Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

1

Nr 41.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående sänkning i vissa fall av nöjesskatten för biografföreställningar,
m. m.

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande vid riksdagens början
väckta, av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 103 av fru Svenson m. fl. samt II: 121 av
herrar Ericsson i Näs och Larsson i Luttra, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar till högst
20 procent, där sådana arrangeras av samlingslokalägande föreningar»;

2) motionen I: 217 av herr Nordenson, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning
om möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar
och att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen snarast möjligt
framlägga förslag i ärendet»; samt

3) motionen II: 271 av herrar Spångberg och Ericsson i Näs, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att 20 procent av de skattebelopp, som
influtit vid visning av svensk film, på lämpligt sätt direkt och omedelbart
tillföras vederbörande svenska producent».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 103, I: 217 och II: 271.

Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 30 januari 1948
(nr 24), vilken trätt i kraft den 2 februari 1948, utgår nöjesskatt för biografföreställningar
med 30 procent å bruttopriset för varje biljett, om biljettpriset
icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona
och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten för biografföreställningar
utgick före den 2 februari 1948 med 15 procent å biljettpriset
om detta icke översteg en krona och eljest med 15 procent av en krona samt
30 procent av återstoden av biljettpriset. I samband med nyssnämnda
skatteskärpning infördes i 2 § nöjesskatteförordningen den särskilda bestämmelsen,
att nöjesskatten för biografföreställningar skall fördelas med
tre fjärdedelar till staten och med en fjärdedel till vederbörande kommun.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 41.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Denna fördelningsgrund medför att den genom skattehöjningen erhållna
inkomstökningen i stort sett tillfaller statsverket.

Den av 1946 års riksdag genomförda höjningen av nöjesskatten, vilken
formellt är fastställd att gälla tills vidare, ingick såsom ett ied i vissa då
genomförda skärpningar av den indirekta beskattningen i syfte att överbalansera
budgeten. Vid riksdagsbehandlingen av förslaget till dessa skatteskärpningar
underströks ett av departementschefen gjort uttalande, att
skatteskärpningarna vore av tillfällig natur och alt frågan om deras fortbestånd
med hänsyn härtill borde prövas av 1949 års riksdag. I propositionen
nr 24 till innevarande års riksdag med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker har departementschefen förordat,
att den skärpta nöjesskatten för biografföreställningar skulle bibehållas
jämväl under nästkommande budgetår. Bevillningsutskottet har i
sitt i anledning av sistnämnda proposition avgivna betänkande nr 38 tillstyrkt
vad departementschefen sålunda förordat.

Av innehållet i de i det föregående omnämnda motionerna må här
återgivas följande.

1 de iikalydande motionerna 1:103 och 11:121 har framhållits, att riksdagen
beslutat lämna samlingslokalerna positivt stöd, ett förhållande som
i någon mån underlättat ny- och tillbyggnader av dylika. Samlingslokalfrågan
vore emellertid alltjämt ett problem av första ordningen. Omdömet
gällde praktiskt taget hela landet, alldeles särskilt dock landsbygden. Det
vore exempelvis synnerligen svårt att hålla ungdomen kvar på landsbygden
om fritidsproblemet icke beaktades. Föreningslivets folk av skilda kategorier
hade utfört ett stort men alldeles för litet uppskattat arbete för att
skapa samlingslokaler och för att i dessa bereda förströelse åt respektive
orters befolkning. Varje gång en fest-, biograf- eller danstillställning skulle
ordnas, finge lokalstyrelsens ledamöter och föreningsmedlemmar utan ersättning
offra sin fritid med arbete för biljettförsäljning o. s. v. Verksamheten
i de mindre samlingslokalerna kunde nämligen icke betala nödig
servicepersonal. För att åstadkomma någon inkomst till hjälp för räntor,
amorteringar och underhåll men även för att bereda befolkningen på respektive
orter underhållning och förströelse hade samlingslokalerna i viss
utsträckning tagits i anspråk för biograf drift. Emellertid lade nöjesskatten
vid offentlig filmvisning svåra hinder i vägen för samlingslokalerna att
driva biograf. Nöjesskatten vore ca 37 % å biljettpriset, och vad detta betydde
för en liten lokal, som kunde räkna med i genomsnitt 100—200 besökare
på en biografföreställning, behövde icke framhållas. Befolkningen
på landsbygden hade ej så lätt att avvara kontanter, och följaktligen betänkte
den sig mer än en gång, innan den beslöte sig för att »gå på biograf».

