Första lagutskottets utlåtande nr 17.

1

Nr 17.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad ordning
för biskopsval.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, nr
1, vilken behandlats av första lagutskottet, ha herrar Ohlon och Sjödahl
hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
måtte snarast möjligt förelägga riksdagen och kyrkomötet förslag om ny
förordning beträffande biskopsval».

I motiveringen till sitt yrkande ha motionärerna huvudsakligen kritiserat
reglerna, som skola tillämpas vid sammanräkning av de vid biskopsval avgivna
rösterna. I övrigt får utskottet beträffande de skäl, som motionärerna
anföra till stöd för sin hemställan, hänvisa till motionen.

Gällande rätt.

Enligt § 29 regeringsformen skall Konungen till ärkebiskop och biskopar
utnämna en av de tre som, i den ordning kyrkolagen stadgar, föreslagne
blivit.

Kap. 20 i kyrkolagen av år 1686 handlar om biskopsval. Enligt 1 § skall,
när ett biskopssäte bliver ledigt, domkapitlet med klerkeriet på deras samvete
nämna sådana män, som de till ämbetet tycka vara för Guds kyrka och
stiftet de nyttigaste, i lära och leverne skickligaste, de där frukta Gud, hava
ett gott rykte, äro redliga och sannfärdiga, hata girigheten, och vid akademier,
gymnasier eller uti andra förnäma ämbeten hava gjort sig kunniga
och väl förtjänta. När valet skett är, skall jämlikt 3 § domkapitlet hämta
alla sedlarna tillhopa och uti ett register anteckna deras namn, som röster
bekommit hava, samt översända det till Kungl. Maj:t, som sedan vill utvälja
en av dem, som således nämnda och föreslagna varda, den beprövas värdig
och till biskopsämbetet tjänlig.

Rörande ärkebiskopsval stadgas allenast i 4 §, att uti detta skola alla
domkapitel i riket hava sina röster. När dödsfallet limar, måste domkapitlet
i Uppsala Kungl. Maj :t det tillkännagiva, som då om valet sin nådiga befallning
till vederbörande avgå låter, att de med sina röster inkomma.

Närmare bestämmelser om valförrättningen in. in. ha meddelats i kungl.
förordningen den 30 maj 1709 om biskops- och superintendentsval. Enligt
förordningen skall viss dag utsättas, då valet skall gå för sig över hela
stiftet. Behöriga att deltaga i valet äro utom domkapitel sledamöterna alla till
prästämbetets utövning behöriga prästmän, som ha ordinarie prästerlig
tjänst inom stiftets kontrakt eller annan särskild prästerlig tjänst av viss
beskaffenhet eller annan anställning vid allmän undervisningsanstalt även 1

Bihang till riksdagens protokoll 1949. 9 samt. lavd. Nr 17.

2

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

som annan till prästämbetets utövning behörig inom stiftet tjänstgörande
prästman, som är kyrkoskriven inom kontrakt i stiftet. Valet sker kontraktsvis.
Enligt 6:o förordningen skall vid valet omröstningen ske med
sedlar, varvid väljande i sin sedel skall nämna tre med deras namn och
ämbete. Sammanräkningen av rösterna sker inför domkapitlet jämlikt 10 :o
förordningen. I protokollet över förrättningen skola deras namn införas,
som fått röster, och däri noga antecknas, hur många röster var undfått. Sedan
även domkapitlets voteringssedlar lagts därtill, skola alla rösterna räknas
tillsamman. Därefter skall förslag göras på tre, som fått mesta röster.
Förslaget varder därefter med första insänt till Kungl. Maj :t jämte underskriven
förteckning på alla, som i stiftet fått röster, och huru många var
bekommit.

Enligt 2 § 5 mom. lagen den 13 november 1936 om domkapitel äga vid
ärkebiskops- eller biskopsval i stift, varest teologisk fakultet finnes, fakultetens
samtliga professorer säte och stämma i domkapitlet.

Efter antagandet av 1686 års kyrkolag synes den praxis allt ifrån början
ha utvecklat sig, som sedan dess ständigt till och med senast förrättade
ärkebiskopsval följts, nämligen att i valet deltagit följande femton valkorporationer,
nämligen såväl samtliga 13 konsistorier som ock prästerskapet
i Uppsala stift ävensom på grund av ett tidigare numera upphävt stadgande
i 1759 års förordning professorerna vid Uppsala universitet. De i valet
deltagande enskilda personernas röster ha icke sammanräknats, utan en
var av valkorporationerna har uppsatt sitt särskilda förslag. Vid det slutliga
förslagets upprättande ha rösterna från varje valkorporation räknats såsom
en röst. I fråga om röstningen inom de olika valkorporationerna ha de
regler, som gälla för biskopsval, ansetts äga motsvarande tillämpning.

