Bankoutskottets utlåtande nr 9.

1

Nr 9.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående återbetalning i
vissa fall av erlagda tjänstepensionsavgifter.

I en inom första kammaren under nr 157 av herr Lundqvist väckt motion,
som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att återbetalning av erlagda
tjänstepensionsavgifter må äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid
avgång ur statens tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna, vare sig genom
inbetalning till pensionsstyrelsen för beredande av pension därifrån
eller i form av uppskjuten livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren
under sammanlagt minst tre år före avgången haft anställning,
som vid nämnda tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt».

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Den nu väckta frågan har vid ett tidigare tillfälle, nämligen år 1942, varit
föremål för riksdagens prövning i anledning av en då väckt motion
(II: 110), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta, att ordinarie
tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten utan rätt att komma
i åtnjutande av pension, måtte tillerkännas samma förmåner, som jämlikt
stadgandena i dels § 12 i lag angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk den 4 juni 1920, dels ock § 22 av civila tjänstepensionsreglementet
den 30 juni 1934 tillkommit tjänstemän, som senare under likartade
förhållanden avgått ur statens tjänst.

I yttrande över den vid 1942 års riksdag väckta motionen avstyrkte statskontoret
på anförda skäl bifall till motionen.

För egen del anförde bankoutskottet vid 1942 års riksdag (uti. nr 40):

Enligt tidigare gällande bestämmelser — liksom enligt bestämmelserna i
1907 års för vissa förvaltningsområden alltjämt gällande pensionslag —
ägde tjänsteman vid avgång ur statens tjänst före uppnådd pensionsålder
av annan orsak än invaliditet eller sjukdom icke någon rätt till pension på
grund av inbetalda avgifter och ej heller rätt att återbekomma sådana avgifter.
Detta var vid kommunikationsverken fallet före tillkomsten av 1920
års pensionslag; vid den civila statsförvaltningen i övrigt ävensom vid militärförvaltningen
var enahanda förhållande rådande intill ikraftträdandet
den 1 juli 1935 av de nuvarande civila och militära tjänstepensionsreglementena.
I 1920 års pensionslag för kommunikationsverken föreskrevs, att
för tjänsteman, som avgick ur tjänst utan att vara berättigad till tjänste Bihang

till riksdagens protokoll 1949. 8 samt. Nr 9—10.

2

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

pension, skulle kapitalvärdet av hans pensionsavgifter inbetalas från vederbörande
pensionsfond till pensionsstyrelsen för beredande av pension åt
honom enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I civila och militära
tjänstepensionsreglementena hava intagits stadganden, vilka i princip innebära,
att tjänstemän, som avgå ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande
av pension enligt reglementena, skola försäkras till erhållande av
s. k. uppskjuten livränta. Denna livränta innebär såtillvida en utvidgning
av motsvarande förmån enligt kommunikationsverkens pensionslag, som
den avgångne därigenom erhåller vederlag — helt eller delvis — icke blott
för de under tjänstetiden erlagda bidragen till pensioneringen utan jämväl
för den del av den på tjänstetiden belöpande pensionen, som bekostas av
staten. I den föreliggande motionen hemställes nu, att riksdagen måtte besluta,
att ordinarie tjänstemän, vilka avgått från tjänsten utan rätt till
pension, må tillerkännas enahanda förmån, som jämlikt stadgandena i dels
1920 års pensionslag för kommunikationsverken, dels ock civila tjänstepensionsreglementet
tillförsäkrats tjänstemän, vilka efter den 1 juli 1920
respektive den 1 juli 1935 under likartade förhållanden avgått ur statstjänst.
Enligt detta förslag skulle således bestämmelserna i kommunikationsverkens
pensionslag angående beredande av pension på basis av kapitalvärdet
av erlagda pensionsavgifter, respektive i civila tjänstepensionsreglementet
angående uppskjuten livränta, givas så att säga retroaktiv tilllämpning
på f. d. befattningshavare, vilka icke varit underkastade pensionslagens
eller pensionsreglementets föreskrifter.

