Första lagutskottets utlåtande nr 19.

1

flr 19.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beviljande
av lagfart å fastighet, som är föremål för kronans förköpsrätt.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 188 i första kammaren avherr
Persson, Karl, och nr 201 i andra kammaren av herr Norup m. fl. I motionerna,
vilka äro likalydande, yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan författningsändring, att i alla de fall, där
kronans förköpsrätt till jordbruksfastighet kan ifrågakomma, beviljande avlagfart
skall anstå tills lantbruksnämnden meddelat beslut, huruvida denna
förköpsrätt kommer att utövas».

Motionärerna framhålla, att köpare av jordbruksfastighet i vissa fall kunde
ha haft lagfart tre månader, innan mål om kronans förköpsrätt till fastigheten
bleve avgjort, och under denna tid kunde dels ha uppfört byggnader å
fastigheten, som vore obehövliga enligt lantbruksnämndens rationaliseringsplan,
dels ha vidtagit andra åtgärder å densamma, som vore olämpliga med
hänsyn till nämnda utvecklingsplan. Beviljandet av lagfart kunde alltså
medföra dels att det uppstode onödigt trassel för den enskilde och onödiga
kostnader för statsverket, dels att avoghet uppkomme både mot rationaliseringsorganet
och mot förköpslagen.

Beträffande motiveringen i övrigt för motionärernas hemställan får utskottet
hänvisa till motionerna.

Gällande bestämmelser m. m.

Om bestämmelserna i lagen den 30 juni 19b7 om kronans förköpsrätt må
anmärkas följande. Sker försäljning av jordbruksfastighet äger kronan enligt
1 §, med vissa i lagen angivna undantag, för att underlätta bildandet av
bärkraftiga brukningsdelar lösa till sig fastigheten för det pris som köparen
utfäst. Sådan förköpsrätt utövas för varje hushållningssällskaps område
av den lantbruksnämnd som där skall finnas. Bestämmande för fastighets
natur av jordbruksfastighet är den för fastigheten vid tiden för försäljningen
gällande taxeringen. Med köp är enligt 12 § hyte likställt. Nämnden kan
enligt stadgande i 18 § förordna, att förköpsrätten skall tillkomma annan än
kronan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 9 samt. I aml. Nr 19.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

I 4 § föreskrives, att lantbruksnämnden skall vara skyldig att efter framställning
från ägare av jordbruksfastighet meddela beslut, huruvida fastigheten
är behövlig för ändamål som avses i 1 §. Beslutet skall meddelas för
viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden funnit dylikt behov av
fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den tid beslutet
avser. Fastighetsägaren har vidare enligt 5 § möjlighet att bjuda lantbruksnämnden
att förvärva hans fastighet. Har nämnden icke inom tre månader
efter sådant hembud antagit detta, må förköpsrätten ej göras gällande
under två år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägarna
äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. Beslutar lantbruksnämnden
att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger det enligt 6 §
nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre månader
från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid göra
anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.
Köparen har genom 7 § beretts möjlighet att vid en tidigare tidpunkt erhålla
kännedom om huruvida talan kommer att anställas. Anmäler köparen, med
överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift, sitt fång för lantbruksnämnden,
åligger det nämligen denna vid äventyr av talans förlust att
inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan samt göra anmälan
därom för antecknande i fastighetsboken.

Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten enligt 9 § fastställa vad
kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses
övergå i kronans ägo. Beträffande kostnaderna i mål om förköp skall rätten
skilja mellan parterna efter ty för varje fall prövas skäligt. I 10 § andra
stycket fastslås, att kronan skall ersätta köparen dennes kostnader för lagfart
å fånget så ock för nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten
utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen
avkastning. Kronan skall därjämte erlägga ränta.

Om överklagande meddelas bestämmelser i 14 och 15 §§. Har lantbruksnämnden
enligt 4 § förklarat fastighet behövlig för ändamål som avses i 1 §,
kan fastighetsägaren inom en månad från den dag han erhöll del av beslutet
föra klagan över detta. Har dylikt beslut blivit gällande, må klagan ej föras
över senare meddelat beslut, att förköpsrätten skall begagnas. I övrigt må
beslut av sistnämnda innebörd överklagas av köparen inom samma tid som
gäller för klagan över beslut enligt 4 §. Över lantbruksstyrelsens beslut uti
ifrågavarande ärenden må klagan föras i den ordning, som är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1948.

