Bankoutskottets utlåtande nr il.
1
Nr 11.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1948, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1947, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1948, ävensom de redogörelser,
som av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å
dessa kontors förvaltning under samma år.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1948 har riksbanken erhållit
en vinst av 74 111 717 kronor 32 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda bos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1948, intill vilken
dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade
beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1949, ävensom de protokoll,
som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med
1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 8 samt. Nr 11—12.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1947—30 juni 1948, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1949 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o.
Valuta- och penningpolitiken.
Utskottet har vid sin granskning av riksbankens verksamhet under år
1948, liksom tidigare varit fallet, särskilt uppmärksammat bankofullmäktiges
åtgärder beträffande valuta- och penningpolitiken. En redogörelse härför
har lämnats i fullmäktiges berättelse till utskottet angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1948 (bankoutsk. mem. nr
1). Fullmäktiges redogörelse kommer att i det följande kompletteras bl. a.
med en översikt av vissa diskussioner i ämnet, som enligt fullmäktiges protokoll
förts inom fullmäktige. Såsom en bakgrund till denna översikt vill
utskottet först angiva de huvudsakliga dragen i den allmänna ekonomiska
utvecklingen under år 1948.
Det ekonomiska läget under år 1948 har i stort sett kännetecknats av
samma utvecklingstendenser, som härskade under år 1947. Dessa tendenser
ha dock icke under år 1948 framträtt med samma styrka som under närmast
föregående år, bl. a. till följd av statsmakternas åtgärder i syfte att minska
efterfrågeöverskottet och återställa den samhällsekonomiska balansen, vilka
åtgärder senast sammanfattats av regeringen den 28 oktober 1948 i ett
program om åtta punkter.1 Sålunda har den redan tidigare inledda investeringsbegränsande
politiken börjat få avsedd effekt. Härtill synes även i sin
mån ha bidragit, att kreditinstituten vid sin utlåning iakttagit en viss återhållsamhet.
Stabiliseringssträvandena ha även understötts genom budgetens
överbalansering. Det goda utfallet av 1948 års skörd har likaledes varit en
faktor av betydelse för utvecklingen mot en förbättrad balans mellan efterfrågan
och utbud. Skörderesultatet har dessutom underlättat prispolitiken
och hållit tillbaka kraven på inkomstförbättringar på jordbrukets område.
Av synnerlig betydelse i prisbildningssammanhanget har vidare varit den
återhållsamhet i fråga om inkomststegringar, som löntagarna särskilt sedan
mitten av år 1948 ålagt sig och vilken under hösten tagit sig uttryck i
en allmän överenskommelse mellan regeringen och arbetsmarknadens parter
om en förlängning av gällande avtal intill utgången av år 1949. En av förutsättningarna
härvidlag har utgjorts av den under våren genomförda lagstiftningen
om utdelningsbegränsning och vinststerilisering, varigenom före
-
1 Återgivna i bilaga till detta utlåtande.
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
3
tagarparten å sin sida bidragit till stabiliseringssträvandena. En viss skärpning
av priskontrollen har dessutom ägt rum.
Som en följd av den här redovisade utvecklingen inom den ekonomiska
politiken kunde mot årets slut konstateras, alt statsmakterna bringat det
inre läget under en viss kontroll. Den jämvikt, som härigenom åstadkommits
mellan landets produktiva resurser och anspråken på dessa, är emellertid
i hög grad beroende av de inom olika områden av det ekonomiska
systemet genomförda regleringarna och förutsätter för att bliva bestående
en betydande ökning av produktionen och sparandet. Redan de hittills uppnådda
resultaten ha emellertid verkat lugnande på den ekonomiska utvecklingen
inom landet. Även valuta-, penning- och kapitalmarknaderna ha
rönt ett stabiliserande inflytande av den förändring i den allmänna ekonomiska
situationen, som ägt rum under 1948.
Valutapolitiken. Det under år 1947 rådande valutautflödet fortsatte till en
början under år 1948. Utvecklingen bröts emellertid i september månad,
varefter en återströmning av valutor vidtog, vilken dock delvis torde ha varit
av säsongmässig karaktär. Avgörande för denna utveckling var handelsbalansens
gestaltning. Under oktober—december svängde denna om från
passiv till aktiv. För året i dess helhet blev resultatet av utrikeshandeln ett
importöverskott uppgående till omkring 900 miljoner kronor jämfört med
nära 2 miljarder kronor år 1947. Större delen av underskottet i varuutbytet
med utlandet kunde täckas genom fraktintäkter och andra osynliga inkomstposter,
varför belastningen på valutareserven kunde avsevärt begränsas.
Nettoresultatet av valutarörelserna under året blev därför en i jämförelse
med de närmast föregående åren förhållandevis obetydlig reduktion av valutareserven.
Av särskild betydelse är, att riksbankens guld- och dollarreserver under
året något stegrades. Det förtjänar framhållas, att ökningen av dollarbehållningen
icke är att tillskriva disposition av medel, som ställts till Sveriges
förfogande genom landets anslutning till den s. k. Marshallplanen. På grund
av tekniska omständigheter har nämligen vår dollartilldelning enligt denna
plan praktiskt taget icke kunnat utnyttjas i betalningshänseende under loppet
av år 1948. Däremot har riksbanken till fullföljande av den överenskommelse
angående multilateralt kompensationsförfarande, som träffats
mellan de till Marshallplanen anslutna staterna, ställt övertrasseringsrätter
i svenska kronor till förfogande för vissa länder, vilka av dessa utnyttjats i
större omfattning än riksbanken disponerat sina hos andra länder erhållna
övertrasseringsrätter.1
Det förhållandevis gynnsamma utfallet av betalningsbalansen under år
1948 har bl. a. vunnits till priset av en sträng begränsning av importen. Genom
den minskade tillförseln av nödvändiga råvaror och maskiner från utlandet
samt genom otillräcklig arbetskraft i åtskilliga exportindustrier har
1 De delar av dessa utnyttjade övertrasseringsrätter, för vilka motsvarande dollarbelopp
ännu icke erhållits, redovisas av riksbanken i dess veckorapport under »Övriga utländska tillgångar».
4
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
den inhemska produktionen utsatts för svårigheter, främst genom uppkomsten
av trånga sektioner i produktionsprocessen till töljd av knapphet på en
eller annan produktionsdetalj. Jämsides med att sålunda importen begränsats
har exporten stegrats. Denna stegring har försiggått trots en begynnande
försvagning av exportkonjunkturen. Omsvängningen på exportmarknaden
har varit särskilt framträdande beträffande avsättningsmöjligheterna
för pappersmassa i Förenta staterna. Under det gångna året ha pris- och
avsättningsproblemen för den svenska massaexporten på detta senare land
allt mera tillspetsats; mot årets slut hade försäljningarna praktiskt taget
upphört.
Nedgången av massaexporten till Förenta staterna under år 1948 har föranlett
successiva beskärningar av den importplan för dollarområdet, vilken
till sina allmänna drag fastställdes vid årsskiftet 1947/48. I syfte att undvika
en så stark sammanpressning av licensieringsramen för oundgängligen
nödvändig import från Förenta staterna, som eljest skulle ha blivit ofrånkomlig
till följd av de minskade dollarinkomsterna, ha de handelspolitiska
myndigheterna hänvänt sig till riksbanken med begäran om att i viss omfattning
få disponera valutareserven för att utfylla de löpande valutaintäkterna.
I anledning härav hava fullmäktige ställt vissa dollarbelopp till förfogande,
samtidigt som de understrukit de krav, som med utgångspunkt
från det trängda valutaläget måste ställas på den inre ekonomiska politiken.
De vikande tendenserna på exportmarknaden, främst avsättningssvårigheterna
för den svenska massaexporten till Förenta staterna, ha under året
i den allmänna diskussionen aktualiserat frågan om landets växelkurspolitik.
Inom bankofullmäktige har frågan varit föremål för överläggningar i
juli 1948 m. m.; några förslag om en växelkursjustering ha icke framställts.
Till växelkursfrågans ytterligare belysning ha senare under året vissa utredningar
verkställts inom riksbanken, varjämte chefen för konjunkturinstitutet
på fullmäktiges uppdrag utarbetat en promemoria med allmänna
ekonomiska synpunkter på det rådande valutakursläget. Frågan har nyligen
upptagits vid överläggningar mellan regeringen och representanter för näringslivet
i samband med meningsutbytet om de allmänna ekonomiska frågorna.
Enligt vad utskottet inhämtat, ha regeringen och fullmäktige icke
funnit någon förändring av växelkurserna påkallad.
Penningpolitiken. Med det samband som råder mellan riksbankens valutatransaktioner
och likviditetsförändringarna på penning- och kapitalmarknaderna
har den under år 1948 inträdda nedgången i valutautflödet resulterat
i en vid jämförelse med år 1947 minskad åtstramning av penning- och kapitalmarknaderna.
Likviditeten har därjämte förbättrats tack vare det förhållandet,
att den sedan krigets slut pågående kreditexpansionen under året
avtagit. Till denna utveckling har bl. a. bidragit den återhållsamhet vid kreditgivningen,
som kreditinstituten ålagt sig efter överenskommelser med
myndigheterna. Sålunda har den under 1947 träffade överenskommelsen med
svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen och jordbrultskasse
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
5
organisationen angående en frivillig begränsning av kreditgivningen kompletterats
efter förnyade överläggningar med affärsbankerna under våren 1948.
Dessa överläggningar ha bland annat berört frågan om en skärpning av
gällande kassareservbestämmelser. I anslutning härtill ha utredningar gjorts
om en mera omfattande beredskapslagstiftning i ämnet. En viss begränsad
utsträckning av dittillsvarande beredskapslagstiftning har också genomförts
från och med den 1 juli 1948. Efter förhandlingar, som chefen för försäkringsinspektionen
på uppdrag av chefen för finansdepartementet fört med
försäkringsbolagen, förklarade sig dessa i maj 1948 villiga att tills vidare
under sex månader icke minska sina innehav av stats- och hypoteksobligationer.
Med sparbankerna i enahanda syfte förda överläggningar ha resulterat
i en skrivelse från sparbanksföreningen till styrelserna för samtliga sparbanker
med uppmaning att vid långivning och likviditetspolitik beakta nödvändigheten
av återhållsamhet. I december 1948 ha vidare avtal träffats med
stadshypotekskassan, hypoteksbanken och AB Industrikredit angående viss
begränsning av dessa institutioners utlåning under år 1949.
Obligationer
och skattkammarväxlar
Skatlkammarvaxlar
Guld och utländska valutor
Milj. kr
3400
3200
3000
2800
2600
2400
2200
2000
1800
1600
1400
1200
1000
800
600
400
jan. febr. mars april mai juni |uli aug. sept. okt. nov. dcc.
1948
Riksbanken har under året fortsatt att reglera kursutvecklingen på obligationsmarknaden
genom stödköp till fasta kurser av vissa statens, hypoteksbankens
och stadshypotekskassans obligationer. På grund av marknads
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
situationen ha obligationer icke behövt upptagas i samma stora omfattning
som under år 1947. ökningen av riksbankens behållning av obligationer blev
därför 585 milj. kr. mot 958 milj. kr. år 1947. Riksbankens innehav av skattkammarväxlar
minskades under år 1948 med 15 milj. kr., medan innehavet
under år 1947 ökades med 245 milj. kr. Förändringarna under år 1948 i
riksbankens bokförda behållning av obligationer och skattkammarväxlar
framgå av förestående diagram, i vilket även åskådliggöras förändringarna
i riksbankens behållning av guld och utländska valutor (efter avdrag för
skuld till utländsk bank eller bankir).
