Första lagutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Utlåtande i anledning av väckta motioner del s om skyndsam utredning
rörande åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare, dels angående tvångskastrering
av sedlighetsförbryktare, dels ock med
förslag till lag om ändrad lydelse av § sinnessjuklagen.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fem
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i andra
kammaren av fru Gärde Widemar och herr Ståhl, nr 61 och nr 110 i första
kammaren av fröken Andersson, nr 75 i andra kammaren av fru Ewerlöf
och herr Kyling samt nr 135 i andra kammaren av fru Ewerlöf.
I motionen II: 17 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en utredning
bestående av representanter för den medicinska forskningen, juridisk
och social sakkunskap samt föräldrar att skyndsamt överväga möjliga åtgärder
till skydd för barn och ungdom mot sexualförbrytare.»
Motionerna I: 61 och II: 75, vilka äro likalydande, utmynna i hemställan,
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj .t
ville låta verkställa utredning angående frågan, under vilka förutsättningar
kastrering måtte kunna verkställas i mera påtagligt samband med begånget
sedlighetsbrott, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga det förslag
vartill utredningen må föranleda.»
I de likalydande motionerna I: 110 och II: 135 väckes förslag, att riksdagen
måtte för sin del antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 41 § sinnessjuklagen.
Härigenom förordnas, att 41 § sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall erhålla följande lydelse:
(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)
41 §.
Föreligger anledning till antagande att den, som är misstänkt för brott,
begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt
rubbad själsverksamhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen
förordna om sinnesundersökning enligt vad nedan sägs, där ej av särskilda
skäl sådan undersökning finnes obehövlig. Sinnesundersökning skall ock
ske, där domstolen finner särskild utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet
vara av betydelse för bestämmande av påföljd för brottet eller
eljest för målets avgörande.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19''>9. 9 samt. 1 avd. Nr 29.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
(Gällande lydelse:)
Finnes brottet ej förskylla svårare
straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl
därtill äro.
(Föreslagen lydelse:)
Avser brottet annan gärning än sådan
tukt och sedlighet sårande handling,
varom förmäles i 18 kap. 13 §
strafflagen, och finnes det icke förskylla
svårare straff än böter, må
sinnesundersökning ske endast när
särskilda skäl därtill äro.
Beträffande de skäl, som anförts i motionerna, får utskottet, i den mån
redogörelse härför icke lämnas här nedan, hänvisa till motionerna.
En med motionen II: 17 likalydande, inom första kammaren väckt motion,
nr 18 av fröken Osvald, har hänvisats till nämnda kammares första tillfälliga
utskott.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över samtliga av utskottet behandlade motioner från medicinalstyrelsen
och strafflagberedningen. I samma ordning har utskottet inhämtat
yttrande över motionen II: 17 från socialstyrelsen, straffrättskommittén och
statens psykologisk-pedagogiska institut.
Utskottet har tagit del av yttranden, som avgivits till första kammarens
första tillfälliga utskott över motionen I: 18 av fångvårdsstyrelsen, Svenska
socialvårdsförbundet och Sveriges socialtjänstemannaförbund, och kommer
att i den följande redogörelsen även upptaga dessa yttranden. Vid fångvårdsstyrelsens
yttrande finnes fogat två nedan intagna tabeller, betecknade
Tab. 1 och Tab. 2.
Från Skånes Socialdemokratiska Kvinnodistrikt har till utskottet inkommit
en skrivelse med framställning om skyndsam utredning angående lämpliga
åtgärder till skydd för sexuellt övervåld mot barn.
Till de hörda myndigheternas och sammanslutningarnas ställningstagande
till hemställan i motionerna II: 17 och I: 18 återkommer utskottet i det
följande.
Motionerna 1:61 och 11:75 avstyrkas av såväl medicinalstyrelsen som
strafflagberedningen.
Den i motionerna I: 110 och II: 135 föreslagna lagändringen tillstyrkes
av strafflagberedningen men avstyrkes av medicinalstyrelsen.
Frekvensen av sedlighetsbrott in. m.
Frågan om frekvensen av sedlighetsbrott har berörts i två
av chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, den 15 december
1948 i båda kamrarna avgivna interpellationssvar. Därvid förklarade departementschefen,
under hänvisning till en inom statistiska centralbyrån verkställd
utredning, att under och efter andra världskriget en viss ehuru icke
särskilt utpräglad ökning av otuktsbrotten kunnat konstateras. Om man
jämförde med 1913, visade våldtäkts- och otuktsbrotten någon uppgång,
men statistiken visade knappast en så påtaglig uppgång som antagits. Ung
-
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
3
domsbrottsligheten hade stigit. Jämförde man för åren 1937 och 1947 antalet
sakfällda under 18 år på 100 000 av medelfolkmängden, funne man en
uppgång för otuktsbrott från 16 till 22. För Stockholms del förelåge en
ökning av de anmälda brottens antal under 1947 och särskilt under de tre
första kvartalen av år 1948. Ökningen hänförde sig emellertid nästan uteslutande
till förmögenhetsbrott. Däremot företedde varken misshandelsbrott
eller sedlighetsbrott någon motsvarande ökning.
Strafflagberedningen anför:
Beredningen betraktar motionerna som uttryck för allmänhetens oro över
sexualbrottsligheten. Denna oro har under den senaste tiden manifesterats
på olika sätt, i tidningspressen, vid offentliga sammankomster o. s. v. Efter
särskilt uppmärksammade sexualbrott, särskilt sådana, där förövaren icke
påträffats och brottet fördenskull icke kunnat bli föremål för beivran, ha
dylika manifestationer varit särskilt talrika och eftertryckliga. Efter en rad
av sexuella övergrepp mot minderåriga i Stockholm, vilka tilldragit sig stor
uppmärksamhet och upprört mångas sinnen, anordnades exempelvis den 22
november 1948 i Stockholm ett informationsmöte beträffande sexualförbrytelserna
av olika kvinnoföreningar, tillsammans omfattande ett betydande
antal kvinnor och representerande de flesta kategorier av svenska kvinnor.
I anslutning till detta möte gjordes ett uttalande riktat till straffrättskommittén.
Av detta uttalande har jämväl beredningen erhållit del. Där
beröras samtliga de spörsmål som de nu ifrågavarande motionerna behandla.
Anledningen till det offentliga intresse och de opinionsyttringar, som sedlighetsbrottsligheten
varit föremål för, är otvivelaktigt i främsta rummet en
allmän föreställning att denna form av brottslighet under senare tid skulle
avsevärt ha tilltagit. I två av de nu ifrågavarande motionerna (II: 75 och
I: 61) anknyta motionärerna direkt till »otukts- och sedlighetsbrottens ökade
omfattning» som säges tydligt visa hän »på angelägenheten av att åtgärderna
för samhällets skydd mot denna brottslighet tagas upp till förnyat
övervägande». Det är därför angeläget att till en början ägna uppmärksamhet
åt frågan om sedlighetsbrottslighetens utveckling.
Beredningen bär från statistiska centralbyrån införskaffat följande tabeller
Över antalet lagförda sedlighetsförbrytelser under åren 1939—1947:
År |
18: 6 SL. Fostrares el. an-dra vårdnadshavares |
18: 7 SL. Otukt med kvin-na under 12 år och |
18: 8 SL. Otukt med kvin-na under 15 men ej 12 år |
|||||||||
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
|
1939...... |
3 |
2 |
1 |
31 |
15 |
16 |
11 |
83 |
63 |
20 |
3 |
|
1940...... |
4 |
2 |
2 |
1 |
27 |
11 |
16 |
15 |
60 |
50 |
10 |
3 |
1941...... |
2 |
1 |
1 |
1 |
41 |
22 |
19 |
18 |
97 |
75 |
22 |
8 |
1942...... |
2 |
1 |
1 |
— |
26 |
9 |
17 |
14 |
93 |
75 |
18 |
3 |
1943...... |
3 |
1 |
2 |
-'' |
55 |
21 |
31 |
25 |
175 |
135 |
40 |
9 |
1944...... |
11 |
4 |
7 |
2 |
57 |
27 |
30 |
23 |
139 |
97 |
42 |
8 |
1945...... |
7 |
4 |
3 |
2 |
55 |
20 |
35 |
34 |
137 |
106 |
31 |
6 |
191(1...... |
7 |
4 |
3 |
1 |
61 |
31 |
30 |
25 |
126 |
94 |
32 |
11 |
19471 .... |
2 |
1 |
1 |
1 |
39 |
21 |
18 |
14 |
91 |
68 |
23 |
6 |
1 Preliminära siffror.
4 Första lagutskottets utlåtande nr 29.
År |
18: 8 a SL. Otukt med |
18: 9 SL. Otukt med |
18:10, 10 a SL. Homo-sexuell otukt med |
|||||||||
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak- fällda pers. |
Därav |
|
1939...... |
1 |
1 |
9 |
7 |
2 |
1 |
90 |
70 |
20 |
14 |
||
1940...... |
— |
— |
— |
— |
1 |
— |
1 |
— |
73 |
55 |
18 |
8 |
1941...... |
— |
— |
— |
— |
6 |
4 |
2 |
— |
133 |
103 |
30 |
18 |
1942...... |
— |
— |
— |
— |
6 |
3 |
3 |
2 |
123 |
87 |
36 |
30 |
1943...... |
1 |
1 |
— |
— |
24 |
19 |
5 |
— |
126 |
93 |
33 |
23 |
1944...... |
— |
— |
— |
— |
10 |
6 |
4 |
1 |
119 |
81 |
38 |
26 |
1945...... |
— |
— |
— |
— |
14 |
6 |
8 |
2 |
41 |
25 |
16 |
12 |
1946...... |
— |
— |
— |
— |
10 |
9 |
1 |
— |
37 |
23 |
14 |
12 |
19471 .... |
— |
— |
7 |
4 |
3 |
2 |
41 |
31 |
10 |
7 |
År |
18:13 SL. Tukt och sedlighet |
15:12-15 a SL. Våldtäkt |
||||||
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak-fällda |
Därav enl. SL 5:5 |
Till- talade pers. |
Sak- fällda pers. |
Icke sak-fällda |
Därav enl. SL 5:5 |
|
1939 ............ |
224 |
193 |
31 |
12 |
55 |
42 |
13 |
5 |
1940 ............. |
216 |
171 |
45 |
19 |
24 |
17 |
7 |
3 |
1941 ............. |
263 |
223 |
40 |
12 |
26 |
16 |
10 |
6 |
1942 ............. |
263 |
213 |
50 |
24 |
52 |
37 |
15 |
8 |
1943 ............. |
405 |
345 |
60 |
26 |
45 |
36 |
9 |
7 |
1944 ............. |
384 |
302 |
82 |
34 |
37 |
23 |
14 |
6 |
1945 ............. |
345 |
277 |
68 |
26 |
41 |
25 |
16 |
7 |
1946 ............. |
381 |
320 |
61 |
24 |
20 |
12 |
8 |
3 |
19471............. |
279 |
237 |
42 |
30 |
29 |
17 |
12 |
9 |
Anm. Siffrorna i kolumnerna för strafflösa enl. SL 5: 5 äro något för låga, emedan i de
statistiska berättelserna uppgiften om straffrihet understundom redovisats vid annan med den
redovisade brottssaken konkurrerande brottsart.
I fråga om förhållandena i Stockholm har kriminalpolisen där ställt följande
uppgifter2 till förfogande:
År |
Otuktsbrott |
Därav mot |
Tukt och |
Därav mot |
1944.......... |
73 |
34 |
252 |
149 |
1945.......... |
40 |
25 |
262 |
145 |
1946.......... |
51 |
34 |
252 |
107 |
1947.......... |
54 |
44 |
283 |
152 |
1948.......... |
57 |
47 |
212 |
106 |
Några säkra hållpunkter för en bedömning av sedlighetsbrottslighetens
utveckling ge icke dessa tabeller. Så mycket torde dock kunna utläsas, att
man kan vara berättigad att påstå, att statistiken icke bestyrker att sedlighetsbrottsligheten
skulle ha ökat under den sista tiden. I fråga om flera
brottskategorier höra det sista redovisbara årets siffror till de lägsta i hela
materialet. Icke minst påfallande är att antalet under år 1948 i Stockholm
1 Preliminära siffror.
2 Uppgifterna avse antalet anmälda brott.
5
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
till kriminalpolisen anmälda tukt och sedlighet sårande gärningar — den i
detta sammanhang ojämförligt vanligaste brottstypen — såväl absolut som
i fråga om dylika" gärningar begångna mot minderåriga, är det lägsta för
femårsperioden 1944—1948.
Statistiska uppgifter av detta slag innehålla emellertid åtskilliga felkällor.
Så t. ex. utesluta de givetvis icke att de begångna sedlighetsbrotten var för
sig skulle kunna vara grövre än tidigare och utföras under mer brutala och
upprörande former. En redovisning av de påföljder som av Stockholms rådhusrätt
utmätts för tukt och sedlighet sårande gärningar, förövade i staden
från och med december månad 1945 till och med maj månad 1948, ger dock
icke stöd för ett dylikt antagande.