I 1 § kungl. kungörelsen den 28 maj 1948 angående skyldighet för inskrivningsdomare
att lämna lantbruksnämnden underrättelser om sökta
lagfarter föreskrives, att inskrivningsdomare senast den 20 i varje månad
skall underrätta lantbruksnämnden om de lagfarter som under nästföregående
månad sökts å köp och byten av sådan fast egendom som enligt vad
företedda handlingar utvisa är taxerad såsom jordbruksfastighet.

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

3

Kronans förköpsrätt må enligt stadgande i 2 § ovannämnda lag icke utövas
i strid mot den förköpsrätt, som enligt den sociala arrendelagstiftningen
tillkommer vissa arrendatorer. De för sistnämnda förköpsrätt stadgade
reglerna i lagen den 22 december 1943 om arrendators förköpsrätt ha tjänat
till förebild för lagen om kronans förköpsrätt.

Beträffande såväl kronans som arrendators förköpsrätt gäller, att förköpsrätten
i och för sig icke hindrar, att köpare av därav berörd fastighet erhåller
lagfart. Har emellertid talan om förköpsrätt anställts och anteckning
därom skett i fastighetsboken, skall enligt 13 och 14 §§ kungl. förordningen
den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom (lagfartsförordningen)
ansökan om lagfart, som göres samma dag sådan anteckning sker
eller efteråt, vara vilande till dess det visas att laga kraft ägande dom i
saken finnes.

I lagberedningens åren 1905—1909 avgivna förslag till jordabalk upptagas
bestämmelser om förköpsrätt i 6 kap. Sådan rätt skulle, om den tillförsäkrats
ägare av viss annan fastighet eller kronan, stad eller annan kommun
eller ock municipalsamhälle, kunna inskrivas. Enligt förslaget skulle, om
lagfart söktes å fång, vid vilket lösningsrätt finge utövas, ansökningen ej
bifallas, med mindre tid för instämmande av lösningstalan gått till ända
utan att sådån talan instämts eller, där talan blivit instämd, den ogillats
genom dom, som ägde laga kraft (15 kap. 9 §).

Även i lagberedningens år 1947 avlämnade delbetänkande (SOU 1947: 38),
som innehåller förslag till vissa kapitel i en tilltänkt ny jordabalk, finnes
ett kapitel om förköpsrätt (5 kap.). Detta upptager, förutom allmänna bestämmelser,
särskilda sådana om avtalad förköpsrätt och om förköpsrätt
grundad i arrendeavtal. Avtal om upplåtelse av förköpsrätt skall upprättas
skriftligen och inskrivas i fastighetsboken (14 §). I motiven (s. 267 och
276) erinras om att arrendators förköpsrätt enligt 1943 års lag icke är föremål
för inskrivning och att köparen därför kan tänkas efter vunnen lagfart
ha tagit inteckning i fastigheten. Ett dylikt förhållande kunde ej uppkomma
vid konventionell förköpsrätt, där inskrivningen av förköpsrätten hindrade
lagfart så länge frågan om inlösning vore svävande.

Lagberedningens arbete på revision av jordabalken fortsätter och kommer
bland annat att omfatta bestämmelserna om lagfart och inteckning i fast
egendom.

Återköpsrätt enligt lagen den 20 juni 1924 om återköpsrätt till fast egendom
utgör, oaktat återköpsrätten kan intecknas, icke hinder för lagfart.

Inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom äro stadgade i lagen
den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom (förbudslagen), lagen den 30 maj 1916 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag (inskränkningslagen) samt lagen den 17 juni 1948 om

4

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
Gemensamt för dessa lagar är, att vissa i lagarna omförmälda fastighetsförvärv
icke må ske utan tillstånd samt att fånget blir ogillt, om icke tillstånd
sökes eller annan särskilt föreskriven åtgärd vidtages inom stadgad
tid eller ansökan om tillstånd avslås. Är fråga om rätt att förvärva
fastighet enligt lagarna ännu ej avgjord, skall beträffande lagfart anses
möta sådant hinder, som avses i 10 § lagfartsförordningen och som enligt
där stadgade regler skall föranleda, att ansökning om lagfart förklaras vilande
i avbidan på hindrets undanröjande.

