Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

1

Nr 39.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 72, såvitt propositionen avser förlängning
av giltighetstiden för förordningen den 11 juni
1948 (nr 283) om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj.t att i vissa fall förordna om restitution
av pappersskatt, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 februari 1949 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 72, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt samt om
fortsatt giltighet av förordningen,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen förordna om restitution av erlagd pappersskatt intill
ett sammanlagt belopp av fyra miljoner kronor.

Såsom framgår av bevillningsutskottets betänkande den 29 mars 1949,
nr 22, har utskottet redan tagit ställning till de i propositionen föreslagna
detaljändringarna i förordningen om pappersskatt. I enlighet härmed
kommer utskottet att i nu ifrågavarande betänkande behandla följande i
propositionen nr 72 framlagda förslag, nämligen dels förslaget om förlängning
av giltighetstiden för förordningen om pappersskatt, dels ock förslaget
om bemyndigande för Kungl. Maj :t att i vissa fall förordna om restitution
av pappersskatt.

Till utskottets behandling ha överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 252 av herr Näsgård m. fl. samt II: 317
av herrar Werner och Svensson i Grönvik, vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 72 måtte besluta dels att vid en eventuell
förlängning av giltighetstiden av kungl. förordningen den 11 juni 1948
angående pappersskatt till § 1 mom. 2 foga sådana tillämpningsföreskrifter
alt den nyhetsförmedlande tidningspressen, oavsett dess nyhetsinnehåll
eller vilken samhällsgrupp som är läsare därav, icke måtte beläggas med
pappersskatt, dels att redan påförd eller av tidningarna i fråga inbetald så 1

Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. Nr 39.

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

dan skatt måtte till dem restitueras, samt att vederbörande utskott ville utarbeta
förslag till härför erforderliga författningsändringar»; samt

2) de likalydande motionerna I: 255 av herr Domö m. fl. samt II: 320 av
herrar Hjalmarson och Staxäng, vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 72 i vad den gäller förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt
samt om fortsatt giltighet av förordningen».

Beträffande sistnämnda två motioner må framhållas, att utskottet i sitt
betänkande nr 22 redan tagit ställning till det i motionerna framställda yrkandet
om avslag å propositionen, såvitt densamma avser ändringar i förordningen
om pappersskatt.

Vidare ha till utskottet hänvisats de under motionstiden vid riksdagens
början väckta likalydande motionerna I: 218 av herrar Öhman och Norling
samt II: 272 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta upphäva de vid 1948 års riksdag antagna förordningarna om
skatteskärpning på tobaksvaror, spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker,
nöjen, chokladvaror, kemisk-tekniska preparat m. in., bensin, brännoljor,
totalisatormedel, tipsmedel, lottsedlar och papper».

Sistnämnda båda motioner upptagas till behandling i förevarande betänkande
endast till den del desamma innefatta yrkande om upphävande
av beskattningen av papper.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, såvitt desamma behandlas i detta betänkande, får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna
I: 255, I: 218 och II: 317.

Såsom motivering för de i propositionen framlagda förslagen om fortsatt
giltighet av förordningen om pappersskatt samt om viss restitution av sådan
skatt har departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet anfört
följande:

»Förslaget om införandet av pappersskatt framlades för 1948 riksdag
i propositionen den 16 april 1948, nr 215. Enligt vad i nämnda proposition
uttalades ingick denna beskattning såsom ett led i skärpningarna på den
indirekta beskattningens område i syfte att överbalansera budgeten. I propositionen
framhölls vidare, att i författningen i ämnet borde uttryckligen
angivas — för att pappersskattens tillfälliga natur skulle särskilt understrykas
— att skatten skulle utgå för endast ett år, räknat från och med
den 1 juli 1948. Samtidigt underströks emellertid i propositionen att genom
en sådan tidsbegränsning det alternativet icke uteslötes att frågan om skattens
fortbestånd efter nyssnämnda dag upptoges till prövning av 1949 års
riksdag. — Dessa uttalanden föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

Såsom framgår av propositionen den 28 januari 1949 (nr 24) med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker uttalade jag

Bevillningsutskottets betänkande nr 39. 3

vid framläggandet av sagda förslag, att de vid 1948 års riksdag beslutade
skatteskärpningarna pappersskatten däri inberäknad — enligt min uppfattning
borde oförändrade fortbestå under nästkommande budgetår. Jag
ansåg mig sålunda med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget icke
kunna förorda vare sig att pappersskatten redan nu borttoges eller att skattesatsen
sänktes.

I enlighet härmed föreslår jag att för riksdagen nu framlägges förslag om
fortsatt giltighet av förordningen om pappersskatt för tiden den 1 juli 1949
1—den 30 juni 1950.

