Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
1
Nr 31.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen om nöjesskatt.
(1 :a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna 1:11 av herr Berling m. fl. och II: 9 av
herr Bergström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen ville besluta om följande
ändrade lydelse av § 9 st. 1 i nöjesskatteförordningen: ''Såsom biljettpris
anses det ordinarie priset för den tillställning, varom fråga är, utan
hänsyn till att tillfälligtvis nedsättning medgives för vissa grupper av deltagare
eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett)’»;
2) de likalydande motionrna I: 102 av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.
och II: 122 av herrar Skoglund i Umeå och Åkerström, vari hemställts, »att
riksdagen måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av 15 § tredje
stycket förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
15 §.
Där ideell----syfte.
Vad i---—- främja hästsport.
Där nöjestillställning anordnas av folketshusförening, folkparksförening
eller annan liknande organisation eller av organisation, som har till uppgift
att tillhandahålla allmän samlingslokal, åtnjutes befrielse från nöjesskatt
för varje tillställning med belopp som i första stycket angives. Vad
nu sagts skall gälla endast under förutsättning, att organisationen under
de senast förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, att
tillställning av samma slag hålles högst två dagar i följd inom samma lokal
eller område och att tillställningen icke är av beskaffenhet som avses i
första stycket andra punkten»; samt
3) motionen II: 268 av herr Ericsson i Sörsjön, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
angående möjligheten att genomföra sådan ändring i gällande förordning
om nöjesskatt, att dansbiljett icke skall kunna påtvingas restauranggäst
som endast önskar intaga måltid och ej är intresserad av dans och vad därmed
sammanhänger».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
Bihang till riksdagens protokoll 19W. 7 sand. Nr 31.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
yrkandena, får utskottet, i den män redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: It, I: 102 och II: 268.
De föreliggande motionerna avse sålunda tre olika spörsmål, nämligen
dels beräkning av nöjesskatt för abonnemang, dels frågan om ändring av
15 § tredje stycket nöjesskatteförordningen, dels ock frågan om beskattning
av restaurangdans.
Beräkning av nöjesskatt för abonnemang.
Enligt 6 § förordningen den 21 december 1945 om nöjesskatt upptages
nöjesskatten i form av skatt på biljett eller annat bevis, som berättigar
till deltagande i nöjestillställningen. Jämlikt 7 § utgår nöjesskatten med
15 procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten; dock att för
biograf föreställning nöjesskatten utgår med 30 procent, om biljettpriset
icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona och 45
procent av återstoden av biljettpriset. I 9 § ha meddelats närmare föreskrifter
till ledning för beräkning av biljettpriset. Nämnda författningsrum
lyder:
»Såsom biljettpris anses det ordinarie priset för den tillställning, varom
fråga är, utan hänsyn till att nedsättning medgives för vissa grupper av
deltagare eller att biljett utlämnas utan betalning (fribiljett).
I biljettpriset inräknas förköpsavgift, särskild sittplatsavgift eller annan
dylik avgift ävensom sådan program-, garderobs- eller därmed jämförlig
avgift, vars erläggande utgör villkor för tillträde till tillställningen.
Avser biljett ett flertal tillställningar eller ett flertal personer, beräknas
skatt därå såsom för motsvarande antal biljetter för en tillställning eller
en person. Har icke vid biljettens utlämnande bestämts, huru många tillställningar
eller personer biljetten avser, beräknas skatten å biljetten till
20 procent av biljettpriset eller, då fråga är om biografföreställning, till 40
procent av nämnda pris.»
Nöjesskatteförordningens bestämmelser om sättet för beräkning av skatten
bygger sålunda bl. a. på den principen att skatten skall utgå per biljett
och icke å de sammanlagda bruttoinkomsterna. Detta system för beräkning
av skatten har funnits även i tidigare förordningar om nöjesskatt.
Under förarbetena till 1945 års förordning diskuterades emellertid en övergång
till ett system med skatt å de verkliga bruttointäkterna. Det av 1944
års nöjesskatteutredning framlagda förslaget till förordning om nöjesskatt
innehöll sålunda en bestämmelse om att nöjesskatten skulle utgå med viss
procent av de för tillträde till nöjestillställningen erlagda avgifternas sammanlagda
belopp. I konsekvens härmed hade de sakkunniga i sitt förslag
icke medtagit några särskilda regler för beskattning av abonnemang- och
familjebiljetter. Såsom de sakkunniga framhållit förutsätter detta system
att skatten är proportionell. Vid framläggandet för 1945 års riksdag av
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
3
förslag till ny förordning om nöjesskatt (proposition nr 344/1945) ansåg
sig emellertid departementschefen icke kunna biträda de sakkunnigas förslag
till omläggning av skattesystemet i nu ifrågavarande hänseende. Sålunda
anfördes bl. a. att då biografföreställningar enligt propositionen alltjämt
skulle beskattas efter en progressiv skatteskala detta torde nödvändiggöra,
att skatten å dylika föreställningar alltjämt beräknades per biljett.