Såvitt det statistiska materialet ger vid handen, skulle sexualbrottslighetens
utveckling icke i och för sig motivera den oro som i skilda sammanhang
kommit till uttryck. Föreställningen om en starkt ökad sexualbrottslighet
synes sakna verklighetsunderlag.
Hur bär då denna föreställning kunnat uppkomma? Beredningen kan
icke frigöra sig från uppfattningen att en av orsakerna är de uppseendeväckande
former vari vissa tidningar publicera uppgifter om sedlighetsbrott.
Dessa tidningar kunna naturligtvis därigenom ha bidragit till att skärpa
allmänhetens vaksamhet gentemot individer som uppträda på ett misstänkt
sätt i förevarande hänseende. Denna publicistik kan i så måtto ha varit till
nytta.
Det är emellertid önskvärt, att offentliggörandet av brott inte sker på ett
sådant sätt att allmänheten bibringas en felaktig föreställning om vissa
brottstypers förekomst. Det olika intresse tidningarna vid skilda tidpunkter
ägna brottsligheten och särskilda brottstyper är i och för sig ägnat att
påverka den tidningsläsande allmänhetens uppfattning om kriminalitetens
utveckling och beskaffenhet. Ett många gånger oproportionerligt utrymme
ägnas också åt fall av mera sensationell karaktär. Bristande saklighet i upplysningen
kan emellertid hos allmänheten skapa affekter, som icke stå i
proportion till den hotande faran och kan därigenom på ett skadligt sätt
äventyra allmänhetens tilltro till samhällsskyddet. I de opinionsyttringar
som förekommit har man stundom kunnat se exempel på att dylika affekter
leda till att man icke med nödig besinning kan taga ställning till vilka
åtgärder som äro mest ändamålsenliga.
Med det nu föreliggande statistiska materialet som bakgrund torde det
vara berättigat att havda, att läget i fråga om sexualbrottsligheten icke för
närvarande påkallar några extraordinära åtgärder. Frågan om sedlighetsbrotten
befinner sig under straffrättskommittcns prövning och dess förslag
torde böra avbidas" innan problemet upptages i hela sin vidd. Helt allmänt
vill beredningen anmärka, att en väsentlig förutsättning icke blott för bekämpandet
av kriminaliteten utan också för upprätthållandet av allmänhetens
tilltro till samhällsskyddet är att polismyndigheten förfogar över tillfredsställande
personella och tekniska resurser. Huruvida detta för närvarande
är fallet och vilken inverkan dylika omständigheter kunna ha på
ifrågavarande område, har beredningen icke kunnat ingå på. Det är emellertid
förtjänt att städse understryka vikten av att polismyndighetens behov
icke bli eftersatta.
De vid fångvårdsstyrelsens yttrande fogade tabellerna, vilka upprättats i
centrala fångregistret, äro avsedda att belysa frekvensen av sedlighetsbrott
och därav föranledda rättsliga åtgärder. Tabellerna intagas här nedan:
6
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
Tab. 1. För våldtäkt och sedlighetsbrott dömda personer, vilka under åren 1943—
1947 börjat undergå straff, fördelade med hänsyn till åldern vid intagandet.
Å 1 |
d e |
|||||||
Intagningsår |
15- |
20 år |
21—29 år |
30 år och |
Summa |
|||
M. |
K. |
M. |
K. |
M. |
K. |
M. |
K. |
|
a) Till straffarbete dömda (våldtäkt 1943 .......................... |
5 |
28 |
51 |
84 |
||||
1944 .......................... |
4 |
— |
20 |
_ |
30 |
_ |
54 |
|
1945 .......................... |
1 |
— |
16 |
1 |
44 |
_ |
61 |
1 |
1946 .......................... |
— |
— |
14 |
_ |
41 |
_ |
55 |
|
1947 ......................... |
4 |
15 |
— |
36 |
— |
55 |
— |
|
b) Till fängelse dömda (sedlighetsså-rande handling enl. SL 18:13). 1943 ....................... |
1 |
8 |
19 |
1 |
28 |
1 |
||
1944 ....................... |
2 |
— |
6 |
_ |
21 |
29 |
||
1945 .................... |
2 |
— |
6 |
_ |
16 |
_ |
24 |
|
1946 .......................... |
1 |
— |
2 |
— |
20 |
_ |
23 |
|
1947 .......................... |
1 |
— |
2 |
— |
10 |
— |
13 |
— |
Anm. Antalet personer som under åren 1943—1945 1 första instans dömts
SL 18:13 till böter var år 1943: 271, år 1944: 227 och år 1945: 204.
för brott mot
Tab. 2. Fördelning med hänsyn till sinnestillstånd och påföljd rörande personer
som häktats för våldtäkt eller sedlighetsbrott och beträffande vilka läkarutlåtande
enligt sinnessjuklagen avgivits under åren 1947—1948.
Av domstolen |
Den undersöktes sinnestillstånd enligt undersökningsläkaren |
|||||||||||||
sinnes- sjukdom |
annan själs-lig abnormi-tet av så |
sinnes- slöhet |
sinnestill-stånd som |
Summa |
sinnestill-stånd ej |
Summa |
||||||||
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
1947 |
1948 |
|
Straffarbete..... |
_ |
2 |
___ |
1 |
19 |
11 |
20 |
13 |
2 |
3 |
22 |
16 |
||
Fängelse........ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
2 |
3 |
2 |
3 |
1 |
2 |
4 |
|
Förvaring...... |
— |
— |
— |
1 |
_ |
_ |
1 |
4 |
1 |
5 |
1 |
5 |
||
Ungdomsfängelse |
— |
— |
— |
— |
_ |
_ |
1 |
1 |
1 |
|||||
Villkorlig dom .. |
— |
— |
— |
— |
1 |
_ |
1 |
3 |
2 |
3 |
2 |
3 |
||
Straffriförklaring |
17 |
13 |
7 |
7 |
8 |
8 |
_ |
2 |
32 |
30 |
_ |
32 |
30 |
|
Frikännande dom |
— |
— |
_ |
_ |
1 |
_ |
1 |
2 |
1 |
3 |
||||
Ej dömda 8/s 1949 |
— |
— |
— |
— |
— |
1 |
1 |
_ |
1 |
|||||
Summa |
17 |
15 |
7 |
8 |
11 |
8 |
25 |
24 |
(JO |
55 |
8 |
4 |
63 |
59 ! |
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
7
Fångvårdsstyrelsen anför i anslutning till tabellerna:
Av det sålunda sammanställda materialet framgår bland annat, att åtalad
förbrytelse mot SL 18: 13 (tukt och sedlighet sårande handlingar av olika
slag) i regel bestraffas med böter och mera sällan, blott i omkring en tiondel
av fallen, med fängelse, samt att i de fall, då läkarundersökning företagits
av för våldtäkt eller sedlighetsbrott häktade personer, undersökningsläkaren
med ytterligt få undantag funnit den undersökte vara av mer eller
mindre abnorm sinnesbeskaffenhet.
Beträffande frekvensen av återfall i sedlighetsbrott finnes
viss utredning i en vid strafflagberedningens betänkande angående verkställigheten
av frihetsstraff m. in. (SOU 1944: 50) fogad bilaga (s. 339 ff.). Vidare
må erinras om den av förste aktuarien Sverker Groth verkställda utredningen,
Återfall i brott åren 1921—1940 (SOU 1947: 71).
Fångvårdsstyrelsen, som i sitt yttrande över motionen I: 18 erinrar om
förstnämnda utredning, anför:
Strafflagberedningen har kommit till det resultatet att återfallsrisken efter
sedlighetsbrott, i synnerhet i de fall, då brottslingen undergått straffarbete,
vore mycket låg. I den i serien Sveriges officiella statistik ingående
redogörelsen för fångvården år 1942 redovisas en undersökning om återfallsfrekvensen
i brott beträffande personer, som i åldern mellan 18 och 21 år
börjat undergå ungdomsfängelse eller straffarbete och som utskrivits respektive
frigivits under åren 1939—1941. Därav framgår att av i undersökningen
ingående 48 för sedlighetsbrott dömda personer ingen återfallit. Det
må dock framhållas, att materialet vid båda dessa undersökningar om återfall
i sedlighetsbrott varit för litet för att läggas till grund för några säkra
slutsatser. Dessutom beröra undersökningarna i huvudsak våldtäkts- och
otuktsbrott.
Samhällsåtgärder mot sedlighetsbrott.
I denna avdelning kommer utskottet att i anslutning till motionerna II:
17 och I: 18 redogöra för till buds stående och planerade samhällsåtgärder
mot sedlighetsbrott, utom i vad angår de av motionerna I: 61, II: 75, I: 110
och II: 135 särskilt upptagna åtgärderna tvångskastrering samt sinnesundersökning
vid tukt och sedlighet sårande gärning. Vidare intagas vissa
avsnitt av förstnämnda båda motioner och redogöres för de däröver avgivna
yttrandena.
Straffbestämmelser mot sedlighetsbrott finnas i 18
kap. strafflagen. Dessa närstående äro straffbestämmelserna mot våldtäkt
in. in. i 15 kap. 12—20, 22 och 25 §§.
I 18 kap. 1—3, 6—8, 8 a, 9, 10, 10 a, 11 och 12 §§ straffbeläggas olika former
av otukt eller medverkan till otukt. Försök är i allmänhet straffbart
likaväl som fullbordat brott. Av särskild betydelse i förevarande sammanhang
äro bestämmelserna i 7 § första stycket, 8 § första stycket och 10 §
första och andra styckena. Enligt 7 § första stycket skall den som övar otukt
med kvinna som ej fyllt tolv år dömas till straffarbete från och med fyra
till och med åtta år; dock må, där omständigheterna äro synnerligen mild
-
8
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
rande, tiden för straffarbetet nedsättas till två år. Fick kvinnan av gärningen
svår kroppsskada eller ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen
dömas till straffarbete från och med åtta till och med tio år eller på livstid,
övar någon i annat fall än i 7 § sägs otukt med barn, som ej fyllt femton
år, skall han enligt 8 § första stycket dömas till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år eller fängelse i minst sex månader. Enligt
10 § första stycket skall den som övar otukt med annan av samma kön,
som ej fyllt femton år, dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.
Har någon övat sådan otukt med den som fyllt femton men ej aderton år,
och var han ej själv under aderton år, skall han enligt 10 § andra stycket
dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse.
18 kap. 13 § lyder sålunda: »Sprider någon ut eller håller till salu eller
utbjuder skrift, målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar;
straffes med böter eller fängelse. Lag samma vare, om man genom annan
gärning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras
förförelse därav kommer.»
Av bestämmelserna i 15 kap. äro närmast 12 och 15 a §§ av intresse i
förevarande sammanhang. I 12 § stadgas att om någon tager kvinna med
våld och emot hennes vilja med henne övar otukt eller tvingar henne därtill
genom hot som innebär trängande fara, han skall dömas till straffarbete
från och med fyra till och med tio år. Fick kvinnan av gärningen
svår kroppsskada, skall han dömas till straffarbete på livstid eller i tio år;
ljöt hon därav döden, skall gärningsmannen dömas till straffarbete på livstid.
Enligt 15 a § skall, om någon förmått kvinna till otukt genom annat
våld eller hot om brottslig gärning än i 12 § avses eller medelst hot att åtala
eller angiva någon för brott eller att om någon lämna menligt meddelande,
gärningsmannen dömas till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas
till sex år. Försök till brott enligt 12 och 15 a §§ så ock förberedelse till brott
enligt 12 § äro enligt 25 § straffbara.
Utom de i ovannämnda lagrum stadgade straffen kan såsom reaktionsform
väljas någon skyddsåtgärd, exempelvis förvaring. Finnes brottet icke
förskylla svårare straff än straffarbete i ett år eller fängelse i två år kan
villkorlig dom ifrågakomma; denna kan förenas med barnavårdsåtgärd, alkoholistvård
eller psykiatrisk vård.
Straffriförklarad tilltalad kan intagas för vård å sinnessjukhus.
Inom ramen för behandling å anstalt eller annorledes av sedlighetsförbrytare
kan kastrering äga rum. För bestämmelserna härom redogöres i
nästföljande avdelning.
Till ledning för domstolens val av reaktionsforin kan anordnas särskild
förundersökning enligt lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning
i brottmål, vilken även kan innefatta läkarundersökning av den tilltalade,
ävensom sinnesundersökning enligt bestämmelserna i 6 kap. sinnessjuklagen
den 19 september 1929. Till frågan om sinnesundersökning vid brott
enligt 18 kap. 13 § strafflagen återkommer utskottet i en följande avdelning.
Första lagutskottets utlåtande nr 29. 9
Straffrättskommittén förbereder för närvarande förslag till ny lagstiftning
om brotten mot person, vilket förslag kommer att omfatta bland annat de
ämnen som behandlas i 15 och 18 kap. strafflagen.
Vidare må erinras om strafflagberedningens arbete på revision av det
straffrättsliga reaktionssystemet.
