Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
1
Nr 13.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till lindring i mindre bemedlades kostnader för
djursjukvård jämte i ämnet väckta motioner.
(l:a avd).
I årets statsverksproposition (IX H.T. p. 55) har Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1949/50 beräkna ett förslagsanslag av 500 000 kronor till Lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård. Det beräknade beloppet motsvarar
anslagsanvisningen för innevarande budgetår.
Sedermera har Kungl. Maj :t i en till riksdagen den 25 februari 1949 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition, nr 51, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
1) godkänna av chefen för jordbruksdepartementet föreslagna riktlinjer
för mindre bemedlade djurägares rätt att erhålla statsbidrag till täckande
av kostnader för djursjukvård;
2) å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 500 000 kronor till Lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård.
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I:
243 av herr Näsgård m. fl. och II: 309 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari
hemställts dels att såsom inkomstgräns för rätt att erhålla ifrågavarande
statsbidrag måtte fastställas en enligt förordningen om statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst av 1 000 kronor för ensamstående och för familj
utan barn under 16 år samt att inkomstgränsen måtte höjas med 500 kronor
för varje barn under 16 år, dels ock att till Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård måtte för budgetåret 1949/50 anvisas ett
förslagsanslag av 600 000 kronor.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionerna får utskottet
hänvisa till dessa.
Gällande bestämmelser.
Enligt i ämnet gällande författningsbestämmelser (kungörelsen den 12
april 1946, nr 164) skall statsbidrag utgå till bestridande av kostnaderna
för sjukbesök, som distriktsveterinär eller länsveterinär företager i anled1
Bihang till riksdagens protokoll 19U9. 10 sand. Nr 13.
2
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
ning av sjukdomsfall bland husdjur inom område, där han är pliktig att
på kallelse tillhandagå med enskild husdjurssjukvård. Sådant bidrag må
åtnjutas av djurägare, för vilken det senast fastställda beskattningsbara
beloppet enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke
överstiger 600 kronor eller det senast fastställda taxerade beloppet enligt
nämnda förordning uppgår till högst 2 200 kronor. Statsbidrag må dock icke
beviljas den som har en skattepliktig förmögenhet överstigande 20 000 kronor.
Djurägare må emellertid även åtnjuta bidrag, om ömmande omständigheter
föreligga och nyssnämnda inkomst- och förmögenhetsgränser överskridits
endast i ringa grad. Person, som yrkesmässigt bedriver kreaturshandel
eller som är bosatt i stad, köping eller muncipalsamhälle med egen
veterinär, är icke berättigad till ifrågavarande bidrag.
Vid sjukbesök skall veterinären göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna
för statsbidrag föreligga. Finnes så vara fallet, skall djurägaren
till veterinären avlämna en på heder och samvete undertecknad uppgift om
de taxerade och beskattningsbara belopp, som åsatts honom enligt den senast
fastställda taxeringen, samt om sin skattepliktiga förmögenhet vid utgången
av det kalenderår denna taxering avser.
Har veterinär mottagit sådan uppgift, må han av djurägaren icke uppbära
högre belopp än tio kronor. Återstående del av arvodet och resekostnaden
bestämmes av länsstyrelsen och utbetalas som statsbidrag efter rekvisition
från veterinären, sedan djurägarens uppgifter kontrollerats genom länsstyrelsens
försorg. Har rekvisition av statsbidrag icke bifallits, äger veterinären
avfordra djurägaren resterande arvode och resekostnadsersättning. Tredskas
djurägaren att utbetala beloppet, kan veterinären erhålla handräckning hos
överexekutor.
1948 års riksdag (skr. 1948: 102) har bifallit ett förslag av Kungl. Maj:t
(prop. 1948: 66), att uppgifterna i den år 1946 utfärdade kronodebetsedeln
skulle få läggas till grund för prövningen av bidragsrätten, till dess 1948 års
kronodebetsedel utfärdats.
Veterinärstyrelsens förslag.
I skrivelse den 18 januari 1949 har veterinär styrelsen — med förmälan
att 1947 års skattereform nödvändiggjort en översyn av villkoren för bidrag
från förevarande anslag — framlagt utredning och förslag i ämnet. Veterinärstyrelsen
har vid sin skrivelse fogat yttranden av styrelserna för
Svenska länsveterinärföreningen, Svenska distriktsveterinärföreningen och
Svenska veterinärläkarföreningen.
Efter remiss ha vidare yttranden över veterinärstyrelsens förslag avgivits
av statskontoret ävensom av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län.
Veterinärstyrelsens förslag innebär i huvudsak följande.
Till grund för bedömandet av djurägarens rätt att åtnjuta statsbidrag
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
3
skall läggas hans senast fastställda till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.
