RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1947 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STATSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1946-30 JUNI 1947

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

S T O CKHOI.M 19 4 8

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
478687

11

Innehållsförteckning.

Andra huvudtiteln. Sld''

Justitiedepartementet.

Försummad indrivning av böter, utdömda av krigsrätt.............. 2

Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna........................ 5

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna 8

Reservstatsinstitutionen.......................................... 14

Till familjebidragsnämnder utlämnade förskott...................... 18

Omplacering av personal inom försvaret........................... 20

Viss anskaffning av bensin (motyl) inom armén.................... 23

Försvarets forskningsanstalt....................................... 25

Vissa uppbördsmedel inom försvaret............................... 32

Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i Norrtälje....... 39

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott...... 47

Angående utvandrares fortskaffande till främmande världsdel........ 53

Femte huvudtiteln (a).

Inrikesdepartementet.

Vissa baracklägers användande inom sinnessjukvården.............. 58

Distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet..................... 64

Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande................... 72

Försenat utbetalande av statsbidrag............................... 79

Hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond..... 86

Märkning av kött och skinn av dödat villebråd.................... 90

Passkontrollen i Mon............................................. 92

Passkontrollen i Strömstad....................................... 96

Civilförsvarsstyrelsens materielbokföring och förrådskontroll........ 98

Vissa inkomster å anslaget för allmänna val....................... 102

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Den allmänna väghållningen...................................... 106

Statsverkets lokalbehov......... 107

Utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockholm............. 114

— III —

Sid.

Sjunde huvudtiteln.

Finansdepartementet.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden....................... 122

Avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar..................... 126

Markegångsinstitutet............................................. 130

Iakttagelser rörande de nya avlöningsförfattningarna m. m........... 141

Vissa synpunkter på det statliga blankettrycket.................... 164

Det statliga kommittéväsendet.................................... 186

Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter....... 193

Statsliggaren för budgetåret 1947/48 .............................. 196

Den officiella statistiken.......................................... 198

Vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel.............. 209

Tullverkets taxa för extra förrättningar............................ 215

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet 220
Inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna . 231

Finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala ....... 234

Utbetalningen av statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m. 237

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Iakttagelser i fråga om anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård......................................... 242

Förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel................... 246

Kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen......... 251

Vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte........................... 254

Utfärdande av jaktkort och jaktpass.............................. 264

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Deponerade gruvförsvarsavgifter................................... 268

Elfte huvudtiteln.

Folkhushållningsdepartementet.

Avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid

statens krisorgan m. .......................................... 272

Statens handelskommission....................................... 276

Upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m....... 284

Tolfte huvudtiteln.

Pensionsvåsendet.

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor 289

IV

De af färsdrivande verken.

Statens järnvägars vedavverkningar............................... 292

Domänverkets anläggningsverksamhet.............................. 295

Förvaltningen av vissa kronoegendomar........................... 298

Ekonomisk översikt.

Uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m............. 303

Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverket jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1946—30 juni 1947 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1946, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september,
få härmed avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.

1—U78687. Iiev. berättelse ant/, statsverket är 19i7. I.

— 2 —

ANDRA HUVUDTITELN.

Justitiedepartementet.

§ i -

Försummad indrivning av böter, utdömda av krigsrätt.

Jämlikt 82 § lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången
därstädes skall krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till
ansvar, befordras till verkställighet av vederbörande befälhavare. Finner
befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort eller annat förhållande det
lämpligare, att utslag verkställes genom annan befälhavares försorg, äger
han överlämna verkställigheten till denne. Vid förhinder för befälhavare har
vederbörande länsstyrelse att verkställa utslag. Befälhavare äger ej befatta
sig med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd.

Bestämmelser om tillvägagångssättet vid bötesindrivning återfinnas i förordningen
den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av
böter. I § 20 mom. 1 förordningen stadgas, att krigsrätts saköreslängd ävensom
vederbörande befälhavares redovisning för verkställighet av krigsdomstols
bötesbeslut skola för varje år inom januari månad påföljande år av
befälhavaren avlämnas till länsstyrelsen i det län, där truppens huvudstyrka
är förlagd, och därifrån insändas till riksräkenskapsverket senast den
15 nästkommande februari.

I ett den 18 februari 1941 dagtecknat meddelande (TLA nr 15) har arméförvaltningens
dåvarande civila departement, efter samråd med riksräkenskapsverket,
lämnat vissa direktiv angående militär befälhavares befattning
med indrivning och redovisning av böter.

I meddelandet framhålles att, därest militär befälhavare icke kan indriva
visst bötesbelopp och ärendet ej heller bör till annan militär befälhavare
överlämnas, handräckning utan dröjsmål skall begäras hos vederbörande
länsstyrelse (överståthållarämbetet för polisärenden). Influtna böter
insättas å den militära kassaförvaltningens inbetalningskonto och bokföras
såsom deponerade medel men gireras omedelbart från utbetalningskontot
till länsstyrelsens postgirokonto, varvid sådana uppgifter skola lämnas,
att beloppet kan med säkerhet identifieras. Därest böterna skola gäldas
genom avbetalningar, insättas de influtna beloppen successivt å nyssnämnda
inbetalningskonto och bokföras såsom deponerade medel för att,

— 3 —

så snart slutbetalning skett eller vidare medel ej kunna av den militäre
befälhavaren indrivas, på nyss angivet sätt gireras till länsstyrelsens postgirokonto,
varvid samtidigt förutom erforderliga uppgifter för beloppets
identifiering i förekommande fall upplysning lämnas även i övrigt, exempelvis
rörande anledning till att bötesbelopp icke till fullo guldits. Av den
redovisning, vederbörande befälhavare har att årsvis inom januari månad
avgiva till länsstyrelse och som därifrån insändes till riksräkenskapsverket,
skall tydligt framgå, när bötesbelopp inbetalats, resp. inlevererats till
länsstyrelsen, liksom även om annan åtgärd i målet vidtagits.

I detta sammanhang må erinras om, att ådömda böter jämlikt 5 kap.
20 § strafflagen bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslut vunnit
laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd.

Vid sin granskning ha revisorerna uppmärksammat följande. Enligt skrivelse
till chefen för Dalregementet den 25 oktober 1946 från riksräkenskapsverket
hade i regementskrigsrättens saköreslängd för år 1944 upptagits
bl. a. nedan angivna bötesbeslut, av vilka samtliga med undantag av
besluten den 21 mars, 1 juni och 3 oktober avsågo här i riket internerade
utländska medborgare.

Beslutets dag	Den bötfälldes hemvist	Böter till kronan kronor
14/i	1944	Interneringslägret, Korsnäs...............	30
27h	>	> Främby...............	120
28/,	T>	> Främby...............	10
17/2	i	Näs pensionat, Korsnäs..................	25
1J/2	»	» > ..................	25
21/s	>	Gördalen, Särna socken..................	60
S1/8	J>	Humlebacken, Korsnäs..................	150
6/4	»	Näs pensionat, Korsnäs..................	25
Ve	T>	Gräsberg, Ludvika socken................	150
13/e	T>	Interneringslägret, Rättvik...............	25
"/»	>	1 > ...............	25
V10	T»	Norhyttan .............................	20
8/ia	»	Interneringslägret, Främby...............	10

Då av de till riksräkenskapsverket inkomna räkenskaperna icke kunnat
utrönas, när och var ifrågavarande belopp tagits till uppbörd, anhöll verket
om upplysning, huru desamma blivit redovisade. Därest utslagen icke kunnat
verkställas genom regementschefens försorg och föreskrivna åtgärder
för böternas indrivande ej tidigare vidtagits, borde i enlighet med föreskrifterna
i TLA 1941: 15 handräckning begäras hos länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Ämbetsverket fäste uppmärksamheten på att ådömda böter
bortfölle sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vunnit laga kraft, där
ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd, samt anmodade
regementschefen att, med återställande av verkets skrivelse, insända
uppgift om den slutliga redovisningen av bötesbeloppen i fråga.

I avsaknad av svar härå anhöll riksräkenskapsverket i skrivelse den 2 juni
1947 till chefen för Dalregementet ånyo, att de begärda upplysningarna snarast
måtte insändas.

— 4

I skrivelse den 5 juni 1947 meddelade tjänsteförrättande regementschefen,
att de i riksräkenskapsverkets skrivelse den 25 oktober 1946 omförmälda
utslagen icke kunnat verkställas genom regementets försorg men att
föreskrivna åtgärder för böternas indrivande verkställts, i det att handräckning
härför begärts hos länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen hade
vid förfrågan meddelat, att samtliga bötfällda personer förklarats okända,
varför ärendet av länsstyrelsen avskrivits med undantag för bötesbesluten
den 1 juni, bötesbelopp 150 kronor, och den 3 oktober, bötesbelopp 20 kronor.
För indrivandet av dessa böter hade länsstyrelsen begärt handräckning
hos resp. landsfiskaler, från vilka ännu icke ingått rapport över ärendets
handläggning.

Denna skrivelse översändes av riksräkenskapsverket med resolution den
13 juni 1947 till länsstyrelsen i Kopparbergs län med begäran om länsstyrelsens
yttrande.

Med anledning härav meddelade länsstyrelsen i skrivelse den 28 augusti
1947, att framställning om handräckning beträffande ifrågavarande av regementskrigsrätten
år 1944 utdömda böter inkommit från Dalregementet
den 7 november 1946. Länsstyrelsen upplyste vidare, att order om indrivning
av ifrågavarande böter meddelats den 28 december 1946, samt angav,
huru indrivningsordern beträffande de olika bötfällda personerna fördelade
sig på skilda landsfiskalsdistrikt. Beträffande de i riksräkenskapsverkets
skrivelse upptagna bötesbelopp, vilka ådömts två värnpliktiga, hade
det ena beloppet inlevererats i juni 1947, medan det andra ännu icke redovisats
till länsstyrelsen. De böter, som ådömts övriga ifågavarande personer
hade avskrivits i mars och juni 1947. Av inhämtade upplysningar framginge,
att i bötesbesluten avsedda utländska medborgare torde ha lämnat
landet innan besluten från regementet översänts för verkställighet.

Revisorernas uttalande. Det ärende angående indrivning av böter, utdömda
av regementskrigsrätt, för vilket redogjorts i det föregående, synes icke
från vederbörande militära befälhavares sida ha handlagts med önskvärd
omsorg och erforderlig effektivitet. Oavsett att gällande regler angående indrivning
och redovisning av böter, utdömda av krigsrätt, i och för sig kunna
framstå som föråldrade eller mindre ändamålsenliga, hade ärendet rimligen
bort behandlas med större intresse och snabbhet än som skett, särskilt
som det här gällde utländska medborgare, vilka rent tillfälligt och under
för vederbörande militärmyndigheter kända förhållanden vistades i Sverige.
Den omständigheten, att — såvitt av handlingarna framgår — åtgärder
för bötesindrivningen vidtagits först sedan ett par år förflutit efter
böternas utdömande och endast efter påstötning av den reviderande myndigheten,
finna revisorerna anmärkningsvärd.

o

§ 2.

Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna.

I proposition nr 342 till 1945 års riksdag framlade Kungl. Maj :t bl. a.
förslag om att vid samtliga fångvårdsanstalter skulle finnas inrättad en
anstaltsnämnd med uppgift att intaga en i förhållande till anstaltsledningen
rådgivande ställning i frågor rörande de intagnas behandling och vård.
Propositionen, som byggde på ett av strafflagberedningen framlagt förslag
i ämnet (SOU 1944: 50), blev i allt väsentligt antagen av riksdagen. I fråga
om nämndens sammansättning samt sättet för dess tillsättande vidtog dock
riksdagen på förslag av första lagutskottet (uti. nr 52) vissa mindre ändringar
i förhållande till propositionen. Kungl. Maj :t hade föreslagit, att i
nämnden skulle såsom ledamöter ingå, förutom styresmannen som ordförande,
minst två andra befattningshavare vid anstalten. Vidare borde vid
utseende av lekmannarepresentanter i nämnden det ankomma på länsstyrelsen
i det län, där vederbörande fångvårdsanstalt vore belägen, i stället
för fångvårdsstyrelsen att utse dessa representanter. Riksdagen fann emellertid,
att det utomstående inslaget i nämnden borde vara förhärskande.
På grund härav och då av praktiska skäl antalet ledamöter icke borde
överstiga fem, beslöt riksdagen att förutom styresmannen endast en ledamot
skulle vara befattningshavare vid anstalten. För att giva nämnden en
självständig ställning och för att framhäva betydelsen av de uppgifter, som
tillkommo nämndens ledamöter, ansågs det även lämpligast, att dessa utsågos
av Kungl. Maj :t, varvid Kungl. Maj :t även borde förordna ordförande
i nämnden.

Bestämmelserna om anstaltsnämnd återfinnas i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff in. in. Anstaltsnämnd skall
enligt 4 § nämnda lag bestå av — förutom styresmannen — fyra av Konungen
utsedda personer, av vilka en skall vara eller ha varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren, en skall vara befattningshavare
vid anstalten samt minst en skall äga insikt och erfarenhet rörande social
hjälpverksamhet eller liknande arbete. Bland de ledamöter av nämnden
som icke äro befattningshavare vid anstalten förordnar Konungen en att
vara ordförande. Konungen prövar ock behovet av suppleanter.

Styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i
nämnden upptaga frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller
villkorlig frigivning samt att behandla ärende som fångvårdsstyrelsen hänskjuter
till nämnden eller vars upptagande påkallas av ledamot.

Nämnden må besluta framställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen
angående de intagnas behandling eller förhållandena å anstalten i övrigt.

Utöver vad nu sagts har nämnden att medverka till upprätthållandet av

— 6

önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja
arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna anstalten.

De ledamöter av nämnden, som icke på grund av sin tjänst ha att taga
befattning med de intagna, åligger att under regelbundna besök å anstalten
följa de intagnas behandling.

Antalet förordnanden av ordförande, ledamöter och suppleanter i anstaltsnämnderna,
som vid lagens ikraftträdande den 1 juli 1946 utfärdades
av Kungi. Maj :t, uppgick till omkring 250.

För närvarande finnes anstaltsnämnd inrättad vid samtliga större fångvårdsanstalter
för vanligt fångförvar eller 28 anstalter, vid specialanstalterna
Hall och Håga, vid ungdomsanstalterna Skenäs, Mäshult, Sj öliden
och Lannaskede samt vid 12 kolonier av skilda slag, vilka i regel äro anslutna
till viss anstalt.

Antalet intagna vid ovan nämnda fångvårdsanstalter uppgick den 1 juli 1947
till 1 943 personer samt 4 barn. Det lägsta fångantalet uppvisade ungdomsanstalterna
Mäshult (för män) och Sjöliden (för kvinnor) med 6 resp. 4
interner samt kolonien Solhyddan med 6 interner. Antalet sammanträden
med anstaltsnämnden vid nyssnämnda anstalter utgjorde under sistförflutna
budgetåret vid Mäshult 3, vid Sjöliden 4 samt vid Solhyddan 5. Ett
antal kolonier hade endast ett fåtal sammanträden. Tre kolonier hade sålunda
var och en allenast 1 sammanträde samt fyra kolonier vardera 3
sammanträden.

Revisorernas uttalande. Såsom ovan nämnts, skola vid samtliga rikets
fångvårdsanstalter finnas inrättad en anstaltsnämnd, bestående av styresmannen
samt fyra av Kungl. Maj :t utsedda personer, med uppgift att intaga
en i förhållande till anstaltsledningen rådgivande ställning i frågor
rörande de intagnas behandling och vård. Revisorerna ha upptagit frågan
om anstaltsnämndernas organisation till närmare prövning samt härvid
uppmärksammat vissa med det rådande systemet förenade olägenheter.

Enligt revisorernas mening synas anstaltsnämnderna vid de mindre anstalterna
med endast ett fåtal intagna kunna givas en i fråga om antalet
ledamöter och sammansättning i övrigt enklare organisatorisk utformning
än vid de större anstalterna. Erfarenheten har visat, att i de fall, där förutom
styresmannen allenast någon enstaka befattningshavare finnes anställd,
vissa svårigheter föreligga vid utseende av ledamot från anstalten.
Det begränsade urvalet torde icke heller alltid skapa nödiga garantier för
ett lämpligt personval. Till följd av rådande brist på fångvårdspersonal
ha understundom tillfälligt anställda befattningshavare utan tidigare erfarenhet
av fångvårdsarbete måst förordnas till ledamöter i nämnden.

Beträffande de mindre kolonier, vilka äro anslutna till en närbelägen
moderanstalt, förefaller det revisorerna till fyllest, att moderanstaltens anstaltsnämnd
tillika fungerar som anstaltsnämnd för dotterkolonierna. Vad
särskilt angår sådana öppna kolonier, där i allmänhet endast kortvariga
straff, t. ex. för rattfylleri, verkställas, torde med tanke på att anstalts -

— 7

nämnd främst har att taga befattning med frågor rörande nåd och villkorlig
frigivning samt i övrigt följa förhållandena å anstalten kunna ifrågasättas,
huruvida särskild nämnd vid ifrågavarande typ av anstalter är
av behovet påkallad. I varje fall synes en enklare organisation av nämnden
i dessa fall böra övervägas.

Vissa olägenheter i administrativt avseende synas även vara förenade
med gällande system, att Kungl. Maj :t skall utse ledamot av anstaltsnämnd.
Särskilt är detta förhållandet vid förordnande av ledamot bland
anstaltens befattningshavare. Till följd av att dessa ofta förflyttas till eller
förordnas å befattning vid annan anstalt, påkallas oavlåtligt Kungl. Maj :ts
beslut om nytt förordnande, varvid den omständliga proceduren med inhämtande
av fångvårdsstyrelsens förslag samt fångvårdsstyrelsens hörande
av fångvårdsmannaförbundet i varje särskilt fall måste upprepas. Handläggningen
av nu ifrågavarande ärenden synes därför lämpligen böra överlämnas
till underordnad myndighet, exempelvis fångvårdsstyrelsen.

Enligt revisorernas mening bör sålunda övervägas, huruvida icke med
bibehållande av den grundtanke, som ligger bakom tillkomsten av särskilda
anstaltsnämnder vid våra fångvårdsanstalter, en förenklad organisation
av dessa nämnder och sättet för deras tillsättande på sätt revisorerna
ovan antytt bör genomföras.

— 8 —

FJÄRDE HUVUDTITELN.

Försvarsdepartementet.

§ 3.

Handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna.

Enligt den för arméförvaltningen gällande instruktionen (SFS nr 889/
1943) skola inom ämbetsverket förekommande personalärenden i huvudsak
handläggas av dels tygavdelningens chefsexpedition, dels tygavdelningens
verkstadsbyrå, dels intendenturavdelningens centralbyrå, dels ock den
för tyg- och intendenturavdelningarna gemensamma civilbyrån. Till förstnämnda
expedition hänföras sålunda tygavdelningen och generalfälttygmästaren
berörande utbildnings-, värnplikts- och personalärenden ävensom
de särskilda dit anslutna expeditioners ärenden, som sammanhänga med
generalfälttygmästarens och fälttygmästarens åligganden som personalkårchefer
för fälttygkåren resp. tygstaten, medan verkstadsbyrån har att i viss
omfattning taga befattning med kollektivavtalsfrågor. Vid intendenturavdelningens
centralbyrå med den därtill knutna intendenturkårens chefsexpedition
skola handläggas personal-, utbildnings- och värnpliktsärenden,
som sammanhänga med generalintendentens åligganden i egenskap av chef
för intendenturkåren. Till civilbyrån slutligen hänföras ärenden som angå
arméförvaltningens avlöningsanslag, ämbetsverkets civila personal med avlöning
från detta anslag, civil arbetsledare med avlöning från sakanslag
samt kollektivavtal och arbetarfrågor i övrigt ävensom andra ärenden av
allmänt administrativ och juridisk beskaffenhet.

I marinförvaltningens instruktion (SFS nr 890/1943) stadgas bl. a., att
å civilbyrån skola handläggas ärenden som angå marinförvaltningens avlöningsanslag,
frågor rörande löneklassplacering för civil personal vid ämbetsverket
samt i viss omfattning andra ärenden av administrativ och juridisk
beskaffenhet. På marinförvaltningen ankommande ärenden angående
tjänstetillsättning, förordnande, tjänstledighet, avsked och entledigande beträffande
civil personal skola handläggas å den avdelning befattningen i
fråga anses tillhöra, varvid i viss utsträckning gemensam beredning med
chefen för civilbyrån eller annan av honom utsedd tjänsteman skall äga
rum. Skeppsbyggnadsavdelningen har därjämte särskilt att taga befattning
med ärenden angående sådan anställning av personal som sammanhänger

— 9 —

med inköp, förhyrning och försäkring av fartyg ävensom frågor rörande
anställnings-, avlönings- och arbetsförhållanden m. in. för arbetare vid
marinen.

För flygförvaltningens vidkommande finnas i ämbetsverkets instruktion
(SFS nr 891/1943) enahanda bestämmelser utfärdade beträffande civilbyråns
uppgifter och förhållande till fackavdelningarna i nu berörda avseenden.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att närmare undersöka vissa
förhållanden i samband med den praktiska tillämpningen av ifrågavarande
föreskrifter. I detta syfte ha revisorerna införskaffat detaljerade uppgifter
angående det sätt, på vilket handläggningén av personalärenden är ordnad
inom de tre försvarsgrensförvaltningarna. Av de lämnade uppgifterna
inhämtas följande.

Vid arméförvaltningens tygavdelning finnas inrättade två särskilda sektioner
för personalfrågor, dels en vid avdelningens chefsexpedition, dels en
vid avdelningens verkstadsbyrå.

Förstnämnda personalsektion handlägger — förutom vissa med fälttygkåren
och tygstaten sammanhängande frågor — ärenden som avse vid tygavdelningen
anställd civil personal, avlönad från sakanslag. I olika hänseenden
och under olika stadier av handläggningen tar emellertid jämväl
arméförvaltningens civilbyrå befattning med sistnämnda ärenden. Frågor,
som innefatta tolkning eller tillämpning av avlönings- m. fl. författningar,
exempelvis rörande löneställning, anställningsform, tjänstledighetsavdrag
in. in., underställas sålunda regelmässigt civilbyrån för yttrande antingen
efter personalsektionens remiss eller förfrågan under hand. Därjämte äger
samråd rum med civilbyrån i fråga om personalsektionens föredragningar,
vilket tillgår på så sätt, att vederbörande föredragande å civilbyrån efter
granskning av förslag till beslut i förekommande ärenden å personalsektionens
föredragningslista med sitt signum bestyrker, att samråd skett. Vid
personalseklionens föredragningar beslutade underdåniga skrivelser, besvärshänvisningar
in. m. uppsättas i regel å civilbyrån, varjämte underdåniga
skrivelser in. in. samt protokoll justeras av vederbörande föredragande
å civilbyrån. Denna handhar jämväl frågor angående utfärdande av
antagningsbevis samt upprättande och utväxlande av anställningskontrakt.
Utredningar rörande den sakanslagsavlönade personalen i allmänhet, såsom
årligen återkommande underdåniga framställningar angående behovet av
icke-ordinarie befattningar, underdåniga utlåtanden och yttranden i andra
personalärenden, utlåtanden och yttranden i anledning av eljest anbefallda
personalutredningar, handläggas i regel direkt inom civilbyrån, som jämväl
har att taga befattning med frågor rörande den för tygavdelningens
verksamhet avsedda personal som avlönas från arméförvaltningens avlöningsanslag.

Vidkommande slutligen ärenden angående semester och tjänstledighet för
vid tygavdelningen tjänstgörande personal avgöras dessa i regel av veder -

— 10 —

börande byråchef (motsvarande) inom avdelningen. I samband därmed har
föreskrivits, att byråchef före avgörandet av ansökning om ledighet äger
samråda med civilbyrån rörande frågan om eventuellt löneavdrag in. m.,
vilket sker pa sa sätt, att därtill utsedd befattningshavare inom civilbyrån
efter granskning av sådan ansökning tecknar förslag till beslut å ansökningshandlingen,
som därefter återställes till respektive byråer. Jämväl inom
dessa förekommer sålunda viss behandling av personalärenden. Inom
kontrollbyrån har rentav en särskild befattningshavare i kontorsskrivares
tjänsteställning avdelats för detta ändamål.

Inom tygavdelningens ifrågavarande personalsektion tjänstgöra f. n. sex
befattningshavare, av vilka två inneha arvodesbefattning i resp. löneklass
29 och 20, en uppbär månadsarvode med 339 kronor samt en placerad i lönegrad
Ce 12 och två i lönegrad Ce 8. Sektionen har att taga befattning
med ärenden, som gälla en personalnumerär av i runt tal 1 500 befattningshavare.
Antalet vid sektionen under budgetåret 1946/47 diarieförda ärenden
utgjorde 4 460. För civilbyråns medverkan vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden beräknas ha tagits i anspråk två befattningshavare.

Vad därefter angår motsvarande organisationsenhet inom tygavdelningens
verkstadsbyrå handläggas å en detalj inom administrativa sektionen
frågor om anställnings- och lönevillkor för tjänstemän och arbetare vid
tygstationer, tyganstalter och tygverkstäder, vilka avlönas från sakanslag,
samt å en annan detalj ärenden rörande tolkning och tillämpning av kollektivavtal
samt vissa arbetarfrågor i övrigt. Å sektionen utföres lönegruppsplacering
av arbetare samt viss kontroll av vid förbanden verkställda lönegruppsuppflyttningar
av sådan personal, varjämle sektionen handhar frågor
om krigsplacering, uppskov in. in. ävensom visst statistikarbete. Härutöver
handläggas inom sektionen verkstadsbyråns juridiska, administrativa och
ekonomiska ärenden. Någon medverkan från civilbyråns sida vid handläggningen
av nu berörda ärenden förekommer icke utom i avseende å upprättande
av statförslag.

Inom verkstadsbyråns administrativa sektion tjänstgöra f. n. tolv befattningshavare,
av vilka en är placerad i lönegrad Ce 27, en i lönegrad Cg 20,
en i lönegrad Ce 17, två i lönegrad Cg 15, en i lönegrad Cg 10, tre i lönegrad
Ce 8, en i lönegrad Cg 8 och en i lönegrad Cg 6, varjämte en befattningshavare
åtnjuter dagarvode om 12 kronor. Sektionen har att taga befattning
med ärenden, som gälla en personalnumerär av över 3 200 anställningshavare.
Antalet till sektionen under budgetåret 1946/47 inkomna
ärenden utgjorde 3 860.

Inom arméförvaltningens intendenturavdelning handläggas dit hänförliga
personalärenden dels å en inom intendenturkårens chefsexpedition inrättad
personal- och mobiliseringssektion, dels å arméförvaltningens civilbyrå.

Nyssnämnda sektion har att taga befattning med frågor rörande intendenturkårens
personal, således även beträffande den del av nämnda personal
som är placerad till tjänstgöring vid intendenturavdelningen. Enligt
uppgift utgöres ifrågavarande personal av inalles 281 beställningshavare,

— 11 —

varav vid avdelningen tjänstgöra omkring 25. Samtliga övriga inom intendenturavdelningen
förekommande personalärenden handläggas å civilbyrån.

Inom nämnda byrå utgöra de ärenden, som avse den vid centrala intendenturanstalter,
truppförbands intendenturverkstäder, förråd in. in. samt
värmeanläggningar och marketenterier kollektivavtalsanställda personalen,
en särskild grupp. Dessa ärenden handhavas av en för ändamålet avsedd
förste byråsekreterare (Ce 27) såsom föredragande, vilken i viss utsträckning
biträdes av en amanuens (Cf 17), en stenograf (Ce 8) och en maskinskriverska
(Ce 6). Enligt uppgift handläggas i denna ordning ärenden, som
beröra omkring 3 000 anställningshavare. Antalet under tiden den 1 januari—den
20 oktober 1947 föredragna ärenden utgjorde 319.

Övriga intendenturavdelningen berörande personalärenden, avseende civil
personal, avlönad från arméförvaltningens avlöningsanslag, arvodesavlönad
militär personal, civil personal med avlöning från intendenturavdelningens
sakanslag och kollektivavtalsanställd städerskepersonal, allt inom ämbetsverket,
samt personal vid arméns fasta bergrumsanläggningar ävensom ärenden
rörande behov vid såväl intendenturavdelningen som centrala intendenturanstalter
och truppförband av personal, som avlönas från sakanslag
under intendenturavdelningens förvaltning, handläggas i vissa hänseenden
inom civilbyråns allmänna avdelning för administrativa och juridiska ärenden
av chefen för byrån (Ca 33) med biträde i viss utsträckning av en
byråsekreterare (Ce 24) samt biträdespersonal. I denna ordning handläggas
ärenden, som synas avse omkring 450 anställningshavare. Antalet dylika
ärenden uppgick under tiden den 1 januari — den 20 oktober 1947
till ca 1 800.

Slutligen handläggas i nedan angivna hänseenden vissa såväl tyg- som
intendenturavdelningarna berörande personalfrågor även inom civilbyråns
kameral- och personaldetalj. Denna har därvid att utföra vissa registrerings-
och granskningsuppgifter, att biträda med upprättande av vissa protokoll
i personalärenden, att upprätta och föredraga avlöningslistor, att
handhava ärenden rörande källskatt, att handlägga frågor om ersättning
för sjukvården in. in., att dispositionsbokföra poster som avse de olika anslagstitlarna
för avlöning in. m. samt att biträda vid anslagsberäkningar.
För ifrågavarande ärenden tagas i anspråk, i den mån de avse intendenturavdelningen,
ett kanslibiträde (Ce 11) och ett kontorsbiträde (Ca 8) samt
delvis en amanuens (Ce 23), en kontorsskrivare (Cg 17) och en kontorist
(Cg 12) ävensom, i den mån de avse tygavdelningen, fyra befattningshavare.

Inom marinförvaltningens civilbyrå finnes inrättat ett personalkontor, å
vilket handläggas ärenden, som angå löne- och personalfrågor berörande
marinförvaltningens civila personal samt för marinledningens ämbetsbyggnad
anställda städerskor, inrättande eller indragning hos lokalförvaltningarna
av civila befattningar med avlöning från sakanslag samt avlämnande
av tjänstgöringsuppgifter för i marinförvaltningen tjänstgörande militär
och civilmilitär personal ävensom vissa andra frågor rörande sistnämnda

— 12 —

personal m. in. Enligt en av marinförvaltningen för personalkontoret fastställd
instruktion åvilar det kontoret i fråga om ämbetsverkets civila personal
att bl. a. handhava ärenden angående inrättande och indragning av
civil befattning, anställning, befordran, löneklassplacering, semester, tjänstledighet,
entledigande och krigsplacering beträffande nämnda personal, viss
matrikel- och rullföring ävensom uträkning av lön för arvodesanställd personal.
Det ankommer vidare på kontoret bl. a. att på begäran tillhandagå
marinstaben med biträde i personalfrågor. Kontoret bär att inhämta samråd
med byråchef (motsvarande) i ärende, som berör honom underställd
personal.

Inom personalkontoret tjänstgöra f. n. sex befattningshavare, av vilka
två äro placerade i lönegrad Ce 24, en i lönegrad Ce 13, en i lönegrad Ce 11
och en i lönegrad Ca 8, medan en åtnjuter arvode motsvarande löneklass
Ma 20. Kontoret har att taga befattning med anställnings- och lönevillkor
in. in. för inalles omkring 1 750 anställningshavare. Under budgetåret 1946/
47 ha i kontorets diarier införts sammanlagt ca 4 600 ärenden.

Härutöver finnes inom den i marinförvaltningen ingående skeppsbyggnadsavdelningens
varvs- och verkstadsbyrå inrättad en arbetarsektion för
handläggning av kollektivavtalsfrågor rörande personal, anställd vid örlogsvarven
och verkstadsförvaltningarna vid kustartilleriförsvaren. Nämnda
personal uppgår till omkring 5 000 man. För ifrågavarande arbetsuppgifter
finnas inom sektionen anställda tre tjänstemän i lönegraderna Ca 30, Ce
22 och Cg 9. Den sistnämnde tages dock allenast delvis i anspråk för ändamålet.
I vissa sektionen berörande frågor äger samråd rum med chefen
för civilbyrån. Antalet handlagda ärenden inom sektionen utgjorde under
budgetåret 1946/47 omkring 500.

Vad slutligen gäller flygförvaltningen inrättades inom nämnda ämbetsverks
civilbyrå fr. o. m. den 1 januari 1944 en särskild personaldetalj. Till
denna organisationsenhet anknöts sedermera fr. o. in. den 1 augusti 1946
en från ämbetsverkets materielavdelning överförd administrationsdetalj.
Personaldetaljen jämte sistnämnda detalj — benämnd organisationsdetaljen
utgöra numera enheterna i det försöksvis inrättade, civilbyrån underställda
personalkontoret. På organisationsdetaljen ankommer i första hand
att på uppdrag utföra erforderliga undersökningar, tidsstudier in. in. ävensom
att företaga undersökningar i fråga om blanketter, licenser, inventarier,
kontorsmaskiner, godsexpedition in. in., allt i vad avser flygförvaltningen
samt ämbetsverket underlydande verkstäder och förråd.

Å personaldetaljen handläggas ärenden angående flygförvaltningens civila
personal, som avse nyanställning och registrering av personal ävensom
överflyttning av befattningshavare mellan ämbetsverkets olika avdelningar,
vissa rutinmässiga åtgärder, placering och uppflyttning i löneklass, upprättande
av stommar för avlöningslistor, uppsättande av underdåniga framställningar
angående personalen, frågor rörande krigsplacering in. m. Därjämte
handläggas å personaldetaljen de på flygförvaltningen ankommande

— 13 —

personalärenden, som angå civil icke-ordinarie personal med avlöning från
sakanslag vid flottiljer, centrala flygverkstäder och centrala flygmaterielförrådet.

Chefen för personalkontoret åtnjuter arvode motsvarande lön enligt 27
löneklassen. I övrigt finnas å personaldetaljen f. n. anställda sex tjänstemän,
av vilka en är placerad i lönegrad Ce 24, en i lönegrad Ce 19, en i
lönegrad Ce 11, en i lönegrad Ca 8 och två i lönegrad Ce 8. Detaljen har
f. n. att taga befattning med ärenden, som avse en personalnumerär av
omkring 1 900 anställningshavare. Antalet under budgetåret 1946/47 till
detaljen inkomna, diarieförda ärenden utgjorde ca 4 000 samt antalet utgående
expeditioner — diarieförda och icke diarieförda — sammanlagt omkring
6 800.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att väsentliga
skiljaktigheter föreligga mellan de tre försvarsgrensförvaltningarna i
vad avser sättet för handläggning av inom dessa myndigheter förekommande
personalfrågor. Medan inom marin- och flygförvaltningarna åtgärder
vidtagits för att såvitt möjligt sammanföra personalärendena till ett för
vartdera ämbetsverket gemensamt personalkontor, synes någon motsvarande
strävan icke ha varit för handen inom arméförvaltningen. Enligt revisorernas
mening måste den inom sistnämnda ämbetsverk tillämpade ordningen
på hithörande område betecknas såsom föga rationell. Det vill sålunda
förefalla, som om personalärendenas uppdelning på ett flertal olika organisationsenheter
icke blott skulle innebära fara för bristande enhetlighet vid
frågornas handläggning utan även medföra ökade kostnader för statsverket.
Speciellt inom tygavdelningen synes ett onödigt stort antal befattningshavare
tagas i anspråk för berörda ändamål. Den medverkan, som i flera
fall lämnas från civilbyråns sida vid behandlingen av ärenden, vilka det
synbarligen tillkommer vederbörande personalorgan att själva avgöra, torde
vidare få anses leda till en icke oväsentlig omgång.

Revisorerna bortse icke från att för arméförvaltningens vidkommande
speciella förhållanden äro rådande av bl. a. det skälet, att inom ämbetsverkets
tyg- och intendenturavdelningar även handläggas ärenden rörande
viss militär personal. Hithörande ärenden synas dock utgöra allenast en
mindre del av de inom ämbetsverket förekommande personalfrågorna. Med
hänsyn till vad i det föregående anförts torde därför enligt revisorernas mening
starka skäl tala för vidtagandet av en sådan organisationsförändring
inom arméförvaltningen, alt personalärendena — åtminstone i vad gäller
den civila personalen — sammanföras till ett för hela ämbetsverket gemensamt
organ, inom vilket i förekommande fall sektionsindelning efter de
båda fackavdelningarnas speciella behov kan ske. Revisorerna vilja i detta
sammanhang slutligen ifrågasätta, huruvida icke inom marinförvaltningen
jämväl handläggningen av kollektivavtalsfrågor lämpligen bör överflyttas
till ämbetsverkets personalkontor.

— 14 —

§ 4.

Reservstatsinstitutionen.

Reservstatsinstitutionen vid krigsmakten inrättades genom 1914 års härordning
och hade till syfte att tillföra reservbefälet en personalkategori,
som genom aktiv tjänst förvärvat fullständig befälsvana och tillförlitligt
militärt omdöme. Det förutsattes vidare, att den för mobiliseringsbehovet
erforderliga befälspersonalen inom armén och marinen skulle genom tillskapandet
av nämnda institution kunna erhållas för en mindre kostnad
än som följde med motsvarande ökning av de aktiva officers- och underofficerskårerna
m. m. Slutligen skulle en önskvärd föryngring av stampersonalen
möjliggöras genom en snabbare omsättning av å aktiv stat varande
befälspersonal.

Reservstatslönerna avvägdes med tanke på att stimulera till tidig övergång
från aktiv stat. För kompaniofficerare och underofficerare avpassades
lönerna så, att de i allmänhet lågo omkring tio procent under lönen i närmast
lägre beställning å aktiv stat. I övrigt följde man i allmänhet den
principen, att lönen å reservstat borde vara högre än pensionen i den lägre
tjänstegraden å aktiv stat. Pensionsförmånerna vid avgång från reservstat
fastställdes så, att pensionen i viss beställning å reservstat kom att i
stort sett motsvara pensionen i närmast lägre tjänstegrad å aktiv stat.

Såsom villkor för övergång till reservstat uppställdes fordran på visst
minimiantal tjänstår och levnadsår, varjämte för vidmakthållande av
tjänstdugligheten stadgades viss tjänstgöringsskyldighet. Genom beslut av
1925 års riksdag bestämdes tjänstgöringstiden enhetligt till 45 dagar för
varje tvåårsperiod av tjänstetiden å reservstat.

Genom 1925 års härordning bibehölls reservstatsinstitutionen vid armén
och kustartilleriet, varemot densamma, bl. a. av kostnadshänsyn, indrogs
vid flottan. Vid 1936 års riksdag beslöts inrättande av en reservstat för
flygvapnet, men någon rekrytering hann aldrig äga rum innan nu gällande
organisation av reservstaterna fastställdes vid 1942 och 1943 års riksdagar
(prop. 1942:210 och 1943:143). Vid frågans behandling vid sistnämnda
riksdagar berördes spörsmålet om återinförande av reservstat vid flottan,
men tillräckliga skäl för tillskapande av en dylik reservstat ansågos ej
föreligga.

Jämlikt gällande organisation — jämför kungörelsen 1943: 749 angående
krigsmaktens reservstater — skola vid försvarsväsendet finnas reservstater
vid armén för officerare och underofficerare samt för fältläkar- och fältveterinärkårerna,
vid marinen för kustartilleriet samt vid flygvapnet. Antalet
beställningar utgör enligt gällande personalförteckningar följande,
nämligen inom armén 1 generalmajor, 19 överstar, 8 överstelöjtnanter, 88
majorer, 72 kompaniofficerare, 106 underofficerare, 3 fältläkare, 3 regementsläkare,
2 fältveterinärer och 2 regementsveterinärer, inom marinen

— 15 —

(kustartilleriet) 1 överste, 3 majorer, 5 kompaniofficerare och (i underofficerare
samt inom flygvapnet 1 flygläkare av 1. graden.

Jämlikt 1942 års försvarsbeslut skulle i fråga om vissa tjänstegrader antalet
reservstatsbeställningar vid fullt utbyggd organisation vara större än
enligt ovanstående. Sålunda skulle arméns reservstat omfatta beställningar
för sammanlagt 15 överstelöjtnanter, 96 majorer, 85 kompaniofficerare och
120 underofficerare. För flygvapnets reservstat fastställdes icke något slutgiltigt
antal beställningar, men enligt försvarsutredningens beräkningar
skulle personalbehovet förutom ovannämnda läkarbeställning uppgå till 2
överstar, 6 överstelöjtnanter, 11 majorer, 3 kaptener, 18 fanjunkare och
2 sergeanter.

Beträffande tjänstgöringsskyldigheten i fred gäller numera, att personal
å reservstat skall fullgöra tjänstgöring med 90 dagar för varje under tjänstetiden
infallande hel treårsperiod. I denna fråga uttalade föredragande departementschefen
vid anmälan av propositionen 1943: 143 bl. a. följande:

För att den förhållandevis dyrbara reservstatsinstitutionen skall fylla
sitt ändamål måste obetingat fordras, att personalen icke endast vidmakthåller
sina under aktiv tjänst förvärvade militära kunskaper utan även att
den i den mån nya vapen, nya reglementen o. s. v. tillkomma skaffar sig
en ingående kännedom — såväl teoretisk som praktisk — om desamma.

—--Med tanke på de omfattande kunskaper på olika områden, som

med hänsyn till teknikens utveckling måste fordras av befäl av alla grader
inom en modern krigsmakt, synes en ökning av icke blott reservpersonalens
utan även reservstatspersonalens tjänstgöringsskyldighet ofrånkomlig.

Reservstatslönerna motsvarade vid tiden för senaste omorganisation ungefär
60 procent av de i 1927 års officersavlöningsreglemente upptagna
lönebeloppen å A-ort i motsvarande beställning å aktiv stat, medan reservstatspensionen
i stort sett motsvarade 90 procent av lönerna å reservstat,
vilket innebar att pensionen i viss beställning å reservstat i princip motsvarade
den före 1941 års pensionsreglering utgående pensionen i närmast
lägre tjänstegrad å aktiv stat. Ifrågavarande relation mellan reservstatslönerna
och lönebeloppen för motsvarande personal å aktiv stat har i huvudsak
bibehållits enligt kungörelsen 1943: 749. Beträffande pensionsförmånerna
har däremot skett en viss förändring till reservstatspersonalens
nackdel, sammanhängande med att den aktiva personalens pensionsförmåner
vid nyssnämnda pensionsreglering utmättes med utgångspunkt från
C-ort i stället för — såsom tidigare — A-ort, eu omläggning som icke ansågs
höra genomföras för reservstatspersonalens del.

Den löne- och pensionsreglering, som enligt beslut vid 1946 års riksdag
genomförts fr. o. in. den 1 juli innevarande år, har icke omfattat reservstatspersonalens
löne- och pensionsförmåner. Till följd härav har en förskjutning
i de förutvarande proportionerna mellan förmånerna för reservstatspersonalen
och för motsvarande personal på aktiv stat inträtt. I propositionen
1946: 333 har dock förutskickats, att framdeles förslag rörande
viss jämkning uppåt av reservstatspersonalens löneförmåner skall framläggas.
För närvarande motsvara reservstatslönerna jämte rörliga tillä ggs -

— 16 —

förmåner i runt tal 50 procent av löneförmånerna för motsvarande personal
på aktiv stat å lägsta dyrort. Reservstatspersonalens pensionsförmåner uppgå
med rörliga tilläggsförmåner till i runt tal 60—75 procent av pensionsförmånerna
för motsvarande beställningshavare på aktiv stat.

Under budgetåret 1938/39 uppgingo kostnaderna för reservstatspersonalens
avlöning till sammanlagt inemot en miljon kronor, varav för arméns
reservstater 913 000 kronor, för marinens reservstat 61 000 kronor samt för
flygvapnets reservstat 23 000 kronor. För budgetåren 1939/45 kunna några
kostnadssiffror icke framläggas. Under de båda sistförflutna budgetåren ha
lönekostnaderna uppgått till i runda tal, för armén 1 001 000 resp. 1 190 000
kronor, för marinen 30 000 resp. 40 000 kronor samt för flygvapnet 10 000
resp. 5 000 kronor. Motsvarande kostnader för innevarande budgetår ha
enligt gällande avlöningsstater beräknats till resp. 1 300 000, 60 000 och
5 000 kronor eller tillhopa 1 365 000 kronor. Härtill komma kostnaderna
för resor vid tjänstgöring, sjukvård, ekiperingshjälp in. in. samt för personalens
pensionering. Sistnämnda kostnader för budgetåret 1946/47 uppgingo
till i runt tal 1 020 000 kronor, vilket innebär att statsverkets utgifter
för reservstatspersonalens pensionering endast obetydligt understiga utgifterna
för personalens avlöning.

Reservstatsbeställningarna äro för närvarande praktiskt taget fullständigt
besatta. Till jämförelse må nämnas att enligt försvarsväsendets rulla
för innevarande år vid arméns kårer och truppförband 185 och vid kustartilleriet
53 aktiva kaptensbeställningar (motsvarande) äro vakanta.

Enligt vad revisorerna inhämtat har 1945 års försvarskommitté funnit
de skäl som tidigare anförts för inrättandet och bibehållandet av reservstatsinstitutionen
alltjämt bärande. Med anledning härav räknar kommittén
med att reservstater av ungefär nuvarande omfattning även i fortsättningen
skola finnas. Övergångsvis föreslås t. o. m. en utökning av reservstaterna.
Till frågan om personalens avlönings- och pensionsförhållanden
har kommittén icke tagit slutlig ställning.

Revisorernas uttalande. Reservstatsinstitutionens syfte är främst att för
mobiliseringsbehovets tillgodoseende tillföra krigsmakten en reserv av rutinerad
befälspersonal samt att möjliggöra en önskvärd föryngring av befälspersonalen
på aktiv stat. För att säkerställa rekryteringen ha, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, löne- och pensionsförmånerna för reservstatspersonalen
fastställts efter jämförelsevis fördelaktiga grunder, även
om en viss förskjutning till personalens nackdel ägt rum vid de senaste
löne- och pensionsregleringarna. Att rekryteringen det oaktat icke stött på
några nämnvärda svårigheter torde ha sin grund däri, att de med beställningarna
å reservstat förenade förmånerna — sedda mot bakgrunden av
den relativt begränsade tjänstgöringsskyldigheten i fred — alltjämt te sig
så gynnsamma, att övergång till reservstat innebär en lockelse för den aktiva
personalen. För en genomsnittlig fredstjänstgöring av en månad årligen
åtnjutes sålunda som regel mer än halv årslön i motsvarande beställ -

— 17 —

ning på aktiv stat samt i gynnsammaste fall pension med belopp, utgörande
tre fjärdedelar av pensionsförmånerna för motsvarande beställning på
aktiv stat.

Såsom i olika sammanhang uttalats, måste reservstatsinstitutionen betraktas
såsom en i och för sig dyrbar institution. Vad som enligt revisorernas
mening i detta sammanhang förtjänar att särskilt uppmärksammas
är den omständigheten, att ifrågavarande beställningshavare åtnjuta avlöning
jämväl under tid då någon tjänstgöring icke fullgöres, en princip
som ur vissa synpunkter får anses tveksam. Med hänsyn till de för vederbörande
förmånliga grunder, efter vilka löne- och pensionsförmånerna å
reservstat utmätts, synes vidare risk föreligga för att reservstatsinstitutionen
under i övrigt ogynnsamma rekryteringsförhållanden kan bidraga till
att ytterligare minska de aktiva befälskårernas numerär. Enligt vad i det
föregående påvisats är också det faktiska rekryteringsläget för närvarande
sådant, att ett stort antal vakanser av beställningar på aktiv stat förefinnes,
medan beställningarna på reservstat äro fulltaligt besatta.

Vid bedömandet av förevarande fråga må enligt revisorernas mening jämväl
beaktas, att det vid reservstatsinstitutionens tillskapande år 1914 icke
förelåg samma möjligheter till föryngring av befälspersonalen på aktiv stat
som numera — efter tillkomsten av disponibilitets- och avgångsstaterna —
stå till buds. Utbildningen av reservofficerare och värnpliktiga officerare
hade vidare icke på långt när nått samma omfattning som för närvarande.
Härtill kommer att till följd av vapenteknikens på sistone allt snabbare utveckling
och vad därmed sammanhänger reservstatspersonalens fältduglighet
-— i varje fall sedan en längre tid förflutit efter övergången till ifrågavarande
stat — icke i lika hög grad som tidigare torde kunna mäta sig
med den aktiva personalens. I den mån dispens från minimitjänstgöringens
fullgörande i en eller annan form medgives personalen, är detta ytterligare
ägnat att menligt inverka på tjänstbarheten och därmed även på värdet
ur militär synpunkt av reservstatsinstitutionen som sådan.

Av nu anförda skäl kan det enligt revisorernas mening sättas i fråga,
huruvida reservstatsinstitutionen får anses äga den stora betydelse att de
med densamma förenade höga kostnaderna äro motiverade. I samband med
den förestående allmänna översynen av försvarsorganisationen synes därför
frågan om reservstatsinstitutionens bibehållande i nuvarande form böra
särskilt uppmärksammas. I varje fall får grundad anledning anses föreligga
att söka åvägabringa en rimligare anpassning än vad hittills varit
fallet av personalens avlöningsförmåner till den begränsade tjänstgöringsskyldigheten.
Någon olägenhet härav ur rekryteringssynpunkt torde knappast
vara att befara, enär det enligt vad erfarenheten synes visa i främsta
rummet är de med reservstatsbeställningarna förenade pensionsförmånerna
som inverka stimulerande på rekryteringen.

2—478687. Rev. berättelse (ing. statsverket år 1947. 1.

— 18 —

§ 5.

Till familjebidragsnämnder utlämnade förskott.

Under § 10 av sin berättelse lämnade 1946 års revisorer en redogörelse
för gällande bestämmelser rörande utbetalning av familjebidrag. Av redogörelsen
framgick bl. a. att länsstyrelserna under vissa förutsättningar kunna
lämna vederbörande familjebidragsnämnder förskott å statsverkets andel
av ifrågavarande kostnader. Dessa förskott äro av två olika slag, dels
stående förskott, dels s. k. månadsförskott. Behållning å stående förskott
skall inlevereras till länsstyrelsen vid budgetårets slut. Månadsförskott åter
skall av länsstyrelsen regleras inom en månad efter det ansökan om statsbidrag
inkommit från vederbörande familjebidragsnämnd.

På grund av storleken av de per den 30 juni 1946 utestående förskotten
för nu angivna ändamål — närmare 11 milj. kronor ■—• funno revisorerna
det vara av intresse att undersöka vissa förhållanden i samband med kommunernas
och länsstyrelsernas redovisning av familjebidragen. Revisorerna
kunde därvid konstatera att de balanserade beloppen i icke ringa utsträckning
utgjordes av stående förskott, vilka författningsenligt bort vara inlevererade
vid budgetårsskiftet. De utestående månadsförskotten åter hade
i ett anmärkningsvärt stort antal fall utanordnats icke endast flera månader
utan jämväl flera år före nyssnämnda tidpunkt. I anslutning till sålunda
gjorda iakttagelser framhöllo revisorerna angelägenheten av att alltjämt utestående
förskott, i den mån de voro äldre än gällande bestämmelser medgåve,
snarast reglerades. Enligt revisorernas uppfattning borde det ankomma
på vederbörande övervakande myndigheter att tillse icke endast att så skedde
utan även att utfärdade föreskrifter i fortsättningen iakttoges jämväl i
vad avsåge de stående förskottens riktiga avvägning och kommunernas skyldighet
att vid budgetårsskiftet inleverera kvarvarande behållningar.

I sin över revisorernas uttalande avgivna förklaring framhöll riksräkenskapsverket
bl. a., att ämbetsverket — för att snarast möjligt få till stånd
en minskning av den ifrågavarande balansen — i cirkulärskrivelse till samtliga
länsstyrelser uppmanat dessa att skyndsamt vidtaga åtgärder i syfte att
slutligt reglera de oredovisade förskotten. I denna cirkulärskrivelse hade
ämbetsverket även erinrat om att de s. k. stående förskotten vid budgetårsskifte
skola inlevereras till länsstyrelserna.

Med hänsyn till vad i detta sammanhang sålunda förevarit ha innevarande
års revisorer funnit sig böra undersöka, i vad mån redovisningen av utlämnade
familjebidragsförskott numera kan anses tillfredsställande. Vid en
genomgång av länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) räkenskaper har
därvid konstaterats, att det sammanlagda förskottsbeloppets storlek per den
30 juni 1947 nedbringats till omkring 1,6 milj. kronor. Nämnda belopp fördelar
sig efter olika län på följande sätt:

— 19

Stockholms stad.......

Stockholms län

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Gotlands »

Blekinge »

Kristianstads >

Malmöhus »

Hallands »

Göteborgs och Bohus »
Älvsborgs »

Skaraborgs »

Värmlands >

Örebro >

Västmanlands »

Kopparbergs »

Gävleborgs »

Västernorrlands »

Jämtlands »

Västerbottens »

Norrbottens »

kronor 250 000

, 2 287

» 59 624

» 4 686

» 32 406

» 54143

» 10 912

» 10 515

» 51200

» 173 328

» 4 620

» 208 736

, 7 783

» 12 359

> 90 388

» 47 857

» 9 540

...... » 13 307

...... » 1206

...... » 400 378

...... s 69 023

...... » 1366

...... » 36 000

...... > 43 522

Summa kronor 1 595 186

Oaktat sålunda under sistförflutna budgetår den sammanlagda summan
av utestående förskott avsevärt reducerats, framgår av den lämnade specifikationen
att vissa länsstyrelser alltjämt balansera icke obetydliga belopp.
Detta gäller närmast, förutom överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Blekinge,
Malmöhus och Gävleborgs län. De båda sistnämnda myndigheterna redovisa
sålunda i stort sett samma belopp som vid föregående budgetårsskifte.

En närmare analys av de olika förskottsbalanserna försvåras i hög grad
av den omständigheten, att vederbörande poster i huvudböckerna icke sällan
äro ofullständigt specificerade. Endast i ett fåtal fall är sålunda förskottens
speciella karaktär — stående förskott eller månadsförskott— särskilt
angiven. Uppgifter om utanordningsdatum saknas även i flera huvudböcker,
medan i andra någon fördelning efter anordningstillfällen icke gjorts. Såvitt
räkenskaperna utvisa, torde dock de stående förskotten uppgå till ett avrundat
belopp av åtminstone 117 000 kronor. Beträffande månadsförskotten
åter kan med säkerhet konstateras, att förskott belöpande sig till över 1
miljon kronor äro mer än en månad gamla. Vissa av dessa förskott ha utanordnats
för flera år sedan. Såsom exempel härpå må nämnas, att Blekinge
län redovisar belopp på tillhopa 17 760 kronor 64 öre från år 1945, Värm -

— 20 -

lands län belopp på tillhopa 2 874 kronor 71 öre likaledes från år 1945, Västernorrlands
län belopp på tillhopa 36 334 kronor 88 öre från år 1943 och
Norrbottens län belopp på tillhopa 28 416 kronor 66 öre från år 1944.

De till resp. huvudböcker fogade förteckningarna över utestående förskott
äro i allmänhet synnerligen omfångsrika. En icke ringa del härav utgöres
av familjebidragsförskott. Sålunda kan nämnas att i förskottsförteckningen
för länsstyrelsen i Gävleborgs län icke mindre än sju och en halv
sidor tagits i anspråk för redovisningen av dylika förskott. Tilläggas må att
i somliga huvudböcker angivits, att förskotten reglerats under innevarande
budgetår.

Revisorernas uttalande. På i det föregående anförda grunder funno 1946
års revisorer anledning att påtala den i olika avseenden mindre tillfredsställande
redovisningen av utlämnade familjebidragsförskott. I sin över revisorernas
uttalande avgivna förklaring framhöll riksräkenskapsverket bl. a.
att ämbetsverket i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser uppmanat
dessa att skyndsamt vidtaga åtgärder i syfte att slutligt reglera de oredovisade
förskotten. Under sistförflutna budgetår har också rättelse härutinnan
skett i så måtto, att det totala förskottsbeloppet avsevärt nedbringats
i jämförelse med läget den 30 juni 1946. Fortfarande balansera dock somliga
länsstyrelser icke obetydliga förskott av nu angivet slag. Såvitt revisorerna
kunnat finna är huvudparten av dessa förskott utestående i strid mot gällande
föreskrifter.

Med anledning härav vilja revisorerna ånyo understryka angelägenheten
av att förhållandena på förevarande område snarast regleras. Det bör sålunda
tillkomma vederbörande övervakande myndigheter att tillse, att i
fortsättningen givna författningsbestämmelser till alla delar efterföljas. Icke
minst ur rent praktisk synpunkt är detta av stor vikt, enär upprättandet av
de förskottsförteckningar som nödvändiggöras av nuvarande eftersläpning
avsevärt tynga redovisningen även i de fall, då reglering av förskotten sker
i nära anslutning till resp. budgetårs utgång.

§ 6.

Omplacering av personal inom försvaret.

Enligt kungörelsen den 15 juni 1944 (nr 382) angående ersättning för
flyttningskostnad åt vissa statens befattningshavare med däri sedermera
vidtagna ändringar utgår till ordinarie och extra-ordinarie befattningshavare,
å vilken statens allmänna avlöningsreglemente är tillämpligt, ävensom
till kontraktsanställt manskap, för vilket förenämnda avlöningsreglemente
gäller, ersättning för kostnader för flyttning inom riket. Förutsättning för
rätt till dylik ersättning är bl. a., att flyttningen sker i anledning av beslut,
som för befattningshavaren medför omplacering från en stationerings- eller
förläggningsort till en annan eller innebär åläggande för honom att byta

— 21 —

bostad, samt att nyssnämnda beslut antingen innebär befordran eller tillkommit
utan att befattningshavaren uttryckt önskan angående omplaceringen
eller bostadsbytet.

Ersättning, varom här är fråga, omfattar rese- och traktamentsersättning,
ersättning för frakt för bohagets transport med järnväg, fartyg eller annat
färdmedel från den förutvarande till den nya stationerings- eller förläggningsorten,
ersättning för kostnader för bohagets in- och uppackning samt
ned- och uppbärning, ersättning för emballage och för transporter inom
stationerings- eller förläggningsorten, ersättning för merutgifter för bostadshyra
samt ersättning för särskilda med flyttningen sammanhängande, icke
förut omförmälda utgifter.

För att nedbringa statsverkets utgifter har ersättning enligt ovan begränsats
till på visst sätt maximerade belopp, varjämte ersättning för vissa kostnader
utgår efter rent schematiskt beräknade grunder. Dessa föreskrifter
medföra att ersättningen ofta icke förslår till täckande av de med flyttningen
förenade faktiska kostnaderna. Sålunda må nämnas att ersättning för bohagets
in- och uppackning in. in. icke får överstiga en efter vissa procenttal
beräknad del av befattningshavarens årslön. Procenttalet varierar efter,
bl. a., befattningshavarens civilstånd och antalet familjemedlemmar och är
lägre i sådana fall, då förflyttning äger rum i samband med befordran. Ersättning
utgår vidare endast för viss maximiviktmängd flyttgods, vilken viktmängd
varierar efter den traktamentsklass, till vilken befattningshavaren
är hänförd.

I fråga om merutgift för bostadshyra må erinras, att den rådande bostadsbristen
ofta föranleder att befattningshavare, efter erhållen kännedom om
förestående förflyttning, snarast försäkrar sig om bostad å den nya tjänstgöringsorten.
Härvid nödgas vederbörande icke sällan övertaga hyreskontrakt
å ledigbliven bostadslägenhet från tidpunkt långt före den för förflyttningen
bestämda dagen och tvingas sålunda att erlägga hyra för bostad på
två orter. Dylik merutgift kan ersättas enligt bestämmelserna i kungörelsen,
men på grund av svårigheterna att i det särskilda fallet styrka nödvändigheten
av att förhyra bostad i förtid kan vederbörande icke alltid beredas
gottgörelse för merutgiften. För särskilda med flyttning sammanhängande
kostnader, som icke äro särskilt nämnda, utgår ersättning med ett belopp
i ett för allt, vilket belopp varierar efter befattningshavarens civilstånd
och traktamentsklass m. in. Denna ersättning är avsedd att täcka
vissa med flyttning i regel förenade kostnader av en genomsnittligt beräknad
storleksordning, såsom för ändring av gardiner, flyttning av telefon
och installering av armatur. Vissa speciella kostnader, som stundom tillskyndas
befattningshavaren i samband med flyttningen, kunna däremot
icke alltid täckas av denna schematiskt beräknade ersättning, t. ex. kostnader
för vistelse å hotell under tid då flyttgodset varit under transport.

I detta sammanhang må nämnas att de militära myndigheterna — med
kringgående av kungörelsens bestämmelser om lägre flyttningsersättning i
fall av befordran — stundom synas ha förfarit på det sätt att vederbörande

— 22 —

någon tid före omplaceringen befordrats samt förkommenderats till den nya
förläggningsorten, varigenom ersättning kunnat utgå enligt för beställningsliavaren
gynnsammare grunder.

Ofta inträffar dock att befattningshavare erhåller meddelande om förflyttning
så kort tid före den för förflyttning bestämda tidpunkten, att han
icke hinner försäkra sig om bostad å den nya tjänstgöringsorten till sagda
tidpunkt. Under nuvarande onormala förhållanden å hyresmarknaden ha
svårigheterna härutinnan framträtt med särskild styrka. Den enligt flyttningskungörelsen
utgående ersättningen har visat sig otillräcklig såsom
kompensation för de merkostnader som åsamkas befattningshavaren, därest
familjebostad å den nya förläggningsorten icke kunnat uppbringas. På
grund härav ha numera genom särskild kungörelse den 10 januari 1947
(nr 18) utfärdats bestämmelser om möjlighet att i sådana fall tillerkänna
vederbörande särskilt traktamente, s. k. omplaceringstraktamente.

Beträffande befattningshavare som äro underkastade 1947 års allmänna
tjänstpensionsreglemente gälla särskilda föreskrifter, enligt vilka det åligger
befattningshavaren att viss tid före pensionsålderns uppnående till vederbörlig
myndighet ingiva ansökning om avsked. Syftet härmed är givetvis,
att myndigheten i god tid skall erhålla överblick över blivande personalförändringar
och kunna planlägga härav betingade åtgärder. En befattningshavares
avgång ur tjänst kan sålunda ofta medföra följ dförändringar
för ett stort antal andra befattningshavare genom utnämningar, befordringar,
successioner etc. Därest myndigheten omedelbart efter vunnen kännedom
om tidpunkten för befattningshavarens avgång ur tjänst fattade beslut
i fråga om därav betingade personalförändringar och lämnade av beslutet
berörda befattningshavare meddelande därom, skulle dessa i god tid
kunna vidtaga erforderliga åtgärder. Trots förhandenvaron av förenämnda
föreskrifter synes emellertid i många fall inom förvarsväsendet beslut om
dylika personalförändringar i anledning av beställningshavares avsked meddelas
först kort tid före den för avskedet fastställda dagen.

Därest befattningshavare kort tid efter en förflyttning ånyo nödgas byta
tjänstgöringsort, måste de härmed förenade olägenheterna bliva särskilt betungande
för befattningshavaren. Dylika med täta mellanrum inträffande
omplaceringar torde av hänsyn till befattningshavarna i regel undvikas av
myndigheterna. Inom försvarsväsendet synas emellertid omplaceringar av
särskilt yngre beställningshavare ofta äga rum rutinmässigt utan tvingande
skäl.

Statsverkets utgifter jämlikt flyttningskungörelsen förorsakas till icke
ringa del av omplaceringar av personal inom försvaret. Antalet dylika omplaceringar
är nämligen mycket stort. Enligt från försvarets civilförvaltning
under hand inhämtade upplysningar utgjorde sålunda antalet av ämbetsverket
prövade ärenden rörande ersättning för flyttningskostnader år
1944 2 092, år 1945 2 932 och år 1946 2 370. För ändamålet anvisade anslagsposter
under fjärde huvudtiteln ha de tre sistförflutna budgetåren belastats
med i runt tal resp. 700 000, 690 000 och 626 000 kronor. Att märka

— 23

är att resekostnader i allmänhet icke ingå i förenämnda belopp; dessa kostnader
torde, enär militärbiljett regelmässigt kommer till användning, ha
bokförts å den för reseersättningar uppförda anslagsposten. Ej heller äro
här medräknade av omplaceringstraktamenten betingade kostnader, vilka
likaledes belasta sistnämnda anslagspost.

Revisorernas uttalande. De i det föregående anförda siffrorna ge vid handen,
att omplacering av personal inom försvaret under senare år förekommit
i förhållandevis stor omfattning. Såsom en töljd härav har statsverket
fått vidkännas avsevärda kostnader i form av flyttningsersättningar, omplaceringstraktamenten
m. m. Att utgifterna blivit oproportionerligt stora
sammanhänger givetvis även med nu rådande förhållanden å hyresmarknaden.
Sistnämnda omständighet torde jämväl för den förflyttade personalen
innebära betydande olägenheter av såväl personlig som ekonomisk natur,
framför allt på grund av svårigheterna att erhålla lämplig bostad å den
nya tjänstgöringsorten.

Med hänsyn härtill finna revisorerna starka skäl tala för att i fortsättningen
största möjliga återhållsamhet iakttages vid omplacering av personal
inom försvaret. Dylik omplacering kan självfallet i viss omfattning
vara en militär nödvändighet men torde icke sällan beslutas efter rent rutinmässiga
grunder. Enligt revisorernas mening bör emellertid förflyttning
ske endast i den mån tjänstens behöriga gång så oundgängligen fordrar.
Särskilt angeläget synes vara, att utnämningar och omplaceringar tillkännagivas
med så långt varsel som möjligt. Detta gäller icke minst i fråga
om högre beställningar, beträffande vilka en personalförändring i allmänhet
medför ett stort antal omplaceringar i succession.

En vidgad återhållsamhet vid meddelandet av beslut rörande förflyttningar
torde vara ägnad icke blott att tillgodose personalens berättigade intressen
härvidlag utan även att nedbringa statsverkets kostnader. Revisorerna
ha i förevarande sammanhang främst velat rikta uppmärksamheten
på förhållandena vid försvaret. De anförda synpunkterna synas dock enligt
revisorernas uppfattning i erforderlig mån böra beaktas jämväl inom andra
områden av statsförvaltningen.

§ 7.

Viss anskaffning av bensin (motyl) inom armén.

Under beredskapsliden har arméns behov av bensin (motyl) tillgodosetts
huvudsakligen genom central upphandling, som verkställts av arméförvaltningens
intendenturavdelning. Emellertid synes något förbud icke
ha utfärdats för de olika lokala arméförbanden (motsvarande organisationer)
att själva ombesörja anskaffning av nämnda drivmedel. I vilken
omfattning lokal upphandling ägt rum har med hänsyn till den korta tid,
som stått revisorerna till buds, icke kunnat närmare utrönas. Av tillgängliga
räkenskaper synes emellertid framgå, att enbart under tiden den 1

— 24 —

oktober 1944—den 30 juni 1945 vid vederbörande förband inköpts omkring
2 milj. liter bensin.

I fråga om den centrala upphandlingen har intendenturavdelningen under
tiden den 1 april 1943—den 31 decembei'' 1945 å utgivna likvider verkställt
avdrag med 5 öre per liter för levererade flytande drivmedel. Denna
rabattering synes ha företagits utan stöd av något formligt avtal mellan
kronan och leverantörerna. Efter samråd med industrikommissionens prisbyrå
har emellertid intendenturavdelningen under år 1946 träffat överenskommelse
med vederbörande bensin- och oljebolag, varvid betalningsvillkoren
närmare reglerats jämväl i vad angår viss förgången tid. Sålunda
ha leverantörerna förbundit sig att för samtliga leveranser intill den 1
april 1944 avstå från varje anspråk på återbäring av den utav intendenturavdelningen
uttagna rabatten. För å tiden därefter belöpande leveranser
har däremot stipulerats en återbäring till leverantörerna svarande mot 20
procent av den innehållna rabatten, överenskommelsen innebär sålunda,
att leverantörerna godtagit en rabatt av 4 öre per liter å levererade drivmedel,
detta oavsett leveranssättet.

Det må här framhållas, att riksräkenskapsverkets revision vid sin granskning
av intendenturavdelningens räkenskaper uppmärksammat, att avdelningen
vid likvideringen av vissa genom dess försorg verkställda bensinupphandlingar
uraktlåtit uttaga den genom nämnda överenskommelse avtalade
rabatten. Sedan revisionen framställt anmärkningar häremot, ha
de anmärkta beloppen i vederbörlig ordning inlevererats till statsverket.
Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är vidare en mot arméförvaltningens
tygavdelning framställd anmärkning, vari påtalats att vid
likvidering av viss genom tygavdelningens försorg upphandlad kvantitet
motyl någon rabattering icke förekommit. I anmärkningen har av riksräkenskapsverkets
revision gjorts gällande, att ovannämnda vid intendenturavdelningens
hithörande anskaffningsverksamhet utgående kvantitetsrabatt
bort erhållas. Anmärkningen har föranlett viss återbetalning till
statsverket.

Vad de lokala förbandens anskaffningar i sin tur beträffar, har någon
motsvarighet till omförmälda avtal icke förefunnits. Överhuvud taget synes
trots omfattningen av förbandens bensininköp någon rabattering icke annat
än i undantagsfall ha medgivits av vederbörande leverantörer. Försvarets
civilförvaltnings revision (undersökningsdetaljen), som uppmärksammat
denna för statsverket ekonomiskt ofördelaktiga upphandlingsverksamhet,
har — enligt vad som framgår av ämbetsverkets revisionsberättelse för
sistförflutna budgetår —- inlett underhandlingar med vissa bensin- och
oljebolag i och för återvinnande till statsverket av en del av de utgivna
likvidbeloppen. Från revisionens sida har därvid gjorts gällande, att i
varje fall, då leveranserna ägt rum i s. k. bulk (tankbil eller järnvägstankvagn),
sedvanlig bulkrabatt bort tillämpas. En del bolag ha i anledning
härav erbjudit kronan viss rabattering, medan andra icke funnit sig kunna
medgiva sådan.

