Bankoutskottets utlåtande nr 43.
1
Nr 43.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350), m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 8 april 1949 dagtecknad proposition nr 206, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), dels ock
medgiva, att Kungl. Maj :t må meddela förordnande som avses i 1 § valutalagen
i överensstämmelse med det förslag till förordning om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97). som fogats vid statsrådsprotokollet
den 1 april 1949.
Berörda författningsförslag äro av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939* 1, vilken jämlikt
lag den 28 maj 1948 (nr 247) gäller till och med den 30 juni 1949, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1950.
1 Senaste lydelse av 5 § se 1940: 613.
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 43.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
Bilaga.
Förslag
till
förordning om ändring i valutaförordningen den 25 februari
1940 (nr 97).
Härigenom förordnas, att 1, 6, 10, 12, 13, 16, 20, 24 och 26 §§ samt underrubriken
till 6—9 §§ valutaförordningen den 25 februari 19401 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Gällande lydelse.
1
I denna — — — svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår
fysisk person, svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 25 november 1939. Juridisk
person skall anses vara bosatt
i det land, där styrelsen har sitt säte
eller, om styrelse icke finnes, där
huvudkontoret är beläget.
Om införsel av betalningsmedel och
värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper.
6
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest
1) den, som är bosatt här i riket,
skall, i annat fall än i första stycket
avses, direkt eller genom annans förmedling
mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet, eller
1 Senaste lydelse se beträffande 6, 13 och
beträffande 16 och 24 §§ 1945:16.
Föreslagen lydelse.
§.
I denna---svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt
denna förordning, i vad angår
fysisk person, svensk medborgare
med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige
sedan den 1 januari 1947. Juridisk
person skall anses vara bosatt
i det land, där styrelsen har sitt säte
eller, om styrelse icke finnes, där
huvudkontoret är beläget.
Om införsel av betalningsmedel och
värdepapper, så ock om försäljning
av värdepapper med mera.
§•
Betalningsmedel så — — — till
riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock
erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling,
i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon,
som är bosatt i utlandet;
26 §§ 1944:693, beträffande 10 § 1940: 348 samt
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
3
Gällande lydelse.
2) den, som är bosatt här i riket,
skall ikläda sig gäld till någon som
är bosatt i utlandet, där ej fråga är
om ingående av köpeavtal på inom
branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
10
Utländska betalningsmedel — —
— valutalagen sägs.
I fråga---såsom innehavare.
Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.
12
Ändå att---under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,
dår fordringarna
tillhöra någon här i riket bosatt.
13
Här i riket bosatt, som gentemot
utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej
medgiva anstånd med eller uppskjuta
betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga
betalningsmedel med mindre det följer
av handelsbruk eller annan sedvänja
eller eljest betingas av omständigheterna.
Föreslagen lydelse.
2) lämna försträckning mot säkerhet
av borgen av någon, som år bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är
bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen
allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed
jämförliga åtgärder.
§•
Utländska betalningsmedel — —
— valutalagen sägs.
I fråga---såsom innehavare.
Yppas vid---mening, mel
lanmeningen.
Underlåter någon att fullgöra skyldighet,
som i första stycket sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt
vite.
§•
Ändå att —--under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden,
sd ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna
eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.
§•
Här i riket bosatt, som gentemot
utlandet äger rätt att kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet
gentemot utlandet, må ej
medgiva anstånd med eller uppskjuta
betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga
betalningsmedel, såvitt ej annat följer
av handelsbruk.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
Gällande lydelse.
Ej heller---liknande åtgär
der.
16
En var — — — gentemot utlandet.
Den som, —--bosatt person.
I förpliktelse, — — — eller guldmynt.
Där så erfordras för nödig upplysnings
vinnande, äger riksbanken vid
lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som
handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla
sina handelsböcker jämte
därtill hörande handlingar.
20
Lika med — — — försök därtill.
24
Brott mot — — — allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande
länsstyrelse att på framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommande
förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som i 16 §
fjärde stycket sägs.
Föreslagen lydelse.
Ej heller---liknande åtgär
der.
§•
En var--— gentemot utlan
det.
Den som,---bosatt person.