I anslutning härtill torde jag få omnämna de överläggningar som ägt rum
med pappersbruken om villkoren för leveranser av papper och papp till
hemmamarknaden under år 1949. En närmare redogörelse för hithörande frågor
lämnas i en inom statens bränslekommission upprättad promemoria,
vilken torde få såsom Bihang fogas till detta protokoll. Såsom av promemorian
framgår grundade sig den reglering av handeln med papper och papp,
som varit i kraft år 1948 och haft till huvudsakligt syfte att tillförsäkra den
inhemska marknaden erforderliga papperskvantiteter, bland annat på en
överenskommelse med cellulosaindustrien om leveranser av vissa kvantiteter
pappersmassa till avtalade priser. Någon motsvarande överenskommelse
kunde däremot icke träffas för år 1949. Härmed bortföll den viktigaste förutsättningen
för pappersregleringen, som därför upphävdes samtidigt som
priserna å massa och papper genom stoppriser fastställdes vid dittillsvarande
nivå. De pappersbruk, som för sin tillverkning äro helt eller delvis hänvisade
till att köpa massa, ha emellertid haft svårigheter att anskaffa erforderliga
råvarukvantiteter till fastställda stoppriser. De överläggningar som i anledning
härav ägt rum ha resulterat i att stoppriserna å massa upphävts i samband
med att en preliminär överenskommelse angående pappersförsörjningen
under år 1949 träffats med pappersbruken. Denna överenskommelse inriktar
sig uteslutande på att säkra de massaköpande pappersbrukens försörjning
med den massa, som erfordras för att bruken skola kunna leverera
papper på hemmamarknaden. Utgångspunkten har härvid varit att dessa
pappersbruk nu räkna med att behöva betala per ton massa i genomsnitt
50 kronor mer än de i fjolårets globalavtal mellan cellulosa- och pappersbruksföreningarna
överenskomna massapriserna. Den kvantitet kemisk massa,
som levererades på hemmamarknaden i fjol, uppgick till 80 000 ton och man
utgår från samma leverans även under år 1949. De ifrågavarande pappersbrukens
merkostnad för massaköpen skulle sålunda bli fyra miljoner kronor.
Slår man ut merkostnaden på den kvantitet papper, som för hemmamarknadens
behov produceras på basis av denna massa, representerar merkostnaden
eu kostnadsökning av 5 öre per kilogram papper.

För att bereda pappersindustrien kompensation för denna merkostnad
ha två utvägar stått till buds. Om man å ena sidan hade velat lämna de
massaköpande pappersbruken kompensation i form av prishöjningar, skulle
man med utgångspunkt från den förutnämnda kostnadsfördyringen av 5
öre per kilogram papper blivit nödsakad att medgiva eu lyftning av hela

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

pappersnivån med i genomsnitt 5 öre per kilogram. Att differentiera
prissättningen för massaköpande och självförsörjande pappersbruk är nämligen
icke tänkbart. De självförsörjande pappersbruken skulle därigenom
oundvikligen fått tillgodogöra sig det stegrade hemmamarknadsvärdet på
massa, och den totala belastningen för konsumenterna hade kommit att omfatta
omkring 15 miljoner kronor. Den andra utvägen — som valdes i den
preliminära överenskommelsen — är att subventionera endast de massaköpande
pappersbruken, för vilket ändamål erfordras cirka 4 miljoner kronor.
Det förutsattes att denna kompensation skulle utgå i form av restitution av
erlagd pappersskatt. Visserligen är det i och för sig icke tilltalande att taga
skattemedel i anspråk för subventionsändamål av här avsett slag. Å andra
sidan torde en subvention av skattemedel med ett belopp motsvarande i genomsnitt
1,3 öre per kilogram av de totala hemmamarknadsleveranserna av
papp och papper — med undantag för tidningspapper — avgjort vara att
föredraga framför en allmän lyftning av pappersprisnivån av nyss angiven
omfattning. Den träffade preliminära överenskommelsen torde därför innebära
en godtagbar lösning av de föreliggande svårigheterna.

I enlighet med det nu anförda torde av riksdagen böra inhämtas bemyndigande
för Kungl. Maj :t att för år 1949 till pappersbruken restituera pappersskatt
med 50 kronor per ton för tillverkning av papper och papp för
hemmamarknaden inköpt kemisk massa intill en sammanlagd kvantitet av
högst 80 000 ton eller tillhopa högst 4 miljoner kronor. — Bränslekommissionen
torde sedermera böra erhålla uppdrag att i samråd med kontrollstyrelsen
inkomma med förslag till de närmare bestämmelser, som må vara
erforderliga för restitutionens genomförande.»

Rörande innehållet i ovannämnda, vid propositionen fogade Bihang tilllåter
sig utskottet hänvisa till propositionen s. 25—28.

Beträffande vad som anförts i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas
följande.

I de likalydande motionerna I: 255 och II: 320 har erinrats om att vid
pappersskattens tillkomst understrukits skattens tillfälliga natur. Under sådana
förhållanden hade man haft anledning vänta sig en särskild motivering
för pappersskattens bibehållande. Finansministern hänvisade emellertid
endast till att det allmänna ekonomiska läget enligt hans uppfattning vore
sådant, att han icke kunde förorda skattens avskaffande. Ur allmän ekonomisk
synpunkt kunde emellertid framhållas, att läget nu i avsevärd män
ändrat karaktär och att konjunkturutsikterna för så pass lång tid som femton
månader framåt vore ytterst ovissa. Den enligt motionärernas uppfattning
viktigaste frågan i detta sammanhang vore möjligheterna att i en vikande
priskonjunktur upprätthålla exporten. Papper och papp hade under år 1948 —
bortsett från pappersmassan — varit vårt lands viktigaste exportartiklar.
Deras utförsel inbringade år 1948 cirka 500 miljoner kronor i utländska
betalningsmedel, varav en stor del i s. k. hårda valutor. Till följd av betydande
prisfall över hela världen på råvaran pappersmassa hade även

