Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

1

Nr 38.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 28 januari 1949 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 24, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt

å spritdrycker.

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker,* 1 vilken jämlikt förordning
den 30 januari 1948 (nr 18) gäller intill utgången av juni månad 1949, skall
äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1950.

I propositionen har till en början lämnats en redogörelse för skärpningarna
i den indirekta beskattningen i syfte att
överbalansera budgeten. I detta hänseende har i propositionen
anförts följande.

Vid 1948 års riksdag (vårsessionen) behandlades ett flertal förslag till
skatteskärpningar på den indirekta beskattningens område, genom vilka
skatteskärpningar åsyftades att uppnå en överbalansering av budgeten för
budgetåret 1948/49. Dessa förslag hade i första hand utarbetats inom 1947
års konsumtionsskatteberedning. Enligt direktiven för denna beredning
borde eftersträvas att ernå en överbalansering av budgeten för budgetåret
1948/49 av sådan storleksordning, att utgifterna å kapitalbudgeten
därigenom täcktes. I beredningens förslag, vilka framlades i särskilda skrivelser
till Kungl. Maj :t den 20 december 1947 och den 18 mars 1948, ut 1

Senaste lydelse av förordningen se 1933:399, 1937:246, 1941:254, 1943:257 och 316 samt
1948: 18.

1 Dihang till riksdagens protokoll 10M). T samt. Nr 38.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

talades under hänvisning till vad i direktiven sålunda anförts, att beredningen
vid fullgörandet av sitt uppdrag ansett, att ett belopp om cirka
500 miljoner kronor borde för budgetåret 1948/49 tillföras statsverket genom
skärpt indirekt beskattning.

Beträffande den närmare innebörden av de på grundval av konsumtionsskatteberedningens
förslag genomförda skatteskärpningarna må här nämnas
följande.

1) Spritdrycker. I propositionen den 3 januari 1948, nr 7, föreslogs sådan
ändring i förordningen angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, att omsättningsskattens grundavgift skulle höjas från 7
till 9 kronor för liter. Förslaget bifölls av riksdagen.

2) Vin. I nyssnämnda proposition förordades vidare, att beskattningen
av vin skulle skärpas på så sätt att omsättningsskattens procentavgift höjdes
från 50 till 60 procent samt att minimiavgifterna för starkvin höjdes
med en krona 50 öre per liter. Även detta förslag bifölls av riksdagen.

3) Maltdrycker. I samma proposition föreslogs, att skatten å maltdrycker
skulle höjas från 30 till 39 öre per liter beträffande maltdrycker av
andra klassen samt från 54 till 72 öre per liter i fråga om maltdrycker av
tredje klassen. Vidare föreslogs, att en särskild beskattning skulle införas
i fråga om viss maltdryck av första klassen, nämligen i fråga om s. k.
lagrat svagdricka. Denna skatt skulle enligt förslaget utgå med 18 öre för
liter. Förslaget i dessa delar godkändes av riksdagen, dock med den jämkningen
att skatten för lagrat svagdricka bestämdes till 9 öre för liter.

47 Läskedrycker. I samma proposition föreslogs en höjning av skatten å
läskedrycker från 12 till 18 öre för liter. Förslaget bifölls av riksdagen.

Samtliga de under 1)—4) angivna förslagen behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 2 och i riksdagens skrivelse nr 16 (jfr sv. förf.saml.
1948: 18—22). Dessa skatteskärpningar trädde i kraft den 1 februari 1948.

5) Tobaksvar or. I propositionen den 3 januari 1948, nr 6, förordades,
att tobaksskatten (myckenhetsskatten) för inom riket tillverkade varor
skulle höjas för cigarrer från 0,8 till 2,o öre, för cigarrcigarretter från 0,4
till l,o öre och för cigarretter från 0,2 till 0,45 öre, allt per styck, samt för
röktobak från l,so till 2,75 kronor, för tuggtobak från l,oo till 2,oo kronor och
för snus från 0,75 till l,oo krona, allt per kilogram, ävensom att skatten för
importerade cigarretter skulle höjas från 1,3 till 1,7 öre per styck. Enligt vad
i propositionen vidare uttalades borde de nya skattesatserna träda i
kraft den 1 februari 1948. Detta förslag antogs av riksdagen (bevillningsutskottets
betänkande nr 1, riksdagens skrivelse nr 15, sv. förf.saml. 1948:
17).

6) Nöjesskatt. I propositionen den 3 januari 1948, nr 8, förordades att
nöjesskatten för biografföreställning — som enligt 1945 års förordning om
nöjesskatt utgick med 15 procent, om biljettpriset icke översteg en krona,
och eljest med 15 procent av en krona och 30 procent av återstoden av biljettpriset
— skulle höjas till 30 procent, om biljettpriset icke översteg en
krona, och eljest till 30 procent av en krona och 45 procent av återstoden

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

3

av biljettpriset. Vidare föreslogs i samma proposition den ändringen, att nöjesskatten
för biografföreställningar skulle fördelas med tre fjärdedelar till
staten och en fjärdedel till kommunen. Dessa förslag antogos av riksdagen,
som fastställde dagen för ikraftträdandet till den 2 februari 1948 (bevillningsutskottets
betänkande nr 3, riksdagens skrivelse nr 17, sv. förf.saml.
1948:24).

7) Varuskatt. I propositionen den 3 januari 1948, nr 10, föreslogs bland
annat vissa höjningar av de sedan år 1941 gällande skattesatserna för ett
flertal varuskattepliktiga varor. Sålunda föreslogs en höjning av skattesatserna
för choklad- och konfityrvaror från 40 till 60 procent av beskattningsvärdet,
för essenser och extrakter, avsedda för beredning av alkoholhaltiga
drycker, från 75 till 100 procent av nämnda värde samt för vissa
kemisk-tekniska preparat — såsom parfym, hårvatten samt preparat för
behandling av naglar, ögonhår och ögonbryn — från 20 till 40 respektive
75 procent av nyss angivna värde. Dessa förslag antogos, med vissa jämkningar
i fråga om beskattningens omfattning m. m., av riksdagen. De
sålunda beslutade ändringarna trädde i kraft den 1 mars 1948 (bevillningsutskottets
betänkande nr 9, riksdagens skrivelse nr 50, sv. förf.saml. 1948:
66).

8) Bensin och brännoljor. I propositionen den 3 januari 1948, nr 5, framlades
förslag om skärpt beskattning av motorfordon och drivmedel till sådana
fordon. Sålunda föreslogs uttagandet av en särskild skatt å personbilar
och motorcyklar, avsedda för personbefordran, för tiden den 1 mars
1948—den 28 februari 1949. Vidare föreslogs, att särskilda tilläggsskatter
skulle uttagas för tiden från och med den 1 mars 1948 med 20 öre litern för
bensin och 15 öre litern för sådana brännoljor som användes för drivande
av automobil. Därjämte föreslogs uttagande av en lagerskatt å bensin som
fanns inom riket den 1 mars 1948 med 20 öre för liter. Riksdagen avslog
förslaget om uttagandet av en särskild skatt å personbilar och motorcyklar.
Beträffande beskattningen av drivmedel fastställde riksdagen tilläggsskatten
å bensin till 27 öre för liter och tilläggsskatten å brännoljor till 20 öre
för liter, varjämte lagerskatten å bensin bestämdes till 27 öre för liter. Den
skärpta drivmedelsbeskattningen trädde i kraft den 1 april 1948. (Se bevillningsutskottets
betänkande nr 8 och memorial nr 14, riksdagens skrivelse
nr 61, sv. förf.saml. 1948: 81—83.)

9) —it) Totalisator-, tips- och lotterimedel. I propositionen den 3 januari
1948, nr 9, hemställde Kungl. Maj:t om riksdagens bemyndigande att vidtaga
åtgärder för ökning av statsverkets andel i totalisator, tips- och lotterimedlen
på nedan angivna sätt, nämligen

a) genom överföring till statsverket av — utöver de belopp som enligt
dittills gällande föreskrifter skulle till statsverket överföras — ytterligare
10 procent av insatserna vid totalisator spel, vilken ändring borde träda i
tillämpning den 1 april 1948;

b) genom höjning av priset för deltagande i av Aktiebolaget Tipstjänst an -

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

ordnade tippningstävlingar från 25 till 30 öre för varje rad, vilken höjning
borde genomföras från och med den 1 juli 1948; samt

c) genom höjning av priset för lottsedel i Svenska penninglotteriet aktiebolag
från 10 till 12 kronor för varje lottsedel, vilken höjning borde gälla
i fråga om lottsedlar som försåldes till dragningen i maj 1948 och senare
dragningar.

Propositionen bifölls av riksdagen (bevillningsutskottets betänkande nr
6, riksdagens skrivelse nr 26).

12) Pappersskatt. I propositionen den 16 april 1948, nr 215, föreslogs uttagandet
av en tillverkningsskatt — med 15 öre för kilogram — å papp och
papper, som inom riket tillverkades för avsalu, samt å papp och papper som
hit infördes. Denna beskattning skulle enligt propositionen träda i kraft den
1 juli 1948. Propositionen bifölls av riksdagen (bevillningsutskottets betänkande
nr 48, riksdagens skrivelse nr 292, sv. förf.saml. 1948: 283).

I de under 1)—12) omnämnda propositionerna framhölls särskilt att de
däri föreslagna skatteskärpningarna, som åsyftade att åstadkomma den
överbalansering av budgeten som i dåvarande läge finge anses ofrånkomlig,
vore av tillfällig natur och att frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd
med hänsyn härtill borde prövas av 1949 års riksdag. Såvitt angår den under
12) omnämnda propositionen anfördes därutöver att i författningen i
ämnet borde uttryckligen angivas — för att pappersskattens tillfälliga natur
skulle särskilt understrykas -—- att skatten skulle utgå för endast ett
år, räknat från och med den 1 juli 1948. Samtidigt uttalades dock, att genom
en sådan tidsbegränsning det alternativet icke uteslötes att frågan
om skattens fortbestånd efter nyssnämnda dag upptoges till prövning av
1949 års riksdag. Vid riksdagsbehandlingen av nu ifrågavarande propositioner
underströk bevillningsutskottet dessa uttalanden, och riksdagen godkände
vad utskottet anfört härutinnan.