Bevillningsutskottets betänkande nr hi. 3

När man, hustru och kanske ett barn över 16 år tillsammans skulle betala
4_6 kr. för biljetterna, avstode de hellre från en nog så behövlig förströ else.

Men därmed minskade också inkomsterna för lokalstyrelsen på ett
sätt som gjorde den förut dåliga ekonomien ännu svagare. Och det vore en
ringa tröst att lokalstyrelsen hade möjlighet att begära hjälp från kommunen.
Då filmvisningen på landsbygden vore den egentliga folkteatern —
på många platser den enda egentliga förströelsen för äldre människor —
och då den i lokalägarnas händer underlättade samhällets intresse av att
samlingslokaler komme till stånd, syntes det motionärerna naturligt att
riksdagen lättade på nöjesskatten för biografföreställningar, arrangerade
av ägarna till samlingslokaler.

I motionen I: 217 har anförts, att den företagna höjningen av nöjesskatten
å biografföreställningar enligt en av Sveriges biografägareförbund verkställd
utredning hade medfört en genomsnittlig minskning av biografernas
omsättning med 9,86 procent under tiden den 2/2—den 3/10 1948. En stickprovsundersökning
för tiden den 4/10—den 28/11 samma år visade en minskning
av 11,32 procent. Tendensen vore alltså sjunkande. Denna omsättningsminskning
hade med särskild styrka drabbat den svenska filmproduktionen.
Denna hade nämligen redan före skatteskärpningen arbetat under ekonomiskt
bekymmersamma förhållanden beroende dels på de höga och oavbrutet
stigande produktionskostnaderna och dels på den starkt begränsade
marknaden för svensk film. Den omsättningsminskning, som nu inträffat,
hade givetvis kraftigt reducerat även intäkterna på svensk film och
därigenom rubbat de ekonomiska förutsättningarna för den inhemska produktionen.
Omsättningsminskningen finge till följd bl. a. att antalet producerade
svenska filmer komme att avsevärt nedgå samtidigt med att filmernas
kvalitativa nivå kunde väntas sjunka. För hela biografrörelsen
skulle den minskade tillgången på svensk film komma att få mycket svåra
verkningar, enär omkring 40 procent av alla filmintäkter i Sverige härrörde
från svenska filmer. Skulle biografverksamheten i fortsättningen kunna
upprätthållas i normal omfattning måste det tomrum, som uppstode efter
de svenska filmerna, fyllas genom ökad import av utländska filmer, en
åtgärd som i nuvarande valutaläge knappast vore önskvärd. Föreningen
Sveriges filmproducenter hade i skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 15 december 1948 uppskattat den direkta minskningen
av intäkterna från svensk film, som nedgången i biografernas omsättning
medfört, till omkring 1,4 miljoner kronor. Då emellertid den svenska
filmproduktionen tidigare i hög grad varit beroende av den möjlighet,
som stått vissa större produktionsföretag till buds — nämligen att med
inkomster från egna biografer kunna täcka produktionens förluster — och
denna möjlighet genom minskningen av intäkterna från biograferna numera
bortfallit, hade läget för den svenska filmproduktionen i själva verket

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 41.

blivit ännu mera kritiskt än vad som framginge av siffran 1,4 miljoner
kronor. Av den på produktionen uppkomna förlusten beräknades nämligen
de i densamma intresserade produktionsföretagen tidigare ha kunnat täcka
ej mindre än omkring 2 miljoner kronor. Föreningen hade med hänvisning
härtill föreslagit, att åtgärder måtte vidtagas för att producenterna skulle
kunna dels återvinna det belopp om 1,4 miljoner kronor, som skatteskärpningen
berövat dem, dels ock erhålla kompensation för det belopp om cirka
2 miljoner kronor, varmed biograferna tidigare kunnat bidraga till produktionen
men som nu icke längre stode till förfogande.

