Första lagutskottets utlåtande nr 21.
1
Nr 21.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 5
kap. 15 § giftermålsbalken.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
287, vilken behandlats av första lagutskottet, ha fru Gärde Widemar och
herr von Friesen hemställt, »att kap. 5 § 15 giftermålsbalken ändras på det
sätt, att hustrun äger rätt att bestämma, huruvida hon efter vigseln skall
bära sitt eget eller mannens släktnamn eller båda i förening».
I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, får utskottet
hänvisa till motionen.
Gällande rätt.
Beträffande gift kvinnas släktnamn är i 5 kap. 15 § giftermålsbalken
stadgat följande: »Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock
må hon bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan
därom i den ordning Konungen bestämmer».
Enligt 1 § förordningen den 5 december 1901 angående antagande av
släktnamn må anteckning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn,
ske endast i vissa fall. Bland dessa upptages i författningsrummet,
som erhållit sin gällande lydelse genom kungörelse den 11 oktober 1920, att
hustru anmält sig bära sitt eget och mannens släktnamn i förening. I 7 §
stadgas, att den, som är gift, må allenast i förening med maken göra anmälan,
som avses i förordningen; dock att utan hinder härav hustru äger
själv anmäla sig bära sitt eget och mannens släktnamn i förening.
Enligt kyrkobokföring skung öreisen den SO december 1946, anvisningarna
till församlings boken kol. 2, skall i nämnda kolumn för hustru eller änka
antecknas mannens efternamn och i kolumn 3 det efternamn hon burit
såsom ogift, det sistnämnda föregånget av f (född). Har hon jämlikt 5
kap. 15 § giftermålsbalken anmält sig vilja bära sitt eget och mannens namn
i förening, antecknas båda namnen i kolumn 2. Med bortseende från vissa
här ovidkommande skiljaktigheter gälla motsvarande anvisningar till personalakten
rum 2.
Historik.
Såsom motivering för bestämmelsen i 5 kap. 15 § giftermålsbalken anförde
lagberedningen i sitt betänkande IV med förslag till giftermålsbalk
m. m. följande:
1 — Bihan g till riksdagens protokoll 19h9. 9 saml. 1 avd. Nr 21.
2
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Den personliga gemenskap mellan makarna, som äktenskapet medför,
synes böra erhålla sitt uttryck däri, att bägge makarna hava samma släktnamn.
Förevarande paragraf fastslår därför, i anslutning till härskande ordning
icke blott i vårt land utan bland kulturfolken i allmänhet, den regeln,
att bustrun med vigseln erhåller mannens släktnamn. Det förekommer dock
numera emellanåt, att hustrun önskar i förening med mannens namn bära
det namn hon hade såsom ogift. Hinder för en dylik anordning synes icke
böra av lagen uppställas, och därför har jämväl upptagits ett stadgande om
hustruns rätt i berörda hänseende. Hustru, som vill begagna sig av denna
rätt, bör dock till förekommande av oreda i namnförhållandena vara pliktig
att därom göra anmälan.
Vid 1920 års riksdag väcktes i anledning av propositionen nr 15 med förslag
till ny giftermålsbalk m. m. en motion, nr 175 i första kammaren, i
vilken yrkades att 5 kap. 15 § skulle utgå eller, om detta yrkande icke kunde
bifallas, att paragrafen måtte omformas så, att den lämnade kvinnan frihet
att vid äktenskapets avslutande bestämma, om hon skulle bära sitt eget eller
mannens släktnamn.
Såsom motivering anförde motionären bland annat följande:
Den allmänna seden har visserligen blivit, att vid giftermål hustrun antager
mannens namn. Men undantag förekomma. Och på den senaste tiden
har i samband med de ökade möjligheter till självständig verksamhet, som
öppnats för kvinnorna, ett nytt motiv för deras rätt att behålla sitt eget
släktnamn även som gifta tillkommit. De kunna, innan de ingå äktenskap,
ha skapat sig en ställning, som betecknas av deras namn: såsom affärsidkare,
läkare, skådespelerskor, konstnärinnor, författarinnor o. s. v. Och då
kan det för dem lätt medföra inte blott en del förvecklingar och obehag,
utan även direkta förluster att nödgas byta namn. Måste ombyte till följd
av omgifte ske mer än en gång, blir det desto olägligare. Den alternativa
möjlighet, som regeringsförslaget anvisar: tillstånd att använda eget namn
i förening med mannens, gör saken föga bättre. Dispensvägen är alltid
otrevlig och besvärlig, och ett dubbelnamn — i och för sig ett litet oting —
kan lika väl medföra oklarhet, missförstånd och misstag.
Att behålla det namn man en gång fått bör vara vars och ens, varje kvinnas
liksom varje mans, rättighet. Det har så varit hittills och bör så förbli.
All sannolikhet talar för att med kvinnornas utsträckta självförsörjning,
med deras allt allmännare utövning av självständig verksamhet den värdigheten
skall komma att kännas för många av dem allt mera behövlig.
I sitt i anledning av lagförslaget avgivna utlåtande, nr 27, anförde första
lagutskottet beträffande ifrågavarande lagrum bland annat följande:
Vad angår innehållet av bestämmelserna i denna paragraf, anser utskottet
lika med lagberedningen, att den personliga gemenskap mellan makarna,
som äktenskapet medför, bör erhålla sitt uttryck däri, att bägge makarna
hava samma släktnamn. Den önskan att behålla sitt flicknamn, som
stundom gör sig gällande hos hustrun, synes vara vederbörligt tillgodosedd
genom tillåtelsen för henne att efter anmälan bära sitt och mannens namn
i förening. Beträffande det av motionären påpekade särskilda intresset hos
de kvinnor, vilka före giftermålet skapat sig en ställning såsom exempelvis
affärsidkare, läkare, konstnärinnor eller författarinnor, att fortfarande bära
3
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
det namn oförändrat, under vilket de blivit kända, får utskottet påpeka, att
förevarande paragraf endast stadgar om hustruns så att säga borgerliga
namn och näppeligen hindrar henne att såsom konstnär eller författare fortfarande
använda sitt flicknamn.
Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till någotdera av de i motionen
gjorda yrkandena.
I en vid utlåtandet fogad reservation av en ledamot yrkades, att paragrafen
måtte erhålla följande lydelse:
Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt
eget eller sitt eget och mannens i förening, om hon gör anmälan därom i den
ordning Konungen bestämmer.
