Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
1
Nr 13.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
rörande vissa frågor vid den kommunala beskattningen.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:
1) de likalydande motionerna I: 100 av herr Heiding m. fl. och II: 120 av
herr Rubbestad m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning snarast avseende fastighetsskattens avskaffande
samt tryggande av erforderligt minimum av skatteunderlag, eventuellt
ersättning för förlorat skatteunderlag, för kommuner, som äro i behov
därav, genom en reformerad, tidsenlig kommunal skatteutjämning»;
2) de likalydande motionerna I: 214 av herrar Wahlund och Bror Nilsson
samt II: 187 av herr Andersson i Björkäng, vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning avseende att ompröva
huru ortsavdragen vid den kommunala beskattningen skola bringas i
bättre överensstämmelse med vad som numera gäller i fråga om statsbeskattningen,
samt att i samband härmed även måtte undersökas möjligheten
att avskaffa de kommunala ortsavdragen för familjemedlemmar under 16
år samt bereda barnfamiljerna ersättning genom en skälig förbättring av
de statliga barnbidragen»; ävensom
3) motionen II: 72 av herrar Persson i Landafors och Dahlgren, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att ortsavdragen för den kommunala
beskattningen, såväl grundavdraget som familjeavdragen, måtte, i avvaktan
på en ny kommunalskattelag, såsom ett provisorium höjas med 50 procent».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 120, II: 187 och II: 72.
Den kommunala beskattningen i vårt land bygger på en allmän repartitionsskatt,
vilken har till uppgift att tillföra kommunerna de medel, som utöver
särskilda inkomster av olika slag erfordras för täckande av kommunernas
utgifter. Repartitionsskatten utgår proportionellt i förhållande till
ett skatteunderlag, vari de kommunala beskattningsföremålen ingå med ett
värde, som är betingat av i skatteförfattningarna givna regler. De kom
Bilxang
till riksdagens protokoll 19^9. 7 samt. Nr 13—lå.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
munala utgifter, som icke kunna bestridas på annat sätt, täckas genom proportionell
uttaxering å detta skatteunderlag.
Den kommunala repartitionsskatten är dels en objektskatt å fastighet och
dels en allmän inkomstskatt. Fastighet och inkomst bilda tillsammans det
kommunala skatteunderlaget, vilket mätes i skattekronor och skatteören.
Fastighetsskatten är anordnad såsom s. k. garantiskatt, vilket innebär, att
fastighetsskatt utgöres i förhållande till viss procentuellt bestämd del av
fastighets taxeringsvärde samt att vid inkomstbeskattningen avdrag (s. k.
procentavdrag) får göras för denna del från den av fastigheten härflytande
inkomsten, i den mån denna därtill förslår. Om sådant avdrag kan effektivt
utnyttjas, utgår skatt endast i förhållande till inkomsten. Då den i skatteunderlaget
ingående delen av fastighets taxeringsvärde ej motsvaras av inkomst
från den förvärvskälla, vari fastigheten ingår, förekommer däremot
objektskatt. Sådan skatt kan utgå, även om inkomsten är lika stor som
eller större än den del av taxeringsvärdet, för vilken fastighetsskatt utgår.
Så kan vara fallet, därest den genom avdraget undantagna fastighetsinkomsten
vid en ren inkomstskatt ändock skulle helt eller delvis hava bortfallit
på grund av allmänna avdrag och ortsavdrag eller inkomsten med hänsyn
till gränsen för skatteplikten ej skulle hava blivit tagen till beskattning.
Objektskatten är sålunda av mycket växlande storlek för de skattskyldiga,
som drabbas av sådan skatt, oavsett den skillnad, som måste förefinnas på
grund av olikheten i taxeringsvärden.
Enligt 48 § 2 mom. kommunalskattelagen äger skattskyldig fysisk person,
som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta kommunalt ortsavdrag (grundavdrag
och familjeavdrag). Grundavdrag åtnjutes av såväl familjeförsörjare
som ensamstående med visst efter den ortsgrupp, till vilken hemortskommunen
hör, varierande belopp, nämligen med 340 kronor i ortsgrupp I och
i högre ortsgrupp med ett för varje ortsgrupp med 40 kronor höjt belopp.