Beträffande frågan om skatteskärpningarnas fortbestånd
för tiden efter juni 1949 har departementschefen i propositionen
nr 24 anfört följande:

»Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen underströk 1948 års
riksdag att nu ifrågavarande skatteskärpningar vore av tillfällig natur och
att frågan om deras fortbestånd borde prövas av 1949 års riksdag.

Beträffande nämnda fråga torde jag få hänvisa till mina uttalanden till
statsrådsprotokollet den 3 januari 1949 i samband med framläggandet av
finansplanen och beräkningen av inkomsterna å driftbudgeten för budgetåret
1949/50. Enligt vad jag då uttalade i fråga om den samhällsekonomiska
balansen och budgeten (se Bilaga 1 till 1949 års statsverksproposition s. 7)
förutsattes i budgeten för budgetåret 1949/50, att de vid 1948 års riksdag
beslutade extra ordinära skattehöjningarna —■ med ett ur statsfinansiell
synpunkt oväsentligt undantag (totalisatormedlen) —■ skulle bibehållas,
varemot några ytterligare höjningar av dessa skatter icke föresloges i stats -

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

verkspropositionen. Enligt vad jag vidare uttalade kunde erfarenheterna av
den ekonomiska utvecklingen under den närmaste tiden avvaktas, innan
definitiv ståndpunkt toges till frågan om en överbalansering skulle anses
nödvändig i vidare omfattning än den i budgetförslaget upptagna.

Enligt min uppfattning böra de vid 1948 års riksdag beslutade skattehöjningarna
— med nyssnämnda undantag — oförändrade fortbestå under
nästkommande budgetår. De ifrågavarande skatteskärpningarna äro i flertalet
fall formellt icke tidsbegränsade utan ha fastställts att gälla tills vidare.
Endast skatterna å spritdrycker och papper äro tidsbegränsade och gälla
till och med den 30 juni 1949. Med undantag för sistnämnda båda skatter
erfordras sålunda intet formligt beslut av riksdagen för ett fortsatt uttagande
av de skärpta skatterna. I enlighet med vad som förutsattes av 1948
års riksdag bör emellertid årets riksdag — i samband med prövning av det
förslag om fortsatt uttagande av skärpt skatt å spritdrycker, som jag i det
följande framlägger — jämväl taga ställning till frågan om bibehållande
under nästkommande budgetår av de skattehöjningar, som formellt äro fastställda
att gälla tills vidare. Såsom jag inledningsvis erinrat genomfördes
de ifrågavarande skattehöjningarna för att få till stånd en sådan överbalansering
av budgeten, som i dåvarande läge ansågs nödvändig. Den fråga,
som riksdagen nu har att taga ställning till, avser sålunda i själva verket
huruvida för nästkommande budgetår en överbalansering av budgeten av
den storleksordning, som förutsatts i statsverkspropositionen, skall anses
erforderlig.

Jag torde i detta sammanhang vidare få nämna, att jag avser att framlägga
förslag om förlängning av giltighetstiden för förordningen om pappersskatt
först vid ett senare tillfälle i samband med att jag framlägger förslag
till vissa jämkningar i nämnda förordning.

Vad slutligen angår frågan om fördelningen av totalisatormedlen avser jag
att, såsom i statsverkspropositionen omnämnts, för innevarande års riksdag
framlägga förslag om vissa ändringar härutinnan. Detta ärende kommer
jag att anmäla senare denna dag.»

I anslutning härtill må nämnas, att Kungl. Maj :t i särskilda propositioner
till innevarande års riksdag framlagt förslag beträffande vissa av nu
ifrågavarande indirekta skatter. Sålunda har Kungl. Maj :t i propositionen
nr 25 hemställt om riksdagens bemyndigande att föreskriva ändrade grunder
för fördelningen av totalisatormedel. Sistnämnda proposition, som behandlats
i bevillningsutskottets betänkande nr 8, har bifallits av riksdagen.
Vidare har Kungl. Maj:t i propositionen nr 72 framlagt bl. a. förslag
till förordning angående ändring i förordningen den It juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt samt om fortsatt giltighet av förordningen. Utskottet har
i sitt betänkande nr 22 behandlat sistberörda proposition i vad den avser
ändringar i förordningen om pappersskatt. Vad utskottet i sistnämnda betänkande
hemställt har riksdagen bifallit.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

Vad härefter angår frågan om fortsatt giltighet av 1923
års förordning angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker får utskottet hänvisa till propositionen
(s. 6—7).

Till utskottet ha hänvisats nedan upptagna motioner, vilka i detta
sammanhang påkalla uppmärksamhet.

Motioner som beröra samtliga skärpningar i den indirekta beskattningen.

1) de likalydande motionerna I: 218 av herrar Öhman och Norling samt
II: 272 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta upphäva de vid 1948 års riksdag antagna förordningarna om skatteskärpning
på tobaksvaror, spritdrycker, vin, maltdrycker, läskedrycker,
nöjen, chokladvaror, kemisk-tekniska preparat in. m., bensin, brännoljor,
totalisatormedel, tipsmedel, lottsedlar och papper»;

Motioner angående nöjesskatten å biograf föreställningar.

2) de likalydande motionerna I: 103 av fru Svenson m. fl. samt II: 121
av herrar Ericsson i Näs och Larsson i Luttra, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta sänka nöjesskatten vid biografföreställningar till högst
20 %, där sådana arrangeras av samlingslokalägande föreningar»;

3) motionen I: 217 av herr Nordenson, vari yrkats, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning om möjligheten
att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för hiografföreställningar
och att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga
förslag i ärendet»;

4) motionen II: 271 av herrar Spångberg och Ericsson i Näs, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att 20 procent av de skattebelopp som
influtit vid visning av svensk film på lämpligt sätt direkt och omedelbart
tillföras vederbörande svenska producent»;

Motioner rörande beskattningen av bensin och brånnoljor m. m.

5) de likalydande motionerna I: 232 av herr Näsgård m. fl. och II: 295
av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 24 måtte besluta avskaffa tillläggsskatten
å bensin och brännoljor från och med den 1 juli 1949»;

6) de likalydande motionerna I: 233 av herr Carl Eric Ericsson in. fl.
och II: 298 av herr Birke m. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 24 måtte upphäva förordningarna
om tillfällig skatt å bensin och brännoljor för drivande av automobil (SFS
1948: 81—83) från och med den 1 juli 1949»;

7) motionen II: 297 av herrar Åhman och Rosén, vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta, att fordonsskatten å bensindrivna lastautomobiler
sänkes med 50 % under den tid, som den skärpta beskattningen å drivmedel
uttages»;

Bevillningsutskottets betänkande nr 38. •

Motioner rörande bensinransoneringen m. m.

8) de likalydande motionerna I: 298 av herr Bergvall m. fl. och II: 379
av herr Ohlin m. fl., vari hemställts — förutom om viss sänkning av den statliga
inkomstskatten — att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa att Kungl. Maj:t måtte omedelbart vidtaga åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande;

Motioner angående pappersskatten m. m.

9) de likalydande motionerna I: 255 av herr Domö m. fl. samt II: 320
av herrar Hjalmarson och Staxäng, vari hemställts bl. a., att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts i propositionen nr 72 framlagda förslag om
fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt; Motion

angående engångsskatt å förmögenhet.

10) motionen II: 124 av herr Persson i Landafors m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att uttaga en engångsskatt på större förmögenheter
i enlighet med i motionen angivna riktlinjer samt föranstalta om
utarbetandet av nödvändig författningstext.

De ovannämnda motionerna äro väckta: de under 1)—4) och 10) angivna
vid riksdagens början, de under 5)—7) angivna i anledning av den ifrågavarande
propositionen nr 24, den under 8) angivna i anledning av propositionen
nr 181 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1949/
50, m. in., samt den under 9) angivna i anledning av den ovannämnda propositionen
nr 72 angående pappersskatt.

Såsom framgår av utskottets nedan intagna yttrande kommer utskottet
att i särskilda betänkanden behandla vissa av de yrkanden som
framförts i förenämnda motioner. Utskottet kommer icke att i förevarande
betänkande taga slutlig ställning till de under 1) angivna motionerna, såvitt
fråga är om upphävande av pappersskatten, ej heller till motionerna under
2)—4) samt 9). Beträffande motionerna under 8) har utskottet för avsikt
att i förevarande betänkande upptaga till slutlig granskning yrkandet rörande
bensinransoneringens omedelbara avskaffande.

Beträffande det närmare innehållet i de motioner, vilka
utskottet kommer att behandla i detta betänkande,
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 218, II: 295, II: 298, II: 297, II: 379 och II: 124.

