Jordbruksutskottets utlåtande nr ål.

1

Nr 41.

Utlåtande i anledning an. Kungl. Maj.ts proposition angående
ändrade grunder för bekämpandet av hönstyfus m. m.

(2:a avd.)

1 en till riksdagen den 11 mars 1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 156, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om bekämpande
av hönstyfus in. m.,

dels även i övrigt godkänna de i propositionen angivna grunderna för sådant
bekämpande,

dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten för budgetåret 1949/50 under
nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 25 000 kronor.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås, att de nuvarande bestämmelserna angående bekämpande
av hönstyfus skola från och med den 1 januari 1950 ersättas med
föreskrifter om frivilligt bekämpande av samma slag som vid tuberkulos
och smittsam kastning hos nötkreatur. Bekämpningsverksamheten skall enligt
propositionen i stort sett begränsas till avelshönserierna. Bland dessa
skall frivilligt bekämpande kunna anordnas såväl av veterinärstyrelsen som
av vederbörande hushållningssällskap. Verksamheten skall i första hand bedrivas
i form av regelbundna blodprovsundersökningar, vanligen utförda
av någon lekman i orten som erhållit en kortare utbildning för uppgiften.
Har en besättning befunnits smittfri, skall bevis därom (friförklaring) kunna
meddelas.

Beträffande kostnaderna förutsättes, att blodundersökningarna i stor utsträckning
skola verkställas kostnadsfritt men att anslutna djurägare skola
erlägga en årlig avgift. Statsbidrag föreslås skola utgå till hushållningssällskapen
dels för laboratoriearbete och ersättningar till provtagare och dels
med visst belopp för varje anslutet djur över sex månaders ålder.

Misstänkes hönstyfus i besättning som ej är ansluten till frivilligt bekämpande,
skall enligt propositionen veterinärstyrelsen kunna låta verkställa
blodundersökning på statsverkets bekostnad samt, om så erfordras, förord 1

liihang till riksdagens protokoll 19b9. 10 samt. Nr 41.

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr H.

na om nedslaktning. För djur som nedslaktats på grund av sådant förordnande
föreslås ersättning skola lämnas av statsmedel.

Statsverkets bruttoutgifter för budgetåret 1949/50 beräknas till 40 000 kronor.
Å andra sidan beräknas'' under samma år till veterinärstyrelsen inflyta
djurägaravgifter med 15 000 kronor. Nettoutgiften har alltså uppskattats
till 25 000 kronor.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 344 av herrar
Pettersson i Dahl och Hseggblom.

Gällande bestämmelser. I fråga om bekämpandet av hönstyfus gäller för
närvarande kungörelsen den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder
mot hönskolera, hönspest och hönstyfus. Enligt denna kungörelse i dess
ursprungliga lydelse förelåg anmälningsplikt för djurägare, inom vars besättning
misstänktes någon av de angivna sjukdomarna. Sedan veterinär
företagit undersökning, kunde veterinärstyrelsen vid konstaterad sjukdom
eller skälig misstanke därom förordna om nedslaktning helt eller delvis av
besättningen. Efter styrelsens prövning kunde ersättning av statsmedel tillerkännas
djurägaren. —- Vid utfärdandet av epizootilagen den 12 april 1935
upphävdes nämnda kungörelse i vad den avsåg hönskolera och hönspest, vilka
båda sjukdomar omfattas av epizootilagens bestämmelser. Beträffande
hönstyfusen ansågs, att man borde överväga att övergå till bekämpande på
frivillighetens väg. Härför befanns emellertid närmare utredning erforderlig.
I fråga om hönstyfus blev sålunda 1931 års kungörelse fortfarande gällande.

Utredningar. År 1935 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen och
lantbruksstyrelsen att gemensamt utreda ändring i sättet för bekämpandet
av hönstyfus. I februari 1948 avgåvo veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen
betänkande i frågan. I betänkandet föreslogs, att man skulle övergå
till en ordning med frivilligt bekämpande och samtidigt kontroll över kläckerirörelsen
samt handeln med avelsdjur och avelsägg. — Det frivilliga bekämpandet
ansågs böra ske efter i huvudsak samma riktlinjer som följts i
fråga om tuberkulos och smittsam kastning hos nötkreatur. Sådant bekämpande
borde alltså i första hand kunna anordnas av veterinärstyrelsen men
dessutom, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen. Anslutna
besättningar borde fortlöpande kontrolleras genom blodundersökningar
utförda av auktoriserade blodprovare. Om smitta upptäcktes borde reagerande
djur isoleras och nedslaktas. Djurägare borde ges möjlighet att få
sin besättning friförklarad enligt av veterinärstyrelsen bestämda villkor. Undersökningarna
borde ske kostnadsfritt men djurägaren borde erlägga viss
årlig avgift för varje djur. Från statens sida borde utgå bidrag till hushållningssällskapen
för undersökningskostnaderna. Djurägarna borde kunna
erhålla statsbidrag vid nedslaktning. — Vid sidan av det frivilliga bekämpandet
ansågs viss tvångsundersökning av besättningar böra kunna ske på
statsverkets bekostnad. —- Avelshönserierna borde enligt betänkandet ställas
under kontroll. Denna ansågs emellertid kunna begränsas till den yrkes -