Gällande straffprocessuella bestämmelser finnas i rättegångsbalken
och författningar, som ansluta sig till denna. Av intresse i förevarande
sammanhang äro särskilt reglerna om förundersökning. De grundläggande
stadgandena meddelas i 23 kap. nämnda balk. I 4 § första stycket
andra punkten erinras om att förundersökning bör så bedrivas, att ej någon
onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.
Närmare föreskrifter finnas i Kungl. Maj.ts förunder sökningskungörelse
den 19 december 194-7, varav 15—19 §§ handla om förhör med barn.
Bestämmelserna i 15 och 16 §§ avse förhör i anledning av lagstridig gärning
av barn. Enligt 17 § skall förhör med barn verkställas så att fara för att
barnet tager skada därav ej uppkommer. Särskilt stor varsamhet bör iakttagas
i fall som beröra sexuallivet. Det bör noga tillses att uppseende ej väckes
kring förhöret. Detta får ej göras mera ingående än omständigheterna
oundgängligen kräva. Om möjligt bör förhör hållas endast en gång. I 18 §
föreskrives, att förhör med barn bör hållas av person med särskild fallenhet
för uppgiften. Där det med hänsyn till barnets kön och ålder finnes lämpligt,
bör kvinnlig förhörsledare anlitas. Är utsaga av barn av avgörande betydelse
för utredningen, bör enligt 19 §, om det finnes vara av vikt med hänsyn till
barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger
särskild kunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller
yttra sig angående värdet av barnets utsaga.
Förebyggande åtgärder mot befarade sedlighetsförbrytelser
kunna under vissa omständigheter ske med stöd av sinnessjuklagen.
Vidare kan, därest stadgade förutsättningar i övrigt äro för handen,
ingripande ske enligt lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård
och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt lagen den 12 juni 1931 om behandling
av alkoholister (alkoholistlag).
Sistnämnda lag stadgar i 1 §, att åtgärd må vidtagas bland annat om någon
är hemfallen åt alkoholmissbruk och i följd därav finnes vara farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv.
1946 års alkoholistvårdsutrednings betänkande med förslag till lag om
nykterhetsvård m. m. (SOU 1948: 23) upptager i 13 § förslaget till lag om
nykterhetsvård bestämmelser, som närmast motsvara 1 § alkoholistlagen.
Förutsättning för ingripande enligt den föreslagna paragrafen är bland annat
att någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd av sitt alkoholmissbruk
befinnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller ock för eget liv. Alkoholmissbruk föreligger
enligt förslagets 1 §, då någon använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar
skada för sig eller annan.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
I motionen II: 17 anföres bland annat:
De sexualförbrytelser som rikta sig mot barn och ungdom ha under senare
år i allt högre grad väckt allmänhetens — i all synnerhet föräldrars
och målsmäns — uppmärksamhet och oro. Den psykologiska forskningens
framsteg ha aktualiserat kravet på betryggande skydd för barnen. Hos
många vuxna människor har man iakttagit allvarliga psykiska skador till
följd av att de blivit utsatta för någon sexualförbrytelse i sin ungdom. Detta
visar, att dessa förbrytelser innebära en mycket allvarlig fara för det uppväxande
släktet.
Trots det stora antalet sexualförbrytelser, som årligen begås i vårt land,
har ännu icke någon undersökning gjorts i avsikt att påvisa orsakerna till
dessa brott. Kunde man kartlägga den psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna
samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar,
borde det finnas möjligheter till preventiva åtgärder från samhällets
sida i syfte att hindra brottens begående. Kanske man också kunde komma
fram till effektivare behandlingsmetoder än som för närvarande veterligen
finnas för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till
sexualbrott.
Icke heller finnes någon utredning angående återfall i brott av detta slag.
För bedömande av den lämpligaste reaktionen mot sexualbrottslingar ävensom
graden av dessas farlighet torde det vara ytterst värdefullt med en sådan
utredning.
Som tidigare nämnts har genom den psykologiska forskningens framsteg
frågan om de skador som orsakas barn, vilka utsättas för sexualförbrytelser,
kommit att träda i förgrunden. Det är därför ett oeftergivligt krav, att det
material, som finnes tillgängligt beträffande dessa barn, deras reaktioner,
psykologiska utveckling m. in., samlas och bearbetas, samt att intet underlåtes
för att följa dessa barns utveckling.
Med den utveckling, som livet i de större städerna tagit, är det vanligt, att
barn under bristfällig tillsyn vistas i parker och på lekplatser, ett förhållande
som givetvis underlättar begåendet av sexualbrott av här ifrågavarande
slag. Då det är förenat med stora svårigheter för de enskilda familjerna att
ordna en effektivare tillsyn, synes det önskvärt, att dylik i större utsträckning
än vad nu sker föranstaltas genom myndigheternas försorg.
Den straffrättsliga sidan av problemet är för närvarande "föremål för
straffrättskommitténs prövning. Emellertid kan det på grund av denna kommittés
direktiv och sammansättning knappast bli möjligt för denna att företaga
en så allsidig utredning av hithörande problem som synes nödvändig.
Frågan om frekvensen av återfall i sedlighetsbrott har berörts i nästföregående
avdelning av utlåtandet.
Straffrättskommittén yttrar, efter att hava givit en sammanfattning av
innehållet i motionen, följande:
Straffrättskommittén, som för närvarande förbereder förslag till ny lagstiftning
om brotten mot person, kommer i samband därmed att föreslå
ändrade bestämmelser om sexualförbrytelser. Kommittén överväger även att
beträffande sådana tukt och sedlighet sårande gärningar, som avses i 18
kap. 13 § andra punkten strafflagen, förorda en viss utvidgning av det
straffbara området och av straffskalan. Vid sin utredning är det kommitténs
avsikt att tillgodogöra sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga
forskningen beträffande orsakerna och bakgrunden till sedlighetsbrott.
Eventuellt ämnar kommittén begära tillstånd att tillkalla särskild
sakkunnig. Det må även nämnas, att kommittén för närvarande vid sin sida
11
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
har en krets av särskilt tillkallade personer med erfarenhet från skilda livsområden,
däribland en kvinnlig läkare och en kvinnlig advokat.
Mot en mer omfattande utredning av det slag som åsyftas i motionen har
kommittén från sina utgångspunkter intet att erinra. Kommittén vill emellertid
i detta sammanhang uttala vissa betänkligheter emot en undersökning
och fortlöpande kontroll av barn, som utsatts för sexualförbrytelser.
De psykiska skador och följdverkningar som kunna ha påträffats hos sådana
barn torde ofta i icke ringa grad kunna tillskrivas de förhör, undersökningar
och åtgärder i övrigt som vidtagits med barnen i anledning av begångna
sexualbrott. Det vill ock synas kommittén som om motionärernas
syfte i avsevärd grad skulle kunna nås med enklare medel än genom tillskapande
av en särskild utredningskommitté, t. ex. genom vissa undersökningar
från medicinalstyrelsens sida, främst en bearbetning av de hos medicinalstyrelsen
samlade berättelserna rörande verkställda sinnesundersökningar
av sexualförbrytare, eller genom ekonomiska bidrag och andra åtgärder
för främjande av enskilda vetenskapsmäns forskning inom ifrågavarande
områden.
Kommittén erinrar vidare om domstolarnas möjlighet att förordna om
sinnesundersökning samt fortsätter:
Kommittén, som anser det med den nu förevarande motionen avsedda
syftet närmast kunna vinnas genom ett anlitande av den rättspsykiatriska
undersökningsorganisationen, vill emellertid erinra, att denna organisation
f. n. har betydande svårigheter att bemästra den arbetsbalans som uppstått
under tillämpning av sinnesundersökningar i hittills brukad omfattning.
Strafflagberedningen anför:
Det torde vara regel att sedlighetsförbrytare, vilka begått andra gärningar
än sådana som falla under 18 kap. 13 § strafflagen, bli föremål för sinnesundersökning.
Därest sinnesundersökning sker även i alla sådana under
18 kap. 13 § hänförliga fall, i vilka anledning finnes att misstänka psykisk
rubbning, skulle man ha uppnått att alla lagöverträdare, vilka kunna hänföras
under beteckningen sedlighetsförbrytare, bli föremål för psykiatrisk
undersökning och bedömning. Domstolarna komma också att förfoga över
sakkunniga råd beträffande Vilka skyddsreaktioner som ur medicinsk synpunkt
äro mest ändamålsenliga för den tilltalades behandling. Genom möjligheten
att tillämpa 5 kap. 5 § strafflagen med efterföljande vård på sinnessjukhus,
att döma till förvaring och att, där någon psykisk abnormitet
ej kan konstateras, döma till straff tillgodoser gällande lagstiftning också
samhällsskyddets intressen.
De vanliga sinnesundersökningarna torde på ett tillfredsställande sätt
fylla det i motionen II: 17 understrukna behovet av kartläggning av »den
psykologiska bakgrunden, miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska
egenskaperna hos ifrågavarande brottslingar». Eftersom det knappast torde
kunna sättas i fråga att söka åstadkomma någon mera utförlig utredning i
dessa hänseenden än den som föreligger i de hos medicinalstyrelsen samlade
berättelserna över verkställda sinnesundersökningar, förutsätter beredningen
att den i motionen föreslagna utredningen i nyssnämnda hänseende''främst
skulle få till uppgift alt bearbeta detta material. Jämväl det
i motionen uttalade önskemålet att återfallsklientelet borde bli föremål för
särskild uppmärksamhet torde kunna tillgodoses genom en dylik bearbetning.
Det framföres i motionen som »ett oeftergivligt krav», att det material
som finnes tillgängligt beträffande barn, som varit föremål för sexualför
-
12
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
bry tel ser, samlas och bearbetas, »samt att intet underlåtes för att följa dessa
barns utveckling». Utan att närmare ingå på det kriminologiska värdet av
en dylik utredande verksamhet finner sig beredningen i detta sammanhang
böra uttala vissa betänkligheter mot att göra barn, som utsatts för sexualförbrytelser,
till föremål för andra undersökningar än dem som kunna vara
direkt påkallade med hänsyn till de fysiska och psykiska skador som kunnat
uppstå i det enskilda fallet. Enligt beredningens mening kunna nämligen
sådana åtgärder komma att i barnets medvetande fixera den upplevelse,
den ågångna förbrytelsen inneburit, och därigenom bidraga till uppkomsten
av psykiska skador, som eljest kunnat undvikas. Beredningen håller för
troligt, att sådana skador ofta uppkomma just genom de påfrestningar de
unga sinnena utsättas för genom polisförhör, domstolsförfarande och andra
omständigheter i samband med brottets beivran; upprepade förhör om vad
som passerat inprägla händelserna i medvetandet på ett sätt, som kan äventyra
den psykiska läkningsprocessen. Detta har i skilda sammanhang inskärpts
och anledning torde ej heller finnas att antaga annat än att den
försiktighet som myndigheterna uppmanats iakttaga vid handhavande av
sina åligganden i dessa sammanhang också iakttages. Vissa följdverkningar
torde emellertid icke kunna undvikas vid en aldrig så taktfull och ömsinnat
handlagd brottsutredning av detta slag. Skulle motionen taga sikte på att
dessa barn fortlöpande skulle ställas under något slags kontroll i syfte att
erhålla material rörande uppkomna psykiska skadeverkningar, kan det vara
befogat att uttala en varning.
Vad angår det material som skulle komma att stå till buds för den i motionen
föreslagna utredningen, vill det alltså förefalla som om detta huvudsakligen
skulle komma att utgöras av sinnesundersökningsberättelser angående
sedlighetsförbrytare och av de sjukhusjournaler m. in., som kunna
ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus intagna abnorma. Att
med ledning av dylikt material söka finna »effektivare behandlingsmetoder
för dem som på grund av någon abnormitet gjort sig skyldiga till sexualbrott»
torde böra betecknas som en i främsta rummet rent medicinsk forskningsuppgift,
och det finns inte anledning att antaga annat än att den psykiatriska
vetenskapen fullföljer denna uppgift i sin verksamhet. I den män
vetenskapen når fram till nya resultat i fråga om behandlingen av abnorma,
måste dessa resultat kunna förväntas också komma vårdklientelet till godo.
Något behov av lekmannarepresentation (jurister, socialarbetare och föräldrar)
vid fullföljandet av vetenskapliga forskningsuppgifter torde inte föreligga.
Däremot är det givet att uppdragandet av riktlinjerna för skyddsreaktionernas
utformning bör handhavas av utredningsorgan med dylik representation.
Ifrågavarande arbete faller inom ramen för straffrättskommitténs
och beredningens uppdrag och behovet av allsidig representation
torde lå anses vara tillfredsställande tillgodosett genom sammansättningen
av dessa utredningar och den krets av sakkunniga, som står till deras förfogande.