Skattskyldig, vilken under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med sin hustru eller som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors
inkomst, är berättigad att, utöver grundavdrag, åtnjuta familjeavdrag.
Familjeavdraget utgör, med lika belopp för hustru och varje barn, i ortsgrupperna
I och II 160 kronor, i ortsgrupperna III och IV 180 kronor samt
i ortsgrupp V 200 kronor. De sålunda bestämda beloppen för de kommunala
ortsavdragen ha varit gällande alltsedan år 1929.
Kommunalskatteberedningen, som hade till uppgift att söka åstadkomma
större jämlikhet och rättvisa i skattebelastningen inom kommunerna, avgav
under åren 1942 och 1943 tre betänkanden i detta ämne, nämligen ett
angående den kommunala beskattningen (SOU 1942: 34), ett angående in
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 3
komstbeskattningen av skogsbruk (SOU 1942:35) och ett angående den
kommunala skatteutjämningen (SOU 1943:43).
Enligt det förstnämnda av dessa betänkanden skola de kommunala beskattningsföremålen
såsom hittills vara av två slag, nämligen inkomst och
fastighet. Med hänsyn till kommunernas behov av ett fast skatteunderlag
har en särskild fastighetsbeskattning befunnits alltjämt vara nödvändig.
Denna beskattning har dessutom ansetts sedan så lång tid tillbaka hava
inverkat på fastighetsvärdena att dess borttagande kunde befaras innebära
en opåkallad rubbning i de bestående egendomsförhållandena. Beredningen
har även undersökt möjligheterna att låta annat realkapital än fastighet
samt penningkapital deltaga i den kommunala repartitionen såsom särskilda
skatteobjekt men funnit detta vara förenat med sådana svårigheter
och olägenheter, att någon utvidgning av kommunernas fasta beskattningsföremål
icke kunnat förordas.
Beträffande fastigheternas särskilda belastning har beredningen föreslagit
en övergång från det nuvarande garantiskattesystemet till fristående
objektskatt, så att viss del av fastighets taxeringsvärde skall ingå i det
kommunala skatteunderlaget utan att fastighetsinkomstens storlek röner
inverkan därav vid inkomstbeskattningen. Detta bör enligt beredningens
uppfattning leda till en rättvisare fördelning av fastighetsägarnas bördor.
Den faktiskt utgående objektskattens storlek påverkas då icke av ovidkommande
förhållanden.
Storleken av den föreslagna objektskatten å fastighet har beredningen
sökt avväga på sådant sätt, att den skall medföra en lika stor sammanlagd
belastning av fastighetsägarna i förhållande till övriga skattskyldiga som
den nuvarande garantibeskattningen, varvid jämförelse skett på grundval
av skatteunderlaget vid bl. a. 1936 års taxering. För att i stort sett uppnå
denna verkan har beredningen funnit ett repartitionstal av 0,025 för fastighet
vara erforderligt. Då skogsaccisen enligt beredningens förslag skulle
bortfalla, avsågs samma tal böra gälla även för fastighets skogsvärde.
Med den av beredningen förordade ordningen för fastigheternas deltagande
i repartitionen skulle inkomsten bliva föremål för en helt fristående
beskattning. Fördelarna av en renodlad inkomstskatt till kommunen ansåg
beredningen vara avsevärda. En sådan skatt bleve framför allt bättre anpassad
efter skatteförmågan. Ortsavdragen skulle kunna utnyttjas mera
effektivt, varigenom de bättre komme att fylla sin uppgift att åstadkomma
en differentiering mellan de skattskyldiga efter försörjningsbördan.
Särskilda yttranden avgåvos av vissa av beredningens ledamöter. I ett av
dessa yttranden, som avgivits av herr Velander, togs sikte på fastighetsskattens
avveckling.
