Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

1

Nr 10.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering i vissa fall åtnjuta avdrag för
nybyggnad m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet ha hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 150 av herr Lars Andersson och II: 189
av herr Jansson i Aspeboda in. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande frågan
om rätt att vid taxering i vissa i motionen närmare angivna fall åtnjuta
avdrag för nybyggnad; samt

2) motionen II: 119 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta, att rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen må medgivas
även vid nyanskaffning av maskiner inom jordbruket, samt att vederbörande
utskott måtte utforma förslag till lagtextändringar».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 189 och II: 119.

Enligt 22 § kommunalskattelagen må från bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag göras för, bland annat, kostnaden för reparation och underhåll
av byggnader samt för värdeminskning, som till jordbruket eller dess
binäringar eller till skogsbruket hörande drifthyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader, äro underkastade. Däremot får avdrag
icke göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten.
Jämlikt anvisningarna till nämnda paragraf bör avdraget för värdeminskning
bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den
tid byggnaden anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.

I praxis har avdrag för beräknad kostnad för reparation av byggnad,
som rivits och ersatts med nybyggnad, icke ansetts kunna medgivas (rörande
denna fråga se t. ex. RÅ 1935 not. Fi 113 och 1944 not. bi 726).

Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet får vidare enligt 22 §
kommunalskattelagen avdrag göras för kostnad för anskaffning av levande
och döda inventarier till ersättning för avyttrade, utrangerade eller genom
olycksfall eller kreaturssjukdom förlorade. För nyuppsättning av eller

Bihang till riksdagens protokoll 7.94.9. 7 samt. Nr 10.

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

värdeminskning å inventarier får avdrag icke göras. Enligt punkt 1) av
anvisningarna till 22 § får såsom driftkostnad icke avföras kostnad för
anskaffande av sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits
å fastigheten. Nyuppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt före^SSa>
exempelvis om äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare
konstruktion. I dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som
skulle belöpa å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

De återgivna bestämmelserna i kommunalskattelagen äga tillämpning
jämväl vid taxering till statlig inkomstskatt.

Frågan omen utvidgad rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen
för byggnads kostnader har under senare år vid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Sålunda yrkades i motionen I: 86 vid 1939 års lagtima riksdag, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag
i syfte att avdrag skulle vara tillåtet för kostnad för nybyggnad, som vore
avsedd att ersätta befintlig byggnad. Till stöd för yrkandet anfördes bland
annat att det i praktiken ofta vore svårt att göra skillnad mellan en omfattande
reparation och en nybyggnad. Det förekomme icke sällan fall,
där det i städet för reparation av en byggnad vore mera ändamålsenligt
och ekonomiskt riktigt att riva den gamla byggnaden och i stället uppföra
en ny för samma ändamål.

1939 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av nämnda jämte
vissa andra motioner avgivna av riksdagen godkända betänkande nr 30
bland annat följande:

I motionen I: 86 bar ifrågasatts, att vid beräkning av inkomst av fastighet
rätt till avdrag borde medgivas för kostnad för sådan nybyggnad, som
är avsedd att ersätta befintlig byggnad. I gällande skatteförfattningar göres
skillnad mellan å ena sidan sådana avdragsgilla driftkostnader som för reparation
och underhåll av byggnader och å andra sidan icke avdragsgill
kostnad för ny-, till- och ombyggnad å fastighet. Ett bifall till motionärens
förslag skulle innebära ett avsteg från den princip, som gäller vid beräkning
av inkomst av fast egendom. Härtill kommer, att en bestämmelse
av antydd natur för många fastighetsägare icke skulle leda till det av motionären
åsyftade resultatet. Kostnaderna för om- eller nybyggnad å en fastighet
torde nämligen i många fall uppgå till så stora belopp, att den skattskyldige
vid beräkning av sin inkomst av fastigheten för beskattningsåret
icke skulle kunna utnyttja avdraget samt ej heller kunna från sin inkomst
av övriga förvärvskällor avdraga det underskott, som uppstått å fastigheten.
På grund av det förut anförda anser sig utskottet icke kunna förorda
bifall till det i förenämnda motion väckta förslaget.