Den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten skall bestämmas
till 2 500 kronor. Uppbär djurägaren allmänt barnbidrag skall gränsen
höjas med 500 kronor för varje barn, för vilket barnbidrag utgår. Från bidragsrätt
uteslutes dock den, som påförts statlig förmögenhetsskatt (d. v. s.
som har en förmögenhet överstigande 30 000 kronor). Det belopp, som djurägaren
själv skall erlägga för veterinärkostnaderna, skall höjas från tio till
femton kronor. Veterinärerna skola tillhandahållas avskrifter av taxeringslängderna.
Kostnaden härför skall efter veterinärstyrelsens bestämmande få
bestridas av statsmedel.
Såsom motivering för sitt förslag om ändring av inkomstgränsen har veterinärstyrelsen
till en början anfört, att nu gällande bestämmelser icke lämpligen
kunde bibehållas oförändrade, sedan de genom 1947 års skattereform
beslutade nya grunderna för den statliga beskattningen börjat tillämpas vid
1949 års taxering. De nuvarande bidragsgrunderna syntes sålunda kunna
tillämpas endast intill dess de på 1949 års taxering grundade kronodebetsedlarna
mot slutet av året tillställdes de skattskyldiga. Enligt de numera
upphävda grunderna för statsbeskattningen hade ortsavdragen anpassats
efter familjestorleken, i det att särskilt avdragsbelopp gällt såväl för en var
av äkta makar som för varje barn under 18 års ålder. Då de individuella
avdragen varit ganska stora, hade en familj med flera barn kunnat komma
upp till en jämförelsevis betydande taxerad inkomst utan att det beskattningsbara
beloppet överskridit den fastställda gränsen av 600 kronor. Såsom
exempel härpå har styrelsen anfört, att för en familj med 4 barn i ortsgrupp
II det beskattningsbara beloppet enligt det äldre skattesystemet stannat vid
600 kronor även om den taxerade inkomsten uppgått till det relativt betydande
beloppet av 5 000 kronor. Enligt det nya skattesystemet motsvarade
däremot ett beskattningsbart belopp av 600 kronor för äkta makar i sagda
ortsgrupp en taxerad inkomst av 3 225 kronor.
Veterinärstyrelsen har även framhållit, att uppbyggnaden av det nya
skattesystemet syntes göra det naturligast, att man vid bestämmande av nya
inkomstgränser skulle anknyta till den taxerade inkomsten. Därigenom kunde
man erhålla enhetliga belopp för alla orter, oberoende av ortsgrupperingen.
I betraktande av den storlek barnavdragen haft syntes det styrelsen ofrånkomligt,
att den bidragsberättigande gränsen för den taxerade inkomsten
skulle bestämmas till olika belopp alltefter antalet av djurägarens barn. Visserligen
talade den nya anordningen med särskilda skattefria barnbidrag
mot behovet av en sådan differentiering, men å andra sidan kunde barnbidragen
enligt styrelsens mening icke anses vara så avvägda, att de täckte
den verkliga merkostnaden för barn.
Veterinärstyrelsen har vidare förklarat sig anse, att de nya inkomstgränserna
borde avpassas så, att kretsen av de bidragsberättigade bleve i huvudsak
oförändrad. Med denna utgångspunkt bar styrelsen föreslagit fastställande
av de gränsbelopp som angivas i det följande. Till jämförelse med dessa
4
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
gränsbelopp har styrelsen angivit de högsta taxerade inkomster, vilka enligt
det äldre skattesystemet i ortsgrupp II medfört beskattningsbara belopp ej
överstigande 600 kronor. Styrelsen har därvid anfört, att nämnda ortsgrupp
enligt dess mening representerade medelproportionalen för de ortsgrupper,
där det övervägande antalet mindre bemedlade djurägare hörde hemma.
Högsta taxerade |
Taxerad inkomst, |
|
inkomst för rätt till |
bestämmelser |
|
bidrag enligt veteri- |
ortsgrupp II med- |
|
närstyrelsens |
förde ett beskatt- |
|
förslag. |
ningsbart belopp |
|
kronor |
av 600 kronor, |
|
ijurägare som |
uppbär allmänt barnbidrag |
|
för ett barn. |
......................... 3 000 |
2 980 |
» två » |
......................... 3 500 |
3 480 |
» tre » |
......................... 4 000 |
4 240 |
» fyra » |
......................... 4 500 |
5 000 |
o.s.v. med en höjning av inkomstgränsen
med 500 kronor för varje ytterligare
barn.
