Konstitutionsutskottets memorial nr 2i.

1

Nr 24.

Konstitutionsutskottets memorial angående granskning av de i
statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet ha på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1948
till och med den 9 januari 1949 i statsrådet förda protokoll, nämligen över

justitiedepartementsärenden från och med den 16 januari 1948 till och
med den 3 januari 1949;

justitieärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3
januari 1949;

utrikesdepartementsärenden från och med den 16 januari 1948 till och
med den 3 januari 1949;

försvarsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3
januari 1949;

socialärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari
1949;

kommunikationsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med
den 3 januari 1949;

finansärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari
1949;

ecklesiastikärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den
3 januari 1949;

jordbruksärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3
januari 1949;

handelsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3
januari 1949;

inrikesärenden från och med den 16 januari 1948 till och med den 3 januari
1949;

folkhushållningsärenden från och med den 16 januari 1948 till och med
den 3 januari 1949.

Därjämte ha på därom särskilt gjorda framställningar till utskottet överlämnats
utdrag av följande efter den 9 januari 1949 i statsrådet förda protokoll,
i vad de avse:

dels ärende nr 42 i protokollet över finansärenden för den 21 januari
1949 angående indrivning av restförd kvarstående skatt, m. in.;

dels ärende nr 33 i protokollet över finansärenden för den 28 januari
1949 angående försäljning av allmänna arvsfonden tillhöriga fastigheten
V. mtl Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken;

dels ock ärende nr 27 B i protokollet över justitiedepartementsärenden
för den 25 februari 1949 om inrättande av tillfälliga sinnessjukavdelningar
inom fångvården, in. in.

1 llihang Ull riksdagens protokoll 19b9. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

2

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Slutligen har på därom framställd begäran till utskottet överlämnats
generalordern den 4 februari 1949 angående repetitionsövningar år 1949
jämte därtill hörande handlingar.

A.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll och protokollsutdrag,
som i överensstämmelse med grundlagens föreskrift av utskottet företagits,
har anledning icke förekommit att mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106 regeringsformen, vilket utskottet får för riksdagen

anmäla.

B.

Granskningen har ej heller givit utskottet anledning till anmälan jämlikt
§ 107 regeringsformen mot någon ledamot av statsrådet, vilket utskottet får
för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 5 maj 1949.

På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Jones Erik Andersson, Gottfrid Karlsson,
Karl August Johanson, Elmgren, Herlitz, Mattsson, Björck, Linden,
Björkman och Sandberg; samt

från andra kammaren: herrar Hallén, Fast, Pettersson i Norregård,
Nilsson i Göteborg, Swedberg, Norén, Nolin, Spångberg, Olsson i Mora och
Hammar.

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

3

Reservationer:

I.

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 25 februari 1949.)

av herrar Lundgren, von Friesen och Olsson i Mora, vilka anfört:

s-På föredragning och hemställan av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, förordnade Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 om
vissa åtgärder med anledning av den starkt ökade arbetsbelastningen inom
fångvården. Beslutet innebär i huvudsak att de arbetskrafter vid de rättspsykiatriska
avdelningarna vid statens sinnessjukhus, som förut omhänderhaft
sinnesundersökningen av icke häktade, jämväl skola anlitas för undersökningar
av häktade. Det bär ålagts läkare vid rättspsykiatrisk avdelning
alt i den omfattning medicinalstyrelsen föreskriver verkställa sinnesundersökning
av dem, som för sådan undersökning intagits på sinnessjukavdelning
vid fångvården.

I 6 kap. sinnessjuklagen den 19 september 1929, vilket kapitel erhållit
sin nuvarande lydelse genom lag den 22 juni 1945, äro bestämmelser meddelade
om sinnesundersökning i brottmål.

I 41 § under nämnda kapitel heter det att om anledning föreligger till
antagande att den som är misstänkt för brott begått brottet under inflytande
av sådan sjuklig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som
avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad i lagen sägs, där ej av särskilda skäl sådan undersökning
finnes obehövlig.

I 42 § första stycket stadgas, att sinnesundersökning av den, som förvaras
i häkte, skall verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd
läkare.

I 43 § sinnessjuklagen finnas bestämmelser om sinnesundersökning av
den, som befinner sig på fri fot. Undersökning skall i sådant fall verkställas
av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.

Motivet för åtgärden är att arbetsbelastning och väntetid minskar vid fångvårdens
anstalter. Det måste dock framhållas, att en motsvarande ökning
äger rum för de på fri fot varande. Någon allmän förkortning av väntetiden
är sålunda icke att vänta, vilket endast torde kunna ske genom att antalet
läkare som verkställa undersökningarna ökar.

Jämlikt 87 § regeringsformen »må icke Konungen utan riksdagens samtycke
och icke riksdagen utan Konungens någon ny lag göra eller gammal
avskaffa». I här relaterade fall har dock Kungl. Maj:t utan riksdagens hö -

4

Konstitutionsutskottets memorial nr 2i.

rande vidtagit åtgärder som uppenbarligen stå i strid mot sinnessjuklagens
bestämmelser. Med anledning härav ha vi ansett anmälan enligt § 107 regeringsformen
böra göras mot föredragande departementschefen statsrådet
Zetterberg.»

II.

(Protokoll över utrikesdepartementsärenden.)

av herrar Herlitz, Björck, von Friesen, Swedberg, Nolin och Olsson i Mora,
vilka anfört:

»Framlidne ambassadören Gustaf Herman Eriksson förordnades den 27
april 1945 till sändebud i Washington från och med den 1 oktober 1945.
Eriksson fick den 6 september 1947 hjärnblödning, som tvingade honom
till sjukhusvistelse under tiden 6 till 22 september 1947. Han återinträdde
i tjänst den 5 april 1948 men fick redan den 16 april recidiv och måste
på nytt intagas på sjukhus. Han avreste till Sverige den 3 juli 1948 utan
att på nytt ha återinträtt i tjänst. Från och med den 6 september 1947
till och med den 5 oktober 1948, då ambassadören E. C:son Boheman övertog
ledningen av beskickningen, förestods denna — med undantag för tiden
5—16 april 1948 — av ett beskickningsråd vid ambassaden.

Den 26 augusti 1948 utnämndes och förordnades Eriksson på föredragning
och hemställan av ministern för utrikes ärendena, Undén, till sändebud i
Köpenhamn från och med den 1 oktober 1948. Till följd av sin sjukdom
hann Eriksson dock ej tillträda denna befattning, innan lian avled den
18 februari 1949.

Det förefaller anmärkningsvärt, att befattningen som chef för beskickningen
i Washington under en mer än vanligt betydelsefull tid i över ett
år upprätthållits på sätt som skett. Under denna tid borde förbindelserna
med USA med hänsyn till Marshallplanens utarbetande, förberedelsen till
Atlantpakten m. m. varit av alldeles särskild vikt och därvid förmedlats endast
av en sådan första rangens kraft, som man helt naturligt söker förvärva
till denna den måhända viktigaste posten inom vår utrikesrepresentation.
Det är också ägnat att förvåna att regeringen trots herr Erikssons allvarliga
sjukdom ansett sig böra taga hans tjänster i anspråk för en annan
icke minst i dessa tider mycket krävande post som chef för beskickningen i
Köpenhamn. Med anledning av här nämnda åtgärder ha vi ansett, att anmälan
enligt 107 § regeringsformen bort göras mot ministern för utrikes
ärendena Undén.»