I den vid 19H års riksdag väckta motionen II: 386 hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag
om sådan ändring av kommunalskattelagen, att vid taxering av in -

Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 3

komst av jordbruksfastighet avdrag under visst antal år skulle få göras
för kostnaden för ny-, till- eller ombyggnad å fastighet. Med hänvisning
till väntad översyn av lagstiftningen om investeringsfonder avstyrkte samma
års bevillningsutskott (betänkande nr 43) motionen. Betänkandet godkändes
av riksdagen.

Vid 1947 års riksdag väcktes en motion, I: 195, vari hemställdes om ändrade
bestämmelser för beräkning av avdrag för värdeminskning av lantmannabyggnader.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 20 avstyrkte
bevillningsutskottet motionen under hänvisning till att förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt
lag om jordbruksbokföring framlagts under år 1946 (SOU 1946: 29), samt
att frågan vore föremål för Kungl. Maj :ts prövning.

I det av utskottet åsyftade betänkandet, vilket framlagts av 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga,
ha de sakkunniga (s. 258) lämnat följande sammanfattning
av sitt förslag i vad det avser ändrade bestämmelser beträffande
avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av byggnader
i jordbruksdrift:

De sakkunniga föreslå, att gemensamt avdrag medgives för de kapitalutgifter,
som nedlagts å en jordbruksfastighet för ny-, till- eller ombyggnad
samt för reparation och underhåll av fastighetens byggnader (fastighetens
byggnads- och underhållskapital) med ett procentuellt bestämt belopp,
motsvarande genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräknade
årsomkostnader för nämnda ändamål. Avdrag får sålunda ske för de
faktiska kostnaderna för byggnadsbeståndet. Överlåtes jordbruksfastighet
skall dock såsom ingående byggnads- och underhållskapital för den nye
ägaren räknas det för den förutvarande ägaren i beskattningshänseende
senast gällande byggnads- och underhållskapitalet.

Avdragen skola beräknas enligt den s. k. restvärdesmetoden och avse
byggnadsbeståndet i dess helhet. Man har sålunda att utgå från byggnadsoch
underhållskapitalets restvärde vid beskattningsårets ingång och justera
detta värde enligt givna föreskrifter med hänsyn till under beskattningsåret
nedlagda kostnader för reparation och underhåll samt ny-, till- eller
ombyggnad. Avdraget för underhåll och värdeminskning beräknas till viss
procent av det belopp, som sålunda framkommer. Restvärdesmetoden kan
emellertid medföra att avdragsbeloppet efter hand nedgår. De sakkunniga
hava därför föreslagit att avdraget alternativt må beräknas å kostnaden för
byggnadernas uppförande samt tillbyggnad (byggnadskostnaden). Härigenom
erhålles ett fast minimiavdrag för det befintliga byggnadsbeståndet.
Byggnads- och underhållskapitalets restvärde vid beskattningsårets utgång
erhålles genom att minska det justerade restvärdet med medgivet avdrag.

Beträffande den speciella frågan om avdrag för utrangeringsförlust vid
rivning av byggnad anföres i betänkandet (s. 160) bland annat följande.

Frågan om sättet för restvärdets beräknande har betydelse bl. a. vid fastställande
av utrangeringsavdrag i samband med byggnads nedrivning samt

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

vid beräknande av det belopp, som skall avgå på grund av att byggnad
försålts, eldhärjats eller övergått att användas i annan förvärvskälla. För
ett riktigt fastställande av byggnads- och underhållskapitalets restvärde erfordras
en beräkning för varje i byggnadsbeståndet ingående byggnad. Med
en sådan metod skulle deklarationsförfarandet komma att bliva betungande.
Beräknas däremot avdragen å byggnadsbeståndet i dess helhet, blir förfarandet
betydligt enklare, enär uppgift endast behöver lämnas å byggnadsbeståndets
restvärde i dess helhet. Sistnämnda metod medför emellertid
den konsekvensen, att något restvärde för byggnad, som utrangerats, eldhärjats
eller övergått att användas i annan förvärvskälla, icke kan fastställas.
Då i dessa fall en justering av byggnads- och underhållskapitalets
restvärde bör göras, uppkommer frågan, huru detta lämpligen bör ske. Om
byggnad utrangeras, kan avdrag för utrangeringsförlust ej konstateras, varför
avdrag för denna förlust icke kan på en gång medgivas. Emellertid
medför detta sett på längre sikt icke någon rättsförlust för jordbrukaren,
enär den utrangerade byggnaden ändock kvarstår i byggnads- och underhållskapitalets
restvärde; avdrag motsvarande utrangeringsförlusten sker
därför successivt. Detta torde i vissa fall vara till fördel, enär jordbrukaren
måhända icke kunnat utnyttja avdraget på en gång, om utrangeringsav^aget
uPPSar till mera betydande belopp. Om byggnad försäljes eller eldhärjas,
kan justering av byggnads- och underhållskapitalets restvärde ske
genom att därifrån avdrages ett till skäligt belopp uppskattat värde å byggnaden.