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

3

mässiga försäljningen. För rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri föreslogs,
att licens från veterinärstyrelsen skulle erfordras. Licens ansågs böra
krävas även för rätt att driva yrkesmässig kläckerirörelse.

Sedan betänkandet remissbehandlats, anmäldes ärendet i statsrådet den 3
december 1948. Därvid beslöt Kungl. Maj :t anbefalla lantbruksstyrelsen och
veterinärstyrelsen att gemensamt utreda möjligheten att nå ett tillfredsställande
resultat av hönstyfusbekämpandet genom åtgärder vilka helt eller huvudsakligen
begränsades till avelsbesättningar.

Ämbetsverken inkommo med ny framställning i ärendet den 1 februari
1949. Därest det statsfinansiella läget och bristen på arbetskraft omöjliggjorde
ett mera omfattande bekämpande, förordade ämbetsverken en begränsning
huvudsakligen till avelsbesättningarna. Därest samtidigt meddelades
bestämmelser om licenstvång för att yrkesmässigt driva avelshönseri
eller kläckeri, syntes ämbetsverken begränsningen till avelsbesättningarna
icke komma att nämnvärt inverka på bekämpandets effektivitet. I vissa fall
borde dock blodprovsundersökning kunna företagas även inom annan besättning
än avelsbesättning. Det förutsattes, att bekämpandet inom avelsbesättningarna
skulle vara frivilligt och bedrivas efter samma linjer som uppdragits
i 1948 års betänkande. Vid ett till avelshönserierna inskränkt frivilligt
bekämpande ansågs anledning saknas att lämna hönseriägarna ersättning
för nedslaktade djur. Vid nedslaktning efter undersökning inom
annan besättning borde däremot ersättning kunna utgå. Denna borde icke
sättas högre än till 2 kronor 50 öre för djur med möjlighet för veterinärstyrelsen
att fastställa lägre belopp. I särskilda fall borde Kungl. Maj :t kunna
bevilja högre ersättning. Såsom antytts ha ämbetsverken vidhållit förslaget
i 1948 års betänkande om tillståndstvång för avelshönserier och kläckerier.

Föredragande departementschefen har i ärendet anfört följande.

»Med hänsyn till den vikt som fjäderfäproduktionen har för livsmedelsförsörjningen
är det uppenbarligen angeläget att smittsamma sjukdomar
bland hönsen kunna effektivt bekämpas. De bestämmelser i sådant hänseende
som för närvarande gälla i fråga om hönstyfus ha icke lett till
önskat resultat. Nämnda sjukdom lär i stället visa en tendens till ökad
utbredning. Detta torde i icke ringa mån bero på att hönstyfusbekämpandet
i sin nuvarande form icke är populärt bland djurägarna, varför dessa
ofta lära underlåta att anmäla inträffade sjukdomsfall. Det torde därför
vara lämpligt att nu övergå till statsunderstött frivilligt bekämpande enligt
i huvudsak samma regler som tillämpas beträffande smittsam kastning
hos nötkreatur. Åtminstone tills vidare synes dock detta bekämpande
böra begränsas till avelshönserierna. Såsom veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen
anfört lär eu dylik begränsning ej behöva medföra någon
nämnvärd minskning av bekämpandets effektivitet. Om avelsbesättningarna
kunna hållas fria från smitta, kan nämligen sjukdomen väntas jämförelsevis
snart komma att visa nedgång även inom bruksbesättningarna.
För övrigt lär något större intresse för deltagande i frivilligt bekämpande
knappast kunna påräknas bland ägarna av bruksbesättningar. Dessa kun -

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4/.

na nämligen icke på samma sätt som avelshönserierna utnyttja en friförklaring
för att tillförsäkra sig bättre villkor vid avsättningen av sina produkter.

