Bevillningsutskottets betänkande nr It.

1

Nr 11.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om höjning av tullen på ostron m. m.

(1 :a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 105 av herrar Gustavson och Mattsson samt II: 118 av herr
Carlsson i Bakeröd m. fl. har hemställts, »att riksdagen ville besluta höja
införseltullen på ostron till tre kronor per kilogram och belägga andra
skaldjur än ostron med en införseltull av en krona per kilogram».

Beträffande motiveringen för det i motionerna framställda yrkandet får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 118.

Ostron, som finnas upptagna i tulltaxan under nr 18 (statistiskt nr 60),
äro för närvarande belagda med en tull av 100 kronor för 100 kilogram
efter bruttovikten räknat. Övriga skaldjur, såsom hummer, kräftor, krabbor
och räkor samt andra musslor än ostron, falla under tulltaxenr 19
(statistiska nr 61—63) och äro fria från tull.

Bestämmelserna i kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt
importförbud, sådan författningen lyder enligt kungörelsen den 6
februari 1948 (nr 34), gälla för skaldjur av alla slag. Införsel till riket får
således icke äga rum med mindre tillstånd därtill meddelas av statens livsmedelskommission.

Uppgifter över den införsel till och utförsel från riket av skaldjur, som
förekommit under åren 1939, 1947 och 1948, ha sammanställts i den å sid. 2
intagna tabellen (siffrorna för år 1948 äro endast preliminära).

Av de i tabellen anförda uppgifterna framgår dels att hummer och till
statistiskt nr 63 hänförliga skaldjur (räkor och krabbor) utgöra de största
importartiklarna inom ifrågavarande grupp, dels ock att beträffande alla
slag av skaldjur införseln till Sverige äger rum huvudsakligen från de övriga
nordiska länderna. Det är vidare att märka, att kvantitetssiffrorna för
importen genomgående äro lägre år 1948 än år 1939. En mindre export av
hummer förekommer regelbundet från Sverige till Danmark.

Enligt inhämtade uppgifter äro ostron i Norge belagda med en tull av
1 krona per kilogram, under det att övriga skaldjur äro tullfria. I Danmark
gälla följande tullar, nämligen för ostron 30 öre samt för hummer, kräftor

Bihang till riksdagens protokoll 19 M). 7 sand. Nr 11.

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

Ursprungs- respektive
förbrukningsländer

Ostron

stat. nr 60

Hummer

stat. nr 61

Kräftor

stat. nr 62

Andra kräftdjur
och musslor, ej s.n.

stat. nr 63

1939

1947

1948

1939

1947

1948

1939

1947

1948

1939

1947

1948

Totala införseln......ton

59

17

22

160

in

109

98

39

40

390

293

230

1000 kr.

Därav från:

117

78

72

402

685

734

309

154

145

417

710

589

Norge ............ton

2

1

—

160

in

109

8

_

.

384

292

229

1000 kr.

5

3

—

401

685

731

17

—

—

409

708

587

Danmark..........ton

2

5

16

—

_

0-3

_

._

_

4

0-5

0-3

1000 kr.

6

18

46

—

—

2

—

—

—

6

1

1

Finland ..........ton

—

—

—

—

—

_

80

39

40

_

__

1000 kr.

261

154

145

—

—

—

Nederländerna .... ton

50

7

5

1

1 000 kr.

100

31

21

1

Totala utförseln......ton

01

_

_

27

11

13

_

37

4

1

1 000 kr.

Därav till:

1

—

—

57

92

109

—

—

—

55

21

4

Norge ...........ton

2

1 000 kr.

2

—

—

Danmark..........ton

—

—

—

23

10

12

1 000 kr.

—

—

—

39

87

108

Storbritannien .... ton

—

—

—

_

_

_

_

_

32

1 000 kr.

Schweiz ..........ton

—

—

—

—

1

0-1

_

_

_

4

1

1 000 kr.

—

—

—

—

5

1

—

—

—

—

21

4

och räkor 1 krona per kilogram; andra musslor än ostron äro fria från tull.
De finska tullsatserna utgöra för ostron och andra musslor 135 mark och
för övriga skaldjur 360 mark per kilogram.

I de föreliggande motionerna har anförts i huvudsak följande. Skaldjursfiske
bedreves i förhållandevis stor omfattning på västkusten. Detta slag
av fiske representerade ganska stora värden och gåve skärgårdsbefolkningen
ett välbehövligt inkomsttillskott. Avsättningen av fångsten av skaldjur försvårades
emellertid i hög grad genom import. Då utlandet infört tullskydd
för fångster av nämnda slag, vore export under vanliga förhållanden icke
tänkbar. Det kunde därför knappast anses riktigt, att svenska staten icke
lämnade motsvarande skydd. Frågan om tullskydd för skaldjursfisket hade
vid upprepade tillfällen och senast år 1947 varit föremål för riksdagens
övervägande. Vad ostronfisket anginge hade detta på vissa håll, exempelvis
i norra Bohuslän, ökat under senare år, men importen gjorde ostronfångsterna
svårsålda. Ett tullskydd av 1 krona per kilogram hade visat sig vara
i hög grad otillräckligt, och priset på ostron hade sjunkit med över 50 procent.
Det stöd åt skaldjursfisket, som bevillningsutskottet vid 1947 års
riksdag ställde i utsikt, hade hittills uteblivit. Om man införde import -

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

3

reglering för ostron och vid import mot licens kraftigt höjde tullen på
denna vara samt införde en med andra länders jämförlig tull på övriga
skaldjur, skulle det säkert bidraga till att göra skaldjursfisket mera lönande.
Då ostron vore ett lyxbetonat födoämne, som saknade betydelse för folkhushållet,
behövde man icke tveka inför en tullhöjning.