I förpliktelse,---eller guld
mynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet
varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt
vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande,
vid lämpligt vite förelägga
uppgiftsskyldig att för riksbanken eller
den, som handlar å riksbankens
vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker
jämte därtill hörande handlingar.
§•
Lika med —--försök därtill.
Vad i 19 § är stadgat angående
straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig
rätt eller tillstånd, som avses i nämnda
paragraf under 3), skall äga tilllåmpning
jämväl beträffande den
som uppsåtligen genom oriktig uppgift
försöker skaffa sig sådan rätt eller
sådant tillstånd.
§•
Brott mot — — — allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande
länsstyrelse att på framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommande
förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som i 10 §
fjärde stycket eller 16 § fjärde stycket
sägs.
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
5
Gällande lydelse.
26
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i förordningen den 3 mars 1916
om straff för olovlig varuutförsel
m. m. och lagen den 8 juni 1923 om
straff för olovlig varuinförsel är om
beslag och tillsyn stadgat äga motsvarande
tillämpning; dock att undersökning
å person må å ort och i
den ordning, som i sagda förordning
och lag stadgas, företagas närhelst
anledning därtill föreligger.
Där det---postverkets vård.
Föreslagen lydelse.
§•
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket
och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff
för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag och
tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person må
å ort och i den ordning, som i nämnda
författningar stadgas, företagas
närhelst anledning därtill föreligger.
Där det---postverkets vård.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 310 av herr Mannerskantz och den andra inom andra kammaren
under nr 397 av herr Edström jämte tre av kammarens övriga ledamöter.
I dessa motioner hemställes, att riksdagen måtte avslå propositionen.
Beträffande motiveringen för ovannämnda förslag får utskottet hänvisa
till propositionen och motionen I: 310.
Utskottets yttrande.
Mot förslaget att valutalagen i sin nuvarande lydelse skulle erhålla fortsatt
giltighet under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950 har utskottet
intet att erinra. Utskottet får därför tillstyrka bifall till propositionen i denna
del.
Vad härefter angår de föreslagna ändringarna i valutaförordningen, böra
dessa ses mot bakgrunden av att, med den knapphet i valutatillgångar som
nu råder, dessa i första hand måste reserveras för sådana ändamål, som
tillgodose folkhushållets intressen. Tendenser till spekulation mot svenska
kronan ha under den senaste tiden framträtt, vilka varit ägnade att motverka
valutamyndigheternas strävanden att hemtaga intjänta utländska valutor.
Även av andra skäl har en översyn av valutalagstiftningen ansetts
påkallad, och i propositionen har föreslagits viss skärpning av de i valutaförordningen
stadgade inskränkningarna i enskilda personers rätt att för
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
foga över sina utländska tillgångar. En precisering av innehållet och räckvidden
av vissa föreskrifter har dessutom enligt erfarenheten visat sig behövlig
och önskvärd i syfte att skapa klarhet, undanröja tvekan och stärka
valutamyndigheternas möjligheter att kontrollera betalningar och kapitalrörelser
samt ingripa mot överträdelser och kringgående av föreskrifterna.
Man rör sig här på ett ytterligt ömtåligt lagstiftningsområde, och det gäller
därför att tillse, att ingreppen i de enskilda medborgarnas rättigheter
icke göras större än nödvändigt, samtidigt som man har att beakta konsekvenserna
för våra utländska affärsförbindelser. Det är av synnerlig vikt,
att valutalagstiftningen icke till förfång för de lojala transaktionerna med
utlandet drives längre än som betingas av dess syfte, och lika angeläget är,
att bestämmelserna tillämpas med omdöme och smidighet. Enligt vad utskottet
har sig bekant, ha valutamyndigheterna fullgjort sin krävande uppgift
på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Varje skärpning av valutarestriklionerna
med därav följande vidgade befogenheter för myndigheterna ställer
emellertid ökade krav på deras kompetens och oväld. Departementschefen
har på ett flertal punkter förutsatt, att de föreslagna nya reglerna skola tilllämpas
med försiktighet, och i samband därmed erinrat, att riksbanken enligt
17 § valutaförordningen äger helt eller delvis eftergiva de skyldigheter,
som angivas i förordningen. Utskottet vill för sin del till fullo instämma i
vad departementschefen sålunda anfört. Då, såsom närmare framgår av utskottets
detaljbehandling av förslaget här nedan, starka skäl anförts till stöd
för de framlagda förslagen, har utskottet därför funnit sig böra biträda desamma
såsom innebärande av nuvarande valutaläge betingade nödvändiga
åtgärder. Samtidigt vill emellertid utskottet understryka önskvärdheten av
att en återgång snarast möjligt till friare förhållanden på valutaområdet med
alla medel eftersträvas.
