Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
1
Nr 3.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om utsträckning av tiden för avlämnande av jordbrukares
självdeklarationer.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 154 av herr Lodenius m. fl. och II: 191 av herr Boman i
Stafsund m. fl. har hemställts, att provisoriska regler för till den 31 mars
under taxeringsåret utsträckt tid för avlämnande av självdeklarationer för
utövare av jordbruk och skogsbruk av viss omfattning måtte införas.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen I: 154.
Syftet med de förevarande motionerna är att utövare i större omfattning
av jordbruk och skogsbruk skola — i likhet med näringsidkare, som äro
skyldiga att föra handelsböcker — erhålla ovillkorlig rätt att åtnjuta anstånd
med avlämnande av självdeklaration till den 31 mars under taxeringsåret.
Enligt 36 § 1 mom. taxeringsförordningen skall självdeklaration, som
skall avgivas utan anmaning, vara avlämnad senast den 15 februari under
taxeringsåret. Från denna huvudregel medgives i samma författningsrum
undantag för vissa grupper av deklarationsskyldiga. Sålunda må bl. a. verk
eller bolag, som är försett med Kungl. Maj ds oktroj eller blivit registrerat
såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan, som
nästföregående år enligt lag varit skyldig föra handelsböcker, tillgodonjuta
anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars, därest räkenskapsåret
gått till ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.
Vidare finnes — i fjärde stycket nämnda mom. -— en allmän bestämmelse,
enligt vilken vederbörande taxeringsintendent på ansökan av deklarationsskyldig,
som visar att i följd av hans förvärvskällors särskilda beskaffenhet
eller verksamhetens mera betydande omfattning eller annan
omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter att avlämna självdeklaration
inom stadgad tid, må utsätta särskild tid för avlämnandet.
I proposition nr 345 till 1943 urs riksdag (höstsessionen) med förslag till
ändrad organisation av beskattningsnämnderna in. in. förordades i syfte
att bereda taxeringsnämndsordförandena längre tid lör deras arbete bl. a.,
1 Bi haag till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 3.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
att den ovan angivna anståndstiden för de bokföringsskyldiga skulle förkortas
till den 15 mars under taxeringsåret. I tre i anledning av propositionen
väckta motioner (de likalydande motionerna 1:353 och 11:491 samt
motionen 11:490) yrkades bl. a., att denna anståndstid måtte bibehållas
oförändrad till den 31 mars. Ett flertal näringsorganisationer instämde i
skrivelser till 1943 ars bevillningsutskott i detta yrkande, varjämte organisationerna
förklarade sig villiga att, om deklarationsfristen lämnades oförändrad,
tillställa sina medlemmar en enträgen uppmaning att avlämna
deklaration snarast möjligt och endast, då så befunnes oundgängligen nödvändigt,
senare än den 15 mars. Bevillningsutskottet anförde i sitt i anledning
av propositionen jämte väckta motioner avgivna betänkande nr 57
angående berörda fråga i huvudsak följande:
»Utskottet finner för sin del uppenbart, att ett bibehållande av den nuvarande
anståndstiden för bokföringspliktiga skattskyldiga kan komma att
medlöra olägenheter med avseende å taxeringsnämndernas arbete. Framföi
allt kan detta bliva fallet i fråga om de särskilda taxeringsnämnderna,
vilka — om alla skattskyldiga av detta slag skulle till fullo utnyttja anståndstiden
— knappast torde kunna utföra något egentligt taxeringsarbete före
mars månads utgång. Utskottet finner fördenskull skäl tala för den i propositionen
föreslagna begränsningen av anståndstiden. Därest skattskyldig, varom
här är fråga, icke medhinner att färdigställa deklarationen före den lagstadgade
tiden, förefinnes möjlighet att jämlikt 36 § 1 mom. fjärde stycket
efter ansökan erhålla ytterligare anstånd. Med hänsyn till de av näringsorganisationerna
gjorda utfästelserna att verka för ett tidigare avlämnande
av deklarationerna och under förväntan att dessa utfästelser även leda till
åsyftat resultat anser sig emellertid utskottet kunna förorda, att den nuvarande
anståndstiden tills vidare bibehålies oförändrad. Utskottet tillstyrker
sålunda bifall till de i de likalydande motionerna I: 353 och II: 491 samt
i motionen II: 490 framställda jrrkandena. Skulle det likväl visa sig, att eif
tidigare avlämnande av deklarationerna icke kan i erforderlig omfattning
uppnås på frivillighetens väg, bör enligt utskottets mening frågan om en begränsning
av anståndstiden för ifrågavarande skattskyldiga tagas under förnyad
omprövning.»
1943 års riksdag biföll utskottets hemställan i denna del.
