Första lagutskottets utlåtande nr 28.
1
Nr 28.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående kontroll
av den offentliga partipropagandan samt angående
bokförings- och redovisning splikt för sammanslutningar
och andra, som bedriva politisk propaganda.
Första lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
fem till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels likalydande
motionerna nr 2 i första kammaren av herr Bergvall m. fl. samt nr 1 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl., dels motionen nr 51 i andra kammaren
av herrar Severin och Lindberg, dels ock likalydande motionerna
nr 162 i första kammaren av herr Lindström m. fl. och nr 202 i andra
kammaren av herr Sehlstedt m. fl.
I motionerna 1:2 och II: 1 hemställes, »att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla dels om en ingående utredning av möjligheterna att åstadkomma
en rättvisande, realistisk och kontrollerbar redovisning av omfattningen
och kostnaderna för publik partipropaganda inför val och folkomröstningar,
dels om de förslag till lagstiftning rörande sådan redovisning,
vartill utredningen kan giva grund».
I anslutning till detta yrkande ha motionärerna i motionen II: 51 hemställt,
»att riksdagen, därest beslut fattas att i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning av valkostnaderna, också måtte besluta att i samma
skrivelse begära utredning även om partiernas inkomstkällor».
I motionerna 1:162 och II: 202 hemställa motionärerna, »att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar
sammanslutningar och andra som bedriva politisk propaganda
böra genom lag åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster och
utgifter samt att årligen avgiva offentlig redovisning för sin propagandaverksamhet».
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd envar för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Gällande rätt.
Svensk rätt upptager inga bestämmelser, som direkt syfta till redovisning
av politiska partiers och opinionsbildande organs finansiering.
Gällande bestämmelser angående bokföringsskyldighet återfinnas i bokföringslagen
den 31 maj 1929. Enligt denna lag åligger bokföringsplikt
1 — Dihang till riksdagens protokoll 1949. 9 sand. 1 avd. Nr 28.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
aktiebolag, handelsbolag, bostadsrättsföreningar och den som yrkesmässigt
driver någon av tjugu särskilt uppräknade arter av rörelse (däribland
tryckeri- och förlagsrörelse). Politiska partier eller sammanslutningar äro
ideella föreningar och därför i regel icke underkastade bestämmelserna i
bokföringslagen.
Några bestämmelser i lagen den 14 september 1944 om aktiebolag medgiva
viss insyn i aktiebolagens ekonomiska förhållanden. Ehuru politisk
verksamhet i regel icke bedrives i aktiebolagets form, kunna dock bestämmelserna
ha visst intresse.
Beträffande först äganderätten till aktierna stadgas i 39 § att ofördröjligen
efter ett bolags bildande en aktiebok skall uppläggas. I denna skola
aktierna upptagas i nummerföljd med uppgift å aktietecknarna. I den mån
därefter förändringar i äganderätten till aktierna anmälas och styrkas, skola
de av styrelsen ofördröjligen införas i aktieboken. Aktieboken skall hållas
tillgänglig för envar som vill taga del av densamma. Aktieägares rätt att
deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter utövas å bolagsstämma.
Äro aktiebreven ställda till viss man, tillkommer rösträtt aktieägare, som
införts i aktieboken (114 §). Det förtjänar anmärkas, att anmälan om förvärv
av aktier för införande i aktieboken är frivillig och att i följd därav
förändringar i äganderätten till aktier icke alltid framgå av aktieboken.
Finansiering av ett aktiebolag kan — vid sidan av tillskott i form av
aktiekapital — ske genom lån eller understöd av olika slag. De bestämmelser
i aktiebolagslagen som avse bolagens årsredovisning taga sikte på
att den rent ekonomiska innebörden av dessa transaktioner skola offentligt
redovisas. I balansräkningen skola exempelvis långfristiga och kortfristiga
skulder redovisas för sig, och i vinst- och förlusträkningen skall bland intäkterna
upptagas en särskild post för vederlagsfria eller andra extraordinära
förvärv (såsom subventioner, gåvor, efterskänkande av fordringar,
förvärv mot vederlag i fall då vederlaget är så ringa att förvärvet väsentligen
framstår som benefikt). Någon skyldighet att angiva långivares eller
understödsgivares namn föreligger icke.
Enligt 76 § aktiebolagslagen må vidare bolagsstämma icke besluta om
användning av bolagets tillgångar för ändamål, som uppenbarligen är främmande
för föremålet för bolagets verksamhet eller för verksamhetens syfte.
Dock äger bolagsstämma använda tillgångarna till allmännyttigt eller därmed
jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till ändamålets beskaffenhet,
bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får anses skäligt.
Motsvarande förbud finnes stadgat för styrelsen (91 §); dess befogenhet
att lämna bidrag till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål är begränsad
så, att bidraget skall i förhållande till bolagets ställning vara av
ringa betydelse. Fattar bolagsstämma beslut om bidrag till visst ändamål
och menar en enskild aktieägare att beslutet står i strid med nämnda för
-
3
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
bud, kan han föra talan mot beslutet genom stämning till domstol. Har
beslutet fattats av styrelsen eller verkställande direktör, bliva de i regel fria
från ansvar gentemot bolaget, om de beviljas ansvarsfrihet. Ansvarsfrihet
anses icke vara beviljad, om aktieägare representerande V10 av aktiekapitalet
röstar emot.
Beträffande ett bolags redovisning av bidrag till ett främmande ändamål
må anmärkas att i vinst- och förlusträkningen kostnaderna skola fördelas
på vissa poster (102 §), bland vilka upptagits »extraordinära kostnader
och förluster». Bidrag till politiskt parti torde böra upptagas under
sistnämnda post. Å ordinarie bolagsstämma äro styrelsen och verkställande
direktör pliktiga (127 §) att på begäran av aktieägare meddela till buds
stående upplysningar om bland annat förvaltningen av bolagets angelägenheter,
därest det kan ske utan förfång för bolaget. Finner styrelsen att
upplysning icke kan lämnas utan förfång för bolaget, skall upplysningen
lämnas till revisorerna, som sedan avgiva yttrande.
''i
Beträffande ekonomiska föreningar gäller enligt 19 § lagen den 22 juni
1911 om ekonomiska föreningar, att förenings tillgångar ej må användks
för ändamål som uppenbarligen är för föreningens verksamhet främmande.
Föreningssammanträde men ej styrelsen får dock till allmännyttigt eller
därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som är av ringa betydenhet
i förhållande till föreningens ställning. Ett föreningsbeslut i strid mot nyssnämnda
förbud kan klandras på talan av minst 1/10 av föreningsmedlemmarna.
Styrelsen blir fri från ansvar för sin förvaltning, om talan ej anställes
inom ett år efter det vederbörlig berättelse framlagts å föreningssammanträde.
Beträffande ideella föreningar saknas lagbestämmelser. Enligt allmänna
rättsgrunder torde dock beträffande dessa gälla i huvudsak detsamma som
för ekonomiska föreningar. Därvid kan uppmärksammas, att ideell förenings
ändamål i vissa fall kan vara angivet på sådant sätt i stadgarna, att
exempelvis bidrag till politisk propaganda ej uppenbarligen är främmande
för föreningens eget ändamål.
I 8 kap. 10 § strafflagen stadgas fängelse eller straffarbete i högst två år
för tagande av utländskt understöd. Straffbestämmelsen drabbar den, som
av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar
eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av
skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket
eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.
Då anledning förekommer att brott mot 8 kap. 10 § strafflagen förövats,
kan husrannsakan företagas och handlingar, som kunna antagas äga
betydelse för utredningen, tagas i beslag.
4
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
Utländsk rätt.
England. Enligt Corrupt and Illegal Practices Prevention Ad, 1853,
samt Representation of the People Act, 1948, skall parlamentskandidats
valagent till en offentlig myndighet överlämna redovisning av alla bidrag
som lämnats till honom och av alla valkostnader med undantag för kandidatens
personliga småutgifter. Detsamma gäller för en kandidat som är
sin egen agent. Annan kandidat skall vitsorda agentens uppgifter. Kandidat
som har en valagent synes emellertid icke vara pliktig att redovisa
varifrån det bidrag han lämnat sin agent härstammar.