Kommunalskatteberedningen föreslog även vissa ändringar i fråga om
de kommunala ortsavdragen.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
Vid 1948 ärs riksdag yrkades i de likalydande motionerna I: 178 (av herr
Velander in. fl.) och 11:363 (av herr Sveningsson), att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t ville snarast möjligt förelägga
riksdagen förslag till fastighetsskattens avskaffande. I enlighet med
förslag av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 42 beslöt riksdagen i anledning av nämnda motioner att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t ville med beaktande av vad
utskottet i betänkandet anfört snarast låta verkställa en förnyad utredning
rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning samt för
riksdagen framlägga de förslag, som kunde av utredningen föranledas. Utskottet
hade därvid i sitt betänkande yltrat bl. a. följande:
Vad först angår det i de likalydande motionerna I: 178 och II: 363 framställda
yrkandet får utskottet erinra om att, såsom framgår av den ovan
lämnade redogörelsen, kommunalskatteberedningen i år 1942 avgivna betänkanden
framlagt förslag till omläggning av den kommunala beskattningen,
innebärande bl. a. det nuvarande garantiskattesystemets ersättande
med en fristående objektskatt å fastighet. I ett år 1943 avgivet betänkande
har beredningen vidare framlagt förslag till ändrade grunder för den kommunala
skatteutjämningen. Att dessa betänkanden ännu icke föranlett ändrad
kommunal skattelagstiftning torde bl. a. sammanhänga med den omständigheten,
alt de vid utarbetandet av beredningens förslag verkställda
skattestatistiska undersökningarna huvudsakligen avsett taxeringsåren 1933
och 1936 samt att den ekonomiska utvecklingen numera medfört helt ändrade
förhållanden. Såsom framhållits i de likalydande motionerna I: 178
och II: 363 torde på grund av den inträdda inkomstförbättringen för jordbruket
den effektiva garanfiskatten för närvarande vara betydligt lägre än
kommunalskatteberedningens undersökningar gåvo vid handen.
Med hänsyn till de förbättrade inkomstförhållandena torde sålunda den
merbelastning å fastighetsägarna, som kan uppkomma genom fastighetsskatten,
för närvarande vara avsevärt mindre än som tidigare varit fallet.
Ur denna synpunkt sett skulle måhända kunna göras gällande, att frågan
om fastighetsskattens bibehållande eller icke i det nuvarande läget ej har någon
större aktualitet. Det förhåller sig emellertid så, att fastighetsskatten på
grund av dess karaktär av garantiskatt är av stor betydelse även vid den
kommunala inkomstbeskattningen. I olika sammanhang ha uppmärksammats
de svårigheter, som med det gällande garantiskattesystemet uppkomma
vid en ifrågasatt höjning av de kommunala ortsavdragen. Även vid en
ganska ringa höjning av dessa avdrag uppstår lätt en övervältring av skattebördan
å ägare av fastighet. Frågan om fastighetsskattens avskaffande eller
icke sammanhänger också med den kommunala skatteutjämningen, som
alltså synes böra upptagas till behandling i samband med förstnämnda
fråga.
Särskilt i betraktande av att en förnyad utredning rörande frågan om
kommunalskattelagstiftningens utformning kan förväntas komma att kräva
en avsevärd tid finner utskottet angeläget, att en sådan utredning snarast
skall kunna påbörjas. Härför synes även tala den omständigheten, att genomförandet
av den av statsmakterna beslutade ändrade kommunindelningen
säkerligen kommer att resultera i större kommunala enheter och att
därigenom ökad möjlighet vinnes att tillgodose kommunernas behov av ett
Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 5
av konjunkturväxlingar mera oberoende skatteunderlag. Utskottet föreslår
fördenskull, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att en
förnyad utredning av frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning
snarast kommer till stånd. Däremot kan utskottet icke uttala sig om huruvida
denna utredning, på sätt i de ifrågavarande motionerna yrkats, bör leda
till fastighetsskattens avskaffande eller om densamma eventuellt hör leda
till den nuvarande garantiskattens ersättande med en annan skatteform. För
ett ställningstagande till detta spörsmål torde närmare undersökningar och
överväganden vara erforderliga. Utskottet inskränker sig här till det uttalandet,
att frågan om fastighetsskattens bibehållande eller dess utformning
torde komma att bliva ett betydelsefullt led i denna utredning.
