Bankoutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december
19b6 (nr 766) med särskilda bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner.
I en den 8 april 1949 dagtecknad proposition nr 208, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766)
med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;
2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv; samt
3) lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning;
dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli
1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen från skyldigheten att vid
anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giva anledning, före
utgången av nämda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.
Härigenom förordnas, att vad i lagen den 20 december 1946 med särskilda
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning stadgas i fråga om bankaktiebolags
inlåning under tiden intill utgången av juni månad 1949 skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om inlåning under tiden därefter intill
utgången av juni månad 1951.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 44.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Förslag
till
Lag
angående rätt lör Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas
nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter
hörande av bank- och fondinspektionen, förordna
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande
kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst tjugufem procent,
av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder
på grund av insättningar å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av
Konungen angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av
växlar på högst tre månader.
Oavsett vad som föreskrivits vid förordnande enligt a) skall kassareserven
utgöra lägst det i lagen om bankrörelse bestämda beloppet.
2 §.
Förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag
eller sådana, vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. De bankaktiebolag,
som förordnandet omfattar, må efter storleken av egna fonder
uppdelas i grupper, för vilka olika kvotdelar fastställas.
3 §.
Konungen må, efter hörande av fullmäktige i riksbanken samt bank- och
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
?
fondinspektionen, beträffande visst bankaktiebolag medgiva sådan avvikelse
från meddelat förordnande, som med hänsyn till de för bolaget föreliggande
särskilda omständigheterna prövas erforderlig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 och gäller till och med den 30
juni 1950. Av Konungen jämlikt denna lag meddelat förordnande må ej äga
tillämpning längre än lagen äger giltighet.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.
Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1949 till
och med den 30 juni 1950 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusenfemhundra
miljoner kronor.
2 §.
Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.
3 §•
Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.
4
Bankoutskottets utlåtande nr H.
I samband med förevarande proposition, i vad densamma rör den föreslagna
lagen om riksbankens sedelutgivning, har utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 311 av herrar Vetander och Mannerskantz och den andra inom andra
kammaren under nr 398 av herrar Hagberg i Malmö och Edström. I dessa
motioner hemställes, »att riksdagen för sin del måtte antaga följande lydelse
av § 1 i Kungl. Maj :ts i proposition nr 208 framförda förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning:
§ 1.
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra
miljoner kronor.»
Beträffande motiveringen för ovannämnda förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen
och motionen I: 311.
Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 mars 1949 ha fullmäktige i riksbanken
anfört följande.
Sedan fullmäktige i sin skrivelse den 11 maj 1948 framlade en översikt
över det ekonomiska läget, har detta i betydelsefulla hänseenden förändrats.
Den brist på jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, som då trots vidtagna
regleringsåtgärder alltjämt gjorde sig gällande på olika områden av det
ekonomiska livet och som hotade att giva näring åt en fortsatt inflationistisk
utveckling, visar nu tecken på att avtaga. Till denna utveckling ha
bidragit förändringar beträffande såväl tillgången som efterfrågan. På tillgångssidan
har sålunda en viss ökning av produktionen kunnat inregistreras.
Huvudanledningen till den förbättring, som kan skönjas, är dock att
söka på efterfrågesidan. Av grundläggande betydelse härvidlag är å ena
sidan den begränsning av investeringsverksamheten, som åvägabragts med
anlitande av byggnadstillståndsgivningen, å andra sidan den bindning av
inkomsterna, som mot slutet av föregående år åstadkommits tack vare överenskommelserna
om lönestabilisering. Budgetpolitiken har inriktats på att
samtliga utgifter å både driftbudgeten och kapitalbudgeten skola täckas
genom verkliga inkomster, varigenom ett tillskott till den allmänna köpkraften
i samhället genom statsutgifterna undvikes. Priskontrollen har
skärpts.
På kreditmarknaden har den sedan krigets slut pågående expansionen
under loppet av 1948 i huvudsak avstannat, främst som en följd av begränsningen
av investeringsverksamheten och importen. Av betydelse i detta hänseende
ha även varit de överläggningar om återhållsamhet i kreditgivningen,
som förts mellan representanter för regering, riksbank och olika kreditinstitutioner.
Den tendens till dragning uppåt, som tidigare karakteriserade
ränteläget, upphörde mot årets slut. Det allmänna ränteläget har därefter
stabiliserats på basis av en nivå av tre procent för statens långa obligationslån.
Under det att riksbanken som ett led i sin räntepolitik intill december
1948 ökat sin obligationsportfölj, har utvecklingen därefter medfört, att
banken kunnat försälja obligationer i viss omfattning.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
5
Vad den yttre balansen beträffar har å ena sidan en måttlig ökning av
exporten kunnat iakttagas. Å andra sidan har den efter hand skärpta importregleringen
omsider medfört en begränsning av importen. Härigenom
ha under hösten 1948 underskotten i varuutbytet med utlandet upphört,
varefter handelsbalansen under fjärde kvartalets samtliga månader varit
aktiv. Under 1949 har en säsongmässig försämring av balansen inträtt, men
de härvid uppkomna importöverskotten äro av betydligt mindre storleksordning
än under de närmast föregående åren. Som en följd av denna utveckling
har det sedan hösten 1946 pågående valutautflödet avstannat och
en viss återströmning av valutor ägt rum under sista delen av 1948. På
detta område föreligga emellertid betydande risker i den nuvarande situationen,
i det att avsättningssvårigheter börjat framträda för den svenska
exporten. I tillspetsad form ha dessa gjort sig gällande beträffande massaexporten
till Amerikas förenta stater. Med hänsyn till massaexportens betydelse
för utvecklingen av handeln med Förenta staterna och med den nyckelställning,
som exporten av skogsindustriprodukter över huvud taget har
för vårt lands utrikeshandel, kommer lösningen av det problem, som här
uppstått, att starkt påverka den yttre balansens gestaltning i fortsättningen.
Den inre och yttre balans, som sålunda i viss mån uppnåtts eller kan
förutses, är i övervägande grad bestämd av på olika punkter i det ekonomiska
livet insatta regleringar och övriga åtgärder, såsom investeringskontroll,
importreglering, priskontroll, lönestabilisering och beskattning. Innebörden
härav är, att den rådande jämvikten i huvudsak vunnits därigenom,
att efterfrågan på såväl konsumtions- som investeringsområdet icke tillåtits
göra sig gällande i större omfattning än vad som svarar mot de tillgängliga
resurserna. Den uppnådda jämvikten är därför labil och kan icke bliva
bestående på längre sikt — därest icke regleringsekonomien skulle göras
permanent — utan en väsentlig ökning av produktionen och sparandet. Värdet
av en sådan balans ligger närmast däri, att ett rådrum erhållits, under
vilket ansträngningarna kunna inriktas på att skapa det reala underlag i
form av produktion och sparande, varförutan en stabil jämvikt icke är
möjlig.