I fråga om övriga föreställningar fann departementschefen det i och
för sig möjligt att genomföra de sakkunnigas förslag om beräkning av
nöjesskatten. Emellertid syntes det mindre lämpligt med två olika system
för upptagande av nöjesskatten. På grund härav och då systemet med
skatt å biljetter syntes vara effektivare ur kontrollsynpunkt än ett system
med skatt å sammanlagda bruttoavgifterna förordades i propositionen ett
bibehållande av de dittills gällande reglerna om upptagande av nöjesskatten
i form av skatt å biljett.
Frågan om beräkning av nöjesskatt i sådana fall då biljett avser ett flertal
tillställningar var föremål för uppmärksamhet vid 1948 års riksdag. I
motionen II: 00 vid nämnda års riksdag hemställdes sålunda om sådan ändring
av 9 § tredje stycket nöjesskatteförordningen, att skatt å biljett, som
avsåge ett flertal tillställningar, skulle beräknas å det sammanlagt erlagda
beloppet och icke som nu vore fallet efter det ordinarie priset på motsvarande
antal biljetter för en tillställning. Under utskottsbehandlingen inhämtades
yttrande över motionen från riksräkenskapsverket, som därvid
bl. a. uttalade, att goda skäl kunde anföras för en författningsändring i sådan
riktning, att skatt alltid komnie att utgå på det faktiskt betalda biljettpriset.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 28 i anledning av berörda
motion anförde 1948 års bevillningsutskott bl. a. följande:
»Med hänsyn till att frågan om nöjesskattens uttagande i form av skatt å
de sammanlagda bruttoinkomsterna varit föremål för prövning så sent som
vid 1945 års riksdag finner utskottet sig icke i nu förevarande sammanhang
böra upptaga denna fråga till förnyat bedömande. Emellertid vill det synas
som om reglerna för beräkning av nöjesskatten i sin nuvarande utformning
vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det av motionärerna angivna
hänseendet. Ett avhjälpande härav torde dock förutsätta att tillgång erhålles
till ett fullständigare utredningsmaterial än det som föreligger i nu
ifrågavarande ärende. Beträffande formen för en författningsändring synes
det i motionen framlagda förslaget icke erbjuda en godtagbar lösning. Såsom
påpekats i den inom riksräkenskapsverket utarbetade promemorian
torde det nämligen knappast vara befogat att begränsa en eventuell författningsändring
på det sätt motionärerna föreslagit. Sålunda har i promemorian
anförts, afl motionärerna väl yrkat ändring för det fallet att en biljett
avsåge ett flertal tillställningar men icke för det närbesläktade fallet att en
biljett avsåge ett flertal personer. Vidare har i promemorian framhållits, att
den av motionärerna föreslagna författningsformuleringen innebure, att
skatten för en seriebiljett skulle utgå med en lägre andel av det faktiska
priset, när antalet tillställningar, för vilka biljetten gällde, vore på förhand
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
bestämt, än när så icke vore fallet. I detta sammanhang vill utskottet även
fästa uppmärksamheten på att beträffande biografföreställningar skatten
utgår efter en progressiv skatteskala, vilket torde nödvändiggöra att skatten
för dessa föreställningar även vid abonnemang beräknas per biljett och icke
å avgifternas sammanlagda belopp. På grund av det anförda finner utskottet
ej skäl tillstyrka det i den föreliggande motionen framlagda förslaget
till ändring i nöjesskatteförordningen.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat har i samband med remissbehandlingen
av en till finansdepartementet ingiven framställning om vissa
ändringar i nöjesskatteförordningen frågan om en revision av förordningens
bestämmelser om beräkning av skatt för biljett, som avser ett flertal tillställningar,
även berörts. Då uppmärksamheten sålunda redan blivit fäst
på det föreliggande spörsmålet finner utskottet ej heller skäl att i anledning
av nu ifrågavarande motion förorda skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan
om utredning i ämnet.»
I de likalydande motionerna I: 11 och II: 9 har anförts i huvudsak följande.
Den s. k. gruppbestämmelsen i 9 § skulle uppenbarligen tillämpas
vid alla tillfälliga nedsättningar. Därom torde icke råda tvekan. Det vore
däremot tveksamt, hur bestämmelsen borde tillämpas vid de regelmässiga
nedsättningar, som förekomme i form av abonnemang. Frågan vore av
väsentlig betydelse för bl. a. de statsunderstödda teatrarna utanför huvudstaden.