I de likalydande motionerna I: 218 och II: 272 har anförts, att enligt nationalbudgetdelegerades
mening något s. k. köpkraftsöverskott på konsumtionsvaruområdet
icke längre funnes. Den samhällsekonomiska balans, soin

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

tidigare ansetts rubbad, vore enligt den för årets riksdag framlagda prognosen
rörande den ekonomiska utvecklingen återställd. De motiveringar som
vid fjolårets riksdag anfördes för skatteskärpningen vore således icke längre
gångbara, men ändå förutsattes i statsverkspropositionen att skatteskärpningen
för konsumtionsvaror skulle förlängas. Det erkändes numera allmänt
att det skattetryck, som vilade på de mindre och medelstora inkomsttagarna,
vore så stort att en revidering av hela skattesystemet vore påkallad. Skattetrycket
hade ökat med 300 procent från 1939 till 1949. Den indirekta beskattningen
verkade i synnerlig grad orättvis, då framför allt de lägsta inkomsttagarna
drabbades hårdast. Enbart genom beskattningen av motorfordon,
bensin, övriga trafikmedel, tobak, sprit och nöjen skulle statskassan
under budgetåret 1949/50 tillföras icke mindre än 1 668 300 000 kronor. Av
denna summa beräknades i runt tal 500 miljoner komma från de vid 1948
års riksdag genomförda skattehöjningarna. Denna beskattning motverkade
direkt det i andra sammanhang från statsmakterna framförda önskemålet
att hålla priserna nere för att kunna bemästra de inflationsdrivande krafterna.
De höjda skatterna på konsumtionsvaror hade medfört ansenliga prisstegringar
och till väsentlig del bidragit till den höjning av levnadskostnaderna
på ungefär 10 procent, som skedde under 1948. Ett slopande av dessa
skattehöjningar skulle, under förutsättning att priskontrollen effektiviserades,
medföra en betydande sänkning av prisnivån och en motsvarande
höjning av realinkomsterna.

I de likalydande motionerna I: 232 och 11: 295 har erinrats om att vid
1948 års riksdag från bondeförbundshåll yrkades avslag på höjningen av
bensinskatten. De skäl, som därvid framfördes mot denna form av köpkraftsindragning
— vilken medförde en allmän fördyring av biltransporterna —
hade fortfarande aktualitet. En fördyring av varutransporterna medverkade
starkt till höjda levnadskostnader, och stegringar av varupriserna hade skett.
Dessa ökade kostnader drabbade i största utsträckning landsbygden. Givetvis
måste de långa avstånden på landsbygden medföra, att skattehöjningen
här träffade hårdare, vartill komme att det här huvudsakligen gällde råvarutransporter.
Ehuru viss subventionering skett på en del områden, kvarstode
dock genom denna skatt en orättvis belastning för landsbygdens befolkning,
som verkade hämmande på landsbygdens ekonomiska liv. Varje beskattningsform,
som i sin tur medförde att subventioner måste tillgripas för att
motverka följderna av skatten i fråga, måste framstå såsom oriktig. Skattens
upptagande och subventionernas utgörande fordrade omfattande manuellt
arbete, vartill komme en utökad pappersexercis. Trots den genomförda höjningen
av bensinskatten infördes bensinransonering, vilken vore ganska
överflödig. Men denna ransonering hade liksom andra liknande åtgärder en
hämmande tendens, i det att den bunde en avsevärd mängd arbetskraft och
åstadkomme onödig pappersförbrukning. Det praktiserade restitutionsförfarandet,
som måst tillgripas när det gällde förbrukningen av bensin för jordbrukets
behov, vore behäftat med många brister, vilka i och för sig borde

Bevillningsutskottets betänkande nr 38. 9

anses utgöra tillräckliga motiv för den tillfälliga bensinskattens omedelbara
avskaffande. De hittills genomförda restitutionerna på detta område hade
visat sig otillfredsställande såväl till innehåll som i tillämpning. För en mycket
stor del av den bensin, som förbrukades i jordbruket, beviljades nämligen
icke någon restitution; detta vore förhållandet beträffande förbrukning
till bl. a. mjölkmaskiner, traktorer för stenröjning in. m. Därtill komnie
den onaturligt höga belastning, som genom skatten drabbade skogsbrukets
och fiskets utövare. Dessa yrkesutövare hade hittills icke kommit i åtnjutande
av någon restitution. Bensinskattehöjningen beräknades år 1948 inbringa
178,5 milj. kronor, vilket belopp, såvitt nu kunde bedömas, komme
att avsevärt överskridas. Någon uppgift över det allmännas kostnader i fråga
om restitutionerna och de ytterligare ersättningar för tjänsteresor i allmän
tjänst som förorsakades av den höjda bensinskatten hade ej företetts,
men säkerligen vore dessa kostnader avsevärda. Vidare borde framhallas,
att skatterna å motorfordon och drivmedel vore avsedda att bestrida kostnaderna
för vägbyggnader o. d. Under nuvarande förhållanden överfördes
emellertid dessa medel till budgetutjämningsfonden, under det att vägbyggnader
och vägförbättringsarbeten praktiskt tagit låge nere och anslaget till
underhåll av vägarna starkt beskurits.

I de likalydande motionerna I: 233 och II: 298 har framhållits, att syftet
med den höjda bensinskatten delvis varit att söka undvika ransonering av
bensin. Denna förutsättning hade likväl icke hindrat att i slutet av samma
månad, som skattehöjningen trätt i kraft, en sträng ransonering av bensinförbrukningen
genomfördes. Den tid som förflutit sedan tilläggsskatterna
infördes hade givit vissa erfarenheter, som kunde ligga till grund för en bedömning
av de farhågor som yppades i samband med förslagets behandling.
Det vore ovedersägligt, att skattehöjningarna dels haft en produktionshämmande
effekt och dels medfört en ogynnsam förskjutning av produktionens
inriktning. Särskilt borde konsekvenserna för våra exportnäringar av de förhöjda
transportkostnaderna uppmärksammas. Därigenom minskades dessa
näringars konkurrenskraft på världsmarknaden, vilket i nuvarande läge
kunde få följder för hela vårt näringsliv. Ytterligare en omständighet av
allvarlig art, som icke tillräckligt beaktades föregående år, vore lastbilstrafikens
svårigheter. Motionärerna ville även erinra om att — samtidigt som
vägunderhåll o. d. eftersattes — motorismen finge bestrida en del av kostnaderna
för statens övriga investeringsverksamhet, vilket måste betecknas såsom
en orättvis särbeskattning. Därtill komme att detta tvångslån från bilismen
enligt gjorda utfästelser skulle återbetalas, vilket medförde ökat behov
av statsinkomster i framtiden. Landsbygden med dess stora avstånd och beroende
av landsvägstrafiken missgynnades av den höga bensinskatten. Några
skäl för denna extra beskattning av landsbygdens folk hade lika litet kunnat
anföras som för den faktiska merkostnad den förhöjda bensinskatten
betydde för alla med lång väg till arbetet. De betänkligheter, som vid 1948
års riksdag framfördes mot tilläggsskatterna på motorbränsle, syntes fort -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

farande vara lika giltiga, och de gjorda erfarenheterna underströke endast
nackdelarna av denna skatteform. I frågan om fortsatt överbalansering av
budgeten hänvisade motionärerna till vad i denna fråga anfördes i motionerna
I: 175 och II: 237 vid 1948 års riksdag samt reservationerna av herrar Velander,
Wehtje, Hagberg i Malmö och Henriksson till bevillningsutskottets
betänkande nr 8 vid samma riksdag.

I motionen II: 297 har uttalats, att den skärpta beskattningen å bensin
och brännolja innebure en hård ekonomisk belastning på biltrafiken och i
synnerhet på den bensindrivna lastbilstrafiken. Anledningen till att skatten
på brännoljorna sattes lägre än på bensinen syntes i främsta rummet ha varit
önskemålet att lastbilägarna skulle övergå till dieseldrivna vagnar, vilket
på grund av att dessa vagnar droge mindre bränsle per mil skulle minska
importen av drivmedel. En bidragande omständighet syntes även ha utgjorts
av dieseloljans lägre importpris. En årskalkyl för ett åkeri vid bensin- eller
dieseldrift visade klart svårigheterna för åkerier med bensindrift att hävda
sig i konkurrensen; vid bensindrift och en årsförbrukning av 16 000 liter å
70 öre uppginge drivmedelskostnaderna till 11 200 kronor, medan vid dieseldrift
och en årsförbrukning av 12 000 liter å 53 öre motsvarande kostnader
utgjorde 6 360 kronor, alltså en högre kostnad för bensindriften med 4 840
kronor per år. Även om det för närvarande ur flera synpunkter måste anses
fördelaktigt, att de flesta större lastbilarna omändrades till dieseldrift,
kunde en dylik omläggning under nuvarande import- och materialsvårigheter
samt investerings- och kreditbegränsningar icke genomföras. Det vore
därför orättvist att låta ägare av bensindrivna lastbilar så hårt drabbas av
det ofördelaktiga valutaläge, som de icke kunde förutse då de efter krigsslutet
inköpte bensindrivna vagnar i tro att bensinpriset ej skulle väsentligt
höjas. De lägre driftkostnaderna vid dieselmotorer betydde härvid mindre,
då dessa motorer varit och fortfarande vore avsevärt dyrare. Det måste i
nuvarande läge dessutom anses som en misshushållning att kassera det stora
antalet välbehållna bilmotorer för bensindrift, som nu funnes i bruk i
lastvagnar. Det syntes därför skäligt, att — om nuvarande höga bensinbeskattning
skulle bibehållas — fordonsskatten å bensindrivna lastautomobiler
sänktes för alt minska driftkostnaderna för dem i jämförelse med de dieseldrivna.

I de likalydande motionerna I: 298 och II: 379 ha till en början utvecklats
vissa synpunkter beträffande frågan om sänkning av den direkta beskattningen.
I detta hänseende har i motionerna förordats, att uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten sänktes från 100 till 90 för senare
hälften av budgetåret 1949/50. Enligt vad i motionerna framhållits
skulle härigenom uppkomma en inkomstminskning för statsverket under
nämnda tidsperiod med omkring 65 milj. kronor.