Beredningen kan sammanfatta sina synpunkter rörande motionens förslag
på följande sätt:
Genom den omfattande personundersökning, innefattande psykiatrisk undersökning,
som enligt redan nu gällande ordning bör förekomma beträffande
sexualbrottslingar, torde vederbörande myndigheter erhålla nödigt material
för att kunna välja bland de preventiva åtgärder, som för närvarande
stå till buds. I den mån de psykiska behandlingsmetoderna för abnorma genom
bearbetning av dylikt material eller på annat sätt bör bli föremål för
intensifierat studium är detta enligt beredningens mening en rent medicinsk
forskningsuppgift. Åtgärder för främjande av vetenskaplig forskning på
13
Första lagutskottets utlåtande nr 29■
detta liksom på andra områden av vetenskapen faller utom beredningens
kompetens. Utredningen av reaktionssystemet för ifrågavarande form av
brottslighet har anförtrotts straffrättskommittén och strafflagberedningen,
vilka ha möjlighet att i sitt arbete anlita den sakkunskap som kan komma
att finnas påkallad. .. ...
Utan att kunna taga ställning till frågan om särskilda åtgärder tor att
främja studiet av de psykiska behandlingsmetoderna finner beredningen
mot bakgrunden av det anförda, att något behov av en särskild utredning
rörande skyddsreaktionernas utformning beträffande ifrågavarande brottslingar
icke synes vara påkallat.
Medicinalstyrelsen yttrar:
Enligt medicinalstyrelsens mening borde en ingående undersökning av
sexualförbrytare kunna ge en fördjupad insikt om deras mentalitet och de
psykologiska förutsättningar, under vilka sexualbrott uppkomma, och möjligen
även uppslag till en lämpligare behandling av sexualbrottslingen och
en bättre brottsprofylax. Däremot torde ingen genomförbar undersökning
kunna lämna någon tillräcklig vetskap om var de potentiella sexualtörbrytarna
individuellt äro att söka. Det är en känd sak, att såväl män som, ehuru
i mindre omfattning, även kvinnor göra sig skyldiga till sexuella övergrepp
mot minderåriga, vilka övergrepp med hänsyn till vederbörandes tidigare
uppträdande och förhållanden knappast kunnat förutses. Icke sa sällan
förekommer dessutom, att sexuellt brådmogna eller milj oskadade barn direkt
provocera sådana brott, särskilt från senila och intellektuellt undermåliga
personers sida. Ehuru en stor del av i lättare grad psykiskt defekta personer
således kunna betraktas som potentiella sexualförbrytare, torde ett ingripande
mot dessa i förebyggande syfte blott och bart på denna grund knappast
vara genomförbart. 1 detta sammanhang bör vidare erinras om att den
kanske största delen av det totala antalet sexualförbrytelser mot minderåriga
torde förövas inom hemmens murar genom övergrepp från äldre personers
sida. Sådana brott väcka i allmänhet ringa uppståndelse i omgivningen
och komma mera sällan till myndigheternas kännedom. Den rätt stora erfarenhet,
som från läkarhåll samlats om dessa, talar ganska entydigt i den
riktningen, att de psykiska skador, som därigenom åsamkas barnen, äro
påfallande ringa. Detta i sin tur synes berättiga till slutsatsen, att de psykiska
skador, som dock kunna påvisas hos minderåriga, som varit utsatta
för beivrade sexualförbrytelser från utomstående personer, icke enbart betingas
av brotten som sådana, utan i lika hög och kanske högre grad av den
allmänna reaktionen inför dem i form av föräldrarnas upprörda frågor och
förmaningar, allmänhetens endels beskäftiga, endels sensationssökande intresse
och icke minst de förhör, som den minderårige underkastas i syfte att
framskaffa visst bevismaterial.
På grund av vad ovan anförts får medicinalstyrelsen förorda, att en allsidig
socialpsykiatrisk undersökning av ett antal sexualförbrytare och deras
offer skyndsamt måtte komma till stånd och att därvid på lämpligt sätt
också måtte utrönas i vad mån reaktionen från föräldrar, allmänhet och
myndigheter i samband med uppmärksammade sexualförbrytelser mot minderåriga
kan tänkas förorsaka psykiska skadeverkningar hos dessa.
Socialstyrelsen framhåller i sitt yttrande över motionen II: 17 till en början,
att alla sexualförbrytare borde göras till föremål för sinnesundersökning,
samt erinrar om att möjlighet härtill funnes genom stadgandet i 41 § sinnessjuklagen.
Styrelsen anför vidare:
14
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
I detta sammanhang må erinras om att vissa personer begå tukt och sedlighet
sårande handlingar endast under rusets inflytande. I dessa fall bör
i regel yttrande av nykterhetsnämnden inhämtas, innan beslut fattas om
sinnesundersökning. Ofta kunna nämligen åtgärder enligt alkoholistlagen
vara den lämpligaste formen av behandling i dylika fall. Alkoholistlagstiftningen
skulle oftare kunna tillämpas på dessa fall än för närvarande, om
denna lagstiftning i enlighet med vad 1946 års alkoholistvårdsutredning föreslagit
utvidgades till att gälla var och en som använder alkoholdrycker till
uppenbar skada för sig eller annan. Samma utredning har också föreslagit,
att man bland specialindikationerna i alkoholistlagen skall jämställa psykisk
farlighet med fysisk farlighet. En sedlighetsförbrytare måste enligt socialstyrelsens
mening anses psykiskt farlig för sitt offer, i varje fall om
detta är ett barn. På båda dessa punkter har socialstyrelsen tillstyrkt alkoholist
vårdsutredningens förslag.
Styrelsen anser det betydelsefullt, att, såsom motionärerna påyrka, det
verkställes en undersökning till klarläggande av orsakerna till sexualförbrytelser.
Det är likaledes av vikt att få utrett, vad som kan göras för att
förebygga dessa brott samt förhindra återfall. Det vore därför av värde att
få till stånd den åsyftade kartläggningen av den psykologiska bakgrunden,
miljöfaktorerna samt de fysiska och psykiska egenskaperna hos sedlighetsförbrytare.
Därjämte bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan om behandlingen
av människor med abnorma sexuella böjelser. Samhället lämnar
dem ej alltid det stöd och den hjälp, varav de äro i behov. Därmed vare
icke sagt, att dessa personer behöva intagas på anstalt. I första hand böra
de ställas under psykiatrisk övervakning av läkare. Därjämte bör det finnas
någon social kurator eller konsulent, som tar sig an dem, ser till alt
deras bostads- och arbetsförhållanden äro tillfredsställande in. in. Även
dessa personer kunna göra anspråk på att erhålla eu behandling, som
tager hänsyn till deras egenart. Man får icke glömma, att straffbara handlingar,
som sexualförbrytare begå, ur deras synpunkt ofta blott äro ett uttryck
för deras känsloliv.
I motionen erinras om den psykologiska forskningens framsteg i fråga
om klarläggandet av de skador, som barn åsamkas genom sexuella angrepp.
Det är angeläget att denna forskning fortsattes och intensifieras. Samtidigt
bör även metodiken vid förhör med minderåriga, särskilt barn som varit
utsatta för sexualförbrytelser, bli föremål för närmare undersökning. Ej
sällan kunna olämpliga förhörsmetoder åstadkomma mycket större skada än
den brottsliga handlingen. Det bör även undersökas vad föräldrarna lämpligen
kunna göra för att skydda barnen mot sexuellt abnorma individer.
På grund av det anförda och då straffrättskommittén bekräftat, att en
undersökning efter de av motionärerna och styrelsen angivna riktlinjerna
faller utanför ramen av kommitténs uppdrag, får styrelsen tillstyrka, att
eu sådan undersökning kommer till stånd. Däremot delar styrelsen icke
motionärernas uppfattning, att för detta ändamål bör tillsättas en särskild
kommitté. I stället bör lämpligen uppdragas åt medicinalstyrelsen alt i samråd
med socialstyrelsen låta verkställa de erforderliga specialundersökningarna.
Socialstyrelsen har i olika sammanhang för representanter för tidningspressen
framhållit det olämpliga i tidningarnas sensationsskriverier beträffande
barn och ungdom. Detta gäller även barn, som råkat ut för sexualförbrytare.
Visserligen är det nödvändigt att rikta allmänhetens uppmärksamhet
på sexualförbrytarna, icke minst de s. k. fula gubbarna, vilka särskilt i
storstäderna utgöra en fara för barn och ungdom. Utan allmänhetens medverkan
och vaksamhet kan man icke komma till rätta med problemet. Tid
-
15
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
mngspressen har här en stor och grannlaga uppgift att fylla. Pressen måste
emellertid gå fram med stor försiktighet och urskillning, ty en sådan publicitet
är förenad med vissa risker. Först må erinras om att det finns personer
med latenta abnorma sexuella böjelser, vilka kunna utlösas genom
tidningarnas detaljerade skildringar. Därjämte utgör denna publicitet en
stor fara för barnen. Genom att skapa sensation kring inträffade fall uppjagas
den allmänna stämningen och föräldrar gripas av oro och ängslan var
gång de skicka ut sina barn på egen hand. Barnen smittas av denna allmänna
oro, och deras fantasi kommer att syssla med uttrycket fula gubbar
och vad därmed hör samman i en omfattning, som kan vara skadlig
för dem. Detta gäller sålunda icke endast barn, som råkat ut för sexualförbrytare.
I främsta rummet åsyftas alla de barn, för vilka saken kommer
att få felaktiga proportioner genom föräldrars och andra vuxna personers
överdrivna förmaningar och antydningar.
Utskottet vill i anslutning till socialstyrelsens uttalanden angående pressen
erinra om vad strafflagberedningen anfört i ämnet. Detta har redoAisats
i föregående avdelning av utlåtandet.
Statens psykologisk-pedagogiska institut yttrar i anledning av motionen
11:17:
Med instämmande i de båda motionärerna fru Gärde Widemars och herr
Ståhls uppfattning beträffande de allvarliga psykiska skador, som kunna
uppstå hos personer, som i sin ungdom varit utsatta för någon sexualforbrytelse,
vill psykologisk-pedagogiska institutet understryka vikten av att
en allsidig utredning av hithörande frågor snarast möjligt kommer till
stånd. Institutet förutsätter därvid att jämte den av motionärerna omnämnda
medicinska, juridiska och sociala sakkunskapen även den psykologiska
blir representerad vid denna utredning. Till skillnad från motionärerna anser
institutet vidare, att en särskild utredningskommitté för denna fragas
behandling icke är behövlig. Kompletterad med erforderlig sakkunskap enligt
ovan antydda riktlinjer synes straffrättskommittén kunna verkställa
även den berörda utredningen rörande åtgärder mot sexualförbrytare.
Vid utredningsarbetet synes också böra beaktas de resultat, som nyligen
framlagts av en engelsk kommitté med uppgift att föreslå åtgärder mot den
starka ökningen av sexualförbrytare i Storbritannien.
I sitt över motionen I: 18 avgivna yttrande erinrar fångvårdsstyrelsen om
möjligheterna att med stöd av gällande lag anordna sinnesundersökning vid
brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen. Styrelsen anför vidare:
Att skydda barn och ungdom mot sedlighetsförbrytelser måste vara en
angelägen uppgift för samhället. Mycket återstår förvisso att därvidlag utröna
i de avseenden, som motionärerna angivit. Enligt fångvårdsstyrelsens
mening skulle eu utredning av föreslagen art måhända kunna giva vissa
resultat av betydelse, förutsatt att vid utredningen anlitas den allsidiga sakkunskap,
som motionärerna funnit önsklig.
Under åberopande av vad sålunda anförts får styrelsen tillstyrka bifall
till motionen.
Svenska socialvårdsförbundet tillstyrker utredning i enlighet med syftet
i motionerna II: 17 och I: 18.
Sveriges socialtjänstemannaförbund anför i sitt yttrande över motionen
1: 18:
16
Första lagutskottets utlåtande nr 29-
De synpunkter, som framförts i ifrågavarande motion, äro tungt vägande
och än flera kunna tilläggas. Sålunda kan man konstatera, att för närvarande
ej tillräcklig hänsyn tas till de inblandade barnens psykiska sårbarhet
i denna ömtåliga situation. En väsentlig anledning till att förhören med barnen
bli utomordentligt pressande och detaljerade torde just vara den i motionen
påpekade distinktionen mellan otukt och tukt- och sedlighetssårande gärning.
Även ur offrens synpunkt är sålunda denna teoretiska gränsdragning
synnerligen olycklig och ägnad att ytterligare öka deras lidande och psykiska
skada. Att barnen i vissa fall inför domstol tvingas återuppleva dessa skadliga
och pinsamma förhör, är givetvis en anordning, som omedelbart borde
kunna avskaffas. Värdet av barns vittnesmål i en dylik situation torde ofta vara
rätt begränsat. Än orimligare framstår detta system när t. ex. vid överklagning
denna procedur efter relativt lång tidsperiod kan upprepas i högre
instanser. Att barnen genom nuvarande rättsförfarande löpa stora risker
att få de psykiska skadeverkningarna av brottet förstorade, står utom allt
tvivel. Dessa barn äro givetvis ofta i behov av tillrättaläggande samtal och
iamplig sexuell upplysning för att minska chockverkan" av det inträffade.