Dessa företag hade till sitt väsentliga syfte att ge värdefull dramatik
i landsorten och företrädesvis åt de ekonomiskt mindre välsituerade
folkgrupperna. Det vore av detta skäl de erhölle anslag av staten för sin
verksamhet. För att dessa företag skulle kunna genomföra sin uppgift och
erhålla det publika underlag, som vore det berättigande för företagen,
måste de arbeta med abonnemangssystem. I praktiken yppade sig nu skilda
meningar om tillämpligheten av den s. k. gruppbestämmelsen. Teatrarna
hävdade, att abonnemangspriserna vore att betrakta såsom ordinarie biljettpriser.
Riksräkenskapsverket tillämpade gruppbestämmelsen även på
de regelbundna nedsättningarna i form av abonnemang. Riksräkenskapsverkets
tillämpning medförde, att skatten komme att utgå med mera än
15 procent på de verkliga och regelmässiga biljettpriserna. Det vore angeläget,
att klarhet skapades i den föreliggande frågan och att abonnemangspriserna
uttryckligen godkändes som ordinarie priser.
Ifrågasatt ändring av 15 § tredje stycket nöjesskatteförordningen.
I 15 § första stycket nöjesskatteförordningen stadgas att — där i stadgandet
närmare angiven ideell organisation anordnar nöjestillställning, vars
behållning skall användas att direkt främja dess ändamål — organisationen
äger för varje tillställning åtnjuta befrielse från den del av nöjesskatten,
som belöper å ett sammanlagt avgiftsbelopp av 500 kronor. Det nu
sagda gäller dock icke tillställning, i vilken till huvudsaklig del ingår dans
Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 5
eller biograf föreställning, med undantag för sådan filmförevisning, som genom
sitt ämnesval är ägnad att direkt främja organisationens syfte. Enligt
andra stycket i paragrafen skall motsvarande skattelindring gälla beträffande
ideell organisation, som avser att stödja icke professionell idrott
eller gymnastik eller att främja hästsport. Vidare föreskrives i 15 § tredje
stycket, att, där nöjestillställning anordnas av organisation som har till
uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal och som under de senast
förflutna fem åren icke lämnat utdelning åt sina medlemmar, åtnjutes befrielse
från nöjesskatt för varje tillställning med förut angivet belopp, dock
endast under förutsättning att tillställning av samma slag hålles högst två
dagar i följd inom samma lokal eller område och att i tillställningen icke
till huvudsaklig del ingår dans eller sådan biografföreställning för vilken
lindring i beskattningen enligt vad i första stycket sägs icke kan äga rum.
Beträffande tillkomsten av nämnda stadganden må här anmärkas följande.
I proposition nr 344 till 1945 års riksdag med förslag till förordning
om nöjesskatt framhöll departementschefen att särskilda omständigheter
motiverade att uppvisning eller tävling i icke professionell idrott eller gymnastik
erhölle en förmånligare behandling i nöjesskattehänseende än övriga
slag av nöjestillställningar. En bestämmelse härom intogs också i departementsförslagets
15 §, vari stadgades, att i fråga om uppvisning eller
tävling i icke professionell idrott eller gymnastik skulle för varje tillställning
befrielse åtnjutas från den del av nöjesskatten, som belöpte å ett sammanlagt
avgiftsbelopp av 2 000 kronor.
I anledning av propositionen väcktes ett flertal motioner med yrkanden,
att lindring i nöjesbeskattningen skulle beredas vissa ideella organisationer
och sådana sammanslutningar, vilka hade till uppgift att tillhandahålla
allmänna samlingslokaler. Vad angår frågan om skattelindring för berörda
sammanslutningar anförde 1945 års bevillningsutskott i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 66 följande:
»I de likalydande motionerna I: 415 och II: 631 har särskilt understrukits
vikten av att jämväl sammanslutningar, som äga och underhålla allmänna
samlingslokaler, beredas vissa lättnader i nöjesbeskattningen. Enligt vad för
utskottet upplysts kunna till samlingslokaler av nu angivet slag hänföras i
huvudsak folkelshus- och nykterhetslokaler samt s. k. bygdegårdar, och de
lokalägande sammanslutningarna torde i allmänhet vara registrerade såsom
ekonomiska föreningar, ehuru dessa regelmässigt icke utdela någon vinst
till sina medlemmar.
Jämväl i fråga om sammanslutningar, som ha till uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal, är det av betydelse, att dylika sammanslutningar
icke på grund av alltför hög nöjesbeskattning hindras alt utöva sin
ur allmänna synpunkter gagnande verksamhet. Särskilt för de mindre och
ekonomiskt svagare sammanslutningarna torde skyldigheten att erlägga
nöjesskatt för av dem anordnade nöjestillställningar vålla ett betydande
avbräck i deras verksamhet. Utskottet tillstyrker med hänsyn härtill att
befrielse från nöjesskatt medgives även i de fall, där nöjestillställning an
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
ordnas av organisation, som har till uppgift att tillhandahålla allmän samlingslokal.