Utskottets förslag segrade över reservationen, i första kammaren med 53
röster mot 51 och i andra kammaren med 88 röster mot 61.
I ett av professor Gösta Eberstein år 1921 avgivet betänkande med
förslag till lag om släktnamn m. m. föreslogs sådan ändring av 5 kap.
15 § giftermålsbalken, att hustru skulle äga behålla det släktnamn, som tillkom
henne före äktenskapet, om hon i utövning av yrke eller därmed jämförlig
verksamhet gjort sig känd under namnet och gjorde ansökan därom
på sätt i lagen om släktnamn stadgades.
Till motivering för detta förslag anförde Eberstein efter att ha återgivit
den tidigare diskussionen i ämnet följande:
Det föreligger otvivelaktigt i vissa fall ett starkt intresse för hustrun att
få behålla sitt eget släktnamn. För en konstnär eller en författare framträder
väl icke detta krav med samma styrka som då det gäller t. ex.
näringsidkare och läkare. Men även de förra kunna beredas väsentliga
olägenheter genom att utestängas från möjligheten att behålla det gamla
namnet. Visserligen bör det utan vidare stå dem öppet att alltjämt begagna
detta såsom särskilt konstnärs- och författarnamn, men detta är icke tillfyllest
i de fall, då vederbörandes intresse går ut på att i allt sitt framträdande
få bära det namn, varunder hon gjort sig känd, och då hon på
grund härav ställer sig avvisande mot utvägen att benämna sig på ett sätt
i utövandet av sin konstnärliga verksamhet och på ett annat sätt i sitt
borgerliga liv i övrigt. Det står icke heller väl tillsammans med principen
om namnets enhet att, när personens eget intresse och individualiseringsintresset
sammanfalla, ändock liksom tvinga fram användande av konstnärs-
och författarnamn. Och gentemot en näringsidkare eller läkare låter
det sig icke göra att upprätthålla kravet på en dylik uppdelning av personligheten
i två sfärer, vilka knappast kunna inbördes avgränsas mot
varandra. Visserligen har lagstiftaren inom firmarätten, men blott undantagsvis
och med tvekan, tolererat bärandet av tvenne namn, men det är
långt härifrån och till att tvinga fram en dylik ordning. Så långt möjligt
är bör i stället principen om namnets enhet upprätthållas. Att man likväl
ställt sig avvisande mot kravet i fråga, torde bero på att man å ena sidan
med rätta betraktat den för man och hustru rådande gemensamheten i
släktnamn såsom en vinning av betydelse och å andra sidan fruktat, att ett
medgivande att behålla flicknamnet skulle komma att begagnas i vidare
4
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
man än vad behovet krävde och därigenom leda till att det gemensamma
släktnamnet i praktiken bleve undantag i stället för regel. Dylika farhågor
leda emellertid icke längre än till att såsom villkor för rätten att behålla
flicknamnet uppställa, att ett verkligt behov härav ådagalägges, och såsom
ett kriterium härpå bör gälla att hustrun i utövandet av vrke eller annan
därmed jämförlig verksamhet såsom författare, konstnär, vetenskapsidkare,
politiker etc. gjort sig känd under namnet. Samma skäl, som tala
för att hustrun i dylika fall skall få behålla sitt flicknamn, kunna även
åberopas för bibehållande av annat namn, som före äktenskapet tillkom
henne.
Frågan om kvinnans rätt till släktnamn har även behandlats av kvinnoarbetskommittén
i dess år 1938 avgivna betänkande angående gift kvinnas
förvärvsarbete m. in. (SOU 1938:47). I betänkandet anföres bland annat
följande:
I firmalagen av år 1887 finnes en speciell bestämmelse, som missgynnar de
gifta kvinnorna. För den händelse nämligen att firmabeteckningen innehåller
hennes personnamn före giftermålet, kan en gift kvinna, om hon
en tid upphört med firmans drivande, icke efter giftermålet återöppna den i
samma namn utan måste använda makens familjenamn eller finna en helt
ny beteckning. 1 dylika fall blir den i 1920 års äktenskapslag nyinförda
bestämmelsen om att hustru skall antaga sin makes släktnamn till direkt
ekonomisk skada. Då även i många andra fall — även om hustrun icke äger
en inregistrerad firma — hennes eget familjenamn för henne utgör en tillgång,
har en mot lagens mening stridande praxis uppstått, i det att hustrur
i sådana fall ofta fortsätta att bära detta familjenamn.
Det har ovan omnämnts, att visst ekonomiskt avbräck vid drivande av
egen rörelse kan vållas gifta kvinnor, vilka efter giftermålet önska återöppna
förut i eget namn bedriven firma. Även utanför de kretsar, där
dessa särskilda bestämmelser enligt firmalagen förbjuda gift kvinnas användande
av sitt eget släktnamn, förefinnes ett önskemål, att behållandet av
eget eller övertagandet av mannens släktnamn måtte göras öppet för
makarnas fria val. De sakkunniga önska särskilt leda uppmärksamheten på
att först i den nya äktenskapslagen av år 1920 formella hinder uppställdes
för gifta kvinnor att använda sig av sitt familjenamn, vilket numera endast
efter särskild anmälan får nyttjas i sammanbindning med mannens. Dittills
hade frågan om hustruns namnbyte varit överlämnad till makarnas eget
skön att avgöra, och längre tillbaka var det allmän sed, att hustrun bibehöll
sitt familjenamn. Tillkomsten av denna nya bestämmelse i giftermålsbalken
har väckt opposition från olika håll.
Det synes de sakkunniga önskvärt, att det, med hänsyn till gift kvinnas
behöriga bedrivande av förvärvsverksamhet, även skall finnas en möjlighet
för henne att behålla sitt eget släktnamn. Inom de fria yrkena har visserligen
en praxis i denna riktning utbildat sig, men det kan knappast vara
förenligt med en rationell rättsordning, att en dylik praxis icke skall vara
godkänd av lagen. Ännu mera hindrande har den ovan anförda bestämmelsen
i firmalagen visat sig vara, eftersom med »tillnamn» numera icke
kan avses före äktenskapet buret släktnamn.
Då förekomsten av gifta kvinnors förvärvsverksamhet blir allt vanligare,
torde lämpligheten av att under alla förhållanden upprätthålla kravet på
5
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
makarnas namngemenskap böra göras till föremål för en allmän omprövning.