25 —

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att arméförvaltningens
intendenturavdelning lyckats nå uppgörelse med vederbörande
bensin- och oljebolag om en icke oväsentlig rabatt å de under viss
period av beredskapstiden verkställda inköpen av bensin (motyl) för arméns
behov. Vid sidan av denna i intendenturavdelningens regi bedrivna
centrala upphandling ha emellertid de lokala arméförbanden — då förbud
däremot icke synes ha utfärdats — i betydande utsträckning själva ombesörjt
anskaffning av bensin. Härvid ha förbanden dock blott i undantagsfall
medgivits någon inköpsrabatt. Vid av revisionen inom försvarets civilförvaltning
i anledning härav upptagna förhandlingar med vederbörande
leverantörer om viss återbäring till statsverket ha svårigheter yppats att
ernå en för kronan ekonomiskt tillfredsställande lösning.

Instruktionsenligt åligger det intendenturavdelningens förrådskontrollkontor
att vid granskningen av lokalförbandens räkenskaper uppmärksamma
bl. a. frågor rörande erlagda priser. Såvitt revisorerna kunnat finna
ha emellertid från förrådskontrollkontorets sida inga särskilda åtgärder
vidtagits i förevarande sammanhang. Det framstår vidare enligt revisorernas
mening såsom anmärkningsvärt, att det ingångna rabattavtalet icke
utsträckts att omfatta all anskaffning av bensin inom armén samt att, såvitt
kunnat utrönas, erforderliga direktiv rörande de lokala arméförbandens
ifrågavarande upphandlingsverksamhet icke utfärdats av intendenturavdelningen.

Emellertid synes det revisorerna ligga nära till hands att i merberorda
avtal inlägga den innebörden, att de därigenom uppnådda prisvillkoren
avsett all den bensin, som från de av avtalet berörda bolagen och under
däri angiven tid levererats till armén, oberoende av genom vilken myndighet
upphandling ägt rum. Ett visst stöd för en dylik tolkning står att
finna i den omständigheten, att jämväl arméförvaltningens tygavdelning
kommit i åtnjutande av ifrågavarande rabatt. Med hänsyn härtill synas
enligt revisorernas mening vägande skäl kunna åberopas till förmån för
den uppfattningen, att statsverket får anses äga berättigade anspråk på erhållande
av viss återbäring även i vad rör sådana drivmedelsleveranser
som direkt gäldats av arméns lokalförband.

§ 8.

Försvarets forskningsanstalt.

Vid det senaste världskrigets utbrott var den militärtekniska forskningen
i vårt land av relativt blygsam omfattning. Ifrågavarande verksamhet
kännetecknades dessutom av en stark splittring på olika institutioner. Sedan
förstärkt försvarsberedskap anbefallts, togos från skilda håll initiativ
till en intensifiering av den militärtekniska forskningen, varjämte vissa
åtgärder för en närmare samordning av verksamheten kommo till stand.

Ett mera ingående bedömande av frågan om forskningsverksamheten

— 26

inom forsvarsväsendet gjordes sedermera av 1941 års militära förvaltningsutredning.
I sitt den 28 mars 1942 avgivna betänkande med förslag rörande
den centrala förvaltningsverksamheten inom forsvarsväsendet (SOU
1942: 16) framhöll sålunda förvaltningsutredningen, att det med hänsyn
till forskningsverksamhetens karaktär syntes naturligt, att densamma förlädes
till ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ. Ett sådant organ
utgjorde det i betänkandet föreslagna industriverket. I anslutning härtill
anförde förvaltningsutredningen bl. a., att den ifrågavarande forskningsverksamheten
borde enligt utredningens mening begränsas till målbunden
naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning för militära
ändamål.

Med anledning av under remissbehandlingen framkommen kritik mot
förvaltningsutredningens förslag på förevarande punkt togs i propositionen
1943: 180 angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning
icke någon definitiv ställning till frågan om den militärtekniska
forskningen. Jämlikt Kungl. Maj :ts den 5 februari 1943 givna bemyndigande
beslöt emellertid chefen för försvarsdepartementet att tillsätta en
nämnd, försvarets forskningsnämnd, med uppgift att — i avbidan på genomförandet
av en slutgiltig organisation av den naturvetenskapliga och
tekniskt- vetenskapliga forskningen för militära ändamål — verka för forcering
och samordning av då pågående forskningsverksamhet inom försvarsväsendet
ävensom att verkställa utredning rörande ifrågavarande
forskningsverksamhets framtida ställning och organisation.

Med skrivelse den 30 december 1943 framlade forskningsnämnden förslag
angående den militära forskningsverksamhetens framtida ställning och
organisation. I anslutning till vissa allmänna överväganden föreslog därvid
nämnden inrättandet av en självständig institution, benämnd försvarets
forskningsanstalt och direkt underställd Kungl. Maj :t. Anstalten skulle ställas
under ledning av en styrelse, och såsom chef för anstalten skulle tillsättas
en överdirektör. Under överdirektören skulle lyda kansli samt utredningssektion
ävensom olika forskningsavdelningar. Inom försvarsstaben
skulle upprättas en ny avdelning, benämnd försvarsstabens forskningsavdelning,
vilkens chef skulle ingå i forskningsanstaltens styrelse. Vid sidan av
denna styrelse skulle slutligen inrättas ett rådgivande organ, benämnt försvarets
forskningsråd, med representanter för naturvetenskaplig, teknisk
och militärteknisk sakkunskap in. fl.

Den av nämnden föreslagna uppdelningen av forskningsanstalten på olika
avdelningar hade närmast avseende å de vid ifrågavarande tidpunkt aktuella
problemen. Det borde sålunda enligt nämndens mening stå anstaltens
ledning fritt att inom ramen för anstaltens organisation ombilda befintliga
avdelningar och arbetsgrupper eller låta nya växa fram med en storlek,
som avpassades efter det föreliggande behovet. Forskningsavdelningarna
skulle enligt förslaget vara tio, vartill skulle komma vissa försöksstationer
och särskild verkstad.

Beträffande personalrekryteringen framhöll forskningsnämnden, att ett

— 27 —

forskningslaboratoriums prestationer vore direkt beroende av kvaliteten hos
de personer som arbetade där. För att forskningsanstalten skulle kunna fylla
sin viktiga uppgift, måste den ha tillgång till expertis av hög klass, i annat
fall kunde syftet med hela verksamheten lätt förfelas. Den ledande personalen,
vilken samtidigt skulle uppehålla kontinuiteten i forskningsarbetet,
borde erbjudas sådana avlöningsvillkor, att den kunde förvärvas i konkurrens
med professors- och lektorstjänster samt, i viss utsträckning, med befattningar
inom industrien. Såsom ett mellanskikt mellan de egentliga forskarna
och biträdespersonalen borde finnas anställda yngre akademiker och
ingenjörer, vilkas anställningsform borde göras tämligen rörlig.

Med avlöning från avlöningsanslag borde enligt nämndens mening anställas
ett antal befattningshavare, som kunde beräknas bli mera permanent behövliga
och vilka alltså kunde sägas utgöra kärnan av personalbeståndet vid
anstalten. Hit hörde — förutom anstaltens chef samt vissa till anstaltens
administration hörande befattningshavare — bl. a. avdelningschefer samt
särskilt anställda forskare vid anstaltens forskningsavdelningar, vissa forskningsassistenter,
övriga assistenter och biträden å nämnda avdelningar samt
personal å anstaltens ritkontor och verkstad. Härtill komme viss militär
personal, nämligen militärassistenter och expeditionsunderofficer. Annan än
ifrågavarande fasta personal borde avlönas från anslag till forskningsveiksamhet.

Vid frågans remissbehandling framhölls från flera håll, att den organisation
forskningsnämnden föreslagit för forskningsanstaltens ledning syntes
alltför vidlyftig. Under beaktande av de i samband därmed framförda synpunkterna
ansåg sig föredragande departementschefen i propositionen 1944.
293 angående inrättande av försvarets forskningsanstalt icke kunna förorda,
att något särskilt forskningsråd tillsattes. Enligt departementschefens mening
borde i spetsen för anstalten ställas allenast en styrelse, representerande
sakkunskapen på samtliga de områden, som anstaltens verksamhet
komme att omspänna, och med uppgift att säkerställa samarbetet såväl med
de militära myndigheterna som med industrien och de vetenskapliga institutionerna
utanför försvaret. De löpande göromålen under styrelsen borde
sammanhållas av en överdirektör sasom chef. Departementschefen föieslog
vidare att anstalten borde organiseras pa förutom kansli och utredningssektion
samt försöksstationer, verkstad m. in. -— allenast tre fasta
avdelningar. Någon forskningsavdelning inom försvarsstaben borde icke inrättas.
Med vissa jämkningar i personalorganisationen anslöt sig departementschefen
i övrigt i stort sett till forskningsnämndens förslag, under
framhållande av att anstaltens organisation borde ordnas så, att den, när
så krävdes, hastigt kunde svälla ut i syfte att forcera verksamheten. Till vad
departementschefen sålunda anfört och förordat lämnade riksdagen sitt
bifall (skr. 1944: 498).

Den för forskningsanstalten sålunda beslutade organisationen har varit
genomförd i full utsträckning fr. o. in. budgetåret 1945/46. Verksamheten

— 28 —

regleras dock av en allenast provisorisk instruktion, fastställd den 23 februari
1945. Enligt denna åligger det anstalten att under Kungl. Maj :t omhänderha
den med utgångspunkt företrädesvis från fysiken, kemien och teletekniken
på militära syften inriktade naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga
forskningen samt därvid i första hand föra fram lösningen av
föreliggande arbetsuppgifter till experimentmodeller eller till grunder för
tillämpning av nya metoder.

Beträffande anstaltens ledning föreskrives följande:

Anstalten står under ledning av en styrelse, vars ledamöter och suppleanter
förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av intill tre år. Bland ledamöterna
och suppleanterna skola finnas företrädare för dels forskningen inom anstaltens
huvudsakliga verksamhetsområden, dels ock de militära intressena.
En av ledamöterna utses av Kungl. Maj :t till ordförande.

På styrelsen ankommer i huvudsak

att besluta om de större forskningsuppgifter, som av anstalten själv eller
under dess ledning skola bearbetas,

att fördela viktigare forskningsuppgifter mellan olika till förfogande stående
forskningsinstitutioner,

att tillse, att verksamheten vid anstalten utövas enligt de riktlinjer, som
angivits i denna instruktion eller eljest av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter,
och motsvarar det med anstalten avsedda ändamålet,

att fördela medel till ersättning för forskning utförd vid andra forskningsinstitutioner
än anstalten samt besluta angående huvuddragen av anstaltens
medelsdisposition i övrigt,

att handlägga frågor om anstaltens organisation, instruktion och arbetsordning
samt om medelsbehovet för anstalten,

Qtt handlägga ärenden rörande anställande av personal vid anstalten eller,
där tillsättningen av vissa tjänster ankommer på Kungl. Maj :t, förslag till
sådana tjänster,

att besluta om semester och annan ledighet för anstaltens ledande personal
samt om vikariat vid ledighet för sådan personal,

att före den 15 september varje år till chefen för försvarsdepartementet
avgiva berättelse över anstaltens verksamhet under det sistförflutna budgetåret,
samt

atf jämväl i övrigt fatta beslut i frågor av principiell natur eller större
räckvidd eller eljest av större vikt för anstaltens verksamhet.

Ordföranden i styrelsen åligger det att ständigt hålla sig underrättad om
anstaltens löpande arbete.

Under styrelsen utövas ledningen av verksamheten inom anstalten av en
överdirektör och chef för anstalten, överdirektören ingår såsom ledamot i
styrelsen.

Under sistförflutna budgetår ha utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid forskningsanstalten uppgått till i runt tal 560 000 resp. 400 000
kronor. För forskningsverksamhet och i samband därmed stående materielanskaffning
har anstalten tagit i anspråk omkring 2,3 milj. kronor. I årets
riksstat ha för forskningsanstalten anvisats tillhopa 5 619 000 kronor, varav
till avlöningar 873 000 kronor, till omkostnader 126 000 kronor, till viss forskningsverksamhet
3 850 000 kronor och till anordnande av provisoriska lokaler
770 000 kronor.

— 29

För att erhålla underlag för ett bedömande av den vid forskningsanstalten
bedrivna verksamheten ha revisorerna tagit del av anstaltens styielsepiotokoll
för de båda sistförflutna budgetåren. Av protokollen framgår att styrelsens
arbete i betydande mån kommit att omfatta administrativa ärenden,
bland vilka särskilt märkas byggnadsfrågor och frågor rörande anställningsvillkor,
löneklassplaceringar o. d. för personal i icke sällan relativt
låg löneställning. De egentliga forskningsfrågorna synas däremot intaga
en förhållandevis undanskymd plats, oaktat behandlingen därav får anses
utgöra styrelsens huvuduppgift. Delvis torde det nu sagda sammanhänga
med den omständigheten, att anstaltens kansli har alltför liten personalstyrka,
särskilt med hänsyn till den betydligt ökade omfattning verksambeten
numera tagit, för att på ett i allo tillfredsställande sätt kunna medhinna
de löpande förvaltningsbestyren. I kansliet ingå sålunda, förutom
viss biträdespersonal, allenast en kamrerare och en byråingenjör. En följd
därav är att jämväl de olika avdelningschefernas tid i oproportionerligt hög
grad måst tagas i anspråk för rent administrativa ärenden.

Vissa olägenheter synas även vara förbundna med den organisationsform
som givits forskningsanstaltens ledning. Såsom i det föregående närmare berörts
utgöres denna ledning av en särskild styrelse med företrädare för dels
forskningen inom anstaltens huvudsakliga verksamhetsområden, dels ock
de militära intressena. Därutöver ingår jämväl överdirektören såsom ledamot
av styrelsen. Detta är däremot icke fallet med övriga vid anstalten fast
anställda chefstjänstemän. De olika avdelningscheferna, som bära det närmaste
ansvaret för forskningen inom resp. arbetsområden, föredraga visserligen
vissa ärenden men äga icke närvara vid samtliga frågors behandling
och ej heller deltaga i besluten. Den omedelbara kontakten med det
löpande forskningsarbetet synes därigenom ha blivit mindre god, vilket i
olika situationer kan leda till att styrelsen isoleras från de aktuella problemen.
Den omständigheten att styrelsen i huvudsak sammansatts av representanter
för utanför forskningsanstalten liggande verksamhetsområden
innebär även en fara för att de speciella intressen, vilka anstalten såsom
sådan har att bevaka, icke alltid klart komma till uttryck vid avgivandet av
remissutlåtanden o. d„ vilka enligt vad erfarenheten synes visa i många
fall få karaktären av en kompromiss mellan synpunkterna hos de myndigheter
in. in. som de olika styrelseledamöterna företräda.

Såsom tidigare nämnts föreslog försvarets forskningsnämnd på sin tid
inrättandet av ett avsevärt större antal avdelningar vid forskningsanstalten
än vad som sedermera blev beslutat. Att forskningsavdelningarnas antal
nedskurits till allenast tre, har emellertid i vissa avseenden visat sig innebära
rätt betydande olägenheter. De olika avdelningarna omfatta nämligen
en sådan mångfald av ärenden, ofta av vitt skild natur, att vederbörande
avdelningschefer icke ha möjlighet alt i önskvärd utsträckning följa arbetet
inom de olika sektionerna och leda forskningsverksamheten.

Sistberörda svårigheter böra jämväl ses mot bakgrunden av det förhållandet,
alt forskningsanstaltens personal av vissa orsaker nödgats sysselsätta
sig med varje särskilt projekt i betydligt vidare mån än vad som från

— 30 —

början varit avsikten. Instruktionsenligt skall anstalten föra fram lösningen
av föreliggande arbetsuppgifter till experimentmodeller eller till grunder
för tillämpning av nya metoder. Det har emellertid i många fall visat
sig, att de militära förvaltningarna icke ha tillgång till personal eller laboratorier
för den vidare utvecklingen, varför forskningsanstalten ofta
måste föra projekten fram till en nära nog fältmässig konstruktion. Så
länge kriget pågick förefunnos heller inga svårigheter att intressera statliga
och enskilda forsknings- och industrilaboratorier för olika militära
problem. Sedan kriget upphört har det emellertid blivit svårare att lägga ut
uppgifter på annat håll, och forskningsanstalten har därigenom nödgats
själv utföra en mycket stor del av det forskningsarbete som erfordras för
lösandet av de aktuella problemen.

Såsom en följd av sistnämnda båda omständigheter ha i såväl kvalitativt
som kvantitativt avseende ökade krav kommit att ställas på forskningsanstaltens
personal. Men även bortsett härifrån ligger det i sakens
natur att forskningsarbetets karaktär fordrar tillgång till framstående sakkunskap
på olika områden. För att forskningsanstalten skall kunna erhålla
personal med tillfredsställande kompetens är det emellertid nödvändigt, att
vid anstalten finnas inrättade ett tillräckligt stort antal fasta befattningar
i högre lönegrader. I annat fall är det icke möjligt att förvärva specialister
inom de områden som bedömas vara av vikt för landets försvar. Endast vid
forskningsanstalten fastare bunden personal i exempelvis pensionsberättigande
befattningar kan beräknas kvarstanna i tjänst en längre följd av år
och på så sätt erhålla de erfarenheter som erfordras för framgångsrik forskning.
Därigenom vinnes även största möjliga garanti för tillfredsställande
kontinuitet i undersökningarna. Såvitt revisorerna kunnat finna kännetecknas
emellertid anstaltens nuvarande personalorganisation av en viss instabilitet.
Endast nagot mer än hälften av anstaltens forskningspersonal i
löneställning, motsvarande lägst lönegrad 25, är sålunda placerad i pensionsberättigande
befattningar. Detta kan under i övrigt ogynnsamma
rekryteringsförhållanden innebära stora faror för verksamhetens behöriga
fortgång.

För att förstärka den mera fast anställda personalen har forskningsanstalten
kunnat taga i anspråk värnpliktiga tygtekniker i den ringa omfattning.
i vilken dylika hänvisats till anstalten för fullgörandet av sin militärtjänst.
Det har därvid visat sig, att dessa värnpliktiga i de flesta fall presterat
ett mycket gott arbete och sålunda varit en god tillgång för forskningsanstalten
vid lösandet av dess uppgifter. F. n. tjänstgöra dock endast ett
tiotal tygtekniker eller motsvarande vid anstalten, och det har icke varit
möjligt att erhålla flera. Därtill kommer ett 15-tal skyddstekniker, som
dock endast under kortare tid kunnat tagas i anspråk för den vid anstalten
bedrivna verksamheten.

För att den ifrågavarande tjänstgöringen skall på lång sikt bliva av mera
bestående betydelse, har från forskningsanstaltens sida uttalats önskvärdheten
av dels att ett avsevärt större antal tygtekniker än vad nu är fallet

— 31 —

kommenderas till tjänstgöring vid anstalten, dels att denna värnpliktstjänstgöring
får fullgöras under längre sammanhängande tidsperioder. Vid förstärkt
försvarsberedskap eller i krig skulle vederbörande ej tjänstgöra enbart
vid forskningsanstalten utan även i stor utsträckning tilldelas olika
rent militära organ i befattningar, där speciellt teknisk sakkunskap erfordras,
t. ex. för handhavandet av egen nyare materiel, för genomgång av
från fienden tagen materiel in. in. Från militärt håll har emellertid framhållits,
att de värnpliktiga kontigenterna äro relativt fåtaliga och att brist
förefinnes speciellt beträffande värnpliktigt befäl, d. v. s. den kategori ur
vilken en stor del av de för tjänstgöring vid forskningsanstalten lämpliga
skulle uttagas. Det har därför uttalats önskemål om att icke behöva avstå
från något större antal värnpliktiga för dylik tjänstgöring.

Revisorernas uttalande. Med hänsyn till den i vissa avseenden utslagsgivande
betydelse som den militära forskningen får tillmätas för upprätthållandet
av vårt lands försvarsberedskap, framstår det såsom synnerligen
angeläget att denna forskning organiseras i så effektiva former som möjligt.
Den relativt korta tid, som förflutit sedan försvarets forskningsanstalt
inrättades, gör det givetvis vanskligt att draga några mera bestämda slutsatser
rörande den verksamhet, om vilken här är fråga. De av revisorerna
gjorda iakttagelserna, för vilka en redogörelse lämnats i det föregående,
synas emellertid utvisa, att den för forskningsanstalten fastställda organisationen
kommit att i vissa avseenden bliva mindre ändamålsenlig. Särskilt
otillfredsställande finna revisorerna det vara, att anstaltens ledning och
framför allt då de olika avdelningscheferna i så stor utsträckning nödgats
taga sin tid i anspråk för rent administrativa angelägenheter, vilket måste
betecknas såsom en föga rationell inriktning av den vetenskapligt specialutbildade
personalens arbetsinsatser.

För att i fortsättningen de egentliga forskningsfrågorna skola kunna ägnas
tillbörlig uppmärksamhet, torde därför i första hand anstaltens kansli
behöva förstärkas. En för frågan om forskningsarbetets effektiva bedrivande
betydelsefull omständighet är vidare, i vad mån de olika forskningsavdelningarnas
antal skall utökas eller huruvida, såsom alternativ härtill, en
fastare sektionsindelning inom avdelningarna bör genomföras. Enligt revisorernas
mening synes denna fråga böra särskilt undersökas. I samband
därmed torde jämväl till behandling böra upptagas spörsmålet rörande
möjligheterna att till forskningsanstalten knyta ett större antal forskare
genom inrättandet av flera pensionsberättigande befattningar. En dylik översyn
av anstaltens organisation kan självfallet få till följd att statsverkets
omedelbara kostnader för forskningsverksamheten ökas. Revisorerna finna
det emellertid angeläget att i detta sammanhang hänvisa till de stora värden
som här stå på spel, icke minst ur rent ekonomisk synpunkt. Bortsett från
problemets rent militära aspekt bör sålunda betänkas, alt även om il rågavarande
kostnader bliva betydande, så måste häremot ställas de möjligheter
till förbilligande av materialframställningen in. in., som genom forskningen
slå till buds.

— 32 —

För en institution av forskningsanstaltens karaktär är det givetvis av stort
värde att i sin verksamhet kunna anknyta till såväl ledande vetenskapsmän
som de militära myndigheterna. Detta behov har avsetts skola tillgodoses
genom den sammansättning som givits anstaltens styrelse. Enligt vad tidigare
anförts synas emellertid vissa olägenheter vara förbundna med denna
speciella organisationsform. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida
icke styrelsen lämpligen bör ändras därhän, att i densamma komma att ingå,
förutom överdirektören, allenast de olika avdelningscheferna och en
representant för anstaltens kansli. Den erforderliga kontakten utåt synes
lika effektivt kunna säkras genom att vid den sålunda ombildade styrelsens
sida ställes forskningsråd med företrädare för nyssnämnda särskilda intressen
och myndigheter. Ett dylikt råd skulle även kunna tjäna som
diskussionsforum för aktuella försvarsproblem av principiell betydelse.

Såsom tidigare närmare berörts föreligger ur forskningsanstaltens synpunkt
behov av att under icke alltför korta tidsperioder för forskningsarbetet
kunna disponera värnpliktiga tygtekniker. Från militärt håll har emellertid,
under framhävande speciellt av bristen på värnpliktigt befäl, understrukits
de olägenheter som skulle uppstå, därest från trupptjänsten i någon större
omfattning droges ytterligare personal av den kategori om vilken nu är
fråga. Häremot kan invändas att ju fåtaligare personal man har tillgång
till, desto mera måste tekniska hjälpmedel tagas i anspråk för att underlätta
och effektivisera arbetet för personalen. Den ringa folknumerär vårt land
besitter måste sålunda enligt revisorernas mening framtvinga kravet på
största möjliga mekanisering av den svenska krigsmakten. Vid sådant förhållande
finna revisorerna det nödvändigt, att tillbörlig vikt fästes vid den
tekniska personalens utnyttjande inom försvarsorganisationen.

§ 9-

Vissa uppbördsmedel inom försvaret.

1945 års revisorer påtalade vid sin granskning av vissa förhållanden i
samband med försvarsväsendets tjänstebostäder, att av de centrala försvarsförvaltningarna
fastställda hyresersättningar för dylika bostäder icke kunde
anses riktigt avpassade i förhållande till rådande hyrespriser på bostadsmarknaden.
Det ville därför synas, som om vissa tjänstebostadsinnehavare
— i strid mot gällande avlöningsprinciper — på en omväg komme i åtnjutande
av en extra förmån.

Under § 32 i sin berättelse lämnade 1946 års revisorer en redogörelse för
gjorda iakttagelser i samband med företagen granskning av vissa statliga
taxor. Revisorerna konstaterade därvid, att dessa taxor i åtskilliga fall icke
vore så avpassade, att staten kunde sägas erhålla skälig ersättning för de
kostnader, som vore förenade med åt allmänheten tillhandahållna prestationer.
I en del fall kvarstode taxebeloppen oförändrade allt sedan en lång
följd av år. I andra fall, vilka måhända utgjorde flertalet, syntes en jämk -

— 33 —

ning av ersättningsbeloppen ha aktualiserats först i samband med den allmänna
prisstegring, som inträffat under krigsåren. När fråga uppkommit
hos olika myndigheter angående ändringar av gällafide taxor, hade i åtskilliga
fall den synpunkten gjorts gällande, att avgifter för prestationer av hithörande
slag såvitt möjligt icke borde undergå höjning samtidigt med att
statsmakterna inriktade sina ansträngningar på att genom allmänt prisstopp
söka bibehålla rådande prisnivå. Enligt revisorernas mening kunde
emellertid i prisstoppet rimligtvis icke inläggas den innebörden, att staten
skulle lämna sina ifrågavarande prestationer till underpris. I den mån
det kunde påvisas, att avgiften för tillhandahållande av en viss prestation
numera icke försloge till täckande av kostnaden för densamma, finge därför
en prishöjning i princip anses motiverad. Revisorerna förordade därför
en avgiftsrevision, vilken syntes böra omfatta samtliga de taxor, som tilllämpades
av statliga myndigheter och institutioner. Därvid borde vid priskalkyleringen
hänsyn tagas till samtliga förekommande kostnadselement,
däribland hyresvärde av disponerade lokaler, löner till administrationspersonal,
gemensamma omkostnader m. m.

Mot bakgrunden av vad sålunda tidigare förevarit i dessa sammanhang
ha innevarande års revisorer funnit det påkallat att närmare undersöka
vissa områden inom den militära förvaltningen, där tveksamhet får anses
råda rörande tillämpade ersättningsformer och utgående avgifters beräkning.
De frågor, som upptagits till behandling, avse de lokala militära myndigheternas
upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler samt tillhandahållandet
av bad i kronan tillhöriga badinrättningar.

Revisorerna vilja här förutskicka, att tiden icke medgivit någon mera
fullständig granskning. De i det följande anförda exemplen äro vidare att
betrakta allenast såsom typfall, då den militära förvaltningen vid sidan
härav uppvisar en rad andra inkomstmedel. Revisorerna vilja i detta sammanhang
även erinra om att den militära förvaltningsapparatens utbyggnad
och det ökade samarbete, som efter hand kommit till stånd mellan
militära och vissa civila myndigheter, medfört uppkomsten av en mångfald
nya slag av uppbördsmedel i förstnämnda myndigheters verksamhet.
Här må allenast omnämnas det bistånd, som numera i icke ringa utsträckning
lämnas från militärt håll vid bärgning av skörd, vid skogsavverkning,
vid släckning av eldsvådor o. d. Retydelsen av att tillbörlig uppmärksamhet
ägnas granskningen av den i de militära myndigheternas verksamhet
förekommande uppbörden synes dock hittills icke alltid ha beaktats.
Behov av en mera systematisk revision på förevarande område torde
därför föreligga. Eu liknande uppfattning har kommit till uttryck i det i
början av innevarande år avgivna betänkandet rörande riksräkenskapsverkets
organisation, i vilket påyrkats eu effektivare inkomstgranskning
inom statsförvaltningen i dess helhet.

Revisorerna övergå härefter till frågan angående de ersättningar i form
av hyra samt gottgörelse för bränsle, lyse, vatten och renhållning, som

3—478687. Rrv. berättelse ana. statsverket år 1947. I.

34 —

förekomma vid upplåtelse av lokaler i försvarsväsendet tillhöriga byggnader.
Revisorerna äro därvid väl medvetna om att spörsmålet varit föremål
för vissa centrala myndigheters uppmärksamhet. Sålunda har försvarets
civilförvaltning i sin revisionsberättelse för sistförflutna budgetår bl. a.
meddelat, att ämbetsverket vid sin granskning av vissa arméförbands räkenskaper
kunnat konstatera, att gällande bestämmelser på förevarande
område icke efterföljts. Revisorerna, som låtit införskaffa uppgifter angående
vid de militära förbanden förekommande uppbörd av nu angivet
slag, ha funnit sig böra i detta sammanhang belysa frågan närmast ur synpunkten
av förefintliga skiljaktigheter mellan de för de olika försvarsgrenarna
meddelade föreskrifterna, varjämte särskild uppmärksamhet ägnats
frågan om tillämpningen och efterlevnaden av dessa bestämmelser.

I förevarande hänseenden ha bl. a. följande föreskrifter utfärdats för de
olika försvarsgrenarna.

I kasern vårdsreglementet den 30 november 1922 föreskrevs tidigare beträffande
armén, att truppförbandschef, där utan olägenhet för truppförband
eller dess övningar inkomst åt kronan kunde genom uthyrning av lägenheter
m. m. beredas, ägde låta verkställa sådan uthyrning. Enligt av
arméförvaltningens dåvarande fortifikationsdepartement den 26 maj 1923
utfärdade bestämmelser göres emellertid numera åtskillnad mellan tillfälliga
och andra upplåtelser. I förstnämnda avseende stadgas därvid bl. a., att
vederbörande truppförbandschef eller annan chef må till skolor, idrottseller
skytteföreningar eller enskilda personer för anordnande av övningar,
tävlingar, uppvisningar, utställningar eller hållande av föredrag för visst
tillfälle upplåta lantförsvaret tillhöriga lokaler mot villkor att kronan genom
upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust. Reträffande annan upplåtelse
föreskrives bl. a. i fråga om annan lokal än bostadslägenhet, att sådan
lokal må för idrott, utställningar o. d. av vederbörande truppförbands-
eller motsvarande chef upplåtas mot avgift till sådant belopp, att
kronan erhåller ej allenast ersättning för slitning m. in. utan jämväl skälig
inkomst. Vidare stadgas i av arméförvaltningens dåvarande intendentsdepartement
den 10 februari 1931 meddelade föreskrifter, att vid tillfällig
upplåtelse av kronans lokaler ersättning för bränsle, lyse, vatten och renhållning
skall i förekommande fall erläggas med belopp, som vederbörande
truppförbandschef, under beaktande av att kronan icke förorsakas förlust,
äger med hänsyn till årstid, truppförbandens egna kostnader m. m. fastställa.
Beräknandet av truppförbandens egna kostnader skall såvitt möjligt
grunda sig på verkligen tillhandahållna mängder bränsle, lyse, vatten och
renhållningseffekter med tillägg av kostnaden för de naturaprestationer,
som utföras av truppförbandets personal.

I fråga om tillfällig upplåtelse av marinen tillhörande byggnader in. m.
bar marinförvaltningen i skrivelse den 27 april 1934 föreskrivit, att vederbörande
chef må till skolor, idrotts- eller skytteföreningar och andra liknande
sammanslutningar, till föreningar av marinens militära och civilmilitära
personal eller till enskilda personer, efter prövning av ändamålet i

35 —

varje särskilt fall, för anordnande av övning, tävling, uppvisning, utställning,
föredrag o. d., anordnat för välgörande eller annat dylikt ändamål
eller avseende personalens nytta eller förströelse, för visst tillfälle upplåta
marinen tillhöriga lokaler. Som villkor härför gäller, att kronan genom
upplåtelsen icke tillfogas skada eller förlust.

Vad slutligen avser flygvapnet stadgas i kungl. brev den 3 juni 1932, att
ärenden angående tillfälligt upplåtande av flygvapnet tillhörig byggnad till
idrotts- eller skytteförening o. d. må avgöras av flygstyrelsen (numera
flygförvaltningen) under villkor att kronan genom upplåtelsen ej tillfogas
skada eller förlust. Härutöver har flygförvaltningen föreskrivit, att vid här
avsedd upplåtelse till ideella föreningar o. d. det uthyrda (upplåtna)
objektet skall genom hyresgästens försorg och å dennes bekostnad brandförsäkras
till fulla värdet med flygförvaltningen såsom förmånstagare. Vederbörande
flottiljchefer ha dock bemyndigats att medgiva sammanslutningar
eller föreningar bland flygvapnets personal befrielse från sådan
brandförsäkringsplikt.

Enligt revisorernas mening ha de i det föregående återgivna bestämmelserna
icke erhållit en i alla avseenden fullt klarläggande och för de olika
försvarsgrenarna enhetlig utformning. Sålunda synes endast i de för armén
utfärdade föreskrifterna — och därvid blott i fråga om upplåtelse av
icke tillfällig natur — ha förutsatts, att kronan genom upplåtelsen skall
beredas inkomst. Beträffande övriga försvarsgrenar — för arméns vidkommande
även i vad gäller tillfällig upplåtelse —■ stadgas allenast att kronan
genom upplåtelsen icke får tillfogas skada eller förlust. Här avsedd upplåtelse
torde i fråga om marinen och flygvapnet avse jämväl personalen vid
dessa försvarsgrenar, medan beträffande armén föreskrifterna härutinnan
äro mera oklara. Även i vissa andra, här icke särskilt berörda hänseenden
synas bestämmelserna på förevarande område kunna giva rum för skiftande
tolkningar och ha därjämte i icke ringa mån kommit att bliva mindre
tidsenliga.

De konstaterade bristerna ha haft till följd, såsom det av revisorerna införskaffade
utredningsmaterialet närmare utvisar, att föreskrifterna tilllämpats
mycket olika. I åtskilliga fall har sålunda vid upplåtelse av lokaler
endast hyra uttagits men icke ersättning för bränsle, lyse, vatten och renhållning.
I andra fall förekommer det motsatta förhållandet. Understundom
ha föreskrifterna beträffande tillfällig upplåtelse t. o. m. tolkats så, att ersättning
för hyra icke finge uttagas. Vidare synas avgifterna ha fastställts
efter synnerligen varierande beräkningsgrunder. De utgående avgiftsbeloppen
kunna slutligen i allmänhet icke anses stå i paritet med gängse hyrespriser
på allmänna marknaden.

Revisorerna ha särskilt beaktat, att vid försvarsväsendet anställd personal
och förefintliga sammanslutningar (idrottsföreningar, skytteföreningar,
tennisklubbar o. d.) i övervägande utsträckning medgivits att utan avgift
begagna kronan tillhöriga lokaler. De ovan refererade föreskrifterna synas
icke giva rum för dylika medgivanden. Även om det understundom kan

— 36 —

vara motiverat att angivna personalkategorier och sammanslutningar i förevarande
hänseende tillerkännas viss förmånsställning, förefaller det likväl
skäligt att någon avgift — måhända med ett i förhållande till eljest
utgående ersättning reducerat belopp — uttages.

I fråga om tillhandahållande av bad i kronan tillhöriga badinrättningar
gälla för närvarande bl. a. följande föreskrifter.

Enligt av arméförvaltningens dåvarande intendenturdepartement den 2
september 1938 utfärdade bestämmelser skall inom armén ersättning för
sådan förmån åt officerare och underofficerare in. fl. fastställas av arméfördelningschef
(motsvarande) på förslag av truppförbandschef (likställd )
och uttagas med sådant belopp, att kronan för badens tillhandahållande
icke förorsakas förlust. Ersättning må icke understiga för karbad 30 öre,
för badstubad 20 öre och för enbart varmdusch 10 öre. Beträffande tillhandahållande
av bad åt enskilda i truppförbandens badinrättningar har
Kungl. Maj :t enligt beslut den 19 november 1943 bemyndigat intendenturdepartementet
att tills vidare i förekommande fall pröva och avgöra frågor
om dylik förmån åt familjemedlemmar till personer, som tillhöra försvarsväsendet,
samt fastställa de närmare villkoren härför.

För marinens vidkommande gäller bl. a. enligt reglemente för marinen,
att fartygschef å fartyg, på vilket varma bad icke kunna beredas, må under
expedition såväl vintertid som ock sommartid vid sådana tillfällen, då
på grund av fartygets förläggning eller andra omständigheter badning i
sjön icke lämpligen kan äga rum, föranstalta om varma bad i land i erforderlig
omfattning åt besättningen, därvid å örlogsstation befintlig badinrättning
skall anlitas, såvida ej densamma är upptagen av annan personal.
Härutöver har marinförvaltningen den 30 juni 1937 fastställt föreskrifter
av i huvudsak följande innehåll. Marinen tillhörande personal må, i den
mån densamma icke är tillförsäkrad fria bad, beredas tillfälle att mot betalning
anlita marinens badinrättningar enligt de närmare bestämmelser,
som meddelas av vederbörande förvaltningsmyndighet. Enahanda förmån
må, efter vederbörandes beprövande, kunna medgivas jämväl övrig vid
försvarsväsendet anställd personal med familjer ävensom skolor, idrottsföreningar
o. d., där anordningar för bad eljest saknas. Tillhandahållande av
bad innefattar endast badlokal jämte badvatten och sålunda icke handdukar,
borstar, tvål o. d. Tillämpade taxor jämte kalkyler för desamma skola
meddelas marinförvaltningen.

I detta sammanhang må omnämnas, att marinförvaltningen i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 15 januari 1947 — efter samråd med arméförvaltningens
intendenturavdelning och flygförvaltningen — gjort framställning i
syfte att få till stånd klarläggande bestämmelser angående rätten för marinens
personal till varmbad på kronans bekostnad. Framställningen utmynnar
i ett förslag att den förmån av fria varmbad, vilken tillkommer
fartygsbesättningar, jämväl må tillerkännas personal, tjänstgörande å kustartilleriförsvarens
ytterbefästningar. Vidare skulle — förutom stammanskap,
dock icke högbåtsmän och överfurirer, värnpliktiga, viss kollektiv -

— 37 —

avtalsanställd personal samt köks- och servisbiträden — även övrig militär
och civilmilitär personal under tjänstgöring vid trupp, skola eller annan
utbildningsanstalt, efter deltagande i särskilt nedsmutsande arbete
samt i samband med idrottsövning eller utövande av sport, för bibehållande
av tjänstedugligheten genom vederbörande truppförbandschefs försorg
beredas fria varmbad i privat badinrättning i den mån varma bad icke kunna
beredas vid försvarsväsendet tillhörig badinrättning. Nämnda förmån
skulle emellertid allenast medgivas under tid, då på grund av förläggningseller
andra omständigheter badning i sjön icke lämpligen kunde äga rum,
och därvid högst en gång per person och vecka. Framställningen har ännu
icke avgjorts av Kungl. Maj :t.

Beträffande härefter flygvapnet gälla av flygförvaltningen den 9 september
1947 utfärdade föreskrifter. Enligt desamma må vid flottilj (motsvarande)
tjänstgörande officerare, underofficerare och överfurirer med vederlikar
samt furirer en gång i veckan i anslutning till övningar, som avse
fysisk träning, utan avgift bada i flygvapnet tillhörande badinrättning. Om
sådan badinrättning icke disponeras, må med iakttagande av skyldig sparsamhet
allmän badinrättning anlitas.

För försvarsväsendet gemensamma bestämmelser ha slutligen av Kungl.
Maj :t den 14 september 1944 utfärdats beträffande vid försvarets matinrättningar
anställda köks- och servisbiträden, enligt vilka bestämmelser dj -lik personal må beredas fria bad i försvarsväsendet tillhörig badinrättning.

De sålunda återgivna föreskrifterna giva vid handen, att med visst undantag
betydande skiljaktigheter föreligga mellan försvarsgrenarna rörande
rätten för den vid försvarsväsendet anställda personalen att på kronans
bekostnad erhålla varmbad. Medan förmånen härav i princip icke synes
vara medgiven för arméns och marinens personal — i sistnämnda hänseende
med undantag för å fartyg inmönstrad personal under expedition —
har densamma inom flygvapnet anknutits till den fysiska träningen på sådant
sätt, att avgiftsfria bad — även i kronan icke tillhörig badinrättning
— kunna i viss omfattning beredas vederbörande personal i anslutning till
övningar, som avse sådan träning. För arméns och marinens vidkommande
finnas vidare reglerande föreskrifter utfärdade därom, att avgifter vad
armén beträffar angivna med vissa minimibelopp — i förekommande fall
skola uttagas för i kronans badinrättningar tillhandahållna bad. De taxor,
som härvid skola tillämpas, fastställas inom armén av vederbörande militärområdesbefälliavare,
inom marinen åter av vederbörande förbandschef
(motsvarande), varvid dock i senare fallet marinförvaltningen skall hållas
underrättad. Jämväl i fråga om rätt för utomstående att mot ersättning begagna
kronans badinrättningar ha bestämmelser meddelats för arméns och
marinens myndigheter. För flygvapnets del däremot synas i sistberörda
båda hänseenden icke några föreskrifter ha utfärdats. Enligt vad som inhämtats
lära dock vederbörande flottilj chefer (motsvarande) äga befogenhet
att avgöra frågor av hithörande slag.

Revisorerna ha införskaffat uppgifter från vissa lokala myndigheter in -

— 38 —

om försvaret rörande de taxor, som i varje särskilt fall tillämpas vid tillhandahållande
av bad i kronans badinrättningar. Denna utredning har givit
vid handen följande.

Vad först angår armén tillämpas inom de olika militärområdena en mycket
skiftande avgiftssättning, såsom närmare framgår av nedanstående
tablå.

Militärområde	Karbad	Badstubad	Dusch
I ..........	50 öre	30 öre	10 öre
II ..........	50-30 »	30—20 »	15 »
III ..........	60 >	50-40 »	20 >
IV ..........	50—45 »	50—30 »	30-20 »
V ..........	50 »	30 »	10 >
VI ..........	40 >	30 »	15 »
VII ..........	50-30 >	20 >

I avgifterna ingår icke annat än i undantagsfall ersättning för tillhandahållande
av tvål och handduk.

Vid marinen synes mot gällande bestämmelser den anställda personalen
i viss utsträckning medgivas omhandlade förmån avgiftsfritt. I den mån
emellertid särskild ersättning uttages, variera avgifterna beträffande nämnda
personal mellan 1 krona och 50 öre, i fråga om familjemedlemmar mellan
1 krona och 35 öre samt för andra utomstående mellan 75 och 50 öre.
Tvål och handduk tillhandahållas regelmässigt icke.

Vad slutligen gäller flygvapnet uttagas i förekommande fall avgifter —
beträffande familjemedlemmar och andra utomstående med enahanda belopp
— varierande mellan 50 och 25 öre, vari i åtskilliga fall ingår ersättning
för tillhandahållande av tvål och handduk.

Revisorernas uttalande. Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att betydande
skiljaktigheter föreligga mellan armén, marinen och flygvapnet
med avseende på gällande bestämmelser rörande upplåtelse av militära lokaler
samt tillhandahållande av bad i kronan tillhöriga badinrättningar. Såvitt
revisorerna kunnat finna, måste speciellt de förstnämnda föreskrifterna
i vissa fall anses vara jämväl mindre klart utformade, med påföljd att desamma
kommit att tillämpas mycket olika även inom en och samma försvarsgren.
En bidragande orsak härtill för arméns vidkommande torde ha
varit den i det föregående omförmälda uppdelningen i tillfällig och annan
upplåtelse, vilken icke visat sig möjlig att konsekvent genomföra, enär bestämda
gränser mellan dessa båda kategorier ofta icke förefinnas i praktiken.
De ifrågavarande föreskrifterna framstå vidare såsom i vissa avseenden
föråldrade. I den mån särskilda ersättningar betingats, synas sålunda
dessa icke alltid vara så avpassade, att kronan erhåller skälig gottgörelse
för de med verksamheten numera förenade kostnaderna. Revisorerna ha
slutligen uppmärksammat, att inom försvarsväsendet anställda befattningshavare
och verksamma föreningar, i fall då de äro att betrakta såsom en -

— 39

skilda personer resp. sammanslutningar, mot gällande föreskrifter medgivits
befrielse från eljest utgående avgifter.

Vad sålunda iakttagits ger revisorerna anledning framhålla behovet av
att berörda föreskrifter underkastas översyn för vinnande av större likformighet
såväl inom samma försvarsgren som de olika försvarsgrenarna
emellan. I anslutning härtill torde bestämmelserna i vissa avseenden böra
förtydligas. Med hänsyn till önskvärdheten av ett rationellt utnyttjande av
kronan tillhöriga lokaler synes enligt revisorernas mening ett klarläggande
av innebörden i det i förberörda föreskrifter använda begreppet »skada
eller förlust» vara i särskild grad erforderligt. Vidare torde böra beaktas
önskvärdheten av att förekommande avgifter och liknande ersättningar bättre
än hittills komma att ansluta sig till rådande marknadspriser.

Av den lämnade redogörelsen framgår även, att den av de militära myndigheternas
verksamhet betingade uppbörden allt mer vuxit i omfattning.
Revisorerna, som jämväl vilja erinra om betydelsen av att nämnda uppbörd
blir föremål för erforderlig granskning, anse sig i anslutning härtill kunna
ifrågasätta, huruvida icke även på andra, i det föregående berörda områden
av den militära förvaltningen en översyn av gällande bestämmelser rörande
förekommande uppbördsmedel bör under hänsynstagande till ovan angivna
synpunkter verkställas.

§ 10.

Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i Norrtälje.

Efter förslag av Kungl. Maj :t i prop. 1945: 189 beslöt riksdagen (skr. nr
460), att Stockholms luftvärnsregemente skulle förläggas till Norrtälje, varjämte
riksdagen för budgetåret 1945/46 anvisade till mark för övningsfält
för regementet ett investeringsanslag av 155 000 kronor och till ordnande av
regementets förläggning ett investeringsanslag av 3 miljoner kronor. De
totala kostnaderna för uppförande av regementets kasernetablissement hade
i propositionen preliminärt beräknats till 16 510 000 kronor enligt prisläget
den 1 juli 1944.

I underdånig skrivelse den 3 november 194o anförde armens fortifikallänsförvaltning
bl. a. följande.

Fullständigt förslag till byggnadsprogram för Stockholms luftyärnsregementes
etablissement i Norrtälje hade ännu icke hunnit färdigställas, men
hade utredningen angående disponerandet av det för etablissementet avsedda
markområdet fortskridit så långt, att de för bebyggelse lämpliga områdena
i huvudsak kunnat bestämmas, varjämte ett vid skrivelsen fogat principförslag
till situationsplan utarbetats. För att etablissementet skulle kunna färdigställas
för inflyttning i april 1948, borde de egentliga byggnadsarbetena
påbörjas våren 1946. Härför förutsattes emellertid att vissa förberedande
arbeten snarast möjligt kunde påbörjas. Med hänsyn härtill hemställde förvaltningen,
att för utförande av väg- och planeringsarbeten samt anläggande
av vatten- och avloppsledningar för ifrågavarande etablisement till äm -

— 40 —

betsverkets förfogande måtte ställas ett belopp av 540 000 kronor ävensom
att byggnadstillstånd måtte meddelas rörande ifrågavarande arbeten.

Genom brev den 7 december 1945 biföll Kungl. Maj :t framställningen.

I sina medelsäskanden för budgetåret 1946/47 anförde fortifikationsförvaltningen,
att arbetena med etablissementets färdigställande beräknades
kunna bedrivas i sådan takt, att under nämnda budgetår 6 miljoner kronor
borde stå till förvaltningens förfogande, varför ämbetsverket hemställde,
att detta belopp måtte anvisas. Med skrivelse den 15 november 1945 framlade
förvaltningen förslag till byggnadsprogram för luftvärnsregementet,
innefattande kostnader för tillhopa 16 502 000 kronor enligt prisläget den
1 juli 1945.

I skrivelse den 2 april 1946, nr 114, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående anslag under försvarets
fonder för budgetåret 1946/47, anmälde riksdagen bl. a., att riksdagen till
ordnande av Stockholms luftvärnsregementes förläggning för nämnda budgetår
anvisat ett investeringsanslag av 6 miljoner kronor.

Efter framställning från fortifikationsförvaltningen har Kungl. Maj :t genom
brev den 8 augusti 1946 dels fastställt situationsplan och ritningar,
dels meddelat dispositionsbeslut, dels ock beviljat byggnadstillstånd för i
nedanstående sammanställning angivna, i en första byggnadsetapp för
etablissementet ingående byggnadsobjekt.

Byggnadsobjekt m. m.	Kostnad enligt nuprisläge
| Två pjäsexercishus..............	335 800
Två varmgarage...............	403 0(10
Servicehall med motorlektionsrum .........	191000
i Spolplatta och smörjbryggor........	23 600
Bensinstation med körcentral.....	85 400
| Centralt bytesförråd...........	221 400
Skolskjutningsbana.............	105 000
Korthållsskjutbana...............	40 000
j Luftvärnsskjutbana.................	10 000
| Handgranatsbana...............	5 000
Markskjutningsbana............	15 000
[ Utvändiga värmekulvertar........	80 000
| Utvändiga elektriska ledningar m. m.............	106 000
Utvändiga vatten- och avloppsledningar...........	75 000
Väg- och planeringsarbeten...........	131000
Administration, ca 6 procent .....	109 700
Summa kronor	1 937 500

I underdånig skrivelse den 19 december 1946 ingav förvaltningen ett av
situationsplan och ritningar åtföljt förslag till utförande av en andra byggnadsetapp
för etablissementet samt hemställde att Kungl. Maj :t måtte med
godkännande av förslaget ställa ett belopp av 4 740 000 kronor till förvaltningens
förfogande för förslagets genomförande ävensom meddela erforderligt
byggnadstillstånd. Andra etappen omfattade följande byggnadsobjekt.

— 41 —

Byggnadsobjekt m. m.	Beräknad kostnad
Logementsbyggnader, 7 stycken.....................	2 401000 835 000 835 400 381 000 21900 7 000 139 000 94 000 89 000 168 000 268 700 4 740 000
Matinrättningsbyggnad med rotfruktskällare ......... Värmecentral med brandredskapsbod och kolgård----
Utvändiga elektriska arbeten........................ 1 Utvändiga vatten- och avloppsledningar.............
| Administration, ca 6 procent........................ Summa kronor

Genom brev den 30 maj 1947 har Kungl. Maj :t — i anledning av förenämnda
framställning — dels fastställt situationsplan och ritningar till
värmecentral med brandredsltapshod och kolgård vid etablissementet, dels
till förvaltningens förfogande för arbetenas utförande ställt ett belopp av
488 000 kronor, dels ock meddelat byggnadstillstånd. Framställningen i övrigt
har icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I underdånig skrivelse den 12 november 1946 hade fortifikationsförvaltningen
bl. a. föreslagit, att byggnadskvoterna för luftvärnsregementet borde
bestämmas till 3 000 000 kronor för år 1947 och 4 773 000 kronor för år
1948. Genom beslut den 14 februari 1947 fastställde Kungl. Maj :t plan för
arméns byggnadsverksamhet för åren 1947 och 1948 att tills vidare i huvudsak
lända till efterrättelse. Enligt denna plan hade byggnadskvoterna
för regementet nedskurits till 1 196 000 kronor för år 1947 och 2 166 000
kronor för år 1948. I underdånig skrivelse den 19 juni 1947 föreslog förvaltningen
att viss del av 1947 års kvot för regementet borde reserveras för
andra synnerligen trängande byggnadsbehov samt anförde tillika i huvudsak
följande.

Genom förenämnda nedskärning av byggnadskvoten för år 1947 nödvändiggjordes
en förlängning av den för färdigställande av etablissementet beräknade
byggnadstiden. Av de i den för regementet fastställda kvotdelen för
år 1947 ingående byggnadsobjekten hade vid omprövning endast en värmecentral
— anläggningskostnad 488 000 kronor — ansetts böra komma till
utförande under år 1947. Denna anläggning erfordrades nämligen för att
möjliggöra uppvärmning av ett antal byggnadsobjekt inom etablissementet.
Övriga i 1947 års kvotdel ingående byggnadsobjekt hade befunnits stå i sådant
funktionellt samband med vissa av de byggnadsobjekt, som genom
kvotnedskärningen måst hänföras till en senare byggnadsetapp, att ett uppskjutande
av desamma ansetts vara möjligt. Härigenom skulle å 1947 års
kvotdel för regementet — 1 196 000 kronor — uppkomma en behållning av
(1 196 000 — 488 000 = ) 708 000 kronor, vilken föresloges böra reserveras
för tillgodoseende av särskilt angelägna byggnadsbehov.

Ifrågavarande framställning är alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Från fortifikationsförvaltningen ha revisorerna erhållit en situationsplan,
som i stora drag åskådliggör nuvarande arbetsläge. Av planen framgår,

42 —

att vägarbetena påbörjades i december 1945 och färdigställdes under slutet
av 1946. Avloppsledningarna påbörjades under våren 1946 och äro i huvudsak
färdiga. Vattenledningarna påbörjades i slutet av 1946 och pågå i viss
utsträckning för närvarande. Hittills nedlagda kostnader för utvändiga arbeten
uppgå till i runt tal 540 000 kronor. Byggnadsarbetena ha påbörjats
beträffande två varmgarage, bensinstation med cisternanläggning, servicehall,
smörjbryggor och spolplatta i december 1946, beträffande skolskjutningsbana,
luftvärnsskjutbana och korthållsskjutbana i januari 1947, beträffande
två pjäsexercishus och bytesförråd i februari 1947 samt beträffande
panncentralen i augusti 1947.

Under åberopande av starkt minskad tillgång på arbetskraft inom byggnadsfacket
har emellertid länsarbetsnämnden i Stockholms län genom beslut
den 25 juni 1947 aterkallat samtliga arbetstillstånd för de påbörjade arbetena
vid Norrtälje. Dock har nämnden samma dag tilldelat förvaltningen
20 arbetare för utförande av vissa skyddsarbeten, som äro ofrånkomliga på
grund av arbetstillståndens återkallande. Sedermera har genom beslut den
24 juli 1947 nämnda antal utökats till 36 arbetare. Beträffande värmecentralen
har länsarbetsnämnden vidare meddelat arbetstillstånd den 29 juli
1947, varvid emellertid enligt nämndens beslut endast hälften av den beräknade
erforderliga arbetsstyrkan får disponeras för ändamålet. Med undantag
för värmecentralen ha sålunda samtliga arbeten vid etablissementet
måst nedläggas.

Vid avbrottet var arbetsläget följande.

Varmgaragen: Byggnaderna uppmurade, tak pålagt, portar och fönster insatta,
målning och avfärgning av fasader utförd. Endast insättande av skiljeväggar
och inläggning av betonggolv samt vissa installationsarbeten och
målningsarbeten kvarstå.

Bensinstation: Murningen påbörjad.

Servicehall: Väggarna uppmurade.

Smörjbruggor: Gjutna.

Skolskjutningsbana: Färdigställd med undantag för inredning i målbodar
m. m., telefonanläggning samt vissa justeringar av skjutfältet.

Lv-skjutbana: Färdigställd till tre fjärdedelar.

Korthållsbanan: Färdigställd till två tredjedelar.

Pjäsexercishusen: Grunderna, inkl. grundplintar av betong, gjutna.

Bytesförråd: Grundmurar, inkl. bjälklagsplatta, och viss del av överbyggnaden
i trä utförd.

Beträffande panncentralen ha för närvarande grunden och två tredjedelar
av murytorna färdigställts. Vidare har pannskorstenen påbörjats, varjämte
avloppsstammar i källaren och el-ledningar i bjälklaget dragits. Dessutom
ha värmekulvertar mellan panncentral och pjäsexercishus samt mellan
panncentral och bytesförråd fördiggjutits samt delvis nedlagts i marken.

I underdånig skrivelse den 9 september 1947 har fortifikationsförvalt -

— 43 —

ningen anfört besvär över länsarbetsnämndens förenämnda beslut den 25
juni 1947 samt därvid bl. a. anfört i huvudsak följande.

I avtal den 30 december 1946 mellan Kronan och Stockholms stad angående,
bland annat, upplåtelse till staden av Ladugårdsgärde har Kronan
förbehållits rätt att längst till och med utgången av år 1950 utnyttja Ladugårdsgärde
såsom övningsplats m. in. för Stockholms luftvärnsregemente.
Etablissementet i Norrtälje måste således vid utgången av år 1950 vara färdigställt
i sådan utsträckning, att regementet vid denna tid kan taga detsamma
i besittning. Då den beräknade byggnadstiden för etablissementet
redan från början varit knappt tilltagen, måste varje arbetsnedläggelse av
någon längre varaktighet medföra, att regementets utflyttning icke kan fullföljas
inom ramen för ovannämnda avtal.

Slutligen bör framhållas, att ett avbrytande av de redan påbörjade byggnadsarbetena
under någon längre tid skulle nödvändiggöra vissa skyddsarbeten
utöver dem, vilka kontraktsenligt kunna åläggas vederbörande byggnadsentreprenörer.
Vidare torde entreprenörerna i vissa fall kunna framställa
berättigade krav på ersättning för genom avbrottet förorsakade förluster.
De merkostnader, vilka sålunda skulle genom arbetets nedläggande
omedelbart åsamkas Kronan, hava för ett stillestånd av sex månader preliminärt
uppskattats till 200 000 kronor.

Av vad ovan anförts torde framgå, att länsarbetsnämndens omförmälda
beslut om återkallande av arbetstillstånd för ifrågavarande arbeten skulle,
därest de bleve under någon längre tid bestående, komma att för Kronan
medföra vittgående konsekvenser, ej minst av ekonomisk art.

I promemoria till socialdepartementet den 24 september 1947 har fortifikationsförvaltningen
förebragt ytterligare motivering för ett undanröjande
av länsarbetsnämndens ovannämnda beslut samt därvid framhållit, att,
därest de nästan färdigställda eller påbörjade garage- och förrådsbyggnaderna
i Norrtälje, på vilka arbetena nu avbrutits genom länsarbetsnämndens beslut,
kunde färdigställas, viss luftvärnsmaterial, som för närvarande inrymmes
i av AB Automobilpalatset förhyrda lokaler i Augustendal, skulle kunna
överflyttas till ovannämnda byggnader och därmed en årshyra om icke
mindre än 65 623 kronor 96 öre kunna inbesparas. Därest arbetena omedelbart
finge återupptagas, skulle bygnaderna i fråga kunna färdigställas till
årsskiftet 1947/48, så att hyreskontraktet med AB Automobilpalatset, som
förlänges kvartalsvis med två månaders uppsägning, skulle kunna uppsägas
före den 31 oktober 1947 för avflyttning senast den 31 december 1947. Förvaltningens
ifrågavarande besvär ha ännu icke avgjorts av Kungl. Maj :t.

I detta sammanhang må nämnas att fortifikationsförvaltningen, enligt av
revisorerna under hand inhämtade upplysningar, beräknar att etablissementet
skall kunna färdigställas inom en tidrymd av cirka 3 år under förutsättning
att byggnads- och arbetstillstånd i erforderlig utsträckning komma
att meddelas.

För det egentliga kasernetablissementet har mark — del s. k. Nordronaområdet
— kostnadsfritt erhållits av Norrtälje stad enligt avtal den 19 och
den 20 februari 1945. För fullgörande av avtalet har staden i sin tur måst

— 44 —

förvärva större delen av nämnda område, ca 245 ha, under det att återstoden,
ca 35 ha, redan tidigare äges av staden. Enligt avtalet åligger det vidare
staden att såsom övningsområde för regementet förvärva och till kronan
överlåta ett område av ca 295 ha, det s. k. Mellingeholmsområdet. I kostnaden
för sistnämnda förvärv skulle kronan deltaga med två tredjedelar
av det belopp, som staden visade sig ha erlagt för området, dock högst
150 000 kronor. Genom sedermera träffat tilläggsavtal har staden fritagits
från skyldighet att till kronan överlämna viss mindre del av Mellingeholmsområdet,
i samband varmed kronans delaktighet i kostnaden för detta förvärv
kunnat fixeras till 145 200 kronor. Kronan har tillträtt Nordronaområdet
den 14 mars 1946, medan Mellingeholmsområdet ännu icke tillträtts.

I samband med förenämnda nedskärning av byggnadskvoten för regementet
inkallades, enligt av fortifikationsförvaltningen under hand lämnade
upplysningar, representanter för Norrtälje stad till sammanträde å ämbetsverket.
Därvid lämnades en orientering rörande byggnadsläget vid regementet,
varjämte diskuterades följderna av en inskränkning av byggnadsverksamheten.
Tillika träffades överenskommelse om att markområdena i fråga
tills vidare skulle utarrenderas, Nordronaområdet till dess detsamma erfordrades
för fortsatt bebyggelse och Mellingeholmsområdet till dess regementet
inflyttat till etablissementet. Från stadens sida framhölls att vissa då icke
preciserbara ersättningsanspråk komme att framställas.

Områdena i fråga äro för närvarande utarrenderade på angivna villkor.

Från stadens sida har numera meddelats, att staden, till fullgörande av
vissa genom förenämnda markavtal gjorda åtaganden, såsom anordnande
av tillfartsvägar, framdragning av ny vattenledning in. in., per den 1 juli
1947 fått vidkännas utgifter om i runt tal 1 350 000 kronor. Staden har vidare
måst binda sig för fortsatta investeringar enligt tidigare uppgjord plan.
Dessutom räknar staden med ett betydande inkomstbortfall genom att den
höjning av skatteunderlaget, som skulle blivit en följd av regementets utflyttning
till Norrtälje, ytterligare skjutits på framtiden. Enligt vad revisorerna
av representanter för Norrtälje stad under hand erfarit, torde staden
komma att framställa krav på ersättning för ränte- och amorteringsutgifter
in. in. med omkring 100 000 kronor per år, intill dess regementet överflyttar
till det nya etablissementet.

Revisorernas uttalande. Den av vederbörande länsarbetsnämnd den 25
juni innevarande år beslutade återkallelsen av samtliga arbetstillstånd för
de för Stockholms luftvärnsregementes räkning påbörjade arbetena vid Norrtälje
har, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, medfört betydande
olägenheter av icke minst ekonomisk art. Till förebyggande av eljest ofrånkomliga
skador å de ännu icke färdigställda anläggningarna av olika slag
har fortifikationsförvaltningen sålunda nödgats igångsätta vissa skyddsarbeten,
varjämte kronan icke synes kunna undgå att bereda vederbörande
entreprenörer ersättning för de genom arbetsinställelsen vållade förlusterna.
Merkostnaderna härför, vid ett arbetsavbrott om sex månader, ha prelimi -

— 45 —

närt uppskattats till 200 000 kronor. Vidare lärer Norrtälje stad komma att
framställa anspråk på ekonomisk gottgörelse för vissa utgifter som staden
måst vidkännas på grund av fullgjorda förpliktelser i förevarande sammanhang.
Sistnämnda ersättningsanspråk, vilka enligt fortifikationsförvaltningens
uppfattning kronan icke heller torde kunna undandraga sig, skulle enligt
av revisorerna under hand inhämtade uppgifter uppgå till i runt tal
100 000 kronor per år, intill dess regementet inflyttar i det nya etablissementet.
Härtill kommer att kronan, genom att vissa byggnader icke få färdigställas,
nödgas förhyra särskilda förrådslokaler till en kostnad av mer
än 65 000 kronor per år.

Det genom byggnadsarbetenas försening uppkomna dröjsmålet i fråga om
luftvärnsregementets utflyttning från Stockholm kan vidare innebära risk
för att kronan å sin sida blir ur stånd att uppfylla villkoren i det med
Stockholms stad ingångna avtalet angående upplåtelse till staden av Ladugårdsgärde,
enligt vilket avtal kronan — bland annat — förbehållits rätt
att längst t. o. m. utgången av år 1950 utnyttja nämnda område såsom övningsplats
in. in. för Stockholms luftvärnsregemente. Den fördröjda utflyttningen
får jämväl till följd, att förutvarande Göta livgardes kaserner icke
inom beräknad tid kunna frigöras för andra ändamål. Under § 25 i sin berättelse
ha revisorerna, under erinran om det trängande behov av för statsverket
lämpade förvaltningslokaler som föreligger i huvudstaden, bl. a.
framhållit, att detta behov till icke ringa del skulle kunna tillgodoses, därest
nyssnämnda kasernbyggnader finge tagas i anspråk härför. Ett ytterligare
uppskov med det definitiva lösandet av luftvärnsregementets förläggningsfråga
måste sålunda för statsverket innebära avsevärda merkostnader i form
av hyror för erforderliga kontorslokaler in. in.

Revisorerna, som avlagt besök vid de ifrågavarande anläggningarna i
Norrtälje, ha kunnat konstatera att — med undantag för cement och visst
virke, vars anskaffning icke torde erbjuda några större svårigheter — praktisk
taget all för den första byggnadsetappen behövlig materiel finnes lagrad
på platsen. Indragandet av arbetstillstånden har också motiverats med
rent arbetsmarknadspolitiska skäl. Det frigörande av arbetskraft som därigenom
skett synes dock icke kunna tillmätas någon mera väsentlig betydelse.
Enligt vad revisorerna under hand erfarit, hade fortifikationsförvaltningen
vid förhandlingarna med länsarbetsnämnden anhållit om tillstånd
att Vå disponera en »rörlig» arbetsstyrka om 50 man, vilken bedömdes vara
tillräcklig för färdigställandet av redan påbörjade arbeten. Denna hemställan
avslogs dock av nämnden, vilken i stället — såsom tidigare anförts
ställde 36 man till ämbetsverkets förfogande för utförande av vissa skyddsarbeten.
Skillnaden i storleksordning mellan av fortifikationsförvaltningen
begärd och av länsarbetsnämnden tillhandahållen arbetsstyrka är sålunda
jämförelsevis ringa, och revisorerna finna det anmärkningsvärt, att nämnden
med hänsyn till föreliggande omständigheter ansett sig icke kunna tillmötesgå
fortifikationsförvaltningens önskemål på denna punkt.

Självfallet bör kronan i princip icke åtnjuta prioritet framför övriga in -

— 46 —

tressenter pa byggnadsmarknaden. De ekonomiska konsekvenserna av länsarbetsnämndens
beslut äro emellertid i förevarande fall av så vittgående
natur, att enligt revisorernas uppfattning ett särskilt beaktande härav skulle
ha varit fullt motiverat. Vad i detta ärende förekommit ger revisorerna anledning
att jämväl understryka angelägenheten av att ärenden av nu berörda
grannlaga natur bestås en särskilt omsorgsfull prövning från de
byggnadsreglerande myndigheternas sida, framför allt då fråga är om avbrytande
av arbeten, för vilka igångsättningstillstånd redan givits.

47

FEMTE HUVUDTITELN.

Socialdepartementet.

§ Il Ersättningar

av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott.

Bestämmelser om förskottering av underhållsbidrag till barn infördes
första gången genom lag den 18 juni 1937, vilken lag ersatts av nu gällande
lag den 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn. Genom
beslut vid 1947 års riksdag ha genomförts vissa ändringar av sistnämnda
lag, avsedda att träda i kraft den 1 januari 1948.

Enligt de bestämmelser, som för närvarande gälla, utgår av allmänna
medel förskott å underhållsbidrag, bidragsförskott, till barn, vars fader enligt
rättens beslut eller skriftligt av två personer bevittnat avtal är pliktig
att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till barnet, under förutsättning att fadern underlåter att betala förfallet
underhållsbidrag. Bidragsförskott kan dock icke beviljas barn, vars
föräldrar sammanbo, och ej heller barn, som bor tillsammans med sin fader.

Bidragsförskott utgår icke för längre tid än till och med dagen före den,
då barnet fyller 16 år. Den beslutande myndigheten är i regel barnavårdsnämnden
i den kommun, där barnets moder är mantalsskriven, då förskottet
sökes.

Bidragsförskott får ej utgå med högre belopp än barnets fader enligt rättens
beslut eller avtal är skyldig utgiva till barnets underhåll. Bidragsförskotten
äro vidare graderade efter den för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen
och variera med hänsyn till barnens antal samt moderns
och barnets inkomster. Dyrtidstillägg utgår ej å bidragsförskott. Förskottets
maximibelopp utgör för närvarande, då modern endast har ett barn
under sin vårdnad, 252 kronor i ortsgrupp 1 och 360 kronor i ortsgrupp 3.
Har modern vårdnaden om flera till förskott berättigade barn reduceras
maximibeloppet för barn räknat. För tiden till och med den månad, under
vilken barnet fyller två år, ökas bidragsförskottet med 60 kronor om året.

Bidragsförskott utgår icke alls eller med reducerat belopp, om modern
har viss årsinkomst eller, därest hon är gift och sammanlever med sin man
och denne är underhållsskyldig gentemot barnet, makarnas gemensamma
årsinkomst uppgår till visst belopp. Har förskottsberättigat barn inkomst,

— 48 —

som ej härrör från eget arbete, skall bidragsförskottet minskas med nämnda
inkomst.

Bidragsförskott skall beviljas för tiden fr. o. in. den månad, under vilken
förskottet sökts, t. o. m. utgången av det statliga budgetår, som löper vid
förskottets beviljande, allt under förutsättning att rätten till förskott ej
skall upphöra tidigare. Om den underhållsskyldige häftar i skuld för tidigare
förfallet bidragsförskott, utgår förskott även för tid, varå sådant bidrag
belöper, dock längst fr. o. m. andra månaden före den, under vilken
lörskottet sökts. Den underhållsskyldige har att, så länge bidragsförskott
utgår, till barnavårdsnämnden erlägga å förskottet belöpande andel av underhållsbidragen,
allteftersom dessa förfalla till betalning.

Kostnaderna för bidragsförskotten skola, i den mån ersättning ej kunnat
uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar bestridas av statsverket
och till en fjärdedel av den kommun, vars barnavårdsnämnd beviljat
förskottet. För att kommunen skall utfå gottgörelse av statsmedel för utgivna
bidragsförskott erfordras bl. a., att barnavårdsnämnden i de fall, då
fadern ej efter förmåga fullgör sin underhållsskyldighet, utan dröjsmål
vidtager erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. För lämnat bidragsförskott
inträder nämligen den barnavårdsnämnd, som utgivit förskottet,
å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot den underhållsskyldige. Nämnden äger rätt att utan kostnad erhålla
polismyndigheternas biträde för efterforskande av underhållsskyldig,
hos vilken nämnden har fordran på grund av utgivet bidragsförskott, ävensom
för verkställande av utredning rörande den underhållsskyldiges förmåga
att återgälda förskottet.