En olikhet mellan biskops- och ärkebiskopsval framträder i fråga om det
slutliga förslagets upprättande. Vid de förra valen sätter vederbörande domkapitel
upp förslag, som sedan översändes till Kungl. Maj :t. När det gäller
val av ärkebiskop, tillgår så, att de av de olika valkorporationerna uppgjorda
förslagen insändas till Kungl. Maj :t, varefter det allmänna och slutliga förslaget
upprättas inom ecklesiastikdepartementet. En följd härav bliver, att
något tillfälle att överklaga det allmänna förslaget till ärkebiskop icke gives,
då däremot av domkapitel upprättat biskopsförslag liksom även ett vart av
de särskilda valkorporationernas förslag vid ärkebiskopsval kan överklagas.

Historik.

Biskopsval.

Under den första tiden efter reformationens genomförande funnos inga
bestämda föreskrifter om huru biskop och ärkebiskop skulle tillsättas. I
äldre tider hade hela menigheten inom stiftet deltagit i valet av sin biskop,
men så småningom övergick rätten att välja biskop till prästerskapet, och

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

3

slutligen blevo endast domkapitlen tillerkända valrätt. Under Gustaf Vasas
senare regeringsår och under den därpå följande tiden hände det ej sällan,
att man ej brydde sig om att anställa val, utan konungarna utnämnde dem,
som de önskade skulle bekläda ämbetet.

I kyrkoordningen 1571 lämnades de första bestämmelserna om biskopsval.
Däri stadgades, att valet skulle förrättas av »tillskickade personer av
klerkeriet och andra som i saken något äro förfarne». Valet skulle ske efter
sedvanligheten och den, som fick de mesta rösterna, eller i fall av lika rösttal
den, på vilken lotten föll, skulle såsom »electus strax förskickas till
överheten pro confirmatione». Något förslag skulle således icke upprättas,
och konungen var fortfarande obunden i sin utnämningsrätt. 1571 års författning
efterlevdes emellertid icke alltid, och biskopsämbeten blevo stundom
bortgivna utan prästerskapets hörande. Vilka som hade rätt att deltaga
i valet var fortfarande oklart.

Ej heller med de förut återgivna bestämmelserna i 1686 års kyrkolag kom
man till en enhetlig och likformig valmetod. Föreskrifter saknades om vilka
prästmän ägde deltaga vid biskopsval; ibland röstade alla ordinarie ecklesiastika
tjänstemän, på andra ställen var förhållandet ett annat. Det stadgades
ej heller, att något förslag till biskopsämbetets besättande skulle
upprättas. Oftast torde emellertid två eller flera ha uppsatts på förslag, som
insändes till Kungl. Maj :t, men det saknade större betydelse, huru man
härmed förfor, då konungen var obunden att utnämna vem han ville.

I 1720 års regeringsform förekom det första stadgandet om att vid biskopsval
förslag skulle upprättas å de tre, som erhållit de flesta rösterna,
och alt konungen vid utnämningen ej ägde gå utanför detta förslag. Först
i förordningen den 30 maj 1759 om biskops- och superintendentsval lämnades
dock enhetliga och mera detaljerade bestämmelser om huru valet skulle
förrättas. Denna förordning har såvitt angår vilka som skola vara röstberättigade
ändrats vid flera tillfällen. För dess innehåll har, såvitt nu är
i fråga, ovan redogjorts.

I anledning av väckta motioner avlät 1868 års kyrkomöte skrivelse (nr
15) till Kungl. Maj :t, vari mötet anförde, bland annat: Det syntes kyrkomötet
sannolikt, att församlingens deltagande i ifrågavarande val skulle
ställa biskopen i ett närmare och förtroligare förhållande till dem, över vilkas
själavård han hade att vaka, och sålunda för honom underlätta utövningen
av hans viktiga och ansvarsfulla kall. Då emellertid någon genomgripande
förändring av kyrkolagens bestämmelser i detta avseende icke kunde
ske ulan föregående ändring i § 29 regeringsformen, hade kyrkomötet
ansett det vara utan ändamål att för det dåvarande ingå i närmare granskning
av frågan. Kyrkomötet förklarade sig följaktligen endast vilja anmäla
sin åsikt, afl rätt till deltagande i biskopsval borde tillerkännas lekmän,
samt anhöll, att Kungl. Maj:t ville taga saken i övervägande.