2. Annan djurägare ....................... 2 500
Med hänsyn till att förmögenhet under 30 000 kronor icke är skatlepliktig
och ej angives på kronodebetsedeln, har veterinärstyrelsen ansett det ofrånkomligt,
att förmögenhetsgränsen höjes från 20 000 till 30 000 kronor.
Beträffande statsbidragets storlek har veterinärstyrelsen anfört, att styrelsen
vid övervägande av de nya bestämmelsernas innehåll jämväl haft att
beakta, att åtgången av statsmedel för ifrågavarande ändamål starkt stegrats
under senare år. Denna ökning hade föranlett riksdagens revisorer att
i sin berättelse till 1948 års riksdag understryka angelägenheten av att styrelsen
med uppmärksamhet följde utvecklingen på förevarande område
samt eventuellt toge initiativ till de jämkningar i bidragsgrunderna, som
kunde anses påkallade. Då medelsåtgången ökat även under budgetåret
1947/48 samt någon minskning av statens utgifter för ändamålet i dagens
ekonomiska läge tedde sig önskvärd, hade styrelsen kommit till den slutsatsen,
att en viss begränsning enklast kunde ernås genom en höjning av
den del av veterinärkostnaderna, som djurägaren hade att bära. En sådan
höjning syntes styrelsen i viss mån motiverad även av penningvärdets fall.
Styrelsen ville därför föreslå en höjning av beloppet till femton kronor.
Skulle utvecklingen giva belägg för att höjningen motverkade möjligheterna
att bereda de mindre bemedlade djurägarna en dräglig djursjukvård,
borde emellertid en återgång till det lägre beloppet övervägas.
I samband med sitt förslag om ändrade bidragsgrunder har veterinärstyrelsen
jämväl behandlat frågan, hur bidragsrält skall kunna konstateras vid
sjukbesök. Härom har styrelsen anfört följande.
Vid den praktiska tillämpningen har det hittills tillgått så, att frågan om
rätt till statsbidrag av veterinären bedömts på grundval av den för djurägaren
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
5
senast utfärdade debetsedeln. Detta system har i stort sett fungerat tillfredsställande.
Efter källskattereformens genomförande blir emellertid systemet
i många fall oanvändbart. Många mindre djurägare — i övre Norrland torde
det till och med gälla flertalet av dem —■ utföra vid sidan av jordbruket avlönat
arbete för annans räkning, vanligen hos skogsbolag, domänverket eller
annan. I sådant fall har djurägaren merendels lämnat ifrån sig sin debetsedel
till arbetsgivaren och är alltså ur stånd att kunna vid behov uppvisa
densamma för veterinären. Den på så sätt uppkomna svårigheten synes icke
vara lätt att avhjälpa. En framkomlig utväg synes vara att genom hänvändelse
till vederbörande kommunala myndighet söka anskaffa erforderliga avskrifter
av taxeringslängderna. Då det emellertid icke alltid kan förutsättas,
att avskrifter stå att erhålla kostnadsfritt, uppstår frågan, på vilket sätt
kostnaden för avskrifterna skall bestridas. Det synes veterinärstyrelsen icke
riktigt, alt dylik för bidragssystemets fungerande nödig kostnad lägges på
veterinären, med hänsyn till att denne i föreliggande fall enligt veterinärtaxan
endast äger betinga sig gällande lägsta arvode. Det torde därför vara
befogat att kostnaden, i den mån den ej bäres av kommunerna, får stanna
å statsverket. Styrelsen vill därför föreslå, att kostnaden efter styrelsens bestämmande
må bestridas ur förslagsvis anslaget till Förekommande och hämmande
av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga utgifter. Den sammanlagda
kostnaden för anskaffande av ifrågavarande avskrifter är vansklig att
beräkna men torde näppeligen uppgå till så stort belopp, att den behöver påverka
beräkningen av det anslag, varur utgiften föreslagits skola få bestridas.
Vad slutligen beträffar styrkandet av djurägares uppgift om antalet
barn, för vilka allmänt barnbidrag uppbäres, torde detta enkelt och tillförlitligt
kunna ske genom djurägarens framvisande av talongen till den senaste
postgiroanvisningen å dylikt bidrag.
Yttrandena.
Den föreslagna ändringen av inkomst- och förmögenhetsgränserna samt
statsbidragets storlek har tillstyrkts, förutom i de yttranden som fogats vid
förslaget, av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands
län.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har däremot helt avstyrkt förslaget i dessa
avseenden, därvid länsstyrelsen i huvudsak anfört följande.