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

5

III.

a) av herrar Herlitz, Lundgren och Nordkvist, vilka anfört:

»Enligt värnpliktslagen 27 § 1 inom. A a) äro de värnpliktiga, tilldelade
armén, skyldiga att, på sätt Konungen närmare förordnar, fullgöra värnpliktsövningar
av viss i lagen angiven omfattning, däribland två repetitionsövningar
om vardera trettio dagar. Lagen angiver tillika den tidrymd, inom
vilken dessa övningar skola fullgöras. Sålunda skall den första repetitionsövningen
fullgöras före utgången av tredje året och den andra före utgången
av åttonde året efter inskrivningsåret.

Värnpliktslagens nu nämnda bestämmelser hava för det första den betydelsen
att därigenom bestämmes måttet av de bördor de värnpliktiga äro
underkastade, och — inom vissa gränser — den tidpunkt vid vilken de
skola drabbas av dem. Det kan t. ex. icke åläggas dem att fullgöra repetitionsövningar
senare än under tredje respektive åttonde året efter inskrivningen.

Värnpliktslagen innebär tillika, att Konungen har att sörja för att övningar
av bestämd omfattning komma till stånd inom den i lagen angivna
tidrymden. Det ankommer sålunda lika litet på Konungen att minska övningarnas
omfattning, som han äger förlägga dem till en senare tidpunkt
än den i lagen angivna. Att detta är lagens mening ådagalägges till fullo
därav, att förändringar av denna art vid åtskilliga tillfällen genomförts med
stöd av förordningar antagna av riksdagen. Så skedde exempelvis och senast
vid fjolårets riksdag, då den i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen föreskrivna
första tjänstgöringen förkortades med nittio dagar. Oriktig är den av
statsrådet Vougt i första kammaren den 16 mars i år antydda uppfattningen,
att lagens ord ''på sätt Konungen närmare förordnar’ skulle lägga
’i Konungens hand att bestämma i denna fråga’.

Genom generalorderna nr 1427 och nr 1428 av den 23 april samt nr 1767
av den 30 maj 1947 ha värnpliktiga tilldelade armén ''meddelats anstånd
tillsvidare’ med repetitionsövning eller efterutbildningsövning utan att de
själva begärt sådant anstånd jämlikt 29 eller 30 §§ värnpliktslagen. Vidare
ha värnpliktiga meddelats anstånd tills vidare med repetitions- eller efterutbildningsövning
under 1948 genom generalorder 3863 av den 13 december
1947. Och slutligen ha genom generalorder 336 av den 4 februari 1949 vissa
värnpliktiga meddelats anstånd tills vidare med repetitionsövning under
1949. I överensstämmelse härmed hava under de senaste åren repetitionsoch
efterutbildningsövningar anordnats med de värnpliktiga tilldelade armén
i synnerligen begränsad omfattning. De i värnpliktslagen bestämda gränserna
för deras inkallelse ha under detta ''tills vidare’ löpande anstånd överskridits,
vadan 1944 års klass icke inkallats till första repetitionsövning och
1939 och 1940 års klasser icke inkallats till andra repetitionsövning vid armén
under den tid, då de enligt värnpliktslagen voro skyldiga att fullgöra
sådana.

6

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Sedermera hava genom generalorder nr 336 av den 4 februari 1949 ifrågavarande
årsklasser inkallats till repetitionsövningar efter det nämnda tid
förlupit.

För dessa åtgärder kan uppenbarligen intet stöd hämtas ur värnpliktslagen
27 § 3 mom. B, som endast med häsyn till utbruten farsot eller andra
utomordentliga förhållanden möjliggör förordnande, ’att tjänstgöring skall
taga sin början eller återstående del därav fullgöras å senare tid än i 1 mom.
föreskrives’. Att de vidtagna åtgärderna skulle äga denna grund har ej
heller gjorts gällande.

Men än mindre kan till stöd för dem åberopas stadgandet i 30 §, enligt
vilken ''anstånd’ kan ''beviljas'' i den ordning och i den utsträckning Konungen
bestämmer. Sammanhanget och ordalagen göra klart, att det här
är fråga om individuella befrielser, som ''beviljas'' i överensstämmelse med
vederbörandes önskningar. Innebure stadgandet möjlighet att helt uppskjuta
anordnandet av vissa övningar, vore den i 27 § 1 mom. förekommande
tidsbestämningen meningslös. De värnpliktiga bleve därmed berövade den
säkerhet för övningarnas anordnade inom viss tid som denna paragraf velat
giva dem. Och likaledes bleve det allmänna intresse av övningarnas anordnande
just vid nämnda tidpunkt, som lagen velat säkerställa, åsidosatt.

Någon annan rättsgrund för de vidtagna åtgärderna har icke ifrågasatts
och lärer icke heller kunna påvisas.

Märkligt är att dessa åtgärder uppenbarligen vidtagits utan att det klargjorts,
huruvida befogenhet härtill förelegat. I första kammaren antydde
statsrådet, såsom nyss nämnts, att åtgärden ägde stöd i 27 § 1 mom. värnpliktslagen.
I propositionen nr 194 förklaras däremot — på ett sätt som
antyder alt statsrådet haft uttryckssättet i 30 § i tankarna — att de vidtagna
åtgärderna hava inneburit, att de värnpliktiga ''meddelats'' anstånd.
Påfallande är därvid, att statsrådet ej hävdar, att åtgärderna vidtagits ''i
enlighet med’ värnpliktslagens bestämmelser, utan endast ''i anslutning till’
dessa. Och samtidigt erkännes, att frågan om tjänstgöringsskyldigheten för
dem som erhållit anstånd är ''i viss mån tveksam’.

Med detta uttalande har statsrådet själv ställt i tvivelsmål lagligheten
av generalordern nr 336 av den 4 februari till den del den innebär, att vissa
grupper värnpliktiga inkallats efter den tidpunkt under vilken de enligt
värnpliktslagen äro skyldiga att tjänstgöra. Redan detta är anmärkningsvärt.
Men för vår del kunna vi, i enlighet med vad ovan anförts, icke
stanna i tvivelsmål rörande denna rättsfråga. Vi finna det tvärtom tydligt,
att värnpliktslagens regler åsidosatts.

Det avgörande felet bär emellertid icke begåtts vid denna inkallelse, utan
därigenom att statsrådet dessförinnan försummat att vidtaga åtgärder för
ifrågavarande gruppers inkallande inom den tid, då de enligt värnpliktslagen
voro skyldiga att tjänstgöra.

Att regeringens avsikt att under 1948 ej anordna repetitionsövningar anmälts
för riksdagen i 1948 års statsverksproposition och icke föranlett någon
invändning från dess sida, är utan betydelse, enär värnpliktslagens

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

7

ordning ej kan i sådan form rubbas. Ifrågasättas kan också, om ej riksdagen,
i den mån den på detta sätt tog ståndpunkt, i brist på klargörande utredning
föreställde sig, att antingen repetitionsövningarna trots deras uteblivande
1948 skulle kunna anordnas inom den i värnpliktslagen angivna tidsramen
eller också riksdagens samtycke till deras inställande eller uppskjutande
i vederbörlig form — d. v. s. genom ett förslag till förordning — inhämtats.
Framhållas må ävenledes, att icke ens i denna formlösa ordning
något slags godkännande inhämtats vare sig av de åtgärder som vidtogos
under 1947 och som ledde till inställandet av övningarna under 1948 eller
av den inkallelse som ägde rum i februari 1949.