Bevillningsutskottets betänkande nr 39. 5

papperspriserna börjat sjunka. I många fall låge redan nu papperspriserna
i andra länder lägre än de svenska hemmamarknadspriserna inklusive
skatt. Det vore allmänt bekant, att de för pappersbruken gällande inhemska
stoppriserna på papper låge under produktionskostnaderna, varför exporten
finge subventionera hemmamarknaden i viss utsträckning. Den svenska
industriens konkurrensförmåga på utländska marknader nedsattes följaktligen
genom pappersskatten. En ytterligare faktor som borde beaktas vore
erfarenheterna utav de under hösten 1948 borttagna s. k. exportutjämningsavgifterna
för pappersmassa. Det vore känt, att åtminstone köparna på den
amerikanska marknaden efter hand allt bestämdare pekade på exportavgifterna
som en anledning till vägran att godtaga de svenska exportpriserna.
Samma invändningar som restes mot exportavgifterna skulle kunna resas
mot pappersskatten. Skulle därvid samma inställning göra sig gällande även
gentemot de svenska papp- och papperspriserna — en inställning som, sedan
anledningen eventuellt bortfallit, kunde visa sig nog så svår att övervinna
-— skulle det främst bli de svenska exportörernas konkurrenter utomlands
som skulle draga största nyttan av den svenska pappersskatten,
kanske mångdubbelt mot de 45 miljoner kronor som denna skatt beräknades
tillföra statsverket. Det hade visat sig, att det icke vore lika lätt att återerövra
en förlorad marknad som att bevara en redan inarbetad. Om till
följd av ytterligare nedsättningar av de internationella massapriserna även
papperspriserna i högre grad skulle börja sjunka, kunde därför allvarliga
besvärligheter befaras för exporten av dessa varor. Ett slopande av pappersskatten
skulle medföra, att konsumentpriserna på papp och papper kunde
sänkas, vilket borde vara ägnat att stödja stabiliseringspolitikens strävanden.

I de likalydande motionerna 1:218 och 11: 272 har hemställts, att riksdagen
måtte besluta upphäva de vid 1948 års riksdag antagna förordningarna
om skärpt beskattning av vissa varor däribland papp och papper. Enligt
nationalbudgetdelegerades mening funnes nu icke längre något s. k.
köpkraftsöverskott på konsumtionsvaruområdet. Den samhällsekonomiska
balans, som tidigare ansetts rubbad, vore enligt den vid årets riksdag framlagda
prognosen för den ekonomiska utvecklingen återställd. De motiveringar
som vid 1948 års riksdag anfördes för skatteskärpningen vore således icke
längre gångbara. Den indirekta beskattningen verkade i synnerlig grad orättvis,
då framför allt de lägsta inkomsttagarna bleve de som drabbades hårdast.
Denna beskattning motverkade direkt det i andra sammanhang från
statsmakterna framförda önskemålet att hålla priserna nere för att kunna
bemästra de inflationsdrivande krafterna. De höjda skatterna på konsumtionsvaror
hade medfört ansenliga prisstegringar och till väsentlig del bidragit
till den höjning av levnadskostnaderna på ungefär 10 procent som
skedde under 1948. EU slopande av dessa skattehöjningar skulle, under förutsättning
all priskonlrollen effektiviserades, medföra en betydande sänkning
av prisnivån och en motsvarande höjning av realinkomsterna.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

I de likalydande motionerna 1:252 och 11:317 har framhållits, att statsmakterna
genom stadgandet i 1 § 2 mom. förordningen om pappersskatt
angående skattefrihet för ofärgat eller färgat tidningspapper som användes
för tryckning av allmän nyhetstidning — vilket stadgande till sitt innehåll
klart undantoge den nyhetsförmedlande tidningspressen —- avsett att undvika
att genom en särskild skatt ekonomiskt belasta den tidningspress som
betjänade allmänhetens nyhetsintressen. Att härvid verkställa en gränsdragning
med hänsyn till nyhetsmaterialets innehåll, exempelvis om detta
vore av aktuellt politiskt intresse eller eljest utgjordes av notiser och dagshändelser,
vore en omöjlighet. En dylik gränsdragning kunde icke heller ha
varit avsedd vid författningens tillkomst.

Det vore därför ägnat att väcka förvåning och reaktion, då kontrollstyrelsen,
vilken fått sig anförtrodd tillämpningen av skatteförfattningen i fråga,
under hösten 1948 beslutade utsträcka skatteområdet även till vissa tidningar
med obestridligen allmänt nyhetsinnehåll. Dit hänfördes bl. a. mycket
betydande delar av bondeförbundspressen, såsom riksorganet Svenska
Landsbygden och samtliga dess avläggare, tidningarna Värmlandsbygden,
Dalslandsbygden, Blekinge-Posten in. fl. Avgörande för detta enligt motionärernas
mening uppenbarligen felaktiga beslut hade styrelsen från sina utgångspunkter
enligt vad som upplysts ansett vara, att aktuella nyheter icke
plägat införas i dessa tidningar i sådan omfattning att tidningarna kunnat
betraktas såsom allmänna nyhetstidningar i gängse mening utan alltså
borde anses huvudsakligen såsom fackliga eller politiska publikationer. En
dylik tolkning vore emellertid orimlig och skulle leda till skapandet av ett
censurorgan över periodisk nyhetsförmedlande tryckt skrift, vilket ägde i
sin hand att avgöra, om skriftens innehåll vore av sådant nyhetsvärde eller
intresse för den s. k. breda allmänheten att skriften på grund härav icke
borde skattebelastas. Om en sådan tolkning tillämpades med hänsyn till
nyhetsmaterialets politiska men icke förty dock skiftande dagsaktuella innehåll,
syntes en av tryckfrihetsförordningens fundamentala grundprinciper
därmed ha satts ur funktion.

Grundlagen medgåve icke att åtgärd av någon finge vidtagas, vilken ens
i andra hand kunde medföra hinder för tryckt skrift att utkomma. Nu kunde
invändas att sådant hinder i förevarande fall icke ifrågakommit, men då den
verkliga effekten slutligen måste bli den, att ett ekonomiskt svagt tidningsorgan
i konkurrens med de s. k. fria tidningarna icke kunde bära den ökade
ekonomiska belastningen utan måste läggas ned, hade därmed ett kraftigt
ingrepp i det fria ordets grundlagsskydd i verkligheten skett. Än mera betänklig
framstode åtgärden därför att belastningen icke träffade den allmänna
tidningspressen likartat och allomfattande utan att urvalet skedde på
grundval av ett förhandsbedömande eller, om man så ville, en viss form av
censurering av skriftens innehåll, varigenom en klassificering skedde i gynnade
eller missgynnade grupper. I vart fall måste förfarandet anses stå i
strid med grundlagens anda och mening och vid en fortsatt tillämpning leda
till för tryckfriheten mycket farliga konsekvenser.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

7

Över de likalydande motionerna 1:252 och 11:317 har utskottet under
hand inhämtat yttrande från kontrollstyrelsen. I yttrandet har styrelsen anfört
bland annat följande.