Å andra sidan kan utskottet dock icke förorda, att denna befrielse
göres mera omfattande än den befrielse från nöjesskatt som utskottet,
enligt vad förut anförts, funnit sig kunna tillstyrka i fråga om tillställningar
anordnade av vissa ideella organisationer. Det kan sålunda icke
rimligen ifrågakomma, att nöjesskatt icke skall utgå för biograf föreställningar,
som anordnas av sammanslutning med uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal. Vad nu sagts torde böra gälla även i fråga om danstillställningar;
i annat fall skulle det egendomliga förhållandet kunna uppkomma,
att om en dylik sammanslutning i sin lokal anordnade en danstillställning,
lindring skulle i nöjesbeskattningen inträda, medan detta icke
skulle bliva fallet, därest i stället en ideell organisation hyrde lokalen och
ställde sig själv såsom anordnare av danstillställningen. Såsom ytterligare
villkor för rätt att erhålla lindring i nöjesbeskattningen torde böra stadgas,
att sammanslutningen i fråga icke lämnat utdelning till sina medlemmar
under de senast förflutna fem åren. Ej heller bör nu berörda förmån inträda,
där tillställning av samma slag hålles inom samma lokal eller område
mer än två dagar i följd. Lindringen i nöjesbeskattningen torde därjämte
böra till beloppet begränsas på sätt utskottet förordat med avseende
å tillställningar som anordnas av vissa ideella organisationer.
Utskottet är givetvis medvetet om att de nu föreslagna lindringarna i nöjesbeskattningen
för vissa ideella organisationer och för sammanslutningar,
som ha till uppgift att tillhandahålla allmänna samlingslokaler — vilka
lindringar innebära ett betydande avsteg från departementsförslagets mera
konsekvent genomförda princip om enhetlig nöjesskatt —- komma att föranleda
vissa praktiska olägenheter. Utskottet har emellertid icke kunnat
anvisa någon annan framkomlig utväg än den nu förordade för att tillgodose
de önskemål om uppmjukningar i nöjesbeskattningen, vilka utskottet
anser särskilt berättigade. De praktiska olägenheterna med nu ifrågavarande
lindringar i nöjesbeskattningen böra dock icke överskattas.»
Efter förslag av 1945 års bevillningsutskott erhöll 15 § sin nuvarande
lydelse.
Till belysande av den tolkning, som bestämmelserna i 15 § nöjesskatteförordningen
erhållit i praxis, må här omnämnas tvenne utslag av regeringsrätten
den 14 februari 1947. I ena fallet (se RÅ 1947 ref. 9) gällde
det besvär av Byggnadsföreningen Folkets hus i Lilla Edet u. p. a. över en
av länsstyrelsen i Älvsborgs län meddelad resolution om skyldighet för föreningen
att utgiva viss nöjesskatt. I målet upplystes, att föreningen var
registrerad såsom ekonomisk förening, och enligt sina stadgar hade till
ändamål att, genom inköp eller byggande av därtill passande hus, åt sina
medlemmar anskaffa lämpliga samlings-, läse- och förfriskningslokaler.
Regeringsrätten fann, att föreningen icke ägde åtnjuta skattelindring enligt
15 §.
I andra fallet (RÅ 1947 not Fi 277) gällde det besvär av Föreningen
Folkets hus i Katrineholm u. p. a., vilken förening hade till ändamål att
tillhandahålla organisationer och enskilda personer samlingslokaler samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 7
parkanläggningar för sommarvistelse in. in. Genom sitt ovan omnämnda
utslag fann regeringsrätten, att föreningen icke vore att anse såsom sådan
ideell organisation eller sådan organisation med uppgift att tillhandahålla
allmän samlingslokal, som enligt 15 § vore berättigad till nedsättning av
nöjesskatten.
I de likalydande motionerna I: 102 och II: 122 har inledningsvis erinrats
om vad som förekommit vid tillkomsten av 15 § nöjesskatteförordningen.
Därefter ha motionärerna anfört i huvudsak följande. Folkparker och folkets
hus, som bland annat bedreve teaterverksamhet, hade i god tro och
med full övertygelse att de uppfyllde de i författningen angivna fordringarna
vid avlämnande av nöjesskatt gjort de avdrag, som de ansåge sig ha rätt
till enligt 15 §. Folketshusrörelsen vore gammal i vårt land, och man
kunde i stadgarna finna vissa otidsenliga formuleringar såsom »att föreningen
har till ändamål att genom inköp eller byggande av därtill passande
hus åt sina medlemmar anskaffa lämpliga samlings-, läse- och förfriskningslokaler»
eller »att befrämja sina medlemmars ekonomiska intressen
genom att bereda sina medlemmar bostäder och samlingslokaler».
