Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
1
Nr 26.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående beräkningen av dröjsmålsrånta enligt förordningen
om kupongskatt.
(l:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 25 av herr Carl Eric Ericsson och II: 26 av herr Hagberg i
Malmö har hemställts, »att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändringav
förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt att i 5 § fjärde stycket
omförmälda dröjsmålsrånta förklaras skola beräknas å allenast det
kupongskattebelopp, som, enligt vad från bolaget överlämnade uppgifter
från aktieägarna utvisa, samtidigt med dessa uppgifter bort överlämnas till
kupongskattekontoret, dock att sådan ränta skall utgå med minst 50 kronor,
samt att vederbörande utskott måtte låta utarbeta därför erforderlig författningstext».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framställda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 1: 25.
I 5 § första stycket K. F. den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt
stadgas, att styrelse för aktiebolag, som beslutat utdelning, skall inom trettio
dagar efter den, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, till kupongskattekontoret
dels avlämna bestyrkt avskrift av beslutet jämte till bolaget
då inkomna uppgifter om utdelning, dels ock inbetala kupongskatt som hänför
sig till uppgifter vid vilkas avgivande dylik skatt skolat innehållas.
Enligt andra stycket i samma paragraf skall styrelsen senast fyra månader
efter den dag, då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, till kupongskattekontoret
avlämna sådana uppgifter om aktieutdelning, vilka inkommit till
bolaget sedan uppgifter enligt första stycket avlämnades, samt inbetala kupongskatt
för dels den utdelning som avses i de dåmera avlämnade uppgifter
vid vilkas avgivande skatt skolat innehållas, dels den utdelning för vilken
behöriga uppgifter ännu ej redovisats.
Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget enligt
fjärde stycket i paragrafen till statsverket gälda ränta å det felande beloppet
efter nio för hundra om året från den dag det senast bort betalas tills
betalning sker.
Rörande tolkningen av bestämmelsen om skyldighet för bolag att gälda
dröjsmålsrånta har regeringsrätten den 22 maj 1947 meddelat ett utslag av
prejudicerande betydelse (R. Å. 1947 ref. 28). Omständigheterna i målet voro
i korthet följande. Vid bolagsstämma den 24 maj 1944 beslöt ett bolag att
1 Bihang till riksdagens protokoll I9i9. 7 samt. Nr HO.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
till aktieägarna utdela 180 000 kronor. Utdelningen, som blev tillgänglig för
lyftning samma dag, uppbars av aktieägarna omedelbart efter bolagsstämman.
Den 2 januari 1945 inkom bolaget till kupongskattekontoret med utdelningsuppgifter
utvisande att kupongskatt icke skolat utgå å någon del
av utdelningen. Enligt ovannämnda utslag förklarades bolaget pliktigt att
gälda dröjsmålsränta å ett kupongskattebelopp av 36 000 kronor (20 procent
å hela utdelningen 180 000 kr.) efter 9 procent om året räknat från fyramånadersfristens
utgång den 24 september 1944 till och med den 2 januari
1945 eller med 873 kronor.
Härigenom har sålunda i praxis fastslagits att dröjsmålsränta skall utgå
även i sådana fall, då utdelning, för vilken kupongskatt ej skolat innehållas,
lyfts före 4-månadersfristens utgång, och bolagets försummelse endast
består däri, att bolaget icke inom föreskriven tid till kupongskattekontoret
insänt utdelningsuppgifterna.
