Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
1
Nr 18.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående det gällande skattesystemets verkningar i
vissa avseenden, m. m.
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 12 av herr Domö m. fl. och II: 10 av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
antaga
1) följande
FÖRSLAG TILL
förordning om upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juli 1947 (nr 581) om
kvarlåtenskapsskatt skall upphöra att gälla med utgången av juni månad
år 1949.
2) följande
FÖRSLAG TILL
förordning angående restitution av kvarlåtenskapsskatt m. m. i samband med
upphävande av förordningen den 26 juli 1947 (nr 581)
om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Skattskyldig, som erlagt kvarlåtenskapsskatt, äger efter därom gjord
ansökan erhålla restitution med belopp motsvarande skillnaden mellan å
ena sidan summan av den crlagda kvarlatenskapsskatten och den skatt,
som utgått enligt förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt (arvsskatteförordningen), samt å andra sidan den skatt som
skulle hava erlagts enligt arvsskatteförordningen i dess lydelse före den
1 januari 1948.
1 —Bibang till riksdagens protokoll 1949. 7 samt. Nr 18.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
2 §.
Har kvarlåtenskapsskatt blivit av beskattningsmyndighet fastställd men
icke erlagd före den 1 juli 1949, skall skyldighet att erlägga sålunda fastställd
skatt icke vidare föreligga.
I fall som i första stycket sägs skall skatt enligt arvsskatteförordningen
beräknas på sätt stadgats i nämnda förordning i dess lydelse före den
1 januari 1948.
3 .§•
Har skattskyldighet till kvarlåtenskapsskatt inträtt före den 1 juli 1949
men har skatten icke blivit av beskattningsmyndighet fastställd före denna
dag, skall dylikt fastställande icke äga rum.
4 §.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.
3) följande
FÖRSLAG TILL
förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas, att 11 § 1 inom., 16 §, 19 § 1 mom. samt 32, 52
och 59 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 §•
1 mom. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag
och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan
kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 § 1 mom. 2); dock skall, där i skatteärendet
föreligger arvskifte, den däri gjorda fördelningen efter vad i 16 §
stadgas lända till efterrättelse.
Behållningen beräknas — — — av denna.
16 §.
Föreligger i---angiven grund.
Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares
sålunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som
återstår av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och
27 §§ stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt
15 § skattefria andel, dels legat, dels i 11 § 2 mom. omförmäld skattelotl
och dels värdet av jämlikt 6 och 7 §§ först framdeles beskattningsbar egendom,
skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, varmed deras sam
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. ii
manlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning,
uppdelats i lotterna i förhållande till deras storlek.
Skifteshandling skall---hos beskattningsmyndighet.
19 §.
1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet
är att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas
med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne,
under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet
eller inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava
erlagts för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna
tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall sammanläggas
med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som
skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.
Lott, för---stadgade grunderna.
32 §.
Har efter —--av 19 §;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon
lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning
ske med sålunda felande belopp.
52 §.
Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 § anstånd
medgivits, erläggas inom tre veckor efter det beskattningsmyndigheten meddelat
beslut om skattens fastställande.
Har jämlikt —■ ■— — krontal bortfaller.
Skatten jämte — ---- angående testamentsbevakning.
Den som---skattens fastställande.
Har jämlikt —--- utlämnad bouppteckning.
59 §.
Har efter---deklarationen avgivits;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig
haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd
skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om — — — i skatteärendet.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.»
2) de likalydande motionerna I: 13 av herr Domö in. fl. och 11: 11 av herr
andre vice talmannen Skoglund in. fl., vari hemställts, att riksdagen ville
i .skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning rörande det gällande
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
skattesystemets verkningar i de avseenden som i motionerna berörts måtte
skyndsamt igångsättas ävensom att utredningens resultat och de förslag,
som av utredningen föranledas, måtte föreläggas riksdagen;
3) de likalydande motionerna I: 101 av herr Heiding in. fl. och II: 116
av herr Norup m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att
lagen om kvarlåtenskapsskatt skall upphöra att gälla senast den 1 juli
1949 samt att redan debiterad men ej erlagd skatt inte skall uttagas»;
4) de likalydande motionerna I: 149 av herr Carl Eric Ericsson in. fl.
och II: 186 av herr Werner in. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring i förordningen om statlig inkomstskatt
den 26 juli 1947, att skattskyldig vid taxeringen till statlig inkomstskatt berättigas
åtnjuta avdrag för honom påförd förmögenhetsskatt, samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta de härav föranledda ändringarna i
förordningen om statlig inkomstskatt»;
5) de likalydande motionerna I: 215 av herr Bergvall m. fl. och II: 269
av herr förste vice talmannen Carlström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t dels uttala att den offentliga hushållningen
under de närmaste åren bör utmärkas av en strävan att åstadkomma
en allmän sänkning av skattetrycket för alla grupper av skattebetalare
men utan sådana åtgärder att den under senare år uppnådda
socialpolitiska standarden beskäres, dels anhålla om en skyndsam utredning
rörande olika skatters och skattekombinationers verkningar på de
viktigaste slagen av produktiva insatser och därmed på nationalinkomstens
utveckling samt rörande möjligheterna att genom en reduktion och omläggning
av beskattningen åstadkomma sådana nationalekonomiskt gynnsamma
verkningar, som steg för steg kunna möjliggöra en fortsatt sänkning
av skattetrycket»; samt
6) de likalydande motionerna I: 216 av herr Bergvall m. fl. och II: 270
av herr förste vice talmannen Carlström in. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning om en moderat
höjning av arvslottsbeskattningen samt framläggande för riksdagen av
dels de förslag, vartill utredningen kan föranleda, och dels i samband därmed
förslag om kvarlåtenskapsskattens avskaffande».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna I: 12, I: 13 och I: 101 samt II: 186, II: 269
och II: 270.
De nu ifrågavarande motionerna gälla således två spörsmål, nämligen
dels frågan om det nu gällande skattesystemets verkningar dels ock frågan
om avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och vad därmed sammanhänger.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
5
Frågan om det nu gällande skattesystemets
verkningar.
Den av 1947 års riksdag beslutade omläggningen av den direkta statsbeskattningen
innebar bl. a. följande. Med avseende å skattesystemets konstruktion
skedde den ändringen, att den dittills gällande kombinerade inkomst-
och förmögenhetsbeskattningen särskildes i två från varandra helt
fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Genom antagandet
av förordningarna om statlig inkomstskatt och om statlig förmögenhetsskatt
upphävdes förordningarna om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
samt om särskild skatt å förmögenhet, varjämte den under
de senare åren uttagna värnskatten, som inarbetats i de nya skatteskalorna,
avskaffades.
Inkomstbeskattningen av fysiska personer sker enligt det nya skattesystemet
liksom enligt det förutvarande efter en progressiv skala. Medan
skatten enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt bestod
av en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt, är den statliga inkomstskatten
i sin helhet rörlig, dock med en begränsning av rörligheten
så till vida att skatten icke i något inkomstskikt må överstiga 70 procent
av inkomsten i detta skikt.
Den statliga inkomstskatten för juridiska personer utformades såsom
en fast, proportionell skatt med för olika slag av juridiska personer bestämda
procentsatser. I jämförelse med tidigare skattesatser, med hänsyn
jämväl tagen till värnskatten, inneburo de nya en höjning för bi. a. svenska
aktiebolag från 32 till 40 procent av den beskattningsbara inkomsten.
För svenska ekonomiska föreningar och vissa andra juridiska personer bibehölls
däremot skattesatsen vid tidigare gällande 32 procent.
Beträffande förmögenhetsbeskattningen enligt det nya skattesystemet
gäller att fysisk person är befriad från skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt,
i den mån den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger
30 000 kronor. Skatteskalan för förmögenheter över nämnda belopp utformades
såsom en fast, progressiv skiktskala med skattesatser från 6 till 18
promille. Liksom tidigare finnes en särskild reduktionsregel för de fall,
då inkomsten är låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten.
Denna regel innebär, att, därest för fysisk person eller oskift dödsbo den
skattepliktiga förmögenheten överstiger 30 gånger den till statlig inkomstskatt
fastställda sammanräknade nettoinkomsten, den beskattningsbara förmögenheten
skall utgöra ett belopp, motsvarande 30 gånger den sammanräknade
nettoinkomsten, dock lägst 50 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Av de juridiska personer, som varit underkastade förmögenhetsskatt
genom den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten, undantogos
från skattskyldighet ekonomiska föreningar. Förmögenhetsskatten för
juridiska personer gjordes proportionell och bestämdes till 1,5 promille av
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
den beskattningsbara förmögenheten om och i den mån densamma överstiger
5 000 kronor.