Under förarbetena till lagen om kronans förköpsrätt förekommo vissa uttalanden,
som äga samband med den i motionerna väckta frågan. Sålunda
anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, i propositionen
nr 75 till 19h7 års riksdag bland annat följande:

Ägaren av en jordbruksfastighet skall på förfrågan kunna erhålla besked
av vederbörande rationaliseringsorgan, huruvida fastigheten är behövlig för
rationaliseringsändamål. Har denna fråga besvarats nekande, må förköpsrätten
ej utövas vid försäljning, som sker inom viss av organet bestämd
tid, lägst två och högst fem år därefter. Den som ämnar sälja en jordbruksfastighet
kan vidare hembjuda denna till kronan. Har kronan icke inom
tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande
under ett år1 efter hembudet, såvida försäljning sker på viflkor, som för
jordägaren äro mindre förmånliga än de, som gällt för hembudet.

Det förutsättes, att en fastighetsägares första steg, då han planerar en
försäljning, skall vara att begära sådant besked, som nyss nämnts. Förklarar
därvid rationaliseringsorganet fastigheten icke behövlig för rationaliseringsändamål,
kan han under en relativt lång tid överlåta fastigheten helt
oberoende av förköpsrätten. Går beslutet i motsatt riktning, kan ägaren
överklaga detsamma, Gör han det ej eller blir beslutet fastställt, torde det få
förutsättas, att fastighetsägaren kommer att ingå i närmare överläggningar
med organet rörande försäljning av fastigheten till detta. Härvid har fastighetsägaren
möjlighet att hembjuda fastigheten till kronan. Antages ej hembudet,
kan fastighetsägaren, såsom nyss nämnts, under ett år1 därefter sälja
fastigheten till lägst det pris han begärt av rationaliseringsorganet, utan att
förköpsrätten får utnyttjas.

För den, som ämnar köpa en jordbrukfastighet, är det tydligen av stor
vikt, huruvida det kan tänkas att rationaliseringsorganet, om han köper
fastigheten, kan komma att inlösa densamma med anlitande av förköpsrätten.
Genom de bestämmelser som nyss återgivits komma säljare och köpare
att i förväg kunna få klarhet i denna fråga. Då försäljning skett, vid vilken
förköpsrätt finnes, bör köparen vidare kunna anmäla köpet hos rationaliseringsorganet,
vilken anmälan bör ha den verkan, att detta blir skyldigt
att inom viss kortare tid vid talans förlust taga ställning till frågan, om förköpsrätten
skall utnyttjas eller ej. Denna tid torde, i överensstämmelse med
vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, lämpligen kunna bestämmas
till en månad från det anmälan om köpet skedde. I övrigt bör
den tidsfrist, inom vilken förköpsrätten skall utnyttjas, räknas från det
köparen sökt lagfart å sitt fång. Denna tidsfrist torde, likaledes i anslutning
till vad som gäller i fråga om arrendators förköpsrätt, böra bestämmas
till tre månader från det lagfartsansökan gjordes. Någon skyldighet för

1 Denna tid blev, såsom framgår av det ovanstående, i lagen bestämd till två år.

Första lagutskpttets utlåtande nr 19. ®

den, som inköpt en jordbruksfastighet, att göra anmälan till rationaliseringsorganet
om sitt fång, synes ej böra föreskrivas. För att sagda organ skall
bliva i tillfälle att följa fastighetsförsäljningarna och att utnyttja sin förköpsrätt
bör det i stället åligga inskrivningsdomaren att, då lagfart sökes
å jordbruksfastighet, göra anmälan härom till rationaliseringsorganet.

Har rationaliseringsorganet beslutat instämma talan om förköp, kan köparen
överklaga detta beslut. Dylik besvärsrätt skall dock ej föreligga, därest
frågan om behovet av att förvärva fastigheten för rationaliseringsändainål
redan förut blivit vederbörligen prövad.

Beträffande förköpsrätten vill jag till sist nämna, att densamma, liksom
arrendators förköpsrätt, bör gälla ej blott vid försäljning utan även vid
byte.

Vid behandlingen i lagrådet uppmärksammade en ledamot de spörsmål,
som uppkomma, när en fastighet på grund av kronans förköpsrätt fråndömes
en köpare, som någon tid innehaft densamma.

Yttranden m. m.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från lantbruksstyrelsen. Därjämte hava föreningen
Sveriges häradshövdingar, Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges
lantbruksförbund beretts tillfälle att yttra sig över motionerna.