Utskottet har i anledning av motionerna under hand inhämtat yttranden
från fiskeristyrelsen och statens livsmedelskommission. Till utskottet har
därjämte inkommit en skrift i ämnet från Stockholms vilt- & laxhandlareförening.

Fiskeristyrelsen har i sitt yttrande anfört, bland annat, att de för ostronen
mindre gynnsamma hydrografiska förhållandena vid våra kuster gjorde
det osannolikt, att ostronfisket i en framtid skulle kunna nå någon större
utveckling i vårt land. Enligt tillgängliga statistiska uppgifter hade hela
ostronfångsten uppgått år 1946 till 550 kilogram och år 1947 till 3 590 kilogram
med ett värde av 7 162 kronor. Med den restriktiva importpolitik,
som fördes, kunde importen av ostron under den närmaste tiden förväntas
bliva obetydlig. Skydd för ostronfisket erhölles sålunda utan tullhöjning,
och styrelsen ville därför icke för närvarande förorda en dylik höjning.

Nordhavsräka, hummer, krabba, havskräfta och flodkräfta utgjorde våra
i ekonomiskt avseende viktigaste skaldjur. Under åren 1938, 1946 och 1947
hade fångsterna av nordhavsräka, hummer, krabba och havskräfta inom
Göteborgs och Bohus län uppgått till följande kvantiteter med här nedan
angivna värden:

Nordhavsräka

Hummer

kg

kr.

öre/kg

kg

kr.

öre/kg

1938 ..........

920 032

1 028 923

112

194 547

490 731

252

1946 ..........

794 952

3 006 751

378

194 916

1 142 657

586

1947 ..........

791 252

3 122 065

394

181641

1 242 042

683

Krabba

Havskräfta

kg

kr.

öre/kg

kg

kr.

örc/kg

1938 .........

65 461

63 066

96

365 150

no 704

30

1946 ..........

105 000

163 000

155

581176

474 887

83

1947 ..........

120 000

240 000

200

343 280

389 410

113

För en ganska stor del av Bohusläns fiskare spelade räkfisket en betydande
roll. Företagna undersökningar hade emellertid visat, att beståndet
av nordhavsräka i våra farvatten numera genom fisket beskattades så hårt, att
någon väsentlig ökning avfisket knappast vore möjlig. Hummerfisket utgjorde
ofta en viktig inkomstkälla för äldre personer, som icke längre kunde del -

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

taga i det mer ansträngande högsjöfisket. En ökad beskattning av hummerbeståndet
skulle dock kunna leda till ödeläggelse av stammen. Kräftfisket
hade tidigare varit av utomordentligt stor betydelse i södra och mellersta
delarna av landet. Genom den s. k. kräftpesten hade emellertid stora och
värdefulla kräftfiskevatten avhärjats. På vissa håll vore dock kräftfisket
alltjämt av mycket stor vikt, och det bedreves säkerligen i allmänhet så
intensivt, som kräfttillgången tilläte. Vårt eget fiske kunde dock numera
icke tillfredsställa den efterfrågan på kräftor, som förekomme.

Fiskeristyrelsen har vidare framhållit, att föreliggande uppgifter om
förstahandspriser utvisade en stegring från år 1938 till år 1947 för nordhavsräka
med 252 procent, för hummer med 171 procent, för krabba med
något över 100 procent, för havskräfta med 277 procent och för flodkräfta
med omkring 150 procent. I anslutning härtill har styrelsen uttalat, att
mycket få av fiskets produkter företett en så stark stegring av förstahandspriset
sedan år 1938 som skaldjuren. Skulle prisutvecklingen framdeles
visa en mindre gynnsam utveckling, torde det i fråga om räkor vara möjligt
att reglera priset med stöd av förordningen den 17 juni 1948 (nr 311)
om viss reglering av handeln med fisk in. in.

Styrelsen har slutligen erinrat om de internationella förhandlingar rörande
tullfrågor, som förestå, och förklarat sig vilja avstyrka det i motionerna
framförda förslaget, i vad detsamma avser införande av tull å andra
skaldjur än ostron. En ledamot av styrelsen har emellertid anmält skiljaktig
mening beträffande motiveringen och uttalat följande:

»Att jag kunnat ansluta mig till fiskeristyrelsens flertal i avstyrkandet
av föreliggande motioner beror uteslutande på hänsyn till de i styrelsens
utlåtande avslutningsvis omnämnda internationella tullförhandlingarna,
vilkas resultat såsom styrelsen påpekat böra avvaktas innan ställning tages
till de i motionerna framförda yrkandena.