När synnerliga skäl därtill föranleda, äger länsstyrelsen, på framställning
av barnavårdsnämnden eller av den underhållsskyldige, besluta, att
återkravsrätten skall eftergivas.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden sökt gottgörelse av statsverket
för visst bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning
för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning
om gottgörelse för utgivna bidragsförskott, som näst därefter göres, till
statsverket redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen, dock
högst vad nämnden uppburit i gottgörelse av statsverket för förskottet.

Frågan rörande effektivare redovisning och indrivning av utgivna bidragsförskott
har vid skilda tillfällen upptagits till diskussion. Sålunda
ha riksdagens revisorer i sin år 1940 avgivna berättelse underkastat den
dåvarande bidragsförskottslagen och dess tillämpning en kritisk granskning
ur bl. a. dessa synpunkter. Revisorerna framhöilo därvid bl. a., att
barnavårdsnämnderna i en del kommuner vore alltför släpphänta mot
försumliga barnafäder, att en påfallande ojämnhet konstaterats i tillämpningen
av reglerna om barnavårdsnämnds möjlighet att eftergiva utgivna
bidragsförskott samt att en del länsstyrelser varit väl eftergivna i sina krav
på att vederbörande barnavårdsnämnd verkligen försökt att av den försumlige
barnafadern återkräva förskotterade belopp. Barnavårdsnämnder -

49 —

na hade även i mycket olika utsträckning utnyttjat möjligheterna att få
försumliga för sörj are efterlysta genom socialstyrelsens försorg, varjämte
de utredningar om barnafädernas vistelseort och förhållanden, som polismyndigheterna
verkställt på anmodan av barnavårdsnämnderna, ofta endast
betraktats som pro forma åtgärder och ej alltid bedömts med samma
intresse som i de fall, då vederbörande barnavårdsnämnd själv verkställt
erforderliga efterforskningar. Som slutomdöme uttalade revisorerna att de
brister, vilka vidlådde handläggningen från både länsstyrelsens och barnavårdsnämndernas
sida, till stor del berodde på att närmare föreskrifter
angående ifrågavarande myndigheters skyldigheter och befogenheter i förevarande
avseende saknades. Viktigt vore därför att en närmare reglering
av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter beträffande övervakandet
av barnavårdsnämndernas verksamhet komme till stånd. Bristen på föreskrifter
syntes nämligen ha medfört, att länsstyrelsernas befattning med
bidragsförskott i många fall inskränkts till en rent formell granskning av
inkomna ansökningar. Vad beträffade särskilt barnavårdsnämndernas befattning
med bidragsförskotten syntes det revisorerna ofrånkomligt, att föreskrifter
utfärdades rörande åtgärder för återkrävande av utgivna bidragsförskott.

över revisorernas uttalanden avgåvos yttranden av bl. a. samtliga länsstyrelser
och överståthållarämbetet. Det av revisorerna framförda önskemålet
om en närmare reglering av länsstyrelsernas befogenheter och skyldigheter
beträffande övervakandet av barnavårdsnämndernas verksamhet
underströks i flera yttranden. Angelägenheten av en sådan reglering framträdde
även indirekt av yttrandena på så sätt, att länsstyrelsernas uppfattning
om innebörden av gällande bestämmelser var skiftande. Medan sålunda
länsstyrelsen i Skaraborgs län ansåg, att dessa bestämmelser lämnade
möjlighet för länsstyrelsen att såsom villkor för statsbidrag fordra, att
barnavårdsnämnd vidtagit »alla möjliga lagliga åtgärder» för återkrävande
av bidragsförskott, höll länsstyrelsen i Södermanlands län före att statsbidrag
kunde vägras endast om nämnd »genom uppenbar underlåtenhet»
alt vidtaga sådana åtgärder gått förlustig ersättning för bidragsförskott.
Sistnämnda länsstyrelse ifrågasatte om icke bestämmelserna härutinnan
borde skärpas. Närmare anvisningar efterlystes av ett flertal länsstyrelser,
medan däremot överståthållarämbetet ansåg alt länsstyrelsens skyldighet
i avseende å kontrollen redan fastslagits på ett sådant sätt, att några särskilda
föreskrifter icke vore erforderliga och att några ytterligare befogenheter
för kontrollens utövning icke vore nödvändiga.

I flera yttranden hade vidare framhållits lämpligheten av att i lagen införa
uttryckliga föreskrifter om barnavårdnämnds skyldighet alt vidtaga
nödiga åtgärder för återgäldande av förskotten. Länsstyrelsen i Södermanlands
län föreslog sålunda, att i bidragsförskottslagen infördes bestämmelser,
varigenom barnavårdsnämnd, som beviljat bidragsförskott, ålades att
omedelbart verkställa utredning rörande den underhållsskyldiges ekonomiska
förhållanden och att med ledning av denna fastställa hans återbe 4—478687.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1947. I.

— 50 —

talningsskyldighet ävensom att i fall av tredska skyndsamt vidtaga åtgärder
— införsel, utmätning eller den underhållsskyldiges intagande å arbetshem
— för beslutets genomförande. Barnavårdsnämnd ansågs därjämte
böra åläggas att ständigt liålla sig underrättad om den underhållsskyldiges
ekonomiska förhållanden och, om förbättring i desamma inträdde,
omedelbart vidtaga härav påkallade åtgärder. Länsstyrelsen i Västerbottens
län framhöll, att barnavårdsnämndernas kontroll över försumliga barnafäder
måhända skulle kunna ordnas så, att barnafader, som icke fullgjort
honom åliggande betalningsskyldighet, skulle vara pliktig att en gång i
månaden inställa sig hos barnavårdsnämnden för att lämna redogörelse för
orsakerna till sin underlåtenhet i berörda hänseende eller ock insända skriftlig,
av trovärdig person vitsordad redogörelse om samma förhållande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalade, att barnavårdsnämnds möjlighet
att meddela arbetsföreläggande icke alltid syntes ha utnyttjats i den
utsträckning, som i vissa fall bort ske för ernående av bättre inbetalning
av underhållsbidrag. De fäder, som barnavårdsnämnderna haft svårast att
komma till rätta med, vore enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län de,
som saknade utmätningsbar tillgång eller avlöning, vari införsel kunde
meddelas, men likafullt finge anses äga förmåga att åtminstone i viss utsträckning
bidraga till sina barns underhåll. Det tvångsmedel som här stode
till buds, nämligen arbetsföreläggandet, hade ofta visat sig mindre effektivt
i tillämpningen. Enligt länsstyrelsens mening skulle i detta avseende
åtskilligt vara att vinna genom en omarbetning i bestämmelserna rörande
institutet arbetsföreläggande och dess handhavande.

Beträffande efterspaning av de underhållsskyldiga fäderna samt utredningen
om deras ekonomiska förhållanden hade länsstyrelsen i Västmanlands
län den erfarenheten, att dessa åtgärder bäst vidtoges genom polismyndighetens
försorg, då därigenom i allmänhet de noggrannaste uppgifterna
erhållits. Däremot ansåg länsstyrelsen i Norrbottens län, att man beträffande
rapporternas innehåll måste konstatera, att de så gott som undantagslöst
endast innehöllo den hörde underhållsskyldiges berättelse men
däremot saknade objektiva omständigheter, såsom kända fakta och redogörelse
för undersökning av den underhållsskyldiges levnadsomständigheter,
inkomster m. m.

Sedan riksdagen i anledning av revisorernas uttalande i skrivelse den 26
juni 1941, nr 405, anhållit att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om översyn
av 1937 års bidragsförskottslag, anbefalldes socialvårdskommittén att
verkställa berörda översyn. Kommittén avlämnade den 26 maj 1942 betänkande
med förslag till ändrad bidragsförskottslag in. in., vilket lades till
grund för 1943 års lagstiftning i ämnet.

De sakkunniga anförde därvid i fråga om bidragsförskotts återkrävande
bl. a., att det i och för sig icke vore anmärkningsvärt att resultatet siffermässigt
visat sig tämligen dåligt, då en viss del av de underhållsskyldiga
alltid befunne sig i sådana omständigheter, att återbetalning icke kunde

		Av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskott	Av underhållsskyldiga ersatta belopp i pro-cent av utgivna bidragsförskott	Statsbidrag i procent av utgivna bidrags-förskott	Kommunernas bidrag i procent av utgivna bidragsförskott
		1944	1945	1946	1944	1945	1946	1941	1915	1946	1944	1945	1946
Överståthållarämbetet........	kr. 748388	kr. 632 869	kr. 798 823	47-G	50-8	42-1	39-3	36-9	43-4	13-1	12-3	14-5
Stockholms	län........	180312	183 838	201 802	34-4	32-8	37-1	49-2	50-4	47-2	16-4	16-8	15-7
Uppsala	» ........	64 890	63 930	71 237	40-4	38-4	36-6	44-7	46-2	47-5	14-9	15-4	15-9
Södermanlands	» ........	81 755	77 020	83 042	32-2	34-9	44-1	50-8	48-8	42-0	17-0	16-3	13-9
Östergötlands	» ........	172 590	167 793	179 277	37-3	38-8	38-3	47-0	45-9	46-3	15-7	15-3	15-4
Jönköpings	» .......	81 995	80378	75 471	34-6	38-6	39-3	49-0	46-1	45-5	16-4	15-3	15-2
Kronobergs	» ........	69 736	62 342	59 924	34-6	43-7	40-2	49-0	42-2	44-9	16-4	14-1	14-9
Kalmar	»	143 331	140 461	136 671	33-7	34-6	37-G	49-7	49-0	46-8	16-6	16-4	15-6
Gotlands	» ........	42 068	45 011	44 834	40-0	40-o	33-5	45-0	46-5	49-9	15-0	13-5	16-6
Blekinge	» ........	126 566	123 169	131 684	36-4	36-7	38-4	47-7	47-5	45-6	15-9	15-8	16-o
Kristianstads	» ........	159 509	138193	133 171	34-8	37-2	33-8	48-9	47-1	49-7	16-3	15-7	Iö*5
Malmöhus	» ........	361 056	325 529	341 904	44-2	42-6	41-9	41-8	43-0	43-6	14-0	14-4	14-5
Hallands	» ........	58 714	57 673	58 540	34-6	42-7	50-1	49-1	42-9	37-4	16-3	14-4	12-5
Göteborgs o. Bohus	» ........	499 535	528 617	561 404	42-3	39-3	42-3	43-9	45-5	43-3	13-8	15-2	14-4
Ålvsborgs	» ........	110 567	113 804	123 340	36-6	34-9	36-5	47-5	48-8	47-G	15-9	16-3	15-9
Skaraborgs	» ........	90 682	84 294	82 260	32-8	38-8	39-1	50-4	45-9	45-6	16-8	15-3	15-3
Värmlands	» ........	213 737	214 771	204 671	42-2	38-2	47-8	43-4	46-3	39-2	14-4	15-5	13-0
Örebro	» ........	89 758	107 214	109355	33-9	37-2	46-6	48-2	47-1	40-0	17-9	15-7	13-4
Västmanlands	» ........	90 864	98 437	96 849	40-5	36-8	47-8	44-7	47-4	39-1	14-8	15-0	13-1
Kopparbergs;	» ........	151 235	154 808	147 285	38-5	35-4	37-2	46-2	48-5	47-1	15-3	16-1	15-7
Gävleborgs	» ........	331 612	322 601	299 608	40-3	45-9	47-0	44-8	40-6	39-7	14-9	13-5	133
Västernorrlands	» ........	1 366 443	338 832	323 849	339	38-5	42''6	49-6	46-1	43-0	16-5	15-4	14-4
! Jämtlands	>) ........	172 457	183 035	197 981	45-8	43-8	46-6	40-6	42-2	40-o	13-6	14-0	13-4
Västerbottens	» ........	143 200	134 703	144 022	36-8	46-1	40-5	47-4	40-4	44-G	15-8	13-5	14-9
Norrbottens	» ........	198 484	*	212 305	42-3	*	44-7	43-3	*	41-4	14-4	—	13-9
	Hela riket	! 4 749 444	4 379 322	4 819 209	40i	40-9	41-9	45o	44-1	43-6	14-9	lo-0	14-5

Uppgift saknas.

— 52 —

ilrågakomma. Därmed ville kommittén dock icke göra gällande annat än
att indrivningen med all säkerhet borde kunna lämna bättre resultat.

Innevarande års revisorer ha upptagit bidragsförskottslagens tillämpning
till närmare granskning främst med hänsyn till frågan i vilken omfattning
de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga.
Revisorna ha i tabellen å s. 51 sammanställt uppgifter,
vilka för varje län utvisa de belopp, som av barnavårdsnämnderna inom
länet utbetalats under vart och ett av kalenderåren 1944—1946. Vidare
har beräknats hur stor procentuell del av dessa belopp, som av de underhållsskyldiga
ersatts under den ifrågavarande perioden. De sålunda redovisade
uppgifterna giva visserligen icke upplysning om hur stor del av
de under ett visst år utgivna förskotten, som återbetalats, då de under samma
år influtna ersättningsbeloppen till viss del även avse förskott, utgivna
under tidigare år. Genom att beräkningen grundas på flera år i följd utjämnas
dock i stort sett de härav föranledda fluktuationerna.

Revisorerna ha även beräknat i vilken utsträckning staten och kommunerna
kommit att med hänsyn till av de underhållsskyldiga gjorda inbetalningar
slutligt bestrida utgifterna för de utgivna bidragsförskotten. Uppgifter
härom redovisas även i nämnda tabell. Av tabellen kan sålunda utläsas
hur stor procentuell andel som de underhållsskyldiga, stat och kommun,
slutligt få bära av de under viss tid av kommunen utbetalade bidragsförskotten.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha upptagit anslagen till bidragsförskott
till granskning närmast med hänsyn till frågan, i vilken utsträckning
de av barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskotten ersättas av de underhållsskyldiga.
Den av revisorerna verkställda utredningen, vilken avser
åren 1944—1946, giver vid handen, att en anmärkningsvärt stor del av förskotten
icke återbetalats. Sålunda ha under perioden de underhållsskyldiga
i genomsnitt ersatt allenast ca 41 procent av de utgivna förskotten.
I övrigt variera de ersatta beloppen mellan högst 46,8 procent i Stockholms
stad och lägst 34,8 procent i Stockholms län. Av beräkningarna framgår vidare
att staten under perioden fått slutligt bestrida ca 44 procent och kommunerna
ca 15 procent av förskotten.

Med den begränsade tid, som stått revisorerna till buds, har det icke varit
möjligt att i detalj utröna orsakerna till det mindre goda indrivningsresultatet.
Till en del torde detta dock fortfarande sammanhänga med brister
i barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet. En i vissa avseenden
växlande praxis synes sålunda ha utbildat sig de olika barnavårdsnämnderna
och länen emellan med avseende å de krav, som ställas å de underhållsskyldigas
betalningsförmåga, varjämte viss oklarhet fortfarande tycks
råda rörande förefintliga möjligheter att begagna tvångsmedel för indrivningen.
Icke minst synas nu berörda förhållanden förorsakas av bristen på
klargörande anvisningar och direktiv för nämndernas verksamhet. Dylika
anvisningar torde sålunda ha utfärdats endast i vissa län, såsom i Väster -

— 53

norrlands och Skaraborgs län. Revisorerna vilja emellertid ifrågasätta, om
icke inom varje län samtliga barnavårdsnämnder borde tillställas en promemoria,
i vilken riktlinjerna för återkravsverksamhetens bedrivande uppdroges
samt genom typexempel de fall uttömmande redovisades, då visst
tvångsmedel borde komma till användning. Revisorerna ha slutligen fått
den uppfattningen att länsstyrelserna i vissa fall underkastat ansökningarna
en prövning mer ur formella och expeditionella än materiella synpunkter.

En särskild kategori av underhållsskyldiga utgöra de till arbete varaktigt
oförmögna invalida fäderna med barn, vilka enligt gällande bestämmelser
äro berättigade till bidragsförskott. Vad angår denna grupp, där bidragsförskottet
uppenbarligen antagit karaktären mera av ett fast, fortlöpande
understöd, kan ifrågasättas om icke de särskilda barnbidrag, vilka utgå enligt
lagen den 26 juli 1947, borde såsom en naturligare bidragsform träda
i stället för bidragsförskott. Genom en överflyttning av sagda grupp till
barnbidragen bortfölle det i bidragsförskottslagen föreskrivna, årligen upprepade,
omständliga förfaringssättet med konstaterande av betalningsförsummelse,
ansökan om bidragsförskott, underrättelse till den underhållsskyldige,
åtgärder för återkrav, ansökan till länsstyrelsen om statsbidrag
in. in.

Revisorerna äro medvetna om att bland de underhållsskyldiga alltid i viss
utsträckning befinna sig personer, som på grund av verklig och varaktig
oförmåga att fullgöra föreskriven underhållsskyldighet icke kunna återbetala
utgivet bidragsförskott. Även med beaktande härav synas de ovan redovisade
ersättningsbeloppen icke minst med hänsyn till de goda arbetstillfällen,
som under senaste tiden varit rådande, anmärkningsvärt låga.
Revisorerna få därför uttala önskvärdheten av att vederbörande myndigheter
ha sin uppmärksamhet riktad på att de underhållsskyldiga i skälig
utsträckning fullgöra sin underhållsskyldighet samt att, därest så anses påkallat,
åtgärder vidtagas i syfte att ernå ett bättre indrivningsresultat.

§ 12.

Angående utvandrares fortskaffande till främmande världsdel.

Föreskrifter angående utvandrares befordran till främmande världsdel
finnas meddelade i förordning den 4 juni 1884 om vad med avseende å utvandrares
fortskaffande till främmande världsdel iakttagas bör.

Emigrationen har sedan lång tid tillbaka varit föremål för svensk lagstiftning.
Denna gick under äldre tider väsentligen ut på att genom hot om
i vissa fall mycket stränga straff eller andra påföljder försvåra eller förhindra
utvandringen. Emigrationen i nutida mening hade ej heller nått
någon större omfattning, förrän Kungl. Maj:t fann sig föranlåten ingripa
men då till förmån för emigranterna. Sålunda utfärdades genom en förordning
av den 0 augusti 1864 utförliga bestämmelser till betryggande av
emigranternas vård och underhåll å fartyget samt fortskaffande till bestäm -

54 —

melseorten. Denna författning ersattes av en den 5 februari 1869 utfärdad
förordning, vars främsta nyhet var att i densamma även upptogos bestämmelser
rörande utvandraragenter och deras ombud. Slutligen utfärdades
den ännu gällande förordningen av den 4 juni 1884, vilken allenast innebar
smärre detaljändringar i dittillsvarande bestämmelser. Förordningen
har sedermera undergått ändring åren 1893, 1904, 1912, 1932 och 1944.

I anslutning till förslag till vissa ändringar i ovannämnda förordning av
den 5 februari 1869 framhöll kommerskollegium i underdånig skrivelse
den 16 oktober 1883, att det med hänsyn särskilt till att utvandringen utginge
huvudsakligast från de samhällsklasser, vilkas medlemmar oftast
kunde antagas sakna insikt och förmåga att tillräckligt bevaka sina intressen
i detta hänseende, ansetts vara en statens skyldighet att åstadkomma
kontroll mot de missbruk, vartill de personer, vilka åtoge sig utvandrarnas
fortskaffande, kunde göra sig skyldiga. I sådant avseende hade det befunnits
nödvändigt att för utövningen av ifrågavarande verksamhet fordra vissa
garantier beträffande dels utövarens personliga egenskaper i allmänhet, dels
hans förmåga att fullgöra sina förbindelser eller att ersätta den skada, som
av underlåtenhet i detta hänseende kunnat tillskyndas dem, vilkas befordran
till främmande världsdel han åtagit sig att ombesörja.

Frågan om en revision av utvandrarlagstiftningen och i samband därmed
även av förevarande förordning har varit aktuell vid skilda tillfällen.

I skrivelse den 28 maj 1912 anhöll sålunda riksdagen om utarbetande
och framläggande av förslag till en svensk utvandringslag. Riksdagen anförde
i samband därmed bl. a., att det gällde att närmare reglera verksamheten
för utvandrares fortskaffning, så att, utan att en berättigad utvandringsfrihet
hindrades, utvandrarnas säkerhet och bästa tillgodosåges och
sådan utvandring, som måste betecknas som illojal, om möjligt förekommes.
Med anledning av riksdagens skrivelse anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen
att avgiva förslag till förändrad lagstiftning rörande emigrationen
ävensom till de därmed sammanhängande åtgärder i övrigt, vilka kunde finnas
påkallade. Sedermera hemställde riksdagen i skrivelse den 30 maj 1923
om åtgärder för stödjande av emigrerande medborgare. Genom beslut den
15 juni 1923 anbefalldes socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva
förslag i det av riksdagen angivna avseendet. Den 14 januari 1928 inkom
socialstyrelsen med förslag till vissa åtgärder beträffande emigrationen. I
statsverkspropositionen 1930 framhöll föredragande departementschefen i
samband med behandlingen av frågan om upplysningsverksamhet i emigrationsfrågor
att det visserligen förelåge en del brister i den gällande emigrationslagstiftningen,
men att det, innan ny lagstiftning genomfördes, torde
böra undersökas, huruvida desamma icke kunde i administrativ väg avhjälpas.
Några nya bestämmelser ha emellertid icke blivit fastställda.

I den nu gällande förordningen finnas bestämmelser meddelade om dels
utvandraragenter, dels utvandrarfartyg samt vad i avseende å utvandrares
befordran med sådant fartyg iakttagas bör, dels ock ansvar för överträdelse
av de i förordningen givna föreskrifterna.

55

Som utvandraragent anses, med vissa undantag, en var som för egen
räkning eller såsom kommissionär för utländsk man åtager sig ombesörja
utvandrares befordran till främmande världsdel.

Tillstånd att bedriva verksamhet som utvandraragent sökes hos socialstyrelsen
och må ej meddelas annan än här i riket bosatt man, som är
svensk undersåte, äger medborgerligt förtroende, gjort sig känd för ordentlighet
och i övrigt finnes lämplig.

Förekommer ej anledning att vägra det sökta tillståndet, skall sökanden
ställa säkerhet icke blott för fullgörandet av de förbindelser, han ingår för
utvandrares befordran, utan även för vad han i övrigt enligt förordningen
kan vara skyldig att utgiva. Säkerheten skall omfatta ett belopp av minst
10 000 och högst 60 000 kronor och må utgöras av penningar eller sådana
värdeägande handlingar, som godkännas av socialstyrelsen.

Tillståndsbevis gäller endast till utgången av det år, varunder det blivit
utfärdat.

Utvandraragent må vid utövningen av sin verksamhet anlita ombud, som
skall godkännas av länsstyrelsen, i Stockholm överståthållarämbetet.

Emellan agent, å ena sidan, och varje till myndig ålder kommen utvandrare
eller, å omyndigs vägnar, dennes målsman, å andra sidan, skall upprättas
kontrakt i två exemplar, det ena för agentens och det andra för utvandrarens
räkning.

Därest utvandrare, som fortskaffats till ort utom Sverige, anser sig äga
anledning till klagomål över att han icke åtnjutit den rätt och de förmåner,
som på grund av kontraktet bort tillkomma honom, bör han göra anmälan
därom hos vederbörande konsul.

Den av utvandraragent ställda säkerheten må ej återbekonnnas förrän två
år efter slutet av det, för vilket den varit avsedd. Därest ersättningsanspråk
är framställt mot agenten, skall även sedermera så stor del av säkerheten,
som svarar mot det belopp, ersättningsanspråket avser, innehållas, intill
dess ersättningstvisten blivit slutligen avgjord.

Enligt kungl. cirkulär den 8 juli 1904 skola överståthållarämbetet, resp.
länsstyrelserna övervaka utvandraragenternas och deras ombuds verksamhet.

Beträffande utvandrarfartyg finnas i detalj gående föreskrifter om avgång,
besiktning, antalet utvandrare å ett och samma fartyg, beskaffenheten
av däck och kojer, sjukavdelningar, proviant- och vattenförråd, läkare,
fartygets last m. m. På varje fartyg skall sålunda, för utvandrarnas vistelse
i fria luften, å något öppet, med reling eller säkra räcken försett däck
finnas tillgängligt utrymme, som ej må understiga 0,5 m2 för varje utvandrare.
— Å fartyget skall finnas ett tillräckligt antal kojer, vilka böra vara
försedda med ordningsnummer. Kojplats skall hålla 1,83 meter i längd och
Öl centimeter i bredd, men dubbelt så stor bredd, om kojen är avsedd för
två. — På lämpliga ställen å fartyget skola finnas särskilda avdelningar
för sjukas vårdande, en för män och eu för kvinnor. Dessa avdelningar må
icke förläggas längre ned i fartyget än å ett närmast under översta fasta
däcket befintligt däck. De skola vara för ändamålet tjänligt inrättade. De

— 56 —

böra tillsammans upptaga en fri yta av minst 1,67 in2 för varje femtiotal
utvandrare. — Lika detaljerade föreskrifter finnas meddelade även i fråga
om avträden, luftväxling etc. I 34 § stadgas sålunda, att utom de för besättningens
behov å fartyget befintliga avträden skola finnas minst två avträden
och därutöver ett avträde för varje hundratal manliga utvandrare
och ett för varje femtiotal kvinnliga utvandrare. — I fråga om luftväxlingen
föreskrives, att för varje sovrum skola finnas ständigt verksamma ventilationsrör,
så avpassade »att minst 18 cm2 av rörens sammanlagda genomskärningsyta
äro beräknade för varje antal av fem personer. Äro för utvandrare
sovrum inredda å sådant däck, där luftväxling genom ventiler å
fartygets sidor ej kan åstadkommas, böra minst 26,5 cm2 av nämnda yta
kunna beräknas för samma antal personer.»

Fartygets befälhavare skall hos polismyndigheten i avgångsorten avlämna
en i två exemplar upprättad förteckning å samtliga utvandrare, innehållande
uppgifter om namn, yrke, kyrkobokföringsort etc. Polismyndigheten
behåller det ena exemplaret. Det andra återställes till fartygsbefälhavaren
efter påteckning om uppvisandet.

När fartyget är färdigt att avgå, skall befälhavaren göra anmälan därom
till polismyndigheten i avgångsorten. Polismyndigheten skall förordna någon,
som verkställer upprop å fartyget med utvandrarna och tillser, att de
äro försedda med utflyttningsbetyg och kontrakt samt att de erhållit kontramärken
å de reseffekter, som de ej själva ha hand om.

Vid fartygets ankomst till bestämmelseorten skall befälhavaren göra anmälan
härom till svenske konsuln å stället samt till honom avlämna den
av vederbörande svenska myndighet påtecknade listan över utvandrarna.
Konsuln har att söka skaffa sig kännedom om huruvida alla å listan upptagna
personer äro följaktiga och insända berättelse härom till socialstyrelsen.

I fråga om ansvar för överträdelse av de i förordningen givna föreskrifterna
stadgas bötesstraff för bedrivande av verksamhet som utvandraragent
utan vederbörligt tillstånd. Dagsböter ådömas bl. a. även i det fall fartyget
avgår, innan upprop och undersökning verkställts och tillstånd till avresan
erhållits.

Antalet personer, som under år 1947 inneha tillstånd att bedriva verksamhet
som utvandraragenter, uppgår till fyra, därav tre i Göteborg och
en i Stockholm. Nedanstående sammanställning utvisar antalet utvandraragenter
samt storleken av de av dessa ställda säkerheterna.

År	Antal utvandrar- agenter	Sammanlagda värdet av deponerade värde-handlingar kronor
1920 ............	6	350 000
1925 ............	8	537 415
1930 ............	10	597 415
1935 ............	8	320 000
1940 ............	5	200 000
1946 ............	4	160 000

— 57

Revisorernas uttalande. Bestämmelserna om vad som bör iakttagas med
avseende å utvandrares fortskaffande till främmande världsdel ha tillkommit
som ett led i myndigheternas utvandringspolitik under en tid, då emigrationsproblemet
var en av våra mest aktuella samhällsfrågor. Syftet med
bestämmelserna torde ha varit att skapa trygghet och säkerhet för utvandrarna
i fråga om såväl deras befordran till bestämmelseorten som deras omsorgsfulla
behandling och underhåll under själva resan. Till följd härav
ha i 1884 års utvandringsförordning i detalj gående föreskrifter meddelats
rörande dessa förhållanden. Sålunda har exempelvis föreskrivits att proviantförrådet
å utvandrarfartyg skall för varje utvandrare, ung eller gammal,
och för varje dag beräknat, utgöra minst 425 gram torrt skeppsbröd,
43 gram smör, 0,i liter ärter, 0,25 liter korngryn, 5 centigram ingefära, 21
gram salt och 5 liter vatten till dryck och för matens lagning, samt dessutom
för tre dagar i veckan 212 gram salt fläsk och för fyra dagar i veckan
425 gram salt kött om dagen.

Under den tid, som förflutit efter utfärdandet av 1884 års förordning, ha
förhållandena på förevarande område i grund förändrats. Den masstransport,
emigrationen tidigare innebar, har avlösts av en emigration efter individuella
linjer, där emigranten i avseende å transportförhållandena icke
skiljer sig från resenärer av övriga kategorier. De nu gällande ganska utförliga
och detaljerade särbestämmelserna rörande utvandrarfartygs utrustning
och beskaffenhet, vilka ovan antytts, torde därför numera i många
fall vara helt föråldrade och i andra utan betydelse. För övrigt ha väsentliga
delar av 1884 års utvandringsförordning blivit ersatta av den nya sjölagstiftningens
i många fall längre gående säkerhetsföreskrifter, vilket i och
för sig påkallar revision av nu berörda bestämmelser.

Utvecklingen på kommunikationsteknikens och samfärdselns område har
även gått synnerligen raskt framåt mot ökad sjösäkerhet och snabbare, bekvämare
transportförhållanden till sjöss. Härtill kommer att helt nya kommunikationsmedel,
som voro okända vid tiden för den gällande förordningens
ikraftträdande, skapats. Genom angivna förhållanden har frågan
angående emigranternas fortskaffande till främmande världsdel kommit i
ett helt nytt läge.

På grund av vad ovan anförts förefaller det revisorerna påkallat att den
nu gällande utvandringsförordningen ersättes med helt nya föreskrifter,
bättre anpassade efter nutida förhållanden.

— 58

FEMTE HUVUDTITELN (a).
Inrikesdepartementet.

§ 13.

Vissa baracklägers användande inom sinnessjukvården.

Genom kungl. brev den 17 maj 1940 bemyndigades socialstyrelsen att dels
etter samråd med vederbörande länsstyrelser och med byggnadsstyrelsen
låta å olika orter inom riket uppföra och utrusta sammanlagt tolv barackläger,
avsedda att i händelse av krigsutbrott användas för internering av
sådana utlänningar, vilka icke borde behandlas såsom krigsfångar men ansåges
böra förvaras i interneringsläger, dels ock verkställa inköp av arbetskläder
och arbetsskodon för i lägren internerade personer. För ändamålet
ställdes till socialstyrelsens förfogande ett belopp av högst 900 000
kronor. Statskontoret anbefalldes att från förslagsanslaget till anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning in. in. på rekvisition, i mån av behov, utbetala beloppet i fråga till
styrelsen.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 september 1942 anmälde socialstyrelsen
bl. a., att styrelsen funnit det nödvändigt att utöver redan beslutade
barackläger, av vilka nio uppförts, inrätta ytterligare dylika läger. Styrelsen
framhöll härvid, att de tidigare inrättare baracklägren vore av enklast
möjliga slag och icke uppförda med tanke på att efter ett fredsslut kunna
fylla någon mera permanent funktion inom samhällslivet. I själva verket
finge de medel, som nedlagts på dessa läger, vid ett återvändande till fredliga
förhållanden i allt väsentligt anses vara förlorade. Socialstyrelsen hade,
när nu styrelsen föresloge en utbyggnad av lägersystemet, tagit under övervägande,
huruvida det kunde anses klokt att fortsätta på den en gång inslagna
vägen. Det låge enligt styrelsens mening nära till hands att giva
lägren ett sådant utförande, att de efter ett fredsslut kunde göra permanent
tjänst inom någon del av samhällslivet. Styrelsen erinrade vidare om att
Kungl. Maj :t den 6 februari 1942 uppdragit åt medicinalstyrelsen att i samråd
med socialstyrelsen verkställa utredning rörande möjligheten att tillgodose
platsbehovet inom den statliga sinnessjukvården genom anordnandet
av smärre sekundäravdelningar vid de statliga sinnessjukhusen. Förslag i
ämnet hade av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framlagts i skrivelse

— 59 —

den 18 juni 1942. I samband därmed hade från socialstyrelsens sida starkt
understrukits, att det stora antalet sinnesabnonna å ålderdomshemmen
inom denna gren av socialvården vållade betydande olägenheter. Medicinalstvrelsen
hade vid upprepade tillfällen betonat nödvändigheten av att ur
sjukvårdssynpunkt kraftigt utöka antalet vårdplatser. I nyss berörda skrivelse
hade medicinalstyrelsen understrukit, att de där framförda förslagen,
som inbegrepe anoi''dnandet av smärre sekundäravdelningar, anslutna till
befintliga statliga sinnessjukhus, endast utgjorde första etappen av denna
plan. Socialstyrelsen hade därför ansett det först och främst böra övervägas,
huruvida icke de nya interneringslägren borde givas en sådan utformning,
att de framdeles kunde komma till användning sasom sekundäravdelningar
inom den statliga sinnessjukvården. Samråd härom hade ägt
rum med medicinalstyrelsen, som givit sin anslutning till tanken.

Socialstyrelsen framlade härefter i sin förenämnda skrivelse av den 80
september 1942 ett efter överläggning mellan ämbetsverken utarbetat förslag
till uppförande av nya barackläger. Beträffande platsantalet per barackläger
förklarade styrelsen, att detsamma kunde sättas väsentligt högre än
tidigare. Styrelsen funne intet hinder för att detta platsantal utökades till
mer än det dubbla, d. v. s. till 600 å 700 platser för internerade. Vad beträffar
platsantalet sett ur sjukvårdens synpunkt, kunde det icke få understiga
ca 200, såvida icke anstalten placerades i mycket nära anslutning
till ett sinnessjukhus. Därest lägret skulle kunna placeras mera fritt från
lokalt samband med sinnessjukhus, måste detsamma kunna bereda så
många vårdplatser för sinnesabnonna, att en särskild läkare vore erforderlig
för lägret såsom sekundärsjukhus. Ur denna synpunkt borde varje
barackläger inriktas på att kunna bereda minst 200 och helst 300 vårdplatser.
Ett utlänningsläger borde enligt styrelsens mening lämpligen utgöras
av 4 paviljonger såsom bostäder för de internerade. Härigenom erhölles för
ett läger 640 interneringsplatser och — i fredstid — 240 vårdplatser. Därest
det uppfördes tre dylika läger med 4 internerings-(vård) baracker, skulle
alltså styrelsen erhålla sammanlagt 1 920 nya interneringsplatser och det
sammanlagda antalet dylika platser bliva drygt 4 000, d. v. s. motsvara det
platsantal, som socialstyrelsen ansåge sig böra förorda. För sjukvårdens del
erhölles ca 700 nya vårdplatser.

Kostnaderna för uppförande av dylika barackläger utgjorde enligt socialstyrelsens
beräkning 1 400 000 kronor för varje läger. Härtill skulle komma
kostnader för inventarier, sängutrustning o. d., beräknat till 100 000 kronor
per läger. Vid uppförandet av tre läger skulle kostnaderna uppgå till
4 500 000 kronor. Då det vore nödvändigt att räkna med eu viss säkerhetsmarginal,
ansåg styrelsen behov föreligga av ett anslag å sammanlagt
4 700 000 kronor. Styrelsen hemställde, att nämnda belopp måtte ställas till
styrelsens förfogande.

I proposition den 4 januari 1943, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1942/43 hemställde Kungl. Maj :t, att riksdagen

— 60

inåtte för anordnande av vissa barackläger anvisa ett reservationsanslag av
4 700 000 kronor. Riksdagen biföll (skr. nr 19) nämnda proposition.

Genom beslut den 12 februari 1943 uppdrog Kungl. Maj :t dels åt socialstyrelsen
att i samråd med medicinalstyrelsen verkställa utredning och avgiva
förslag å de platser, till vilka ifrågavarande barackläger skulle förläggas,
dels ock åt byggnadsstyrelsen att, i samråd med socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen, vidtaga förberedande åtgärder i övrigt för baracklägrens
anordnande samt att enligt av Kungl. Maj :t sedermera lämnade föreskrifter
uppföra ifrågavarande baracklägersbyggnader, vilka tills vidare skulle
redovisas å byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.
Tillika föreskrev Kungl. Maj :t, att förenämnda reservationsanslag skulle
av byggnadsstyrelsen disponeras för därmed avsett ändamål.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 juli 1943 framlade socialstyrelsen förslag
å platser för förläggning av ifrågavarande barackläger. Styrelsen, som
utgått ifrån att därvid i första hand kronoegendomar skulle komma i fråga,
ansåg följande egendomar ur såväl medicinalstyrelsens som socialstyrelsens
synpunkter mest lämpade, nämligen Ribbingelunds kungsgård, lotten nr 1,
i K jula socken i Södermanlands län, Olof sfors egendom å kronoparken
Bjurfors i Grytnäs socken i Kopparbergs län samt Rosöga nr 1 och 2 i
Härads socken i Södermanlands län. Styrelsen hemställde, att Kungl. Maj:t
med godkännande av det framlagda förslaget måtte lämna erforderliga
föreskrifter för uppförande av ifrågavarande baracklägers byggnader.

Genom kungl. brev den 19 november 1943 föreskrevs, att barackläger
skulle förläggas, ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2 samt ett å Olofsfors
egendom. Baracklägersbyggnaderna skulle uppföras i huvudsaklig överensstämmelse
med av arkitekten H. Ahlberg år 1942 uppgjorda ritningar. Tilllika
föreskrevs, att kostnaderna för baracklägrens anordnande finge uppgå
till sammanlagt högst 3 150 000 kronor.

I kungl. brev den 21 januari 1944 föreskrevs, att ett tredje läger av här
avsett slag skulle anordnas, nämligen å Ribbingelunds kungsgård, lotten nr
1, i K jula socken, Södemanlands län. Kostnaderna för baracklägrets anordnande
finge uppgå till högst 1 450 000 kronor.

Med anledning av en av medicinalstyrelsen i skrivelse den 19 oktober 1945
gjord framställning förklarade Kungl. Maj :t genom beslut den 25 januari
1946 hinder icke möta mot att ovan nämnda barackläger tills vidare finge
användas för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa utländska
medborgare. Tillika uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen
för en kostnad av högst 90 000 kronor verkställa av baracklägrens
användning för sjukvårdsändamål betingade inredningsarbeten å de
till lägren hörande byggnaderna, varvid byggnadsstyrelsen skulle äga att
för ändamålet disponera högst nämnda belopp av det till anordnande av
vissa barackläger å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1942/43 såsom
kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond anvisade reservationsanslaget
av 4 700 000 kronor.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 3 december 1945 framlade medicinalstv -

— 61 —

relsen förslag till erforderliga kompletteringsarbeten i Olofsfors barackläger
för dess omändring till statlig sinnesslöanstalt. Styrelsen framhöll därvid
bl. a., att lägret, som då användes för vård av tuberkulösa flyktingar, under
förra delen av budgetåret 1946/47 skulle komma att utrymmas. Då behovet
av nya vårdplatser inom den statliga sinnesslövården vore trängande,
borde åtgärder för lägrets omändring till dess kommande ändamål förberedas.
Stvrelsen hade av denna anledning låtit granska de ursprungliga ritningarna
för lägerbyggnaderna samt planerat och kostnadsberäknat erforderliga
omändringar och kompletteringar av desamma. Styi elsen anförde
härom följande:

Fyra barackbyggnader.

Dessa vore identiskt lika och inredda för 160 man med dubbelförläggning
i två stora salar. I mellanpartiet funnes dag- och matrum samt erforderliga
bilokaler.

Enligt föreliggande förslag uppdelades envar av de två stora salarna i i
sexmansrum, 3 tremansrum och 3 enmansrum, varjämte den sanitära utrustningen
kompletterades. Härigenom erhölles en god avdelning om 48
vårdplatser med erforderliga bilokaler. Tre av barackerna ändrades på
detta sätt. Den fjärde, som bibehölles i sitt dåvarande skick, avsåges komma
till användning såsom arbetssalar och samlingslokaler för patienterna.

Sjukstuga.

Inredningen i halva huset bibehölles. De stora salarna i andra hälften
ändrades till 3 fyrmansrum och 4 eller 5 enmansrum, varjämte bostad om
två rum för föreståndarinnan tillbyggdes. Byggnaden komme därigenom
att innehålla erforderliga administrationslokaler samt en mindre intagnmgsavdelning
med 16 eller 17 vårdplatser.

Ekonomibyggnad.

Denna vore synnerligen gediget utrustad och innehölle värmecentral,
tvätt och kök samt matsalar för personalen. Här erfordrades endast några
smärre kompletteringar, t. ex. linoleuinmattor i matsalarna.

Bostadshus.

För närvarande funnes 5 lägenheter om två rum och kök för gift personal
och 29 enkelrum för ogifta befattningshavare. Anstaltens belägenhet på
avsevärt avstånd från bebyggelse gjorde, att man maste räkna med att bereda
all personal tjänstebostäder. Styrelsen hade beräknat den blivande
personalstaten och hade det därvid framkommit, att behovet av nya bostader
kunde beräknas till 10 lägenheter för gift personal och 8 enkelrum. Två
av de nya lägenheterna, avsedda för uppsyningsman respektive maskinist,
inrymde enligt ritningarna 3 rum och kök. Övriga liksom nyssnämnda lägenheter,
förlagda till dubbelhus, rymde tva rum och kök. Mellan dessa senare
lägenheter inpassades tvenne enkelrum. Därest i lägenheterna boende
familjer på grund av familjens storlek framdeles skulle önska större utrymme,
kunde ett vart av dessa rum läggas till varje lägenhet. På längre
sikt syntes man kunna räkna med någon minskning i behovet av enkelrum.
Någon risk för att sådana skulle komma att stå oanvända syntes därför
med den föreslagna nya bostadstypen icke behöva föreligga.

Kostnaderna för ifrågavarande om- och tillbyggnader beräknades uppgå
till 625 000 kronor. Då anläggningen, avsedd att drivas såsom eu sekundäravdelning
till Salberga sjukhus, komme att kunna bereda vård för 160 pa -

62 —

tienter, skulle omändringskostnaderna uppgå till icke fullt 4 000 kronor per
vårdplats. Styrelsen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte i proposition till
1946 års riksdag föreslå riksdagen att för ifrågavarande ändamål anvisa
625 000 kronor.

Genom beslut den 30 augusti 1946 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstvrelsen
att efter samråd med statens utlänningskommission inkomma med
utredning och förslag beträffande den framtida användningen av flyktingslägret
i Ribbingelund. I anledning härav anförde styrelsen i skrivelse den
30 november 1946 bl. a. följande.

Planläggningen av ifrågavarande läger, som uppfördes efter beslut av
1943 års riksdag för tillgodoseende av socialstyrelsens omedelbara behov,
skedde i samråd med medicinalstyrelsen. Samtidigt uppfördes vad byggnaderna
anginge identiska läger å kronogårdarna Rosöga invid Strängnäs och
Olofsfors invid Avesta. Styrelsen ansåge sig i detta sammanhang böra till
diskussion upptaga samtliga dessa tre lägers framtida användning. Förutsättningen
för att lägren skulle kunna givas en mera permanent karaktär
vore nämligen, att anläggningarna, när de fyllt sina primära funktioner,
skulle efter erforderliga kompletteringar kunna infogas i den statliga sinnessjukvården.
Reträffande Olofsforslägret relaterade styrelsen vad i dess
förenämnda skrivelse den 3 december 1945 i detta hänseende anförts. Stvrelsen
framhöll ytterligare, att statsmakterna redan på detta läger nedlagt
kostnader, som enligt från byggnadsstyrelsen införskaffade uppgifter uppginge
till mer än 1 500 000 kronor. Utrustning i kök och tvätt vore också
förstklassig och motsvarade mycket högt ställda krav. Sedan kompletteringsarbeten
enligt ursprunglig plan utförts, bleve även sjukvårdsavdelningarna
väl tillgodosedda. Medicinalstyrelsen, som ansåge det nödvändigt att på något
sätt göra de nedlagda, avsevärda medlen nyttiga i sjukvårdens tjänst,
vidhölle därför sitt förslag om lägrets användning såsom en till Salberga
sjukhus anknuten avdelning.

Beträffande lägret i Ribbingelund erinrade styrelsen, att detsamma enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 30 augusti 1946 användes som provisorisk
sinnessjukavdelning i anslutning till Sundby sjukhus. Anordningen vore
betingad av önskvärdheten att delvis kunna evakuera Mariebergs sjukhus i
Kristinehamn. Beläggningen i Ribbingelundslägret kunde med de dåvarande
mera primitiva vårdpaviljongerna därstädes icke lämpligen komma att överskrida
60 patienter. Därest vårdbyggnaderna däremot ombyggdes i likhet
med vad styrelsen föreslagit för Olofsforslägret och bostadsbeståndet kompletterades,
kunde i Ribbingelundslägret utan svårighet ca 150 lugna och
lätt dementa kroniska patienter därstädes omhändertagas. Några som helst
utgifter för lägrets användning såsom sinnessjukavdelning hade icke behövt
göras. Medicinalstyrelsen, som funne lägrets omändring till ett permanent
sekundärsjukhus önskvärd, vore emellertid icke beredd att taga ståndpunkt
till frågan, huruvida icke denna till Sundby sjukhus anslutna avdelning
lämpligen borde förläggas till det med avseende å byggnader identiskt
lika lägret i Rosöga.

— G3 —

I fråga om sistnämnda läger anförde styrelsen bl. a., att de bristfälliga differentieringsmöjligheterna
vid Västra Marks sjukhus i Örebro hade medfört
svårigheter vid placering av ett avsevärt antal lättare fall av asociala
imbecilla, som behövde omhändertagas i sluten vård för en kortare eller
längre tid, men där en placering bland det heterogena patientmaterialet å
Västra Marks sjukhus med dess stora avdelningar icke varit ur behandlingssynpunkt
önskvärd. Med hänsyn till dessa omständigheter och behovet av
ökat antal platser för denna patientkategori ansåge sig styrelsen böra upptaga
frågan om ett annex till sjukhuset i fråga, förlagt till ettdera av lägren
Rosöga eller Ribbingelund.

En sådan till Västra Marks sjukhus ansluten, detacherad avdelning borde
enligt styrelsens mening lämpligen böra bereda vårdplatser för ca 100 patienter.
De befintliga lägerbarackerna lämnade efter ombyggnad rikligt utrymme
för detta antal interner och erbjöde därutöver goda utrymmen för
inredande av nödiga arbetslokaler av olika slag.

Revisorernas uttalande. Då 1943 års riksdag beviljade medel för anordnande
av tre barackläger, förlagda ett å egendomen Rosöga nr 1 och 2, ett
å Olofsfors egendom och ett å Ribbingelunds kungsgård, var avsikten att
desamma skulle givas en mera permanent karaktär än vad som varit fallet
i fråga om tidigare byggda barackläger för att under fredstid efter erforderliga
kompletteringsarbeten kunna användas såsom sekundäravdelningar
inom den statliga sinnessjukvården. Vad beträffar lägret i Ribbingelund
användes detsamma f. n. som provisorisk sinnessjukavdelning i anslutning
till Sundby sjukhus. Lägret i Rosöga har ännu icke kommit till användning,
men enligt vad revisorerna inhämtat har medicinalstyrelsen i samband
med medelsäskandena för budgetåret 1948/49 föreslagit att lägret i
befintligt skick till viss del tages i bruk såsom sekundäravdelning inom sinnessjukvården
samt hemställt om anvisande av medel för härföl erfordeilig
personal.

Olof sfor slägret har, sedan det på eftersommaren 1946 utrymdes efter att
dessförinnan ha använts för vård av här i landet omhändertagna tuberkulösa
flyktingar, icke kommit till användning. Revisorerna, som avlagt besök
vid nämnda läger, ha funnit, att anläggningen befinner sig i fullgott skick.
Den har i kök, värmecentral och tvättstuga en synnerligen förstklassig
och modern maskinutrustning, som motsvarar mycket högt ställda krav.
Härtill kommer en riklig uppsättning av inventarier och materiel, såsom
filtar, sängkläder, köksutensilier m. in. Goda arbetstillfällen kunna även
beredas i de omgivande kronoskogarna. På grund härav och med hänsyn
jämväl till anläggningens relativt centrala belägenhet i förhållande till
Avesta, Krylbo och Sala synes densamma enligt revisorernas mening väl
lämpad att användas såsom sekundäravdelning till Salberga sjukhus. De
kostnader, vilka av medicinalstyrelsen beräknats för anordnande av eu dylik
sekundäravdelning — 625 000 kronor — hänföra sig huvudsakligen till uppförande
av ytterligare personalbostäder, medan vad avser de nuvarande ba -

— 64 —

rackbyggnaderna endast smärre kompletteringsarbeten och sekundäranordningar,
såsom uppsättande av mellanväggar m. m., synas vara erforderliga.
Skulle anläggningen av kostnadsskäl likväl icke anses böra omändras för
nu angivna ändamål, torde i varje fall kunna övervägas, huruvida icke densamma
på sätt föreslagits i fråga om lägret i Rosöga kunde tagas i bruk i
befintligt skick för vård av vissa mera lättskötta patientkategorier sinnessj
uka.

Då Olofsforslägret sålunda har alla förutsättningar att för tämligen begxänsade
kostnader kunna fylla en viktig uppgift inom sinnessjukvården,
linna revisorerna — särskilt med hänsyn till den rådande stora platsbristen
på detta område — det anmärkningsvärt, att lägret ännu icke kommit till
användning för detta ändamål. Det må erinras om att medicinalstyrelsen
ledan i skrivelser till Ivungl. Maj:t dels den 11 september 1945 med förslag
till 1 O-årsplan för den statliga sinnessjukvården och sinnesslövården i landet,
dels ock den 3 december 1945 även upptagit frågan rörande lägrets
framtida användning, varvid i sistnämnda skrivelse bl. a. framhållits att
detsamma skulle komma att utrymmas under förra delen av budgetåret
1946/47. Förslag i detta avseende framlades av styrelsen ånyo i skrivelse
den 30 november 1946. Revisorerna kunde vid sitt besök å lägret vitsorda
vad medicinalstyrelsen i dessa framställningar anfört.

Då det är av vikt att frågan om Olofsforslägrets användning inom den
statliga sinnessjukvården snarast bringas till sin lösning, ha revisorerna
velat fästa riksdagens uppmärksamhet å vad sålunda förekommit.

§ 14.

Distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet.

Förlossningsvården i vårt land arbetar under tvenne former, öppen och
sluten vård.

Enligt för den öppna vården gällande bestämmelser skall riket vara indelat
i barnmorskedistrikt. Varje landstingsområde samt stad, som ej deltager
i landsting, skall utgöra ett barnmorskedistrikt. Medicinalstyrelsen kan
dock förordna, att stad, som ej deltager i landsting, skall undantagas från
distriktsindelningen, om staden träffar avtal med erforderligt antal barnmorskor
att fullgöra distriktbarnmorskornas uppgifter inom förlossningsvården.

Antalet barnmorskor inom distriktet bestämmes av medicinalstyrelsen efter
förslag av barnmorskestyrelsen. Barnmorska förordnas tills vidare med
sex månaders ömsesidig uppsägningstid. Barnmorskestyrelsen skall anvisa
distriktsbarnmorska visst område, där hon i första hand skall utöva sin
verksamhet samt bestämma hennes stationeringsort.

Det åligger distriktsbarnmorska dels- att utan ersättning av den vårdade
lämna förvård åt havande kvinnor, biträda vid förlossning i hemmet och
lämna eftervård åt kvinnor, som efter förlossning vårdas i hemmet, dels, i

— 65 —

den mån barnmorskestyrelsen så beslutar, att tjänstgöra å förlossningsanstalt,
som drives eller erhåller driftbidrag av landstinget eller staden, att
biträda i förebyggande mödra- och barnavård och vid barnavårdsnämnds befattning
med ärenden om mödrahjälp samt att biträda i sådan sjukvård,
som utövas i hemmen. Det ankommer på medicinalstyrelsen att utfärda
närmare bestämmelser rörande omfattningen av distriktsbarnmorskas anlitande
för hemsjukvård.

Medicinalstyrelsen kan, om tillgången på barnmorskor inom visst distrikt
överstiger behovet, ålägga barnmorska att taga anställning, som erbjudes
henne inom annat distrikt.

Distriktsbarnmorska åtnjuter kontanta avlöningsförmåner med minst samma
belopp, som skulle utgå till henne, därest hon vore å vederbörande ort
stationerad statlig tjänsteman med placering i lönegrad Ca It, löneklass It.

Distriktsbarnmorska skall vidare i enlighet med vid 1947 års riksdag fattat
beslut kostnadsfritt erhålla all för hennes arbetsuppgifter erforderlig utrustning
och förbrukningsmateriel. För kostnader i anledning av resor utgår
särskild ersättning vid resa för förlossning i hemmet.

För varje distriktsbarnmorskebefattning, som under minst tre fjärdedelar
av ett och samma kalenderår uppehållits av legitimerad barnmorska, utgår
statsbidrag för kalenderåret med visst belopp.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag för distriktsbarnmorskebefattning
gäller bl. a., att befattningen upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd
plan för förlossningsvårdens tillgodoseende inom barnmorskedistriktet.

Vad beträffar den slutna förlossningsvården åter, finnas gällande statsbidragsgrunder
dels i kungörelsen den 21 juli 1937, nr 742, avseende byggnadsbidrag
till förlossningsanstalter, och dels i kungörelse samma dag, nr
743, avseende driftbidrag till förlossningsanstalter och väntehem.

Byggnadsbidrag utgår till landsting eller stad, som ej deltager i landsting,
i regel med högst hälften av kostnaderna för uppförande eller inrättande av
barnbördshus samt av barnbördsavdelning vid lasarett eller därmed jämställd
sjukvårdsinrättning eller vid sjukstuga. Även till förlossningshem
utgår bidrag av statsmedel vid uppförande av nybyggnad för ändamålet. Ansökning
om statsbidrag avgöres av Kungl. Maj :t.

Driftbidrag utgår med visst belopp per dag och barnaföderska till landsting,
kommun, kommunalförbund, förening eller stiftelse för driften av barnbördshus,
barnbördsavdelning, förlossningshem och förlossningsrum hos
barnmorska ävensom för driften av väntehem för barnaföderskor i rikets
ödemarksområden samt för hemhjälp åt kvinna, som vistas å dylikt väntehem.

Den öppna förlossningsvården blev första gången vid mitten av 1600-talet
föremål för ingripanden från statsmakternas sida. Det dröjde emellertid
fram till början av 1800-talet, innan den statliga regleringen fick en sådan
omfattning, att eu efter dåvarande förhållanden godtagbar förlossnings 5—478687.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1947. 1.

— 66 —

vård kunde bjudas barnaföderskorna. Under 1800-talet skedde parallellt
med en kvantitativ förbättring av den öppna vårdens möjligheter även en
kvalitativ, i det att sålunda både antalet barnmorskor starkt ökades och
kompetenskrav fastställdes, utbildningen effektiviserades och lönevillkor
m. m. i viss utsträckning fastställdes.

En för förlossningsvården viktig lag utkom år 1908, vari stadgades skyldighet
för varje lands- och stadskonunun att anställa barnmorska med
fast avlöning. I stora kommuner skulle finnas flera barnmorskor; mindre
intill varandra gränsande kommuner kunde ha gemensam barnmorska. Antalet
praktiserande barnmorskor steg successivt från 2 800 vid 1900-talets
ingång och nådde kulmen vid början av 1920-talet med 3 000. Vid samma
tidpunkt gjordes även de första framstötarna för att lägga sjukvårdsutbildning
som grundval för barnmorskeutbildningen.

Under de båda senaste årtiondena har, väsentligen på grund av den slutna
förlossningsvårdens alltmer ökade omfattning, antalet i öppen vård verksamma
barnmorskor minskats. Barnmorskornas antal nedgick successivt
och var år 1939 ca 1 600. Indragning av barnmorskedistrikt har fortgått
successivt, vilket framgår därav, att distriktens antal år 1924 var något över
2 000, år 1933 något över 1 700, år 1936 ca 1 600 och år 1939 ca 1 100.

Sedan en tid tillbaka har emellertid en betydande brist på barnmorskor
varit rådande, vilket bl. a. medfört att de av medicinalstyrelsen fastställda
planerna för förlossningsvården icke kunnat hållas. Ett ej ringa antal distriktsbarnmorskebefattningar
stå f. n. vakanta. Även vid förlossningsanstalterna
finnas många vakanta barnmorskebefattningar, vilket gjort det
nödvändigt att inkalla distriktsbarnmorskor till tjänstgöring å anstalterna
i betydande utsträckning. Enligt vad revisorerna inhämtat hade under år
1946 sammanlagt ca 500 distriktsbarnmorskor inkallats å anstalt under en
genomsnittlig tid av ca 80 dagar per barnmorska.

Vidstående tablå avser att närmare belysa rådande förhållanden i nu
angivna avseenden. Av tablån framgår att av 1 026 distriktsbarnmorsketjänster
den 1 juli 1947 108 voro vakanta. Av antalet anstaltsbarnmorsketjänster
samma tid, vilka uppgingo till 288, voro 64 vakanta. Till jämförelse
må nämnas att antalet vakanta distriktsbarnmorskebefattningar år 1940
var 65 st., 1941 81 st. samt 1945 68 st. Medräknas även städerna Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, vilka ha egen
förlossningsvård, var antalet distriktsbarnmorsketjänster i landet den 1
juli 1947 1 040, varav 109 vakanta, och anstaltsbarnmorskorna 422, varav
87 vakanta.

Ytterligare må framhållas att genom införande år 1938 av den fria förlossningsvården
de privatpraktiserande barnmorskornas möjligheter till utkomst
bortföllo och denna kategori, som förut utgjort en värdefull reserv
(ännu år 1938 funnos ca 400), upphörde att finnas.

Den slutna barnbördsvårdens utveckling i vårt land är av sent datum.
År 1910 funnos sålunda endast 390 platser på förlossningsanstalt. Ännu vid
1930 års utgång funnos i riket blott två självständiga barnbördsavdelningar

— 67 —

Landsting	Antal ordina-rie distrikts-barnmorske-tjänster V, 1947	Därav vakanta tjänster	Antal anstalts- barnmorske- tjänster V, 1947	Därav vakanta tjänster
Stockholms	läns.........	35	3	13	_
Uppsala	» .........	18	1	3	1
Södermanlands	» .........	27	5	11	4
Östergötlands	» .........	33	2	21	7
Jönköpings	» .........	33	8	17	2
Kronobergs	» .........	39	1	8	—
Kalmar läns norra		24	4	5	1
Kalmar läns södra		35	9	7	2
Gotlands	läns.........	18	4	3	1
Blekinge	» .........	27	3	10	—
Kristianstads	» .........	41	3	14	3
Malmöhus	» .........	37	—	17	1
Hallands	» .........	23	1	11	2
Göteborgs o. Bohus » .........	44	4	10	3
Älvsborgs	» .........	60	3	27	17
Skaraborgs	» .........	43	2	7	3
Värmlands	» .........	64	7	18	5
Örebro	» .........	36	5	11	2
Västmanlands	» .........	30	3	12	3
Kopparbergs	» .........	57	5	7	1
Gävleborgs	» .........	44	3	10	—
Västernorrlands	» .........	61	3	16	1
Jämtlands	» .........	55	11	5	1
Västerbottens	» .........	74	13	9	—
Norrbottens	» .........	68	5	16	4
	Summa	1026	108	288	64

vid icke kliniska sjukhus, nämligen vid Malmö allmänna sjukhus (inrättad
år 1909) och lasarettet i Norrköping (inrättad 1927). Anledningen därtill
torde framför allt ha varit att söka i 1901 års lasarettsstadga, som föreskrev,
att barnaföderska finge intagas å lasarett endast i trängande fall, då
operativt ingrepp fordrades och detta icke kunde ske i hemmet. Normala
förlossningsfall ansåges sålunda icke ha hemortsrätt å lasarettet. Sedan
1928 års sjukhuslag ersatt 1901 års stadga, började landstingen i allt större
utsträckning träffa anstalter för beredande av barnbördsvård å lasarett.
Redan tidigare hade enskilda sammanslutningar börjat inrätta särskilda
förlossningshem i icke ringa omfattning.

Under 1930- och 1940-talen har den slutna barnbördsvården fått en synnerligen
stark utveckling. I nedanstående tablå redovisas utvecklingen av
antalet anstaltsplatser, dock endast platser å barnbördshus och barnbördsavdelningar
vid lasarett och därmed jämställda sjukhus.

Å r	Antal platser	År	Antal platser	År	Antal platser
1910...........	389	1930 ...........	1 065	1942 ..........	2 466
1915..........	465	1935 ..........	1 291	1943 ..........	2 577
1920 ..........	493	1940 ..........	2 195	1944 ..........	2 777
1925	800	1941 ......	2 312	1945 ..........	2 845
			1946 ..........	2 906

— 68 —

Medräknas även antalet vårdplatser å barnbördsavdelningar vid sjukstugor
var platsantalet för åren 1940—1946 resp. 2 335, 2 458, 2 631, 2 759,
2 956, 3 050 och 3 133.

Av tablån framgår bl. a., att under årtiondet 1930—1940 antalet vårdplatser
ökat med ca 140 procent och att större delen av denna ökning faller
inom femårsperioden 1935—1940, då statsbidrag till inrättande och drift
av förlossningsanstalter tillkommo. Även under första hälften av 1940-talet
har denna ökning fortgått, trots de inskränkningar av byggnadsverksamheten,
som varit betingade av krigsförhållanden.

Beträffande anstaltsorganisationens framtida utbyggnad må nämnas, att
1941 års befolkningsutredning i år 1945 avgivet betänkande angående förlossningsvården
föreslagit inrättande av ett större antal specialanstalter för
förlossningsvård samt smärre förlossningshem med vidgade statliga bidrag
såväl till byggnader som drift. Den öppna förlossningsvården borde enligt
utredningen ordnas på så sätt, att de kvinnor, som så önskade, kunde förlösas
i hemmen. Den borde vidare kunna tjäna som en elastisk reserv och
svara för ett ökat antal förlossningar.

Det av befolkningsutredningen framlagda förslaget till utbyggnad av den
slutna förlossningsvården har ställts på framtiden i avvaktan på resultat
av pågående utredningar inom bl. a. socialvårdskommittén.

Den slutna vårdens utbyggnad har medfört en stark ökning av antalet anstaltsförlossningar.
Under 1800-talet och början av 1900-talet skedde så gott
som samtliga normala förlossningar i hemmen med undantag endast för
det klientel, som uppsökte barnbördshusen i de största städerna och universitetsklinikerna.
Av de omkring 135 000 barnaföderskorna i vårt land
år 1892 förlöstes sålunda endast 3 700 å anstalt, motsvarande ca 3 procent
av hela antalet. Denna proportion kvarstod ungefär oförändrad, om än
med någon ökning av anstaltsförlossningarna, långt in på 1900-talet. Ännu
under första världskrigets sista år dominerade hemförlossningarna med 90
procent. Kort därefter påbörjades emellertid den kraftiga utbyggnaden av
den slutna vården, vilket medförde en successiv ökning av antalet anstaltsförlossningar.
Under det att år 1925 16 procent, år 1935 38 procent och år
1943 73 procent av barnen föddes å anstalter, torde för närvarande anstaltsförlossningarna
uppgå till 85 å 90 procent av totala antalet födda, varvid
till anstaltsförlossning även hänförts förlossning å förlossningsrum och
förlossningshem med mindre än sex platser.

Vid bedömande av nu lämnade uppgifter bör dock framhållas, att förhållandena
äro mycket olika i skilda delar av landet, beroende på olikheter
i fråga om avstånd, vägar, trafikmedel och telefonnät m. m. Såsom
exempel må sålunda anföras, att i Uppsala län antalet förlossningar i sluten
vård år 1946 uppgick till 3 158, varav 81 verkställts av till anstalt inkallad
distriktsbarnmorska. Antal hemförlossningar av distriktsbarnmorska
utgjorde samma tid allenast 179 st. Inom Stockholms län voro totala antalet
förlossningar år 1946 6 755, varav allenast 233 eller sålunda ca 3 procent
i hemmen. I Kalmar län utgjorde antalet anslaltsförlossningar år 1946

— 69 —

3 661 st. och antalet hemförlossningar 643 st. Skaraborgs län uppvisar
ca 4 000 anstaltsförlossningar och 407 hemförlossningar. I Gävleborgs län
förlöstes ca 4 590 barnaföderskor på anstalt, medan allenast ca 830 förlöstes
i hemmen. I Västerbottens län var totala antalet förlossningar 3 036, varav
814 eller ca 30 procent i hemmen. 1 Norrbottens län var totala antalet förlossningar
5 944, varav 1 621 i hemmen, medan totala antalet förlossningar
i Västernorrlands län utgjorde 5 366, varav 4 746 å anstalt.

Antalet hemförlossningar är proportionsvis betydligt större i landets glest
befolkade delar än i de tättbebyggda. Antalet hemförlossningar per distriktsbarnmorska
var sålunda år 1946 t. ex. i Uppsala län ca 10, i Södermanlands
län ca 7, i Östergötlands län ca 8, i Malmöhus län ca 5, i Värmlands samt
i Göteborgs och Bohus län ca 9, i Älvsborgs län ca 8, medan motsvarande
siffror voro i Gotlands län ca 42, i Gävleborgs län 20, i Jämtlands län 30,
i Västerbottens län ca 12 samt i Norrbottens län ca 26.

En följd av den slutna förlossningsvårdens kraftiga utveckling har blivit,
att distriktsbarnmorskornas ianspråktagande för förlossningsuppgifter
i den öppna vården alltmera avtagit. Inom vissa län sysselsättas sålunda
vissa distriktsbarnmorskor icke alls inom den egentliga förlossningsvården
utan fullgöra arbetsuppgifter huvudsakligen inom den förebyggande mödraoch
barnavården, varvid förlossningsverksamheten helt centraliserats till
anstalt. Sålunda finnas fall inom exempelvis Stockholms, Älvsborgs, Kalmar,
Kopparbergs och Gävleborgs län, där distriktsbarnmorska icke verkställt
någon förlossning vare sig i hemmen eller å anstalt. Även inom andra
tättbefolkade delar av landet föreligger samma förhållande.

Nedanstående sammanställning, baserad på från Svenska landstingsförbundet
införskaffat material, utvisar omfattningen under år 1946 av distriktsbarnmorskornas
förlossningsverksamhet i öppen vård. Till förlossningar
i öppen vård ha härvid hänförts förutom hemförlossningar även förlossningar
i förlossningsrum och förlossningshem med mindre än sex platser.
Ytterligare är att märka att i sammanställningen icke tagits hänsyn till huruvida
barnmorskan under året varit inkallad å anstalt eller icke. Av sammanställningen
framgår att medeltalet (medianen) förlossningar i öppen
vård per distriktsbarnmorska, beräknat under ovan angivna förutsättningar,
under år 1946 utgjorde ca 11 förlossningar.

Antal distriktsbarnmorskor, vilka under år 1946 haft följande antal förlossningar:

0	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	11	12	13	14	15	16-20	H°5r
53	29	51	42	45	39	26	38	28	36	44	34	33	13	24	20	120	77 22G

Minskningen i distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet har sedan
länge varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

I proposition nr 20 till 1926 års riksdag uttalades, att en minskning av
barnmorskedistriktens antal borde komma till stånd. Sedan åt medicinalstyrelsen
uppdragits att verkställa utredning i detta syfte, anmälde sty -

— 70 —

relsen i skrivelse den 30 augusti 1933, att den beslutade revisionen av barnmorskedistriktsindelningen
i stort sett vore avslutad och att minskningen
av antalet distrikt omfattat något mer än 300 sådana. Minskningen kunde
dock endast successivt genomföras.

I sitt år 1935 avgivna betänkande angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet
in. in. framhöll befolkningskommissionen, att frågan rörande
distriktsbarnmorskornas arbetsförhållanden borde ses ur den synpunkten,
att det vore i hög grad oekonomiskt att vidmakthålla en organisation,
vars befattningshavares arbetskraft icke utnyttjades ens till hälften
och där i vissa fall befattningshavarna i stort sett saknade tillgång till möjlighet
att utöva sitt yrke. Det vore att antaga, att barnmorskearbetet i den
öppna vården för framtiden fortfarande komrne att minska. Under sådana
omständigheter vore snara åtgärder erforderliga i syfte att anpassa den
öppna vården till den förefintliga och under rask utveckling stadda barnbördsvården.

På förslag av kommissionen beslöts i syfte att bereda distriktsbarnmorskorna
ökade arbetstillfällen dels att dessa skulle utnyttjas i den till
distriktsvården anknutna förebyggande barnavården, dels om ett ökat samarbete
mellan den öppna och slutna förlossningsvården på så sätt, att distriktsbarnmorska
skulle vara skyldig att utan särskild ersättning efter anvisning
av barnmorskestyrelsen tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives
av landsting eller stad utom landsting.