Bankofullmäktige ha härefter framhållit, att innan ett naturligt ekonomiskt
jämviktsläge uppnåtts, vore det enligt fullmäktiges mening angeläget,
att de åtgärder, som vidtagits för att bringa den ekonomiska utvecklingen
under kontroll, vidmakthölles. Av särskild betydelse härutinnan vore enligt
fullmäktiges mening ett upprätthållande av inkomststabiliseringen, en fortsatt
effektiv priskontroll samt ett fullföljande av den inledda budgetpolitiken
därhän, att ett överskott av statliga inkomster utöver de totala utgifterna,
erhölles. Fullmäktige ansåge även, att det funnes särskild anledning att
alltjämt följa utvecklingen av den svenska exporten med uppmärksamhet
samt alt fortsätta ansträngningarna att öka denna och bereda den gynnsammast
möjliga avsättningsförhållanden på utländska marknader. Detta
borde enligt fullmäktiges mening ske med den utgångspunkten, att någon
förändring av kronans yttre värde icke ägde rum. Vad penningpolitiken
beträffar vore fullmäktige av den åsikten, att så länge stabiliseringssträvandena
på det ekonomiska området hade utsikter att vinna framgång och så
länge en räntestegring skulle allvarligt försvåra dessa strävanden, något som
fullmäktige i nuvarande situation ansåge vara fallet, borde rådande ränteläge
i stort sett bibehållas. Inom ramen för en sålunda bestämd penningpoli
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
tik borde stramhet på penningmarknaden och allmän återhållsamhet med
kreditgivningen eftersträvas. Fullmäktige ville framhålla, att i ett ekonomiskt
läge som det nuvarande, betingat av stränga regleringar, risk förelåge
att produktionsstrukturen snedvredes, framför allt på grund av de tills vidare
ofrånkomliga import- och investeringsbegränsningarna. Härigenom
nedsattes produktiviteten. Särskilt oroväckande vore, att en sådan produktivitetssänkning
hotade att bliva bestående för lång framtid genom den fastlåsning
av en mindre effektiv produktionsinriktning, som lätt ägde rum.
Här påtalade tendenser borde i största möjliga utsträckning motarbetas,
särskilt vid handhavandet av regleringarna av importen, investeringarna
och priserna samt av skattepolitiken. I sitt arbete med att åstadkomma en
begränsning av kreditgivningen hade riksbanken för sin del sökt beakta
dessa risker.
Departementschefen. I årets statsverksproposition behandlades frågan om
den samhällsekonomiska balansen och stabiliseringen av inkomsterna,
prisnivån och levnadskostnaderna. Jag framhöll därvid bl. a. att även om
utsikterna att under den närmaste tiden komma till balans hade ökats,
förutsatte dock detta en fortsättning av den restriktiva politiken på olika
områden, liksom av arbetet för ökad produktion och export. I fråga om
budgeten underströks att man måste eftersträva största möjliga överbalansering,
vilket krävde en stark återhållsamhet i fråga om utgiftsökningar,
då en skatteskärpning icke syntes böra ifrågakomma beträffande vare sig
den direkta eller den indirekta beskattningen. En fortsatt stark begränsning
av investeringarna och importen framstode som nödvändig men samtidigt
betonades att såväl i fråga om den inre som den yttre balansen en
lättnad i läget måste sökas i riktning mot ökad effektivitet i produktionen
och ökad tillgång på sparmedel.
Bankofullmäktige ha i sin förenämnda skrivelse anfört vissa allmänna
synpunkter på utformningen av den ekonomiska politiken. Vad fullmäktige
härvid framhållit ger mig icke anledning till erinran. Uttalandena överensstämma
i stort sett med de i statsverkspropositionen anförda synpunkterna
och några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda en annan bedömning
av läget, ha enligt min mening icke tillkommit. Jag kan därför
i detta sammanhang begränsa mig till att ge min anslutning till vad fullmäktige
uttalat, särskilt vad beträffar växelkurserna och räntepolitiken.
Utskottet. I likhet med departementschefen kan utskottet helt ansluta sig
till vad fullmäktige i riksbanken anfört i fråga om utformningen av den
allmänna ekonomiska politiken under den närmaste framtiden. De av fullmäktige
framförda synpunkterna innefatta vad som i dagens läge väsentligen
är att säga om detta spörsmål, och de överensstämma även med den
uppfattning, åt vilken utskottet senast givit uttryck i sitt i år avgivna utlåtande
nr 11 angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning. Vid sådant förhållande kan utskottet i
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
7
detta sammanhang begränsa sig till att huvudsakligen lämna några kompletterande
uppgifter om det aktuella ekonomiska läget.
I sitt nyssnämnda utlåtande konstaterade utskottet att mot slutet av år
1948 inträtt en lättnad i spänningen mellan varutillgång och varuefterfrågan,
tydande på att inflationstendenserna inom landet bragts under bättre kontroll.
Under den senaste tiden har hos allmänheten och inom affärslivet en
försiktigare konjunkturbedömning framträtt under intryck av vissa nedåtgående
tendenser på världsmarknaden. Detta har gynnat utvecklingen i
riktning mot en förbättrad balans inom vår samhällsekonomi. Riksbanken
har vidare erhållit ett stöd i sina strävanden att skapa jämvikt på kapitalmarknaden
och att successivt minska sitt obligationsinnehav. För indragning
av medel från marknaden har riksbanken nyligen börjat försälja medellånga
statsobligationer, som banken övertagit från riksgäldskontoret i
utbyte mot statsobligationer med lång löptid. Utsikterna att inom ramen
för rådande ränteläge hålla kreditmarknaden under önskvärd stramhet te
sig relativt ljusa.
Medan utvecklingen inom landet alltså kan ge anledning till en viss tillförsikt,
präglas det valutapolitiska läget fortfarande av ovisshet och svaghetstendenser,
vilka på längre sikt kunna få en ogynnsam inverkan på den
yttre balansens gestaltning. Prisläget på världsmarknaden för vissa varugrupper
har varit vikande, och inom flera av våra viktigaste utländska avsättningsområden
har en ökad varutillgång börjat göra sig gällande; en omsvängning
har skett till en köparnas marknad. Relativt höga exportprisér
ha varit ägnade att hämma en del av den svenska exportindustriens konkurrenskraft.
Någon förbättring har ännu icke inträtt i fråga om vår export
till Amerikas förenta stater av skogsprodukter, och väntade dollarinkomster
ha därför uteblivit. En för vårt valutaläge besvärande faktor äro de rykten
om en förestående krondevalvering, som vunnit en viss spridning såväl
utomlands som i Sverige.
Ett övervinnande av de svårigheter, som framträtt på utrikeshandelns
område, ställer stora krav på exportindustriens förmåga till anpassning efter
de ändrade internationella konkurrens- och marknadsförhållandena. De fortsatta
ansträngningarna att öka exporten och bereda den de mest gynnsamma
avsättningsmöjligheter böra, såsom fullmäktige framhållit, bedrivas med
den utgångspunkten, att någon förändring av kronans yttre värde ej äger
rum. Lika viktigt som det enligt utskottets mening är, att den ekonomiska
politiken inom landet handhaves så, att kostnadsnivån i varje fall icke ytterligare
ökas, lika viktigt är det, att stabiliseringssträvandena icke utsättas
för ett tryck utifrån. Detta skulle bli fallet, om ensidiga åtgärder beträffande
växelkurserna vidtoges av vårt land, åtgärder som visserligen kunna
åtminstone på kort sikt synas exportfrämjande men samtidigt skulle fördyra
vår relativt stora import.
Mot bakgrunden av det anförda torde det stå klart att tiden ännu icke
är inne att upptaga frågan om lättnader i de regleringar och övriga restriktiva
åtgärder inom det ekonomiska området, på vilka den hittills uppnådda
balansen i så hög grad vilar. Den ekonomiska politiken måste därför mål
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
medvetet fullföljas efter de av statsmakterna tidigare uppdragna riktlinjerna.
Å ena sidan måste alltså ansträngningarna inriktas på att öka produktion,
export och sparande, och å andra sidan måste — i syfte att hålla
efterfrågan inom ramen för de tillgängliga resurserna -— investeringar, import
samt statliga och kommunala utgifter begränsas. Av särskild vikt är
att inkomststabilisering och budgetöverbalansering vidmakthållas. Genom att
fortsätta på den inslagna vägen blir det möjligt att uppnå det uppställda
målet, en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde.
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens inlåning.