Det lär emellertid icke vara tillrådligt att helt avstå från möjligheten till
tvångsmässigt bekämpande. Därest misstanke uppkommer om att hönstyfus
utbrutit inom en besättning, som icke är ansluten till frivilligt bekämpande,
synes veterinärstyrelsen böra äga befogenhet att föranstalta om
blodundersökning på statsverkets bekostnad. Därvid bör styrelsen tillika
ha viss möjlighet att förordna att besättningen skall helt eller delvis nedslaktas.
För djur som nedslaktas på grund av sådant förordnande bör ersättning
till ägaren utgå av statsmedel.

Dessutom synes styrelsen, på sätt föreslagits under utredningen, böra
erhålla befogenhet att låta verkställa blodundersökningar i syfte -att utröna
hönstyfusens spridning inom landet.

Veterinärstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha föreslagit att i samband
med övergången till frivilligt bekämpande skulle införas tillståndstvång för
rätt att yrkesmässigt driva avelshönseri eller kläckeri. För min del är jag
emellertid icke beredd att tillstyrka en sådan anordning. Den skulle i själva
verket innebära att, ehuru bekämpandet formellt vore frivilligt, avelshönserierna
bleve tvingade att ansluta sig till detsamma. Det torde ej heller med
fog kunna göras gällande, att införandet av tillståndstvång skulle utgöra en
nödvändig förutsättning för ett framgångsrikt bekämpande. För ägaren av
ett avelshönseri lär en friförklaring vara av sådant ekonomiskt värde att
man även utan licensförfarande bör kunna räkna med att så gott som alla
dylika hönserier av någon betydelse komma att anslutas till det frivilliga
bekämpandet. Vad ldäckerierna beträffar skulle ett krav på auktorisation
i praktiken ytterst drabba de hönsägare som insände ägg för kläckning.
Även för dem skulle komma att föreligga ett indirekt bekämpningstvång.

I fråga om de närmare riktlinjerna för det frivilliga bekämpandet ansluter
jag mig till de förslag som framlagts av veterinär styrelsen och lantbruksstyrelsen.
Sådant bekämpande bör alltså enligt min mening kunna anordnas
såväl av veterinärstyrelsen som, efter styrelsens godkännande, av hushållningssällskapen.
Förfarandet vid anslutning bör vara i huvudsak detsamma
som föreskrivits i fråga om bekämpandet av smittsam kastning, och
liksom vid dylikt bekämpande bör möjlighet finnas att utesluta den som
icke iakttager meddelade föreskrifter.

Såsom ämbetsverken anfört bör bekämpningsverksamheten främst avse
att genom regelbundna blodprovsundersökningar utöva kontroll över hälsotillståndet
i de anslutna besättningarna. Jag delar ämbetsverkens mening
att undersökningarna i allmänhet böra ske enligt snabbagglutinationsmetoden
och verkställas av lekmän som auktoriserats såsom blodprovare. Meddelandet
av auktorisation torde böra ankomma på den som anordnar bekämpandet.
Särskilt om bekämpandet, på sätt jag föreslagit, inskränkes till
avelshönserierna, lära några större svårigheter icke möta att finna tillräckligt
antal för uppdraget såsom blodprovare lämpliga personer. Deras verk -

Jordbruksutskottets utlåtande nr M.

5

samhet bör stå under inseende av veterinärstyrelsen som därvid bl. a. torde
få tillfälle att beakta, att icke noggrannheten eftersättes genom en alltför
hastig arbetstakt i syfte att uppnå ökade förtjänster. Något hinder bör uppenbarligen
ej föreligga mot att hushållningssällskap för provtagningen anlitar
egen personal.

Om prov enligt snabbagglutinationsmetoden visar misstänkt resultat, bör
tydligen ytterligare undersökning företagas enligt röragglutinationsmetoden.
Det kan måhända också visa sig lämpligt att med vissa mellanrum låta de
rutinmässiga kontrollundersökningarna ske enligt sistnämnda metod. Dessutom
bör blodprovskontrollen vid behov kompletteras med laboratorieundersökningar
av ofullständigt ruvade ägg, kadaver av kycklingar och höns
m. in.

Då smitta upptäckes bör det åligga djurägaren att vidtaga erforderliga
åtgärder för att hindra dess spridning och begränsa sjukdomen. Det torde
få ankomma på den som anordnar bekämpandet att giva anvisning på lämpliga
metoder härför. Såsom ämbetsverken anfört torde i första hand ifrågakomma
isolering och nedslaktning jämte desinfektion.