Två förordningar om begränsning i vissa fall av skatt antogos, av vilka
den ena enbart hänför sig till på grund av 1948 års taxering utgående
skatter, under det att den andra gäller tills vidare från och med den 1
januari 1949. Enligt den senare förordningen äger fysisk person eller
oskift dödsbo erhålla avkortning eller restitution av skatt med det belopp,
varmed den skattskyldige på grund av taxering för visst taxeringsår påförd
statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt samt allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt överstiga 80 procent av
den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten ökad med vid taxeringen medgivet avdrag för allmänna
skatter, dock att avkortningen och restitutionen sammanlagt icke må överstiga
den statliga inkomstskatten.
Vid 1948 års riksdag väcktes de likalydande motionerna I: 116 (av herr
Domö m. fl.) och II: 195 (av herr Falla m. fl.), vari hemställdes, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning rörande
det gällande skattesystemets verkningar i de avseenden som i motionerna
berörts måtte skyndsamt igångsättas ävensom att utredningens resultat
och de förslag, som av utredningen föranleddes, måtte föreläggas riksdagen.
1948 års riksdag lämnade på hemställan av samma års bevillningsutskott
motionerna utan åtgärd. Utskottet anförde därvid i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 36 följande:
Det nu gällande systemet för den statliga beskattningen av inkomst och
förmögenhet antogs av föregående års riksdag och trädde i tillämpning
från och med innevarande års ingång. Detta system innebär i åtskilliga
hänseenden betydelsefulla förändringar i jämförelse med det förutvarande
skattesystemet. Utskottet vill icke bestrida, att med hänsyn härtill en
närmare belysning av det nya skattesystemets verkningar för vårt ekonomiska
liv skulle kunna anses önskvärd. Nu förefintliga möjligheter till
ett bedömande av dessa verkningar äro nämligen icke stora. Om det låter
sig göra att genom en utredning vinna ökad kunskap härutinnan, skulle
detta uppenbarligen vara av stort intresse. I den mån med motionerna kan
ha åsyftats att erhålla ett förutsättningslöst klarläggande av det nya skattesystemets
verkningar, finner utskottet alltså i och för sig intet att erinra
mot denna tanke.
Utskottet har så mycket mindre anledning att ställa sig avvisande mot
tanken på en utredning med här angivet syfte som redan av 1947 års bevillningsutskott
vid skattefrågans behandling uttalades tveksamhet på vissa
punkter, ehuru skälen för ett genomförande av lagstiftningen även i dessa
delar dock ansågos väga tyngre. Nämnda utskott, som verkställde undersökningar
rörande bl. a. den skärpta förmögenhetsbeskattningens inverkan på
marginalskattens storlek, yttrade i detta hänseende i sitt betänkande nr 50,
att den omständigheten att höga marginalskattesatser kunde uppkomma
vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet givetvis vore en olägenhet.
Utskottet fann också olikheten i skattesats vid inkomstbeskatt
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 7
ningen för å ena sidan aktiebolagen och å andra sidan de ekonomiska föreningarna
kunna innebära en viss risk för att skattesynpunkter kunde bliva
avgörande vid valet av företagsform. Då utskottet kan instämma i vad
1947 års bevillningsutskott sålunda anfört, anser utskottet det vara av
värde, om verkningarna av de nya reglerna i dessa avseenden kunde bliva
närmare klarlagda. En sådan undersökning, vilken bör ske efter objektiva
grunder, kan måhända även på andra punkter vara motiverad. Vid undersökningen
synes därjämte böra tillses, att den ifrågavarande lagstiftningen
icke blivit utformad på sådant sätt, att densamma kan utnyttjas för vinnande
av en obehörig skattelindring, samt att eventuellt förekommande
bristfälligheter i lagstiftningen av denna art i möjligaste män bliva rättade.
Genom eu utredning i ovan angivna hänseenden skulle skapas bättre
möjligheter för ett bedömande, huruvida — med beaktande av alla på frågan
inverkande faktorer — skäl kunna anses föreligga till ändring av förevarande
lagstiftning. Av stor betydelse skulle enligt utskottets mening även
vara, att genom denna utredning kunde erhållas ett ytterligare klarläggande
av skattesystemets verkningar i olika avseenden.
Den frågan inåstc naturligtvis ställas, på vad sätt en sådan utredning skall
ske. Det gäller här i första hand icke en skatteteknisk undersökning utan en
undersökning av allmänt ekonomisk natur. Motionärerna ha icke anvisat
någon väg för den av dem föreslagna utredningen, och utskottet är ej heller
berett att" framlägga några riktlinjer i detta hänseende. En sak torde dock i
detta sammanhang få anses uppenbar. Vill man åstadkomma en utredning
efter objektiva grunder — och således ej endast att vissa härför anlitade
experter skola uttala prognoser eller omdömen om skattesystemets verkningar
— lärer det vara ofrånkomligt, att skattesystemet först under någon
tid måste ha varit i verksamhet. Det bör för övrigt i detta sammanhang icke
förbises, att på grund av de nuvarande inom produktionen rådande onormala
förhållandena med brist på bl. a. råvaror, elektrisk kraft och bränsle en nu
gjord undersökning rörande det nya skattesystemets verkningar med avseende
å produktionen skulle kunna giva ett missvisande resultat.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser sig utskottet — trots sin
principiella anslutning till tanken på en utredning i detta ämne vid lämplig
tidpunkt - icke kunna tillstyrka bifall till de föreliggande motionerna.
Vid utskottets betänkande fanns fogad en reservation av fyra ledamöter,
vilka ansågo att utskottet bort förorda bifall till de väckta motionerna.
Samma fråga har upptagits till behandling i flera av de nu föreliggande
motionerna. Sålunda har i de likalydande motionerna I: 13 (av herr Domö
m. fl.) och II: It (av herr andre vice talmannen Skoglund m. fl.) erinrats
om de vid 1948 års riksdag väckta motionerna och vad samma års bevillningsutskott
anfört i sitt över motionerna avgivna betänkande. Vidare har
erinrats om det mycket starka motstånd, som vid den av 1947 ars riksdag
genomförda omläggningen av den direkta statsbeskattningen rests av en
betydande minoritet inom riksdagen. De farhågor, som då uttalades för
att skatteskärpningarna skulle drabba den produktiva företagsamheten på
ett menligt sätt och komma att motverka utvecklingen av det riskvilliga
och i produktionens tjänst arbetande kapitalet hade icke visat sig oberätti
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
gade. Ej heller hade farhågorna för en ogynnsam ekonomisk utveckling
skingrats efter genomförandet av 1947 års skatteförslag utan efter hand
blivit allt starkare. Motionärernas betänkligheter grundade sig bl. a. på
vissa av dem företagna utredningar rörande de gällande skatternas tyngd
och verkningar, vilka utredningar belysts i en bilaga, till de ovannämnda
motionerna vid 1948 års riksdag, samt på den ekonomiska kris, i vilken
vårt land befunne sig. I direktiven för 1944 års allmänna skattekommitté
hade framhållits bl. a., att det borde utredas, hur utvecklingen av olika
utgiftsposter på budgeten genom sina direkta och indirekta återverkningar
på inkomstbildningen modifierat den direkta effekten av beskattningen,
hur det förhölle sig med företagsbeskattningens incidens och skattepolitikens
indirekta verkningar bl. a. genom förmedling av förändringar i sparande
och kapitalbildning, hur marginalskatten verkade vid skilda inkomsttyper
in. m. Särskild uppmärksamhet borde enligt direktiven ägnas beskattningen
av riskbärande inkomster och riskbärande kapital. Några sådana
undersökningar hade ännu icke kommit till stånd.
Enligt motionärernas uppfattning borde en utredning rörande skattesystemets
verkningar omfatta bl. a. de i nämnda direktiv angivna frågorna.