Valkostnaderna äro maximerade. Bortsett från kandidatens smärre personliga
utgifter få vid parlamentsval utgifterna icke överstiga 450 £ plus, i
stadsvalkrets, 1% penny för varje röstberättigad och, i annan valkrets, 2
pence för varje röstberättigad (1 £ = cirka 14 kronor 50 öre; 1% penny =
cirka 9 öre; 2 pence = cirka 12 öre med nuvarande valutakurs). Det må
dock framhållas att kandidat i viss utsträckning åtnjuter portofrihet.
Förenta staterna. I The Federal Corrupt Practices Act, 1925, finnas
bestämmelser om redovisning av politiska partiers finansiering. Varje kommitté,
som mottager penningbidrag eller gör utbetalningar i syfte att påverka
val av kongressledamöter eller presidentelektorer, måste ha en ordförande
och en kassaförvaltare (section 302 c, 303 a). Med kommitté menas
en organisation, som avser att påverka valet i två eller flera stater eller,
därest organisationen är en del av en nationell organisation, i en stat (section
302 c). Det åligger kassaförvaltaren att föra detaljerade och exakta
uppgifter om alla bidrag kommittén mottagit, namn och adress för var
och en som lämnat sådant bidrag och transaktionens datum, alla utgifter
som gjorts samt namn och adress på var och en till vilken utbetalning
gjorts och transaktionens datum (section 303 d). Kassaförvaltaren skall i
viss ordning anmäla till en särskild ämbetsman gjorda in- och utbetalningar.
Därvid skola namn och adress angivas på envar som ett år
lämnat 100 dollar eller mer i bidrag samt sådana belopps storlek och dagen
för bidragets lämnande. Summan av mindre bidrag skola också angivas
(section 305). Enskilda skola lämna uppgifter om andra valbidrag än bidrag
till en kommitté, i den mån bidragen uppgått till minst 50 dollar
under ett kalenderår (section 306). Varje kandidat vid val till senaten eller
representanthuset skall också lämna uppgifter om varje bidrag som mottagits
av honom eller för hans räkning ävensom varje utgift som gjorts av
honom eller för hans räkning (section 307). Banker och bolag äro förbjudna
att lämna bidrag vid val av president eller kongressledamöter. Detsamma
gäller fackföreningar (section 313).
Varje kandidats valkostnader äro begränsade till vissa belopp i förhållan -
5
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
de till antalet röstande vid senaste val, dock för val till senaten högst
25 000 dollar och lägst 10 000 dollar samt för val till representanthuset
högst 5 000 dollar och lägst 2 500 dollar.
Av tillgängliga upplysningar att döma torde Danmark, Norge och
Schweiz icke ha några lagbestämmelser av intresse i förevarande sammanhang.
Historik.
Vid 1934 års riksdag väckte herr llallén i andra kammaren en motion,
nr 455, med yrkande om utredning, huruvida och under vilka förutsättningar
politiska sammanslutningar kunde åläggas fullständig bokföring
över sina inkomster och utgifter ävensom under vilka förutsättningar dylika
utgifter kunde bringas till offentligheten. Till motivering för motionen
anfördes bland annat, att till en sann demokrati hörde att allt skedde
i offentlighetens fulla dagsljus och det vore något fel med en politisk
åskådning, om den sökte hemlighålla från vilket håll den hämtade det materiella
underlaget i sin propaganda för att vinna folkmeningen. Full och
ömsesidig klarhet över detta område i det politiska livet vore en nödvändig
renlighetsåtgärd. Det vore även ett allmänt nationellt intresse att medborgarna
hade möjlighet att se i vad mån det existerade en materiell intressegemenskap
mellan en viss åskådning i hemlandet och dess meningsfränder
i främmande länder.
Första lagutskottet hemställde i utlåtande nr 58, att motionen icke måtte
leda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhöll därvid, att det icke
förelåge någon sannolikhet för att en bokföringsskyldighet för politiska
sammanslutningar skulle kunna motverka missförhållanden i fråga om sådana
sammanslutningars beroende av obehöriga inflytelser genom ekonomiskt
understöd eller dylikt. Vederbörande skulle helt visst finna utvägar
att undandraga sig offentliggörande av sådana uppgifter, som visade att de
stode under obehörigt inflytande.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1935 års riksdag väcktes motioner, nr 176 i första kammaren av
herrar Björnsson och Lindström samt nr 441 i andra kammaren av herrar
Hallén och Vougt, med yrkande om utredning, huruvida och under vilka
förutsättningar politiska sammanslutningar kunde åläggas skyldighet att
föra böcker över sina inkomster och utgifter samt utlämna sina räkenskaper
till offentlig kontroll. I motionerna bestreds, att lagbestämmelser
i ämnet skulle bli utan viirde därför att de eventuellt kunde kringgås.
Skulle det befinnas att kontroll utan att kränka verkligt legitima intressen
kunde vinnas genom skyldighet att avlämna deklaration till offentlig myndighet
att hos denna av allmänheten granskas, skulle redan detta utgöra
6
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
en mycket stark garanti mot korruption. Vid blivande utredning borde övervägas
om icke mindre, lokala valorganisationer skulle kunna befrias från
skyldigheten.
Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande nr 14, att motionerna
icke måtte leda till någon riksdagens åtgärd. Utskottet framhöll, att hänsyn
måste tagas till den omfattning i vilken möjlighet funnes att kringgå
en lag. En föreskrift om bokföringsskyldighet kunde kringgås så lätt, att
den icke kunde leda till åsyftat resultat: att avslöja — och på så sätt möjligen
motverka — obehöriga inflytanden på det politiska livet. Utskottet
framhöll vidare, att offentliggörandet av bokföringen skulle giva tillfälle till
politiska förföljelser och trakasserier, varjämte även valhemligheten i stor
utsträckning komme att äventyras. Vidare torde det enligt utskottet vara
tydligt, att det av motionärerna ifrågasatta undantaget för mindre, lokala
valorganisationer skulle medföra att föreskriften om bokföringsskyldighet
skulle komma att sakna betydelse.
I en reservation yrkade två ledamöter bifall till motionerna. Reservanterna
framhöllo, att det trots risken för kringgående låge närmast till hands
att antaga, att den sunda reaktion mot en lurande korruption, som statsmakterna
genom antagandet av en lag i ämnet gåve uttryck åt, skulle för
den alldeles övervägande delen av befolkningen vara fullt tillräcklig för att
hindra manipulationer av befarat slag.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. strafflagen
m. in. (SOU 1940: 8) framlades förslag till ett stadgande av i huvudsak
samma avfattning som ovannämnda bestämmelse i nuvarande 8 kap.
10 § strafflagen. De sakkunniga, som verkställde denna utredning, gjorde
följande allmänna uttalanden om opinionsbildningen och hemlighållandet
av propagandans finansiering:
Särskilda problem erbjuder det i nutiden vanliga förhållandet att det
offentliga meningsutbytet till stor del icke består av individernas egna
meningsyttringar, framkallade av deras personliga intresse för medborgerliga
angelägenheter, utan i stället av en organiserad verksamhet, som står
under en enhetlig ledning och i större eller mindre utsträckning använder
betald arbetskraft. Härigenom kan naturligtvis effektiviteten av eu
meningsriktnings propaganda i hög grad ökas. Och detta gör det möjligt att
propagandans framgång blir beroende icke av argumentens värde eller de
framförda meningarnas förenlighet med skilda medborgargruppers verkliga
åsikt om vad deras ideella eller materiella intressen kräva, utan av styrkan
av de resurser som användas för propagandan. Ett inskridande från
lagstiftningens sida för att förebygga dylika missförhållanden skulle emellertid,
enligt hos oss härskande åskådning, i allmänhet vara förenat med
övervägande olägenhet, åtminstone så länge fråga är om propagandaorganisationer
som bestå av sammanslutningar av medborgare vilka öppet förfäkta
sina egna meningar och intressen. Större betänkligheter möter det att
7
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
lämna fritt spelrum åt propaganda, som organiseras och finansieras av jämförelsevis
begränsade men ekonomiskt starka företag och organisationer, i
sista hand arbetande i privat vinstsyfte. I synnerhet är det farligt att det
hemlighålles, varifrån de medel härröra som möjliggöra en viss propagandaverksamhet.