I motionen 11:271 har framhållits, att frågan angående statligt stöd åt
svensk filmproduktion sedan många år diskuterats. Exempelvis väcktes
vid 1939 års urtima riksdag motioner med detta syfte. Förslag hade senare
också framlagts om sådant stöd. Det torde icke kunna bestridas att den
svenska filmen spelade en allt större roll för vårt folk. För den svenska
landsbygden och dess befolkning, vars legitima och rättmätiga behov av
sund och god förströelse ej kunde täckas av teater, konserter, föreläsningar
etc., utgjorde filmen, speciellt den svenska, en synnerligen god tillgång
och kunde i många fall icke bara ersätta utan i vissa fall till och med överträffa
både teater och konserter. Det kunde nämligen icke förbises, att
många spelfilmer mer eller mindre direkt berörde samhälleliga problem
och gåve en framställning av dessa, som icke blott skänkte publiken förströelse
utan även fäste dess uppmärksamhet på frågornas stora betydelse.
Även den minsta lilla by kunde bli delaktig av våra främsta skådespelares
prestationer lika väl som av våra bästa musikers. Kännedom om en råd av
våra främsta författare och deras verk hade genom filmen trängt ut till
en långt bredare publik än som eljest skulle varit fallet. Den svenska filmproduktionen
hade de senaste åren haft att kämpa med ytterst stora ekonomiska
svårigheter. Av de under år 1948 producerade filmerna — ett fyrtiotal
— hade endast omkring 10 gått ihop eller lämnat något överskott.
Övriga filmer hade gått med avsevärda förluster. Den genomsnittliga förlusten
per svensk spelfilm angåves under senare år ha varit 50—75 000
kronor. Orsakerna till den kris som alltså otvivelaktigt syntes existera för
svensk film vore givetvis flera. För det första vore vårt språkområde ytterst
ringa jämfört med övriga filmproducerande länders. Dessutom hade statsmakterna
i nästan alla filmproducerande länder på ena eller andra sättet
stött den inhemska produktionen för att hindra den utländska att bli
alltför dominerande men givetvis också i insikt om att en nationell filmproduktion
vore av mycket stor betydelse i skilda hänseenden. I Sverige
hade producenterna hittills icke erhållit något stöd från statsmakterna utan
varit hänvisade att helt stå på egna ben i konkurrens med världens i ekonomiskt
avseende långt rikare utrustade producenter. En annan omständighet
som försvårat produktionen av svensk film vore de stegrade kostna -

Bevillningsutskottets betänkande nr it.

5

derna. Sedan före kriget hade dessa sprungit i höjden med bortåt 40 procent,
under det att inkomsterna, filmhyrorna, bland annat genom den senaste
nöjesskattehöjningen blivit mindre till följd av biografernas minskade
inkomster. Föreliggande uppgifter visade, att biografintäkterna sedan den
2 februari 1948 minskat med omkring 11 procent. Vissa tecken tydde på
att inkomsterna fortsatte att sjunka. På grund av det bekymmersamma
läge, i vilket den svenska filmproduktionen nu befunne sig, och med hänsyn
till betydelsen av att svensk filmproduktion fortsatte och hölles på så
hög kvalitativ nivå som möjligt förefölle det motionärerna självklart, att
riksdagen nu ginge in för positivt stöd åt densamma. Åtminstone två olika
linjer kunde här väljas, antingen att riksdagen beviljade direkt anslag för
premiering av konstnärlig och samhälleligt betonad svensk spelfilm eller
ock att nöjesskatten å svensk film sänktes, varigenom producenterna finge
högre filmhyra för denna än för utländsk film. I nuvarande läge förefölle
det dock vara enklast att välja den senare, d. v. s. medgiva lägre nöjesskatt
å svensk film.

Beträffande tidigare förslag till ändringar i nöje sb eskattningen
må följande nämnas.