Med anledning av vad sålunda förekommit hava vi ansett anmälan enligt
§ 107 regeringsformen böra framställas mot statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet Vougt.»

b) av herrar von Friesen och Dickson, som deltagit i förevarande ärendes
behandling endast i vad avser frågan om meddelande av anstånd och
inställandet av repetitionsövningar 1948, och som i denna del anslutit sig
till den under a) avgivna reservationen.

c) av herrar Jones Erik Andersson, Björck, Swedberg, Nolin och Olsson
i Mora, som anslutit sig till den under a) avgivna reservationen, i vad den
avser de genom generalordern nr 336 av den 4 februari 1949 beslutade inkallelserna
av värnpliktiga, därvid herr Nolin önskat anmäla, att han i övrigt
ej deltagit i ärendets behandling.

IT.

(Protokoll över socialärenden den 21 juli, den 8 oktober samt den 17 december
1948.)

av herrar Björck, Bror Nilsson, Pettersson i Norregård och Löfroth, vilka
anfört:

»Genom kungörelse den 24 maj 1948 ledigförklarades i Post- och Inrikes
Tidningar femton befattningar som länsbostadsdirektörer. I kungörelsen angavs,
att tjänsterna ledigförklarades under villkor av riksdagens bifall till
Kungl. Maj :ts proposition nr 218 till 1948 års riksdag i den mån dessa
tjänster icke komme att utan ansökan besättas med eller uppehållas av
nuvarande personal inom egnahemsorganisationen. Såsom kompetensvillkor
uppställdes erfarenhet av statlig och kommunal förvaltning varvid genom
praktisk verksamhet i kommunalt förhandlingsorgan eller liknande förvärvad
erfarenhet skulle räknas sökande till godo som särskild merit.

Ett hundratal ansökningar inkommo, däribland från fem ordinarie egnahemsdirektörer
och en t. f. egnahemsdirektör.

8

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 149/1948 angående organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område m. m. diskuterades egnahemsdirektörernas
placering i samband med omorganisationen av lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna. Föredragande departementschefen yttrade
härom:

’Vad angår de ordinarie befattningshavarna inom egnahemsorganisationen
uppkommer till en början frågan om särskilda övergångsanordningar
beträffande egnahemsdirektörerna. Såsom kommittén framhållit, torde icke
samtliga nuvarande ordinarie egnahemsdirektörer kunna påräkna befordran
till lantbruksdirektörer. Då jag icke anslutit mig till kommitténs förslag
om inrättande av förste lantbrukskonsulentbefattningar kan jag ej heller
räkna med den av kommittén anvisade möjligheten att egnahemsdirektör,
som ej utnämndes till lantbruksdirektör, skulle erhålla befattning som
förste lantbrukskonsulent. Däremot torde det kunna antagas, att någon
eller några av egnahemsdirektörerna — liksom även andra befattningshavare
inom egnahemsorganisationen — kunna placeras inom den bostadspolitiska
organisationen.’

I jordbruksutskottets utlåtande nr 27 över samma kungl. proposition uttalar
utskottet på denna punkt följande.

''Utskottet finner det under sådana förhållanden befogat, att i samband
med omorganisationen av rationaliseringsverksamheten frågan överväges om
särskilda övergångsanordningar för de egnahemsdirektörer, som ej i samband
med omorganisationen befordras till lantbruksdirektörer eller inom
den bostadspolitiska organisationen erhålla tjänst i högre lönegrad än den
de nu inneha.’

Genom kungörelsens avfattning vid länsbostadsdirektörstjänsternas ledigförklarande
fick man den uppfattningen, att socialdepartementet tänkte beakta
de uttalanden, som gjorts av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och som godkänts även av riksdagen enligt referaten här ovan. Så
blev emellertid icke fallet. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 21 juli 1948, nr
9, den 8 oktober 1948, nr 31, samt den 17 december 1948, nr 57, hava 20
länsbostadsdirektörer utnämnts, varvid endast en egnahemsdirektör kommit
i fråga, nämligen i Gotlands län.

Det bör här bemärkas, dels att egnahemsdirektörerna utnämnts av Konungen
och dels att de under många år sysslat med den statliga bostadsförbättring
och långivning till egnahemsbyggande, som nu skulle överflyttas
från egnahemsnämnderna till de nya länsbostadsnämnderna. De hade under
denna verksamhet även förvärvat lång erfarenhet av samarbete med kommunernas
hälsovårdsnämnder, överhuvud kan sägas, att deras verksamhet
och kompetens gjort dem särskilt skickade för att sköta befattningen som
länsbostadsdirektörer. Den omständigheten, att några av de sökande egnahemsdirektörerna
voro till åren komna, borde icke lagts dem till last då det
här gällde en enkel befordran inom det verksamhetsområde och under det
departement där vederbörande tidigare bedrivit en mångårig och väl vitsordad
tjänstgöring.

Åsidosättandet av den mångåriga och rika erfarenhet, som egnahemsdirektörerna
måste anses besitta och som kunnat nyttiggöras genom deras ut -

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

9

nämnande till länsbostadsdirektörer, ter sig ännu mera märklig, när man
studerar de utnämndas meritlistor. Därvid får man ett starkt intryck av att
en otillbörlig hänsyn tagits till den sökandes politiska verksamhet. I alla
händelser har här grundlagens regel om förtjänst och skicklighet såsom
enda befordringsgrund icke blivit följd.

Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmärkning
enligt § 107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och
chefen för socialdepartementet Möller.»

Y.

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Björck, Björkman, Pettersson
i Norregård, Nolin, Olsson i Mora, Nordkvist och Löfroth, vilka anfört:

»Föregående års riksdag bemyndigade Kungl. Maj :t att godkänna uppgjort
förslag till avtal mellan Aktiebolaget Aerotransport (ABA) och Svensk
interkontinental lufttrafik aktiebolag (SILA) om sammanförande av den
svenska reguljära luftfarten i ett företag och anvisade i samband därmed
5 miljoner kronor till teckning av aktier i ABA. Avsikten var, att staten
till pari skulle teckna det antal aktier, som erfordrades för att statens aktieandel
skulle uppgå till högst 30 miljoner kronor. Det verkliga medelsbehovet
kunde dock ej för det dåvarande angivas, enär detta bl. a. vore beroende
av blivande värdering av ABA:s rörelse.

I samband härmed beslöt riksdagen, att lån ur luftfartslånefonden skulle
under i statsrådsprotokollet angivna villkor beviljas för inköp av flygplan,
motorer m. in. Detta innebar utvidgade lånemöjligheter med avseende å såväl
låneobjekten som lånebeloppen. Statsutskottet (uti. 94) uttalade viss
tveksamhet rörande lämpligheten av att i förordad omfattning vidga möjligheterna
att bevilja lån ur luftfartslånefonden men ville icke motsätta sig
förslaget. Utskottet förutsatte emellertid, att låneverksamheten inom de
uppdragna gränserna bedreves med tillbörlig försiktighet. Detta statsutskottets
uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.

Den 18 oktober 1948 upptogo riksbanksfullmäktige väckt fråga om viss
kredit till ABA. I protokollet för denna dag finnes antecknat, att före sammanträdet
fullmäktiges ledamöter tillställts en inom kommunikationsdepartementet
uppgjord, den 15 oktober dagtecknad promemoria angående ABA:s
ekonomiska läge. Vid kontakt med kommunikationsdepartementet i samband
härmed delgavs riksbanken departementets synpunkter på frågan.
Från departementets sida befarade man bl. a., att den likviditetskris, i vilken
ABA befann sig under de pågående värderingsförhandlingarna, skulle
oförmånligt inverka på företagets förhandlingsläge och därmed även föranleda
ökning av de utgifter, som statsmakterna enligt vad ovan framhållits
bundit sig för i och för sammanslagningen.