Föräldrarna torde ofta sakna förståelse eller förmåga för dessa uppgifter,
och deras reaktioner inför en händelse av detta slag äro ofta orimliga och
ägnade att än mer försvara barnets situation. Det är därför givetvis en stor
brist att endast ett försvinnande fåtal av dessa barn hänvisas till barnpsykiatrisk
expertis, även då sådan finnes att tillgå. Barnförhör av detta
slag anmäls sålunda t. ex. i Stockholm ej till barnavårdsnämnden och i det
fåtal fall, där barnpsyldatrisk expertis tillkallats, har det som regel gällt att
bedöma trovärdigheten av barnens uppgifter. Några psykoterapeutiska synpunkter
ha alltså ännu ej lagts på dessa fall, trots att man väl känner, vilka
ödesdigra konsekvenser en dylik olycklig sexualupplevelse i barndomen
kan få för hela det kommande livet. Det är alltså önskvärt, att dessa barn
i större utsträckning än hittills hänvisas till sakkunnig utredning och
vård.
Det i motionen uttalade kravet om en bearbetning av det nu tillgängliga
materialet beträffande dessa barn torde vara av utomordentligt stort intresse
även med hänsyn till deras psykiska struktur och sociala situation. En
stor del av dessa barn äro försummade i hemmet och speciellt synes en dåli"
kontakt med fadern vara vanlig.
Motionens konstaterande att en ökad tillsyn av barnen vid lekplatser och
parker genom myndigheternas försorg är önskvärd, är värt ett särskilt beaktande
men bör kompletteras med påpekandet att särskilt ytterområdena,
där de flesta hithörande brott begås, äro dåligt försedda med lekplatser över
huvud taget. Speciellt böra organiserade lekplatser anordnas i anslutning till
s. k. barnrikekvarter, där en anhopning av socialt missgynnade barn förefinns.
Av värde vore säkerligen också ökad användning av patrullerande civilklädd
polispersonal, eventuellt polissystrar, inom dessa särskilt utsatta områden,
ävensom vid barnföreställningar, såsom söndagsmatinéer o. d.
T vångskastrering.
Gällande bestämmelser om kastrering finnas i lagen den 24 mars 1944 om
kastrering. I 1 § stadgas, att om någon med skäl kan antagas komma att på
grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för
annan, han må kastreras, såvida han samtyckt därtill (kriminalpolitisk indikation).
Detsamma gäller, där någon på grund av könsdriftens abnorma
17
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig
olägenhet (humanitär indikation). Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet
förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han enligt
2 § kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger. Lagen äger ej tilllämpning
i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig
sjukdom.
Till lagens bestämmelser ansluta sig tillämpningsföreskrifter i en den
26 maj 1944 utfärdad kungörelse. I kungörelsens 8 § meddelas föreskrifter
om efterundersökning.
Lagen bygger på förslag i en av strafflagberedningen den 1 september 1941
avgiven promemoria (SOU 1941: 25). Däri avvisade beredningen tanken på
tvångskastrering. Beredningen uttalade:
Ett viktigt principspörsmål är huruvida en lag om kastrering bör medgiva
enbart frivillig kastrering eller jämväl tvångskastrering. Såsom skäl för genomförandet
av tvångskastrering har man framhållit, att kastrering av sedlighetsförbrytare
helt bör ske i samhällets och icke i brottslingens intresse;
frågan om ingreppet skall företagas eller ej bör därför icke vara beroende
av brottslingens egen inställning utan därav om ingreppet är nödvändigt eller
ändamålsenligt från allmänna synpunkter; om en vägran från brottslingens
sida kunde hindra ingreppets företagande, skulle detta betyda att lagstiftningen
vore ineffektiv, i det att det ofta torde vara de svårare brottslingarna
som skulle motsätta sig en kastrering. Mot bestämmelser om tvångskastrering
har däremot anförts, att det här icke är fråga om ett straff utan om
en i vår rätt säregen skyddsåtgärd, av vilken man icke har tillräcklig erfarenhet
för att man skulle kunna använda den i sådan utsträckning, att det
sker även mot vederbörandes vilja. Vidare ha förmodanden uttalats om att
den allmänna opinionen i vårt land skulle taga avstånd från en tvångskastrering.
Då förslaget avvisar tvångskastrering har detta mindre förestavats av
principiella synpunkter än av vissa praktiska överväganden. Till en början
må framhållas att frågan om tvångskastrering självfallet saknar betydelse
vid en humanitär indikation för kastrering och uppstår allenast vid den kriminalpolitiska
indikationen. Att döma av uppgifter från de länder, där
tvångskastrering är tillåten, förefaller det som om tvångskastreringen icke
skulle vara nödvändig för uppnående av de syften som man med en lagstiftning
om kastrering avser att vinna. I Danmark har sålunda, sedan 1935 års
lag införde jämväl tvångskastrering, sådan veterligen icke någon enda gång
behövt tillämpas. Måhända måste man vid bedömandet av denna omständighet
räkna med att blotta förhandenvaron av möjligheten till tvångskastrering
påverkat vederbörande att frivilligt gå med på åtgärden, men alltför vittgående
slutsatser i denna riktning torde icke vara befogade. Även om i princip
endast frivillig kastrering är tillåten, ligger det nämligen i sakens natur,
att för den som är intagen å fångvårds- eller annan anstalt avgörandet av
om han skall låta sig kastreras eller icke kan i betydlig grad påverkas av utsikten
att därigenom undgå fortsatt anstaltsvistelse. För den till tidsbestämt
frihetsstraff dömde kan sålunda kastrering utgöra en förutsättning för att
han skall villkorligt frigivas eller rent av benådas från fortsatt straff. Det
motsvarande gäller om den som dömts till förvaring såsom förminskat t i 11 -räknelig. Å vårdanstalter för sinnessjuka eller sinnesslöa kunna finnas personer
med abnorm könsdrift eller för sedlighetsbrott straffriförklarade, vilka
2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. 1 avd. Nr 29.
18
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
i händelse av kastrering skulle kunna medgivas vård i friare former. Ofta
kunna sålunda förhållandena vara sådana, att ytterligare anstaltsvistelse icke
blir erforderlig om vederbörande blir kastrerad, medan — omvänt — han
icke utan fara för allmän säkerhet kan frigivas om han får behålla sin könsdrift.
Ställd inför valet att antingen stanna kvar på anstalten — måhända
för alltid — eller att bliva kastrerad, kan han ofta förväntas föredraga kastreringen
såsom en möjlighet för honom att bliva frigiven.
En särskild omständighet, som synes tala för att tvångskastrering icke
ulan vägande skäl tillgripes, är den att ett kastreringsingrepp ansetts medföra
bättre resultat i psykiskt hänseende, om vederbörande själv samtyckt
därtill än om han underkastats det genom tvång. I fråga om de pe''rsoner,
som kastrerats i Danmark, har sålunda danska Retslsegeraadets formand
professor Knud Sand ansett sig kunna konstatera att ju mera fritt
och spontant vederbörande önskat operationen, dess mera tillfredsställande
har också resultatet därav blivit.
I avvaktan på de resultat som på frivillighetens väg stå att vinna har beredningen
trott det vara riktigast att tills vidare blott tillåta frivillig kastrering.
Skulle det, sedan lagstiftningen någon tid varit i tillämpning, visa sig
att den icke fyller sitt ändamål, torde lagen, om så anses lämpligt, kunna
utbyggas att omfatta jämväl tvångskastrering.
Promemorian innehåller å s. 9—13 en översikt över den vid tiden för
dess avgivande gällande utländska lagstiftningen på området ävensom å s.
17—22 redogörelse för vissa bland annat i Danmark verkställda undersökningar
rörande kastreringens verkningar. Utskottet hänvisar i dessa stycken
till promemorian.
Förslag i ämnet förelädes 19H års riksdag genom proposition nr 14. I propositionen
gjorde föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet
Bergquist följande uttalande:
Beträffande den i vissa yttranden berörda frågan huruvida kastrering
skall kunna genomföras även med tvång, synas övervägande skäl tala för att
i enlighet med strafflagberedningens förslag bygga den nya lagstiftningen
på frivillighetens grund. Ehuru givetvis kastrering kan vara påkallat av ett
så starkt samhällsintresse att det är önskvärt att ingreppet företages oberoende
av den ifrågavarande personens vilja, torde det vara välbetänkt att vid
lagstiftning på detta område framgå med försiktighet. Kastrering av en person
med sådana själsförmögenheter, att han är" i stånd att lämna giltigt
samtycke till åtgärden, torde sålunda ej böra tillåtas, med mindre han samtycker
därtill. Endast i de fall då han på grund av rubbad själsverksamhet
är ur stånd att lämna sådant samtycke, torde kastrering böra få äga rum
därförutan. Även i detta fall bör emellertid, liksom i fråga om sterilisering,
gälla att något våld ej må användas för att förmå honom att underkasta sig
ingreppet. Något krav på att oförmågan att lämna samtycke skall vara varaktig
torde icke behöva upptagas.
Vad nu sagts om att lagstiftningen bör bygga på frivillighetens grund utesluter
helt naturligt icke, att en person stundom kan befinna sig i en sådan
belägenhet att han själv känner sig nödsakad att begära eller giva sitt samtycke
till kastrering för att undgå för honom allvarliga olägenheter. Den som
är intagen å anstalt på grund av att hans abnorma könsdrift innebär en
allvarlig fara för andra måste säga sig, att han har ringa utsikt att bliva
utskriven därifrån, så länge denna fara består. Hans önskan att bliva utskriven
kan därför utgöra ett starkt motiv för honom att underkasta sig
kastrering.
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
19
Propositionen behandlades av utskottet, som i sitt däröver avgivna utlåtande,
nr 13, icke yttrade sig i irågan om tvångskastrering.
I motionerna I: 61 och II: 75 erinras bland annat om uttalanden av riksomfattande
organisationer, vari kräves en omprövning av lagreglerna på
förevarande område.
Strafflagberedningen hänvisar i sitt yttrande över motionerna tilll en början
till sina ovan redovisade uttalanden. Beredningen fortsätter:
Enligt beredningens åsikt ha de i promemorian anförda betänkligheterna
mot tvångskastrering behållit sin fulla giltighet.
Som stöd därför kan i främsta rummet anföras, att 1944 års lagstiftning
synes ha fyllt sitt ändamål. Enligt inhämtade uppgifter ha under tiden den
1 juli 1944 (då kastreringslagen trädde i kraft)—den 1 januari 1949 företagits
109 kastreringar i vårt land på kriminalpolitislc eller blandad kriminalpolitik
och humanitär indikation. Siffran är icke obetydlig, om man
ser den i relation till antalet sedlighetsförbrytare. Enligt den praxis, som
tillämpas, torde kastrering utgöra förutsättning för att en sedlighetsförbrytare
som på grund av sin könsdrift är samhällsvådlig skall kunna utskrivas
från sinnessjukhus eller säkerhetsanstalt. Den intagne ställes alltså i dylika
fall i valet mellan att lämna samtycke till kastrering eller att nödgas
kvarbliva å anstalten. Otvivelaktigt måste detta i inånga fall innebära en
stark press på vederbörande att medgiva att ingreppet företages. Han har
ändock en valrätt.
Enligt beredningens åsikt måste detta förfaringssätt anses uppfylla alla
rimliga anspråk ur samhällsskyddets synpunkt. Redan med gällande lagstiftning
har man alltså möjlighet att genom kastrering prevenera mot sedlighetsbrott.
Motionärerna synas emellertid vilja förorda att kastrering skall kunna
verkställas »i mera påtagligt samband med begånget sedlighetsbrott», än
som för närvarande kan ske. De synas icke dela meningen att den allmänna
opinionen i vårt land skulle taga avstånd från tanken på tvångskastrering,
och de åberopa sig på uttalanden av »åtskilliga riksomfattande organisationer»,
som uppgivas kräva en omprövning av hithörande rättsregler.
En kastrering »i mera påtagligt samband med begånget sedlighetsbrott»
skulle otvivelaktigt komma att framstå som ett straff. Även om man på
sina håll icke skulle rygga tillbaka för att införa ett dylikt stympningsstraff
— också dödsstraff och spöstraff ha som bekant sina förespråkare — synes
det beredningen att en sådan åtgärd skulle innebära ett klart avsteg från
gällande principer inom kriminalvården. Att tvångsmässigt, d. v. s. i sista
hand med anlitande av fysiskt våld, föra eu människa till operationsbordet
för att mot hennes vilja företaga ett stympande ingrepp i hennes könsorgan
är näppligen förenligt med inriktningen av vårt reaktionssystem i övrigt.
Införandet av en dylik brottspåföljd lärer icke kunna motiveras med hänvisning
till sexualbrottslighetens utveckling. Såsom beredningen redan tidigare
påvisat, är motionärernas påstående om en ökning av sedlighetsbrottens
omfattning felaktigt; begränsar man sig till tiden efter kastreringslagens
ikraftträdande synes tvärtom en tillbakagång av denna brottslighet
kunna konstateras.
