Jordbruksutskottets utlåtande nr 18.
1
Nr 18.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statlig kreditgaranti
för lån till förvärv av fiskefartyg.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 121 av herr Gustavson m. fl. och II: 82 av herr
Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående införande av ett
system med statlig kreditgaranti för lån till förvärv av fiskefartyg».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet
hänvisa till dessa.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden över motionerna
från fiskeristyrelsen, statskontoret och kommerskollegium.
Fiskeristyrelsen, som avstyrkt utredning uteslutande om statlig kreditgaranti
för lån till förvärv av fiskefartyg men ifrågasatt översyn av formerna
för statligt stöd åt fiskerinäringen i dess helhet, har i sitt utlåtande anfört
följande.
I motionerna framhålles, att anskaffningskostnaderna för ett fiskefartyg
numera kunde uppskattas till bortåt 200 000 kronor. Till täckande av dessa
kostnader kunde erhållas statslån (fiskerilån) med intill 60 000 kronor.
Såväl för fiskerilån som för de lån, som i övrigt kunde behöva upptagas för
täckande av nämnda anskaffningskostnader, fordrades borgen. På grund
härav kunde det för fiskare, som icke förfogade över eget kapital i betydande
omfattning, icke bli möjligt att förverkliga önskemål om förvärv av eget
fartyg, vilket kunde medföra, att vår fiskeflotta råkade i fara att icke i erforderlig
utsträckning förnyas. På grund härav syntes en omläggning av
statens låneverksamhet till förmån för fiskerinäringen vara påkallad. Härvid
kunde man tänka sig ett system liknande det med statlig kreditgaranti, som
nu komme till användning vid jordbrukets inre och yttre rationalisering,
varför en utredning i sådant syfte föresloges.
I motionens kläm beröres endast spörsmålet om statlig kreditgaranti för
lån till förvärv av fiskefartyg. Beträffande denna fråga får styrelsen framhålla
följande.
Farhågorna för att vår fiskebåtsflotta icke nu skulle förnyas i erforderlig
utsträckning måste anses ogrundade i betraktande av att densamma för
närvarande ökas i eu omfattning som kanske aldrig tidigare.
Vad själva kreditgarantien angår torde bemärkas, att den garanti, som avses
i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m., endast kan lämnas för lån avseende
åstadkommande av nyodlingar och andra åtgärder i syfte att ernå
1 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 10 samt. Nr 18.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 18.
en bestående förbättring av en jordbruksfastighet men däremot icke för
lån, avsedda att användas för anskaffande av fordon, maskiner o. d., alltså
föremål närmast jämförliga med fiskebåtar. Om statlig kreditgaranti av
något slag anses önskvärd för lån för förvärv av fiskefartyg, synas grunderna
för denna garanti alltså icke kunna utformas efter förebild av nyssnämnda
stat sgaranti i samband med jordbrukets rationalisering.
Med hänsyn till vad nu anförts vill det synas fiskeristyrelsen, som om
en utredning uteslutande med sikte på tillskapandet av en statlig kreditgaranti
för lån till förvärv av fiskefartyg knappast har fog för sig.
I den föreliggande motionens motivering ifrågasättes emellertid också
en omläggning av statens låneverksamhet till förmån för fiskerinäringen
i dess helhet. Visserligen kan invändas att flertalet stödformer till fiskets
gagn omprövats av statsmakterna så sent som vid 1948 års riksdag, men en
översyn av systemet i hela dess vidd kan dock icke anses obefogat. Vid en
dylik översyn synes även böra övervägas om och i vilken mån de i Danmark
och Norge tillämpade formerna för tillgodoseende av fiskerinäringens kreditbehov
kunna anses lämpade även för våra förhållanden.
Statskontoret, som funnit motionerna icke böra föranleda någon riksdagens
vidare åtgärd, har anfört följande.
I sitt den 24 november 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 86) föreslog
1945 års bankkommitté, att den statliga kreditgivningen för bostads- och
jordbruksändamål skulle omläggas till statlig kreditgarantigivning.
Genom skrivelser den 22 och 29 maj 1948 biföll riksdagen Kungl. Maj:ts
med propositionerna nr 149 och 187 framlagda förslag, att ett statligt kreditgarantisystem
fr. o. m. den 1 juli 1948 skulle tillämpas i fråga om vissa låneformer
på jordbrukets område. Riksdagen medgav därvid, att under budgetåret
1948/49 statlig kreditgaranti finge beviljas intill ett belopp av
55 000 000 kronor. Däremot hölls frågan om införande av ett statligt kreditgarantisystem
även beträffande bostadskreditgivningen öppen under hänvisning
till bankkommitténs väntade förslag rörande av det allmänna kontrollerade
affärsbanker. Såsom skäl för denna ståndpunkt anfördes bl. a.,
att det i rådande ekonomiska läge förelåge stora svårigheter att kunna bedöma,
vilka återverkningar på penning- och kapitalmarknaden ett genomförande
av kommittéförslaget i hela dess utsträckning skulle kunna medföra
(prop. 231/1948).