De sakkunniga vilja därför framhålla önskvärdheten av att äktenskapens
namnrättsliga förhållanden snarast upptagas till övervägande.
Vid 1942 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 142 i
första kammaren och nr 152 i andra kammaren, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken
måtte ändras på det sätt, att hustrun erhölle rätt att bestämma,
huruvida hon efter vigseln skulle bära sitt eget eller mannens släktnamn
eller båda i förening.
I utlåtande nr 23 över motionerna anförde utskottet:
Såsom i motionerna framhålles, har under ett tidigare skede av vår rättsutveckling
varit vanligt, att hustrun efter giftermålet behöll sitt släktnamn
såsom ogift i oförändrad form. En senare utveckling av släktnamnsinstitutionen
har emellertid bland annat tagit sig uttryck i det för makarna gemensamma
släktnamnet såsom ett av de yttre tecknen på familjens enhet. Den
genom nya giftermålsbalken lagfästa ordningen beträffande makars släktnamn
innebär, att hustrun med vigseln erhåller mannens släktnamn men att
hon efter anmälan äger använda sitt gamla släktnamn och mannens släktnamn
i förening. Såsom av utskottets redogörelse framgår, voro vid lagbestämmelsens
tillkomst år 1920 meningarna om dess lämplighet delade,
och som skäl mot bestämmelsens införande framhölls särskilt att det för
hustru, som före giftermålet skapat sig en ställning såsom t. ex. affärsidkare
eller konstnärinna, kunde medföra allvarliga olägenheter, att hon icke finge
behålla sitt gamla släktnamn i oförändrad form. Dessa farhågor synas hava
besannats, och efter band som det blivit vanligare att gift kvinna idkar
förvärvsverksamhet hava olägenheter av makars namngemenskap allt mer
framträtt. Möjligheten att använda det gamla släktnamnet i förening med
mannens släktnamn har icke visat sig vara en ur praktisk synpunkt tillfredsställande
lösning, och att ett behov av ändrade bestämmelser rörande äktenskapets
namnrättsliga förhållanden föreligger bestyrkes därav, att inom de
fria yrkena i icke obetydlig utsträckning uppkommit den från lagbestämmelsen
avvikande praxis, att gift kvinna använder sitt gamla släktnamn.
Då erfarenheterna rörande verkningar av 5 kap. 15 55 giftermålsbalken synas
giva vid handen, att de principiella fördelarna ur identifieringssynpunkt av
namngemenskapen för makar icke uppväga nyss berörda nackdelar därav,
anser utskottet, att den i motionerna framförda frågan om en uppmjukning
av ifrågavarande lagbestämmelse bör göras till föremål för en utredning.
Beträffande den närmare innebörden av en lagändring har inom
utskottet ifrågasatts, huruvida möjligheten för hustru att använda dubbelnamn
bör bibehållas, därest hustru medgives rätt att bära sitt eget i stället
för mannens släktnamn. Utskottet har emellertid icke funnit skäl att närmare
ingå på detta spörsmål, som vid den förordade utredningen torde
komma att tagas under överviigande.
På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Ma:jt ville låta verkställa utredning av frågan om rätt för hustru
att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga
det förslag, som därav kunde föranledas.
6
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Utskottets hemställan avslogs, i första kammaren med 52 röster mot 45
och i andra kammaren med 82 röster mot 64.
I en inom andra kammaren vid 1943 års riksdag väckt motion, nr 201,
hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i fråga om rätt för hustru att bära sitt eget i stället för mannens släktnamn.
I utlåtande nr 9 över motionen erinrade utskottet om föregående års
riksdagsbeslut i ämnet. Några nya skäl för bifall till utredningsyrkandet
syntes utskottet icke ha anförts i motionen. Utskottet hemställde därför,
att denna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I en reservation av sju ledamöter yrkades, att riksdagen i anledning av
motionen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa den däri
begärda utredningen.
Utskottets förslag bifölls av riksdagen, i första kammaren efter rösträkning
med 69 röster mot 29 för reservationen.
I två likalydande motioner, nr 40 i första kammaren och nr 76 i andra
kammaren, angående en allmän översyn av gällande äktenskapslagstiftning
berördes vid 1947 års riksdag även förevarande fråga. En vidsträckt
opinion reagerade enligt motionärerna numera mot bestämmelserna, att en
svensk kvinna, när hon gifte sig, kunde förlora sitt namn.
Över motionerna inhämtades yttrande från bl. a. ärkebiskopen och
häradshövdingeföreningen, vilka icke ansågo någon ändring vara påkallad
på förevarande punkt, medan Fredrika-Bremer-förbundet och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund, vilka beretts tillfälle inkomma med yttrande, betonade
vikten av en ändring i denna del.
Med bifall till utskottets hemställan i dess utlåtande nr 37 beslöt riksdagen
avstyrka motionerna.
Yttranden.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från statistiska centralbyrån. Därjämte har Yrkeskvinnors
samarbetsförbund beretts tillfälle avgiva yttrande över densamma.
Statistiska centralbyrån har inhämtat yttranden från kyrkobokföringsinspektörerna
G. Forkman, A. Qvarnström och A. Wihlborg, vilka bifogats
centralbyråns utlåtande.
Yrkeskvinnors samarbetsjörbund har hemställt om bifall till motionen,
medan statistiska centralbyrån ansett sig icke kunna tillstyrka bifall till motionärernas
hemställan, vilken synes ämbetsverket för vidsträckt.
Wihlborg har gjort vissa uttalanden rörande erfarenheterna av
den nuvarande ordningen. Han anför därom:
Den år 1920 i den svenska lagen införda bestämmelsen, att gift kvinna
efter särskild anmälan må bära sitt eget och mannens namn i förening, har
7
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
så långt min erfarenhet sträcker sig endast sällan kommit till användning.
Någon egentlig olägenhet av dubbelnamn i de här avsedda fallen har jag
icke kunnat förmärka. Det har huvudsakligen varit yrkeskvinnor, som på
grund av firmaregistrering eller annan med yrkesutövningen sammanhängande
omständighet önskat i förening med mannens namn bära det namn,
som de hade såsom ogifta. I en del fall torde en sådan önskan hava varit
uttryck för en strävan efter kvinnans likställighet med mannen också i
släktnamnshänseende.