Genom marknadsoperationerna har riksbanken under år 1948 liksom föregående
år hållit den effektiva räntan för av banken stödda obligationsemissioner
omkring treprocentsnivån. Riksbanken har härvid under hela året
tillämpat en stödkurs av 993/4 % för statens långa 3 % obligationer av åren
1945 och 1946. Kurserna på hvpoteksbankens och stadshypotekskassans samt
vissa äldre 3 % statslån ha däremot under året sänkts något. Diskontot och
riksbankens övriga räntesatser ävensom bankernas annonserade räntesatser
ha likaledes varit oförändrade under året. I fråga om andra räntesatser förmärktes
emellertid under årets tre första kvartal en viss dragning uppåt.
Diskontot på skattkammarväxlar på 3 månader var vid årets början ’/4 %.
Under året höjdes denna ränta först till 1 % och därefter till l1/, %, samtidigt
som löptiden förkortades. Vidare stego räntesatserna för kortfristiga lån
mellan affärsbankerna, s. k. dagslån, från iy2 till 2 % för lån på en
dag och från 2 till 2''/2 % för lån på tio dagars uppsägning. Den effektiva
räntan å obligationer, såväl korta som långa, vilkas kurser icke stöddes
av riksbanken, steg ävenledes. Räntesatsen på nyemitterade industriobligationer
höll sig under första hälften av året i allmänhet i 31/. %, men steg
sedan till 3V2 %. Postsparbanken, försäkringsbolag m. fl. höjde under sommaren
räntan å kommunallån med 0,i % och å bundna inteckningslån mot
botteninteckningar med 0,i å 0,is % till 3,2 å 3,25 %, medan räntan å bundna
sekundärlån från bostadskreditkassan höjdes med 1/l % till 31/* %, vartill
under vissa tider kom kapitalrabatt. Under årets sista kvartal inträdde en
avmattning i stegringstendenserna, särskilt sedan regeringen i sitt i oktober
offentliggjorda ekonomiska program uttalat sig mot en räntehöjning. I december
inträffade en tydlig omsvängning i ränteläget, som tog sig uttryck i
stigande kurser på obligationsmarknaden. Innan närmare redogörelse lämnas
för utvecklingen under december, synes det lämpligt att redovisa de
överväganden och beslut av fullmäktige, som i viss mån betingade förändringen
av läget. Av fullmäktiges protokoll inhämtas härom i huvudsak följande.
Redan den 15 januari 1948 yrkade riksbankschefen Rooth — i enlighet
med sin alltsedan september 1947 intagna ståndpunkt — att fullmäktige
måtte besluta, att riksbanken skulle upphöra att köpa obligationer i den
omfattning som dittills ägt rum.
Riksbankschefen framhöll därvid, att den återhållsamhet i kreditgivningen,
som åstadkommits genom de med banker, sparbanker och jordbrukskassorna
träffade överenskommelserna, måste skärpas genom en åtstraman
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
7
de politik från riksbankens egen sida. Vidare motiverade riksbankschefen
sitt yrkande med att centralbanken i en högkonjunktur borde strama till
marknaden, liksom den borde göra marknaden lättare i en nedåtgående
konjunktur. Den åtstramning, som kunde vinnas, därest riksbankens obligationsköp
upphörde, skulle göra näringslivet intresserat av att aktivt medverka
till en omprövning av uppgjorda planer på investeringar och inköp
från utlandet. Härtill komme, att den planerade steriliseringen av vissa aktiebolags
vinster förefölle orimlig, därest riksbanken samtidigt skulle fortsätta
att genom obligationsköp i dittillsvarande omfattning omintetgöra den åtstramning,
som man avsett, då man genomförde steriliseringen. Riksbankschefen
erinrade slutligen om att Sverige genom sin anslutning till Marshallplanen
bland annat förbundit sig att genomföra finansiell och monetär stabilitet.
Däri inginge bl. a. att för framtiden begränsa anspråken på centralbanken.
I anledning av riksbankschefens yrkande tillsatte fullmäktige en expertkommitté
med uppdrag att skyndsamt verkställa en allmän översyn av de
möjligheter statsmakterna äga att förhindra icke önskvärd kreditgivning.
Kommittén skulle i detta syfte bl. a. uppmärksamma frågan om bankernas
utlåningsrätt samt bestämmelserna om bankaktiebolagens kassareserv. Vidare
skulle kommittén undersöka hypoteksinstitutens upplåningsbehov samt
möjligheten av att begränsa uppläggningen av nya obligationslån i marknaden.
Slutligen skulle kommittén söka bedöma, huruvida en förhandling
med banker, sparbanker och försäkringsbolag i syfte att träffa överenskommelse
om den närmaste tidens penningpolitiska angelägenheter kunde
anses framkomlig. — Sedan kommittén för fullmäktige redovisat resultatet
av sina utredningar samt vissa ytterligare utredningar förebragts, kallades
representanter för de större affärsbankerna till överläggningar med fullmäktige.
På grundval av de sålunda verkställda utredningarna och överläggningarna
beslöto fullmäktige den 11 mars, att riksbanken för det dåvarande
icke skulle företaga någon ändring i fråga om stödköpskurserna,
och avslogo därmed riksbankschefens den 15 januari gjorda framställning
i ärendet. Bakom detta ståndpunktstagande låg önskemålet om ett bibehållande
av räntenivån, vilket krävde fortsatta stödköp.
Samtidigt som fullmäktige den 11 mars avgjorde stödköpsfrågan beslöto
de att upptaga förhandlingar med affärsbankerna om en ytterligare begränsning
av dessas kreditgivning. Sådana överläggningar höllos sedermera
den 13 och 18 mars. Överläggningarna resulterade bl. a. i en skrivelse från
svenska bankföreningen till medlemsbankerna, vari dessa ånyo uppmanades
att var för sig frivilligt iakttaga en skärpt återhållsamhet i krcditgivningen.
Riksbankschefen fann emellertid icke den förnyade överenskommelsen
med affärsbankerna vara till fyllest i det läge, som förelåg, utan yrkade den
31 mars, att fullmäktige måtte fatta beslut dels om att upphöra med köp
av hypoteksbankens och stadshypotekskassans obligationer, dels att söka
åstadkomma en fri marknad även i statens långa tre procents obligationer
med ett bottenläge av en noterad köpkurs av 95’/2 % för statens treprocentsobligationer
av 1945 och 1946. Avsikten skulle emellertid vara att om möj
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr It.
ligt söka åstadkomma en fri marknad utöver nämnda kurs. Vid den fortsatta
behandlingen av frågan anförde fullmäktiges ordförande den 2 april
1948 i huvudsak följande:
Man måste för det första fråga sig, huruvida en kurssättning på 95''A
procent vore möjlig att genomföra, utan att den faktiskt komme att medföra
en större ränteförskjutning än den höjning av räntan på bundna inteckningslån
och långa obligationer med 1/i procent, som detta innebure.
Man hade för det andra att bedöma, huruvida den föreslagna kurssättningen
verkligen i någon nämnvärd omfattning skulle begränsa tvånget för riksbanken
att i marknaden upptaga obligationer. Man hade slutligen för det
tredje att taga ställning till frågan, huruvida utvecklingen vore sådan, att
riksbanken fortsättningsvis komme att ställas inför avsevärda krav på stödköp.
För den händelse det vore klart, att den ifrågasatta kurssättningen icke
skulle medföra en förändring av ränteläget, att den i nämnvärd utsträckning
skulle minska behovet av stödköp och att den skulle medföra en önskad
förbättring av riksbankens läge i den fortsatta marknadsutvecklingen,
syntes riksbankschefens förslag böra godtagas. Riksbankschefens framställda
yrkande vore resultatet av överväganden enligt dessa linjer. Fullmäktiges
ordförande förklarade sig sakna en sådan förstahandskännedom
om marknadsförhållandena, att han med stöd därav kunde jäva riktigheten
i riksbankschefens bedömning för förutsättningarna av den föreslagna åtgärden.
Under sådana förhållanden och då riksbankschefen tillmätte sitt
förslag avgörande vikt, vore den enda möjliga ståndpunkten för ordföranden
att på riksbankschefens auktoritet i vad avsåge de förut angivna förutsättningarna
för den föreslagna åtgärden — och i den meningen på hans
ansvar — förklara sig beredd att godtaga den slutsats som logiskt följde av
riksbankschefens bedömning av läget.
Under de fortsatta diskussionerna i ärendet den 8 april inom fullmäktige
hemställde vice ordföranden, deputeraden Hall, om uppskov med frågans
avgörande med hänsyn till de pågående förhandlingarna med de statsanställda
angående en bindning av det rörliga tillägget. Riksbankschefen
motsatte sig ett sådant uppskov. Majoriteten inom fullmäktige fann dock,
att den dittillsvarande räntestabiliseringspolitiken under de förhandenvarande
omständigheterna icke borde uppgivas och att man tills vidare finge arbeta
med de medel, som stodo till buds inom räntestabiliseringspolitikens
ram. Fullmäktige beslöto därför att tills vidare bordlägga det av riksbankschefen
den 31 mars väckta förslaget.
Den 2 juli 1948 framhöll riksbankschefen, att han, efter den oro på obligationsmarknaden,
som uppstått under maj och juni, icke längre ansåg det
möjligt att åstadkomma stabilitet på marknaden genom en köpkurs av
95y2 %på vissa statsobligationer, d. v. s. en räntehöjning av ’/, %. Han hemställde
därför, att fullmäktige måtte heslula att från och med den 5 i samma
månad dels höja diskontot och samtliga övriga räntor inklusive returdiskontot
med en halv procent, dels avstå från inköp av hypoteksbankens och
stadshypotekskassans obligationer, dels begränsa inköpen av statens obligationer,
bl. a. genom att till en början icke till en fix kurs inköpa allt som
utbjödes och att icke heller annat än vid vissa tillfällen och i kursreglerande
syfte köpa äldre statslån. Efter diskussion beslöto fullmäktige följande dag
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
9
att icke företaga någon förändring av diskontot. Övriga av riksbankschefen
framställda förslag bordlädes. Riksbankschefens förslag biträddes av herr
Hagberg, under det att fullmäktiges vice ordförande samt herrar Björnsson,
Gränebo, Allan Andersson och Alf Johansson motsatte sig förslaget.
Då fullmäktige sålunda icke ville uppgiva stödköps- och räntestabiliseringspolitiken,
gällde det att i det rådande läget finna andra utvägar att1
åstadkomma den åtstramning på penning- och kapitalmarknaden, som krävdes
för att minska underlaget för bankernas kreditgivning. I detta syfte
hade redan i början av året beslut fattats om sterilisering av en del av företagens
vinster genom insättning på spärrkonto i riksbanken. Vid fullmäktiges
sammanträde den 8 oktober framlade vice ordföranden ett program
syftande till en ytterligare åtstramning av kreditmarknaden. Programmet
gick ut på att åstadkomma ett successivt upphörande med obligationsköpen
genom samarbete med kreditinstituten. Postsparbanken, pensionsstyrelsen
och riksförsäkringsanstalten skulle i möjligaste mån placera sina medel
i obligationer för att på så sätt undvika trycket på riksbanken. Hypoteksinstitutionerna
skulle fortsätta sin kreditgivning men i minskad omfattning
och i regel endast för finansiering av nybyggda fastigheter. Överflyttning
av äldre krediter från andra institut till hypoteksbanken och stadshypotekskassan
skulle icke få ske. Genom förhandlingar med försäkringsbolagen
borde man söka förmå dessa att placera en större del av sina medel
i obligationer. Sparbankerna borde påverkas i syfte att åvägabringa en
begränsning av sina obligationsförsäljningar.