Vid 1939 års urtima riksdag yrkades i de likalydande motionerna 1: 42
och II: 57, att i ett då framlagt förslag till förordning om statlig nöjesskatt
måtte införas den särskilda bestämmelsen, att statlig nöjesskatt vid biografföreställning
skulle utgå endast i sådana fall då till övervägande del utländsk
film visades. Motionerna blevo av riksdagen avslagna.

Sedermera har frågan om statligt stöd åt svensk film gjorts till föremål
för särskild sakkunnigutredning. Sålunda ha inom ecklesiastikdepartementet
tillkallade sakkunniga avgivit ett den 31 augusti 1942 avgivet betänkande
med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion (SOU
1942: 36). I detta betänkande ha de sakkunniga förordat direkt ekonomiskt
stöd åt producenter av god svensk film. De sakkunniga ha därvid bl. a. uttalat
sig om möjligheten att lämna sådant stöd genom lättnader i nöjesbeskattningen.
I sistnämnda fråga ha de sakkunniga — under hänvisning
till en såsom bilaga A vid betänkandet fogad promemoria angående nöjesskatt
å biografföreställningar — anfört i huvudsak följande.

Vad då först angår frågan om befrielse från eller lindring av nöjesskatten
framgår av den såsom bilaga A härvid fogade promemorian angående
nöjesskatt å biografföreställningar, att en differentiering av skatten vid
olika slag av sådana föreställningar tidigare övervägts. Det var därvid
endast fråga om att särskilja å ena sidan utländsk och å andra sidan svensk
film; beträffande den sistnämnda ifrågasattes sådan lindrigare nöjesbeskattning
som stadgats för teaterföreställningar. Förslaget byggde på den
tanken, att enhetliga biljettpriser skulle gälla vid båda slagen av biografföreställningar
och att biografägaren sålunda skulle erhålla större nettointäkt
vid de lindrigare beskattade föreställningarna. Biografägaren skulle

6 Bevillningsutskottets betänkande nr M.

i sin tur avstå denna merinkomst genom att erlägga högre hyra för svensk
film.

Redan gentemot denna uppdelning kunde invändningar resas, och man
uttalade farhågor för att en dylik understödsform huvudsakligen skulle
komma hiografägare och uthyrningsfirmorna till godo. Det synes i varie
fall klart, att en sådan indirekt metod för understödsverksamheten skulle
innefatta ett betydande ovisshetsmoment. Otvivelaktigt skulle också tekniska
svårigheter i samband med nöjesskatteuppbörden och kontrollen
över skattens behöriga utgörande uppkomma vid en dylik skattedifferentiering.
Härtill kommer, att sedan numera nöjesskatten uppdelats mellan
stat och kommun, fråga icke längre är om en skattelindring, som skulle
drabba nöjesskatteinkomsten över huvud taget, utan endast en, som gällde
statens andel av denna. T promemorian har detta förhållande betecknats
som ett avgörande skäl mot förevarande alternativ. Det torde också ligga
i öppen dag. att nvss antydda skattetekniska svårigheter skulle ökas. därest
skattedifferentieringen endast skulle taga sikte på den staten tillkommande
delen av nöjesskatten.

Även om berörda svårigheter skulle kunna bemästras, anse de sakkunniga
likväl icke, att denna linje erbjuder en framkomlig väg. Det kan
knappast förväntas, att den ovissa utsikten att i en mer eller mindre avlägsen
framtid i någon form utfå skattebeloppet för en viss film kominer
att få någon som helst stimulerande betydelse för producenten.

Det framgår också av promemorian, att åtskilliga svårigheter skulle
uppstå, om man inom ramen av den nuvarande nöjesskatteförordningen
tillgrepe alternativet med ett restitutionsförfarande. Om man därvid tänkte
sig att länsstyrelserna restituerade skattebeloppet till biografägaren, borde
denne på något sätt gottgöra producenten, t. ex. genom att erlägga högre
filmhvra för den subventionerade filmen, en anordning som skulle erbjuda
ett lika stort moment av osäkerhet som förfarandet med skattebefrielse.
En restitution från länsstyrelserna direkt till filmproducenterna synes innebära
en alltför komplicerad lösning. Förfarandet torde bland annat förutsätta,
att skatteintäkten av varje för subvention godkänd film redovisades
för sig såväl av biografägaren som av uppbördsmyndigheten vid den senares
redovisning till länsstyrelsen av statens andel i skatten.