I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar med temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt angick bankbolag, vars egna
fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd
av dåmera vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,
som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes
mellan bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag,
vars egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen
allenast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår
hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets
egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor,
må inlåning äga rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor
ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och
fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta
gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Till bankbolags egna fonder räknas i förevarande sammanhang grundfond,
reservfond och dispositionsfond men icke balanserade vinstmedel. Efter
det beslutet om omläggning av uppbördsförfarandet fattats jämställas
med dispositionsfond enligt praxis skattereserver, i den mån de icke längre
behöva tagas i anspråk för det ursprungligen avsedda ändamålet.
Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid banklagens bestämmelser
genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast genom lagen den 20 december
194-6 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning.
Enligt vad i nämnda lag stadgas må bankaktiebolag — utan hinder av
bestämmelserna i 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse — under tiden intill
utgången av juni månad 1949 mottaga inlåning med
dels ett belopp motsvarande summan av
a) bolagets inneliggande kassa;
b) vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riks -
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
9
gäldskontoret eller å postgiro eller hos annat inländskt bankaktiebolag med
lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning;
c) bolaget tillhöriga, å inländsk bank dragna checkar samt av sådan bank
utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;
d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhöriga
obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förutsättning
att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;
e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under
d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år; samt
f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av nominella
värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro
av fullgod beskaffenhet;
dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger
fem miljoner kronor, sex gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget
kapital är större än nyss sagts, trettio miljoner kronor ökat med tio gånger
skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.
Enligt vad i lagen vidare stadgas skall vid tillämpning av nyssnämnda
bestämmelser såsom inlåning anses — utöver vad som är att anse såsom
inlåning enligt lagen om bankrörelse — ej mindre belopp, för vilka bolaget
ansvarar på grund av egna accepter eller som tillförts bolaget genom försäljning
av postremissväxlar eller genom rediskontering eller försäljning
av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget
iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta,
till bolaget pantförskrivna medel.
Departementschefen. Av förarbetena till lagen den 20 december 1946 (nr
766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning framgår,
att denna lagstiftning tillkommit såsom ett provisorium i avvaktan på
att definitivt förslag rörande bankernas inlåningsrätt framlades av 1945
års bankkommitté. Något dylikt förslag torde icke komma att avlämnas av
bankkommittén före den 30 juni 1949, då giltighetstiden för 1946 års lag
utgår.
Med hänsyn härtill och då övervägande skäl tala för att icke nu vidtaga
några jämkningar i förevarande provisoriska lagstiftning tillstyrker jag, att
1946 års lag förlänas fortsatt giltighet för tiden till och med den 30 juni
1951.
Utskottet. Under åberopande av vad departementschefen anfört tillstyrker
utskottet bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserv.
Enligt lagen om bankrörelse 49 § 2 mom. första punkten är bankaktiebolag
skyldigt att i tillgångar, vilka kunna med lätthet förvandlas i penningar,
redovisa kassareserv till belopp, som tillsammans med den inneliggande
kassan motsvarar minst 25 procent av de förbindelser, som det
åligger bolaget att vid anfordran fullgöra.
Särskilda föreskrifter om bankaktiebolags kassareserv äro upptagna i lagen
den 21 juli 1948 (nr 601) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, vilken lag
ersatt en lagstiftning på detta område, som förefunnits alltsedan år 1937
och år 1939 undergått vissa ändringar.
Beträffande förarbetena till 1948 års lag torde få hänvisas till 1948 års
riksdagshandlingar (propositionen nr 295 och bankoutskottets utlåtande nr
50). I 1948 års lag stadgas följande.
Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:
a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen om
bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande kassa skall
uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har att vid anfordran
eller efter högst två månaders uppsägning fullgöra, i den mån de icke
utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;
b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;
c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i
riksbanken innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp,
bolaget skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt
av Konungen angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken,
dock högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering
av växlar på högst tre månader.
Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,
vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande
enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.
1948 års lag gäller till och med den 30 juni 1949.
Några bestämmelser meddelades icke med stöd av tidigare — 1937 och
1939 — utfärdade lagar i ämnet och ha hittills icke heller meddelats enligt
1948 års lag.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
11
I skrivelse den 10 mars 1949 ha bankofullmäktige förordat en särskild
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden
den 1 juli 1949—den 30 juni 1950. Såsom motivering härför ha fullmäktige
åberopat, att det fortfarande vore erforderligt att i beredskapssyfte
äga tillgång till särskilda medel, som kunde vara ägnade att begränsa kreditgivningen.
Vid sin nyssnämnda skrivelse ha bankofullmäktige fogat förslag till en
ny lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv. De i detta förslag upptagna
bestämmelserna avvika på vissa punkter från vad som för närvarande gäller
enligt 1948 års lag i ämnet. Sålunda föreslås, att kassareservplikt.en skall
ställas i relation icke endast till — såsom för närvarande är fallet — sådana
förbindelser som vederbörande bankbolag har att fullgöra vid anfordran
eller efter högst två månaders uppsägning — utan även till bolagets övriga
förbindelser, dock med undantag för garantiförpliktelser och skulder på
grund av insättningar på sparkasseräkning. Vidare förordas att den nuvarande
bestämmelsen därom, att kassareserven tillsammans med inneliggande
kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,
ersättes med den föreskriften att kassareserven och kassan skola utgöra viss
bestämd kvotdel, högst 25 procent, av de täckningspliktiga förbindelserna.
Bankofullmäktige förorda därjämte, att möjlighet skapas att — vid tillämpning
av ifrågavarande föreskrift — fastställa olika procenttal för olika
grupper av banker, att dispensmöjlighet för Kungl. Maj:t införes samt att
i den nya lagen fastslås att vad i banklagen föreskrives om kassareserv skall
utgöra minimikrav.
Från remissinstansernas sida har icke ifrågasatts behovet av en särskild
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver jämväl med avseende å tiden
den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.
De av bankofullmäktige föreslagna ändringarna av nu gällande bestämmelser
ha icke föranlett någon erinran från riksgäldsfullmäktiges sida. Härvid
må anmärkas att — med undantag för reservation av en av fullmäktige
— enhällighet rått i denna fråga hos såväl banko- som riksgäldsfullmäktige.
Däremot ha åtskilliga invändningar mot de föreslagna ändringarna framförts
av bank- och fondinspektionen samt bankföreningen (prop. s. 18—25).
Departementschefen har för egen del anfört i huvudsak följande.
Departementschefen. Det må till en början nämnas, att bankföreningen i
sitt utlåtande erinrat om att föreningen vid tidigare tillfällen uttalat, att en
fullmaktslag av förevarande slag icke borde anlitas förrän mera rimliga
vägar — särskilt sådana som grundades på ett effektivt samarbete mellan
riksbanken och de enskilda bankinstituten — visat sig icke vara till fyllest.
1 anslutning till detta uttalande vill jag emellertid framhålla, att den hittillsvarande
lagstiftningen på detta område byggt på den av bankföreningen
uttalade principen eller alltså att fullmaktslagen skulle tillgripas endast
12
Bankoutskottets utlåtande nr H.
i sådant fall, då tillfredsställande resultat icke kunde nås på frivillighetens
väg. Någon ändring i detta avseende förutsättes icke.
Såväl inspektionen som bankföreningen ha anfört vissa mera principiella
invändningar mot de ändringar i lagstiftningen rörande kassareserverna
som bankofullmäktige förordat. Dessa invändningar äro i och för sig förtjänta
av att beaktas. Emellertid ha inspektionen och bankföreningen vid
bedömandet av frågan om lagstiftningens närmare utformning tagit särskild
hänsyn till att lagstiftningen borde anpassas efter kraven på bankernas likviditet,
under det att bankofullmäktige starkare understrukit att lagstiftningen
närmast är avsedd att vara ett penningpolitiskt medel, som bör tagas
i anspråk i sådana situationer då en erforderlig åtstramning på kreditmarknaden
icke kan uppnås på annat sätt.
