Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
1
Nr 9.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vidgad rätt att vid taxering göra avdrag för i
utlandet erlagda allmänna utskglder.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 98 av herr Veländer m. fl. och II: 71 av herr Werner m. fl.
har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring av
kommunalskattelagen eller därtill hörande anvisningar att skattskyldig, som
här i riket taxeras till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt
för inkomst från utlandet, berättigas att vid dessa taxeringar åtnjuta
avdrag för i utlandet erlagda allmänna utskylder, även om dessa icke uttagits
såsom källskatt, samt att vederbörande utskott matte låta utarbeta
därför erforderlig författningstext».
Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 98.
Enligt 20 § kommunalskattelagen skola vid beräkningen av inkomsten
från särskild förvärvskälla från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret
härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)
avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande
och bibehållande. Avdrag må icke ske för bl. a. allmänna skatter.
I punkten 3) av anvisningarna till samma paragraf förklaras, att såsom
allmänna skatter räknas allmänna utskylder till staten samt till landsting,
kommun, församling, skoldistrikt, fattigvårdssamhälle, som avses i 6 §
lagen om fattigvården, tingslag och municipalsamhälle, men att såsom allmän
skatt däremot icke räknas skogsaccis.
Speciella skatter eller avgifter till det allmänna få emellertid avdragas
vid inkomstberäkningen. Föreskrifter härom finnas beträffande beräkningen
av inkomst av jordbruksfastighet i 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
och i fråga om beräkningen av inkomst av rörelse i 29 § 1 mom.
samma lag. I punkten 9) av anvisningarna till sistnämnda stadgande sägs,
att såsom speciella för rörelse utgående skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter, stämpelavgifter, tull- och
hamnumgälder, skogsaccis, nöjesskatt m. m. dyl.
Någon uttrycklig bestämmelse i nu ifrågavarande avseende rörande skat
1
— Bihana till riksdagens protokoll 1949. 7 saml. Nr 9.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
ter, vilka utomlands påförts den som är här i riket skattskyldig, finnes icke
i kommunalskattelagen. Frågan huruvida sådana skatter vore avdragsgilla
vid beräkningen av den skattskyldiges här i riket skattepliktiga inkomst har
emellertid vid flera tillfällen varit under bedömande i praxis. Sålunda har,
då inkomst av tjänst i Norge taxerats i Sverige, avdrag icke medgivits för
utskylder, som för inkomsten erlagts i Norge (RÅ 1937 ref. 28). Såsom här
i riket skattepliktig utdelning från aktiebolag, hemmahörande i Amerikas
Förenta stater, har ansetts endast vad av utdelningen utbekommits, sedan
avdrag skett för skatt, som i Förenta staterna uttagits vid källan (RÅ 1943
ref. 3). Vid taxering i Sverige för inkomst av rörelse, som bedrivits i utlandet,
har avdrag icke medgivits för allmänna utskylder, som för inkomst av
rörelsen erlagts i utlandet (RÅ 1947 ref. 22).
I 32 § av den numera upphävda förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt fanns ett stadgande, enligt vilket, om skattskyldig blivit
genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad för samma inkomst
eller förmögenhet såväl här i riket som i utländsk stat, Konungen
ägde på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande, därest
ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl förelåge, till undvikande
av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande
av inkomst- och förmögenhetsskatt. Hade skatten redan erlagts, skulle densamma
återbekommas i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen
stadgades. Motsvarande bestämmelser finnas i nu gällande
skattelagstiftning, nämligen vad angår inkomst i 23 § av 1947 års förordning
om statlig inkomstskatt samt i fråga om förmögenhet i 23 § av
samma års förordning om statlig förmögenhetsskatt.
Fråga om efterskänkande av skatt med stöd av 32 § förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt har nyligen varit under Kungl. Maj :ts
bedömande. Den skattskyldige i det med RÅ 1947 ref. 22 avsedda målet — ett
svenskt aktiebolag, som erlagt utländska skatter för sin verksamhet i Australien
och förutvarande Rrittiska Indien, med vilka länder avtal till förekommande
av eller lindring i dubbelbeskattning icke träffats — hemställde i ansökan
till Kungl. Maj :t under åberopande av nämnda stadgande om efterskänkande
av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt med
visst belopp. Genom beslut den 10 december 1948 avslog Kungl. Maj:t denna
framställning.
I vissa av de yttranden, som infordrats över framställningen, berördes
frågan om behovet av ändrad lagstiftning på förevarande område.