Rörande den namn rättsliga frågan har statistiska centralbyrån
anfört:
Ordalagen i 5 kap. 15 § giftermålsbalken synas närmast giva vid handen,
att hustru är ej blott berättigad utan även pliktig att bära mannens
namn åtminstone i förening med sitt eget. Vissa uttalanden av lagberedningen
synas också tyda på att detta varit avsett. Vad lagberedningen
anfört vid 5 kap. 15 § giftermålsbalken är återgivet i motionen (se ovan).
Vidare yttrade lagberedningen vid 1 § i sitt förslag till lag om barn i äktenskap,
att svensk lagstiftning omfattat principen, att namnrätten, såvitt den
vore beroende av familjerättsliga förhållanden, borde regleras i samband
med dessa. Det samtidigt framlagda förslaget till giftermålsbalk stadgade
ock i 5 kap. 15 §, vilket släktnamn hustrun skulle bära. Vid sådant förhållande
borde genom ett stadgande i lagen om barn i äktenskap fastslås,
att barn i äktenskap erhölle faderns namn. Det namnet vore barnet både
berättigat och pliktigt att bära, såframt ej barnet sedermera erhölle annat
släktnamn. Sådan namnändring inträdde utan vidare för kvinna, som
inginge äktenskap, samt i regel för den, som adopterades. — Även första
lagutskottet vid 1942 års riksdag synes i sitt i motionen citerade yttrande
hava omfattat en dylik tolkning, då utskottet anför, att inom de fria yrkena
i icke obetydlig utsträckning uppkommit den från lagbestämmelsen avvikande
praxis, att gift kvinna använde sitt gamla släktnamn.
Denna praxis kan dock ej betraktas som lagstridig i den meningen att
den innebär ett straffbart förfarande, något som givetvis ej heller påståtts
av lagutskottet. Genom att bestämmelsen om släktnamn införts i barnlagarna,
adoptionslagen och giftermålsbalken har ett första steg tagits på
vägen mot en reglering av namnrätten genom lag; men lagstiftningens
fullbordan genom en lag om släktnamn, innehallande bland annat erforderliga
straffbestämmelser, låter ännu efter mer än ett kvartssekel vänta
på sig. Det föreligger sålunda en faktisk möjlighet att utan risk för påföljd
använda ett annat namn än det rätta. Centralbyrån har från sin
handläggning av ansökningar om godkännande av släktnamn erfarenhet
av att sådant även i andra sammanhang än när det gäller hustrus flicknamn
förekommer i ej ringa utsträckning — till och med att i handlingar
av officiell natur, såsom i skolbetyg och värnpliktsböcker, understundom
brukas ett annat namn än det som antecknats i kyrkoböckerna för vederbörande.
Efter att ha redogjort för vad som förekom i samband med behandlingen
av 5 kap. 15 ii giftermålsbalken vid 1920 års riksdag samt för det av Eberstein
framlagda förslaget (se ovan) fortsätter centralbyrån:
Av det anförda torde framgå att det består ett visst samband mellan
den nu väckta frågan om lagändring och frågan om den allmänna namnriittens
blivande utformning genom lag. Här må ytterligare framhållas ett
8 Första lagutskottets utlåtande nr 21.
par frågor, vilka synas förtjäna att bliva föremål för övervägande i detta
sammanhang.
Den ännu bestående egendomligheten i vårt namnskick, att de vanligast
förekommande efternamnen i individuella fall ej alltid hava karaktären av
släktnamn utan utgöra personliga tillnamn, vilka växla från generation till
generation, medför i praktiken svårigheter, sammanhängande med att 1901
ars namnförordning, som bland annat stadgar hur den som saknar släktnamn
må kunna antaga sådant namn, icke angiver, vilka som skola anses
sakna släktnamn, ävensom med att det även av andra orsaker kan vara
svårt att i det enskilda fallet avgöra, huruvida ett visst efternamn har
karaktären av släktnamn eller icke. Administrativt är därför begreppet
släktnamn mindre användbart, och detta kan förmodas vara en anledning
till att kyrkobokföringskungörelsens bestämmelser om anteckning av de
familjerättsliga namnförvärven i stället använda begreppet efternamn. Det
råder på grund av dessa bestämmelser ingen tvekan om att för hustru skall
antecknas mannens efternamn, även i det fall att detta icke är släktnamn
och hustruns flicknamn har karaktär av släktnamn. Den civilrättsliga
grunden härför är emellertid osäker. Av giftermålsbalkens bestämmelse,
att hustrun med vigseln erhaller mannens släktnamn, följer åtminstone icke
efter ordalydelsen, att hustrun i det berörda fallet genom giftermålet förlorar
sitt släktnamn och förvärvar ett annat namn, som icke är släktnamn.
Av lagberedningens ovan återgivna uttalande vid 1 § lagen om barn i äktenskap,
att barn — med vilket ord uppenbarligen åsyftas släktskapsförhållandet,
ej åldern —- är skyldigt att bära faderns släktnamn, såframt ej
barnet sedermera erhåller annat släktnamn, synes rentav kunna följa, att
hustrun i nyssberörda fall skulle vara ej blott berättigad utan även pliktig
att alltjämt bära sitt flicknamn. I det angivna fallet synes sålunda kunna
föreligga ett administrativrättsligt namnförvärv, som ej motsvaras av ett
civilrättsligt. Frågan om verkan härav leder över till den större, till den
allmänna namnrätten hörande frågan, vilken betydelse det över huvud taget
har med avseende a rätten och plikten att bära visst namn, att detta namn
antecknats i kyrkobok.
Att mannens namn skall i kyrkobok antecknas för hustrun torde gälla
även i fråga om äktenskap ingångna före år 1921, ehuru 5 kap. 15 § giftermålsbalken
ej torde vara tillämplig i fråga om sådana äktenskap. Motionärerna
hävda emellertid uppfattningen att sistnämnda bestämmelse innebär
en brytning med tidigare svensk rätt, enligt vilken gift kvinna ägt att
bruka sitt eget släktnamn även efter giftermålet. Det bör dock anmärkas,
att lagberedningens förslag till giftermålsbalk vid 5 kap. 15 § innehåller
följande uttalande: »I gällande svensk lag finnes icke någon uttrycklig
bestämmelse om vilket släktnamn hustrun skall bära. Föreskriften i 9 kap.
1 $ gällande giftermålsbalk, att hustrun följer mannens stånd och villkor,
har emellertid ansetts medföra såväl rätt som plikt för hustrun att bära
mannens släktnamn.»