Vid den fortsatta handläggningen av ärendet den 14 oktober framhöll
vice ordföranden vikten av att — innan förhandlingar upptoges med kreditinstitutionerna
enligt nyss omförmälda riktlinjer — bankofullmäktige
gjorde ett uttalande om vilket ränteläge riksbanken ämnade hålla. Vice
ordföranden hemställde därför, att fullmäktige måtte uttala, att riksbanken
avsåge att hålla treprocentsläget. Häremot uttalade riksbankschefen, att frågan
vore av den räckvidd, att den borde underställas bankoutskottet och
riksdagen. Om riksdagen avskreve räntan som ett medel, vilket erfordrades
för att tillsammans med andra åtgärder nå ekonomisk balans, ville riksbankschefen
ifrågasätta, huruvida man senare kunde använda räntevapnet.
Han kunde därför icke vara med om ett beslut, som avsåge att binda räntan
vid tre procent. Riksbankschefen meddelade i detta sammanhang, att fullmäktiges
ordförande, som vid tillfället vistades utom riket, bemyndigat honom
att framföra till fullmäktige, att eu räntehöjning även enligt ordförandens
mening vore en förutsättning för förhandlingarna med kreditinstituten.
I ärendet anförde vidare herr Alf Johansson bl. a. följande:
Det funnes nu anledning att taga ställning i räntefrågan, därför att dagens
läge på penningmarknaden nödvändiggjorde ett ställningstagande. Vid tidigare
räntediskussioner i fullmäktige hade herr Johansson uttalat som sin
mening, att det icke funnes något hållbart skäl för eu räntestegring. Han
vore fortfarande av den meningen, att i dagens läge riskerna för skadliga
återverkningar — framför allt på det känsliga avtalsläget på arbetsmarknaden
■— övervägde de mycket osäkra fördelar, man kunde vinna på en räntesteg
-
10 Bankoutskottets utlåtande nr 11.
ring. Hittills hade räntefrågan stått i tecknet »vänta och se»; man hade velat
avvakta effekten av de alternativa åtgärder man arbetat med. Nu kunde
man skönja dessa effekter. Man hade visserligen ännu icke kommit fram till
ett balanserat läge, men så mycket vore säkert, att bristen på balans under
det senaste året hade mildrats. Det enda argument för en räntestegring, som
kunde anföras, vore att man på kreditmarknaden allmänt väntade stigande
ränta. Detta betydde, att alla åtgärder, som vidtoges för att bevara ränteläget,
motarbetades av dessa förväntningar. Från dessa utgångspunkter kunde
lian icke komma till annat resultat än att man konsekvent — och mera
konsekvent an vad som skett sista halvåret — borde fullfölja strävandena
tor en räntestabilisering.
Efter ytterligare diskussion beslöto fullmäktige samma dag (den 14 oktober)
att bibehålla dåvarande diskonto och obligationskurser. I anslutning
härtill hemställde den 11 november vice ordföranden — som fann att beslutet
finge anses innebära, att ränteläget skulle stabiliseras på basis av en nivå
på 3 procent för statens obligationslån av 1945 och 1946 — att beslutet måtte
understrykas genom att de olika obligationskurserna justerades så, att de
överensstämde med ett ränteläge av tre procent för alla guldkantade obligationer.
En översyn av de dittills tillämpade kurserna vore därför nödvändig.
Kursen på de obligationer, som riksbanken övertog direkt från stadshypotekskassan
och hypoteksbanken, borde bestämmas till 99 3/4 %. Fullmäktige
beslöto i enlighet med vice ordförandens hemställan. Med anledning härav
förklarade riksbankschefen, att beslutet, som bland annat innebure ätt riksbanken
tvingades att höja ett betydande antal obligationskurser, strede mot
den linje, som han ansåge, att riksbanken borde fullfölja, varför han komme
att begära sitt entledigande från befattningen som bankofullmäktig.
Den 4 december biföll riksdagen riksbankschefens framställning om entledigande
från uppdraget att vara fullmäktig i riksbanken. Framställningen
är intagen såsom bilaga vid kamrarnas protokoll för samma dag. — Sedan
riksdagens valmän för utseende av fullmäktige i riksbanken den 9 december
utsett envoyén Klas Böök till fullmäktig i Rooths ställe, utsågs Böök följande
dag av bankofullmäktige till riksbankschef.
Fullmäktiges ordförande entledigades av Kungl. Maj :t på egen begäran
från sitt uppdrag i riksbanken den 3 december. Till hans efterträdare utsåg
Kungl. Maj :t samtidigt landshövdingen Conrad Jonsson.
I anslutning till genomförandet av fullmäktiges ovannämnda beslut av den
11 november, vilket icke trädde i kraft förrän i december, bemyndigades direktionen
på förslag av den nye riksbankschefen att fastställa de stödkurser
och låta verkställa de obligationsköp, som kunde vara erforderliga för etablerande
av en effektiv treprocentsnivå för långfristiga guldkantade obligationer
samt en successivt fallande räntenivå för mera kortfristiga dylika obligationer.
Ställningstagandet beträffande räntefrågan och stödköpspolitiken fick
omedelbara konsekvenser för den faktiska utvecklingen på penning- och kapitalmarknaden.
Av särskild betydelse voro de nya tekniska principerna för
stödköpspolitiken, som inneburo ett konsekvent och likformigt genomföran
-
Bankoutskottets utlåtande nr- It.
11
de av treprocentslinjen i hela räntestrukturen, i det att övriga obligationskurser
anpassats till kurserna för statens långa treprocents obligationer av
åren 1945 och 1946. Detta har medfört, att kurserna för övriga långa obligationer,
såsom kommun- och industriobligationer, närmat sig kursnivån för
de ledande statsobligationerna. I slutet av december höjde riksbanken köpkursen
för direkt från stadshypotekskassan och hypoteksbanken övertagna
3 % obligationer från 99,is resp. 99,25 till 99 s/4 %. Det ändrade läget har dessutom
tagit sig uttryck i en allmän sänkning av de korta och medellånga
obligationsräntorna och diskontot på skattkammarväxlarna. I december
sänktes nämnda diskonto till 1 %, samtidigt som löptiden förlängdes till 3
månader. Utvecklingen belyses av nedanstående tablå.
Avkastning å vissa statens obligationer med kortare löptid m. m.
Lånets återstående löptid
ett halvt år ca
två och ett halvt år »
därutöver »
2- å 3-månaders skattkammarväxlar,
diskonto
3°/12 194 7 30/n 1948 30/i2 1948
2,0 % 1,7 %
2,25 % 2,8 % 2,7 %
2,4—2,9 % 3,1—3,2 % 2,9—3,o %
s/4 / 1 1/a % 1 "/•
På grund av den förskjutning i uppåtgående riktning, som sålunda inträffat
på obligationsmarknaden, har den tidigare rådande tendensen till
höjning av inteckningsräntan upphört. Omsvängningen i marknadsläget har
även framträtt däri, att riksbankens obligationsköp mot slutet av året upphört
för att i början av år 1949 avlösas av försäljningar.
Det bör anmärkas, att här redovisade omslag på penning- och kapitalmarknaden
icke uteslutande få tillskrivas riksbankspolitiken. Marknadslägets
ändring har även haft en reell bakgrund i — förutom investeringsbegränsningen
— den förbättring i likviditetsläget, som ägt rum till följd av
omsvängningen på valutamarknaden. Såsom ovan angivits, har nämligen
den tidigare pågående indragningen av betalningsmedel till riksbanken i
samband med bankens valutaförsäljningar förbytts i en förstärkning av
marknadens likviditet genom att försäljningarna upphört under årets sista
månader. Riksbanken har i stället köpt utländsk valuta under hösten och
därmed tillfört marknaden betalningsmedel utan att detta neutraliserats genom
andra transaktioner.
Utskottet. Beträffande den ekonomiska politiken ha strävandena under
år 1948 mera målmedvetet än tidigare inriktats på att återställa den samhällsekonomiska
balansen. Den ekonomiska debatten inträdde efter andrakammarvalen
i ett lugnare skede, och regeringen har, sedan den i oktober
1948 i åtta punkter sammanfattat de riktlinjer för den ekonomiska politiken,
som enligt dess mening måste följas och vilka i stort sett sammanfalla
med bankoutskottets rekommendationer under de senaste åren, sökt samverkan
med näringslivets organisationer för att nå det gemensamma målet.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
En stabilisering av löneläget har vunnits genom de under hösten träffade
överenskommelserna med löntagarorganisationerna att avstå från generella
krav på lönestegringar intill slutet av år 1949. Dessa överenskommelser ha
fått ökad tyngd genom att de förutsätta icke blott ett oförändrat prisläge
utan även en medverkan från övriga inkomsttagargrupper. Investeringsbegränsning,
importreglering, åtgärder för ökning av produktionen och exporten,
partiell reglering av kreditmarknaden, skärpt priskontroll och överbalansering
av budgeten äro de medel, vilka under det gångna året använts
för att minska spänningen mellan varutillgång och varuefterfrågan. Under
åiets senare del ha till följd härav inflationstendenserna inom landet bragts
under bättre kontroll.
Riksbankens direkta inflytande på utvecklingen inom det ekonomiska
livet ligger på valuta- och penningpolitikens områden. Vad valutapolitiken
beträffar ha fullmäktiges åtgärder i första hand inriktats på att söka förhindra
en ytterligare minskning av den samlade guld- och valutareserven,
särskilt tillgångarna i guld och dollar, vilka under år 1947 undergingo en
betydande nedgång på grund av den då forcerade importen. Med tillfredsställelse
kan konstateras, att minskningen i reserven upphört under senare
hälften av år 1948.
Trots den relativa förbättringen av valutaställningen och trots den i år
påräkneliga dollartilldelningen enligt Marshallplanen bör emellertid vid
importpolitiken beaktas önskvärdheten av att uppbringa guld- och valutareserven
till en betryggande storlek, så att vår rörelsefrihet på handelspolitikens
område återställes och den allmänna beredskapen stärkes. Med hänsyn
härtill och då det är av stor betydelse, att importen av livsviktiga varor
i görligaste mån upprätthålles, måste, samtidigt som importen av mindre
nödvändiga varor begränsas, olika åtgärder prövas för att söka öka exporten.
Exportexpansionen försvåras emellertid av ökad konkurrens på utländska
marknader, där tendenser till en omsvängning av konjunkturerna kunnat
skönjas, samt av jämförelsevis höga inhemska priser och kostnader. Försämrade
avsättningsmöjligheter och fallande priser ha framträtt, särskilt för
pappersmassa i Förenta staterna, vilket sannolikt kommer att framtvinga
en krympning av importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands på våra
import- och exportvaror kan sålunda rubba de uppgjorda planerna. Desto
angelägnare är det, att den ekonomiska politiken inom landet konsekvent
fullföljes enligt de uppdragna riktlinjerna, så att icke blott inflationstrycket
hålles tillbaka och ytterligare kostnadsstegringar undvikas utan även kostnadsnivån
anpassas efter förhållandena under det övergångsskede från varubrist
till mera normal tillgång, vari världen nu synes befinna sig.
Såsom ett medel att främja exporten har särskilt från kretsar, som stå
exportintressena nära, under år 1948 framförts förslag om en depreciering
av den svenska kronan. Denna tanke har emellertid, såsom den ovan lämnade
redogörelsen utvisar, icke vunnit någon anslutning inom regeringen
och fullmäktige. Den sålunda intagna ståndpunkten synes utskottet ha varit
välgrundad.
Bankoutskottets utlåtande nr tl.
13
Såsom redogörelsen för penningpolitiken visar, liar den dominerande fragan
inom fullmäktiges verksamhet på detta område under år 1948 gällt riksbankens
obligationsköp och det därmed sammanhängande spörsmålet om
räntenivån. Motsättningar härvidlag ha gjort sig gällande inom fullmäktige.
Sålunda har dåvarande riksbankschefen påyrkat begränsning eller upphörande
av obligationsköpen såsom ägnade att försvåra stabiliseringen av penningvärdet.