I fråga om tolkningen av begreppet allmän nyhetstidning hade bevillningsutskottet
i sitt betänkande nr 48 till 1948 års riksdag framhållit bl. a., att
den avgörande synpunkten borde vara, huruvida en tidning innehölle aktuella
nyheter av varjehanda slag, vilka icke endast vore av intresse för vissa
yrkeskategorier utan lästes av vad som brukar kallas »den breda allmänheten».

Kontrollstyrelsen har i egenskap av beskattningsmyndighet i ett flertal
fall haft att taga ställning till frågan, huruvida viss periodisk publikation
kunnat betraktas såsom allmän nyhetstidning. Härvid har avseende icke
fästs vid det förhållandet, att en tidning på grund av politisk inställningvinner
spridning företrädesvis allenast inom viss yrkeskategori. Icke heller
har den omständigheten att en tidning utkommer endast exempelvis en gång
i veckan inverkat på denna fråga. Avgörande för skattskyldigheten har i
stället varit, om — på sätt 1948 års bevillningsutskott framhållit — aktuella
nyheter av varjehanda slag plägat införas i sådan omfattning, att tidningen
kunnat betraktas såsom allmän nyhetstidning i gängse mening och icke huvudsakligen
såsom facklig eller politisk publikation. Ett avsteg från denna
princip skulle enligt styrelsens mening säkerligen innebära en uppluckring
av huvudregeln, varigenom krav skulle framkomma, att även andra kategoribetonade
organ skulle behandlas såsom sådan publikation, för vilket
skattefritt papper finge användas.

Kontrollstyrelsen har vidare framhållit, att den tolkning, som styrelsen
kommit till och som utgjort dess grundval vid bedömningen av vad som ur
skattesynpunkt skulle anses utgöra allmän nyhetstidning hade godkänts av
Kungl. Maj :t i regeringsrätten i ett den 28 januari 1949 meddelat utslag i
anledning av besvär över kontrollstyrelsens beslut i fråga om befrielse från
pappersskatt för tidningarna Svenska Landsbygden, Upplandsbygden, länstidningen
Östergötland och Sörmlandsbygden.

Kontrollstyrelsen har härefter anfört:

Då tidningarna Värmlandsbygden och Dalslandsbygden — vilka tidningar
berörts i motionerna I: 252 och II: 317 — äro likartade med nämnda tidningar,
har styrelsen ej heller funnit dessa tidningar vara att betrakta såsom allmänna
nyhetstidningar. Den i motionerna omnämnda tidningen Blekingeposten
har styrelsen däremot ansett kunna betraktas såsom allmän nyhetstidning,
vilket även meddelats vederbörande.

Genom utslag i högsta instans har sålunda viss tolkning av begreppet allmän
nyhetstidning blivit fastställd. Därest — med tillmötesgående av de motionsledes
gjorda yrkandena — en ändring härutinnan anses böra vidtagas,
synes detta böra komma till uttryck genom författningsändring. Kontrollstyrelsen
får emellertid framhålla, att en utvidgning av skattefriheten till
tidningspapper, som användes för tryckning av politiska nyhetstidningar,
skulle medföra icke blott skärpning av de redan nu rådande gränsdragningsproblemen
utan även krav på skattefrihet för tidningspapper till vissa andra
kategorier av publikationer, exempelvis religiösa, fackliga och vetenskapliga
tidningar och tidskrifter. Skulle utskottet stanna för att tidningspapper, som
användes vid tryckning av I. ex. tidningen Svenska Landsbygden eller andra
med densamma jämförbara tidningsorgan för olika politiska meningsriktningar,
bör fritagas från beskattning, synes detta kunna ernås genom att i

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

författningstexten orden »allmän nyhetstidning» utbytes mot »allmän eller
politisk nyhetstidning». Såsom politisk nyhetstidning bör därvid anses sådan
med allmän nyhetstidning i fråga om utseende och redigering jämställd
tidning, vilken innehåller huvudsakligen politiska nyheter.