I motionerna har vidare anförts, att även konsumtionsbeskattningen i
vårt land på vissa punkter vore alldeles för hög och högre än som på lång

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

sikt kunde anses försvarligt. Den borde därför så snart som möjligt reduceras.
Detta gällde särskilt beskattningen av papper samt den extra beskattningen
av bensin, vilka båda skatter även verkade menligt på näringslivet.
Enligt motionärernas mening borde man redan nu taga i sikte att under
nästkommande år om inga oförutsedda händelser inträffade avskaffa dessa
båda extra skatter. Det vore beklagligt, att vårt ekonomiska läge för närvarande
vore sådant, att en reduktion av skatteinkomsterna och budgetöverskottet
med en summa överstigande 250 milj. kronor som dessa extra skatter
inbringade icke vore möjlig redan i år. Detta berodde därpå att den samhällsekonomiska
jämvikten — för vars återställande dessa extraskatter infördes
— eljest skulle gå förlorad. Däremot borde det vara möjligt att utan dröjsmål
skrida till en avveckling av bensinransoneringen och på så sätt uppmuntra
den ur olika synpunkter mycket betydelsefulla bilismen. Den konsumtionsökning,
som kunde väntas inträda efter ransoneringens försvinnande,
kunde ej med säkerhet beräknas i förväg men uppskattades av motionärerna
till omkring 100 000 in3. Statskassan skulle därigenom erhålla
med omkring 45 milj. kronor ökade skatteintäkter. Dessutom skulle ransoneringens
avveckling medföra en reduktion av kostnaderna såväl för det
allmänna som för näringslivet samt utöva ett indirekt gynnsamt inflytande.
Den ökade belastning på betalningsbalansen som bensinimportens ökning
skulle medföra vore ej av den storleksordning att den borde lägga hinder i
vägen för en så önskvärd reform som bensinransoneringens avveckling. Bensinen
kostade för närvarande i amerikansk hamn 9 öre per liter och i
svensk hamn 11,5 öre. I stor utsträckning skedde transporterna på svenska
kölar. Om man beräknade valutautgifterna till 10 öre per liter bensin, skulle
en import av ytterligare 100 000 in3 kosta ca 10 milj. kronor i främmande
valuta, vilket tyvärr till väsentlig del skulle utgå i dollar. Utsikterna att så
småningom i växande grad kunna erlägga betalning i pund sterling vore för
närvarande svårbedömliga. Däremot funnes utsikter att under de närmaste
åren en betydande ökning av oljeraffineringen skulle kunna ske inom
Sverige, varvid betalning för införsel av råoljan avsåges kunna till stor del
ske i pund. När bensinransoneringen infördes beräknades, att besparingen i
utländsk valuta skulle röra sig omkring 35—50 milj. kronor. Effekten hade
ej blivit så stor som beräknats. Att ytterligare skärpa ransoneringen i syfte
att driva upp valutabesparingen vore icke möjligt med hänsyn till de ytterligare
rubbningar av allvarlig art, som detta skulle få beträffande nyttotrafiken.
Den valutabesparande effekten genom ransoneringen syntes sålunda
vara mindre än hälften av den man från början avsåge. Med hänsyn till vår
brist på främmande valutor och särskilt dollar vore givetvis en post på ca 10
milj. kronor en stor summa, men med tanke på de allvarliga olägenheter och
kostnader, som motionärerna anfört, syntes dock övervägande skäl tala för
att bensinransoneringen borde slopas. Sverige vore i det närmaste ensamt
bland de västeuropeiska länderna att ha bensinransonering vid ett så högt
bensinpris som det nuvarande. Nu senast hade i februari 1949 Finland avskaffat
bensinransoneringen.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

I motionen II: 124 har erinrats om att motionärerna under de närmast
föregående åren upprepat sina motioner om uttagandet av en engångsskatt
å förmögenheter överstigande 40 000 kronor. En överbalansering av budgeten
hade motionärerna icke något att invända emot, därest de härför erforderliga
medlen toges ut från de större inkomsterna och förmögenheterna. De för
överbalanseringen erforderliga medlen, 500—600 miljoner kronor, borde upptagas
för tre år på en gång genom att låta engångsskatten — i den utformning
som i motionen närmare angåves — tillföra statskassan ca 1 500 miljoner
kronor. Därjämte borde en förbättrad taxering av förmögenheterna komma
till stånd.

Slutligen må nämnas att utskottet i anledning av yrkandet i motionerna
I: 298 och II: 379 om åtgärder för bensinransoneringens omedelbara avskaffande
under hand inhämtat vissa upplysningar i sagda hänseende från statliga
myndigheter. I anledning härav har inom statens bränslekommission
upprättats en den 2 maj 1949 dagtecknad promemoria angående bensinförbrukningen
vid ett eventuellt hävande av bensinransoneringen. Denna promemoria
har i transumt såsom Bilaga fogats vid förevarande betänkande.

Utskottets yttrande.

I den nu förevarande propositionen nr 24 har Kungl. Maj :t föreslagit,
att bestämmelserna rörande omsättnings- och utskänkningsskatten å spritdrycker
— vilka av riksdagen plägat antagas för ett år i sänder och för närvarande
gälla intill utgången av juni månad 1949 — skola äga fortsatt giltighet
under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

Emellertid har i anslutning till detta förslag i samma proposition upptagits
till behandling ett annat spörsmål av mera allmän räckvidd, nämligen
frågan om fortbeståndet för tiden efter juni 1949 av de vid 1948 års riksdag
beslutade skärpningarna på den indirekta beskattningens område i syfte att
överbalansera budgeten.

Av den här ovan lämnade redogörelsen, jämförd med vad 1948 års bevillningsutskott
anfört i sitt betänkande den 1 juni 1948 (nr 48) i anledning
av det då föreliggande förslaget om införande av pappersbeskattningen,
framgår dels att ifrågavarande skärpningar på den indirekta beskattningens
område skulle avse i tablån å s. 13 angivna varuslag och skattetitlar, dels ock
att skatteökningarna vid nyssnämnda tidpunkt, den 1 juni 1948, beräknades
medföra inkomstökningar för statsverket på sätt framgår av tablån.

I anslutning till denna tablå må framhållas, att det icke är möjligt att
mera exakt fastslå i vad mån beräkningarna av förenämnda inkomstökning visat
sig riktiga; det torde emellertid kunna antagas att några större avvikelser
icke uppstått.

I den nu föreliggande propositionen nr 24 har föredragande departementschefen
erinrat om att -— då förslag framlades för 1948 års riksdag om ge -

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

13

Varuslag m. m.

Inkomstökning (för helt
budgetår enligt beräk-ning i juni 1948)
milj. kr.

1) Spritdrycker........................

56

2) Vin................................

6

3) Maltdrycker (inkl. lagrat svagdricka)

17

4) Läskedrycker.......................

10-4

5) Tobaksvaror........................

50

6) Nöjesskatt..........................

23

7) Varuskatt..........................

39

8) Bensin och brännoljor..............

209-25

9) Totalisatormedel....................

7

10) Tipsmedel..........................

10

11) Lotterimedel.......................

25

12) Pappersskatt.......................

48

Summa

500-65

nomförandet av nämnda skatteskärpningar, som åsyftade att åstadkomma
den överbalansering av budgeten som i dåvarande läge ansåges ofrånkomlig
— dessa skatteskärpningar skulle vara av tillfällig natur och att frågan om
skatteskärpningarnas fortbestånd med hänsyn härtill borde prövas av 1949
års riksdag. Vidare har departementschefen i propositionen nr 24 anfört, att
enligt hans mening borde de vid 1948 års riksdag beslutade skattehöjningarna
— med viss jämkning beträffande totalisalormedlen — oförändrade
fortbestå under budgetåret 1949/50. Departementschefen ville vidare erinra
om att ifrågavarande skatteskärpningar i flertalet fall formellt icke vore tidsbegränsade;
endast skatterna å spritdrycker och papper vore begränsade
till sin giltighetstid, vilken utginge den 30 juni 1949. Med undantag av sistnämnda
två skatter erfordrades alltså intet formellt beslut av riksdagen
för ett fortsatt uttagande av de skärpta skatterna. Enligt departementschefen
avsåge i själva verket den fråga, som riksdagen hade att taga ställning till
i anledning av propositionen nr 24, huruvida för nästkommande budgetår
en överbalansering av budgeten av den storleksordning, som förutsattes i
statsverkspropositionen, skulle anses erforderlig.

I detta sammanhang bör erinras om att Kungl. Maj :t dels i propositionen
den 28 januari 1949, nr 25, hemställt om bemyndigande för Kungl. Maj :t
att föreskriva ändrade grunder för fördelning av totalisatormedel, dels ock
i en den 25 februari 1949 dagtecknad proposition, nr 72, framlagt förslag
om fortsatt giltighet av förordningen om pappersskatt för tiden den 1 juli
1949—den 30 juni 1950. Förstnämnda proposition har bifallits av riksdagen.

Inom riksdagen bär väckts ett flertal motioner, däri behandlats frågan om
skatteskärpningarnas fortbestånd för tiden efter juni 1949. Sålunda har i de
likalydande motionerna I: 218 (av herrar Öliman och Norling) och II: 272
(av herr Hagberg i Luleå in. fl.) yrkats upphävande av samtliga vid 1948 års
riksdag beslutade skärpningar på den indirekta beskattningens område. I

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

de likalydande motionerna 1:232 (av herr Näsgård m. fl.) och 11:295 (av
herr Jonsson i Skedsbygd in. fl.) samt de likalydande motionerna I: 233 (av
herr Carl Eric Ericsson m. fl.) och II: 298 (av herr Birke m. fl.) har yrkats,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 24 måtte upphäva den
skärpta beskattningen å bensin och brännoljor från och med den 1 juli
1949. Vidare har i en den 19 februari 1949 dagtecknad, i andra kammaren
väckt motion, nr 297, (av herrar Åhman och Rosén) yrkats att riksdagen
måtte besluta, att fordonsskatten å bensindrivna lastautomobiler skulle sänkas
med 50 procent under den tid som den skärpta beskattningen av drivmedel
uttoges.