Den i motionerna begärda författningsändringen tillstyrkes icke i något
yttrande. Lantbruksstyrelsen uttalar, att ehuru den funne syftet med motionerna
beaktansvärt, styrelsen avstyrkte att gällande lagstiftning omarbetades
i anslutning till motionärernas förslag. Riksförbundet förklarar, att
det syntes önskvärt, om lagfart kunde på sätt hittills skett beviljas utan
hinder av att frågan om förköpsrätt ännu icke avgjorts. I lantbruksförbundets
yttrande framhålles, att även om den av motionärerna anvisade vägen
för ett smidigare och för jordbruket mindre betungande sätt att utforma inlösningsförfarandet
icke enligt förbundets mening vore lämplig, motionärerna
dock hade vidrört ett spörsmål, som borde följas med uppmärksamhet.
Förbundet uttalar därjämte vissa önskemål beträffande lagen om kronans
förköpsrätt, för vilka redogörelse lämnas nedan. I

I lantbruksstyrclsens yttrande erinras inledningsvis om att kronans förköpsrätt
vore en legal lösningsrätt, som tillskapats i jordpolitiskt syfte och
att denna förköpsrätt, lika litet som den arrendatorer tillförsäkrade förköpsrätten,
utgjorde hinder för köparen att erhålla lagfart å sitt fång. Styrelsen
anser, att man icke kan bortse från att vissa komplikationer kunna
uppstå, om en köpare, som blir fråndömd sin fastighet enligt lagen om kronans
förköpsrätt, suttit så länge på fastigheten, att han hunnit vidtaga mera
omfattande dispositioner på densamma. Efter att hava redogjort för vissa
uttalanden i denna fråga vid lagens tillkomst fortsätter styrelsen:

Motionärerna ha synbarligen föreställt sig alt man skulle komma ifrån
nu nämnda svårigheter, därest lagfart icke skulle få meddelas, förrän lantbruksnämnden
beslutat all förköpsrätten icke skulle utövas. I vissa fall

o Första lagutskottets utlåtande nr 19.

torde måhända också en dylik uppfattning ha fog för sig. Någon kredit till
finansiering av mera omfattande åtgärder på fastigheten genom uttagande
av inteckning i densamma kan ju nämligen icke ordnas, förrän lagfart erhållits.
Emellertid kan ju köparen disponera andra medel för ändamålet
eller ombestyra att den tidigare lagfarna ägaren tager ut inteckningar och
sålunda vidtaga åtgärderna redan innan han fått lagfart. Avverkningar
kunna ju också företagas innan lagfart erhållits. Ur nu nämnda synpunkter
synes alltså icke så mycket vara att uppnå genom den av motionärerna föreslagna
anordningen. Lantbruksstyrelsen får i detta sammanhang också tilllägga,
att lagstiftningen varit i kraft så kort tid, att några mera omfattande
erfarenheter av dess verkningar i de nu påtalade hänseendena ännu icke
vunnits.

Motionärerna ha anfört även ett annat skäl för sitt förslag, nämligen att
avoghet mot rationaliseringsorganet och mot lagen kan uppkomma, om köpare
efter stämning bli fråndömda fastigheter, varå de erhållit lagfart, och
detta skäl är enligt lantbruksstyrelsens mening värt att beakta. Det synes
nämligen mindre tillfredsställande om tilltron till lagfartsinstitutet på detta
sätt skulle minskas. Emellertid skulle sådana verkningar som motionärerna
föreslagit knappast kunna förlänas lantbruksnämndens prövning av hithörande
ärenden, med mindre lagen helt och hållet omarbetades. Lagen torde
nämligen under sådana förhållanden få göras till en koncessionslag. Alla
förvärv, vilka nu äro underkastade kronans förköpsrätt, skulle ur förevarande
synpunkter behöva prövas av lantbruksnämnderna, innan lagfart
kunde erhållas av köparna. Lagfartsförfarandet skulle därigenom över hela
linjen fördröjas, eller med andra ord de fördelar, som för ett begränsat antal
fall, d. v. s. de fall då förköpsrätten verkligen utövas, skulle vinnas genom
motionärernas förslag, skulle motvägas av nackdelar för det övervägande
antalet jordförsäljningar.