Allmänna ombudet hos mellankommunala prövning snämnden ansåg sålunda
en lagändring, innebärande vidgad avdragsrätt för utländska skatter,
snarast böra komma till stånd.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken icke fann sådana synnerliga
skäl föreligga som enligt 32 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
vore en förutsättning för efterskänkande av skatt, framhöll,
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 3
att vad i ärendet förekommit emellertid aktualiserade frågan, hur man i
framtiden skulle kunna undvika det ifrågavarande, mindre önskvärda beskattningsresultatet,
samt yttrade i anslutning härtill följande:
»Enligt länsstyrelsens mening bör ett företag, som driver rörelse i utlandet,
icke genom att vägras avdrag för utländska utskylder åsamkas en
skattebörda, som är så hård, att företaget härigenom kan bliva nödsakat att
nedlägga den ifrågavarande rörelsen. I anledning av vad som förekommit i
det nu föreliggande ärendet synes det angeläget, att utredning verkställes i
syfte att få klarlagt, huruvida den inträdda, i sak föga tillfredsställande
beskattningseffekten kan för framtiden undvikas. Vid en sådan utredning
torde vikt böra fästas vid att å ena sidan det svenska beskattningsintresset
i tillbörlig omfattning hävdas gent emot utländska skatteanspråk men att a
andra sidan detta icke sker på ett sådant sätt, att den enskildes förvärvsmöjligheter
härigenom skadas eller omöjliggöras. I första hand lärer böra
undersökas, i vad mån man genom avtal med vederbörande utländska stat
kan vinna en lättnad i beskattningen. Metoden att avdraga de utländska
skatterna lärer endast i andra hand böra tillgripas.»
19H års allmänna skattekommitté anförde bl. a.:
»De skatter en skattskyldig erlägger i utlandet synas enligt kommitténs
mening i princip vara att anse såsom kostnader för intäktens förvärvande
i lika hög grad som speciella för rörelsen utgående skatter och avgifter till
det allmänna (29 § 1 mom. kommunalskattelagen och punkt 9 anv. till
denna paragraf). Den skattskyldige får i Sverige endast tillgodogöra sig
nettoinkomsten. Kungl. Maj:t har ock genom ett den 26 januari 1943 meddelat
utslag redovisat såsom referat nummer 3 i regeringsrättens årsbok
tagit hänsyn till dessa omständigheter i fråga om såsom kupongskatt i utlandet
uttagna utskylder, vilka ansetts avdragsgilla vid taxering här i riket.
Det torde ur principiell synpunkt icke föreligga anledning att behandla utländsk
källskatt på annat sätt än andra utländska skatter — formen för
uppbörden synes icke rimligen böra vara avgörande för avdragsrätten.
-----Kommittén anser sig därjämte böra understryka, att den omständigheten,
att gällande skatteförfattningar icke medgiva rätt till avdrag
för i utlandet erlagda skatter, får anses utgöra en brist i skattelagstiftningen,
vilken även påtalats i vissa till kommittén ingivna framställningar.
Kommittén vill framhålla, att denna brist tekniskt torde kunna avhjälpas
genom att förslagsvis i punkt 3 anv. till 20 § kommunalskattelagen angiv es
att till allmän skatt icke räknas i utlandet erlagda skatter. Huruvida en
sådan anordning skulle anses lämplig med hänsyn till de förhandlingar,
som för närvarande pågå eller kunna komma att föras rörande avtal till
undvikande av dubbelbeskattning, undandrager sig dock kommitténs bedömande.
»
I de nu föreliggande motionerna har framhållits bl. a. följande.
Av de ovannämnda rättsfallen framginge, att avdrag för utländska ulskylder,
som icke uttagits såsom källskatt, förvägrades vid taxering här i
riket. Inkomst av rörelse, som utom riket bedrivits av härstädes skattskyldig
rörelseidkare, konsumerades därigenom regelmässigt till huvudsaklig del
av in- och utländska skatter, därest avtal till undvikande av dubbelbeskattning
icke träffats mellan Sverige och den stat, vari verksamheten bedreves.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Understundom överstege i dylika fall dessa skatter inkomsten av den utländska
rörelsen med påföljd att denna, även om driften i utlandet i och
för sig vore vinstgivande, resulterade i förlust. Av Kungl. Maj:ts ovanberörda
beslut den 10 december 1948 framginge, att rättelse av det påtagliga
missförhållandet, att en rörelseidkare för inkomst av rörelse utom riket
påförts svenska och utländska utskylder till belopp överstigande inkomsten
av denna rörelse, icke ansetts böra ske med tillämpning av 32 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller däremot svarande stadganden
i de nu gällande skatteförfattningarna.