I anslutning härtill må nämnas att i de likalydande motionerna I: 298
(av herr Bergvall in. fl.) och II: 379 (av herr Ohlin m. fl.) — vilka motioner
väckts i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 181 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1949/50 m. m. — hemställts dels
att riksdagen måtte besluta, att statlig inkomstskatt för skattskyldiga, som
avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för den del av budgetåret 1949/50 som fölle inom tiden 1 juli
till 31 december 1949 med 100 procent av grundbeloppet samt för tiden 1
januari till 30 juni 1950 med 90 procent av grundbeloppet, dels ock att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa att Kungl. Maj:t måtte
omedelbart vidtaga åtgärder för bensinransoneringens avskaffande.

Beträffande nöjesskatten har i ett flertal, vid riksdagens början väckta motioner
yrkats — under hänvisning till den vid 1948 års riksdag beslutade
skärpningen av nöjesskatten för biografföreställningar — att ändringar
matte vidtagas med avseende å nämnda skatt. I de likalydande motionerna
I: 103 (av fru Svenson m. fl.) och II: 121 (av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Luttra) har sålunda hemställts, att riksdagen måtte besluta
att sänka nöjesskatten vid biografföreställningar till högst 20 procent, där
sådana arrangerades av samlingslokalägande föreningar. I motionen 1:217
(av herr Nordenson) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande möjligheten
att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten för biografföreställningar
och att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
i ärendet. Slutligen har i motionen II: 271 (av herrar Spångberg och Ericsson i
Näs) hemställts, att riksdagen måtte besluta att 20 procent av de skattebelopp,
som influtit vid visning av svensk film, på lämpligt sätt direkt och
omedelbart tillfördes vederbörande svenska producent.

I fråga om pappersskatten må nämnas, att i de likalydande motionerna
1:255 (av herr Domö m. fl.) och 11:320 (av herrar Hjalmarson och Staxäng)
yrkats avslag å Kungl. Maj :ts förslag om förlängning av giltighetstiden
för förordningen om pappersskatt.

Under hänvisning till att i de förut omnämnda motionerna 1:218 och II:
272 yrkats upphävande av samtliga vid 1948 års riksdag beslutade skärpningar
på den indirekta beskattningens område har i motionen II: 124 (av
herr Persson i Landafors m. fl.) föreslagits, att riksdagen måtte besluta ut -

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

taga en engångsskatt på större förmögenheter i enlighet med de riktlinjer
som angivits i motionen II: 124.

Den i propositionen nr 72 väckta frågan om fortsatt giltighet av förordningen
om pappersskatt kommer utskottet att behandla i ett särskilt betänkande.
I följd härav kominer utskottet ej heller att nu taga ställning vare sig
till motionerna 1:218 och 11:272, i vad därigenom yrkas upphävande av
pappersbeskattningen, eller till motionerna 1: 255 och II: 320.

Beträffande spörsmålet om bibehållande av den skärpta nöjesskatten för
biografföreställningar kan enligt utskoltets mening ett avgörande härutinnan
träffas utan att samtidigt behandlas de frågor, vilka väckts i de förut nämnda
motionerna 1:217, 11:271 samt 1:103 och 11:121. Dessa fyra motioner
kommer utskottet fördenskull att upptaga till behandling i ett särskilt betänkande.

Såsom framgår av det anförda genomfördes de av 1948 års riksdag beslutade
skärpningarna på den indirekta beskattningens område i syfte att
åstadkomma en sådan överbalansering av budgeten för budgetåret 1948/49
som i dåvarande läge ansågs erforderlig. Enligt beräkningarna vid 1948 års
riksdag skulle statsverket genom nämnda beskattning tillföras ett inkomstbelopp
av omkring 500 miljoner kronor. För budgetåret 1948/49 beräknas
överbalanseringen enligt propositionen nr 181 till omkring 300 miljoner
kronor.

Såvitt utskottet kunnat finna har under tiden efter dessa skatteskärpningars
genomförande icke inträtt sådan förändring i det allmänna ekonomiska
läget, att det kan anses tillrådligt att för budgetåret 1949/50 avstå
från den stabiliserande faktor som en överbalansering av budgeten innebär.
I vilken utsträckning en överbalansering för sistnämnda budgetår bör
eftersträvas kan självfallet vara föremål för delade meningar. Enligt vad
föredragande departementschefen anfört böra samtliga de vid 1948 års riksdag
beslutade extraordinära skattehöjningarna — med ett statsfinansiellt
sett oväsentligt undantag (totalisatormedlen) — bibehållas oförändrade under
nästkommande budgetår. Med utgångspunkt härifrån har departementschefen
i propositionen nr 181 beräknat överbalanseringen av driftbudgeten
till 618 miljoner kronor. Enligt vad utskottet inhämtat torde emellertid
nämnda belopp numera böra beräknas till omkring 670 miljoner kronor.
Motsvarande överbalansering hade i statsverkspropositionen beräknats till
omkring 720 miljoner kronor.

Då utskottet i enlighet med vad sålunda anförts hyser den uppfattningen,
att en överbalansering av budgeten är erforderlig jämväl för nästkommande
budgetår, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
nr 24 framlagda förslaget om fortsatt giltighet under nämnda
budgetår av de nuvarande bestämmelserna rörande omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker. Utskottet förordar alltså att förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

spritdrycker — i den lydelse förordningen erhållit i samband med skatteskärpningen
vid 1948 års riksdag — förlänas fortsatt giltighet intill utgången
av juni månad 1950.

Beträffande frågan om fortbeståndet för tiden efter juni 1949 av övriga
vid 1948 års riksdag beslutade skatteskärpningar — med undantag för
skärpningarna av skatterna å bensin och brännoljor, som utskottet i det
följande kommer att behandla särskilt för sig -— eller alltså skärpningarna
i fråga om beskattningen av vin, maltdrycker, läskedrycker, tobaksvaror,
biografföreställningar och sådana varor, för vilka varuskatt utgår, tillstyrker
utskottet likaledes, att dessa skärpningar bibehållas oförändrade under
budgetåret 1949/50. Vad nu sagts är tillämpligt även med avseende å den
vid 1948 års riksdag beslutade ökningen av statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel, dook med den jämkning som föranletts av det i propositionen
nr 25 framlagda, av riksdagen godkända förslaget om ändrade
grunder för fördelning av totalisatormedel.

Den i propositionen nr 24 berörda frågan om bibehållande under nästkommande
budgetår av tilläggsskatterna å bensin och brännoljor har varit
föremål för delade meningar. Sålunda må nämnas att i ett flertal motioner
yrkats att — då denna skärpta beskattning verkade ojämnt och orättvist
och även i övrigt vore förenad med avsevärda olägenheter -— beskattningen
i fråga måtte upphävas med utgången av juni månad 1949. I vissa andra
motioner har förutsatts att beskattningen av bensin och brännoljor i oförändrat
skick skulle bibehållas jämväl under nästfoljande budgetår; samtidigt
har emellertid förordats att i stället andra åtgärder skulle vidtagas som
ägde samband med nämnda beskattning. I detta hänseende må erinras om
det motionsvis framförda yrkandet om nedsättning av fordonsskatten för
bensindrivna lastautomobiler. Vidare har i motionsväg framförts yrkande
om att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om åtgärder
för bensinransoneringens omedelbara avskaffande; och motionärerna ha
härvid utgått från bl. a. den förutsättningen att nu ifrågavarande skärpta
beskattning skulle bestå även för tiden efter juni 1949.

Såvitt utskottet kunnat finna skulle ett borttagande från och med den
1 juli 1949 av den skärpta bensin- och brännoljebeskattningen medföra ett
betydande inkomstbortfall för statsverket under nästkommande budgetår.
Enligt för utskottet tillgängliga siffror kan totalkonsumtionen av bensin
under sagda budgetår — med bibehållen ransonering — beräknas till
750 000 kubikmeter, för vilken bensinmängd tilläggsskatten uppgår till 202,5
miljoner kronor. I statlig verksamhet — försvaret, de af färsdrivande verken
m. fl. — kan den kvantitet bensin, för vilken skatt utgår, beräknas
till omkring 60 000 kubikmeter; och för denna kvantitet utgör tilläggsskatten
något över 16 miljoner kronor. Då tilläggsskatterna å bensin och
brännoljor kunna beräknas till totalt omkring 210 miljoner kronor, skulle
nettoinkomstbortfallet för nästkommande budgetår genom tilläggsskatternas
upphävande från och med den 1 juli 1949 kunna uppskattas till omkring
190 miljoner kronor.

17

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

Enligt utskottets mening skulle ett inkomstbortfall av denna storleksordning
avsevärt försvåra strävandena att uppnå en samhällsekonomisk balans.

I nuvarande läge synes det vara i hög grad angeläget att en betryggande
överbalansering av budgeten äger rum; enligt utskottet måste fördelen härav
vara större än de nackdelar, som äro förenade med ett bibehållande under
ytterligare ett år av den skärpta bensin- och brännoljebeskattningen.
Härvid har utskottet fäst avseende vid särskilt den omständigheten, att nu
berörda nackdelar uppenbarligen göra sig starkast gällande under tiden
närmast efter skatteskärpningarnas ikraftträdande och framträda med
mindre styrka efteråt sedan framför allt prisförhållandena någorlunda stabiliserats.
Av olika skäl torde det ej vara lämpligt att välja den lösningen,
att ifrågavarande tilläggsskatter borttagas i etapper och att skatterna således
endast delvis upphävas från och med den 1 juli 1949. Med hänsyn härtill
_ och oavsett frågan huruvida bensinransoneringen bör upphävas omedelbart
eller icke — tillstyrker utskottet, att den vid 1948 års riksdag genomförda
skärpta beskattningen av bensin och brännoljor får fortbestå helt
oförändrad — även under tiden den 1 juli 1949—den 30 juni 1950.

Utskottet finner ej skäl att i detta sammanhang förorda någon ändring i
beskattningen av bensindrivna lastautomobiler.

