14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

Nr 50.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
livdjur shandelns ordnande m. m.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 127 av herr Andersson, Lars, m. fl. och II: 151 av
herr Jansson i Kalix m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam och allsidig utredning av livdjur
shandelns ordnande och därmed sammanhängande, i motionerna berörda
frågor.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet hänvisa
till dessa.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över motionerna
från lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, statens livsmedelskommission
och Sveriges lantbruksförbund.

Såväl de nämnda myndigheterna som lantbruksförbundet ha avstyrkt den
av motionärerna föreslagna utredningen.

Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande anfört följande.

Vid skilda tillfällen har lantbruksstyrelsen avgivit utlåtande eller tillsammans
med veterinärstyrelsen respektive medicinalstyrelsen framlagt förslag
i frågor rörande handeln med levande djur. Härvid har lantbruksstyrelsen
intagit den principiella ståndpunkten, att alla åtgärder, som kunde bidraga
till att effektivisera bekämpandet av smittsamma husdjurssjukdomar, särskilt
tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur, så långt möjligt är
borde vidtagas. Att genomföra en allmän sanering av denna handel genom
ändring av köplagens regler angående handel med levande djur syntes däremot
icke tillrådligt.

I detta sammanhang må även erinras därom att statens livsmedelskommission
genom cirkulär den 5 juli 1942 (nr 825) med bestämmelser om
ändringar i stadgandena angående slakteritillstånd och om överlåtelse av
levande djur in. m. på sin tid fann anledning föreskriva, att yrkesmässig
handel med levande djur finge bedrivas endast av innehavare av A-slakteritillstånd
eller av person eller företag, som erhållit auktorisation därtill av
livsmedelskommissionen. Sagda bestämmelser visade sig emellertid mindre
ändamålsenliga och blevo därför upphävda genom kommissionens cirkulär
den 9 juni 1944 (nr 1910) rörande ändring i och tillägg till bestämmelserna
angående överlåtelse av levande djur m. m. Under beaktande härav har lantbruksstyrelsen
i underdånigt utlåtande den 12 januari 1945 angående reglering
av handeln med nötkreatur i syfte att förebygga spridning av vissa
smittsamma husdjurssjukdomar uttalat bland annat, att det icke syntes föreligga
anledning att återinföra nämnda bestämmelser. Detta icke minst
med hänsyn därtill att den handel med levande djur, som organiserats efter

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

15

vissa av Sveriges slakteriförbund uppdragna riktlinjer syntes ägnad att
minska den risk för spridning av smittsamma husdjurssjukdomar, som eljest
vidlådde sådan handel.

Den av motionärerna begärda utredningen torde emellertid hava tillkommit
i huvudsakligt syfte att befrämja en frivillig sanering av ifrågavarande
handel genom att bereda den som yrkesmässigt ägnar sig häråt möjlighet
att under vissa villkor erhålla sådan auktorisation, varom fråga är. Härvid
ha motionärerna åberopat Kungl. Maj :ts kungörelse den 30 juni 1947 om
auktorisation av fastighetsmäklare.

Även om denna kungörelse synes ha tillkommit i liknande syfte som ovan
Anförts torde den dock, med hänsyn till de egenartade förhållanden, som
äro rådande på livdjurshandelns område, knappast kunna åberopas såsom
skäl för införande beträffande denna handel av liknande bestämmelser. De
som inköpa levande djur, tillmäta sålunda i regel sin egen omdömesförmåga
avgörande betydelse vid köpets avslutande och äro därjämte av naturliga
skäl angelägna om att förvärva djuren ifråga till lägsta möjliga pris; Den,
som i samband med sådan auktorisation, varom fråga är, frivilligt åtager
sig att saluföra levande djur under för köparen särskilt betryggande former,
torde därför icke kunna påräkna full gottgörelse för därmed förenade
utgifter. I många fall är det ej heller möjligt för säljaren att med säkerhet
avgöra om djuren i fråga äro behäftade med visst fel eller ej. Det torde därför
möta stor svårighet att utforma lämpliga villkor för auktorisation av
den, som yrkesmässigt bedriver sådan handel. Härtill kommer, att den handel
med levande djur, som i enlighet med vad ovan anförts organiserats
efter vissa av Sveriges slakteriförbund uppdragna riktlinjer, numera nått
sådan omfattning, att de jordbrukare, som så önska, kunna verkställa sina
inköp av viktigare djurslag under betydligt tryggare former än som tidigare
varit möjligt.