I en till utskottet inkommen skrift har Svenska pappcrsbruksföreningen
hemställt, att utskottet måtte avstyrka förslaget om ett fortsatt uttagande av
pappersskatt efter juni 1949. Därvid har föreningen anfört bland annat följande.
Som bekant passerades kulmen i konjunkturkurvan vad pappersexporten
anginge under år 1948. Det nya året hade redan medfört avsättningssvårigheter
på vissa marknader och prissänkningar på samtliga. Genom
befintlig konkurrens från hemmaindustrien på flertalet av våra viktigaste
avsättningsmarknader nödvändiggjordes en ständig anpassning av de svenska
priserna i relation till resp. inhemska noteringar. Den svenska inhemska
prisnivån för papper och papp vore ytterligt ofördelaktig och i många fall
rent förlustbringande. Detta hade sin grund i det förhållandet, att denna
prisnivå — så när som på en mindre justering för vissa specialkvaliteter av
kvantitativt mindre omfattning år 1946 samt en förhöjning med 4 öre per kg i
början av år 1948 — vore helt oförändrad sedan år 1941/1942. Denna
från myndigheternas sida helt medvetna prispolitik hade kunnat ekonomiskt
genomföras därigenom att exportkonjunkturen tidigare varit sådan, att täckning
för hemmamarknadens dåliga utfall kunnat vinnas genom export. Så
som priserna utvecklat sig på exporten låge dagens exportpriser i huvudsak
något under de inhemska priser som betalades av de svenska konsumenterna
inklusive skatt. Ytterligare prisreduktioner kunde inträffa inom den närmaste
tiden och komme då att öka denna spänning. Det vore uppenbart
att detta än ytterligare skärpte nödvändigheten av ett tillrättaläggande av den
inhemska prisnivån för bibehållande av industriens konkurrenskraft utåt.
Det vore lika uppenbart att ett sådant tillrättaläggande endast kunde ske i
och med skattens borttagande. Därigenom skulle även de inhemska konsumentpriserna
kunna reduceras. Föreningen hade i tidigare diskussioner i
denna fråga understrukit faran för ett exportland som Sverige att introducera
skatter på produkter som även vore föremål för export. Det vore ju
icke alldeles osannolikt att en förlängning av pappersskatten skulle kunna
medföra konsekvenser för Sverige i en riktning helt motsatt den uppläggning
som förutsattes utgöra målsättningen vid de nyss påbörjade tullförhandlingarna
i Annecy. Vid dessa förhandlingar framfördes från svensk sida
långtgående anspråk på tullnedsättningar för papper och papp vid export
till olika marknader. Det sade sig självt, att sådana anspråk kunde mötas
med det motargumentet att Sverige i själva verket vidtagit en drastisk indirekt
höjning av importtullen på papper och papp genom den för närvarande
utgående pappersskatten.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

9

Utskottets yttrande.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har Kungl. Maj :t i propositionen
nr 72 hemställt, att förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1949, skall erhålla fortsatt
giltighet för tiden till och med den 30 juni 1950. Samtidigt har i propositionen
föreslagits ett flertal detaljändringar i fråga om pappersbeskattningen.

I propositionen har därjämte hemställts om bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för år 1949 till pappersbruken restituera pappersskatt med 50 kronor
per ton för kemisk massa, avsedd att användas vid tillverkning av papper
och papp för hemmamarknaden, intill en sammanlagd kvantitet av högst
80 000 ton eller tillhopa högst 4 miljoner kronor.

I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts följande motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna I: 252 (av herr Näsgård m. fl.)
och II: 317 (av herrar Werner och Svensson i Grönvik) dels ock de likalydande
motionerna 1:255 (av herr Domö m. fl.) och 11:320 (av herrar Hjalmarson
och Staxäng). 1 förstnämnda två motioner har yrkats, att riksdagen
vid behandlingen av förevarande proposition måtte besluta dels att vid en
eventuell förlängning av giltighetstiden av förordningen om pappersskatt
till 1 § 2 mom. fogas sådana tillämpningsföreskrifter att den nyhetsförmedlande
tidningspressen, oavsett dess nyhetsinnehåll eller vilken samhällsgrupp
som är läsare därav, icke måtte beläggas med pappersskatt och dels
att redan påförd eller av tidningarna i fråga inbetald sådan skatt måtte till
dem restitueras. I de likalydande motionerna 1: 255 och II: 320 har yrkats
avslag å propositionen i vad den gällde förslag till förordning angående
ändring i förordningen om pappersskatt in. m.

Vidare har i de likalydande motionerna I: 218 (av herrar Öhman och Norling)
och II: 272 (av herr Hagberg i Luleå m. fl.), vilka motioner väckts vid
riksdagens början, hemställts, att riksdagen måtte besluta upphäva den vid
1948 års riksdag införda beskattningen av bl. a. papper.

Vissa av nu berörda frågor har utskottet redan tagit ställning till i sitt
den 29 mars 1949 dagtecknade betänkande nr 22. Genom sagda betänkande
har utskottet sålunda slutbehandlat dels propositionen nr 72, såvitt angår
de däri föreslagna detaljändringarna i förordningen om pappersskatt, dels
ock de likalydande motionerna 1:255 och 11:320 till den del motionerna
beröra nyssnämnda ändringar. Vad utskottet i nämnda betänkande hemställt
har bifallits av riksdagen.

I enlighet härmed kommer utskottet att i nu förevarande betänkande behandla
allenast dels propositionen nr 72, i vad därigenom framlagts förslag
om fortsatt giltighet för tiden efter juni 1949 av pappersbeskattningen samt
om bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna om viss restitution av
pappersskatt, dels de likalydande motionerna 1:218 och 11:272, såvilt angår
det däri framställda yrkandet om upphävande av pappersbeskattningen, dels

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

de likalydande motionerna I: 255 och II: 320, till den del motionerna innefatta
yrkande om anslag å propositionen nr 72 i här angivna hänseenden,
dels ock de likalydande motionerna I: 252 och II: 317.

Vad först angår frågan om förlängning av giltighetstiden för pappersbeskattningen
för tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950 vill utskottet erinra
om att denna beskattning — vilken genomfördes vid 1948 års riksdag
— ingick såsom ett led i en serie då beslutade skärpningar på den indirekta
beskattningens område i syfte att överbalansera budgeten.

Föredragande departementschefen har i propositionen nr 72 framhållit, att
beskattningen i fråga — liksom övriga vid 1948 års riksdag beslutade
skatteskärpningar — borde oförändrade fortbestå under nästkommande
budgetår. Med hänsyn till det allmänna ekonomiska läget kunde departementschefen
sålunda varken förorda att pappersskatten borttoges eller att
skattesatsen sänktes.

Av propositionen nr 181 angående komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1949/50, m. m. framgår, att statsverkets inkomster av pappersskatten
under sagda budgetår beräknas till 50 miljoner kronor.