Vid nu angivna förhållanden avstyrker utskottet dels de likalydande motionerna
1:218 och 11:272, till de delar motionerna upptagits till behandling
i detta betänkande, dels de likalydande motionerna I: 232 och II. 295,
dels de likalydande motionerna I: 233 och II: 298, dels ock motionen II: 297.

Vidare avstyrkes motionen II: 124.

Såsom förut omnämnts har i de likalydande motionerna I: 298 och II. 379
hemställts — förutom om viss sänkning av uttagningsprocenten för den statliga
inkomstskatten under senare hälften av budgetåret 1949/50 — att riksdagen
i skrivelse till Ivungl. Maj :t ville hemställa att Kungl. Maj .t måtte omedelbart
vidtaga åtgärder för bensinransoneringens avskaffande. Dessa motioner
ha väckts i anslutning till Kungl. Maj :ts den 1 april 1949 dagtecknade
proposition nr 181 angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret
1949/50, m. m. Utskottet har emellertid i ett sammanhang övervägt
dels de i propositionen nr 24 berörda frågorna om fortsatt skärpt indirekt
beskattning — bland annat av bensin — under nästkommande budgetår och
dels nyssnämnda proposition nr 181. Med hänsyn härtill har utskottet ansett
sig kunna verkställa en sådan uppdelning av motionerna 1:298 och II:
379, att i förevarande betänkande behandlas yrkandet rörande bensinransoneringens
omedelbara avskaffande, medan yrkandet om sänkning av uttagningsprocenten
för den statliga inkomstskatten prövas av utskottet först
senare i samband med behandlingen av inkomstberäkningarna för budgetåret
1949/50.

Till motivering för yrkandet om bensinransoneringens omedelbara avskaffande
har anförts bl. a. att — ehuru den konsumtionsökning som kunde
väntas inträda efter ransoneringens försvinnande ej med säkerhet kunde

2 Bihang till riksdagens protokoll 19''i9. 7 sand. Nr 38.

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 38-

beräknas i förväg — ökningen uppskattades till 100 000 kubikmeter för helt
år räknat, att statskassan härigenom skulle erhålla med omkring 45 miljoner
kronor ökade skatteintäkter, att ransoneringens avveckling skulle medföra
en reduktion av kostnaderna såväl för det allmänna som för näringslivet
och utöva ett indirekt gynnsamt inflytande samt att den ökade belastningen
på betalningsbalansen, som bensinimportens ökning skulle medföra,
icke vore av den storleksordning att den borde lägga hinder i vägen för en
så önskvärd reform som bensinransoneringens avveckling. I anslutning härtill
har i motionerna framhållits, att genom den förstärkning av budgeten
för budgetåret 1949/50 som erhölles bl. a. genom ytterligare bensinskattemedel
till följd av ökningen av bensinkonsumtionen, erhölles täckning för vad
statskassan komme att förlora genom den i motionerna samtidigt förordade
sänkningen av uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten.

Även enligt utskottets uppfattning är det önskvärt att bensinransoneringen
— liksom även den skärpta bensinlbeskattningen — avvecklas så snart
som förhållandena medgiva detta. Vid bedömandet av denna fråga bör
emellertid närmare undersökas, i vilken omfattning bensinkonsumtionen
kommer att öka vid fri handel och vilka konsekvenser som härvid göra sig
gällande.

Utskottet har från bränsle- och trafikkommissionerna införskaffat upplysningar
angående den antagliga konsumtionsökningen därest bensinransoneringen
nu skulle upphävas. Enligt vad utskottet därvid erfarit skulle
konsumtionsökningen antagligen komma att avsevärt överstiga den i förevarande
motioner angivna kvantiteten; en ökning med omkring 200 000 kubikmeter
för helt år räknat skulle vara mest trolig.

Vid utskottets ställningstagande till den nu föreliggande frågan har utskottet
fäst avgörande vikt vid spörsmålet, huruvida den nuvarande tillgången
på s. k. hårdvaluta kan anses medgiva en ökning av bensinimporten med
omkring 200 000 kubikmeter per år. Enligt utskottets uppfattning är valutaläget
för närvarande sådant, att hårdvaluta icke kan ställas till förfogande
för inköp av sistnämnda kvantitet bensin.

Med hänsyn härtill finner utskottet sig böra avstyrka motionerna 1:298
och 11:379, till den del motionerna innefatta hemställan om skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan att Kungl. Maj:t måtte omedelbart vidtaga åtgärder
för bensinransoneringens avskaffande.

Vid de tillfällen då 1948 års bevillningsutskott tog ställning till de utav
Kungl. Maj :t framlagda förslagen om skärpt indirekt beskattning underströks
från utskottets sida vad departementschefen uttalat därom, att den
skärpta indirekta beskattningen — som ju förordats i syfte att åstadkomma
eu överbalansering av budgeten och icke för att täcka löpande statsutgifter
— borde vara av endast tillfällig natur.

I likhet med 1948 års bevillningsutskott vill utskottet särskilt understryka
att de vid 1948 års riksdag genomförda skärpningarna på den indirekta beskattningens
område äro av endast tillfällig natur och åsyfta att bidraga till

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

överbalanseringen av budgeten. Den omständigheten att nu ifrågavarande
skatteskärpningar — därest utskottets föreliggande förslag godkännas av
riksdagen — komma att erhålla en giltighetstid av något mer än två år,
torde icke kunna föranleda att beskattningen bör karakteriseras på annat
sätt än nyss angivits. I enlighet härmed förutsätter utskottet, att jämväl 1950
års riksdag beredes tillfälle att taga ställning till frågan om den skärpta
beskattningens fortbestånd.

I nu förevarande avseende vill utskottet emellertid därjämte hänvisa till
att Kungl. Maj :t den 22 april 1949 bemyndigat chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn av skatterna
till staten och deras verkningar. I direktiven för dessa sakkunniga, som
numera tillkallats, har anförts bl. a., att de sakkunniga hade att taga ståndpunkt
till frågan om avvecklingen av de extraordinära konsumtionsskatter
som av 1948 års riksdag beslutades såsom led i åtgärderna till skydd för
penningvärdet. Av nämnda direktiv framgår sålunda, att frågan om fortbeståndet
av skatteskärpningarna för tiden efter den 30 juni 1950 redan
aktualiserats.

Utskottets hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med godkännande av Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 24,

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker,

2) förklara sig icke hava något att erinra emot ett bibehållande
under nästkommande budgetår av de år 1948 vidtagna
skärpningarna i den indirekta beskattningen <m. m.,
avseende, såvitt nu är i fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) beskattningen av bensin och brännoljor,

h) statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel,
i den mån annat ej följer av vad innevarande års riksdag
beslutat i fråga om fördelningen av totalisatormedlen; samt

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 218 av herrar öhman och
Norling samt IT: 272 av herr Hagberg i Luleå in. fl., till de

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

delar motionerna upptagits till behandling i nu föreliggande
betänkande,

de likalydande motionerna I: 232 av herr Näsgård m. fl. och
II: 295 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

de likalydande motionerna I: 233 av herr Carl Eric Ericsson
m. fl. och II: 298 av herr Birke m. fl.,

de likalydande motionerna I: 298 av herr Bergvall m. fl.
och II: 379 av herr Ohlin m. fl., till den del motionerna upptagits
till behandling i detta betänkande,
motionen II: 297 av herrar Åhman och Rosén samt
motionen II: 124 av herr Persson i Landafors m. fl.,
måtte, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 10 maj 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från f ö r s ta kammaren: herrar Wahlmark, Ekman, Velander, Franzon*,
Wehtje, Rosander, Petrén, Einar Eriksson, Erik Gustaf Andersson och
Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Jonsson i
Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö, Nilsson i Kristinehamn,
Persson i Svensköp, Bladh och Kärrlander.

Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservationer:

I) av herrar Velander, Wehtje, Niklasson, Jonsson i Skedsbygd och Hagberg
i Malmö, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort erhålla
denna lydelse:

»I den nu förevarande propositionen nr 24---(= utskottet s. 12 rad

19 uppifrån — s. 15 rad 12 uppifrån)---i ett särskilt betänkande.

Syftet med de vid 1948 års riksdag beslutade skärpningarna av den indirekta
beskattningen angavs vara att åvägabringa en ur penningpolitisk synpunkt
betingad överbalansering av budgeten. För budgetåret 1948/49 be -

Bevillningsutskottets betänkande nr 38. 21

räknades statsverket genom denna beskattning komma att tillföras ett inkomstbelopp
av omkring 500 miljoner kronor. I propositionen nr 181 till
årets riksdag uppskattas överbalanseringen för sagda budgetår till omkring
300 miljoner kronor.

Enligt vad föredragande departementschefen anfört----(— utskottet
s. 15 rad 16 nedifrån — rad 8 nedifrån) — --- 720 miljoner kronor.

Även om det i nuvarande läge för vinnande av samhällsekonomisk balans
bör eftersträvas att genom indirekt beskattning söka vidmakthålla en överbalansering
av budgeten, kan självfallet delade meningar råda rörande den
utsträckning, i vilken detta bör ske. I varje fall torde i sådant hänseende
något visst belopp icke kunna på förhand fastställas såsom ett ofrånkomligt
minimum. Beloppets storlek måste bliva beroende på prövningen av de olika
förslag till skattehöjningar, som föreligga, och de verkningar av förslagens
genomförande, som måste vara att räkna med.

Från sålunda antydda utgångspunkter har utskottet icke funnit--—

(= utskottet s. 15 rad 5 nedifrån — s. 16 rad 1 nedifrån)--- — 190 mil joner

kronor.