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

Vid protokollet för den 21 oktober finnas fogade dels inom riksbanken
upprättad promemoria om de förhandlingar som förts i ärendet, och dels
skrivelse i ärendet från kommunikationsministern till riksbankschefen
Rooth. Enligt denna skrivelse hade kommunikationsministern för avsikt att
framdeles föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades
för fullgörande av statens skyldigheter enligt det inledningsvis
nämnda avtalet, och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden
i åtminstone den utsträckning, som erfordrades för överflyttning
av den kredit, riksbanken kunde komma att lämna ABA till lån ur fonden.
I den ovan nämnda inom riksbanken upprättade promemorian finnes vidare
omnämnt, att kommunikationsministern uttalat, att han ansåge det
angeläget att riksbanken beviljade krediten.

Vid fullmäktiges sammanträde den 26 oktober 1948 beslöto fullmäktige
efter ytterligare förhandlingar bevilja ABA en förlagsväxelkredit intill den
1 april 1949 med ett belopp av högst 15 miljoner kronor. Direkt säkerhet
för krediten fordrades icke.

I det ovan relaterade händelseförloppet, som redan varit föremål för riksdagens
revisorers och bankoutskottets uppmärksamhet, har konstitutionsutskottet
endast att uppmärksamma, vad statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
åtgjort i ärendet.

Det framgår av de handlingar, som stått till utskottets förfogande, att
statsrådet såväl som tjänstemän inom kommunikationsdepartementet aktivt
deltagit i de förhandlingar, som föregingo beviljandet av krediten till ABA,
att behovet av nämnda kredit utförligt utvecklats i en inom kommunikationsdepartementet
upprättad, den 15 oktober daterad och till bankofullmäktige
överlämnad PM, att statsrådet uttalat, att han ansåge del angeläget
att riksbanken beviljade krediten och att han i skrivelse till riksbankschefen
förklarat, att han ämnade framdeles föreslå Kungl. Maj :t att
hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades för fullgörande av statens
skyldigheter enligt ovan nämnda avtal, och att förelägga riksdagen förslag
om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone den utsträckning, som
erfordrades för överflyttning av den kredit riksbanken kunde komma att
lämna ABA till lån ur fonden.

Detta tillvägagångssätt synes oss anmärkningsvärt. I och för sig kan väl
intet vara att invända emot att ledamöter av regeringen träda i förbindelse
med riksbanken och därvid uttala önskemål om åtgärder ankommande på
denna. Vad i nu förevarande ärende förekommit synes emellertid ur två
synpunkter anmärkningsvärt.

Det är uppenbart, att statsrådets åtgärder kunna kännetecknas som en
stark påtryckning. Med hänsyn till den ställning riksbanken intager framstå
sådana påtryckningar från regeringshåll som betänkliga. I ett politiskt
läge, där regeringen intager en mycket stark ställning, har man rätt att
förvänta, att den i detta hänseende skall iakttaga en särskild återhållsamhet.
Vad det gäller är att undvika, att riksbanken blir ett instrument för

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

11

regeringens ekonomiska politik; erfarenheter från äldre tider visa nogsamt
vådorna i en sådan utveckling.

Anmärkningsvärt är för det andra den förbindelse statsrådet avgivit i
ärendet. Formellt sett gick denna förbindelse visserligen ej ut på annat än
att statsrådet skulle föranstalta om framläggande av vissa förslag till riksdagen.
Det är emellertid uppenbart, att det som för riksbanksfullmäktige
var av avgörande betydelse var den genom denna förbindelse skapade förvissningen
om att de i utsikt ställda förslagen skulle komma att bifallas
av riksdagen. Statsrådet måste hava varit medveten om att han sålunda
i verkligheten iklädde sig en förbindelse även å riksdagens vägnar. Detta
förfaringssätt framstår som särskilt betänkligt i betraktande av att riksdagen
några månader förut manat till försiktighet med utnyttjande av redan
förefintliga möjligheter till kreditgivning.

Vad som åstadkommits genom statsrådets ingripande är en kreditgivning,
som riksbanksfullmäktige, enligt vad handlingarna utvisa, icke synas
ha funnit försvarlig under någon annan förutsättning än att riksdagens i
utsikt ställda beslut i sinom tid komme till stånd. Riksdagen har därigenom
ställts i ett tvångsläge i valet mellan att bifalla vad Kungl. Maj :t sedermera
föreslagit till riksbankens befriande från det gjorda engagementet
eller att åstadkomma, att detta otillfredsställande engagement fortfarande
får belasta riksbanken.

Vi hava icke kunnat finna, att ett sådant tvångsläge var för handen, som
möjligen kunnat motivera det av statsrådet tillgripna tillvägagångssättet.
Det synes av handlingarna framgå, att det varit möjligt att på andra vägar
tillgodose ABA:s kreditbehov. Och när det ansågs lämpligast att för detta
ändamål anlita det allmänna, hade det riktiga varit att framlägga proposition
därom vid höstriksdagen. De skäl mot framläggande av en sådan proposition,
som framlagts i kommunikationsdepartementets PM den 15 oktober,
hava icke kunnat övertyga oss. Att framställning i saken icke gjordes
till riksdagen framstår som särskilt betänkligt med hänsyn till storleken av
den kredit som frågan gällde.

Vad som förelupit synes oss särskilt ägnat att ingiva oro med hänsyn
till konsekvenserna. Om riksbanken anlitas såsom ett instrument för genomförande
av föranstaltningar, som ankomma på riksdagens beslut, innebär
det antingen att riksbankens penningvårdande verksamhet äventyras eller
ock att riksdagens anslagsbeviljande myndighet åsidosättes.

På grund av chefens för kommunikationsdepartementet, statsrådet Nilssons,
medverkan vid tillkomsten av riksbanksfullmäktiges beslut om kredit
åt AB Aerotransport hava vi på nu anförda skäl ansett anmälan mot honom
böra göras enligt § 107 regeringsformen.»

12

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

YI.

(Protokoll över kommunikationsärenden den 26 november 1948.)

av herrar Björck, von Friesen och Swedberg, vilka anfört:

»Vid väg- och vattenbyggnadsverkets kameralbyrå, kamrerarekontoret,
inrättades från och med den 1 juli 1948 en ny befattning, nämligen en kontorsskrivaretjänst
i Ce 19. Till den angivna befattningen anmälde sig två
sökande, nämligen kansliskrivaren Esther Vilhelmina Blom, född Dahlbäck,
och dåvarande kontorsskrivareaspiranten Nils Iwan Ericson. Genom
beslut den 14 september 1948 antog och förordnade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Ericson att från och med den 1 oktober 1948 och tills vidare
vara kontorsskrivare i lönegraden Ce 19 vid väg- och vattenbyggnadsverket.

Rörande ifrågavarande befattning finnas inga kompetensföreskrifter.

Över utnämningen besvärade sig hos Kungl. Maj :t den 9 oktober 1948 fru
Blom. Härvid erhöll fru Blom stöd från Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
(CST) och Väg- och vattenbyggnadsverkets tjänstemannaförening.
Kungl. Maj :t fann emellertid den 26 november 1948, på föredragning
och hemställan av chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Nilsson, ej skäl göra ändring i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut.