Då förmögenhetsskatten uttoges efter så höga skattesatser som de gällande,
vore det av mycket stor betydelse att skattens underlag bleve bestämt på
ett riktigt sätt. Härvidlag kunde hänvisas till 1936 års bevillningsutskotts betänkande
nr 46, vari utskottet uttalat bl. a., att det vid en eventuell skärpning
av förmögenhetsskatten bleve nödvändigt att taga under omprövning,
huruvida icke gällande bestämmelser om beräkning av den skattepliktiga
förmögenheten borde göras till föremål för revision. Förmögenhetsskattens
utformning aktualiserade även frågan om vilka inkomst- och förmögenhetsgrupper,
som framför allt bidroge till nybildningen av kapital. Det vore
även angeläget, att utredningen upptoge frågan om ett återförande av
skattesatsen för aktiebolagen till sådan nivå, att likställighet i beskattningshänseende
ernåddes mellan aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna.
Svårigheterna att öka produktionen och sparandet syntes motionärerna
till mycket stor del vara att tillskriva den oerhört hårda beskattningen för
såväl företag som enskilda. »Skattetänkandet» — särskilt med hänsyftning
på marginalskatten — hade numera spritt sig till snart sagt alla kretsar i
vårt land. Därtill hade framför allt det nya s. k. källskattesystemet bidragit.
En väsentlig lindring i beskattningen syntes därför från samhällsekonomisk
synpunkt framstå som i hög grad motiverad. Enligt motionärernas mening
skulle en sådan lindring icke behöva leda till någon minskning i skatteintäkterna,
eftersom produktionen otvivelaktigt skulle stiga och därmed även
skatteunderlaget.
För att belysa den skatteskärpning, som från år 1932 till år 1948 inträtt
för praktiskt taget alla kategorier skattskyldiga, hade motionärerna före
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. »
tagit en utredning, vars resultat redovisades i vid motionerna fogade tabeller.
I de likalydande motionerna I: 215 (av herr Bergvall in. fl.) och II: 269
(av herr förste vice talmannen Carlström in. fl.) har framhållits, att höjningen
av skattetrycket i främsta rummet sammanhängde med den omfattande
utvidgningen av den allmänna sektorn i samhällslivet. Skäipningen
av beskattningen av medelstora och större inkomster, förmögenheter
och arv vore i första hand uttryck för en önskan att taga hänsyn till skattebetalarnas
olika bärkraft. I ett samhälle, som sökte med socialpolitiska
åtgärder förbättra de ekonomiskt svagaste gruppernas inkomstläge, kunde
detta motiv emellertid ej skiljas från en önskan att åstadkomma en mindre
ojämnhet i inkomstfördelningen än den som utmärkte samhällslivet för
några årtionden sedan. För den socialliberala åskådning, som motionärerna
företrädde, stode dessa strävanden att steg för steg åstadkomma en
omdaning av samhällslivet från de former detta hade i början av innevarande
århundrade till ur social synpunkt mera tillfredsställande förhållanden
som alltigenom berättigade. Den frågan uppkomme emellertid, hur
långt det vore möjligt att gå i fråga om det allmänna skattetrycket och
beskattningen av inkomster och förmögenheter av vissa slag utan att veikningarna
därav på produktion och sparande bleve sådana, att resultatet in
allmänna synpunkter icke kunde anses försvarligt. Just för dem som önskade
en så fast förankring hos folket som möjligt av samhällets sociala
omvårdnad framstode det som önskvärt, att beskattningen icke dreves så
långt att en känsla av avoghet mot de sociala och övriga offentliga utgifterna
växte fram. Även ur inkomstfördelningssynpunkt funnes det uppenbarligen
gränser för beskattningen, som icke borde överskridas. En beskattning,
som minskade inkomster och sparande hos de mera välsituerade
men åstadkomme sådana verkningar på näringslivet, att de breda lagren
icke finge sitt läge förbättrat utan tvärtom på lång sikt försämrat, kunde
ej anses motiverad med hänsyn till önskemålet om en jämnare inkomstfördelning.
Det förhölle sig icke på det sättet, att oberoende av skattepolitiken
en viss kaka funnes att dela och att denna kakas storlek icke påverkades
av de skattepolitiska fördelningsåtgärderna. Tvärtom vore det uppenbart,
att en oklok skattepolitik kunde åstadkomma menliga verkningar på produktionen
och sålunda leda till att en mindre kaka stode till förfogande
i framtiden än eljest skulle varit fallet.
Den uppfattningen hade på senaste tiden vunnit alltmera spridning i
vårt land, att det nuvarande skattetrycket såväl på de breda lagren som pa
de mera välsituerade folkgrupperna vore ur här anförda synpunkter alltför
hårt. Man syntes ha anledning räkna med att även personer med ungefär
samma inkomstställning som den för industriarbetare vanliga ej sällan
påverkades av den s. k. marginalskatten, så att de bleve obenägna for
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
ökade ansträngningar. Alldeles på samma sätt syntes det förhålla sig med
en hel del människor inom de s. k. fria yrkena med högre utbildning. Sannolikt
gjorde sig denna tendens i någon män gällande inom alla folkgrupper.
Liksom beträffande arbetsprestationerna förefölle det sannolikt, att nuvarande
skattesystem verkade i icke ringa grad återhållande på den viktiga
ekonomiska prestation, som det enskilda sparandet utgjorde. Det hade
även påpekats och förmodligen med rätta, att den nuvarande företagsbeskattningen
i någon mån avtrubbade känslan för nödvändigheten av den
största ekonomisering i fråga om reparationer, representation o. dvl.
Det rådande skattetryckets tillbakahållande inflytande på de produktiva
insatserna vore i nuvarande ekonomiska läge en ytterst allvarlig sak.
Motionärerna vore övertygade om att en höjd produktivitet och ett ökat
enskilt sparande vore mycket viktiga förutsättningar för att det svenska
folkhushållet skulle kunna frigöra sig från nuvarande kristillstånd. Endast
därigenom syntes en mera naturlig, mindre restriktionsbetonad balans
än den regeringen i första rummet inriktade sin politik på att uppnå kunna
åstadkommas. Motionärerna ansåge därför angeläget, att man snarast genomförde
en allmän sänkning särskilt av inkomstbeskattningen, så att alla
skattebetalare gåves en känsla av att statsmakterna allvarligt strävade efter
att steg för steg lätta skattebördan. Om ej helt oförutsedda händelser inträffade,
borde en sänkning av inkomstbeskattningen kunna beslutas av
årets riksdag att gälla från och med år 1950. Motionärerna avsåge att, när
riksdagen hade att behandla frågan om skattesatsens höjd, framlägga förslag
om en sådan sänkning av densamma. Det kunde då endast bliva fråga
om en preliminär skattereduktion av ej alltför genomgripande slag. Frågan
hur skattesatserna borde avvägas och olika slag av skatter kombineras
borde enligt motionärernas mening upptagas till en närmare och noggrann
utredning med särskild hänsyn till skattepolitikens verkan på de produktiva
insatserna, sådan den framträdde i ljuset av hittillsvarande erfarenheter.
Motionärerna ville bestämt understryka, att de icke förordade någon
allmän utredning av skattesystemets verkningar i alla tänkbara avseenden.
För att ett någorlunda snabbt resultat skulle vinnas gällde det tvärtom
att inrikta utredningen på sådana speciella punkter, där man kunde ha
anledning att vänta praktiska resultat. Till viss del torde det vara lämpligt,
att utredningen lades i händerna på opolitiska experter. Detta vore t. ex.
lämpligt vid utredningen av den viktiga frågan, vilken roll olika slag av
ekonomiska stimulanser spelade för olika slag av människor och företag
med hänsyn till deras villighet att prestera arbete, initiativ och sparande.
Särskild uppmärksamhet borde ägnas frågan om eventuella skattelättnader
för att uppmuntra till sparande.
Utredningen borde leda fram till bestämt utformade riktlinjer för en
Bevillningsutskottets betänkande nr 18. 11
successiv reduktion av skattetrycket. Eu sänkning av den socialpolitiska
standard, som uppnåtts under efterkrigstiden, finge emellertid ej ske, och
en del viktiga behov, t. ex. på undervisningens område, måste tillgodoses.
Frågan bleve då, hur täckning skulle kunna vinnas för de erforderliga statsutgifterna,
eftersom de gynnsamma verkningarna på näringslivet av en
skattesänkning till en del framträdde först så småningom.