I likhet med bankofullmäktige är jag av den uppfattningen, att den särskilda
lagstiftning rörande bankbolagens kassareserver, som får anses erforderlig
under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950, bör utformas i
främsta rummet såsom ett penningpolitiskt medel, användbart för det av
bankofullmäktige angivna ändamålet. Det kan visserligen icke med bestämdhet
göras gällande, att en skärpning av kassareservsbestämmelserna
innebär den bästa lösning av föreliggande fråga, men någon annan lämplig
utväg har hittills icke kunnat anvisas. Det torde därför vara nödvändigt
att åtminstone tills vidare utforma den nu ifrågavarande lagstiftningen på
grundval av skyldigheten för bankerna att hålla viss kassareserv.
Med hänsyn härtill och då det av bankofullmäktige framlagda förslaget
— vilket är avsett att tillämpas endast under extraordinära förhållanden
- i enlighet med vad förut anförts är att betrakta såsom ett provisorium
i avvaktan på en ur principiell synpunkt mera tillfredsställande lösning,
anser jag mig kunna i huvudsak godtaga förslaget.
Beträffande härefter lagstiftningens närmare utformning ha bank- och
fondinspektionen samt bankföreningen framställt vissa erinringar mot
bankofullmäktiges förslag såvitt angår de förbindelser, för vilka täckningsplikt
— enligt punkt a) i förslaget — ifrågasättes. I anledning härav må
framhållas, att uppdelningen av ett bankbolags förpliktelser i täckningspliktiga
och täckningsfria är en fråga av mera underordnad betydelse,
därest lagstiftningen utformas så att kassareserven och inneliggande kassa
skola utgöra en endast till sitt maximum bestämd kvotdel av förstnämnda
förpliktelser; i samma mån som dessa förpliktelser ökas och de täckningsfria
minskas är det ju möjligt för Kungl. Maj :t att nedsätta den kvotdel
som vid en annan uppdelning skulle ansetts lämplig. Beträffande den
på skuldsidan i bankbolagens räkenskaper förekommande posten diverse
räkningar må framhållas, att dylika räkningar i viss utsträckning icke kunna
anses såsom sådana förbindelser varom under a) i förslaget förmäles. Då
några mera väsentliga ändringar i det täckningspliktiga underlag, som föreslagits
av bankofullmäktige, icke kunna vidtagas utan att effektiviteten
av lagstiftningen förringas, anser jag övervägande skäl tala för att bankofullmäktiges
förslag i denna del genomföres i oförändrat skick.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
13
Såsom bankofullmäktige uttalat bör i författningen i ämnet uttryckligen
angivas, att kassareserven alltid skall utgöra lägst det belopp, vartill kassareserven
skulle uppgått med tillämpning enbart av kassareservbestämmelsen
i lagen om bankrörelse.
Bankföreningen har föreslagit, att vid förordnande jämlikt mom. b) skulle
i kassareserven få inräknas icke endast likvida avista tillgodohavanden hos
utländsk bank eller bankir utan även vissa slag av tidsbundna utländska
tillgångar. Häremot bör emellertid framhållas, att ett tillgodoseende av detta
önskemål skulle innebära en i detta sammanhang icke motiverad utvidgning
av det genom lagen om bankrörelse fastställda begreppet kassareserv.
Frågan torde icke heller för bankernas del ha någon väsentlig betydelse —
åtminstone för närvarande — då bankerna äro skyldiga att till riksbanken
avyttra sina utländska tillgångar i valutor.
Vidare ha såväl bank- och fondinspektionen som bankföreningen framställt
erinringar mot den av bankofullmäktige föreslagna bestämmelsen, enligt
vilken det skulle bliva möjligt att vid förordnande enligt mom. a) uppdela
bankerna efter storleken av egna fonder i olika grupper, för vilka
fastställas olika kvotdelar. I detta hänseende har framhållits, att sagda bestämmelse
i förening med den föreslagna dispensmöjligheten skulle öppna
alltför stora möjligheter till individuell behandling av bankerna; kravet på
att lagstiftningen skulle vara fullt objektiv kunde med andra ord trädas för
nära. Denna invändning har självfallet visst fog för sig. Emellertid är det
angeläget att ett något så när effektivt medel erhålles för att i en viss situation
kunna uppnå ett ur penningpolitisk synpunkt lämpligt resultat.
Vidare må understrykas, att det knappast är möjligt att föreskriva generellt
verkande regler av tillräcklig effektivitet om man icke samtidigt — ej
minst med hänsyn till bankerna själva — har möjlighet att medgiva avvikelser
från det generella förordnandet. Med hänsyn härtill anser jag mig
kunna biträda vad fullmäktige härulinnan förordat. Därest den föreslagna
nya lagstiftningen över huvud taget kommer att utnyttjas, förutsätter jag
självfallet att detta sker på ett sätt som — ur de synpunkter bankföreningen
antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.
Utskottet. Lagstiftningen angående bankaktiebolagens kassareserver har
till syfte att möjliggöra för riksbanken att i ett läge, då inflatoriska tendenser
göra sig gällande på kreditmarknaden, begränsa bankernas utlåning genom
skyldighet att hålla större sådana reserver än banklagen föreskriver.
I det penningpolitiska programmet ingår också att genom en stram kreditmarknad
hålla tillbaka de investeringar, vilka ej äro underkastade direkt
offentlig kontroll. Från denna utgångspunkt framstår det som naturligt att,
då den nuvarande fullmaktslagen upphör att gälla med utgången av juni
månad 1949, densamma gives förlängd giltighet eller ersättes med en ny
lag. Fullmaktslagen har visserligen hittills icke behövt sättas i kraft, enär
riksbanken, i den män den ansett kreditåtstramande åtgärder påkallade,
kunnat efter förhandlingar med de enskilda bankinstituten vinna dessas
14
Bankoutskottets utlåtande nr H.
stöd och medverkan. Även om det givetvis också i fortsättningen är avsett
att vid behov använda denna metod, är det likväl tydligt, att en beredskapslagstiftning
av här ifrågavarande slag icke kan undvaras som ett penningpolitiskt
medel. I likhet med fullmäktige och departementschefen anser utskottet
därför, att Kungl. Maj :t bör för ytterligare ett år erhålla fullmakt
att meddela särskilda bestämmelser om bankernas kassareserver.
Vad beträffar utformningen av lagen vill utskottet erinra, att frågan om
en skärpning av fordringarna på bankernas kassareserver enligt fullmaktslagen
i fjol var föremål för särskild utredning, vilken dock icke ledde till
framläggande av något förslag i ämnet till samma års riksdag. Denna antog
därför ett lagförslag, som frånsett en mindre jämkning överensstämde med
den tidigare lagen. Samtidigt uttalades emellertid att förslag till ändrad
lagstiftning kunde förväntas till 1949 års riksdag. Det lagförslag, som i anledning
härav utarbetats inom riksbanken och nu underställts riksdagen,
avser att genom ändring i vissa avseenden av de nuvarande bestämmelserna
göra lagstiftningen mera effektiv. Ändringsförslagen innebära i huvudsak,
att kassareservplikten skali ställas i relation icke endast till — såsom
för närvarande är fallet — sådana förbindelser som vederbörande bankbolag
har att fullgöra vid anfordran eller efter högst två månaders uppsägning,
utan även till bolagets övriga förbindelser, dock med undantag för
garantiförpliktelser och skulder på grund av insättningar på sparkasseräkning.
Nuvarande bestämmelse därom, att kassareserven tillsammans med
inneliggande kassa skall uppgå till 25 procent av de täckningspliktiga förbindelserna,
föreslås vidare ersatt med den föreskriften, att kassareserven
och kassan tillsammans skola utgöra viss bestämd kvotdel, högst 25 procent,
av de täckningspliktiga förbindelserna. Olika kvotdelar skola härvid kunna
fastställa för olika grupper av banker, varjämte Kungl. Maj :t skall äga möjlighet
att medgiva dispens för visst bankbolag från förordnande som meddelats
med stöd av lagen.