På förslag av 1941 års barnmorskeutredning beslöts vidare vid 1943 års
riksdag en reform av barnmorskeväsendet, syftande till att bereda distriktsbarnmorskor
en jämnare sysselsättning. Sålunda beslöts en vidgad samverkan
mellan den öppna och slutna förlossningsvården. Härvid borde enligt
utredningen beaktas att det utöver distriktsbarnmorskornas utnyttjande
för biträde vid själva förlossningarna även funnes möjlighet att bereda dem
arbete i vårdavdelningarna vid de större förlossningsanstalterna, för vilket
arbete sjuksköterskor mångenstädes användes. Detta motiverades ytterligare
av den rådande bristen på sjuksköterskor. Sjuksköterskornas användande
för dessa uppgifter hade på sin tid bl. a. motiverats med att barnmorskorna
tidigare hade mycket kort utbildning för sådant arbete. I anslutning
till bestämmelserna om tjänstebarnmorskornas användning inom den
förebyggande mödra- och barnavården beslöts deras användning för en
annan närstående arbetsuppgift, nämligen som biträden åt barnavårdsnämnderna
vid utredning och kontroll av mödrahjälpen. Slutligen anförtroddes
barnmorskorna vissa uppgifter inom den till distriktsvården anslutna barnsjukvården,
vilken arbetsuppgift ursprungligen var tänkt såsom utgörande
ungefär hälften av en distriktssköterskas arbetsbörda.

Som ett led i berörda reform ingick även att såsom villkor för erhållande
av statsbidrag för distriktsbarnmorsketjänst skulle gälla bl. a., att tjänsten
upptagits i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för förlossningsvårdens
tillgodoseende inom distriktet. Efter förslag av vederbörande huvudmän fastställde
medicinalstyrelsen i december 1943 planer för förlossningsvårdens
tillgodoseende inom riket att gälla under tiden 1944—1947.

— 71

Revisorernas uttalande. Utvecklingen av förlossningsvården i vårt land
har under de senaste decennierna gått i riktning mot en stark ökning av
antalet anslaltsförlossningar. Medan sålunda ännu långt in på 1900-talet
normala förlossningar nästan undantagslöst skedde i hemmen, uppgingo
anstaltsförlossningarna år 1935 till 38 procent och år 1943 till 73 procent.
Enligt uppgift från medicinalstyrelsen torde f. n. i medeltal 85 å 90 procent
av samtliga förlossningar ske å anstalt, varvid till anstalt även hänförts
förlossningsrum och förlossningshem med mindre än sex platser. Vid bedönrande
av de nu lämnade uppgifterna bör erinras om att inom stora delar
av landet och särskilt mera tättbefolkade sådana antalet förlossningar å
anstalt torde vara procentuellt ännu högre.

Till viss del torde den nu antydda utvecklingen kunna förklaras av den
ökade bidragsgivning, som statsmakterna särskilt sedan år 1937 beslutat
för utbyggnad av den slutna barnbördsvården, varigenom staten deltager i
kostnaderna för såväl anordnande som drift av vissa förlossningsanstalter.
Ifrågavarande utveckling synes dock i hög grad även ha påskyndats av barnaföderskornas
egen önskan att bliva förlösta å anstalt i stället för i hemmet.
Bidragande orsaker härtill torde bl. a. ha varit den ökade trygghetskänsla,
som anstaltsvården skänker, svårigheten att erhålla tillfredsställande
hemhjälp under barnsängstiden samt de ekonomiska fördelar, vilka den
slutna vården erbjuder i form av låga legosängsavgifter in. m.

Den omvälvning, som sålunda ägt rum på förlossningsvårdens område
har särskilt på senare tid — icke minst till följd av den ökning av nativiteten,
som sedan år 1935 inträtt — gjort sig gällande med sådan styrka, att
samhällets vårdresurser icke hunnit omläggas i takt med utvecklingen. Ramen
för den slutna vården har under dessa år varit och är alltjämt för
trång, medan ett motsatt förhållande inträtt i fråga om den öppna vården.
Trots den indragning och omorganisation av barnmorskedistrikt, som under
senare tid ägt rum, har befattningshavarnas antal icke fullt kunnat anpassas
efter det nya läget. Antalet förlossningar i öppen vård per distriktsbarnmorska
varierar visserligen, såsom revisorerna ovan visat, såväl de olika
länen som befattningshavarna emellan, men synes dock i allmänhet vara
relativt begränsat. I syfte att bereda distriktsbarnmorskorna jämnare sysselsättning
ha därför statsmakterna tid efter annan måst pålägga dessa befattningshavare
arbetsuppgifter, som från början i viss mån legat utanför
deras egentliga verksamhetsområde. En del göromål inom distriktsvården
ha sålunda överflyttats på distriktsbarnmorskorna.

I betraktande av nu berörda omständigheter finna revisorerna det vara
angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte att inom ramen för gällande organisation
ernå en förbättrad samverkan mellan den slutna och öppna förlossningsvården.
Härvid synes i första hand höra övervägas en smidigare
anpassning av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet till rådande
faktiska förhållanden på hithörande område. Redan nu föreligger viss möjlighet
härtill genom bestämmelsen alL distriktsharnmorska må åläggas tjänstgöra
å förlossningsanstall. Denna anordning har emellertid tillkommit för

— 72 —

att i nuvarande läge med brist på anstaltsbarnmorskor tillförsäkra anstalterna
nödig arbetskraft och torde därför närmast kunna betraktas som ett
provisorium. Enligt revisorernas mening synes en mera regelmässig placei
ing av vissa distriktsbarnmorskebefattningar till anstalt böra komma till
stånd särskilt inom sådana med anstalter välutbyggda delar av ett landstingsområde,
där kommunikationsförhållanden, befolkningstäthet in. m. möjliggöra
en övervägande sluten förlossningsverksamhet. Inom ifrågavarande
omiåden torde den öppna förlossningsvården kunna tillgodoses därigenom
att distriktsbarnmorskor stationeras vid anstalterna för handhavande av
sagda vård inom resp. upptagningsområden. De på detta sätt stationerade
distriktsbarnmorskorna skulle ha till uppgift dels att efter kallelse infinna
sig i hemmen vid förlossningstillfällen, dels ock att, i den mån arbetet i den
öppna förlossningsvården och den förebyggande mödravården så medgåve,
deltaga i arbetet inom den slutna vården. Inom vissa kommunikationsfattiga
eller avsides belägna delar av landstingsområde vore givetvis även framdeles
distriktsbarnmorska erforderlig för bestridande av den öppna vården.
Då det föreslagna systemet förutsätter en ytterligare utbyggnad av anstaltsorganisationen
samt genomförandet av detsamma i viss utsträckning begränsas
av den nuvarande distriktsbarnmorskekårens sammansättning med
hänsyn till ålder, utbildning in. m., torde ovan skisserade omläggning blott
successivt kunna genomföras. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
om att Malmöhus läns landsting i skrivelse till medicinalstyrelsen den 24 juli
1947 i samband med upprättande av nya planer för förlossningsvården
inom landstingsområdet föreslagit anordnande av densamma på sätt revisorerna
nu antytt. Då en dylik lösning av berörda spörsmål synes förtjänt av
beaktande även inom sådana övriga delar av landet, vilka med hänsyn till
befolkningstäthet, tillgång på goda kommunikationer o. d. lämpa sig härför,
vilja revisorerna uttala önskvärdheten av att i samband med upprättandet
av planer för förlossningsvårdens ordnande inom de olika barnmorskedistrikten
de av revisorerna framförda synpunkterna bliva föremål för
övervägande.

§ 15.

Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande.

Enligt den ursprungliga lydelsen av 92 § förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker skulle av böter, som enligt förordningen
ådömdes, samt av värdet av rusdrycker, som dömdes förbrutna, två tredjedelar
tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommuns fattigkassa, där den
åtalade förbrytelsen vore begången. Funnes särskild angivare eller vore
annan än åklagare beslagare, ägde sådan angivare eller beslagare taga hälften
av åklagarens andel.

Genom kungörelsen den 22 juni 1921 om vissa ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 erhöll nämnda författningsrum den avfattning som —
med smärre redaktionella ändringar — numera återfinnes i 7 kap. 22 §

— 73 —

förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker, vilken
förordning ersatt 1917 års förordning. Jämlikt sistnämnda författningsrum
skall av böter, som ådömts enligt förordningen, samt värdet av rusdrycker
jämte kärl och emballage, som dömts förbrutna enligt förordningen, en
tredjedel, dock högst femhundra kronor, tillfalla åklagaren. Lika del skall,
om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men eljest ställas
i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens
samt på landet till länsstyrelsens förfogande att, i enlighet med de föreskrifter
som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker.
Återstoden tillfaller kronan.

Den ändring av dåvarande 92 § i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
som sålunda genomfördes år 1921, får ses mot bakgrunden av den
samhällets ökade reaktion mot den olaga sprithanteringen, som vid denna
tid gjorde sig gällande. I en till 1921 års riksdag avlåten proposition hade
Kungl. Maj:t föreslagit olika ändringar inom den dåvarande rusdryckslagstiftningens
område, syftande till ett effektivare strafförfarande — främst
genom allmän straff skärpning — mot förbrytelser, som kunde i särskilt hög
grad sägas representera den olaga sprithanteringen. Såsom ett led i dessa
åtgärder hade i propositionen föreslagits sådan ändring av 92 § i 1917 års
rusdrycksförsäljningsförordning, att polisman, som tagit synnerlig del däri,
att förbrytelse blivit beivrad, skulle äga andel i böter och värdet av förbrutet
gods. Förslaget, som således var ett uttryck för strävandena att effektivisera
samhällets kamp mot den olovliga rusdryckshanteringen genom att
söka stimulera polismännen till ett mer nitiskt arbete med möjligheter till
extra penningbelöning, mötte vissa invändningar vid behandlingen av propositionen
i riksdagen. Sammansatta bevillnings- och första lagutskottet
förklarade sålunda i sitt utlåtande nr 1, att det för sin del hyst viss tvekan
angående lämpligheten av den berörda bestämmelsen, enär den finge anses
beteckna ett utslag för en mindre tilltalande princip. Utskottet godkände
emellertid förslaget med motivering att det å andra sidan icke kunde förnekas,
att ofta fullt ut lika starka skäl förefunnes att tillerkänna polisman
andel i böter som att giva åklagaren sådan andel. Det finge sålunda vara
att betrakta mindre såsom en ny princip än fastmera såsom en modifikation
av en redan gällande princip, att polisman erhölle viss del av bötesanpart,
som då tillkomme åklagare. Utskottet kunde ej heller förbise den
eggelse till nit i tjänsten, som måste medfölja rätten till bötesandel for
polisman. I en vid utskottsutlåtandet fogad reservation hade föreslagits,
hl. a., sådan ändrad lydelse av förevarande författningsförslag, att den för
polisman ifrågasatta rätten till andel i böter och värdet av förbrutet gods
skulle utbytas mot möjlighet alt erhålla gratifikation. Denna ändring förestavades
av önskemålet att undvika, att polisman, vars vittnesmål vore erforderligt
såsom bevisning i målet och som på grund härav ej skulle kunna
göra anspråk på bötesandel, för all ej bliva jävig all vittna i målet, skulle
gå miste om varje belöning. För att bereda medel till dylika gratifikationer

— 74 —

ansågs samma anordning kunna användas, som förekom i 28 § ordningsstadgan
för rikets städer, nämligen avsättande av andel i böter för ändamålet.

Vid ärendets behandling i riksdagens kamrar stannade dessa i skiljaktiga
beslut. Andra kammaren godkände förslaget enligt den av utskottet ändrade
lydelsen. I enlighet med det av första kammaren godkända förslaget
skulle däremot polisman icke erhålla någon som helst andel. På utskottets
1 Öl slag uppnåddes emellertid sammanjämkning mellan de olika meningar,
som sålunda gjort sig gällande, därigenom att kamrarna godkände en ändring
av författningsrummen i enlighet med det i förenämnda reservation
framlagda förslaget.

De stadganden, som sålunda blevo föremål för ändring, återfinnas uti
32 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit, 18 § 2 mom. förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga
preparat m. in. samt 46 § förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning
och beskattning av brännvin. Motsvarande föreskrift gäller numera
jämväl i fråga om fördelning av böter och värdet av egendom, som
ådömts resp. förklarats förbruten jämlikt 23 § 1 mom. lagen den 20 juni
1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, 36 § förordningen den 11 juli 1919 angåeende försäljning
av pilsnerdricka och 19 § förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Nu berörda bötesandelar m. in. skola jämlikt kungörelsen den 16 december
1921 angående användningen av viss del av böter in. in. enligt förordningen
angående försäljning av rusdrycker in. fl. författningar fördelas
mellan därtill förtjänta polismän inom staden eller länet minst en gång
varje år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något år finner med medlens
utdelning böra anstå. Förslag angående fördelningen av medlen skall avgivas
i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer, i annan stad,
däi poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad med magistrat av
polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under landsrätt, avlandsfogden.
Hos förslagsställande myndigheter må allmän åklagare eller
polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman, vartill
fog finnes.

Enligt sistnämnda författningsrum redovisas till länsstyrelserna för här
avsett ändamål inflytande bötesandelar m. in. i länsstyrelsernas räkenskaper
under en särskild titel »Vissa bötesandelar till länsstyrelsens förfogande».

Efterföljande sammanställning utvisar de belopp, som enligt förenämnda
stadganden under budgetåret 1946/47 inflöto till länsstyrelserna, samt
sammanlagda beloppet av de gratifikationer, som under samma tid utgingo
av bär ifrågavarande medel, ävensom vid budgetårets utgång hos länsstyrelserna
innestående behållning av sagda medel:

— 75 —

L ä	11	Inkomster kr.	Utgifter kr.	Utgående balans kr.
Stockholms	län..........	1 662		8 966
Uppsala	» ..........	758	200	3 055
Södermanlands	» ..........	332	1 050	420
Östergötlands	» ..........	597	—	4 968
Jönköpings	» ..........	534	1 000	868
Kronobergs	» ..........	381	—	708
1 Kalmar	» ..........	377	—	3 355
Gotlands		680	—	3 212
| Blekinge	» ..........	441	27	4 885
Kristianstads	» ..........	854	2 400	8 269
Malmöhus	» ..........	498	425	8 524
Hallands	» ..........	454	—	3 389
Göteborgs o. Bohus » ..........	243	450	1 376
! Älvsborgs	» ..........	1 233	725	4 094
Skaraborgs	» ..........	488	—	7 048
Värmlands	» ..........	4 320	1 800	20 255
Örebro	» ..........	826	1 005	2 336
Västmanlands	» ..........	976	1 400	727
Kopparbergs	» ..........	2 027	1 000	6 269 !
Gävleborgs	» ..........	2 750	—	3 864
Västernorrlands	» ..........	1 111	5 330	3 994 1
Jämtlands	» ..........	1 338	50	7 924 :
Västerbottens	» ..........	3 778	4 260	10 461
Norrbottens	» ..........	4165	7 800	5 959
	Summa kronor	30 823	28 922	124 296

Revisorerna ha från länsstyrelserna införskaffat uppgifter, vilka utvisa
dispositionen under budgetåren 1944/47 av de till länsstyrelsernas förfogande
ställda bötesmedlen. En granskning av dessa uppgifter giver vid
handen, att stor oenhetlighet är rådande i fråga om tillämpningen av gratifikationssystemet
vid de olika länsstyrelserna. Medan vissa länsstyrelser
ansett sig böra utdela nästan hela det för ändamålet disponibla beloppet,
ha andra iakttagit stor återhållsamhet vid utdelandet av gratifikationer,
ehuru tillgängliga medel uppgått till relativt betydande belopp. Under nu
ifrågavarande period ha exempelvis länsstyrelserna i Gotlands, Kalmar
och Östergötlands län överhuvud icke utbetalat några medel.

Även gratifikationsbeloppen variera de olika länen emellan. Vissa länsstyrelser
utdela sålunda regelmässigt gratifikationer med allenast smärre
belopp, växlande mellan 25—75 kronor per gratifikation, medan i andra
fall gratifikationernas storlek uppgått till 300—500 kronor. Sålunda må
nämnas, att exempelvis länsstyrelsen i Västerbottens län år 1946 utdelade
sjutton gratifikationer, varav tre å 100 kronor, sex å 150 kronor, en å 200
kronor, en å 300 kronor, fyra å 400 kronor och två å 450 kronor, medan
länsstyrelsen i Gävleborgs län samma år utdelade gratifikationer till tjugosex
personer med belopp mellan 40—100 kronor. I Skaraborgs län utbetalades
nämnda år belöningar till fyra polismän med 50 75 kronor per

polisman. Inom Värmlands län tilldelades för år 1946 sexton polismän
gratifikationer, varierande mellan 40 och 350 kronor, samt i Malmöhus län
budgetåret 1945/46 fem polismän envar 50 kronor samt en polisman 75

— 7G —

kronor. I Stockholms stad utdelades år 1946 gratifikationer till sextio polismän
med belopp mellan 15—100 kronor.

Inom flera län, såsom i Malmöhus, Gävleborgs och Västmanlands län,
utdelas medel även till andra ändamål än såsom penningbelöningar till
viss polisman. Sålunda ha medel tilldelats polisföreningar, pistolskytteklubbar
in. fl. dylika för polismännen gemensamma sammanslutningar,
bl. a. till anskaffande av ammunition för polismäns övnings- och tävlingsskjutning
samt till polispersonals julfester. I Göteborgs och Bohus län synes
regelmässigt visst belopp avsättas till statspolisavdelningen därstädes.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län tilldelar årligen denna polisavdelning
visst belopp. Vidare må nämnas, att enligt av poliskåren i Fagersta stad
uttryckt önskan om att belopp, som tillkomme de enskilda polismännen
vid kåren, i stället skulle tilldelas poliskårens kamratförening att användas
för medlemmarnas gemensamma bästa och trevnad länsstvrelsen år
1946 tilldelat denna förening visst belopp.

Det bör ytterligare framhållas, att penningbelöningar i flera fall tilldelats
icke blott fjärdingsmän och polismän utan även landsfiskaler, överkonstaplar
samt andra tjänstemän i befälsställning.

I fråga om det tillämpade gratifikationssystemets betydelse för beivrande
av de brott, varom här är fråga, ha länsstyrelserna uttalat skilda uppfattningar.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att det av principiella
skäl knappast kunde anses lämpligt att genom penningbelöningar
premiera viss spaningsverksamhet. Särskilt gällde detta de fall, då en dylik
verksamhet icke framstode såsom speciellt betydelsefull i relation till
annan polisverksamhet. På grund därav och då möjligheten att tilldelas
gratifikation enligt länsstyrelsens mening icke hade någon avgörande betydelse
för polismännens intresse för beivrande av olaga sprithantering,
syntes ifrågavarande belöningssystem såsom varande otidsenligt och tämligen
ineffektivt kunna avskaffas. Därest emellertid systemet bibehölles,
syntes skäl tala för en uppmjukning av de bestämmelser, som reglerade
medlens användande. De borde kunna disponeras för uppmuntran åt polismän,
som ådagalagt särskild förtjänst vid uppspårande av förbrytelser
överhuvud taget. Anslag av bötesmedlen borde vidare kunna ifrågakomma
ej blott till enskilda polismän utan även för tillgodoseende av ändamål,
som vore gemensamma för ett läns eller ett polisdistrikts poliskår och för
vilka statliga eller kommunala anslag icke stode till buds, exempelvis kursverksamhet.

Landsfogden i länet förklarade sig utan tvekan kunna tillstyrka avskaffandet
av belöningssystemet.

Poliskammaren i Stockholm uttalade, att med hänsyn till de många
svåra och påfrestande arbetsuppgifter, som förekomma inom polisverksamheten,
det vore tacknämligt att det åtminstone i fråga om vissa arbetsuPP8iHer
funnes möjlighet att bereda de enskilda polismännen någon upp -

— 77 —

muntran. Å andra sidan måste det framstå såsom oegentligt, att belöningsmöjlighet
förelåge i fråga om en relativt ringa del av polisverksamheten,
under det att all övrig polisverksamhet, som innefattade många funktioner
av minst lika stor vikt som beivrandet av olaga sprithantering o. d., skulle
fullgöras utan att belöning av något slag kunde ifrågakomma. Vidkommande
systemet med gratifikationer åt enskilda polismän vore det en olägenhet,
att det naturligen ofta vore svårt att åstadkomma en rättvis fördelning
av medlen, då det arbete, som de olika polismännen utförde, i allmänhet
ej kunde bedömas efter något yttre påtagligt resultat eller annan
gemensam grund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län erinrade om, att man redan i samband
med systemets tillkomst framförde den åsikten, att tjänstemännen skulle
fullgöra sina skyldigheter utan att därför erhålla särskild ersättning i form
av sportler eller dylikt. Uppspårande av olovlig rusdrycks- och sprithantering
vore emellertid av speciell art och måste ofta förläggas till fritid. Främjandet
av nykterhet och laglydighet på ifrågavarande område berättigade
dock till bibehållande av detta sportelsystem. Medlen borde dock enligt länsstyrelsens
mening även kunna disponeras för gagnelig verksamhet för polismännens
förkovran, t. ex. för bestridande av kostnader för anskaffning av
föreläsare eller anordnande av vapenutbildning m. m.

Ytterligare må erinras om att länsstyrelsen i Skaraborgs län — under
hänvisning till bestämmelserna i 9 § polisreglementet, enligt vilka polisman
hade att med nit och drift fullgöra sina tjänsteplikter — ifrågasatte
om icke gratifikationssystemet såsom varande föråldrat borde avskaffas i
sin nuvarande form. Statsmakterna hade även på senare tid beslutat, att
exempelvis åklagare tillkommande bötesandelar numera skulle tillkomma
staten.

Enligt länsstyrelsen i Hallands län skulle det vara till fördel, om länsstyrelsen
hade större frihet att fördela bötesandelar. Förutom såsom uppmuntran
vid beivrandet av olovlig rusdrycks- och sprithantering borde bötesmedlen
få användas även som belöning åt personer, som visat särskilt
nit vid beivrandet av trafikförseelser, ävensom åt personer, som gjort en
särskild insats i det allmänna nykterhetsarbetet. Vidare borde enligt länsstyrelsen
hinder icke möta att åven belöna personer, vilka icke tillhörde
poliskåren.

Länsstyrelsen i Göteborg uttalade sig för ett bibehållande av gratifikalionssystcmet.
Den enskilde polismannen sporrades därigenom till en självverksamhet,
som vore för ändamålet nödvändig. Vidare måste beaktas fördelen
av alt genom belöningarna även möjlighet bereddes för den enskilde
polismannen att erhålla gottgörelse för vissa mindre småutgifter, vilka
mången gång kunde vara nödvändiga för fullgörandet av en effektiv spaning-
......

Av övriga länsstyrelser ha vissa framställt erinringar i något avseende
mot det tillämpade gratifikationssystemet, medan andra uttalat sig för ett
fortsatt bibehållande av detsamma.

— 78 —

I detta sammanhang vilja revisorerna även erinra om att i samband med
tillkomsten av lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt förslag väcktes (SOU
1936: 38) om att vissa bötesandelar m. m. skulle ställas till läinsstyrelsernas
förfogande för att användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrandet av överträdelser av jaktförordningarna.
Förslaget i fråga biträddes emellertid icke av vederbörande departementschef.

Revisorernas uttalande. För närvarande avsättas årligen icke oväsentliga
belopp, utgörande andelar i böter och värdet av förbrutet gods, för
att användas till belönande av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid
beivrande av olovlig hantering med rusdrycker. Revisorerna ha under § 36
påtalat det vid tullverket i motsvarande fall tillämpade gratifikationssystemet.
Enahanda synpunkter, som därvid anfördes, kunna enligt revisorernas
mening i stort sett anläggas även på här ifrågavarande område. Det
torde salunda vara förenat med svårigheter för vederbörande myndigheter
att astadkomma en rättvis fördelning av medlen polismännen emellan.
Tillämpningen av systemet med bötesandelar präglas även av stor oenhetlighet
vid de olika länsstyrelserna. Det är vidare — något som för övrigt
ligger i sakens natur — ägnat att framkalla misstämning och skapa irritation
bland personalen, att såsom ofta sker endast polismän, som medverkat
vid det slutliga lösandet av en viss uppgift, komma i fråga till erhållande
av gratifikation, under det att andra polismän, vilkas insats måhända
icke varit mindre betydelsefull, icke erhålla sådan. Särskilt inom
större polisdistrikt torde det även förhålla sig så, att allenast ett mindre
antal polismän inom vederbörande distrikt avdelas för utredning eller beivrande
av här ifrågavarande slag av förbrytelser. Det framstår därvid lätt
som en orättvisa, om möjligheten till belöning förbehålles denna speciella
gren av den polisiära verksamheten, under det att polisverksamheten i övrigt,
innefattande ej mindre viktiga funktioner, icke blir delaktig därav.

Enligt revisorernas mening, vilken jämväl delas av ett flertal länsstyrelser,
vilkas yttrande revisorerna inhämtat i frågan, kunna således ur olika
synpunkter vägande anmärkningar riktas mot systemet med bötesandelar
m. m. för polismän. Med hänsyn härtill och då detsamma dessutom numera
— sedan sportelsystemet ställts på avskrivning — framstår som föga
rationellt, anse revisorerna skäl föreligga för dess avskaffande och i samband
därmed andelarnas inleverering till statsverket. Skulle undantagsvis
belöning vid fullgörandet av viss polisverksamhet även i fortsättningen anses
böra utgå, synes medel för ändamålet böra ställas till länsstyrelsernas
förfogande i form av särskilt anslag å riksstaten.

— 79

§ 16.

Försenat utbetalande av statsbidrag.

Bland statens utgifter intaga statsbidragen för olika ändamål en betydande
plats. För skilda verksamhetsfält kunna kommunerna påräkna att komma
i åtnjutande av statsbidrag. Till följd av den efter hand utvidgade samhällsverksamheten
på olika områden ha statsbidragen kommit att spela en
allt större roll i den kommunala hushållningen. Det framstår under sådana
förhållanden såsom angeläget, att kommunerna äga möjlighet att utbekomma
beräknade statsbidrag från de utbetalande statliga myndigheterna inom
föreskriven tid. Å andra sidan är det för staten ett intresse att tillse, att
statsbidragen utbetalas i rätt tid.

Revisorerna ha därför undersökt, huruvida och i vad mån givna rekvisitions-
och utbetalningsföreskrifter efterlevas. Därvid ha revisorerna ej
eftersträvat någon fullständig redovisning av samtliga hithörande statsbidrag,
utan ha i stället sökt få fram några karakteristiska bidragstyper, för
vilka det gemensamma draget är utmärkande, att de kontinuerligt återkomma
år från år. De bidrag, som närmare undersökts, äro huvudsakligen
att finna under riksstatens femte och åttonde huvudtitlar. Följande iakttagelser
ha gjorts.

För distriktsvårdens tillgodoseende är landet indelat i distriktsvårdsområden,
vilka sammanfalla med vederbörande landstingsområden. För att
komma i åtnjutande av bidrag till avlönande av distriktssköterskor har
landstinget att till länsstyrelsen inkomma med statsbidragsrekvisition före
den 15 december det kalenderår ansökan avser. Länsstyrelsen har att efter
hörande av förste provinsialläkaren granska de inkomna rekvisitionerna
och utanordna till utbetalning godkänt belopp, om möjligt före årets utgång.
Utan rekvisition åligger det länsstyrelsen att i juli månad varje år
för det löpande året utanordna förskott med högst tio tolftedelar av det
belopp, som godkänts till utbetalning för föregående år. Förskottet avräknas,
då statsbidrag för det löpande året slutligen utanordnas.

Revisorerna ha beträffande budgetåret 1946/47 uppmärksammat, att statsbidraget
för år 1946 av endast en länsstyrelse, nämligen i Kristianstads län,
utbetalades i december 1946. För övriga länsstyrelser föreligga så sena utbetalningar
som i juni månad 1947 i Göteborgs och Bohus, Västernorrlands
och Norrbottens län, i maj månad i Stockholms, Gotlands, Malmöhus, Gävleborgs
och Jämtlands län och i april månad i Jönköpings och Kronobergs län.
Även för budgetåret 1945/46 ha dessa länsstyrelser utom i Göteborgs och
Bohus län liknande utbetalningsdata att uppvisa.

Sedan år 1945 utgår bidrag av statsmedel till social hemhjälpsverksamhet,
som anordnats av kommunerna. Statsbidrag utgår till avlönande av för ändamålet
anställda hemvårdarinnor. Statsbidraget utgår för kalenderår och
skall rekvireras hos länsstyrelsen. Rekvisition av statsbidrag skall före ut -

— 80 —

gången av februari månad året efter det den avser, insändas till hemhjälpsstyrelsen.
Denna har att yttra sig över rekvisitionen, och när densamma
kommit länsstyrelsen till handa åligger det länsstyrelsen att efter granskning
snarast utanordna till betalning godkänt belopp. Förskott utgår efter
samma grunder som gälla för distriklsvård.

Även här ha revisorerna kunnat konstatera relativt sena utbetalningar.
Bidragen för år 1946 utbetalades i juni månad 1947 inom Stockholms, Uppsala,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs
och Västerbottens län. I maj månad utbetalades bidraget av Södermanlands,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
läns länsstyrelser. Övriga länsstyrelser ha utanordnat bidragen i mars
eller april. Vad avser verksamheten under år 1945 ha tolv länsstyrelser utbetalat
statsbidrag i juni 1946.

För tillgodoseendet av förlossningsvården är riket indelat i barnmorskedistrikt,
varvid varje landstingsområde och varje stad, som ej deltager i
landsting, utgör ett sådant distrikt. Statsbidrag till avlöning åt distriktsbarnmorskor
utgår för kalenderår och barnmorskestyrelsen skall senast den
15 februari året efter det, för vilket bidrag sökes, lämna rekvisition till länsstyrelsen,
vilken så snart ske kan har att utanordna till utbetalning godkänt
belopp. Förskott för det löpande året utanordnas enligt samma grunder
som ovan nämnts beträffande distriktsvård.

Revisorerna ha i fråga om dessa statsbidrag kunnat konstatera en anmärkningsvärd
eftersläpning inom vissa län. Länsstyrelsen i Stockholms
län utbetalade statsbidrag för år 1945 först i juli 1946. Rekvisitionen hade
inkommit i rätt tid, den 15 februari 1946. Denna utbetalning har alltså belastat
vederbörande anslag för budgetåret 1946/47 i stället för rätteligen
1945/46. Ansökan för år 1946 inkom till länsstyrelsen i samma län den 13
februari 1947 och statsbidraget utanordnades den 11 juli 1947. I senare fallet
föreligger sålunda även en förskjutning av utbetalningen in på nästa
budgetår.

Barnmorskestyrelsen i Blekinge län ingav ansökan om statsbidrag för år
1945 den 15 februari 1946. Länsstyrelsen utanordnade statsbidraget den 25
februari 1947. Bidragsansökan för år 1945 har alltså vilat hos länsstyrelsen
över ett år före utanordnandet.

I Norrbottens län föreligger även en motsvarande förskjutning av utbetalningen
in på det följande budgetåret, i det att bidraget för 1946 utanordnades
först den 12 september 1947. Ansökan inkom till länsstyrelsen den
17 februari 1947. Inom Jönköpings län kom ansökan för 1946 länsstyrelsen
till handa den 15 februari 1947. Därefter sändes den tillbaka till landstinget
för komplettering av vissa uppgifter. Den 8 november hade länsstyrelsen ej
återfått ansökan, varför statsbidrag för 1946 vid den tidpunkten ännu ej
utanordnats.

För budgetåret 1946/47 kan nämnas, att länsstyrelserna i Uppsala och
Gotlands län utbetalade statsbidraget för 1946 års verksamhet i juni 1947.

81 —

I övrigt ha Södermanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands
länsstyrelser utbetalat bidraget för år 1946 i maj månad 1947 och övriga
länsstyrelser under tiden februari—april 1947.

För folktandvården finnas inom varje landstingsområde anställda distriktstandläkare
och distriktstandsköterskor. Statsbidrag utgår såväj till
anläggningskostnaderna för polikliniker som till avlöning av i verksamheten
sysselsatta befattningshavare.

Rekvisition av statsbidrag till avlöning åt distriktstandläkare och -sköterskor
skall före den 15 februari året efter det ansökan avser insändas till
länsstyrelsen. Denna skall så snart ske kan utanordna till betalning godkänt
belopp, varifrån avräknas ett förskott, vilket utan rekvisition utanordnats
i juli månad för det löpande årets statsbidrag och som får uppgå
till högst tio tolftedelar av det belopp, som utbetalats i statsbidrag för
föregående år.

Även här ha revisorerna kunnat konstatera en viss eftersläpning inom
vissa länsstyrelser. Statsbidraget för år 1945 utbetalades sålunda i juni
månad 1946 av länsstyrelserna i Gotlands, Skaraborgs och Västernorrlands
län och i maj månad samma år av länsstyrelserna i Stockholms, Värmlands
och Gävleborgs län.

För år 1946 utbetalades bidraget i juni månad 1947 av länsstyrelsen i
Uppsala län och i maj månad samma år av länsstyrelserna i Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län. Ansökan för år 1946 inkom till länsstyrelsen
i Stockholms län den 13 februari 1947 och statsbidraget utanordnades
den 11 juli 1947. I Norrbottens län kom ansökan länsstyrelsen till
handa den 18 februari 1947, och den 25 juli samma år utanordnades statsbidraget.
I de båda senare fallen föreligger alltså en förskjutning av utbetalningen
in på nästa budgetår.

Gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott utgår efter vissa
grunder och sökes av vederbörande barnavårdsnämnd hos länsstyrelsen. Ansökning,
avseende nämndens kostnader för förskott, som belöpa å visst budgetår,
skall göras före utgången av därnäst följande budgetår. Länsstyrelsen
har, efter granskning och eventuell ytterligare utredning, att utanordna
godkänt belopp.

Revisorerna ha undersökt hur lång tid som förflyter från den tidpunkt
då en ansökan inkommer till länsstyrelsen till dess ansökan är slutligt prövad
och till betalning godkänt belopp utanordnas. Därvid synas tider på ca
sex månader och däröver icke höra till ovanligheten. Svårigheter föreligga
att ur tillgängligt material utläsa en fullständig bild av förhållandet i detta
avseende, enär ett stort antal länsstyrelser i sina räkenskaper endast redovisa
utbetalningarna med utdrag ur protokoll, varav ej framgår tidpunkten
när vederbörande kommuns ansökan inkom och ej heller vilken ytterligare
utredning som erfordrats innan äskade belopp kunnat godkännas till utbetalning.
För budgetåret 1946/47 kunna emellertid följande fall anföras.

Inom Hallands län inkommo en kommun i november och fyra kommuner
i december 1946 med sina ansökningar om ersättning av statsmedel för ut 6—478687.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 197/7. I.

- 82 —

betalade bidragsförskott. I slutet av maj månad 1947 utanordnade länsstyrelsen
till utbetalning godkända belopp. I april månad 1947 utanordnade
länsstyrelsen i Skaraborgs län ersättningar för bidragsförskott till ett tiotal
kommuner, varav en inkommit med sin ansökan i mars 1945, sex i juni
och en i augusti samma år samt en i februari och en i april 1946. I Uppsala
län hade en kommuns ansökan inkommit i juni 1946 och ersättningen utanordnades
i april 1947.

För bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda
lärarpersonalens avlöning skall skoldistrikt erhålla bidrag av statsmedel.

Rekvisitionsförfarandet är följande. Vederbörande skolstyrelses rekvisition,
avseende redovisningsår, skall efter ingången av juli och före utgången
av augusti månad näst efter det redovisningsår, som avses, avlämnas till vederbörande
folkskolinspektör, som granskar handlingarna och tillser att
villkoren för erhållande av bidrag äro uppfyllda samt att uppgifterna äro
riktiga, varefter han snarast möjligt med tillstyrkande eller avstyrkande
insänder rekvisitionen till utbetalningsmyndigheten, d. v. s. statskontoret
eller vederbörande länsstyrelse. I den mån folkskolinspektörens erinringar
eller andra på den utbetalande myndighetens beslut inverkande särskilda
omständigheter icke prövas föranleda avdrag, skall statsbidrag så snart ske
kan utbetalas till skoldistriktet. Utan rekvisition skall utbetalningsmyndighetcn
utbetala förskott å statsbidraget för löpande redovisningsår i viss
ordning.

Revisorerna ha kunnat konstatera att vissa skoldistrikt utbekommit sina
statsbidrag vid en anmärkningsvärt sen tidpunkt, i vissa fall i slutet på
redovisningsåret näst efter det rekvisitionen avser. I Stockholms län erhöllo
ett trettiotal skoldistrikt sina bidrag för redovisningsåret 1945/46 i mars
månad 1947 och fem distrikt i maj månad samma år. I Södermanlands
län fingo sju distrikt sina bidrag i april 1947 och i Kronobergs län tjugosju
distrikt i april 1947. I Malmöhus län utbetalades bidragen i april till
tjugo, i maj till nio och i juni 1947 till nio distrikt. Sju distrikt i Kopparbergs
län fingo sina statsbidrag i maj månad 1947 och i samma månad
tjugoen distrikt i Gävleborgs län. I Västernorrlands län erhöllo fem
distrikt bidraget i juni månad 1947 och likaledes åtta distrikt i Jämtlands
län samt fem distrikt i Västerbottens län. Nio distrikt i Norrbottens län
fingo även sina bidrag i sistnämnda månad. Även inom ett flertal andra län
kunna i enstaka fall liknande sena utanordningar konstateras.

Statsbidrag till avlönande av lärare i slöjd vid folkskolor utgår enligt vissa
grunder. Rekvisitionen av statsbidraget skall avse redovisningsår och insändas
under tiden juli—augusti redovisningsåret efter det rekvisitionen avser
till folkskolinspektören, som efter granskning tillstyrker eller avstyrker den
och sänder den till utbetalningsmyndigheten, statskontoret eller vederbörande
länsstyrelse. Statsbidraget skall därefter så snart ske kan utbetalas.

Vid genomgången av räkenskaperna för budgetåret 1946/47 ha revisorerna
funnit, att statsbidraget för redovisningsåret 1944/45 utbetalades i februari
månad 1947 till ett skoldistrikt i Kronobergs län och i mars månad

— 83 —

1947 till ett distrikt i Kalmar län. I övrigt må särskild! nämnas följande utbetalningar,
vilka avse redovisningsåret 1945/46. Inom Gotlands län erhöll
ett distrikt bidraget i juni 1947 och i Malmöhus län erhöllo aderton distrikt
bidraget i april, sex distrikt i maj och elva distrikt i juni månader 1947. I
Värmlands län ha två distrikt fått sina bidrag i maj 1947 och i Kopparbergs
län sex distrikt i samma månad. Länsstyrelsen i Gävleborgs län utbetalade
statsbidraget till sexton distrikt i april månad 1947 och i Västernorrlands
län erhöllo elva distrikt sina bidrag i maj månad 1947, under det att tre
distrikt i Jämtlands län fingo sina bidrag först i juni 1947.

Till skoldistriktens kostnader för inackordering av skolpliktiga barn utgår
statsbidrag efter vissa grunder. Rekvisition av statsbidrag avseende redovisningsår
skall under tiden juli—augusti näst efter det redovisningsår,
för vilket bidrag sökes, avlämnas till vederbörande folkskolinspektör, som
skyndsamt med eget yttrande skall insända rekvisitionen till länsstyrelsen,
varifrån statsbidraget så snart ske kan skall utbetalas. Förskott kan till viss
del erhållas.

För redovisningsåret 1945/46 utbetalades statsbidraget till inackorderingsbidrag
till fem distrikt i Stockholms län i maj 1947, till ett distrikt i Värmlands
län i samma månad, till tjugofem distrikt i Gävleborgs län i mars och
fem distrikt i maj 1947 och inom Norrbottens län till sju distrikt i mars,
tre distrikt i april och ett i juni 1947.

Bidrag av statsmedel utgår även till anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga
barn efter vissa grunder. Rekvisitionen av statsbidrag sker i samma
ordning som gäller för statsbidragen för inackordering av skolbarn.

För redovisningsåret 1945/46 erhöllo i Malmöhus län femton skoldistrikt
bidraget i juni 1947, och i samma månad fingo sextioen distrikt i Värmlands
län sina statsbidrag. Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ha vartdera
ett skoldistrikt som erhållit sitt statsbidrag i förut nämnda månad.

För anskaffande av nya undervisningslokaler utgår bidrag av statsmedel
till skoldistrikten bl. a. jämlikt kungörelsen den 6 mars 1936 angående
statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet med ändringar genom kungörelsen
den 7 maj 1943. Byggnadsbidrag får ej utbetalas förrän byggnadsarbetena
blivit avsynade och godkända. Vederbörande länsstyrelse bestämmer
bidragsbeloppet. Beviljat byggnadsbidrag skall i regel fördelas med lika
belopp på 25 redovisningsår, räknat från och med det redovisningsår, då
byggnadsarbetena godkänts. Årsbidragen utbetalas utan rekvisition i samband
med den årliga utbetalningen av skoldistriktet tillkommande underhålls-
och materielbidrag, vilka sistnämnda bidrag skola rekvireras under
oktober månad det år, för vilket bidragen sökas.

Revisorerna ha beträffande byggnadsbidragen uppmärksammat, att ett
flertal länsstyrelser sammanfört bidrag för flera redovisningsår för utbetalning
på en gång. Följande fall kunna lämnas. I Jönköpings län utbetalades
bidraget till ett skoldistrikt för redovisningsåren 1944/45 och
1945/46 den 15 april 1946. Inom Kronobergs län erhöllo sex distrikt sina
bidrag för nämnda båda redovisningsår den 22 mars 1946. EU skoldistrikt

— 84 —

i Kalmar län fick bidragen för 1942/43, 1943/44 och 1944/45 den 5 februari
1945 och ett annat erhöll bidragen för 1944/45 och 1945/46 den 3 januari
1946. Bidragen för 1943/44 och 1944/45 utbetalades den 18 december 1944
till ett skoldistrikt i Örebro län. Inom Västernorrlands län utbetalades bidragen
för 1944/45 och 1945/46 i fyra fall den 13 oktober 1945. Bidragen
för 1944/45 och 1945/46 utbetalades i Norrbottens län i ett fall den 15
april och i ett fall den 22 mars samt i två fall den 29 juni 1946.

För utbildning och övning för civilförsvaret utgår bidrag av statsmedel
till kommunerna. Dessa ha i regel att i första hand svara för kostnaderna
med rätt att sedermera erhålla statsbidrag å desamma. Bidraget, avseende
kalenderår, skall sökas hos vederbörande länsstyrelse före utgången av nästföljande
kalenderår.

Revisorerna ha funnit att under budgetåret 1946/47 utanordnats statsbidrag
avseende åren 1944, 1945 och 1946 med året 1945 talrikast representerat.
Inom Stockholms län erhöllo fyra kommuner i juni 1947 bidraget
för år 1945. En kommun i Uppsala län fick bidraget för 1944 i april 1947; i
juni samma år erhöllo i Södermanlands län en kommun sitt bidrag för 1944
och tre kommuner sina bidrag för 1945. I Östergötlands län fingo sex kommuner
bidragen för 1945 i juni 1947. I Kronobergs län fördela sig bidragen
för 1945 på åtta kommuner i januari, en i februari och två i april år 1947. I
Malmöhus län föreligga utbetalningar för 1944 till tre kommuner i januari
1947 och för 1945 till fem kommuner i mars, femton kommuner i maj och
två kommuner i juni 1947. I maj 1947 utbetalade länsstyrelsen i Blekinge
län bidraget för 1944 till tre kommuner och för 1945 även till tre kommuner.
Kristianstads län uppvisar utbetalningar till tre kommuner i april 1947
för år 1945. I Älvsborgs län har i september 1946 statsbidrag för 1945 utanordnats
till femton kommuner. I Örebro län utanordnades bidraget i april
1947 till en kommun för år 1944 och till sex kommuner för 1945. Inom Kopparbergs
län föreligga utbetalningar i april och juni 1947 till respektive tre
och en kommuner för år 1945. I juni månad 1947 erhöllo sex kommuner
i Västernorrlands län sina bidrag för 1945.

Att statsbidragen i de nu nämnda fallen utanordnats vid en relativt sen
tidpunkt efter det att kommunerna bestritt kostnaderna för verksamheten
synes delvis få tillskrivas den omständigheten, att statsbidragsbestämmelsernas
utformning vållat åtskilliga tolkningssvårigheter. På grund härav
torde dröjsmål i vissa fall ha uppkommit för kommunerna vid avlämnande
av statsbidragsrekvisitionerna. Å andra sidan synas kommunerna i vissa
fall ha avfattat sina statsbidragsansökningar på vidast möjliga sätt och
överlåtit åt den prövande myndigheten att utröna vad som vore statsbidragsberättigat,
vilket i sin tur medfört viss försening av länsstyrelsernas utanordningar.
De antydda förhållandena ha uppmärksammats av 1945 års
cvilförsvarsutredning, som framlagt förslag om bl. a. förenklade statsbidragsbestämmelser.

Revisorerna vilja slutligen erinra om att riksräkenskapsverket i cirkulärskrivelse
den 8 november 1943 till statskontoret och länsstyrelserna i samtliga
län, i vad avser statsbidragen till folkskoleväsendet, framhållit ange -

— 85

lägenheten av att dessa bidrag utbetalas under det budgetår, då desamma
författningsenligt skola utanordnas.

Revisorernas uttalande. Till kommunala samfälligheter av olika slag utbetalas
genom statliga myndigheters försorg medel för skilda ändamål. Hu-i
vudparten av dessa medel är avsedd att utgöra bidrag till kostnaderna för
fullgörande av olika förvaltningsuppgifter, av vilka de flesta ålagts kommunerna
av staten. Därjämte ställas till kommunernas förfogande medel,
vilka dessa ha att för statens räkning förvalta och disponera mot redovisningsskyldighet.

Revisorerna ha vid sin granskning av länsstyrelsernas räkenskaper uppmärksammat,
att i flera fall en betydande eftersläpning av statsbidragsiitbetalningarna
till kommunerna förekommer. Detta förhållande torde i viss
mån förklaras av att statsbidragsrekvisitionerna icke inkommit till länsstyrelsen
i rätt tid eller att de varit ofullständiga och därför måst i något
avseende kompletteras. Jämväl tvekan angående rätta tolkningen av vederbörande
statsbidragsbestämmelser torde ha bidragit till förseningen. I viss
utsträckning synes denna även ha förorsakats av inom länsstyrelserna rådande
arbetsanhopning och personalbrist.

För såväl kommunerna som staten är det ur flera synpunkter angeläget,
att statsbidragen till kommunerna utbetalas utan onödigt dröjsmål.

Den stora omfattning, i vilken kommunerna numera engageras i samhällsverksamheten,
har medfört att statsbidragen kommit att bliva en allt
mer dominerande faktor för den kommunala hushållningen. Under sådana
förhållanden är det självfallet ytterst betydelsefullt för den enskilda kommunen
att med säkerhet kunna erhålla ett statsbidrag vid den tidpunkt, som
ursprungligen beräknats. Såsom särskilt angeläget framstår detta i de fall,
då kommunen blott intar en förmedlande ställning i förhållande till en i övrigt
rent statlig verksamhet. Fall lära även ha förekommit, där kommun
på grund av dröjsmål med statsbidraget måst upptaga lån för bestridande
av utgifter, för vilkas täckande statsbidrag beräknats. Det förefaller revisorerna
uppenbart, att kommunerna, i den mån deras medverkan påkallas vid
samhällsuppgifternas lösande, böra erhålla erforderliga bidrag inom sådan
tid, att icke hinder uppkomma vid fullgörande av dessa uppgifter.

Även för staten medför dröjsmål med utbetalningar av statsbidrag olägenheter,
vilka äro särskilt påtagliga i sådana fall, då bidragen utbetalas under
ett senare budgetår än det, under vilket utbetalning författningsenligt
skall äga rum. En dylik förskjutning av bidragsutbetalningarna från ett
budgetår till ett följande försvårar givetvis såväl kontrollen och granskningen
av anslagen som beräkningen av desamma, vartill kommer att de i
budgetredovisningen angivna utgifterna å respektive anslag giva en felaktig
bild av budgetutfallet.

I betraktande av vad nu anförts samt med hänsyn till den omfattning,
statsbidragssystemet numera fått, få revisorerna uttala angelägenheten av
att statsbidragen till kommunerna utbetalas med mindre tidsutdräkt än hittills
ofta varit fallet.

— 86 —

§ 17.

Hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond.

År 1573 anslog Fredrik II av Danmark 1 900 tunnor spannmål av kronotionden
från Malmöhus och Kristianstads län till ett hospital i Helsingör.
Sedan Skåne genom freden i Roskilde år 1658 blivit svenskt, förordnade
Kungl. Maj :t den 15 februari 1669, att förevarande kronotionde i stället
skulle tillfalla Barnhuset i Stockholm. Under åren 1680 och 1681 förrättades
allmän tiondesättning i Skåne, varvid en avsevärd förhöjning ägde
rum, så att utöver de 1 900 tunnor spannmål, som skulle utgå till Barnhuset
i Stockholm, ytterligare 1 866 tunnor spannmål jämte en del smör
skulle av tionde utgå. Efter därom av generalguvernören över Skåne gjord
hemställan förklarade Karl XI i resolution den 27 november 1682 att nämnde
överskottsspannmål skulle tillkomma »Barnhuset i Malmö», som där
skulle inrättas. En byggnad uppfördes för barnhusets räkning och i densamma
vårdades ett antal barn.

Sedan överinseendet över hospital och barnhus i landet i slutet av 1700-talet övergått å Serafimerordensgillet, nedlade på förslag av gillet Malmö
barnhus sin verksamhet för sluten vård av barn; barnen utackorderades i
stället, varjämte egendomen helt realiserades och förvandlades till en fond
utan egen styrelse.

Efter riksdagens hörande förordnade Kungl. Maj :t år 1876 att Serafimerordensgillets
befattning med Malmö barnhusfond skulle upphöra, varefter
förvaltningen överflyttades till Allmänna barnhuset i Stockholm. Något kapital
överlämnades ej vid överflyttningen.

Den tiondelösen, som tillkom Malmö barnhusfond av statsmedel, inbetalades
till barnhusdirektionen. Efter avskrivning av grundskatterna blevo enligt
beslut av 1886 års riksdag i utgiftsstaten under anslagstiteln »barnhusen
i landsorterna» upptagna 28 380 kronor, därav såsom indelningsersättning
till Malmö barnhusfond 26 750 kronor och till barnhuset i Lidköping
1 630 kronor.

Av beloppet 26 750 kronor utbetalade Allmänna barnhusets direktion till
en början enligt kungl. brev den 22 februari 1878 årligen sammanlagt 18 600
kronor till rikets olika län efter en i brevet uppgjord fördelningsplan att
efter viss övergångsperiod användas för att åt medellösa dövstumma eller
sinnesslöa barn bereda uppfostran och underhåll vid någon för dylikt ändamål
inrättad anstalt vare sig inom eller utom länet, med rättighet för länsstyrelsen
att till ett följande år för samma ändamål reservera vad som å
anslaget till äventyrs icke kunde under året lämpligen användas.

Beträffande återstoden av beloppet 26 750 kronor eller 8 150 kronor hade
direktionen enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4 april 1877 berättigats att för
allmänna barnhusinrättningens räkning tills vidare använda den del av fondens
inkomster, som icke inom länen utdelades, vilken tillfördes barnhuset

— 87 —

som inkomst under titeln »vederlag för indelningsersättning till Malmö
barnhusfond».

I samband med uppkommen fråga om ändrad verksamhet för Allmänna
barnhuset anbefallde Kungl. Maj :t genom beslut den 9 december 1921 direktionen
för barnhuset att jämväl taga under övervägande, huruvida ändrade
bestämmelser borde meddelas beträffande Malmö barnhusfonds förvaltning
eller användningen av dessa medel. Sedan nytt reglemente den 21
november 1930 utfärdats för Allmänna barnhuset, avgav direktionen den 5
februari 1931 anbefallt förslag i ämnet. Direktionen, som funnit att en
viss överensstämmelse förelåge mellan Allmänna barnhusets verksamhet
och den, som efter nedläggande av barnhuset i Malmö bedrevs med understöd
av Malmö barnhusfonds medel, ansåg att dessa medel skulle komma
till samma användning som allmänna barnhusmedel. Direktionen föreslog
därför att efter upphävande av ovan nämnda i 1878 års brev meddelade
bestämmelser om fördelning av Malmö barnhusfonds medel mellan rikets
olika län inkomsterna skulle av direktionen användas i enlighet med de nya
bestämmelser, vilka föreskrivits i 1930 års reglemente för barnhuset, varvid
dock skånelänen föreslogos erhålla minst 25 000 kronor.

De av barnhuset under årens lopp utdelade medlen hade vid vissa länsstyrelser
enligt vad direktionen funnit i stor utsträckning reserverats.
Anledningen därtill antogs vara att behov av dessa medel icke förelegat för
tillgodoseende av ändamål enligt 1878 års brev. Beträffande användningen
av dessa besparingar föreslog direktionen att även de finge komma till användning
för samma ändamål som avsåges med barnhusets understödjande
verksamhet, dock endast inom resp. län. Härvid kunde man enligt
direktionen tänka sig antingen att medlen i fortsättningen förvaltades av
länsstyrelsen som en särskild fond, varvid avkastningen årligen utbetalades
till inom länet verkande barnavårdsorganisation, eller ock att kapitalet
användes för uppförande av något barnhem, som sådan organisation
ägde, kontrollerade eller samarbetade med.

Över direktionens förslag inhämtades utlåtande av samtliga länsstyrelser
samt statskontoret.

Mot förslaget om de reserverade medlens användning hade länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands och Norrbottens län
icke något att erinra.

Länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Malmöhus, Värmlands och Jämtlands
län önskade få använda dessa medel till särskilt angivna ändamål. Även
länsstyrelsen i Norrbottens län gjorde framställning i sådant syfte, därest
fondering icke skulle tillåtas för framdeles inrättande av upptagningshem
eller spädbarnshem. Länsstyrelsen i Värmlands län ville dock endast använda
några mindre belopp av avkastningen för särskilda ändamål och
lägga återstoden till kapitalet för att framdeles användas till inrättande
av spädbarnshem.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrkte förslaget i denna del.

— 88 —

Övriga län hade inga besparade medel.

Statskontoret ansåg, att de ändamål, för vilka Malmö barnhusfond vore
avsedd, vore fullt tillräckligt tillgodosedda genom i riksstaten upptagna anslag.
Dessutom stode allmänna arvsfonden till förfogande för främjande
av barns och ungdoms vård och fostran, varjämte kommunerna genom lagen
om samhällets barnavård därutinnan ålagts vissa skyldigheter. Då det
vidare syntes främmande för länsstyrelsernas uppgifter att handhava en
social verksamhet av ifrågavarande slag, borde anslag icke vidare utgå till
Malmö barnhusfond. Därest anslag alltjämt erfordrades för särskilda, dittills
med dessa medel tillgodosedda ändamål borde sådant efter särskild
framställning kunna lämnas ur allmänna arvsfonden. Anslagsmedel, som
utgått till Malmö barnhusfond, men icke använts för därmed avsett ändamål,
borde, såsom vore fallet med äldre reservationsanslag, återföras till
statskassan. Statskontoret förordade därför, att de reserverade medlen återfördes
till statskassan.

Genom beslut den 24 mars 1933 förordnade Kungl. Maj :t, med upphävande
av brevet den 22 februari 1878, att Malmö barnhusfonds inkomster
skulle av direktionen över allmänna barnhuset användas i enlighet med bestämmelserna
i reglementet för barnhuset den 21 november 1930 samt att
direktionen därvid skulle tillse, att av inkomsterna länen i Skåne årligen
erhölle minst 25 000 kronor.

Detta belopp har sedermera uppburits av Skånska barnavårdsförbundet.

Beträffande användningen av de besparingar, som uppstått å de medel,
länsstyrelserna i Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län
uppburit, skulle Kungl. Maj :t i anledning av till Kungl. Maj :t inkomna
framställningar meddela särskilda beslut.

I den mån besparingar uppstått å de medel, länsstyrelserna i övriga län
uppburit från samma fond, skulle Kungl. Maj :t efter framställning i ämnet
i varje särskilt fall bestämma, huruvida dylika sparade medel finge tagas
i anspråk för sådana barnhem, som omförmäldes i §§ 5 och 6 i reglementet
för Allmänna barnhuset.

I anledning av den revision av barnavårdslagstiftningen, som genomfördes
per den 1 januari 1946, och vad därmed ägde samband, främst anställande
vid länsstyrelserna av barnavårdsassistenter och direkt statlig bidragsgivning
för anordnande och drift av barnhem, uppstod fråga dels om
karaktären och omfattningen av den barnavårdande verksamhet, som Allmänna
barnhuset framdeles skulle bedriva, dels vilka rättsliga anspråk
de barnhus, som dittills erhållit bidrag från ifrågavarande anslag, kunde
göra gällande beträffande fortsatt bidragsgivning från staten.

Beträffande den sistnämnda frågan må nämnas att Kungl. Maj :t uppdragit
åt särskild utredningsman att verkställa utredning rörande bl. a. den
rättsliga ställning, som tillkomme Malmö barnhusfond. Utredningsmannen
har i promemoria den 7 maj 1946 redovisat sitt uppdrag samt härvid beträffande
det anslag som berör Malmö barnhusfond framhållit, att vissa
omständigheter talade för att här vore fråga om ett anslag, som när som

— 89 —

helst skulle kunna återkallas. Att anslaget varit av denna natur vore så
mycket mera sannolikt som man vid tiden för dess givande befann sig i full
reduktionsverksamhet. Med hänsyn därtill borde det i detta fall ej vara
fråga om en äganderättsupplåtelse utan om ett anslag, som visserligen enligt
tidens praxis ansetts böra utgå så länge behovet varade, dock utan att
det kunde vara tal om legal bundenhet. Vore fråga om indragning av anslaget,
borde tillses att den barnavårdsinstitution, som åtnjöte den större
delen därav, ej bleve lidande i en verksamhet inom ramen för det ursprungliga
ändamålet.

I proposition nr 290 till 1946 års riksdag uttalade vederbörande departementschef
att möjlighet ännu icke förelåge att taga slutlig ställning
till frågan, huruvida barnhusen kunde göra någon rätt till statsbidrag gällande.
Ur saklig synpunkt bedömdes läget så, att med den omläggning av
samhällets barnavårdande verksamhet, som ägt rum, en sådan begränsning
inträtt i Allmänna barnhusets uppgift att, med hänsyn till de medel
i övrigt som stode till förfogande för barnhuset, dess av anslaget utgående
bidrag ej vore erforderligt för fullföljande av denna uppgift och att följaktligen
sådana omständigheter förelåge som enligt utredningsmannen berättigade
till indragning av anslaget. Under alla förhållanden syntes Allmänna
barnhuset icke för budgetåret 1946/47 ha något oavvisligt behov av ifrågavarande
bidrag för den begränsade verksamhet som bedreves av barnhuset.
Bidragsgivningen i övrigt avsåge ändamål, som tillgodosåges i annan
ordning.

På grund härav anvisades icke för budgetåret 1946/47 något anslag till
bidrag till barnhusen. Icke heller för 1947/48 har anslag anvisats.

Vid utgången av budgetåret 1946/47 redovisas besparade medel från Malmö
barnhusfond vid följande länsstyrelser till nedan angivna belopp:

Län	Ingående balans	Inkomster	Utgående balans
Uppsala.................	12 860	258	13 118
Kalmar.................	39 267	981	40 249
Kristianstads............	10 336	258	10 594
	33 499	837	34 337
	9136	183	9 320
	9 066	182	9 249
Jämtlands...............	8 427	255	8 682
Summa kronor	122 591	2 954	125 549

Revisorernas uttalande. Genom brev den 22 februari 18/8 löioidnade
Kungl. Maj :t att av medel från Malmö barnhusfond skulle av direktionen
för Allmänna barnhuset i Stockholm årligen till länsstyrelserna översändas
vissa belopp att användas för i brevet närmare angivna ändamål på barnavårdens
område. Sedan genom Kungl. Maj :ts beslut den 24 mars 193.5
nya bestämmelser meddelats om dispositionen av medlen, har med utgången
av år 1932 utbetalningen av desamma till länsstyrelserna upphört.

— 90 —

Revisorerna ha uppmärksammat, att hos vissa länsstyrelser alltjämt kvarstå
sålunda anvisade medel, vilka år från år balanserats i räkenskaperna
utan att ha kommit till avsedd användning. Vid utgången av budgetåret
1946/47 uppgick den sammanlagda behållningen av dessa medel till ca
125 000 kronor, fördelade på sju länsstyrelser. Av dessa hade exempelvis
lansstyrelsen i Uppsala län sedan ett tjugotal år överhuvud icke utbetalat
sådana medel, medan övriga länsstyrelser endast i undantagsfall tagit desamma
i anspråk. Under de båda sistförflutna budgetåren hade icke någon
länsstyrelse disponerat över medel från fonden.

En bidragande orsak till att berörda medel endast i begränsad omfattning
tagits i bruk synes vara att fondens verksamhetsområde till följd av
barnavårdens allmänna utveckling till väsentliga delar kringskurits. Genom
att stat och kommun successivt övertagit det finansiella ansvaret för uppgifter,
vilka tidigare varit förbehållna barnhusfonden, bär behovet av fondmedel
avsevärt reducerats. Ytterligare medel för nu ifrågavarande ändamål
ha även ställts till förfogande genom tillkomsten av allmänna arvsfonden,
avsedd för främjande av ungdoms vård och fostran. Då till följd av nu berörda
omständigheter svårigheter ofta uppstått att finna avsedd användning
för medlen, har Kungl. Maj :t vid skilda tillfällen efter framställning
medgivit annan disposition av desamma än ursprungligen föreskrivits.
Genom ovannnämnda brev den 24 mars 1933 har Kungl. Maj :t senast förordnat
att medlen skola tagas i anspråk för spädbarnshem och upptagningshem
för äldre barn. I och med den revision av barnavård slagstiftningen,
som genomförts efter beslut av 1945 års riksdag och som främst
avser dels direkt statlig bidragsgivning för anordnande och drift av barnhem
av skilda slag, dels utbyggnad av fosterbarnsvården, har fonden uppenbarligen
förlorat sitt hittills viktigaste verksamhetsområde.

Med hänsyn till ovan angivna förhållanden anse revisorerna, att den
hos vissa länsstyrelser kvarstående behållningen av medel från Malmö barnhusfond
bör avföras ur räkenskaperna. I den mån medlen härvid icke anses
böra uppgå i budgeten, synas de lämpligen kunna tillföras annan redan
befintlig fond med ändamål av samma eller likartad beskaffenhet, t. ex.
allmänna arvsfonden. Under alla förhållanden bör en förenklad redovisning
av dessa medel komma till stånd därigenom att desamma överlämnas till
ett centralt fondförvaltande organ.

§ 18.

Märkning av kött och skinn av dödat villebråd.

I 20 23 §§ jaktstadgan den 3 juni 1938 lämnas vissa föreskrifter om

märkning av kött och skinn efter dödat villebråd. När viss djurart är fridlyst,
är det förbjudet att saluhålla, köpa, emottaga eller forsla sådant djur
eller skinn. Dock får handel med samt emottagande och forslande av matnyttigt
villebråd äga rum, om detsamma är försett med fastställt märke,

— 91 —

utvisande att det dödats å lovlig tid eller införts från utrikes ort. Under
vissa dagar efter fridlysningstidens inträde må varorna dock forslas till förrättningsman
för märkning.

Matnyttigt fågelvilt får icke i plockat skick saluhållas, köpas, emottagas
eller forslas, med mindre huvud, hals, ben och fotter med tillhörande fjäderbeklädnad
äro fastsittande vid kroppen. I fråga om fågelvilt, varå bestämmelserna
om märkning äro tillämpliga, får märket icke avlägnas, förrän
anrättning av fågeln skall ske.

Vid införsel till riket av skinn av djur, som härstädes är helt fridlyst,
skall skinnet märkas. Utan märke må skinnet icke inom riket beredas eller
i annat än färdigt skick salubjudas, köpas, emottagas eller forslas.

Den som driver handel med levande djur, matnyttigt villebråd, skinnbärande
inhemska djur samt skinn av dylika djur ävensom s. k. naturalier
såsom uppstoppade djur, bon och ägg eller mottager djur för uppstoppning,
skall hålla särskild förteckning däröver. Däri skall antecknas dagen för inköpet
eller mottagandet, antalet djur, skinn, bon eller ägg av varje slag
samt säljarens eller avlämnar ens namn och hemvist. Avyttras djur, skinn,
bo eller ägg till återförsäljare, skall jämväl dennes namn och hemvist antecknas.
Förteckningen skall för granskning hållas polisman tillhanda.

Märke, varom här är fråga, har formen av en krona samt intryckes antingen
i en blvplomb, som fästes i skinnet eller djurkroppen, eller i ett lacksigill,
som anbringas å djuret.

För märkning av här i riket dödat villebråd eller skinn av sådant villebråd
skall som regel anlitas närmast jaktplatsen boende förrättningsman,
å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person samt i
stad stadsfiskal eller av magistraten eller kommunalborgmästaren förordnad
förrättningsman.

Länsstyrelsen rekvirerar hos domänstyrelsen erforderliga sigilltänger och
-stampar samt plomber, vilka mot kvitto tillhandahållas förrättningsman.

Vid införsel av vilt eller skinn från utrikes ort åsättes märket av vederbörande
tullfunktionär.

Kostnaden för märke och dess anbringande utgör som regel fem öre för
varje i blyplomb anbringat märke och ett öre för varje annat märke.

Sedan landsfiskalernas sportler indragits, tillfalla ifrågavarande ersättningar
numera statsverket. Ersättningarna uppgå merendels blott till några
ören. Förrättningsmannen utfärdar indrivningskvitto å beloppet, vilket införes
i landsfiskalens kassajournal samt uppföres under särskild titel i månadsräkningen.
I vissa län antecknas ärendet jämväl i polisdiariet och ett
utdrag ur detta bifogas månadsräkningen som verifikation.

Frågan om avskaffande av berörda ersättningar har upptagits till behandling
av inom socialdepartementet tillkallad sakkunnig i elt den 25 november
1944 dagtecknat betänkande med förslag till rationalisering av vissa
arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren. Förslaget har i det avseende, varom
här är fråga, icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

— 92 —

Revisorernas uttalande. Bestämmelserna om märkningstvång ha till syfte
att bl. a. underlätta kontrollen av att gällande fridlysningsbestämmelser
efterlevas samt att försvåra avsättningen av genom olovlig jakt åtkommet
villebråd. Av den lämnade redogörelsen framgår, att ifrågavarande kontrollbestämmelser
äro i vissa avseenden synnerligen omständliga och tidsödande.
Utan att närmare ingå på frågan om systemets effektivitet vilja revisorerna
ifrågasätta, om icke åtskilliga förenklingar i detsamma skulle kunna
genomföras. Såsom särskilt omständligt framträder det nu tillämpade sättet
för uppbörd och redovisning av för märkning inflytande ersättningar, vilka
i det enskilda fallet i allmänhet uppgå till allenast några ören. Då statsverkets
inkomster av ifrågavarande slag uppenbarligen icke stå i rimlig
proportion till de kostnader, som bestyret med uppbörd och redovisning av
medlen medföra, och då en motsvarande höjning av kostnadsersättningarna
knappast lärer komma i fråga, böra enligt revisorernas mening berörda ersättningar
helt avskaffas.

§ 19.

Passkontrollen i Mon.

Jämlikt 28 § kungl. kungörelsen den 15 juni 1945 (nr 317) med föreskrifter
i anledning av utlänningslagen skall passkontroll vara anordnad ji,
bland andra orter, Mon med Högen inom Älvsborgs län. Passkontrollen
därstädes skall, där så finnes erforderligt, ställas under ledning av särskild
föreståndare samt vid förfall för denne av biträdande föreståndare.
Föreståndare och biträdande föreståndare skola avlönas av statsmedel samt
förordnas av utlänningskommissionen efter samråd med länsstyrelsen. Närinare
instruktioner för dessa befattningshavare utfärdas av utlänningskommissionen
efter samråd med länsstyrelsen.

Med stöd av 29 § ovannämnda kungörelse har till föreståndare för passkontrollen
vid Mon med Högen förordnats landsfiskalen i Dals-Eds distrikt.
Arvode härför utgår med 150 kronor för månad.

Såsom biträdande föreståndare i Mon ha intill den 1 juli 1947 varit förordnade
två kriminalkonstaplar, tillhörande statspolisavdelningen i Göteborg,
med tjänstgöring halva månaden vardera. Ersättning har utgått med
50 kronor för månad att fördelas mellan vederbörande i förhållande till
antalet tjänstgöringsdagar vid passkontrollen. Dessutom uppbar biträdande
föreståndare av statsverket lön som ordinarie kriminalkonstapel jämte traktamentsersättning
under tid, då tjänstgöring fullgjordes vid passkontrollen.

Fr. o. m. den 1 juli 1947 har en ändrad organisation av passkontrollen
i Mon genomförts. För att effektivisera passkontrollen därstädes ha anställts
en biträdande föreståndare jämte tre särskilda passkontrollanter. Till biträdande
föreståndare har förordnats den ene av förutnämnda kriminalkonstaplar.
Även passkontrollanterna inneha polisutbildning. Arvode utgår

— 93 —

till biträdande föreståndaren med 800 kronor för månad samt till envar
av passkontrollanterna med 500 kronor för månad i ett för allt.

Till biträdande föreståndare för passkontrollen i Högen har förordnats
gränsöveruppsyningsmannen å orten. Arvode härför utgår med 50 kronor
för månad.

Passkontrollen avser dels landsvägs- och dels järnvägstrafiken. Kontrollen
av landsvägstrafiken är av geografiska skäl förlagd till Högen och ombesörjes
i samband med tullvisitationen av fem gränsuppsyningsmän under
ledning av gränsöveruppsyningsmannen. Genom särskilda beslut har Kungl.
Maj :t tills vidare ställt till länsstyrelsens i länet förfogande ett belopp av
högst 6 900 kronor för budgetår räknat för att bereda vederbörande tulltjänstemän
gottgörelse för deras bestyr med passkontrollen. Länsstyrelsen
har därefter fastställt ersättningsbeloppen till personalen i Högen till sammanlagt
185 kronor per månad.

Antalet utlänningar, som under första kvartalet 1947 passkontrollerades
i Högen, var per månad räknat i genomsnitt 1 100 inresande och 798 utresande
eller således tillhopa 1 896 personer.