Djurägare som är ansluten till bekämpandet bör, liksom vid kastsjukebekämpande,
kunna erhålla förklaring att hans besättning tills vidare skall anses
fri från hönstyfus (friförklaring). Villkoren för erhållande av dylik frifor klaring

torde böra bestämmas av veterinärstyrelsen, men förklaringen bör, om

bekämpandet ledes av hushållningssällskapet, kunna meddelas av detta. Innehavare
av friförklarad besättning bör vara skyldig att i fortsättningen låta
verkställa regelbundna blodundersökningar och även i övrigt vidtaga sådana
kontrollåtgärder som veterinärstyrelsen föreskriver. Åsidosättes denna
skyldighet eller befinnes vid undersökning att något djur är behäftat med
hönstyfus, bör tydligen friförklaringen återkallas. Jag delar ämbetsverkens
uppfattning att sådana avelshönserier som redan nu ha besättningen ställd
under regelbunden blodprovskontroll böra, om intet sjukdomsfall förekommit,
kunna erhålla friförklaring omedelbart vid anslutningen.

Beträffande kostnaderna biträder jag ämbetsverkens förslag, att anslutna
djurägare skola erlägga viss årlig avgift för alla djur över sex månaders
ålder samt att denna avgift skall sättas högre för icke friförklarade än för
friförklarade besättningar. I gengäld bör, såsom ämbetsverken förordat,
blodundersökning av icke friförklarad besättning ske kostnadsfritt medan
ägare av friförklarad besättning själv bör bekosta kontrollen av denna. Liksom
vid kastsjukebekämpandet synes det lämpligt att årsavgifternas belopp
fastställes av den som anordnar bekämpandet, dvs veterinärstyrelsen eller
vederbörande hushållningssällskap. Hushållningssällskapens beslut i detta
avseende torde dock böra underställas veterinärstyrelsens piövning.

Vid det av veterinärstyrelsen ledda bekämpandet torde djurägaravgifterna
tills vidare böra bestämmas i enlighet med vad ämbetsverken föreslagit
eller till 20 öre för djur i icke friförklarad besättning och 5 öre för
djur i besättning som friförldarats. Jämväl beträffande gottgörelsen till
provtagarc vid delta bekämpande ansluter jag mig till vad ämbetsverken

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

föreslagit. Därest till auktoriserade blodprovare skola kunna erhållas personer
med önskvärda kvalifikationer, lär det vara nödvändigt att ersättningen
icke är alltför låg. För min del anser jag sannolikt, att det endast
undantagsvis kan bli möjligt för en sådan blodprovare att på en dag taga
och undersöka så mycket som 500 prov. I varje fall torde han i så fall
ej sällan nödgas tillsätta ytterligare en dag för resor. Med hänsyn härtill
kan jag icke dela statskontorets uppfattning att särskilt dagarvodc utöver
den föreslagna ersättningen för varje prov skulle vara överflödigt. Å andra
sidan kan jag ej heller biträda det i ett yttrande framställda förslaget att
de auktoriserade blodprovarna skulle anställas i heltidstjänst med fast lön.

Liksom vid kastsjukebekämpandet synes statsbidrag böra lämnas till hushållningssällskapens
verksamhet på förevarande område. Bidragen torde
böra fastställas av Kungl. Maj :t och torde tills vidare böra bestämmas i
stort sett enligt de grunder ämbetsverken angivit. I första hand torde understöd
till verksamheten i allmänhet böra givas med 10 öre för varje anslutet
djur över sex månaders ålder i icke friförklarad besättning. Dessutom
bör bidrag utgå med i genomsnitt 45 öre för laboratorieundersökning av
blodprov enligt röragglutinationsmetoden, 1 krona för kadaverundersökning
och 10 öre för varje blodprov som undersökts enligt snabbagglutinationsmetoden.
Med anledning av vad som i vissa remissyttranden anförts därom,
att större bidrag vore erforderliga, vid jag framhålla, att hushållningssällskapens
utgifter för registrering och annat expeditionsarbete komma att
avsevärt minskas genom att bekämpandet inskränkes till avelshönserierna.
För att skäligheten av statsbidragets storlek skall kunna bedömas, bör det
åligga hushållningssällskapen att årligen till veterinärstyrelsen lämna redogörelse
för det ekonomiska resultatet av ifrågavarande verksamhet.