Rörande innehållet i de nu föreliggande motionerna ma här anmärkas
följande.
I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 har framhållits bl. a., att
den särskilda fastighetsbeskattningen numera icke motsvarade de krav, som
ställdes på en tidsenlig beskattning. Den moderna skattepolitikens principiella
hänsynstagande till skattekraft och försörjningsbörda stcae i bestämd
motsättning till ett skattesystem, som ålade ägaren av en fastighet att för
densamma betala viss skatt, oberoende av om fastigheten givit honom någon
inkomst eller ej och utan hansyn till om han kunde tillgodogöra sig
de personliga avdrag, som för honom och hans familj avsetts att säkra ett
visst existensminimum. Det gjordes ej heller inom kommunalskatteberedningen
från något håll försök att ur principiell synpunkt rättfärdiga den
särskilda fastighetsbeskattningen. När man inom beredningen visserligen
helt underkände det nuvarande garantiskattesystemet, men dess majoritet
likväl ansåg sig nödsakad att förorda en s. k. fristående objektbeskattning
med starkt reducerat procenttal, skedde detta också utan all principiell motivering.
Som det huvudsakliga skälet för bibehållande av den särskilda fastighetsbeskattningen
angav beredningen landsbygdskommunernas behov av
ett tryggat skatteunderlag, som oberoende av konjunkturväxlingar kunde
ligga till grund för den kommunala hushållningen. Det andra skälet, som
av beredningen anfördes för bibehållande av en fastighetsbeskattning, utgick
från det förhållandet, att fastighetsbeskattningen funnes. Genom sin objektskatteverkan
angavs denna beskattning pressa ned fastighetsvärdena med
belopp, motsvarande den faktiska objektbeskattningens kapitaliserade
värde. Sålunda uttalades, att fastighetsskattens avskaffande skulle tillföra
fastighetsägarna stora värden, och detta ville man icke medverka till. Båda
dessa skäl hade emellertid av den ekonomiska utvecklingen under senare
år väsentligen undergrävts samt förlorat värde. Den allmänna tendensen i
fråga om inkomstutvecklingen hade även inom landskommunerna kraftigt
reducerat betydelsen av det tryggade skatteunderlag för en krissituation
som gällande garantiskattelagstiftning kunde bereda. Numera förekomme
en objektskattebelastning även i fråga om jordbruksfastigheter endast i sällsynta
undantagsfall och då vållad av särskilda förhållanden. De skäl, som
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
förut ansetts tala för att sådana fastighetsvärden skulle röna inflytande av
fastighetsbeskattningen, hade sålunda väsentligen bortfallit.
I de likalydande motionerna I: 214 och II: 187 har erinrats om att enligt
beslut vid 1947 års riksdag familjeavdragen för barn avskaffats vid den
statliga beskattningen och ersatts med av statsmedel utgående barnbidrag
å 260 kronor per barn och år, varjämte de statliga ortsavdragen avsevärt
höjts. I jämförelse därmed framstode de kommunala ortsavdragen som mer
än njuggt avvägda. Vid en omprövning av möjligheterna att höja de kommunala
ortsavdragen kunde man icke bortse från de principiellt och praktiskt
svårförenliga motsättningarna mellan ortsavdragssystemet och den särskilda
fastighetsbeskattningen. Vid den kommunala beskattningen skulle ett
liknande arrangemang som det vid den statliga beskattningen genomförda
tillmötesgå kravet på tillgodoseende av familjerna, vilket alltså skulle ske
dels genom en höjning av ortsavdragen för gifta, dels ock genom en ökning
av barnbidragen. Om i samband därmed familjeavdragen för barn under 16
år bortfölle, skulle skatteunderlaget i kommunerna ökas.
Slutligen har i motionen II: 72 — under hänvisning till 1948 års riksdags
beslut att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en utredning rörande
kommunalskattelagstiftningens utformning — framhållits, att frågan om en
höjning av de kommunala ortsavdragen vore synnerligen aktuell och enligt
motionärernas mening borde såsom ett provisorium lösas redan nu.
Utskottet. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen beslöt 1948
års riksdag på hemställan av samma års bevillningsutskott att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast låta verkställa en
förnyad utredning rörande frågan om kommunalskattelagstiftningens utformning.