Beträffande klagandens respektive den utnämndes meriter utvisa handlingarna
i ärendet följande:

Fru Bloms utbildning bestod av folkskola samt en stenografi- och maskinskrivningskurs.
Hon anställdes den 5 april 1913 som extra skrivbiträde hos
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och avancerade där till kansliskrivare i
lönegraden Ca 15. Till denna befattning konstituerades hon den 1 juli 1942.
Sedan den 1 augusti 1938 tjänstgör fru Blom som styrelsens kassör. Fru
Bloms sammanlagda tjänstetid vid väg- och vattenbyggnadsverket var sålunda
vid tiden för ansökningstidens utgång omkring 35 år och 2 månader.
Av det till besvärshandlingarna fogade tjänstgöringsbetyget framgår, att
hon i sin tjänstgöring hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ådagalagt synnerligen
framstående skicklighet, berömvärt nit samt berömvärd noggrannhet
och ordning.

Ericson, som är född 1918, utexaminerades år 1936 från Påhlmans handelsinstitut.
Vid tidpunkten för ansökningstidens utgång hade han tjänstgjort
cirka 4 år och 4 månader vid väg- och vattenbyggnadsverket. Han anställdes
under januari 1944 och tjänstgjorde först på dåvarande hamnbyrån,
varifrån han den 1 juli 1946 överflyttades till kameralbyrån. Ericson hade
även under omkring 3 år och 4 månader tjänstgjort som kontorist vid statens
vattenfallsverk. Hans sammanlagda tjänstgöringstid i statlig tjänst utgjorde
sålunda cirka 7 år och 8 månader. Ericson hade dessutom tjänstgjort
som kontorist i enskild tjänst i omkring 2 år.

Fru Blom framhöll bl. a. i sin i det föregående omnämnda besvärsinlaga,
att hennes tjänstgöring som kassör omfattade förutom vanliga kassagöromål

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

13

även bokföring jämte andra med en dylik tjänst följande, kvalificerade arbetsuppgifter.
Hon borde alltså ha goda förutsättningar att även fullgöra
med den nya tjänsten förenade göromål, i huvudsak granskning av reseräkningar,
dispositionsbokföring över tjänsteresor in. in. Därtill kom, att Ericson
under sin tjänst icke fullgjort arbetsuppgifter, som bättre kvalificerade
honom för den tjänst, varom vore fråga. Vid dess tillsättande syntes man
alltså icke ha tagit hänsyn till att fru Blom hos styrelsen fullgjort en väl
meriterad, kvalificerad tjänstgöring under en tid, som med icke mindre än
nära 28 år överstege Ericsons tjänstetid hos styrelsen.

I sitt till Kungl. Maj :t med anledning av besvärsskriften ingivna yttrande
framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bl. a., att den ifrågavarande
befattningen ersatte en förutvarande amanuenstjänst. I samband med ett
omnämnande, att kamrerarekontoret hade ytterligare en kontorsskrivartjänst,
som innehades av kvinnlig befattningshavare med bl. a. examen från socialinstitutet,
uttalades i yttrandet, att ifrågavarande befattning vore avsedd för
bl. a. följande grupper av ärenden: granskning av reseräkningar och sjukvårdsräkningar
samt granskning av räkenskaper till statsbidragsberättigade
företag in. in. ävensom dispositionsbokföring rörande reseanslaget och kontroll
över reseförskott. Av befattningshavaren fordrades därför bl. a. förmåga
att tillämpa och tolka dels resereglementet och bestämmelserna om ersättning
för sjukvård samt i dessa ämnen meddelade utslag av kammarrätten
och andra myndigheter, dels ock vederbörande författningar och bestämmelser
om statsbidrag. Då Ericson i juli 1946 placerades på kameralbyrån,
hade han efter hand fått övertaga de uppgifter, som enligt vad ovan
nämnts skulle ankomma på innehavaren av här ifrågavarande befattning.
Han hade visat sig väl lämpad för detta arbete och städse gjort sig förtjänt
av de bästa vitsord.

Beträffande klaganden framhölls i yttrandet, att hennes arbetsuppgifter
ålltid varit och fortfarande voro av rutinkaraktär. Detta hade självfallet, då
hon utfört sitt arbete på bästa sätt, icke utgjort hinder för styrelsen att tilldela
henne högsta betyget i den betygsskala styrelsen använde (= den som användes
av länsstyrelserna enligt förslag i SOU 1935: 17). Vitsordet avsåge
icke frågan om klagandens lämplighet för högre befattning. Det hade synts
styrelsen uppenbart, att klagandens rutinarbete inom biträdeskarriären icke
— trots sin långvarighet — meriterade till eller skulle belönas med befattning
i tjänstemannagrad. För sådan befordran erfordrades enligt styrelsens
mening i första hand andra kvalifikationer, och styrelsen ansåge sig icke
kunna räkna med att klaganden, vid den ålder hon uppnått, med fördel
skulle kunna övergå till den ändrade verksamhet, varom här vore fråga.

Den 18 november 1948 avgavs påminnelser av fru Blom, som bl. a. framhöll,
att hon vad beträffar teoretisk utbildning icke kunde finna att den av
styrelsen förordade sökanden i detta hänseende skulle vara mera kompetent.
Vad däremot anginge praktisk erfarenhet hade hon genom en lång,
kvalificerad tjänstgöring i styrelsens tjänst praktiskt vunnit erfarenhet av
arbetsuppgifter av olika slag, vilka måste anses vara av särskilt stor bciy -

14

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

delse för nu ifrågavarande befattning. I samband med styrelsens yttrande, att
den icke ansåge sig kunna räkna med att klaganden, vid sin nuvarande ålder,
med fördel skulle kunna övergå till de ändrade arbetsuppgifter, varom här
vore fråga, framhöll klaganden, att hon med sin långa erfarenhet av likartade
arbetsuppgifter skulle kunna utan svårighet fullgöra desamma. Dessutom
hade klaganden vid flera tillfällen under ett antal år prövats på arbetsuppgifter
av just det slag, för vilka befattningen vore avsedd, bland
annat dispositionsbokföring och kontroll över reseförskott. Vidare erinrade
klaganden om att hon handhade utbetalningar i kontanter uppgående till
nära fyra miljoner kronor per år, varjämte hon ombesörjde bokföring i
samband härmed. Att med tillämpning av resereglementet och bestämmelserna
angående ersättning för sjukvård m. m. granska reseräkningar och
sjukvårdsräkningar samt biträda vid granskning av räkenskaper till statsbidragsberättigade
företag kunde icke anses vara av sådan svårighetsgrad,
att icke en tjänsteman med klagandens erfarenhet skulle kunna utföra
desamma.

Vid den avvägning som måste ske mellan ifrågavarande båda sökande
förefaller fru Bloms så avsevärt längre tjänstgöringstid utgöra ett skäl att
låta henne äga företräde framför den av verket utsedde manlige medsökanden.
Härtill kommer, att en jämförelse mellan de sökandes meriter icke ger
företräde för Ericson. Ingendera av sökandena har studentexamen, och
Ericson har endast utbildning vid Påhlmans handelsinstitut utöver av fru
Blom åberopade meriter. Härtill kommer, att de för den sökta tjänsten avsedda
arbetsuppgifterna icke avsevärt skilja sig från dem som under en
lång följd av år handlagts av fru Blom, om vilken styrelsen själv i tjänstgöringsbetyg
anför ’att hon i sin tjänstgöring hos styrelsen ådagalagt synnerligen
framstående skicklighet, berömvärt nit samt berömvärd noggrannhet’.
Då sålunda den i 28 § regeringsformen fastslagna principen om ''förtjänst
och skicklighet’ såsom enda befordringsgrund icke iakttagits vid avgörande
av ifrågavarande besvärsärende, ha vi ansett att utskottet bort göra
anmälan jämlikt § 107 regeringsformen mot föredragande departementschefen,
statsrådet Nilsson.»