Såsom av propositionen framgår, ha åtskilliga invändningar framförts
mot de föreslagna ändringarna. Bank- och fondinspektionen samt bankföreningen
ha sålunda — inspektionen under hänvisning till två särskilda
sammanställningar, vilka finnas bilagda propositionen — framhållit, att
en tillämpning av förslaget kunde komma att leda till starka ojämnheter i
avseende å de olika bankernas kassareservskyldighet. För att motverka detta
hade visserligen en bestämmelse om dispensmöjlighet intagits i förslaget.
Denna bestämmelse inrymde emellertid möjligheter till en nära nog individuell
behandling av bankerna och kunde giva lagtillämpningen ett visst
drag av godtycke. Dessutom har anmärkts mot den föreslagna omfattningen
av de förbindelser, för vilka täckningsplikt skulle föreligga. Sålunda har
bl. a. kritik riktats mot att den del av kapitalräkningsmedlen, som har samma
eller än stabilare karaktär än sparkassemedlen, till skillnad mot dessa
senare skola medföra kassareservskyldighet.
I likhet med departementschefen anser utskottet, att visst fog i och för
sig finnes för de anmärkningar som framställts mot lagförslaget. Sålunda
Bankoutskottets utlåtande nr ii.
15
kan man otvivelaktigt invända, att den föreslagna utvidgningen av det
täckningspliktiga underlaget till att omfatta praktiskt taget samtliga bankbolagens
förbindelser icke kan anses motiverad ur likviditetssynpunkter, som
eljest ligga till grund för kassareservskyldigheten. Det bör emellertid härvid
anmärkas, att lagstiftningen främst syftar till att skapa ett penningpolitiskt
medel, varvid likviditetssynpunkterna i någon mån måst träda i
bakgrunden. Vidare har man velat bestämma det täckningspliktiga underlaget
på ett sådant sätt, att det i möjligaste mån förhindras, att lagstiftningen
kringgås genom överflyttningar mellan olika räkningar, samtidigt
som man velat undvika de svårigheter, som äro förenade med en gränsdragning
mellan avista-medel och övriga medel.
Den föreslagna lagen går, som ovan framhållits, icke helt fri från invändningar.
Man skulle därför måhända kunna vara benägen för en sådan lösning,
att nuvarande lag erhölle förlängd giltighet under ett år. De ifrågasatta
ändringarna bidraga emellertid till att giva lagstiftningen en väsentligt
ökad effektivitet. Med hänsyn härtill och då fjolårets riksdag uttalat
sig för en ändrad lagstiftning, vill utskottet förorda, att förslaget upphöjes
till lag. Utskottet utgår härvid i likhet med departementschefen från att den
nya lagen utgör ett provisorium i avvaktan på en ur principiell synpunkt
mera tillfredsställande lösning. I detta sammanhang vill utskottet i likhet
med departementschefen betona, att även den nya fullmaktslagen är avsedd
att sättas i kraft endast för det fall, att tillfredsställande resultat icke
kan nås på annan väg. För den händelse att den nya lagstiftningen måste
utnyttjas, förtjänar uppmärksammas, att departementschefen förutsatt att
detta självfallet kommer att ske på ett sätt som — ur de synpunkter bankföreningen
antytt — icke kan giva anledning till anmärkning.
Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.
Enligt lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning äger riksbanken under tiden från och
med den 1 juli 1948 till och med den 30 juni 1949 utgiva sedlar till ett belopp
av högst 3 200 miljoner kronor. I samma lag stadgas vidare, att Konungen
må, under vissa förutsättningar, medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor.
Fullmäktige i riksbanken ha i avvaktan på en definitiv omläggning av
riksbankslagens bestämmelser om sedelutgivningen hemställt, att 1948 års
lag måtte erhålla fortsatt giltighet tills vidare intill utgången av juni
månad 1950. Samtidigt ha bankofullmäktige — under hänvisning till att
sedelcirkulationen den 28 februari 1949 uppgått till 2 952 miljoner kronor
och att sedelstocken under tiden fram till 1949 års slut, med hänsyn till
den normalt förekommande .säsongvariationen, kunde beräknas stiga med
300 å 400 miljoner kronor — hemställt att nyssnämnda maximibelopp för
sedelutgivningen, 3 200 miljoner kronor, måtte höjas till 3 500 miljoner
kronor.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Departementschefen. För egen del ansluter jag mig till det av bankofullmäktige
framlagda förslaget att 1948 års särskilda lagstiftning rörande riksbankens
sedelutgivning erhåller fortsatt giltighet intill utgången av juni
månad 1950.
Av de utav bankofullmäktige lämnade uppgifterna rörande sedelstockens
nuvarande omfattning får anses framgå, att behov av en något vidgad sedelutgivningsrätt
föreligger. Mot storleken av den höjning som föreslagits av
bankofullmäktige har jag ej något att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att
maximibeloppet för sedelutgivningen höjes från 3 200 till 3 500 miljoner
kronor.
Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1949—den 30 juni 1950 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med
de jämkningar som föranledas dels av det nyss sagda och dels av omläggningen
av riksdagens sammanträdesordning — bör utformas i överensstämmelse
med 1948 års lag i ämnet.
Utskottet. I den av fjolårets riksdag fastställda provisoriska lagen rörande
riksbankens sedelutgivning är maximibeloppet för utelöpande sedlar bestämt
till 3 200 miljoner kronor. Vidare stadgas i lagen, att Konungen, under
vissa särskilda förutsättningar, må medgiva riksbanken att utgiva sedlar
till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor. Lagen upphör att
gälla med utgången av juni 1949. Det har förutsatts, att maximibeloppet för
sedelutgivningen årligen skall prövas av riksdagen i samband med behandlingen
av frågan om lagens fortsatta giltighet. Fullmäktige ha nu föreslagit,
att lagen erhåller fortsatt giltighet under ytterligare ett år samt att maximibeloppet
höjes med 300 miljoner kronor till 3 500 miljoner kronor. Till stöd
härför anföra fullmäktige dels att en icke förutsedd uppgång av sedelcirkulationen
ägt rum, efter det att fullmäktige i fjol avgåvo sitt'' av riksdagen
sedermera godkända förslag om maximibeloppet, och dels att en ytterligare
ökning av sedelstocken för tiden fram till årets slut vore att förvänta med
hänsyn till den normala säsongvariationen. Den nu gällande maximigränsen
skulle alltså enligt fullmäktiges mening lämna för liten marginal för säsongmässiga
och andra tillfälliga fluktuationer. Kungl. Maj :t har biträtt fullInäktiges
förslag.
Enligt riksbankens veckorapporter har sedelcirkulationen, som för närvarande
uppgår till omkring 2 900 miljoner kronor, under innevarande år
med i runt tal 200 miljoner kronor överstigit sedelcirkulationen vid samma
tidpunkter under förlidet år. Någon tillförlitlig förklaring till denna stegring
har icke kunnat lämnas, men troligen beror stegringen på en allmänt
ökad kassahållning. Hur härmed än må förhålla sig, torde det i fjol fastställda
maximibeloppet vara för snävt tilltaget med hänsyn till omsättningens
faktiska behov. Enligt utskottets mening bör därför en justering av beloppet
nu komma till stånd. I sådant hänseende tillstyrker utskottet bifall
till det föreliggande förslaget. Utskottet kan följaktligen icke biträda de i
ämnet väckta motionerna, i vilka påyrkas, att det nu gällande maximibe
-
Bankoutskottets utlåtande nr ii.
17
loppet skulle bibehållas. Med anledning av de betänkligheter, som i motionerna
framförts mot Kungl. Maj :ts förslag, vill utskottet allenast erinra, att
det för penningvärdet avgörande icke är sedelutgivningsrättens storlek utan
den ekonomiska politik, som föres av statsmakterna.