Vad angår de erfarenheter från Danmark som motionärerna åberopa, har
tvångskastrering — beredningen veterligt — i varje fall fram till år 194(>
icke tillgripits där i något enda fall. Beredningen äger icke kännedom, huruvida
det förekommit därefter. De åberopade erfarenheterna från Danmark
20
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
synas gälla kastrering med vederbörandes samtycke, en åtgärd, varav vi också
i Sverige, det har redan framgått, äga vissa erfarenheter.
Det må slutligen nämnas, att sedan den nationalsocialistiska regimen i
Tyskland på sin tid infört institutet tvångskastrering i den tyska straffrätten,
bestämmelserna härom blivit upphävda av det allierade kontrollrådet
genom en lag den 30 januari 1946.
Med det anförda vill beredningen bestämt taga avstånd från tanken på
att införa tvångskastrering i svensk rätt. Beredningen finner följaktligen
icke heller något skäl föranleda till eu sådan utredning som i motionerna
föreslås.
Medicinalstyrelsen yttrar, efter att hava erinrat om innebörden av de i 1 §
lagen om kastrering upptagna indikationerna, följande.
Från lagens ikraftträdande den 1 juli 1944 och till den 31 december 1948
hade till medicinalstyrelsen inkommit 126 berättelser om enligt lag verkställd
kastrering. Tillståndet till kastrering hade meddelats av medicinalstyrelsen
i 124 fall och av två läkare i de återstående två fallen. I 65 av fallen
hade tillståndet meddelats på kriminalpolitisk indikation, i 44 fall på kriminalpolitisk
och humanitär indikation, varvid de båda indikationerna kunde
anses lika starka och var för sig tillräckliga för bifall, och i 17 (15 + 2)
tall på humanitär indikation. 100 av de kastrerade hade gjort sig skyldiga
till sexualförbrytelser, vilka fördela sig på följande olika brott: otukt med
minderårig 34, homosexuella handlingar 28, våldtäkt 15, exhibitionism 14
och blodskam 9. Av de återstående 26 hade 13 visat sexuell aggressivitet och
13° besvärats av abnormt stark drift. De psykiska abnorm- och sjukdomstillstånd,
som förekommit hos de 126 kastrerade, fördela sig på följande diagnoser:
oligofreni (psykisk efterblivenhet) 88 fall, psykopati 21, schizofreni
6, kronisk encephalit 5, psykoinfantilism 4 och demenstillstånd 2.
Enligt Kungl. Maj ds föreskrift i 8 § tillämpningskungörelsen till kastreimgstagen
ha 66 fall undergått efterundersökning. Av dessa 66 hade emellertid
8 fall kastrerats före lagens tillkomst. Av de 66 efterundersökta hade
13 fortfarande könsdrift och 9 hade förmåga till fullbordat sexuellt umgänge.
De med bibehållen drift voro oligofrena (5 av 48 undersökta) och
psykopater (8 av 11 undersökta). Av dem som bibehållit förmågan till samlag
voro 3 oligofrena och 6 psykopater. Något brottsrecidiv hade ännu icke
torekomnnt hos de 66 efterundersökta. Så länge en man har kvar sin könsdrift,
kan han vara potentiellt farlig. Något radikalmedel mot sexualförbrytelser
kan kastrering alltså icke anses vara.
Det hittillsvarande svenska materialet är som av ovanstående redogörelse
fi amgår för litet för att medgiva några mera vittgående slutsatser även om
det bleve föremål för en mer ingående bearbetning. Frågan om den utredning,
varom motionärerna hemställt, synes därför vara för tidigt väckt.
Bortsett från det resultat, en sådan eventuell framtida utredning kan ge,
har frågan om tvångskastrering emellertid en principiell sida, som redan nu
kan diskuteras. Ur medicinsk synpunkt är kastrering en nödfallsutväg, enär
läkekonsten ännu icke förfogar över andra behandlingsmetoder med här
asyftad verkan. Kastreringen är dessutom ett grovt stynipande ingrepp och
då det icke företages enligt lag eller av medicinska skäl, att anse" som svår
kroppsskada i strafflagens mening. Ett införande av tvångskastrering skulle,
aven om darmed endast avsåges att förebygga sexualbrott, lätt komma att
uppfattas som ett återinförande av kroppsstraff i vår lagstiftning vilket
måste anses betänkligt.
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
21
Sinnesundersökning vid sedlighetsbrott.
Förutsättningarna för sinnesundersökning i brottmål angivas i 41 § sinnessjuklagen.
I paragrafens första stycke stadgas, att om anledning föreligger
till antagande att den, som är misstänkt för brott, begått brottet under
inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, domstolen skall förordna om sinnesundersökning,
där ej av särskilda skäl sådan undersökning finnes obehövlig.
Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande
av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande. I andra
stycket föreskrives, att om brottet ej finnes förskylla svårare straff än böter,
sinnesundersökning må ske endast när särskilda skäl därtill äro.
Sinnesundersökning av den, som förvaras i häkte, skall enligt 42 § verkställas
å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd läkare, medan
sådan undersökning av den, som befinner sig på fri fot, enligt 43 § skall
verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Här må erinras om att i 18 kap. 13 § strafflagen, vilket lagrum behandlar
tukt och sedlighet sårande gärning, såsom straff stadgas böter eller
fängelse.
Bestämmelsen i 41 § sinnessjuklagen fick sin nuvarande utformning vid
den revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser samt reglerna om
sinnesundersökning in. in., som genomfördes vid 1945 års riksdag.
Den till grund för lagstiftningen liggande utredningen verkställdes av
strafflagberedningen. I dess betänkande (SOU 1942:59) föreslogs en bestämmelse
av samma innehåll som i nuvarande 41 § andra stycket sinnessjuklagen.
Till motivering för bestämmelsen anförde beredningen:
De olägenheter som en sinnesundersökning medför för den tilltalade göra
det angeläget att undersökning icke beslutas då densamma skulle innebära
ett större mått av lidande och obehag än det straff domstolen kan tänkas
komma att utmäta. Särskilt gäller detta då högre straff än böter ej anses
böra komma i fråga. Nackdelarna av att den tilltalade dömes till straff, ehuru
han kanske bort förklaras straffri, äro här mindre än då frihetsstraff skall
ådömas. I särskilda fall kan dock sinnesundersökning vara önskvärd såsom
ett medel att få den tilltalade omhändertagen. I andra stycket av paragrafen
har med anledning av det nu anförda upptagits en bestämmelse av innehåll
att, där brottet ej finnes förskylla svårare straff än böter, sinnesundersökning
må ske endast när särskilda skäl därtill äro. Därest domstolen icke
vill utmäta högre straff än böter, skall alltså i regel domstolen på det föreliggande
materialet bedöma om den tilltalade kan anses hava begått brottet
under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Detta torde överensstämma
med nuvarande praxis. I allmänhet torde domstolarna vara benägna
att i mål om ansvar för rena bagatellförseelser icke ingå. i någon prövning
av frågan om den tilltalade lider av psykisk abnormitet och i vart
fall anse att anledning saknas att presumera ett kausalsamband mellan
denna och den åtalade förseelsen.
22
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
Den av beredningen föreslagna undantagsbestämmelsen för bötesfall upptogs
icke i den proposition i ämnet, nr 239, som förelädes 1945 års riksdag.
Föredragande departementschefen, dåvarande statsrådet Bergquist, uttalade
i propositionen, att en dylik föreskrift knappast torde vara behövlig.
Bestämmelsen i 41 § andra stycket sinnessjuklagen infördes på hemställan
av utskottet, som därvid i sitt utlåtande, nr 37, uttalade, att det vore
angeläget att beslut om sinnesundersökning, med hänsyn till de olägenheter
som alltid vore förenade med en sådan undersökning, över huvud taget icke
meddelades i mål av mindre allvarlig beskaffenhet. Utskottet erinrade om
att det föreslagna förbehållet att sinnesundersökning även vid bötesbrott
finge ske när särskilda skäl därtill äro torde utgöra en tillfyllestgörande
garanti för att undersökning verkligen komme till stånd i sådana undantagsfall,
då sakliga skäl talade för en undersökning av sinnesbeskaffenheten.
Riksåklagarämbetet har under erinran om vissa i första kammaren den
3 november 1948 gjorda uttalanden tillställt statsåklagarna en cirkulärskrivelse
av den 8 november 1948, avsedd att jämväl delgivas dem underställda
åklagare, vari bl. a. anföres följande:
I anledning av vad som sålunda förekommit vill ämbetet till en början
framhålla att tukt och sedlighet sårande gärningar som företas mot minderåriga
endast mera sällan torde vara av den lindriga natur att brottet
kan anses förskylla allenast böter. Redan av denna anledning lägger bestämmelsen
i 41 § andra stycket sinnessjuklagen icke hinder i vägen mot
verkställande av sinnesundersökning. Även om man i något fall kan räkna
med att det aktuella brottet icke kommer att förskylla högre straff än böter,
hindrar nämnda lagrum likväl icke en undersökning. Sådana särskilda skäl
till sinnesundersökning som omförmälas i nämnda lagrum torde nämligen
vara för handen så snart man har anledning antaga att risk för återfall i
brott av förevarande slag föreligger. Denna risk är självfallet särskilt stor
vid ifrågavarande brott.
Uppenbarligen är det med hänsyn till samhällets skydd mot brottslingar
av ifrågavarande slag synnerligen angeläget att sinnesundersökning kommer
till stand i alla de fall där återfall kan befaras. Undersökningen kan
leda till att den tilltalade befinnes vara så själsligt abnorm att han efter
straffriförklaring blir intagen å sinnessjukhus. I andra fall kan undersökningen
giva vid handen att förvaring bör ådömas eller att den tilltalade bör,
med begagnande av 8 § lagen om villkorlig dom, erhålla psykiatrisk vård å
anstalt eller ställas under tillsyn av hjälpverksamhetsläkare vid vederbörande
sinnessjukhus.
Riksåklagarämbetet säger sig med vad sålunda anförts hava velat fästa
statsåklagarnas uppmärksamhet på att yrkande om sinnesundersökning
bör av åklagaren framställas i alla de fall, där någon som gjort sig skyldig
till sexuellt angrepp mot minderårig kan befaras återfalla i sedlighetsbrott.
Åklagaren bör vidare enligt cirkulärskrivelsen, sedan undersökningsresultatet
föreligger, framställa yrkande om den kriminalpolitiska åtgärd
som i det särskilda fallet är erforderlig för att skydda samhället mot fortsatt
sådan brottslighet från den tilltalades sida. Riksåklagarämbetet anmodar
tillika åklagarna att till ämbetet inberätta utgången i de mål däri
18 kap. 13 § strafflagen tillämpats å brott som inneburit sexuellt angrepp
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
mot minderårig. Därvid bör tillika angivas huruvida åklagaren ämnar fullfölja
talan mot domen.
Genom kungl. brev den 25 februari 19i9 hava vissa åtgärder föreskrivits
i anledning av den starkt ökade arbetsbelastningen på sinnessjukavdelningarna
vid fångvården. I ett vid brevet fogat meddelande erinras om att fångvårdens
undersökningsorganisation för de häktade har en katastrofal arbetsbalans.
I meddelandet anföres bland annat:
Några siffror skola anföras här för att belysa läget. Den 1 februari 1949
var antalet undersökningsfall inom fångvården 151. Av dem hade 36 väntat
i mer än två månader. Längsta tillåtna undersökningstiden utan anstånd
är sex veckor. Fångvården disponerar för denna uppgift ca 8 läkare, vilka
hinna med ca 40 utlåtanden i månaden. Antalet inneliggande undersökningsfall
är därför 3 å 4 gånger så stort som det borde vara med denna
organisation. De rättspsykiatriska avdelningarna disponera 13 läkare och
hade den 1 februari 1949 136 undersökningsfall.
Innebörden av de föreskrivna åtgärderna är i huvudsak, att vissa sinnesundersökningar
av häktade skola överföras från den därför avsedda
organisationen, sinnessjukavdelningarna vid fångvården, till rättspsykiatriska
avdelningar vid statens sinnessjukhus. Dessas uppgift är, såsom ovan
nämnts, att verkställa sinnesundersökningar av icke häktade. Undersökningarna
av de häktade skola enligt föreskrift i brevet, med de undantag som
medicinalstyrelsen föreskriver, äga företräde framför de undersökningar,
som eljest skola utföras på den rättspsykiatriska avdelningen. I meddelandet
framhålles såsom en följd härav att övriga undersökningsfall finge
vänta, vilket vore beklagligt. Emellertid uttalas, att detta icke hade så svåra
skadeverkningar som överbeläggningen på fångvårdens sinnessjukavdelningar
med därav följande risk får svåra orosutbrott o. s. v.
I motionerna I: 110 och II: 135 anföres bland annat:
Sedlighetsbrotten äro för närvarande föremål för behandling av straffrättskommittén
inom ramen för det allmänna reformarbetet pa kriminallagstiftningens
område. Riksdagen får därför anledning att i sinom tid taga
ställning till frågan i dess helhet. Resultatet av kommitténs arbete kan
emellertid komma att dröja.