I anledning av kyrkomötets skrivelse vidtogs och godkändes vid 1872 och
1873 års riksdagar sådan ändring av regeringsformen, att paragrafen erhöll
sin nu gällande lydelse.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vid 1885 års riksdag väckte herr Waldenström i andra kammaren en motion,
nr 8, med yrkande om att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära
förslag till vissa ändringar i då gällande regler för biskopsval. I utlåtande
nr 45 i anledning av motionen hemställde lagutskottet, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj :t täcktes låta utarbeta
samt förelägga riksdagen förslag till sådana ändringar i gällande bestämmelser
rörande biskopsval, att rätt till deltagande däri bleve, i den mån
det kunde befinnas lämpligt, tillerkänd även åt lekmän. Utskottets hemställan
bifölls av andra kammaren men blev av första kammaren avslagen,
varför motionen icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Vid 1886 års riksdag väckte herr Waldenström i andra kammaren åter en
motion, nr 99, i samma ämne. Vid ärendets behandling i lagutskottet och
kamrarna fick frågan samma utgång som vid det näst föregående riksmötet.

I en motion till 1903 års kyrkomöte togs frågan om lekmannadeltagande i
biskopsval ånyo upp. Kyrkolagsutskottet föreslog i anledning härav kyrkomötet
att hos Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte i sammanhang
med allmän revision av kyrkolagen låta verkställa utredning om och i vad
mån ett förökat inflytande vid biskopsval måtte kunna beredas åt lekmannaelementet
inom kyrkan. Utskottets hemställan blev emellertid av kyrkomötet
avslagen.

Även 1908 års kyrkomöte fick i anledning av väckta motioner behandla
frågan. Kyrkomötet uttalade i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 20), att det till
grund för motionerna liggande kravet på beredande åt lekmannaelementet
av ett ökat inflytande vid biskopsvalet ville mötet erkänna som ett ingalunda
oberättigat anspråk. Kyrkomötet anhöll fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte
låta verkställa utredning, om och i vilken form ett mera aktivt deltagande
och ett ökat inflytande på det kyrkliga området i de av förevarande motioner
berörda hänseenden skulle kunna beredas åt kyrkans lekmannamedlemmar,
och att vid en sådan utredning särskilt måtte tagas under övervägande,
huruvida icke nämnda syfte säkrast kunde vinnas genom en fullständigare
tillämpning av synodalförfattningens grundsatser.

Då i motion till 1910 års kyrkomöte hemställdes, att kyrkomötet måtte anhålla
om vidtagande av åtgärder för beredande på lämpligt sätt åt församlingarna
av lagstadgat inflytande på val av biskop, erinrade kyrkolagsutskottet
i sitt betänkande, att det i motionen framförda önskemålet tillbörligen
beaktats i kyrkomötets år 1908 till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelse samt
att det funnes anledning antaga, att Kungl. Maj :t vid en kommande allsidig
utredning av frågan om le k in an nae le me n te t s ökade inflytande i allmänhet
på det kyrkliga området skulle till prövning upptaga även det i motionen
avsedda spörsmålet. Motionen blev också avslagen av kyrkomötet.

Vid 1925 års kyrkomöte fördes frågan åter på dagordningen i väckta motioner.
Kyrkolagsutskottet intog vid behandlingen av dessa den principiella
ställningen, att deltagande i biskopsval tillkomme allenast prästerskapet. Ut -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

skottet, som ansåg tungt vägande principiella invändningar kunna resas mot
biskopsvalens ordnande såsom lekmannaval, hemställde därför, att kyrkomötet
måtte avslå de ifrågavarande motionerna. Denna utskottets hemställan
blev även bifallen av kyrkomötet.

Vid besvarande av en motion med likartat syfte vid 1926 års kyrkomöte
erinrade kyrkolagsutskottet om att det på vissa håll framkastats en tanke,
huruvida icke i förbindelse med de i många stift förekommande sammanslutningarna
i synodal form skulle kunna vunnas ett uppslag för lekmäns
deltagande i biskopsval. Utskottet framhöll, att dessa sammanslutningar åtminstone
ännu vore alltför litet konsoliderade för att kunna tjäna nämnda
ändamål. Skulle desamma framdeles erhålla en fastare och legalt utformad
organisation, komme måhända frågan i en ändrad problemställning, rörande
vilken utskottet icke kunde göra något som helst uttalande. Utskottet
hemställde, att motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda,
vilket också blev kyrkomötets beslut.

Då motion med likartat krav väcktes även vid 1929 års kyrkomöte, förklarade
sig kyrkolagsutskottet sakna anledning frångå sina vid 1925 och
1926 års kyrkomöten gjorda uttalanden i denna fråga och hemställde, att
motionen icke måtte till någon kyrkomötets åtgärd föranleda. Motionen
blev härefter avslagen av kyrkomötet.