Den ojämförligt största trafiken går per järnväg. Sammanlagt åtta tåg,
varav fyra äro snälltåg, kontrolleras varje dygn. Lokaltågen med beteckningarna
Pt 301, 302, 305 och 308 medföra i regel endast ett fåtal resande
till resp. från Norge. Passkontrollen ombesörjes i samband med tullvisitationen
av tullpersonalen i Mon. Denna, som utgöres av ca åtta tulluppsyningsmän,
har efter samma grunder som personalen i Högen av länsstyrelsen
tilldelats ersättning med sammanlagt 240 kronor för månad.

Passkontrollen på fjärrtågen med beteckningarna St 37, 38, 41 och 42
handhades tidigare dels av särskilt förordnad polispersonal och dels av
tullpersonalen i Mon. Sistnämnda personal utförde passgranskning ca fyra
dagar i veckan å ett av dessa tåg, nämligen St 38. I övrigt ålåg uppgiften
ovannämnda polispersonal. Efter den 1 juli 1947 utföres passgranskningen
uteslutande av biträdande passkontrollföreståndaren i Mon jämte de tre
ovan nämnda särskilt förordnade passkontrollanterna, vilka ävenledes ha
polisutbildning. Kontrollen utföres under tågens gång och personalens turlista
är fastställd av föreståndaren för passkontrollen i Mon.

Strömmen av resande över Mon är betydande. Sålunda har under förslå
kvartalet 1947 antalet inresande utlänningar i genomsnitt utgjort 4 380
per månad och antalet utresande under samma tid 4 312 eller tillhopa 8 692
personer. Därtill kommer antalet svenska resenärer. Statistiken visar, att
Mon är den passkontrollort vid svensk-norska gränsen, som för närvarande
är hårdast belastad. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande siffror för
Charlottenberg voro 2 024 inresande och 2 396 utresande utlänningar eller
tillhopa 4 420 personer.

Före krigsutbrottet i september 1939 handhades passkontrollen i Mon i
sin helhet av tullkammarens personal mot särskild ersättning, vilken utgick
i enlighet med bestämmelserna i kungl. brev den 22 mars 1918. Denna ersättning
belöpte sig till i genomsnitt ca 5 000 kronor per år. Såsom ovan

— 91

berörts övertogs efter krigsutbrottet passkontrollen av polismyndigheten,
som emellertid i viss utsträckning biträddes av tullpersonal.

Sedan statspolisintendenten i augusti 1945 meddelat, att statspolispersonal
icke längre kunde ställas till förfogande för passkontrollen i Mon, uppkom
fråga om passkontrollens ordnande på annat sätt därstädes.

I skrivelse till länsstyrelsen den 31 augusti 1945 upptog sålunda landsfogden
i länet olika förslag till passkontrollens utformning till diskussion. Vid
övervägande av de olika system, som kunde ifrågakomma, hade landsfogden
funnit det mest ändamålsenliga och utan tvekan billigaste vara att
tullen finge såsom före kriget åter övertaga passkontrollen i Mon. Härvid
förutsattes dock att landsfiskalen i Dals-Eds distrikt finge kvarstå såsom
passkontrollföreståndare och att till biträdande föreståndare förordnades
tullförvaltaren i Mon. På grund härav hemställdes att länsstyrelsen måtte
hos generaltullstyrelsen göra framställning om sådan ökning av tullkammarens
i Mon personal, att denna kunde övertaga passkontrollen där.

Sedan ärendet underställts generaltullstyrelsens prövning, förklarade sig
styrelsen i yttrande den 3 november 1945 icke ha något att erinra mot att
passkontrollen i Mon övertoges av tullpersonalen därstädes fr. o. m. den
1 januari 1946 eller den senare tidpunkt, som funnes lämplig. Det tillskott
i arbetsbördan, som härvid uppkomme, nödvändiggjorde emellertid en förstärkning
av den till tullkammarens förfogande stående personalstyrkan,
vilken beräknats till en kammarskrivare och en tulluppsyningsman. Ett
övertagande av passkontrollen i dess helhet skulle i rådande läge visserligen
förorsaka tullverket vissa kostnader. Det syntes emellertid sannolikt, att
vissa lättnader efter hand kunde genomföras med avseende å den på tullverket
ankommande kontrollen av resandetrafiken. Det vore därför icke
uteslutet att passkontrollen skulle kunna övertagas av tullverket utan att
därigenom uppstode någon mera väsentlig utgiftsökning för tullverket. I
vai je fall gällde detta om lättnader bleve genomförda i fråga om passtvånget.

I skrivelse den 18 oktober 1945 till länsstyrelsen hade emellertid utlänningskommissionen
framhållit, att med hänsyn till omfattningen och karaktären
av passagerartrafiken över Mon denna passkontroll vore särskilt betydelsefull.
Med hänsyn härtill syntes det påkallat att även i fortsättningen
tillgång till polisutbildad personal funnes för utövande av den mera krävande
passkontrollijänsten. Såsom biträdande passkontrollföreståndare i
Mon borde därför lämpligen förordnas en polisman med förslagsvis överkonstapels
tjänsteställning. Därjämte förelåge behov av en polisman med
Kriminalkonstapels tjänsteställning som biträde vid passkontrollen.

I utlåtande den 31 oktober 1945 över utlänningskommissionens förslag
uttalade landsfogden, under åberopande av sin tidigare skrivelse av den
31 augusti 1945, att det däri framställda förslaget att tullen skulle helt
övertaga passkontrollen i Mon av kostnadsskäl vore att föredraga framför
utlänningskommissionens.

I skrivelse till utlänningskommissionen den 12 november 1945 anförde
därefter länsstyrelsen, att länsstyrelsen under den vidare utredningen i

95 —

ärendet kommit till den uppfattningen, att passkontrolltjänsten i Mon lämpligen
borde överlåtas åt tullpersonal. Under förutsättning att landsfiskalen
i Dals-Eds distrikt alltjämt fungerade såsom föreståndare för passkontrollen
och att lämplig person av tullpersonalen på platsen utsåges till biträdande
föreståndare, ansåge länsstyrelsen i likhet med landsfogden i länet
och generaltullstyrelsen att passkontrollarbetet skulle kunna behörigen fullgöras
av tullpersonalen. För en sådan anordning talade även den omständigheten,
att det mötte vissa svårigheter att erhålla polispersonal för denna
uppgift samt att anlitande av tullpersonalen måste innebära en kostnadsbesparing
och en förenkling av resandekontrollen i dess helhet.

Utlänningskommissionen förklarade sig i skrivelse till länsstyrelsen den
23 november 1945 alltjämt vidhålla sin tidigare uppfattning i ärendet.

I underdånig skrivelse den 14 december 1945 förklarade sig länsstyrelsen
på av kommissionen anförda skäl böra biträda det av kommissionen avgivna
förslaget till passkontrollens ordnande. Då detta förutsatte en utökning
av statspolisavdelningen i Göteborg för att möjliggöra kommendering
av dess personal till tjänstgöring vid passkontrollen i Mon, hemställde länsstyrelsen
om viss utökning av berörda avdelning.

I häröver infordrat utlåtande anförde statspolisintendenten bl. a., att då
det ur ekonomiska och allmänt organisatoriska synpunkter kunde ifrågasättas
huruvida polismän från Göteborgs polisdistrikt borde kommenderas
till stadigvarande tjänstgöring i Mon, framställningen icke borde bifallas.

I underdånig skrivelse den 8 maj 1947 anförde utlänningskommissionen
att det för att effektivisera passkontrollen i Mon, som skulle avse fj ärrtågen,
syntes erforderligt att tills vidare funnos anställda en biträdande föreståndare
och tre passkontrollanter. Arvodet till den biträdande föreståndaren
syntes böra bestämmas till 800 kronor. Arvodet till envar av de tre passkontrollanterna
syntes böra beräknas till 500 kronor per månad. Tillsammans
skulle till avlöning av passpolispersonalen erfordras 2 300 kronor per
månad eller 27 600 kronor för budgetår. Till jämförelse nämndes att statsverkets
kostnader för den dåvarande organisationen av passkontrollen i
Mon utgjorde, inberäknat lön, särskilt arvode och traktamentsersättning
till biträdande föreståndaren, för budgetår räknat ca 20 800 kronor, vartill
komme ersättning åt tullpersonalen i Mon med 2 880 kronor eller i allt ca
23 680 kronor.

Genom beslut den 6 juni 1947 bär Kungl. Maj :t ställt de begärda anslagen
till länsstyrelsens i Älvsborgs län förfogande.

I detta sammanhang må erinras om att den 15 november 1945 tillkallats
särskilda sakkunniga för att verkställa utredning angående arbetsuppgifterna
för tullverkets kust- och gränsbevakning jämte därmed sammanhängande
frågor.

Revisorernas uttalande. Före krigsutbrottet i september 1939 utfördes
passkontrollarbetet i Mon i sin helhet av den tullpersonal, vilken var anställd
vid tullkammaren därstädes. Den politiska händelseutvecklingen un -

— 96

der kriget medförde emellertid krav på en strängare utlänningskontroll,
varjämte det blev nödvändigt att anlägga helt andra synpunkter på denna
kontroll än tidigare. Hänsyn till rikets säkerhet och i övrigt rent polisiära
synpunkter måste härvid i första hand vinna beaktande. Till följd härav
övertogs passkontrollen i Mon av särskilt utbildad polispersonal, i viss utsträckning
dock biträdd av tullpersonal.

Revisorerna kunna icke funna, att de skäl, vilka föranledde inrättandet
av en särskild passkontroll i Mon under krigsåren, numera kunna åberopas
som stöd för ett fortsatt bibehållande av densamma. Enligt revisorernas
mening bör passkontrollen i Mon nu helt kunna övertagas av tullkammarens
personal därstädes, vilket särskilt sedan viseringstvånget numera
upphävts i hög grad underlättats. För en dylik lösning har såväl länsstyrelsen
som landsfogden i länet tidigare uttalat sig, samtidigt som tullmyndigheterna
förklarat sig icke ha något att erinra däremot. Ur kostnadssynpunkt
skulle förslagets genomförande möjliggöra besparing för statsverket.
Ytterligare begränsning av kostnaderna för passkontrollarbetet vore
emellertid sannolika i den mån vissa lättnader efter hand kunde genomföras
med avseende å den på tullverket ankommande kontrollen av resandetrafiken.
Vidare vore uppenbarligen icke minst ur organisatoriska synpunkter
åtskilliga fördelar att vinna, då passkontrollen kunde verkställas i nära
anslutning till de egentliga tullgöromålen. För en återgång till den tidigare
anordningen talar enligt revisorernas mening även den omständigheten, att
vissa svårigheter torde föreligga att erhålla kvalificerad polispersonal för
passkontrollarbetet, samtidigt som ett ianspråktagande av tullpersonalen
uppenbarligen måste innebära en förenkling av resandekontrollen i dess
helhet.

Med anledning härav vilja revisorerna föreslå, att det upptages till närmare
övervägande huruvida icke passkontrollen i Mon i sin helhet lämpligen
bör överflyttas från polismyndigheten till tullkammaren därstädes. Sådan
överflyttning bör samtidigt övervägas även beträffande passkontrollen å orter,
där likartade förhållanden förekomma.

§ 20.

Passkontrollen i Strömstad.

För närvarande handhaves passkontrollen inom Strömstads gränsdistrikt,
omfattande huvuddelen av landgränsen mellan Bohuslän och Norge samt
Idefjorden med Svinesund fram till fjordens mynning av den tullpersonal,
som är stationerad å resp. orter. Passkontrollen i Strömstad ombesörjes
däremot av polismyndigheten i staden. Anledningen härtill har angivits vara
den, att passkontrollen såsom sådan vore en polisiär angelägenhet och att
efter överenskommelse med utlänningskommissionen det icke ansetts riktigt
att utan särskilda skäl överflytta denna till annan myndighet. Såsom
föreståndare för passkontrollen tjänstgör landsfiskalen i Strömstads lands -

— 97 —

fiskalsdistrikt och såsom biträdande föreståndare tullförvaltaren i Strömstads
tulldistrikt. Som passkontrollanter i Strömstad tjänstgöra fem ordinarie
polismän, vartill under sommarmånaderna tillkommer en extra polisman.
En av dessa skall vara närvarande vid de reguljära passagerarbåtarnas
ankomst och avgång. All övrig passkontroll skall ske å poliskontoret,
som är beläget i rådhuset inne i staden. Sådana resande, som ankomma
eller avresa med andra fartyg eller båtar än sådana i reguljär trafik, erhålla
av tullpersonalen tillsägelse att i och för passkontroll vända sig till
poliskontoret, dit de sålunda själva få begiva sig. Kontrollen vid hamnen
försvåras delvis av att staden har två hamnar, den norra, där förutom
smärre båtar de större passagerarbåtarna lägga till, samt den södra.

Passkontroll, ankommande å polismyndigheten i Strömstad, skall numera
även förekomma å Strömstad—Näsinge tullflygplats i Näsinge, 16 kilometer
från Strömstad. Då flygplan till eller från utlandet ankommer till denna
flygplats, sändes tullpersonal från staden med bil dit för tullklarering av
detsamma. Härvid skall passkontrollant även medfölja.

Antalet resande, som passera passkontrollen i Strömstad, är särskilt under
sommarmånaderna betydande. Under år 1947 intill den 1 oktober passvisiterades
sålunda sammanlagt 14 661 ankommande utlänningar, varav
ca 13 600 hänförde sig till juni, juli och augusti. Antalet under samma tid
utresta personer uppgick till 13 300, varav ca 12 400 under sommarmånaderna.

Frågan rörande anlitande i ökad utsträckning av personal från tullverket
för passgranskning å vissa passkontrollorter har berörts i skilda sammanhang.
Senast har sålunda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 maj 1947 anfört att passkontrollen i vad
avsåge vissa inom länet befintliga passkontrollorter med undantag för
bl. a. Strömstad icke kunde skötas av personalen i vederbörande polisdistrikt
dels på grund av dess ringa numerär, dels på grund av ur passkontrollsynpunkt
olämpliga stationeringsorter. I anledning härav hemställde
länsstyrelsen, att personal från tullverket finge i erforderlig utsträckning
av länsstyrelsen anlitas att biträda vederbörande polismyndigheter vid
passgranskning å dessa orter samt att medel måtte för ändamålet ställas till
länsstvrelsens förfogande. Genom beslut den 4 juli 1947 har Kungl. Maj :t
bifallit framställningen samt därjämte anvisat erforderliga medel för att
bereda vederbörande tulltjänsteman gottgörelse för deras bestyr med gränskontroll.

I yttrande över nyssberörda framställning anförde tullkammaren i Strömstad,
i vad avsåge passkontrollen därstädes, att enligt tullkammarens åsikt
polispersonalen i Strömstad icke hade möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt sköta detta arbete, vilket främst berodde på otillräcklig personaltillgång
men även därpå, att denna personal saknade för passkontroll erforderliga
lokaler och bevakning vid hamnarna. Tullpersonalen i Strömstad
hade därför vid ett par tillfällen förklarat sig villig att mot en rimlig ersättning
övertaga detta bestyr. Denna ersättning ansågs icke överstiga eu

7_478087. Rev. berättelse ant/, statsverket år 1947. I.

— 98

halv polislön. Då det vidare vore ofrånkomligt att såväl gräns- som kustbevakningspersonal
i hela tullkammardistriktet bekvämast hade förbindelser
med tullkammaren och där kunde inhämta råd i erforderliga fall, vore
det enligt tullkammarens mening ur organisatorisk synpunkt lämpligast,
om tullförvaltaren vore föreståndare och kammarskrivaren i Strömstad biträdande
föreståndare för passkontrollpersonalen i tulldistriktet.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha avlagt besök vid tullkammaren i
Strömstad samt i anslutning härtill även ägnat uppmärksamhet åt frågan
rörande passkontrollens anordnande därstädes.

Enligt revisorernas mening kan passkontrollen i Strömstad i sin nuvarande
utformning icke anses vara rationellt och effektivt ordnad. Särskilt
under tid, då livligare passagerartrafik råder, har behov av ytterligare passkontrollpersonal
gjort sig gällande. Härtill kommer att polispersonalen saknar
för passkontroll och bevakning erforderliga lokaler vid hamnarna, där
för utlänningskontrollen tillgängliga register kunna förvaras och där avstämpling
av passen kan ske. Redan den omständigheten att resande utan
kontroll på egen hand ha att uppsöka poliskontoret inne i staden i och för
passvisitering röjer påtagliga brister i passkontrollens nuvarande organisation.
Personer, som ha för avsikt att illojalt taga sig in i landet, behöva därför
endast underlåta att begiva sig till passkontrollen i poliskontoret.

Olägenheterna med den nuvarande ordningen för passkontrollen i Strömstad
ha visat sig särskilt påtagliga, då det gällt att expediera flygtrafiken
å Strömstad—Näsinge tullflygplats. De flygplan i utrikestrafik, som speciellt
sommartid ganska ofta mellanlanda därstädes, anlända med kort
varsel, varvid en tulltjänsteman sändes ut till flygfältet med bil för att expediera
flygplanet. Svårigheter ha härvid ofta uppstått att erhålla kontakt
med någon polisman, som vid tillfället kunnat lösgöras från sin polistjänst.
En följd härav har stundom blivit att tulltjänstemännen nödgats verkställa
även passkontrollen, trots att de formellt saknat befogenhet därtill.

Nu berörda omständigheter synas revisorerna tala för att en förändrad
organisation av passkontrollen i Strömstad — liksom av övriga passkontroller,
där eventuellt likartade förhållanden råda — genomföres. Härvid
synes möjligheten att anförtro dessa göromål åt tullmyndigheterna på sätt
skett vid passkontrollerna inom Strömstads gränsdistrikt i övrigt vara förtjänt
av beaktande. Revisorerna få därför hemställa att frågan rörande
anlitande av tullpersonalen vid tullkammaren i Strömstad för fullgörande
av passkontrollarbetet därstädes upptages till närmare övervägande.

§ 21.

Civilförsvarsstyrelsens materielbokföring och förrädskontroll.

För civilförsvarets räkning har under det senaste världskriget anskaffats
materiel i betydande omfattning. Enligt en av civilförsvarsstyrelsen i oktober
1945 verkställd beräkning uppgår totalvärdet av den centralt genom statens
försorg inköpta materielen till ungefär 41,5 miljoner kronor. Beträffande

— 99 —

övrig materiel saknas aktuella siffror. Intill den 1 oktober 1941 uppgick
emellertid sammanlagda värdet beträffande av kommunerna inköpt eller
rekvirerad materiel till omkring 14 miljoner kronor. Kostnaderna för av
enskilda anskaffad materiel — huvudsakligen inom verkskydd och hemskydd
— torde även vara avsevärda.

Med hänsyn till de stora ekonomiska värden som den genom statsmedel
inköpta materielen representerar och då civilförsvarsstyrelsen från och med
innevarande budgetår övertagit den direkta förvaltningen av praktiskt taget
all dylik materiel, ha revisorerna funnit det vara av intresse att undersöka,
huru materielbokföringen och förrådskontrollen inom styrelsen äro ordnade.
I detta syfte ha revisorerna införskaffat vissa uppgifter från styrelsen,
av vilka inhämtas följande.

Huvuddelen av den materiel som numera är under civilförsvarsstyrelsens
förvaltning centralupphandlades före styrelsens bildande den 1 december
1944 av dåvarande luftskyddsinspektionen och statens utrymningskominission.
Efter nämnda tidpunkt har materiel upphandlats både centralt och
lokalt, företrädesvis för användning i samband med den av civilförsvaret
hedrivna verksamheten för omhändertagande av flyktingar.

Av luftskyddsinspektionen upphandlad materiel — huvudsakligen avsedd
för alarmering samt för tjänstegrenarna gasskydd och sjukvård — distribuerades
mot kvitterade reversal till luftskyddschefer, vissa industriella anläggningar,
sjukvårdsinrättningar och vissa statliga verk samt bokfördes
centralt inom inspektionen i ett för ändamålet upplagt kortregister av systemet
Viscard. Förvaring, underhåll och kontroll av denna materiel åvila
jämlikt 47 och 53 §§ civilförsvarslagen kommun resp. ägare av anläggning
eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara organiserat. Emellertid har
staten fr. o. in. den 1 juli 1947 övertagit förvaltningen av huvuddelen av
ifrågavarande materiel (prop. 1947:278, r. skr. 1947:410).

Frågan om förrådskontroll av den av luftskyddsinspektionen upphandlade
materielen avsåges lösas sålunda, att årliga inventeringsbesked från
materielförvaltarna skulle insändas till inspektionen och där kontrolleras
mot den centrala bokföringen. Föreskrifter härom utfärdades i luftskyddsinspektionens
särskilda anvisningar nr 5/1942. På grund av omständigheter
som enligt civilförsvarsstyrelsens uppfattning sammanhänga med inom inspektionen
rådande personalhrist synes emellertid kontroll av att samtliga
inventeringsbesked verkligen inkommo samt avstämning mot det centrala
kortregistret icke ha ägt rum.

Av utrymningskommissionen upphandlad materiel — förläggnings- och
socialtjänstmateriel — distribuerades mot kvitterade reversal till socialtjänstorter
och inkvarteringsnämnder samt bokfördes centralt inom kommissionen
i kortregister med löskort. Ansvaret för denna materiel har, i den mån
den tilldelats kommun till förmån för dess egen befolkning, intill den 1 juli
1947 åvilat kommunerna samt i övrigt statsverket. Utrymningskommissionen
synes icke ha utfärdat några generella bestämmelser angående förrådskontroll
av den av kommissionen upphandlade materielen. Emellertid anhe -

— 100 —

falides av civilförsvarsstyrelsen en allmän inventering i samband med materielens
överlämnande från inkvarteringsnämnderna till civilförsvarscheferna
den i december 1944. Någon kontroll av denna inventering har dock
icke verkställts, vilket enligt av styrelsen lämnade uppgifter berott på den
anhopning av andra arbetsuppgifter som skett inom styrelsen i samband
med flyktingverksamheten.

Då civilförsvarsstyrelsen organiserades, framstod det såsom önskvärt att
få till stånd ett enhetligt system för bokföring av all under styrelsens förvaltning
hörande materiel. Den omläggning av redovisningen som med anledning
härav beslöts innebar, att bokföringen av förutvarande luftskvddsinspektionens
materiel skulle överföras till löskort av den typ som använts
av utrymningskommissionen. överföringen påbörjades i januari 1945
men avbröts av vissa skäl hösten 1946, då all materiel utom sjukvårdsmateriel
överförts. Avsikten är att, då nu pågående förrådskontroll avslutats,
fullfölja omläggningen.

Sedan hösten 1946 pågår nämligen inom civilförsvaret eu allmän översyn
av förrådshållningen och i samband därmed kontroll av materielens
befintlighet. Därvid har till verkskydd in. fl. utlämnad materiel till större
delen intagits i kommunförråd, varjämte förläggningsmaterielen länsvis
sammandragits till centralförråd. Genom cirkulärskrivelse till samtliga
länsstyrelser den 27 december 1946 har civilförsvarsstyrelsen anbefallt en
noggrann inventering av all materiel, avseende läget per den 1 februari
1947. Avstämning av inventeringsbeskeden mot den centrala bokföringen
har pågått inom civilförsvarsstyrelsen sedan våren 1947, varvid stora differenser
i form av såväl överskott som underskott kunnat konstateras. I anslutning
härtill har styrelsen låtit verkställa närmare utredning rörande
de förekommande differenserna, vilka i ett stort antal fall visat sig bero på
brister i bokföringen. Detta arbete beräknas vara avslutat före innevarande
års utgång. Noteringen av förändringar i materieluppbörden har på grund
av inventeringskontrollen avbrutits fr. o. m. den 1 februari 1947 och kommer
att återupptagas först sedan granskningen av inventeringsbeskeden fullföljts.
Civilförsvarsstyrelsen beräknar att materielbokföringen kommer att
vara å jour först omkring den 1 april 1948.

I detta sammanhang må nämnas, att i maj månad innevarande år i samband
med pågående översyn av förläggningsmaterielens redovisning uppdagats,
att en tjänsteman inom civilförsvarsstyrelsen obehöringen försålt styrelsen
tillhörig matriel och tillgodogjort sig influtna medel. Ifrågavarande
transaktioner synas ha påbörjats vid årsskiftet 1945/46. Värdet av den obehörigen
försålda materielen torde ha uppgått till icke fullt 9 000 kronor,
varav ca 3 500 kronor återbetalats. Ärendet har av styrelsen överlämnats till
kriminalpolisen. På grund av vad sålunda inträffat har civilförsvarsstyrelsen
hos Kungl. Maj :t anhållit om anvisande av medel för en revision av bokföringen
av flyktingmaterielen. Framställningen har dock icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

— 101 —

Lokal upphandling av civilförsvarsmateriel förekommer numera icke.
Även den centrala upphandlingen har under det sistförflutna budgetåret
varit av mycket begränsad omfattning. I den mån sådan upphandling föiekommer,
utlägges beställning enligt föredragningslista av den i civilförsvarsstyrelsens
administrativ-kamerala byrå ingående kamerala sektionen. Beställning
utskrives å särskild blankett i sex exemplar, av vilka två tillställas
leverantören som har att återsända det ena såsom ordererkännande till
styrelsen, ett överlämnas till den byrå (avdelning) som föranlett beställningen,
ett arkiveras i löpande nummerföljd för kontroll av ordererkännande
och faktura, ett inordnas i leverantörsregistret och ett utgör kontrollunderlag
för materielbokföringen.

Vid försändning av materiel användes utlämningsorder (reversal) som
utskrives å särskild blankett i fem exemplar. Utlämningsorder i två exemplar,
varav det ena utgöres av röd kopia, tillställes leverantören (avsändaren)
och ett exemplar insättes i nummerföljd i särskilt register. Då röd kopia
med meddelande om leverans inkommer till civilförsvarsstyrelsen, utbytes
registerexemplaret av utlämningsordern mot denna. Reversal i två exemplar
tillställes mottagaren, som, sedan materielen emottagits, återställer det ena
exemplaret kvitterat till civilförsvarsstyrelsen. Det kvitterade reversalet insättes
i registret i stället för den röda kopian. Bevakning av leveranser
respektive emottagande sker fortlöpande. Materielen bokföres elter kvitterade
reversal eller efter kassaverifikationer civilförsvarsområdesvis — i vad
avser förläggningsmateriel länsvis — å särskilda materielkort.

Någon bestämd rutin för redovisningen av interna överflyttningar av materiel
synes icke tillämpas inom civilförsvarsstyrelsen. Den lokala bokföringen
vid civilförsvarsområdena följer icke heller några enhetliga regler.
Vad frågan om den fortlöpande förrådskontrollen i sin tur beträffar, synes
civilförsvarsstyrelsen ännu icke ha tagit ställning till detta spörsmål. Styrelsen
överväger emellertid att här införa ett system med årliga rapporter
från civilförsvarscheferna (alternativt länsstyrelserna) i vad gäller tillkomst
och avgång av materiel. Likaledes avser styrelsen enligt uppgift att omarbeta
nu använda blanketter för upphandling och materielredovisning.

Någon särskild förrådssektion finnes icke inrättad inom civilförsvarsstyrelsen;
frågor rörande förrådshållning och materielbokföring handläggas,
såsom tidigare antytts, jämte kamerala ärenden i allmänhet av styrelsens
kamerala sektion. För närvarande äro sex biträden under överinseende av
eu kontrakt sanställd assistent sysselsatta med materielredovisningen. I sitt
den 10 januari 1947 avgivna betänkande med förslag rörande civilförsvarets
organisation m. in. (SOU 1947: 10) har 1945 års civilförsvarsutredning
icke närmare ingått på frågan, huru denna sida av civilförsvarsstyrelsens
verksamhet skall för framtiden vara organiserad. Utredningen synes dock
svfla till att ärenden rörande utrustning och förråd skola handläggas av en
särskild sektion inom civilförsvarsstyrelsens andra (tekniska) avdelning.

— 102 —

Revisorernas uttalande. Värdet av den genom statsverkets försorg anskaffade
materielen för civilförsvarsändamål uppgår till betydande belopp. Såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, har emellertid frågan om redovisningen
av denna materiel ännu icke funnit någon tillfredsställande lösning.
Jämväl den på vederbörande myndigheter ankommande förrådskontrollen
synes ha lämnat mycket övrigt att önska, med påföljd icke blott att
stora differenser mellan bokföring och faktisk förrådsbehållning konstaterats
vid den av länsstyrelserna verkställda inventeringen av civilförsvarsmateriel
utan även att i visst tall obehörig försäljning av sådan materiel
kunnat äga rum.

Revisorerna förbise ingalunda att speciellt den omfattande flyktingverksamheten
för eivilförsvarsstyrelsen inneburit en stark arbetsbelastning. Enligt
revisorernas uppfattning borde denna omständighet dock icke ha behövt
hindra, att styrelsen ägnat frågan om materielbokföringen och förrådskontrollen
eu mera ingående uppmärksamhet än vad nu synes ha skett. Det vill
icke minst förefalla, som om den i slutet av föregående år anbefallda generalinventeringen
kunnat och bort verkställas vid en betydligt tidigare tidpunkt.

Revisorerna hålla det icke för osannolikt, att organisatoriska brister i civilförsvarets
centrala ledning utgjort en bidragande orsak till att redovisningsfrågorna
på angivet sätt blivit eftersatta. Revisorena finna det därför
angeläget, att en sådan omfördelning av arbetsuppgifterna inom civilförsvarsstyrelsens
administrativa byrå genomföres, att handläggningen av nu
berörda spörsmål kommer att förlöpa i mera ändamålsenliga former, vilket
revisorerna förutsätta kunna ske utan särskild personalförstärkning. I
första hand böra resultaten av den förut omförmälda generalinventeringen
slutbearbetas, så att materielbokföringen erhåller en fast utgångspunkt. 1 anslutning
härtill synes den vid redovisningen nu tillämpade arbetsrutinen,
som i vissa avseenden framstar sasom alltför omständlig, böra förenklas och
effektiviseras. Härvid kan enligt revisorernas mening tagas under övervägande,
huruvida icke en dylik rationalisering av redovisningssystemet lämpligen
bör ske under beaktande av de allmänna principer, åt vilka revisorerna
gåvo sin anslutning i samband med den under § 4 i 1946 års berättelse
behandlade frågan om den centrala materielbokföringen inom försvaret.

§ TI.

Vissa inkomster å anslaget för allmänna val.

Föi bestridande av samtliga de kostnader, vilka åsamkas statsverket på
grund av dels val till riksdagen, dels ock kommunala val, d. v. s. val av
landstingsmän, kommunalfullmäktige, municipalfullmäktige, stadsfullmäktige
och kyrkofullmäktige, finnes ett särskilt anslag anvisat å riksstaten.
De år, då val till riksdagens andra kammare eller kommunala val ej före -

— 103 —

komma, plägar anslaget upptagas med ett obetydligt belopp. För budgetåret
1946/47, varunder kommunala val förrättades hösten 1946, anvisades under
femte huvudtiteln 250 000 kronor för bestridande av de på statsverket belöpande
utgifterna för dessa val. Utgifterna avsågo bl. a. vissa kostnader för
tillverkning och distribution av kuvert, blanketter o. d., för distribution
av författningar, för röstmottagning å postanstalter samt för ersättningar
i samband med röstsammanräkningar.

Enligt lag om val till riksdagen den 26 november 1920 och kommunala
vallagen den 17 april 1942 skola vissa valtillbehör, för vilka formulär fastställts
av Kungl. Maj :t, tillverkas och tillhandahållas genom statsverkets försorg.
Kostnaderna härför åvila till en del statsverket och i övrigt kommunerna.
Närmare föreskrifter rörande tillhandahållandet av valtillbehör utfärdas
av socialdepartementet för varje gång dylika val förrättas.

För de kommunala val, som ägde rum hösten 1946, hade sålunda socialdepartementet
i skrivelse den 16 februari 1946 meddelat närmare föreskrifter
angående de valtillbehör, som statsverket tillhandahöll. Av skrivelsen
framgår, att dessa valtillbehör tillverkades av dels Lithografiska aktiebolaget,
Norrköping, dels Aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, och
dels statens reproduktionsanstalt.

Av Lithografiska aktiebolaget tillverkades valkuvert, ytterkuvert, innerkuvert
och omslag enligt olika formulär samt bianketter till spaltade valsedlar.
För rekvisition av dessa tillbehör med undantag av valkuvert, som
skulle användas för röstning å postanstalt, samt kuvert för valsedelsförsändelse
av äkta make, vilka skulle tillhandahållas a postanstalt, tillställde
bolaget länsstyrelserna blanketter, vilka vidarebefordrades till resp. valnämnder
och magistrater. Dessa rekvirerade å blanketterna erforderliga tillbehör,
varefter blanketterna återställdes till länsstyrelsen, som hade att kontrollera,
att rekvisitioner inkommit från samtliga valnämnder och magistrater
samt att alla valtillbehör rekvirerats i erforderlig utsträckning. Senast
den 16 mars 1946 skulle ett sammandrag av rekvisitionerna för länet översändas
till socialdepartementet. Rekvisitionerna skulle därjämte omedelbart
översändas till bolaget.

Bolaget översände sedermera utan länsstyrelsens förmedling de rekvirerade
valtillbehören direkt till valnämnder och magistrater. Med röstlängdsutdrag
försedda ytterkuvert, som skola finnas tillgängliga hos de personer,
vilka ha att utfärda röstlängdsutdrag, tillhandahöllos på statsverkets bekostnad.
Övriga här ifrågavarande valtillbehör bekostades av vederbörande
kommun eller församling och levererades mot postförskott eller efterkrav
samt betingade följande pris per 1 000 stycken:

Valkuvert enligt formulär nr 1

Innerkuvert » » » 4

Ytterkuvert » » » 6

Ytterkuvert » » A

Omslag » » B-E

Blanketter till spaltade valsedlar

kronor 9: 10

»> 9: 10

» 8:25

» 13: 50

» 81: —

i, 4: 80

— 104 —

Dessutom debiterade bolaget ersättning för frakt-, emballage- och expedition
skostnader.

Aktiebolaget P. A. Norstedt & Söner tryckte blanketter av olika slag för
röstlängdsutdrag, promemoria för valförrättare samt ett anslag, benämnt
»Underrättelser för väljare vid kommunala val». Länsstyrelserna hade att
där så lämpligen kunde ske efter vederbörandes hörande — å särskild
blankett angiva vad som åtginge för resp. län av nu nämnda valtillbehör,
varefter dessa sedermera tillställdes vederbörlig länsstyrelse från bolaget.
Det ålåg länsstyrelserna att omedelbart vidarebefordra valtillbehören till vederbörande
kommunala myndigheter, vilka erhöllo dem utan ersättning.

Exemplar av kommunala vallagen, vilken skall finnas anslagen inom varje
vallokal, fingo kommunerna mot ersättning rekvirera direkt hos Svensk
författningssamlings expedition.

Av statens reproduktionsanstalt trycktes formulär till valprotokoll och
röstsammanräkningsprotokoll jämte sammanräkningsblanketter.

Behovet av dessa valtillbehör skulle av länsstyrelserna angivas å särskild
blankett — där så lämpligen kunde ske efter vederbörandes hörande. Därefter
tillställdes länsstyrelserna valtillbehören från statens reproduktionsanstalt.
Det ålåg länsstyrelserna att omedelbart vidarebefordra valtillbehören
till vederbörande kommunala myndigheter mot ersättning, som uppgavs
av reproduktionsanstalten. Ersättningen för såväl de till kommunala
myndigheter utsända som de för länsstyrelsens eget behov avsedda valtillbehören
skulle av länsstyrelsen inbetalas till reproduktionsanstalten.

Av sist berörda valtillbehör erfordrades valprotokoll och röstsammanräkningsprotokoll
för kommunernas del. Valprotokollen betingade ett pris av
10 öre stycket och röstsammanräkningsprotokollen 50 öre stycket för kommunal-
och municipalfullmäktigeval samt kyrkofullmäktigeval och 75 öre
stycket för övriga val.

För budgetåret 1946/47 redovisade länsstyrelserna inkomster för nu
nämnda protokoll å anslaget till allmänna val till ett sammanlagt belopp av
ca 6 000 kronor. De belopp, varje länsstyrelse uppbar, uppgingo i allmänhet
till något hundratal kronor.

De belopp, som varje särskild kommun haft att erlägga för sistnämnda
'' altillbehör, ha regelmässigt varit synnerligen obetydliga. En av revisorerna
\erkställd undersökning har visat, att de flesta eller icke mindre än ca
950 kommuner, motsvarande ungefär 75 procent av samtliga undersökta kommuner,
erlagt ersättning, som för var och en understiger 1 krona. Av nämnda
kommuner hade ungefär halva antalet inbetalat högst 50 öre. Ett flertal
kommuner hade inlevererat 25 öre eller mindre. — Vad gäller förhållandena
inom de särskilda länen må nämnas att i exempelvis Älvsborgs län ungefär
hälften av de undersökta inbetalningarna avsågo belopp understigande 25
öre, en tredjedel belopp mellan 25 och 50 öre samt endast en tiondel belopp
överstigande 1 krona. Till länsstyrelsen i Malmöhus län hade inlevererats
sammanlagt ca 1 200 kronor, varvid en tredjedel av kommunerna

— 105 —

inbetalat belopp under 25 öre, en fjärdedel mellan 25 och 50 öre samt mindre
än en tiondel över 1 krona. Inom Gotlands län erlades belopp huvudsakligen
understigande 25 öre, medan endast undantagsvis högre belopp utgått.
Även inom övriga länsstyrelser redovisas i allmänhet belopp uppgående till
högst 25, 50, 75 öre eller 1 krona. Endast i ett tåtal län voro belopp överstigande
1 krona dominerande.

Revisorernas uttalande. De valtillbehör av olika slag, vilka erfordras i
samband med förrättande av allmänna val, tillhandahållas till stor del kommunerna
genom statsverkets försorg. För en del av dessa valtillbehör ha
kommunerna att till staten erlägga viss ersättning. Den lämnade redogörelsen
giver vid handen att de medel, varje kommun salunda har att inbetala,
regelmässigt uppgått till mycket obetydliga belopp. Då dessa inkomstmedel
måste anses vara av tämligen underordnad betydelse i jämförelse med de
kostnader och besvär, som statsverkets bestyr med uppbörd och redovisning
av medlen föranleda, anse revisorerna att kommunernas kostnader för ifrågavarande
valtillbehör böra bäras av statsverket.

— 106 —

SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartementet.

§ 23.

Den allmänna väghållningen.

Revisorerna ha dels tagit del av överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet
berättelse rörande iakttagelser under budgetåret 1946/47, dels
ock från väg- och vattenbyggnadsverket införskaffat upplysningar i olika
hänseenden beträftande förhållandena inom verkets ämbetsområde. Under
sina resor ha revisorerna vidare haft tillfälle att i viss utsträckning iakttaga
de allmänna vägarnas tillstånd.

Med hänsyn till vägfrågornas samhällsviktiga betydelse finna revisorerna
det angeläget att understryka de synpunkter, som överrevisorerna framfört.
Särskilt vilja revisorerna påpeka nödvändigheten av att genom ökad mekanisering
minska behovet av arbetskraft och motverka kostnadsökningar.
Enligt vunnen erfarenhet skulle avsevärda besparingar i kostnader och arbetskraft
vara att vinna framför allt inom vägunderhållet genom anskaffning
av bl. a. maskiner för dikning och dikesrensning, maskinella anordningar
för gruskrossning in. in. Även vägbyggnadsarbeten kunna numera
med fördel utföras maskinellt i stor utsträckning. Med hänsyn härtill böra
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens strävanden att inom och utom landet anskaffa
lämpliga vägmaskiner i möjligaste mån understödjas från statsmakternas
sida. Revisorerna ha vidare fäst sig vid överrevisorernas påpekande,
att för vägunderhållet avsedd arbetskraft, som på grund av väderleksförhållanden
eller eljest stundom under kortare tid kan frigöras, icke utan
särskilt tillstånd får tagas i anspråk för vägbyggnadsarbeten. Detta synes
föga rationellt med hänsyn till nödvändigheten av att tillgänglig arbetskraft
kommer till effektivt utnyttjande. Överrevisorernas förslag om generellt tillstånd
för vägförvaltningarna att med den av arbetsmarknadsmyndigheterna
maximalt bestämda underhållspersonalen utföra vägbyggnadsföretag bör
därför enligt revisorernas mening utan dröjsmål genomföras.

Slutligen vilja revisorerna även för sin del betona de administrativa olägenheter,
som äro förenade med att beslutanderätten i ett flertal ärenden av
förhållandevis mycket ringa vikt alltjämt är förbehållen Kungl. Maj:t. En
överflyttning på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen av beslutanderätten i sådana
frågor torde i stor utsträckning kunna genomföras utan olägenhet.

— 107

Revisorerna förutsätta, att den förenkling av förvaltningsförfarandet, som
skulle kunna vinnas genom en sådan överflyttning, snarast kommer till
stånd.

Revisorerna vilja även i övrigt instämma i de olika synpunkter och förslag,
som av överrevisorerna framförts i fråga om nödvändigheten och möjligheten
av åtgärder för höjande av vägarnas allmänna standard.

24 §.

Statsverkets lokalbehov.

Revisorerna ha vid sin granskning av statsverkets utgifter under budgetåret
1946/47 uppmärksammat, att hyresutgifterna i fastighetsfondernas stater
under de senaste åren undergått en kontinuerlig stegring och numera
uppgå till högst betydande belopp. Vad nu sagts gäller i första hand byggnadsstyrelsens
delfond av allmänna fastighetsfonden och arméns delfond av
försvarets fastighetsfond. Även i fråga om vissa andra delfonder ha stegrade
hyresutgifter kunnat konstateras, vilka dock icke äro av den omfattning, att
de ansetts böra upptagas i nu förevarande sammanhang.

För byggnadsstyrelsens och arméns delfonder ha hyresutgifterna sedan
budgetåret 1940/41 uppgått till följande belopp per budgetår räknat.

Budgetår	Byggnadsstyrel-sens dellond Milj. kr.	Arméns delfond Milj. kr.
1940/41............	1-7	0-4
1941/42............	2-1	0-o
1942/43............	2-4	0-8
1943/44............	2-8	1-0
1944/45............	2-9	1-2
1945/46............	3-1	1-1
1946/47............	3-4	1-1

Såsom av uppställningen framgår, ha för byggnadsstyrelsens del hyresutgifterna
sedan budgetåret 1940/41 undergått en fördubbling, under det
att för arméns del närmare en tredubbling ägt rum. Denna stegring av hyresutgifterna
hår fortgått jämsides med att en betydande byggnadsverksam -

Summa redovisade byggnadsvärden |

T i d p u n k t	Byggnadsstyrel-sens delfond Milj. kr.	Arméns delfond Milj. kr.
*»/. 1941 ..........	116	335
» 1942 ..........	118	368
.. 1943 ..........	127	419
» 1944 ..........	139	457
» 1945 ..........	154	497
» 1946 ..........	175	530
» 1947 ..........	190	556

— 10S —

het bedrivits för tillgodoseende av statsverkets behov av lokaler. Till belysande
härav kunna omstående uppgifter angående vid olika tidpunkter å nu
ifrågavarande delfonder redovisade byggnadsvärden vara av intresse. Vad
arméns delfond beträffar ingå i de angivna värdena såväl förvaltningsbyggnader
som kaserner och därmed jämförliga byggnader.

Utökningen av lokaler, som disponeras av civila förvaltningsmyndigheter,
belyses även av att den i staten för byggnadsstyrelsens delfond uppförda
inkomstposten Ersättning för till statsmyndigheter upplåtna lokaler — vilken
för varje budgetår tillföres det belopp, vartill de kalkylerade hyresvärdena
för i kronans hus upplåtna lokaler samt hyresutgifterna för av byggnadsstyrelsen
förhyrda lokaler sammanlagt uppgå — ökat från ca 10,5 miljoner
kronor under budgetåret 1940/41 till ca 15,3 miljoner kronor under
budgetåret 1946/47. Motsvarande jämförelser kunna av budgettekniska skäl
icke göras beträffande arméns delfond.

Den jämsides med utbyggnaden av statsverkets egna fastigheter ökade
förhyrningen av lokaler sammanhänger givetvis med tillkomsten av ett flertal
nya myndigheter, särskilt inom krisförvaltningen, samt en inom vissa
äldre ämbetsverk inträdd kraftig expansion. Bland sådana myndigheter
kunna förutom krisförvaltningsorganen nämnas länsstyrelser, vägförvaltningar,
egnahemsnämnder, lantbruksingenjörsorganisationen, häradsskrivarorganisationen,
arbetsmarknadsorganisationen in. fl.

Så länge bostadstillgången på den allmänna hyresmarknaden var god,
kunde förhyrningen av ämbetslokaler bedrivas på ett för statsverket förmånligt
sätt. Möjlighet fanns då att i varje särskilt fall utvälja lokaler, som i
fråga om storlek, belägenhet, kvalitet, prisläge in. in. motsvarade föreliggande
behov. Efterhand som läget på hyresmarknaden blivit åtstramat, ha
svårigheterna ökats. Samtidigt härmed har myndigheternas lokalbehov successivt
ökats. Dessa omständigheter ha medfört att endast oundgängligen
nödvändiga lokaler kunnat anskaffas och detta genom lösningar från fall
till fall. Då alla möjligheter till förhyrning måst tillvaratagas, har ofta fått
anlitas lokaler, vilka med hänsyn till hyrespris, beskaffenhet, läge in. in.
icke varit lämpade för det ändamål, vartill de skolat användas.

En granskning av hur vissa starkt expanderande civila ämbetsverk i
Stockholm fått sina lokalfrågor ordnade ger vid handen, att arbetslokalerna
i stor utsträckning måst spridas över flera byggnader, ofta med belägenhet
inom olika stadsdelar. Bland särskilt uppmärksammade fall kan nämnas socialstyrelsen,
som förutom huvudlokaler i två olika hus på Riddarholmen
disponerar lokaler på Södermalm, Östermalm, Norrmalm och i Gamla staden
(i flera hus). Riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen ha visserligen
lokaler väl samlade kring ämbetshusen men inrymda i sex resp. fem
olika fastigheter. För statens arbetsmarknadskommission förhyras — förutom
huvudlokal i tre hela fastigheter — lägenheter och kontorsrum i sex
andra byggnader. Livsmedelskommissionen är förlagd till fem olika platser
i staden, utlänningskommissionen likaså — före viss avveckling tidvis till
åtta. Även länsstyrelsens i Stockholms län lokaler äro splittrade i flera

— 109 —

olika byggnader, vilket särskilt för den besökande allmänheten %ållar besvärligheter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen disponerar f. n. ett stort
antal förhyrda lägenheter, och styrelsens ämbetslokaler äro belägna i åtta
fastigheter. För sistnämnda myndighet är dock f. n. ny ämbetsbyggnad under
uppförande.

Hyrornas storlek varierar allt efter de förhyrda lokalernas standard, läge,
tidigare användning m. m. Under krigsåren ha även andra lokaler än kontors-
och bostadsvåningar måst förhyras, och hyresbeloppen uppgå därvid
i många fall till synnerligen höga belopp. Dessa förhyrningar ha endast i
mindre utsträckning kunnat avvecklas. För länsstyrelsen i Stockholms län
förhyras exempelvis alltjämt It hotellrum för en årshyra av 17 280 kronor
eller ca 1 570 kronor per rum. Handelskommissionen disponerar numera i
förutvarande Hotell Regina 25 rum till en årshyra av 37 500 kronor, motsvarande
per rum 1 500 kronor. Ytterligare hotellförhyrningar förekomma,
av vilka en del även med hänsyn till allmän standard äro otillfredsställande.

För tillgodoseende av vissa lokalbehov har under de sistförflutna åren
även uppförts ett antal provisoriska byggnader, s. k. kontorsbaracker. Sålunda
ha exempelvis utlänningskommissionen, bränslekommissionen, byggnadsdelegationen
för storflygplatsen, priskontrollnämnden samt överstyrelsen
för yrkesutbildning beretts avsevärda utrymmen i kontorsbaracker. Även
i landsorten ha sådana byggnader i viss utsträckning kommit till användning.
Uppförandet av baracker torde enligt byggnadsstyrelsens beräkningar
ställa sig ekonomiskt fördelaktigare än förhyrningar till normala hyror,
förutsatt att användningstiden uppgår till minst tio år. I jämförelse med de
dyraste förhyrningarna kunna engångskostnaderna för en barackbyggnad
intjänas på kortare tid. Provisoriska kontorsbyggnader erbjuda ur användningssynpunkt
den fördelen, att arbetslokalerna icke i samma utsträckning
som vid förhyrningar behöva splittras på olika fastigheter. På grund av rationell
planlösning äro dessa byggnader dessutom avsevärt mera ändamålsenliga
som kontorslokaler än exempelvis stora bostadsvåningar.

Trots den betydande utökning av tjänstelokaler, som sålunda på olika
sätt ägt rum under den senaste tiden, föreligger alltjämt ett avsevärt ruinsbehov.
I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 juni 1947 framhöll byggnadsstyrelsen
— som under hand erhållit anmodan att skyndsammast bereda statens
handelskommission väsentligt ökat utrymme — att det rumsbehov i
Stockholm, som vid denna tidpunkt eller inom en nära framtid vore aktuellt,
kunde uppskattas till omkring 400 rum. För mötande av detta behov
disponerade styrelsen endast ca 35 rum. Då det under rådande förhållanden
vore uteslutet att anskaffa erforderliga lokaler genom förhyrning, ansåge
sig byggnadsstyrelsen nödsakad i första hand tillgripa utvägar, som innebure
förändringar av uppgjorda och av Kungl. Maj :t fastställda planer för
ämbetsverkens disponerande av vissa lokaler inom Stockholm. För tillgodoseende
av handelskommissionens omedelbara behov föreslogs därför, att
vissa tidigare av försvarsdepartementet disponerade lokaler skulle upplåtas
åt kommissionen. Då dessa lokaler avsetts skola iordningställas för socia.i -

— no —

styrelsen, innebure förslaget att nämnda styrelse för en troligen avsevärd
tid måste kvarbliva i sina förut innehavda, spridda och delvis även i övrigt
otillfredsställande lokaler. Vad rumsbehovet i övrigt beträffade, syntes de
enda till buds stående möjligheterna för att omedelbart bereda ytterligare
arbetsplatser vara dels ett strängare utnyttjande av redan befintliga statliga
lokaler, dels vidtagande av ändringar i tidigare fattade beslut om vissa
byggnaders användning. I den mån lokalbehovet icke genom nämnda åtgärder
kunde täckas, återstode endast möjligheten att uppföra ytterligare en
provisorisk kontorsbyggnad, förslagsvis omfattande omkring 80 tjänsterum
och kostnadsberäknad till 525 000 kronor. Byggnadstiden för ett sådant kontorshus
kunde anslås till omkring 4 å 5 månader. Under hänvisning till det
anförda hemställde byggnadsstyrelsen, att vissa av försvarsdepartementet
innehavda lokaler skulle tills vidare upplåtas till handelskommissionen, att
den för krigsarkivet avsedda nybyggnaden å Ladugårdsgärde finge tills vidare
tas i anspråk för allmänna förvaltningsändamål, att Kungl. Maj :t ville
vidtaga av styrelsen ifrågasatta åtgärder för ett strängare utnyttjande av det
statliga lokalbeståndet samt att en provisorisk kontorsbyggnad finge uppföras
för en beräknad kostnad av 525 000 kronor. I anledning av framställningen
har Kungl. Maj :t den 18 juli 1947 bemyndigat byggnadsstyrelsen
att till handelskommissionen tills vidare — efter försvarsdepartementets
forflyttning till det nyuppförda kanslihusannexet — upplåta erforderligt
antal rum i av departementet vid angivna tidpunkt innehavda lokaler.

I detta sammanhang skall något beröras den uppdelning av lokalfrågornas
handläggning, som ägt rum mellan civila och militära myndigheter. Enligt
bestämmelser angående förvaltningen av statens allmänna fastighetsfond,
utfärdade i kungl. brev den 1 februari 1946 och gällande tills vidare fr. o. in.
den 1 juli 1946, ha vederbörande fondförvaltande myndigheter, envar för
sin delfond, att besluta om upplåtande till andra statliga myndigheter eller
till enskilda av markområden och lokaler, tillhörande fastighetsfonden eller
förhyrda eller arrenderade. Det ankommer vidare på envar fondförvaltande
myndighet att, efter därtill av Kungl. Maj :t lämnat särskilt eller ällmänt
bemyndigande, verkställa förhyrning av de lokaler och arrendering
av de markområden, vilka bliva erforderliga inom vederbörande delfonds
förvaltning.

Enligt i kungl. brev den 24 maj 1946 meddelade bestämmelser angående
förvaltningen av försvarets fastighetsfond skola motsvarande föreskrifter
iakttagas av arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen och flygforvaltningen,
i vad gäller resp. arméns, marinens och flygvapnets delfonder.
I fråga om förhyrning av lokaler i Stockholm för försvarsväsendets räkning
ha därjämte särskilda föreskrifter utfärdats i kungl brev till bygg
nadsstyrelsen den 16 april 1943. Kungl. Maj:i har härvid uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att tills vidare, efter därom av vederbörande till försvarsvasendet
hörande myndigheter i varje särskilt fall gjord anmälan, verkställa
sadana förhyrningar av lokaler i Stockholm, för vilka kostnaderna

in

skola bestridas av medel från försvarsväsendets fastighetsfond, samt att i
sålunda uppkommande hyresförhållanden bevaka kronans rätt och fullgöra
dess skyldigheter, dock att underskrivande av kontrakt och erläggande av
hyra skola fullgöras av den myndighet, för vars räkning förhyrningen
skett. Det skall vidare åligga vederbörande till försvarsväsendet hörande
myndighet att, då behov av förhyrd lokal icke längre är för handen,
dels i god tid och senast en månad före sista dag för uppsägning
underrätta byggnadsstyrelsen därom, dels ock enligt anvisning av byggnadsstyrelsen
antingen uppsäga hyresavtalet eller, om lokalen i fråga erfordras
för annan statlig myndighet, överflytta kontraktet å sådan myndighet.
Då förhyrd lokal endast delvis erfordras för det ändamål, för vilket
den senast upplåtits, har vederbörande myndighet att härom underrätta
byggnadsstyrelsen med angivande av det antal rum, som är eller blir disponibelt
för annat ändamål. Slutligen må nämnas, att Kungl. Maj :t i brev
till arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen och flygförvaltningen
den 19 oktober 1945 förklarat, att förhyrning av lokaler (arrendering
av markområden) för tillgodoseende av nytillkommet behov tills vidare skall
underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Revisorernas uttalande. Jämsides med att statsverket genom nybyggnader
under senare år tillförts betydande lokalutrymmen, har även omfattningen
av förhyrda lokaler i hög grad ökat. Hyresutgifterna för civila behov,
vilka till huvudsaklig del redovisas å byggnadsstyrelsens delfond av
statens allmänna fastighetsfond, förete en fortlöpande stegring, medan däremot
de för militära ändamål verkställda förhyrningarna sedan 1944 visat
en sjunkande tendens. Sistnämnda förhållande torde sammanhänga med
dels den under krigsåren omfattande byggnadsverksamheten på hithörande
område, dels ock den successiva minskningen av den militära förvaltningsapparaten.

Den omfattande hyresverksamheten för statsverkets del innebär betydande
olägenheter. Därvid må i första hand erinras om att det svåra läget på
hyresmarknaden medfört att förhyrningar i många fall måst verkställas
på synnerligen oförmånliga villkor och att statsverket på grund härav får
vidkännas hyror och andra därmed sammanhängande utgifter, som icke
stå i rimlig proportion till lokalernas användning. Då man i stor utsträckning
nödgats förhyra även mindre lokaler och bostadslägenheter, ha vidare
de myndigheter, för vilka lokaler förhyrts, ofta fått sina arbetsutrymmen
svårt splittrade. Detta förhållande är uppenbarligen i hög grad till nackdel
för myndigheternas verksamhet och orsakar därjämte betydande kostnader
för statsverket såväl direkt genom särskilda utgifter för exempelvis ökad
biträdes- och vaktpersonal, budskickning, dyrbara telefonanordningar in. in.
som indirekt genom minskad arbetseffektivitet på grund av försvårad kommunikation
inom myndigheten. I de särskilt anmärkningsvärda fall, där
myndigheter disponera tjänstelokaler i ett större antal fastigheter, ofta i
olika stadsdelar, torde dessa merkostnader representera betydande belopp.

— 112 —

Som ett exempel på direkta merkostnader för kommunikation mellan olika
delar av en myndighet kan nämnas att, enligt vad revisorerna inhämtat,
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en tjänstebil måste stå till förfogande
för transporter mellan styrelsens i åtta olika fastigheter belägna tjänstelokaler.

Den omständigheten, att staten ej själv helt tillgodosett sitt behov av lokaler
utan på den allmänna hyresmarknaden tagit i anspråk ett stort antal
bostadslägenheter, har självfallet bidragit till att skärpa bostadsbristen.
Att så varit fallet framgår av att enligt vad byggnadsstyrelsen uppgivit
statsverket f. n. för kontorsändamål disponerar över 130 för bostäder lämpliga
lägenheter i Stockholm i storlek ned till 2 rum och kök. Av dessa lägenheter
äro ca 35 större än 7 rum och kök. Användningen av bostadslägenheter
till kontor kräver även, då fråga är om allmänt ändamål, medgivande
från hyresnämnd. Byggnadsstyrelsen har under hand meddelat, att sådant
medgivande numera blir allt svårare att erhålla. — Vad här anförts äger
med hänsyn till den särskilt i Stockholm svåra bristen på hotellrum motsvarande
tillämpning i fråga om statsverkets förhyrning av hotell, pensionat
och liknande utrymmen.

Trots den starka tillväxten av lokaler föreligger emellertid, som av föregående
redogörelse framgår, alltjämt ett betydande lokalbehov för civila
ändamål, vilket på ett eller annat sätt måste tillgodoses.

Enligt revisorernas förmenande äro särskilda åtgärder påkallade för
åstadkommande av mera ändamålsenliga förhållanden på hithörande område.
Främst böra strävandena inriktas på att så långt detta är möjligt
koncentrera varje myndighet till samlade eller inbördes välbelägna tjänstelokaler.
Vidare torde en avveckling av vissa förhyrda lokaler, i första hand
olämpliga eller särskilt dyrbara sådana, snarast böra ske.

Vid bedömandet av frågan på vilket sätt de nu förordade åtgärderna äro
möjliga att genomföra, torde till en början böra konstateras, att i nuvarande
läge nya ämbetsbyggnader endast i begränsad utsträckning kunna beräknas
komma till utförande. Bortsett från möjligheterna att utvinna utrymmen
genom en mera effektiv användning av statsverkets egna byggnader,
måste de förefintliga lokalbehoven tillgodoses på ett sätt, som medför
minsta möjliga åtgång av material och arbetskraft. En sådan möjlighet
står för Stockholms vidkommande till buds i utnyttjandet med mindre omändringsarbeten
av vissa äldre kasernetablissement, vilken fråga revisorerna
närmare berört under § 25. Om liknande möjligheter förefinnas exempelvis
i residensstäderna, böra dessa tillvaratagas. Uppenbarligen torde emellertid
dessa åtgärder icke vara till fyllest, därest en mera betydande avveckling
av förhyrningar skall kunna åvägabringas i syfte bl. a. att lätta
läget på den allmänna bostadsmarknaden. Revisorerna vilja därför förorda,
att uppförandet i större utsträckning av s. k. kontorsbaracker överväges.
Även om sådana hus per tjänsterum räknat ställa sig dyrbarare än exempelvis
iordningställande av vissa kasernetablissement, erbjuda de beaktansvärda
ekonomiska fördelar jämfört med en del förhyrningar. Det torde

— 113 —

vidare kunna ifrågasättas, om det icke ur material- och arbetskraftssynpunkt
ställer sig förmånligare att uppföra kontorsbaracker och därigenom
utrymma som kontorslokaler använda bostadslägenheter än att uppföra bostadshus
till storlek motsvarande dessa lägenheter.

Såsom redan tidigare berörts, är det givetvis av stor vikt att statsverkets
egna redan befintliga byggnader komma till effektiv användning. I sådant
hänseende torde samarbetet mellan vederbörande civila och militära organ,
främst byggnadsstyrelsen och arméns fortifikationsförvaltning, vara av
grundläggande betydelse. Vid sina under § 25 omnämnda besök vid vissa
kasernbyggnader ha revisorerna kunnat konstatera, att en del utrymmen
stått disponibla sedan en längre tid, utan att byggnadsstyrelsen erhållit
kännedom därom. Enligt inhämtade uppgifter har det vidare förekommit
att vederbörande regementschefer till utomstående uthyrt av regementena
ej utnyttjade lokaler, vilka med fördel kunnat användas av annan statlig
myndighet. Då det militära behovet av lokaler till följd av organisatoriska
förändringar alltjämt kan förväntas nedgå samtidigt som behovet för civila
ändamål ökar, är det angeläget att söka åstadkomma en sådan handläggning
av lokalfrågorna, som skapar garantier för att kronans egna fastigheter
fortlöpande bliva effektivt utnyttjade. Ett organiserat samarbete i
detta hänseende mellan byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen
bör därför i någon form komma till stånd. I detta sammanhang torde det
kunna ifrågasättas, om icke den skyldighet för militära myndigheter att
till byggnadsstyrelsen anmäla minskat lokalbehov, som f. n. föreligger beträffande
förhyrda lokaler, borde utsträckas till att avse även kronans egna
fastigheter. Samrådsförfarandet mellan civila och militära myndigheter
torde i förekommande fall böra tillämpas även i vissa landsortsstäder.

Den i det föregående lämnade redogörelsen utvisar, att betydande svårigheter
f. n. föreligga, då det gäller att ernå en rationell anordning i fråga
om statsverkets tjänstelokaler. Effektuerandet av riksdagens beslut angående
tillkomsten av nya statliga myndigheter eller omorganisation och utökning
av redan befintliga har i många fall fördröjts på grund av lokalbrist
eller nödvändiggjort brådskande åtgärder för anskaffning av lokaler, ofta
till dryga kostnader. Det torde vidare ej sällan ha förekommit, att frågan
om beredande av erforderliga lokaler för viss organisation upptagits till
övervägande först sedan beslut fattats om organisationens genomförande
och tidpunkten härför. Under nuvarande förhållanden torde det även kunna
befaras att syftet med ofta dyrbara organisatoriska förändringar i vissa fall
äventyras på grund av otillfredsställande lokalförhållanden. Revisorerna
vilja med hänsyn härtill förorda, att då organisationsfrågor som föranleda
ökat lokalbehov underställas riksdagen, utredning och förslag samtidigt
förebringas beträffande möjligheterna och kostnaderna för tillgodoseende
av detta lokalbehov. Enligt revisorernas förmenande kunna nämligen dessa
spörsmål stundom vara av avgörande betydelse för bedömande av huruvida
och vid vilken tidpunkt ifrågasatt omorganisation eller utökning av
personal bör komma till stånd.

8—/(7(SfiS7. liev. berättelse ang. statsverket är 1947. /.

114 —

§ 25.

Utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockholm.

I samband med beslut om utflyttning från Stockholm av en del regementen
har frågan om det framtida utnyttjandet av nu befintliga kasernetablissement
i olika sammanhang bragts under statsmakternas prövning.

I proposition nr 174 till 1944 års riksdag framlades förslag i fråga om dispositionen
av Svea livgardes och förutvarande Göta livgardes etablissement
i Stockholm efter förstnämnda regementes och Stockholms luftvärnsregementes
utflyttning till Järvafältet resp. till Norrtälje. Förslaget utmynnade
i att de av förutvarande Göta livgarde disponerade områdena för
framtiden borde utnyttjas för civila behov; vad Svea livgardes etablissement
angår, uttalade departementschefen att ett förläggande dit av ett flertal
militära staber och institutioner syntes innebära beaktansvärda fördelar.
I avvaktan på ytterligare utredning förordade departementschefen emellertid
endast, att i etablissementet iordningställdes lokaler för försvarsstabens
fotoanstalt och ett centralt bok- och blankettförråd. Därjämte borde
vissa iståndsättningsarbeten utföras.

Med bifall till propositionen medgav riksdagen, att för nu ifrågavarande
ändamål finge disponeras 1 015 000 kronor. Därvid uttalade riksdagen''
emellertid önskvärdheten av att frågan om det framtida utnyttjandet av
Svea livgardes etablissement om möjligt i dess helhet underställdes riksdagen.

Sedan ytterligare utredning förebragts upptogs frågan ånyo vid 1946
års riksdag. I proposition nr 91 redogjordes för de förändringar med avseende
å lokalbehovet, som inträtt, sedan frågan sist prövades. Förutsättningarna
för 1944 års principbeslut — tillgodoseendet av lokalbehov
för vissa militära organ —- ansågos alltjämt föreligga. Enligt departementschefens
mening borde genom ianspråktagande av Svea livgardes etablissement
lokaler beredas åt vissa militära staber och institutioner (fjärde militärbefälsstaben,
kommendantstaben i Stockholm och centrala värnpliktsbyrån),
officerskolorna, försvarsstabens fotoanstalt, centralt bok- och blankettförråd
samt östra flygbasområdesstaben. Enligt den verkställda utredningen
kunde vidare de militära högskolorna inrymmas i Svea livgardes
byggnader, varigenom den för skolorna av riksdagen beslutade nybyggnaden,
kostnadsberäknad till 4,3 miljoner kronor, icke skulle behöva uppföras.
Av arméns fortifikationsförvaltning hade framlagts två alternativa förslag
för tillgodoseende av angivna lokalbehov, av vilka det ena syftade till iståndsättande
av de befintliga byggnaderna samt vissa mindre omfattande nybyggnadsarbeten
och det andra till enbart uppförande av nybyggnader, varvid
samtliga å kasernområdet befintliga byggnader förutsattes skola rivas.
Kostnaderna för de båda alternativen hade av fortifikationsförvaltningen
beräknats till 5 280 000 kronor, resp. 6 780 000 kronor enligt prisläget den

— 115

1 juli 1945. Att merkostnaden för nybyggnad salternativet var så relativt
liten förklarades delvis med att de ändrings- och iståndsättningsarbeten,
som erfordrades vid bibehållande av de gamla byggnaderna, beräknades
bliva omfattande och kostnadskrävande. Departementschefen förordade —
liksom arméns fortifikationsförvaltning och byggnadsstyrelsen -— nybyggnadsalternativet,
under framhållande bl. a. att endast därigenom en fullt
rationell planlösning, anpassad efter de ifrågakommande myndigheternas
behov, vore möjlig. Enligt detta alternativ skulle vidare endast en mindre
del av kasernetablissementets område behöva tagas i anspråk, vartill komme
att de årliga uppvärmnings- och underhållskostnaderna beräknades bliva
omkring 30 000 kronor lägre än vid om- och tillbyggnadsalternativet.

Riksdagen godkände förslaget enligt nvbyggnadsalternativet men förklarade
sig därvid förutsätta, att byggnaderna komme att utföras på sådant
sätt att, därest i framtiden skulle uppstå minskat behov av utrymme
för de militära organen, desamma lätt kunde användas även för andra
administrativa ändamål in. m. Det tidigare fattade beslutet om uppförande
av en särskild nybyggnad för de militära högskolorna förföll därmed.

Sedan beslut fattats om utflyttande av Svea artilleriregemente till Järvafältet
har frågan om dispositionen även av detta regementes etablissement
vid Valhallavägen aktualiserats. Enligt beslut av 1945 års riksdag skall å
det av kasernetablissementet disponerade området uppföras ett radiohus.
Byggnadsarbetet har förutsatts skola igångsättas så snart utflyttningen
av regementet helt genomförts. De gamla kasernbyggnaderna komma därvid
att helt rivas.

Beträffande den nuvarande användningen av här ifrågavarande kasernetablissement
ha i samband med av revisorerna avlagda besök inhämtats
följande uppgifter.

Svea livgardes kaserner utnyttjas numera icke som förläggningslokaler
för regementet, sedan de nybyggnader som för detta ändamål uppförts
på Järvafältet kunnat tagas i anspråk. De ledigblivna utrymmena ha i stället
utnyttjats för andra ändamål. Genom arméns fortifikationsförvaltning,
som ansvarar för förvaltningen av byggnaderna, har utrymme beretts åt
bl. a. tygförvaltningsskolan och Stockholms tygstation, varjämte åt Stockholms
luftvärnsregemente upplåtits lokaler för försäljning av bilar. Vissa
utrymmen disponeras även av centrala värnpliktsbyrån. Byggnadsstyrelsen
har vidare beretts tillfälle att för civila behov förhyra vissa delar av byggnaderna.
Dessa användas numera som kontorslokaler av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statistiska centralbyrån (folkräkningen), lantmäteristyrelsen
och tandtekniska laboratoriet. Slutligen ha till enskilda organisationer
och företag uthyrts eu del smärre förråds- och liknande utrymmen.
För de till civilt ändamål upplåtna och till enskilda uthyrda lokalerna debiteras
enligt av revisorerna inhämtade uppgifter ett hyresbelopp av i runt
tal 08 000 kronor per år. En väsentlig del av byggnaderna slår emellertid
alltjämt till Svea livgardes förfogande, som däri inrymmer förråd, verkstä -

— no —

der m. m. Därjämte finnas omkring 40 personalbostäder, som fortfarande
användas för sitt ändamål och för vilka ett årligt hyresbelopp av ca 20 000
kronor inflyter. Vid revisorernas besök stod en kompanilokal oanvänd,
varjämte delar av en expeditionsbarack kunde frigöras.

Efter hand som Svea livgarde lämnat kasernetablissementet ha således ledigblivna
utrymmen tagits i anspråk för beredande av tjänstelokaler åt ett
flertal militära och civila myndigheter och institutioner samt enskilda företag.
De militära institutioner, staber, skolor m. in., för vilka nybyggnad på
det av etablissementet disponerade området beslutats, äro däremot — bortsett
från centrala värnpliktsbyrån, vilken som nämnts förfogar över vissa
utrymmen — alltjämt förlagda i förhyrda eller åt dem på annat sätt upplåtna
lokaler annorstädes inom Stockholm.