I de föreliggande motionerna ha motionärerna hänvisat till utgången i
nyssnämnda mål och i anslutning därtill anfört i huvudsak följande. Enligt
den tolkning av 5 § fjärde stycket förordningen om kupongskatt, som sålunda
enligt praxis blivit fastställd, kunde följaktligen ett bolag, vars styrelse
på grund av förbiseende underlåtit att inom fyra månader efter bolagsstämmans
beslut till kupongskattekontoret avlämna till bolaget inkomna
uppgifter om aktieutdelning, påföras dröjsmålsränta, beräknad å hela
det belopp uppgifterna avsåge, såväl då statsverket icke ägde någon fordran
å kupongskatt som då denna fordran understege det belopp, uppgifterna
avsåge. Den som felat allenast därutinnan, att han underlåtit att inom föreskriven
tid avlämna vederbörliga uppgifter, drabbades av samma kännbara
påföljd som den, vilken icke blott försummat uppgiftsskyldigheten utan
därjämte obehörigen innehållit statsverket tillkommande kupongskatt. Samma
påföljd inträdde vare sig statsverkets slutliga fordran å kupongskatt
avsåge hela den utdelning, för vilken uppgifter ej lämnats, eller allenast
en del därav. En räntepåföring enligt dessa grunder framstode såsom stötande
för rättskänslan och torde icke hava avsetts. Då bolaget icke obehörigen
innehållit någon kupongskatt utan den bristande redovisningen allenast
avsåge avlämnande av de från aktieägarna inkomna uppgifterna, kunde
det icke anses överensstämmande med allmänt vedertagna rättsgrundsatser
att påföra bolaget en å summan av dessa uppgifter belöpande dröjsmålsränta,
som i vissa fall uppgått till mycket avsevärda belopp. Och i de
fall, då kupongskatt till visst belopp obehörigen innehållits av bolaget, borde
dröjsmålsräntan självfallet beräknas allenast därå och icke på ett högre
belopp. Oftast torde den bristande redovisningen av uppgifterna bero på
förbiseende av någon tjänsteman hos bolaget. Med den synnerligen betungande
uppgiftsskyldighet i olika avseenden, som för närvarande belastade
näringslivet, vore det förklarligt, att ett dylikt förbiseende någon gång förekomme.
Underlåtenhet att inom föreskriven tid avlämna ifrågavarande
uppgifter syntes emellertid, lika väl som underlåtenhet att ställa sig andra
ordningsföreskrifter till efterrättelse, böra medföra någon påföljd för den
Bevillningsutskottets betänkande nr 20.
3
försumlige, men denna påföljd borde stå i rimlig proportion till försummelsens
svårhetsgrad, vilket enligt gällande bestämmelser icke vore fallet.
Enligt motionärernas mening syntes 5 § fjärde stycket i förevarande förordning
böra kompletteras med ett stadgande, att därest bolaget icke på
sätt i nämnda författningsrum föreskrivits inbetalat kupongskatt inom föreskriven
tid, men inom av kupongskattekontoret förelagd tid icke understigande
8 dagar efter det bolaget emottagit föreläggandet inkomme med
uppgifter om aktieutdelning, vid vilkas avgivande skatt ej skolat innehållas,
ränta skulle utgå å allenast det belopp, som enligt vad dessa uppgifter utvisade
skulle av bolaget hava inbetalats, dock med minst 50 kronor. Om
bolaget inom sist angivna tid styrkte, att skyldighet icke förelegat för bolaget
att inbetala kupongskatt, skulle räntan sålunda utgå med 50 kronor.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttrande över motionerna av kammarrätten. Därjämte har utskottet
under hand inhämtat yttrande från kupongskattenämnden.
Kammarrätten har framhållit bland annat, att för sådana utdelningar, å
vilka kupongskatt icke skolat utgå, häftade bolaget icke och komme icke
heller att häfta i någon skatteskuld till staten. Bolaget vore visserligen skyldigt
att, för den händelse fullständig redovisning icke avgivits inom föreskriven
tid, inbetala kupongskatt, som belöpte å icke redovisade utdelningar,
men därav följde ej att den sålunda inbetalta skatten slutgiltigt komme att
tillfalla staten. I enlighet med inom obligationsrätten gällande rättsgrundsatser
borde dröjsmålsränta utgå endast å belopp, som motsvarade kupongskatt
för utdelningar, för vilka skattskyldighet i sådant hänseende konstaterats
föreligga. Å eventuellt överstigande del av till staten inbetalt belopp
skulle, enligt kammarrättens uppfattning, icke av staten kunna framställas
berättigade anspråk på dröjsmålsränta. Om gällande bestämmelser angående
beräkning av dröjsmålsränta ändrades och ränta förklarades icke skola
utgå å kupongskatt, belöpande å sådana utdelningar, vid vilkas utbetalande
kupongskatt ej bort innehållas och för vilka uppgifter redovisades,
kunde emellertid under vissa antagna förhållanden inträffa, att bolag, vars
styrelse lojalt följt givna redovisningsföreskrifter, komme i ett sämre läge
än det bolag, vars styrelse underlåtit att redovisa inom den i 5 § andra
stycket föreskrivna tiden. Kammarrätten ansåge det icke vara tillfredsställande,
att det bolag, som försummade sin redovisningsplikt, skulle kunna
komma i ett bättre läge än det, som ordentligt fullgjorde sin skyldighet,
men kammarrätten ansåge sig å andra sidan höra framhålla det mindre
sannolika i att ett bolag läte en eventuell möjlighet till en räntevinst av antagligen
ringa storleksordning inverka på sitt handlingssätt i ifrågavarande
avseende. Med hänsyn till vad kammarrätten anfört beträffande dröjsmälsräntans
natur, funne kammarrätten del vara principiellt oriktigt, att
det i ett och samma författningsrum meddelades påföljdsföreskrifter och
föreskrifter angående utgivande av dröjsmålsränta. Däremot syntes intet
vara att erinra emot införandet av en bestämmelse att, därest styrelsen för
-
4
Iicirillningxntskottcts betänkande nr 2(1.