Även en indelning av biografföreställningarna i olika kategorier, nödvändiggjord
genom att såväl premierade som icke premierade filmer komme
att visas vid en och samma föreställning, skulle innefatta vissa svårigheter.
Skedde härvid en generalisering genom tillämpning av en »huvudsaklighetsprincip»,
så att exempelvis en utländsk journalfilm före en subventionsberättigad
svensk spelfilm icke skulle förändra föreställningens subventionskaraktär,
gjordes redan härigenom ett visst avsteg från den principiella
utgångspunkten.

Man kan sätta i fråga — och detta gäller även det förstnämnda alternativet
— om det över huvud taget är önskvärt och lämpligt, att subventionsbeloppet
ställes i direkt relation till nöjesskatteinkomsten av ifrågavarande
filmer. Storleken av det belopp som kan tänkas bli restituerat skulle därmed
göras beroende av allmänhetens intresse för filmen. Med andra ord:
en film, som lämnade ett gott ekonomiskt resultat, skulle erhålla högre
subventionsbelopp än en, som visade sig mindre publikdragande och därför
bättre behövde ett understöd.

Slutligen kan anmärkas, att det restituerade skattebeloppet för eu en -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

staka film knappast är av den storleksordning att det kunde spela någon
avgörande roll tör producenten.

r rågan om statligt stöd åt filmproduktionen bör därför enligt de sakkunnigas
mening lösgöras från spörsmålet om nöjesskatteförordningens
utformning.

Vidare må nämnas, att under förarbetena till nu gällande nöjesskattetörordning
den 21 december 1945 frågan om särskilt stöd åt svensk filmproduktion
icke var under närmare diskussion. Däremot yrkades i vissa motioner
vid 1945 års riksdag, att skattelindring skulle medgivas — genom
befrielse från viss del av nöjesskatten — i sådana fall då biografföreställning
anordnades av ideell organisation, folketshusföreningar m. fl. Dessa
motioner vunno icke riksdagens bifall (jfr 15 § första och tredje styckena
förordningen om nöjesskatt).

Enligt vad utskottet under hand inhämtat har Föreningen Sveriges filmproducenter
i den förut omnämnda skriften den 15 december 1948 — vilken
ingivits till finansdepartementet — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas
för att producenterna skulle kunna dels återvinna 1,4 miljoner kronor,
vilka skatteskärpningarna berövat dem, dels ock erhålla kompensation
för cirka 2 miljoner kronor, varmed biograferna tidigare bidragit till produktionen
men som numera genom omsättningsminskningen icke längre
kunde beräknas stå till förfogande. Denna framställning har genom särskilda
skrivelser till finansdepartementet biträtts av Svenska teaterförbundet,
Svenska teaterförbundets fackorganisation, Svenska filmsamfundet,
Svenska musikerförbundet, Folketshusföreningarnas riksorganisation,
Ordenshusens riksförening och Sveriges biogralagareförbund. Enligt uppgift
från finansdepartementet har det förevarande ärendet för fortsatt beredning
överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

Utskottet. I motionerna I: 217 och II: 271 har hemställts om åtgärder i
syfte att stödja den svenska filmproduktionen. Sålunda har i motionen
I: 217 anförts, att efter skärpningen av nöjesbeskattningen inträtt en minskning
av biografernas omsättning och att denna omsättningsminskning med
särskild styrka drabbat den svenska filmproduktionen. Enligt vad i motionen
vidare omnämnts kunde den sammanlagda inkomstminskningen för
svensk filmproduktion under tiden efter skatteskärpningen beräknas till
något över 3 miljoner kronor för år räknat. I motionen har yrkats att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning av
möjligheten att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar.

I motionen II: 271 har uppmärksamheten riktats på det bekymmersamma
läge i vilket den svenska filmproduktionen nu befunne sig. Under åberopande
härav har i motionen hemställts, att riksdagen måtte besluta att 20

8

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

procent av de skattebelopp, som inflöte vid visning av svensk film, skulle
på lämpligt sätt direkt och omedelbart tillföras vederbörande svenska producent.