Härmed sammanhängande missförhållanden hava i olika länder
föranlett vissa lagbestämmelser eller förslag därtill utan att likväl hithörande
problem någonstädes synas hava erhållit en fullständig lösning på
lagstiftningens väg.
Genom propositionen nr 112 till 191+2 års lagtima riksdag framlades ett
förslag till förordning angående offentliga insamlingar, enligt vilket den som
ville anordna offentlig insamling skulle göra anmälan. Huvudsyftet med
lagstiftningen skulle vara att möjliggöra tillsyn över att insamlade medel
komme till avsedd användning. Bland de föreslagna bestämmelserna märktes
ett stadgande, att anordnad av offentlig insamling vore pliktig att på
begäran av polismyndigheten till denna avgiva redovisning över insamlingen
och användningen av de insamlade medlen. Förordningen skulle icke
äga tillämpning å bland annat insamling, som anordnades av politiskt parti
till förmån för partiets verksamhet.
I några remissyttranden över ett preliminärt utkast hade betänkligheter
anförts över undantagandet av de politiska partiernas insamling för partiverksamhet.
Landsorganisationen anförde sålunda, att det vore svårt att
inse varför de politiska partierna skulle vara undandragna kontroll eller
redovisningsplikt. Departementschefen yttrade i anledning härav att ur de
synpunkter varom fråga vore i förevarande sammanhang det icke syntes
vara lämpligt att föreskriva redovisningsskyldighet beträffande medel, som
insamlades av politiska partier för deras verksamhet.
Propositionen blev i enlighet med hemställan av första lagutskottet i
utlåtande nr 58 avslagen av riksdagen, som emellertid i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhöll, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en ny allsidig utredning
i frågan.
Vid 191+1+ års riksdag upptogs frågan om kontroll över offentliga insamlingar
på nytt genom en motion, nr 161 i andra kammaren. Motionen avslogs
av riksdagen på hemställan av första lagutskottet, som i sitt betänkande
nr 40 erinrade om 1942 års riksdagsskrivelse i ämnet.
Vid 191+5 års riksdag väcktes frågan om redovisningsskyldighet för politiska
partier på nytt genom likalydande motioner, i första kammaren nr 190
av herr Sandegård m. fl. och i andra kammaren nr 323 av herrar Lövgren
och Hallén. Motionärerna hemställde, att riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar
och andra, som bedreve politisk propaganda, borde genom
lag åläggas skyldighet att föra böcker över inkomster och utgifter samt
årligen avgiva offentlig redovisning över sin propagandaverksamhet.
8
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
Sammansatt konstitutions- och första lagutskott hemställde i utlåtande
nr 2, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Som
motivering anförde utskottet:
Motionärernas önskemål om kontroll av obehörigt inflytande över politiska
sammanslutningar in. m. finner utskottet förtjäna beaktande. Detta
gäller särskilt sådana fall, då anledning finnes att antaga, att här i riket
framförda åsikter i politiska frågor bestämmas av utländska intressen,
ehuru dessa framträda i förtäckt form. Även om alltså, särskilt i vad angår
den av utländska intressen bestämda propagandan, skäl kunna anföras för
vidtagande av åtgärder i motionernas syfte, inställa sig å andra sidan, såsom
framgår av behandlingen av dessa frågor vid tidigare tillfällen, starka
betänkligheter mot en lagstiftning av ifrågavarande innebörd.
För att en sådan lagstiftning skall kunna göras effektiv, måste skyldigheter
i betydande omfattning åläggas även medborgare som äro fullt lojala
mot samhället i deras politiska handlande. Då gränserna för vad som
inrymmes i begreppet politisk propaganda icke torde kunna närmare
angivas, skulle lagbestämmelser i ämnet ej komma att utgöra ett fast stöd
för rättstillämpningen; denna bleve säkerligen vacklande och inkonsekvent.
För en effektiv kontroll av den politiska propagandan synes det ej vara tillräckligt
att genom införande av bokföringsskyldighet och offentlig redovisning
bereda insyn i företagens ekonomiska förhållanden. Såsom antytts i
motionerna torde det vara nödvändigt att åt särskild myndighet uppdraga
att granska det omfattande material, som på detta sätt skulle bliva tillgängligt.
Mot en sådan administrativ kontroll av det politiska livet inställa
sig emellertid uppenbarligen stora betänkligheter.
_ Oavsett de skäl, som ur nu angivna synpunkter kunna anföras mot ett
bifall till motionerna, torde man icke kunna bortse från möjligheten, att
fullt lojala och politiskt oantastliga bidragsgivare skulle vållas skada såväl
i sina näringsintressen som i andra avseenden, om deras anonymitet
skulle röjas.
Vad särskilt angår den utländska propagandan torde det även vara tvivelaktigt,
huruvida man på den antydda vägen skulle kunna nå längre än som
redan med gällande lagstiftning är möjligt.
Utskottet erinrade i detta sammanhang om straffbestämmelsen (i dåvarande
8 kap. 22 § strafflagen) för tagande av utländskt understöd samt den
möjlighet som vid misstanke om brott stode åklagaren till buds att genom
husrannsakan och beslag skaffa sig tillgång även till annat företags bokföring
och andra handlingar.
Även de möjligheter till fri kritik, som vårt demokratiska samhällsskick
erbjöde, utgjorde ett beaktansvärt skydd mot uppkomsten och utvecklingen
av samhällsskadliga företeelser. Utskottet kunde icke finna, att
missförhållandena på de områden motionerna avsåge vore så allmänna
eller av så djupgående natur att de nödvändiggjorde åtgärder i motionernas
syfte.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I en liknande fråga väcktes vid 1945 års riksdag två likalydande motioner,
nämligen nr 271 i första kammaren av herrar Myrdal och Norman och
Första lagutskottets utlåtande nr 28. 9
nr 358 i andra kammaren av herr Nilsson i Stockholm m. fl. Motionärerna
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag om lagstadgad skyldighet för utgivare av periodiska skrifter
att offentligt redovisa hur skriften finansierades. I motionerna framhölls
faran av opinionsbildningens korruption genom utländskt inflytande.Motionärerna
ansågo, att stadgandet i dåvarande 8 kap. 22 § strafflagen om straff
för utländskt understöd icke i tillräcklig grad verkade förebyggande. Vidare
erinrades om att ekonomiskt beroende kunde taga sig uttryck i fruktan
att misshaga en stor publik, på vars bevågenhet den periodiska skriftens
finansiella ställning berodde. Genom att sambandet mellan opinionsbildningen
och dess finansiella underlag bleve i möjligaste mån belyst, borde
enligt motionärernas mening emellertid opinionsbildningens självständighet
kunna stärkas.
Sammansatt konstitutions- och första lagutskott avstyrkte motionerna
i sitt utlåtande nr 3 med hänvisning till sitt förut nämnda utlåtande nr 2
angående de politiska partiernas redovisningsskyldighet. Utskottet framhöll,
att stor tvekan inställde sig om möjligheten att göra en lagstiftning
effektiv och att betänklighet yppades mot en så vittgående kontroll av det
politiska livet, som skulle bli en följd av förslagets genomförande.
Reservation anfördes av fem ledamöter, vilka hemställde om bifall till
motionens yrkande.
Reservationen antogs av båda kamrarna, i första kammaren med 60 röster
mot 52 röster för utskottets hemställan samt i andra kammaren med
92 röster mot 81 röster för utskottets hemställan.