Då tanken härpå icke vunnit anslutning från fullmäktiges sida,
har riksbankschefen, i viss m.ån understödd av fullmäktiges ordförande och
med instämmande helt av en annan fullmäktig, framställt krav på sänkning
av riksbankens köpkurser. Även krav på direkt räntehöjning ha framförts
av riksbankschefen. Fullmäktiges majoritet beslöt emellertid i stället att i
december 1948 genomföra en uppjustering av obligationskurserna till en
fullt effektiv treprocentsnivå för långa lån. Ett bibehållande av räntenivån
har av majoriteten betraktats som en oeftergivlig förutsättning för realiserandet
av det allmänna ekonomiska programmet. En räntehöjning har nämligen
i nuvarande läge ansetts innebära risker för hyres- och prisstegringar
och jämväl i övrigt strida mot den inledda pris- och inkomststabiliseringspolitiken.
Utskottet bär ovan redogjort för de förändringar beträffande riksbanksledningen,
som de föreliggande meningsskilj aktigheterna inom fullmäktige medfört,
liksom ock för den omsvängning i marknadsläget, som kommit tdl
synes efter det fullmäktiges beslut om bibehållande av räntenivån offentliggjordes.
Även om, såsom redan framhållits, jämväl andra orsaker bidragit
till omsvängningen, finner utskottet beklagligt, att räntefrågan först efter
drygt ett års överväganden kunnat bringas till en definitiv lösning. Läget på
kapitalmarknaden kom härigenom att präglas av en ovisshet, som icke var
ägnad att underlätta stabiliseringssträvandena.
Vad själva räntefrågan beträffar, är utskottet i likhet med fullmäktiges
majoritet av den uppfattningen, att en räntestegring under rådande läge
skulle ha medfört allvarliga svårigheter för den ekonomiska politiken. Denna
ståndpunkt innebär icke, att räntan tör framtiden avlysts såsom penningpolitisk
regulator. Under andra ekonomiska förhållanden torde möjligheterna
till ränteförändringar alltjämt vara av betydelse för riksbanken i dess
valutavårdande verksamhet.
Riksbankens obligationsköp ha under första halvåret 1948 liksom under år
1947 varit ägnade att motverka den åtstramning av penningmarknaden, som
bankens valutaförsäljningar innebära, och vilken eljest skulle ha blivit besvärande
för näringslivets betalningsmedelsförsörjning. Under senare delen
av år 1948 avtogo valutaförsäljningarna för att slutligen helt upphöra och
ersättas av valutaköp, medan stödköpen av obligationer alltjämt fortgingo.
Det är naturligt, alt en utveckling av denna art kunnat inge betänkligheter
hos dem, som i en effektiv kreditbegränsning se ett av de verksammaste
medlen att dämpa överkonjunkturen. Den genom obligations- och valutaköpen
under senare halvåret 1948 åstadkomna ökade lättnaden på penningmarknaden
bär dock icke medfört någon kreditexpansion utan i stället av
Rankoutskotteis utlåtande nr It.
kreditinrättningarna utnyttjats för att förbättra deras likviditet. Den försiktighet,
som härvid iakttagits av kreditinstituten, har stått i samklang
med de överenskommelser om återhållsamhet i kreditgivningen, som träffats
med riksbanken.
Genom ovannämnda och andra regleringsåtgärder har kapitalmarknaden
fått sin lörelsefrihet i viss mån beskuren, men åtgärderna ha i rådande läge
varit nödvändiga för att med bibehållen räntenivå i möjligaste mån hålla kapitalanspråken
inom gränserna för det verkliga nysparandet och sålunda
motverka ett inflatoriskt tryck från investeringssektorn. Det synes utskottet
angeläget att i detta sammanhang betona önskvärdheten av att en återgång
till friare förhållanden på kapitalmarknaden snarast möjligt kommer till
stånd. På detta område är det — liksom beträffande utrikeshandeln — av
grundläggande betydelse för möjligheterna att avskaffa regleringarna, att
den inre balansen i samhällsekonomien återställes.
Utskottet har under de senare åren vid olika tillfällen framhållit vikten av
att under inflationskonjunkturen en sådan penningpolitik föres, att penning-
och kapitalmarknaderna icke ingives en känsla av penningriklighet En
viss penningknapphet hos kreditinstituten kan nämligen utöva en nyttig
återhållande inverkan på den utanför statens kontroll liggande enskilda
investeringen. Visserligen har, såsom nyss framhållits, den ökade lättnad på
penningmarknaden, som i stort sett karakteriserat utvecklingen under år
1948, icke utlöst någon kreditexpansion. Stramhet på penningmarknaden är
emellertid ett verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande kreditefterfrågan
och bör därför, inom ramen för rådande ränteläge, eftersträvas
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o.
Förlagsväxelkredit- till Aktiebolaget Aerotransport.
Revisorerna hava under § 12 i sin berättelse angående riksbanken uppmärksammat,
att fullmäktige i riksbanken den 26 oktober 1948 beviljat
Aktiebolaget Aerotransport (ABA) en förlagsväxelkredit intill den 1 april
1949 med ett belopp av högst 15 miljoner kronor och därvid till en början
lämnat följande redogörelse:
mWtTeTai\dn års, r,iks(T§ bemyndigade Kungl. Maj :t att godkänna uppkontinenSgIi
m ''Ä Tf- k", AktieboIaget Aerotransport och Svensk interifrJi
o! T • rf,fl.k.aktieboIag ora sammanförande av den svenska regulinr
ni t3''!6" 1 Gtt fTTag och anvisade i samband därmed 5 miljoner krostaten
tifieckni-ngnan a*hT 1 Aktiebolaget Aerotransport. Avsikten var, att
staten till pari skulle teckna det antal aktier, som erfordrades för att sta
T
fTU,le fPPSf..1111 höSst 30 miljoner kronor. Det verkliga medelsbeho\et
kunde dock ej for det dåvarande angivas, enär detta bl. a. vore
beroende av blivande värdering av ABA:s rörelse.
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
15
Riksdagen beslöt vidare, att lån ur luftfartslånefonden må under i statsrådsprotokollet
angivna villkor beviljas för inköp av flygplan, motorer in. in.
Detta innebar utvidgade lånemöjligheter med avseende å såväl låneobjekten
som lånebeloppen. Statsutskottet uttalade viss tveksamhet rörande lämpligheten
av att i förordad omfattning vidga möjligheterna att bevilja lån ur
luftfartslånefonden men ville icke motsätta sig förslaget. Utskottet förutsatte
emellertid, att låneverksamheten inom de uppdragna gränserna bedreves
med tillbörlig försiktighet. Detta statsutskottets uttalande lämnades av riksdagen
utan erinran.
Då fullmäktige den 18 oktober i år upptogo frågan om viss kredit till
ABA, finnes i protokollet antecknat, att före sammanträdet fullmäktiges
ledamöter tillställts en inom kommunikationsdepartementet upprättad PM
angående ABA:s ekonomiska läge. Denna PM finnes dock icke vidfogad protokollet.
Vid protokollet för den 21 oktober finnas fogade dels inom riksbanken
upprättad promemoria för de förhandlingar, som förts i ärendet, och dels
skrivelse i ärendet från kommunikationsministern till riksbankschefen
Rooth. Enligt denna skrivelse har kommunikationsministern för avsikt att
framdeles föreslå Ivungl. Maj :t alt hos riksdagen äska det anslag, som erfordras
för fullgörande av statens skyldigheter enligt ovan nämnda avtal,
och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone
den utsträckning, som erfordras för överflyttning av den kredit,
riksbanken kan komma att lämna ABA, till lån ur fonden.
I den ovan nämnda inom riksbanken upprättade promemorian finnes
vidare omnämnt, att kommunikationsministern uttalat, att han ansåge det
angeläget att riksbanken beviljade krediten.
Den ovan nämnda värderingen av ABA:s rörelse har numera slutförts
av särskilt utsedda värderingsmän och resultatet i slutet av november överlämnats
till ABA. Huruvida något om värderingens resultat varit av fullmäktige
känt vid kreditens beviljande framgår ej av fullmäktiges protokoll.»
För egen del hava revisorerna gjort följande uttalanden i ärendet:
»Revisorerna, som icke haft möjlighet att bedöma ABA:s kreditvärdighet
och sakna kännedom om det uppskattade värdet av ABA:s tillgångar, kunna
icke finna annat än att riksdagens prövning av utlovat förslag om ökning
av luftfartslånefonden beskurits genom den nu beviljade krediten, som
uppenbarligen beviljats bl. a. med hänsyn till att riksbanken efter sådan
ökning skulle befrias från detta engagemang.
Revisorerna finner det vidare anmärkningsvärt, att den promemoria, som
åtminstone delvis synes ha legat till grund för fullmäktiges beslut, icke
finnes bifogad fullmäktiges protokoll.»
Över revisorernas uttalanden hava fullmäktige i riksbanken i skrivelse
till utskottet den 20 januari 1949 avgivit följande yttrande:
»Vad först angår revisorernas uppfattning att riksdagens prövning av kommande
förslag om ökning av luftfartslånefonden skulle hava beskurits genom
att fullmäktige beviljat den ifrågavarande krediten, vilja fullmäktige till en
början erinra om alt 1948 års riksdag på grundval av proposition nr 170
bemyndigade Kungl. Maj :t att med vissa i propositionen föreslagna ändringar
godkänna vid denna fogat förslag till avtal mellan ABA och Svensk interkontinental
lufttrafik aktiebolag (SILA) om sammanförande av den svenska
reguljära luftfarten i ett företag samt att med SILA träffa avtal i ämnet i
enlighet med vad i propositionen förordats. Ifrågavarande avtal, som dagtecknats
den 5 maj 1948, godkändes av Kungl. Maj :t den 14 i samma månad.
16
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
I avtalet mellan ABA och SILA har förutsatts, att ett nytt bolag skall
bildas med ett aktiekapital av lägst 50 högst 60 miljoner kronor, fördelat på
två serier, A och B, om lägst 25 högst .‘10 miljoner kronor. Vid bildandet av
det nya bolaget skola ABA och SILA mot likvid i aktier tillskjuta samtliga
sina tillgångar, värderade av en särskilt utsedd värderingsnäinnd. Det nominella
beloppet av de aktier vardera parter erhåller är sålunda beroende av
värderingens resultat.
Enligt avtalet mellan staten och SILA ''kommer staten att till pari teckna
det ytterligare antal aktier av serie A, som erfordras för uppnående av ett
sammanlagt nominellt belopp inom serien av högst 30 milj. kronor’. SILA
åtager sig att svara för att ytterligare teckning, likaledes till pari, sker av
aktier av serie B till sa stort belopp, att aktierna av serie B komma att uppgå
till samma belopp som aktierna av serie A.
Av det nu anförda framgår, att statsmakterna redan förbundit sig att tillhandahålla
de medel, som erfordras utöver ABA:s värden för att täcka halva
aktiekapitalet i det nya bolaget. Detta förhållande tillmättes av fullmäktige
avgörande betydelse vid beviljandet av krediten. Ehuru värderingen av bolagens
tillgångar icke slutförts vid tidpunkten för kreditens beviljande, syntes
det nämligen redan då sannolikt, att ABA bl. a. på grund av de försämrade
konjunkturerna för den reguljära luftfarten samt uppkomna förluster till
foljd av strejk vid företaget delvis förlorat sitt aktiekapital. Fullmäktige ansågo
emellertid, att denna brist i ABA:s kreditvärdighet vid ifrågavarande
tidpunkt uppvägdes av utfästelsen i avtalet mellan staten och SILA om tillskott
av kapital till det nya bolaget, vilket skall övertaga de gamla bolagens
tillgångar och skulder.