Slutligen må, för den händelse gift kvinna tillätes bibehålla sitt flicknamn,
anmärkas, att ill S lagen om adoption (5 kap. 3 § föräldrabalken)
torde böra angivas, vems släktnamn makars gemensamma adoptivbarn
erhåller, om makarna bära olika namn, ävensom att den i § 7 sista stycket
i 1901 års släktnamnsförordning angivna principen, att makar skola gemensamt
göra anmälan eller ansökan om nytt släktnamn, synes böra modifieras
för den händelse makarna bära olika namn.
9
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
I statistiska centralbyråns yttrande förekommer en sammanfattning av
kyrkobokföring sinspektörernas yttranden. Såvitt nu är i fråga, är den av
följande innehåll:
De tre kyrkobokföringsinspektörerna synas samtliga anse den ifrågasatta
ändringen tekniskt genomförbar. Wihlborg avstyrker dock ur andra
synpunkter bifall till förslaget, och Forkman anför, under hänvisning till
föreliggande behov av en omarbetning av namnförordningen samt 1936 års
uppbördskommittés och folkbokföringskommitténs betänkanden, att det
kunde synas lämpligt att upptaga motionsyrkandet i ett större sammanhang,
avseende en omarbetning av de nu gällande bestämmelserna rörande
antagande av släktnamn i allmänhet. I detta sammanhang må anmärkas, att
Wihlborg finner en reform önskvärd, så att frånskild hustru, som återtager
sitt släktnamn som ogift, tillätes giva samma namn åt barnen, därest de
stå under hennes vårdnad, dock endast med deras medgivande, såframt de
fyllt 18 år. En dylik ansökan jämlikt 1901 års förordning hade åtminstone
i flera fall avslagits, enär fadern vägrat sitt samtycke.
Den ena av de synpunkter, som Wihlborg anför mot bifall till motionen,
har viss anknytning till spörsmål av namnrättslig natur; han anser det
möjligt för hustru, som före giftermålet skapat sig en ställning såsom
t. ex. affärsidkare, konstnärinna eller journalist, att även om hon personligen
antager makens släktnamn bruka sitt urspungliga namn såsom ett
slags firmanamn, såsom pseudonym eller såsom signatur. Med hänsyn härtill
anser han att något verkligt behov av lagändring icke föreligger. Huvudgrunden
till avstyrkandet är emellertid en social-humanitär synpunkt. Han
framhåller, med tanke på barnen i äktenskapet, det olämpliga i att makarna
hava olika namn; frånsett vissa undantagsfall kunde detta allmänneligen
giva anledning till misstanke om att barnen vore utomäktenskapliga. Kamraterna
i skolan brukade icke försumma att låta dem veta detta. Prästerna
hade en stark erfarenhet av vilka påfrestningar sådant kunde innebära för
barnen. Det vore en allmän önskan och strävan att undvika allt sådant,
som kunde giva antydan eller misstanke om att ett barn vore av utomäktenskaplig
börd. Det i motionen framställda förslaget syntes därför böra
bestämt avvisas.
Även Forkman har i sitt yttrande berört namngemenskapens betydelse
med avseende å familjesamhörigheten. Han erinrar om att likadana yrkanden
som det nu framställda tidigare avslagits med hänvisning till den personliga
gemenskap mellan makarna som äktenskapet medförde. En uppluckring
av känslan härför hade otvivelaktigt skett eller hölle pa att ske
i vissa kretsar. Därom vittnade bland annat en visserligen icke allmän men
dock märkbar tendens, att gift kvinna med åsidosättande av lagens bestämmelser
använde sitt namn såsom ogift. Denna tendens vore att beklaga,
om den vore ett uttryck för ett försvagande av känslan för familjesamhörighetens
betydelse. Den kunde också komma att medföra en viss oreda
i namnförhållandena inom samma familj. Om utvecklingen, såsom syntes
sannolikt, komme att gå i den riktning som motionärerna föreslagit, bleve
det av vikt att träffa anstalter för att en sådan ordning för hustruns släktnamn
bleve vederbörligen antecknad i folkbokföringen.
Qvarnström framhåller, med hänvisning till ett i motionen citerat yttrande
av 1942 års första lagutskott, att detta uttalande otvivelaktigt hade
mycket fog för sig. Förekomsten av släktnamn, som i sig själva vore dubbel
-
10
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
namn, kunde medföra, att hustru, som ville bära sitt eget och mannens
namn i förening, finge ett ganska tungrott namn; från egen erfarenhet
kunde han nämna ett sadant fall, där hustruns namn hade tre sammansättningsleder.
\ idare torde sammanhanget mellan kvinnans ursprungliga
släktnamn och detta såsom ett led i ett med mannens släktnamn förenat
ej omedelbart stå klart.
Qvarnström framhåller emellertid vidare, att det i många fall torde
bereda både hustru, som bure enbart sitt eget namn, och andra personer
ävensom det allmänna betydande olägenheter, att hennes släktnamn ej
markerade samhörigheten med mannen. Då dessutom det ojämförligt
största antalet kvinnor torde önska bära mannens släktnamn, torde alltjämt
böra fordras särskild anmälan för att kvinnan skulle få bära sitt eget
och mannens släktnamn i förening eller enbart sitt eget släktnamn.
Forkman förutsätter likaledes särskild anmälan för att hustrun skall äga
behålla sitt eget släktnamn efter giftermålet. Han anför vidare att det syntes
böra övervägas huruvida, sedan anmälan en gång skett, hustrun skulle äga
rätt att åter bära mannens namn eller bådas i förening. Likaledes kunde det
ifrågasättas, huruvida hustrun, om hon finge rätt att bruka sitt eget släktnamn,
skulle bibehållas vid den rätt hon nu ägde att bruka sitt och mannens
namn i förening. En möjlighet för gift kvinna att välja mellan tre
namn mannens, sitt eget eller badas i förening — kunde medföra en
besvärande oreda i namnförhållandena.
o Forkman anför ytterligare, att det torde kunna förutsättas icke bliva tilllåtet
för hustrun att få såsom sitt släktnamn antecknat ett släktnamn, som
hon kunde hava erhållit i ett tidigare äktenskap. Någon särskild tid inom
vilken hustrun skulle anmäla, att hon önskade bära sitt eget namn, syntes
icke behöva föreskrivas.