Antigen till blodprovsundersökningarna bör tillhandahållas hushållningssällskapen
och veterinärstyrelsen av veterinärmedicinska anstalten. Övervägande
skäl synas mig tala för att anstalten erhåller ersättning härför efter
självkostnadspris. I den mån av hushållningssällskapen rekvirerat antigen
icke användes till undersökningar, som avse friförklarade besättningar och
som följaktligen skola betalas av djurägarna, bör täckning för antigenkostnaden
lämnas i form av statsbidrag.

Likaså bör enligt min uppfattning veterinärmedicinska anstalten äga gottskriva
sig ersättning enligt sedvanlig taxa för sådana blodprovs- och kadaverundersökningar
som i samband med det av veterinärstyrelsen anordnade
bekämpandet på uppdrag av styrelsen utföras vid anstalten. Jag räknar med
att denna ersättning tills vidare kommer att utgå enligt de grunder anstalten
föreslagit, dvs med 25 öre för varje blodprovsundersökning och 1 krona för
varje kadaverundersökning.

Vad härefter angår det tvångsmässiga bekämpande som enligt vad jag
förut anfört bör få tillgripas i undantagsfall, har jag redan framhållit att
veterinärstyrelsen torde böra bemyndigas att vid dylikt bekämpande förordna
om nedslaktning, helt eller delvis, av vederbörande besättning samt
att ersättning för nedslaktat djur synes böra utgå av statsmedel. Som förut -

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

7

sättning för förordnande om nedslaktning lär böra gälla att styrelsen finner
sannolikt att sjukdomen därigenom kan fullständigt utrotas i besättningen
samt att sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma
att andra besättningar smittas. Med avseende å nedslaktningsersättningens
belopp torde såsom styrelsen föreslagit böra föreskrivas, att det i varje enskilt
fall skall fastställas av styrelsen och icke må överstiga 2 kronor 50 öre.
Jag kan icke dela statskontorets uppfattning att en gottgörelse av denna
storlek skulle vara för hög. Å andra sidan synes det mig icke erforderligt
att Kungl. Maj :t skall kunna på särskild framställning bevilja större ersättning
än nyss sagts.

Den nya ordningen för hönstyfusbekämpandet torde böra träda i kraft
den 1 januari 1950. Det synes mig lämpligt att, på sätt veterinärstyrelsen
och lantbruksstyrelsen förordat, Kungl. Maj :t vid behov får förordna att
samma ordning skall tillämpas för bekämpande av andra paratyfoser hos
fjäderfä. Eftersom vissa dylika paratyfoser kunna angripa även människor,
bör dock Kungl. Maj :t i samband med sådant förordnande kunna föreskriva,
att tvångsnedslaktning mot ersättning av statsmedel må verkställas jämväl
vid besättning som är ansluten till frivilligt bekämpande.

Statsverkets bruttoutgifter för första verksamhetsåret ha av styrelserna
beräknats till 35 560 kronor. Vid genomförande av vad jag tillstyrkt i fråga
om ersättningar till veterinärmedicinska anstalten bör, med oförändrade
beräkningsgrunder i övrigt, beloppet höjas med 7 600 kronor till 43 160 kronor.
Därest den nya ordningen på sätt jag föreslagit får träda i kraft den
1 januari 1950, böra kostnader nu beräknas endast för senare hälften av
budgetåret 1949/50. Det lär emellertid kunna antagas att behovet av blodundersökningar
framför allt kommer att göra sig gällande under första
verksamhetstiden, innan de anslutna besättningarna ännu i någon högre
grad hunnit bli befriade från sjukdomen. Särskilt med hänsyn härtill torde
det vara försiktigast att för nämnda halvår räkna med en kostnad som i
det närmaste motsvarar nyss angivna kostnad för helt år, eller i runt tal
40 000 kronor. I likhet med statskontoret tillstyrker jag att för ändamålet
beviljas särskilt anslag, lämpligen av förslagsanslags natur. De djurägaravgifter
som inflyta till veterinärstyrelsen böra redovisas såsom särskilda
uppbördsmedel under detta anslag. Dessa avgifter torde för halva budgetåret
1949/50 kunna uppskattas till 15 000 kronor. Medelsbehovet å anslaget kan
alltså beräknas till 25 000 kronor.»

Motionärerna ha hemställt, att riksdagen ville besluta 1) att höja inaximiersättningen
för tvångsnedslaktat djur till 3 kronor 50 öre samt 2) att
komplettera förslaget till förordning om bekämpande av hönstyfus m. m.
med bestämmelser om tillståndstvång för rätt att yrkesmässigt bedriva
avelshönseri eller kläckeri.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionen får utskottet hänvisa
till denna.