Ett inkomstbortfall av angiven storleksordning må visserligen icke bagatelliseras.
Mot detsamma måste dock ställas de menliga återverkningar i skilda
hänseenden, som med tilläggsskatterna å bensin och brännoljor äro förenade.
Redan 1948 års bevillningsutskott ansåg, att dessa återverkningar
vore av annan räckvidd än dem som följde exempelvis av skärpningarna i
beskattningen av spritdrycker och tobaksvaror, i det att dessa skatteskärpningar
drabbade i huvudsak sådana varor, som uppenbarligen kunde rubriceras
såsom umbärliga och vilkas beskattning icke medförde några rubbningar
inom produktionen eller näringslivet i övrigt. Att en sådan olikhet
föreligger, har också understrukits av konsumtionsskatteberedningen, som
uttalat, att en skärpt beskattning av motorfordon och drivmedel till dessa
fordon — i motsats till övriga av beredningen tillstyrkta skatteskärpningar
-—- i viss mån kunde komma att drabba även icke umbärliga varor samt att
en beskattning av motortrafiken givetvis komme att få återverkningar på
stora delar av näringslivet.

Med hänsyn till det sålunda anförda framstår en avvägning såsom nödvändig
mellan å ena sidan angelägenheten av att åstadkomma en överbalansering
av budgeten och å andra sidan de icke önskvärda återverkningarna på
bilismen och näringslivet över huvud taget. Att märka är emellertid, att i
förra hänseendet hitintills något verkligt försök icke gjorts vare sig av konsumtionsskatteberedningen,
departementschefen eller 1948 års bevillningsutskott
att klarlägga betydelsen och värdet av en överbalansering av här ifrågavarande
omfattning för penningvärdet eller för den samhällsekonomiska balansen
i stort. Man har på den punkten begränsat sig till att uttala och i
olika sammanhang upprepa, att överbalanseringen är nödvändig med hänsyn
till det rådande läget, samtidigt som man sökt att så långt möjligt bagatellisera
de allvarliga rubbningar och olägenheter för bilismen, för näringslivet
samt därmed för folkhushållet i dess helhet, som tilläggsbeskaltningen
av motorismen måste förutsättas draga med sig.

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

I sistnämnda hänseende kan icke bortses ifrån att, såsom jämväl i andra
sammanhang betonats, motortrafiken till sin allt övervägande del är ett
oumbärligt hjälpmedel för samfärdsel och näringsliv. Biltransporterna ha
erhållit en allt mer ökad omfattning och betydelse. Icke minst gäller detta
beträffande transporten av jordbrukets och skogsbrukets produkter samt
samfärdseln i övrigt för landsbygdens befolkning. En extra belastning av
motorismen framstår ock i särskild grad såsom ett de mindre och avlägset
belägna orternas problem. För näringslivet och för befolkningen exempelvis
i Norrland och andra därmed jämförliga delar av landet måste en sådan belastning
framstå såsom orättvis och uppenbarligen stridande mot principen
om jämlikhet i beskattningen. Att den haft en produktionshämmande effekt
samt medfört en ogynnsam förskjutning av produktionens inriktning synes
ovedersägligt. Konsekvenserna för våra exportindustrier av de på grund
av densamma förhöjda transportkostnaderna kunna icke förbises. Därigenom
minskas dessa industriers konkurrenskraft, vilket särskilt i nuvarande
världsmarknadsläge med tilltagande exportmotstånd är ägnat att föranleda
menliga följder för vårt näringsliv. På grund av sin konstruktion och sina
påtagliga verkningar kan tilläggsbeskattningen av motorismen sålunda icke
förutsättas kunna bidraga till ett återvinnande resp. vidmakthållande av
den samhällsekonomiska balansen, som dock förklarats vara syftet därmed.
Flertalet av de stora näringsorganisationerna i landet ha ock på sin tid från
sådana utgångspunkter bestämt avstyrkt införandet av densamma.

Ifrågavarande beskattning bär i skilda sammanhang betecknats såsom ett
tvångslån från motorismen, ett tvångslån som enligt otvetydiga förklaringar
skall återbetalas till denna. Ju större detta tvångslån blir, ju längre denna
tilläggsbeskaltning med andra ord får fortbestå, desto större svårigheter
måste ur budgetära och andra synpunkter anmäla sig, när återbetalningen
skall äga rum. Enligt riksdagens ståndpunktstaganden har den principen
fastslagits, att en särbeskattning av motorismen icke får avse någonting
annat eller mera än en täckning av de ökade utgifter eller kostnader, som
motorismen förorsakar vägväsendet. Motorismen får på grund härav icke
göras till en skattekälla eller budgetregulator'' i övlig mening. Den orättvisa,
som tilläggsbeskattningen av bensin och brännoljor ur ovan antydda synpunkter
måste anses innebära för motorismen och för alla dem, som äro
verksamma inom detta avsnitt av företagsamheten eller i övrigt beröras
därav, synes utskottet icke kunna längre få fortbestå. Utskottet förordar
alltså, att denna tilläggsbeskattning upphäves med utgången av nästkommande
juni månad.

Såsom förut omnämnts — ---(= utskottet s. 17 råd 20 nedifrån—s. 18

rad 10 nedifrån) — — -— bensinransoneringens avskaffande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 24 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

23

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

1) antaga det vid propositionen fogade förslaget till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker,

2) med bifall till de likalydande motionerna I: 232 av herr
Näsgård m. fl. och II: 295 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.
samt de jämväl likalydande motionerna I: 233 av herr Carl
Eric Ericsson m. fl. och II: 298 av herr Birke m. fl. dels besluta,
att den gällande tilläggsbeskattningen av bensin och
brännoijor skall upphöra att gälla med utgången av juni
månad 1949 dels ock i anslutning därtill antaga följande

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen den 5 mars 1948
(nr 81) om tilläggsskatt å bensin, m. m.

Härigenom förordnas, att dels förordningen den 5 mars 1948 (nr 81) om
tilläggsskatt å bensin dels ock förordningen samma dag (nr 83) om tilläggsskatt
å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skola upphöra
att gälla med utgången av juni månad 1949. 3

3) förklara sig icke hava något att erinra emot ett bibehållande
under nästkommande budgetår av de år 1948 vidtagna
skärpningarna i den indirekta beskattningen m. m., avseende,
såvitt nu är i fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) statsverkets andel i totalisator-, tips- och lotterimedel,
i den mån annat ej följer av vad innevarande års riksdag beslutat
i fråga om fördelningen av totalisatormedlen; samt

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 218 av herrar öhman och
Norling samt II: 272 av herr Hagberg i Luleå m. fl., till de
delar motionerna upptagits till behandling i nu föreliggande
betänkande,

de likalydande motionerna 1:298 av herr Bergvall in. fl.

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

och II: 379 av herr Ohlin m. fl., till den del motionerna upptagits
till behandling i detta betänkande,

motionen II: 297 av herrar Åhman och Rosén, samt
motionen II: 124 av herr Persson i Landafors m. fl.
måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

II) av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson i Osby och Persson i Svensköp,
vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort hava följande lydelse: »I

den nu förevarande--- — (= utskottet s. 12 rad 19 uppifrån—

s. 17 rad 6 uppifrån) —--den skärpta bensin- och brännoljebeskattning en.

Av olika skäl---(= utskottet s. 17 rad 11 uppifrån—s. 18 rad 13

uppifrån)--— för den statliga inkomstskatten.

Utskottet delar den i motionerna 1:298 och 11:379 framförda uppfattningen,
att det är önskvärt, att bensinransoneringen liksom även den skärpta
bensinbeskattningen avvecklas så snart förhållandena det medger. Ett
omedelbart borttagande av den extra bensinskatten skulle emellertid som
tidigare framhållits innebära ett skattebortfall av ca 190 miljoner kronor,
vilket i dagens läge med hänsyn till strävandena att söka uppnå samhällsekonomisk
balans ej är tillrådligt. Härtill kommer, att om skatten bortfölle,
skulle efterfrågan på bensin stiga och ransoneringen låsas fast för längre
tid framåt. Av hänsyn härtill bör sänkningen av bensinskatten föregås av
ransoneringens slopande.

Bensin är en svårransonerad vara. Det är omöjligt att få denna ransonering
rättvis. Behovsprövningen kan inte frigöras från godtycke. Det är dessutom
svårt att förhindra en svart marknad på bensinhandelns område. Ransoneringen
medför avsevärda kostnader och kräver åtskillig arbetskraft,
som därvid undandrages produktionslivet. Ransoneringen försvårar givetvis
även ett rationellt utnyttjande av transportmedlen.

Vid bedömande av möjligheten att nu slopa bensinransoneringen måste
först klarläggas, hur mycket bensinförbrukningen härigenom skulle öka.
Några exakta beräkningar kunna givetvis ej utföras. Behovsdeklarationerna
kunna av naturliga skäl ej reservationslöst läggas till grund för en
beräkning. Direkta slutsatser äro vidare svåra att draga av en jämförelse
med bensinförbrukningen före ransoneringens införande, bl. a. av den anledningen
att ungefär samtidigt med ransoneringens införande bensinpriset
höjdes med ca 30 öre per liter. Utskottet har från bränsle- och trafikkommissionerna
införskaffat upplysningar angående den antagliga konsumtionsökningen,
därest bensinransoneringen nu skulle upphävas. Dessa uppskatta
merförbrulcningen till minimum 150 000 m3 och maximum 250 000
ms. Vid behandlingen av frågan i utskottet upplystes, att två av de största
bensinbolagen, Esso och Shell, uttalat, att de för sin del äro tämligen övertygade
om, att någon konsumtionsökning icke skulle bli resultatet av bensinransoneringens
slopande, men om en sådan mot förmodan skulle uppstå,
vore de av den uppfattningen, att denna ökning icke komme att över -

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

25

stiga 5—10 %. Dessa företag ha sålunda bedömt ökningen maximalt till
35 000 å 75 000 in3 per år. Utskottet är medvetet om, att det är utomordentligt
svårt att bedöma, hur mycket förbrukningen skulle öka efter
ransoneringens slopande, men vill dock som sin uppfattning ange, att den
av motionärerna gjorda uppskattningen å 100 000 ma förefaller trolig.