Trots dessa formuleringar uppläte folkets hus och parker sina lokaler til]
alla inom orten befintliga organisationer, och i regel vore även dessa organisationer
delägare i folkets hus. De stora centralorganisationerna Folkets
parkers centralstyrelse och Folketshusföreningarnas riksorganisation hade
i sina normalstadgar en annan formulering, som ungefär svarade mot det
reglemente, vilket utarbetats av statens nämnd för samlingslokaler. Enligt
uppgift avvaktade riksledningen f. ö. den pågående översynen av lagen om
ekonomiska föreningar och torde därefter föreslå en allmän översyn av
respektive föreningsstadgar. Enligt nu använda normalstadgar hade föreningarna
till ändamål att bereda föreningens medlemmar och på orten befintliga
organisationer och föreningar tillgång till bland annat lokaler för
möten, teater, bibliotek, bostäder m. in. och driva annan därmed jämförlig
verksamhet, varmed skyldighet att föra handelsböcker vore förbunden. På
grund av att en del folkets hus och parker hade gamla och otidsenliga stadgar
hade regeringsrätten i utslag förklarat, att dessa föreningar icke ägde
åtnjuta skattelindring, som i 15 § avsåges. Med anledning av detta utslag
hade riksräkenskapsverket kommit med anmärkningar, och många folkets
hus och parker komme på grund härav att i efterhand få inbetala avsevärda
belopp i nöjesskatt. Av förarbetena till 15 § tredje stycket i nöjesskatteförordningen
framginge, att syftet med denna bestämmelse i främsta
rummet varit att bereda folketshusföreningarna, folkparkerna och andra
liknande organisationer viss lindring i nöjesbeskattningen. Enligt regeringsrättsutslagen
och riksräkenskapsverkets anmärkningar hade en sådan lindring
emellertid i praxis icke kommit till stånd, beroende på att föreningar,
varom här vore fråga, icke ansetts fylla kravet på att föreningarna skulle
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
tillhandahålla allmänna samlingslokaler. Med hänsyn härtill torde en utvidgning
böra ske av bestämmelserna i 15 § tredje stycket på så sätt, att
ifrågavarande skattelindring finge åtnjutas av folketshus-, folkparks- och
andra liknande organisationer oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar
kunde sägas tillhandahålla allmänna samlingslokaler eller ej.
Enligt vad utskottet inhämtat har frågan om vissa ändringar i nöjesskatteförordningen
behandlats i en inom finansdepartementet den 8 december
1947 upprättad promemoria. Av innehållet i nämnda promemoria må
här återgivas följande:
»Av förarbetena till 15 § tredje stycket framgår, att syftet med denna
bestämmelse i främsta rummet varit att bereda folketshusföreningarna,
folkparkerna och andra likartade organisationer viss lindring i nöjesbeskattningen.
En sådan lindring har emellertid i praxis icke kommit till
stånd, beroende på att föreningar, varom här är fråga, icke ansetts fylla
kravet på att föreningarna skulle ha till uppgift att tillhandahålla allmänna
samlingslokaler. Med hänsyn härtill torde böra övervägas huruvida icke
en utvidgning bör ske av bestämmelserna i 15 § tredje stycket på så sätt,
att ifrågavarande skattelindring må åtnjutas av folketshus-, folkparks- och
andra liknande organisationer oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar
kunna sägas tillhandahålla allmänna samlingslokaler eller ej. En dylik
ändring torde icke innebära någon saklig utvidgning i förhållande till vad
som förutsattes vid stadgandets tillkomst. Något missbruk av rätten till
lindring i nöjesbeskattningen torde icke behöva befaras med hänsyn till de
villkor, som i övrigt föreskrives för rätten att åtnjuta sådan lindring.»
Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands
och Älvsborgs län samt Folkets parkers centralorganisation. Det i promemorian
framlagda förslaget till ändringar i 15 § har därvid tillstyrkts av
de hörda länsstyrelserna samt Folkets parkers centralorganisation varemot
detsamma avstyrkts av riksräkenskapsverket och överståthållarämbetet.
Beskattning av restaurangdans.
Enligt 1 § förordningen om nöjesskatt skall dylik skatt erläggas för nöjestillställning,
till vilken allmänheten har tillträde mot avgift. Beträffande
danstillställning gäller emellertid dessutom (§ 5) att om sådan tillställning
anordnas i lokal eller å plats, där utskänkning av spritdrycker, vin, pilsnerdricka
eller alkoholfria drycker samtidigt må äga rum, eller i annan lokal,
som står i obehindrad inre förbindelse med lokal som nyss sagts, skall, ändock
att särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres,
nöjesskatt utgå för densamma.