Föreningen anför:

Föreningen får framhålla att den omständigheten, att köparen icke erhållit
lagfart, icke hindrar honom från att vidtaga anordningar å fastigheten,
som skulle kunna anses icke önskvärda ur allmän rationaliseringssynpunkt.
Om han för anordningarna använder egna tillgångar, ligger detta i
öppen dag. Om han behöver upplåna genom fastighetens inteckning, kan han
visserligen icke själv inteckna, men han kan ju låta förre ägaren taga ut
inteckningar till det belopp, som han anser nödvändigt, varefter han övertager
betalningsansvaret för de intecknade skuldebreven. Det vill synas,
som om det begärda skyddet icke skulle vara tillräckligt. Förbudet måste,
om det skulle vara effektivt, utsträckas till att avse vidtagande av varje åtgärd
med fastigheten utan nämndens medgivande. Men det lärer icke kunna
ifrågakomma att meddela ett förbud av denna allmänna omfattning.

Riksförbundet yttrar:

Den i motionerna angivna omständigheten, att lagfart kan ha beviljats fölen
köpare relativt lång tid innan lantbruksnämnden kunnat besluta, huruvida
kronans förköpsrätt skall utövas, bör enligt förbundets mening icke
medföra att sådana ändringar genomföras att beviljande av lagfart skall
anstå till dess lantbruksnämnden meddelat beslut i förköpsfrågan. Om lagfart
icke meddelas för köparen, kommer detta att innebära, att denne under
en relativt lång tid icke kan utnyttja fastigheten såsom kreditobjekt. Har
köparen icke möjlighet att anskaffa medel på andra sätt än genom inteckning
i fastigheten, måste detta medföra att köparens förfogande över fastigheten
inskränkes. Han kommer därför att under en relativt lång tid icke
kunna vidtaga de åtgärder med fastigheten som äro erforderliga. Därest kro -

Första lagutskottets utlåtande nr 19. ‘

nans förköpsrätt skulle bifallas innebär förfarandet icke någon större rättsförlust
för köparen, men under förutsättning att kronan icke utövar förköpsrätten
eller att tillstånd till förköpsrätt icke lämnas, innebär dröjsmålet
att köparen hindras att under en längre tid på avsett sätt bruka fastigheten.

Det bör vidare framhållas, att de fastigheter, som kunna bli föremål för
förköpsrätt, äro endast ett fåtal. Det kan därför icke vara motiverat att hindra
lagfart på alla förvärv.

En köpare, som kan anskaffa medel utan att fastigheten användes såsom
pant, kan trots att lagfart icke beviljas företaga åtgärder på fastigheten.
Den föreslagna ändringen innebär således icke något hinder för en köpare
att nedlägga kostnader på fastigheten innan frågan om förköpsrätten avgjorts.

I anslutning till riksförbundets ovan återgivna ställningstagande till motionärernas
hemställan uttalas slutligen, att de svårigheter som kunde uppkomma
genom att bestämmelserna om lagfart bibehölles i sin nuvarande
form mer än väl uppvägdes av det förhållandet, att fastigheten redan från
början kunde utnyttjas såsom kreditobjekt.

Lantbruks förbundet framhåller till en början, efter att ha redogjort för
innehållet i 6 § lagen om kronans förköpsrätt, att ett tvångslösensystem av
nämnda karaktär givetvis måste medföra vissa besvärligheter och hinder i
omsättningen och användningen av jordbruksfastigheterna. Förbundet fortsätter: Emellertid

föreligger härvid enligt förbundets uppfattning ett överbetonande
av lagfartens betydelse. Köparen skulle icke, om lagfartsansökan avslogs
eller förklarades vilande till dess frågan om kronans förköpsrätt vore
avgjord, därigenom förhindras från<att nedlägga kostnad å fastigheten eller
vidtaga andra förvaltningsåtgärder, som koinrne att påverka lösenbeloppet.
Därjämte skulle, om lagfart icke kunde erhållas förrän frågan om kronans
förköpsrätt vore avgjord, betydande hinder för jordbruksfastigheternas omsättning
uppkomma. Inskrivningsdomaren kan nämligen icke åläggas annat
än en formell prövningsrätt. Sålunda skulle endast vid försäljningar enligt
2 § första stycket i lagen om kronans förköpsrätt denne med stöd av prästbevis
eller fastighetsbok kunnt avgöra på rent formella grunder, att förköpsrätt
icke förelåge. Vid alla andra försäljningar skulle lagfart icke kunna
erhållas förrän efter en avsevärd tid och samtidigt skulle köparen icke heller
under denna tid kunna utnyttja fastigheten som kreditobjekt. Särskilt
av sistnämnda skäl anser förbundet det betydelsefullt, att lagfart generellt
beviljas beträffande samtliga jordbruksfastigheter. Det vore icke lyckligt,
om den stora massan av lagfarter på jordbruksfastigheter måste fördröjas,
därför att ett fåtal av fastigheterna bliva inlösta av kronan.