Vid 19^6 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 222 i
första kammaren av herrar Lindström och Branting samt nr 269 i andra
kammaren av herr Brandt m. fl., att riksdagen ville hos Rungl. Maj:t
anhålla om utredning huruvida och under vilka förutsättningar sammanslutningar
och andra, som bedreve politisk propaganda, borde genom lag
åläggas skyldighet att föra böcker över sina inkomster och utgifter samt
att periodiskt avgiva offentlig redovisning för sin propagandaverksamhet.
Motionärerna hävdade, att syftet med en dylik redovisningsskyldighet
icke krävde inrättandet av någon omfattande kontrollapparat, som kunde
medföra risk för administrativ kontroll över det politiska livet. Syftet borde
kunna tillgodoses genom en enkel föreskrift om skyldighet för politiska
partier, sammanslutningar och andra som bedreve politisk propaganda att
regelbundet av trycket utgiva redogörelser för sina inkomster och utgifter;
det borde åligga något redan existerande samhälleligt organ att samla och
för allmänheten hålla tillgängliga dessa redovisningar.
Första lagutskottet avstyrkte motionen i utlåtande nr 6. Utskottet
betonade inledningsvis, att utländsk propaganda i strid mot svenska intressen
icke borde tolereras, och hänvisade till förut berörda stadgande i strafflagen.
10
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
Utskottet uttalade även, att åtsiktsbildningen i politiska frågor självfallet
borde bedrivas utan påverkan även av inhemska intressen. I den mån
sådan påverkan verkligen förekomme torde den icke kunna omintetgöras
genom införandet av bokförings- och redovisningsskyldighet i enlighet med
motionärernas förslag. De skäl som vid 1945 års riksdag åberopats mot lagstiftning
ägde alltjämt giltighet. Utskottet erinrade särskilt om svårigheten
att göra en lagstiftning i ämnet effektiv — den skulle bli verkningslös i fråga
om de illojala och vålla onödigt besvär för de lojala — om risken för politiskt
oantastliga medborgare att utsättas för obehag och trakasserier samt
om det skydd mot uppkomsten och utvecklingen av samhällsskadliga företeelser
som den fria kritiken erbjöde.
Utskottet hade icke funnit att vad motionärerna föreslagit beträffande
den ifrågasatta kontrollens anordnande vore ägnat att skapa vare sig erforderlig
effektivitet eller nödiga garantier mot missbruk. En lagstiftning
av ifrågavarande art kunde svårligen genomföras utan att den skulle innebära
en kontroll över åsiktsbildningen, som komme att stå i dålig överensstämmelse
med demokratiska rättsprinciper och måhända leda till allvarlig
fara för demokratien själv. Sa länge det ej visats eller åtminstone gjorts
troligt, att missförhållanden verkligen rått i fråga om opinionsbildningen i
landet, borde meningsutbytet och propagandan vara obundna av legala
föreskrifter. Härtill komme att en lagstiftning sådan som den föreslagna
knappast skulle komma att uppbäras av ett allmänt förtroende. Behovet
av lagstiftningen vore slutligen mindre numera än tidigare med
hänsyn till riksdagens hemställan om utredning rörande finansieringen av
periodiska skrifter.
Reservation anfördes av tre ledamöter, vilka framställde samma yrkande
som motionärerna.
Riksdagen biföll utskottets hemställan, i andra kammaren med 104 röster
mot 68 röster för reservationen.
Sedan statsrådet och chefen för justitiedepartementet den 14 juni 1947
utsett en kommitté för att verkställa utredning, huru en ur samhällelig
synpunkt önskvärd förbättrad insyn i företagens ekonomiska förhållanden
skulle kunna vinnas (194-7 års insynskommitté), har kommittén den 19
februari 1949 avgivit betänkande angående förbättrad insyn i enskilda
företags ekonomiska förhållanden (SOU 1949:8). Kommittén framlägger
däri förslag till viss ändring av aktiebolagslagen i syfte att något vidga
aktiebolagens publika redovisning.
Departementspromemorian.
Inom justitiedepartementet har verkställts en förberedande undersökning
i fragan. Som resultat härav har upprättats en promemoria angående
offentlig redovisning av politiska sammanslutningars och periodiska skrif
-
Första lagutskottets utlåtande nr 28. 11
ters finansiering. Promemorian är dagtecknad den 7 december 1948 och
undertecknad av hovrättsassessorn Allan Björklund. Däri återfinnas följande
sammanfattande synpunkter, såvitt angår finansieringen av politiska
sammanslutningar.
Den principiella motiveringen för en lagstiftning om
redovisning splikt.
Orsaken till att frågan upptagits till övervägande först under de senaste
decennierna torde vara den tilltagande intensiteten i partiernas verksamhet,
i synnerhet i samband med valrörelserna, samt vidare den tekniska utvecklingen
på den offentliga propagandans område. Det offentliga meningsutbytet
består numera till en stor del icke av individernas egna meningsyttringar,
framkallade av deras personliga intresse för medborgerliga angelägenheter,
utan meningsutbytet ingår ofta i stället i en under enhetlig
ledning organiserad verksamhet bedriven med därför särskilt anställd peisonal.
Det är uppenbart att effektiviteten av en meningsriktnings propaganda
härigenom kan ökas i hög grad. Den allmänna tekniska utvecklingen
tillhandahåller samtidigt nya hjälpmedel. Någon större meningsskiljaktighet
torde icke råda därom, att dessa förhallanden medfört en avsevärd
fördyring av valrörelserna. Man kan icke bortse från risken att en propagandas
framgång stundom kan bli beroende icke av argumentens värde
utan av styrkan av de resurser, som användas för propagandan.
I och med att propagandans effektivitet stegras och samtidigt kostnaderna
för uppnåendet av denna effektivitet ökas, har det för manga framstått
som ett demokratiskt renlighetskrav, att full klarhet vinnes om vilka
som genom ekonomiska bidrag möjliggöra propagandaverksamheten. I en
demokratisk stat tillgodoses allmänhetens behov av kontroll över statsmakterna
genom offentlighetsprincipen. Detsamma har ansetts böra gälla
beträffande de för det politiska livet sa utomordentligt viktiga beståndsdelarna,
som de politiska partierna utgöra.
Ett väsentligt syfte härvidlag torde vara att man genom att offentliggöra
de ekonomiska bidragsgivarna vill skapa möjlighet för väljarna att
bedöma om obehöriga inflytelser utövas eller kunna antagas komma att
utövas å ett parti.
Spörsmålet vad som menas med obehöriga inflytelser har icke mera ingående
belysts i den hittills förda debatten, varför några olika synpunkter
här skola framläggas.
Till en början står det klart att obehörigt inflytande föreligger om utländsk
makt lämnar bidrag för att söka påverka den allmänna meningen i
Sverige i vissa politiska frågor. Detta har ju också kommit till uttryck i
stadgandet om straff för tagande av utländska understöd, och om obehörigheten
av sådana utländska bidrag torde i princip enighet råda.
Då man kommer in på rent inhemska bidrag möta stora svårigheter. De
12
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
bidrag av detta slag, som tilldraga sig det största intresset, äro de som
direkt eller indirekt lämnas av större rörelseidkande företag — vare sig de
bedrivas av enskilda eller i exempelvis aktiebolagsform — samt av de större
intresseorganisationerna.
Av den hittills förda debatten att döma synes man på de flesta håll inom
de olika demokratiska partierna anse, att det ur demokratisk synpunkt i
och för sig icke behöver resas gensagor mot att exempelvis ett större industriföretag
eller en fackförening lämnar ekonomiskt bidrag till ett parti.
Sådana bidrag torde ha lämnats under ganska lång tid, och systemet kan
mahända anses införlivat med svensk uppfattning av partilivets väsen. Det
förtjänar dock erinras därom, att denna princip icke är erkänd i alla demokratiska
stater, vilket framgår av redogörelsen för den amerikanska lagstiftningen.
Allt för vittgående slutsatser av denna lagstiftning torde dock
böra undvikas, då man icke äger en säker vetskap om dess tillämpning i
praktiken.