Den åsikten torde numera vara allmänt omfattad, att filmen är en viktig
kulturfaktor i det svenska samhället; filmen har uppenbarligen erhållit
stor betydelse icke endast såsom förströelse utan även på annat sätt t. ex.
inom undervisningen. Det torde vara ett allmänt intresse att lämplig och
högklassig film kan utnyttjas såsom underhållningsfilm och att tillgång
till svensk film av hög kvalitet icke saknas.

På sätt framhållits i förenämnda motioner synes den svenska filmproduktionen
för närvarande befinna sig i ett svårt läge, beroende på avsevärt
minskade intäkter. De närmare anledningarna härtill har utskottet icke
någon möjlighet att bedöma, dock torde det vara möjligt att den vid
1948 års riksdag genomförda skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar
i sin mån bidragit till sagda inkomstminskning.

Utskottet vill erinra om att utskottet i sitt förut denna dag avgivna betänkande
nr 38 i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker m. m. tillstyrkt, att de vid 1948 års riksdag
beslutade skärpningarna av vissa indirekta skatter — däribland nöjesskatten
för biografföreställningar — skulle i huvudsak oförändrade kvarstå
under nästfoljande budgetår. Då denna skärpta indirekta beskattning av
biografföreställningar, enligt vad utskottet i samma betänkande framhållit,
är av tillfällig natur, är det icke uteslutet att den svenska filmproduktionens
aktuella problem kunna i viss utsträckning lösas genom en återgång till den
skattesats som gällde före februari 1948.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts är det dock enligt utskottets
mening önskvärt att frågan om statligt stöd åt svensk filmproduktion närmare
överväges. Vilka åtgärder som i sådant hänseende böra ifrågakomma
kan utskottet icke utan närmare undersökning yttra sig över. Utskottet förordar
därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att en utredning
verkställes i fråga om möjligheterna att bereda statligt stöd åt
svensk filmproduktion.

I de likalydande motionerna I: 103 och II: 121 har framhållits, att det
syntes naturligt att statsmakterna minskade nöjesskatten för sådana biografföreställningar,
som arrangerades av ägare till samlingslokaler. Motionärerna
yrkade, att riksdagen måtte besluta att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar
till högst 20 procent, där sådana arrangerades av föreningar
som ägde samlingslokaler.

I anledning härav får utskottet erinra om att det vid tillkomsten av 1945
års nöjesskatteförordning ansågs, att lindringar i nöjesskatten icke borde
beviljas ideella organisationer eller organisationer, som hade till uppgift

Bevillningsutskottets betänkande nr 41. 9

att tillhandahålla samlingslokaler, i sådana fall då nöjestiliställningen till
huvudsaklig del utgjordes av dans eller biograf föreställning. Emellertid
har utskottet funnit, att de i motionerna anförda synpunkterna till stöd
för en lindring i nöjesbeskattningen böra prövas. Utskottet vill dock erinra
om de olägenheter i konkurrenshänseende som vid en dylik nedsättning
i nöjesbeskattningen skulle uppkomma, varför måhända andra vägar till
finansiering av stöd åt föreningar som äga samlingslokaler böra sökas.
Med hänsyn härtill och då utskottet i anslutning till förstnämnda två motioner
förordat en utredning, som nära sammanhänger med nöjesbeskattningen
av biografföreställningar, anser utskottet sig kunna tillstyrka att
jämväl den i motionerna I: 103 och II: 121 väckta frågan göres till föremål
för närmare utredning.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hem ställa-

....... i

att riksdagen — i anledning av motionerna I: 217 av herr
Nordenson samt II: 271 av herrar Spångberg och Ericsson
i Näs ävensom de likalydande motionerna I: 103 av fru
Svenson in. fl. samt II: 121 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Luttra — måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning beträffande
de i förevarande motioner berörda spörsmålen
samt därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan föranleda.

Stockholm den 10 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Velander, Heiiman,
Franzon*, Falk, Wehtje, Sjö, Petrén och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård*, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson
i Kristinehamn, Sjölin och Bladh.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

2 — Ii i hav g till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 41.