Vid övervägande av detta spörsmål borde beaktas, att den normalt skeende
stegringen av produktionen, som naturligtvis kunde avbrytas av krig
och andra olyckor, sannolikt komme att medföra en låt vara ojämnt förlöpande
stegring av nationalinkomsten. Därmed följde i och för sig en tendens
till stegrade skatteintäkter. En inkomststegring av samma hastighet
som före kriget skulle öka nationalinkomsten med cirka en halv miljard
årligen samt skatteinkomsterna för stat och kommun med Vk till V3 därav.
Om man vågade räkna med en viss fortgående produktionsökning och om
återhållsamhet iakttages med nya statsutgifter liksom i fråga om kommunala
utgifter, vunnes därigenom ett visst utrymme för en sänkning av
skattesatserna.
I de likalydande motionerna I: 149 (av herr Carl Eric Ericsson in. fl.)
och II: 186 (av herr Werner m. fl.) har framhållits, att det enligt motionärernas
mening vore en uppenbar brist i skattelagstiftningen, att förmögenhetsskatten
icke finge avräknas vid inkomstberäkningen. I och för sig vore
även förmögenhetsskatten en pålaga på inkomsten, förmögenhetens avkastning,
vilken ansetts ha en större bärkraft än arbetsinkomst. Förmögenheten
som sådan vore endast en norm för denna beskattning. De skäl, som
talade för en avdragsrätt i fråga om förmögenhetsskatten, vore minst lika
starka som i fråga om kommunalskatterna. Det kunde icke vara rimligt
att belasta en inkomst, som åtgått för att gälda förmögenhetsskatten och
sålunda ur skatteförmågesynpunkt vore obefintlig, med ytterligare en skatt.
Det vore överhuvud taget icke möjligt att på ett riktigt sätt beakta skatteförinågan,
om man läte en och samma inkomst träffas av två av varandra
oberoende skatter, båda progressiva. Den dubbla progressiviteten drabbade
hårt jordbrukare samt företagare inom hantverk och rörelse, vilka för att
kunna utöva sin förvärvsverksamhet måste ha visst kapital placerat i förelaget.
Motionärerna förordade därför, att rätt till avdrag iör förmögenhetsskatten
infördes vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Även om sådant
avdrag finge ske, skulle den sammanlagda belastningen å förmögenhetsägare
alltjämt vara betydande. Maximalt skulle skatten, vid 10 procents
kommunalskatt, uppgå till minst 90 procent vid en kapitalavkastning av
högst 3,2 procent och till minst 80 procent vid en avkastning av högst 7,7
procent. Den skulle dock icke överstiga 100 procent, så länge avkastningen
uppginge till minst 2 procent. Vad anginge det inkomstbortfall, som ett genomförande
av motionärernas förslag skulle innebära, ansåge de detta icke
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
vara av den betydenhet, att syftet med budgetens överbalansering skulle
äventyras.
Frågan om kvarlåtenskapsskattens avskaffande m. m.
I överensstämmelse med beslut av 1947 års riksdag utgå för avliden persons
efterlämnade egendom två slag av skatter, nämligen kvarlåtenskapsskatt
enligt förordningen därom av den 26 juli 1947 (nr 581) samt arvsskatt
enligt förordningen om arvsskatt och gåvoskatt av den 6 juni 1941 (nr
416). Kvarlåtenskapsskatten beräknas å behållningen i dödsbo efter avdrag
bl. a. för makes giftorättsandel och är en skatt på förmögenhetsinnehav, en
vid dödsfallet aktualiserad, under vederbörandes livstid uppskjuten förmögenhetsskatt.
Arvsskatten är avsedd att träffa förmögenhetsförvärv och
utgår å arvs- och testamentslott. I överensstämmelse därmed åvilar skattskyldigheten
för kvarlåtenskapsskatt den avlidnes dödsbo men för arvsskatt
vederbörande arv- eller testamentstagare.
Kvarlåtenskapsskatten utgår å den del av kvarlåtenskapens värde, som
överstiger 30 000 kronor, enligt en enhetlig, progressiv skiktskala med 5 till
50 procent. Jämväl livförsäkringar, till vilka förmånstagare är insatt, drabbas
i viss utsträckning av kvarlåtenskapsskatt.
Arvsskatten beräknas efter olika progressiva skalor, avvägda bl. a. med
hänsyn till det närmare eller avlägsnare släktskapsförhållandet mellan den
avlidne och arvingen. Sålunda beskattas efterlevande make och barn lindrigare
än andra släktingar.
Gåvoskatt utgår enligt arvs- och gåvoskatteförordningen efter i stort sett
samma grunder som arvsskatten. Därjämte beskattas gåvor från fysiska
personer med kvarlåtenskapsskatt, varvid gåvor till närstående äro föremål
för skärpt beskattning.
Vid 1948 års riksdag väcktes jämväl vissa motioner, vilka samtliga hade
till syfte kvarlåtenskapsskattens avskaffande. Sålunda yrkades i de likalydande
motionerna 1:63 (av herr Domö m. fl.) och II: 110 (av herr Skoglund
i Doverstorp m. fl.), att förordningen om kvarlåtenskapsskatt skulle
upphävas från och med den 1 juli 1948 samt att redan erlagd kvarlåtenskapsskatt
skulle restitueras. I huvudsak samma yrkanden framställdes i de
likalydande motionerna I: 182 (av herr Gustaf Elofsson m. fl.) och II: 294
(av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.). Vidare yrkades i de likalydande motionerna
I: 117 (av herr Bergvall in. fl.) och II: 198 (av herr Ohlin m. fl.),
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande
en moderat höjning av arvslottsbeskattningen samt framläggande för
riksdagen av dels de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels ock i
samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens avskaffande.
Dessa motioner lämnades av 1948 års riksdag på hemställan av samma
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
års bevillningsutskott utan åtgärd. Utskottet anförde därvid i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 37 bl. a. följande:
Till stöd för yrkandet om kvarlåtenskapsskaltens omedelbara avskaffande
har i de likalydande motionerna I: 63 och It: 110 lämnats en utförlig
motivering. Såvitt utskottet kunnat finna innehålla emellertid dessa motioner
icke några nya synpunkter på denna fråga. Sedan riksdagen i juli månad
1947 fattade sitt beslut om kvarlåtenskapsskattens införande ha ej heller
inträffat sådana förhållanden, som kunna anses böra föranleda ett
frångående av detta beslut. Utvecklingen torde snarare kunna sägas ha gått
i motsatt riktning. Vårt lands statsfinansiella läge är för närvarande betydligt
sämre än man vid fjolårets riksdag väntade sig. Att i de nu nämnda
motionerna liksom även i de likalydande motionerna I: 182 och 11.294
kunnat ifrågasättas ett upphävande av kvarlåtenskapsskatten utan att någon
ersättning för de därigenom bortfallande skatteintäkterna anskaffas på
annan väg finner utskottet fördenskull anmärkningsvärt. Utskottet får även
erinra om att kvarlåtenskapsskatten endast då det gäller de större förmögenheterna
kan anses vara av någon mera väsentlig betydelse samt denna
skatt först vid mycket stora förmögenheter kan sägas vara av en betydande
storleksordning. Med hänsyn härtill skulle det förvisso för stora delar av
vårt folk framstå såsom svårförklarligt, om innevarande års riksdag — som
redan beslutat avsevärda skärpningar av ett flertal indirekta skatter vilka
skärpningar hårdast drabba de mindre inkomsttagarna tillmötesginge
de i nu ifrågavarande motioner framställda yrkandena om en skattelättnad
för de större förmögenheterna. På grund härav avstyrker utskottet de likalvdande
motionerna I: 63 och II: 110 samt de likalydande motionerna I. 182
och II: 294.
De i de likalydande motionerna I: 117 och II: 198 framställda yrkandena
om skrivelse till Ivungl. Maj:t med hemställan om utredning rörande en
moderat höjning av arvslottsbeskattningen såsom ersättning för kvarlåtenskapsskatten
finner utskottet mera realitetsbetonade. Då emellertid med
dessa motioner åsyftas, att skatteskalorna vid arvslottsbeskattningen skulle
bestämmas så att det inflytande skattebeloppet bleve väsentligt lägre än
som vid kvarlåtenskapsskattens bibehållande kunde väntas erhållas, finner
utskottet ej heller den i de nu nämnda motionerna anvisade lösningen böra
ifrågakomma. Utskottet vill emellertid tillägga, att kvarlåtenskapsskatten
liksom varje annan skatt givetvis kan utformas pa annat sätt och även ersättas
med annan beskattning av kvarlåtenskap och arv, om anledning
därtill kan anses föreligga. Enligt utskottets mening bör dock erfarenhet
först ha vunnits om skattens verkningar, innan det tages under övervägande,
huruvida denna skatt bör bibehållas i sin nuvarande utformning eller
icke eller om den hör ersättas med annan beskattning av kvarlåtenskap
och arv av motsvarande storleksordning. På grund härav avstyrker utskottet
jämväl de likalydande motionerna I: 117 och II: 198.