. Fullmäktige vilja vidare erinra om att frågan om det nya företagets finansiering
i övrigt även berördes i den ovan åberopade propositionen. Departementschefen
uttalade därvid, att ABA för närvarande torde anskaffa erforderlig
rörlig kredit genom växellån, medan upplåning på något längre
sikt regelmässigt skedde från luftfartslånefonden eller å intcckningslånemarknaden.
Samtliga dessa upplåningsformer samt därjämte upplåning mot
förlagsbevis borde enligt departementschefen även kunna anlitas av det nya
föietaget. I anslutning härtill utmynnade propositionen i en hemställan, att
riksdagen skulle besluta om vidgade möjligheter till lån ur luftfartslånefonden.
Riksdagen biföll propositionen även i denna del. Statsutskottet uttalade
visserligen vid ärendets behandling — såsom revisorerna påpekat — viss
tveksamhet rörande lämpligheten av att i föreslagen omfattning vidga lånemöjligheterna.
Utskottet ville emellertid icke motsätta sig förslaget men förutsatte,
att låneyerksamheten inom de uppdragna gränserna bedreves med
tillbörlig försiktighet. Utskottets synpunkter i fråga om låneverksamheten
överensstämma helt med fullmäktiges uppfattning. Denna uppfattning gåvo
fullmäktige även uttryck åt i sitt den 22 januari 1948 avgivna yttrande över
1947 års luftfartsutrednings betänkande med förslag rörande organisation
och finansiering av svensk reguljär luftfart, vilket betänkande sedermera
lädes till grund för den ovannämnda propositionen. Fullmäktige framhöllo
därvid, att trafikflygets expansion krävt investeringar av en storleksordning,
som ingåve betänkligheter i radande ekonomiska läge, och ville därför understryka
utredningens uttalande, att de förhandenvarande ovissa förhållandena
manade till stor försiktighet i fråga om vidare expansionsplaner.
^ Fl den tidpunkt, då frågan om kredit till ABA från riksbanken aktualiserades,
befann sig ABA av skäl, som ovan antytts, i likviditetssvårigheter. Vid
kontakt med kommunikationsdepartementet delgavs riksbanken departementets
synpunkter på frågan. Från departementets sida befarade man bl. a.,
att likviditetskrisen under de pågående värderingsförhandlingarna skulle
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
17
oförmånligt inverka på ABA:s förhandlingsläge och därmed även föranleda
ökning av de utgifter, som statsmakterna enligt vad ovan framhållits bundit
sig för i och för sammanslagningen. Under sådana förhållanden funno fullmäktige
det ur allmän synpunkt påkallat, att riksbanken lämnade det statsägda
företaget den kredit, som erfordrades för att överbrygga svårigheterna
fram till rekonstruktionen av företaget. Det förhåller sig sålunda snarare på
det sättet, att den ifrågavarande krediten framstår som eu konsekvens av
statsmakternas tidigare beslut rörande luftfartens framtida organisation och
finansiering än att fullmäktige genom kreditens beviljande skulle hava beskurit
riksdagens kommande prövning av finansieringsfrågorna. En helt
annan sak är, att fullmäktige vid prövningen av kreditärendet haft att bedöma
även det nya företagets kreditvärdighet, som ju i väsentlig grad är
beroende av de planer för företagets framtida finansiering, som tillkännagivits
genom riksdagens här ovan berörda beslut.
Vad slutligen beträffar revisorernas anmärkning, att en inom kommunikationsdepartementet
upprättad promemoria angående ABA:s ekonomiska
läge, som enligt anteckning i fullmäktiges protokoll den 18 oktober 1948 före
sammanträdet tillställts fullmäktiges ledamöter, icke funnes bifogad fullmäktiges
protokoll, få fullmäktige meddela följande.
Ifrågavarande kreditärende anmäldes i fullmäktige första gången den 14
oktober 1948. Vid detta sammanträde redogjorde föredraganden i ärendet
bl. a. för vissa synpunkter på ABA:s ekonomiska läge, som framlagts av
representanter för kommunikationsdepartementet vid besök bos dåvarande
riksbankschefen, varvid även föredraganden närvarit. Fullmäktige beslöto
då bordlägga ärendet i avbidan på närmare utredning. Härvid uttalades
inom fullmäktige önskemål att få de av kommunikationsdepartementet
framlagda synpunkterna mera utförligt antecknade i en promemoria. Kommunikationsdepartementet
överlämnade därefter på begäran under hand
till fördraganden en dylik promemoria i ett antal numrerade exemplar. Departementet
framhöll därvid, att promemorian behandlade vissa frågor av
förtrolig natur samt att uppgifterna, om de skulle komma utanför fullmäktiges
krets, skulle kunna skada svensk luftfart. Del vore därför av vikt, att
exemplaren återställdes till departementet. Det mötte däremot icke något
hinder, att ett arkivexemplar behölles av riksbanken. I enlighet härmed
återställdes de till fullmäktige utlämnade exemplaren och bilades ett exemplar
den i riksbankens arkiv för kreditärenden förvarade akten angående
ABA.
Alt promemorian icke intogs som bilaga till fullmäktiges protokoll står
i överensstämmelse med den praxis, som i allmänhet tillämpas inom riksbanken.
1 de fall, då muntlig föredragning av ett ärende inför fullmäktige
icke anses till fyllest, plägar nämligen föredraganden på förhand tillställa
fullmäktiges ledamöter en föredragningspromemoria, vilken sedermera i
allmänhet lägges till handlingarna i stället för att intagas som bilaga till
protokollet. Den av kommunikationsdepartementet tillhandahållna promemorian
ersatte en sedvanlig föredragningspromemoria i ärendet och lades
enligt nyssnämnda praxis lill låneakten. Förfaringssättet i del bär aktuella
fallet kan därför icke på något sätt betecknas som anmärkningsvärt. Det
torde böra framhållas, att ett dylikt förfaringsätt icke utgör hinder för revisorerna
att taga del av samtliga till ett ärende hörande handlingar. I det
nu föreliggande fallet — där protokollet lämnade upplysning om förekomsten
av promemorian — hade promemorian självfallet tillhandahållits revisorerna,
om dessa framställt önskemål därom. Såvitt fullmäktige kunnat
utforska, har emellertid någon önskan därom icke framförts.»
2 Bihang till riksdagens protokoll 1919. 8 samt. Nr 11—12.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
Vid fullmäktiges yttrande hade fogats utdrag av protokoll hos fullmäktige
den 20 januari 1949, utvisande att herr Hagberg anmält, att han ej deltoge
i beslutet, samt erinrat om att han, när beslut om kredit till ABA fattades
av fullmäktige vid sammanträde den 26 oktober 1948, förklarat, att han ansett
att, innan fullmäktige fattade beslut i kreditärendet, frågan i någon
form bort underställas riksdagen, vilken mening biträtts av fullmäktiges
dåvarande ordförande herr Hammarskjöld.
Utskottet. Fullmäktige ha i sitt yttrande närmare klarlagt de omständigheter,
som varit avgörande för beslutet att i oktober 1948 tillhandahålla ABA
den ifrågavarande krediten från riksbanken. Det framgår, att krediten varit
nödvändig för att förstärka det statsägda företagets likviditetsställning under
tiden fram till genomförandet av den utav statsmakterna tidigare under året
beslutade rekonstruktionen. Detta beslut innebar bl. a., att staten i ett nytt
bolag skulle tillskjuta halva aktiekapitalet genom att dels mot likvid i aktier
överlåta ABA:s tillgångar efter särskild värdering och dels därutöver till
pari teckna ytterligare erforderligt antal aktier. Samtidigt beslöt riksdagen
öka möjligheterna för bolaget att erhålla lån från luftfartslånefonden; dock
anvisades icke omedelbart något anslag för ändamålet. Kreditåtgärden bör
ses mot bakgrunden av 1948 års riksdagsbeslut. Vid kreditens beviljande
förutsattes också, att densamma skulle återbetalas med anlitande av
de medel, som staten enligt detta beslut förbundit sig att ställa till förfogande.
Det kan icke med fog göras gällande, att fullmäktige genom beviljandet
av krediten föregripit möjligheterna för innevarande års riksdag att
slutligt pröva finansieringsfrågorna. Detta framgår dessutom därav, att anspråken
på statsmedel för det nya bolagets finansiering icke minskats, om
bolaget i avbidan på statens medelsanvisning i stället täckt sitt kreditbehov
genom lån hos en affärsbank. Enligt utskottets mening kan någon berättigad
erinran icke göras mot fullmäktiges åtgärd att under föreliggande
förhållanden bevilja den ifrågavarande krediten, så mycket mindre som det
med hänsyn till det pågående rekonstruktionsarbetet hade varit mindre
lämpligt att underställa frågan redan 1948 års höstriksdag.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
3:o.
Lappmarks ecklesiastikfond.
Revisorerna hava under § 1 i sin berättelse om riksgäldskontoret (s. 14—
17) erinrat, att bland svenska statens inom linjen förda skulder ingår en
skuld till Lappmarks ecklesiastikfond med ett kapitalbelopp av 100 777 kro
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
19
nor 16 öre. Av den i berättelsen lämnade redogörelsen, till vilken utskottet
hänvisar, framgår, att fonden utgöres av medel uppkomna av behållna inkomster
av olika slag —- bl. a. räntor och kollekter — som samlats för bestridande
av de årliga utgifterna för lappmarks ecklesiastikverk. Sedan
kanslistyrelsen, som disponerade de till nämnda verk anslagna medlen,
fr. o. in. år 1834 indragits, överlämnades fonden till förvaltning av riksgäldskontoret.
Redan år 1840 ansågs, att fondens kapitalbelopp icke kunde ifrågakomma
till utbetalning. I över ett sekel bär detsamma därför i riksgäldskontorets
räkenskaper bokförts såsom skuld inom linjen, och någon ränta
på dessa medel har icke utbetalats sedan år 1869.
För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande.
Ecklesiastikfondens medel torde knappast till någon del kunna anses
vara av enskild natur, om man ej dil skall hänföra sådana medel som rikskollekter,
som må ha influtit till fonden. Skäl synas tala för att den Skytteanska
donationen, som utgjorde fondens grundplåt, efter år 1687 i realiteten
fortlevat endast till namnet.
Numera har staten helt övertagit kostnaderna för de med ecklesiastikverket
förbundna ändamålen. Sålunda avlönas lappmarksprästerna helt i den
ordning, som gäller för prästerskapet i övrigt, varjämte åtskilliga utgifter
övertagits av församlingarna. I fråga om nomadskoleväsendet bestridas av
statsmedel icke blott utgifter för avlöning utan även driftskostnader och
kostnader för skolbyggnader. Under 1940-talet beviljade sålunda riksdagen
till nomadskolebyggnader mellan 3 och 4 miljoner kronor, varav 350 000
kronor beräknades för skolbyggnad i Tärna. Vad beträffar den Skytteanska
skolan, som icke tillhör nomadskoleväsendet, bestridas även där samtliga
kostnader av statsmedel. 1945 års riksdag anvisade till nybyggnad av skolhus
för nämnda skola ett belopp av 477 500 kronor.
Då sålunda några donationsmedel av enskild natur icke längre torde ingå
i lappmarks ecklesiastikfond samt statsverket i varje fall numera påtagit
sig de utgifter, för vilka fonden varit avsedd, anse revisorerna att fonden
bör avföras ur riksgäldskontorets räkenskaper.
Med anledning av vad revisorerna i sin berättelse anfört hava fullmäktige
i riksgäldskontoret i skrivelse till riksdagen den 4 januari 1949 förklarat,
att fullmäktige icke hade något att erinra mot revisorernas uppfattning, att
Lappmarks ecklesiastikfond avföres ur riksgäldskontorets räkenskaper, samt
att för denna åtgärd riksdagens beslut erfordrades.