I avbidan härpå synas vissa åtgärder utan tidsutdräkt böra företagas
beträffande en särskild grupp brottslingar inom sedlighetsbrottens område,
nämligen dem som föröva sadana »tukt och sedlighet sårande gärningar»,
som avses i 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen.
Under nämnda lagrum falla ett stort antal sedlighetssårande förfaranden
av tämligen skiljaktig natur. I huvudsak torde man kunna urskilja tre
huvudgrupper:
1) exhibitionism, d. v. s. blottande av könsorganen för personer av motsatt
kön,
2) andra sexuella angrepp, som äro riktade mot personer av motsatt
kön och som icke innefatta våldtäkt, försök till våldtäkt, incest eller annan
straffbelagd otukt, samt
3) vissa homosexuella förfaranden, som icke kunna betecknas som otukt.
Bland dem som föröva dessa brott kunna de homosexuella i detta sammanhang
lämnas å sido, särskilt med hänsyn till att homosexuella angrepp
mot minderåriga i stor utsträckning falla under 18 kap. 10 § strafflagen.
24
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
Vad angår exhibitionisterna, torde de flesta av dessa utgöras av intellektuellt
efterblivna och psykoinfantila individer vilka ofta torde vara i behov
av psykiatrisk vård i någon form.
Den återstående gruppen, som alltså består av dem som föröva andra
sedlighetssårande gärningar än de nyss berörda, torde i icke ringa män
innesluta sexualförbrytare av vida allvarligare slag. Bland dessa torde man
nämligen ha att söka åtskilliga abnorma individer, som kanske endast ertappas
med exempelvis otuktig beröring av småflickor, men som endast på
grund av omgivningens vaksamhet, skrämsel eller andra tillfälliga omständigheter
stanna därvid. Här är det alltså fråga om människor, vilka ofta
lida av djupgående psykiska defekter och som, om de icke bli föremål för
värd, kunna bli till påtaglig fara för sin omgivning. Det framstår därför
som synnerligen angeläget att deras abnormitet blir fastställd så att vårdbehovet
kan tillfredsställas. Vanliga straff torde på personer av här avsedd
beskaffenhet icke ha någon nämnvärd återhållande effekt.
Vad som nu föranleder, att detta spörsmål bör uppmärksammas, är att
de personer som lagforas för brott mot 18 kap. 13 § andra punkten straffl;''.
Sen o— i motsats till andra sedlighetsförbrytare — i allmänhet icke bli
töremål för sinnesundersökning.
En ändring av domstolarnas praxis synes snarast böra komma till stånd.
Detta kan ske på i huvudsak två vägar. I ett uttalande, som representanter
for ett stort antal svenska kvinnoföreningar riktat till straffrättskommittén,
har man i törsta hand pekat på önskvärdheten av en skärpning av påföljden
för sedlighetssårande gärningar för att därigenom giva domstolarna
större möjligheter att förordna om sinnesundersökning. Som nyss anförts
torde emellertid påföljden som sådan ha ringa betydelse för att avhålla de
människor, som det här är fråga om, från att begå sina brott. Man bör
vidare minnas att under 18 kap. 13 § strafflagen kunna hänföras också vissa
okynnesförseelser, som i och för sig icke böra medföra strängare påföljd
an böter. Med hänsyn härtill och då det kan möta betänkligheter att ta upp
frågan om påföljden, innan utredning om lagstiftningens framtida utformning
på detta område föreligger, synes det mig att en straffskärpning icke
är den lämpligaste lösningen, åtminstone för närvarande.
Det syfte man i själva verket vill tillgodose, nämligen att de här ifrågavarande^
förbrytarna regelmässigt underkastas sinnesundersökning, kan
P** enklare sätt. Det borde sålunda enligt min mening vara
möjligt att uttryckligen undantaga sedlighetssårande handlingar från den
i 41 g andra stycket sinnessjuklagen stadgade begränsningen av sinnesundersökningar
vid bötesbrott.
Strafflagberedningen yttrar i anledning av motionerna I: 110 och II: 135:
I motionerna beröres endast ett område av sexualbrottsligheten, nämligen
tukt och sedlighet sårande gärningar. Straffskalan för detta brott är böter
eller fängelse; vanligen stannar straffet vid böter. Den i 41 § andra stycket
sinnessjuklagen uttryckta begränsningen i tillämpandet av sinnesundersökning
beträffande lagöverträdare, vilkas brott endast förskylla böter, synes
ha föranlett domstolarna att, såsom i motionerna anföres, tämligen ofta
underlåta att förordna om sinnesundersökning beträffande dem som förövat
tukt och sedlighet sårande gärning.
Beredningen kan helt instämma i vad som anföres i motionerna om önskvärdheten
av att detta klientel blir föremål för sinnesundersökning. För att
nå detta syfte torde det icke vara nödvändigt eller ens lämpligt att — såsom
någon gång föreslagits — skärpa de i"l8 kap. 13 § strafflagen stadgade
påföljderna. I själva verket torde icke 41 § andra stycket sinnessjuk
-
25
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
lagen böra tolkas så att sinnesundersökning vanligen skulle böra underlåtas
beträffande de sedlighetsförbrytare som falla under 18 kap. 13 § strafflagen.
Då beredningen på sin tid föreslog den avfattning lagrummet nu har,
framstod det för beredningen som naturligt, att »särskilda skäl» i de flesta
fall borde anses föreligga, när fråga vore om sedlighetsbrott. Det må nämnas,
att denna uppfattning även kommit till uttryck i en från riksåklagarämbetet
till rikets åklagare riktad cirkulärskrivelse, vari åklagarna anmodas
att i mål av förevarande beskaffenhet hemställa om sinnesundersökning
av den tilltalade.
Redan en förnuftig tillämpning av gällande rätt torde alltså föranleda,
att det med motionerna avsedda klientelet vanligen underkastades sinnesundersökning.
En tukt och sedlighet sårande handling utgör — om den
icke är en alldeles uppenbar okynnesförseelse eller den förövats under tillfälliga
omständigheter, som tydligt giva vid handen att den icke kan återföras
på någon psykisk rubbning hos gärningsmannen — ett symtom på
att vederbörandes sinnesbeskaffenhet avviker från det normala och att han
är i behov av psykisk eller annan vård i någon form. Vid sidan av vård på
sinnessjukhus förfogar man numera över talrika möjligheter att genom
förmedling av en villkorlig dom åvägabringa den vård som framstår som
mest ändamålsenlig.
Som symtom på ett vårdbehov har en tukt och sedlighet sårande gärning
så mycket större betydelse ur de synpunkter, som i detta sammanhang böra
beaktas, som gärningsmannens abnormitet kan vara mera djupgående och
hans vådlighet i motsvarande grad större, än den aktuella gärningen kanske
tyder på. Först genom en sinnesundersökning kan det fastställas hur härmed
förhåller sig. En dylik undersökning är också vanligen motiverad för
att domstolen skall kunna taga ställning till den behandling, som kan vara
av behovet påkallad. Under alla förhållanden är det enligt beredningens
åsikt påkallat, att domstolen införskaffar sådant läkarintyg beträffande
den tilltalade, som avses i 4 § lagen om särskild förundersökning i brottmål.
Ehuru, såsom ovan framhållits, motionernas syfte tillgodoses redan av
gällande rätt, kan det vara lämpligt att den särställning, ifrågavarande gärningar
intaga bland övriga bötesbrott, kommer till tydligt uttryck i lagtexten.
Beredningen förordar fördenskull, att 41 § andra stycket sinnessjuklagen
förtydligas i förevarande hänseende i överensstämmelse med motionernas
förslag. En dylik lagändring synes vara av så enkel beskaffenhet,
att den skulle kunna genomföras utan särskild utredning.
Medicinalstyrelsen anför:
Syftet med motionen är att en särskild grupp av brottslingar inom sedlighetsbrottens
område, nämligen de som föröva sådana tukt och sedlighet
sårande gärningar som avses i 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen, regelmässigt
skulle underkastas sinnesundersökning. Då normalstraffet i dylika
fall är böter, ådömas också sådana i det övervägande antalet fall. Enligt
41 £ andra stycket sinnessjuklagen må, då brott icke finnes förskylla
svårare straff än böter, sinnesundersökning av den misstänkte ske, endast
när särskilda skäl äro därtill. Domstolarna synas också enligt motionären
draga sig för att förordna om sinnesundersökning i dylika fall.
Ehuru medicinalstyrelsen i likhet med motionären anser, att nämnda sedlighetsförbrytare
böra bli föremål för sinnesundersökning i ökad omfattning,
får styrelsen dock göra vissa erinringar.
Ten skrivelse till statsåklagarna av den 8 november 1948 har riksåklagar -
26
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
ämbetet bl. a. framhållit, att tukt och sedlighet sårande handlingar, som
företas mot minderåriga, endast mera sällan torde vara av den lindriga
natur, att brottet kan anses förskylla allenast böter. Redan av denna anledning
lägga bestämmelserna i 41 § andra stycket sinnessjuklagen icke
hinder i vägen för förordnande om sinnesundersökning. Även om man i något
fall kan räkna med att brottet icke kommer att förskylla högre straff
än böter hindrar nämnda lagrum likväl icke en undersökning. Sådana särskilda
skäl till sinnesundersökning som omförmälas i nämnda lagrum torde
nämligen vara för handen, så snart det föreligger risk för återfall i brott av
samma slag.
Det synes sannolikt att sedlighetsförbrytare efter riksåklagarens initiativ
komma till sinnesundersökning i betydligt ökad omfattning.
Med hänsyn till vad riksåklagaren anfört synes den ifrågasatta ändringen
av lydelsen i 41 § sinnessjuklagen ej vara påkallad. Sedlighetsbrotten
äro för övrigt som motionären framhåller för närvarande under behandling
av straffrättskommittén.
Frågan om sinnesundersökning vid brott enligt 18 kap. 13 § strafflagen
har berörts även i vissa yttranden över motionerna II: 17 och I: 18.
Sålunda hava socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen erinrat om riksåklagarens
cirkulärskrivelse till statsåklagarna av den 8 november 1948.
Socialstyrelsen anför därutöver:
Styrelsen delar motionärernas uppfattning, att alla sexualförbrytare, även
de som endast göra sig skyldiga till tukt och sedlighet sårande handlingar,
böra sinnesundersökas. Möjlighet härtill torde redan nu föreligga jämlikt
41 § sinnessjuklagen. Enligt nämnda lagrum må, då brott icke finnes förskylla
svårare straff än böter, sinnesundersökning äga rum, när särskilda
skäl motivera en sådan åtgärd. Enligt styrelsens mening äro sexualförbrytelser,
även de av lindrigare karaktär, av sådan art, att sinnesundersökning
i regel bör komma till stånd.
Straffrättskommittén yttrar:
Kommittén vill vidare erinra om möjligheten för domstolarna att jämlikt
41 § sinnessjuklagen förordna om sinnesundersökning av personer, som
misstänkas för brott. Enligt nämnda lagstadgande må emellertid, om brottet
icke finnes förskylla svårare straff än böter, sinnesundersökning av den
misstänkte ske endast när särskilda skäl därtill äro. Med anledning härav
vill kommittén framhålla, att även om de personer, som lagforas för brott
mot 18 kap. 13 § andra punkten strafflagen, i stor utsträckning ådömas
allenast böter, böra enligt kommitténs mening med hänsyn till dessa brotts
natur i regel sådana särskilda skäl anses föreligga, att sinnesundersökning
äger rum. Därest sinnesundersökning verkställes, torde domstolarna i varje
särskilt fall få den kännedom om orsakerna och bakgrunden till brottet, som
på forskningens nuvarande ståndpunkt står att vinna, ävensom ökade möjligheter
att bedöma om vårdbehov föreligger eller vilka åtgärder som i övrigt
böra vidtagas inom ramen för gällande realctionssystem för att förebygga
återfall i brott av detta slag.
Det kan i detta sammanhang erinras, att frågan om vidgade möjligheter
för domstolarna att förordna om sinnesundersökning av personer, som gjort
sig skyldiga till sedlighetsförbrytelser, har berörts i en framställning till
kommittén från ett antal svenska kvinnoorganisationer.
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
27
Utskottet.
Ämnet för ifrågavarande motioner är sedlighetsbrotten. I motionen II: 17
föreslås en allmän utredning med uppgift att överväga åtgärder till skydd
för barn och ungdom mot sexualförbrytare. De övriga motionerna åsyfta
lagändringar, varigenom samhällsskyddet mot sexualbrottsligheten på enstaka
punkter skulle kunna förbättras.
Sedlighetsbrotten ha under den senaste tiden varit föremål för särskild
uppmärksamhet och betraktas i vida kretsar med oro. Även motionerna
synas i viss mån vara uttryck för dessa stämningar.
I det föregående har redovisats visst material rörande frekvensen av sedlighetsbrott.