För att göra de av regementet utrymda lokalerna användbara för kontorsändamål
ha vissa ändrings- och reparationsarbeten blivit nödvändiga.
Vad kanslihuset beträffar ha dessa arbeten varit av mindre omfattning. De
lokaler, som tidigare använts som kompaniförläggningar, har däremot måst
undergå mera genomgripande förändringar. I en kompanilokal har redan
under den tid då Svea livgarde disponerade däröver anlagts en ny mittkorridor,
varigenom även förutvarande korridorutrymmen kunnat omändras
till tjänsterum. Härigenom ha på båda sidor om den nya korridoren
erhållits ur storlekssynpunkt och med hänsyn till ljusförhållandena användbara
tjänstelokaler. Senare utförda omändringsarbeten ha i möjligaste mån
begränsats med hänsyn bl. a. till att användningen av de iordningställda
lokalerna icke avsetts bliva permanent. Kostnaderna för de hittills utförda
ändrings- och reparationsarbeten, vilka bestritts av till byggnadsstyrelsens
förfogande stående medel, uppgå enligt under hand inhämtade uppgifter
till i runt tal 91 000 kronor. Iordningställandet på sätt ovan angivits av
ytterligare ett antal kompanilokaler genom anbringande av en mittkorridor
kan numera beräknas draga en kostnad av ca 60 000 kronor för varje
kompanilokal. Då genom sådana omändringsarbeten erhålles omkring 17
tjänsterum i varje kompanilokal, kan kostnaden per tjänsterum beräknas
uppgå till ca 3 500 kronor.

Vad angår förutvarande Göta livgardes kaserner, disponeras dessa helt
av Stockholms luftvärnsregemente. Enligt vad revisorerna inhämtat, torde
de för regementet beslutade nybyggnaderna i Norrtälje icke kunna förväntas
bliva färdigställda under de närmaste åren. Några för andra ändamål
disponibla lokaler i förutvarande Göta livgardes kaserner torde därför icke
kunna påräknas före nämnda tidpunkt.

Svea artilleriregementes kaserner vid Valhallavägen ha till stor del utrymts
i samband med regementets utflyttning till Järvafältet. Regementet
disponerar emellertid alltjämt vissa delar av kasernbyggnaderna, huvudsakligen
för förrådsändamål men även för tjänstelokaler (kanslihuset). De av
regementet utrymda lokalerna ha utnyttjats dels för en del militära förband
och institutioner, dels ock för tillgodoseende av civila lokalbehov.
Bland myndigheter och institutioner, som disponera lokaler inom kaser -

— 117 —

nerna, må nämnas försvarets forskningsanstalt, statens geotekniska institut,
hemmens forskningsinstitut, bostadsräkningen, radiotjänst, skärmbildsbyrån,
Stockholms läns landstings byggnadskommitté, statens nykterhetskommitté
och Svenska skifferoljeaktiebolaget. Vid revisorernas besök stod
en batteriförläggningslokal oanvänd sedan någon tid tillbaka. De för ovan
angivna ändamål upplåtna lokalerna ha endast undergått vissa smärre
ofrånkomliga ändringsarbeten.

I samband med undersökningen av frågan om det framtida utnyttjandet
av vissa kasernetablissement ha revisorerna även granskat en del för militära
ändamål verkställda förhyrningar, vilka ur awecklingssynpunkt
kunna erbjuda särskilt intresse. Dessa förhyrningar avse en del förrådslokaler
vid Stockholms försvarsområde samt fjärde militärbefälsstabens
expeditionslokaler. I detta sammanhang har därjämte uppmärksammats
frågan om avveckling av viss annan förhyrning genom ianspråktagande av
en kronan tillhörig, för närvarande uthyrd lokal.

För Stockholms försvarsområde disponeras för närvarande ett stort antal
provisoriska förrådslokaler, vilka antingen förhyrts eller ock tagits i anspråk
med stöd av rekvisitionslagen, allmänna förfogandelagen eller beredskapsförfogandelagen.
Frånsett ett par större lokaler utgöras dessa av
smärre källare- och vindsutrymmen, gamla fabrikslokaler, garage och dylikt
inom Stockholm och dess närhet. Av lokalerna äro tjugo mindre än
200 in2 och sju mindre än 100 m2. Den årliga hyran för ifrågavarande lokaler
uppgår till i runt tal 87 000 kronor.

Någon slutgiltig plan för avveckling av ovannämnda förhyrningar lärer,
enligt vad revisorerna inhämtat, icke för närvarande föreligga. På grundval
av 1943 års förrådskommittés utredning utarbetades i början av år
1946 en plan för tillgodoseende av bl. a. Stockholms försvarsområdes förrådsbehov,
men till följd av ett flertal opåräknade omständigheter kan denna
plan i väsentliga delar numera icke fullföljas. Planen har hitintills kunnat
genomföras endast såtillvida, att Kungl. Maj :t under juli månad innevarande
år anvisat medel för utförande av en förrådsanläggning på Järvafältet.
Även sedan denna anläggning färdigställts, återstår behov av omfattande
förrådsutrymmen, vilkas tillgodoseende för närvarande är föremål för
utredning. I avvaktan på resultatet härav torde förhyrningar till betydande
belopp komma att fortgå.

De nu rådande förhållandena måste i betraktande av de höga hyresutgifterna
anses ur kostnadssynpunkt oförmånliga för statsverket. Därtill
kommer att spridningen av försvarsområdets förråd på ett flertal olika platser
med i de flesta fall små utrymmen på varje plats är förenad med betydande
olägenheter. Dessa göra sig särskilt gällande i fråga om den nödvändiga
tillsynen och vården av materielen. Förutom onödigt höga vårdkostnader
kunna materielförluster sålunda i vissa fall uppstå på grund av eftersatt
vård.

Vad beträffar fjärde militärbefälsstaben, disponerar denna sedan den 1
juli 1942 i fastigheten Stureplan 1 i Stockholm (f. d. hotell Anglais) samt -

— 118 —

liga lokaler i våningarna 1—5 trappor (omkring 70 rum in. in.). Ifrågavarande
lokaler ha tagits i anspråk med stöd av allmänna förfogandelagen.
Enligt riksvärderingsnämndens utslag den 14 november 1945 erlägger kronan
härför en årlig ersättning av 54 200 kronor. I nämnda belopp ingå ej
kostnaderna för lokalernas uppvärmning, vilka bestridas av kronan. Enligt
vad revisorerna inhämtat belöpte sig dessa kostnader under budgetåret
1946/47 till i runt tal 13 000 kronor, varför den sammanlagda hyran kan
uppskattas till ca 67 000 kronor per år.

Vid fjärde militärhefälsstaben tjänstgörande personal uppgick den 1 november
1947 till ca 60 befattningshavare, däri inberäknat vissa tjänstemän,
vilka icke hade stadigvarande behov av tjänsterum. Militärhefälsstaben har
på grund härav numera icke behov av samtliga disponerade lokaler. Vid
av revisorerna avlagt besök i fastigheten stodo även ett antal rum helt eller
delvis oanvända.

Frågan om avveckling av ifrågavarande, ur kostnadssynpunkt oförmånliga
förhyrning sammanhänger bl. a. med att fjärde militärhefälsstaben, såsom
tidigare berörts, avsetts skola disponera en del av den blivande nybyggnaden
för militära institutioner och staber å det av Svea livgardes
etablissement disponerade området vid Linnégatan.

Vad slutligen angår den i det föregående omnämnda frågan om avveckling
av viss förhyrning genom ianspråktagande av en kronan tillhörig, för
närvarande uthyrd lokal, ha revisorerna inhämtat följande uppgifter.

Sedan en längre tid tillbaka förhyra två privatpersoner en yta av ca
750 in2 i norra hälften av ridhuset vid förutvarande Livregementets dragoners
etablissement vid Kavallerivägen i Stockholm. Det nu gällande hyreskontraktet,
som utgör förlängning av tidigare löpande kontrakt, daterar sig
från den 5 oktober 1945 och är underskrivet av militärbefälhavaren för
fjärde militärområdet som hyresvärd. Hyrestiden gäller från den 1 oktober
1945 tills vidare med 3 månaders uppsägning. Årshyran utgör 2 500
kronor, varjämte hyresgästen bestrider kostnaderna för uppvärmning. Lokalen
uthyres för att användas som filmstudio. För att göra den användbar
härför har hyresgästen vidtagit vissa underhålls- och ändringsarbeten. Eniigt
särskilda bestämmelser i kontraktet skall lokalen, därest den på grund
av mobilisering skulle komma att erfordras för försvarsändamål, omedelbart
utan ersättningsanspråk från hyresgästens sida ställas till förfogande.
Vidare skola i lokalen utförda fasta förändringar, om så påfordras, vid
hyrestidens utgång tillfalla kronan.

I det snett emot nämnda ridhus belägna s. k. Allstadion förhyr arméns
fortifikationsförvaltning av ovannämnda två privatpersoner sedan den 16
juli 1941 700 nr av en tennishall. Enligt från den 1 oktober 1945 förlängt
hyreskontrakt gäller även för denna förhyrning 3 månaders uppsägning.
Hyresbeloppet utgör 12 000 kronor per år jämte bränsletillägg. De förhyrda
utrymmena användas dels av Stockholms luftvärnsregemente som pjäsexercishall,
dels av arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå för konstruktionsprov
av vissa centralinstrument. Vid förlängning av hyreskon -

119 —

traktet i oktober 1945 begärde hyresvärden en till 20 000 kronor höjd årshyra.
Då hyreshöjningen skulle prövas av hyresnämnden, överlämnades
ärendet till byggnadsstyrelsen för handläggning. Frågan har slutligt prövats
av hyresrådet, som ej funnit skäl göra ändring i hyresnämndens beslut att
fastställa årshyran till 12 000 kronor.

I samband med denna fråga har jämväl kontraktet angående uthyrning
av viss del av ovannämnda ridhus i och för hyresreglering varit föremål
för hyresnämndens och hyresrådets prövning. Även i detta fall har den
förut gällande årshyran, 2 500 kronor, fastställts. Hyresrådets utslag i sistnämnda
mål meddelades den 28 oktober 1947.

Sedan hyresbeloppen numera fastställts, lär, enligt vad revisorerna inhämtat,
byggnadsstyrelsen ha påyrkat att båda hyresavtalen skola uppsägas
till den 1 oktober 1948 och att Stockholms luftvärnsregemente och arméförvaltningens
tygavdelnings kontrollbyrå efter nämnda tidpunkt skola
disponera den nu uthyrda delen av ridhuset.

Revisorernas uttalande. Frågan om det framtida utnyttjandet av Svea
livgardes kasernetablissement befinner sig — som av den lämnade redogörelsen
framgår — numera i ett annat läge än vid den tidpunkt, då den
senast förelädes riksdagen. På grund av den rådande bristen på lokaler för
statsförvaltningens behov ha ledigblivna utrymmen måst tagas i anspråk
för såväl militära som civila ändamål. Såsom en följd av den skärpta knappheten
på arbetskraft och material har uppförandet av beslutade förvaltningsbyggnader
i viss utsträckning redan uppskjutits, och med all sannolikhet
kommer färdigställandet att ytterligare fördröjas under längre eller
kortare tid, varför lokalbehovet icke kan förväntas bliva tillnärmelsevis
tillgodosett genom nybyggnader. Statsverkets behov av tjänstelokaler måste
under sådana förhållanden tillgodoses i annan ordning och med minsta
möjliga åtgång av material och arbetskraft. Ur denna synpunkt synes utnyttjandet
— på sätt redan i viss utsträckning skett — av ifrågavarande
kasernetablissement erbjuda goda möjligheter. Uppskattningsvis skulle genom
ianspråktagande av återstående kompanilokaler kunna erhållas ytterligare
ca 100 tjänsterum, därvid kostnaderna för iordningställandet kunna
uppskattas till i runt tal 350 000 kronor eller ca 3 500 kronor per rum. Genom
omändring av vissa för kontorsändamål redan disponerade kompanilokaler
torde ytterligare minst 40 tjänsterum kunna utvinnas. Vid utrymning
av förutvarande Göta livgardes kaserner skulle genom liknande anordningar
erhållas ca 230 rum. Som jämförelse kan i detta sammanhang nämnas,
alt kostnaderna för uppförande av kontorsbaracker beräknas uppgå till
belopp motsvarande 6 000 å 7 000 kronor per rum. Med hänsyn till ifrågavarande
kasernbyggnaders relativt goda standard torde de iordningställda
kontorslokalerna kunna komma till användning under en mera avsevärd
tid och de nödvändiga ändrings- och inredningsarbetena därför även ur
denna synpunkt framstå såsom ekonomiskt försvarliga. En förutsättning
för arrangemangets genomförande är dock att Svea livgarde beredes möj -

— 120 —

lighet att flytta i kompanilokalerna förvarade förråd antingen genom upplåtelse
av lämpliga förrådslokaler inom andra kasernetablissement, exempelvis
Svea artilleriregementes, eller genom uppförande av nya förrådsbyggnader.
De byggnader, som erfordras härför, kunna vara av enkel beskaffenhet
och behöva endast i mindre utsträckning hållas uppvärmda. Uppförandet
av sådana byggnader skulle medföra beaktansvärda fördelar för en rationell
anordning av regementets förrådshållning.

1946 års riksdags beslut i fråga om det framtida utnyttjandet av Svea
livgardes och förutvarande Göta livgardes kasernetablissement torde böra
ses mot bakgrunden av de då rådande förutsättningarna för de planerade
åtgärderna. Emellertid synes det revisorerna, som om förhållandena på arbets-
och materialmarknaden och i fråga om statsverkets behov av tjänstelokaler
numera blivit så väsentligt förändrade, att ett tredje alternativ för
etablissementens utnyttjande i huvudsak enligt i det föregående anförda
riktlinjer borde tagas under övervägande. Frågan om och när den planerade
nybyggnaden bör komma till utförande torde, om så anses lämpligt,
kunna skjutas pa framtiden. I detta sammanhang vilja revisorerna erinra
om att enligt föreliggande förslag nybyggnaderna avses erhålla en sådan
belägenhet inom tomtområdet, att de befintliga byggnaderna icke kunna
kvarstå. De myndigheter, som nu kunna inrymmas i dessa byggnader,
måste därför före byggnadsarbetets påbörjande avhysas. Enligt vad revisorerna
inhämtat vore en sådan placering av den nya huvudbyggnaden
tänkbar, att den nuvarande kanslibyggnaden och kasernflyglarna kunde
bibehållas. Med hänsyn till de fördelar, som skulle vinnas härmed, torde
denna möjlighet förtjäna att närmare utredas.

Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda, att möjligheterna
att utnyttja de befintliga kasernetablissementen med endast mindre
omändringsarbeten utredas och att förslag i ämnet snarast föreläggas riksdagen
för omprövning.

Vad angår Svea artilleriregementes kasernbyggnader, torde dessas allmänna
standard vara lägre än Svea livgardes, varför liknande omändringsarbeten
icke kunna förordas beträffande dessa byggnader. Emellertid torde
vissa av byggnaderna under deras återstående tid med fördel kunna utnyttjas
för tillgodoseende av militära behov av förrådslokaler. Någon anledning
att upptaga frågan om det framtida utnyttjandet av dessa kasernbyggnader
till förnyat övervägande torde således icke föreligga.

Enligt revisorernas förmenande ha de möjligheter till avveckling av vissa
särskilt dyrbara och i övrigt olämpliga förhyrningar, som yppat sig genom
ianspråktagande av ledigblivna utrymmen i ovan omnämnda kasernetablissement,
icke blivit i tillräcklig grad beaktade. Sålunda borde genom mindre
omflyttningar betydande förrådsutrymmen ha kunnat upplåtas till Stockholms
försvarsområde såväl i Svea livgardes som framför allt i Svea artilleriregementes
kasernetablissement. Revisorerna ha särskilt fäst sig vid att
vissa för förrådsändamål lämpliga mindre lokaler uthyrts till enskilda, varvid
hyresinkomsterna per ytenhet räknat väsentligt understiga hyresutgif -

— 121

terna för liknande för Stockholms försvarsområde förhyrda förrådslolcaler.
Genom lämplig disposition av Svea livgardes kanslihusbyggnad och kasernflyglar
borde även tjänstelokaler ha kunnat beredas fjärde militärbefälsstaben,
varigenom den för statsverket oförmånliga förhyrningen av förutvarande
hotell Anglais kunnat avvecklas.

Vad slutligen angår uthyrningen till två privatpersoner av Livregementets
dragoners ridhus och förhyrningen från samma personer av en tennislokal
i det s. k. Allstadion finna revisorerna det anmärkningsvärt, att det
rådande hyresförhållandet fått fortgå utan att åtgärder tidigare vidtagits
för en reglering.

Revisorerna vilja med hänsyn till det anförda framhålla vikten av att
här omförmälda och, i förekommande fall, liknande förhyrningar snarast
bringas till avveckling.

— 122 —

SJUNDE HUVUDTITELN.

Finansdepartementet.

§ 26.

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden.

I enlighet med instruktionen för riksräkenskapsverket ha revisorerna från
verket erhållit vissa statistiska redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Redogörelserna ha bl. a. omfattat resultatet av restindrivningen av 1941

1946 års kronoutskylder och 1941/42—1945/46 års värnskatt under tiden
januari—augusti 1947 (tab. 1) samt uppbörden av preliminär B- och C-skatt
under 1—3 uppbördsterminerna år 1947 (tab. 2).

Av dessa redogörelser framgår att vid senaste årsskifte kvarstodo oredovisade
av 1941 och följande års kronoutskylder samt värnskatt för budgetåret
1941/42 och följande budgetår tillhopa omkring 201 miljoner kronor
och vid utgången av augusti månad innevarande år omkring 141 miljoner
kronor. Av de 60 miljoner kronor, som sålunda redovisats under tiden januai''i
augusti, ha 45 miljoner influtit och 15 miljoner avkortats eller avskrivits.
Uttryckt i relativa tal ha således 22 procent influtit och 8 procent avkortats
eller avskrivits av vad som kvarstod oredovisat vid utgången av år
1946. Approximativa beräkningar ha givit vid handen, att indrivningsresultatet
procentuellt sett under år 1947 är relativt obetydligt lägre än resultatet
av närmast föregående års restindrivning, trots att av arbetstagares lön preliminär
skatt uttages i första och resterande skatter i andra hand.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att finansdepartementet
i skrivelse den 23 december 1946 till samtliga länsstyrelser framhållit angelägenheten
av att inom ramen för gällande lagstiftning åtgärder vidtoges i
syfte att åstadkomma en lindring i betalningsskyldigheten för restförda
skattskyldiga och att övergången till det nya uppbördssystemet därigenom
underlättades. Vidare har Kungl. Maj:t i brev den 9 maj 1947 till överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser riktat uppmärksamheten på angelägenheten
av att — i fråga om kronoutskylder och värnskatt, vilka förfallit
till betalning före den 1 januari 1947 och beträffande vilka det kunde antagas,
att den skattskyldiges betalningssvårigheter sammanhängde med värnpliktstjänstgöring,
sjukdom, arbetslöshet eller därmed jämförlig omständighet
— avkortning medgåves i så vidsträckt omfattning som överhuvud vore
förenligt med gällande författningsbestämmelser.

Av 1947 års preliminära B- och C-skatt ha i fråga om antalet debetsedlar
i rätt tid guldits under första uppbördsterminen omkring 94 procent, under
andra uppbördsterminen omkring 92 procent och under tredje uppbörds -

— 123 —

terminen omkring 91 procent. I fråga om det debiterade beloppet ha under
resp. uppbördsterminer i rätt tid influtit i avrundade tal 98 resp. 97 och
96 procent.

Beträffande uppbörden av den preliminära A-skatten, vilken utgår etter
tabell eller med viss procent av intjänat belopp, har någon motsvarande resultatstatistik
icke kunnat lämnas som i fråga om de i förväg med bestämda
belopp debiterade preliminära B- och C-skatterna.

Revisorernas uttalande. Såsom ovan nämnts ha i fråga om preliminär Boch
C-skatt under de tre första uppbördsterminerna i rätt tid influtit i avrundade
tal 98 resp. 97 och 96 procent av det debiterade beloppet. För fjärde
uppbördsterminen visar uppbördsresultatet — enligt vaa revisorerna under
hand inhämtat — på sina håll en förbättring i förhållande till resultatet under
tredje uppbördsterminen. Ehuru procenttalen ej äro direkt jämförbara
torde det i detta sammanhang vara av intresse att konstatera, att av 1941
års kronoutskylder 90,21 procent av det debiterade beloppet inflöto undei
uppbördsstämma, av 1942 års 90,38 procent, av 1943 års 89,82, av 1944 års 89,si
procent samt av 1945 års 89,99 procent.

Försämringen av uppbördsresultatet i fråga om debiterad preliminärskatt
torde i viss utsträckning kunna förklaras av att företagare, som regelmässigt
ha att erlägga preliminär B-skatt, på grund av exempelvis restriktioner
i importen eller annan inskränkning i verksamheten erhållit minskade inkomster
och låtit sig restföras för den preliminära skatten i stället för att
genom jämkningsansökan få skatten nedsatt före uppbördsterminerna i maj
och juli. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat har emellertid jämkningsfrekvensen
ökat så snart de restförda beloppen blivit föremål för indrivningsåtgärder,
varför sannolikt en ej obetydlig del av dessa belopp kommer
att avkortas på grund av jämkningsbeslut av de lokala skattemyndigheterna.

Det ligger i sakens natur, att en så omfattande och tekniskt svårbemästrad
reform som uppbördsreformen icke kan genomföras utan att friktioner uppstå
under den första tiden av det nya systemets tillämpning. En härav påkallad
översyn av gällande bestämmelser är jämväl avsedd att komma till
stånd, sedan det nya uppbördssystemet tillämpats något år. Vad särskilt beträffar
frågan, huruvida vissa förenklingar kunna vidtagas i syfte att göra
systemet mindre kostsamt och arbetskrävande, torde säkra bedömningsgrunder
icke kunna erhållas förrän systemet varit i tillämpning ännu någon tid.
Revisorerna ha därför icke ansett sig f. n. böra upptaga delta spörsmål till
övervägande.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att å vissa orter avdrag
göres för preliminärskatt, då arbetsanställningen varar även så kort tid som
allenast en dag. Sålunda tillämpas detta förfarande på försök i Göteborg,
särskilt i fråga om vissa kategorier av hamnarbetare. Några siffror utvisande
resultatet av denna åtgärd ha ännu ej kunnat erhållas, men enligt vad
revisorerna under hand inhämtat — anses systemet ha medfört en icke oväsentlig
förbättring av uppbördsresultatet.

Tabell t. Redogörelse för resultatet av restindrivningen under tiden ''/i—“Va 1947 avseende äldre skatter
(1941—1946 års kronoutskylder och 1941/42—1915 46 års värnskatt).

Län	Oredovisat */i 1947	Influtet Vi—81/8 1947	Avkortat o. avskrivet 1/i-sl/81947	Oredovisat V, 1947
Debet- sedlar	Belopp	Debet- sedlar	Belopp	% av oredo-visat Vi-47	Debet- sedlar	% av oredo-visat Vi-47	Belopp	% av oredo-visat Vi-47	Debet- sedlar	Belopp	% av Joredo-visat 7,-47
Antal	Kronor	Antal	Kronor	Antal	Kronor	Antal	Kronor
Stockholms stad .		343 446	43 301 137	78 935	10 704341	25					264 511	32 596 796	75
Stockholms	län ....	164 904	19 692 594	25 277	3 108 018	16	23 855	14	1 998 876	10	115 772	14 585 700	74
Uppsala	» ....	39 698	3 792 883	8 471	802 051	21	7 214	18	484 275	13	24 013	2 506 557	66
Södermanlands	» ....	48 262	4 880 711	10 334	1 028 789	21	6 986	14	478 105	10	30 942	3 373 817	69
Östergötlands	» ....	115 800	9109 550	23196	2 035 335	22	18155	16	1 019 875	11	74 449	6 054 340	67
Jönköpings	» ....	39 054	3 531 102	10161	881 476	25	5105	13	311 289	9	23 788	2 338337	66
Kronobergs	» ....	17 446	1 353 384	5 478	435 147	32	2 945	17	166329	12	9 023	751 908	56
Kalmar	» ....	48 416	3 733 312	12 962	1 002 362	27	4325	9	236 244	6	31 129	2 494 706	67
Gotlands	» ....	9 290	867 531	2 894	259 728	30	1402	15	103 339	12	4 994	504 464	58
Blekinge	» ....	43 293	3 511431	9 896	785 193	22	5131	12	284 787	8	28 266	2 441 451	70
Kristianstads	» ....	37 254	2 978331	11302	875 468	30	5116	14	305 971	10	20 836	1 796 892	60
Malmöhus	» ....	188 168	12 606 077	44 876	3 599 846	28	22 340	12	1 230 253	10	120 952	7 775 978	62
Hallands	» ....	24 677	1 984 415	6 459	497136	25	3168	13	192 424	10	15 050	1 294 855	65
Göteborgs o. Bohus	» 1 . . . .	58 957	4 949 492	13 550	1 088 421	22	7 828	13	526 050	11	37 579	3 335 021	67
Älvsborgs	» ....	72 251	5 757 013	20 843	1 661 845	29	9 258	13	589 821	10	42 150	3 505 347	61
Skaraborgs	» ....	34 917	2 933 144	10 420	840 184	29	5 542	16	333 599	11	18 955	1 759361	60
Värmlands	» ....	91 827	7 294 787	18 736	1499055	20	12 564	14	717 238	10	60 527	5 078 494	70
Örebro	» ....	74 435	7 020 261	14 902	1 455 144	21	9 973	13	700 837	10	49 560	4 864 280	69
Västmanlands	» ....	64 554	6 667 008	11599	1 236 041	19	8110	13	563 460	8	44 845	4 867 507	73
Kopparbergs	* ••••	74311	6 184 829	13128	1 096 571	18	8 526	11	528338	9	52 657	4 559 920	73
Gävleborgs	» ....	78 752	5 893 837	18 500	1 390160	24	16 827	21	911 360	15	43 425	3 592 317	61
Västernorrlands	» ....	109 576	8 895 718	22 074	1 783 339	20	16 869	15	976 858	11	70 633	6 135 521	69
Jämtlands	» ....	48 672	4140 523	11 884	973 995	23	9 214	19	652 617	16	27 574	2 513 911	61
Västerbottens	» ....	56 701	4399 648	12 701	937 996	21	7108	13	396 631	9	36 892	3 065 021	70
Norrbottens	» ....	138 636	10 389 774	19 240	1 447 962	14	15157	11	887 986	9	104 239	8 053 826	77
Hela riket1	2 023 297	185 868492	437 818	41425 603	22	232 718	12	14 596 562	8	1 352 761	129 846 327	70
Göteborgs stad____		—	15 126 232	—	3 921 738	26	—	—	347 209	2		10 857 285	72

1 Då fullständiga uppgifter beträffande antalet debetsedlar ej kunnat erhållas från Göteborgs stad, har denna stad upptagits skild från
riket i övrigt.

124

Tabell 2. Sammanställning över uppbörden av preliminär B- och C-skatt under de tre första uppbörds terminerna

år 1947.

	Utfär-		Under uppbördsterminerna influtet		Uppfört å restlängd
	dsdc
	debet-	belopp	Debetsedlar	Belopp	Debetsedlar	Belopp
	Antal	Kronor	Antal	0/ /O	Kronor	0/ /o	Antal	%	Kronor	0/ /o
Landsbygd och städer utan
egna uppbördsverk
l:a uppbördsterminen.....	624 847	90 029 617	598591	95-80	88 275 893	98-05	26 210	4-19	1 750 684	1-95
2:a » .....	586 100	86 265 811	551 456	94-09	83 831 562	97-18	34 562	5-90	2 427 269	2-81
3:e » .....	550112	85 620 056	511 597	93-oo	82 923 193	96-85	38 413	6-98	2 689 306	3-14
Städer med egna uppbördsverk
! l:a uppbördsterminen.....	255 258	125 263 271	228 999	89-71	122 635 876	97-90	26 240	10-28	2 625 005	2-10
ro p	238 948	123 958374	208 521	87-27	120 361 950	97-10	30 399	12-72	3 591 919	2-90
3:e » .....	225 503	125 333184	193 389	85-76	119 512 859	95-36	32 075	14-22	5 813 334	4-64
Hela riket
l:a uppbördsterminen.....	880 105	215 292 888	827 590	94-03	210 911 769	97-97	52 450	5-96	4375 689	2-03
2:a » .....	825 048	210 224185	759 977	92-11	204193 512	97-13	64 961	7-88	6 019 188	2-86
3:e » .....	775 615	| 210 953 240	704 986	90-80	202 436 052	95-96	70 488	9-09	8 502 640	4-03

— 126 —

§ 27.

Avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar.

Före 1945 års uppbördsreforms genomförande upptogos å kronodebetsedlarna
vissa avgifter in. in., vilka uppburos i samma ordning som de
egentliga kronoutskylderna. Hit hörde exempelvis avgifter till hushållningssällskap,
vissa försäkringsavgifter, riddarhuskapitationsavgifter ävensom
vissa särskilda avgifter, t. ex. till befrämjande av fiske och till sjösänkningsföretag.
Vidare gällde samma ordning beträffande vissa här och var
förekommande utskylder eller avgifter till kronan — som regel uppgående
till mycket obetydliga belopp — vilka i allmänhet åvilade fastighet.

Å kommunaldebetsedlarna upptogos på sina håll vissa liknande uppbördstitlar,
avseende kommunen tillkommande avgäld eller avgifter av olika
slag eller avgifter till lokala samfälligheter eller sammanslutningar.

Efter uppbördsreformens genomförande utfärdas icke vidare särskilda
krono- och kommunaldebetsedlar. Det allmänna uppbördsförfarandet, avseende
såväl krono- som kommunalutskylder, regleras numera av uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896) jämte däri vidtagna
ändringar. I 1 § nämnda förordning angives vad som är att hänföra till
skatt i förordningens mening och som sålunda skall uppbäras i den ordning,
som i förordningen föreskrives. De här uppräknade uppbördstitlarna
äro statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet,
utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel,
tingshusmedel, skogsaccis, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter som avses
i 1 § lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som uppbäras
enligt 1 § förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott
för avlösning av frälseräntor. Efter de av 1947 års riksdag beslutade
ändringarna i beskattningen ha i 1 § uppbördsförordningen tillagts statlig
inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt (1947:592).

De inledningsvis nämnda avgifterna och övriga speciella uppbördstitlar
ha sålunda i princip utbrutits ur den allmänna uppbörden. Det ankommer
numera på vederbörande hushållningssällskap, försäkringsanstalt resp. riddarhusdirektionen
att själv ombesörja uppbörden av sina avgifter. De olika
avgifterna till kronan eller till kommunen eller kommunal samfällighet torde
få uppbäras av vederbörande länsstyrelse eller lcronokamrerare resp.
genom vederbörande kommuns eller annan rättsägares försorg.

Närmare bestämmelser angående sättet för uppbörden av sådana avgifter
m. m., vilka sålunda kunna komma att uppbäras genom vederbörande
länsstyrelses eller kronokamrerares försorg, ha hittills icke meddelats. Enligt
vad revisorerna inhämtat torde emellertid näppeligen ifrågakomma annat
uppbördssätt än uppbörd över vederbörande länsstyrelses eller kronokamrerares
postgirokonto efter i det enskilda fallet framställt krav, exem -

127 —

pelvis genom översändande av till beloppet ifyllt inbetalningskort. Det hade
visserligen kunnat ifrågasättas, om icke ifrågavarande uppbördstitlar skulle
kunnat efter Kungl. Maj :ts beslut uppföras å debetsedlarna avseende kvarstående
skatt. Mot det ändamålsenliga i en sådan anordning talar emellertid
det förhållandet, att beloppen ofta äro helt obetydliga och sluta på öretal,
medan den slutliga skatten skall avrundas till helt krontal. Redan härigenom
skulle vissa oformligheter uppkomma. Det bör vidare observeras, att
enligt kungörelse den 30 juni 1947 (nr 380) gäller att, i fall som avses i
36 § första stycket uppbördsförordningen, debetsedel å slutlig skatt enligt
1947 års taxering icke skall utfärdas. I sistnämnda lagrum stadgas, att annan
kvarstående skatt än fastighetsskatt jämte annuiteter, som icke uppgår
till minst fem kronor, icke skall påföras. De avgifter, varom nu är
fråga, avse emellertid ofta mindre belopp än fem kronor. Vidare har efteisträvats,
att de i den allmänna uppbörden ingående titlarna skola kunna
redovisas på ett så enkelt sätt som möjligt, nämligen genom omföring från
den gemensamma redovisningstiteln »Preliminär skatt å inkomst och förmögenhet
in. in.» till de olika titlarna för kommunalskatt, pensionsavgifter
in. in. av de belopp, som debiterats, utan hänsyn till huru mycket som influtit
i fråga om den enskilde skattskyldige. En dylik summarisk redovisningsinetod
utgör en förutsättning för att åsyftad rationalisering skall kunna
vinnas i avseende på skatteuppbördens redovisning.

Bland de ovan åsyftade avgifter och övriga speciella uppbördstitlar, vilka
tidigare upptagits å kronodebetsedlarna och som förutsatts skola bliva föremål
för uppbörd i särskild ordning genom vederbörande länsstyrelses eller
kronokamrerares försorg, ingå titlar, vilka helt eller delvis avse ytterst obetydliga
belopp. Det förekommer rent av att samtliga poster avseende viss
uppbördstitel var för sig understiga ett belopp av en krona.

Revisorerna ha tagit del av ett inom riksräkenskapsverket efter förfragan
hos samtliga länsstyrelser insamlat material, som belyser här berörda förhållanden.
Följande exempel av särskilt intresse må anföras.

Inom Göteborgs och Bohus län upptagas avgälder för vissa tomter, för år
1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 82 öre men avseende 371
tomter.

Inom Kronobergs län upptages ersättning till pastor i Annerstads församling
för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna ålfiske,
åvilande ett 30-tal hemman i Angelstads, Annerstads och Odensjö
socknar i Sunnerbo fögderi. Ersättningen uppgår till sammanlagt 1 krona
6 öre fördelad å 27 poster, varav den största är 8 öre.

Inom Norrbottens län upptagas suveränitetsavgifter till finska staten för
brukanderätten till vissa holmar inom republiken Finlands område, för år
1946 belöpande sig till sammanlagt 3 kronor 50 öre, men fördelade på ett
trettiotal olika poster, vartill komma 9 kronor, avseende 34 ängsholmar
inom Pajala och övertorneå kommuner, i uppbördsböckerna debiterade såsom
suveränitetsavgift men redovisade såsom »extra uppbörd».

Inom Norrbottens län uttagas vidare vissa arrendeavgifter för skogstrak -

— 128 —

ter och lägenheter, utgörande kronan bibehållen grundskatt, varå nedsättning
enligt lagen den 2 december 1892 ej får ske, men vilka medel enligt
kungörelsen den 26 maj 1899 (nr 42) angående förändring i gällande föreskrifter
om åsättande av grundskatt in. m. avförts ur grundskatteförteckningen
och upptagas såsom skogsmedel. Enligt 1946 års uppbördsböcker
debiterades i Piteå fögderi 5 sådana poster, å tillhopa 4 kronor 99 öre, i
Kalix fögderi 23 poster å tillhopa 40 kronor 14 öre, varav 7 poster upptogo
belopp under 1 krona. Inom samma fögderi påfördes vidare delägare i utgrävningslägenhcten
Mjöträsk nr 2 i Råneå socken tillhopa 28 kronor 78 öre,
fördelade på 18 poster. Inom Bodens fögderi uppgingo avgifterna till 173
kronor 75 öre, varav Luleå stad påfördes 6 kronor 34 öre för Edefors laxfiske,
medan återstoden påfördes Svanö aktiebolag för Svartlå skattlässningsskog.

Liknande avgifter av grundskatts natur till sammanlagt obetydliga belopp
redovisas även i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Gävleborgs län.

Inom Gotlands län upptagas »tomtöres- och infästeavgifter» i Visby, vilka
uppgå till sammanlagt 131 kronor 56 öre, fördelade på 191 poster. Avgifterna
bokföras hos länsstyrelsen såsom riksstatsmedel under inkomsttiteln
»Diverse inkomster». I detta sammanhang må vidare uppmärksammas
avgifterna till Vadstena krigsmanshuskassa och Vadstena krigsmanshusfond.
Uppbörden å förstnämnda titel avsåg under budgetåret 1946/47
ett sammanlagt belopp av 6 kronor 70 öre, varav i Uppsala län 35 öre, i Östergötlands
län 88 öre, i Jönköpings län 12 öre, i Hallands län 4 kronor 80
öre, fördelade på flera poster, i Skaraborgs län 53 öre, fördelade på tre poster
om resp. 18 öre, 10 öre och 25 öre, samt i Norrbottens län 2 öre. Uppbörden
å den senare titeln avsåg tre poster i Malmöhus län om resp. 1 öre,
72 öre och 4 öre, i Örebro län 52 öre och i Norrbottens län 1 öre, tillhopa 1
krona 30 öre.

Slutligen må erinras, att i förordningen angående upphörande av vissa
till statsverket indragna hospitalsräntor undantag gjordes för räntorna från
vissa särskilt angivna lägenheter, vilket undantag enligt vad som framgår
av proposition nr 236 till 1937 års riksdag föranletts av att kammarkollegiet
funnit räntorna i fråga vara att anse såsom ständiga arrenden, i det att
lägenheterna, till vilka äganderätten tillkomme kronan, innehades av enskilda
under ständig besittningsrätt. Såsom f. d. hospitalsfondens medel
redovisades under budgetåret 1946/47 tillhopa 192 kronor 37 öre av länsstyrelserna
i Uppsala, Södermanlands, Kristianstads och Malmöhus län. I
sistnämnda län redovisades 17 kronor 80 öre, vilket belopp fördelade sig på
29 poster.

Revisorernas uttalande. I kronouppbörden ha tidigare ingått ett stort antal
uppbördstitlar avseende diverse avgifter in. m., vilka uppförts å kronodebetsedlarna
och uttagits i samband med kronoutskylderna. Bortsett från
ledamotsavgifter i hushållningssällskap, vissa slag av försäkringsavgifter

129 —

samt riddarhuskapitationsavgift, vilka titlar plägat påföras ett större antal
skattskyldiga, har det mestadels gällt avgifter, som påförts i mycket ringa
omfattning och understundom endast rent lokalt. De flesta av dessa avgifter
tillfalla kronan. De äro av växlande art, men åtskilliga av dem äro
kvarlevor av de tidigare grundskatterna och således av ålderdomligt ursprung.

Särskilt i fråga om dessa kronan tillfallande avgifter gäller, att de ofta
utgå med ytterst obetydliga belopp, understundom endast något öre i det
enskilda fallet. Även tillsammantagna kunna avgifterna av visst slag uppgå
till mycket ringa belopp. Ett belysande exempel härå utgör den i det föregående
omnämnda uppbördstiteln »Ersättning till pastor i Annerstads församling
för Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna
ålfiske», där hela uppbördsbeloppet utgör 1 krona 6 öre, fördelat på ej
minder än 27 poster.

Redan konstaterandet av de ytterst obetydliga uppbördsbelopp, som det i
nämnda och liknande fall är fråga om, föranleder revisorerna till det uttalandet,
att sådana avgifter omedelbart böra avskaffas. Det synes revisorerna
uppenbart, att det numera är fullständigt irrationellt att uttaga avgifter
till kronan av en dylik närmast museal karaktär.

Enligt vad revisorerna inhämtat, kommer uppbörden av de avgifter, vilka
tidigare uttagits i samband med kronoutskylderna och som efter uppbördsreformens
genomförande icke vidare ingå i den allmänna uppbörden, i fortsättningen
sannolikt att ordnas på så vis, att uppbördsmyndigheterna förrätta
uppbörden genom utsändande av ifyllda, för vederbörande portofria
postgiroinbetalningskort, dock att sammanslutningar och enskilda inrättningar
av olika slag hänvisas till att själva uppbära sin avgifter, Ett så
ordnat förfarande torde också vara det enda, som ur uppbördssynpunkt
lämpligen kan ifrågakomma.

Emellertid medför detta, att den bagatellartade storleken hos de avgifter,
varom här närmast är tal, blir än mera framträdande än då avgifterna,
såsom fallet varit enligt det äldre uppbördssystemet, påförts å debetsedel
tillsammans med övriga förekommande utskyldstitlar.

Om en snar rättelse skall kunna vinnas i här berörda förhållanden, synes
det revisorerna uppenbart, att ett ställningstagande från riksdagens sida
icke skall behöva föregås av vidlyftiga utredningar angående den historiska
bakgrunden m. m. till här ifrågavarande statsinkomster. Sådana utredningar
äro så mycket mindre påkallade som avskrivningsåtgärder i dessa
fall icke kunna kränka enskilds rätt.

Utöver de i förenämnda exempel angivna, kronan tillkommande avgifterna
äro samtliga av den bagatellartade omfattning, att de utan vidare
kunna avskaffas. Emellertid torde beträffande ytterligare ett betydande
antal uppbördstitlar av nu ifrågavarande slag de debiterade beloppen -—
genomgående eller för vissa titlar med enstaka undantag — vara av så
ringa storlek, att de icke stå i rimlig proportion till med uppbörden förenade
kostnader och besvär. Det torde lämpligen böra ankomma på riks 9—478687.

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1947. I.

— 130 —

räkenskapsverket att avgiva förslag beträffande vilka uppbördstitlar, som
med hänsyn härtill böra avskaffas.

Enligt revisorernas mening bör Kungl. Maj :t erhålla riksdagens bemyndigande
att vidtaga de åtgärder, som må erfordras för ernående snarast
möjligt av här åsyftad rationalisering.

§ 28.

Markegångsinstitutet.

Från att ursprungligen ha utgjorts in natura, kommo efter hand de skatter
och avgifter, som i äldre tider utgingo till kronan, de s. k. grundskatterna,
att, ehuru alltjämt bestämda i persedlar, till övervägande del erläggas
i pengar. Denna utveckling, som kan sägas ha fullbordats mot slutet
av 1600-talet, ledde i sin tur till fastställandet av de särskilda persedlarnas
värde. Det är detta fastställda pris, som kallas markegång och som givit
upphov till senare tiders årliga markegångstaxor.

I 1809 års regeringsform, § 75, stadgades, att de årliga markegångstaxorna
skulle upprättas genom deputerade av alla riksstånd, nämnda på det sätt
varje stånd särskilt för sig föreskreve; vad dessa fastställde, skulle tjäna
till efterrättelse, så vida ej ändring däruti i behörig ordning söktes och
vunnes. Lagrummet har, efter den förändring, som på grund av ståndsrepresentationens
upphörande vid 1865—1866 års riksdag påkallades, numera
följande lydelse:

De årliga markegångstaxorna skola upprättas genom deputerade, valde
på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Vad dessa i avseende på markegångssättningen
fastställa, tjäne till efterlevnad, såvida ej ändring däruti i behörig
ordning sökes och vinnes.

Medan i äldre tid bestämmelserna angående markegången varit spridda
på ett flertal författningar, infördes genom en kungl. kungörelse av den 11
maj 1855 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande
mera enhetliga bestämmelser. Markegångstaxan skulle upprättas av
deputerade, två av varje riksstånd. År 1868 ändrades detta till åtta inom
länet boende, för sakkunskap och oväld kända deputerade, vilka jämte fyra
suppleanter valdes av landstinget. Vid sammanträdet fördes ordet av landshövdingen
utan rättighet för honom att i besluten deltaga. Landskamreraren
skulle vara tillstädes för att bevaka kronans rätt. Med ledning av priskuranter,
upptagande priserna under månaderna oktober—mars för såväl
städerna som landet och upprättade av magistraterna resp. särskilda nämnder,
skulle uppgöras det årspris, som skulle läggas till grund för medelmarkegångspriset.
Därjämte skulle taxan innehålla en särskild markegång,
den s. k. årliga markegången, bestämd med ledning av uppgifter från
städerna och av fullmäktige från socknarna. Besvär finge föras hos kammarkollegiet
och därefter hos Kungl. Maj :t. Anledningen till att i taxorna
skulle upptagas ej endast årliga markegången utan även ett årspris och ett

— 131 —

medelmarkegångspris är att söka i att 1855 års kungörelse föreskrev eu
omsättning och förenkling till vissa huvudpersedlar av de i den ordinarie
räntan ingående persedlarna, vilka i taxan skulle åsättas årligt markegångspris.
Nämnda persedlar skulle få lösas i penningar och denna lösen
ansågs böra äga rum efter ett medelpris, vartill antoges medium av tio
års markegång. Som man icke ville låta den årliga markegången, som avspeglade
prisnivån i början av november, ingå i beräkningen av detta medelpris,
beslöt man att i stället tillskapa ett särskilt årspris, grundat på priserna
under månaderna oktober—mars. Detta årspris saknade sålunda
självständig betydelse och ingick endast i beräkningen av medelmarkegångspriset,
varefter kronans behållna och anordnade räntor och tionde
finge lösas. 1855 års förordning gällde intill 1 januari 1912, då den nu gällande
förordningen 2 juni 1911 trädde i kraft.

Vid sidan av det vanliga markegångspriset har funnits riksmarkegångspris,
nämligen dels å soldatmunderingspersedlarna vid indelta roterade infanteriet
under åren 1819—1889 och dels å spannmål. Riksmarkegångspriset
å spannmål tillkom år 1816 i samband med riksens ständers beslut, att
hälften av de statsanställdas löner skulle beräknas i spannmål och utgå
efter medelbeloppen av markegångsprisen i alla län. Det avskaffades år
1890.

Gången av markegångssättningen är i stora drag följande. Markegångstaxorna
skola upptaga dels den årliga markegången (litt. A), dels ock årspris
(litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). Priserna å de till den årliga
markegången hänförliga persedlarna inhämtas enligt särskilda, av kollegiet
godkända formulär från dels kommunalnämnderna å landsbygden,
dels magistraterna eller stadsstyrelserna i städerna. Kommunalnämndernas
uppgifter överlämnas närmast till vederbörande häradsskrivare, som sammanställer
desamma i en tabell och beräknar medelpris för fögderiet, varefter
denna handling jämte kommunalnämndernas uppgifter insändas till
länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för städerna ingå direkt. Länsstyrelsen
granskar det sålunda erhållna prismaterialet och utarbetar en sammanställning
för länet i dess helhet, upptagande medelprisen för varje fögderi och
prisen för varje stad samt på grundvalen av dessa priser uträknade länsmedeltal.
Det sålunda åstadkomna primärmaterialet förelägges de s. k. markegångsdeputerade,
som sammanträda en av de fyra första dagarna i november
månad inom varje län under ordförandeskap av landshövdingen.
Markegångsdeputerade, som utgöra fyra av landstinget utsedda, för sakkunskap
och oväld kända personer, ha till uppgift att efter noggrant övervägande
av kända förhållanden och gällande pris samt med ledning av dem
förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegångstaxan ingående
persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar, varå årspris,
enligt vad nyss sagts, skall beräknas.

Årspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få
viktigare persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några
fall jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens fast -

— 132 —

ställande är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången.
Här erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan
av varje kommun, utan prisnoteringarna sättas för resp. fögderier av särskilda
markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom
vederbörande fögderi bosatta personer, vilka utses till hälften av fögderiets
kommuner själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende
genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari—mars,
insändas till länsstyrelserna. För städernas vidkommande
avgivas däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar
av resp. magistrater eller stadsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas
till länsstyrelserna, som utarbeta en sammanställning av prismaterialet
i dess helhet och beräkna länsmedeltal, varefter förfaringssättet är
detsamma som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat
taxan till trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades
protokoll och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till
kammarkollegiet, som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsärnbete
för granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri,
meddelar advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet
meddelar länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit
laga kraft. Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning
mot taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den
framställda anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas
underrättelse. Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär
över markegångssättningen.

Markegångsinstitutet sammanhänger, såsom inledningsvis antytts, i väsentliga
delar med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Fråga
uppkommer då, vad som utav resterna av detta gamla hushållningssystem
påkallar markegångssättningens bibehållande.

Att fullt uttömmande angiva dessa rester lärer knappast vara möjligt.
Här nedan angivas några av de förhållanden, som ännu påkalla markegångssättning.

Ett betydande antal persedlar torde under senare tid uteslutande haft betydelse
för frälseräntornas in- eller avlösning. De alltjämt icke avvecklade
frälseräntorna utgöras numera av ett försvinnande fåtal. Enligt hos kammaradvokatfiskalsämbetet
förda förteckningar över icke avgjorda ärenden
angående framställningar om avlösning resp. inlösen av frälseränta uppgå
de förra till 28 och de senare till 4. Å båda slagen av frälseränta är årliga
markegången (litt. A) tillämplig. Bägge författningarna — lagen 8 november
1912 om avlösning av vissa frälseräntor, 9 §, och lagen 12 april 1935
om inlösen av vissa frälseräntor, 10 § — innehålla emellertid den bestämmelsen,
att om beräkningen av frälseräntans värde ej kan göras efter länets
markegångstaxa, länsstyrelsen skall bestämma förmånens värde för
år efter vad skäligt prövas.

Enligt tidigare gällande bestämmelser om utarrendering av kronans jordbruksdomäner
(mom. 10:o av kungörelsen 4 juni 1908 angående förändrade

— 133

grunder för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner enligt den lydelse
sagda inom. erhöll genom kungörelsen 10 juni 1932, nr 186) skulle hälften
av arrendeavgiften bestämmas i en eller flera av de persedlar, som upptagas
i länets markegångstaxa att lösas efter senaste markegångspris enligt
litt. A.

Berörda lagstiftning har emellertid ersatts genom förordning 22 juni
1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom, vilken författning
i avseende å arrendeupplåtelser hänvisar till vad i allmän lag finnes
stadgat till reglerande av jordägares och arrendators rättigheter och
skyldigheter.

Genom lagen 22 december 1943 angående ändring i vissa delar av lagen
14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom (allmänna nyttjanderättslagen),
vilken trätt i kraft den 1 januari 1944, har i 6 § stadgats förbud
mot bestämmande av arrende annorledes än i penningar.

Med avseende å sådana upplåtelser har från domänstyrelsens jordbruksbyrå
under hand inhämtats följande. I fråga om åtminstone 50 procent av
gällande avtal om utarrendering av kronojord under domänstyrelsens förvaltning
gäller, att hälften av arrendet är bestämt i persedlar. Sagda avtal
ha ingåtts under tioårsperioden 1932—1942, under åren fr. o. in. 1939
dock sparsamt. Avtalstiden är i allmänhet kortare än 20 år. 1962 är följaktligen
det sista år något av sagda avtal alltjämt skulle tillämpas. De persedlar,
som förekomma i arrendekontrakten, utgöras av olika slag av spannmål
samt smör, något varierande för olika län.

Liknande regler gälla beträffande ecklesiastik jord. Sålunda innehöll
12 § ecklesiastika arrendeförordningen 21 november 1925 den bestämmelsen,
att arrendeavgiften skulle vara utsatt till hälften i penningar och till
hälften i en eller flera av de persedlar, som upptoges i länets markegångstaxa,
att lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.
Härjämte gällde enligt förordningen beträffande löneboställe, som
ej vore avsett för jordbruk, att arrendeavgiften finge utsättas helt i penningar
eller helt i persedlar. Enligt den numera upphävda kungörelsen 16 september
1932, nr 435, med bestämmelser angående förvaltningen av allmänna kyrkohemman,
11 §, skulle hälften av arrendeavgiften bestämmas i persedlar att
lösas efter senaste markegångspris enligt litt. A. Den nu gällande stadgan
angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrendestadga)
29 juni 1945, vilken trätt i kraft 1 augusti s. å. och ersatt såväl
1925 års ecklesiastika arrendestadga som kungörelsen 1932: 435, innehåller
i 6 § den bestämmelsen, att upplåtelse skall ske mot årlig avgäld, som
av stiftsnämnden fastställes, samt att sådan avgäld alltid skall vara till beloppet
bestämd och i upplåtelseavtalet utsättas i penningar.

På grund av bestämmelsen i 26 § ecklesiastik boställsordning 30 augusti
1932, som i fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende hänvisar till allmän
lag, ha efter den 1 januari 1944 några avtal om utarrendering av ecklesiastik
boställsjord med i persedlar bestämt arrende icke tillkommit.

Markegångspriserna äro härjämte av betydelse för åtskilliga äldre upp -

— 134

låtelser och avsöndringar från boställen och andra publika hemman, lägenheter
och inrättningar, där avgälder fastställts i persedlar. Som ett exempel
kan nämnas, att inom ett flertal städer alltjämt utgå hospitalsfondens
till statsverket indragna avgifter i form av jordskyld, tomtören eller avgäld,
vilka avgifter i flera fall delvis äro bestämda i persedlar.

Vidare må nämnas följande författningar, som hänvisa till markegångspriserna
såsom grund för uppskattning av persedlars och prestationers
värde.

Lagen 19 april 1907 angående avlösning av avgäld från avsöndrad lägenhet.
Enligt § 1, 2:a stycket, skall, där avgälden är bestämd i annat än penningar
och viss grund för beräkning av dess värde i penningar ej blivit
stadgad eller överenskommen, värdet av avgälden beräknas efter senast
fastställda medelmarkegångspris (litt. C) eller, där sådant pris icke finnes
i länets markegångstaxa upptaget för persedel, vari avgälden bestämts,
efter medeltalet av markegångsprisen för de sist förflutna tio åren (litt.
A) eller, om beräkningen ej kan ske enligt länets markegångstaxor, efter
ty skäligt prövas.

Förordningen 19 november 1914 angående stämpelavgiften. Enligt § 11
skola i avgälden ingående persedlar eller tjänstbarheter beräknas efter det
värde, vartill de vid upplåtelsen uppskattats, eller, där visst värde icke
blivit dem åsatt, efter senast fastställda markegångspris, såframt de i
markegångstaxa finnas upptagna, men eljest efter det i orten gängse pris.

Kungörelsen 27 januari 1922 med närmare föreskrifter angående lindring
i rustnings- och roteringsbesvåren m. m. Enligt § 4, sista stycket, böra
kostnaderna för de särskilda förmånernas utgörande uppskattas med ledning
av senast fastställda markegångspriser samt i orten eljest gällande
eller beräknade priser. Enligt länsstyrelsernas år 1946 meddelade beslut i
fråga om fastställande för femårsperioden 1947—1951 av rustnings- och
roteringsbesvärens värde för inom resp. län befintliga effektiva rotar fanns
år 1946 104 dylika rotar fördelade på 18 län.

Lagen 4 juni 1926, nr 189, om upplåtelse under åborätt av viss jord. Enligt
§ 31 skall avgälden bestämmas i naturaprodukter men utgå i penningar
efter senast bestämda medelmarkegångspris (litt. C). Avgälden bestämmes
för 20 år i sänder eller, efter Konungens förordnande, för annan kortare
eller längre tid, dock ej över 30 år. Det tillkommer länsstyrelserna att träffa
avtal om jordens upplåtande till åbo. Lagen torde hittills knappast haft
någon praktisk betydelse.

För Skånes, Hallands och Blekinges vidkommande ha markegångstaxorna
dessutom betydelse för vissa ännu icke avvecklade ålderdomliga avgälder
av ecklesiastik natur, främst de s. k. landgillena. Härom stadgas i kungörelsen
18 juni 193/, nr 540, angående försäljning av vissa kgrkolägenheter
i Skåne, Halland och Blekinge samt förordningen 18 juni 1937, nr 591, angående
upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgille. Enligt förstnämnda författning, 2 §, skall, där avgälden

— 135 —

utgår med persedlar in natura eller efter markegångspris, värdet beräknas
efter senast fastställda tioåriga medelmarkegångspris (litt. C) eller, där
värdet ej kan så bestämmas, efter skälighetsuppskattning. Enligt sistnämnda
författning, 5 §, skall, där landgillet utgår i persedlar, dess värde för år
beräknas efter medeltalet av den årliga markegången för de sist förflutna
tio åren (litt. A) eller, där sådan beräkning ej kan göras, efter skälighetsuppskattning.

Enligt uppgift från kammarkollegiets arkivkontor uppgå de ännu ej avgjorda
ärendena angående upphörande av landgille till omkring 360. Härutinnan
är emellertid att märka, att uppgifterna om förekomsten av sagda
landgillen hänföra sig till av vederbörande kyrkoråd lämnade preliminära
uppgifter, vilka ofta visat sig vara ganska ofullständiga. Utöver berörda
antal torde därför finnas ett avsevärt antal landgillen, vilkas förekomst en
närmare genomgång av resp. jordeböcker torde utvisa.

I motion vid 1928 års riksdag (II: 311) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta hemställa till Kungl. Maj :t att låta utreda och för riksdagen snarast
förelägga förslag till ändring i grunderna och sättet för markegångstaxornas
upprättande.

I över motionen avgivet utlåtande (nr 33) anförde statsutskottet, att enligt
vad utskottet under hand inhämtat från kammarkollegiet, vore hos
kollegiet anhängiga två ärenden angående markegångstaxorna, nämligen
ett ärende rörande revision av taxornas formulär och ett ärende om ifragasatt
revision av förordningen 2 juni 1911 (nr 62) angaende grunderna och
sättet för markegångsprisens bestämmande. Sistsnämnda ärende, i vilket
förslag väckts av länsstyrelsen i Örebro län, syntes, enligt vad för utskottet
upplysts, avse och för varje fall komma att medföra förslag till lösning av
det spörsmål, som i den förevarande motionen avhandlades. På grund
härav och under uttalande av sin förväntan att förslag i ämnet snarast
underställdes riksdagens prövning, hemställde utskottet att ifrågavarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Statsutskottets
hemställan bifölls sedermera av riksdagen utan debatt.

Den fråga, som behandlades i det förstnämnda ärendet — en förenkling
av markegångstaxorna genom uteslutning av obehövliga persedlar hade
uppkommit redan i samband med tillkomsten av 1911 års förordning. Vid
föredragningen av det författningsförslag, som låg till grund för berörda
förordning, uttalade nämligen departementschefen sig för lämpligheten av
en dylik revision av markegångstaxorna (prop. 1911: 62, s. 30 o. f.). Enligt
ämbetsskrivelse från chefen för finansdepartementet den 1 juni 1912
uppdrogs åt kollegiet att verkställa revision av markegångstaxornas form
och innehåll i anslutning till departementschefens berörda yttrande.

I utlåtande till Kungl. Maj :t den 17 januari 1929 hemställde kammarkollegiet
att någon allmän revision av taxorna för det dåvarande icke måtte
verkställas. Kollegiets beslut synes främst ha motiverats av räntepersedlarnas
betydelse för frälseräntorna och svårigheten att med säkerhet utreda,
vilka persedlar som ingingo i alla förekommande frälseräntor. Kolle -

— 136 —

giet förklarade vidare, att kollegiet komme att ägna sin uppmärksamhet åt
utgallringsfrågan samt hade för avsikt att så snart så utan olägenhet kunde
ske förordna om en mera allmän utgallring.

I beslut den 12 april 1929 lät Kungl. Maj:t bero vid kollegiets anmälan i
saken.

I det andra av de i statsutskottets ovannämnda utlåtande omnämnda
markegångsärenden -— vilket syftade på en revision av markegångsförordningen
— avgav kammarkollegiet efter hörande av bl. a. sitt advokatfiskalsämbete
och socialstyrelsen utlåtande den 31 december 1930, innefattande
ett vidlyftigt förslag till förändringar och förenklingar i förfarandet vid
markegångssättningen.

Advokatfiskalsämbetet framhöll, att det överhuvud taget och särskilt med
hänsyn till arrendeförhållanden och jordupplåtelser vore nödvändigt att
äga tillgång till en officiell prissättning å vissa lantbrukspersedlar, särskilt
spannmål, samt att, om markegångstaxornas persedlar och värden icke
längre skulle för ändamålet användas, något annat måste sättas i stället.
För sådant ändamål föreslog ämbetet ett återupptagande i modern form
av det gamla riksmarkegångspriset å spannmål. Ämbetet framhöll vidare,
att det syntes sannolikt, att de uppgifter, som ligga till grund för socialstyrelsens
s. k. indexberäkning, kunde användas för åstadkommande årligen
av ett dylikt pris, varjämte ämbetet ifrågasatte, att detta nya pris, rikspriset,
efter förslag av socialstyrelsen och andra myndigheter skulle fastställas
av Kungl. Maj :t liksom på sin tid riksmarkegångspriset. — Ämbetet
föreslog vidare, att kommun, där markegångssättning numera vore utan
egentlig betydelse, skulle befrias från att medverka vid tillkomsten av markegångsprisen.
Man skulle därigenom slutligen vinna, att sedan i sinom
tid samtliga kommuner inom ett län befriats från berörda medhjälp, markegångssättning
för ett sådant län icke vidare behövde äga rum.

Socialstyrelsen yttrade, att styrelsen ingalunda vore övertygad om nyttan
och lämpligheten av markegångsinstitutets avskaffande. Men självfallet
måste en reformering och modernisering av detsamma till mötande av nutidens
krav äga rum. Socialstyrelsens prisuppgifter, vilka bl. a. komme
till användning vid styrelsens indexberäkningar, omfattade icke priser å
spannmål, varför styrelsen redan på grund därav saknade möjlighet att
medverka till åstadkommande av det föreslagna rikspriset. Däremot inhämtade
kommerskollegium för beräkning av sin partiprisindex fortlöpande
månadsnoteringar å partipriserna för ett stort antal varuslag, däribland
olika sorters spannmål, smör o. s. v. Med hänsyn till den olikhet i prisförhållanden,
som alltjämt och i vissa fall mera än förr ägde rum mellan
skilda delar av landet, vore särskilda läns- och fögderipriser fortfarande
erforderliga. Som ersättning för de lokalt betonade markegångspriserna vore
det föreslagna rikspriset därför icke tillräckligt. Styrelsen avrådde bestämt
från det av advokatfiskalsämbetet föreslagna systemet för avveckling av
markegångsinstitutet, nämligen successiv befrielse för kommunerna från

— 137

medverkan vid tillkomsten av markegångsprisen allt eftersom markegångssättningen
för resp. kommun upphörde att äga betydelse. Därigenom skulle
länsmedelpriserna snart nog bli alldeles värdelösa och hela markegångsinstitutet
råka i ytterligare misskredit. I syfte att förenkla sättet för markegångsprisernas
avgivande föreslog styrelsen, att bestyret med priskuranternas
upprättande helt och hållet överlämnades åt markegångsnämnderna.

Kammarkollegiet framhöll, att markegångsinstitutet såsom en kvarleva
från naturahushållningens tid så småningom syntes böra avvecklas. Särskilt
med hänsyn till gällande bestämmelser i fråga om vissa frälseräntor
m. in. vore det emellertid för det dåvarande omöjligt att undvara markegångssättningen.
Kollegiet fann det därför nödvändigt att föreslå vissa reviderade
bestämmelser rörande markegångssättningen i syfte att göra denna
mera tidsenlig och såvitt möjligt bättre anpassa prissättningen efter det
verkliga prisläget. Skulle det för framtiden befinnas nödigt att vid jordupplåtelse
fixera avgälden eller viss del därav i naturapersedlar — något
varom delade meningar syntes kunna uppstå — torde det enligt kollegiets
mening bli nödvändigt att tillskapa ett med markegången till sitt syfte
jämförbart men på enklare sätt åstadkommet pris, som vore oberoende
av penningvärdets fluktuationer. Kollegiet föreställde sig emellertid, att
frågan om åstadkommande av ett sådant pris borde ankomma på lantbruksstyrelsen
eller kommerskollegium. Kammarkollegiets förslag innehöll flera
ändringar av gällande bestämmelser i syfte att förenkla, förbilliga och
modernisera markegångsförfarandet. Den betydelsefullaste ändringen bestod
däruti, att införskaffandet av primärmaterialet — uppgörandet av de
s. k. priskuranterna — skulle i vad avser landsbygden överflyttas från de
lokala markegångsnämnderna till hushållningssällskapens (högre) underavdelningar
samt i städerna handhavas av magistraten eller stadsstyrelsen.

Över kollegiets förslag avgåvos utlåtanden den 13 april 1931 av lantbruksstyrelsen
och den 28 maj samma år av Svenska landskommunernas förbund.

Efter att ha inhämtat yttranden av samtliga hushållningssällskap anförde
lantbruks styr elsen, att vad kammarkollegiet i ärendet anfört övertygat styrelsen
om att tiden ännu icke vore inne för markegångstaxans avskaffande.
Det syntes styrelsen emellertid ur flera synpunkter önskvärt, att så snarast
möjligt skedde. Skulle markegångsförfarandet upphöra, borde det ovillkorligen
ersättas med annat förfaringssätt, varigenom storleken av vissa avgälder,
i första hand avgälder för jord, gjordes beroende av det allmänna
prisläget å sådana produkter, som kunde tillmätas betydelse på området.
Enligt styrelsens förmenande vore det både principiellt riktigt och skäligt,
att avgälder för jord sattes i ett visst förhållande till prisläget å jordbrukets
produkter. Markegångsförfarandet borde dock kunna i hög grad
förenklas. Prissättningen kunde grundas på vissa standardartiklar, som
vore föremål för officiell notering, såsom spannmål, smör in. fl. artiklar.
Därigenom syntes hela förfaringssättet kunna förenklas till ett faststäl -

— 138 —

lande för viss tid eller vissa tidsperioder av gällande medelnoteringar, en
åtgärd som utan svårighet torde kunna ske genom kommerskollegii eller
lantbruksstvrelsens försorg. Vad anginge den ifrågasatta ändringen beträffande
formerna för taxornas uppgörande anslöt sig styrelsen i likhet med
majoriteten bland hushållningssällskapen principiellt till kollegiets förslag
om primärmaterialets införskaffande genom hushållningssällskapens underavdelningar.
Styrelsen förutsatte dock, att detta uppdrag överlämnades åt
vederbörande hushållningssällskaps underavdelnings styrelse.

Svenska landskommunernas förbund framhöll, att vad olika myndigheter
anfört som skäl för markegångsinstitutets behövlighet otvivelaktigt
bure vittne om att institutet fortfarande borde bibehållas. Emellertid syntes
det önskvärt, att institutet inom en ej alltför avlägsen framtid kunde
bringas att upphöra. Till dess så skett, vore det önskvärt, att organisationen
av markegångssättningen kunde förenklas. I sådant hänseende ville
styrelsen ej motsätta sig förslaget att helt befria kommunerna från befattningen
med markegångssättningen och i stället lägga bestyret å hushållningssällskapens
underavdelningar. Ej heller mot övriga av kammarkollegiet
föreslagna ändringar i gällande markegångsförordning hade styrelsen
något att invända.

Frågan om markegångsbestämmelserna har även i annat sammanhang
blivit föremål för prövning.

1 skrivelse till Kungl. Maj :t den 6 juni 1923, nr 284, anmälde riksdagen,
att riksdagen, med bifall till proposition den 9 mars 1923, nr 167, antagit
vid propositionen fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av
§§ 1 och 5 i förordningen 2 juni 1911.

I nämnda skrivelse anförde riksdagen därjämte, att enligt riksdagens
förmenande ett dubbelarbete i viss mån ägde rum å förenämnda område.
En omarbetning i förenklande riktning av dithörande bestämmelser syntes
riksdagen fördenskull av behovet påkallad.

Genom beslut den 15 juni 1923 anbefallde Kungl. Maj:t socialstyrelsen
att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagen i nyssnämnda skrivelse
anfört.

Socialstgrelsen avgav dylikt yttrande den 14 mars 1930, däri hemställdes,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en utredning rörande möjligheterna
att erhålla en efter nutida krav avpassad, så rationell och enhetlig
anordning som möjligt för den officiella prissättningen å olika varuslag
och förnödenheter.

Därefter avgav socialstyrelsen 1933 till Kungl. Maj :t utredning och förslag
rörande grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet (SOU
1933:21) och upptog i detta sammanhang jämväl frågan om sättet för
markegångssättningen. Styrelsen anförde, att fastställandet av markegångstaxorna
vore ett arbete av likartad beskaffenhet med det som skulle komma
att åligga länsprisnämnderna. Enligt socialstyrelsens förslag skulle även
markegångsdeputerade bilda kärnan i länsprisnämnderna. Det synes social -

— 139 —

styrelsen naturligt, att sagda nämnder de år, då sammanträden av dem
ägde rum, jämväl ombesörjde markegångssättningen. Särskilt om en moderniserad
markegång komme till stånd, kunde länsprisnämndernas medverkan
bli till stor nytta.

Någon Kungl. Maj :ts åtgärd i anledning av socialstyrelsens förslag har
icke blivit vidlagen.

I motion vid 1935 års riksdag (I: 16) hemställdes, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t hemställa, att markegångssättningen moderniserades och
sattes av länsprisnämnder samt att densamma fastställdes av en riksprisnämnd
i samband med dyrortsgrupperingen.

1 ett över motionen avgivet utlåtande (nr 130) hemställde statsutskottet
med framhållande av lämpligheten av att frågorna om dyrortsgruppering
och markegångssättning löstes i ett sammanhang, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte i samband med prövningen
av grunder och förfaringssätt för dyrortsgrupperingsarbetet jämväl upptaga
frågan om revision av gällande markegångsbestämmelser. Denna hemställan
bifölls sedermera av riksdagen.

Slutligen yrkades i två i huvudsak likalydande motioner vid 1940 års
riksdag, väckta, den ena, nr 93, inom första kammaren och den andra, nr
120, inom andra kammaren, att riksdagen måtte hemställa att Kungl. Maj :t
måtte låta utreda och för riksdagen förelägga förslag till slopande, eventuellt
en förenkling av markegångssättningen.

I ett över motionen avgivet utlåtande (nr 169) hemställde statsutskottet,
att riksdagen måtte till Kungl. Maj :t meddela vissa i utlåtandet närmare
angivna synpunkter beträffande revideringen av markegångssättningen.
Denna hemställan bifölls sedermera av riksdagen.

Avsikten att i ett sammanhang lösa frågorna om dyrortsgruppering och
markegångssättning har emellertid icke fullföljts. Förstnämnda fråga har
nämligen fått sin lösning genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 425, angående
fördelning av orterna i riket å de i statens löneplansförordning angivna
ortsgrupperna, vilken kungörelse trätt i kraft den 1 juli 1947.