Nöjesskatten upptages i form av skatt på biljett och utgår, utom beträffande
biografföreställningar för vilka särskilda regler fastställts, med 15
procent å bruttopriset för varje biljett, inberäknat skatten. För danstillställning,
som anordnas i samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller
9
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
alkoholfria drycker skall, där avgift för tillträde till danstillställningen icke
uppbäres eller uppbäres med lägre belopp än nedan sägs, skatten beräknas
som om avgift för varje person, vilken äger rätt deltaga i dansen, erlagts
med a) fem kronor, där utskänkning av spritdrycker må äga rum; b) tre
kronor, där utskänkning av vin men ej av spritdrycker må äga rum; samt
c) en krona 50 öre, där utskänkning av endast pilsnerdricka eller alkoholfria
drycker må äga rum. Uttages vid sådan danstillställning avgift för varje
dans, skall nöjesskatt utgå som om avgiften för varje dansande par utgjorde
minst 50, 30 eller 15 öre för de under a)—c) angivna olika slagen av utskänkningsställen.
Bestämmelsen att nöjesskatt skall utgå vid offentlig danstillställning i
samband med utskänkning av alkoholhaltiga eller alkoholfria drycker, även
om särskild avgift för tillträde till danstillställningen icke uppbäres — den
s. k. restaurangdansen — infördes i 1940 års nöjesskatteförordning genom
beslut vid 1943 års riksdag (prop. nr 350 och bevillningsutskottets betänkande
nr 56). De då antagna bestämmelserna bibehöllos i huvudsak oförändrade
i 1945 års nöjesskatteförordning.
I ovannämnda betänkande nr 56, vilket godkändes av riksdagen, anförde
1943 års bevillningsutskott bl. a. följande:
»En fråga av intresse i detta sammanhang är huruvida den nu föreslagna
skatten å restaurangdans bör drabba jämväl andra restauranggäster
än dem, som deltaga i dansen. Departementschefen har i detta hänseende
anfört, att under remissbehandlingen såsom en särskilt obillig konsekvens
av det föreliggande förslaget framhållits, att nöjesskatt finge erläggas även
av dem, som på grund av sitt yrke vore tvungna att företaga resor och därunder
taga in på hotell, i vars restauranglokaler dans vore anordnad. En begränsning
av nöjesbeskattningen till att avse endast de dansande skulle
emellertid — yttrade departementschefen — medföra avsevärda olägenheter
särskilt i fråga om kontrollen. Departementschefen kunde följaktligen icke
tillstyrka en sådan ändring av förslaget. Av det sålunda av departementschefen
gjorda uttalandet har på olika håll dragits den slutsatsen, att enligt
propositionen nöjesskatten skulle utgå i så vidsträckt omfattning, att under
beskattningen skulle falla t. ex. resande, som vistas å uppackningsrum, ett
slutet sällskap i en festvåning eller sådana restauranggäster, som äro abonnenter,
ehuru de ej ens besöka danslokalen. Emellertid torde det säkerligen
icke hava varit departementschefens mening, att nöjesskatt skulle utgå i
sådana fall som de nu nämnda. Med ifrågavarande bestämmelse torde sålunda
endast hava avsetts, att nöjesskatt skall uttagas av dem, som äga deltaga
i dansen. Därvid förutsättes jämväl, att vederbörande gäst skall befinna
sig i danslokalen eller i annan därmed i inre förbindelse stående lokal.
Såsom bestämmelsen avfattats synes den emellertid kunna leda till
missförstånd. Utskottet anser fördenskull påkallat att söka närmare klarlägga
förslagets innebörd.
Därvid må framhållas, att frågan huruvida befrielse från nöjesskatt bör
äga rum eller ej givetvis alltid blir beroende av om möjlighet föreligger att
utöva eu effektiv kontroll över att inga andra än de, som hava erlagt nöjesskatt,
kunna deltaga i dansen. Kan en sådan kontroll anordnas, innebär ju
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
detta, att de, för vilka nöjesskatt ej erlägges, icke äga deltaga i dansen. Såsom
jämväl i propositionen förutsatts, torde det därvid vara nödvändigt,
att ett biljettsystem tillämpas. Beträffande restauranggäster, som intaga sin
måltid i en lokal, medan dans pågår i en annan lokal inom restaurangen,
måste sålunda tillses, att möjlighet icke förefinnes för dessa gäster att beträda
danslokalen utan att lösa dansbiljett. Då handhavande av denna övervakning
icke gärna kan läggas å uppbördsmyndigheten, måste detta ske
genom restauranginnehavarens egen försorg. Denne bör sålunda tillse, att i
danslokalen finnes en person, som tillhandahåller dansbiljetter och därjämte
övervakar, att alla i danslokalen inträdande gäster äro försedda med
dylika biljetter. Vad åter angår sådana gäster, som intaga sin måltid i själva
danslokalen, lärer det möta betydligt större svårigheter att göra någon åtskillnad
mellan dansande och icke dansande gäster. Förefinnes emellertid
möjlighet att inom danslokalen avgränsa den plats, där dans pågår, och
att övervaka att inga andra än de, som äro försedda med dansbiljett, beträda
denna plats, synes även i detta fall nöjesskatt böra utgå endast för
dem, som beträda denna avgränsade plats.