sunmiat alt inbetala kupongskatt inom tid, som angives i 5 § andra stycket,
bolaget hade att för det felande beloppet, till den del detsamma belöpte å
sådana utdelningar, vid vilkas utbetalande kupongskatt icke bort innehållas,
gälda en särskild avgift. Denna avgift kunde måhända uttagas i enlighet
med motionärernas förslag och sålunda beräknas efter nio procent om året
från den dag beloppet bort erläggas tills redovisning skett, dock med minst
50 kronor, men en bättre lösning syntes kammarrätten vara att, exempelvis
i 8 § förordningen om kupongskatt, stadga skyldighet att erlägga en särskild
avgift i huvudsaklig överensstämmelse med stadgandet i 62 § uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896). Enligt sistnämnda författningsrum
ålåge det skattskyldig, som försummat att inom vederbörlig
uppbördstermin inbetala därunder förfallen skatt, att vid sedermera inom
viss tid skedd inbetalning tillika gälda särskild avgift med belopp, som i
författningsrummet angåves.
Kammarrätten delade i princip motionärernas uppfattning om olämpligheten
av att hava en dröjsmålsränta av den karaktär, varom i förordningen
stadgades. Med hänsyn härtill hade kammarrätten intet att erinra emot,
att dröjsmålsränta förklarades skola utgå allenast i de fall, då skyldighet
att innehålla kupongskatt förelegat, samt i författningstexten infördes en
bestämmelse om påföljd för försummad inbetalning. Emellertid kunde enligt
kammarrättens mening ifrågasättas, huruvida, sedan innebörden av nu
ifrågavarande bestämmelse i 5 § i praxis fastslagits, man allenast på grund
av de principiella betänkligheter, som kunde resas mot dessa bestämmelsers
avfattning, borde vidtaga en omarbetning av författningstexten. En sådan
torde nämligen icke komma att medföra någon egentlig förändring i sak
utan allenast innebära att bestämmelsen om dröjsmålsränta uppdelades på
dels en föreskrift om dröjsmålsränta och dels en bestämmelse om den påföljd,
som skulle drabba det bolag, vars styrelse icke inom föreskriven tid
fullgjort sin uppgifts- eller betalningsskyldighet. De ekonomiska konsekvenserna
för bolagen torde bliva ungefär likartade i båda fallen.
Kupongskattenåmnden har uttalat att ur kontrollsynpunkt framstode det
som mycket betydelsefullt, att utdelningsuppgifterna i vederbörlig ordning
avlämnades till kupongskattekontoret. Uppgiftslämnandet hade i 5 § kupongskatteförordningen
utformats sålunda, att två redovisningar skulle avlämnas.