Förbundet uttalar vissa önskemål beträffande lagen om kronans förköpsrätt
och anför i denna del följande:

4 och 5 SS förevarande lag innehålla bestämmelser, varigenom inlösningsförfarandet
icke behöver bliva så ofta förekommande. Dessa regler kunde
enligt förbundets mening med fördel kompletteras och utbyggas. Sålunda
borde lantbruksnämnderna vara skyldiga att lämna besked om fastighet
skall tagas i anspråk för rationaliseringsändamål inom viss tid efter del förfrågan
framställts. Tiden, inom vilken besked skulle lämnas, borde vara
kort, förslagsvis eu månad.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

Då motionerna kommit att aktualisera dessa frågor, synes det förbundet
lämpligt, att när lagen nu varit i funktion under en tid och viss erfarenhet
vunnits det gjordes en sammanställning och bearbetning av dessa erfarenheter
och eventuellt i samband därmed företoges en översyn av lagen.

Enligt vad utskottet inhämtat från lantbruksstyrelsen äro framställningar
enligt 4 § lagen om kronans förköpsrätt förhållandevis sällsynta. I den
mån framställningar göras till lantbruksnämnderna, brukar detta ske med
stöd av 7 § i den form, att vederbörande fastighetsmäklare, innan köpeavtalet
blivit slutgiltigt, jämte vederbörlig anmälan insänder avskrift av preliminärt
upprättad köpeavhandling till nämnden. Vidare har uppgivits, att
talan om förköpsrätt med stöd av lagen hittills anställts i något över 50 fall.

Utskottet.

Fastighetsomsättningen har i olika syften, främst jordpolitiska, underkastats
betydande inskränkningar. Därvid har lagstiftningen, alltefter inskränkningarnas
art, gått fram efter olika linjer. I vissa lagar stadgas, att
där avsedda förvärv icke bliva giltiga, med mindre tillstånd till förvärvet
lämnas eller prövning i annan ordning giver vid handen att förvärvet må
ske utan hiriäer av lagens bestämmelser. Enligt andra lagar gäller, att kronan
eller annan vid försäljning av fastigheten kan inlösa denna. Av sistnämnda
typ är lagen om kronans förköpsrätt. Frågan om den som i de
åsyftade fallen förvärvat fastigheten må erhålla lagfart har lösts på olika
sätt. Enligt den förstnämnda typen av lagar kan lagfart icke beviljas, förrän
det blivit klart att hinder mot förvärvet ej föreligger. Den sistnämnda typen
av lagar tillåter lagfart, och lösningsrätten kan göras gällande efter
det lagfart beviljats. Detta gäller för närvarande utan undantag. Dock har,
såsom ovan angivits, lagberedningen intagit den ståndpunkten, att förköpsrätt,
som särskilt avtalats och inskrivits i fastighetsboken, skall utgöra
hinder för lagfart.

När i förevarande motion ifrågasättes, att lagfart å fastighet, som omfattas
av kronans förköpsrätt, icke skall beviljas, förrän lantbruksnämnden
beslutat i förköpsfrågan, sker detta närmast av hänsyn till köparen.
Avsikten är att hindra, att denne nedlägger kostnader å fastigheten, innan
det blivit klart, att förköpsrätten icke kommer att utövas. Det är uppenbart,
att vissa komplikationer kunna uppstå, om en köpare, som enligt lagen om
kronans förköpsrätt nödgas avstå från den inköpta fastigheten, en längre
tid innehaft densamma, då beslut om förköpsrättens utövande fattas, och
därunder med fastigheten vidtagit mera omfattande åtgärder. Med hänsyn
till bestämmelserna om kronans förköpsrätt bör det emellertid självfallet
ligga i varje köpares intresse att icke å fastighet, som kan bliva föremål
för förköpsrätt, nedlägga andra kostnader, än sådana som måste anses nödiga,
innan frågan om denna rätts utövande prövats.