En ökning av bensinförbrukningen med 100 000 m3 skulle tillföra staten
en ökad inkomst av ca 45 miljoner kronor under budgetåret 1949/50. Bensinransoneringens
slopande bidrager sålunda till att stärka budgetöverskottet
och underlättar genomförandet av den sänkning av den direkta
skatten, som föreslagits i motionerna I: 298 och II: 379.

En import av ytterligare 100 000 m3 bensin skulle kosta i främmande
valuta omkring 10 miljoner kronor. För närvarande måste denna summa
väsentligen erläggas i dollar. Detta blir dock ej i sin helhet en nettoförlust
ur valutasynpunkt. Om bensinransoneringen slopas och framfört förslag
om sänkning av den direkta skatten vinner bifall, har detta en produktionshöjande
effekt och påverkar härmed handelsbalansen i gynnsam riktning.
Utskottet vill i detta sammanhang påpeka, att med hänsyn till alla
de viktiga importbehov, som för närvarande endast i otillräcklig grad kunna
tillgodoses, bliva energiska åtgärder nödvändiga i och för ökning av den
svenska exporten. Härvid bör övervägas huruvida icke dessa strävanden
bäst gynnas genom valutapolitiska åtgärder. Vidare bör framhållas, att i
den mån våra inhemska raffinaderier öka sin bensinproduktion minskas
valutaåtgången för bensin. Råoljan, som är utgångsmaterial vid bensinframställningen,
kan i väsentlig utsträckning inköpas från mjukvalutaländer
och betingar ett avsevärt lägre pris än bensinen.

Utskottet anser, att genom bensinransoneringens avskaffande vinnas så
betydande fördelar, att övervägande skäl tala för att denna slopas utan
dröjsmål.

Vid de tillfällen----(— utskottet s. 18 rad 9 nedifrån — s. 19 rad

16 uppifrån)---den 30 juni 1950 redan aktualiserats.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte---(= utskottet s. 19 rad

20 uppifrån — rad 4 nedifrån)--— fördelningen av

totalisatormedlen;

B) att riksdagen med anledning av de likalydande motionerna
I: 298 av herr Bergvall in. fl. samt II: 379 av herr
Ohlin in. fl. i skrivelse till Kungl. Maj :t ville hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte omedelbart vidtaga åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande; samt

C) att följande motioner — — — (= utskottet s. 19

rad 3 nedifrån — s. 20 rad 6 uppifrån)---II: 298 av

herr Birke in. fl.,

motionen 11:297 av herrar Allmän----(= utskottet
s. 20 rad 10 -råd 14 uppifrån)----ulan åtgärd.»

8 Bihang till riksdagens protokoll 19t9. T samt. Nr 38.

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

Bilaga.

PM

angående bensinförbrukningen vid ett eventuellt hävande av

bensinransoneringen.

Allmänt sett torde ett hävande av bensinransoneringen otvivelaktigt komma
att medföra en ökad konsumtion även om tilläggsskatten i viss mån kan
komma att verka återhållande. Det jämförelsevis höga bensinpriset synes i
dagens läge icke vara en tillräckligt återhållande faktor vid fri förbrukning.
Sedan en anpassning till priset numera kommit till stånd, synes den huvudsakliga
kritiken rikta sig mot själva ransoneringen.

En uppskattning av den ökade förbrukningen i samband med ransoneringens
eventuella hävande torde kunna verkställas på basis av förbrukningen
under tidigare år. Det synes därvid lämpligt att beakta såväl efterkrigs-
som även förkrigsförhållandena.

Av olika anledningar torde som efterkrigsår 1948 års förbrukning icke
kunna anses betecknande. En beräkning på grundval av förbrukningen under
1947, vilket år i stort sett får anses vara det härutinnan mest normala
efterkrigsåret, lämnar följande resultat. Redovisad förbrukning detta år
uppgick till ca 925 000 m3 oaktat förekomsten av den återhållande faktorn
körtillståndsprövning, det under senare delen av året införda söndagskörförbudet
samt sparkampanj på frivillig grund. Dessa på förbrukningen återhållande
faktorer torde kvantitativt kunna uppskattas till ca 50 000 m3. En
helt fri förbrukning under 1947 skulle sålunda kunna beräknas till omkring
975 000 in3 eller inemot 1 000 000 in3.

Förbrukningen under sista normala förkrigsår, 1938, uppgick till ca
755 000 in3. Till grund för en jämförelse med vad förbrukningen skulle blivit
efter 1947 med fri handel bör läggas den ökning av antalet motorfordon
av olika slag, som ägt rum under tiden 1/L 1939—r,1/io 1947, och därav föranledd
ökad bensinförbrukning. Ökningen av motorfordon under denna tid
motsvarar i runt tal en ökad förbrukning av ca 120 000 nV. Lägges härtill
under samma tid skedd ökning av motordrift inom andra förbrukningsområden
såsom jordbruk, skogsbruk, verkstadsdrift m. in., uppskattad till
40—50 000 m3, skulle förbrukningen beräkningsmässigt hava stigit från
755 000 in3 till 915—925 000 in3 under tiden fr. o. in. 1939 t. o. m. 1947.

På samma sätt torde en uppskattning kunna ske beträffande fri förbrukning
efter 1948. Genom tillkomsten av nya motorfordon skulle förbrukningen
hava ökats med cirka 52 000 in3. Inberäknat stegringen inom övriga förbrukningsområden,
uppskattad till 8 000 nT, skulle förbrukningen efter 1948
vid fri handel uppgå till 975—985 000 in3 med fortsatt stegring på grund av
nytillkommande motorfordon och motorredskap.

Det i dagens läge ofta påtalade minskade transportbehovet med åtföljande
minskad förbrukning torde, därest sådant verkligen föreligger, i viss mån
kunna motverkas av alljämt pågående insättning av nya motor enheter samt
i samband med bilparkens åldersstegring ökad bensinförbrukning. Vid ett
hävande av bensinransoneringen synes det därför icke uteslutet, att konsumtionen
skulle komma att uppgå till ovan beräknade förbrukning utan ransonering,
nämligen inemot 1 000 000 in3.

För att om möjligt erhålla en allsidig belysning av frågan om bensinransoneringens
berättigande har trafikkommissionen i slutet av november 1948

Bevillningsutskottets betänkande nr 38.

27

frågat vissa större närings- och intresseorganisationer om deras erfarenhet
och allmänna uppfattning av bensinransoneringen (se riksdagens protokoll,
andra kammaren, nr 40/1948). Samtliga organisationer hava därvid framhållit,
att bensintilldelningarna äro otillräckliga och att de sammanlagda tilldelningarna
för närvarande synas täcka cirka 75 % av det av organisationerna
uppskattade behovet. Sveriges industriförbund har därjämte framhållit,
att man kan räkna med att inköpen, trots det höga priset, komma att
uppgå till en avsevärd del av de 25 %, som skulle erfordras för full behovstäckning.
Sveriges lantbruksförbund ansåg för sin del, att vid fri handel bensininköpen
i vad gäller nyttotrafik sannolikt komma att äga rum i en omfattning,
som svarar mot full behovstäckning. Enahanda synpunkter ha
framkommit från grosshandelns utredningsinstitut. Å andra sidan har Motormännens
riksförbund uttalat, att det höga bensinpriset synes nödvändiggöra
en rationalisering av den privata nyttotrafiken och att, om ransoneringen
slopas, den totala förbrukningen på grund av den eventuella rationaliseringen
sannolikt icke nämnvärt skulle förändras.

Trafikföredragandena i länsstyrelserna ha på förfrågan i allmänhet uttalat
den uppfattningen att bensinpriset icke kommer att i någon större utsträckning
hindra en ökad förbrukning vid fri handel. De flesta ha vidare
uppskattat ökningen av bensinförbrukningen vid slopande av ransoneringen
till 25—30 % av nuvarande totala tilldelningskvantiteter.

Flertalet av de hörda näringsorganisationerna och trafikföredragandena i
länsstyrelserna hava sålunda hållit för troligt, att en ökning av bensinförbrukningen
kommer att inträda vid fri handel med bensin till nuvarande
pris. Uppskattningarna av bensinåtgången tyda på att förbrukningssiffran
kan komma att stiga till omkring 1 000 000 in3.

I årets importplan är beräknat en förbrukning av 750 000 in3, varför det
vid oförändrat konjunkturläge icke torde vara uteslutet att ett slopande av
bensinransoneringen skulle medföra en ökad förbrukning av 200—250 000
in3. Skulle emellertid ett minskat transportarbete komma att föreligga och
ett inom vissa områden kanske redan märkbart försämrat konjunkturläge
inträda med därav följande penningknapphet torde dessa på bensinåtgången
inverkande faktorer få tillmätas viss betydelse. Försiktigheten bjuder därför
till att sätta den lägre siffran för konsumtionsökningen till 150 000 m3.
Att i dagens läge med den mångfald osäkra faktorer, som föreligga vid ett
ståndpunktstagande i frågan, mera exakt kunna fastslå den ökade förbrukningen
är icke möjligt, men torde den dock med ganska stor sannolikhet
kunna uppskattas till minimum 150 000 nT och maximum 250 000 in3.

Vid importplanens uppgörande ha importmöjligheterna i pundvaluta helt
utnyttjats. Begränsningarna i importen ha sålunda gått ut över dollarvara.
Procentuellt uppgår bensinimporten i pundvaluta till 61,5 % och dollarimporten
till 38,5 %. ökad import av bensin skulle därför medföra ett ökat
dollarutflöde.

Den vid ett slopande av bensinransoneringen uppskattade merförbrukningen
av 150—250 000 in3 skulle i nuvarande läge betyda en merutgift i
dollar av 15—25 milj. kr. för ytterligare import eller också en förtäring av
nu befintliga lager.---

Stockholm den 2 maj 1949.

Statens bränslekommission
ER liv SEVERIN

Alfred Eklund