VII.

(Protokoll över finansärenden den 1 oktober 1948 och den 28 januari 1949.)

a) av herrar Herlitz, von Friesen, Swedberg, Nolin och Olsson ) Mora, vilka
anfört:

»Enligt lagen den 8 juni 1928 om allmänna arvsfonden skall den egendom,
som i arv tillfallit fonden, så ock egendom som må tillfalla fonden genom
gåva eller testamente, förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond
för främjande av barns och ungdoms vård och fostran. I avseende å reali -

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

15

sationen av fonden tillfallande egendom gäller beträffande fast egendom,
vad som med avseende å kronans fasta egendom i allmänhet är stadgat. I
enlighet härmed skall försäljning av arvsfonden tillfallande fast egendom
underställas riksdagens prövning. För varje budgetår i sänder har riksdagen
medgivit Kungl. Maj :t generellt försäljningsbemyndigande intill viss
angiven värdegräns. För budgetåret 1948/49 avser bemyndigandet försäljning
av fastighet, vars taxeringsvärde uppgår till högst 40 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj :t att till länsstyrelse delegera försäljningsrätten, därest
taxeringsvärdet icke överstiger 10 000 kronor.

På föredragning och hemställan av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Wigforss, har Kungl. Maj:t genom beslut den 1 oktober 1948, nr 6,
försålt den allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten Fjällandet l18 i Lits
socken, Jämtlands län, till Lits kommun för 271 000 kronor. Vid en av länsstyrelsen
ombesörjd auktion avgåvos anbud dels av en enskild person å
115 000 kronor, dels av kommunen å 271 000 kronor och dels av åkeriägaren
Gustav Wilhelmsson i Greningen, Lits kommun, å 280 000 kronor.

I underdånigt yttrande den 21 september 1948 hade länsstyrelsen förordat
att kommunens anbud måtte antagas. I sin motivering förutsatte länsstyrelsen
att valet komme att stå endast mellan de båda högsta anbuden.
Därvid yttrade länsstyrelsen:

''För egen del anser länsstyrelsen att i förevarande fall, då frågan gäller
överlåtelse av större fastighet med utpräglad karaktär av skogsfastighet,
det ur allmän synpunkt vore att föredraga att överlåtelsen sker till kommunen
än till enskild person. Då Lits kommuns anbud icke understiger
högsta anbudet med mer än 9 000 kronor, får länsstyrelsen därför av nu
angivet skäl i underdånighet förorda antagande av kommunens anbud.’

Länsstyrelsen hade vid sitt yttrande fogat yttrande från lantbruksnämnden
i länet. I detta förklarades, att Wilhelmsson icke syntes genom bestämmelserna
i lagen den 17 juni 1948 angående inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen) vara förhindrad att förvärva
fastigheten. Lantbruksnämnden har vidare upplyst att den beslutat i förevarande
fall icke använda den kronan enligt lagen den 30 juni 1947 tillkommande
förköpsrätten.

Kungl. Maj :t har genom beslut den 28 januari 1949 försålt den allmänna
arvsfonden tillhöriga fastigheten Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken till
jordbruksarbetaren S. R. Larsson för en köpeskilling av 113 000 kronor. Fastigheten
hade tillfallit arvsfonden efter hemmansägaren K. G. Lundberg,
som avled den 14 februari 1946.

God man för allmänna arvsfonden förordnades den 3 maj 1946. Godemannen
inkom den 10 oktober 1946 till länsstyrelsen med ansökan om försäljning
av fastigheten. Länsstyrelsen överlämnade den 18 i samma månad
med tillstyrkande ansökningen till Kungl. Maj:t. Proposition om försäljning
av fastigheten framlades för 1947 års riksdag och bifölls. Den 25 april 1947
förordnade Kungl. Maj :t, att fastigheten skulle säljas å offentlig auktion

16

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

genom länsstyrelsens försorg. Vid å landsfiskalskontoret i Vingåker den 28
juni 1947 hållen offentlig auktion avgåvos å fastigheten följande tre högsta
köpeanbud, nämligen av Larsson å 113 000 kronor, av agronomen E. Furumo
å 112 000 kronor samt av Västra Vingåkers kommun å 110 000 kronor.

Sedan härefter länsstyrelsen med underdånig skrivelse den 5 juli 1947
överlämnat protokoll över auktionen å fastigheten, förklarade Kungl. Maj :t
i brev den 19 december 1947, att Kungl. Maj :t med hänsyn till föreliggande
omständigheter funnit skäligt godtaga det å fastigheten av Västra Vingåkers
kommun avgivna köpeanbudet å 110 000 kronor. Kommunen vidblev emellertid
icke sitt anbud.

Härefter vidtog ett remissförfarande, som fick sin avslutning först på
hösten 1948.

Riksdagens revisorer ha i sin senast avgivna berättelse framställt erinringar
i anledning av den långa tid som åtgått innan ärendet avgjordes.
Beträffande revisorernas anmärkningar så ock närmare detaljer i ärendet
må hänvisas till berättelsen Del I s. 85—90. Förklaringar i anledning av revisorernas
anmärkningar ha intagits i berättelsen Del II s. 98—102.

Försäljning av allmänna arvsfonden tillfallande egendom skall ske efter
vanliga ekonomiska grundsatser. Det gäller att tillse, att största möjliga
köpeskilling kan erhållas och tillföras fonden för utdelning av understöd
till främjande av barns och ungdoms vård och fostran. Av handlingarna i
förstnämnda ärende framgår, att Kungl. Maj :t beträffande fastigheten godtagit
ett av kommunen avgivet anbud som med 9 000 kronor understigit
det högsta av enskild person avgivna. Beslutet har fattats i enlighet med
vederbörande länsstyrelses förslag, vilket grundats på att det ur allmän synpunkt
vore att föredraga att ifrågavarande såsom utpräglad skogsfastighet
ansedda större fastighet tillfölle kommunen. Vid avgörandet synes sålunda
jordpolitiska synpunkter ha anlagts. Detta står i strid med lagstiftarens
mening. Lagen om allmänna arvsfonden bör icke utnyttjas såsom ett hjälpmedel
för att nå jordpolitiska syften. För dessas tillgodoseende står annan
lagstiftning till buds. Det påtalade förfarandet är till nackdel för arvsfonden
icke blott på det sätt att köpeskillingen i ett enskilt fall blivit satt lägre
än som varit möjligt. Det torde icke vara oberättigat förmoda, att intresset
bland enskilda köpare för auktioner å allmänna arvsfonden tillhörig fast
egendom kommer att minskas om det blir känt, att kommuner och andra
offentliga institutioner skola äga företräde oavsett de avgivna anbudens
storlek.