Av det anförda följer, att utskottet icke kunnat biträda de i ämnet väckta
likalydande motionerna I: 310 och II: 397, i vilka yrkats avslag å propositionen.
Beträffande de i propositionen framlagda förslagen vill utskottet göra
följande uttalanden.
Enligt förslaget till ändring av 1 § valutaförordningen skall begreppet
bosatt här i riket utvidgas till att omfatta även sådana utländska medborgare,
som inflyttat till Sverige under tiden den 25 november 1939—den 31
december 1946. För dessa innebär ändringen i vissa avseenden fördelar,
men å andra sidan kunna de bli underkastade skyldighet att till riksbanken
hembjuda sina utlandstillgångar. I likhet med departementschefen vill
utskottet betona angelägenheten av att den föreslagna utvidgningen icke
tillämpas strängare än vad som är nödvändigt. Utskottet har också erfarit,
att därest hembudsfrågan skulle bli aktuell för nämnda grupp av utlänningar,
valutakontoret kommer att taga all skälig hänsyn till de i de särskilda
fallen föreliggande omständigheterna.
Enligt ett till 6 § fogat tillägg skall tillstånd av riksbanken erfordras,
därest den som är bosatt här i riket skall ikläda sig gäld mot borgen av
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
7
någon som är bosatt i utlandet. Även om såsom utredningen utvisar därmed
endast skulle stadfästas en praxis, som i viss utsträckning redan tilllämpats,
särskilt när det gäller genom affärsbankerna reglerade kreditavtal,
skulle bestämmelsen kunna medföra olägenheter och komplikationer.
Dessa torde emellertid, såsom departementschefen uttalat, i huvudsak kunna
undvikas med en smidig tillämpning. Under alla förhållanden synes bestämmelsen
kunna tjäna det avsedda syftet att förhindra illojala transaktioner.
I 10 och 16 §§ ha införts stadganden om rätt för riksbanken att förelägga
vite vid underlåtenhet att fullgöra viss däri omförmäld hembuds- resp. uppgiftsskyldighet.
I fråga om uttagande av vitet skulle det enligt 24 § andra
stycket ankomma på vederbörande länsstyrelse att, på framställning av
riksbanken, efter prövning av förekommande förhållanden förordna. Länsstyrelsen
skulle således ha att ingå i såväl saklig som formell prövning av
dylik framställning. En sådan anordning kan vara väl lämpad vid uttagande
av vite, som ålagts jämlikt 16 § fjärde stycket. I fråga om vite som förelagts
jämlikt 10 § kunna emellertid frågor av sådan beskaffenhet komma under
bedömande, att förutsättningarna för vitesföreläggandet böra prövas av domstol.
Av sådana frågor må nämnas bedömningar om vem som är ägare till utländska
betalningsmedel och annat, som avses med föreläggandet, om bulvanförhållande
föreligger m. m. Dylika frågor kunna vara av invecklad karaktär
och svårbedömbara. Enligt utskottets mening bör med hänsyn härtill omnämnandet
i förslagets 24 §, andra stycket, av 10 § fjärde stycket utgå. Förordnande
om uttagande av vite, som förelagts enligt sistnämnda paragraf, kommer
därigenom att efter allmänna regler falla under domstols prövning, varvid
möjlighet även till skälighetsprövning ernås. För tydlighetens skull bör dock
ett tillägg göras till paragrafen av innehåll att utdömande av vite enligt
10 § fjärde stycket ankommer på domstol. Utskottet framlägger i det följande
förslag härom.