I en den 31 december 1937 avgiven promemoria angående ändrade bestämmelser
om ärkebiskops- och biskopsval framlade kammarrådet Tom Wohlin,
som tillkallats såsom utredningsman inom ecklesiastikdepartementet, ett
utkast till lag i ämnet. Genom lagen skulle 20 kap. kyrkolagen upphävas.
Val för utseende av de tre, som skulle uppföras å förslag till biskopsämbete,
skulle enligt utkastet förrättas av ett valkollegium bestående av domkapitlets
ledamöter jämte särskilda för stiftets prästerskap och dess lekmän
till sinsemellan lika antal utsedda elektorer. Antalet elektorer skulle i flertalet
stift för vardera gruppen utgöra tjugu. Varje valsedel skulle gälla fölen
röst. Valsedel fick upptaga allenast ett namn. Vid biskopsval skulle röstningen
verkställas i en eller flera omgångar. Vid sammanräkningen av rösterna
från den första röstningen skulle den person, vars namn därvid befunnes
ha samlat det högsta röstetalet, anses vald att uppföras å förslag till
biskopsämbetet. Förutom den sålunda först valde skulle ytterligare den anses
vald, vars rösttal uppginge till mer än en fjärdedel av hela antalet i denna
omgång avgivna röster. Hade icke samtliga tre, som skolat uppföras, kunnat
utses på detta sätt, finge ny röstning och ny sammanräkning företagas
på samma sätt som vid första tillfället.

I motiveringen till sitt förslag anförde utredningsmannen bl. a. följande.

Nu gällande röstningsprocedur vid biskopsval lämnar som bekant icke någon
som helst garanti för att en — om än aldrig så stor — minoritet bland
de röstande inom sliftet skall kunna vid valet göra sig gällande. År blott
sammanhållningen inom majoritetsgruppen tillräckligt stark, utestängas vid

® Första lagutskottets utlåtande nr 17.

valet och därmed också från förslaget alla, som icke upptagits å majoritetens
valsedlar. Det måste dock givetvis, då Kungl. Maj :t vid utnämningen
av biskop är bunden vid det på grund av valet upprättade förslaget, vara av
ej ringa vikt, att — där inom ett stift olika uppfattningar göra sig gällande
med avseende å det kyrkliga arbetet i stiftet och sålunda jämväl i fråga om
de krav, som böra ställas å den blivande stiftschefen — icke inför Kungl.
Maj :t presenteras kandidater, uteslutande uppställda av valmännen, tillhörande
en meningsriktning. Det är emellertid av ej mindre betydelse att ett
biskopsval icke urartar till en tävlan mellan partier, utan att detsamma bevarar
sin karaktär av ett val av personer, dem man företrädesvis önskar skola
ifrågakomma till biskopsämbetet. Är det sålunda angeläget att söka ett verksamt
skydd mot den ensidighet, som är tänkbar vid ett biskopsval med det
nuvarande sättet att räkna rösterna, bör dock tillses, att man icke söker ett
dylikt skydd med några sådana regler för röstningen, som skulle giva biskopsvalet
prägel av ett partipolitiskt val.

För val av borgmästare och vissa andra befattningshavare tillämpas för
närvarande en valmetod, vilken — i likhet med vad här åsyftas för biskopsvalen
är avsedd att lata olika uppfattningar och önskningar komma till
uttryck i val av tre, av vilka Kungl. Maj :t därefter skall äga utse en till befattningen
i fråga. För ett biskopsval är dock denna metod icke lämplig. Den
går visserligen, även den, ut på ett val av tre, men den röstande äger vid
valet att efter eget skön inskränka sig till att rösta på endast en eller två.
Fn sådan åt de röstande inrymd befogenhet att giva till känna »vi vilja ha
den och ingen annan» skulle vid biskopsval komma att innebära ett uppgivande
i det väsentliga av syftet med valet. Det urval av biskopskandidater,
som med förslaget är avsett att stå Kungl. Maj :t till buds för utnämningen,
skulle nämligen därigenom kunna bliva obehörigen begränsat, i det att kanske
två av de föreslagna, vilka kommit med å förslaget enbart såsom fyllnadsnamn
och med stöd av enstaka stänkröster, kunna förutsättas, praktiskt
taget, vara uteslutna från att komma i fråga att utnämnas. Och använd
utan rätt att med röstning endast på en säkra dennes val, är metoden
så bristfällig, att den till och med möjliggör att någon, som mer än hälften
av väljarna vilja ha utsedd, alls icke kommer med bland de tre valda.