Vad beträffar det andra ovan redovisade ärendet ha statsrevisorerna påtalat
den långa tid som åtgått för ärendets handläggning. Dröjsmålet har
till väsentlig del förorsakats därav att myndigheterna övervägt en ur jordpolitisk
synpunkt lämpligare disposition av fastigheten än dennas överlåtande
till Larsson. Detta måste såsom förut nämnts anses stridande mot
syftena med lagstiftningen om allmänna arvsfonden. Revisorerna ha också
framhållit, att i förevarande fall läget varit sådant, att ett uppskov med för -

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

17

sälj ningen varit ägnat att antingen fördyra underhållet av egendomen eller
öka risken för en snabbt fortskridande värdeförsämring av densamma. Det
vore vidare angeläget att ärenden rörande försäljning av allmänna arvsfonden
tillfallande fast egendom handläggas med största skyndsamhet. Dessa
uttalanden förtjäna att starkt understrykas.

Med hänsyn till vad vi här anfört ha vi ansett att utskottet bort göra anmälan
enligt § 107 regeringsfonden mot chefen för finansdepartementet,
statsrådet VVigforss.»

b) av herr Björkman, som endast deltagit i förevarande ärende i vad
det avser försäljningen av fastigheten Fjällandet l19 i Lits socken och i
denna del anslutit sig till reservationen.

c) av herr Arrhén, som endast deltagit i förevarande ärende i vad det avser
handläggningen under granskningsåret av frågan om försäljning av fastigheten
Eskedalen l1 i Västra Vingåkers socken och i denna del anslutit
sig till reservationen.

vin.

(Protokoll över jordbruksärenden den 12 november 1948.)

av herrar Herlitz, Björck, Björkman, von Friesen, Olsson i Mora och
Hammar, vilka anfört:

»Svenska fåravelsföreningen erhöll den 11 april 1947 Kungl. Maj:ts tillstånd
att till Sverige från Storbritannien införa 25 avelsfår.

Med flyg från Storbritannien överfördes härefter den 3 juli 1947 till Sverige
24 avelsbaggar, vilka intogos i karantän i Göteborg.

Den 7 november 1947 förordnade Kungl. Maj:t, som fann dessa avelsbaggar
skäligen misstänkta för att vara behäftade med den i Storbritannien förekommande
smittsamma sjukdomen ögonrickettios, att djuren, därest icke
desamma av föreningen under uppsikt av vederbörande karantänsveternär
utförts ur riket före den 1 december 1947, skulle dödas genom veterinärstyrelsens
försorg, dock att i sistnämnda fall tre av djuren i stället finge
i levande tillstånd av veterinärstyrelsen överföras till statens veterinärmedicinska
anstalt för vetenskaplig undersökning rörande nämnda ögonsjukdom,
varefter det skulle ankomma på anstalten att låta döda dessa djur, sedan
undersökningen slutförts.

På grund av detta Kungl. Maj :ts beslut slaktades tjugo av baggarna den
3 december 1947, varjämte tre baggar överfördes till statens veterinärmedicinska
anstalt.

1 skrivelse den 17 januari 1948 anhöll Svenska fåravelsföreningen, som är
statsunderstödd, hos Kungl. Maj :t om ersättning för dessa 23 baggar. Kostnaden
beräknades till sammanlagt kr. 31810:29.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19i9. 5 samt. 2 avd. Nr 24.

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 2t.

De importerade baggarna voro försäkrade hos Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget
för sammanlagt kr. 24 710: —, men vid prövning av fåravelsföreningens
ersättningsanspråk fann bolaget sig ej vara ersättningsskyldigt.
På grund av de särskilda omständigheterna i ärendet beviljade likväl bolaget
ett anslag till fåravelsföreningen av kr. 12 355:—.

Den till Kungl. Maj :t ingivna framställningen om ersättning remitterades
för yttrande till statskontoret och veterinärstyrelsen.

Statskontoret anförde: ''Enligt statskontorets mening skulle det leda till
synnerligen vittgående konsekvenser, därest statsverket skulle ersätta från
utlandet införda kreatur, som under karantänstiden befinnas vara behäftade
med sådan sjukdom, att de ej få införas i landet. Statskontoret anser sig
därför böra avstyrka föreliggande framställning om ersättning för ifrågavarande,
från Storbritannien importerade baggar.

Erinras må i detta sammanhang om bestämmelserna i 14 § kungörelsen
den 9 december 1898 angående vad iakttagas bör till förekommande av smittsamma
husdjurssjukdomars införande i riket. Enligt dessa bestämmelser
är ägare av djur, som enligt föreskrifterna i nämnda författning varder
dödat, ej berättigad att av allmänna medel undfå ersättning för djurets
värde, även om enligt annan författning sådan ersättning skulle äga rum
i fall, då djur för hämmande av smittsam sjukdom inom riket dödas. Vidare
skola kostnaderna för djurs underhåll i karantänsanstalt in. m. gäldas
av djurägaren.’

Veterinärstyrelsen yttrade: ''Någon i lag eller författning grundad rätt
till ersättning av statsmedel i förevarande fall föreligger icke. Av Skandinaviska
kreatursförsäkringsbolagets yttrande framgår, att föreningen icke
heller från bolagets sida kan påräkna någon ersättning. Den frågan uppställer
sig då, huruvida omständigheterna i förevarande fall kunna sägas
vara sådana, att tillräckliga skäl föreligga att söka i extraordinär väg utverka
statligt bidrag till täckande av uppkomna förluster. Därvid torde
visserligen böra beaktas, att den uppkomna förlusten blivit mycket stor och
föreningen därigenom kommit i ett synnerligen prekärt läge. Med hänsyn
emellertid till dels att föreningen torde i viss mån själv bära skulden till
den iråkade situationen, dels att ett beviljande av nåd av ersättning i förevarande
fall skulle skapa ett synnerligen betänkligt prejudikat, finner veterinärstyrelsen
sig icke kunna förorda en dylik utväg. Styrelsen avstyrker
alltså bifall till ansökningen.’

Kungl. Maj:t fann likväl den 12 november 1948 skäligt med hänsyn till
föreliggande omständigheter att tilldela Svenska fåravelsföreningen 13 000
kronor såsom bidrag till täckande av den förlust föreningen lidit i samband
med importen av ifrågavarande djur samt anbefallde veterinärstyrelsen att
utbetala beloppet från förslagsanslaget till Förekommande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Övriga utgifter (1948: 49 IX F 22).

Med anledning av vad sålunda förekommit ha vi ansett anmälan enligt
§ 107 regeringsformen böra göras mot föredraganden, statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet Sträng.»

Konstitutionsutskottets memorial nr 24.

19

IX.

(Protokoll över folkhushållningsärendet den 21 juli 1948.)

av herrar Jones Erik Andersson, Herlitz, Arrhén, von Friesen, Pettersson
i Norregård, Swedberg, Olsson i Mora och Håstad, vilka anfört:

»Den 21 juli 1948 utfärdade Kungl. Maj :t, efter föredragning och hemställan
av statsrådet Kock, följande direktiv för priskontrollnämnden:

''Kungl. Maj :t, som ämnar framdeles till prövning upptaga frågan om de
allmänna grunderna för den prisreglerande verksamheten i riket, anbefaller
statens priskontrollnämnd och övriga myndigheter med prisreglerande uppgifter
tills vidare i avvaktan härpå vid utövandet av sin prisreglerande verksamhet
iakttaga följande riktlinjer.