Revisorernas uttalande. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att
markegångsinstitutet haft sin väsentligaste betydelse för förhållanden, som
sammanhänga med det gamla indelnings- och grundskatteväsendet. Detta
tillhör emellertid numera i huvudsak ett förgånget skede. Även frälseräntor
och landgillen, som utgöra de sista mera betydelsefulla resterna av
detta system, stå nu inför sin avveckling. Det synes därför kunna ifrågasättas,
huruvida markegångsinstitutet, i varje fall sedan avvecklingen av
frälseräntor och landgillen slutförts, längre fyller en uppgift, som motsvarar
de med institutets bibehållande förenade besvären och kostnaderna.

Bortsett från sin betydelse för de med indelnings- och grundskatteväsendet
sammanhängande förhållandena har markegångsinstitutet fått betydelse
även på vissa andra områden. Delta gäller särskilt vissa arrenderättsliga
förhållanden. Genom att bestämma arrendeavgiften i persedlar

— 140

att lösas efter markegång ha jordägare haft en möjlighet att betinga sig
ett pris för jordens nyttjande, som varit oberoende av penningvärdets
växlingar. Denna möjlighet har, såsom förut nämnts, utnyttjats särskilt
beträffande jord i kronans eller det allmännas ägo. Sedan i nyttjanderättslagen
förhud införts mot bestämmande av arrendeavgift i annat än penningar,
synes även beträffande upplåtelser från kronan — ehuru å dessa
nyttjanderättslagens bestämmelser ej äro direkt tillämpliga — en ändring
ha skett, så att även i dessa fall arrendeavgifterna bestämts i penningar.

Som av det ovan anförda inhämtats, föregås markegångstaxornas upprättande
av vidlyftiga förarbeten, som varje år påkalla medverkan av ett
betydande antal personer. Enbart i markegångsnämnderna sammanträda
sålunda årligen över tusentalet personer (ca 150 nämnder med vardera
minst 8 ledamöter jämte häradsskrivaren som ordförande). Därjämte engageras
samtliga kommunalnämnder samt rikets länsstyrelser, kammarkollegiet
in. fl. Även om arbetet med taxorna endast pågår en kortare tid
under året, är dock detsamma förenat med tidsspillan och kostnader.

Den invecklade och omständliga proceduren för markegångssättningen
bör ses mot bakgrunden av markegångstaxornas en gång centrala betydelse
tör den offentliga hushållningen och för skatternas utgörande. Dessa omständigheter
förklara även, att principerna för uppskattningsförfarandet
tillmätts sådan vikt, att de ansetts böra skyddas genom grundlagsbestämmelser.

Numera äro, som i det föregående visats, förhållandena helt ändrade.
Markegångstaxorna ha f. n. främst betydelse för avveckling av kvarstående
rester från det gamla indelnings- och grundskatteväsendets tid samt för
vissa redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. Markegångstaxornas
tillämplighetsområde torde icke längre vara av den omfattning
och betydelse, att detsamma motiverar ett så invecklat och dyrbart förfarande
som markegångsinstitutet medför.

Ovan har påpekats, hurusom frälseräntor och landgillen numera utgöra
de viktigaste resterna av grundskatteväsendet, vilka ännu förutsätta tillvaron
av markegångspriser. Frälseräntorna bestå i allmänhet av ett förhållandevis
stort antal persedlar av varierande slag, och vissa svårigheter
skulle måhända uppstå, om markegångsinstitutet upphävdes, innan frälseräntorna
ännu avvecklats. Enligt vad som inhämtats äro emellertid de
ännu icke inlösta eller avlösta frälseräntorna nu så få, att det torde dröja
endast en kortare tid, innan de helt försvunnit. Frälseräntorna torde därför
knappast längre behöva utgöra något hinder för markegångsinstitutets
upphävande. Avvecklingen av landgillena synes däremot ännu icke ha
fortskridit lika långt. Dessa bestå i allmänhet endast av ett fåtal persedlar,
och de svårigheter, som skulle uppstå vid desammas värdering utan tillgång
till markegångspriser för något eller några av de senare åren, torde
icke vara alltför stora. Om markegångsinstitutet skulle bibehållas med
hänsyn till de arrendeförhållanden, som reglerats med tillämpning av markegångspriser,
skulle dess fortvaro i ytterligare flera tiotal år påkallas. Det

— 141 —

må emellertid framhållas, att när arrende bestämts i persedlar, i allmänhet
endast ett fåtal sådana kommit till användning. I regel har arrendet bestämts
i spannmål eller i smör.

Det finns enligt revisorernas mening anledning ifrågasätta, om icke för
såväl landgillena som nyssberörda arrenden markegångspriserna skulle
kunna ersättas av en på enklare sätt anordnad uppskattning. Med den uniformitet
på prisbildningens område, som numera råder, och med det prisstatistiska
material, som finnes tillgängligt, torde svårigheter knappast
föreligga att skapa nödiga utgångspunkter för ett pris å de ifrågavarande
persedlarna, som fyller samma anspråk på tillförlitlighet som markegångspriserna.
Det kan förmodas, att såväl jordägare som arrendatorer i regel
skulle godtaga av t. ex. kommerskollegium eller socialstyrelsen publicerade
prisuppgifter, som grundats på tillgängligt statistiskt material.

Sådana prisuppgifter skulle även kunna tjäna till ledning i de övriga fall,
då avtal eller författningsbestämmelser innehålla hänvisningar till markegångstaxorna.
Givetvis förutsättes dock en översyn av författningsbestämmelserna
i fråga samt i förekommande fall ändringar i dessa.

Även om vissa möjligheter torde förefinnas att med bibehållande av
markegångsinstitutets principer förenkla och förbilliga förfarandet, anse
revisorerna dock bärande skäl tala för att markegångsinstitutet helt uppliäves
och, i den mån så befinnes erforderligt med hänsyn till de rättsförhållanden,
för vilka markegångspriser ännu ha betydelse, ersättes med
andra officiella prisnoteringar, som kunna åvägabringas utan mera ingående
speciella anordningar.

Under åberopande av vad ovan anförts få revisorerna hemställa, att frågan
om markegångsinstitutets avveckling upptages till närmare övervägande.
Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot en dylik avveckling, numera
sakna större betydelse, synes detta spörsmål snarast böra bringas till sin
lösning.

§ 29.

Iakttagelser rörande de nya avlöningsförfattningarna m. m.

Den senaste allmänna löneregleringen för statsförvaltningens och det
statsunderstödda kommunala undervisningsväsendets tjänstemän, vilken
genomförts fr. o. in. den 1 juli 1947, har tillkommit efter beslut vid 1946
och 1947 års riksdagar. Sedan 1946 års riksdag godkänt av Kungl. Maj :t
framlagt förslag till nya löneplaner, bär vid 1947 års riksdag behandlats
frågan om erforderliga nya reglementsföreskrifter. Förslag i sådant hänseende
förelädes riksdagen genom proposition nr 281. Propositionen, som
byggde på ett av 1945 års lönekommitté efter förhandlingar med vederbörliga
personalorganisationer utarbetat förslag i ämnet, utmynnade bl. a. i en
hemställan om bemyndigande för Kungl. Maj:l att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen förordats utfärda avlöningsreglementen

- 142

för tjänstemän (beställningshavare) vid den civila och den militära statsförvaltningen,
för lärare in. fl. vid de högre kommunala skolorna, de statsunderstödda
skolorna för bildbara sinnesslöa in. fl. och folkskoleväsendet
samt för nomadlärare. I propositionen hemställdes vidare om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att under de förutsättningar och i den omfattning, som i
propositionen förordats, vidtaga ändringar i sålunda utfärdade reglementen
samt utfärda övergångsbestämmelser.

I skrivelse (nr 442) erinrade riksdagen, bl. a., att 1945 års lönekommittés
vid propositionen fogade förslag till statens allmänna avlöningsreglemente
och särskilda avlöningsreglementen i flera remissyttranden mötts av en
starkt kritisk inställning, företrädesvis ur synpunkten av reglementenas
praktiska användbarhet. Riksdagen underströk särskilt betydelsen av att
lönereglementen i tillfredsställande grad uppfyllde nämnda krav. Riksdagen
ansåg sig icke böra frånhända sig möjligheten att granska framlagda
reglementsförslag ur denna synpunkt. I dåvarande läge vore emellertid en
sådan granskning utesluten, då icke ens den blivande allmänna uppställningen
av de avsedda reglementena framginge av de förslag, som fogats
till propositionen. Med hänsyn härtill kunde riksdagen icke medgiva, att
Kungl. Maj :t erhölle bemyndigande att utfärda annat än sådana provisoriska
bestämmelser, som erfordrades för den allmänna löneregleringens
ikraftträdande och genomförande av de beslut i sakfrågor, till vilka riksdagen
då hade att taga ställning. Riksdagen förutsatte härvid, att genomarbetade
reglementsförslag skulle underställas riksdagen följande år, varefter
definitiva reglementen kunde utfärdas. Remyndigande för Kungl. Maj :t
att utfärda övergångsbestämmelser i samband med löneregleringens ikraftträdande
kunde av naturliga skäl icke undvaras. Riksdagen vore däremot
icke beredd att lämna ett generellt bemyndigande att utfärda övergångsbestämmelser
i samband med sådana sakliga ändringar i utfärdade reglementen,
vilka framdeles underställdes riksdagens prövning. Riksdagen beslöt
dels godkänna av Kungl. Maj :t framlagt förslag till statens lönepiansförordning,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksdagen anfört för tiden intill den 1 juli 1948 utfärda
provisoriska avlöningsbestämmelser för tjänstemän (beställningshavare)
vid den civila och den militära statsförvaltningen in. fl.

Med stöd av riksdagens ifrågavarande beslut har Kungl. Maj :t den 30 juni
1947 utfärdat statens löneplansförordning (nr 376), tabellbilagor till statens
löneplansförordning (nr 377), statens allmänna avlöningsreglemente (nr
411), bilagor till statens allmänna avlöningsreglemente (nr 412), avlöningsreglemente
för befattningshavare med anställning i viss statsunderstödd
verksamhet (nr 413), folkskolans avlöningsreglemente (nr 414), avlöningsreglemente
för nomadlärare (nr 415), övergångsbestämmelser i anledning av
ikraftträdandet av nya avlöningsreglementen (nr 553) samt provisoriska
tilläggsbestämmelser till statens allmänna avlöningsreglemente m. fl. nya
avlöningsreglementen (nr 554). Tillika har Kungl. Maj it, med stöd av 1947
års riksdags tidigare i skrivelse nr 56 meddelade beslut, den 30 juni 1947

143 —

utfärdat kungörelse angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie
personal i statens tjänst (nr 436), den s. k. befordringskungörelsen.

Enligt de i kungörelsen 1947: 553 meddelade övergångsbestämmelserna
åligger det vederbörande myndigheter att verkställa omräkning av löneturen
för de tjänstemän, å vilka statens allmänna avlöningsreglemente
(motsvarande avlöningsreglementen) är tillämpligt. En särskild omräkning
av löneturen skall dessutom ske i fråga om amanuens- och biträdespersonalen
enligt nyssnämnda kungörelse 1947: 436.

Med hänsyn till riksdagens förenämnda uttalande ha revisorerna ansett
det vara av intresse att taga del av olika myndigheters synpunkter och erfarenheter
med avseende å den praktiska tillämpningen av de nya avlöningsförfattningarna.
I sådant syfte ha revisorerna hos ett antal myndigheter
hemställt om uppgift, huruvida ovannämnda lönetursomräkningar för
dem medfört särskilt tidsödande arbete, varvid om möjligt borde angivas
den för arbetet erforderliga tiden jämte antalet befattningshavare i olika
löneställning som måst tagas i anspråk därför. Vidare ha revisorerna anhållit
om myndigheternas uttalande, vilka bestämmelser de ansåge speciellt
svårtolkade eller i tillämpningen ledande till otillfredsställande resultat eller
till administrativt merarbete även i framtiden.

I anledning av revisorernas hemställan ha myndigheterna inkommit med
yttranden i omhandlade hänseenden.

Beträffande frågan om lönetursomräkningen har i yttrandena tämligen
enstämmigt understrukits, att omräkningsförfarandet medfört ett betydande
administrativt merarbete, vilket på sina håll ännu icke hunnit avslutas.
Arbetet har i många fall försvårats på grund av ovisshet rörande rätta
tolkningen av utfärdade bestämmelser. Det största arbetet har omräkningen
medfört för centrala myndigheter med underlydande lokalförvaltningar.
Ur de avgivna yttrandena må härom återgivas följande.

Försvarets civilförvaltning: Med hänsyn till det omfattande arbetsmaterial,
varom här är fråga, och då de nya bestämmelserna äro så utformade
att vid så gott som varje omräkning olika alternativ kunna ifrågakomma,
därvid det för vederbörande tjänsteman gynnsammaste alternativet skall
gälla, blir granskningsarbetet synnerligen tidsödande.

För granskningsarbetet sysselsättas dels vederbörande revisionskontors
egen personal — 12 tjänstemän, varav 4 av olika skäl icke kunna tagas i
anspråk utöver fastställd arbetstid — dels ock 7 tjänstemän från andra
revisionskontor för övertidsarbete. Vid sidan av detta granskningsarbete
har personalen att fullfölja det redan före löneregleringens ikraftträdande
igångsatta arbetet med den komplettering och omläggning av avlöningskontorets
ca 60 000 lönekort, som är erforderlig på grund av de nya löneprinciperna.
Kompletteringsarbetet, vilket avser hl. a. att få fram de primäruppgifter,
som enligt det nya lönesystemet skola ligga till grund för
löneklassplaceringarna, har visat sig synnerligen tidsödande och svårbemästrat.
För samtliga ifrågavarande uppgifter beräknas angivna personal
vara sysselsatt under närmare ett år. Genom ämbetsskrivelse den 9 maj
1947 medgav Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut att för bestridande
av de på budgetåret 1946/47 belöpande kostnaderna för övertidsersättningar
till personalen i fråga civilförvaltningens anslagspost till avlöningar till

— 144 —

övrig icke-ordinarie personal finge överskridas med högst 30 000 kronor.
Då berörda arbete kunde igångsättas först vid cn betydligt senare tidpunkt
än ursprungligen beräknats, kommo endast ca 15 000 kronor att för angivna
ändamål under nämnda budgetår tagas i anspråk. För det övertidsarbete,
som belöper på innevarande budgetår, ha beräknats åtgå omkring 45 000
kronor. Därvid har räknats med att de befattningshavare, som tagas i anspråk
för övertidsarbete, i genomsnitt fullgöra dylikt arbete under 18 dagar
i månaden med 4 timmar varje dag, envar med ersättning till belopp,
som utgår för timme å icke kvalificerad övertid i den löneklass, i vilken
vederbörande är placerad. Civilförvaltningen har i skrivelse den 1 oktober
1947 hos Kungl. Maj :t hemställt om medelsanvisning för täckande av kostnaderna
i fråga.

Ehuru de svårigheter och det administrativa merarbete, som sammanhänger
med det nya lönesystemet, i främsta rummet hänföra sig till den
omräkning av löneturen, som skall ske vid övergången den 1 juli 1947, kan
det förutses, att visst dylikt merarbete kommer att uppstå även i framtiden.
I olikhet med det tidigare lönesystemet gäller nämligen numera, att vid
varje befordran eller tillträde av anställning i övrigt hänsyn i princip skall
tagas till varje förut innehavd anställning i statens tjänst med därav följande
alternativa beräkningar av löneturen. Vid varje placering måste sålunda
vederbörandes samtliga anställningsförhållanden hållas aktuella, vilket
för revisionens del medför ökat arbete och kräver stor noggrannhet vid
uppläggande och införande av uppgifter i lönekorten.

Om sålunda genomförandet av de nya löneklassplaceringsreglerna för civilförvaltningens
del medfört ett icke oväsentligt merarbete, torde med hänsyn
till förenämnda förhandsgranskning detta merarbete i viss mån komma
att uppvägas av minskat antal anmärkningsanledningar i löneklassplaceringsfrågor.
Det torde även kunna förväntas, att besvärsmål i samma frågor
komma att nedgå i antal.

Medicinalstyrelsen: Styrelsen hade att verkställa lönetursomräkning —
förutom för styrelsens egen personal — för tjänstemännen vid rättskemiska
och farmaceutiska laboratorierna, statens rättsläkarstation, barnmorskeläroanstalterna
ävensom för provinsialläkarna. Styrelsen hade dessutom
för avsikt att verkställa omräkningar för statens bakteriologiska laboratorium
samt för de 8 000 vid de statliga sinnessjukhusen och statens anstalt
för fallandesjuka anställda tjänstemännen. Omräkningsarbetet hade
nyligen påbörjats. Anledningen härtill hade varit svårigheten att inom ramen
för styrelsens personalorganisation verkställa ifrågavarande merarbete
och bristen på närmare direktiv beträffande tolkningen av gällande bestämmelser.
Medicinalstyrelsen hade sålunda endast uppskattningsvis kunnat
ange arbetets omfattning. Omräkningsarbetet — förutom i vad avsåge
sinnessjukhusen och statens anstalt för fallandesjuka — vore avsett att
utföras av en kontorist och ett kanslibiträde under överinseende av en
revisor. Antalet härav berörda befattningshavare uppginge till ca 800. Omräkningarna
beräknades kunna slutföras inom loppet av en månad. Erfarenheten
hade redan visat, att de med omräkningsarbetet sysselsatta med
hänsyn till tolkningssvårigheter nödgades konsultera vederbörande byråchef.
Den sistnämnde torde dessutom själv få verkställa en förhållandevis
detaljerad granskning av de verkställda omräkningarna. — Arbetet med
omräkningen av löneturen för tjänstemännen vid de statliga sinnessjukhusen
och statens anstalt för fallandesjuka vore avsett att utföras av tre
befattningshavare i kassörs eller kontorists tjänsteställning vid de statliga
sinnessjukhusen samt av en revisionsassistent under överinseende av en

145 —

revisor. Härtill komrne erforderlig biträdeshjälp. Arbetet beräknades taga
en tid av två å tre månader i anspråk. Den reglering av efter den 1 juli
1947 utbetalade lönebelopp, som måste verkställas sedan omräkningarna
slutförts, krävde givetvis dessutom ett icke oväsentligt merarbete.

Den särskilda omräkningen av löneturen för styrelsens amanuens- och
biträdespersonal på grund av bestämmelserna i kungörelsen 1947: 436 hade
utförts av en revisor med biträde av en kontorist. Den sammanlagda tid,
som åtgått för införskaffande av erforderliga uppgifter och utförandet av
arbetet i övrigt, hade uppgått till ca två veckor.

Generalpoststyrelsen: Arbetet att omräkna löneturen för postverkets ca
11 500 ordinarie och extra ordinarie tjänstemän påbörjades omkring den
10 april 1947. Det avsågs att bedrivas så, att till tidpunkten för uträkning
av avlöning för juli månad 1947 uppgift om löneklassplacering enligt det
nya reglementet på grundval av omräkningens resultat kunde föreligga
för tjänstemän, som den 30 juni 1947 ej uppnått slutlön enligt civila avlöningsreglementet,
d. v. s. för sammanlagt omkring 8 000 tjänstemän.
Omräkningen skedde på basis av uppgifter, som kunde inhämtas ur de
avsnitt av 1945 års lönekommittés betänkande, vilka behandlade placering
och uppflyttning i löneklass (lönerum).

Arbetet bedrevs under överinseende av en förste byråsekreterare å styrelsens
första byrå (personalavdelningen). Denne var närmast ansvarig för
arbetets genomförande. Till hans förfogande ställdes en kontrollör och en
förste postassistent, vilka helt ägnade sig åt här ifrågavarande arbetsuppgifter.
Dessas uträkningar granskades av förste byråsekreteraren. Den
sistnämnde beräknas för granskningsarbetet ha använt omkring två timmar
per dag av sin ordinarie arbetstid under en tid av två månader. För
mera rutinmässiga och manuella göromål avdelades därjämte ett kanslibiträde.

Den första tiden togs huvudsakligen i anspråk för studium av författningsförslaget
samt vissa förberedande arbeten. Den egentliga omräkningen
tog sin början omkring den 1 maj. Efter en ganska kort tid stod det
klart, att arbetet icke skulle kunna medhinnas inom fastställd tidsram
utan övertidstjänstgöring i betydande omfattning. Omräkningen av de
ovannämnda 8 000 tjänstemännens lönetur — arbetets första etapp —
förelåg färdig den 18 juli 1947. Därvid hade övertid fullgjorts i följande
omfattning: av förste byråsekreteraren omkring 170 timmar, av kontrollören
och förste postassistenten vardera omkring 400 timmar. Utöver kanslibiträdet
hade för rutingöromål anlitats personal i kontorsbiträdesgraden,
motsvarande sammanlagt ungefär heltjänstgöring av ett kontorsbiträde under
tiden 1 juli —18 juli 1947.

Omräkningen av de enskilda fallen hade i allmänhet icke medfört något
mera tidsödande arbete. I postverket ha allt sedan den 1 juli 1920 använts
s. k. lönekort, vilka lämna besked om de olika tjänstemännens lönetur
allt ifrån tjänstemannaanställningens början och innehålla anteckningar
om ledigheter, som inverkat försenande på löneklassuppflyttning, vidtagna
tidigare lönetursregleringar in. in. Tack vare dessa kort och med användning
av ett par hjälpblanketter har den anlitade personalen kunnat verkställa
uträkningarna utan svårighet.

Telegraf styrelsen: Den allmänna lönetursomräkningen för telegrafverkets
ca 11 500 ordinarie och extra ordinarie befattningshavare är ett mycket
tidsödande arbete, som ännu icke är på långt när slutfört. Arbetet har
med hänsyn till svårighetsgraden samt för tryggande av en enhetlig tilIlämpning
av gällande bestämmelser ansetts böra utföras centralt i tele 10—475657.

licv. berättelse ann■ statsverket är 1:947. I.

— 146 —

graf styrel sen. Då emellertid endast eu mindre del av de erforderliga uppgifterna
angående den ifrågavarande personalens tjänstedata finnas hos
styrelsen, ha kompletterande uppgifter måst införskaffas från distrikten,
bör ändamålet har tryckts en särskild blankett, vilken givils sådan uppställning,
att den kan användas även för själva omräkningen. För blankettens
ifyllande å distrikten ha utfärdats särskilda anvisningar. Dessa ha
kunnat utarbetas törst sedan de till grund för omräkningen liggande övergångsbestämmelserna
(1947: 553) utkommit i början av augusti 1947.

Arbetet med lönetursomräkningen är förlagt till kanslibyråns allmänna
avdelning, där även det förberedande arbetet med planläggning och utarbetande
av blanketter och anvisningar utförts. Avdelningen i fråga förestås
av en förste byråsekreterare. Detaljarbetet, vars ledning är anförtrodd
åt en bokhållare under överinseende av nyssnämnde förste byråsekreterare,
kunde igångsättas omkring den 10 september, då de infordrade uppgifterna
började inkomma från distrikten. Arbetet bedrevs till en början endast
av den nämnde bokhållaren samt en förste kansliskrivare. Sedan dessa två
tjänstemän vunnit tillräcklig rutin och erfarenhet på området och inblick
i de problem, som under arbetets gång uppställa sig, utökades arbetsstyrkan
successivt med ett kanslibiträde, två telegrafexpeditörer och två rikstelefonister.
F. n. äro sålunda sammanlagt åtta tjänstemän helt sysselsatta
med arbetet i fråga. Med denna arbetsstyrka kan arbetet preliminärt
beräknas vara slutfört under mars månad 1948. Om så befinnes möjligt
och lämpligt kommer emellertid ytterligare personal att engageras i omräkningsarbetet,
i vilket fall detta kan slutföras inom något kortare tid.
Med hänsyn till att omräkningsarbetet kräver den största noggrannhet och
uppmärksamhet hos de därmed sysselsatta och därför verkar tröttande,
bär styrelsen funnit det icke vara lämpligt att på detta område tillgripa
övertidsarbete.

Vid telegrafverket finnas två stora tjänstemannagrupper, vilka rekryterats
uteslutande eller huvudsakligen från kollektivavtalsanställd personal.
Den största av dessa omfattar lokal-, lands-, riks- och utlandstelefonisterna
samt från telefonistbefattningar befordrade vaktföreståndare, kontorister,
kansli- och kontorsbiträden in. fl. De telefonister, som under de senast
förflutna tjugofem åren överförts till ordinarie eller extra ordinarie anställning,
ha samtliga tidigare varit anställda enligt kollektivavtal. Den
andra av här ifrågavarande grupper utgöres av montörer, reparatörer och
förste reparatörer samt linjeförmän och linjemästare. Dessa ha med få undantag
rekryterats från de kollektivavtalsanställda arbetarna. På grund av
de nya bestämmelser om tillgodoräkning av tidigare kollektivavtalsanställning,
som enligt statens allmänna avlöningsreglemente gälla i fråga om löneklassplacering
vid tillträdande av i reglementet avsedda befattningar,
samt den i 26 § 7 mom. statens allmänna avlöningsreglemente intagna specialbestämmelsen
angående visst hänsynstagande till tidigare innehavd anställning,
bär omräkningen för dessa grupper blivit särskilt tidsödande och
ställt omräkningsförrättarna inför många besvärliga problem, vilka måst
underställas den ovannämnde förste byråsekreteraren och i vissa fall chefen
för kanslibyrån.

Bland speciella förhållanden, som inverkat försvårande vid omräkningen,
kunna nämnas de under 1930-talet i avsevärd omfattning verkställda
återantagningarna av telefonister, som tidigare uppsagts och avgått från
sina anställningar på grund av telefonstationernas automatisering, samt
anställningsförhållandena för viss icke-ordinarie telegrafexpeditörspersonal,
som till följd av telegraftrafikens nedgång under åren efter det första
världskriget kunde under en följd av år beredas endast sporadisk tjänst -

— 147

göring inom sitt egentliga arbetsområde och i stor omfattning övergingo till
kontorsbefattningar i lägre grad, varifrån de sedermera successivt återförts
till befattningar i telegrafexpeditörsgraden.

Med lönetursomräkningen sammanhänger även det särskilda arbetet med
retroaktiv reglering av lönen i de fall, då lönetursomräkningen lett eller
leder till ändrad löneställning fr. o. in. den 1 juli 1947 eller från senare
tidpunkt (Vi„ 1947 eller 1/1 1948). Tjänstledighetsavdrag, vikariatsersättning
och övertidsersättning äro enligt statens allmänna avlöningsreglemente
beroende av den löneklass tjänstemannen tillhör, varför även i dessa
avseenden en retroaktiv reglering måste ske. Arbetet i fråga är avsett att
utföras av resp. redogörare. Hur lång tid det kommer att kräva är icke
möjligt att nu beräkna.

Järnvägsstyrelsen: Vid statens järnvägar hade i juli månad 1947 i ordinarie
och extra ordinarie tjänst funnits anställda sammanlagt 39 034 personer.
På grund av denna stora personalnumerär hade arbetet med ovannämnda
omräkning för driftsavdelningens del måst överlämnas att utföras
av linjemyndigheterna. Det hade ännu icke avslutats och beräknades
sammanlagt komma att kräva ungefär 2 100 dagsverken av tjänstemän i
nuvarande lönegraderna 8—24.

Vattenfallsstyrelsen: Arbetet med central omräkning av löneturen för
statens vattenfallsverks tjänstemän beräknades draga en tid av omkring
sex månader. Omräkningen hade uppdragits åt två tjänstemän, nämligen
en kontrollör och en förste kansliskrivare. Arbetet med omräkningen hade
blivit mera tidsödande än från början antagits, därför att avlöningsbestämmelserna
givits en mycket svårtydbar utformning och ej heller täckte
samtliga förevarande fall. Arbetet hade därför nödvändiggjort omfattande
forskning i föreliggande källor jämte samråd med de övriga kommunikationsverken.
Särskilt besvärlig vore beräkningen av löneturen för tjänstemän,
som övergått från anställning såsom kollektivarbetare, från militär
anställning samt från annan statlig tjänst, för vilka fall bestämmelser
återfinnas i 26 § 7 mom. allmänna avlöningsreglementet.

Väg- och valt enby ggnadsstyr elsen: Omräkningsarbetet utfördes på kanslibyråns
personalavdelning, som hade att behandla alla i styrelsen förekommande
ärenden avseende såväl styrelsens som lokalförvaltningarnas och
bilbesiktningsväsendets personal, sammanlagt omkring 2 000 befattningshavare.
Hittills hade i arbetet med lönetursomräkningen — jämsides med
annat arbete — sysselsatts en amanuens samt två byråsekreterare. De sistnämnda
hade huvudsakligen lämnat anvisningar för arbetet och kontrollerat
detsamma. Arbetet vore ännu icke på långt när avslutat. För att påskynda
detta hade styrelsen beslutat tillfälligt anställa en kontorsskrivare
med viss erfarenhet av det statliga lönesystemet. Trots detta beräknades
omräkningsarbetet knappast vara slutfört före årets utgång.

Generaltullstyrelsen: Antalet tjänstemän vid tullverket, för vilka omräkning
av löneturen erfordras, utgör omkring 4 000. Omräkningen av löneturen
tager i fråga om flertalet tjänstemän endast kort tid i anspråk, delvis
beroende på att specialkort för löneklassuträkning redan förut funnits upplagt
för varje tjänsteman. Beträffande vissa tjänstemän, huvudsakligen
sådana, som före anställningen i tullverket varit fast anställda vid försvarsväsendet,
är lönetursomräkningen emellertid jämförelsevis tidskrävande
utan att likväl arbetet därmed kan sägas annat än undantagsvis vara särskilt
tidsödande. Arbetet med lönetursomräkningen, vilket arbete icke ännu helt
slutförts, torde komma att kräva en sammanlagd arbetstid, motsvarande

— 148 —

full tjänstgöringstid under två månader för en förste revisor, föredragande,
en revisor, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde.

Skolöverstyrelsen: Överstyrelsen bar att besluta om placering i löneklass
för personalen vid statliga läroanstalter under överstyrelsens inseende, nämligen
folk- och småskoleseminarier, statens skolköksseminarium och hushållsskola,
allmänna läroverk, blindskolorna, vårdanstalten i Lund för blinda
med komplicerat lyte, dövstumskolorna, sinnesslö- och epileptikerskolorna
samt statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar och flickor i
Salbohed resp. Vänersborg. Överstyrelsen har härvid att besluta om löneklass
icke blott för lärare utan även för expeditionsvakter och annan personal.
Undantagna äro dock sjukvårds- och ekonomipersonalen vid blindskolorna,
vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte samt sinnesslöskolorna
och epileptikerskolorna. Vidare har överstyrelsen att besluta om löneklass
för lärare vid högre kommunala skolor.

Den personal vid nämnda statliga och kommunala skolor, för vilken överstyrelsen
sålunda har att besluta om placering i löneklass, kan uppskattas
till i runt tal 6 000. Häri ingå dock omkring 1 200 övningslärare, vilka
ännu icke överförts å det nya lönesystemet. För dem erfordras alltså icke
f. n. någon omprövning av löneklassplaceringen. Enligt 1941 års lärarlönesakkunnigas
förslag skulle en sådan omprövning icke heller ske vid deras
överförande å det nya lönesystemet. De skulle i stället automatiskt överföras
å närmast motsvarande löneklasser i det nya lönesystemet.

Beträffande övriga omkring 4 800 befattningshavare har överstyrelsen
på grund av andra brådskande arbetsuppgifter i samband med löneregleringens
genomförande hittills endast kunnat påbörja arbetet med deras inplacering
i löneklass. För att minska arbetet inom överstyrelsen, ämnar
överstyrelsen till rektorerna utsända allmänna anvisningar, i vilka fall en
omprövning kan tänkas medföra höjd löneklassplacering. Endast sådana
ärenden böra insändas till överstyrelsen. Övriga befattningshavare däremot
skola av rektorerna tills vidare inplaceras i den löneklass i det nya lönesystemet,
som närmast motsvarar deras tidigare innehavda löneklass. Befattningshavarna
skola givetvis vara oförhindrade att, om de anse sig berättigade
till en högre placering, inkomma med ansökan härom till överstyrelsen.

Man torde kunna räkna med, att ca 30 procent av befattningshavarna
automatiskt inplaceras i högsta löneklassen av lönegraden. Övriga befattningshavare,
som av rektorerna inplaceras i närmast motsvarande löneklass
i det nya lönesystemet, komma framdeles att få sin löneklassplacering närmare
prövad av överstyrelsen i samband med deras uppflyttning i högre
löneklass. Genom denna anordning kommer alltså överstyrelsens arbete
delvis att fördelas å en tidsperiod av intill tre år. överstyrelsen torde emellertid
redan nu behöva ompröva löneklassplaceringen för minst 1 200 befattningshavare
vid nämnda skolor.

Arbetet härmed, vilket som nämnts påbörjats, har visat sig vara betungande.
För befattningshavarna och rektorerna medför det ofta svårigheter
att styrka all tjänstgöring och därunder åtnjutna tjänstledigheter, särskilt
som tidigare vid en del skolformer tjänstgöringen ej registrerades så noggrant
som numera är föreskrivet. Inom överstyrelsen fordras en genomgång
och i viss mån en kontroll av nämnda uppgifter, vilket visat sig tidsödande.
Då lärarpersonalen införts å det för kommunikationsverken gällande lönesystemet
först genom beslut av 1937 och 1938 års riksdagar och för vissa
skolformer ännu senare, uppstå ofta svårbedömda frågor, i vad mån tidigare
tjänstgöring skall tillgodoräknas, överstyrelsen räknar med att varje

— 149 —

sådant ärende i genomsnitt kräver sammanlagt en och en halv timmes arbete,
d. v. s. tillhopa 1 800 arbetstimmar. Det är att märka, att endast de
svårbedömda ärendena, där en omprövning kan leda till höjd löneklassplacering,
komma att insändas till överstyrelsen. Därtill kommer arbetet å
rektor sexpeditionerna med iordningställande av tjänstematrikelutdrag in. m.
i nämnda ärenden, vilket i genomsnitt torde kräva en halv timmes arbete
för varje ärende eller sammanlagt 600 arbetstimmar. Dessutom skola rektorerna
genomgå löneklassplaceringarna för samtliga befattningshavare och
bedöma, vilka fall som kunna vara tveksamma. Vid folkskolan besluta
skoldistrikten efter hörande av statens folkskolinspektör om inplaceringen
i löneklass. Antalet folk- och småskollärare är i runt tal 26 700, varav dock
ett relativt stort antal utan omprövning torde kunna hänföras till högsta
löneklassen.

För att få till stånd enhetliga bedömningsgrunder utarbetas f. n. inom
överstyrelsen allmänna anvisningar angående placering i löneklass av folkoch
småskollärare, vilka skola utsändas till inspektörerna.

Vid folkskolan torde det möta särskilt stora svårigheter att verkställa
en omprövning, då registreringen av lärarnas tidigare tjänstgöring och
tjänstledigheter ofta torde vara bristfällig.

För envar av de 52 inspektörerna i riket torde omprövningen kräva i genomsnitt
minst två veckors arbete.

Inom överstyrelsen handläggas ärendena om placering i löneklass av en
e. o. byråchef. Ärendena förberedas och föredragas av en förste byråsekreterare
och två amanuenser, till vilkas förfogande för kontroll i matriklar
o. d. ställts ett kontorsbiträde. Utskrift av protokoll och skrivelser fullgöres
av skrivbiträdespersonalen inom överstyrelsen. Nämnda personal har f. n.
även ett flertal andra arbetsuppgifter. Sedan ärenden om omprövning av
löneklasser börjat inkomma i större omfattning, måste personalen förstärkas,
om arbetet skall kunna slutföras inom rimlig tid.

Kostnaderna för avlöning av personalen inom överstyrelsen under den
tid den är sysselsatt med omprövning av löneklassplaceringarna för överstyrelsens
egen personal och för nämnda omkring 1 200 befattningshavare
vid skolor under överstyrelsens inseende beräknar överstyrelsen till 20 000
kronor. Endast en mindre del av detta arbete kan inräknas i personalens
löpande arbetsuppgifter. Motsvarande avlöningskostnader å rektorsexpeditionerna
torde kunna uppskattas till 5 000 kronor och för statens folkskolinspektörer
till 30 000 kronor. Den sammanlagda avlöningskostnaden torde
kunna uppskattas till 55 000 kronor. Överstyrelsen vill emellertid understryka,
att nämnda belopp endast är en approximativ uppskattning.

Domänstyrelsen: Arbetet med omräkning av löneturen för domänverkets
personal, omfattande ca 1 400 tjänstemän, hade påbörjats under oktober
månad 1947. Det bedrevs av en bvråassistent, som däråt ägnat omkring
två tredjedelar av sin arbetstid med hjälp av ett arvodesanställt biträde,
som sysselsattes därmed omkring 40 timmar per vecka. Arbetet beräknades
vara färdigt i slutet av november 1947.

Vad beträffar omräkningsarbetet i övrigt framgår av de inhämtade uppgifterna,
att omräkningen av löneturen för vederbörande myndigheters egen
amanuens- och biträdespersonal enligt kungörelsen 1947:436 genomgående
berett myndigheterna stora svårigheter. Enligt vederbörande övergångsbestämmelser
skola föreskrifterna i 1—6 §§ av kungörelsen, räknat från
och med ikraftträdandet, så tillämpas beträffande vid utgången av juni

150 —

månad 1947 anställda tjänstemän av i kungörelsen avsett slag, inberäknat
arvodesanställda tjänstemän samt i förekommande fall ordinarie tjänstemän,
som om bestämmelserna varit gällande under vars och ens hela anställningstid
i statens tjänst. Trots ett omfattande och tidsödande utredningsarbete
rörande vissa för omräkningen väsentliga principfrågor ha myndigheterna
nödgats konstatera, att de på grund av bestämmelsernas oklarhet
och knappheten på vägledande motiveringar i förarbetena icke kunnat
bilda sig en bestämd uppfattning om bestämmelsernas innebörd. Två huvudalternativ
ha härvid framträtt såsom antagliga, och meningarna ha
gått isär i fråga om vilket av dessa som vore det riktiga. Enligt det ena
alternativet skulle befordringsgången tillämpas retroaktivt icke blott med
avseende å placering i lönegrad utan även med avseende å placering i löneklass,
varvid de i 26 och 27 §§ statens allmänna avlöningsreglemente
(1947:411) givna reglerna för löneklassplacering vid befordran samt vid
löneklassuppflyttning inom treårsperiod skulle tillämpas. Enligt det andra
alternativet skulle den rektroaktiva inplaceringen allenast hänföra sig till
lönegraden, varvid sneddning i löneklass endast kunde förekomma i sådana
fall, då inplaceringen i lönegrad enligt befordringskungörelsen innebure befordran
till högre lönegrad än den, som vederbörande faktiskt innehaft omedelbart
före den 1 juli 1947.

Med hänsyn till omförmälda svårigheter ha flertalet myndigheter ansett
sig böra hos finansdepartementet begära närmare upplysningar om bestämmelsernas
rätta tolkning. Sådana upplysningar ha även i vissa frågor under
hand lämnats, dock av olika anledningar först sedan författningen varit i
kraft flera månader. Beträffande det nyssberörda spörsmålet om amanuenspersonalens
retroaktiva inplacering i löneklass har finansdepartementet anslutit
sig till den ovan antydda snävare tolkningen av befordringskungörelsens
övergångsbestämmelser. På grund av ovissheten om föreskrifternas
rätta innebörd har omräkningsarbetet tagit en oproportionerligt lång tid i
anspråk, och därmed har, sedan författningen trätt i kraft, inom varje myndighet
sysselsatts ett flertal tjänstemän i olika lönegrader, dock i regel vid
sidan av annat arbete. Omräkningsarbetet har i allmänhet slutförts, ehuiuväl
några myndigheter uppskjutit detsamma till dess större klarhet vunnits.

Riksräkenskapsverket har i nu berörda fråga bl. a. anfört följande.

I främsta rummet har kungörelsen 1947:436 medfört ett tidskrävande
arbete för riksräkenskapsverket. Sålunda har en förste amanuens hittills
under en tid av två månader tagits i anspråk för utredningar och upprättande
av förslag till lönegrads- och löneklassplacering av ämbetsverkets
amanuens- och biträdespersonal (30 resp. 50 tjänstemän). Dessutom har
under augusti månad en tillförordnad byråchef och en tillförordnad byrådirektör
samt under september och den hittills förflutna delen av oktober
månad en byrådirektör måst ägna en avsevärd del av sin tid åt undersökningar
och underhandsförfrågningar hos finansdepartementet i syfte att
komma fram till en riktig tolkning av befordringskungörelsen.

Vad som härvid vållat riksräkenskapsverket den största svårigheten har
varit ovissheten om rätta tillämpningen av de i kungörelsen 1947: 436 med -

— 151 —

delade övergångsbestämmelserna. Även vissa andra paragrafer i samma
kungörelse ha emellertid visat sig svårtolkade. Med hänsyn härtill kunde
riksräkenskapsverket till en början icke heller tillhandagå andra myndigheter,
som under åberopande av riksräkenskapsverkets instruktion påkallat
råd och anvisningar för tillämpningen av nämnda kungörelse, med klara
besked, utan måste i stor utsträckning hänvisa vederbörande till finansdepartementets
löneavdelning eller råda till allenast provisoriska åtgärder i
avvaktan på eventuella tolkningsanvisningar från Kungl. Maj :t eller från
finansdepartementet. Nämnas må vidare, att riksräkenskapsverket först under
innevarande månad kunnat till slutligt avgörande upptaga frågan om
inplacering i lönegrad och löneklass av sin egen amanuens- och biträdespersonal.
Denna personal har under juli, augusti och september provisoriskt
inplacerats i de lönegrader och löneklasser, som motsvara deras omedelbart
före den 1 juli 1947 faktiskt innehavda löneställning.

Förutom nämnda befattningshavare, på vilka i första rummet ankommit
att handlägga ifrågavarande ärenden i vad avser verkets egen personal,
ha såväl byråchefer, revisionskommissarier och förste revisorer som revisionstjänstemän
å första och andra revisionsbyråerna måst ägna betydande
del av sin tid åt besvarandet av skriftligen eller muntligen gjorda förfrågningar
från skilda myndigheter beträffande här ifrågavarande spörsmål.

I detta sammanhang har ämbetsverket vidare anfört bl. a. följande.

Bestämmelserna i 2 § 2 mom. befordringskungörelsen om viss minimiålder
såsom villkor för erhållande av extra ordinarie tjänst ha medföit tolkningssvårigheter
i samband med den retroaktiva omräkningen av befordringsgången.
Myndigheterna torde i allmänhet ha tolkat ifrågavarande bestämmelser
så, att en tjänsteman tillhörande biträdespersonalen, som efter
l1/» års tjänstgöring icke uppnått 20 års ålder, vid omräkningen hänförts
till första extra ordinarie tjänst (Ce 6) först från och med kvartalet efter
det, under vilket vederbörande uppnått nämnda ålder, och sedermera uppflyttats
i lönegrad (Ce 8) efter ytterligare ett år. Enligt vad riksräkenskapsverket
inhämtat ha dock vissa myndigheter tolkat bestämmelserna sa, att
befattningshavare vid första extra ordinarie anställning efter kungörelsens
ikraftträdande ansetts kunna inplaceras direkt i lönegrad Ce 8 från och
med kvartalsskiftet närmast efter det befattningshavaren uppnått 20 års
ålder, därest vederbörande dessförinnan innehaft statsanställning under
minst 2V= år. Sistnämnda tolkning synes ha hävdats jämväl av statens befordringsnämnd.

Jämväl övriga av revisorerna hörda myndigheter ha i allmänhet ingående
belyst de svårigheter, som varit förbundna med tolkningen av befordringskungörelsens
övergångsbestämmelser, speciellt i vad gäller den retroaktiva
löneldassplaceringen. Revisorerna ha dock icke funnit anledning att återgiva
ifrågavarande uttalanden, enär sistberörda spörsmål numera får anses
löst genom kammarrättens utslag den 27 november 1947 på besvär av vissa
amanuenser vid statskontoret. Enligt nämnda utslag skola vid omräkningen
av löneturen bestämmelserna i 26 och 27 §§ statens allmänna avlöningsreglemenle
retroaktivt tillämpas beträffande amanuenspersonalens löneklassplaccring.
De myndigheter, som grundat omräkningen pa den lidigare
berörda snävare tolkningen av befordringskungörelsens övergångsbestämmelser,
måste i följd härav verkställa förnyad lönetursomräkning, vilket
givetvis medför ytterligare merarbete.

— 152 —

Tolkningen av kungörelsen 1947:553 med övergångsbestämmelser i anledning
av ikraftträdandet av nya avlöningsreglementen torde i allmänhet
ha vållat betydande svårigheter. Bestämmelserna innebära i huvudsak följande.
För tid, innan det nya avlöningsreglementet skall tillämpas å vederbörande
tjänsteman, skall varje av honom tidigare innehavd tjänst enligt
de närmare regler, som angivits i 6 §, »översättas» till de i statens allmänna
avlöningsreglemente använda lönegradsbeteckningarna. För bestämmandet
av tjänstemannens löneklass fr. o. m. den 1 juli 1947 skola i första
band tillämpas bestämmelserna i 7 § 1 mom. Tjänstemannen skall sålunda
anses ha vid varje tidpunkt under innehav av i 6 § avsedda tjänster haft
den placering i löneklass (lönerum), som skulle ha tillkommit honom, om,
med vissa särskilt angivna undantag, bestämmelserna i 3 avd. avlöningsreglementet
ägt tillämpning. Härvid skall sålunda bortses från tidigare bestämmelser
om löneldassplacering och löneklassuppflyttning. Enligt 7 §
2 mom. skall emellertid, om detta är för honom förmånligare, tjänstemannens
löneställning den 1 juli 1947 bestämmas med utgångspunkt från hans
placering i löneklass den 30 juni 1947 i enlighet med hittills meddelade bestämmelser.
Slutligen meddelas i 8 § bestämmelser som möjliggöra visst
hänsynstagande till tidigare innehavd tjänst. Sålunda skall vid lönetursomräkningen
undersökas vilket av dessa tre alternativ som är för tjänstemannen
förmånligast. Ur de på förevarande punkt avgivna yttrandena må här
återges följande.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Då i förarbetena till de nya avlöningsförfattningarna
allenast tunnes ett fåtal allmänna uttalanden till ledning för
tolkningen av ifrågavarande paragrafer, hade det varit ändamålsenligt, om
i någon form publicerats anvisningar med exempel, vilka underlättat förståelsen
av nämnda författningsrums rätta innebörd.

Försvarets civilförvaltning: I 7 § 1 mom. d) femte stycket övergångsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente hade föreskrivits,
att vid tillträdande pa nytt av manskapsbeställning såsom förutsättning för
tillgodoräknande av tjänstgöringstid såsom anställningshavare i reserven
eller såsom värnpliktig skulle gälla att mellan den fasta anställningen och
sådan tjänstgöring eller mellan olika tjänstgöringsperioder förekommande
avbrott icke överstege tre år. I 1 § B 1 d) provisoriska tilläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente (1947:554) gällde däremot
såsom förutsättning i nyssnämnda avseende, att avbrott icke förekommit
överstigande sammanlagt tre år. En särskild svårighet hade yppat sig vid
tillämpningen av 7 § 1 mom. andra stycket c) och d) övergångsbestämmelserna.
\ id omräkning av löneturen för civil eller civilmilitär personal enligt
c) gällde, att hänsyn finge tagas till föregående fast anställning, allenast
i den mån densamma innehafts efter fyllda 18 år. Nämnda åldersgräns gälde
icke enligt d), som avsåge militär personal. Vid försvarsväsendet hade
fr. o. m. den 1 juli 1947 inrättats ett stort antal befattningar för tekniker
i lönegrad Ca (Ce) 12. Dessa befattningar hade i viss utsträckning rekryterats
med förutvarande överfurirer. Därest dessa kvarstått såsom överfurirer
efter den 1 juli 1947, hade deras lönetur skolat omräknas enligt 7 §

1 mom. d), alltså utan hänsynstagande till angiven åldersgräns. Vid omräkningen
av deras lönetur i och för inplacering i löneklass fr. o. in. den 1
juli 1947 såsom tekniker syntes däremot hänsyn kunna tagas till fast an -

- 153 —

ställning allenast i den mån den infölle efter uppnådda 18 års ålder. Sålunda
kunde en överfurir, som innehaft fast anställning före 18 års ålder,
vid övergång den 1 juli 1947 till befattning såsom tekniker erhålla sämre
lönetur än om han övergått till teknikerbefattningen först efter sistnämnda
dag. Ett tillrättaläggande av angivna ojämnhet vore önskvärt.

Försvarets civilförvaltning, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen:
8 § i kungörelsen — vilket författningsrum tillkommit i syfte att undanröja
ojämnheter vid omräkningen av löneturen — vore svårtolkad och syntes
icke alltid leda till tillfredsställande resultat.

Ett flertal myndigheter ha uttalat sig i fråga om de nya avlöningsbestämmelsernas
allmänna utformning.

Försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen och överståthållarämbetet
ha funnit bestämmelserna, sedan de efter remissbehandlingen omarbetats,
i stort sett tillfredsställande utformade. Andra myndigheter däremot,
såsom socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
statskontoret, skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län, ha
ansett de nya avlöningsbestännnelserna, trots den företagna överarbetningen,
alltjämt vara svåröverskådliga och i många fall svårtillämpliga.

Telegrafstyrelsen: De nya avlöningsförfattningarna vore i många stycken
invecklade och svårfattliga. För personer, som icke tidigare förvärvat mera
ingående kunskap, erfarenhet och vana på löneområdet, tedde sig åtskilliga
av de nya bestämmelserna mer eller mindre obegripliga. Bestämmelsernas
rätta tolkning krävde ett inträngande studium, som knappast kunde förutsättas
hos alla de över hela landet spridda tjänstemän, som hade att praktiskt
tillämpa författningarna. Erkännas måste emellertid, att svårigheterna
att få till stånd enkla och klara författningar varit stora, med hänsyn dels
till mångfalden av de nya förmåner och medgivanden, som lämnats vid löneförhandlingarna,
dels till den korta tid, som stått till buds för redigering
och utformning av författningarna. Verksmyndigheterna hade icke beretts
tillfälle att yttra sig över de vid förhandlingarna från personalhåll framförda
kraven, innan dessa lett till förhandlingsresultat, och den alltför
korta tiden för författningarnas utformning hade omöjliggjort en mycket
välbehövlig medverkan vid detta arbete från de erfarna verksmyndigheternas
sida.

Järnvägsstyrelsen: Det nya avlöningsreglementet avveke i fråga om uppställning
och skrivsätt väsentligt från det tidigare gällande. Det kunde icke
bestridas, att ett logiskt sammanhang mellan bestämmelserna funnes och
att dessa på ett sinnrikt sätt anknöte till varandra. Genom att bestämmelserna
no avsåge flera förvaltningsområden än dem de tidigare avlöningsreglementena
omspände, hade de emellertid måst givas en mycket koncentrerad
form, som gjorde uttolkningen av dem mera invecklad än vad fallet
varit med de äldre avlöningsbestämmelserna. Talrikt förekommande paragrafhänvisningar
bidroge också till att försvåra läsningen. Ett stort antal
förfrågningar, som ingått till styrelsen sedan omräkningsarbetet påbörjades,
hade visat, att det nya avlöningsreglementet i sin nuvarande utformning
beredde redogörare och andra, som skulle tillämpa detsamma, stora svårigheter,
varför texten antingen måste givas en mera populär form eller
ock förses med belysande exempel.

Statskontoret: Ämbetsverket hade redan i sitt utlåtande den 17 april

1947 angående 1945 års lönekoinmiltés betänkande del II riktat en allvar -

— 154 —

lig kritik mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna. Med besvikelse
och beklagande hade statskontoret konstaterat, att det statliga lönesystemet
vid ett genomtörande av förslaget skulle bliva än mer svårbegripligt och
administrativt otympligt att tillämpa. På praktiskt taget varje punkt innebure,
enligt statskontorets mening, reglementsförslaget en påtaglig komplicering
av de tidigare avlöningsbestämmelserna, vilket förhållande stode i
bjärt kontrast mot de många yrkanden och önskemål, som från olika håll,
icke minst från riksdagens sida, framförts om en förenkling av samma bestämmelser.
Statskontoret avrådde också bestämt från ett utformande av
det nya avlöningsreglementet i enlighet med lönekommitténs förslag.

I de provisoriska avlöningsreglementen, som sedermera utfärdats, hade
vissa ändringar, huvudsakligen i formellt avseende, vidtagits i syfte att
göra bestämmelserna mera lättillgängliga. Det oaktat måste reglementet
även i dess nuvarande form anses svåröverskådligt och ohanterligt, vilket
bl. a. sammanhängde med dess omfattning. De särskilda bestämmelserna
vore emellertid också så gott som undantagslöst tunglästa och i viss mån
svårbegripliga, varför de vid tillämpningen förorsakade även tränade löneexperter
ett betydande arbete. Tolkningen av bestämmelserna hade ock försvårats
genom avsaknaden av i enklare form återgiven specialmotivering.

Skolöverstyrelsen: Av förfrågningar från olika rektorer framginge, att
det berett dem stora svårigheter att tolka de nya författningarna. Härtill
syntes framiör allt ha bidragit, att de särskilda bestämmelserna om skolorna
vore spridda på ett flertal ställen i statens allmänna avlöningsreglemente.
För rektorerna vid högre kommunala skolor, sinnesslöskolor och
epileptikerskolor hade dessutom avfattningen av det för dem gällande reglementet
i form av hänvisningar till statens allmänna avlöningsreglemente
visat sig mindre lämpligt.

För rektorerna och även för skolöverstyrelsen skulle det medföra en avsevärd
lättnad, om ett särskilt gemensamt avlöningsreglemente utfärdades
för statliga och högre kommunala skolor samt ett särskilt reglemente för
sinnesslöskolor och epileptikerskolor på samma sätt som skett för folkskolan.

Skolöverstyrelsen ansåge emellertid att de principer, som låge till grund
för det nya lönesystemet, i flera hänseenden vore enklare än i tidigare avlöningsreglementen.

Länsstyrelsen i Värmlands län: Efter att under någon tid ha praktiskt
tillämpat statens allmänna avlöningsreglemente och övriga författningar,
vilka tillkommit i samband med löneregleringen, hade länsstyrelsen fått den
uppfattningen, att, ehuru lönekommitténs utkast till ifrågavarande författningar
före promulgationen varit föremål för en omfattande överarbetning
inom finansdepartementet, vilken medfört en betydande förbättring av kommitténs
författningsförslag i synnerhet i redaktionellt hänseende, de utfärdade
avlöningsbestämmelserna, framför allt övergångsföreskrifterna, måste
vara mycket svårtillgängliga för statliga och kommunala myndigheter utan
löneteknisk expertis.

I fråga om de bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente, som
synts svårtolkade eller i tillämpningen ledande till otillfredsställande resultat,
ha de hörda myndigheterna framfört vissa erinringar. Myndigheternas
uttalanden härutinnan redovisas i det följande i anslutning till respektive
paragrafer i avlöningsreglementet.

G paragrafen. Enligt denna paragraf skall, därest förordnande att uppehålla
ordinarie eller extra ordinarie tjänst kan beräknas komma att utan

155 —

avbrott omfatta minst de närmast följande sex månaderna, detsamma, i förekommande
fall efter kungörande till ansökning, meddelas i den ordning
som är stadgad för tjänstens tillsättande.

Telegrafstyrelsen har beträffande detta författningsrum framhållit, att
tillämpningen av detsamma kommer att förorsaka ett betungande administrativt
merarbete, och vidare anfört:

Tillsättning av tjänster sker vid telegrafverket i stor omfattning utan
ledigförldarande, och tillsättningsproceduren är i dessa fall mycket enkel.
Så är fallet exempelvis beträffande den största kategorien av tjänster, de
för telefontjänsten avsedda. Antalet dylika tjänster (i lokal-, lands- och
rikstelefonistgraderna) uppgår för närvarande till cirka 4 400. Ordinarie
befattningar inom denna kategori tillsättas i allmänhet årsklassvis i män
av tillgång på tjänster. Förordnanden inom telefonistområdet ha däremot
sedan gammalt, av praktiska skäl och i enlighet med den berörda personalens
önskemål, tillsatts stationsvis, så att praktiskt taget varje förekommande
förordnande å en station tilldelats den i tur stående tjänstemannen
å samma station. Vid en strikt tillämpning av bestämmelserna i 6 § måste
varje dylikt förordnande ledigförklaras, trots att ordinarie tjänster av motsvarande
slag icke ledigförklaras. Följden härav blir antagligen den, att
förordnanden å de större orterna komma att locka sökande från andra
orter, med en ur tjänstens synpunkt mycket oläglig omflyttning av personal
till följd. Som regel kan en dylik, från annan station hämtad telefonist
icke upprätthålla förordnandet utan att en viss tid ha övats i expeditionsarbetet
å vederbörande station. Omflyttningen måste också föranleda
betydande kostnader för statsverket i form av flyttningsersättningar, omplaceringstraktamenten,
övningskostnader in. in.

Telegrafstyrelsen har ännu icke kunnat finna någon möjlighet att beträffande
förordnandena å telefonistområdet tillämpa bestämmelserna i 6 §.
Åtskilliga hundratal sådana förordnanden tillsättas årligen. Styrelsen har
för avsikt att med den berörda personalens organisationer upptaga förhandlingar
i denna fråga samt att därefter göra framställning hos Kungl. Maj:t.

Svårigheterna att finna en tillfredsställande lösning hänföra sig huvudsakligen
till det förhållandet, att om telegrafstyrelsen eventuellt befrias från
skyldigheten att tillämpa det i 6 g angivna förfaringssättet, rätten till vikariatslön
bortfaller för de förordnade. Av stadgandena i 21 § 2 inom. framgår
nämligen, att rätten till vikariatslön är förknippad med villkoret, alt
förordnandet tillsatts i den ordning som i 6 § sägs.

Vad här ovan sagts beträffande förordnanden i telefonistgraderna gäller
i lika mån förordnanden inom vissa andra kategorier av tjänster, bland annat
i fråga om de vid anläggningsarbetena förekommande s. k. säsongförordnandena,
vilkas antal uppgår till 200—300 årligen.

Telegrafstyrelsen måste finna det i hög grad beklagligt, att överenskommelse
rörande »sättet för meddelande av vissa förordnanden» träffats vid
förhandlingarna mellan lönekommittén och personalsammanslutningarna
utan alt verksstyrelsernas mening inhämtats ens angående möjligheten av
att i praktiken tillämpa de från personalhåll ifrågasatta reglerna.

21 paragrafen innefattar vissa grundläggande bestämmelser om rätt In
avlöningsförmåner in. in.

Järnvägsstyrelsen: Bestämmelserna i denna paragraf äro otydliga i vissa
hänseenden. Detta gäller sista meningen i 2 mom. andra stycket: »Att sådant
förordnande (vikariatslöneförordnande) upphör, skall icke föranleda

— 156 —

tiil £itt tjänstemannen anses förflyttad till annan tjänst» samt 3 mom.:
»För tid, då tjänsteman frånträder utövningen av viss av honom innehavd
tjänst på grund av innehav av annan tjänst, skall han i avlöningshänseende
behandlas som om han innehaft allenast sistnämnda tjänst». Dessa bestämmelser
böra enligt järnvägsstyrelsens mening förtydligas eller exemplifieras.

26 paragrafen behandlar förfarandet vid placering i löneklass och lönerum.
En kort översikt av paragrafens huvudsakliga innehåll må här lämnas.

Vid tillträde av tjänst, vars lönegrad omfattar flera löneldasser, skall
tjänsteman placeras i lönegradens lägsta löneklass, där ej gynnsammare
placering skall ske enligt vad i det följande sägs (1 mom.). Då tjänsteman
tillträder civil tjänst och omedelbart dessförinnan innehaft annan sådan
tjänst äger han erhålla placering i löneklass (lönerum) i enlighet med vad
i särskild tabell angives (2 inom.). Särskilda bestämmelser finnas meddelade
för de fall, då tjänsteman tillträder civil tjänst och omedelbart dessförinnan
innehaft militär beställning (3 inom.), då tjänsteman tillträder
militär beställning med lön enligt viss löneplan och omedelbart dessförinnan
innehaft annan sådan beställning med lön enligt sannna löneplan (4 inom.),
då tjänsteman tillträder militär beställning med lön enligt löneplan nr 1
och omedelbart dessförinnan innehaft sådan beställning med lön enligt löneplan
nr 5 (5 mom.) samt då tjänsteman tillträder civil tjänst eller militär
beställning och omedelbart dessförinnan åtnjutit avlöning enligt kollektivavtal
(6 mom.).

I de särskilda fall, då förmånligare placering i löneklass (lönerum) därav
följer, må bestämmelserna i 2—6 mom. givas utsträckt tillämpning sålunda,
att hänsyn tages till viss i dem avsedd anställning, som tjänstemannen innehaft
tidigare, ehuru icke omedelbart före den nya tjänstens tillträdande. Sådan
tidigare innehavd annan anställning må likväl icke tagas i betraktande,
därest den innehafts före en sammanhängande tid av tre år, varunder tjänstemannen
icke vid något tillfälle innehaft anställning hos staten eller ickestatlig
anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser
(7 mom.).

Socialstyrelsen: Ämbetsverket vill framhålla nackdelen av att föreskrifterna
angående inplacering i löneklass och lönerum icke utformats i lagtexten
utan endast angivits i en tabell, vilken knappast torde vara tillgänglig
för andra än dem, som äga löneteknisk erfarenhet.

Telegrafstyrelsen: Bestämmelserna angående placering i löneklass och
lönerum synas onödigt invecklade och svårtvdda. Deras praktiska tillämpning
vållar, trots alla lovvärda försök till förenkling och schematisering,
som gjorts vid bestämmelsernas utformning, stora besvärligheter. Dessa ha
gjort sig starkt förnimbara vid den pågående omräkningen av tjänstemännens
lönetur. Den väsentligt utvidgade sneddningen och införandet i samband
härmed av begreppet »lönerum» ha mer än annat bidragit till att göra
reglerna svårhanterliga.

Vad beträffar den sakliga innebörden av bestämmelserna i den omhandlade
paragrafen vill styrelsen här allenast ifrågasätta, huruvida icke de i
6 mom. angivna reglerna för löneklassplacering vid övergång till i reglementet
avsedd tjänst från anställning enligt kollektivavtal givit tiden i sistnämnda
anställning en alltför stor inverkan på löneställningen. Vid tillämpningen
av reglerna i fråga kunna lätt uppkomma ojämnheter av det slag,

— 157 —

som man med de nya bestämmelserna avsett att undvika. Nedanstående
exempel torde åskådliggöra detta.

Exempel:

Linjearbetare......l/i 1927

Reparatör Ca 11.... l/i 1938, löneklass 12

(enl tabellen i
6 mom. avd. A).

Linjeförman Ca 16

Vi 1939, löneklass 13
Vi 1942, x	14 d,
Vt 1945, »	14 d.
Vi 1947, >	16
Vi 1948, »	17

B.

Linjearbetare......1/i 1933

Linjeförman Ca 16 .. */i 1948, löneklass 18

(enl. tabellen i

ovH A mnm ^

Genom föreskriften i 7 mom. har kollektivavtalsanställningens inverkan
på löneklassplaceringen ytterligare utökats, i det att den alternativa placeringen
enligt avdelning A i tabellen i 6 mom. gjorts tillämplig ej blott vid
den direkta övergången från anställning enligt kollektivavtal till tjänstemannaanställning
utan även vid alla därefter skeende befordringar till högre
befattningar.

Järnvägsstyrelsen: Med den utformning bestämmelserna i 26 § 7 mom.
erhållit, synes det endast med svårighet kunna utläsas exempelvis, att löneställningen
för den, som övergått till tjänstemannaanställning från anställning
med avlöning enligt kollektivavtal, varje gång han erhåller befordran
under tjänstemannaanställningen skall prövas med utgångspunkt bland annat
från den tidigare innehavda anställningen enligt kollektivavtal.

27 paragrafen innehåller bestämmelser om uppflyttning i löneklass och
lönerum. Av paragrafens 1 mom. må följande återgivas:

Tjänsteman, som tillträtt tjänst, vars lönegrad omfattar flera löneklasser,
skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 2—4 inom., uppflyttas
i löneklass inom lönegraden och, för det ändamål som av 26 § framgår, räknas
bliva uppflyttad i lönerum inom lönegradens högsta löneklass enligt
följande grunder.

För varje hel tidsperiod, som nedan sägs, skall tjänstemannen uppflyttas
en löneklass inom vederbörande lönegrad eller, då han uppnått lönegradens
högsta löneklass, räknas uppflyttad ett lönerum inom sistnämnda löneklass,
intill dess fjärde lönerummet uppnåtts.

Första tidsperioden utlöper vid utgången av det kalenderkvartal, under
vilket minst tre år förflutit från tjänstetillträdet och tjänstemannen kan
tillgodoräkna minst 975 dagar. Andra tidsperioden och följande tidsperioder
räknas på motsvarande sätt, varje period från ingången av det kalenderkvartal
från och med vilket nästföregående uppflyttning skett eller räknas
hava skett.

Tjänstemannen må för angivna ändamål tillgodoräkna de dagar, som
förflutit från vederbörande tidsperiods början, med undantag av dagar, varunder
han

a) åtnjutit tjänstledighet med skyldighet att vidkännas A- eller B-avdrag
för sjukdom, tvångsvis anordnad läkarundersökning eller svag hälsas vårdande,

b) åtnjutit tjänstledighet med skyldighet att vidkännas C-avdrag av annan
anledning än offentligt uppdrag eller militärtjänstgöring eller

c) skolat vidkännas C-avdrag av annan anledning än tjänstledighet.

— 158 —

Sådan dag må likväl tillgodoräknas, varunder tjänsteman, som är anställd
med heltidstjänstgöring, åtnjutit under a) eller b) avsedd tjänstledighet
under allenast högst hälften av den dagliga tjänstgöringstiden. Vidare må
därutöver tillgodoräknas intill 600 dagar, varunder tjänsteman åtnjutit
tjänstledighet, som under a) sagts.

Telegrafstyrelsen: Med den avfattning bestämmelserna i 1 mom. om uppflyttning
i löneklass och lönerum fått — till sin innebörd i huvudsak överensstämmande
med lönekommitténs förslag — komma sjukledigheter med
A- eller B-avdrag att mycket sällan verka fördröjande på sådan uppflyttning.
Ett fullständigt upphävande av sjukledigheternas inverkan på löneklassuppflyttningen
skulle därför icke vara av någon större ekonomisk betydelse
för statsverket. Däremot skulle det innebära en betydande administrativ
förenkling att på detta område icke behöva räkna med ifrågavarande
ledigheter. I propositionen 1947:281 med förslag till statens löneplansförordning
in. in. förordade också Kungl. Maj :t ändring i nu angiven riktning
av lönekommitténs förslag. Ändringen avstyrktes emellertid av statsutskottet
(utlåtande nr 233) och godkändes icke av riksdagen, som godtog
lönekommitténs förslag oförändrat (riksdagens skrivelse nr 442). Telegrafstyrelsen
anser, att en ändring av ifrågavarande bestämmelser på sätt i propositionen
föreslagits är önskvärd.

Samma uppfattning har kommit till uttryck i medicinalstyrelsens uttalande.

Telegrafstyrelsen har vidare framhållit följande.

Enligt bestämmelserna i 1 inom. får tid, varunder tjänsteman vidkänts
C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet, icke inräknas i de
975 dagar, soin under en treårsperiod erfordras för löneklassuppflyttning.
Extra tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 eller 2 äger sålunda icke för
löneklassuppflyttning tillgodoräkna exempelvis tid, varunder han deltagit
i utbildningskurs vid verket och därunder (enligt 31 §) haft att vidkännas
C-avdrag å lönen. Detta är enligt styrelsens mening icke tillfredsställande.

30 paragrafen innehåller bestämmelser om löneavdrag och avdragsgrupper.
Ur innehållet må följande återgivas.

I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall tjänsteman enligt 2 mom.
tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen

grupp 1, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med mindre
än 6 anställningsmånader,

grupp 2, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med minst 6
men mindre än 36 anställningsmånader, samt

grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän.

Vad angår aspirant eller extra tjänsteman skall såsom anställningsmånad
anses kalendermånad, under vilken han ägt åtnjuta avlöning i anställning
hos staten (eller viss därmed likställd anställning). Såsom anställningsmånad
anses vidare kalendermånad, under vilken vederbörande såsom elev
deltagit i utbildningskurs vid statligt verk och varunder han ägt åtnjuta ersättning
av statsmedel. Sådan kalendermånad må dock icke tagas i betraktande,
under vilken tjänstemannen icke ägt åtnjuta avlöning eller ersättning
för minst 16 dagar.

Till vilken avdragsgrupp aspirant resp. extra tjänsteman är att hänföra,
är sålunda beroende av antalet anställningsmånader. Avdragsgruppen är
bestämmande dels för semesterns omfattning (34 §) och dels för tjänste -

— 159 —

mannens rätt till lön under tjänstledigheter av skilda slag (31 § ). Beträffande
extra tjänsteman kan sistnämnda rätt i sin tur ha betydelse vid fastställande
av det antal dagar, som få tillgodoräknas för löneklassuppflyttning
(27 §) samt för rätten till sjukvård vid längre sjukledighet (48 §).

Den uppställda regeln för beräkning av antalet anställningsmånader anser
telegrafstyrelsen i vissa avseenden medföra ojämnheter och orättvisor
tjänstemännen emellan. Styrelsen håller före, att tid, varunder arbete vid
vederbörande verk icke kan beredas tjänstemannen men denne i obegränsad
omfattning stått till verkets förfogande för tjänstgöring, bör inräknas i
antalet anställningsmånader. Ett dylikt tillgodoräknande anser telegrafstyrelsen
skäligt med hänsyn till att sådant uppehåll i arbetet, varom nu
är fråga, är tjänstemannen påtvingat på grund av omständigheter, över vilka
han icke kan råda.