Frågan om ändrade bestämmelser angående avdrag för kostnaden
för anskaffande av inventarier i förvärvskällan
jordbruksfastighet har vid ett flertal tillfällen varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. Senast har bevillningsutskottet vid
1948 års riksdag haft att taga ställning till spörsmålet i anledning av en i
ämnet väckt motion, II: 196. I motionen hade framställts enahanda yrkande
som i den nu förevarande motionen II: 119. I sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 45 anförde samma års bevillningsutskott bl. a.
följande:

Beträffande det i motionen II: 196 framställda yrkandet får utskottet
erinia om att enligt nu gällande grunder för inkomstberäkningen vid jordbruk
avdrag är medgivet för kostnaden för anskaffning av inventarier,
därest desamma utgöra ersättning för å fastigheten tidigare förefintliga inventarier
av samma art. Avdrag är däremot icke medgivet för kostnaden för
anskaffning av sådana inventarier, till vilka någon motsvarighet förut icke
funnits å fastigheten (s. k. nyuppsättning). I likhet med motionären anser
utskottet denna reglering icke vara tillfredsställande. Utskottet kan
emellertid icke förorda, att frågan löses på det i motionen angivna sättet,
d. v. s. genom att avdrag medgives jämväl för kostnaden för nyuppsättning.
Eftersom en tillgång med begränsad varaktighetstid successivt nedgår i
värde, torde den principiellt riktiga vägen vara, att avdraget för anskaffningskostnaden
vid beskattningen slås ut på den beräknade varaktighetstiden.
Enligt uttryckligt stadgande i 22 § 2 mom. kommunalskattelagen
är vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet avdrag nu icke medgivet
för värdeminskning å inventarier. I 1943 års j ordbruk staxeringssak -

Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 5

kunnigas betänkande föreslås emellertid ändrade bestämmelser i detta
hänseende. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att avdrag för värdeminskning
å inventarier i jordbruksdrift skall ske enligt i huvudsak samma
grunder, som gälla för inventarier i rörelse. Vid genomförande av de sakkunnigas
förslag i denna del skulle alltsa vinnas en bättre ordning härutinnan.
Därest det skulle visa sig möjligt att införa bestämmelser om avsättning
till investeringsfond för jordbruk, kommer åven detta att i viss
mån utgöra ett tillgodoseende av syftet med den ifrågavarande motionen.
Med hänsyn härtill och då, såsom ovan nämnts, proposition på grundval
av detta förslag kan förväntas komma att föreläggas nästkommande ars
riksdag, avstyrker utskottet motionen 11:196.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återgivas följande.

I de likalydande motionerna I: 150 och II: 189 har erinrats om att enligt
22 § 2 mom. kommunalskattelagen kostnader för nybyggnad icke vore avdragsgilla
vid taxering. Emellertid kunde vid om- och tillbyggnad av såväl
bostads- som ekonomibyggnader omständigheter föreligga, som gjorde att
exempelvis en förutvarande byggnad med större fördel ur kostnadssynpunkt
helt nedreves och att allt användbart byggnadsmaterial därefter användes
vid uppförandet av den nya byggnaden. Härigenom utsatte sig emellertid
den som ginge till väga på detta sätt för risken att icke komma i åtnjutande
av något avdrag för de reparationskostnader, som skulle ha fått
göras, om huset i fråga icke nedrivits utan kanske reparerats ändå, även
om det skulle ha dragit minst lika stora eller till och med ännu större kostnader.
Med hänsyn till de olägenheter, som sålunda kunde uppkomma genom
de nuvarande avdragsbestämmelserna, syntes det motionärerna bora
övervägas, huruvida icke en ändring härutinnan borde komma till stånd,
varigenom avdrag i vissa fall skulle få åtnjutas, även då den ursprungliga
byggnaden rivits. Skulle häremot invändas, att det för taxeringsnämnderna
skulle bliva mycket svårt att skilja mellan vad som vore nybyggnad och
reparation i samtliga fall, torde den frågan kunna lösas på så sätt, att
vederbörande skulle vara skyldig avgiva ett av taxeringsnämnden godkant
och av byggnadssakkunniga upprättat kostnadsförslag rörande vad repaiationen
av den gamla förutvarande byggnaden kostade.