1 vissa av de nu föreliggande motionerna liksom i den till utskottet ingivna
skriften av Svenska pappersbruksföreningen har gjorts gällande, att pappersbeskattningen
vore förenad med så allvarliga olägenheter att någon förlängning
av denna beskattning icke borde ifrågakomma.

Utskottet har förut denna dag avgivit betänkande nr 38 i anledning av
bl. a. Kungl. Maj :ts proposition nr 24 med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker. I sagda betänkande har utskottet
icke enbart behandlat frågan om förlängning av beskattningen av
spritdrycker utan även tagit ställning till det mera vittomfattande spörsmålet
om bibehållande under nästkommande budgetår av de vid 1948 års
riksdag beslutade skärpningarna på den indirekta beskattningens område i
syfte att överbalansera budgeten, dock har utskottet därvid förklarat, att den
i propositionen nr 72 väckta frågan om fortsatt giltighet av pappersbeskattningen
skulle behandlas i ett särskilt betänkande.

I nyssnämnda betänkande nr 38 har utskottet anfört att — såvitt utskottet
kunnat finna — under tiden efter skatteskärpningarnas genomförande icke
inträtt sådan förändring i det allmänna ekonomiska läget, att det kunde
anses tillrådligt att för budgetåret 1949/50 avstå från den stabiliserande faktor
som en överbalansering av budgeten innebär. Under hänvisning härtill
har utskottet i samma betänkande tillstyrkt, att den skärpta indirekta beskattning,
varom i betänkandet vore fråga, erhölle giltighet även under nästföljande
budgetår.

Vad utskottet sålunda anfört i betänkandet nr 38 rörande angelägenheten
av att ernå en överbalansering av budgeten är enligt utskottets mening
tillämpligt jämväl såvitt angår frågan om bibehållande under ytterligare
ett år av pappersbeskattningen. Utskottet vill härvid understryka, att stats -

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

verkets inkomster genom pappersbeskattning beräknas uppgå till så stort
belopp — 50 miljoner kronor för helt år räknat — att ett bortfall av denna
inkomst skulle ur den här ifrågavarande synpunkten få icke önskvärda konsekvenser.

Emellertid har vid utskottsbehandlingen av föreliggande fråga — liksom
i de likalydande motionerna I: 255 och II: 320 — framförts vissa erinringar,
som speciellt rikta sig mot förslaget om bibehållande av pappersbeskattningen.

Sålunda har gjorts gällande, att konjunkturutsikterna för papper sbranschen,
vars varor utgjorde en av landets mest betydelsefulla exportartiklar,
numera avsevärt försämrats; med fallande priser på världsmarknaden samt
med hemmamarknadspriser som icke täckte produktionskostnaderna och
en extra beskattning av den inhemska marknaden hade konkurrensförmågan
hos branschen nedsatts. Vidare har framhållits bl. a. att pappersbeskattningen
vållade branschen svårigheter på så sätt, att utländska köpare
av pappersprodukter kunde visa sig obenägna att acceptera offererade priser
under hänvisning till att pappersbranschen i Sverige belastades med en
särskild skatt å de inom landet försålda varorna. I enlighet härmed har uttalats
den meningen, att allmänna nationalekonomiska synpunkter motiverade
pappersskattens snara borttagande.

Utskottet anser sig kunna vitsorda, att pappersbeskattningen är förenad
mevl vissa olägenheter. Då skatten uttages på råvaran och utgår efter varans
vikt, kommer skatten att drabba den billiga färdiga pappersprodukten förhållandevis
hårdare än den dyrare produkten. Härigenom uppstå även risker
för snedvridningar inom produktionen. Att i vissa fall svårigheter uppkomma
vid gränsdragningen mellan skattepliktiga och skattefria produkter
måste självfallet innebära en nackdel med denna beskattning.

Å andra sidan må framhållas, att de försämrade konjunkturutsikterna i
pappersbranschen knappast kunna bero på pappersbeskattningen. Att den
inhemska konsumtionen skulle nedgått på grund av denna beskattning har
icke påståtts; och därest beskattningen skulle medfört att en överflödig
konsumtion inom landet minskats, torde det ur allmänna synpunkter icke
böra resas några invändningar häremot. Ett borttagande av pappersbeskattningen
kan icke antagas nämnvärt bidraga till någon konjunkturomsvängning
för ifrågavarande bransch. Såvitt utskottet kan bedöma skulle skattens
borttagande resultera i att konsumentpriserna sänktes i motsvarande mån;
och en dylik åtgärd skulle i nuvarande läge icke vara ägnad att stödja stabiliseringssträvandena.

Beträffande särskilt farhågorna för att beskattningen kan skada de svenska
exportintressena i förevarande bransch torde något mera påtagligt samband
mellan å ena sidan den inhemska beskattningen och å andra sidan
prissättningen på de svenska produkterna utomlands icke föreligga. Utskottet
anser sig kunna förmoda, att världsmarknadspriserna på papp och papper
röna föga inflytande av eu i detta sammanhang så oväsentlig sak som
att konsumenterna här i landet få erlägga eu tillfällig pappersskatt.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

Med hänsyn till det nu anförda har utskottet kommit till den uppfattningen,
att tidpunkten ännu icke är inne att besluta om pappersskattens avveckling.
Utskottet tillstyrker sålunda, att denna beskattning erhåller fortsatt
giltighet under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

De i det föregående omnämnda olägenheterna med pappersbeskattning
måste dock tillmätas sådan betydelse, att beskattningen i fråga bör avvecklas
så snart förhållandena medgiva detta. Det torde för övrigt med visst fog
kunna göras gällande, att av de vid 1948 års riksdag beslutade skalteskärpningarna
är pappersbeskattningen ur olika synpunkter så otillfredsställande,
att pappersskatten bör ifrågakomma bland de indirekta skatter som i första
hand upphävas.