Beträffande dessa två frågor yttrar sig Qvarnström på följande sätt. Det
läte tänka sig och förekomme säkerligen att en kvinna, som varit gift, efter
äktenskapets upplösning »skapat sig en ställning såsom t. ex. affärsidkerska
eller konstnärinna» just med mannens släktnamn. Vid nytt giftermål vore
hon då inte hjälpt med att hon finge bära sitt eget släktnamn, d. v. s. det
hon burit som ogift. Skulle lagen ändras, så att även dylik olägenhet undanröjdes,
bleve visserligen anteckningen i folkbokföringsurkunderna rätt komplicerad.
Den måste då få formen t. ex. Karlgren, Ann-Marie Sofia, f.
Johansson g. Bergkvist. — Från folkbokföringssynpunkt hade det givetvis
varit bäst, om det kunnat stadgas, att hustrus anmälan om sin önskan att
bruka sitt eget namn eller detta i förening med mannens skulle göras senast
vid vigseln. Andra skäl kunde emellertid tala häremot. Dock syntes det rimligt,
att det stadgades, att anmälan skulle göras hos pastor i kvinnans kyrkobokföringsort
senast inom ett år efter vigseln.
Forkman påpekar vidare, att 5 kap. 15 § giftermålsbalken icke syntes
gälla äktenskap, som ingåtts före den 1 januari 1921, varför hustrun i
sådant äktenskap icke torde äga rätt enligt nuvarande bestämmelser att
bära sitt eget och mannens namn i förening.
Yrkeskvinnornas samarbetsförbund, som säger sig representera cirka
CO 000 förvärvsarbetande kvinnor, vill på det allvarligaste instämma i motionens
syfte. Förbundet anför vidare:
Kvinnor behålla i större omfattning än tidigare sin yrkesverksamhet efter
ingånget äktenskap. Den genom bland annat befolkningsutvecklingen upp
-
11
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
komna situationen på arbetsmarknaden har medfört, att den allmänna
arbetsmarknadspolitiken syftar till att de gifta kvinnornas arbetskraft i
största möjliga utsträckning skall komma produktionen till godo. Även förskaffa
sig kvinnor yrkesutbildning i större utsträckning än tidigare. Dessa
omständigheter torde medföra att förhållandet, att kvinnor efter giftermål
fortsätta sin yrkesutövning, kommer att bestå och ytterligare utvecklas.
För ett stort antal av de yrkesarbetande kvinnorna medför det betydande
olägenheter att vid giftermål utbyta sitt eget släktnamn mot mannens. Till
denna kategori har man att räkna alla de kvinnor, som före giftermålet skapat
sig ett namn inom olika yrkesområden eller inom offentlig verksamhet,
exempelvis: affärsidkare, advokater, läkare, tandläkare, försäljare, konstnärer,
föreläsare, tjänstemän inom stats- och kommunalförvaltning såväl
som inom privata företag. För de kvinnor, som idka affärs- eller annan förvärvsverksamhet,
kan det — i den mån deras namn fatt ett good-will-värde
— innebära en direkt ekonomisk förlust att utbyta sitt eget inarbetade
släktnamn mot mannens. Användandet av dubbelnamn kan medföra olägenheter
och missförstånd.
Det är icke ovanligt att kvinnor, vilka gjort sig kända under sitt gamla
släktnamn, trots lagens bestämmelser fortsätta att använda detta efter ingående
av äktenskap. Hittills har detta kunnat ske utan inskridande från
samhällets sida, då det icke finnes någon straffbestämmelse för den, som
obehörigen använder annans släktnamn. Sedan lång tid tillbaka ha dock
planer förefunnits att införa ny lagstiftning på namnrättens område. Skulle
vi här i landet få en namnlag med straffansvar, kunna de gifta kvinnor, som
använda sitt gamla släktnamn, bestraffas härför.
Att det av åtskilliga gifta kvinnor praktiserade bruket av eget släktnamn
såsom ogift accepterats även av myndigheter, framgår bland annat därav,
att det kvinnliga statsråd, som åsyftas i motionen, tidigare som gift under
sitt gamla släktnamn blivit utnämnd först till professor och därefter till
byråchef.
” Det synes förbundet, att ovan nämnda förhållanden tyda på att nu gällande
lagbestämmelser angående gift kvinnas släktnamn icke längre torde
kunna betraktas som tidsenliga utan böra ersättas med bestämmelser, varigenom
gift kvinna får rätt att behålla sitt släktnamn såsom ogift. Från
förbundsmedlemmarnas sida har tid efter annan som ett angeläget önskemål
framförts, att frågan om gift kvinnas släktnamn skulle bringas till sin
lösning i enlighet med i motionen framlagt förslag.
Statistiska centralbyrån har även betraktat den förevarande frågan ur
folkbokföringens synpunkt. I denna del har centralbyrån framhållit
följande:
I folkbokföringen har makars namngemenskap ett stort praktiskt värde
som ett lätthanterligt hjälpmedel jämte andra för utmärkande av den
familjesamhörighet, som skall redovisas i kyrkoböcker, mantalshingder och
taxeringslängder och därför även i de tryckande registren, med vilkas hjälp
de nyssnämnda längderna framställas. Det är därför i överensstämmelse
med ett verkligt behov, då de tre kyrkobokföringsinspektörerna i sina
yttranden förutsätta, att mannens namn i kyrkoböckerna skall antecknas
i anslutning till hustruns, även då hon förklarat sig vilja bära endast
sitt eget släktnamn. Ett liknande förfaringssätt torde kunna bliva
nödvändigt i de tryckande registren. I dessa skall, om makarna sammanbo,
12
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
hustruns plåt ställas tillsamman med mannens, och detta sker enklast,
om hustruns plåt utvisar mannens efternamn, eftersom mannens plåt under
den gemensamma kyrkobokföringsfastighéten är inordnad efter alfabetisk
namnföljd. Därutöver vinnes, att man, även om makarna bära olika namn,
i de alfabetiska register, bestående av avtryckskort, som föras av länsbyråerna
för folkbokföringen, de lokala skattemyndigheterna och pastorsämbetena,
med utgångspunkt i hustruns avtryckskort kan uppsöka mannens;
den motsatta vägen — att om man känner mannens namn men ej
hustruns med ledning av dennes avtryckskort uppsöka hustrun i det alfabetiska
registret — är däremot ej framkomlig, ty utrymmet å mannens plåt
medger ej att hustruns namn där inpräglas.