Frågan om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa sedlar med guld.
Genom kungörelse den 17 juni 1948, nr 327, har riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1949 medgivits befrielse från skyldigheten att vid anfordran
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.
Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.
Utskottet. Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag.
Utskottets hemställan.
I enlighet med vad i det föregående anförts hemställer utskottet,
att riksdagen må
A) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet
ovan anfört i fråga om utformningen av den allmänna ekonomiska
politiken;
B) med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del
antaga ovan å s. 1—2 intagna förslag till
1) lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 december
1946 (nr 766) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags
inlåning; samt
2) lag angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;
C)
med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i denna del
samt med avslag å likalydande motionerna 1: 311 och II: 398
antaga ovan å s. 3 intagna förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning;
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 44.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
D) medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den
1 juli 1949 till och med den 30 juni 1950 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av hanken utgivna
sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken
att, om förhållandena därtill giva anledning, före utgången
av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens
sedlar.
Stockholm den 17 maj 1949.
På bankoutskottets vägnar:
ÅKE WIBERG.
Närvarande: se under utlåtandet nr 43.
Reservationer
I) Vid punkten A i utskottets hemställan (ang. utformningen av den allmänna
ekonomiska politiken):
1) av herrar Andersson i Örnsköldsvik, Fröderberg och Schmidt, vilka
ansett, att utskottets yttrande (s. 6—8) bort ha följande lydelse:
»I den av herrar Petersson i Karlskrona, Fröderberg och Schmidt till bankoutskottets
utlåtande nr 11 vid punkten l:o fogade reservationen har en redogörelse
lämnats för några väsentliga sidor av den svenska penning- och
valutapolitiken sådan den motiveras av rådande ekonomiska läge. Utskottet
hänvisar till denna framställning och vill därtill göra följande kompletterande
uttalande. Förutsättningen för en sund samhällsekonomi och avveckling
av kristidens regleringar är dels att en inre ekonomisk balans mellan
varutillgång och varuefterfrågan i stort åstadkommes och dels att jämvikten
återställes i Sveriges internationella betalningsförbindelser. Vad den inre
balansen beträffar vill utskottet erinra om att den i främsta rummet beror
på att den samlade investeringsverksamheten i landet hålles inom ramen för
det totala sparandet sådant det framträder under en period av hög och jämn
sysselsättning.
Vad balansen i Sveriges betalningsförbindelser med andra länder beträffar
är det uppenbart, att denna alltjämt lämnar mycket övrigt att önska.
Trots hårda importrestriktioner, som begränsa inköp av råvaror och maskiner
varigenom produktiviteten och levnadsstandarden skulle kunna höjas,
synes vårt land under det senaste året ha satt sig i skuld på olika håll. Det
är omöjligt att undgå slutsatsen, att det svenska näringslivets konkurrensförmåga
på världsmarknaden är otillräcklig. Detta framträder också däri, att
Bankoutskottets utlåtande nr ii.
19
det i ett stort antal fall visat sig, att den svenska exporten blir utestängd på
grund av för höga priser.
Det går därför icke att längre undanskjuta frågan på vad sätt en förbättring
av konkurrensbetingelserna skall kunna vinnas och därmed rådande
ytterst allvarliga olägenheter för vår folkförsörjning och levnadsstandard
kunna förminskas eller undanröjas. Eftersom en reduktion av produktionskostnaderna
genom en allmän lönesänkning torde vara utesluten förtjänar
i främsta rummet följande två förutsättningar för en ökning av den svenska
exporten uppmärksamhet.
Uppenbart är att om en alltför stor del av den svenska produktionen förbrukas
inom landet för konsumtion eller investering kommer en alltför ringa
del att bliva tillgänglig för export. Företag, som med lätthet kunna finna avsättning
på hemmamarknaden för hela sin produktion, stimuleras ej att
öka sin försäljning i utlandet, där priserna måhända äro lägre och konjunkturläget
vacklande. Med hänsyn härtill är en anpassning av den inhemska
varuförbrukningen till den svenska produktionen en nödvändig förutsättning
för den erforderliga exportökningen. En fortsättning av de senaste
årens överkonjunktur skulle med säkerhet omöjliggöra denna. Endast genom
en dämpning av överkonjunkturen stimuleras företagen att anstränga sig till
det yttersta för att åstadkomma en sänkning av kostnaderna. Den med
konjunkturdämpningen följande förändringen på arbetsmarknaden tjänar
också till att minska överrörligheten och öka de arbetandes intresse av
största möjliga produktivitet. För att den önskvärda ökningen av den svenska
exporten skall komma till stånd kräves alltså först och främst, att en fortsatt
överkonjunktur undgås, naturligtvis utan att verkliga depressionstendenser
framkallas.
Då den svenska kostnadsnivån för närvarande i många branscher ligger
alltför högt, råder det intet tvivel om att dessutom en reduktion av den
svenska kronans yttre värde, i främsta rummet i förhållande till dollarn,
blir erforderlig. Skäl kunna anföras för att en sådan anpassning av valutavärdet
sker samtidigt med motsvarande operationer i en del andra västeuropeiska
länder. Men det finns å andra sidan flera skäl till att en valutaanpassning
för vår del bör äga rum mycket snart. I själva verket skulle
det ha underlättat ett bevarande av gamla marknader och upparbetande av
nya under det senaste halvåret, om den svenska kronan under denna tid
— då konjunkturläget på en rad utländska marknader var relativt gynnsamt
— haft ett med hänsyn till kostnadsförhållandena anpassat yttre värde.
Skulle andra länder i Europa, som redan förut devalverat, av olika skäl dröja
något längre, kan detta i och för sig inte vara avgörande för Sveriges val
av tidpunkt. Vid bedömande av detta spörsmål bör man beakta, att Sverige
genom en ensidig operation på sommaren 1946 höjde kronans värde med
ca 16 % och att en återgång till den sedan gammalt accepterade relationen
mellan dollarn och kronan får anses vara en naturlig åtgärd i ell läge, då
ingen kan bestrida, alt den svenska kostnadsnivån ligger alltför högt. Utskottet
vill peka på alt enligt de riktlinjer för penningpolitiken, som fast
-
20
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
slagits i statuterna för den internationella monetära fonden, en måttlig
anpassning av valutakurserna ur världsekonomisk synpunkt är att föredraga
framför ett tillstånd med otillräcklig export och därmed följande hårda importrestriktioner.
Skäl kunna anföras för en ändring av den svenska kronans värde speciellt
i förhållande till dollarn och vissa andra valutor i stället för en allmän devalvering.
I sådant fall skulle dollarcertifikat, som betingade ett visst pris, höja
den faktiska kursen på dollar och måhända liknande certifikat användas i
förhållande till ett par andra länder. Temporära åtgärder av detta slag
skulle tillgripas i avvaktan på en mera allmän reglering av valutornas internationella
värden i samband med en internationell uppgörelse. En politik
av denna art måste emellertid med hänsyn till dess artificiella karaktär ej
undgå att väcka betänkligheter.
Utskottet understryker, att en anpassning av kronans yttre värde på
den ena eller andra vägen är en nödvändig förutsättning för en tillräcklig
ökning av den svenska exporten. Endast på detta sätt kan steg för steg en
utvidgning av importen av livsviktiga varor möjliggöras och därmed det
svenska näringslivets utveckling främjas. Att detta måste medföra en förbättring
av levnadsförhållandena för vårt folk är uppenbart. Del bör därför
icke vara omöjligt att lösa de problem rörande inkomstbildningen i vårt
land, vilka kunna framkallas genom den relativt obetydliga höjning av levnadskostnaderna,
som en fördyring av vissa importvaror skulle kunna tänkas
medföra. Det på världsmarknaden pågående prisfallet gör det för övrigt
mycket möjligt att ingen nämnvärd fördyring av den svenska importen,
jämfört med fjolårets läge, skulle behöva inträda. Den svenska penningoch
valutapolitiken måste under alla omständigheter söka skapa förutsättningar
för en ökning av de ekonomiska förbindelserna mellan Sverige och
utlandet och en avveckling av de ur många synpunkter skadliga och produktivitetshämmande
restriktionerna på utrikeshandelns område.»