I de likalydande motionerna I: 100 och II: 120 har yrkats skrivelse till
Kungl. Maj:t med hemställan om utredning av frågan om fastighetsskattens
avskaffande. I de likalydande motionerna I: 214 och II: 187 har yrkats skrivelse
till Kungl. Maj :t med hemställan om en omprövning av ortsavdragen
vid den kommunala beskattningen. Vidare har i motionen II: 72 yrkats, att
riksdagen måtte besluta om en provisorisk höjning av de kommunala ortsavdragen.
Enligt vad utskottet inhämtat har chefen för finansdepartementet med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande i dagarna tillkallat särskilda sakkunniga
för utredning av frågan om ändring av kommunalskattelagens bestämmelser
angående ortsavdrag och därmed sammanhängande spörsmål. I direktiven
för de sakkunniga har anförts, att frågan om den kommunala
fastighetsbeskattningen vore av svårlöst natur och näppeligen kunde bringas
till sin lösning inom den närmaste tiden. Frågan om de kommunala ortsavdragen
vore å andra sidan av brådskande art. Vid sådant förhållande
borde enligt departementschefens mening undersökas, huruvida det vore
Bevillningsutskottets betänkande nr 13. 7
möjligt att på förevarande område gå de partiella reformernas väg och sålunda
nu upptaga frågan om de kommunala ortsavdragen till behandling
särskilt för sig.
Då utredning angående frågan om de kommunala ortsavdragen således nu
igångsatts, kan utskottet icke förorda bifall till det i de likalydande motionerna
I: 214 och II: 187 framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
i ämnet.
Beträffande det i motionen II: 72 framställda yrkandet om en provisorisk
höjning av de kommunala ortsavdragen får utskottet — utöver vad nu
nämnts — framhålla, att en höjning av dessa avdrag icke kan ske utan att
en utredning härom verkställts. Härjämte må erinras om att syftet med motionen
åtminstone i någon mån kan anses tillgodosett genom den vid 1948
års riksdag närmast med tanke på folkpensionärerna beslutade höjningen
av det enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen medgivna avdraget för nedsatt
skatteförmåga från högst 700 kronor till högst 2 000 kronor. Vid genomförandet
av denna höjning betraktades densamma såsom ett provisorium
i avbidan på en omreglering av de kommunala ortsavdragen (se 1948
års bevillningsutskotts bet. nr 47 s. 3—4). Med hänvisning härtill får utskottet
avstyrka motionen.
Vad slutligen angår det i de likalydande motionerna I: 100 och II: 120
framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om utredning
av frågan om fastighetsskattens avskaffande framgår av vad ovan
nämnts, att denna fråga icke avsetts skola upptagas till behandling i samband
med den nu tillsatta utredningen. Då emellertid den i motionerna berörda
frågan faller inom ramen för den av 1948 års riksdag begärda utredningen
rörande kommunalskattelagstiftningens utformning samt utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t ägnar uppmärksamhet jämväl åt spörsmålet
huruvida fastighetsskatten bör bibehållas eller icke, anser sig utskottet icke
hava anledning att ånyo förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i detta ämne.
Med hänsyn härtill avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 100
och II: 120.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna I: 100 av herr Heiding
m. fl. och II: 120 av herr Rubbestad m. fl. angående fastighetsskattens
avskaffande m. m. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna I: 214 av herrar Wahlund
och Bror Nilsson samt II: 187 av herr Andersson i
Björkäng angående omprövning av ortsavdragen vid den
kommunala beskattningen icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt
Bevillningsutskottets betänkande nr 13.
3) att motionen II: 72 av herrar Persson i Landafors och
Dahlgren om provisorisk höjning av ortsavdragen i kommunalskattelagen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 mars 1949.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elon Andersson, Ekman, Velander,
Heuman, Franzon, Ramberg, Rosander, Sjö, Niklasson och Aaby-Ericsson
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Orgård, Sundström, Hagberg i Malmö, Persson i Svensköp, Sjölin, Andersson
i Dunker och Bladh.