Utskottet. Det föreliggande förslaget till åtgärder för bekämpande av
hönstyfus bygger i princip pa att bekämpandet skall begränsas till avels -

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 47.

hönserier, varmed avses hönserier som drivas med syfte att för rekrytering
av andra besättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar eller höns. Det
synes utskottet uppenbart, att avelsområdet är det viktigaste att angripa,
när det gäller att komma till rätta med sjukdomen. I likhet med föredragande
departementschefen finner utskottet därför anledning antaga, att
den angivna begränsningen icke skall nämnvärt inverka på effektiviteten
av sjukdomsbekämpandet. De förslagsställande myndigheterna ha givit uttryck
åt samma uppfattning men härvid förutsatt, att bestämmelser samtidigt
skulle meddelas om licenstvång för behörighet att yrkesmässigt driva
avelshönseri eller kläckeri. Denna förutsättning ha jämväl motionärerna
funnit nödvändig för att effektivitet i bekämpandet av sjukdomen skall
kunna nås. Ett dylikt tillståndstvång har däremot departementschefen förklarat
sig icke vara beredd att tillstyrka. Utskottet finner för sin del de av
motionärerna uttalade farhågorna för att sjukdomsbekämpandet utan detta
tillståndstvång kommer att visa sig föga effektivt icke vara helt utan grund.
Å andra sidan torde man kunna förvänta, att den friförklaring, som till bekämpandet
anslutna avelshönserier enligt förslaget förutsättas kunna erhålla,
skall visa sig vara av sådant värde, att den kommer att utgöra en tillräcklig
stimulans till frivillig anslutning till bekämpandet. I än högre grad
torde detta enligt utskottets mening bliva fallet genom det tillägg till författningsförslaget
som utskottet i det följande kommer att förorda. Det skulle
måhända också visa sig i praktiken svårt att draga gräns mellan företag som
skulle åläggas tillståndstvång och sådana som borde undantagas därifrån.
På anförda skäl vill utskottet förorda, att man i avvaktan på resultatet av
åtgärder, som i princip grunda sig på frivilligt åtagande, tills vidare avstår
från att införa bestämmelser om tillståndstvång för rätt att driva avelshönseri
eller kläckeri. Utskottet finner sålunda icke tillräckliga skäl föreligga
för bifall till den förevarande motionen i vad den nu berörts.

I syfte att öka det praktiska värdet av friförklaring vill utskottet förorda
en komplettering av det vid propositionen fogade författningsförslaget efter
förebild från förordningen angående vissa åtgärder för bekämpande av smittsam
kastning hos nötkreatur (1947:209). Utskottet föreslår sålunda för
sin del, att i den föreslagna förordningen intages en ny paragraf av innebörd,
att överlåtelse av ägg, kycklingar eller höns under beteckning som utsäger
eller ger sken av att äggen eller djuren äro fria från nämnda sjukdom icke
må ske med mindre de härröra från besättning eller del därav som enligt
bestämmelserna i förordningen friförklarats. överträdelse av den av utskottet
föreslagna paragrafen torde böra straffas med dagsböter.

Enligt det föreliggande förslaget skall djurägare i vissa fall vara berättigad
till ersättning vid nedslaktning av djur. Så föreslås under närmare
angivna förutsättningar bliva fallet när förordnande om nedslaktning meddelas
efter tvångsvis företagen undersökning av besättning. Ersättning förutsättes
sålunda icke skola utgå när fråga är om besättning som är ansluten
till det frivilliga bekämpandet. I detta hänseende avviker förslaget från be -