Slutligen vill lantbruksstyrelsen med hänsyn till motionärernas önskemål
beträffande märkning av livdjur erinra därom, att styrelsen i skilda
skrivelser dels den 26 november 1938 med utredning, huruvida och i vad
män åtgärder kunde vara påkallade för att vid handel med hästar vinna
större säkerhet om djurens ålder, dels ock den 28 februari 1939 angående
betänkande med förslag rörande djurskyddslagstiftning uttalat sig i berörda
ämne. Härvid fann styrelsen anledning vitsorda, att en viss osäkerhet
i fråga om åldersbestämningen sedan gammalt gjort sig gällande inom
hästhandeln. Osäkerheten hade huvudsakligen framträtt vid handeln med
äldre hästar, vilka av säljaren ej sällan uppgåves hava en avsevärt lägre
ålder än den verkliga. Det syntes styrelsen klart, att angivna förhållanden
icke kunde anses fullt tillfredsställande. De förslag till avhjälpande av berörda
förhållande, som remitterats till styrelsen för avgivande av utlåtanden,
avsågo genomförande av lagbestämmelser om åldersmärkning av hästar
genom inbränning av ålderssiffror a huden. Lantbruksstyrelsen nödgades
dock ställa sig helt avvisande till en sådan lagstiftnings genomförande dels
på grund av de därmed förenade praktiska svårigheterna, dels ock på den
grund att nyttan av en dylik lagstiftning för den enskilda hästägaren eller
hästuppfödaren kunde befaras icke stå i rimlig proportion till av densamma
föranledda olägenheter och kostnader. Lantbruksstyrelsen lämnade jämväl
en redogörelse för de olägenheter, som främst tilldrogo sig uppmärksamheten
och uttalade sammanfattningsvis i anslutning härtill, att lagstiftning om
ifrågavarande åldersmärkning av hästar — med hänsyn till alt fördelarna,
om sådana över huvud funnes, icke på långt när koinme att uppväga de
kostnader och olägenheter, som lagstiftningen skulle åsamka särskilt mindre
uppfödare i avlägset belägna orter — icke syntes böra komma till utfö -

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

rande. Tilläggas bör, att de olägenheter, som äro förenade med dylik märkning,
torde vara ännu mer framträdande beträffande andra djurslag än
hästar.

Kommerskollegium har inhämtat yttranden i ärendet från handelskamrarna
i Norrköping, Malmö, Gävle, Sundsvall och Luleå samt hushållningssällskapens
i Södermanlands, Malmöhus och Norrbottens län förvaltningsutskott
samt för egen del anfört följande.

Handelskammaren i Luleå samt hushållningssällskapens i Norrbottens
och Södermanlands län förvaltningsutskott ha tillstyrkt bifall till motionärernas
hemställan. Denna har däremot avstyrkts av de övriga fyra handel
skamrar, som hörts, ävensom av Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Sistnämnda handelskamrar med undantag av handelskammaren
i Sundsvall ha framhållit, att förhållandena på livdjurshandelns
område inom deras distrikt ej vore jämförbara med förhållandena i Norrbottens
län. Handelskammaren i Norrköping har sålunda förklarat, att, såvitt
handelskammaren kunnat utröna, de olägenheter, som enligt motionärerna
vidlådde livdjurshandeln inom Norrbottens län, ej förekomme inom
dess distrikt. Vidare ha handelskamrarna i Malmö och Gävle upplyst, att
livdj urshandeln inom deras resp. distrikt i viss utsträckning sanerats och
vore väsentligt bättre än inom de områden motionärerna närmast åsyftat.
I stort sett ha de organ, som ställt sig avvisande till motionärernas hemställan,
givit uttryck åt den åsikten, att det i första hand borde ankomma
på jordbrukarna själva och deras egna organisationer att försöka rätta till
de missförhållanden, som förefinnas.