Såsom ovan omförmälts har på olika sätt möjlighet beretts säljare och
köpare av jordbruksfastighet att påkalla beslut i saken före utgången av

Första lagutskottets utlåtande nr 19-

9

den tid, inom vilken talan om utövande av förköpsrätten skall anställas.
Med hänsyn till att lagen endast kort tid varit gällande föreligga icke närmare
uppgifter om i vilken utsträckning dessa möjligheter begagnats. Av
den ovan lämnade redogörelsen framgår emellertid, att anmälan enligt 7 §
lagen om kronans förköpsrätt — som avskär förköpsrätten, om talan icke
instämts inom en månad efter anmälan — skett i åtskilliga fall.

Enligt utskottets åsikt har köparens intresse att icke under någon längre
tid sväva i ovisshet om huruvida förköpsrätten kommer att utövas väl tillgodosetts
genom nu gällande bestämmelser. Även om vissa olägenheter för
köparen likväl kunna uppkomma i de fall, då kronan begagnar sin förköpsrätt,
kan man icke komma ifrån dessa genom en författningsändring av
innebörd att med beviljande av lagfart skulle anstå tills beslut meddelats,
huruvida förköpsrätten kommer att utövas. Visserligen skulle köparen härigenom
hindras att, innan lagfart erhållits, själv inteckna fastigheten och
med medel, som upplånats mot säkerhet av sådan inteckning, beträffande
fastigheten företaga dispositioner, som vore olämpliga ur allmän rationaliseringssynpunkt.
Det är emellertid att märka, att ett förbud mot beviljande
av lagfart icke i och för sig kan hindra köparen från att med avseende
å fastigheten vidtaga åtgärder som nyss nämnts. Åtskilliga ingripande
dispositioner kunna sålunda av köparen vidtagas, så snart han tillträtt
fastigheten, särskilt om detta kan ske utan att han behöver begagna denna
som kreditobjekt. Icke ens ett sådant utnyttjande skulle kunna hindras
genom den av motionärerna föreslagna ändringen, då det är köparen
obetaget att överenskomma med förre ägaren, att denne tillhandahåller
intecknade skuldebrev, för vilka köparen övertager betalningsansvaret.
Det synes utskottet uppenbart, att någon större fördel i jämförelse med nu
gällande lagstiftning icke kan vinnas genom ett bifall till motionerna ens
i de fall, då kronan begagnar sig av sin förköpsrätt.

Det ligger vidare i sakens natur, att det antal fastighetsköp, vid vilka kronans
förköpsrätt göres gällande, måste bliva tämligen ringa. Förköpsrätten
må endast utövas för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar,
och förköpsrätten kan av praktiska skäl icke alltid göras gällande, när
denna förutsättning är för handen. För alla de köpare, vilka sålunda få
behålla sin fastighet, skulle det uppenbarligen, såsom i yttrandena framhållits,
vara till nackdel, om lagfart icke skulle få meddelas, förrän lantbruksnämnden
beslutat i förköpsfrågan eller tiden för anställande av talan
om förköp gått till ända. En fastighet skulle under ganska lång tid efter ett
köp icke kunna utnyttjas som kreditobjekt, vilket ofta skulle kunna hindra
fastighetens brukande på avsett sätt.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna förorda
den i motionerna föreslagna författningsändringen.

Vissa frågor, som hava samband med det i motionerna väckta spörsmålet,
torde emellertid komma att övervägas av lagberedningen vid dess fortsatta
arbete på revision av jordabalken. Möjligen kan i samband därmed, såsom

2 Bihang till riksdagens protokoll 19U9. 9 samt. lavd. Nr 19.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 19.

lantbruksförbundet förordat, övervägas eventuella ändringar i de bestämmelser,
som gälla beträffande säljares och köpares rätt att erhålla förhandsbesked
från lantbruksnämnderna.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 188 och II: 201, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist*, Krugel, Olofsson*, Lindblom*,
fru Lindström, herr Ivar Nilzon, fröken Andersson och herr Weiland;

från andra kammaren: herrar Rylander, Werner, Landgren, Lindahl,
Pettersson i Ersbacken, Wirtén och Fagerholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

497460. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.