Vad styrelsens majoritet anfört beträffande priserna å skaldjur kan efter
min mening ej tagas till intäkt för ett avstyrkande, i varje fall icke såvitt
fråga är om nordhavsräka, krabba, hummer och havskräfta. Priserna på
dessa skaldjur variera avsevärt på olika platser och vid olika tillfällen och
kunna stundom vara ganska låga. Flera av ifrågavarande skaldjursarter
torde vara att hänföra till lyxvaror, och med hänsyn härtill kan prisfrågan
ej tillmätas någon avgörande betydelse för ståndpunktstagandet till motionernas
krav på tullhöjning.»

Statens livsmedelskommission har framhållit, att det i mars år 1947 införda
allmänna importförbudet indirekt — åtminstone beträffande hummer,
räka och krabba — hade kommit att verka som ett prisstöd för fisket
därigenom, att importen måst hållas inom ramen för av valutaskäl snävt
tilltagna kontingenter i handelsavtal och möjligheterna att möta en prisstegring
på de inhemska varorna genom import sålunda varit begränsade.
Den markanta prishöjning, som de senaste åren kunnat konstateras för
dessa slag av skaldjur, finge delvis tillskrivas importregleringen. I fråga

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 5

om räkor kunde de höga priserna i viss män förklaras även av fiskarenas
egen åtgärd att vid tendens till prisfall tillgripa frivillig begränsning av utbuden
genom s. k. fångstransonering. Beträffande ostron åter hade importregleringen
knappast varit av betydelse för prisutvecklingen; importkontingenterna
i de senaste årens handelsavtal med Nederländerna och Danmark
hade icke till fullo utnyttjats.

Behovet av hummer, räka och krabba i Sverige täcktes till cirka två
tredjedelar genom inhemskt fiske och till cirka en tredjedel genom import.
Ostron finge betraktas som en typisk importvara. Den införsel av kräftor,
som förekomme (numera uteslutande från Finland), representerade en
mycket blygsam del av vad som konsumerades i landet. Att denna införsel
skulle kunna ha någon nämnvärd betydelse för det inhemska fiskets lönsamhet
måste därför betraktas som tämligen uteslutet.

Kommissionen har i sitt yttrande även uttalat den meningen, att det
svenska skaldjursfisket med nuvarande höga priser måste anses giva sina
utövare en skälig avkastning. Enär det vidare beträffande hummer, räka
och krabba syntes uteslutet, att importen — åtminstone så länge den nuvarande
importregleringen bestode — skulle kunna i nämnvärd grad verka
hämmande på det svenska fiskets lönsamhet, saknades enligt kommissionens
mening för närvarande all anledning att skänka fisket efter dessa
slag av skaldjur det tullskydd, som begärts. Det redan förekommande tullskyddet
för ostronfisket kunde i betraktande av de i och för sig mycket
höga importpriserna å varan anses vara fullt tillräckligt.

Livsmedelskommissionen omnämner till sist de ansträngningar, som för
närvarande göras att åstadkomma i första hand en skandinavisk och därefter
en alleuropeisk tullunion, samt hemställer, att utskottet måtte avstyrka
bifall till motionerna.

Stockholms vilt- & laxhandlareförening anser, att ostronen borde fridlysas
i Sverige under några år, så att beståndet finge tillväxa och under
vetenskaplig kontroll kunde kultiveras. Därigenom kunde måhända erhållas
ett stort bestånd ostron av god kvalitet, varvid behovet av import
skulle bortfalla.

Då enligt föreningens mening till fiskarena under de senare åren betalats
priser å skaldjur, som givit dem en fullgod ersättning för såväl utfört arbete
som i rörelsen nedlagt kapital, vore något tullskydd för skaldjursfisket,
utöver den gällande tullen å ostron, icke påkallat.

Utskottet. De uppgifter beträffande det inhemska skaldjursfisket, som
utskottet erhållit genom de inhämtade yttrandena, synas icke giva stöd för
den uppfattningen, att ett ökat tullskydd för ifrågavarande näringsgren för
närvarande vore av behovet påkallat. Motioner i samma syfte som de nu
föreliggande ha tidigare väckts vid flera tillfällen — senast år 1947 — men

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

avstyrkts av utskottet och i överensstämmelse därmed icke föranlett någon
riksdagens åtgärd. Vid dessa tidigare tillfällen ha mot bifall till motionerna
särskilt framförts vissa skäl av handelspolitisk natur. Berörda skäl göra
sig alltjämt gällande och torde i nuvarande läge böra tillmätas den största
betydelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 105 av herrar Gustavson
och Mattsson samt II: 118 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.
om höjning av tullen på ostron in. m. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Ekman, Velander, Heiiman,
Franzon, Ramberg, Widner, Carl Sundberg, Petrén och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Sandberg,
Jonsson i Skedsbygd, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp och Bladh.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1949
916408