Bevillningsutskottets betänkande nr in.
1
Nr 45.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning, vilken utbetalas av arbetsgivare,
som står s. k. självrisk, m. m.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) motionen II: 123 av herr Holmberg m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till sådan ändring av vederbörande förordningar, att skattebefrielse för
sjukpenning till belopp som fastställts av riksförsäkringsanstalten tillförsäkras
även dem som uppbära sådan ersättning av arbetsgivare som slår
s. k. självrisk»;
2) motionen II: 182 av herr Jansson i Kalix m. fl., vari hemställts, »all
riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan
ändring i kommunalskattelagen, att likformighet i skattehänseende lastställes
för arbetstagare, som under sjukdom i arbete till följd av olycksfall
uppbär s. k. sjukpenning, oavsett om arbetstagaren har anställning hos
arbetsgivare, som har sina arbetare försäkrade hos riksförsäkringsanstalten
eller därmed likställt försäkringsbolag, eller om han är anställd hos
arbetsgivare, som står självrisk»;
3) motionen II: 188 av herrar Iljalmarson och Kristensson i Osby, vari
hemställts, »alt riksdagen måtte besluta om sådan ändring av 1928 års
kommunalskattelag, § 30, att procentsatsen för beräknande av de utländska
försäkringsanstalternas skattepliktiga inkomst av trafikförsäkring nedsättes
till 3 procent av premieinkomsten och att denna nedsättning gives retroaktiv
verkan från och med år 1948»; samt
4) motionen II: 267 av herr Hjalmarson in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om att Kungl. Maj :t måtte framlägga förslag
för innevarande riksdag till sådan ändring av 1928 års kommunalskattelag,
§ 30, alt procentsatsen för beräknande av de utländska försäkringsbolagens
skattepliktiga inkomst i olycksfalls- och sjukförsäkring nedsättes
till skälig nivå».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i del följande,
hänvisa till motionerna.
Hörande innehållet i de förevarande motionerna må här anmärkas
följande.
liihang lill riksdagens protokoll 7 sand. Nr 45 ''di.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 4o.
I motionen II: 123 har anförts, att enligt skatteförordningarna sjukpenning
icke vore att hänföra till skattepliktig inkomst. Från denna regel förekoinme
emellertid ett märkligt undantag. Det gällde sådan sjukpenning
som utbetalades av arbetsgivare som stode s. k. självrisk. Undantaget baserades
emellertid inte på någon klar föreskrift i lag utan på ett utslag av
regeringsrätten. Centrala uppbördsnämnden hade i enlighet med sålunda
rådande praxis givit anvisning till arbetsgivare som stode självrisk att
dessa skulle beräkna preliminär A-skatt även för sådan del av inkomsten
som utgått i form av sjukpenning. Denna praxis tillämpades nu bland annat
för arbetare vid Aktiebolaget Statens skogsindustrier. Detta företag betalade
nämligen själv kostnaden för de olycksfall som förekomme bland
dess anställda. Storleken av de belopp som de skadade erhölle bestämdes
emellertid av riksförsäkringsanstalten. Genom regeringsrättens utslag hade
alltså det förhållandet uppstått att ett stort antal arbetare ålagts skatteplikt
för inkomst, för vilken andra medborgare i motsvarande situation icke
behövde erlägga skatt. Det kunde icke ha varit lagstiftarnas mening att
skatteförordningarna skulle verka på sådant sätt. I skattehänseende borde
sjukpenning behandlas lika antingen den utbetalades av riksförsäkringsanstalten
eller arbetsgivaren, sålunda att i båda fallen de belopp som fastställts
av riksförsäkringsanstalten icke betraktades såsom skattepliktig
inkomst.
I motionen II: 182 har jämväl redogjorts för gällande rättspraxis i fråga
om beskattning av avlöning — till den del den motsvarade sjukpenning på
grund av olycksfall i arbete — vilken avlöning arbetsgivare, som stode s. k.
självrisk, utbetalade till arbetstagare. I anslutning därtill bar framhållits,
att billighet och rättvisa syntes fordra, att arbetstagarens rätt i skattehänseende
icke skulle göras beroende av huruvida arbetsgivaren erhölle medgivande
att stå s. k. självrisk eller icke, och att det torde vara svårförståeligt
för den enskilde skattskyldige att löneavdrag skulle ske i det ena fallet
men icke i det andra, särskilt i de fall, arbetsgivaren endast utbetalade lön
med belopp som av riksförsäkringsanstalten fastställts i enlighet med de
grunder som anstalten själv använde vid utbetalande av s. k. sjukpenning.
I motionen II: 188 har anförts, att samtliga här i riket med trafikförsäkring
arbetande utländska försäkringsanstalter, varav två hemmahörande i
England, två i Schweiz och en i Danmark, i gemensam skrivelse till Konungen
hemställt om sådan ändring av kommunalskattelagen, alt den
skattepliktiga nettoinkomsten från trafikförsäkring nedsattes från 5 till
3 procent av premieinkomsten. Anstalterna grundade sin framställning på
de höjda trafikförsäkringspremier som tillämpades från den 1 februari
1948. De kalkyler, som låge till grund för de nya premierna och som i detalj
förelagts försäkringsinspektionen och av densamma godkänts, förut
-
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 45.
satte en sänkning av den vinst som anstalterna finge behålla på trafikförsäkringen.