Kollegium delar för sin del den nyssnämnda uppfattningen. Den omständigheten
att inom stora delar av vårt land förbättrade förhållanden
inom livdj urshandeln kunnat erhållas på denna väg vid sidan av veterinäroch
annan kontroll till förhindrande av spridning av smittsamma djursjukdomar
synes kollegium tyda på att det bör vara möjligt att med motsvarande
medel åstadkomma en sanering av denna handel i de norra länen och en
fortgående förbättring på andra håll. Det synes som om härvid mycket
skulle kunna vinnas genom en utvidgad upplysningsverksamhet. Det må
i detta sammanhang nämnas, att Norrbottens läns'' hushållningssällskaps
förvaltningsutskott påpekat, att de nuvarande missförhållandena inom länet
uppenbarligen vore beroende bl. a. på småbrukarnas jämförelsevis stora
okunnighet i fråga om kvalitetsbedömning av livdjur. Vad prisförhållandena
betraffar synes en god ledning vid inköpen kunna beredas genom intorandet
av prisnoteringar genom jordbruksorganisationernas försorg. Av
särskilt stor betydelse för livdjurshandelns ordnande torde vara den verksamhet
för livdj ursförmedling, som utövas av jordbrukarnas organisationer
och som under de år den pågått successivt utökats. Denna verksamhet vilken
torde kunna forvantas komma att ytterligare utvidgas, synes vara ägnad
att pa ett verksamt sätt bidraga till en sanering av livdj urshandeln.

Livsmedelskommissionen har i ärendet anfört följande.

Handeln med levande djur har från livsmedelskommissionens sida under
vissa perioder varit föremål för viss reglering. 1 samband med att försöriningslaget
for köttvaror under år 1942 allt mera åtstramades, utfärdade
salunda livsmedelskommissionen den 5 juli samma år vissa skärpta bestämmelser
ifråga om överlåtelse av levande djur. Dessa bestämmelser innebure
bi. a. vissa inskränkningar i rätten att överlåta levande djur ävensom införandet
av kontroll över dylik handel och över lantbrukarnas kreatursbe -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

17

stånd genom särskilda slaktgodemän. Överlåtelse av levande djur skulle
således få ske fritt endast till djuruppfödare samt till innehavare av Aslakteritillstånd
och sådana personer, som erhållit auktorisation som livdj
urshandlare. Auktorisation meddelades under vissa villkor av kommissionen,
och i januari 1943 uppgick antalet auktoriserade livdjurshandlare
i hela landet till 1 929 stycken, därav 62 stycken inom Norrbottens kristidsstyrelseområde.
Den, som erhållit auktorisation som livdj urshandlare, hade
skyldighet att föra tydliga och lätt överskådliga anteckningar beträffande
samtliga i rörelsen gjorda inköp och försäljningar av levande djur. Ehuru
bestämmelserna om livdj urshandeln otvivelaktigt torde hava medfört en
viss sanering av densamma, visade sig emellertid kontrollen över denna
handel mycket svårbemästrad och när försörjningsläget så småningom förbättrades,
upphävdes därför bestämmelserna under år 1944.

När skärpningen av köttransoneringen ånyo blev aktuell på hösten 1947,
diskuterades även ett återinförande av auktorisationen för livdjurshandeln.
På grund av de erfarenheter rörande svårigheterna att genomföra och upprätthålla
en effektiv kontroll över denna handel, ansågs det emellertid icke
lämpligt att åter genomföra lika långt gående åtgärder, som år 1942. Något
auktorisationssystem gäller sålunda nu icke. Ehuru kommissionen är väl
medveten om de missförhållanden, som för närvarande äro rådande på livdj
urshandelns område, kan kommissionen på grund av sina erfarenheter på
området icke tillstyrka bifall till motionerna, enär systemet icke kan göras
effektivt utan synnerligen ingripande åtgärder och ett genomförande av
detsamma skulle — framförallt ur kontrollsynpunkt — möta mycket stora
svårigheter att praktiskt genomföra.