Den första, som skedde inom 30 dagar från det utdelningen bleve tillgänglig
för lyftning, avsåge av bolagen uppburen kupongskatt, varigenom
denna skatt snabbt tillfördes statsverket med åtföljande ränteförmån och
minskad förlustrisk. Den andra redovisningen, som skulle ske inom fyra månader
från samma tidpunkt, omfattade all utdelning. I den mån utdelningen
icke då uppburits erhölle staten likväl den beräknade skatten och tillgodogjorde
sig alltså ränta å dessa skattemedel, intill dess utdelningen lyftes och
skatten i förekommande fall restituerades. För att skyldighet att erlägga
påföljdsränta skulle inträda, måste det alltså föreligga två försummelser
från vederbörandes sida. Som viktigaste påtryckningsmedel för bolags redovisning
framstode bestämmelsen i 5 § 4 st. om ränta efter 9 % per år vid
Bevillningsutskottets betänkande nr Sfi.
försummelse att lämna redovisning. Räntan vore givetvis då schablonmässigt
beräknad. I fall då redovisningar lämnades för sent hade regelmässigt
en del utdelningar lyfts före 4-månadersperiodens utgång och en del
under tiden därefter. Räntan beräknades å kupongskatten för hela den oredovisade
utdelningen. En uppdelning efter den tid utdelningar lyfts skulle
vålla besvärligheter. Givetvis borde den som försummat sig och som disponerat
över medel, som skolat vara inlevererade, icke bli bättre ställd än den
som uppmärksamt fullgjort sina skyldigheter. I viss mån torde principiella
invändningar kunna resas mot att något som till väsentlig del utgjorde ett
slags straffavgift utformats som ränta, tillika beräknad på ett schablonmässigt
sätt. Skulle man icke uttaga en påfölj dsränta utan i stället böter
måste dessa graderas efter storleken av de belopp saken gällde samt efter
omständigheterna i övrigt, däribland ock den skada eller risk som uppstått
för det allmänna med hänsyn till tidsutdräkten. Någon stor skillnad i sak
torde då i allmänhet icke framkomma i jämförelse med påfölj dsränta. Utan
att vilja gå in på en detalj granskning av det i motionerna framförda förslaget.
ville kupongskattenämnden endast påpeka, att det föreslagna minimibötesstraffet
om 50 kr. uppenbarligen skulle drabba de mindre bolagen hårdast
medan det å andra sidan icke vore tillräckligt högt för att utgöra ett
verksamt påtryckningsmedel såvitt anginge de större bolagen. Av senast
tillgänglig statistik, gällande året 1947, framginge, att 945 bolag sagda år
påförts påföljdsränta med sammanlagt 24 017 kronor eller i medeltal 25
kronor 40 öre per bolag. Systemet syntes fungera på ett tillfredsställande
sätt. Med hänsyn till det anförda avstyrktes det i motionen framförda förslaget
om författningsändring.
På begäran av utskottet har knpongskattekontoret inkommit med en närmare
specifikation av de för året 1947 lämnade statistiska uppgifterna. Av
de 945 bolag, som nämnda år påförts dröjsmålsränta, hade sålunda 883 debiterats
ränta understigande 50 kronor och 62 ränta överstigande 50 kronor.
I 56 fall hade ränta överstigande 50 kronor påförts, där kupongskatt
egentligen ej skulle ha utgått. Av nedanstående tabell framgår med vilka
belopp (i kronor) ränta i dessa senare fall erlagts.
531: — |
128:10 |
140: _ |
76: 50 |
51: — |
93: — |
50: 40 |
244: 99 |
70: _ |
4 295: 50 |
70: 12 |
783: — |
52: 87 |
85:46 |
139: 75 |
179:22 |
100: 75 |
2 010: 93 |
119:70 |
68: 50 |
60: — |
174: 25 |
172: 20 |
310: 25 |
97: 92 |
270: _ |
120: — |
73: 50 |
95:04 |
103: 60 |
172:20 |
174: 26 |
230: 40 |
72: 76 |
82: 22 |
70: 40 |
140: — |
76: 20 |
605: 25 |
50: — |
1 312:50 |
156: 80 |
605: 25 |
319: 20 |
119: 70 |
180:_ |
78: — |
218: 75 |
105: — |
139: 75 |
232: 50 |
109: 61 |
94:- |
56:81 |
316: — |
547: 80 |
fi Bevillningsutskottets betänkande nv 26.