Efter erinran om vad 1944 års allmänna skattekommitté yttrat i det av
Kungl. Maj :t avgjorda ansökningsärendet har i motionerna framhållits, att
den av kommittén anförda motiveringen utan tvivel vore övertygande. Inga
sakliga skäl syntes kunna åberopas till stöd för den olikartade behandlingen
av, å ena sidan, utländska källskatter och, å andra sidan, övriga utländska
skatter. De utländska skatterna måste, vare sig de uttagits i form
av källskatt eller annorledes, anses hänförliga till omkostnader, såväl då
den från utlandet uppburna inkomsten beskattades såsom inkomst av kapital
som då den hänfördes till inkomst av rörelse. Ifrågavarande skatteutgifter
borde jämställas med de »speciella för rörelsen utgående skatter eller
avgifter till det allmänna», som exemplifierats i 29 § kommunalskattelagen.
Avdrag för sistnämnda skatter torde ha medgivits just på grund av den omständigheten,
att de icke vore av allmän natur utan drabbade endast vissa
slag av rörelse. Skulle avdrag därför icke vara medgivet, komme utövare
av viss verksamhet, för vilken speciell skatt utginge, att belastas med högre
inkomstskatt än en utövare av icke särskilt beskattad verksamhet. I konsekvens
med den sålunda angivna principen borde även utländska skatter
vara avdragsgilla. Ifrågavarande utländska skatter drabbade ju också endast
vissa företag, nämligen sådana som bedreve verksamhet i utlandet. De
utgjorde realiter en avgift för rätten att utöva rörelsen i utlandet och borde
således på grund av nyss anförda skäl få avdragas i rörelsen på samma sätt
som de särskilt exemplifierade speciella skatterna.
Under nuvarande förhållanden på det penningpolitiska området torde det
vara särskilt angeläget att orimliga beskattningsbestämmelser icke verkade
hämmande å de svenska företagens möjlighet att genom verksamhet utom
riket öka tillgången på utländska valutor. Man kunde emellertid icke förvänta,
att dylik verksamhet komme att fortsättas i sådana fall, då avtal
för undvikande av dubbelbeskattning icke träffats med den stat, vari rörelsen
bedreves, och den sammanlagda beskattningen av inkomsten därifrån
på grund av ifrågavarande inadvertens i skattelagstiftningen uppginge till
den huvudsakligaste delen av inkomsten eller överstege denna. Då dylika avtal
alltjämt saknades med de flesta främmande stater samt rättelse av föreliggande
missförhållanden ej heller syntes kunna vinnas i den ordning 23 §
förordningen om statlig inkomstskatt angåve, framstode den av skattekom
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 5
mitten ifrågasatta lagändringen såsom synnerligen angelägen och borde bliva
tillämplig redan vid taxeringen innevarande år. Några hinder därför av teknisk
natur syntes icke föreligga.
Skattekommittén hade förklarat, att det undandroge sig dess bedömande,
huruvida den av kommittén ifrågasatta författningsändringen kunde anses
lämplig med hänsyn till de förhandlingar som för närvarande påginge eller
kunde komma att föras rörande avtal till undvikande av dubbelbeskattning.
De sålunda antydda farhågorna för att ett bibehållande av denna påtagliga
inadvertens i skattelagstiftningen möjligen skulle kunna tänkas gynna de
svenska intressena vid dylika förhandlingar vore säkerligen ogrundade. Snarare
framstode det väl för en förhandlande part såsom diskrediterande, att
i dess skattelagstiftning inrymdes sakligt felaktiga bestämmelser, som ledde
till uppenbart orimliga resultat. Och den företagare, som därav drabbades,
torde icke kunna undgå att ställas inför valet att antingen nedlägga rörelsen
i den främmande staten eller helt överflytta sin rörelse dit eller till
annan stat. Hur valet än utfölle främjades icke de svenska intressena genom
bibehållande av skattebestämmelser, som framtvingade ett dylikt val.
Utskottet. Med hänsyn till det sätt, på vilket reglerna om skattskyldigheten
för inkomst och förmögenhet äro utformade såväl i vårt land som i
andra länder, inträffar understundom, att inkomst eller förmögenhet, som
är underkastad beskattning i Sverige, även blir beskattad i ett annat land.