Till stöd för del i motionen II: 119 framställda yrkandet har framhållits,
att det icke endast vore den nuvarande ringa tillgången på jordbruksmaskiner,
som hindrade fortsatt mekanisering inom jordbruket, utan även
de nu gällande skattebestämmelserna. Utgifter för nyanskaffning av maskiner
till jordbruket vore sålunda icke avdragsgilla vid inkomsttaxeringen,
vilket däremot vore fallet beträffande utbyte av maskiner. Denna fiåga om
avdragsrätten hade tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
och numera även utretts av en statlig kommitté. Utredningen hade kommit
till den slutsatsen, att ordnad bokföring med bokföringsplikt måste utgöra
grunden för rätt till fri avskrivning av inventarier vid jordbruket. Det

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

kunde emellertid ifrågasättas huruvida man måste kräva bokföringsplikt,
vilken knappast kunde omfatta annat än de större gårdarna, för alt medge
jordbrukarna avdragsrält vid nyanskaffning av maskiner. Det skulle icke
förnekas, att uppdelning av kostnaderna på nyuppsättning och utbyte avinventarier
förorsakade vissa svårigheter, men dessa borde icke överdrivas.
Faktum vore att taxeringsmyndigheterna måste utöva en detaljerad kontroll
vid avdrag för kostnader vid utbyte av maskiner. Man kunde då fråga sig
om rätt till avdrag icke skulle kunna införas även vid nyanskaffning av
maskiner utan att vederbörande jordbrukare hade ordnad bokföring. Man
borde därvid åtminstone till en början begränsa avdragsrätten att icke gälla
andra inventarier än maskiner och redskap. Bristen på arbetskraft vore i
törening med de höjda lönerna den främsta orsaken till mekaniseringen
inom jordbruket. Emot denna bakgrund syntes de nuvarande skattebestämmelserna
beträffande jordbruket vara inkonsekventa. De frainstode även
som orättvisa i jämförelse med industrien och övriga stadsnäringar. Lönekostnaderna
vore sålunda avdragsgilla, men om jordbrukaren ersatte en
anställds arbetskraft med maskiner finge han icke göra avdrag för inköpskostnaderna.
Om han i stället för att köpa egna maskiner läte hyra maskiner
från en maskinstation, finge han göra avdrag för kostnaderna i samband
därmed vid deklarationen. Dessa skäl talade för att rätt till avdrag
medgåves även vid nyanskaffning av maskiner.

Utskottet. I de likalydande motionerna I: 150 och II: 189 har yrkats skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning av frågan om ändrade
avdragsregler vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet i syfte att
möjliggöra avdrag för beräknade reparationskostnader i sådana fall, där
befintlig byggnad nedrivits och ersatts med nybyggnad. Enligt 22 § kommunalskattelagen
får vid beräkning av bruttointäkten av jordbruksfastighet
avdrag göras för kostnader för reparation och underhåll av byggnader, varemot
kostnader för ny-, till- eller ombyggnad icke äro avdragsgilla annat
än i form av årliga värdeminskningsavdrag. I praxis har avdrag för beräknad
kostnad för reparation av byggnad, som rivits och ersatts med ny, icke
ansetts kunna medgivas. Regler motsvarande de som meddelats i nyssnämnda
författningsrum gälla även för byggnad i förvärvskällan annan fastighet
samt för byggnad, som användes i rörelse. För sistnämnda slag av
byggnader stadgas emellertid dessutom, att om dylik byggnad utrangeras
eller nedrives, avdrag får ske för vad som i beskattningsavseende återstår
oavskrivet av anskaffningsvärdet, därest utredning därom kan förebringas,
i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring av byggnadsmaterialier
o. dyl. i samband med utrangeringen eller rivningen.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga
bland annat framlagt förslag om ändrade bestämmelser
beträffande avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av