Om man accepterar att det ur såväl rättsliga som moraliska och demokratiska
synpunkter i och för sig står envar fritt att lämna bidrag till ett
politiskt parti, uppkommer frågan huruvida omständigheterna i ett särskilt
fall kunna vara sådana, att bidraget ändock bör anses demokratiskt antastligt.
Man torde kunna utgå ifrån att åtminstone de större partierna icke mottaga
bidrag som äro förknippade med särskilda villkor rörande partiets
verksamhet. Däremot ligger det i sakens natur, att bidragsgivarna förutsätta
att partiet skall föra en politik som står i överensstämmelse med partiets
allmänna målsättning, sådan denna kommit till uttryck i partiprogram,
valmanifest och därmed likartade uttalanden. Givet är att ett parti,
som efter en valrörelse på väsentliga punkter avviker från sitt tidigare program,
maste räkna med en risk att förlora en del gamla bidragsgivare. På
detta sätt kunna bidragsgivarna indirekt utöva inflytande på partiets verksamhet,
men mot ett sådant inflytande torde någon erinran ur demokratisk
synpunkt icke kunna riktas. Självfallet är det ju också så att ett partis
trohet mot sitt program i regel grundas på väsentligen andra faktorer än
risken att förlora bidragsgivare.
Skulle emellertid en person eller organisation såsom villkor för sitt bidrag
till ett parti kräva, att partiet frånginge vad som i den allmänna debatten
manifesterats som partiets syfte och strävanden, måste obehörigt inflytande
anses föreligga. Partiet skulle ju då för att tillgodse en bidragsgivares hemliga
villkor vara tvunget att prisge något som för dess väljare framstått
såsom värt att stödja.
_ Även i andra fall kunna obehöriga inflytelser föreligga. Det finns ju alltid
en mängd speciella problem, till vilka partierna varken i partiprogrammen
eller i den offentliga debatten tagit ställning och beträffande vilka
även ur synpunkten av ett partis allmänna inställning till de stora parti
-
13
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
skiljande frågorna partiet alltefter omständigheterna kan tänkas medverka
till den ena eller den andra lösningen. Uppställes vid bidragsgivande ett
villkor i en sådan fråga, att partiet skall verka för en viss lösning, kan ett
obehörigt inflytande föreligga. Såsom exempel skulle (givetvis utan att
något svenskt företag därvid åsyftas) kunna anföras, att ett trafikbolag såsom
villkor för ett bidrag kräver att partiet medverkar till höjning av busstaxorna.
Nästa spörsmål att besvara är följande: innebär själva den omständigheten
att bidrag icke offentligt redovisas ett obehörigt inflytande? Om så
icke är fallet, bör den ändock medföra att bidraget likställes med obehörigt
inflytande och anses vara ur demokratisk synpunkt olämpligt?
Beträffande den första frågan är det klart att hemlighållande icke nödvändigt
konstituerar något obehörigt inflytande. Det hemlighållna bidraget
kan ju exempelvis sakna all betydelse.
Den andra frågan är svårare att avgöra, och svaret på den blir delvis
beroende på en avvägning mellan två olika faktorer, som båda ingå i den
svenska demokratiska samhällssynen men som i detta sammanhang äro
svårförenliga. Härvidlag har man å ena sidan det förut omnämnda demokratiska
renlighetskravet. Det är en av demokratiens grundsatser att det
politiska livet skall ske i offentlighetens ljus. Man skall även vid konkurrensen
om väljarna spela med öppna kort. Väljaren skall få en möjlighet
att bedöma, om klart obehörigt inflytande föreligger. Och inte bara det,
han bör även få tillfälle att se vilka krafter i övrigt, som äro så intresserade
av ett parti att de ekonomiskt stödja detsamma. För mången enskild
väljare måste samhällsproblemen te sig synnerligen invecklade. Han bör
då icke betagas den ytterligare upplysning om innebörden av ett partis program,
som han kan vinna genom att bidragsgivarna uppenbaras. Till allt
detta kommer, att ett offentliggörande av bidragen kan till nytta för
det redovisande partiet måhända medföra, att yppade misstankar om penningunderstöd
från visst håll kunna tillbakavisas. Detta förhållande är,
i den mån redovisningen är riktig, också till fördel för det politiska livet.
Å andra sidan har det gjorts gällande, att en offentlig redovisning innebär
ett ingrepp i en annan demokratisk princip, nämligen rätten att få
hysa en viss politisk uppfattning utan att vara tvungen att yppa den.
Denna princip är nedlagd i svensk rätt genom skyddandet av valhemligheten.
Genom offentliggörande av bidragen kan denna rätt kränkas. Det har
även framförts farhågor för att trakasserier kunna bli följden. Argumenten
för och emot denna synpunkt komma att närmare beröras nedan.
Även om man vid övervägande av dessa olika synpunkter kommer till
den uppfattningen, att hemlighållandet av bidrag ur demokratisk synpunkt
bör motarbetas, återstår att avgöra om detta lämpligen bör ske genom lagstiftning.
14 Första lagutskottets utlåtande nr 28.
Behovet av lagstiftning.
Första lagutskottet uttalade vid 1946 års riksdag att det ej visats eller
ens gjorts troligt att missförhållanden verkligen rådde i fråga om opinionsbildningen.
De möjligheter till fri kritik, som det demokratiska samhällsskicket
erbjöde, utgjorde även ett beaktansvärt skydd. Beträffande utländska
intressens inverkan på opinionen erinrade utskottet om stadgandet om
straff för tagande av utländskt understöd.
Anhängare av redovisningsskyldighet ha häremot åberopat dels det allmänna
demokratiska kravet på full klarhet i detta ämne, dels ock beträffande
den utländska propagandan att tillämpningen av straffbestämmelsen
stötte på svårigheter därför att möjlighet saknades att kontrollera
finansieringen.
Effektiviteten av lagstiftning.
Av riksdagsdebatten framgår att motståndare till lagstiftningsåtgärder
lagt stor vikt vid svårigheterna att göra en lagstiftning i ämnet effektiv.
Man har befarat, att lagstiftningen skulle bli verkningslös i fråga om de
illojala och vålla onödigt besvär för de lojala. Särskilt beträffande utländska
inflytelser framhölls, att det vore verklighetsfrämmande att tro på
någon verkan av en lagstiftning. Om någon är beredd att begå det brottet
att taga utländskt understöd för propaganda, måste man räkna med att
han också förtiger tillvaron av sådant understöd och icke låter det komma
till uttryck i sina räkenskaper.
I diskussionen har man av naturliga skäl icke närmare gått in på sättet
för kringgående av lagstiftningen, men det är uppenbart att stora möjligheter
därtill finnas. Det torde inte möta några större svårigheter att genom bulvaner
i flera led dölja tillvaron av obehörigt understöd eller av bidrag från
personer eller organisationer, vilkas namn ett parti icke offentligt vill ha
förknippade med partiet. Vidare har påpekats att genom försäljning av
exempelvis valmärken stora bidrag anonymt kunna tillföras ett parti. Den
som verkligen ville dölja ursprunget till ett understöd skulle med säkerhet
också finna utvägar att göra det.
Mot dessa påståenden har invänts, att man kunde räkna med att de
stora partierna lojalt skulle fullgöra sin redovisningsskyldighet. Deras ärlighet
och laglydighet uteslöte kringgående. Därjämte skulle risken för upptäckt
med dess nedbrytande verkan för ett partis auktoritet vara avhållande.
Genom antagandet av en lag i detta ämne gåve statsmakterna uttryck
åt en sund reaktion mot lurande korruption. Detta skulle för den
övervägande delen av befolkningen vara fullt tillräckligt för att hindra
manipulationer av befarat slag.
I samband med bedömandet av effektivitetsfrågan är det ytterligare en
omständighet, som bör beaktas. Blir inte lagstiftningen effektiv, kan ett
15
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
illojalt parti icke blott kringgå densamma utan även självt utnyttja lagstiftningen
för sina syften. Partiet kan framställa saken så, att det genom
redovisningen utretts att ovidkommande understöd icke förekommit.
Juridiskt-tekniska svårigheter.