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

9

stämmelserna beträffande smittsam kastning hos nötkreatur vilka bestämmelser
i huvudsak tagits till förebild vid utarbetande av förslaget. Såsom
de förslagsställande myndigheterna anfört torde vid ett frivilligt bekämpande,
som är inskränkt till avelshönserierna, anledning saknas att lämna
hönseriägarna ersättning för nedslaktade djur. Det kan nämligen med fog
göras gällande, att den som driver avelshönseri såsom särskild näring bör
själv svara för risker som veterligen äro förbundna med denna näring.
Från denna utgångspunkt borde ersättning vid nedslaktning över huvud
icke kunna utgå till ägare av avelshönseri. Enligt förslaget uteslutes emellertid
från rätt till ersättning icke ägare av avelshönseri utan den som är ansluten
till det frivilliga bekämpandet. Detta innebär alltså att, när det gäller
rätt till ersättning för nedslaktade djur, ägare av avelshönseri vilken undandrager
sig anslutning till sjukdomsbekämpandet kommer i en bättre
ställning än den som ansluter sig till bekämpandet. Detta förhållande kan
synas oegentligt. Emellertid finner utskottet starka principiella betänkligheter
möta mot bestämmelser om tvångsnedslaktning utan någon som helst
rätt till ersättning. Vidare bör jämväl i detta sammanhang erinras om att
endast den till bekämpandet anslutne kan erhålla förmånen av friförklaring.
Det bör också framhållas, att nedslaktning tvångsvis av besättning torde
ifrågakomma endast i undantagsfall. Efter övervägande av dessa synpunkter
har utskottet funnit sig böra tillstyrka de föreslagna allmänna riktlinjerna
för rätt till ersättning vid nedslaktning av djur.

Ersättningens maximibelopp, som i förslaget upptagits till 2 kronor 50
öre för varje djur, har i den föreliggande motionen föreslagits skola höjas
till 3 kronor 50 öre. Det har därvid hänvisats till att ersättningen enligt förslaget
skall från fall till fall bestämmas av veterinärstyrelsen och att därför
anledning icke vore att befara, att ersättningen bleve oskäligt hög. Enligt
de förslagsställande myndigheternas mening borde Kungl. Maj :t i särskilda
fall kunna bevilja högre ersättning än 2 kronor 50 öre. Statskontoret
däremot har i remissyttrande funnit redan detta maximibelopp alltför högt.
I likhet med departementschefen anser utskottet icke erforderligt att öppna
möjlighet att bevilja högre ersättning än 2 kronor 50 öre för djur. Härvid
vill utskottet erinra om att enligt 10 § i förordningen djurägare må efter veterinärstyrelsens
godkännande förfoga över köttet av nedslaktat djur. Utskottet
finner sig sålunda icke heller i nu berört hänseende kunna tillstyrka
bifall till motionen.

Kungl. Maj :ts förslag i de delar det icke nu berörts har icke givit utskottet
anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

A. att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition, må

1) med förklaring, att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i förslaget till förordning om bekämpandet av hönslyfus
in. in., för sin del antaga följande förslag till

Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 10 samt. Nr 41.

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr il.

(Kungl. Maj.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förordning

om bekämpande av hönstyfus m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Frivilligt bekämpande.

1 §•

Veterinärstyrelsen äger anordna frivilligt bekämpande av hönstyfus vid
rikets avelshönserier i enlighet med vad nedan stadgas.

Efter veterinärstyrelsens medgivande må sådant bekämpande ock inom
visst område anordnas av hushållningssällskap.

Med avelshönseri avses i denna förordning hönseri som drives med syfte
att för rekrytering av andra hönsbesättningar tillhandahålla avelsägg, kycklingar
eller höns.

2 §.

Djurägare som önskar ansluta sin besättning till frivilligt hönstyfusbekämpande
skall avgiva förbindelse till den som anordnar bekämpandet att
under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser ävensom
gälda föreskriven avgift.

I förbindelsen skall intagas förbehåll därom att, därest förbindelsen icke
uppsäges senast ett år före utgången av dess giltighetstid, förlängning på
ett år skall anses hava kommit till stånd, samt att, om besättningen jämlikt
5 § uteslutes från bekämpandet, djurägaren skall vara skyldig att utgiva två
års avgifter.

3 §.

I enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet skall inom
ansluten besättning för utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov
för serologisk undersökning samt verkställas undersökning av djurkroppar.

Ägare av besättning där hönstyfus förekommer är skyldig att vidtaga
nödiga åtgärder för att hämma sjukdomen och hindra dess spridning. Särskilt
skall försiktighet iakttagas vid försäljning av djur eller ägg, så att
icke smittan sprides till besättning som är fri från sjukdomen.

4 §.

Djurägare må under de förutsättningar veterinärstyrelsen angiver erhålla
förklaring att hans besättning tills vidare skall anses fri från hönstyfus
(friförklaring). Friförklaring meddelas av veterinärstyrelsen eller,
inom område där hushållningssällskapet anordnat bekämpandet, efter veterinärstyrelsens
bemyndigande av sällskapet.

Ägare av friförklarad besättning är skyldig att låta verkställa de undersökningar
och underkasta besättningen den kontroll i övrigt som veterinärstyrelsen
föreskriver.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna
eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med hönstyfus eller kan
eljest befaras att sjukdomen på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen
återkallas.