2) av herrar Wiberg och Nordenson, vilka ansett, att utskottets yttrande
(s. 6—8) bort ha följande lydelse:
»Vid varje tillfälle då bankoutskottet de senaste åren haft att taga ställning
till frågan om den allmänna ekonomiska politiken har i särskilda reservationer
hävdats, att det bekymmersamma ekonomiska läge, vari den
svenska samhällsekonomien råkat, väsentligen utgör resultatet av starka inflatoriska
krafter. Den fortgående ökningen av betalningsmedlen har skapat
ett underlag för en höjning såväl av statsutgifterna som av den allmänna
lönenivån utöver det utrymme, som beretts genom produktionsutvecklingen.
Sparandet har blivit otillräckligt, samtidigt som konsumtionen
ökats. Allt detta innebär en fundamental rubbning av jämvikten mellan
samhällets reala resurser och dess penningtillgång. En skenbar jämvikt har
visserligen nu åvägabragts, men den har vunnits till priset av att näringslivet
och arbetsmarknadens parter i viktiga hänseenden berövats sin rörelsefrihet
och att den ekonomiska verksamheten inriktats på en nivå, som är
lägre än den som kunnat uppnås inom ett friare system.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
21
Med beklagande måste sålunda konstateras, att de riktlinjer för en sanering
av samhällsekonomien och ett återställande av en naturlig ekonomisk
balans, som uppdragits, senast i reservationer dels vid bankoutskottets utlåtande
nr 50 vid 1948 års riksdag, dels ock vid samma utskotts utlåtande
nr 11 vid innevarande års riksdag, icke vunnit statsmakternas anslutning.
Riktigheten av den allmänna syn, som framlagts i nämnda reservationer, har
bekräftats av utvecklingen, och de ifrågavarande uttalandena äga alltjämt
giltighet.
I anslutning till den sålunda tidigare hävdade uppfattningen må framhållas,
att dagens ekonomiska problem måste ses mot bakgrunden av de långtidstendenser,
som på ett bestämmande sätt påverka den ekonomiska utvecklingen
i vårt land. I främsta rummet påkallar här uppmärksamhet de
arbetsföra åldrarnas tilbakagång i förhållande till befolkningen i övrigt.
Innebörden härav är, att de produktiva årskullarna få en år efter år ökad
börda för såväl åldringarnas försörjning som det uppväxande släktets underhåll
och uppfostran. Redan av denna anledning ger sig som en viktig
uppgift för den ekonomiska politiken att underlätta den otillräckliga mänskliga
arbetskraftens ersättande med tekniska hjälpmedel ävensom att möjliggöra
att det mänskliga materialet jämväl med övriga till buds stående
medel kommer att bättre utnyttjas.
Parallellt härmed inställer sig uppgiften att i växande utsträckning tillvarataga
vårt lands naturliga resurser. Strävanden i samma syfte känneteckna
emellertid den ekonomiska politiken icke endast i Sverige utan även i ett
flertal länder, som i olika hänseenden tävla med oss på världsmarknaden.
I de flesta fall kan detta ute i världen pågående ekonomiska nydaningsverk
bygga på ett gynnsammare löne- och kostnadsläge än som fallet är i Sverige.
Om vår nuvarande höga levnadsstandard skall kunna vidmakthållas
måste även med hänsyn till nu anförda förhållanden ansträngningarna inriktas
på att bedriva den produktiva verksamheten i så rationella och ekonomiska
former som möjligt.
Förverkligandet av de ekonomiska uppgifter som vi sålunda på längre
sikt möta förutsätter, såsom framgår av det nu anförda, en fortsatt stark
realkapitalbildning, som i sin tur kräver gynnsammast möjliga villkor för
sparandet och en återhållsamhet i fråga om utgifter för konsumtionsändamål.
Infrias icke dessa förutsättningar måste vi antingen finna oss i en ekonomisk
stagnation, respektive en ytterligt blygsam framstegstakt eller också
ställas inför perspektivet av en bestående inflationsutveckling med ty åtföljande
fortsatta och måhända successivt skärpta jämviktsrubbningar.
De problem åter, som föreligga på kort sikt, koncentrera sig, såsom utförligare
utvecklats i den av herrar Wiberg och Nordenson avgivna reservationen
till detta utskotts utlåtande nr It i år, till uppgiften att återställa
rörligheten i det ekonomiska livet och successivt avveckla de bestående krisregleringarna.
Kravet på en ökad rörlighet får särskild tyngd med tanke på
den ovisshet som präglar även ilen närmaste framtidens konjunkturutsikter.
Trots de ökade utgifterna för militära ändamål i några av de ledande
22
Bankoutskottets utlåtande nr ii.
industriländerna, framför allt U. S. A., ha konjunkturerna i dessa länder sedan
6 månader tillbaka kännetecknats av en visserligen sakta fortskridande
men dock oavlåtlig försämring. Jämsides med denna tendens förefinnes
dock, särskilt i Förenta staterna, alltjämt en icke obetydlig efterfrågereserv
inom den civila sektorn, vartill kommer att de militära beställningarna ännu
icke utvecklat hela sin effekt på marknaden. Det är därför tänkbart att de
impulser, som under det kommande året utifrån nå vårt näringsliv, kunna vara
av olika natur. På vissa områden kunna de depressiva inslagen komma att
dominera, medan samtidigt ett knapphetsläge kan komma att karakterisera
andra avsnitt. Förutsättningar finnas för att även den inre svenska ekonomien
kan komma att präglas av samma splittrade konjunkturbild. I själva
verket har den ekonomiska politiken i vårt land icke på länge ställts inför
så ovissa och svårbedömbara framtidsutsikter, som de vilka i dag äro för
handen, och denna utveckling bestämmes endast i begränsad mån av våra
egna göranden och låtanden. Det är därför möjligt att den politik som i dag
framstår såsom rationell och riktig kan komma att visa sig inadekvat eller
förlegad redan efter några månader, även om så icke är särdeles sannolikt.
Under alla förhållanden måste emellertid den ekonomiska politiken för sig
uppställa en arbetshypotes, och denna kan icke rimligen vara någon annan
än att genom återupptagande av en aktiv penningpolitik söka i varje läge återställa
den ekonomiska jämvikten.
Så länge rubbningen av den samhällsekonomiska balansen beror på att
köpkraften är för stor i förhållande till varumängden, vilket obestridligen
är karakteristiskt för dagsläget, måste den aktiva penningpolitiken bedrivas
efter restriktiva linjer. Särskilt ligger det vikt uppå, att allmänheten ej
bibringas föreställningen, att penningrikligheten kommer att fortsätta. I motionerna
1:311 och 11:398 har hävdats att en reglering av sedelmängden i
detta hänseende är ett verksamt maktmedel. Därest omsättningens behov
tillätes normera storleken av sedelcirkulationen föreligger en risk att de inflatoriska
tendenserna slå igenom och driva produktionskostnaderna i höjden.
Om däremot sedelcirkulationen fastlåses vid nu gällande gräns framtvingas
åtgärder ägnade att minska förutsättningarna härför. Från dessa utgångspunkter
vore det utomordentligt betänkligt om riksdagen, såsom i
propositionen nr 208 föreslagits, nu skulle medgiva en höjning med 300
miljoner kronor av maximigränsen för sedelomloppet. På dessa och de av
motionärerna anförda grunderna måste följaktligen förslaget om denna förhöjning
avvisas.