Kommissionen får vidare — ehuru dessa förhållanden falla utanför kommissionens
område — framhålla som sin uppfattning, att veterinärmyndigheterna
i samverkan med jordbrukarna för närvarande verksamt arbeta på
en sanering av det svenska kreatursbeståndet. Således har kampen mot
tuberkulos och smittsam kastning förts med framgång och genom bestämmelserna
om indelande av landet i områden, som äro fria respektive skyddade
för dessa sjukdomar, har en spärr kunnat sättas mot överförandet av
djur från områden, där dessa sjukdomar finnas i mera utbredd omfattning,
till områden, där sjukdomarna övervunnits. Även i kampen mot smittsamma
sjukdomar och bristsjukdomar hos smågrisar hava saneringsåtgärder
vidtagits bl. a. genom att ett flertal besättningar i de viktigaste produktionsområdena
numera stå under hälsokontroll.

För att utröna vilka djur, som ur driftsekonomisk synpunkt äro bäst
lämpade för olika områden, stå hushållningssällskapens tjänstemän till
jordbrukarnas förfogande och lämna upplysningar om raser och utfodring
m. in. Kommissionen vill också i detta sammanhang påpeka att jordbrukets
organisationer och jordbrukets egna ekonomiska föreningar under
de senaste åren ägnat stor uppmärksamhet åt de av motionärerna framstallda
frågorna. Avsevärda resultat synas redan ha vunnits och kommissionen
är av den bestämda uppfattningen att saneringen av livdjurshandeln
lämpligen bör överlåtas på och övervakas av jordbrukets egna organisationer
och företag i samverkan med veterinärmyndigheterna och hushållningssällskapen
och att ytterligare statliga ingrepp om möjligt böra undvikas på
<letta område. 1

Utlåtandet från Sveriges lantbruksförbund innehåller följande.

Det av motionärerna berörda problemet om livdjurshandelns ordnande
liar sedan lång tid tillhaka varit uppmärksammat av jordbrukets organisationer.
Den 2!) juni 1942 tillsatte sålunda Sveriges slakteriförbund, som är

2 Ilihtmg till riksdagens protokoll 1949. 10 samt. Nr 47_51.

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

anslutet till lantbruksförbundet, en kommitté med uppdrag att utarbeta
förslag till enhetliga grunder för handeln med smågrisar. Kommittén avlämnade
den 20 november 1942 »Grundlinjer för smågrishandelns organisation».

Den 17 december 1942 tillsatte slakteriförbundet en kommitté med uppdrag
att utarbeta förslag till enhetliga grunder för slakteriorganisationens
handel med andra livdjur än smågrisar. Kommittén avlämnade den 26 april
1944 »Grundlinjer för livdj urshandelns organisation».

Sedermera har en inom slakteriförbundet tillsatt kommitté, den s. k.
livdj urskommittén, med godsägare Gösta Liedberg såsom ordförande, haft
till uppdrag att söka finna vägar för ett rationellt ordnande av handeln
med livdjur.

Ehuru livdj urskommittén icke hunnit kartlägga förhållandena och framkomma
med definitiva förslag, har dock det organisationsarbete, som skett
inom slakteriförbundet, lett till att organisationens livdj urshandel hastigt
utvecklats. Sålunda har en i slakteriförbundets egen regi bedriven smågrisförmedling
omfattat följande antal smågrisar, nämligen:

1944 ................... 157 340 st

1945 ................... 190 952 »

1946 ................... 221 167 »

1947 ................... 244 635 >

1948 ................... 300 163 »

Vidare har genom slakteriföreningarnas försorg en relativt snabb utveckling
av handeln med hästar och nötkretatur ägt rum. Denna handel har
omfattat följande antal djur:

1944 ............. 9 560 st

1945 ............. 18 367 »

1946 ............. 21 116 » exkl. export

1947 ............. 23 962 > » »

1948 ............. 25 480 » » » I

I alla län utom Norrbottens bedriver jordbrukarnas egna föreningar sedan
flera år tillbaka livdjur shandel efter de principer, som innehållas i de
förutnämnda »grundlinjerna». Av olika omständigheter har Norrbottens
slakteriförening först sent på hösten 1948 upptagit livdj urshandeln på sitt
program samt anställt personal och anskaffat stallar därför.