Antag att av 46 elektorer 27 helst vilja ha A utsedd och därnäst B och C
men att de 19 övriga fördela sig sålunda: 10 B, C, D, 5 B, D, E och 4 I). F, E.
Enligt reglerna för borgmästarval skulle då B få första platsen med 13''/,+
^ ^8 /- röster mot A:s 27; C den andra med 9 —f— 5 = 14 röster mot

A;s 27: 2 = 13''A; och D den tredje med 31/, + 2% -f 4 = 9V„ röster mot

Vid biskopsval i stift, där alla elektorerna samlas, är det ju icke heller
nödvändigt, att var och en på en gång deklarerar, vilka tre han önskar skola
komma i fråga. Man kan i stället ordna det så, att varje väljare först endast
ger tillkänna, vem han helst vill ha till biskop. Man kan då se, om så stor
enighet föreligger mellan väljarna, att avsaknaden av tillräckligt antal i den
valomgången framförda kandidater tvingar till ytterligare val för att utse
övriga kandidater för biskopstjänsten, eller om så många skilda, tillräckligt
starkt representerade vota föreligga, att någon vidare röstning icke blir erforderlig.

Förande regler för valförfarandet synas, i anslutning till vad sålunda anförts,
lämpligen kunna uppställas: Vid den första röstningen är den vald,
som fått de flesta rösterna, samt varje annan, som fått mer än en fjärdedel
av hela antalet angivna röster. Ha icke tre uppnått sådant rösttal, sker ny
röstning. Gäller det da blott en, är den vald, som fått de flesta rösterna. Gäller
det två, är även den vald, som fått det näst största rösttalet, om detta till -

Första lagutskottets utlåtande nr 17- >

lika är mer än en fjärdedel av hela antalet röster; varom icke, blir det en
tredje röstning, varvid den blir vald, som fått de flesta rösterna.

Enligt ett sådant valsätt skulle i ovan anförda exempel A och B hava blivit
placerade i den första omgången med 27 respektive 15 röster samt C i
den andra med 37 röster mot 9 för D.

I ett över utredningsmannens promemoria avgivet yttrande anförde Lunds
domkapitel i förevarande fråga:

Vad den i promemorian föreslagna valordningen angår, synes denna
domkapitlet vara synnerligen tillkrånglad och till sitt verkningssätt svår
att bedöma. Skall Kungl. Maj :ts rätt att vid utnämningen fritt välja mellan
tre namn bevaras, synes detta förutsätta, att valsedlarna också innehålla
tre namn. Den enskilde väljaren bör icke sträva efter att till varje
pris få sin kandidat igenom utan att medverka till att det efter hans uppfattning
bästa trenamnsförslaget förelägges för Kungl. Maj :t. Det skall därvid
villigt erkännas, att den nuvarande ordningen medför vissa påtagliga
olägenheter, i det att väljarna i regel ha en bestämd mening med den ordning,
i vilken namnen placeras på sedlarna, men denna kommer icke till
uttryck vid sammanräkningen, utan det första förslagsrummet kan komma
att intas av en kandidat, som endast erhållit tredjerumsröster. Men denna
olägenhet torde kunna avhjälpas. En undersökning bör emellertid företagas
rörande de vägar, som därvid äro tänkbara. En möjlighet vore, att en
graderad röstskala komme till användning, så att exempelvis en förstarumsröst
erhölle tre gånger, en andrarumsröst två gånger så stort röstvärde som
tredjerumsTÖst.

Länsstyrelsen i Uppsala län uttalade beträffande sammanräkningsreglerna
bl. a. följande:

Om man vill undgå att låta valutgången bero på tämligen tillfälliga omständigheter,
synes man hänvisad att välja mellan två utvägar, antingen en
procedur med 3 namn på alla röstsedlarna och gradering av röstvärdet eller
ett majoritetsval med samma röstvärde för alla namnen. I förra fallet tryggas
minoritetens rätt, men valsättet innebär en uppmuntran till partigruppering.
I det senare fallet föreligger den möjligheten att majoriteten utom
huvudkandidaten kan uppföra namn, som icke gärna kunna ifrågakomma,
varigenom Kungl. Maj :ts utnämningsrätt således beskäres. Den hittillsvarande
erfarenheten ger icke stöd för sistnämnda farhågor. Om man likväl,
innan det slutliga avgörandet sker, vill sörja för att väljarna klart inse de
olika ståndpunkterna, kan detta ske genom att man delar valhandlingen, såsom
promemorian innehåller, i ett första och ett andra val, därvid vid första
valet röstas om allenast en plats, men förslagsrum endast får tilldelas den,
som erhåller mer än hälften av de avgivna rösterna. Vid det andra valet
skulle därefter de återstående förslagsrummen (efter omständigheterna två
eller tre rum) besättas och röstsedlarna således upptaga två eller tre namn.
Vid båda omröstningarna gälla alla röster lika.