Detta gör icke anspråk på fullständighet. Varken i fråga om
det verkliga antalet dylika brott eller de begångna brottens svårhet torde
några bestämda slutsatser kunna dragas. Materialet avspeglar emellertid
utvecklingen av brottsligheten på förevarande område. Det giver tydligt vid
handen, att någon nämnvärd ökning av antalet sedlighetsbrott icke ägt
rum. Snarare torde man vara berättigad antaga, att frekvensen under de senaste
åren i stort sett varit oförändrad.
Strafflagens bestämmelser om sedlighetsbrott äro föremål för revision genom
straffrättskommittén. Även på andra lagstiftningsområden, som äro
av betydelse i förevarande sammanhang, pågår ett omfattande reformarbete.
Här må särskilt erinras om strafflagberedningens arbete på reformer inom
det straffrättsliga reaktionssystemets område. Det är enligt utskottets mening
uppenbart, att det pågående reformarbetet ej bör avbrytas. Utskottet
kan sålunda icke förorda, att en allmän utredning skulle i förevarande del
övertaga de nu verksamma utredningsorganens arbetsuppgifter. Frågan blir i
stället, om ytterligare utredningsorgan erfordras för att giva allsidig belysning
åt hithörande problem och samordna skyddet mot sexualbrottsligheten.
I motionen II: 17 har angivits, att orsakerna till sedlighetsbrotten, återfallsfrekvensen
i sådana brott och de skador, som vållats barn och ungdom genom
sexualförbrytare, borde göras till föremål för särskild utredning och
att en uttömmande behandling av dessa spörsmål icke kunde förväntas av
de nu arbetande organen.
De båda först nämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén
har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra
sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen,
men bär tillika uttalat, att den icke har något att erinra mot en mera omfattande
utredning av det slag som åsyftas i motionen. Utan tvivel vore det
av stort värde, om en ingående undersökning verkställdes på förevarande
område. Resultaten av undersökningen skulle kunna tillgodogöras icke blott
av straffrättskommittén utan även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet
ha att syssla med sexualbrottsligheten. Utskottet finner emellertid
icke påkallat att tillsätta en särskild kommitté för ändamålet. Undersökning
en synes kunna ske under enklare former. I socialstyrelsens yttrande bär
28
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
föreslagits, att nämnda styrelse skulle i samråd med medicinalstyrelsen låta
utföra de erforderliga specialundersökningarna. En dylik anordning synes i
och för sig lämplig. Även andra utvägar äro emellertid tänkbara. Sålunda
skulle specialundersökningarna kunna utföras för straffrättskommitténs
räkning och resultaten publiceras av nämnda kommitté. Med hänsyn till innehållet
i yttrandena förväntar utskottet, att erforderliga initiativ komma
att tagas av de berörda myndigheterna och utredningsorganen efter samråd
med varandra. Utskottet finner därför ej påkallat föreslå riksdagen att rikta
någon framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.
Vad här uttalats torde i stort sett även gälla det återstående av motionärerna
utpekade undersökningsområdet. En samling och bearbetning av tillgängligt
material rörande de för sexualbrott utsatta barnens reaktioner och
psykologiska utveckling m. in. skulle kunna bliva av värde ur flera synpunkter.
Framför allt skulle man härigenom få underlag för en omprövning
av nu tillämpade metoder vid förhör med barnen. Av hänsyn till barnen
torde emellertid dessa undersökningar böra utföras med varsamhet och
grundas uteslutande å redan tillgängligt material.
Utskottet finner angeläget, att de särskilda åtgärderna mot sexualbrottsiigheten
samordnas. Icke heller för detta ändamål torde emellertid en särskild
kommitté vara erforderlig. Det torde ankomma på de nu arbetande
utredningsorganen, främst straffrättskommittén, att tillse att en dylik samordning
sker.
Motionärerna efterlysa även åtgärder för att åstadkomma bättre bevakning
i parker och å andra allmänna platser. Denna fråga synes böra lösas
i samband med andra spörsmål rörande polisväsendets organisation och
användning.
I motionerna 1:61 och 11:75 påyrkas utredning angående frågan, under
vilka förutsättningar kastrering måtte kunna verkställas i mera påtagligt
samband med sedlighetsbrott. Motionärerna synas närmast åsyfta införande
av möjlighet till tvångskastrering av sedlighetsförbrytare.
Gällande lag om kastrering, som infördes år 1944, förutsätter, att den
person, å vilken ingrepp skall företagas, samtyckt till åtgärden. Vid lagens
tillkomst dryftades ingående frågan om kastreringen borde vara frivillig
eller om möjlighet skulle öppnas till tvångskastrering. Frågan sågs huvudsakligen
ur praktiska synpunkter. Enighet rådde om att något behov av
tillgång till tvångskastrering då icke förelåg. Såvitt utskottet kunnat finna
ha erfarenheterna från lagens tillämping icke givit vid handen annat än att
lagen på nöjaktigt sätt uppfyller sitt ändamål. På grund härav och då tvångskastrering
icke bör lagfästas utan tvingande skäl, har utskottet icke funnit
anledning förorda den av motionärerna begärda utredningen.
I motionerna I: 110 och II: 135 föreslås ändring av 41 § andra stycket
sinnessjuklagen i syfte att personer, som åtalas för tukt och sedlighet sårande
gärningar mot barn och ungdom, i större omfattning än nu sker skola
bliva föremål för sinnesundersökning. Den ovan redovisade utredningen synes
giva vid handen, att sinnesundersökning vid dylika brott sker förhållandevis
sällan.
29
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
Utan tvivel föreligger ofta psykisk abnormitet hos dem som föröva ifrågavarande
brott. En undersökning av sinnesbeskaffenheten bör, icke minst
med tanke på risken för framtida återfall i sexualbrottslighet av måhända
grövre slag, komma till stånd i ökad utsträckning. Viss varsamhet måste
dock iakttagas med tanke på de svårigheter, varunder den för sinnesundersökningar
avsedda organisationen nu arbetar. Även i förevarande fall måste
domstolen, efter prövning av samtliga föreliggande omständigheter och helst
efter inhämtande av läkarintyg enligt lagen om särskild förundersökning i
brottmål, avgöra, om sinnesundersökning är nödvändig.
Redan den nuvarande formuleringen av 41 § sinnessjuklagen giver domstolarna
befogenhet att låta verkställa sinnesundersökning i den utsträckning
här förordats. Efter det initiativ i frågan som tagits av riksåklagarämbetet
lärer vara att förvänta, att domstolarna mera än tidigare komma
att beakta behovet av att sinnesundersökning sker i de fall, då sådan enligt
vad ovan nämnts kan anses vara av betydelse.
Med hänsyn till vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
den föreslagna lagändringen. Mot densamma synes jämväl kunna anföras,
att den skulle kunna anses innebära en anvisning att förordna om
sinnesundersökning vid vissa i 18 kap. 13 § strafflagen upptagna tukt och
sedlighet sårande gärningar, vilka närmast utgöra rena ordningsförseelser,
exempelvis utbjudande av sedlighetssårande bilder.
På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 11:17, 1:61, 11:75, 1:110 och
II: 135, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 april 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Lodenius, Olofsson, fru Lindström, herrar
John Wiktor Jonsson, Georg Pettersson och fröken Andersson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Johnsson i Stockholm*, Landgren, Fagerholm, fru Johansson i
Skövde* och herr Svensson i Stenkyrka.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
30
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
Reservationer:
1) av herr Rijlander, fru Lindström, herr Johnsson i Stockholm och fru
Johansson i Skövde, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande
lydelse:
Ämnet för---(lika med utskottet)---kunna förbättras.
Sedlighetsbrotten ha---(lika med utskottet)----dessa stäm
ningar.
I det ----(lika med utskottet)---varit oförändrad.
Strafflagens bestämmelser----(lika med utskottet)---arbe
tande
organen.
De bada förstnämnda spörsmålen äga nära inbördes sammanhang. Straffrättskommittén
har i sitt yttrande förklarat, att den har för avsikt att tillgodogöra
sig de resultat som uppnåtts inom den vetenskapliga forskningen
beträffande orsakerna och bakgrunden till sedlighetsbrott. Däremot torde
det icke falla inom vare sig straffrättskommitténs eller strafflagberedningens
uppdrag att företaga sådana socialpsykiatriska specialundersökningar,
bestående i bearbetning av de hos medicinalstyrelsen samlade berättelserna
rörande verkställda sinnesundersökningar av sexualförbrytare, sjukhusjournaler
m. in., som kunna ställas till förfogande beträffande på sinnessjukhus
intagna abnorma, och övriga tillgängliga handlingar, varom i motionen
närmast är fråga. Straffrättskommittén har också uttalat, att den
icke har något att erinra mot en mera omfattande utredning av det slag som
åsyftas i motionen. Strafflagberedningen har påpekat, att i den mån de
psykiska behandlingsmetoderna för abnorma genom bearbetning av dylikt
material eller på annat sätt bör bli föremål för intensifierat studium, detta
är en rent medicinsk forskningsuppgift och att åtgärder för främjande av
vetenskaplig forskning på detta liksom på andra områden faller utom beredningens
kompetens. Utan tvivel vore det av stort värde, om en ingående
undersökning verkställdes på förevarande område. Resultaten av undersökningen
skulle kunna tillgodogöras icke blott av straffrättskommittén utan
även av övriga utredningar, vilka i sin verksamhet ha att syssla med sexualbrottsligheten.
Utskottet finner emellertid icke påkallat att tillsätta en särskild
kommitté för ändamålet. Huvudsakligen lärer det bliva fråga om sådana
socialpsykiatriska undersökningar som ovan nämnts. Dessa undersökningar
torde, såsom socialstyrelsen föreslagit, lämpligen böra ledas av medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen i samråd. Av yttrandena framgår visserligen,
att de berörda myndigheterna hysa intresse för att dylika undersökningar
skola verkställas. Dessa torde emellertid, för att en allsidig utredning
av hithörande problem skall komma till stånd, bliva så omfattande, att de
förutsätta beslut av Kungl. Maj:t. På Kungl. Maj :t synes jämväl böra ankomma
att meddela närmare föreskrifter rörande desamma. En framställning
i ämnet torde därför böra göras av riksdagen hos Kungl. Maj :t.
En samling och bearbetning av tillgängligt material rörande de för sexual -
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
31
brott utsatta barnens reaktioner och psykologiska utveckling m. m. skulle
även vara av värde ur flera synpunkter. Framför allt skulle man härigenom
få underlag för en omprövning av nu tillämpade metoder vid förhör med
barnen. Dessa undersökningar synas böra utföras i anslutning till de ovan
förordade. Av hänsyn till barnen torde emellertid undersökningarna i fråga
böra utföras med varsamhet och grundas uteslutande å redan tillgängligt
material.
Utskottet finner — — — (lika med utskottet)---samordning sker.
Motionärerna efterlysa även åtgärder — — — (lika med utskottet)
---och användning.
I motionerna I: 61 och II: 75---(lika med utskottet) —--av
sedlighetsförbrytare.
Gällande lag---(lika med utskottet)---begärda utredningen.
I motionerna I: 110 och II: 135---(lika med utskottet)---för
hållandevis
sällan.
Utan tvivel ----(lika med utskottet) —---är nödvändig.
Redan den —--(lika med utskottet)--— förevarande fall.
Med hänsyn —--(lika med utskottet)---sedlighetssårande
bilder.
På ovan angivna skäl får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av motionen II: 17 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om anordnande av socialpsykiatriska
undersökningar av sedlighetsförbrytare och offer
för sådana i enlighet med vad utskottet ovan förordat,
samt
B) att motionerna 1:61, 11:75, 1:110 och 11:135 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
2) av fröken Andersson och herr Fagerholm, vilka anfört:
Sexualbrottsligheten har under den senaste tiden betraktats med stigande
oro. Upprörande fall av sådan brottslighet ha kommit till allmänhetens kännedom.
Från skilda håll ha krav rests på effektiviserade åtgärder mot sedlighetsförbrytarna.
Sexualbrott mot barn ha en särskilt oroväckande karaktär
genom de allvarliga, stundom livslånga psykiska och fysiska skador som
vållas offren. Det av utskottet redovisade materialet synes visserligen giva
vid handen, att antalet otuktsbrott, våldtäktsbrott samt tukt och sedlighet
sårande gärningar icke undergått någon påvisbar ökning. Redan det föreliggande
materialet visar emellertid hur allvarligt läget är. Att åstadkomma
ett effektivt skydd för barnen mot sexuella övergrepp måste vara ett samhällsintresse
av första ordningen. En utredning med uppgift att överväga
åtgärder i sådant syfte bör därför komma till stånd. Utredningen synes
lämpligen böra ske i de former och i första hand inriktas på de undersökningsområden,
som utpekats i motionen II: 17. De särskilda åtgärder mot
32
Första lagutskottets utlåtande nr 29.
sexualförbrytare, varom i övriga av utskottet behandlade motioner är fråga,
torde böra prövas av utredningen likaväl som andra tänkbara åtgärder.
På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt en utredning
bestående av representanter för den medicinska forskningen,
juridisk och social sakkunskap samt föräldrar att skyndsamt
överväga möjliga åtgärder till skydd för barn och ungdom
mot sexualförbrytare.
4 97464. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.