1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga ha i sitt den 19 februari 1946
avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om
taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring
(SOU 1946:29) förordat, att inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas
efter bokföringsmässiga grunder. Enligt förslaget till lag om jordbruksbokföring
skall bokföringsskyldighet åligga den, som brukar jordbruksfastighet
med ett vid senaste fastighetstaxering åsatt taxeringsvärde (jordbruksvärde
och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. De sakkunniga ha jämväl
föreslagit, att bokföringsskyldiga jordbrukare liksom motsvarande rörelseidkare
skola äga rätt till anstånd med avgivande av självdeklaration
till den 31 mars under taxeringsåret, därest räkenskapsåret gått till ända
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
3
senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret. Till motivering därför
ha de sakkunniga under erinran om vad 1943 års bevillningsutskott
anfört i sitt ovannämnda betänkande nr 57 yttrat följande:
»De sakkunniga hava haft under övervägande att i fråga om bokföringsskyldiga
jordbrukare föreslå begränsning av anståndstiden till den 15 mars
närmast med hänsyn till önskvärdheten att ytterligare tid lämnas taxeringsnämnderna
för granskning och kontroll av uppgifter avseende jordbruksdeklarationerna.
Då emellertid skäl icke syntes föreligga att för bokföringsskyldiga
jordbrukare stadga andra bestämmelser än för bokföringsskyldiga
rörelseidkare och då jämväl anledning föreligger antaga, att organisationer,
som hava att företräda jordbrukets intressen, komma att medverka
för ett tidigare avlämnande av deklarationerna, hava de sakkunniga
ansett nu gällande bestämmelser böra bibehållas.»
Proposition med förslag till lagstiftning angående de av de sakkunniga
behandlade frågekomplexen har avsetts skola föreläggas innevarande års
riksdag. Till följd av utredningar inom vissa andra områden har emellertid
propositionens framläggande uppskjutits.
I de nu förevarande motionerna har anförts i huvudsak följande.
Enligt gällande bokföringslag ålåge bokföringsskyldighet icke utövare
av jordbruk och skogsbruk. Däremot ålåge sådan skyldighet största delen
av bl. a. utövarna av hantverk. Sådan skyldighet stadgades under förutsättning
att i rörelsen sysselsattes, utöver rörelseidkaren, maka och barn
under 16 år, minst två andra personer. För affärsidkare gällde samma föreskrift,
om —- utöver rörelseidkaren själv, maka och barn under 16 år —-jämväl en annan person vore sysselsatt i rörelsen. Nämnda kategorier
näringsidkare, de flesta med förhållandevis föga omfattande rörelser, ägde
till följd av sin bokföringsskyldighet jämlikt 36 § taxeringsförordningen —
under förutsättning att räkenskapsåret gått till ända senare än den 31 oktober
året näst före taxeringsåret — rätt till obligatoriskt uppskov med deklarationens
avlämnande till den 31 mars. Jordbrukets utövare hade på grund
av att de ej vore bokföringsskyldiga icke sådan obligatorisk rätt till uppskov
med avlämnande av deklarationen efter den 15 februari under taxeringsåret.
För att få avlämna deklarationen senare vore en jordbrukare
sålunda beroende av taxeringsintendentens medgivande. I praxis hade visats
en allt större obenägenhet att medgiva sådant anstånd. För ett synnerligen
stort antal av jordbrukets utövare torde tidsfristen till den 15 februari vara
alltför ringa. Fn ingalunda obetydlig del av dessa jordbrukare hade för
övrigt jordbruksrörelse av en sådan omfattning, att ordnad bokföring vore
nödvändig för deklarationens upprättande. Denna bokföring vore olta av
betydligt större omfång och av mera komplicerad natur än mången bokföringsskyldig
näringsutövares. Det syntes därför föga konsekvent att en
näringsidkare, som utövade eu verksamhet av betydande omfattning och
för denna näring hade fullständig och ofta omfattande bokföring men
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
enligt gällande lag icke vore bokföringsskyldig, icke skulle komma i åtnjutande
av det anstånd med deklarationens avgivande, som utövare av
näring med betydligt mindre omfattning men av bokföringsskyldig karaktär
åtnjöte. Det vore givet, att ett generellt medgivande för samtliga jordbrukets
utövare i Sverige med avlämnande av deklarationen till eu senare
tidpunkt än den 15 februari under taxeringsåret skulle stöta på praktiska
svårigheter inom taxeringsarbetet. Det syntes emellertid icke vara omöjligt
att med uppdragande av de gränser, som gällde beträffande bokföringsskyldighet
för hantverkare, kunna få fram en lämplig avgränsning. Därest
sålunda jordbrukare i medeltal — förutom make och barn under 16 år _
under beskattningsåret sysselsatte minst två andra persöner, kunde ifrågasattas,
huruvida icke eu utvidgad tid för avlämnande av deklarationen
kunde medgivas. Man skulle därmed sannolikt komma i nära överensstämmelse
med den gräns, som 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga uppdragit
för av dem förordad bokföringsskyldighet för jordbrukets utövare.
Nämnda sakkunniga hade föreslagit bokföringsskyldighet för den som
brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av lägst 60 000 kronor.