Genom beslut den 1 augusti 1940, då ärendet anmäldes, har Kungl. Maj :t
förordnat, att någon åtgärd för del dåvarande icke skulle vidtagas.

Ärkebiskopsval.

Alltsedan ärkebiskopsvalet 1531 bär i detta medverkat representanter för
hela svenska kyrkan. Därvid har riksintresset varit det dominerande. Ärkestiftets
eget prästerskap har sålunda haft ett underordnat inflytande. Denna

8

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

ordning lagfästes i de ovan återgivna föreskrifterna i 20 kap. 4 § kyrkolagen
av år 1686, som alltjämt normerar ärkebiskopsval.

Förslag om ändrade bestämmelser av reglerna för ärkebiskopsval i syfte
att bereda ökat inflytande åt Uppsala stifts prästerskap ha framkommit
vid upprepade tillfällen.

För att i någon mån närma Uppsala stifts rätt till de övrigas, åt vilka
deras fria val vore förbehållet, föreslog konstitutionsutskottet vid 1809—10
års riksdag, att Uppsala stifts röst vid ärkebiskopsval skulle beräknas lika
med fem konsistoriers.

Konstitutionsutskottets förslag antogs av alla fyra stånden vid såväl 1809
som 1815 års riksdagar, men Kungl. Maj :t godkände icke grundlagsändringen.

I anledning av ny motion föreslog då konstitutionsutskottet vid 1815 års
riksdag, att prästernas i Uppsala stift röster skulle räknas såsom tre röster.
Detta förslag antogs av 1815 och 1817—1818 års riksdagar, men ej heller
detta vann Kungl. Maj:ts gillande.

I den förut nämnda skrivelsen (nr 15) från 1868 års kyrkomöte hemställde
detta jämväl, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande frågan, huruvida
vid en förändring av 20 kap. kyrkolagen ett stadgande borde däri införas,
som vid val av ärkebiskop beredde åt ärkestiftets prästerskap ett större
inflytande än förut.

Vid 1883 års kyrkomöte väcktes motion, att 22 kap. i det av 1869 års
kyrkolagskommitté år 1873 framlagda förslaget till kyrkolag måtte antagas.
Enligt detta skulle Uppsala stifts förslag räknas som fem röster. Motionären
framhöll, att Uppsala stifts prästerskap hade ett rättmätigt anspråk på
att i första hand med sina röster bestämma valet. Motionen avslogs emellertid
under hänvisning till att frågan vore under Kungl. Maj :ts prövning.

Vid 1903 års kyrkomöte väcktes en motion om förtydligande och fullständigande
av bestämmelserna om ordningen för val av ärkebiskop. I enlighet
med av kyrkolagsutskottet avgivet betänkande i anledning av denna
motion anförde kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 21), att det
funne nuvarande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval vara i behov
av att så snart ske kunde förtydligas och fullständigas, samt anhöll,
att Kungl. Maj :t täcktes låta gällande bestämmelser om ordningen för ärkebiskopsval
undergå revision i syfte jämväl att ökat inflytande vid sådant
val måtte tilläggas ärkestiftets prästerskap.

Vid 1908 års kyrkomöte kom saken åter på tal. Kyrkomötet avslog en
motion i ämnet under hänvisning till att frågan om ärkebiskopsval sammanhängde
med andra ärenden, som erfordrade ytterligare utredning, och
saken för övrigt vore under Kungl. Maj :ts beredning.

År 1915 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria angående
ändrade bestämmelser om val av ärkebiskop. Enligt ett av promemorie -

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

9

författaren utarbetat utkast till lag om val av ärkebiskop skulle förslagsrum
å ärkestiftets förslag räknas den föreslagne till godo såsom fyra röster,
under det att rum å de övriga särskilda förslagen skulle betraktas såsom en
röst. Enligt utkastet till lagen skulle därjämte rätten att avgiva röster till
ärkestiftets förslag utvidgas.

Frågan om ökat inflytande för ärkestiftet på ärkebiskopsval blev åter
föremål för uppmärksamhet vid 7.92.9 års kyrkomöte. Med anledning av en
vid detta kyrkomöte i ämnet väckt motion förklarade sig kyrkomötet ansluta
sig till de riktlinjer för en reform, som uppdragits i ovannämnda promemoria,
och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 7) att få förnya sin år
1903 hos Kungl. Maj :t gjorda hemställan om revision av gällande bestämmelser
om ordningen för ärkebiskopsval.