Bevillningsutskottets betänkande nr 10. 7

byggnader i jordbruksdrift. De sakkunnigas förslag innebär i denna del, att
vid inkomsttaxeringen avdrag skall få göras för de kapitalutgifter, som nedlagts
å en jordbruksfastighet för ny-, till- eller omb3rggnad samt för reparation
och underhåll av fastighetens byggnader (fastighetens byggnads- och
underhållskapital) med belopp, så avpassade att de kunna anses motsvara
de genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräknade årsomkostnaderna
för nämnda ändamål. Om en byggnad utrangeras genom nedrivning,
kommer enligt förslaget avdrag motsvarande utrangeringsförlusten att ske
successivt. Den utrangerade byggnaden skall nämligen kvarstå i byggnadsoch
underhållskapitalets restvärde. Enligt de sakkunnigas mening torde
detta i vissa fall vara till fördel, enär jordbrukaren måhända icke kunnat
utnyttja avdraget på en gång, om utrangeringsavdraget uppginge till mera
betydande belopp.

Med hänsyn till att ett förslag, byggt på de sakkunnigas betänkande, kan
förväntas komma att i avsevärd mån tillgodose syftet med de nu förevarande
motionerna I: 150 och II: 189 finner sig utskottet icke kunna tillstyrka
bifall till motionärernas yrkande om skrivelse till Kungl. Maj :t med
anhållan om utredning i ämnet. Till frågan om när lagstiftningsåtgärder i
anledning av de sakkunnigas betänkande kunna vara att törvänta återkommer
utskottet i det följande.

I motionen II: 119 har yrkats att riksdagen måtte besluta införande av
bestämmelser om utsträckt rätt till avdrag för nyanskaffning av maskiner
inom jordbruket. Såsom tidigare nämnts väcktes vid 1948 års riksdag en
motion med enahanda yrkande. I anledning av sistnämnda motion uttalade
samma års bevillningsutskott i sitt betänkande nr 45, vilket godkändes av
riksdagen, bland annat, att utskottet icke kunde förorda att avdrag medgåves
för kostnaden för anskaffning av sådana inventarier, till vilka någon
motsvarighet förut icke funnits å fastigheten. Eftersom en tillgång med begränsad
varaktighetstid successivt nedginge i värde, torde den principiellt
riktiga vägen vara, att avdraget för anskaffningskostnaden vid beskattningen
sloges ut på den beräknade varaktighetstiden. Med hänvisning till
att 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga framlagt förslag till bestämmelser
om avdragsrätt för värdeminskning å inventarier i jordbruksdrift samt
att proposition på grundval av delta förslag kunde förväntas komma att
föreläggas 1949 års riksdag avstyrkte 1948 års bevillningsutskott den i ämnet
väckta motionen.

Såsom anmärkts i det av utskottet tidigare i år avgivna betänkandet nr 3
har till följd av utredningar inom vissa andra områden propositionens framläggande
måst uppskjutas. I samma betänkande har utskottet emellertid
uttalat, att det måste kunna förutsättas, att förslag till lagstiftningsåtgärder
i anledning av 1943 års jordbrukstaxeringssakkunnigas betänkande komma
att föreläggas nästa års riksdag. Då utskottet i likhet med 1948 års bevill -

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 10.

ningsutskott är av den uppfattningen, att ett ställningstagande till frågan
om ändrade bestämmelser angående rätten till avdrag för kostnader för anskaffning
av inventarier i jordbruksdrift bör anstå i avvaktan på att proposition
framlägges i anledning av nämnda sakkunnigas förslag, finner sig
utskottet icke kunna tillstyrka bifall till motionen II: 119.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 150 av herr Lars Andersson
och II: 189 av herr Jansson i Aspeboda m. fl. om
rätt att vid taxering i vissa fall åtnjuta avdrag för nybyggnad
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 119 av herr Hansson i Skediga angående
rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för nyanskaffning
av maskiner inom jordbruket icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1949.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elon Andersson, Sjödahl, Ekman, Velander,
Gustaf Elofsson, Heuman, Franzon, Ramberg, Rosander och Carl
Sundberg; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Björklund, Jonsson i
Skedsbygd, Orgård, Kristensson i Osby, Sundström, Hagberg i Malmö,
Nilsson i Kristinehamn, Persson i Svensköp och Gunnarsson.

Iduns tryckeri, Esse’te ab. Stockholm 1949

916360