Det har anförts att en lagstiftning i ämnet skulle stöta på många juridiskt-tekniska
svårigheter. Därvid har framhållits, att politiska partier
vore ideella föreningar och att vi icke hade någon lagstiftning som reglerar
dessa föreningars verksamhet. Detta påpekande är riktigt, men frånvaron
av lagstiftning om ideella föreningar torde dock icke utgöra något oöverkomligt
hinder.
Allvarligare är en invändning att betydande svårigheter föreligga att
avgränsa begreppet politisk propaganda och att därför lagen ej skulle komma
att utgöra ett fast stöd för rättstillämpningen, som säkerligen bleve
vacklande och inkonsekvent.
Lagstiftningen synes svårligen kunna begränsas till politiska partier utan
torde nog även böra avse såväl andra sammanslutningar som enskilda,
vilka driva politisk propaganda. Med den rådande samhällsutvecklingen
måste allt fler frågor bedömas ur och infogas i det större politiska sammanhanget.
Därtill kommer att frågornas karaktär av att vara politiska
skiftar från tid till tid. Strävanden, som under normala tider knappast
anses ha politisk anknytning, åtminstone icke partipolitisk, kunna under
perioder av ekonomiska svårigheter få en helt annan karaktär i detta hänseende.
Det blir därför svårt, för att inte säga omöjligt, att i lagen ge en
tillfredsställande definition av begreppet politisk propaganda, och det kan
vara föremål för viss tvekan, om man helt kan överlämna åt rättstillämpningen
att lösa problemet.
Valhemlighetens äventyrande och risken för trakasserier.
Såsom tidigare antytts har den uppfattningen ofta framförts, att redovisningsskyldighet
skulle innebära ett ingrepp i valhemligheten.
Principen om skyddandet av valhemligheten torde hos den övervägande
delen av befolkningen vara oomstridd. De senaste årtiondenas erfarenheter
från utlandet ha väl också klart visat, att skyddandet av valhemligheten
är en av grundstenarna för demokratiskt samhällsliv och att avsteg från
principen kunna bli ödesdigra. Detta gäller även om avstegen icke genomföras
i lagstiftningen utan blott i den praktiska tillämpningen.
Uttryck har även givits åt farhågor, att den offentliga redovisningen
skulle medföra att bidragsgivare komme att utsättas för trakasserier av
meningsmotståndare.
Anhängare av redovisningsskyldigheten ha anfört, att principen om skyddandet
av valhemligheten inneburc att själva valhemligheten skulle garanteras
men att man icke behövde gå längre. Rätten att rösta hemligt be
-
16 Första lagutskottets utlåtande nr 28.
hövde icke medföra rätt att agitera hemligt. Det förelåge för övrigt i praktiken
varken någon större fara för valhemligheten eller någon egentlig
risk för trakasserier. Dels vore ofta en bidragsgivares intresse för det av
honom stödda partiet så känt, att ett offentliggörande icke kunde skada
honom, dels kunde man i andra fall icke av bidragsgivandet draga några
säkra slutsatser om hur givaren röstade. Det saknades också exempel på
trakasserier av denna grund.
Häremot invändes å andra sidan, att ett uppenbarande av bidrag i regel
också gåve möjligheter att draga säkra slutsatser om hur vederbörande röstade.
Under en riksdagsdebatt uppgav högerns dåvarande partiledare, att
han dagligen finge bidrag från folk som inte ens för honom ville blotta sitt
namn på grund av risken för trakasserier.
Det synes, som om man icke vore berättigad att alldeles bortse från
riskerna att offentliggörande av bidrag kan leda till mindre önskvärda påföljder.
Man skall då icke blott tänka på trakasserier från dem, vilkas politiska
uppfattning helt skiljer sig från bidragsgivaren, utan kanske i högre
grad på förföljelser från dem, som i stort sett stå honom politiskt närmare.
Vid fraktionsstrider inom ett parti eller vid en utbrytning ur ett
parti kunna ju de personliga motsättningarna bli avsevärda. I sådana fall
tillhöra motståndarna ofta samma socialgrupp, och trakasserierna kunna
då bli särskilt besvärande, när de måhända utövas å arbetsplats, i umgängeslivet
eller inom det ekonomiska livet.
Dessa invändningar om valhemligheten och risken för trakasserier medförde,
att motionärerna vid 1945 års riksdag framhöllo att det icke vore
nödvändigt att den primära bokföringen i dess helhet offentliggjordes. Det
kunde räcka med en summarisk redovisning med inkomsterna fördelade på
lämpliga poster under förutsättning att den myndighet till vilken redovisning
avlämnades tillika finge rätt att genom sekretesspliktiga revisorer verkställa
granskning, där så syntes behövligt.
En sådan summarisk inkomstredovisning undanröjer åtminstone delvis
de invändningar som gjorts ur valhemlighets- och trakasserisynpunkt. Vad
allmänheten då finge veta bleve exempelvis, att ett parti erhållit bidrag
med 100 000 kronor från tillhopa 10 industriföretag, därav ett större belopp
å 25 000 kronor, 200 000 kronor från enskilda i poster på 500—10 000
kronor, 300 000 kronor i medlemsavgifter å 5 kronor. Om ett annat parti
finge allmänheten till exempel veta att det mottagit 200 000 kronor från
tillhopa 30 fackföreningar etc.
Den stora nackdelen med detta tillvägagångssätt är att en särskild myndighet
skall granska det tillgängliga materialet. Det innebär en administrativ
kontroll av det politiska livet, mot vilken uppenbarligen stora betänkligheter
inställa sig. Detta framhölls av utskottet vid 1945 års riksdag,
och i riksdagsdebatten uttrycktes även farhågor för att kontrollen i ett
visst politiskt maktläge kunde missbrukas.
17
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
Det synes dock inte alldeles uteslutet, att det vid en utredning kan visa
sig möjligt att inrätta någon slags »hedersdomstol» eller annan fristående
institution för det politiska livet. Svårigheten är givetvis att vinna en
sådan sammansättning, att dess uttalanden och redogörelser mottagas med
allmänt förtroende. Från de senaste åren finnas dock exempel på sådana
nämnder, som med bibehållande av allmänhetens förtroende löst sina uppgifter
trots dessas ömtåliga natur. Här kan erinras om den s. k. bedömningsnämnden
samt om utredningen under den senaste valrörelsen i den
s. k. Molanderaffären.
Risken för felaktiga slutsatser.
Den risken föreligger att ett parti, som i verkligheten står exempelvis
under utländskt inflytande utan att det framgår av bokföringen, hänvisar
till den offentliga redovisningen som bevis på frånvaron av utländska inflytelser.
Detta kan få den verkan att eventuellt tvivel hos en del anhängare
dämpas.
Olika verkan för olika partier.
Det är uppenbart att redovisningens utseende blir beroende på hur ett
partis organisation är beskaffad. Partier med stor medlemsstock äro givetvis
mindre beroende av bidrag utifrån än partier med ringare antal fasta
medlemmar. Även propagandakostnademas storlek bero på faktorer, som
äro olika för olika partier, särskilt på frågan om vissa uppgifter besörjas
av närstående fackliga eller ekonomiska sammanslutningar samt på relationerna
mellan parti och press.
Maximering av valkostnaderna.
Under årets offentliga debatt har framförts tanken att — bortsett från
utländska inflytelser — begränsa redovisningsskyldigheten till valkostnaderna
och samtidigt maximera dem.
Följden härav blir att man kan få en uppfattning om vilka belopp ett
parti har disponibelt för valrörelser utan att bidragsgivarnas intressen trädas
för nära. Däremot får man i regel icke någon som helst uppfattning om
vilka intressen som ligga bakom finansieringen. Avslöjandet av valkostnaderna
kan dock i vissa fall, särskilt beträffande mindre och nybildade partier,
giva en viss vägledning.
Vissa svårigheter föreligga nog att uppnå enighet om vilka kostnader
som böra redovisas och maximeras. Vidare blir det en rätt vansklig uppgift
att fastställa maximibeloppen.
Utskottet.