Det i 12 § i dess nya lydelse upptagna stadgandet, att den som är här
i riket bosatt icke utan riksbankens tillstånd får förminska sitt innehav
av utländska värdepapper, avser närmast att förhindra »valutainlänning»
att avyttra i utlandet förevarande värdepapper till annan här i riket bosatt
person. Därigenom skulle innehavet av dylika tillgångar komma att regleras
på samma sätt som utländska fordringar och riksbanken erhålla möjlighet
att övervaka ifrågavarande värdepappersaffärer och hindra en icke
önskvärd kapitalexport. Däremot är det nya stadgandet icke avsett att hindra
normala transaktioner, omplaceringar eller försäljningar i och för hemtagning
av valuta. Riksbanken bär härjämte för avsikt att tills vidare medgiva
fri handel med i Sverige förvarade, härstädes börsnoterade utländska
värdepapper. På grund av det anförda bär utskottet icke funnit anledning
motsätta sig förevarande förslag.
Enligt valutaförordningens 13 §, första stycket, må avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel ej träffas »med mindre det följer
av handelsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingas av omständig
-
8
Banlcoatskottets utlåtande nr 43.
heterna». Denna alltför vaga och vittomfattande formulering har medfört,
att bestämmelsen kunnat utnyttjas i syfte att undvika hemtagning till Sverige
av intjänta utländska valutor. Ehuru inom fullmäktige delade meningar
rått om behovet av en skärpning av bestämmelsen, finner sig utskottet
med hänsyn till vikten av en otvetydig formulering kunna tillstyrka, att
stadgandet avfattas på sätt i propositionen föreslagits. Såsom departementschefen
erinrat, har riksbanken möjlighet att i särskilda fall dispensera från
den föreslagna bestämmelsen, vilket torde vara av betydelse, om eftergift
påkallas med hänsyn bl. a. till vårt lands exportintressen.
Förslaget innebär slutligen en utvidgning av bestämmelserna i 20 § om
straff vid försök. Departementschefen har ansett vissa betänkligheter kunna
anföras mot att, såsom förslaget innebär, kriminalisera försök att genom
oriktiga uppgifter förskaffa sig rätt till förvärv eller föryttring av utländska
betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt mynt
eller riksbankens tillstånd, där sådant erfordras. Även utskottet anser det
ur principiell synpunkt vara mindre tilltalande att på sätt här föreslås utvidga
det straffbelagda området för försök. Då utskottet det oaktat — liksom
departementschefen dock med tvekan — ansett sig böra godtaga förslaget,
har detta föranletts därav, att behov av straffbeläggning visat sig
föreligga, samt att åtal inför domstol kan anhängiggöras endast efter angivelse
av riksbanken (valutakontoret), varvid tydligt uppsåt måste vara för
handen. Åtalsmöjligheten bör självfallet tillgripas endast då alldeles särskilda
förhållanden föreligga. Detta är också, enligt vad utskottet inhämtat,
valutamyndigheternas avsikt. Det är slutligen anledning förmoda, att den
skärpta lagstiftningen skall medföra, att de uppgiftsskyldiga vinnlägga sig
om noggrannhet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 310 och II: 397,
må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition, dock att
24 § förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen
den 25 februari 1940 (nr 97) skall hava följande lydelse:
24 §.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Brott mot — — — allmän dom- Brott mot —----allmän domstol.
stol.
Det ankommer på vederbörande Det ankommer på vederbörande
länsstyrelse att på framställning av länsstyrelse att på framställning av
riksbanken, efter prövning av före- riksbanken, efter prövning av förekommande
förhållanden, förordna kommande förhållanden, förordna
om uttagande av vite, som i 10 § om uttagande av vite, som i 16 §
fjärde stycket eller 16 § fjärde styc- fjärde stycket sägs.
ket sägs.
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
9
Kungl. Maj.ts förslag: ■ •Utskottets förslag:
Utdömande av vite enligt 10 §
fjärde stycket ankommer på domstol
efter talan av allmän åklagare.
Stockholm den 17 maj 1949.
På bankoutskottets vägnar:
ÅKE WIBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Leander, Näsgård, Fahlander,
Mogård, Andersson i Tidaholm, Nordenson och Andersson i Örnsköldsvik;
från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby,
Fröderberg, Persson i Norrby, Nilsson i Landskrona*, Schmidt, Sköldin och
Johansson i Kalmar*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Wiberg och Nordenson, vilka anfört och hemställt följande:
»I sitt utlåtande understryker utskottet önskvärdheten av att en snar återgång
till friare förhållanden på valutaområdet med alla medel eftersträvas.