Utskottet. I 5 g förordningen om kupongskatt ha meddelats bestämmelser
angående bolagsstyrelses skyldighet att inbetala kupongskatt och avlämna
utdelningsuppgifter. Med hänsyn till angelägenheten av att bolagen så snart
som möjligt efter det utdelningen förfallit till betalning inkomma med redovisning
har redovisningsförfarandet uppdelats i två etapper. Den första
redovisningen skall äga rum inom trettio dagar efter den, då utdelningen
blivit tillgänglig för lyftning. Då skall bolagets styrelse till kupongskattekontoret
dels avlämna bestyrkt avskrift av beslutet om utdelningen jämte
till bolaget inkomna utdelningsuppgifter, dels ock inbetala kupongskatt, som
hänför sig till uppgifter vid vilkas avgivande dylik skatt skolat innehållas.
Den andra redovisningen skall ske senast fyra månader efter den dag, då
utdelningen blivit tillgänglig för lyftning. Inom denna fyramånadersfrist
skall styrelsen till kupongskattekontoret avlämna sådana utdelningsuppgifter,
vilka inkommit till bolaget sedan uppgifter första gången avlämnades.
Därjämte skall styrelsen inbetala kupongskatt för dels den utdelning, som
avses i de dåmera avlämnade uppgifter, vid vilkas avgivande skatt skolat
innehållas, dels den utdelning för vilken behöriga uppgifter ännu ej redovisats.
Inbetalar icke styrelsen kupongskatt inom föreskriven tid, skall bolaget
till statsverket gälda ränta å det felande beloppet efter nio för hundra
om året från den dag det senast bort betalas tills betalning sker.
Skyldighet att gälda dröjsmålsränta inträder alltså för bolag, som vid
envar av de båda tidsfristernas utlöpande underlåter att till kupongskattekontoret
redovisa den kupongskatt, som vid detta tillfälle varit innehållen.
Samma påföljd drabbar emellertid även det bolag, som vid utgången av
fyramånadersfristen icke till kupongskattekontoret redovisar kupongskatt
belöpande på utdelning, för vilken behöriga uppgifter icke avlämnats. Enligt
utslag av regeringsrätten inträder i dylika fall skyldighet att gälda dröjsmålsränta,
även om sedermera avlämnas uppgifter utvisande att kupongskatt
icke skolat innehållas; och detta även om utdelningen lyfts före fyramånadersfristens
utgång och bolaget sålunda icke obehörigen förfogat över
några medel, som skolat inlevereras till statsverket.
I de föreliggande motionerna har bl. a. framhållits att i sådana fall, då
ett bolag icke obehörigen innehållit någon kupongskatt utan den bristande
redovisningen allenast avsåge avlämnande av de från aktieägarna inkomna
uppgifterna, kunde det icke anses överensstämmande med allmänt vedertagna
rättsgrundsatser att påföra bolaget en å summan av dessa uppgifter
belöpande dröjsmålsränta. Och i de fall, då kupongskatt till visst belopp obehörigen
innehållits av bolaget, borde dröjsmålsräntan beräknas allenast
därå och icke på ett högre belopp. Påföljden för underlåtenhet att inom
föreskriven tid avlämna utdelningsuppgifter borde enligt motionärernas mening
icke vara hårdare än som för vinnande av effektiv kontroll kunde
anses erforderlig. I enlighet därmed har i motionerna hemställts om sådan
ändring av 5 § kupongskatteförordningen att dröjsmålsränta förklarades
skola beräknas allenast å det kupongskattebelopp, som, enligt vad från bolaget
överlämnade utdelningsuppgifter utvisade, skulle av bolaget ha inbetalts,
dock med minst 50 kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
7
Över motionerna har utskottet inhämtat yttrande från kammarrätten och
kupongskattenäinnden. Kammarrätten har förklarat sig i princip dela motionärernas
uppfattning om olämpligheten av att ha en dröjsmålsränta av
den karaktär, varom i kupongskatteförordningen stadgades. Med hänsyn
därtill hade kammarrätten intet att erinra emot, att dröjsmålsränta förklarades
skola utgå allenast i de fall, då skyldighet att innehålla kupongskatt
förelegat. Emellertid har kammarrätten samtidigt förordat införandet
av en särskild straffavgift att utgå i sådana fall, där dröjsmålsränta nu
skall utgå oaktat någon skyldighet att innehålla kupongskatt icke förelegat.