De hittills vunna erfarenheterna tala sålunda för att jordbrukets egna
organisationer ha möjligheter att ordna livdj urshandeln på lämpligt sätt.
önskvärdheten av att även på detta område kunna undvika en statlig reglering
om en annan och friare lösning kan finnas, torde icke bestridas. Förbundet
är därjämte av den uppfattningen, att på detta område skulle ett
auktorisationsförfarande icke åstadkomma nämnvärt bättre förhållanden,
såvida icke ställdes mycket höga fordringar på dem som skulle kunna bliva
auktoriserade, något som emellertid skulle komma att starkt inkräkta
på näringsfrihetens principer.

Sammanfattningsvis vill förbundet sålunda framhålla, att om det arbete,
som bedrives av jordbrukarnas egna organisationer, företrädesvis Sveriges
slakteriförbund, på livdj urshandelns område får fullföljas, så synes med
all sannolikhet en sanering av ifrågavarande marknad snart komma till
stånd. Att nu igångsätta någon statlig utredning beträffande denna fråga
kan icke anses påkallat.

Utskottet. För avhjälpande av de missförhållanden som enligt motionärernas
mening äro rådande på livdj urshandelns område företrädesvis i Norr -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 50.

19

land ha motionärerna i första hand förordat införande av auktorisation för
livdjurshandlare. Av den i ärendet föreliggande utredningen framgår, att
livsmedelskommissionen år 1942 införde bestämmelser i sådant hänseende
men att dessa bestämmelser på grund av kontrollsvårigheter upphävdes under
år 1944. När frågan år 1947 i samband med skärpning av köttransoneringen
åter togs under övervägande, ansågos de tidigare erfarenheterna vara
av den art, att ett återinförande av auktorisationssystemet icke borde tillgripas.
Nu anförda omständigheter finner utskottet ådagalägga, att en
önskvärd lösning av livdj urshandelns problem i allt fall icke i första hand
bör sökas efter den av motionärerna sålunda förordade linjen.

Såsom ett annat alternativ i samma syfte ha motionärerna framfört önskemål
om en åldersmärkning av samtliga livdjur. I detta sammanhang må erinras
om att 1938 års riksdag med anledning av en i ämnet väckt motion i
skrivelse den 26 april nämnda år anhöll, att Kungl. Maj :t ville taga under
övervägande, huruvida och i vad mån åtgärder kunde vara påkallade för
att vid handel med hästar vinna större säkerhet om djurens ålder. Av lantbruksstyrelsens
i det föregående återgivna utlåtande framgår, att styrelsen
nödgats ställa sig helt avvisande till en ifrågasatt lagstiftning i sådan riktning.
Några åtgärder därutinnan ha icke heller kommit till stånd. Såsom
lantbruksstyrelsen framhållit äro uppenbarligen de praktiska svårigheterna
att anordna åldersmärkning än mera framträdande beträffande andra
slag av livdjur än i fråga om hästar.

Det förhållandet, att utskottet icke kunnat ansluta sig till av motionärerna
förordade alternativ för att söka få till stånd en sanering av livdjurshandeln,
innebär givetvis icke, att utskottet ställer sig avvisande till strävandena
att nå en lösning av frågan. Utskottet vill emellertid härvid hänvisa
till det arbete på livdjurshandelns område som enligt den i ärendet föreliggande
utredningen nedlagts av jordbrukarnas egna organisationer, främst
Sveriges slakteriförbund. Särskild betydelse tillmäter utskottet det av Sveriges
lantbruksförbund uppgivna förhållandet, att Norrbottens slakteriförening
hösten 1948 upptagit livdjurshandeln på sitt program samt för dess
främjande anställt personal och anskaffat djurstallar. Genom de utredningar
och det organisationsarbete som i denna ordning upptagits finns enligt
utskottets mening grundad anledning antaga, att några åtgärder på området
från statens sida icke skola visa sig påkallade.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att de likalydande motionerna I: 127 och II: 151 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1949.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 48.