Statskontoret har för sin del ställt sig bestämt avvisande gentemot motionärens
förslag under hänvisning till att en retroaktiv tillämpning av
nyare pensioneringsgrunder vore ägnad att ingiva starka betänkligheter.
Vad statskontoret sålunda anfört är givetvis i princip riktigt. Enligt utskottets
mening bör dock i undantagsfall, där så kan ske utan prejudicerande
verkningar, avsteg kunna göras från den ståndpunkt, som intagits
av statskontoret och som hittills tämligen konsekvent biträtts av statsmakterna.
Från denna utgångspunkt synes det i motionen framlagda förslaget
— dock med vissa modifikationer — kunna förtjäna att tagas under övervägande.
Det synes ock, sakligt sett, icke vara oförenligt med rättvisa och
billighet, att befattningshavare, som avgått ur tjänst utan rätt till någon
pensionsförmån, på ett eller annat sätt erhålla gottgörelse för vad de utgivit
i pensionsavgifter för sin egen pensionering. Att härvid — såsom statskontoret
tolkat motionen — genom beviljande av uppskjuten livränta gå
utöver de föreskrifter, som gällt enligt kommunikationsverkens pensionslag,
synes utskottet emellertid icke motiverat eller ur kostnadssynpunkt
tillrådligt. Men även ett tillgodoräknande enligt nämnda lag av kapitalvärdet
av avgifterna torde få anses vara en alltför långt gående åtgärd. Såsom
statskontoret framhållit, ha befattningshavarna redan före avgången
erhållit visst vederlag för pensionsavgifterna i form av rätt till invalid- och
sjukpension. Redan återfåendet av erlagda avgifter — utan ränta därå —
synes utskottet innebära en stor förmån ur befattningshavarnas synpunkt.
En dylik lösning skulle dessutom medföra en betydande administrativ förenkling.
Vidare synes det utskottet, att en återbetalning av avgifterna i så
fall bör begränsas till att avse befattningshavare, som vid bestämmelsernas
ikraftträdande alltjämt äro i livet, ävensom att återbetalningen bör göras
beroende av särskild ansökan från vederbörande befattningshavare eller
dennes rättsinnehavare.

Enligt utskottets mening skulle det sålunda i och för sig vara rimligt och

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

3

möjligt att i modifierad form realisera den i motionen väckta tanken. Emellertid
saknas material för bedömande av förslagets räckvidd och ekonomiska
innebörd. Såsom statskontoret antytt, torde det icke utan ingående
undersökning vara möjligt att fastställa vare sig antalet av de personer,
vilka skulle kunna bliva delaktiga av den ifrågasatta förmånen, eller storleken
av de i varje särskilt fall erlagda pensionsavgifterna. I detta sammanhang
bör framhållas, att en åtgärd i motionens syfte måste inbegripa även
militära befattningshavare, som avgått ur tjänst före ikraftträdandet den
1 juli 1935 av militära tjänstepensionsreglementet. Med hänsyn till det anförda
och då nuvarande statsfinansiella läge manar till försiktighet, när
det gäller nya utgifter, finner sig utskottet icke nu kunna taga definitiv
ställni g i frågan. Enligt utskottets mening torde emellertid denna böra
göras till föremål för närmare utredning genom Kungl. Maj :ts försorg i
syfte att klarlägga, huruvida och i vad mån förutsättningar föreligga för
återbetalning i här avsedda fall av erlagda tjänstepensionsavgifter. Utskottet
vill därför förorda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller,
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i ämnet och för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av den väckta frågan.

Vid besvarande den 1 juli 1948 i första kammaren av en utav herr Lundqvist
framställd interpellation, huruvida den av 1942 års riksdag begärda
utredningen hunne avslutas inom sådan tid, att eventuellt förslag till frågans
avgörande kunde framläggas senast till 1949 års riksdag, anförde
chefen för finansdepartementet i huvudsak följande:

Frågan hade varit föremål för utredning inom finansdepartementet. Det
därvid framkomna materialet hade emellertid visat sig icke vara tillräckligt
omfattande för en tillförlitlig redovisning av antalet personer, som skulle
kunna bliva delaktiga av den av bankoutskottet ifrågasatta förmånen, eller
beloppet av de pensionsavgifter, som skulle kunna komma att återbetalas.
Att åstadkomma uppgifter, på vilka man med någon större grad av säkerhet
skulle kunna bedöma räckvidden av det ifrågasatta medgivandet och
kostnaden för dess genomförande, skulle innebära en mycket betydande
arbetsbelastning för myndigheterna. För ändamålet skulle nämligen bliva
nödvändigt för vederbörande myndigheter att verkställa en genomgång av
tjänstematriklar och räkenskaper, vilken i de flesta fall — särskilt beträffande
de stora affärsverken — skulle bliva synnerligen tidsödande och därför
även kostnadskrävande. Undersökningen måste sträcka sig flera decennier
tillbaka och omfatta även tid, från vilken tillförlitliga matriklar och
räkenskapshandlingar ofta ej funnes bevarade. Att söka utröna i vad mån
de förutvarande befattningshavarna alltjämt vore i livet, komme vidare att
tarva eu omfattande korrespondens med pastorsämbeten in. fl. myndigheter.
Den anordning med återbetalning av erlagda pensionsavgifter, som
bankoutskottet ansett böra undersökas, skulle alltså vara förenad med administrativa
svårigheter och olägenheter, som vore högst avsevärda och
betydligt större än som kunnat förutses vid riksdagens behandling av ärendet.
Med hänsyn till vad sålunda framkommit vid utredningen hade Kungl.
Maj :t icke funnit skäl föreligga att för riksdagen framlägga förslag i ämnet.
Beslut härom hade meddelats den 27 juni 1947.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