Med hänsyn till att en lösning av det föreliggande problemet efter
dessa linjer icke skulle komma att medföra någon egentlig förändring i sak
utan allenast innebära att bestämmelsen om dröjsmålsränta uppdelades på
dels en föreskrift om dröjsmålsränta och dels en bestämmelse om den påföljd,
som skulle drabba det bolag, vars styrelse icke inom föreskriven tid
fullgjort sin uppgifts- eller betalningsskyldighet har kammarrätten ifrågasatt
om man allenast på grund av de principiella betänkligheter, som kunde
resas mot de nuvarande bestämmelserna, borde vidtaga en omarbetning av
författningstexten. Kupongskattenäinnden har för sin del avstyrkt det i
motionerna framförda förslaget till författningsändring och därvid bland
annat anfört att ett bolag, som försummat sig och som disponerat över medel,
som skolat vara inlevererade till statsverket, givetvis icke borde bliva
bättre ställt än det bolag, som uppmärksamt fullgjort sina skyldigheter.
Vidare har nämnden framhållit att om man icke skulle uttaga en påföljdsränta
utan i stället böter måste dessa graderas efter storleken av de belopp
saken gällde samt efter omständigheterna i övrigt, däribland också den
skada eller risk som uppstått för det allmänna med hänsyn till lidsuldräkten.
Beträffande det av motionärerna föreslagna minimibötesstraffet om
50 kronor har nämnden påpekat, att detta skulle drabba de mindre bolagen
hårdast medan det å andra sidan icke vore tillräckligt högt för att utgöra
ett verksamt påtryckningsmedel såvitt anginge de större bolagen.
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att ett bolag, som törsummat
att inom föreskriven tid inleverera av bolaget innehållen kupongskatt,
skall gälda särskild dröjsmålsränta beräknad efter nio procent om året å
det felande beloppet. Någon ändring härutinnan bar icke ifrågasatts av
motionärerna. Däremot ha i motionerna framställts erinringar mot att
bestämmelserna om dröjsmålsränta ansetts tillämpliga även om bolaget
med vederbörliga utdelningsuppgifter kunnat visa att någon kupongskatt
icke skolat av bolaget innehållas. Man har förmenat att bolaget i sådana
fall, åtminstone där räntan uppgått till mera avsevärt belopp, drabbats av
en påföljd, som icke stode i rimlig proportion till svårhetsgraden av den förseelse,
som bolaget genom sin försummelse att i rätt tid insända utdelningsuppgifter
gjort sig skyldig till.
Enligt utskottets uppfattning torde det sakligt sett föreligga en skillnad
mellan å ena sidan sådana fall, där utdelning lyfts före fyramånadersfrislens
utgång, och å andra sidan där detta icke skett. I det senare fallet bar
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
statsverket rätt att få disponera över den beräknade skatten och tillgodogöra
sig ränta å dessa medel intill dess utdelningen lyfts och det sålunda
blir definitivt fastställt om kupongskatt skall erläggas eller ej. Har bolaget
underlåtit att inbetala den å icke lyftad utdelning beräknade skatten bör
bolaget vara skyldigt att betala dröjsmålsränta även om bolaget sedermera
inkommer med utdelningsuppgifter utvisande att utdelningen utbetalts till
skattskyldig, som icke varit skyldig erlägga kupongskatt. Utskottet kan
alltså för dessa fall icke tillstyrka att ändring göres i de nuvarande bestämmelserna.
Annorlunda torde det förhålla sig, när utdelning lyfts före fyramånadersfristens
utgång, men bolaget försummat insända utdelningsuppgifter. Här
har ju bolaget icke förfogat över medel, som rätteligen bort vara inlevererade
till statsverket. Bolagets försummelse består sålunda endast däri, att
bolaget icke inom rätt tid redovisat inkomna utdelningsuppgifter. Det synes
utskottet rimligt, att man för dessa fall överväger ändrade påföljdsregler.