A hustruns plåt måste mannens namn inpräglas i de positioner — efter
släktnamnet — som äro anslagna åt hustruns flicknamn i det fall hustrun
bär mannens släktnamn. Å gift kvinnas plåt kommer sålunda att angivas
två namn, av vilka i somliga fall det första och i andra fall det sista är
mannens och sålunda det som skall utgöra grunden för plåtens inplacering
i det tryckande registret. Detta är icke rationellt och torde kunna visa sig
som eii allvarlig olägenhet, om de fall, då hustru bibehåller sitt flicknamn,
bil många.
I detta sammanhang må omnämnas, att den ursprungliga avsikten varit
att å vardera makens plåt inprägla den andras identitetsbeteckning, bestående
av födelsetid och födelsenummer, en sifferserie på 7—9 siffror, varav
ö angivna födelsetiden och de övriga, vilka skiljas från de förra genom ett
streck, utvisa födelsenumret. Denna tanke har tills vidare fullföljts endast
sa långt att födelsetiden utsatts. Därest jämväl födelsenumret tillpräglas
— ett ganska kostsamt arbete — kommer här att föreligga en fullständigt
identifierande beteckning, som anger makarnas familjesamhörighet. Men
utan besvär och i en del fall omgång över länsbyråns nummerregister torde
i allt fall ett angivande av mannens efternamn å hustruns plåt icke kunna
undvaras.
Därest hustru medgives att senare än vid vigseln tillkännagiva önskan att
bibehålla flicknamnet, uppkomma i folkbokföringen två fall av namnändring,
det ena i samband med registreringen av vigseln, då mannens namn
automatiskt antecknas för hustrun, och det andra på grund av tillkännagivandet.
Namnändring medför en hel serie folkbokföringsåtgärder, i vanliga
fall följande, nämligen anteckningar i kvinnans, mannens och eventuella
barns personakter, anteckning i församlings boken, underrättelse till länsbyrån,
ändring av personplåten, tryckning av erforderliga nya avtryckskort,
avsändande av sådana kort till pastor och lokal skattemyndighet för
insättning i deras register, eventuellt upprättande av så kallat hänvisningskort
i pastors register samt utbyte av kvinnans avtryckskort i länsbyråns
adressregister och nummerregister mot de nytryckta.
Med det ovan anförda har centralbyrån velat framhålla, att det är ett
intresse ur folkbokföringssynpunkt, att avvikelser från det normala att
hustrun bär mannens släktnamn tillåtas endast i den begränsade utsträckning,
som motsvaras av ett verkligt behov.
Kyrkobokjöring sinspektörerna ha enligt centralbyråns sammanfattning
i sina yttranden anlagt följande folkbokföringstekniska synpunkter på
frågan.
13
Första lagutskottets utlåtande nr 31.
De tre kyrkobokföringsinspektörerna synas vara ense om att en anmälan
av hustru att hon vill bibehålla sitt flicknamn bör i församlingsboken föranleda
en anteckning i samma form som den, vilken nu är stadgad för det
fall att frånskild kvinna återtager sitt flicknamn, d. v. s. t. ex. Karlgren
(g. Bergkvist) där Karlgren är flicknamnet och Bergkvist är mannens
namn. I anslutning härtill ifrågasätter Forkman en ändring i bestämmelserna
angående sistnämnda fall, så att då frånskild hustru återtager sitt
flicknamn inom parentes skulle antecknas bokstaven s. (skild) och den frånskilda
mannens namn, alltså t. ex. Karlgren (s. Bergkvist).
Wihlborg anför, att i samband med mantalslängden och i vissa sparsamt
förekommande fall den därpå grundade röstlängden vissa olägenheter kunde
uppkomma av att hustrun bure annat namn än mannen. En allmän regel
bjöde nämligen, att man och hustru — om de sammanbodde — skulle
registreras omedelbart efter varandra i dessa längder. I övrigt gällde emellertid,
att personerna å varje fastighet skulle ordnas i alfabetisk följd efter
deras släktnamn. När det vore fråga om en fastighet, där flera hundra personer
vore bokförda, kunde det möta svårigheter att återfinna och med
säkerhet identifiera hustrun, om ej mannens namn även vore känt.
Avslutningsvis tager statistiska centralbyrån upp frågan om utredning
av den allmänna namnrätten. Centralbyrån erinrar
om sitt ovan återgivna uttalande, att det består ett visst samband mellan
den nu väckta frågan om lagändring och frågan om den allmänna namnrättens
utformning genom lag. I egenskap av central namnmyndighet har
centralbyrån erfarenhet av att en lag om släktnamn ur skilda synpunkter
är synnerligen behövlig. Centralbyrån vill därför ansluta sig till den av
kyrkobokföringsinspektören Forkman framförda tanken, att den genom
motionen väckta frågan upptages i samband med en allmän utredning om
namnrätten.
Utskottet.
De nuvarande reglerna i 5 kap. 15 § giftermålsbalken innebära, att kvinna
i och med vigseln skall antaga mannens släktnamn. Hon har dock möjlighet
att efter anmälan till kyrkobokföringsmyndigheten som släktnamn få
bära sitt eget och mannens namn i förening. Ända sedan denna bestämmelse
tillkom i samband med nya giftermålsbalkens antagande 1920, ha tid
efter annan framställts krav på att kvinna skulle äga behålla sitt eget
namn även efter äktenskaps ingående.
Otvivelaktigt är det som regel av betydelse, att alla medlemmar av
samma familj bära samma namn. Utskottet tänker därvid i främsta rummet
på de rent praktiska olägenheter, som i olika hänseenden skulle uppstå,
därest det bleve mera allmänt brukligt att familjemedlemmarna hade
olika namn.
Under det senaste seklet kan emellertid iakttagas en fortgående utveckling
i riktning mot en allt friare och självständigare ställning för kvinnan.