Vid utskottets betänkande fanns fogad en reservation av sju ledamöter,
vilka i anslutning till de likalydande motionerna 1:63 och II: 110 samt de
likalydande motionerna I: 182 och II: 294 ansågo, att kvarlåtenskapsskatten
borde utan dröjsmål avskaffas.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Frågan om kvarlåtenskapsskattens avskaffande behandlas i flera av de nu
föreliggande motionerna. I de likalydande motionerna I: 12 (av herr Domö
in. fl.) och II: 10 (av herr andre vice talmannen Skoglund m. fl.) har erinrats
om innehållet i de vid 1948 års riksdag i ämnet väckta motionerna
1:63 och II: 110. Vidare har framhållits, att förre professorn Gösta Eberstein
under år 1948 i sitt arbete »Kvarlåtenskapsskatten i kritisk belysning»
framlagt resultatet av eu av honom företagen undersökning av vissa grundläggande
frågor i förordningen om kvarlåtenskapsskatt. Ebersteins uttalanden
bestyrkte till fullo de anmärkningar motionärerna riktat mot den rättsliga
grunden för och det rättsliga innehållet i kvarlåtenskapsskatten. Ebersteins
utredning slutade med följande ord: »Krav på kvarlåtenskapsskattens
upphävande borde därför resas inom alla partier, och allra mest av det parti,
som kommit att i första hand engagera sig för kvarlåtenskapsskattens genomförande.
» Dessa uttalanden borde enligt motionärernas mening utgöra
en allvarlig maning till förnyad prövning av frågan om kvarlåtenskapsskatt.
Ur statsfinansiell synpunkt fyllde denna skatteform icke någon betydelsefull
funktion. Såsom framginge av bilaga 1 till 1949 års statsverksproposition
beräknade riksräkenskapsverket, att för innevarande budgetår skulle
uppstå en brist i de å driftbudgeten uppförda inkomsttitlarna, varav 10 miljoner
kronor fölle å envar av inkomsttitlarna arvslottsskatt, gåvoskatt och
kvarlåtenskapsskatt. Dessa tre inkomsttitlar vore för budgetåret 1948/49
upptagna till sammanlagt 85 miljoner. De av motionärerna i de ovannämnda
motionerna vid 1948 års riksdag gjorda antagandena, att ett slopande av
kvarlåtenskapsskatten icke skulle medföra ett större inkomstbortfall för
statskassan än 25 å 30 miljoner kronor, hade därmed bestyrkts. Däremot
hade kvarlåtenskapsskatten ur samhällsekonomisk synpunkt redan haft
och komme, om den bibehölles, alltjämt att få skadeverkningar, som vore
avsevärt större än den vinst statskassan tillfördes.
I de likalydande motionerna I: 101 (av herr Heiding in. fl.) och II: 116
(av herr Norup in. fl.) har framhållits, att redan vid framläggandet av förslaget
om kvarlåtenskapsskatt denna skatteform utsatts för en mycket
skarp kritik. Denna kritik hade icke framställts av det skälet, att kvarlåtenskapsskatten
vore en skatt på dem som ärvde förmögenheter utan därför
alt skatten träffade dem som ärvde lika stora belopp olika. Denna orättvisa
borde rättas till. Vid skattens införande anfördes, att det belopp, som beräknades
inflyta av denna skatt, nämligen omkring 40 miljoner kronor, behövdes
för budgetens balansering. I 1948 års bevillningsutskotts betänkande
rörande förevarande spörsmål hade uttalats, att utskottet funne det
anmärkningsvärt, att i vissa av de då väckta motionerna i ämnet ifrågasattes
ett upphävande av kvarlåtenskapsskatten utan att någon ersättning för
de därigenom bortfallande skatteintäkterna anvisades. I år läte det sig utan
vidare sägas, att ett belopp av denna storleksordning drunknade i den allmänna
överbalanseringen.
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
I de likalydande motionerna 1: 216 (av herr Bergvall in. fl.) och II: 270
(av herr förste vice talmannen Carlströin m. fl.) har anförts, att genom
kvarlåtenskapsskatten kunde komma att för statens löpande utgifter tagas
i anspråk hopsparat kapital, som under andra förhållanden skolat användas
till produktiva ändamål, och att därför förelåge risk för en fortgående
minskning av de produktiva tillgångar, som främjade det ekonomiska framåtskridandet.
Kvarlåtenskapsskatten torde vidare kunna sägas verka orättvist
mellan olika grupper av arvtagare. De psykologiska verkningarna av en
skatt med så höga skattesatser, som det här vore fråga om, måste framstå
som hämmande på sparviljan.
Vidare har erinrats om innehållet i de vid 1948 års riksdag från folkpartiets
sida i ämnet väckta motionerna I: 117 och II: 198, i vilka framhållits,
att kvarlåtenskapsskatten såväl till sin konstruktion som till sina verkningar
vore eu olämplig skatteform och att den därför icke borde behållas
som en form av arvsbeskattning. Ur statsfinansiella och andra synpunkter
kunde dock ifrågasättas, om icke en viss komplettering av den hittillsvarande
relativt låga arvslottsheskattningen borde äga rum. Därvid kunde givetvis
en schematisk höjning av nu gällande skatteskalor leda till orättvisa
resultat. Även om skatteskalorna skulle fastställas så att det från skatten
inflytande beloppet skulle bliva väsentligt lägre än det kvarlåtenskapsskatten
inbringade — vilket motionärerna ansåge vara nödvändigt — skulle belastningen
på de mindre arvslotterna bliva alltför tung. Skatteskalorna torde
därför böra göras till föremål för omarbetning, så att hänsyn toges till de
större arvslotternas bättre skattekraft. För att överväga dessa och andra i
samband med arvslottsheskattningen uppkommande awägningsproblem
vore det nödvändigt med en ingående utredning om de verkningar på samhällsekonomien
i stort, som arvslottsheskattningen kunde väntas medföra.
Utskottet. Samtliga de nu ifrågavarande motionerna avse en omprövning
av det vid 1947 års riksdag införda skattesystemet, kvarlåtenskapsskatten
däri inbegripen. Sålunda yrkas i de likalydande motionerna I: 13 (av herr
Domö in. fl.) och II: 11 (av herr andre vice talmannen Skoglund m. fl.),
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en utredning
rörande det gällande skattesystemets verkningar i de avseenden som i motionerna
berörts, varvid särskilt pekas på marginalskattens avvägning, förmögenhetsbeskattningen
och företagsbeskattningen. I de likalydande motionerna
I: 215 (av herr Bergvall m. fl.) och II: 269 (av herr förste vice talmannen
Carlströin m. fl.) yrkas, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t dels uttala, att den offentliga hushållningen under de närmaste åren
hör utmärkas av eu strävan att åstadkomma en allmän sänkning av skattetrycket
för alla grupper av skattebetalare, dels ock hemställa om en utredning
angående hl. a. möjligheterna att genom en reduktion och omläggning
av beskattningen åstadkomma sådana nationalekonomiskt gynnsamma
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
verkningar, som steg för steg kunna möjliggöra en fortsatt sänkning av
skattetrycket. I de likalydande motionerna I: 149 (av herr Carl Eric Ericsson
m. fl.) och II: 186 (av herr Werner m. fl.) hemställes, att riksdagen
ville besluta sådan ändring i förordningen om statlig inkomstskatt att skattskyldig
berättigas att vid taxering till dylik skatt åtnjuta avdrag för honom
påförd statlig förmögenhetsskatt. Vad angår kvarlåtenskapsskatten framställas
yi’kanden om avskaffande av denna skatt i de likalydande motionerna
I: 12 (av herr Domö m. fl.) och II: 10 (av herr andre vice talmannen
Skoglund m. fl.) samt i de likalydande motionerna I: 101 (av herr Heiding
m. fl.) och II: 116 (av herr Norup in. fl.). Vidare hemställes i de likalydande
motionerna I: 216 (av herr Bergvall m. fl.) och II: 270 (av herr förste vice
talmannen Carlström m. fl.), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om utredning rörande en moderat höjning av arvslottsbeskattningen
samt framläggande för riksdagen av dels de förslag, vartill utredningen kan
föranleda, dels ock i samband därmed förslag om kvarlåtenskapsskattens
avskaffande.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen väcktes redan vid 1948
års riksdag vissa motioner, vari yrkades skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan om en utredning rörande det gällande skattesystemets verkningar
i vissa avseenden. Dessa motioner lämnades av riksdagen på förslag
av samma års bevillningsutskott utan åtgärd. 1948 års bevillningsutskott
framhöll emellertid, att det nya skattesystemet i åtskilliga hänseenden innebure
betydelsefulla förändringar i jämförelse med det förutvarande skattesystemet,
och sade sig icke vilja bestrida, att med hänsyn därtill en närmare
belysning av det nya skattesystemets verkningar för vårt ekonomiska liv
skulle kunna anses önskvärd. För åstadkommande av en utredning efter
objektiva grunder ansåg dock utskottet ofrånkomligt, att skattesystemet
först under någon tid måste hava varit i tillämpning. På grund av inom
produktionen rådande onormala förhållanden med brist på bl. a. råvaror,
elektrisk kraft och bränsle skulle enligt utskottets mening en då beslutad
undersökning rörande det nya skattesystemets verkningar med avseende å
produktionen kunna giva ett missvisande resultat. På grund därav ansåg
sig utskottet — trots sin principiella anslutning till tanken på en utredning
i detta ämne vid lämplig tidpunkt — icke kunna tillstyrka bifall till de då
väckta motionerna.