Inom ecklesiastikdepartementet uppgjordes härefter under år 1933 av
numera hovrättsrådet Tage Boye i samråd med ärkebiskopen ett utkast till
lag om val av ärkebiskop. Enligt detta utkast, vilket emellertid icke lades till
grund för lagstiftning i ämnet, skulle förslaget vid ärkebiskopsval kunna
upptaga upp till sex namn.

I det i Wohlins promemoria av den 31 december 1937 intagna utkastet
till lag om ärkebiskopsval och biskopsval funnos utförligt motiverade regler
även om val för upprättande av förslag till ärkebiskopsämbete.

Vid sådant val skulle alla de inom de olika valkollegierna avgivna rösterna
läggas tillsammans och sammanräknas på en gång. Varje röstande skulle
å sin valsedel upptaga namn å tre personer det ena under det andra. Sammanräkningen
skulle företagas i en eller flera omgångar. Vid den första
sammanräkningen skulle för varje valsedel hänsyn tagas endast till det
överst å valsedeln upptagna namnet. Den, som vid rösträkningen samlat
högsta röstetalet, skulle anses vald. Därjämte skulle envar anses vald att
uppföras å förslaget, vars rösttal befunnes uppgå till mer än en fjärdedel
av hela antalet vid valet avlämnade sedlar. Vid eventuellt behövlig andra
sammanräkning uträknades sammanlagda rösttalet för varje icke redan
vald, vars namn ovsett platsen förekonnne å valsedlarna.

Som redan nämnts beslöt Kungl. Maj :t, då ärendet anmäldes den 1 augusti
1940, att förslaget för det dåvarande icke skulle föranleda någon åtgärd.

I anledning av en framställning från 1947 års prästmöte i ärkestiftet, dagtecknad
den 24 mars 1948, om sådan ändring i gällande bestämmelser för
ärkebiskopsval, att prästerskapet i ärkestiftet tillförsäkrades ett väsentligt
ökat inflytande på dylikt val, tillkallades professorn Sven Kjöllerström att
inom ecklesiastikdepartementet verkställa utredning angående ärkebiskopsvalet.
Den 20 augusti 1948 avgav denne ett betänkande med utredning om
val av ärkebiskop i den svenska kyrkan. Däri föreslogs bl. a., att en av ärkestiftets
prästerskap på dess förslag uppförd kandidat alltid skulle beredas
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1WJ. t) samt. 1 avd. Nr 17.

10

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

plats på det definitiva förslaget. Härjämte underströk utredningsmannen
önskvärdheten av att den lucka, som sedan 1873 funnes i den kyrkliga lagstiftningen
beträffande biskops- och ärkebiskopsval, snarast utfylldes.

Vid betänkandets remissbehandling uttalade centralstyrelsen för allmänna
svenska prästföreningen i avgivet yttrande följande:

En ärkestiftets huvudkandidat skall alltid beredas rum å det slutgiltiga
förslaget. Olägenheten synes härvid vara, att med röstningen på tre namn
det icke torde vara uteslutet, att de flesta rösterna kunna tillfalla någon,
som icke utgör huvudkandidat men väl erhållit fyllnadsrum i så stort antal,
att hans namn blivit det främsta. Men denna olägenhet skulle komma att
vidlåda även ett val, om vilket ärkestiftets präster vore ensamma. Centralstyrelsen
kan i detta sammanhang endast hänvisa till en sådan lösning, att
vid val av biskop visserligen varje valsedel skall upptaga tre namn men att
ordningen dem emellan skulle markeras vid uträkningen av det samlade
rösttalet.

Utskottet.

Gällande regler om ärkebiskops- och biskopsval äro ålderdomliga och
ofullständiga. Upprepade gånger ha framställts krav om en revision av dessa
bestämmelser i olika hänseenden. § 29 regeringsformen, som innehåller de
allmänna stadgandena för utseende av ärkebiskop och biskop, erhöll 1873
sin nuvarande utformning. Såsom framgår av paragrafens avfatlning, förutsattes
därvid, att i kyrkolagen skulle närmare stadgas angående upprättande
av det tremannaförslag, till vilket Konungens utnämningsrätt enligt
grundlagsbudet är begränsad. Oaktat nu tre kvarts sekel sedan dess förgått,
ha de avsedda stadgandena ännu icke influtit i kyrkolagen. Förevarande
motion utmynnar i hemställan om anhållan hos Kungl. Maj :t att snarast
möjligt förelägga riksdagen och kyrkomötet förslag till ny förordning beträffande
biskopsval.