För undvikande av sådan dubbelbeskattning har vårt land med ett flertal
länder ingått avtal, varigenom en uppdelning av beskattningsrätten mellan
Sverige och det andra landet ägt rum. En dylik avtalsmässig reglering saknas
emellertid fortfarande i förhållande till flertalet länder. Det är dock att
förvänta, att statsmakterna i vårt land komma att fortsätta på den inslagna
vägen och, i den mån detta visar sig möjligt, ingå nya avtal för undvikande
av dubbelbeskattning.
För vissa fall, då dubbelbeskattning uppkommer i förhållande till ett
land, med vilket en avtalsmässig reglering av beskattningsrätten icke föreligger,
har i vår nuvarande skattelagstiftning anvisats en annan utväg till
erhållande av skattelindring. Enligt 23 § av 1947 års förordning om statlig
inkomstskatt — som motsvarar 32 § i den numera upphävda förordningen
av år 1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt — må, om skattskyldig
blivit genom beslut av vederbörande myndigheter beskattad för samma
inkomst såväl här i riket som i utländsk stat, Konungen på ansökan av den
skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest ömmande omständigheter
eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande av eller lindring
i dubbelbeskattningen, förordna om efterskänkande av statlig inkomstskatt.
Vad angår skatt å förmögenhet finnes en motsvarande bestämmelse
i 23 § av 1947 års förordning om statlig förmögenhetsskatt. De sålunda meddelade
föreskrifterna om efterskänkande av skatt oberoende av avtal med
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
främmande makt ha enligt vad utskottet inhämtat endast i ringa utsträckning
blivit tillämpade. Måhända beror detta därpå att Kungl. Maj :t vid
ställningstagandet till ansökningar om efterskänkande av skatt på grund av
internationell dubbelbeskattning ansett den omständigheten, att den sammanlagda
skatten är hög, icke i och för sig vara att hänföra till sådana
»synnerliga skäl», som enligt de nämnda författningsrunmien kunna föranleda
efterskänkande av skatt, och att Kungl. Maj :t således tolkat uttrycket
»synnerliga skäl» såsom avseende andra omständigheter än sådana, som
direkt hänföra sig till dubbelbeskattningen.
Syftet med de ifrågavarande motionerna är att i fall, då avtal för undvikande
av dubbelbeskattning icke föreligger, åstadkomma en lättnad i dubbelbeskattningen.
Sålunda yrkas i motionerna sådan ändring av kommunalskattelagen
eller därtill hörande anvisningar, att skattskyldig, som här i
riket taxeras till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för
inkomst från utlandet, berättigas att vid dessa taxeringar åtnjuta avdrag för i
utlandet erlagda allmänna utskylder. Motionärerna erinra om utgången i
ett av regeringsrätten avgjort mål, vari en inläkt, som åtnjutits från annat
land, ansetts vara här i riket skattepliktig endast i den mån densamma utbekommits,
sedan i det andra landet avdrag skett för såsom kupongskatt
uttagen skatt vid källan. I anslutning härtill framhålles i motionerna, att
några sakliga skäl icke syntes kunna åberopas till stöd för den nuvarande
olikartade behandlingen av utländska källskatter, å ena sidan, och övriga
utländska skatter, å andra sidan.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har det i motionerna
behandlade spörsmålet berörts i vissa remissyttranden över en hos Kungl.
Maj :t gjord ansökan om efterskänkande av skatt på grund av internationell
dubbelbeskattning. I dessa yttranden har starkt understrukits betydelsen av
att de mindre önskvärda beskattningsresultaten av förevarande slag för
framtiden kunde undvikas. 1944 års allmänna skattekommitté har i likhet
med motionärerna erinrat om att såsom kupongskatt i utlandet uttagna utskylder
ansetts avdragsgilla vid taxering här i riket samt framhållit att det
ur principiell synpunkt icke torde föreligga anledning att behandla utländsk
källskatt på annat sätt än andra utländska skatter. Kommittén har vidare
uttalat, att de skatter en skattskyldig erlade i utlandet enligt kommitténs
mening i princip syntes vara att anse såsom kostnader för intäktens förvärvande
i lika hög grad som speciella för rörelsen utgående skatter och avgifter
till det allmänna, för vilka avdrag enligt nuvarande bestämmelser
vore medgivet. Slutligen har av kommittén understrukits, att den omständigheten,
att gällande skatteförfattningar icke medgåve rätt till avdrag för i
utlandet erlagda skatter, finge anses utgöra en brist i skattelagstiftningen.