Utskottet. I likhet med revisorerna och fullmäktige är utskottet av den uppfattningen,
att ifrågavarande fond bör avföras ur räkenskaperna. Utskottet
hemställer därför,
att riksdagen må besluta, att den i riksgäldskontoret inom
linjen bokförda skulden å 100 777 kronor 16 öre till Lappmarks
ecklesiastikfond skall avföras ur kontorets räkenskaper.
20
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
4:o.
Vissa å fonden för förlag till statsverket redovisade lånebelopp.
Revisorerna hava under § 2 i sin berättelse om riksgäldskontoret (s.
17—21) omförmält, att i riksgäldskontorets räkenskaper redovisas under
fonden för förlag till statsverket bl. a. följande lån, nämligen rörelsekapital
för styrelsen för hantverksskolan i Kristinehamn för blinda (T. 1921,
Ufk. V) å 20 000 kronor samt lån till universitetet i Uppsala för anordnande
av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning (R. 1931/32,
Ufk. VI 2) å 425 000 kronor.
I berättelsen hava revisorerna lämnat en redogörelse för uppkomsten av
dessa lån, till vilken redogörelse utskottet får hänvisa.
I anslutning härtill hava revisorerna gjort följande uttalande:
Förhållandena i avseende å det hantverksskolan i Kristinehamn beviljade
lånet å 20 000 kronor synas revisorerna högst oklara. Enligt 1935 års
riksdags beslut skulle av nämnda lån 10 000 kronor användas såsom förlagskapital
för upprättande vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda
av en materialdepå för blinda kvinnor, varför sålunda hantverksskolans
återstående skuld å lånet skulle utgöra 10 000 kronor. Varken hantverksskolan
eller nämnda materialdepå har i sina räkenskaper redovisat
respektive lån, medan däremot i riksgäldskontorets räkenskaper hantverksskolan
alltjämt angives ansvarig för den ursprungliga lånesumman å
20 000 kronor. Vad som beträffande lånet anförts i samband med behandlingen
av frågan om förlagskapital till centraldepån för blindas arbeten
synes revisorerna icke heller vara ägnat att bringa klarhet i frågan om
fördelningen av lånet eller ansvarigheten för detsamma. Huru härmed än
må förhålla sig anse revisorerna, att några skäl icke längre föreligga att
i riksgäldskontorets räkenskaper balansera denna fordran, som uppstått
redan år 1922, utan böra åtgärder vidtagas för att få lånebeloppet avfört
ur desamma.
Vad sedan angår det i samma räkenskaper bokförda lånet till universitetet
i Uppsala för anordnande av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning
har den verkställda utredningen givit vid handen, att någon
återbetalning från den för ändamålet avsedda donationsfonden inom överskådlig
tid knappast torde vara att förvänta. Med hänsyn härtill synes det
revisorerna böra utredas huru med denna fordran för framtiden skall förfaras.
I detta sammanhang vilja revisorerna framhålla önskvärdheten av att en
undersökning verkställes, om icke andra under fonden för förlag till statsverket
bokförda lånefordringar kunna regleras.
Över revisorernas uttalande hava fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse
till riksdagen den 4 januari 1949 avgivit följande yttrande:
Frågan om avförande av den i riksgäldskontorets räkenskaper bokförda
fordran å 20,000 kronor för rörelsekapital till hantverksskolan i Kristinehamn
är beroende på om hantverksskolan i fortssättningen behöver rörelsekapital
utöver de löpande inkomstmedel, som stå till skolans förfogande. Så
sent som i statsverkspropositionen till 1941 års riksdag föreslog chefen för
socialdepartementet, att ovannämnda belopp å 20 000 kronor i sin helhet
finge utnyttjas som rörelsekapital för skolans del. Vid dåvarande tidpunkt
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
21
hade det varit möjligt att till riksgäldskontoret återbetala medlen, som då
kunde ha tagits från det överskott å 85 000 kronor, som återlevererades till
statsregleringen för budgetåret 1940/41.
Medel, som anvisas å fonden för förlag till statsverket, äro att betrakta
som förskott, vilka så snart ske kan skola återbetalas eller ersättas till riksgäldskontoret.
Då tidpunkten för återbetalning till riksgäldskontoret av det
till hantverksskolan år 1922 utbetalda rörelsekapitalet med hänsyn till departementschefens
ovannämnda ställningstagande år 1941 synes oviss, kan
ifrågasättas om rörelsekapitalet fortfarande skall redovisas å fonden för förlag
till statsverket. I likhet med revisorerna anse fullmäktige åtgärder böra
vidtagas för beloppets avförande ur riksgäldskontorets räkenskaper. För
att detta skall kunna ske måste beloppet antingen återbetalas, avskrivas
eller överföras till annan fond. För egen del finna fullmäktige lämpligast,
att beloppet avskrives med anlitande av de medel, som från driftbudgeten
avsatts till fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster. Emellertid synes
det önskvärt att, innan avskrivning sker, frågan om beloppets bokföring
bos hantverksskolan klarlägges genom Kungl. Maj :ts försorg.
Vad angår lånet till universitetet i Uppsala för anordnande av lokaler m. m.
för institutet för högspänningsforskning anse fullmäktige, att lånet skulle
kunna avskrivas. Det torde emellertid ankomma på Kungl. Maj :t att företaga
den ytterligare utredning, som revisorerna ifrågasatt, och fatta beslut
i ärendet.
Revisorerna ha framhållit önskvärdheten av att en undersökning verkställes,
om icke andra under fonden för förlag till statsverket bokförda lånefordringar
kunna regleras. Denna uppfattning delas av fullmäktige. I den
mån det kan ankomma på riksgäldskontoret att taga initiativ härutinnan,
komma fullmäktige att hos vederbörande myndighet göra de framställningar,
som kunna påkallas för nedbringande av de under förlagsfonden
redovisade fordringarna.
Utskottet. I likhet med revisorerna och fullmäktige anser utskottet skäl
tala för att staten avskriver de i riksgäldskontoret under fonden för förlag
till statsverket redovisade fordringarna för rörelsekapital till hantverksskolan
i Kristinehamn för blinda och för lån till universitetet i Uppsala
för anordnande av lokaler in. in. för institutet för högspänningsforskning.
Såsom fullmäktige framhållit, torde, innan beslut i avskrivningsfrågan fattas,
viss ytterligare utredning behöva verkställas genom Kungl. Maj :ts försorg.
Det torde böra ankomma på fullmäktige att bringa frågan under Kungl.
Maj :ts prövning.
Vidkommande det av revisorerna upptagna spörsmålet om en översyn av
de å förlagsfonden i övrigt bokförda fordringarna i syfte att i möjligaste
män ernå en reglering av desamma torde det med hänsyn till vad fullmäktige
i ärendet anfört kunna påräknas, att fullmäktige komma att låta
verkställa härför erforderliga utredningar samt därefter till vederbörande
ingå med de framställningar, vartill utredningarna kunna giva anledning.
Vid angivna förhållanden synes något särskilt beslut av riksdagen icke
erfordras med anledning av de av revisorerna gjorda uttalandena. Utskottet
har därför endast velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.
22
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
5 :o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
6:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1947 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat,
att de för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1947 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1948
till och med den 9 januari innevarande år.
7 :o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
23
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1948 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1947—30 juni 1948 än även för
alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1948 till och
med den 9 januari innevarande år.
Stockholm den 17 mars 1949.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sundvik*, Leander, Näsgård,
Fahlander, Petersson i Karlskrona*, Grym och Nordenson;
från andra kammaren: herrar Wiberg, Andersson i Munkaljungby**,
Fröderberg, Persson i Norrby, Nilsson i Landskrona*, Schmidt, Svensson i
Alingsås och fru Humla*.
* Ej närvarande vid justeringen av p. 2:o av utlåtandet.
** Ej närvarande vid justeringen av utlåtandet.
24
Bankoutskottets utlåtande nr 11,
Bilaga.
Riktlinjerna för (len ekonomiska politiken enligt regeringens
deklaration den 28 oktober 1948.
1. Jämvikt måste skapas mellan export och import. En nedskärning av
importen till exportens nuvarande nivå skulle innebära risker för minskad
produktion. Balansen bör därför uppnås genom ökning av exporten. Av den
inom landet tillverkade varumängden kommer en större del att användas för
export än för närvarande.
2. Exportintressena beaktas vid beviljandet av byggnadstillstånd för såväl
anläggningar som bostäder, vid tilldelning av importlicenser, vid fördelning
av handelsreglerade varor och vid kreditgivning.
3. En fortsatt stegring och effektivisering av hela produktionen måste
ske. Vederbörligt utrymme måste skapas för investeringar på områden och
i företag med hög produktivitet. Produktionshämmande moment i regleringssystemet
böra undanröjas.
4. För att nå denna nödvändiga produktions- och exportökning krävas
ansträngningar av alla grupper i samhället och ett nära samarbete mellan
statsmakterna och näringslivets ekonomiska och fackliga organisationer.
5. En politik efter dessa linjer skapar förutsättningar för en standardhöjning
på längre sikt. Läget nödvändiggör emellertid en begränsning av
den omedelbara konsumtionen.
6. Investeringsvolymen måste hållas inom ramen för sparandet. Begränsningen
av mindre nödvändiga investeringar förutsätter en restriktiv kreditpolitik.
En sådan kreditpolitik utan räntehöjning kräver ett nära samarbete
mellan riksbanken och olika slag av kreditföretag.
7. Denna politik medför krav på stor återhållsamhet i fråga om allmänna
investeringar, som syfta till ytterligare höjning av den inhemska standarden.
Stor sparsamhet måste iakttagas i fråga om det allmännas utgifter.
Överbalansering av statens budget bör upprätthållas vid minst samma höjd
som för närvarande.
8. Programmets genomförande förutsätter en stabilisering av priser och
penninginkomster. De skenbara uppoffringar som en sådan stabilisering innebär
utgöra medborgarnas gemensamma bidrag till den kraftansträngning,
som är ofrånkomlig, om en säker grund skall kunna läggas för fortsatt ekonomiskt
framåtskridande.
Bankoutskottets utlåtande nr it.
25
Reservationer:
A) Vid punkten l:o (ang. valuta- och penningpolitiken).
1) av herrar Petersson i Karlskrona, Fröderberg och Schmidt, vilka ansett,
att utskottets yttrande (s. 11—14) bort ha följande lydelse:
»Beträffande den ekonomiska politiken ha strävandena under år 1948
mera målmedvetet än tidigare inriktats på att återställa den samhällsekonomiska
balansen. Utvecklingen har visat riktigheten av den uppfattning,
som sedan länge framhävt den grundläggande betydelsen av att sådan ba*
lans återställes och bevaras. En stabilisering av löneläget har vunnits genom
de under hösten träffade överenskommelserna med löntagarorganisationerna
att avstå från krav på lönestegringar intill slutet av år 1949. Vid dessa
överenskommelser ha parterna förutsatt att andra folkgrupper likaså avstå
från inkomststegring utöver fjolårets nivå och sålunda avstå från prishöjningar
i detta syfte.
Riksbankens direkta inflytande på utvecklingen inom det ekonomiska livet
ligger på valuta- och penningpolitikens områden. Vad valutapolitiken
beträffar äro fullmäktiges möjligheter att direkt påverka guld- och valutareservernas
utveckling starkt begränsade så länge valutakurserna äro fixerade.
Denna utveckling är beroende av exportens och importens storlek och
övriga poster i betalningsbalansen. Genom en hård skärpning av impoitregleringen,
vilken handhaves av andra institutioner än riksbanken, har valutareservens
reduktion kunnat bringas att upphöra, tyvärr till priset av svåra
olägenheter för det svenska näringslivet.
