motsvarighet till den äldre rättens
regler om ståndrättsförfarandet. Krigsdomstolsutredningen hade i sitt betänkande
(SOU 1946: 91) uteslutit dessa bestämmelser med den motiveringen,
att en anordning med dylika domstolar icke väl överensstämde med
de krav, som uppställdes på nutida rättsskipning. En extra ordinär krigsdomstol
motsvarande ståndrätt kunde icke bättre än de då föreslagna krigsrätterna
tillgodose det särskilda behov av snabbhet i rättsskipningen som
kunde föreligga i de situationer, då enligt den tidigare ordningen ståndrätt
fick inrättas. Icke heller från annan synpunkt ansågos hänsynen till krigslydnaden
eller säkerheten inom krigsmakten eller vederbörande avdelning
därav kräva ett bibehållande av ståndrättsförfarandet.

Då de sakkunniga framlade det förslag, som ligger till grund för förevarande
proposition nr 98, ifrågasattes från Sveriges advokatsamfund, huruvida
verkligen ståndrätter alltjämt borde få förekomma. Samfundet anförde
tungt vägande skäl mot en dylik anordning.

För egen del vill jag framhålla, att extraordinära domstolar i och för sig
äro av ondo. De föreslagna reglerna om ståndrätts sammansättning och om
förfarandet i övrigt tillgodose icke den tilltalades elementära behov av rättsskydd.
En rättegång, som gäller en människas liv, kan enligt förslaget komma
att handläggas av en domstol med en kapten som ordförande och tio militära
ledamöter, samtliga elva utsedda av en major. Svårigheterna att utan
dröjsmål anlita de vanliga rättsinstanserna och att i avvaktan på tillfälle
därtill omhändertaga den misstänkte på ett betryggande sätt kunna icke utgöra
tillräcklig anledning att tillgripa ett summariskt förfarande, då fråga
är om en så allvarlig påföljd som att beröva en människa livet. Den hos
svenska folket djupt rotade respekten för lagbunden ordning är så stor, att
man kan vara övertygad om att, därest ståndrätter icke finnas, också mycket
allvarliga brott i utsatta lägen bliva överlämnade till domstolsbehandling.
Möjligheten att anlita ståndrättsförfarandet torde å andra sidan knappast
utesluta, att övergrepp komma att begås under inflytande av krigspsykosen.
Blotta förekomsten av en lagstiftning om ståndrätt utgör ett farlig prejudicerande
exempel, som i ett upprört läge kan leda till att även andra extraordinära
domstolar inrättas — kanske av tillfälliga makthavare.

På nu anförda skäl får jag hemställa,

att riksdagen icke måtte bifalla det genom propositionen
nr 98 framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen
den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

Första lagutskottets utlåtande nr 32. 25

2) av herr Olsson i Mellerud, som anfört:

Den största försiktighet måste iakttagas, då det gäller ett domstolsförfarande
av så allvarlig natur, att en människa däri kan dömas till döden.

Enligt min mening bör icke ståndrättsförfarandet leda till dom i andra
situationer än då icke ringaste tvivel råder om domens viktighet. Det synes
mig därför uppenbart, att ståndrätt icke skall få meddela dom — vilken
ju endast kan gå ut på dödsstraff — med mindre samtliga medlemmar av
ståndrätten enhälligt besvara de båda frågorna, om den tilltalade förövat
gärningen och att han förskyller dödsstraff därför och om att uppskov med
dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig fara för krigslydnadens
eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest för krigsföretags
framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl, jakande. Råder tvekan
hos någon av ståndrättens medlemmar, bör denna icke kunna meddela
dödsdomen.

På grund härav får jag hemställa, att 11 § förslaget till lag angaende ändring
i lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig måtte erhålla följande
lydelse:

11 §•

Ståndrätt må meddela dom allenast om den finner uppenbart

1. att den tilltalade förövat gärningen och förskyller dödsstraff därför,
samt

2. att uppskov med dödsstraffets verkställande skulle medföra synnerlig
fara för krigslydnadens eller motståndsviljans upprätthållande eller eljest
för krigsföretags framgång, militäravdelnings säkerhet eller rikets väl.

I vardera frågan skall verkställas särskild omröstning, och erfordras för
den tilltalades dömande att samtliga ledamöter av ståndrätten besvarat båda
frågorna jakande.

I domen skola antecknas namnen å ståndrättens ordförande och ledamöter
samt angivas den gärning som den tilltalade förövat och de lagrum varå
domen grundas ävensom hur omröstningen utfallit i vardera frågan med
angivande av förekommande avvikande mening.

Sedan ordföranden och de ledamöter som jämte honom förenat sig om
domen underskrivit denna, skall rättens avgörande offentligen avkunnas i
den dömdes närvaro. Därefter skall domen, försedd med anteckning om
dagen och klockslaget för dess avkunnande, genast överlämnas till högste
militäre chefen på stället.

Utfaller omröstningen så, att dom icke kan meddelas, skall ordföranden
förklara ståndrätten upplöst och omedelbart skriftligen underrätta nämnde
chef om förhållandet.

3 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. 1 avd. Nr 32.