Återkallelse meddelas av den som anordnar bekämpandet. Vederbörande
veterinär må återkalla friförklaring tills vidare i avbidan på slutligt beslut.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 41.

11

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §.

Underlåter djurägare att ställa sig till efterrättelse i denna förordning
eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter för frivilligt hönstyfusbekämpande,
må den som anordnar bekämpandet utesluta besättningen
därifrån.

6 §•

Det ankommer på den som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande att
årligen fastställa de avgifter som skola erläggas av djurägarna. Sådant beslut
av hushållningssällskap skall underställas veterinärstyrelsen för godkännande.

7 §•

Hushållningssällskap som anordnar frivilligt hönstyfusbekämpande i enlighet
med denna förordning må för varje till bekämpandet anslutet, mer
än sex månader gammalt djur i icke friförklarad besättning erhålla årligt
statsbidrag med visst av Kungl. Maj :t bestämt belopp.

Statsbidrag må ock, efter grunder som fastställas av Kungl. Maj :t, utgå
för undersökning av blodprov eller djurkropp som verkställes annorstädes
än å statens veterinärmedicinska anstalt.

8 §.

Statsbidrag utbetalas av veterinärstyrelsen.

Det åligger hushållningssällskap som åtnjuter statsbidrag att före den
15 mars varje år till veterinärstyrelsen avgiva redogörelse för sällskapets utgifter
och inkomster i bekämpningsverksamheten under nästföregående år.

Annat bekämpande.

9 §•

Uppkommer misstanke att hönstyfus utbrutit i besättning som icke är ansluten
till frivilligt bekämpande, må veterinärstyrelsen låta på statens bekostnad
taga blodprov från besättningen för serologisk undersökning. Sådan
åtgärd må ock eljest vidtagas för utrönande av sjukdomens spridning inom
landet.

10 §.

Framgår vid undersökning som avses i 9 §, att hönstyfus förekommer i
besättningen, och finner veterinär styrelsen sjukdomen kunna fullständigt
utrotas där genom nedslaktning av vissa eller alla djur, må styrelsen, om
sådant utrotande är av väsentlig betydelse för att förekomma att andra besättningar
smittas, förordna att nedslaktning i nödig omfattning skall äga
rum.

Vid nedslaktning skall anordnas kontroll på sätt veterinärstyrelsen föreskriver.
Djurägaren må efter veterinärstyrelsens godkännande förfoga över
köttet av nedslaktat djur.

11 §•

Vägrar djurägare att låta blodprov tagas eller nedslaktning verkställas efter
vad i 9 eller 10 § sägs, må länsstyrelsen på framställning av veterinärstyrelsen
förordna om nödig handräckning.

12 §.

Ha djur nedslaktats i den ordning som sägs i 10 §, är ägaren berättigad
till ersättning av statsmedel. Ersättningens belopp bestämmes av veterinärstyrelsen.
Det må icke sättas högre än till två kronor femtio öre för varje
djur.

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr Al.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Gemensamma bestämmelser.

13 §.

Ej må någon överlåta ägg, kycklingar
eller höns under beteckning,
som utsäger eller giver sken av att
äggen eller djuren är o fria från hönstgfus,
med mindre de härröra från
besättning eller del därav som enligt
A § friförklarats.

Bryter någon mot stadgandet i denna
paragraf, straffes med dagsböter.

14 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna förordning
meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
av veterinärstyrelsen.

15 §.

Kungl. Maj :t må besluta, att vad i denna förordning är stadgat skall
lända till efterrättelse även i fråga om annan paratyfos hos fjäderfä än hönstyfus.
Därvid må Kungl. Maj :t tillika föreskriva, att bestämmelserna i
9—12 §§ skola äga tillämpning jämväl å besättning som är ansluten till
frivilligt bekämpande.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1950, då kungörelsen den 20
november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och
hönstyfus upphör att gälla.

2) i övrigt godkänna de i propositionen angivna grunderna
för bekämpande av hönstyfus m. m.;

3) till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot hönstyfus å riksstaten för
budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 25 000 kronor;

B) att motionen 11:344 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1949.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson,Alfred
Andersson, Anderberg, Svedberg, Näslund, Jon Jonsson och Isaksson; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Svensson i Ljungskile,
Andersson i Tungelsta, Andersson i Surahammar, Haeggblom, Andersson
i Ftyssna, Ahlsten och Boman i Stafsund.

497612. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.