Skall vår rörelsefrihet på handelspolitikens område stärkas och en ökad
import av för vårt näringsliv betydelsefulla varor kunna komma till stånd,
är en väsentlig ökning av den svenska exporten erforderlig. Tyvärr har
emellertid exportexpansionen försvårats av ökad konkurrens på utländska
marknader, där tendenser till en omsVängning av konjunkturerna kunnat
skönjas, samt av jämförelsevis höga inhemska priser och kostnader. Försämrade
avsättningsmöjligheter och fallande priser ha framträtt, särskilt
för pappersmassa i Förenta staterna, vilket sannolikt kommer att framtvinga
en krympning av importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands pa
våra import- och exportvaror hotar sålunda att rubba förutsättningarna för
vår ekonomiska politik. Desto angelägnare är det, att inom landet en sådan
politik föres, att icke blott inflationstrycket hålles tillbaka och ytterligare
kostnadsstegringar undvikas utan även kostnadsnivån anpassas efter förhållandena
under det övergångsskede från varubrist till mera normal tillgång,
vari världen nu synes befinna sig. Det är ännu oklart på vad sätt en
sådan reduktion av kostadsnivån i jämförelse med utlandets förhållanden skall
kunna ske, så länge tanken att återföra den svenska kronan till ungefärligen
26
Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.
samma yttre värde som före apprecieringen år 1946 avvisas, så som skett
under det gångna året.
Såsom redogörelsen---(s. 13)--- — stabiliseringssträvandena.
Vad själva räntefrågan beträffar, är utskottet i likhet med fullmäktige
av den uppfattningen, att ett frånträdande av lågräntepolitiken under rådande
läge skulle ha medfört allvarliga svårigheter för den ekonomiska politiken.
Däremot skulle en begränsad rörlighet i räntenivå och obligationskurser
kunnat användas för att hålla tillbaka utbudet av obligationer till
riksbanken. På så sätt skulle utan någon räntehöjning av nämnvärd betydelse
i andra avseenden än det ovannämnda en större stramhet kunnat åstadkommas
på penning- och kapitalmarknaden. Det är enligt utskottets mening
ej motiverat att avstå från räntevariationer som led i den allmänna penningpolitiken.
I olika lägen torde möjligheterna till ränteförändringar alltjämt
vara av betydelse för riksbanken i dess valutavårdande verksamhet.
Riksbankens obligationsköp ha under första halvåret 1948 liksom under
år 1947 varit ägnade att motverka den åtstramning av penningmarknaden,
som bankens valutaförsäljningar eljest skulle ha medfört. Under senare delen
av år 1948 avtogo valutaförsäljningarna för att slutligen helt upphöra och
ersättas av valutaköp, medan stödköpen av obligationer alltjämt fortgingo.
Det är naturligt, att en utveckling av denna art kunnat inge betänkligheter
hos dem, som i en effektiv kreditbegränsning se ett av de verksammaste
medlen att dämpa överkonjunkturen. Den genom obligations- och valutaköpen
under senare halvåret 1948 åstadkomna ökade lättnaden på penningmarknaden
har dock icke medfört någon kreditexpansion utan i stället
av kreditinrättningarna utnyttjats för att förbättra deras likviditet. Den försiktighet,
som härvid iakttagits av kreditinstituten, har stått i samklang
med de överenskommelser om återhållsamhet i kreditgivningen, som träffats
med riksbanken.
Genom ovannämnda och andra regleringsåtgärder har kapitalmarknaden
fått sin rörelsefrihet i viss mån beskuren, men dessa åtgärder ha bidragit
till att hålla kapitalanspråken inom gränserna för det verkliga nysparandet
och sålunda motverka ett inflatoriskt tryck från investeringssektorn. Det synes
utskottet angeläget att i detta ''sammanhang betona önskvärdheten av
att en återgång till friare förhållanden på kapitalmarknaden snarast möjligt
kommer till stånd. På detta område är det — liksom beträffande utrikeshandeln
— av grundläggande betydelse för möjligheterna att avskaffa regleringarna,
att balansen i samhällsekonomien återställes.
Utskottet har under de senare åren vid olika tillfällen framhållit vikten
av att under inflationskonjunkturen en sådan penningpolitik föres, att penning.
och kapitalmarknaden icke inges en känsla av penningriklighet. En
viss penningknapphet hos kreditinstituten kan nämligen utöva en nyttig
återhållande inverkan på den utanför statens kontroll liggande enskilda investeringen.
Visserligen har, såsom nyss framhållits, den ökade lättnad på
penningmarknaden, som i stort sett karakteriserat utvecklingen under år
1948, icke utlöst någon kreditexpansion. Stramhet på penningmarknaden
Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.
27
är emellertid ett verksamt medel att begränsa den inflationsdrivande kreditefterfrågan
och bör därför, utan uppgivande av en lågräntepolitik, eftersträvas.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.»
2) av herrar Wiberg och Nordenson, vilka ansett att utskottets yttrande (s.
11—14) bort ha följande lydelse:
»I den ekonomiska politiken kan under år 1948 ett betydelsefullt framsteg
noteras såtillvida, som man kommit till allmän insikt om, att rubbningarna
i den inre och den yttre balansen väsentligen ha sin grund i det köpkraftsöverskott,
som uppstått genom att inkomststegringar och investeringsverksamhet
drivits längre än vad löpande produktion och sparande medgivit.
Den inflationsbetonade högkonjunkturen fortsatte emellertid, ehuru stegringstendensen
avsevärt mattades under årets senare del. De omständigheter,
som efter hand ledde till en minskning av spänningen mellan tillgång och
efterfrågan, hänförde sig i huvudsak til den reala sidan av samhällsekonomien.
Sålunda blev skördeutfallet gynnsammare än under föregående år,
och likaledes inträdde en stegring i industriproduktionen såsom följd av
ökad rationalisering och en förbättrad råvara- och bränsleförsörjning. Härigenom
blev varutillgången rikligare. Samtidigt hölls efterfrågan tillbaka
genom ökade kvantitativa kontroll- och regleringsåtgärder. Slutligen manade
osäkerheten i den internationella utvecklingen, som företedde flera
tydliga tecken på en begynnande konjunkturnedgång, till ökad försiktighet
vid bedömningen av framtidsutsikterna. Den realekonomiska utvecklingen
ledde sålunda i och för sig till en icke oväsentlig successiv minskning av inflationstrycket.
Vid detta förhållande blir det av särskilt intresse att söka fastställa, i vilken
mån nu berörda tendens underbyggts respektive motverkats genom de
av riksbanken under året vidtagna penningpolitiska åtgärderna.
Riksbankens direkta inflytande på penningpolitiken hänför sig väsentligen
till förändringarna i bankens innehav av guld och valutor samt av
obligationer och skattkammarväxlar. Den starka minskning av valutareserven,
som pågått sedan sommaren 1946, fortsatte under fjolåret, dock med
tyngdpunkten förlagd till första halvåret, varunder nedgången belöpte sig
till 338 miljoner kronor. Mot slutet av 1948 skedde en viss återhämtning
delvis av säsongkaraktär, varigenom nettominskningen av reserven nedbringades
till 119 miljoner kronor enligt riksbankens årsberättelse. Valutaförsäljningarna
inneburo, att betalningsmedel drogos från marknaden. Under
året fortsatte emellertid även bankens uppköp av obligationer och skattkammarväxlar
med resultat, att bankens portfölj av obligationer och skattkammarväxlar
vid årsskiftet stigit med 570 miljoner kronor. Motsvarande
belopp hade sålunda tillförts marknaden i form av betalningsmedel. Nettoresultatet
av nu berörda marknadsoperationer blev följaktligen en ökning
28
Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer.
av likviditeten med (570 — 119 =) 451 miljoner kronor. Riksbanken har
således icke endast underlåtit att genom en aktiv penningpolitik stödja utvecklingen
mot ekonomisk balans utan har genom sina marknadsoperationer
handlat i motsatt riktning. Denna politik måste av flera skäl karakteriseras
såsom anmärkningsvärd. Utskottet vill för det första erinra om, att de
beräkningar, som framlades i 1948 års finansplan, utmynnade i en differens
mellan ökningen av efterfrågan och ökningen av tillgången på 1 miljard
kronor. Redan denna förhandsuppskattning av den ekonomiska utvecklingen
under år 1948 innebar självfallet en allvarlig maning till den främsta
penningvårdande instansen att använda de medel, som stodo till buds för att
dämpa de inflatoriska tendenserna. För det andra hade bankens huvudmän,
riksdagen och bankoutskottet, redan 1947 understrukit betydelsen av att en
sådan penningpolitik fördes, att penning- och kapitalmarknaderna icke ingåves
en känsla av penningriklighet. För det tredje har den svenska regeringen
i skilda sammanhang bland annat vid Sveriges anslutning till konventionen
angående europeiskt ekonomiskt samarbete, varom proposition
förelädes riksdagen den 30 juni 1948, förpliktat sig att vidtaga åtgärder för
att uppnå eller upprätthålla stabilitet hos den egna valutan och i de inre
finansiella förhållandena samt, över huvud taget, förtroendet för det nationella
penningsystemet. Riksbankens handhavande av penningväsendet
under fjolåret står enligt utskottets förmenande icke i god överensstämmelse
vare sig med de krav, som det ekonomiska läget vid 1948 års ingång
motiverade eller med bankoutskottets av riksdagen godkända uttalanden,
slutligen ej heller med svenska regeringens nyssberörda, av riksdagen godkända
internationella åtagande.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår emellertid, att de nu gjorda
erinringarna icke drabba fullmäktige i dess helhet. En minoritet inom
fullmäktige har nämligen gång efter annan framställt yrkanden om en sådan
ändring av principerna för bankens handhavande av penningväsendet,
som skulle inneburit tillämpandet av en smidigare kurssättning på obligationsmarknaden
och en rörligare räntepolitik för att hålla tillbaka penningmängden
och stödja stabiliseringssträvandena. En sänkning av obligationskurserna
skulle varit ägnad att minska utbudet av obligationer på marknaden
och skulle ha framkallat en större återhållsamhet i fråga om investeringar
och inköp. När fullmäktigemajoriteten slutligt avvisade denna tanke,
hade motsättningarna inom fullmäktige tillspetsats därhän, att en genomgripande
förändring i riksbankens ledning blev ofrånkomlig. Den 4 december
avgick riksbankschefen under anförande av att han icke vunnit anslutning
till den ekonomiska politik, för vilken han gjort sig till tolk, och
att han ej kunde medverka i den riksbankspolitik, som komme att inaugureras,
och som i verkligheten medfört en höjning av kursen på vissa obligationer
och sänkning av räntan på skattkammarväxlar.
Då sålunda räntan och den aktiva penningpolitiken av fullmäktigemajoriteten
avskrivits såsom medel för att tillsammans med andra åtgärder nå
ekonomisk balans, har majoriteten i stället velat falla tillbaka på direkta
Bankontskottets utlåtande nr 11. Reservationer.
29
kreditrestriktioner. Strävanden ha sålunda gjort sig gällande att förmå
olika kreditinstitut att avsäga sig rätten till fri försäljning av obligationer
eller rätten att övertaga inteckningslån från andra institut. Sådana metoder
måste emellertid, om de tillämpas i större omfattning, medföra, att kreditmarknaden
uppdelas i olika sektioner utan tillräcklig förbindelse sig emellan.
Detta leder till en ökad stelhet och en bristande anpassning av kreditgivningen
efter lånemarknadens behov samt medför menliga konsekvenser
för bl. a. det obligationssystem, som uppbyggts till gagn för allmän och enskild
verksamhet. Särskilt betänkligt synes det utskottet vara, om, såsom
under viss tid tillämpats, hypoteksinstitutionerna i princip skulle betagas
möjligheten att lämna krediter mot säkerhet i äldre fastigheter. Sådana åtgärder
äro icke endast ägnade att desorganisera en viktig del av det svenska
kreditlivet utan kunna även leda till allvarliga olägenheter och orättvisor
för de enskilda medborgarna. För att tillgodose sina lånebehov skulle personer,
som placerat sitt sparkapital i fastighet, bli hänvisade till långivare
utanför bankväsendet och ofta få finna sig i ogynnsammare lånevillkor. Beklagliga
tendenser härtill gjorde sig, enligt vad utskottet har sig bekant,
gällande mot slutet av året.