Utskottet finner vad kommittén sålunda anfört vara värt synnerligt beaktande.
Även om det måhända skulle kunna resas invändningar mot ett
betraktelsesätt, enligt vilket i utlandet erlagda skatter i princip anses utgöra
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 7
kostnader för förvärvandet av viss intäkt, lärer det dock vara ovedersägligt,
att en skattskyldig, som har medel för gäldandet av sådana skatter, icke
kan undgå betalningsskyldigheten för desamma. Det föreligger vidare utan
tvivel en principiell skillnad mellan de skatter, som i utlandet påföras en här
i riket bosatt skattskyldig, å ena sidan, och de honom här i riket påförda
skatterna, å andra sidan. De sistnämnda skatterna äro i princip att betrakta
såsom bidrag till samhällsverksamhetens upprätthållande. De utomlands
påförda skatterna kunna i detta hänseende icke anses jämförliga med de
i Sverige påförda skatterna utan måste — sedda ur den svenska skattelagstiftningens
synpunkt —- betraktas såsom utgifter, vilka särskilt belasta
vissa här i riket skattepliktiga intäkter. Huruvida de utomlands påförda
skatterna böra anses utgöra driftkostnader eller icke är således enligt
utskottets uppfattning närmast en terminologisk fråga. Principen om
likformighet och rättvisa vid beskattningen bör — hur denna fråga än kan
bliva besvarad — leda därtill att vid skattebördans fördelning hänsyn i en
eller annan form tages till denna särskilda belastning, där sådan förekommer.
Den omständigheten, att i utlandet uttagen skatt vid källan anses avdragsgill
vid taxering här i riket, utgör även ett tungt vägande skäl för att
rättelse i ifrågavarande avseende åstadkommes. Ur principiell synpunkt
finnes givetvis icke någon anledning att behandla utländsk källskatt annorlunda
än andra utländska skatter.
1944 års allmänna skattekommitté hade närmast tänkt sig den ifrågasatta
författningsändringen skola ske på sådant sätt, att i anvisningarna till 20 §
kommunalskattelagen angåves att till allmän skatt icke räknades i utlandet
erlagda skatter. Avdrag för utländska skatter skulle således enligt kommitténs
tanke få ske vid beräkningen av inkomsten av den särskilda förvärvskällan.
Om — såsom av kommittén avsetts — i utlandet erlagda skatter vid
taxering här i riket betraktas såsom driftkostnader, ter sig en sådan lösning
helt naturlig. Det synes emellertid utskottet kunna ifrågasättas, om icke
detta skulle innebära ett alltför stort tillmötesgående. Olägenheterna med
de nuvarande bestämmelserna torde kunna anses mest påtagliga i sådana
fall, där oinskränkt skattskyldighet här i riket föreligger, d. v. s. beträffande
här i riket bosatta fysiska personer samt svenska juridiska personer. I fråga
om här i riket icke bosatta fysiska personer samt utländska bolag, för vilka
båda grupper av skattskyldiga endast en begränsad skattskyldighet är förhanden,
synas skälen för en eventuell avdragsrätt för i utlandet erlagda
skatter mindre vägande. Det förefaller sålunda knappast påkallat, att en i
utlandet bosatt fysisk person eller clt utländskt bolag, som från Sverige uppburit
visst belopp såsom royally och på grund härav är skattskyldig för detsamma
i Sverige såsom för inkomst av här bedriven rörelse, skall äga rätt
att vid taxeringen här i riket avdraga i hemlandet erlagda skatter. Med hänsyn
till vad nu anförts torde kunna ifrågasättas, huruvida icke ett eventuellt
avdrag för utländska skatter skulle kunna erhålla formen av ett allmänt av
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
drag enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt. Enligt nuvarande bestämmelser medgives sådant
avdrag endast om och i den mån vederbörande under beskattningsåret varit
bosatt här i riket.