1. Prishöjningar få icke medgivas annat än i sällsynta undantagsfall.
Eventuellt uppkommande kostnadsökningar skola regelmässigt bäras inom
befintlig marginal. Prishöjning får godkännas allenast i fall av så avsevärd
kostnadsbelastning att den medför orimligt låg avkastning eller förlust för
vederbörande företag eller bransch. Uppenbarligen förlustbringande priser
för enstaka artiklar utgöra i och för sig intet motiv för prishöjning, så länge
företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust.
Prishöjning kan i sådant fall genomföras endast under särskilda förhållanden,
exempelvis under förutsättning att kompenserande prissänkning på
andra företagets produkter äger rum.

2. Höjda arbetslöner få i princip icke utgöra motiv för prishöjning.

3. Bedömningen av prisfrågorna skall i största möjliga utsträckning
grundas på förhållandena hos de mest effektiva företagen, varvid dock
graden av det föreliggande försörjningsintresset skall beaktas. Utgångspunkten
för bedömningen av frågan om förekomst av orimlig kostnadsbelastning,
som kan föranleda godkännande av prishöjning, skall således vara
kostnadsläget hos dessa företag. Vid prissättningen böra dock beaktas de
skiljaktigheter i fråga om kvalitet m. m., som kunna föreligga mellan olika
företag inom samma bransch.

4. Hänsyn till den olika grad av kompensation för inträdda kostnadsstegringar,
som ägt rum under tiden efter krigsutbrottet hösten 1939, bör tagas
endast i undantagsfall.

5. Minskad omsättning med därav följande ökning av de fasta kostnaderna
per producerad enhet bör i regel icke utgöra godtagbart motiv för prishöjning.

6. Myndigheterna böra inom ramen för en allmän prisstabilisering inrikta
sig på att avväga prisrelationerna på ett sådant sätt att snedvridning av
produktion och distribution motverkas och en ändamålsenlig produktionsinriktning
främjas.

7. Den prisreglerande verksamheten skall inriktas på att i all möjlig
utsträckning genomföra prissänkningar, övernormala vinster och margina -

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 2b.

ler böra utnyttjas för detta ändamål. Särskilt bör uppmärksammas förekomsten
av monopolistiskt bestämd prissättning och möjligheterna till prissänkningar
i sådana fall. Priskontrollnämnden bör söka få till stånd generella
prissänkningsaktioner.

8. Myndigheterna böra låta sig angeläget vara att på lämpligt sätt upprätthålla
god kontakt med näringslivet och dess organisationer.

Kungl. Maj :t uppdrager åt priskontrollnämnden att verkställa och före
den 15 augusti 1948 till Kungl. Maj:t inkomma med utredning angående
möjligheterna att för beställningsarbeten återinföra de för varor av standardkaraktär
gällande bestämmelserna om prisstopp. Härvid bör beaktas
även den intensifiering av nämndens prisövervakande verksamhet som i
samband med en sådan omläggning av priskontrollen torde bliva erforder lig-’ Det

var en betydande skärpning av prisregleringen som ägde rum genom
detta Kungl. Maj :ts beslut. Vi kunna icke ingå på en analys av de utfärdade
direktiven i deras helhet. Särskilt vilja vi emellertid fästa uppmärksamheten
vid en i punkt 1 fastslagen princip: ''Uppenbarligen förlustbringande priser
för enstaka artiklar utgöra i och för sig intet motiv för prishöjning, så länge
företaget som helhet icke drives med orimligt låg avkastning eller förlust.’

Vi förbise ingalunda, att starka skäl talade för kraftigt verkande åtgärder
till motverkande av en befarad uppskruvning av prisnivån i landet. Vi våga
icke uttala oss om hur långt det i detta hänseende var nödvändigt att gå.
Vi vilja emellertid anmärka, att ganska goda utsikter för en i stort sett
gynnsam utveckling skapats därigenom att ledande näringsorganisationer
i juni 1948 — alltså kort innan Kungl. Maj :ts beslut fattades — på hemställan
av statsrådet och chefen för finansdepartementet till sina medlemmar
riktat en vädjan om återhållsamhet i prispolitiken. Och med avseende
på den ovan återgivna regeln i punkt 1 av direktiven kunna vi icke underlåta
att anmärka det principiellt betänkliga däri. Det synes oss orimligt att så
anordna prisregleringen, att näringsidkare icke kunna erhålla rättelse beträffande
''uppenbarligen förlustbringande priser’. En sådan ordning sticker
bjärt av mot de grundsatser som ligga bakom t. ex. förfogandelagens
ersättningsregler. Liksom en näringsidkare enligt denna lag icke kan tvingas
avstå varor med förlust, synes det oss vara en självklar förutsättning för
prisregleringen, att förlustbringande avhändelser icke skola framtvingas. Det
är också uppenbarligen högst tvivelaktigt, huruvida det av myndigheterna
åsyftade resultatet kan uppnås på den väg som beslutet av den 21 juli utpekar.
Man måste nämligen räkna med att sådan produktion som medför
förlust icke kommer till stånd, för så vitt ej någon utväg utfinnes att framtvinga
den. Åtgärden pekar sålunda hän emot en form för direkt produktionsreglering
som ter sig mycket betänklig.

Särskilt anmärkningsvärt synes det sätt varpå den genomgripande skärpningen
av prispolitiken åvägabragtes. Medan den lönestoppspolitik, som
samtidigt genomfördes, helt naturligt kom till stånd under samverkan
med arbetsmarknadens organisationer, sattes näringslivets organisationer
nästan helt åsido vid prisregleringspolitikens utformning. Den vädjan om

Konstitutionsutskottets memorial nr 2t.

21

förhandlingar, som från detta håll riktades till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet Sträng den 25 februari ledde endast till en
dags överläggningar (9 mars). Ett förnyat vädjande från Stockholms handelskammares
sida den 3 juni ledde — enligt vad som upplysts i en skrivelse
från handelskammaren till statsministern den 7 september — blott
till det beskedet från statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet,
att överväganden om principerna för den fortsatta priskontrollen
påginge inom departementet och att, ''när dessa överväganden framskridit’,
inbjudan skulle utfärdas till ny diskussion. Kort efteråt (11 juni) avgavs
till folkhushållningsdepartementet en enligt uppdrag, lämnat den 10 maj,
upprättad promemoria, som sedermera lades till grund för Kungl. Maj :ts
beslut den 21 juli. Det var ungefär samtidigt som statsrådet och chefen för
finansdepartementet — någon gång i juni — utverkade nyss nämnda vädjan
om frivilliga åtgärder för återhållsamhet i prisutvecklingen. Av nämnda
promemoria erhöllo representanter för näringslivet emellertid icke del
förrän genom en skrivelse från statssekreteraren i folkhushållningsdepartementet
den 10 juli. De inbjödos samtidigt till överläggningar i saken den
20 juli. Men dessa blevo lika litet ingående som i mars. De sträckte sig
liksom dessa endast över en dag (20 juli). Påföljande dag utfärdade
Kungl. Maj :t efter föredragning av statsrådet Kock —- som förordnats att
denna dag föredraga folkhushållningsärenden — de nya direktiven. Något
allvarligt försök till meningsutbyten i denna för hela vårt näringsliv så betydelsefulla
fråga gjordes alltså icke. Att vissa i nyss berörda promemoria
upptagna frågor ställdes på framtiden kan — med hänsyn till den vittgående
innebörden av vad som omedelbart blev Kungl. Maj :ts beslut — icke
rubba något i detta omdöme.

På grund av vad som sålunda förekommit hava vi inom utskottet yrkat
anmälan enligt § 107 regeringsformen mot statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
Sträng och dåvarande konsultativa statsrådet
Kock, på vars föredragning och hemställan beslutet den 21 juli fattades.»