Utskottet vill även bringa i erinran den skyldighet att sterilisera viss del
av aktiebolags vinster genom insätining å spärrkonto i riksbanken, varom
beslut fattades vid 1948 års riksdag. Också denna åtgärd har karaktaren
av direktingripande å kapitalmarknaden. I kraft av berörda lagstiftning har
under året insättning å spärrkonto verkställts till ett belopp av 128 miljoner
kronor. I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 uttalade första lagutskottet,
att det vore uppenbart, att den tilltänkta steriliseringen av bolagsvinsterna
icke kunde få den åsyftade penningpolitiska effekten, med mindre
de å spärrkonto insatta medlen verkligen toges ur marknaden och icke från
den sedelutgivande banken. Vad riksdagen med första lagutskottet sålunda
anförde, utgjorde uppenbarligen en anvisning till riksbanken att icke neutralisera
verkan av spärrkontoinsättningarna genom samtidiga obligationsköp.
Denna förutsättning, som jämväl med skärpa framhållits i remissuttalanden
från näringslivets organisationer, ha fullmäktige helt underlåtit att beakta.
Såsom helhetsintryck av den penningpolitiska utvecklingen under 1948
framstår sålunda, att inga allmänt verkande penningpolitiska medel kommit
till användning för att utjämna spänningen mellan tillgång och efterfrågan
För att nå denna utjämning har en prisstegring pa omkring 1 mi -jord kronor fått slå igenom. Till en mindre del förklaras denna av de nya
varuskatterna, men huvudparten är ett klart uttryck for penningvar e s
Till försvar för den förda politiken har anförts, att en eventuell räntehöjning
skulle medföra hyreshöjning och stegring av levnadskostnadsindex,
varigenom inkomststabiliseringssträvandena skulle äventyras. Såsom av olika
utredningar framgått, äro farhågorna för av en räntehöjning orsakad stegring
av levnadskostnadsindex i hög grad överdrivna. Fn lialvprocentig sådan
skulle sålunda icke höja levnadskostnadsindex mer än med cirka eu en
-
30
Bankoutskottets utlåtande nr 11. Reservationer,
het. Trots valutaförluster under de tre sista åren på 1 846 miljoner kronor
har penningvärdet dock under samma tid försämrats med cirka 10 å 11
procent; en utveckling, vilken effektivare skulle kunnat motverkas, därest
riksbanken i rätt tid övergått till en rörligare räntepolitik. Bankens portfölj
av obligationer och skattkammarväxlar ökades tillika under samma tid
med 2 183 miljoner kronor. De medel, som riksbanken ställt till marknadens
förfogande, ha inneburit, att tidigare investerade sparmedel gjorts likvida
och därmed kunnat användas till att öka efterfrågan på varor och tjänster.
I detta sammanhang vill utskottet erinra om den markanta stegringen av
sedelomloppet under fjolåret.
Enär effektiva penningpolitiska medel icke anlitats för att åvägabringa
stabilitet, ha i stället, inför den hotande prisstegringen, andra och hårdare
åtgärder måst tillgripas — skärpt pris-, investerings- och kreditkontroll. Dessa
ingrepp ha visserligen medfört, att kreditvolymen minskats, men samtidigt
ha de inneburit en betänklig ökning av stelheten i det ekonomiska
systemet.
Med hänsyn till omfattningen av de direkta tvångsingripandena i det
ekonomiska livet är den balans, som nu till äventyrs uppnåtts, av konstlad
natur. Vad som nu måste eftersträvas är emellertid en naturlig balans,
icke ett med tvång upprätthållet jämviktsläge. En aktiv penningpolitik kan
snabbare leda till en avveckling av de direkta kontrollerna och regleringarna
och därmed till ökad rörlighet inom alla delar av näringslivet än, som kan
förväntas, om man avsäger sig möjligheten att använda generellt och automatiskt
verkande penningpolitiska medel. Med allmänt verkande medel bör
eftersträvas större återhållsamhet inom konsumtionen för att bereda utrymme
för en sundare utveckling av investeringarna och ett upprätthållande av
rationaliseringsarbetet på en önskvärd nivå. Det är alltjämt angeläget, att
penningtillgången icke blir för riklig. I enlighet härmed bör riksbanken
ej endast neutralisera den ökning av penningmängden, som skulle föranledas
av en eventuell återströmning av valutor till banken, utan över huvud
taget söka tillvarataga varje möjlighet till försäljning av skattkammarväxlar
och obligationer i en fri, öppen marknad. Läget kräver eu rörlig penningpolitik
med ett fast penningvärde såsom mål. Sparandet är för litet. Intet
befordrar sparandet så som övertygelsen om att pengarna komma att bibehålla
sin köpkraft. Det är därför av vikt, att en sådan ekonomisk politik
och penningpolitik föres, att tilltro till penningvärdets stabilitet skapas och
vidmakthålles.
På det valutapolitiska området innebär den mot slutet av fjolåret inträdda
förbättringen av valutaställningen icke att importen anpassat sig
efter landets verkliga resurser. För att uppnå en reell stabilisering av valutan
är det ofrånkomligt, att den svenska utrikeshandeln så avväges, att
en ytterligare förtäring av valutareserven undvikes. Enligt konjunkturinstitutets
uppskattningar av den svenska bytesbalansen för år 1949 skulle under
innevarande år komma att utnyttjas ytterligare omkring 150 miljoner kronor
av Sveriges gamla pundbehållning. En sådan utveckling måste enligt
Bankoutskottets utlåtande nr it. Reservationer.
31
utskottet betraktas såsom mycket olycklig. Vårt läge kräver tvärtom, trots
de värdefulla förmåner, som Marshallkrediterna innebära, att inga ansträngningar
sparas för att med egna resurser få till stånd en snabb återuppbyggnad
av guld- och valutareserven, så att vår ekonomiska rörelsefrihet återställes
och den allmänna beredskapen stärkes. I all synnerhet är dollarproblemet
ägnat att ingiva bekymmer. Exporten måste därför främjas. Den
försvåras emellertid av ökad konkurrens på utländska marknader, där tendenser
till en omsvängning av konjunkturerna kunnat skönjas, samt av jämförelsevis
höga inhemska priser och kostnader. Försämrade avsättningsmöjligheter
och fallande priser ha framträtt, särskilt för massa i Förenta staterna,
vilket sannolikt kommer att framtvinga en beklaglig krympning av
importen därifrån. Prisutvecklingen utomlands på våra import- och exportvaror
kan sålunda rubba de uppgjorda planerna. Desto angelägnare är det
att icke blott inflationstrycket hålles tillbaka och ytterligare kostnadsstegringar
undvikas utan även att kostnadsnivån anpassas efter förhållandena
under det övergångsskede från varubrist till mera normal tillgång, vari
världen nu synes befinna sig.
Såsom ett medel att främja exporten har i den ekonomiska diskussionen
under år 1948 framförts förslag om en depreciering av den svenska kronan.
En sådan åtgärd har motiverats med att det vid apprecieringen år 1946
fastställda yttre värdet på den svenska kronan icke blivit förankrat i en inre
balans, i det att inkomster, priser och kostnader sedermera tillåtits utveckla
sig i sådan riktning, att kronan nu framstode såsom övervärderad gentemot
vissa främmande valutor. Man får icke bortse från att ett sådant läge kan
inträda, då det befinnes nödvändigt att företaga en depreciering av den
svenska kronan separat eller i samverkan med övriga europeiska länder.
Avgörandet bör träffas med hela det svenska folkhushållets intressen för
ögonen. Ett av de motiv, som fördes fram i samband med diskussionerna
om kronkursens höjning 1946, var, att Sverige vid en eventuell senare devalvering
skulle äga större handlingsfrihet att vid valfri tidpunkt vidtaga de
justeringar nedåt till det tidigare kronvärdet, som kunde påkallas av ändrade
förhållanden i vårt lands relativa konkurrensförmåga. Om en depreciering
vidtages, får en sådan åtgärd emellertid ej neutraliseras genom att
priset på importvaror med konstlade medel hålles nere. Kravet på återställandet
av den ekonomiska balansen leder till att vårt folkhushåll måste
taga alla konsekvenser av en eventuell växelkursändring. Utskottet förutsätter,
att fullmäktige skola med uppmärksamhet följa den internationella
utvecklingen och vidtaga de åtgärder, som kunna finnas erforderliga.
Utskottet har vid sin genomgång av fullmäktiges protokoll icke kunnat
undgå att uppmärksamma det nära samband, som särskilt i räntefrågan och
frågan om införandet av vissa kredilrestriktioner upprätthållits mellan regeringen
och fullmäktige, varvid regeringen bland annat låtit förstå, att den
icke kunde godtaga någon räntehöjning. Dåvarande riksbankschefen uttalade
såsom sin uppfattning, att frågorna vore av räckvidd att böra underställas
riksdagen och bankoutskottet, men så skedde ej. I likhet med konsti
-
32
Bankoutskottcts utlåtande nr 11. Reservationer.
tutionsutskottet vid 1932 års riksdag finner utskottet det visserligen naturligt,
att i mera beydelsefulla frågor en samverkan äger rum med regeringen,
liksom för övrigt även med representanter för näringslivet, men utskottet
finner angeläget inskärpa vikten av att riksbankens ställning såsom ett
oberoende verk under riksdagens kontroll oryggligen hävdas.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmälan.»
3) av herrar Näsgård och Persson i Norrby; samt
B) vid punkten 2:o) (ang. förlagsväxelkredit till Aktiebolaget Aerotransport)
av
herrar Wiberg, Petersson i Karlskrona, Nordenson, Fröderberg och
Schmidt, vilka ansett, att utskottets yttrande (s. 18) bort ha följande lydelse:
»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har 1948 års riksdag (vårsessionen)
godkänt förslag till avtal mellan ABA och Sila, enligt vilket den
av dem bedrivna rörelsen skulle sammanföras till ett bolag, varvid staten i
detta bolag skulle tillskjuta halva aktiekapitalet genom att dels mot likvid
i aktier överlåta ABA:s tillgångar efter särskild värdering och dels därutöver
till pari teckna ytterligare erforderligt antal aktier. Samtidigt beslöt
riksdagen öka möjligheterna för bolaget att erhålla lån från luftfartslånefonden;
dock anvisades icke omedelbart något anslag för ändamålet. Det
framgår ock, att krediten beviljats av fullmäktige, sedan kommunikationsministern
i skrivelse till riksbankschefen förklarat sig ha för avsikt att
framdeles föreslå Kungl. Maj :t att hos riksdagen äska det anslag, som erfordrades
för fullgörande av statens skyldigheter enligt ovannämnda avtal,
och att förelägga riksdagen förslag om ökning av luftfartslånefonden i åtminstone
den utsträckning, som erfordrades för överflyttning av den kredit,
riksbanken kunde komma att lämna ABA, till lån ur fonden. Det förutsattes
härvid, att denna framställning skulle göras till 1949 års riksdag.
Enligt utskottets mening borde fullmäktige icke ha beviljat den ifrågasatta
krediten, för vilken någon direkt säkerhet icke ställts. Ärendet hade i
stället bort underställas 1948 års höstriksdag, som då fått tillfälle att taga
frågan om bolagets fortsatta finansiering under övervägande med utgångspunkt
från det nya läge, som synes ha inträtt, sedan avtalsfrågan behandlats
vid vårriksdagen samma år.
Vad i detta ärende förekommit har utskotfet härigenom ansett sig böra
för riksdagen
omförmäla.»