Vinsten hade tidigare varit maximerad till högst 5 procent av
premieinkomsten men sänktes vid premieändringen till högst 3 procent av
premieinkomsten. Vinst, som eventuellt uppkomme därutöver, ginge till
eu särskild fond, regleringsfonden för trafikförsäkring, över vilken bolagen
icke hade fri dispositionsrätt. De utländska försäkringsanstalter, vilka enligt
gällande regler beskattades som om vinsten å deras trafikförsäkringsrörelse
utgjorde 5 procent av premieinkomsten, kunde alltså från och med
år 1948 icke påräkna att få tillgodogöra sig mer än högst 3 procent av premieinkomsten.
En skyndsam förändring av gällande regler för de utländska
försäkringsanstalternas beskattning i fråga om trafikförsäkring
vore sålunda väl motiverad.
I motionen 11:267 har framhållits, att de tre försäkringsanstalterna
Haand i Haand, Winterthur och Zurich, vilka inom branschen olycksfallsoch
sjukförsäkring vore dominerande bland utländska försäkringsanstalter
här i landet, under år 1947 ingivit framställningar till Konungen om nedsättning
av deras skattepliktiga inkomst från branschen från hittillsvarande
10 procent till 5 procent av premieinkomsten. Bestämmelsen om
10 procent av premieinkomsten såsom skattepliktig inkomst återfunnes i
30 § av kommunalskattelagen. Nämnda bestämmelse, innebärande att
10 procent av premieinkomsten skulle utgöra en rättvis mätare på den
vinst från olycksfalls- och sjukförsäkringen, som borde läggas till grund
för beskattning, grundade sig på beräkningar av försäkringsinspektionen,
utförda för treårsperioden 1921—1923. Då ca 25 år förgått sedan denna
lid, framhölle bolagen, att förhållandena sedan dess ändrat sig i väsentlig
grad. Bolagen kunde framvisa siffror för den tioårsperiod, åren 1936—
1945, som då läte sig överblicka, vilka klart dokumenterade, att olycksfallsoch
sjukförsäkringen numera ingalunda lämnade den vinst som förutsattes
i de berörda lagrummen. Bolagens siffror, uträknade i enlighet med av
försäkringsinspektionen anvisade grunder, visade att vinsten i procent av
premieinkomsten utgjorde för Haand i Haand 3,2, för Zurich 3,9 och för
Winterthur — 0,3. För de svenska försäkringsaktiebolagen hade försäkringsinspektionen
vid eu jämförelse, avseende samma period och utförd
efter samma grunder, funnit att vinsten varit 5,8 procent av premieinkomsten.
Utsträcktes jämförelsen till att omfatta jämväl de ömsesidiga s. k.
nontariffbolagen, redovisades enligt en särskild undersökning för ifrågavarande
period eu vinst motsvarande 3,8 procent av premieinkomsten. Mot
bakgrunden av dessa uppgifter syntes bolagens framställning vara synnerligen
befogad.
Utskottet. De förevarande motionerna avse två olika spörsmål. Med motionerna
It: 123 och II: 182 åsyftas ändrade bestämmelser i fråga om den
4
Bevillningsutskottets betänkande nr
skatterättsliga behandlingen av sådan avlöning, som motsvarar av riksförsäkringsanstalten
fastställd sjukpenning vid olyeksfall i arbete och som
utbetalas av arbetsgivare, vilken enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete iklätt sig s. k. självrisk. Motionerna II: 188 och II: 267 avse ändrad
lagstiftning beträffande beräkningen av utländska försäkringsanstallers
inkomst av försäkringsrörelse här i riket.
Enligt vad utskottet inhämtat är inom finansdepartementet eu proposition
under utarbetande rörande ändrade bestämmelser angående beskattning
av livförsäkringsanstalter och livförsäkringstagare in. in. Det torde
kunna förutsättas, att de i förevarandc motioner berörda spörsmålen därvid
komina att ägnas uppmärksamhet. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen 11:123 av herr Holmberg in. fl. angående
skattebefrielse för av riksförsäkringsanstalten fastställd
sjukpenning, vilken utbetalas av arbetsgivare, som
står s. k. självrisk, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
2) att motionen II: 182 av herr Jansson i Kalix in. fl. om
likformighet i skattehänseende för av arbetstagare uppburen
sjukpenning enligt lagen om försäkring för olycksfall
i arbete icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
3) att motionen II: 188 av herrar Hjalmarson och Kristensson
i Osby om viss ändring av bestämmelserna angående
de utländska försäkringsanstalternas beskattning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt
4) att motionen II: 267 av herr Hjalmarson in. fl. om
sänkning av procentsatsen för beräkning av de utländska
försäkringsbolagens skattepliktiga inkomst i olycksfallsoch
sjukförsäkring icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 19 maj 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman,
Velander, Gustaf Elofsson, Heiiman, Falk, Wehtje, Rosander och Sjö; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Olofsson, Gunnarsson,
Strandh och Wedén.