Antalet jordbruk med ett dylikt taxeringsvärde torde icke uppgå till stort
mer än 20 000. Det kunde måhända synas mera rationellt att ha taxeringsvärdet
som utgångspunkt vid bestämmande av huruvida uppskov med deklarationens
avlämnande skulle kunna erhållas. En nära överensstämmelse
med uppskovsrätten för utövare av näring av bokföringsskyldigt slag torde
likväl uppnås, då det kunde antagas, att antalet jordbruk, som i medeltal
under beskattningsåret sysselsatte minst två utomstående personer, uppginge
till i stoit sett samma antal som jordbruk med ett taxeringsvärde av
lägst 60 000 kronor.
Utskottet. Såsom framgar av den ovan lämnade redogörelsen äga enligt
nu gällande bestämmelser sådana skattskyldiga, vilka enligt lag varit pliktiga
föra handelsböcker, åtnjuta anstånd med avlämnande av självdeklaration
till den 31 mars under taxeringsåret, därest räkenskapsåret gått till
ända senare än den 31 oktober året näst före taxeringsåret. Eftersom utövare
av jordbruk jämte binäringar icke enligt lag äro underkastade bokföringsplikt,
skola sådana skattskyldiga avlämna sina deklarationer senast
den 15 februari under taxeringsåret. I särskilda fall må dock vederbörande
taxei ingsintendent efter ansökan av den skattskyldige medgiva anstånd
med deklarationens avlämnande.
I de ifragavai ande motionerna har hemställts om införande av provisoriska
regler, varigenom tiden för avlämnandet av självdeklaration för utövare
av jordbruk och skogsbruk utsträckes till den 31 mars.
De nuvarande bestämmelserna om tiden för deklarations avlämnande äro
enligt utskottets mening icke helt tillfredsställande. Såsom jämväl i mo
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 3. 5
tionerna påpekats måste det anses föga rationellt, att innehavaren av ett
större jordbruk, även om han har fullständig bokföring, icke utan särskilt
medgivande äger tillgodonjuta utsträckt tid för deklarationens avlämnande,
medan däremot cn utövare av en mindre rörelse, såvida bokföringsplikt
för densamma föreligger, äger lagstadgad rätt härtill. Emellertid ha 1943
års jordbrukstaxeringssakkunniga i sitt år 1946 avgivna betänkande med
förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet
samt lag om jordbruksbokföring föreslagit införande av
bokföringsskyldighet för brukare av jordbruksfastighet med taxeringsvärde
av lägst 60 000 kronor. Då proposition i anledning av berörda förslag ännu
icke förelagts riksdagen, kan för närvarande intet sägas om den blivande
lagstiftningens slutliga utformning. Det torde emellertid kunna förväntas,
att efter genomförandet av denna lagstiftning jordbrukare och andra näringsidkare
komma att i möjligaste mån bliva likställda i nu förevarande
avseende.
Utskottet får i detta sammanhang erinra om att Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund i en den 8 oktober 1946 till finansdepartementet
inkommen skrift framhållit önskvärdheten av att taxeringsnämnderna
beredas längre tid för granskningen av de av rörelseidkare avlämnade deklarationerna,
varvid förbundet hemställt om författningsändring, innebärande
en förkortning av anståndstiden för deklarations avlämnande beträffande
dessa skattskyldiga. I remissyttrandena över denna framställning
tillstyrktes en sådan förkortning av ett flertal länsstyrelser. Av vissa länsstyrelser
erinrades därvid om ett av 1943 års bevillningsutskott vid tillkomsten
av de nu gällande bestämmelserna i ämnet gjort uttalande av innebörd
att, därest det skulle visa sig att ett tidigare avlämnande av deklarationerna
icke kunde i erforderlig omfattning uppnås på frivillighetens väg,
frågan om en begränsning av anståndstiden lör bokföringspliktiga skattskyldiga
borde tagas under förnyad omprövning.
Riksförbundets framställning har hittills icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.
Det förhållandet, att den nuvarande deklarationstiden för
rörelseidkare uppenbarligen medfört olägenheter vid taxeringsarbetet,
manar givetvis dock till försiktighet, då fråga uppkommer om en utsträckning
av deklarationstiden för andra grupper av skattskyldiga.
På grund av föreliggande omständigheter och då det måste kunna förutsättas,
att förslag till lagstiftningsåtgärder i anledning av 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas
betänkande komma att föreläggas nästa års
riksdag, avstyrker utskottet de ifrågavarande motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anlörts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1: 154 av herr Lodenius
in. fl. och II: 191 av herr Roman i Stafsund in. fl. om ut
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 3.
sträckning av tiden för avlämnande av jordbrukares självdeklarationer
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 22 februari 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Velander, Gustaf Elof sson, Heuman,
Franzon, Wehtje, Ramberg, Widner, Sjö och Petrén samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Nilsson i Kristinehamn,
Persson i Svensköp, Bladh och Edström.
Statens Reproduktionsanstalt Stockholm 1949
51449