Ett fastställande av inkomstgränsen med utgångspunkt från förhållandena
i ortsgrupp II skulle innebära en avsevärd inskränkning av antalet
bidragsberätligade i Norrbottens län, där samtliga kommuner tillhörde ortsgrupp
V. Med tillämpning av nu gällande bestämmelser vore exempelvis
djurägare med hustru och ett barn under 18 års ålder berättigad till bidrag,
om det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet icke
överstege 3 340 kronor. Motsvarande gränsbelopp skulle enligt förslaget komma
alt utgöra 3 000 kronor. De bidragsberättigades krets skulle dessutom
inskränkas genom atl höjning av gränsbeloppet endast finge ske med hänsyn
till sådant barn, för vilket djurägaren vore berättigad uppbära barnbidrag.
Enligt nuvarande bestämmelser medräknades nämligen barn under
18 års ålder vid bestämmande av beskattningsbart belopp. Barnbidrag däremot
utginge endast till dess barnet uppnått en ålder av 16 år. Med hänsyn
(ill nämnda förhållanden ansåge länsstyrelsen det önskvärt, att gällande
grunder för statsbidrag skulle bibehållas i princip oförändrade.
6
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
Vad förmögenhetsgränsen anginge ville länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelserna
med hjälp av självdeklarationerna alltjämt ägde möjlighet att
kontrollera förmögenhetsinnehav, som enligt nuvarande bestämmelser berättigade
till bidrag.
I fråga om det belopp, som djurägaren själv skulle erlägga för veterinärkostnaderna,
borde beaktas, att de personer, vilka kunde ifrågakomma till
statsbidrag, levde under sådana ekonomiska förhållanden, att varje utgiftsökning
skulle vara kännbar. Då levnadskostnaderna stigit väsentligt under
senare år, borde man enligt länsstyrelsens mening snarare överväga en
sänkning av djurägarnas kontanta utlägg för djursjukvård.
Sistnämnda länsstyrelse har därjämte framhållit, att veterinärstyrelsens
förslag byggde bl. a. på den tanken, att djurägaren skulle med talong till
barnbidragsanvisningen för veterinären kunna styrka antalet barn, för vilka
allmänna barnbidrag utginge. Denna bevisning kunde djurägaren emellertid
icke prestera, emedan barnbidragsanvisningarna icke vore försedda med talong
och anvisningen skulle återställas till postverket vid utbetalning av barnbidraget.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit, att det icke kunde vara
riktigt att bedöma statsbidragsbehovet efter samma grunder för djurägare,
som bodde långt bort från veterinärens stationsort, som för dem som bodde
närmare. Länsstyrelsen ville därför föreslå, att statsbidraget skulle graderas,
så att bidraget kunde utgå med olika grundbelopp och inkomstnivå alltefter
kostnadens storlek. Med utgångspunkt härifrån och från de av veterinärstyrelsen
föreslagna grunderna, mot vilka länsstyrelsen icke eljest haft
något att erinra, har länsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av bidragssystemet.
Denna utbyggnad skulle ske så, att i fall, då veterinärarvodet överstege
30 respektive 50 kronor, statsbidrag skulle utgå med överskjutande
belopp, därest taxerade inkomsten för djurägare utan barn uppginge till
ytterligare 1 000 kronor i varje grupp.
Bidragssystemet skulle sålunda enligt länsstyrelsens förslag erhålla följande
utformning.
Vid bestämmande av den taxerade inkomsten skulle denna i varje grupp
höjas med 500 kronor för varje barn. Länsstyrelsen har vidare anfört, att
frågan om vilka barn som därvid skulle ifrågakomma, kunde göras beroende
av den metod som valdes för konstaterande av rätten till statsbidrag.
Skulle detta såsom hittills ske med uppvisande av debetsedeln, kunde man
godtaga veterinärstyrelsens förslag att låta avgörandet bliva beroende av
barn, för vilka utginge barnbidrag. Om veterinärstyrelsens förslag att tillställa
veterinärerna avskrifter av taxeringslängd vunne beaktande, kunde man
i stället utgå från det barnantal, som varit bestämmande för rätten till fa
-
Djurägarens taxerade inkomst enligt senast
fastställd taxering till statlig
inkomstskatt
Statsbidrag utgår med den del av
veterinärarvode och resekostnad
som överstiger
uppgår till högst 2 500 kr
överstiger 2 500 men ej 3 500 »
15 kr
30 »
50 >
3 500 » > 4 500 »
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
1
miljeavdrag för barn vid kommunaltaxeringen. Någon större betydelse kunde
det dock ej ha vilket förfarande som användes, då prövningen skedde efter
mycket schematiska grunder.
Med hänsyn till svårigheterna för veterinären att avgöra om bidragsrätt
föreligger eller ej har länsstyrelsen vidare ansett att det borde övervägas
ojn ej beliovsprincipen kunde avskaffas och rätten till statsbidrag göras helt
beroende av kostnaden för veterinärbesöket. Detta skulle innebära, att statsbidrag
alltid skulle utgå till kostnad för veterinärarvode och resor, i den mån
kostnaderna för ett besök överstege ett skäligt minimibelopp, exempelvis
15 eller 20 kronor.