I anslutning härtill vill utskottet betona, att pappersbeskattningen av utskottet
anses vara en beskattning av endast tillfällig natur, vilken egenskap
särskilt markeras genom att beskattningen ursprungligen fastställts att
gälla och av utskottet föreslås förlängd under en begränsad tidsperiod. Därest
under nästkommande budgetår ändrade förhållanden skulle inträda,
vilka motivera att lättnader vidtagas i fråga om den indirekta beskattningen,
förväntar utskottet att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger förslag om
upphävande av pappersskatten snarast möjligt.

Såsom förut berörts har Kungl. Maj:t i propositionen nr 72 föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de grunder som
angivits i propositionen förordna om restitution av erlagd pappersskatt intill
ett sammanlagt belopp av fyra miljoner kronor. Beträffande motiveringen
för en dylik restitution — som innebär en subventionering under år 1949
av de icke självförsörjande pappersbruken — torde utskottet få hänvisa till
departementschefens här ovan återgivna anförande till statsrådsprotokollet
(s. 3 och 4). Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot propositionen
i nu berörda del.

Under hänvisning till vad sålunda anförts avstyrker utskottet de likalydande
motionerna I: 218 och II: 272 samt de likalydande motionerna I: 255
och II: 320, till de delar dessa fyra motioner upptagits till behandling i förevarande
betänkande.

Vad slutligen angår det i motionerna I: 252 och II: 317 framförda yrkandet
om ändring med avseende å begreppet allmän nyhetstidning har såsom
motivering härför åberopats, att i praxis sådan gränsdragning ägt rum
mellan allmänna nyhetstidningar och övriga tidningar, att vissa delar av
bondeförbundspressen — såsom riksorganet Svenska landsbygden och dess
avläggare — ansetts hänförliga till den senare gruppen.

Enligt utskottets mening torde det ur olika synpunkter vara rättvist och
lämpligt att nyssnämnda bondeförbundstidningar — och även andra liknande,
i huvudsak politiska tidningar — i skattehänseende behandlas på
samma sätt som de mera typiska allmänna nyhetstidningarna.

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

Såsom framgår av det utav kontrollstyrelsen avgivna utlåtandet i ärendet
torde det vara tekniskt möjligt att vidtaga sådan ändring i beskattningen
av tidningspapper, att skattefriheten utvidgas att omfatta även tidningspapper
som användes för tryckning av politiska nyhetstidningar. Enligt
kontrollstyrelsen borde såsom politisk nyhetstidning anses sådan med allmän
nyhetstidning i fråga om utseende och redigering jämställd tidning,
vilken innehåller huvudsakligen politiska nyheter.

Utskottet tillstyrker förty, att bestämmelserna om skattefrihet i 1 § 2
mom. förordningen om pappersskatt kompletteras på så sätt, att i ett nytt
andra stycke angives, att vad i första stycket under a) stadgas angående
papper för tryckning av allmän nyhetstidning skall äga tillämpning jämväl
beträffande papper för tryckning av nyhetstidning med i huvudsak politiskt
innehåll, som i fråga om utseende och redigering kan jämställas med allmän
nyhetstidning.

Därest en dylik utvidgning genomföres, torde bl. a. nyssnämnda bondeförbundstidningar
komma att fritagas från pappersbeskattningen. Däremot
torde utvidgningen icke medföra någon ändring i fråga om de under förarbetena
till pappersbeskattningen särskilt behandlade tidningarna Köpmannen
och Jordbrukarnas föreningsblad, vilka i egenskap av facktidningar
tryckas på skattepliktigt papper.

I förevarande motioner har därjämte yrkats, att riksdagen måtte besluta
att redan påförd eller av tidningarna i fråga inbetald pappersskatt måtte
till dem restitueras. Mot detta yrkande finner utskottet i och för sig icke anledning
till erinran. Då emellertid restitution i fall som här avses torde
kunna beviljas av Kungl. Maj :t med tillämpning av 6 § förordningen om
pappersskatt, synes någon åtgärd från riksdagens sida icke vara erforderlig
i detta hänseende.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 72 — till de delar propositionen
av utskottet upptagits till behandling i detta betänkande —
samt i anledning av de likalydande motionerna I: 252 av
herr Näsgård in. fl. samt II: 317 av herrar Werner och
Svensson i Grönvik,

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

1) antaga följande

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att i 1 § 2 mom. förordningen den 11 juni
1948 om pappersskatt1, vilken förordning gäller till och med den 30 juni
1949, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att förordningen
i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången
av juni månad 1950.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

1 §•

2 m o m. Skatt skall---till 2 mom. Skatt skall---- till

riket. riket.

Vad i första stycket stadgas angående
papper, som användes för tryckning
av allmän nyhetstidning, skall
äga tillämpning jämväl beträffande
papper för tryckning av nyhetstidning
med i huvudsak politiskt innehåll som
i fråga om utseende och redigering
kan jämställas med allmän nyhetstidning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamhng.

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet med de grunder
som angivits i propositionen nr 72 förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt belopp av fyra
miljoner kronor;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:218 av herrar Öhman och
Norling samt II: 272 av herr Hagberg i Luleå m. fl., till den
del motionerna avse frågan om upphävande av pappersbeskattningen;
ävensom

1 Senaste lydelse se 1949:193.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

15

de likalydande motionerna 1: 255 av herr Domö m. fl.
samt II: 320 av herrar Hjalmarson och Staxäng, i vad motionerna
avse de delar av propositionen nr 72 som av utskottet
upptagits till behandling i detta betänkande,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Wahlmark, Ekman, Velander, Franzon*,
Wehtje, Rosander, Petrén, Einar Eriksson, Erik Gustaf Andersson och
Niklasson, samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård*, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson
i Kristinehamn, Persson i Svensköp och Bladh.