Såvitt utskottet kan finna bör det i de flesta fall vara möjligt att efter de
av utskottet nu skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttages av
sådana gäster, som uppenbarligen besöka en restaurang i annat syfte än att
dansa. Givet är emellertid, att den närmare utformningen av kontrollanordningarna
i skilda fall kan bliva olika, beroende på de lokala förhållandena.
Enligt 5 § nöjesskattekungörelsen ankommer det på vederbörande uppbördsmyndighet
att meddela närmare föreskrifter rörande kontrollanordningarnas
beskaffenhet. Utskottet förutsätter, att vid meddelande av sådana föreskrifter
nödig hänsyn tages till de lokala förhållandena.
Om emellertid av lokala eller andra skäl erforderliga kontrollanordningar
av nu angivet slag ej kunna åvägabringas, skall nöjesskatt erläggas för alla
de gäster, som äga tillträde till danslokalen.»
I motionen II: 268 har framhållits att bestämmelserna om uttagande av
nöjesskatt vid danstillställningar hade medfört verkningar, som varken ur
den enskildes eller det allmännas synpunkt kunde anses tillfredsställande.
Visserligen torde det numera råda en ganska allmän mening därom, att en
skälig beskattning av nöjeslivet i de olika former det förekomme kunde
tolereras, då ju därigenom det allmänna tillfördes medel, som kunde komma
till användning för tillgodoseende av gemensamma nyttiga ändamål. Emellertid
torde det icke ha varit statsmakternas mening, att dansskatten skulle
bli ett medel, varigenom man ej enbart skulle tillgodose förenämnda synpunkt
om anskaffning av pengar för allmänna behov utan jämväl bereda
möjlighet för restaurangföretag att uttaga onödiga och orimliga avgifter
av personer, vilka endast besökte dylika ställen i syfte att intaga måltid och
icke hade det ringaste intresse av dans och vad därmed sammanhängde.
Nu låge nära till hands att anföra det argumentet, att den som ej vore intresserad
av dans icke borde besöka en restaurang å kväll, då dans förekomme,
utan i stället vid behov av måltid anlita något enklare matställe
där dans ej anordnades. Visserligen kunde detta förefalla vara en både enkel
och praktisk anvisning men tyvärr icke möjlig att efterkomma vid vissa
11
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
tillfällen. I Stockholm och möjligen någon av de andra större städerna inom
landet, där det funnes matställen av olika slag och där servering även å
enklare ställen förekomme till inemot kl. 23, kunde nog dansrestaurangen
undvikas av den som så önskade, men i andra städer och samhällen förelåge
ej alltid liknande valfria möjligheter. Enligt motionärens mening borde det
med god vilja vara möjligt att genomföra ändring i nu gällande nöjesskatteförordning,
varigenom ett tillrättaläggande kunde ske av de uppenbara missförhållandena,
som för närvarande vore rådande.
Utskottet. I de nu föreliggande motionerna ha ifrågasatts ändring av vissa
bestämmelser i förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.
Sålunda har i de likalydande motionerna I: 11 (av herr Berling m. fl.) och
II: 9 (av herr Bergström m. fl.) hemställts, att riksdagen ville besluta sådan
ändring av 9 § första stycket nämnda förordning att vid beräkning av
nöjesskatten abonnemangspriser godkännas som ordinarie priser. I de likalydande
motionerna I: 102 (av herr Ernst Hjalmar Nilsson m. fl.) och
II: 122 (av herrar Skoglund i Umeå och Åkerström) har yrkats, att bestämmelserna
i 15 § tredje stycket om viss skattelindring måtte göras tillämpliga
jämväl å folketshus- och folkparksföreningar samt andra liknande
organisationer, oavsett huruvida dessa enligt sina stadgar kunde sägas tillhandahålla
allmänna samlingslokaler eller ej. Slutligen har i motionen
II: 268 (av herr Ericsson i Sörsjön) hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående möjligheten att genomföra
sådan ändring av gällande bestämmelser om beskattning av restaurangdans,
att dansbiljett icke behövde lösas av restauranggäst, som endast
intog måltid.