Statskontoret har förklarat sig anse, att 1947 års skattereform icke utgjorde
anledning till en differentiering av den bidragsberättigande inkomstgränsen
efter antalet barn. Enligt ämbetsverkets mening borde statsbidrag
till djursjukvård alltjämt utgå endast till dem, som hade en beskattningsbar
inkomst av högst 600 kronor. Däremot ville statskontoret icke motsätta
sig den föreslagna höjningen av förmögenhetsgränsen.
Veterinärstyrelsens förslag att veterinärerna skulle erhålla avskrifter av
taxeringslängderna har avstyrkts av samtliga myndigheter, i allmänhet under
åberopande av de olägenheter och kostnader, som ett sådant förfarande
skulle medföra.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att debetsedeln å slutlig
skatt borde kunna konstrueras så, att taxeringsuppgifterna kunde avskiljas
från debetsedeln och behållas av den skattskyldige, som därigenom finge
tillfälle att styrka sitt inkomstläge.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Dohus län bär som alternativ till veterinärstyrelsens
förslag förordat, att veterinär skulle i de fall, då han av någon
anledning icke erhållit fullständiga uppgifter, efter egen prövning uppbära
femton kronor av djurägaren och därefter insända ansökning om statsbidrag
till länsstyrelsen under förutsättning, att han inhämtat uppgift om debetsedelns
nummer. Länsstyrelsen skulle nämligen lätt kunna erhålla erforderliga
uppgifter — utom beträffande antalet barn — från de kreditkort, som
förvarades å uppbördsavdelningen.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att utdragen ur taxeringslängden
skulle kunna inskränkas till att omfatta endast vissa uppgifter. Av dessa
och i förekommande fall med hjälp av de tabeller, som använts till ledning
vid uträknandet av beskattningsbara belopp vid taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt, skulle veterinären kunna direkt avgöra, huruvida
rätt till statsbidrag förelåge. Det kunde även ifrågasättas om icke utdragen
ur längderna kunde göras ännu enklare och allenast utgöra en förteckning
över skattskyldiga, vilka — bortsett från det hinder för statsbidrag,
som förmögenhet kunde utgöra — vore berättigade till statsbidrag för djursjukvård.
1 förteckningen borde upptagas endast namn och bostadsadress
samt nummer i taxeringslängden för skattskyldiga, som icke påförts ett till
statlig inkomstskatt taxerat belopp överstigande 2 200 kronor eller, med till
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
lämpning av förut omförmälda tabeller, beräknades skola ha ett till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp ej överstigande 600
kronor. Med hänsyn till den förenkling i granskningen hos länsstyrelsen,
som skulle kunna vidtagas, därest rätten till statsbidrag prövades på sätt
länsstyrelsen förordat, ansåge sig länsstyrelsen böra föreslå, att kostnaderna
skulle bestridas av statsmedel.
Departementschefen.
Departementschefen bär anfört:
»Såsom min företrädare i ämbetet framhöll i propositionen nr 66 till 1948
års riksdag, nödvändiggör 1947 års skattereform en omarbetning av nu gällande
regler angående statsbidrag till lindring av mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård. Den år 1945 beslutade omläggningen av uppbördssystemet
har vidare skapat vissa praktiska svårigheter vid tillämpningen av
bidragsreglerna. Syftet med de förslag, som veterinärstyrelsen nu framlagt,
är även att på detta område åstadkomma en anpassning till de nya skatteoch
uppbördsbestämmelserna.
Innan jag ingår på frågan, hur denna anpassning bör ske, vill jag erinra
om att de nuvarande bidragsgrunderna, vilka trädde i kraft den 1 juli 1946,
inneburo en avsevärd utvidgning av antalet bidragsberättigade djurägare.
Denna utvidgning har otvivelaktigt varit av godo på så sätt, att den gjort
det möjligt för en stor grupp av jordbrukare att anlita veterinär utan alltför
betungande kostnader. Samtidigt har den emellertid medfört en betydande
ökning av statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål. Såsom
framgår av veterinärstyrelsens utredning steg sålunda medelsåtgången under
förevarande anslag från i medeltal 158 000 kronor per år under de fem
budgetåren 1941/42—1945/46 till 551 000 kronor under budgetåret 1946/47.
Denna utgiftsstegring föranledde riksdagens revisorer att i samband med
den år 1947 verkställda granskningen ifrågasätta en jämkning i statsbidragsgrunderna,
om kostnaderna skulle ytterligare ökas.