Ett införande av den här skisserade avdragsrätten för utländska skatter
skulle icke vara stridande mot de redan ingångna dubbelbeskattningsavtalen
med främmande makter. Genom dylika avtal sker en fördelning av beskattningsrätten
mellan de avtalsslutande länderna. Vad angår inkomst av
rörelse bruka avtalen innehålla en föreskrift, enligt vilken sådan inkomst
beskattas endast i det land, inom vars område vederbörande företag har ett
fast driftställe. Då rörelse bedrives utomlands av en här i riket bosatt fysisk
person eller en svensk juridisk person, har således Sverige genom avtalen
helt avstått från beskattningsrätten för inkomsten av den i utlandet bedrivna
rörelsen. En avdragsrätt av nu ifrågasatt slag skulle alltså icke komma att
beröra sådana fall, där en avtalsmässig reglering av dubbelbeskattningsförhållandena
föreligger. Avdragsrätten skulle vidare bliva av mindre räckvidd
än den avtalsmässiga regleringen. Genom avdragsrätten skulle Sverige icke
i förhållande till det främmande landet avstå från beskattningsrätten men
väl medgiva en minskning av det skatteunderlag, som här tages till beskattning.
Denna minskning av skatteunderlaget skulle få samma verkan som
om den utomlands åtnjutna intäkten här i riket beskattades efter en lägre
skattesats än den eljest vanliga.
Såsom framgår av vad nu anförts finner utskottet goda skäl tala för ändrade
bestämmelser i nu ifrågavarande hänseende. Utskottet har emellertid
icke ansett sig böra förorda motionärernas förslag om omedelbar författningsändring
i ämnet. Det föreliggande spörsmålet är enligt utskottets mening
av den art, att ett närmare övervägande av detsamma bör ske, innan
beslut i saken fattas. Även efter genomförandet av en författningsändring
av nu ifrågasatt slag är det givetvis önskvärt, att nya avtal med främmande
makter för undvikande av dubbelbeskattning i största möjliga utsträckning
komma till stånd. Det är vid sådant förhållande en angelägenhet av vikt,
att de ifrågasatta nya bestämmelserna icke utformas på sådant sätt att desamma
kunna komma att medföra hinder eller olägenheter vid blivande förhandlingar
om avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Konsekvenserna
med avseende å sådana blivande förhandlingar finner sig utskottet icke
kunna helt överblicka. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening,
innan beslut i saken fattas, frågan närmare övervägas av Kungl. Maj :t.
Härtill kommer att ej heller utformningen av reglerna om den ifrågasatta
avdragsrätten kan utan vidare anses given. Principiellt sett borde avdragsrätten
avse de utländska skatter, vilka belöpa å samma inkomst som här i
riket tages till beskattning. Med en sådan utformning av avdragsrätten
skulle full likställighet erhållas i jämförelse med vad nu gäller i fråga om
utländsk källskatt. Det synes dock icke sannolikt, att avdragsrätten kan
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 9
bestämmas på detta sätt. En lättare framkomlig väg synes utskottet vara,
att avdrag medgives antingen för under beskattningsåret i vederbörande
land påförda skatter eller för under beskattningsåret i samma land erlagda
skatter. Även detta spörsmål synes böra närmare övervägas av Kungl. Maj :t.
Utskottet får i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att enligt
vad utskottet inhämtat Förenta Nationerna hos den svenska regeringen hemställt
om upplysningar rörande den svenska lagstiftningens ställning till
spörsmålet om internationell dubbelbeskattning. Svaret å denna framställning
är för närvarande under utarbetande. Det skulle mahända kunna tänkas,
att Förenta Nationerna i sinom tid kunna komma att giva de olika
medlemsstaterna vissa rekommendationer i syfte att undvika internationell
dubbelbeskattning. Såvitt utskottet kan finna, kan dock icke denna omständighet
anses utgöra en tillräcklig anledning att uppskjuta lösandet a\
den här föreliggande frågan. På grund härav anser sig utskottet böra i anledning
av de förevarande motionerna föreslå skrivelse till Kungl. Maj :t
med hemställan, att Kungl. Maj :t ville verkställa utredning av denna fråga
samt vid nästa års riksdag framlägga de förslag, som därav föranledas.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av de likalydande motionerna
I: 98 av herr Velander m. fl. och II: 71 av herr Werner
m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl.
Maj :t ville, med beaktande av vad i detta betänkande anförts,
låta verkställa utredning av frågan om vidgad rätt
att vid taxering erhålla avdrag för utländska skatter samt
för nästkommande års riksdag framlägga de förslag, som
därav föranledas.
Stockholm den 3 mars 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,
Gustaf Elofsson, Heuman, Franzon, Ramberg, Rosander och Carl
Sundberg; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Ivristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp och Gunnarsson.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 7 samt. Nr 9.