Principiellt och teoretiskt är det visserligen tänkbart att enbart med penningpolitiska
medel åvägabringa den önskvärda jämvikten. Men de ingrepp
som därvid skulle erfordras måste förmodligen i nuvarande läge få sådan
styrka, att det icke synes tillrådigt att enbart lita härtill. Det riktiga är
fastmer att de penningpolitiska medlen under en övergångstid stödjas av
kvantitativa och andra direkt reglerande åtgärder, vilka allteftersom vi närma
oss jämviktsläget successivt avvecklas. I enlighet härmed kan det vara
välbetänkt att på vissa områden alltjämt bibehålla regleringar särskilt såsom
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
23
ett medel för genomförandet av en begränsning i rättvisast möjliga former
av konsumtionen.
Om sålunda en fortsatt återhållsamhet i fråga om utgifter för förbrukningsändamål
är nödvändig såsom en etapp på vägen till höjd produktionsförmåga
och varaktigt ökad levnadsstandard, är det från samma utgångspunkt
av vikt att produktionen och realkapitalbildningen snarast möjligt
lösas från de band, som nu hämma dem. Endast om så sker kan den rationalisering
och modernisering av produktionsapparaten komma till stånd, som
är en oundgänglig förutsättning för en kostnadssänkning, ägnad att återställa
det svenska näringslivets fulla konkurrenskraft. Nu försvåras näringslivets
strävanden att öka sin effektivitet såväl av import- och investeringsregleringarna
som av industriens alltför knappa kapitalförsörjning, vilken
bland annat sammanhänger med speciella kreditrestriktioner och inskränkningar
i företagens fria dispositionsrätt över vinstmedlen.
Den senaste tidens utveckling har särskilt fäst uppmärksamheten på den
yttre balansens försämring, vilken fortgått trots en successiv skärpning av
importkontrollen. Under innevarande års fyra första månader försämrades
vår reella balans mot utlandet med cirka 140 miljoner kronor netto — vilket
emellertid delvis beror på säsongmässiga variationer — och resultatet
skulle blivit än ogynnsammare om icke en viss del av importen kunnat betalas
med Marshallhjälpen.
Framtidsutsikterna för exporten förmörkas ytterligare genom avsättningssvårigheterna
för några av våra viktigaste exportvaror. Härtill kommer att
de internationella prisförhållandena förskjutits till vår nackdel. Medan importvarupriserna
sedan i fjol fallit med 8 poäng har samtidigt prisindex
för svenska exportvaror sjunkit med icke mindre än 39 poäng. Med hänsyn
härtill är det förklarligt, att frågan om en nedskrivning av den svenska
valutans värde ånyo fått aktualitet. I diskussionen härom har ifrågasatts
dels en isolerad svensk återgång till läget före apprecieringen 1946, dels en
devalvering gentemot dollarn i samverkan med övriga europeiska länder.
En nedskrivning av kronans värde får emellertid icke önskvärd effekt,
om icke samtidigt eller dessförinnan verksamma åtgärder vidtagas för att
återställa den bristande inre jämvikten. Det principiellt riktiga är att först
söka få till stånd garantier för att löne- och kostnadsnivån i varje fall hålles
och om möjligt, åtminstone inom vissa näringsgrenar, anpassas nedåt till
de nya världsmarknadspriserna innan eller samtidigt med att en växelkursändring
vidtages. Valutapolitiken hlir således även den underordnad det
större och centralare problemet, som gäller att föra en sådan penning- och
allmän ekonomisk politik att de inflatoriska krafterna icke få ny näring. I
detta sammanhang må ur förenämnda reservation till utskottets utlåtande
nr It citeras följande uttalande:
''Man får icke bortse från att ett sådant läge kan inträda, då det befinnes
nödvändigt att företaga en depreciering av den svenska kronan separat eller
i samverkan med övriga europeiska länder. Avgörandet bör träffas med hela
det svenska folkhushållets intressen för ögonen.’
24
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Sammanfattningsvis kan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken
under det kommande året sägas, att det är bättre att under en kort övergångstid
göra nödvändiga anpassningar i olika hänseenden för att få en säker
grund att bygga vidare på än att tvingas genomlida en kanske långvarig
period av depression och stagnation.»
3) av herrar Näsgård och Persson i Norrby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:
»I fråga om utformningen av den allmänna ekonomiska politiken kan
utskottet i stort sett ansluta sig till de av fullmäktige framförda synpunkterna.
Dessa överensstämma även med den uppfattning, åt vilken utskottet
senast givit uttryck i sitt i år avgivna utlåtande nr It angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
I sitt nyssnämnda utlåtande---(= majoritetens förslag å raderna
3—27 å s. 7)---därför uteblivit. Ett övervinnande av de svårigheter,
som framträtt på utrikeshandelns område, ställer stora krav på exportindustriens
förmåga till anpassning efter de ändrade internationella konkurrens-
och marknadsförhållandena. Vid de fortsatta ansträngningarna att uppnå
ekonomisk jämvikt bör enligt utskottets mening även tagas under övervägande
frågan om en justering av den uppvärdering av den svenska kronan,
som företogs år 1936. Sedan denna fråga vid upprepade tillfällen offentligt
diskuterats utomlands, bl. a. i vissa Marshallrapporter, och risk för en
viss spekulation i eventuella förändringar på grund härav torde föreligga,
synes ett avgörande böra träffas utan alltför långt dröjsmål. Självklart är att
största möjliga valutastabilitet bör eftersträvas, men det bör ihågkommas
att Sverige intager en särställning i valutahänseende i förhållande till övriga
europeiska länder med hänsyn till den isolerade uppskrivningen av den
svenska kronans yttre värde. En växelkursanpassning som medel i konkurrensen
på de internationella marknaderna bör visserligen icke förekomma,
men å andra sidan synes vårt land icke i nuvarande läge ha anledning att
ytterligare försvåra exporten genom att vidhålla 1946 års apprecieringsbeslut.
En justering av detta vid lämplig tidpunkt bör därför ingå som ett led
i strävandena att uppnå stabilitet i vårt ekonomiska liv.
Ett återförande av kronans värde gentemot dollarn till samma läge som
före 1946 års appreciering skulle underlätta exporten till länder med dollarvaluta
men samtidigt verka stegrande på priserna för importvaror från dessa
länder. Då prisutvecklingen i Förenta staterna är nedåtgående, är det
emellertid icke sannolikt, att en justering av växelkurserna skulle höja prisnivån
i vårt land.
Även om inflationstendenserna numera bragts under bättre kontroll, torde
restriktiva åtgärder inom det ekonomiska området fortfarande vara
nödvändiga. Å ena sidan måste alltså ansträngningarna inriktas på att öka
produktion, export och sparande, och å andra sidan måste — i syfte att hålla
efterfrågan inom ramen för de tillgängliga resurserna — investeringar, import
samt statliga och kommunala utgifter begränsas. Av särskild vikt är att
inkomststabilisering och budgetövdrbalansering vidmakthållas. Målet bör
Bankoutskottets utlåtande nr 44-
25
emellertid vara att genom produktion och sparande snarast möjligt söka
uppnå en naturlig ekonomisk balans med bevarat penningvärde, så att
restriktionerna kunna avvecklas.»
II) Vid punkten C i utskottets hemställan (ang. lagstiftningen rörande
riksbankens sedelutgivning):
av herrar Wiberg och Nordenson, vilka under hänvisning till vad som
anförts i motionerna I: 311 och II: 398 samt i deras reservation vid punkten
A i utskottets hemställan yrka,
att riksdagen i anledning av likalydande motionerna 1: 311
och 11:398 må bifalla Kungl. Maj:ts förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
med den ändringen, att 1 § skall hava följande lydelse:
1 §•
Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst tretusentvåhundra
miljoner kronor.
8 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 8 samt. Nr 44.