Utgiftsökningen har sedan dess fortsatt. Under budgetåret 1947/48 uppgick
medelsåtgången till omkring 651 000 kronor. I betraktande av bland
annat den inverkan på resekostnaderna, som tilläggsskatten på bensin fått,
synes det ej osannolikt, att kostnaderna komma att stiga ytterligare under
innevarande budgetår. Med hänsyn till denna utveckling och till nödvändigheten
att i nuvarande ekonomiska läge såvitt möjligt begränsa statsutgifterna
torde man vid utformningen av de nya bidragsgrunderna icke böra
ytterligare utvidga kretsen av bidragsberättigade djurägare utan snarare
något minska densamma.
I likhet med veterinärstyrelsen anser jag, att det bör uppställas dels en
inkomstgräns, baserad på den taxerade inkomsten enligt 1947 års förordning
om statlig inkomstskatt, dels en förmögenhetsgräns. Den sistnämnda
torde, av skäl som styrelsen anfört, böra sättas så, att bidragsrätt ej skall
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
9
föreligga, då vederbörande äger en enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt
beskattningsbar förmögenhet, d. v. s. har förmögenhet överstigande
30 000 kronor. Däremot synes styrelsens förslag om inkomstgräns
icke böra godtagas i oförändrat skick. Att göra bidragsrätten beroende av
antalet barn, för vilka djurägaren uppbär allmänt barnbidrag, torde av
flera skäl icke vara lämpligt. Bland annat är det ej osannolikt, att en dylik
gradering av inkomstgränsen skulle medföra, att kretsen av de bidragsberättigade
skulle bliva ej oväsentligt större än som i nuvarande läge kan anses
tillrådligt. Även bortsett härifrån synes det knappast vara lämpligt att
på det begränsade område, varom här är fråga, införa bestämmelser, vilka
syfta till att giva kompensation för den bidragssökandes merutgifter för
barn utöver vad som erhålles genom de allmänna barnbidragen. En dylik
gradering av inkomstgränsen skulle dessutom göra bidragssystemet svåröverskådligt
samt — eftersom taxeringslängderna ej innehålla uppgift om
antalet barn, för vilka barnbidrag utgår — i hög grad försvåra länsstyrelsernas
handläggning av hidragsärendena. Jag anser i stället, att en enda
inkomstgräns bör fastställas. Denna inkomstgräns synes — med hänsyn
bland annat till utvecklingen efter år 1946, då de nuvarande bestämmelserna
fastställdes — lämpligen kunna sättas till 2 500 kronor.
Jag förordar alltså, att såsom villkor för statsbidrag skall gälla, att djurägarens
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke överstiger 2 500
kronor och att djurägaren ej heller taxerats till statlig förmögenhetsskatt.
Länsstyrelserna böra emellertid alltjämt äga möjlighet att, om ömmande
omständigheter föreligga, medgiva statsbidrag i sådana fall, då de kvalificerande
inkomst- och förmögenhetsbeloppen endast i ringa grad överskridits.
Ett särskilt problem utgör frågan, till vilket års taxering man bör anknyta
vid prövningen av frågan om bidragsrätt. Enligt veterinärstyrelsens
förslag skulle prövningen ske med ledning av taxeringen under året närmast
före det, då bidrag sökes. Detta synes även i princip lämpligt. Med
hänsyn till gällande bestämmelser om sätt och tid för erläggande av kvarståenda
skatt förutsätter emellertid en strikt tillämpning av en sådan regel, såsom
styrelsen även framhållit, att veterinärerna ha tillgång till avskrift av
taxeringslängderna för det sist förflutna året. Iordningställandet av dylika
avskrifter skulle emellertid kräva ett betydande arbete och avsevärda kostnader.
Man torde därför böra söka finna en annan lösning, som på ett enklare
sätt gör det möjligt för veterinärerna att kontrollera, om bidragsrätt föreligger
eller ej. En sådan lösning synes vara att medgiva att under den tid
av året, då kvarstående skatt författningsenligt skall avdragas, bidragsrätten
alternativt får prövas med utgångspunkt från taxeringarna till statlig inkomstskatt
och förmögenhetsskatt under andra året före det, då bidrag
sökes. Härigenom vinnes nämligen, att djurägaren alltid kan för veterinären
förete en skattsedel, varav framgår om han är bidragsberättigad eller ej.
Sådan alternativ prövning bör dock få ske endast om det kan antagas att
djurägaren lämnat sin skattsedel för taxeringarna under det senaste året
10
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
till arbetsgivare för avdragande av kvarstående skatt och därför ej kan
tillhandahålla den för veterinären. För min del vill jag förorda att frågan
skall lösas i enlighet med vad jag nu angivit.