Utskottet. Såsom av redogörelsen framgår, har 1942 års riksdag hos
Kungl. Maj:t anhållit, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning av
frågan, huruvida och i vad mån återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
skulle kunna medgivas i sådana fall, då befattningshavare vid avgång
ur statens tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna vare sig genom
inbetalning till pensionsstyrelsen för beredande av pension därifrån eller
i form av uppskjuten livränta, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde giva anledning. Den av Kungl. Maj :t i anledning
härav verkställda utredningen har visat, att det ifrågasatta återbetalningsförfarandet
skulle bliva förenat med synnerligen stor administrativ
omgång och kräva tidsödande undersökningar från de berörda myndigheternas
sida. I anledning härav har Kungl. Maj:t enligt beslut den 27 juni
1947 icke funnit skäl att för riksdagen framlägga förslag i ämnet. Med hänsyn
härtill och då några nya omständigheter av betydelse för frågans bedömande
icke blivit anförda i den nu väckta motionen, har utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte. Den ifrågasatta
begränsningen av rätten till återbekommande av erlagda pensionsavgifter
till tjänstemän, som vid avgången ur tjänst erlagt pensionsavgifter under
viss minimitid, synes nämligen endast i någon mån vara ägnad att minska
de i det föregående berörda administrativa svårigheterna. I varje fall kvarstår
alltjämt ovissheten rörande såväl antalet av de f. d. tjänstemän, varom
här är fråga, som storleken av den statsutgift, som skulle föranledas av ett
bifall till motionen. Likaså saknas kännedom om vilka tjänstemannakategorier
den avgångna personalen tillhört.

Vad angår den i motionen framförda synpunkten att frågan kommit i ett
nytt läge genom 1947 års riksdagsbeslut om retroaktiv omreglering av äldre
pensioner till principiell likställighet med de enligt 1947 års reglementen utgående,
vill utskottet framhålla, att nämnda beslut innebar en justering
av vissa redan tillförsäkrade förmåner. Den nu väckta frågan innefattar
emellertid ett anspråk gentemot staten, för vilket någon rättsgrund över
huvud taget icke förelåg enligt de vid tiden för vederbörandes avgång ur
tjänst gällande pensioneringsbestämmelserna. De tjänstemän, som under
ifrågavarande tid funnit med sin fördel förenligt att lämna statstjänsten,
ha dessutom gjort detta i full vetskap om konsekvenserna beträffande pensionsavgifterna.
De ha också, såsom i ärendet tidigare framhållits, redan
före avgången erhållit visst vederlag för pensionsavgifterna i form av rätt
till invalid- och sjukpension.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 157 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1949.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Bankoutskottets utlåtande nr 9.

5

Närvarande

från första kammaren: herrar Leander, Lundqvist, Näsgård, Petersson
i Karlskrona, Mogård, Andersson i Tidaholm, Persson i Älvdalsåsen*
och Johannesson;

från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby*,
Fröderberg, Persson i Norrby, Nilsson i Landskrona, Schmidt, Svensson i
Alingsås och fru Humla.

*) Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Lundqvist, som inom utskottet yrkat bifall till motionen med den
ändringen, att såsom villkor för återbetalning av pensionsavgifter skulle
krävas, att vederbörande under sammanlagt minst tio år erlagt sådana avgifter,
och sålunda hemställt,

att riksdagen, i anledning av motionen I: 157, må

1) medgiva, att återbetalning av erlagda tjänstepensionsavgifter
må äga rum i sådana fall, då befattningshavare vid
avgång ur statens tjänst icke erhållit vederlag för avgifterna,
vare sig genom inbetalning till pensionsstyrelsen för
beredande av pension därifrån eller i form av uppskjuten
livränta, dock under förutsättning att befattningshavaren
under sammanlagt minst tio år erlagt sådana avgifter; samt

2) besluta, att för ändamålet erforderliga medel skola bestridas
av det under trettonde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till diverse pensioner och understöd m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 sand. Nr 9—10.