Under de båda senaste decennierna ha vid upprepade tillfällen i riksdagen
väckts förslag om att underkasta den partipolitiska propagandan
viss kontroll. Ett flertal av dessa förslag ha gått ut på att partierna skulle
åläggas att offentligen redovisa inkomster och utgifter i sin verksamhet.
Bortsett från särskilda tilldragelser, som väckt allmänt uppseende, har pro2
— Dihany till riksdagens protokoll 19^9. 9 samt. 1 avd. Nr 28.
18 Första lagutskottets utlåtande nr 28.
blemet otvivelaktigt aktualiserats framför allt av det förhållandet, att partiernas
kostnader i samband med de allmänna valen visat en oavbruten
tendens att stiga. Propagandan har i allt större utsträckning till hjälp i
kampen om väljarna tagit alla de hjälpmedel, den moderna tekniken har
att erbjuda. De flesta av dessa propagandamedel äro ganska dyrbara, och
deras utnyttjande åsamkar partierna växande kostnader. För att icke behöva
avstå från dessa propagandamedel ha partierna nödgats att på olika
vägar söka skaffa fram de erforderliga medlen.
De förslag rörande offentlig redovisningsplikt, som under årens lopp framlagts,
ha burits upp av skiftande motiveringar. Stundom har huvudintresset
varit att söka motverka obehörigt inflytande, utövat antingen från
utlandet eller från inhemskt håll. I andra fall har önskemålet varit att
främja en ökad insyn i den del av det politiska livet, som partiväsendet
utgör. Slutligen har syftet med de ifrågasatta åtgärderna angivits vara strävan
att begränsa partiernas propagandakostnader.
Under intryck av den utländska propagandans inträngande på olika områden
av svenskt samhällsliv före och under det senaste världskriget restes
krav på en lagstiftning om redovisningsskyldighet för att därigenom möjliggöra
ett klarläggande av i vad mån utländska intressen övade inflytande
pa den svenska opinionsbildningen. Vid revisionen av 8 kap. strafflagen
under kriget kriminaliserades förfarandet att av utländsk makt eller av
någon, som handlar för dess räkning, mottaga bidrag för att påverka den
svenska opinionen i politiska frågor. Detta brott — tagande av utländskt
understöd — belädes då och är alltjämt belagt med ganska strängt straff.
Bestämmelserna om redovisningsplikt ha stundom tänkts skola utgöra ett
komplement till nämnda straffstadgande. Den, som ämnar göra sig skyldig
till ifrågavarande förbrytelse, torde emellertid regelmässigt tillse, att
det mottagna bidraget icke överlämnas i sådana former, att brottet skulle
kunna uppdagas vid en kontroll av det slag, som en redovisningsskyldighet
förutsätter. Med hänsyn härtill kan en offentlig redovisningsplikt för de
politiska partierna knappast ha någon större uppgift att fylla ur den nu
diskuterade synpunkten.
Redovisningsskyldigheten har ibland avsetts skola möjliggöra en kontroll
av att de politiska partierna icke erhålla bidrag under sådana former,
att de kunna antagas vara utsatta för ett obehörigt inflytande från
inhemska bidragsgivares sida. Då 1945 års riksdag avslog motioner med
yrkanden av likartad innebörd som de nu förevarande, angavs emellertid
som motivering, att det mötte stora betänkligheter att underkasta det
politiska livet en administrativ kontroll av det slag, som då förutsattes
av motionärerna. Missförhållandena pa det ifrågavarande området vore
enligt utskottets mening icke heller så allmänna eller av så djupgående
natur, att de nödvändiggjorde dylika kontrollåtgärder.
I motionen II: 51 samt motionerna I: 162 och II: 202 har motiveringen
19
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
för kravet på utredning om bokförings- och redovisningsskyldighet för partierna
varit en önskan att sprida objektiv upplysning om huru partierna
skaffa sig de för kostnadernas täckande erforderliga medlen. Motionärerna
framhålla, att det är ett allmänt demokratiskt intresse att full klarhet skapas
om vilka bidragsgivare som understödja de olika partierna.
Utskottet är ense med motionärerna, att en sådan offentlig redovisning
skulle kunna motverka vissa osunda drag i den politiska debatten. Vid tillgodoseende
av detta önskemål måste emellertid tillses, att en annan grundläggande
princip icke trädes för når, nämligen envar medborgares rätt att
hysa och understödja vilken politisk åskådning han önskar utan att behöva
giva den till känna inför offentligheten.
Den ledande tanken i de förevarande motionerna I: 2 och II: 1 är en
önskan att reducera partiernas valkostnader. Genom att partierna åläggas
att offentligen redovisa sina utgifter för olika slag av propaganda vid val
och folkomröstningar skulle man enligt motionärerna kunna åstadkomma
en begränsning av partiernas propagandautgifter. Det i motionerna framförda
utredningskravet har därför inskränkts till att avse redovisning av
utgiftssidan i partiernas bokföring.
Även enligt utskottets mening är det önskvärt, att partiernas valkostnader
begränsas. Det synes dock utskottet tveksamt om större resultat kunna
vinnas på den av motionärerna anvisade vägen. Visserligen skulle kännedom
erhållas om partiernas utgifter vid olika val för därvid begagnade propagandamedel,
men det förefaller knappast sannolikt, att partierna i en
pågående valstrid skulle avstå från något sådant medel endast på grund
av vetskapen om de kostnader användningen av detta dragit vid tidigare
val. Emellertid kan det vara önskvärt att få partiernas utgifter i dessa
hänseenden närmare belysta, då man därav indirekt kan erhålla en uppfattning
om storleken av de belopp, ett parti måste anskaffa för sina valrörelser.
Vissa skäl tala sålunda för att man skulle föreskriva partierna skyldighet
att offentligen redovisa sina inkomster och utgifter. Det möter emellertid
betydande svårigheter att praktiskt utforma regler i ämnet.
Först och främst måste i en lagstiftning på området angivas vilka denna
skall omfatta. Somliga förslag ha gått ut på att redovisningsplikten endast
skulle gälla partiernas riksorganisationer. Uppenbarligen skulle en
redovisning med denna begränsade omfattning bliva missvisande. Fn stor
del av propagandaverksamheten finansieras nämligen direkt genom partiernas
valkretsorganisationer. Om syftet med redovisningsplikten skall nas,
torde man knappast ens kunna stanna vid partiernas egna organisationer.
Till de olika partierna iiro mer eller mindre fast knutna organisationer och
företag, som utan att direkt ingå i vederbörande parti dock ha som uppgift
bland annat att på olika sätt stödja dess verksamhet. Vid sidan härav
förekomma organisationer, som utan anknytning till något parti dock
20 Första lagutskottets utlåtande nr 28.
verka för att propagera en viss samhällsåskådning eller stödja visst parti.
Även i övrigt torde svårigheter uppstå att klart angiva, vilka organisationer
som skola anses bedriva politisk propagandaverksamhet.
Vidare uppkommer frågan huru den åsyftade offentligheten i bokföring
och redovisning skall åstadkommas. Enligt gällande tryckfrihetsrättsliga
principer torde denna icke kunna åvägabringas på annat sätt än att de
redovisningshandlingar, som skola skänkas offentlighet, ingivas till någon
registreringsmyndighet, hos vilken de bliva att anse som offentlig handling.
Vilka uppgifter dessa handlingar i så fall skola innehålla kan icke avgöras
utan närmare utredning.
Fråga uppstår även, huruvida det skall anses till fyllest att representanter
för partierna och andra intresserade hos denna myndighet äga taga
del av handlingarna eller särskild granskning och genomgång av materialet
genom registreringsmyndighetens eller annan myndighets försorg skall anses
påkallad.
Uppenbarligen finnes ingen möjlighet att konstruera ett kontrollsystem,
som icke kan kringgås av den som så önskar. I huvudsak måste därför en
lagstiftning av ifrågasatt slag bygga på lojal medverkan från de olika partiernas
sida.
Med hänsyn till frågans betydelse anser utskottet trots svårigheterna
anledning finnas att företaga en utredning rörande möjligheterna att nå
fram till lagregler i ämnet.