Samtidigt som vi helhjärtat instämma häri, vilja vi understryka vikten av
att en sådan ekonomisk politik föres, som inom rimlig tid leder till den
yttre balansens återställande. Då emellertid en balans tyvärr icke är för
handen och därmed en avgörande förutsättning för valutalagens avskaffande
i nuvarande stund icke förefinnes, vilja vi icke motsätta oss valutalagens
förlängning till den 30 juni 1950.
Vad utskottet vidare anför rörande försiktighet vid tillämpningen av valutaförordningens
bestämmelser såväl med hänsyn till den enskildes rätt
som affärslivets krav kunna vi ävenledes ansluta oss till. Folkhushållets
intressen gagnas av alt enskild rätt och affärslivets frihet värnas på detta
område. Tillgodoseendet av kortsiktiga önskemål — även om dessa t. o. m.
skulle vara mera allmänt omfattande — för konsumtionsändamål, som landet
i nuvarande läge faktiskt icke bär råd till, måste på längre sikt däremot
lända till skada.
Mot de föreslagna skärpningarna av valutaförordningen ha erinringar
riktats från olika håll bl. a. i de likalydande motionerna 1:310 av herr
2 Ilihang till riksdagens protokoll 19\9. 8 samt. Nr 43.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 43.
Mannerskantz och II: 397 av har Edström m. fl. Utskottet har också uttalat
viss tvekan mot en del av de ifrågasatta förslagen. Vi ha för vår del
kommit till uppfattningen att förslaget endast till viss del bör antagas.
Genom de nu föreslagna skärpningarna i förordningen utvidgas de redan
förut mycket långtgående befogenheter, lagstiftningen på detta område lägger
i valutamyndigheternas hand. Departementschefen hyser i medvetande
om detta förhållande en viss tvekan att tillägga myndigheterna än mer makt,
men bär övervunnit sin tvekan med tanke på att valutakontoret i sin tilllämpning
på allt sätt kan förväntas iakttaga återhållsamhet, visa största
möjliga hänsyn och begagna rättigheten att lämna dispens. Det kan ifrågasättas,
huruvida det är i allo riktigt att göra en så vittgående lagstiftning,
när redan från början förutsättes, att densamma skulle leda till icke önskvärda
resultat, om dess tillämpning icke inskränktes till att avse annat än
ytterlighetsfall.
Enligt den ifrågasatta ändringen av § 1 skulle valutaförordningens tilllämpning
utvidgas till att omfatta utländska medborgare, som inflyttat till
Sverige under tiden till och med utgången av år 1946. Visserligen är det
riktigt, att nackdelarna härav i viss utsträckning skulle kunna elimineras
genom riksbankens möjlighet att medgiva befrielse från eller lindring i de
skyldigheter, som äro angivna i förordningen. Det synes oss emellertid
som om förslaget om en generell utökning icke kan motiveras med tillräckligt
tungt vägande skäl.
Vidare föreslås skärpning av reglerna i § 13, första stycket. Härigenom
skulle enligt vår mening en alltför snäv gränsdragning uppkomma. Visserligen
föreligga, såsom departementschefen betonat, i detta fall liksom eljest
möjligheter för riksbanken att bevilja dispens. De olägenheter, som följa
av en ändring, kunna också i viss omfattning undanröjas genom en klok
tillämpning från valutakontorets sida. Med hänsyn till exportens intressen
bör den nuvarande ordningen kunna bestå, utan att för den skull några
mera påtagliga olägenheter för det allmänna torde behöva befaras.
Slutligen föreslås en utvidgning av bestämmelserna i § 20, medförande
straff icke endast för fullbordad handling utan också för försök till överträdelse.
Liksom departementschefen medger utskottet att vissa betänkligheter
kunna anföras mot detta förslag, vilka vi dela. Tillräckliga skäl för
den föreslagna ändringen synas oss icke föreligga.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställa vi,
att riksdagen måtte avslå de föreslagna ändringarna i
1, 13 och 20 §§ valutaförordningen.»
497662. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1949.