* Icke ufrvaril vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:

»I samband med pappersskattens införande betonades på olika sätt dess
tillfälliga karaktär. Sålunda ansåg sig departementschefen — till understrykande
av detta förhållande — böra föreslå, att i författningen i ämnet uttryckligen
angåves, att skatten skulle utgå för endast ett år, räknat från
och med den 1 juli 1948. I föreliggande proposition föreslås emellertid en
förlängning av skatten på ytterligare ett år och detta utan annan motivering
än en hänvisning till det ''allmänna ekonomiska läget’. Skattens betydelse
ur penningpolitisk synpunkt eller för den samhällsekonomiska balansen
över huvud taget klarlägges sålunda icke på något sätt från departementschefens
sida. Detta förhållande måste allvarligt beklagas icke minst
av dem, som i likhet med oss på grund av farhågor för skattens menliga
verkningar i skilda hänseenden varit motståndare till dess införande. Det
var ju inte fråga om en umbärlig vara, som skulle skattebeläggas, utan om
en i eminent grad oumbärlig sådan. Det gällde vidare en beskattning, som

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

måste förutsättas komma att få mycket ojämna verkningar med avseende
å bl. a. prisbildning och produktion. Starka betänkligheter yppades också
ur den synpunkten, att papp och papper tillhöra vårt lands största och mest
inbringande exportartiklar. Exportvärdet därav utgjorde exempelvis för år
1948 cirka 490 miljoner kronor, som alltså tillfördes vårt land i utländska
valutor. Huru pass känslig en sådan exportartikel kan vara för inblandning
från statens sida markerades av de ogynnsamma erfarenheter, som gjordes
under sommaren och hösten 1946 i samband med åtgärder från det allmännas
sida till reglering av prissättningen å pappersmassa. Såsom mycket
allvarlig betraktades den omständigheten, att skatten även skulle drabba
importerat papper. Farhågorna härutinnan underströkos från många håll
och uttalades sålunda av bränslekommissionen ’att man säkerligen icke,
därest accis lädes på importerat papper, borde förringa faran av en reciprok
behandling i utlandet av svensk pappersexport’.

Uppenbara olägenheter av ifrågavarande skatteform ha erfarenhetsmässigt
kunnat konstateras. Det har gjorts gällande, att densamma på grund
av den enhetliga skattesatsen, 15 öre per kilogram, vore likformig och rättvis.
Men just denna enhetlighet omöjliggör jämlikhet med avseende å skattebelastningen,
då denna måhända i det ena fallet uppgår till 75 procent av
varans värde för att i det andra fallet stanna vid blott 1 procent av varans
värde. En snedvridning av produktionen samt dess inriktning med hänsyn
till förefintliga behov måste inträda som följd härav liksom ock en rubbning
av konkurrensförhållandena inom näringslivet.

Mot bakgrunden av numera inträdda synnerligen ovissa konjunkturutsikter
samt undan för undan stegrade svårigheter att upprätthålla landets
export framstår den föreliggande propositionen med förslag om pappersskattens
fortbestånd såsom en överraskning. Världen över ha betydande
prisfall inträtt på råvaran, pappersmassa, och papperspriserna även börjat
sjunka. Dessa senare ligga nu på många håll lägre än de svenska hemmamarknadspriserna
inklusive skatt. Allmänt känt är ock, att de gällande inhemska
stoppriserna på papper ligga under de faktiska produktionskostnaderna.
Att med hänsyn härtill den svenska industriens konkurrensförmåga
på den utländska marknaden menligt påverkas av pappersskatten framstår
såsom ovedersägligt. Utvecklingen har sålunda blivit en helt annan
än den som av konsumtionsskatteberedningen förutsattes vid tiden för pappersskattens
införande. Beredningen åberopade nämligen såsom skäl därför,
att den då rådande spänningen mellan export- och hemmamarknadspriserna
därigenom skulle i viss omfattning utjämnas. För denna motivering, som
redan från början var ägnad att väcka allvarliga betänkligheter, finnes i
dagens läge icke ens något formellt underlag. Beaktas bör slutligen att, då
fråga här är om en av vårt lands viktigaste exportartiklar, denna med hänsyn
till nu pågående viktiga förhandlingar på den internationella handelns
område icke bör beläggas med särskild skatt, enär en sådan skattebeläggning
måste förutsättas kunna komma att utlösa motåtgärder från andra
länders sida.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39.

17

På grund av vad sålunda anförts är det oss icke möjligt att acceptera en
sådan inställning, som att pappersskattens fortvaro skulle kunna utgöra ett
led i strävandena till upprätthållande av penningvärdet eller att uppnå samhällsekonomisk
balans över huvud taget.

Vi nödgas alltså för vår del avstyrka förslaget härom.

Vi hemställa alltså,

A) att riksdagen måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna I: 255 av
herr Domö m. fl. samt II: 320 av herrar Hjalmarson och
Staxäng avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr
72, i vad avser förlängning av giltighetstiden för förordningen
den It juni 1948 om pappersskatt,

2) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med de grunder
som angivits i propositionen förordna om restitution av
erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt belopp av fyra
miljoner kronor;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:252 av herr Näsgård m. fl.
samt II: 317 av herrar Werner och Svensson i Grönvik samt
de likalydande motionerna I: 218 av herrar öhman och Norling
samt II: 272 av herr Hagberg i Luleå in. fl. måtte anses
besvarade med vad utskottet anfört.»

<

2 Bihang till riksdagens protokoll 1949. 7 samt. Nr .39.