Någon allmän motivering för införandet av ett statligt kreditgarantisystem
lämnades ej i någon av de ovanberörda propositionerna utan i stället hänvisades
till en kommande proposition, anmäld av chefen för finansdepartementet.
I samband med framläggandet av proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker,
m. m. (prop. 273/1948) tillstyrkte departementschefen — åberopande bl. a.
att den föreslagna, maximerade garantien icke kunde anses förorsaka rubbningar
på penning- och kapitalmarknaden — att den statliga kreditgarantigivningen
tills vidare finge prövas beträffande jordbruket. Riksdagen anslöt
sig i skrivelse nr 319/1948 till denna uppfattning.
Med hänsyn till den pågående prövningen av den försöksvis i mindre
skala på jordbrukets område tillämpade statliga kreditgarantigivningen och
i avvaktan på 1945 års bankkommittés ovannämnda betänkande, i vilket
bl. a. de kreditpolitiska konsekvenserna av systemets utsträckande till flera
områden skola utredas, böra — enligt statskontorets mening — ifrågavarande
motioner icke föranleda någon vidare åtgärd.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 18.
3
Kommerskollegium, som icke funnit tillräckliga skäl för den i motionerna
föreslagna utredningen, har anfört.
Enligt den officiella statistiken uppgick antalet fiskebåtar i saltsjöfisket
till 20 242 år 1938 och 21 493 år 1946 med ett anskaffningsvärde av i avrundade
tal 32 resp. 53 miljoner kronor. Dessa siffror tyda på att en väsentlig
förnyelse av fiskeflottan skett. Utvecklingen belyses närmare vad västkusten
beträffar av uppgifter, vilka hämtats ur Göteborgs och Bohus läns
Havsfiskeförenings årsböcker och vilka avse inom Göteborgs och Bohus län
samt Hallands län registrerade motorfiskebåtar, fördelade efter maskinstyrka.
Dessa uppgifter visa en ökning av det totala antalet dylik båtar från
1 217 år 1940 till 1 527 år 1947 och av antalet båtar med en maskinstyrka
överstigande 90 hkr från 265 till 430. Det är sålunda en mycket betydande
ökning av motorfiskebåtarna på västkusten, som ägt rum under dessa år.
Särskilt kan därvid anmärkas den avsevärda ökning, som skett beträffande
större båtar, övergång till större båtar torde ha ägt rum även på de övriga
kusterna och torde sammanhänga bl. a. med den förbättring av fiskets lönsamhet,
som inträtt under krigsåren och efterkrigsåren och som möjliggjort
för fiskarena att placera större kapital i sina båtar. Det synes icke finnas
anledning antaga, att denna utveckling i riktning mot en förbättrad fiskeflotta
skall brytas under den närmaste tiden. Det må framhållas, att enligt
vad under hand inhämtats statens livsmedelskommission på grundval av
löpande fångststatistik uppskattat den totala fångstmängden år 1948 till
186,5 miljoner kg mot 148,5 miljoner kg år 1947.
Under angivna förhållanden synes det kollegium för närvarande knappast
vara skäl att verkställa den av motionärerna begärda utredningen.
Utskottet. Såsom grund till att nya former för statligt stöd till anskaffning
av fiskefartyg skulle vara påkallade har i de föreliggande motionerna
åberopats, att den nuvarande stödformen genom lån ur statens fond för
fiskerinäringens främjande icke vore tillfredsställande och befarades medföra,
att vårt lands fiskeflotta icke kunde förnyas i erforderlig utsträckning.
Av de i ärendet föreliggande utlåtandena från fiskeristyrelsen och kommerskollegium
framgår, att den anförda grunden är oriktig, i det att vår
fiskeflotta, särskilt såvitt gäller större fartyg, på senare tid förnyats i en
omfattning som kanske aldrig tidigare. Utskottet finner därför den i motionerna
äskade utredningen icke vara påkallad. Ej heller kan utskottet
finna välbetänkt att, såsom fiskeristyrelsen ifrågasatt, nu företaga någon
översyn av formerna för statligt stöd åt fiskerinäringen i dess helhet, då
verkningarna av de åtgärder i detta hänseende som beslutats av 1948 års
riksdag knappast ens hunnit visa sig.
På anförda skäl hemställer utskottet,
att de likalydande motionerna 1:121 och 11:82 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 april 1949.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 18.
Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Alfred
Andersson, Hjalmar Nilsson, Svedberg, Näslund, Jon Jonsson och Hugo
Sundberg; samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön,
Johnsson i Kastanjegården, Hseggblom, Gustafson i Dädesjö, Utbult, Andersson
i Hyssna och Boman i Stafsund.
Reservation
av herrar Utbult och Boman i Stafsund.
497456. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.