Med hänsyn till den relativt restriktiva utformning av reglerna om bidragsrätt,
som här förordats, anser jag mig icke böra tillstyrka veterinärstyrelsens
förslag om höjning av den andel i veterinärkostnaderna, som
djurägarna skola bära. Denna torde alltså liksom hittills böra vara tio kronor.
Såsom framgår av redogörelsen för de nuvarande bidragsbestämmelserna
må person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen
veterinär, icke åtnjuta bidrag. Särskilt städerna omfatta emellertid i vissa
fall, företrädesvis i Norrland, högst avsevärda markområden, som äga karaktären
av ren landsbygd. Det måste anses obilligt att en djurägare i ett dylikt
samhälle, vilken är bosatt på betydande avstånd från veterinär, icke
skall kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. Inskränkningen torde vidare
icke äga någon nämnvärd betydelse ur statsfinansiell synpunkt. Bestämmelsen
synes därför böra utgå.
Det är givetvis ytterst svårt att bedöma, hur stor medelsåtgången kan
bliva, därest bidragssystemet utformas enligt nu angivna riktlinjer. Bland
annat med hänsyn härtill torde dessa därför i viss mån böra betraktas som
ett provisorium.
De nya bidragsreglerna torde böra träda i kraft den 1 januari 1950. Beträffande
tiden dessförinnan får jag erinra om att vid 1948 års riksdag beslöts,
att 1946 års kronodebetsedel skulle få läggas till grund vid prövning
av rätt till statsbidrag, intill dess 1948 års kronodebetsedlar kommit vederbörande
till handa. Då dessa debetsedlar, på grund av att kvarstående skatt
skall avdragas av arbetsgivare, i många fall icke torde vara tillgängliga för
djur ägare under större delen av år 1949, synes det lämpligt att prövningen
under den del av år 1949, varunder kvarstående skatt författningsenligt
skall avdragas, under de omständigheter som tidigare angivits alternativt
får ske med ledning av 1946 års kronodebetsedel.
I avsaknad av säkra hållpunkter för beräknande av medelsåtgången synes
för ändamålet böra beräknas samma belopp, som upptagits i riksstaten för
innevarande budgetår, eller 500 000 kronor.
Å riksstaten för budgetåret 1949/50 torde alltså till lindring i mindre
bemedlades kostnader för djursjukvård böra äskas ett förslagsanslag av
500 000 kronor.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga författningsbestämmelser
sedan riksdagen fattat beslut i ärendet.»
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
11
Utskottet.
De grunder för rätten till statsbidrag för djursjukvård, som trädde i kraft
den 1 juli 1946, inneburo i huvudsak att möjligheten till bidrag väsentligt
ökades. Sålunda avskaffades den tidigare begränsningen, att bidrag skulle
utgå endast i fråga om sjukbesök på ett avstånd av mer än tio kilometer
från veterinär stationen. Därjämte vidgades bidragsrätten genom att den
förutvarande regeln att bidrag skulle utgå med belopp motsvarande tre femtedelar
av såväl den del av veterinärarvodet, som översteg sju kronor, som
den del av resekostnaden, vilken föll utanför ett avstånd av tio kilometer
från veterinärstationen, utbyttes mot bestämmelsen att statsbidrag skulle
utgå för att bestrida hela kostnaden för veterinärbesöket i den mån kostnaden
översteg tio kronor. Tillika höjdes dels de dittillsvarande inkomstgränserna
för rätt till bidrag, nämligen i fråga om det beskattningsbara beloppet
från 400 till 600 kronor och det taxerade beloppet från 1 800 till 2 200
kronor, dels ock gränsen för den skattepliktiga förmögenheten från 12 000
till 20 000 kronor.
Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 7 till 1948 års riksdag, bör
1947 års skattereform föranleda en jämkning av bestämmelserna. En anpassning
av bestämmelserna till det nya uppbördssystemet torde även vara påkallad.
Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjudit sig i fråga om
anordnandet av bidragsverksamheten, har utskottet stannat för att förorda
den princip, som innefattas i det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget framför
vad som föreslagits i motionerna I: 243 och II: 309. Av de skäl, som anförts
i propositionen, torde det nämligen enligt utskottets mening vara lämpligare,
att en enda inkomstgräns fastställes än att, såsom i motionerna yrkats,
bidragsrätten ställes i relation till djurägarens barnantal. För att i
stort sett bibehålla den nuvarande kretsen av bidragsberättigade djurägare
bör dock enligt utskottets mening gränsen för bidragsrätten fastställas till
3 500 kronor till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Emellertid vill utskottet
därvid understryka Kungl. Maj :ts uttalande, att de sålunda angivna riktlinjerna
i viss mån böra betraktas som ett provisorium, ävensom framhålla önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer verkningarna av
de föreslagna ändringarna. Förmögenhetsgränsen torde i enlighet med förslaget
böra sättas till 30 000 kronor. Liksom för närvarande böra länsstyrelserna
äga möjlighet att i ömmande fall medgiva bidrag, då inkomst- och
förmögenhetsgränserna överskridits endast i ringa mån.