Motionärerna ha emellertid i motiveringen uteslutande uppehållit sig vid
Irågan om införande av en mera rättvisande metod för sammanräkningen
av de vid biskopsval avgivna rösterna. Såsom påpekas i motionen, möjliggör
den nuvarande regeln, att alla tre namnen å varje röstsedel skola äga
lika röstvärde, otvivelaktigt för en väl sammansvetsad grupp, som omfattar
över hälften av de röstande, att utestänga aldrig så betydelsefulla minoriteter
från att placera något namn på förslaget. Denna möjlighet har också
någon gång utnyttjats.

Den proportionella valmetoden torde numera vara fast rotad i det allmänna
medvetandet i vårt land. Enligt denna bör även vid val av det slag,
som biskopsvalen utgöra, det namn som väljaren givit första rummet på sin
valsedel tillerkännas ett högre röstvärde än de namn, som äro placerade längre
ned å valsedeln. Samma skäl, som anförts för införande av en proportionell
metod vid andra val, tala enligt utskottets mening också för att en dylik
metod tillämpas vid val av biskop och ärkebiskop. Framför allt har det för
utskottet framstått som ett bestämt önskemål att regler skapas, som bättre

11

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

tillgodose minoriteternas intressen. Det nuvarande systemet har stundom
även till följd, att andrahandsnamnen, vilkas bärare knappast av någon anses
som allvarliga kandidater till ämbetet men som uppförts som fyllnadsnamn
av ett stort antal röstande, komma att placeras främst på förslaget, medan de
namn, mellan vilka striden egentligen står, kunna komma längre ned på
förslaget eller helt utestängas från detta. Även ur denna synpunkt äro de nuvarande
sammanräkningsreglerna mindre tillfredsställande. Bristerna i den
gällande ordningen ha också någon gång påtalats av prästerskapets egna
sammanslutningar.

Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen för den tidigare behandlingen
av frågan om biskopsval är problemet av invecklad beskaffenhet. Vid
föregående tillfällen har uppmärksamheten särskilt varit riktad på spörsmålet
om lekmannadeltagande i valet. Skulle tidigare förslag i denna riktning
komma att förverkligas, bliva helt nya röstningsregler erforderliga. En
reformering av sättet för biskopsvalen måste också beröra det besvärliga
problemet om ärkebiskopsvalens anordning. Lagstiftning rörande ett mindre
spörsmål försvåras av att bestämmelserna beträffande dessa val i sin helhet
äro bristfälliga och ofullständiga. En fråga kan därför måhända icke isoleras
från de övriga.

Under dessa omständigheter synes det utskottet i och för sig rimligast,
att den förevarande detaljfrågan om sammanräkningsmetoden upptages och
löses i och med att de lagstadganden komma till stånd, som 1873 förutsattes
skola bliva meddelade angående biskops- och ärkebiskopsval. Emellertid
föreligger vid sådant förhållande risk att den reform, utskottet särskilt vill
befrämja, blir ställd på framtiden. Med hänsyn till vad som anförts vill utskottet
förorda en sådan lösning, att i anslutning till motionens yrkande frågan
om utformande av nya bestämmelser rörande biskops- och ärkebiskopsval
göres till föremål för en allmän utredning. Som en första och mest angelägen
uppgift böra de sakkunniga upptaga frågan om en lämplig metod
för sammanräkning av de vid valet avgivna rösterna. Befinnes detta spörsmål
utan större olägenhet kunna lösas isolerat, torde särskilt förslag härom
böra framläggas. Då i vart fall tiden intill nästa kyrkomöte måste avvaktas,
innan någon ändring kan genomföras, kommer knappast genom den av utskottet
förordade utvägen något onödigt dröjsmål att uppstå med den eftersträvade
omgestaltningen av sammanräkningsreglerna.

Med stöd av det ovan anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning
av reglerna om val för upprättande av förslag till biskops- och
ärkebiskopsämbete.

Stockholm den 17 mars 1949.

På första lagutskottets vägnar:
OLOV RYLANDER.

12

Första lagutskottets utlåtande nr 17.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Krugel, Ewerlöf*, Olofsson,
truar Sjöströan-Bengtsson, Lindström, herrar Ivar Nilzon och Göransson*;

från andra kammaren: herrar Rylander, Hedlund i Östersund. Olsson
i Mellerud*, Johnsson i Stockhoim*, Landgren, Lindahl, Fagerholm och
Svensison i Stenkyrka.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

490991