Att på sätt kammarrätten föreslagit införa en särskild straffavgift i huvudsaklig
överensstämmelse med stadgandena i uppbördsförordningen torde
icke böra ifrågakoinma. En på dylikt sätt anordnad avgift, vilken utgår
oberoende av dröjsmålets längd, torde nämligen i många fall komma att
medföra en strängare påföljd än vad som nu gäller. En lämpligare lösning
synes utskottet vara att införa en spärr, som förhindrar att dröjsmålsräntan
kommer att utgå med belopp, som måste framstå såsom uppenbart obilliga.
Med ledning av de statistiska uppgifter, som utskottet införskaffat rörande
storleken av de räntebelopp som påförts under år 1947, anser utskottet
att en lämplig avvägning erhålles om dröjsmålsräntan för nu berörda
fall maximeras till 100 kronor. I sitt över motionerna avgivna yttrande har
kupongskattenämnden bland annat påpekat att det av motionärerna föreslagna
minimibeloppet av 50 kronor uppenbarligen skulle drabba de mindre
bolagen hårdast. Nämnden åsyftar tydligen med detta uttalande de fall,
där räntan enligt nu gällande bestämmelser icke skulle uppgå till detta
minimibelopp. Genom att räntan i stället förklaras skola utgå med högst
ett visst belopp bortfaller den gjorda invändningen.
Den av utskottet här ovan förordade regeln om maximering i vissa fall
av dröjsmålsränta enligt kupongskatteförordningen torde böra införas som
en andra punkt i 5 § fjärde stycket nämnda förordning. I samband därmed
torde ett förtydligande tillägg böra göras till första punkten i berörda
stycke. För närvarande stadgas däri, att dröjsmålsränta skall utgå å det felande
beloppet efter nio för hundra om året från den dag det senast bort
betalas »tills betalning sker». Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen
utgår emellertid ränta i vissa fall där någon betalning av kupongskatt
icke äger rum. Enligt det tidigare omnämnda regeringsrättsutslaget
skall i dylikt fall den dag, då utdelningsuppgifterna inkomma till kupongskattekontoret,
anses såsom slutdag för ränteberäkningen. Utskottet föreslår
att en uttrycklig bestämmelse härom intages i författningen.
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
9
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:25 av herr Carl Eric Ericsson och 11:26 av herr
Hagberg i Malmö angående beräkningen av dröjsmålsränta
enligt förordningen om kupongskatt, antaga följande under
rubriken -»Föreslagen lydelse» upptagna
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 5 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt.
Härigenom förordnas, att 5 § förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
Nuvarande lydelse:
5 §•
Styrelse för---skolat inne
hållas.
Senast fyra---är felaktig.
Där det--— stadgade ålig
ganden.
Inbetalar icke styrelsen kupongskatt
inom föreskriven tid, skall bolaget
till statsverket gälda ränta å det
felande beloppet efter nio för hundra
om året från den dag det senast bort
betalas tills betalning sker.
Har viss — -—- — om utdelningen.
Har aktiebolag — — — till kupongskattekontoret.
Föreslagen lydelse:
5 §•
Styrelse för —--skolat inne
hållas.
Senast fyra —--är felaktig.
Där det--- — stadgade ålig
ganden.
Inbetalar icke styrelsen kupongskatt
inom föreskriven tid, skall bolaget
till statsverket gälda ränta å det
felande beloppet efter nio för hundra
om året från den dag det senast bort
betalas tills betalning sker eller behöriga
uppgifter om aktieutdelningar,
för vilka skatt icke skolat innehållas,
avlämnas till kupongskattekontoret.
Vad angår kupongskatt å
utdelningar, vilka lyfts före utgången
av den i andra stycket angivna tiden
och vid vilkas utbetalande sådan
skatt ej skolat innehållas, skall dock
dylik ränta utgå med högst 100 kronor.
Har viss---om utdelningen.
Har aktiebolag — — — till kupongskattekontoret.
2 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 7 samt. Nr 26.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 26.
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 1949 och skall äga tillämpning
å aktieutdelning, som blivit tillgänglig för lyftning nämnda dag eller
senare.
Stockholm den 5 april 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,
Franzon, Falk, Wehtje, Rosander, Sjö och Niklasson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Sandberg, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp, Olofsson, Sjölin, Ohlsson
i Kastlösa, Andersson i Dunker och Bladh.
Stockholm 1949. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
491227