På nu anförda skäl får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 2 och II: 1,
II: 51 samt 1:162 och II: 202 måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning av frågan, huruvida organisationer,
som bedriva politisk propaganda, böra åläggas
bokföringsskyldighet samt förpliktas att offentligen låta
redovisa sina inkomster och utgifter.
Stockholm den 26 april 1949.
På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER,
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Ahlkvist, Lindblom, fruar SjöströmBengtsson,
Lindström, herrar Lindgren*, Ivar Nilzon, Georg Pettersson och
fröken Andersson;
från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Lindberg, Johnsson i Stockholm*, Pettersson i Ersbacken,
Fagerholm och Netzén*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Första lagutskottets utlåtande nr 88.
21
Reservation
av herrar Hedlund i Östersund, Ivar Nilzon, fröken Andersson, herrar Pettersson
i Ersbaeken och Fagerholm, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Vid upprepade tillfällen har diskuterats att i lag ålägga partier och andra,
som bedriva politisk propagandaverksamhet, skyldighet att föra böcker
samt att offentligen redovisa för sina inkomster och utgifter.
Som skäl för en sådan redovisningsskyldighet har anförts nödvändigheten
att söka förhindra, att den politiska åsiktsbildningen obehörigen påverkas
av utländska eller inhemska intressen. Vidare har framhållits att det vore
önskvärt att insyn erhölles i partiernas ekonomi för ett objektivt klarläggande
av huru dessa finansiera sin verksamhet. Slutligen har på sina håll
en redovisning av partiernas utgifter i samband med valen ansetts vara
ägnad att motverka den fortgående stegringen av dessa kostnader.
Önskemålet om kontroll av att politiska sammanslutningar i sin verksamhet
icke äro utsatta för utländskt inflytande finner utskottet i sak förtjäna
beaktande. Redan genom bestämmelserna i 8 kap. 10 § strafflagen har
emellertid tagande av understöd från utländskt håll i syfte att påverka
opinionen i politiska frågor kriminaliserats. En lagstiftning om offentlig
redovisningsskyldighet torde knappast kunna utformas på sådant sätt,
att den skulle kunna bliva något effektivt hjälpmedel för uppdagande av
dylika förbrytelser. Snarare kan befaras, att de som till äventyrs verkligen
mottagit bidrag få möjlighet att genom en sådan lagstiftning med stöd av
en formellt oklanderlig redovisning tilbakavisa alla misstankar såsom
ogrundade.
Vad beträffar obehörigt inflytande från inhemska intressen påpekades
redan vid 1945 och 1946 års riksdagar från utskottets sida, att några
förhållanden av den art, att de gjorde särskilda kontrollåtgärder påkallade,
icke förefunnes. Utvecklingen under senare år kan icke anses ha givit anledning
till antagande att det nu skulle uppstått behov av en sådan kontroll
för att förhindra obehörig påverkan från inhemska bidragsgivares sida.
Såsom anföres i motionerna II: 51 samt I: 162 och II: 202 föreligga vissa
skäl för vidtagande av åtgärder med syfte att objektivt belysa sambandet
mellan de olika politiska partierna och de andra intressen i samhället, som
lämna dessa ekonomiskt stöd. Emellertid torde vara ogörligt att lagstiftningsvägen
nå detta mål. Genom en lagstiftning skulle man endast — såsom
det tidigare uttryckts — vålla de lojala onödigt besvär, medan den skulle
bliva verkningslös i fråga om de illojala. Vidare kan man icke förbise faran
att oantastliga medborgare genom redovisningsåtgärder kunna utsättas för
obehag och trakasserier av olika slag. Emellertid står det ett vart parti
fritt att i en eller annan form giva offentlighet åt sina räkenskaper. Såsom
22
Första lagutskottets utlåtande nr 28.
också antydes i departementspromemorian, får i stället ankomma på partierna
själva att inbördes överenskomma om publicering av uppgifter i förevarande
hänseende.
Den ledande tanken i motionerna I: 2 och II: 1 är en önskan att reducera
partiernas valkostnader. Genom att partierna åläggas att offentligen redovisa
sina utgifter för olika slag av propaganda vid val och folkomröstningar
skulle man enligt motionärerna kunna åstadkomma en begränsning av partiernas
propagandautgifter. Det i motionerna framförda utredningskravet
har därför begränsats till att avse redovisning av utgiftssidan i partiernas
bokföring. Emellertid synes utskottet möjligheterna att på den av motionärerna
anvisade vägen nå det åsyftade resultatet tämligen små. Kännedomen
om till vilka belopp utgifterna för olika propagandamedel uppgå kan
sannolikt icke få större återhållande verkan på partierna i en pågående
valstrid.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har under hösten 1948
inom justitiedepartementet verkställts en förberedande utredning i saken.
Av departementspromemorians sammanfattande synpunkter, som ovan
återgivits, framgår, att någon effektiv lagstiftning på området icke kan
åstadkommas. Utskottet vill i detta sammanhang peka på några av de
omständigheter som omöjliggöra uppställande av lagregler i ämnet.
Först och främst måste i lagen angivas vilka sammanslutningar och enskilda
som skola åläggas bokförings- och redovisningsplikt. Stundom har
gjorts gällande, att denna skulle behöva omfatta endast de stora partiernas
riks- och valkretsorganisationer. En sådan redovisning skulle emellertid
bliva synnerligen ofullständig. En stor del av partipropagandan finansieras
nämligen direkt genom partiernas lokalorganisationer. Emellertid
bedrives numera partipolitisk propaganda icke endast av partiorganisationerna
utan till stor del också genom olika specialorganisationer och företag,
vilka utan att formellt ingå i visst parti ha till huvudsaklig uppgift att på
olika sätt stödja dettas verksamhet. Vid sidan härav förekomma andra
organisationer, som utan anknytning till något parti likväl direkt eller indirekt
propagera för eller eljest stödja en viss samhällsåskådning. Vidare
möta svårigheter att angiva vilka organisationer som bedriva politisk propaganda.
Åtskilliga sammanslutningar, som äro bildade för andra ändamål,
äro för att nå sina syften nödsakade att stundom mycket aktivt deltaga
i politisk propagandaverksamhet. Att lösa de nu angivna avgränsningsspörsmålen
torde i praktiken möta oöverstigliga svårigheter. Vad beträffar
enskilda, som bedriva politisk propaganda, är det knappast möjligt
att finna någon form för att ålägga dessa en offentlig redovisningsskyldighet.
Ytterligare svårigheter uppstå, då det gäller att söka bestämma de uppgifter,
som skola intagas i de offentliga redovisningshandlingarna. Göras
dessa alltför detaljerade, kan icke undvikas att risker för trakasserier och
23
Första lagutskottets utlåtande nr %8.
annat obehag komma att i vissa fall uppstå för de utpekade bidragsgivarna.
I åtskilliga fall kommer uppgiftslämnandet även att indirekt innebära ett
uppgivande av valhemligheten. Lämnas däremot i handlingarna endast
klumpsiffror, kommer redovisningen troligen endast att giva upphov till
ofruktbara diskussioner partierna emellan om innebörden av olika poster.
Slutligen kan icke problemet om kontrollen av att redovisningsplikten
fullgöres undanskjutas. Den myndighet, som får att inregistrera de av partierna
ingivna bokförings- och redovisningshandlingarna, måste, i likhet
med vad nu gäller i andra likartade fall, även kontrollera, att dessa till form
och innehåll motsvara de i lagen uppställda kraven. Härigenom kommer
partiernas verksamhet att underkastas en kontroll av administrativa organ,
något som synes utskottet både olämpligt och motbjudande.
Under hänvisning till det anförda och då — som nyss nämnts — så sent
som för ett halvår sedan inom justitiedepartementet verkställts utredning
i saken med negativt resultat, saknas enligt utskottets mening anledning
att nu begära att frågan skall ånyo utredas. Utskottet får härför hemställa,
att de förevarande motionerna icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.