Med avseende å de förhållanden, som år 1948 åberopades till stöd för ett
uppskjutande av denna omprövning kan någon större ändring inte sägas
ha inträtt. Å andra sidan ha omständigheter tillkommit som motivera en
översyn av de olika skatteformerna i ett sammanhang. Som stöd för den
ekonomiska stabiliseringspolitiken har en betydande överbalansering av
budgeten ansetts nödvändig, och den har åstadkommits genom en kraftig
17
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
höjning av konsumtionsskatterna, som medfört en annan fördelning av
skattetrycket än tidigare. Den redan företagna ökningen av statens utgifter
och utsikterna till en fortsatt stegring samtidigt med att en lättnad i beskattningen
alltjämt framstår som ett naturligt önskemål ge också anledning
till ett nytt övervägande av hela skattefrågan, då bedömd inte minst
med hänsyn till den utveckling av statens utgifter som anses sannolik.
Den översyn av nu rådande skattesystem, som utskottet vill förorda, kan
sålunda inte undgå att i viss mån vidgas till att omfatta också överväganden
om ramen för statliga utgifter. Det är sannolikt att på detta sätt riskerna för
skiljaktiga meningar bli större, än om utredningen strängt begränsas till
skattefrågan. Men då det praktiska syftet med utredningen uppenbarligen
är att undersöka möjligheterna till ett lägre samlat skattetryck, och hur en
rimlig fördelning av detta skattetryck skall ha så litet ogynnsamma verkningar
som möjligt på produktionen, synes det totala omfånget av skatteintäkterna
och därmed av statsutgifterna inte kunna lämnas åsido. Några
begränsningar i utredningens frihet att här uttala önskemål eller framställa
krav anser sig utskottet icke höra förorda i annan mån än att en minskning
av det samlade skattetrycket icke får sökas genom en sänkning av
den uppnådda sociala standarden.
En avvägning mellan den rimliga höjden för statsutgifterna och en rimlig
höjd hos det samlade skattetrycket måste sålunda utgöra förutsättningen
för de ytterligare avvägningar, som en utredning om skattefrågan innebär.
Den första av dessa avvägningar är den mellan skatterna på inkomst och
förmögenhet å ena sidan, samt konsumtionsskatterna å den andra. Därefter
kommer avvägningen mellan de direkta skatterna inbördes. Vad som föranleder
utskottet att ingå på den första av dessa avvägningar är den överhalansering
av budgeten genom en extraordinär konsumtionsbeskattning,
som just nu föreligger. Det synes inte vara att föregripa utredningen om en
rimlig avvägning mellan beskattningen av inkomster och av konsumtion,
då utskottet erinrar om att någon höjning av konsumtionsbeskattningen
icke vid skattereformen år 1947 ansågs motiverad för att möjliggöra eu
större sänkning av inkomstskatten och att den extraordinära höjningen vid
1948 års riksdag alltså bör betraktas som tillfällig och åtminstone i stort
sett bör försvinna, innan eu sänkning av skatterna på inkomst och förmögenhet
överväges.
Vad dessa senare skatter beträffar utgöra de uppenbarligen ett nödvändigt
led i skattesystemet, medan delade meningar föreligga om den inbördes
avvägningen dem emellan. Det gäller såväl frågan i vilken utsträckning
enskilda skattebetalare skola belastas i jämförelse med bolagen, som
avvägningen mellan skatten på inkomster å ena sidan och förmögenheter å
den andra. Dessa skiljaktiga meningar togo sig uttryck vid 1947 års skattereform,
då det förslag som genomfördes utsattes för kritik, därför att det
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1949. 7 sand. Nr 18.
18 Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
ansågs belasta förmögenheterna alltför hårt, medan dess förespråkare ansågo
en lättnad för inkomsttagarna vara av sådan betydelse att om en sänkning
av hela skattesumman varit finansiellt möjlig den borde ha skett genom
en ytterligare sänkning av inkomstskatten. Såväl denna motsättning
som de skiljaktiga meningarna om en riktig avvägning mellan den årliga
förmögenhetsskatten å ena sidan och arvsskatterna å den andra kvarstå
fortfarande, och utskottet kan här tydligen inte ge tillkänna någon enhetlig
uppfattning, lika litet som i fråga om utformningen av skatteskalor med
deras olika tryck på olika grupper av inkomsttagare och förmögenhetsägare.
Det är ett för alla gemensamt intresse att hela skattesystemet så utformas
att det i minsta möjliga grad lägger hinder i vägen för en höjning
av folkets välstånd genom fortsatt utveckling av produktionen. Att därvid
skatternas inverkan både på sparandet och arbetsviljan måste beaktas är
lika allmänt erkänt som det har visat sig svårt att vinna enighet om verkningarna
i praktiken av skattesystemets utformning. I den mån utredningen
i detta hänseende kan finna vägar till ett mera objektivt bedömande av
dessa olika verkningar, ökas tydligen utsikterna till ett samförstånd eller
en sammanjämkning mellan uppfattningarna.
Å andra sidan synes det icke vara tillrådligt att med hänvisning till de
ekonomiskt gynnsamma verkningarna av ett lägre skattetryck föreslå sådana
sänkningar av skatterna, som leda till underskott i budgeten, utan att
detta är motiverat av ekonomisk stagnation och kris, eller som omöjliggöra
en under högkonjunktur önskvärd överbalansering av budgeten.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna I: 12 av herr Domö
m. fl. och II: 10 av herr andre vice talmannen Skoglund
m. fl., de likalydande motionerna I: 13 av herr Domö m. fl.
och II: 11 av herr andre vice talmannen Skoglund m. fl., de
likalydande motionerna I: 101 av herr Heiding m. fl. och
II: 116 av herr Norup in. fl., de likalydande motionerna
I: 149 av herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II: 186 av herr
Werner in. fl., de likalydande motionerna I: 215 av herr
Bergvall in. fl. och II: 269 av herr förste vice talmannen
Carlström in. fl. samt de likalydande motionerna 1:216 av
herr Bergvall in. fl. och II: 270 av herr förste vice talmannen
Carlström in. fl., ävensom med hänvisning till vad utskottet
här ovan anfört och under särskilt betonande av att
den uppnådda socialpolitiska standarden icke får beskäras
— i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa en översyn av skatterna till staten och
19
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
dessas verkningar samt att de förslag, som därav föranledas,
måtte föreläggas riksdagen.