Den av ulskoltet sålunda förordade höjningen av inkomstgränsen torde,
med hänsyn till svårigheten att för närvarande uppskatta medelsåtgången
ävensom till den omständigheten, att medelsanvisningen äger rum i form av
förslagsanslag, icke böra medföra någon uppräkning av anslagsbeloppet.
Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i förevarande proposition vill utskottet
biträda.
12
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å de likalydande motionerna I: 243 och II: 309,
1) godkänna de riktlinjer för ifrågavarande bidragsverksamhet
som utskottet förordat, samt
2) till Lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård
å riksstaten för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 500 000 kronor.
Stockholm den 10 maj 1949.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson*, Anderberg,
Hjalmar Nilsson, Svedberg, Näslund, Jon Jonsson och Henry Johansson;
samt
från andra kammaren: herrar Svensson i Ljungskile*, Andersson i
Tungelsta, Ericsson i Sörsjön*, Andersson i Surahammar, Gustafson i Dädesjö,
Larsson i Karlstad, Ahlsten och Boman i Stafsund.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservationer:
1) av herrar Tjällgren och Boman i Stafsund;
2) av herrar Anderberg, Jon Jonsson och Andersson i Tungelsta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag samt att utskottets
yttrande och hemställan därför bort ha följande lydelse:
»De grunder--- 20 000 kronor.
Av utredningen framgår, att de ändrade bestämmelserna medförde en ökning
av statsverkets utgifter för ändamålet från i medeltal 158 000 kronor
för år till omkring 651 000 kronor under budgetåret 1947/48. Enligt vad utskottet
inhämtat har medelsåtgången därefter ytterligare ökat och uppgick
för senare halvåret 1948 till i runt tal 460 000 kronor.
Såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande nr 7 till 1948 års riksdag, bör
1947 års skattereform föranleda en jämkning av bestämmelserna. En anpassning
av bestämmelserna till det nya uppbördssystemet torde även vara
Jordbruksutskottets utlåtande nr 13.
13
påkallad. Att i samband härmed öka kretsen av bidragsberättigade djurägare
utöver vad som skett genom 1946 års författningsändring synes stå i
strid mot det av departementschefen anförda uttalandet av riksdagens revisorer,
vilket lämnats utan erinran av riksdagen. Nödiga ändringar i bidragsgrunderna
böra i stället utformas på sådant sätt, att ytterligare ökning
av statsverkets utgifter för ändamålet i stort sett undvikes.
Vid övervägande av de olika möjligheter, som erbjudit sig i fråga om
anordnandet av bidragsverksamheten, har utskottet stannat för att förorda
det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget framför vad som föreslagits i motionerna
I: 243 och II: 309. Av de skäl, som anförts i propositionen, torde det
nämligen enligt utskottets mening vara lämpligare, att en enda inkomstgräns
fastställes än att, såsom i motionerna yrkats, bidragsrätten ställes i
relation till djurägarens barnantal. Med hänsyn till vad som upplysts angående
den fortsatta avsevärda stegringen av medelsåtgången för ändamålet
synes i anledning av statsrevisorernas nämnda uttalande gränsen för
bidragsrätten såsom Kungl. Maj :t föreslagit böra fastställas till 2 500 kronor
till statlig inkomstskatt taxerad inkomst. Emellertid vill utskottet därvid
understryka, att de sålunda angivna riktlinjerna böra betraktas som ett
provisorium, ävensom framhålla önskvärdheten av att Kungl. Maj :t med
uppmärksamhet följer verkningarna av de föreslagna ändringarna. Förmögenhetsgränsen
torde i enlighet med förslaget böra sättas till 30 000 kronor.
Liksom för närvarande böra länsstyrelserna äga möjlighet att i ömmande
fall medgiva bidrag, då inkomst- och förmögenhetsgränserna överskridits
endast i ringa mån.
Vad Kungl. Maj :t i övrigt föreslagit i förevarande proposition vill utskottet
likaledes biträda.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
samt med avslag å de likalydande motionerna 1: 243 och
II: 309,
1) godkänna i propositionen angivna riktlinjer för ifrågavarande
bidragsverksamhet, samt
2) till Lindring--- 500 000 kronor.»