Vad först angår yrkandet att vid abonnemang det faktiskt erlagda biljettpriset
skulle läggas till grund för skatteberäkningen får utskottet erinra
om att, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, yrkande i samma
riktning framställdes i motionen 11:60 vid 1948 års riksdag. I sitt över
motionen avgivna betänkande nr 28 anförde samma års bevillningsutskott,
att det ville synas som om reglerna för beräkning av nöjesskatt i sin nuvarande
utformning vore behäftade med vissa inadvertenser bl. a. i det i motionen
angivna hänseendet. Med hänsyn till att Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
redan i annat sammanhang blivit fäst på den föreliggande frågan
ansåg 1948 års bevillningsutskott icke erforderligt att i anledning av motionen
hemställa om särskild utredning i ämnet. Kungl. Maj:t har enligt vad
bevillningsutskottet inhämtat numera genom beslut den 28 april 1949 uppdragit
åt riksräkenskapsverket att verkställa en översyn av förordningen om
nöjesskatt i syfte att utan ändring av de grundläggande bestämmelserna
åstadkomma sådana jämkningar i förordningen som med hänsyn till vunna
erfarenheter finge anses påkallade. Utredningsuppdraget har föranletts av
vissa till finansdepartementet ingivna framställningar angående ändringar i
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
nöjesskatteförordningen, bl. a. av bestämmelserna om beräkning av biljettpriset
i 9 §. Då alltså den i de nu förevarande motionerna I: 11 och II: 9
berörda frågan för närvarande är föremål för utredning, finner sig utskottet
icke kunna tillstyrka det i motionerna framställda yrkandet om omedelbar
författningsändring.
Beträffande det i de likalydande motionerna I: 102 och II: 122 framställda
yrkandet om ändring av 15 § nöjesskatteförordningen i syfte att viss skattelindring
skulle medgivas folketshus- och folkparksföreningar kommer även
denna fråga att uppmärksammas vid den översyn, som enligt vad nyss sagts
skall utföras av riksräkenskapsverket. Sålunda har vid utredningsuppdragets
lämnande angivits, att översynen skall ske med beaktande bl. a. av de
synpunkter, som anförts i den ovan omnämnda inom finansdepartementet
upprättade promemorian av den 8 december 1947 beträffande vissa ändringar
i 15 § nöjesskatteförordningen. Med hänsyn till att frågan om en ändring av
nöjesskatteförordningen i den av motionärerna önskade riktningen sålunda
är under utredning, finner sig utskottet för närvarande icke böra föreslå
någon författningsändring. Utskottet avstyrker alltså motionerna I: 102 och
II: 122.
I samband med behandlingen inom utskottet av sistnämnda båda motioner
har gjorts gällande, att tillämpningen av 15 § vållat svårigheter även
i andra hänseenden än de som berörts i motionerna. Sålunda har ifrågasatts
huruvida icke de i paragrafen uppställda villkoren för rätt att åtnjuta
skattelindring i vissa fall blivit alltför restriktivt tolkade. Utskottet förutsätter
att även dessa förhållanden bliva närmare belysta vid den nu beslutade
översynen.
Vad slutligen angår yrkandet i motionen II: 268 om en utredning i syfte
att möjliggöra viss uppmjukning av bestämmelserna om beskattningen av
restaurangdans vill utskottet erinra om att det vid bestämmelsernas tillkomst
stod fullt klart, att desamma vid tillämpningen kunde komma att
medföra vissa olägenheter. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
fann 1943 års bevillningsutskott påkallat att söka närmare klarlägga
bestämmelsernas innebörd. I anslutning härtill uttalade utskottet, att
såvitt utskottet kunde finna det i de flesta fall borde vara möjligt att efter
de av utskottet skisserade riktlinjerna undvika, att nöjesskatt uttoges av sådana
gäster, som uppenbarligen besökte en restaurang i annat syfte än för
att dansa.
Att i författningsväg giva en närmare reglering av hithörande spörsmål
torde knappast vara möjligt. Däremot anser utskottet, att det skulle vara
av värde om vid den nu beslutade översynen av nöjesskatteförordningen en
undersökning verkställdes i syfte att utröna, huruvida de föreskrifter rörande
kontrollanordningar för erläggande av skatt å restaurangdans, som på
skilda orter meddelats, stå i överensstämmelse med de uttalanden som från
riksdagens sida gjordes vid bestämmelsernas tillkomst. Skulle det därvid
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
visa sig att behov föreligger av en mera enhetlig reglering, torde anvisningar
kunna utfärdas av central myndighet. Utskottet utgår ifrån, att den nu förordade
undersökningen kommer till stånd i samband med den ovan angivna
översynen av nöjesskatteförordningen utan särskild begäran från riksdagens
sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet det i motionen II: 268
framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning
i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 11 av herr Berling
m. fl. och II: 9 av herr Bergström in. fl. om ändrad lydelse
av 9 § nöjesskatteförordningen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 102 av herr Ernst
Hjalmar Nilsson in. fl. och II: 122 av herrar Skoglund i
Umeå och Åkerström angående ändrad lydelse av 15 §
tredje stycket förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
3) att motionen II: 268 av herr Ericsson i Sörsjön om viss
ändring i förordningen om nöjesskatt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Velander,
Heiiman, Franzon, Falk, Wehtje, Ramberg, Einar Eriksson och Niklasson
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Kristensson
i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson,
Gunnarsson, Edström och Vigelsbo.