Stockholm den 29 mars 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Velander,
Gustaf Elofsson*, Heiiman*, Franzon, Wehtje, Ramberg, Rosander och Sjö;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i
Malmö, Nilsson i Kristinehamn och Persson i Svensköp.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer:
I) av herrar Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö, vilka anfört följande:
»De
direkta statliga skatterna å inkomst och förmögenhet ha under det
senaste decenniet undergått en sådan skärpning, att de numera i stor utsträckning
icke kunna anses stå i någon rimlig relation till de skattskyldigas
inkomster eller skatteförmåga. Belysande härför äro bl. a. de utredningar,
som redovisats i de likalydande motionerna I: 116 och II: 195 vid 1948 års
riksdag samt de likalydande motionerna I: 13 och II: 11 vid innevarande
års riksdag. Det synes oss stå utom allt tvivel att de gällande skattesatserna
ha direkt samhällsskadliga verkningar. Genom det nya uppbördssystemet
har marginalskattens storlek kommit att uppmärksammas på ett helt annat
sätt än tidigare. Skatternas psykologiska verkningar ha därmed börjat
framträda i allt vidare kretsar, så till vida att de höga skatterna visat sig
ägnade atl motverka arbetsvilja, företagsamhet och risktagande. Viljan och
möjligheterna till sparande ha vidare, särskilt i den mån inkomsten även
drabbats av förmögenhetsskatt, i stort sett eliminerats, där icke denna skatt
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
rentav lett till kapitalförtäring. Ett bibehållande av sådana skattesatser
skulle därför enligt vår mening förhindra eller i varje fall fördröja den
ekonomiska utveckling, som utgör förutsättningen för en fortsatt allmän
välståndsökning. Med hänsyn härtill ter sig ur samhällsekonomisk synpunkt
en genomgående sänkning av skattesatserna för såväl inkomst som
förmögenhet såsom ofrånkomlig. Det är också angeläget att denna skattesänkning
genomföres innan de skadliga verkningarna av nuvarande skattetryck
blivit än mer påtagliga. Då det emellertid icke är möjligt att utan en
närmare utredning taga ställning till sådana frågor, som hur omfattande en
sådan skattesänkning bör bli, huruledes denna bör fördela sig mellan olika
skatteformer in. in., inskränka vi oss i detta sammanhang till att förorda,
att en utredning om det gällande skattesystemets verkningar och om möjligheterna
att åstadkomma en väsentlig sänkning av rådande direkta skattetryck
snarast igångsättes.
Vid den sålunda förordade utredningen måste givetvis beaktas storleken
av de utgifter, som skatterna äro avsedda att täcka. Vi hysa sålunda, i likhet
med andra meningsriktningar, den uppfattningen att den nu uppnådda
sociala standarden icke får beskäras. Detta konstaterande innebär emellertid
icke att utgifterna under alla förhållanden skola anses vara det primära
och skatternas summa blott en följd härav. Tvärtom torde de nuvarande
ekonomiska förhållandena ha ådagalagt, att riksdagen icke bör besluta utgifter
i sådan utsträckning att konsekvensen blir ett samhällsekonomiskt
skadligt skattetryck.
En sänkning av skattetrycket påverkar gynnsamt såväl produktion som
sparande och behöver därför icke i och för sig medföra någon minskning
av statens skatteintäkter. Utredningen måste naturligtvis taga hänsyn till
denna väsentliga omständighet. Framför allt böra skattetryckets verkningar
på längre sikt beaktas. Det framtida skattesystemet måste konstrueras så
att icke någon medborgargrupp orimligt belastas och så, att icke förutsättningarna
för svenska folkets försörjning försämras.
Vad kvarlåtenskapsskatten beträffar föreligger icke något behov av en
särskild utredning. De ogynnsamma för att icke säga orimliga verkningarna
av denna skatteform ha i olika sammanhang ingående belysts, bl. a. i
vissa av de föreliggande motionerna. Därtill kommer, att skattens budgetära
betydelse är ringa. Med hänsyn härtill förorda vi, att kvarlåtenskapsskatten
omedelbart avskaffas samt att redan influten sådan skatt restitueras.
Vad slutligen angår den indirekta beskattningen vilja vi här inskränka
oss till det uttalandet att den år 1948 beslutade extraordinära konsumtionsbeskattningen
å bensin och papper enligt vår uppfattning bör avskaffas
redan vid innevarande års riksdag och att denna fråga därför icke bör ingå
i utredningens uppdrag.
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
Under hänvisning till vad här anförts hemställa vi,
a) att riksdagen måtte — med bifall till de likalydande
motionerna I: 12 av herr Domö m. fl. och II: 10 av herr
andre vice talmannen Skoglund in. fl. samt de likalydande
motionerna I: 101 av herr Heiding m. fl. och II: 116 av herr
Norup in. fl. — antaga de i motionerna I: 12 och II: 10
framlagda, i förestående betänkande återgivna förslagen
till:
1) förordning om upphävande av förordningen den 26
juli 1947 (nr .581) om kvarlåtenskapsskatt,
2) förordning angående restitution av kvarlåtenskapsskatt
in. in. i samband med upphävande av förordningen
den 26 juli 1947 (nr 581) om kvarlåtenskapsskatt, samt
3) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;
bl att riksdagen måtte — i anledning av följande motioner,
nämligen de likalydande motionerna I: 13 av herr Domö
in. fl. och II: 11 av herr andre vice talmannen Skoglund
in. fl., de likalydande motionerna I: 149 av herr Carl Eric
Ericsson in. fl. och II: 186 av herr Werner in. fl. samt de
likalydande motionerna 1:215 av herr Bergvall in. fl. och
11:269 av herr förste vice talmannen Carlström in. fl. —
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa en skyndsam översyn av de årliga skatterna
till staten och dessas verkningar samt att de förslag, som
därav föranledas, måtte snarast föreläggas riksdagen; samt
c) att de likalydande motionerna 1:216 av herr Bergvall
in. fl. och II: 270 av herr förste vice talmannen Carlström
in. fl. icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
II) av herrar Elon Andersson, Sandberg, Kristensson i Osby och Persson
i Svensköp, vilka biträtt utskottets hemställan men ansett att utskottets
motivering bort erhålla följande lydelse:
»Samtliga de---(= utskottet s. 15 rad. 15 nedifrån — s. 16 rad. 7
nedifrån)---väckta motionerna.
De skäl, som 1948 åberopades till stöd för ett uppskjutande av denna
omprövning göra sig ej längre gällande i samma grad som då, medan skälen
för en utredning ha vunnit i styrka. Skattebetalarnas reaktioner sedan
de under del senaste året blivit medvetna om skatternas faktiska höjd
synes bestyrka riktigheten av den på olika håll framförda uppfattningen
att beskattningens utformning och tyngd verkar återhållande på produktionen
— bl. a. genom att begränsa den enskildes lust att öka sina arbets
-
22
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
insatser — och hämmande på det enskilda sparandet, övervägande skäl
tala därför enligt utskottets mening för att en översyn av skattesystemet
omedelbart sättes i gång.
En sådan översyn bör givetvis syfta till vissa bestämda mål. Avsikten bör
således vara att uppnå en sådan lättnad i skattebördan att arbetslusten och
sparviljan erhåller en behövlig stimulans. Naturligtvis reser sig därvid
frågan om en avvägning mellan olika skatteformer, såväl mellan olika slag
av direkta skatter som mellan de direkta skatterna och konsumtionsskatterna.
Utskottet vill härvidlag icke föregripa utredningen eller begränsa
dess räckvidd, men vill dock betona att det synes angeläget att — med beaktande
av verkningarna på produktion och arbetsvilja — söka åstadkomma
eu allmän sänkning av inkomstbeskattningen och att pröva en sådan omläggning
och reduktion av arvs- och förmögenhetsbeskattningen som kan
utöva ett gynnsamt inflytande på sparviljan. Uppenbart är även, såsom
i motionerna I: 216 och II: 270 angives, att den åsyftade skattereduktionen
ej får vinnas genom en sänkning av den socialpolitiska standard, som
nåtts under efterkrigsåren.
I detta sammanhang reser sig frågan om de nya viktiga behov, som samhället
ännu har att tillgodose. Betydande uppgifter vänta t. ex. på undervisningens
område, och vissa samhällsgrupper ha ännu ej kunnat helt tillgodoföras
resultaten av den sociala standardhöjning, som ägt rum. Det är
självfallet att frågan om beskattningens höjd sammanhänger med storleken
av statens utgifter. Enligt utskottets mening bör utredningen dock icke
syfta till en prognos över den framtida utvecklingen av statens utgifter.