14
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
På de allra flesta områden av samhällslivet har hon numera uppnått full
likställighet med mannen. Genom att kvinnorna i långt större utsträckning
än tidigare framträda i det offentliga livet och där skapa sig en ställning,
har den förevarande namnfrågan fått ökad aktualitet. För det stora
flertalet kvinnor torde det visserligen vara en fördel att vid äktenskaps
ingående få antaga mannens släktnamn, eventuellt i förening med det egna
flicknamnet, men det kan icke bestridas, att det för vissa grupper av kvinnor
finns ett reellt intresse av att efter giftermålet få behålla det egna
namnet oförändrat. Utskottet tänker därvid i första hand på sådana yrkesgrupper
som utövande konstnärer, självständiga företagare med egen firma
samt inom föreningsvärlden, organisationsväsendet eller det offentliga livet
verksamma kvinnor. Enligt utskottets mening kunna de obestridliga fördelar
namngemenskapen inom familjen innebär icke få tillmätas så avgörande
betydelse, att med hänsyn härtill dessa kvinnor skola tvingas att
i strid med de egna intressena byta namn i samband med giftermålet. En
ändring i lagstiftningen synes därför påkallad. Om möjlighet sålunda i
vissa fall bör beredas kvinna att även efter giftermålet behålla sitt eget
släktnamn, synes denna förmån emellertid icke böra begränsas till särskilda
grupper utan i lika mån medgivas alla kvinnor.
Utskottet är på nu angivna skäl berett att förorda en utredning av förevarande
fråga. En lagändring av det slag, som åsyftas i motionen, fordrar
nämligen överväganden i olika hänseenden. Vid ett bifall till motionen
måste, såsom statistiska centralbyrån erinrat om, även vissa andra namnrättsliga
stadganden ändras, liksom även återverkningarna särskilt i folkbokföringshänseende
och vad därmed sammanhänger måste närmare beaktas.
Även de former, varunder kvinnan skall äga utnyttja den ifrågasatta
valfriheten i namnhänseende, måste bliva föremål för utredning.
Det kan sålunda knappast ifrågakomma, att hustrun under äktenskapet
skall äga byta namn efter gottfinnande. Såvitt möjligt torde ett avgörande
böra träffas före äktenskapets ingående och anmälan om vilket namn kvinnan
önskar bära göras i samband med vigseln.
Med hänsyn till vad statistiska centralbyrån anfört om förevarande frågas
samband med den allmänna namnrätten kan ifrågasättas, om icke den
av utskottet förordade utredningen bör verkställas i samband med den allmänna
utredning om namnrättens utformning, som i sinom tid måste företagas.
Vissa skäl tala otvivelaktigt för en sådan ordning. Utskottet anser
sig emellertid icke kunna föreslå en så vittgående utredning i anledning
av förevarande motion och får därför förorda, att den av motionärerna
väckta frågan upptages till särskild behandling.
Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
15
Första lagutskottets utlåtande nr 21.
möjlighet för gift kvinna att bära sitt eget namn som släktnamn
samt om framläggande av de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.
Stockholm den 29 mars 1949.
På första lagutskottets vägnar:
VERNER HEDLUND.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Branting, Olofsson*, fruar SjöströmBengtsson,
Lindström, herrar Ivar Nilzon, Georg Pettersson, Göransson
och fröken Andersson;
från andra kammaren: herrar Hedlund i Östersund, Johnsson i Stockholm,
Andersson i Mölndal, Pettersson i Ersbacken, Fagerholm*, fruar
Johansson i Skövde*, Gärde Widemar och herr Netzén*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hedlund i Östersund, Olofsson, Ivar Nilzon och Pettersson i
Ersbacken, vilka ansett utskottets utlåtande böra ha följande lydelse:
De nuvarande reglerna i 5 kap. 15 § giftermålsbalken innebära, att
kvinna i och med vigseln skall antaga mannens släktnamn. Hon har dock
möjlighet att efter anmälan till kyrkobokföringsmyndigheten som släktnamn
få bära sitt eget och mannens namn i förening. Ända sedan denna
bestämmelse tillkom i samband med nya giftermålsbalkens antagande
1920, ha tid efter annan framställts krav på att kvinna skulle äga behålla
sitt eget namn även efter äktenskaps ingående.
Otvivelaktigt är det av betydelse, att alla medlemmar av samma familj
bära samma namn. Utskottet tänker därvid i främsta rummet på de rent
praktiska olägenheter, som i olika hänseenden skulle uppstå, därest det
bleve mera allmänt brukligt att familjemedlemmarna hade olika namn.
Främst ur denna synpunkt måste den namngemenskap, som för närvarande
råder mellan båda makarna och deras gemensamma barn, anses vara
en fördel. Den ståndpunkt, som fastslogs genom 1920 års lagstiftning, bör
därför icke uppgivas, med mindre starka skäl tala för en förändring.
16 Första lagutskottets utlåtande nr 21.
Till stöd för motionens krav om en lagändring har anförts det intresse
vissa kvinnor, som skapat sig namn såsom konstnärinnor, fria företagare
eller eljest inom det offentliga livet, äga att även efter äktenskapet få
behålla sitt eget släktnamn. Utskottet är medvetet om att det i något fall
skulle kunna inträffa, att en namnförändring i samband med giftermål
skulle för hustrun medföra verkliga olägenheter. Lagstiftningen har emellertid
beaktat denna situation genom att öppna möjlighet för hustrun att
behålla det egna namnet i förening med mannens. Härigenom torde kvinnans
intressen i allt väsentligt ha tillgodosetts. Något hinder för den gifta
kvinnan att i dylika fall i dagligt tal bruka allenast det första sammansättningsledet
i släktnamnet, d. v. s. sitt eget namn, föreligger icke, såsom
utskottet påpekade redan vid 1920 års riksdag. Att ett sådant förfarande
i en framtida namnlagstiftning skulle straffbeläggas synes helt uteslutet.
Bortsett från vissa av firmalagstiftningen betingade särfall, vilka kunna
antagas vara ganska sällsynta, är den enda mera påtagliga olägenhet, som
enligt gällande rätt kan uppstå för kvinnan, att hon i vissa officiella sammanhang
är nödsakad att bruka dubbelnamnet.
Utskottet kan icke finna att de angivna nackdelarna för det relativt ringa
antal kvinnor, varom här är fråga, väga så tungt, att de obestridliga praktiska
fördelar, den nu rådande namngemenskapen medför i den allmänna
samfärdseln, för den skull böra offras. För övrigt kan påpekas, att den av
motionärerna begärda lagändringen icke skulle beakta det allt vanligare
fallet, att en gift kvinna blivit bekant under mannens namn men sedermera
ingår nytt äktenskap. Hon skulle enligt motionens tanke då kunna
antaga antingen sitt flicknamn eller sin nye mans namn, däremot icke
sin förre mans namn, under vilket hon gjort sig känd.
På nu anförda skäl får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm 1949 Ivar Heggströms Boktryckeri A. B.
490802