Statens möjligheter att tillgodose nya sociala och kulturella ändamål bli beroende
av den ökning av de produktiva insatserna, som kan åstadkommas,
och den av utskottet förordade översynen av skattesystemet skall bl. a. ha
till uppgift att söka åstadkomma sådana lättnader i beskattningen att den
produktiva utvecklingen därigenom främjas. Frågan blir således inte främst
hur stora statens utgifter under de närmaste åren kunna beräknas bli utan
hur beskattningen skall utformas för att bättre än vad som nu är fallet
möjliggöra en sådan intensifiering av de produktiva insatserna och en sådan
ökning av sparviljan att underlag skapas för en fortsatt social och kulturell
standardhöjning. Alldeles oavsett om statens utgifter bli något större eller
något mindre har man med hänsyn till det rådande skattetryckets produktivitetsbegränsande
verkningar anledning eftersträva en successiv skattelindring
och att utreda därmed sammanhängande avvägningsproblem. Hänsyn
till de statliga utgiftsbehoven medför endast den konsekvensen att man
inte på en gång i samband med utredningen kan bestämma hur långt en
skattereduktion kan gå. Härtill får man taga ställning år efter år allteftersom
verkningarna av skattelättnaderna på produktion och statsinkomster
framträda och statens aktuella utgiftsbehov därvid får vägas mot behovet
av ytterligare skattesänkning.
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
23
De internationella förhållandena på det ekonomiska och politiska området,
vilka självfallet utöva en betydande inverkan på den ekonomiska utvecklingen
även i vårt land, äro för övrigt ännu så ovissa och svårbedömbara,
att föga torde vara att vinna på försök att fastlägga program för en
ökning av den samhälleliga verksamheten i viss angiveri takt under de närmaste
åren. Dylika program skulle bli så osäkra att de ej kunde ge vägledning
för skattepolitiken.
Sedan riksdagen år 1947 fattade beslut i skattefrågan har en viss stegring
av levnadskostnaderna ägt rum. Denna nedgång i penningvärdet innebär en
skärpning av skattetrycket. På inkomst av oförändrad reell storlek men
med höjt nominellt belopp utgår nu skatt efter en högre genomsnittlig
skatteprocent än avsett var. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
statsrådet och chefen för finansdepartementet i den kungl. propositionen
angav en variation av uttagningsprocenten mellan 90 och 110 % av den
angivna skatteskalan som rimlig.
Genom beslut vid 1948 års riksdag har en väsentlig höjning av den indirekta
beskattningen ägt rum. Denna motiverades av det aktuella ekonomiska
läget och angavs vid sin tillkomst vara av provisorisk karaktär. För
en del av de sålunda tillkomna nya skatterna eller skattehöjningarna torde
gälla att de medföra vissa svårigheter för produktionen. Särskilt där så är
fallet böra de enligt utskottets mening tagas i beaktande vid ett bedömande
av skattetrycket. Därmed får dock icke anses självfallet att samtliga dessa
skatter eller skattehöjningar skola avskaffas innan någon sänkning av den
direkta beskattningen kan beslutas. Uppenbarligen bör här en avvägning
ske inte efter någon schablonmässig princip rörande förhållandet mellan de
direkta och de indirekta skatternas avkastning och ändamål utan med hänsyn
till verkningarna dels för olika folkgruppers skattebelastning — varvid
en eventuell höjning av de skattefria avdragen vid kommunalbeskattningen
får beaktas — dels på produktionens och nationalinkomstens utveckling.
Utskottet är medvetet om de skiljaktiga meningar, som kunna yppa sig om
denna avvägning och i fråga om verkningarna i praktiken av skattesystemets
utformning. Om man är ense om att skattesystemet bör så utformas,
alt det i minsta möjliga grad lägger hinder i vägen för en höjning av folkets
välstånd genom eu fortsatt utveckling av produktion och sparande, och
om man finner anledning föreligga, att ur denna synpunkt ägna det nu
rådande skattesystemet en översyn, bör det vara möjligt att vid ett objektivt
bedömande finna vägar, som leda fram till ett samförstånd eller en sammanjämkning
mellan uppfattningarna.»
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
III) av herrar Gustaf Elofsson och Jonsson i Skedsbygd, vilka biträtt
utskottets hemställan men ansett att utskottets motivering bort erhålla
följande lydelse:
»Samtliga de —-----(= utskottet s. 15 rad 15 nedifrån—s. 16 rad 7
nedifrån)---väckta motionerna.
Sedan frågan om en allmän omprövning av det nya skattesystemets verkningar
avvisades av föregående års riksdag, ha nya motiv framkommit, som
motivera en sådan omprövning. Som stöd för den allmänna stabiliseringspolitiken
har en betydande överbalansering av budgeten ansetts nödvändig,
vilken åstadkommits genom en kraftig höjning av konsumtionsskatterna.
Skattebetalarnas reaktion inför de i många fall höjda skatterna synes
medföra återhållande verkningar på produktionen. Det sjunkande penningvärdet
med som följd därav stegrade inkomster i kronor räknat har i
stor utsträckning eliminerat de större skattefria avdragen.
De stegrade statsutgifterna motivera eu allmän översyn över sättet att
finansiera dessa utgifter. Givetvis måste om man vill nå målet att sänka
skatterna statens utgifter i möjligaste mån begränsas. Detta inte minst med
hänsyn till de osäkra förhållanden som äro rådande på exportmarknaderna,
enär man måste göra klart för sig att möjligheten att genomföra
och uppehålla sociala förmåner är helt beroende av den kommande produktionsutvecklingen.
Enligt utskottets mening bör därför en allmän översyn
av skatterna nu sättas i gång.
Avsikten bör vara att uppnå en sådan lättnad i beskattningen att arbetslusten,
sparviljan och viljan att taga företagarerisker stimuleras. Frågan
om en avvägning mellan olika skatteformer inbördes bör upptagas till prövning.
Härvid bör tagas i beaktande att de folkgrupper, som förut svarat
för största delen av sparandet, icke utsättas för så hård skattebelastning,
att sparviljan upphör. Verkningarna av den dubbelbeskattning som äger
rum i fråga om förmögenheter av viss storleksordning genom den årliga
förmögenhetsskatten och kvarlåtenskapsskatten bör undersökas, liksom
inkomstskattens höjd i olika inkomstskikt. Allt detta har till syfte att
främja produktionen.
Härvid böra även beaktas de höjningar av konsumtionsskatterna som genomfördes
vid föregående års riksdag. Dessa verka i viss mån fördyrande
och hindrande för produktionen, varjämte deras verkningar träffa skilda
befolkningsskikt olika hårt. Såsom exempel kan utskottet anföra bensinskatten,
vilken belastar landsbygden i betydligt högre grad än tätorterna.
Härtill kommer att man för att i vissa fall mildra skattens verkningar
genom subventioner och restitutioner nödgats ersätta de genom denna skatt
åstadkomna skadeverkningarna.
Några begränsningar i utredningens frihet att här uttala önskemål eller
framställa krav, anser sig utskottet icke böra förorda i annan mån än att
Bevillningsutskottets betänkande nr 18.
25
den uppnådda sociala standarden även i framtiden bör om möjligt uppehållas.
Härvid bör dock icke bortses från att denna ekonomiska och sociala
standard delvis vunnits genom att vissa folkgrupper fått sina arbetsförhållanden
synnerligen betungande och därigenom sina levnadsförhållanden
försvårade.
En avvägning av den rimliga höjden för statsutgifterna och en rimlig
höjd hos det samlade skattetrycket måste sålunda utgöra förutsättningen
för de ytterligare avvägningar, som en utredning om skattefrågan innebär.
Utredningen bör inte syfta till att ställa någon prognos för den framtida
utvecklingen av statens utgifter och inkomster. Statens möjligheter att tillgodose
allmänna behov sammanhänger intimt med den samlade produktionens
omfattning. Stiger produktionen, ökas statens möjligheter att tillgodose
för samhället gemensamma behov. Det torde vara en god regel att
avvakta produktionens samlade inkomster innan man beslutar sig för utgifter,
grundade på ovissa beräkningar.
Härvid hör även beaktas att en alltför hög beskattning kan bli ett förtärande
av det kapital, som utgör grunden för produktion och välstånd,
samt alt beskattningen av driftsföretag kan medföra dels höjda produktpriser,
dels omöjliggöra för företaget att utbetala de högre arbetslöner, som
vid eu lägre beskattning kunnat betalas.»