31 paragrafen innehåller bestämmelser om de löneavdrag som skola tilllämpas
vid olika slag av tjänstledigheter. Enligt dessa skall tjänsteman,
som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 1, vidkännas C-avdrag. För
tjänsteman, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 2 eller grupp
3, skall, allt efter orsaken till tjänstledigheten, med lönen förfaras på sätt
angives i en i paragrafen intagen sammanställning. Enligt punkten 9 i denna
sammanställning skola tjänstemän, tillhörande avdragsgrupp 2, vidkännas
C-avdrag under deltagande i utbildningskurs vid verket.

Telegrafstyrelsen: Denna bestämmelse är mycket otillfredsställande för
telegrafverkets del. Till en stor del av de vid verket anordnade kurserna beordras
tjänstemännen. Att vid sådant förhållande beröva kursdeltagarna
lönen under kurstiden är enligt telegrafstyrelsens mening obilligt och ägnat
att försvåra rekryteringen. Det förefaller styrelsen också principiellt
oriktigt att betrakta deltagande i sådan kurs som tjänstledighet.

34 paragrafen. Avfattningen av vissa bestämmelser i denna paragraf, som
behandlar semestertidens längd, har kritiserats av några myndigheter.

Medicinalstyrelsen: Det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke
föreskrifterna i 1 mom. angående viss rätt till semester för aspirant och
extra tjänsteman borde inrymma någon bestämmelse om kvalifikationstid
för rätt till semester. Den lydelse, som givits ifrågavarande författningsrum,
torde vid kortare anställningar komma att leda till en av verkligheten föga
betingad rätt till semesterersättning.

Järnvägsstyrelsen: Bestämmelserna i 2 mom. tredje stycket och i 3 mom.
synas svårlästa. En exemplifiering synes nödvändig.

Statskontoret har funnit 2 mom. fjärde stycket svårtolkat.

Vattenfallsstyrelsen: Bestämmelserna i 3 mom. synas svårtolkade. Det
förefaller obilligt att viss begränsning av semesterrätten föreskrives för den,
som före övergången till tjänstemannaanställning icke åtnjutit hela sin semester,
t. ex. enligt semesterlagen, medan för den, som haft tillfälle uttaga
sådan semester, ingen begränsning stadgats.

37 paragrafen. Vikariatsersättning in. in.

Socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen
och riksarkivet: De nya bestämmelserna om vikariatsersättning medfö -

— 160 —

ra ett avsevärt inerarbete vid avlöningsuträkningen. Socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen ha likväl funnit ifrågavarande bestämmelser i tillämpningen
leda till ett rättvist resultat.

Järnvägsstyrelsen: Reglerna för beräkning av vikariatsersättning äro onödigt
invecklade och ge dessutom i vissa fall ojämna och otillfredsställande
resultat. Det tidigare tillämpade systemet för beräkning av vikariatsersättning
var enkelt och kunde ej sägas ha verkat orättvist, varför en återgång
till detsamma vid vanliga vikariat vore att föredraga. På grund av de tämligen
små differenser, som uppstå mellan vikariatsersättningarna inom samma
lönegrader men å olika dyrorter, vill det dessutom synas som om dyrortsgraderingen
av vikariatsersättningen skulle kunna slopas.

Statskontoret anser det vara till betydande nackdel, att vikariatsersättningen
gjorts beroende icke såsom tidigare av vederbörandes lönegrad utan
av den löneklass vederbörande tillhör vid förordnande å högre tjänst, och
anför härom vidare.

Varje uppflyttning i löneklass påverkar således vikariatsersättningens
storlek, och retroaktiva löneklassförändringar förorsaka omräkningar även
av tidigare beräknad vikariatsersättning. Bortsett härifrån kan statskontoret
icke finna sakligt tillfredsställande, att vikariatsersättningen vid förordnande
å högre tjänst blir större för en å en lägre tjänst i viss lönegrad nyutnämnd
befattningshavare än för tjänsteman i samma lönegrad med kanske
tio års tjänstgöring i lönegraden. Det finnes enligt statskontorets mening
icke något rimligt skäl, varför den förmån, som sedan gammalt tillförsäkrats
tjänstemännen i form av ålderstillägg, skulle påverka storleken
av vikariatsersättningen vid förordnande å högre tjänst. Den omständigheten,
att det äldre systemet för vikariatsersättnings bestämmande i en del
fall ledde till större sammanlagda löneförmåner än som utgingo enligt lägsta
löneklass i den högre lönegraden, är således för ämbetsverket icke något
tillräckligt skäl för att förorda det nya systemet.

39 paragrafen. Jämlikt 2 mom. i denna paragraf äger tjänsteman, som
vid semesters inträde tjänstgör å annan ort än stationeringsorten, åtnjuta
resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet eller särskilda av
Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter för av honom vid semesterns inträde
eller upphörande företagen resa mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna
eller mellan tjänstgöringsorten och annan ort, i sistnämnda fall dock
icke med högre belopp än som motsvarar beräknad resekostnad för resa
mellan tjänstgörings- och stationeringsorterna.

Försvarets civilförvaltning har ansett viss tvekan råda beträffande rätta
innebörden av dessa bestämmelser. I syfte att erhålla klarhet härutinnan
har civilförvaltningen i skrivelse den 10 oktober 1947 till chefen för finansdepartementet
framlagt spörsmålet för de överväganden och åtgärder, som
kunde finnas påkallade. Civilförvaltningen har i nämnda skrivelse anfört
bl. a. följande.

Åtskilliga militära myndigheter ha såväl muntligen som skriftligen hos
civilförvaltningen anmält, att befattningshavare, kommenderade utom förläggningsorten,
yrkat att på grund av omförmälda stadganden komma i åtnjutande
av fria resor under kortare semesterperioder (en eller två dagar).
Då vederbörande härigenom skulle komma att erhålla ett flertal fria resor

— 161 —

under för honom gällande årssemester ha myndigheterna anhållit om upplysning,
huruvida ifrågavarande förmån finge utgå i obegränsad omfattning.

Förarbetena till författningsrunnnet lämna icke ledning för lösning av
berörda spörsmål. Väl har 1945 års lönekommitté i sitt betänkande (SOU
1947:23, s. 90) i detta sammanhang framhållit, att myndigheterna såvitt
möjligt böra förfara så, att semestern för tjänsteman, vilken på grund av
tillfälligt tjänsteuppdrag eller på grund av sin tjänstgöring befinner sig
utanför stationeringsorten, börjar först sedan tjänstemannen återkommit
till denna, men man lämnas i ovisshet om huru frågan bör bedömas beträffande
tjänsteman, som för längre tid — kanske inemot ett år — kommenderats
till tjänstgöring utom stationeringsorten. Inom försvarsväsendet måste
man räkna med fall, där på grund av tjänstgöringens natur, t. ex. militär
utbildning, tjänsteman icke kan beviljas den honom tillkommande semestern
i ett sammanhang liksom också med fall, där med hänsyn till kommenderingens
långvarighet tjänstemannen själv av familjeskäl önskar komma
i åtnjutande av semester för kortare tidsperioder.

För egen del föreställer sig civilförvaltningen, att det vid införandet av
ifrågavarande rätt till fria resor vid semester under tjänstgöring utom stationeringsorten
knappast kan ha varit lagstiftarens mening att dylika fria
resor skola få ifrågakomma vid ett flertal tillfällen. Civilförvaltningen är
sålunda benägen utgå från att med ordalagen i åberopade författningsrum
avsetts början resp. slutet av hela eller i allt fall den övervägande delen av
den semester, som tjänsteman tillerkänts i avlöningsreglementet, och att
alltså författningsruminets innebörd måste anses vara den, att allenast en
resa fram och åter skulle ifrågakomma. Skulle denna tolkning vara felaktig
och tjänstemannen erhålla ett flertal fria semesterresor under kominendering
utom stationeringsorten, skulle avsevärda kostnader uppstå för statsverket,
vilket näppeligen varit förutsett.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha i det föregående belyst vissa
förhållanden, som äga samband med den innevarande år genomförda löneregleringen
för statens tjänstemän. Av den utredning, som revisorerna låtit
införskaffa från olika myndigheter, framgår att övergången till det nya
lönesystemet ställt myndigheterna inför betydande svårigheter såväl när
det gällt tolkningen av avlöningsföreskrifterna som i fråga om den omräkning
av löneturen för personalen, vilken myndigheterna haft att verkställa.
Vad särskilt angår omräkningsförfarandet måste revisorerna konstatera,
att avsaknaden av klara och otvetydiga regler på förevarande område
lett till en betydande omgång. De återgivna uttalandena ge sålunda vid
handen, att det av omräkningarna betingade administrativa arbetet — förutom
att detsamma för statsverket medfört betydande kostnader — vållat
en avsevärd tidsutdräkt och en stark extrabelastning av den redan förut
hårt utnyttjade arbetskraften. Ehuru arbetet i regel påbörjats på ett tidigt
stadium — i många fall redan innan författningstexten förelegat —
har detsamma ännu icke kunnat på långt när slutföras.

Till de nu antydda förhållandena synas flera samverkande faktorer ha
bidragit. De till grund för lönetursomräkningarna liggande författningarna
utkommo sålunda från trycket så sent som den 19 juli resp. den 7 augusti
1947. Författningarna i fråga ha vidare på väsentliga punkter ansetts vara

It—47 SO ti 7. Hcu. berättelse ang. statsverket dr 11)47. I.

— 162 —

i hög grad oklara och svårtolkade. Möjligheterna att med ledning av förarbetena
till desamma förbereda och slutföra omräkningarna ha dessutom
varit mycket begränsade med hänsyn till knappheten på eller avsaknaden
av specialmotiveringar. Härtill kommer, att författningstexterna i viktiga
detaljfrågor utformats på annat sätt än som kunnat utläsas av förarbetena.
De myndigheter som grundat omräkningen på förarbetena ha därför sedermera
måst ägna betydande arbete åt att revidera de tidigare lönetursomräkningarna.

Verkningarna av de sålunda konstaterade bristfälligheterna hos författningarna
torde enligt revisorernas mening ha kunnat i viss mån elimineras,
därest klarläggande tolkningsanvisningar utarbetats. Dylika anvisningar
ha dock hittills icke lämnats i vidare mån än att myndigheterna i vissa fall
kunnat inhämta underhandsupplysningar hos finansdepartementet.

Då de i det föregånde berörda författningsbestämmelserna tillkommit
såsom en följd av den mellan 1945 års lönekommitté och vederbörande
personalorganisationer ingångna överenskommelsen, vilken sedermera av
riksdagen godkänts, torde någon möjlighet att i efterhand eliminera de
med lönetursomräkningen sammanhängande svårigheterna icke föreligga.
Det därav betingade arbetet får jämväl — även om detsamma ännu icke
av alla myndigheter slutförts — anses vara av engångsnatur. Ifrågavarande
bestämmelser synas heller icke lämna stöd åt den av somliga myndigheter
företrädda ståndpunkten, att i vissa fall förnyad omräkning skall
äga rum varje gång vederbörande tjänstemän erhålla befordran. Skulle en
sådan tolkning likväl stadfästas genom praxis, torde uttryckliga föreskrifter
av motsatt innebörd enligt revisorernas mening böra utfärdas. Revisorerna
vilja i detta sammanhang understryka angelägenheten av att på förevarande
område gjorda erfarenheter för framtiden beaktas, så att vid kommande
löneregleringar svårbemästrade problem av i det föregående angivet slag
icke behöva uppstå.

Vad särskilt angår tillämpningen av de rörande befordringsgången för viss
icke-ordinarie personal i statens tjänst utfärdade bestämmelserna må framhållas
följande. Ehuru de förhållanden med avseende å den retroaktiva
lönetursomräkningen, som regleras av å ena sidan kungörelsen 1947: 436
och å andra sidan kungörelsen 1947: 553, stå i intimt inbördes samband,
synes vid utarbetandet av dessa författningar erforderlig samordning icke
ha kommit till stånd. Beträffande den av ett stort antal myndigheter påtalade
ovissheten, huruvida vid den retroaktiva lönetursomräkningen för
amanuens- och biträdespersonalen de i 26 och 27 §§ statens allmänna avlöningsreglemente
meddelade reglerna för inplacering och uppflyttning i
löneklass skolat följas, måste revisorerna konstatera, att övergångsbestämmelserna
härvidlag icke giva tillräcklig ledning för frågans bedömande. Om
— såsom finansdepartementet under hand förordat — vid omräkningen
hänsyn icke skolat tagas till avlöningsreglementets bestämmelser om löneklassplacering,
framstår det enligt revisorernas mening såsom en uppenbar
brist i befordringskungörelsens övergångsbestämmelser, att uttrycklig före -

163 —

skrift härom icke intagits i desamma. Spörsmålet om i vad mån underårighet
skall verka fördröjande vid den retroaktiva tillämpningen av befordringskungörelsen
synes ej heller, att döma av den oenhetliga tillämpningen
bland myndigheterna, ha på ett tillfredsställande sätt klarlagts i
författningstexten.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att sedan nyssberörda fråga om
amanuenspersonalens retroaktiva löneklassplacering besvärsvägen dragits
under kammarrättens prövning, sistnämnda myndighet i nyligen meddelade
utslag godkänt den tolkning, som förfäktats från personalhåll och som innebär,
att vid omräkningen av löneturen bestämmelserna i 26 och 27 §§
statens allmänna avlöningsreglemente skola tillämpas. För de myndigheter,
som grundat omräkningen på den av finansdepartementet hävdade tolkningen,
föranleder nämnda avgörande givetvis ett förnyat omräkningsförfarande
med därav följande ytterligare merarbete.

Såvitt revisorerna kunnat finna, äro de vid lönetursomräkningen för
amanuenspersonalen uppkomna svårigheterna delvis att tillskriva den omständigheten,
att de i befordringsschemat ingående tre högsta lönegraderna
(Ce 22, 23 och 24) följa omedelbart på varandra. Även om för framtiden
några tolkningssvårigheter eller ojämnheter icke torde uppstå vid tillämpningen
i här ifrågavarande hänseende av befordringskungörelsen, synes det
likväl mindre lämpligt att inom befordringsgången närliggande lönegrader
utnyttjas, vilket medför att sneddningsregeln måste tillämpas. En dylik
princip måste f. ö. anses stridande mot de uttalanden, som i skilda sammanhang
gjorts angående den statsanställda personalens lönegradsplacering inom
viss befordringsgång. Med hänsyn till nu berörda olägenheter bör enligt revisorernas
mening denna fråga upptagas till förnyad prövning.

Såsom i det föregående närmare berörts, har övergången till det nya lönesystemet
berett myndigheterna svårigheter även i andra hänseenden än i
vad rör lönetursomräkningarna. Av den lämnade redogörelsen framgår, att
åtskilliga erinringar ur såväl saklig som formell synpunkt riktats jämväl
mot statens allmänna avlöningsreglemente (motsvarande reglementen). I
anledning härav vilja revisorerna uttala, att det med hänsyn till de speciella
förhållanden, under vilka löneregleringsarbetet måst fullgöras, får anses
förklarligt att vissa brister kommit att vidlåda det nya avlöningssystemet.
Revisorerna tänka härvid bl. a. på den knappa tid som stått till buds för
arbetets bedrivande samt på de svårigheter vid författningarnas redigering,
som orsakats av lönekommitténs hundenhet vid de med personalorganisationerna
träffade överenskommelserna. Erkännas må för övrigt, att de nya
reglementena i icke oväsentliga avseenden innebära förenklingar, framför
allt på grund av den ökade omfattning i vilken olika hjälptabeller kommit
till användning. Den omarbetning av de ursprungliga författningsförslagen
som verkställts efter remissbehandlingen har vidare medfört vissa förbättringar,
icke minst i vad gäller reglementenas uppställning. Fortfarande
kvarstå dock brister i olika avseenden. Såsom tidigare omnämnts har också
1<)47 års riksdag förutsatt, att genomarbetade reglementsförslag skola un -

— 164 —

derställas riksdagen, innan vederbörande avlöningsförfatlningar kunna definitivt
godkännas.

Enligt vad revisorerna under hand erfarit, pågår f. n. inom finansdepartementet
arbetet med en dylik översyn. Revisorerna vilja uttala den förhoppningen,
att ifrågavarande arbete inriktas på att giva den slutgiltiga
författningstexten en så enkel och lättfattlig utformning som överhuvud
taget är möjligt. Strävandena att på olika vägar söka garantera största
möjliga formella rättvisa åt de enskilda tjänstemännen sinsemellan synas
sålunda icke böra drivas så långt, att de motverka kravet på ur administrativ
synpunkt icke onödigt invecklade och svårtolkade bestämmelser.
Icke heller torde man få bortse från att ifrågavarande författningar skola
tillämpas ej endast av specialtränad expertis inom vissa centrala ämbetsverk
utan även av befattningshavare, vilka icke äga särskild kameral utbildning
och vilkas huvuduppgifter ofta ligga helt vid sidan av det lönetekniska
området. Revisorerna vilja i detta sammanhang slutligen uttala,
att betydande fördelar i nu berörda avseenden torde kunna ernås, därest
de i statens allmänna avlöningsreglemente intagna bestämmelserna rörande
undervisningsväsendet i anslutning till skolöverstyrelsens förslag sammanföras
till ett lämpligt antal specialförfattningar.

§ 30.

Vissa synpunker på det statliga blankettrycket.

Frågan om en förenkling av det offentliga blankettväsendet har på sistone
tilldragit sig ökad uppmärksamhet. I tidningspressen har framhållits,
att allmänheten i allt större omfattning betungas med skyldigheten att till
statliga myndigheter lämna uppgifter i olika hänseenden. Uppgiftsplikten
har även medfört, att inom enskilda företag särskild personal måst anställas
för att uteslutande sysselsättas med sådant arbete. Då revisorerna
ansett frågan vara av stort samhälleligt intresse, ha revisorerna funnit
densamma vara förtjänt av en närmare undersökning.

För att få en uppfattning angående omfattningen av den statliga blankettverksamheten
ha revisorerna från ett flertal ämbetsverk och myndigheter
infordrat uppgifter å samtliga av dem utfärdade blanketter, vilka
för närvarande komma till användning. Dessa tryckalster ha sedermera unkastats
teknisk granskning med hänsyn till uppställning och papperskvalitet
m. m. för utrönande av om tryckningen skett på lämpligaste och mest
ekonomiska sätt. Revisorerna ha även haft sin uppmärksamhet riktad på
arten och omfattningen av den uppgiftsplikt, som genom blanketterna ålagts
vederbörande. Då det infordrade materialet varit synnerligen omfattande
och svårbearbetat har med hänsyn till den begränsade tid, som stått till
förfogande, någon mera genomgående undersökning i detta hänseende icke
medhunnits, utan blott stickprov företagits. Innan revisorerna ingå på resultatet
av de gjorda undersökningarna, må lämnas en redogörelse för de

165

åtgärder, som i förenklings- och besparingssyfte tidigare vidtagits på nu
ifrågavarande område.

Anmärkningar mot blankettväsendet och allmänhetens uppgiftsplikt till
statliga myndigheter ha tidigare vid skilda tillfällen förekommit. I anledning
av en vid 1921 års riksdag väckt motion (I: 142) hemställdes sålunda,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder till inskränkning i ämbetsverkens,
kommissionernas och kommittéernas alltför vittgående användning av rätten
att med frågor och frågeformulär hänvända sig till de folkvalda myndigheterna
i orterna och andra. Motionären utgick från att ifrågavarande
rätt toges i anspråk i större omfattning än som vore nödvändigt för att
resp. utredningsarbeten skulle kunna tjäna de med dem avsedda ändamål.
Likaledes syntes det vara motionärens uppfattning, att de för inhämtande
av dylika uppgifter utsända formulären vore uppgjorda på sådant sätt, att
arbetet med besvarande av de framställda frågorna onödigt försvårades.

Riksdagen uttalade (skr. nr 215) bl. a., att det syntes otvivelaktigt att
uppgiftsskyldigheten vore särskilt för de kommunala myndigheterna synnerligen
betungande. Önskligt vore därför, att en utredning komme till
stånd rörande möjligheterna att vidtaga åtgärder i av motionären angivet
syftemål. Anledning borde finnas att förmoda, att av utredningen skulle
framgå, att inskränkningar och förenklingar i fråga om inhämtandet av
uppgifter vore möjliga och lämpliga. I varje fall vore, enligt riksdagens mening,
en sådan utredning säkerligen ägnad att öka insikten om undersökningarnas
betydelse och höja intresset för deras ändamål, varigenom även
större garanti skulle vinnas för uppgifternas noggrannhet och fullständighet.
Motvilligheten i fråga om uppgifternas lämnande skulle minskas och
den uppgifterna infordrande myndighetens utredningsarbete därigenom underlättas.
Riksdagen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta utreda, huruvida
och i vad mån inskränkningar och förenklingar i fråga om inhämtandet
av uppgifter i angivet avseende kunde åstadkommas, samt därefter
vidtaga de åtgärder, som av utredningen kunde föranledas.

Riksdagens skrivelse remitterades av Kungl. Maj :t till de år 1920 tillsatta
s. k. statistiksakkunniga, som den 4 november 1921 avgåvo utlåtande. Ärendet
anmäldes den 14 juli 1922, varvid beslöts att detsamma ej vidare skulle
komma att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Nämnda utlåtande
har icke kunnat återfinnas).

I sin år 1921 avgivna berättelse (del I s. 78—81) meddelade riksdagens
revisorer vissa iakttagelser i fråga om statens blankettryck. Vid den av revisorerna
verkställda granskningen hade bl. a. framgått, att önskvärd sparsamhet
med papper och blanketter i allmänhet icke iakttagits. För blanketter
syntes flertalet ämbetsverk använda allt för dyrbart papper, varjämte
blanketter och formulär ej sällan vore onödigt stora. I flera fall hade beställning
av blanketter skett i så små upplagor, att nya beställningar med
täta mellanrum måst ske. Revisorerna meddelade vidare, att socialstyrelsen
under en följd av år till lantbrukarna utsänt vidlyftiga frågeformulär ro -

— 166 —

rande vissa lantarbetarförhållanden. Under år 1921 hade socialstyrelsen utvidgat
dessa formulär till att omfatta detaljerade uppgifter för varje lantarbetare,
torpare, mjölkerska m. fl. Det syntes revisorerna som om frågeformulären
lämpligen borde begränsas icke blott till antal och detalj uppgifter
utan även till kostnad. Enligt revisorernas mening bleve tillförlitligheten
av de inhämtade uplysningarna ofta mindre i samma mån som besväret
med formulärens ifyllande ökades, varjämte kunde antagas att den
ständiga strömmen av frågeformulär vållade, att dessa i en mängd fall
lämnades obesvarade, varigenom värdet av utredningen minskades.

Vid revisionsberättelsens behandling i statsutskottet vid 1922 års riksdag
uttalade utskottet (uti. nr 84 s. 12), att sedan länge inom ett flertal ämbetsverk
uppmärksamheten varit riktad på nödvändigheten att nedbringa
kostnaderna för papper. Åtgärder i sådant syfte hade också på sina håll i
stor utsträckning vidtagits, och förväntade utskottet, att vad i detta avseende
ytterligare kunde göras snarast bleve bragt i verkställighet.

Tid efter annan ha åtgärder vidtagits i syfte att nedbringa statsverkets
tryckningskostnader. Genom kungörelsen den 11 september 1937 (nr 780;
åndr. nr 857/1945) med vissa bestämmelser angående tryckning för statens
räkning har sålunda förordnats, bl. a., att ämbetsverk och andra statliga
myndigheter skola vara skyldiga att beträffande förekommande tryckningsarbeten,
i den män kostnaderna för tryckningen överstiga 100 kronor,
inhämta statskontorets råd och anvisningar angående arbetets planläggning
och utförande, såsom angående val av företag, hos vilket tryckningen
skall beställas, val av stilar och papper samt pris, tid och andra
villkor för beställningars utförande.

Genom cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) anbefalldes statsmyndigheterna
att i anslutning till en inom finansdepartementet upprättad promemoria
angående allmänna besparingsåtgärder noggrant undersöka möjligheterna
att nedbringa utgifterna för omkostnader. Nämnda mera generella
besparingsföreskrifter äga tillämpning även i fråga om statsverkets tryckningskostnader,
särskilt beträffande inköp och användning av vissa slag av
papper in. in.

Tryckningsverksamheten vid försvarsväsendet är reglerad genom bestämmelser
i kungl. brev den 1 februari 1946. Bestyret med beställning av blankettryck
har därvid ålagts försvarets civilförvaltning. Myndighet, inom
vars förvaltnings- eller verksamhetsområde blankett är avsedd att användas,
äger enligt förenäinnda bestämmelser icke rätt att fastställa blankett,
förrän förslaget till densamma blivit ur blankettekonomiska och därmed
sammanhängande synpunkter granskat och godkänt av civilförvaltningen. I
den mån så kan ske, skall civilförvaltningen jämväl pröva behovet av blanketten
med utgångspunkt i föreliggande organisatoriska förhållanden. I
tryckeritekniska frågor samt beträffande anbudsprövning skall civilförvaltningen
samråda med statskontorets tryckeriexpedition. Undantagna från
bestämmelserna om skyldighet att underställa civilförvaltningen förslag
till blanketter äro försvarets fabriksstyrelse och sjökarteverket.

— 167 —

Inom civilförvaltningen finnes inrättad en särskild blankettdetalj, som
handhar ovannämnda arbetsuppgifter samt bedriver kontinuerlig revision
av blankettmaterialet. Detta material, som enligt av civilförvaltningen i
förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1946/47 lämnade uppgifter år
1945 uppgick till ett antal av omkring 12 000 blanketter, omfattar f. n.
ca 5 000 tryck. En bidragande orsak till reduceringen torde — förutom
förenämnda centralisering och revision av blankettrycket — vara att söka
i avvecklingen av försvarsberedskapen. Till belysande av verksamheten
vid ifrågavarande blankettdetalj må anföras att, enligt vad revisorerna inhämtat,
under tiden 1 januari—1 november 1947 inkommit ca 1 000 ärenden.
Avslag å framställning om tryckning har skett i ett hundratal fall.
Som motiv härför har i regel anförts, att civilförvaltningen ansett någon
redan i bruk varande blankett kunna ersätta den till tryckning föreslagna.

En ytterligare besparingsföreskrift på blankettväsendets område återfinnes
i Kungi. Mcij:ts cirkulär den / juni 1946 (nr 2/8). Med hänsyn till
rådande svårigheter att i önskvärd utsträckning tillgodose behoven av papper
för export anbefalldes statsmyndigheterna genom nämnda cirkulär att
iakttaga ökad sparsamhet med skriv- och tryckpapper samt kuvert.

Beträffande de format å papper och blanketter, som användas av statsmyndigheterna,
föreskrevs i förordningen den 12 juli 1907 (nr 55), bl. a.,
att vissa format skulle gälla för normalpapper av klasserna 1 4. Efter

utredning av särskilt tillkallade sakkunniga (SOU nr 6/1943) förordnade
Kungl. Maj :t genom kungörelser den 14 september 1946 (nr 613—615),
bl. a., att format tillhörande de standardiserade formatens (SIS-formatens)
A-serie skulle fr. o. in. den 1 januari 1947 användas av statsmyndigheterna
ävensom att efter nämnda dag inköp av papper eller blankettei i andra
än A-seriens format icke finge ske.

Ett viktigt initiativ i fråga om standardiseringen av sjukhusblanketter
har tagits av 1943 års sjukhusutredning. Inom denna arbetar f. n. en särskild
kommitté med att revidera blanketterna för rikets sinnessjukhus
(inkl. de kommunala sjukhusen). Även byggnadslånebyråns blankettryck
är f. n. föremål för revision. På initiativ av Svenska landstingsförbundet,
som trycker en stor del av de av medicinalstyrelsen fastställda blanketterna
inom hälso- och sjukvården, pågår sedan en tid tillbaka en omfattande
översyn och rationalisering av blankettmaterialet pa detta omiåde. Det ma
i detta sammanhang jämväl erinras om det betydelsefulla och omfattande
arbete, som på sin tid nedlades inom den numera upphörda sjukhusens
standardiseringskommitté. Efter eu noggrann prövning och sovring av det
omfattande blankettmaterial, som insamlats från ett stort antal kroppssjukhus
i Sverige, utarbetades och fastställdes normer för ca 40 olika sjukhusblanketter.
Bland dylika må nämnas sjukjournaler, temperaturkurvor,
operationsjournaler, remisser in. fl.

En åtgärd, som åtminstone indirekt torde beröra blankettväsendet och
allmänhetens uppgiftsplikt, vidtogs av folkhushållningsdepartementet hösten
1946. Departementet anmodade nämligen de centrala krisorganen att

— 168

överse krisbestämmelserna och därvid undersöka, om icke en förenkling
av krisregleringarna kunde genomföras. Detta initiativ resulterade i ett
flertal förenklingar. Dels vidtogo vissa av kristidsmyndigheterna själva
en del åtgärder och dels upphävde Kungl. Maj :t i anledning av myndigheternas
förslag ett antal kristidsförfattningar (SFS nr 36—52/1947).

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 14 februari 1947 erhöll priskontrollnämnden
i uppdrag att i samråd med generaltullstyrelsen, valutakontoret,
livsmedelskommissionen, handelskommissionen och clearingnämnden
verkställa översyn av de blanketter, som måste avlämnas vid import av
licensbelagd vara. Avsikten är att söka genomföra en standardisering av
blanketterna.

I cirkulär den 6 juni 1947 anbefallde Kungl. Maj :t vidare statsmyndigheterna
att var och en inom sitt ämbetsområde undersöka möjligheterna
att ernå ett snabbare och enklare förvaltningsförfarande utan att kraven
på säkerhet i avgörandena eftersattes. Ett 80-tal organisationer inom näringslivet
och förvaltningen hade även beretts tillfälle att inkomma med
yttranden i anledning av cirkuläret. I cirkuläret angavs att vid undersökningen
borde beaktas i vad mån fördelar i ovan nämnda hänseenden kunde
vinnas, bl. a. genom begränsning i allmänhetens uppgiftsskyldighet i
olika ärenden, t. ex. genom förenkling av blanketter, som tillhandahölles
allmänheten för ansökningar och anmälningar av olika slag.

Genom Kungl. Maj :ts beslut den 6 juni 1947 tillsattes en kommitté med
uPP§ift att utreda möjligheterna av en decentralisering inom statsförvaltningen.
Denna utredning torde även komma att beröra blankettväsendet.

I en den 30 oktober 1947 dagtecknad PM angående vissa möjligheter
till förenkling av kontorsarbetet inom statsförvaltningen har statens organisationsnämnd
meddelat vissa anvisningar vid revision av blankettmaterialet.

Slutligen må nämnas, att enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19
september 1947 två sakkunniga tillkallats för att inom folkhushållningsdepartementet
biträda med en allmän översyn rörande pappersransoneringen
m. m. De sakkunniga avgåvo slutbetänkande den 18 november 1947,
i vilket de uttalade, bl. a., att i nuvarande läge, då alla rimliga besparingsmöjligheter
beträffande papperet borde utnyttjas, det skulle vara av stort
värde om blankettmaterialet kunde underkastas en granskning beträffande
blanketternas utformning och upplagestorlek. Därjämte föreslogs i betänkandet
att direktiv skulle utfärdas till de statliga myndigheterna att dessa
vid avgörandet av frågor om storleken av blankettupplagor toge hänsyn till
det aktuella behovet att minska hemmaförbrukningen av papp och papper
samt att åt statens organisationsnämnd skulle uppdragas att, efter framställning
av statskontoret eller annan statlig myndighet, biträda med utredning
om vad som ur pappersbesparingssynpunkt kunde göras beträffande
individuella blanketters utformning.

Såsom förut nämnts ha revisorerna från ett antal ämbetsverk och myndigheter
samt vissa kommittéer infordrat uppgifter angående samtliga

— 169 —

inom deras resp. verksamhetsområden gällande blanketter och formulär.

Omfattningen av detta blankettryck framgår av nedanstående sammanställning.
De i densamma angivna siffrorna torde dock av olika anledningar
få betraktas såsom approximativa. Antal

Myndighet: blankettyper:

Fångvårdsstyrelsen......................................... 368

Försvarets civilförvaltning (Försvarsväsendet)................ 4 310

Försvarets fabriksstyrelse................................... 798

Socialstyrelsen............................................. 122

Arbetsmarknadskommissionen............................... 412

Byggnadslånebyrån........................................ 136

Riksförsäkringsanstalten.................................... 959

Pensionsstyrelsen.......................................... 373

Medicinalstyrelsen.......................................... 517

Statens bakteriologiska laboratorium......................... 98

Länsstyrelserna (Blankettkommissionen)...................... 472

Civilförsvarsstyrelsen....................................... 200

Generalpoststyrelsen (Postverket)............................ 991

Telegrafstyrelsen (Telegrafverket)............................ 960

Järnvägsstyrelsen (Statens järnvägar)........................ 4 100

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen........................... 373

Vattenfallsstyrelsen (Statens vattenfallsverk) ................. 1 551

Byggnadsstyrelsen......................................... 206

Luftfartsstyrelsen.......................................... 203

Statskontoret.............................................. 191

Generaltullstyrelsen (Tullverket)............................. 589

Statistiska centralbyrån.................................... 291

Sparbanksinspektionen...................................... 13

Riksräkenskapsverket...................................... 171

Kontrollstyrelsen.......................................... 168

Skolöverstyrelsen.......................................... 525

Överstyrelsen för yrkesutbildning............................ 176

Domänstyrelsen (Domänverket)............................. 450

Lantbruksstyrelsen......................................... 444

Lantmäteristyrelsen........................................ 299

Egnahemsstyrelsen......................................... 105

Skogsstyrelsen............................................. 93

Skogsvårdsstyrelserna...................................... 1 166

Statens centrala frökontrollanstalt........................... 139

Veterinärstyrelsen.......................................... 58

Statens veterinärmedicinska anstalt.......................... 14

Kommerskollegium......................................... 434

Lotsstyrelsen (Lotsverket).................................. 111

Patent- och registreringsverket............................. 121

Försäkringsinspektionen.................................... 49

— 170 —

Antal

Myndighet: blankettyper:

Exportkreditnämnden...................................... 15

Clearingnämnden........................................... 20

Sveriges riksbank.......................................... 500

Riksgäldskontoret.......................................... 340

Industrikommissionen...................................... 224

Livsmedelskommissionen.................................... 335

Handelskommissionen...................................... 46

Priskontrollnämnden....................................... 52

Bränslekommissionen....................................... 222

Trafikkommissionen........................................ 36

Utlänningskommissionen.................................... 73

1941 års befolkningsutredning............................... 41

1944 års nykter hetskommitté............................... 16

1945 års bostadsräkning.................................... 26

Oljeutredningen............................................ 12

Revisorerna ha vidare inhämtat uppgifter om de blanketter som tryckas
av stiftsnämnderna (domkapitlet i Stockholm) samt hushållningssällskapen.

Härvid har kunnat konstateras, att antalet blanketter stundom är avsevärt.
Sålunda uppgår antalet blanketter vid stiftsnämnden i Uppsala till
61, vid stiftsnämnden i Karlstad till 51 och vid stiftsnämnden i Härnösand
till 60. Vid stiftsnämnden i Göteborg inskränkte sig blankettantalet däremot
till 8.

Vad beträffar hushållningssällskapen varierade antalet blanketter mellan
lägst 11, vid hushållningssällskapet i Kristianstads län, och högst 132 vid
hushållningssällskapet i Värmlands län. Vid hushållningssällskapet i Örebro
län uppgick antalet blanketter till 131.

En del av ovannämnda blanketter äro endast avsedda för internt bruk.
Det övervägande antalet utgöres emellertid av sådana blanketter, som av
statlig myndighet tillställas andra statliga verk och myndigheter, underordnade
förvaltningar, kommunala myndigheter, organisationer och företag
inom näringslivet samt allmänheten för inhämtande av uppgifter i olika
hänseenden.

Formulären till blanketterna ha tillkommit på olika sätt. I många fall ha
de utarbetats jämsides med texterna till lagar och förordningar och finnas
sålunda tryckta i svensk författningssamling. Där så ej varit fallet har vederbörande
myndighet på grundval av bestämmelser, som innehållas i lag
eller förordning, låtit utarbeta särskilda formulär alltefter de ändamål, som
blanketterna skola tjäna. Stundom har föreskrivits, att den statliga myndigheten
skall fastställa formulär. Vid sidan av dessa typer av blanketter förekomma
även sådana, som tillkommit utan stöd i författning, men som ansetts
vara nödvändiga för handläggningen av ett ämbetsverks arbetsuppgifter.

— 171 —

Tryckningen och lagerhållningen av blanketterna försiggår på huvudsakligen
två sätt. Antingen gör vederbörande verk direkta beställningar hos
ett tryckeri eller också trycker och saluhåller ett enskilt företag blanketter.
Riksräkenskapsverket trycker och tillhandahåller t. ex. blanketter för länsstyrelserna,
statskontoret har anbefallts att låta trycka deklarationsblanketter
in. in. för överståthållarämbetet och länsstyrelserna att sedermera
utdelas till allmänheten, de statliga kommissionerna trycka och tillhandahålla
blanketter, som likaledes äro avsedda för allmänheten. Blanketter
tryckas och hållas i lager även av många enskilda företag, föreningar och
andra sammanslutningar. Trycket grundar sig i dylika fall som regel på
de formulär, som officiellt fastställts. Ett förlag tillhandahåller sålunda
blanketter, som finna avsättning inom bl. a. hushållningssällskapen, ett
förlag trycker och håller i lager sjukkasseblanketter samt vissa andra läkarblanketter,
ett förlag trycker och håller i lager vissa medicinska blanketter
(såsom sjuk journaler, temperaturkurvor in. fl.) samt blanketter för folktandvården,
vilka icke finnas att tillgå på annat håll, blanketter för dispensärvården
samt vissa blanketter för sjukhusens ekonomiförvaltning. Det
inträffar även, att flera olika företag trycka och saluhålla samma slags
blanketter. Så är exempelvis fallet med de nuvarande kyrkoböckerna samt
vissa blanketter för sjukhusens ekonomiförvaltning.

En granskning av det inkomna materialet har givit revisorerna följande
allmänna synpunkter. Det nuvarande blankettbeståndet uppvisar en mångfald
blanketter med olika format, typografisk utstyrsel och textuppställning.
Vad formaten beträffar torde variationerna med tiden komma att, om icke
helt försvinna, dock högst väsentligt reduceras, sedan numera även för
statsförvaltningens vidkommande det metriska systemet i princip genomförts.
Den typografiska utstyrseln och textuppställningen torde kunna rationaliseras.
Därvid bör emellertid uppmärksammas, att de nuvarande blanketterna
till övervägande del utarbetats med tanke på handskrift. Av gammal
slentrian har vid nytryck den gamla uppställningen bibehållits och
hänsyn icke tagits till skrivmaskinernas allt större användning inom den
moderna kontorsorganisationen. Man kan icke heller undgå att göra den
observationen, att antalet blanketter skulle kunna nedbringas genom eu
rationellare planering. Företeelserna belysas bäst genom exempel från ett
antal ämbetsverk.

Inom statens vattenfallsverk förekomma blanketter till antagningsbevis
för fem särskilda kategorier befattningshavare, nämligen för aspirant, extra
tjänsteman, tillfällig tjänsteman, extra ordinarie tjänsteman och kontorsvakt.
För varje kategori ha tryckts två slag av blanketter, som äro identiskt
lika varandra så när som på att den ena försetts med text om erkännande
att antagningsbeviset mottagits. Det synes uppenbart, att en särskild
blankett icke behövt tryckas för sistnämnda ändamål, då erkännandet kunnat
tillskrivas med maskin på den ena av handlingarna. Men man torde
f. ö. kunna gå ett steg längre. De tio olika blanketterna skulle med fördel
kunna samarbetas till en eller ett par. Eftersom texten är identiskt lika på

— 172 —

alla blanketterna utom beträffande anställningens art, torde det vara tillräckligt
att angiva de olika alternativen, varvid det icke tillämpliga strvkes.
På samma sätt böra blanketterna för anhållan om avsked eller entledigande
från befattning såsom ordinarie eller extra ordinarie resp. anhållan om
anstånd med avsked eller tillstånd att kvarstå i tjänst kunna omarbetas till
en blankett. Till samma typ höra blanketterna rörande anhållan om familjepension
eller familjelivränta för tjänstemän resp. arbetare. Vidare finnas
f. n. olika blanketter till pensionsbrev för befattningshavare och arbetare
inom statens vattenfallsverk. Även här skulle otvivelaktigt en sammanslagning
kunna ske, varvid det borde övervägas, om icke de tryckta utdragen ur
gällande pensionsreglementen skulle kunna borttagas eller i varje fall till
sin omfattning begränsas. Slutligen må jämväl blanketterna till läkarintyg
uppmärksammas. Dessa utgöras av blanketter till läkarintyg enligt kungörelsen
den 18 juli 1935 angående skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg
för vinnande av anställning i statens tjänst, läkarintyg på grund av
sjukdom eller olycksfall i eller utom arbetet, läkarintyg för tjänstledighet
på grund av sjukdom, läkarintyg för tjänstledighet för svag hälsas vårdande
(B-avdrag), blankett för hänvisning till speciell vård eller behandling,
blankett för hänvisning till speciell undersökning och slutligen remissblankett
till läkare för erhållande av läkarvård. Det är uppenbart att —- med
undantag av förstnämnda blankett rörande läkarintyg enligt kungörelsen
den 18 juli 1935 — en samarbetning av de skilda blanketterna skulle kunna
verkställas, varvid de olika tänkta alternativen borde komma till uttryck.

Samma företeelse möter även inom andra förvaltningsområden. Exempel
på blanketter inom skolöverstyrelsen, som skulle kunna sammanslås, utgöra
protokollsutdrag från ämneskonferens vid allmänna läroverk resp. kommunala
mellanskolor och kommunala flickskolor, matrikel över intagna lärjungar
och inskrivningsbok, kvitto å terminsavgifter till statsverket och
kvitto å terminsavgifter till läroverkets kassor, fem olika förteckningar å
lärjungar för undergående av studentexamen, fyra olika blanketter till betyg
över undergången studentexamen, examenslängder vid folkskollärarexamen
å tvåårig studentlinje resp. fyraårig linje, avgångsbetyg från allmän
fortsättningsskola resp. yrkesbestämd fortsättningsskola, förordnanden å
lärartjänster vid folkskolan samt tre olika tjänstgöringsbetyg från folkskola.
För varje klass föras dels klassliggare, vari antecknas tid, då lärjunge
varit frånvarande, erhållna anmärkningar m. m. och dels särskild s. k. läxbok,
upptagande för varje timme läroämne och läxor. Revisorerna vilja
ifrågasätta, huruvida läxboken kan anses nödvändig. I varje fall borde den
kunna sammanslås med förenämnda liggare.

Av skolöverstyrelsens 525 blanketter avse 40 uppgifter beträffande studentexamen
och 23 uppgifter angående realexamen. Att ett så stort antal blanketter
erfordras för dessa ändamål är överraskande. Å rektorsexpeditionerna
måste en stor del av överstyrelsens blanketter finnas tillgängliga. De avse
i betydande utsträckning uppgifter, som rektor har att insända till överstyrelsen,
vilkas lämnande enligt vad revisorerna inhämtat tager en avse -

— 173 —

vård tid i anspråk. Revisorerna ha fått det bestämda intrycket, att denna
uppgiftsskyldighet drivits alltför långt. Vidare skola uppgifter om lärjungarna
föras dels i matriklar, dels i betygstabeller och dels i kataloger. Enligt
revisorernas mening måste detta innebära ett onödigt dubbelarbete.

Vid vissa läroverk föras därjämte särskilda elevkort, upptagande för varje
lärjunge, utom vissa data, de betyg i olika ämnen han erhåller under hela
sin vistelse vid läroverket alltifrån inträdesprövningen tills han avgår från
skolan. Då elevkorten enligt revisorernas mening äro ägnade att på ett praktiskt
och mera överskådligt sätt än ovannämnda matriklar och övriga formulär
meddela alla erforderliga uppgifter beträffande lärjungarna, borde
användandet av dessa kort, som f. n. är frivilligt men av skolöverstyrelsen
förordats, göras obligatoriskt. Härigenom skulle samtliga matriklar och
andra här omförmälda handlingar kunna avskaffas.

Revisorerna ha icke heller kunnat undgå att uppmärksamma den synnerligen
omfattande undervisningsstatistik, som föres av skolöverstyrelsen.
För detta ändamål ha rektorer och folkskolestyrelser ålagts en tidsödande
uppgiftsskyldighet. Så t. ex. skall rektor å blankett (formulär L 1) i
sexsidigt folioformat uppgiva bl. a. antalet lärartimmar i veckan, som
uppehållits av rektor, ordinarie lektorer, lektorers vikarier, adjunkter, ämneslärarinnor,
e. o. lärare över stat, extra lärare över stat, biträdande lärare
över stat samt timlärare över stat (12 kolumner), lärjungarnas omsättning
under tiden 15 september ett år t. o. in. den 14 september påföljande
år (36 kolumner). Folkskolestyrelserna ha att före den 1 augusti
varje år å blanketter i stort folioformat i 3 exemplar lämna — utom vissa
ekonomiska uppgifter — detaljerade uppgifter angående bl. a. skoldistriktets
barn i skolåldern under året, de olika skolornas inom distriktet organisation
(16 kolumner), antalet lärjungar, som åtnjöto undervisning i distriktets
skolor sista läsdagen under redovisningsåret (37 kolumner), lärjungarnas
omsättning fr. o. in. sommarferiernas början ett år t. o. in. vårterminens
slut påföljande år (37 kolumner), uppgifter rörande undervisning i
slöjd, hushållsgöromål och trädgårdsskötsel under redovisningsåret (30
kolumner). Flera av dessa uppgifter skola dessutom lämnas vid rekvisition
av statsbidrag. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida icke denna statistik
skulle kunna förenklas.

Frågan om organisationen av arbetet å rektorsexpeditionerna vid de allmänna
läroverken in. fl. läroanstalter är emellertid f. n. föremål för utredning
genom sakkunniga, tillkallade enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den
10 juli 1947, i anledning av en av riksdagens revisorer år 1946 framställd
anmärkning. För folkskolans del torde frågan om minskning av skoldistriktens
uppgiftsskyldighet komma att behandlas av 1945 års folkskolesakkunniga.
Revisorerna utgå från att dessa utredningar skola leda till avsevärda
förenklingar, varigenom det blir möjligt att minska eller i varje fall undvika
en fortsatt ökning av det kamerala arbetet å rektorsexpeditionerna och hos
skoldistrikten.

Statens byggnadslånebyrå har vid nytryck av flera blanketter innevarande

— 174 —

år icke använt sig av föreskrivet forinat. Detta är exempelvis fallet beträffande
blanketter till värderingsinstrument (nr 61), ansökan om tertiärlån
för nybyggnad (nr 162 och 194), utdrag ur protokoll rörande sådana lån
(nr 222 a och 238) m. fl., vilka blanketter tryckts i folioformat. Ett flertal
blanketter torde kunna sammanslås, då texterna äro identiskt lika. Så synas
exempelvis blanketterna nr 209 c och 209 f (preliminär resp. slutlig kalkyl)
kunna samarbetas till en blankett. Detsamma gäller även blanketterna
nr 311, 312, 314 och 315 avseende utdrag ur protokoll rörande preliminära
och slutliga beslut i låneärenden. Såsom anmärkningsvärt må framhållas,
att av byggnadslånebyråns blankettmaterial — sammanlagt 186 blanketter
— 184 blanketter tryckts hos ett enskilt boktryckeri i Stockholm och
att något anbudsförfarande därvid icke tillämpats. Något samråd med statskontoret
före beställningens avgivande synes icke heller ha förekommit.

Beträffande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens blanketter ha revisorerna
uppmärksammat, att blankett för s. k. beställningsskrivelser avseende depåförrådsbeställningar
(blankett nr F 20) utskrives i sju exemplar. Av dessa
gå ett till leverantören och ett till depåförrådet, medan fem exemplar kvarbliva
hos styrelsen. Därav förvaras å förrådsbyrån två exemplar, av vilka
det ena inlägges i dossieren efter ämne och det andra inbindes bland avdelningens
koncept, vilka äro avsedda att bevaras för all framtid. Ett
exemplar går till byråns sekreteriat för viss kontroll. Upphandlingsavdelningen
och förvaltningsavdelningen få vardera ett exemplar. Det kan
ifrågasättas, om icke ett eller flera av dessa kopieexemplar skulle kunna
inbesparas. Särskilt onödigt förefaller det att i den kronologiska, sedermera
bundna konceptserien bevara ett exemplar för all framtid.

\ id granskning av det blankettmaterial, som sorterar under försvarets civilförvaltning,
ha revisorerna särskilt uppmärksammat krigsmaterielverkets
blankettryck för personalredovisning. Ämbetsverket har en särskild
blankett för ansökan om ledighet (KKV nr 116 A), vilken utskrives i två
exemplar och som efter påteckning (till- eller avstyrkan) av vederbörande
sektionschef inlämnas till personalkontoret för notering angående tidigare
åtnjuten ledighet samt eventuellt tjänstledighetsavdrag. Ett exemplar kvarstannar
å personalkontoret, medan det andra företes för den byråchef, som
äger besluta om ledigheten. Efter påteckning av denne skall detta exemplar
uppvisas å personalkontoret för annotering av beslutet. Denna rutin
synes revisorerna alltför omständlig för sådana bagatellartade ärenden och
torde kunna liksom vid andra ämbetsverk ersättas av ett betydligt enklare
underhandsförfarande. De av personalkontoret på ansökan antecknade uppgifterna
angående tidigare åtnjuten ledighet in. m. återfinnas för övrigt å
det lönestatistikkort (FCF nr 780 S), som är upprättat för varje tjänsteman,
varför ansökningsblanketten ur denna synpunkt torde vara helt onödig.
Revisorerna ha även granskat de blanketter, som komma till användning
vid nyanställning av personal vid verket. Därvid ifylles först en s. k. anställningsblankett
(KKV nr 755), innehållande bl. a. uppgifter om den anställdes
personliga data, utbildning, tidigare anställning m. in. Samma upp -

175 -

gifter överföras sedermera till två olika personalkort (KKV nr 147 och 313),
vilka båda beträffande gift person kompletteras med anteckning om makens
yrke. Samtliga blanketter förvaras å den avdelning inom verkets administrativa
byrå, som handlägger personal- och avlöningsärenden. Enligt uppgift
å anställningsblanketten sker annotering om anställningen på sex olika håll,
varefter antagningsbevis utfärdas. Revisorerna vilja erinra att en stor del
av nu ifrågavarande uppgifter även återfinnas å det ovan angivna lönestatistikkortet.
Givetvis måste den enskilde tjänstemannens personliga data,
lönegradsplacering, sjuk- och semesterledighet samt liknande uppgifter registreras,
men det hos krigsmaterielverket tillämpade systemet synes medföra
ett onödigt stort antal arbetsmoment.

Vid civilförvaltningens granskning av inkomna blankettförslag skall jämlikt
bestämmelserna i förenämnda kungl. brev den 1 februari 1946 hänsyn
jämväl tagas till föreliggande organisatoriska förhållanden. Såsom bestämmelsen
är utformad torde emellertid ämbetsverket sakna befogenhet att annat
än under hand fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet på
önskvärda ändringar i organisationen. Därest en myndighet lämnar ett dylikt
påpekande obeaktat, kan den situationen inträffa, att civilförvaltningen
blir nödsakad verkställa tryckning av blanketter, som vid en mera rationell
lösning av organisationsproblemet kunnat givas en enklare utformning eller
göras helt obehövliga. Revisorerna vilja ifrågasätta, huruvida icke försvarets
civilförvaltning borde beredas en något starkare ställning än vad som
f. n. är fallet. Detta synes kunna ernås genom exempelvis bestämmelser om
skyldighet för verket att, där förhållandena så påkalla, fästa vederbörande
myndighets uppmärksamhet på önskvärda ändringar i organisatoriska hänseenden
ävensom skyldighet för myndigheten att upptaga de framförda synpunkterna
till prövning och avgiva svar samt, därest civilförvaltningens
förslag och synpunkter icke vinna beaktande, angiva skälen härför.

Enligt angivna kungl. brev skola bestämmelserna angående tryckningsverksamheten
vid försvaret icke äga tillämpning i vad avser blanketter hänförliga
till försvarets fabriksstyrelses verksamhetsområde. Motiven till denna
undantagsställning framgå av styrelsens remissyttrande den 14 juni 1945
över förslaget till bestämmelser angående tryckningsverksamheten inom
försvaret, däri, bl. a., anfördes, att styrelsens blankettmaterial väsentligt
skilde sig från försvarets blanketter i övrigt och närmare överensstämde med
inom privatindustrien förekommande tryckalster samt att styrelsens utgifter
för tryckningen bekostades av egna driftmedel och icke från anslag.
Revisorerna ha emellertid iakttagit, att ett förhållandevis stort antal av
fabriksstyrelsens personalblanketter samt ekonomisk-administrativa blanketter
i huvudsak överensstämma med motsvarande av försvarets civilförvaltning
anskaffade formulär. Sålunda torde exempelvis flertalet avlöningsblanketler,
reseorder, reseräkningar, föredragningslistor, personalredovisnings-,
bokförings- och kassablanketter, tids- samt ackordssedlar kunna ersättas
med av civilförvaltningen för eget bruk eller för andra förvaltningsmyndigheters
räkning utförda tryck. Ävenledes synas styrelsens blanketter av tek -

— 176 —

nisk natur till stor del kunna samordnas med motsvarande blanketter vid
försvarsväsendets s. k. självförsörjande inrättningar, exempelvis marinens
verkstäder, centrala flygverkstäder, arméns tyganstalter in. fl. Den omständigheten,
att fabriksstyrelsens utgifter för tryckning bekostas av egna
driftmedel, är icke något för styrelsen särskilt utmärkande. Detsamma
är nämligen förhållandet med centrala flygverkstäder, marinens verkstäder,
signalverkstäderna m. fl. förvaltningsorgan av teknisk-produktiv natur,
vilka av civilförvaltningen faktureras för blankettkostnader.

Av socialstyrelsen tryckas, bl. a., blanketter till uppgifter angående antalet
sysselsatta in. in. (SS nr 1219), uppgifter angående utbetalda lönesummor,
antalet arbetstimmar in. m. (SS nr 1222) och uppgifter för de årliga
löneundersökningarna (SS nr 240). Det torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke ett samarbete mellan socialstyrelsen och vederbörande arbetsgivare-
eller branschorganisationer skulle leda till en förenkling av apparaten
för uppgiftslämnandet. De företag, som äro medlemmar i dessa organisationer,
skulle därigenom helt befrias från detta uppgiftsarbete och socialstyrelsen
å sin sida erhålla samlade uppgifter i stället för individuella att
bearbeta.

Å blankett till statistisk redogörelse angående barnavård och ungdomsskydd
in. in. (SS nr 1225) skola varje år lämnas synnerligen detaljerade
uppgifter om barnavårdsnämnds verksamhet. Det undandrager sig revisorernas
bedömande, i vad mån en dylik specificering kan vara nödvändig.
För de kommunala myndigheterna måste det emellertid vara förenat med
mycket arbete och besvär att lämna dessa uppgifter. Revisorerna ha velat
fästa uppmärksamheten härå, då barnavården för närvarande är stadd i
stark utveckling i riket och det torde kunna förväntas att statistiken på
detta område kommer att ytterligare utvidgas.

Samma förhållande gäller i viss mån även blankett för uppgifter angående
alkoholister (SS nr 1209). I 44 kolumner redovisas sålunda varje person,
som varit föremål för åtgärder enligt alkoholistlagen. Revisorerna vilja
erinra, att i mindre kommuner skrivarbetet ofta måste utföras av någon
förtroendeman på fritid. Följden kan lätt bli felskrivningar eller på andra
sätt omedvetet felaktiga uppgifter, varigenom värdet av de statistiska uppgifterna
ofta blir tvivelaktigt.

Reträffande blanketterna för uppgifter angående lantarbetarnas löneförhållanden
(SS nr 619) synes kunna ifrågasättas, huruvida det är erforderligt
att för varje år inhämta uppgifter å namn, ålder och civilstånd. Vad
nu sagts gäller även blanketterna för uppgifter beträffande trädgårdsarbetarnas
löner (SS nr 793).

Det kan vidare beträffande formulären för byggnadsverksamhetsstatistiken
(SS nr 842—844) ifrågasättas, huruvida en individuell redovisning av
uppgifterna är nödvändig. Kolumnerna 1—3 på varje blankett förefalla
onödiga. Med hänsyn till det tämligen likartade innehållet i samtliga tre
formulär synes en sammanslagning av dessa till en blankett kunna ske.

Blanketten för redovisning av verksamheten med avgiftsfria resor till

— 177

enskilda hem för barn, vårdare och husmödrar (SS nr 1201) är mycket detaljerad.
Det förefaller synnerligen tvivelaktigt, om alla dessa uppgifter
kunna tjäna något verkligt syfte.

Medicinalstyrelsen har fastställt ett stort antal blanketter att användas
inom folktandvården och distriktsvården. Blanketterna tryckas och saluhållas
av några enskilda förlag, från vilka de kommunala myndigheterna
ha att inköpa sitt blankettbehov. Vad först beträffar folktandvården användas
fyra blanketter i olika färger, avsedda för respektive man, kvinna,
gosse och flicka. Dessutom finnas konvolut för förvaring av envar av dessa
blanketter. Formatet är stort och ur förvaringssynpunkt synnerligen opraktiskt
och dyrbart. Revisorerna ha funnit, att dessa fem olika blanketter
böra kunna sammanslås till en enda. Därest därjämte de uppgifter, som
skola införas å dessa blanketter, inskränktes till att avse endast de tänder,
som äro i behov av behandling, och ej patientens samtliga tänder, skulle en
avsevärd beskärning av formatet kunna ske, varigenom journalen skulle
bliva mera lätthanterlig.

Årsberättelsen för folktandvården tryckes på kartong i dubbelt folioformat.
Den förefaller vara onödigt utförlig med en uppdelning på vår- och
hösttermin, som knappast kan anses behövlig. Genom minskning av antalet
uppgifter skulle ett A 4-format kunna användas, vilket även medför
den fördelen, att blanketten skulle kunna insättas i pärm.

Beträffande distriktsvården har medicinalstyrelsen fastställt ett stort antal
blanketter, vilka samtliga tillhandahållas av enskilda förlag. Här må
nämnas, att distriktssköterska har att ifylla omkring 75 olika blanketter.
Redan detta pekar på behovet av en väsentlig inskränkning av uppgiftsbestyret,
vilket i hög grad inkräktar på sjukvårdsarbetet. Bland de blanketter
på detta område, som revisorerna ägnat uppmärksamhet, märkas journalerna
för barnavårdscentral. I Stockholm är denna journal tryckt å kartong
i ett synnerligen otympligt format. För landsortens vidkommande finnas
två olika formulär att välja på, vilka äro av mindre format än det i
Stockholm använda. Om alla blanketterna gäller emellertid, att de genom
omgruppering av de i vederbörande blankett angivna uppgifterna kunna
reduceras till ett betydligt mindre format.

Även besöksdiariet, vilket av medicinalstyrelsen fastställts så sent som i
september innevarande år, är av ett stort och otympligt format med flera
ark innehållande uppslag för olika åldrar inom åldersgruppen 0—7 år.
Journalen är avsedd att förvaras hos barnavårdscentral under 7 år, men
torde med hänsyn till det olämpliga formatet knappast hålla så lång tid.

Jämväl andra än här omnämnda blanketter på distriktssjukvårdens område
böra enligt revisorernas mening underkastas en grundlig revision icke
blott ur typografisk-teknisk synpunkt utan även i sakligt hänseende, varvid
särskilt bör utredas, huruvida de kunna anses behövliga, allt i syfte att
åstadkomma eu nödvändig avlastning av den arbetsbörda, som åvilar befattningshavarna
inom denna gren av sjukvården.

Av kommerskollegium infordras bl. a. från olika industrier specialupp 12—478687.

Rev. berättelse ant], statsverket år 1947. I.

— 178 —

gifter för industristatistiken, som sammanfattas i den av ämbetsverket årligen
utgivna publikationen Industri. En jämförelse mellan å ena sidan industristatistikens
mycket noga specificerade uppgifter om olika industriers
tillverkning, råvarubehov och förbrukning av bränsle och smörjmedel och
å andra sidan till industrikommissionen respektive bränslekommissionen
vid skilda tillfällen lämnade uppgifter om förbrukning av råvaror, smörjmedel
och bränsle samt produktion visar oförtydbart, att åtskilliga uppgifter
dubbleras. De olika syftena — i ena fallet kommerskollegii förenämnda
årliga berättelse, i andra fallet uppgifter, som läggas till grund för beslut
i aktuella ransoneringsärenden — göra emellertid direkta jämförelser vanskliga.
Det vill dock synas revisorerna, att någon samordning de olika myndigheterna
emellan vid infordrande av dylika uppgifter bör kunna ske, varigenom
arbetet för de uppgiftsskyldiga skulle förenklas.

Genom statistiska centralbyråns försorg sker tryckning av mantalsskrivningsblanketten.
Denna blankett, som för övrigt saknar föreskriven beteckning
för det upphandlade verket, årtal för upphandlingen, antal exemplar
m. in., har enligt under hand från statskontoret lämnad uppgift tryckts i
upplagor på 1 miljon exemplar för Stockholm och Göteborg samt 4,5 miljoner
exemplar för riket i övrigt för en sammanlagd kostnad av 65 350 kronor.
Revisorerna ha fäst sig vid att endast familjemedlemmar skola upptagas
på samma blankett, medan däremot i hushållet anställda personer
skola avlämna egna mantalsuppgifter. Det hade inneburit en viss besparing
i pappersförbrukningen, om även dessa senare kunnat upptagas å samma
blankett som uppgiftslämnaren och dennes familj.

År 1943 verkställdes av statistiska centralbyrån i samråd med livsmedelskommissionen
en arealinventering. I samband härmed infordrades uppgifter
å bl. a. areal för köksväxtodlingar på kalljord, fördelad på olika slag
av köksväxter, antalet fruktträd, krusbärsbuskar, vinbärsbuskar in. in. De
specificerade uppgifterna angående köksväxtarealen kunna möjligen ha
haft betydelse för kommissionens kalkyler i samband med import- och
ransoneringsfrågor vid denna tidpunkt. Uppgifterna om antalet fruktträd
torde däremot i detta sammanhang varit utan egentlig betydelse, då trädens
och buskarnas olika storlek etc. givetvis omöjliggöra alla produktionsberäkningar
på denna grundval. Mot utredningen i sin helhet torde kunna anmärkas,
att den varit för brett upplagd.

Genom statskontorets försorg tryckas blanketter till utdrag ur liggare
över jaktkort och jaktpass (stkt kb nr 806 c). Formuläret till liggare är
fastställt genom kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 282) angående utfärdande
av jaktkort och jaktpass m. m. Nämnda blankett, som landsfiskalen månatligen
har att översända till länsstyrelsen i samband med redovisningen av
jaktvårdsavgifterna, uppgöres i tre exemplar. Blanketten upptager förutom
kolumner för jaktkort även kolumner, där vissa uppgifter rörande jaktpass
särskilt skola redovisas. Dessa senare kolumner taga en stor del av blanketten
i anspråk. Revisorerna ha iakttagit, att till en länsstyrelse under det
sistförflutna budgetåret insänts ca 1 500 sådana blanketter, av vilka dock

— 179 —

icke någon blankett upptager redovisning för jaktpass. Samma är förhållandet
inom ett flertal län. I sådana fall, där jaktpass redovisas, har ett
ytterst ringa antal pass utfärdats inom varje län. Under sistförflutna budgetår
uppgick det sammanlagda antalet utfärdade jaktpass till ca 150. Med
hänsyn härtill synas uppenbarligen besparingar vara att vinna, därest blanketten
endast avsåg redovisning av jaktkort, medan i de undantagsfall, då
jaktpass utfärdades, dessa redovisades särskilt.

Vad statens krisförvaltning beträffar är det uppenbart, att den kommit
att intaga en särställning i blanketthänseende icke blott genom blankettmaterialets
omfattning utan även därigenom att den stora allmänheten direkt
berörts av detsamma. De klagomål, som vid upprepade tillfällen riktats
mot det s. k. blankettraseriet, torde till väsentlig del gälla de av krisorganen
distribuerade blanketterna. Revisorerna anse sig därför böra lämna
en närmare redogörelse för sina iakttagelser beträffande krisförvaltningens
blankettryck.

Antalet olika blanketter, som kommit till användning för ansökningar,
licenser, rapporter, registerkort in. m. i samband med ransoneringar och
regleringar, har blivit högst betydande. Sålunda ha t. ex. förutom cirkulär,
meddelanden o. d. utgått från livsmedelskommissionen ca 1 800 olika
typer av blanketter, från industrikommissionen ca 1 600 och från bränslekommissionen
ca 1 000. Det övervägande antalet av dessa blankettyper är
numera makulerat. Upplagorna för dessa olika blanketter ha självfallet varierat
avsevärt alltefter ändamålet. Som exempel på stora upplagor må
nämnas livsmedelskommissionens blanketter för ansökningar om rabattkort
och om tilläggskort, vilka utgått i miljonupplagor, industrikommissionens
blankett till ansökan om tilldelning av linolja till målning (Ke 199),
sonx tryckts i 2 miljoner exemplar, och bränslekommissionens hushållslicenser
och ansökningar om tilldelning av hushållsbränsle, vilka blanketter
likaledes utgått i miljonupplagor.

Kostnaderna för tryckning av krisförvaltningens blanketter ha blivit avsevärda.
Det må sålunda nämnas att tryckningskostnaderna för exempelvis
industrikommissionen under budgetåren 1939/47 uppgått till sammanlagt
ca 1 934 000 kronor, varvid dock må anmärkas, att häri inräknats också
andra tryckningskostnadei-, t. ex. för cirkulär och meddelanden etc. Kostnaderna,
som under 1939/40 uppgingo till ca 22 500 kronor, stego till ca
532 500 kronor under budgetåret 1943/44, varefter de sjönko till ca 79 900
kronor för budgetåret 1946/47. Fluktuationerna i årskostnaderna förklaras
främst av förändringarna i ransoneringsläget, men det är likväl anmärkningsvärt,
att kostnaderna kunnat minskas så avsevärt under senaste tid,
då försörjningsläget nödvändiggjort nya regleringar med åtföljande ökning
av allehanda blanketter. Orsaken till detta förhållande torde vara att söka
i åtgärder för kontroll och begränsning av upplagorna samt framför allt användningen
av billigare material, vilka åtgärder närmare skola beröras i
det följande. Från övriga kommissioner ha motsvarande kostnadsuppgifter
icke inhämtats, men åtminstone livsmedelskommissionens kostnader för

— 180 —

tryckning av blanketter torde vara ännu större, då denna kommissions upplagor
av blanketter i regel äro större än industrikommissionens.

Även om stor försiktighet iakttages vid bestämmandet av blankettupplagornas
storlek, är det givet att ovissheten om en viss ransoneringsforms
varaktighet gör dylika beräkningar vanskliga. Särskilt gäller detta livsmedelskommissionen,
som måste förse de lokala krisorganen med tillräckliga
blankettförråd. Genom plötsliga förändringar i ransoneringsbestämmelserna,
som framtvinga fastställandet av nya blanketter, kunna stora blankettförråd
bli föråldrade och måste makuleras.

Av blanketter till uppgifter och deklarationer avsedda för livsmedelskommissionen
och dess lokalorgan trycktes tidigare något mer än dubbelt
så många exemplar som det beräknade antalet uppgiftslämnare. Avsikten
härmed var att bereda uppgiftslämnarna tillfälle att behålla en kopia av
varje blankett för jämförelser o. d. Av sparsamhetsskäl bli dessa extra
exemplar numera icke automatiskt utdelade utan kunna erhållas först på
särskild begäran, varigenom upplagorna kunnat väsentligt nedskäras. Mallarna,
som ligga till grund för distribution och fördelning av blanketter,
underkastas också en fortlöpande kontroll och revision, över använda blanketter
och tryckta upplagor föras i de stora kommissionerna noggranna
register, som medgiva ständig kontroll över behov och lager.

För att i görligaste mån begränsa upplagorna är det emellertid också angeläget
att ansökningar, uppgifter m. in. icke behöva utskrivas och ingivas
i flera exemplar än som är oundgängligen nödvändigt. Vanligen skall en
ansökan om licens eller en deklaration avgivas i flera likalydande exemplar.
Sålunda utskrivas t. ex. export- och importlicenser i fyra exemplar, deklarationer
om lager av industrivaror ha vanligen ingivits i två, stundom tre
exemplar, avsedda dels för ransoneringsavdelningen, dels för statistiska avdelningen,
och de under kriget till handelskommissionen ingivna utfästelserna
i lej dtrafik skulle föreligga i tolv exemplar, av vilka dock sju skulle
gå till tyska myndigheter. I regel torde duplettexemplar vara nödvändiga för
ärendenas rätta handläggning, men det har stundom förekommit att extra
kopior av infordrade blanketter icke kommit till någon praktisk användning
eller att ett enklare förfaringssätt kunnat användas. Som exempel må nämnas
blankett för uppgifter om arbetsblocken. Blanketterna ingåvos i tre
exemplar till länsarbetsnämnderna, som återställde ett exemplar till kristidsnämnderna,
behöllo ett själva och skickade det tredje till livsmedelskommissionen.
Detta tredje exemplar har icke kommit till någon användning
och har numera utgallrats. Liknande fall ha förekommit på andra håll.

Av största betydelse för kostnadsfrågan är kvaliteten på det papper, som
kommer till användning vid tryckningen av blanketterna. Under ett tidigare
skede använde kriskommissionerna ofta onödigt dyra papperssorter till sina
blanketter. Lika viktigt som det är att de, inom krisförvaltningen relativt
begränsade, serier av handlingar, som skola bevaras för all framtid, bestå
av hållbart och arkivvärdigt papper, lika onödigt är det att licenser, rapporter
och andra handlingar, som skola utgallras och förstöras inom några få

— 181 —

år, äro avfattade på blanketter av hållbart och dyrbart papper. Som exempel
i detta hänseende må nämnas följande äldre och nyare blanketter från
industrikommissionen, nämligen ansökningar för bilgummi 1942 (KE 100)
och 1945 (KE 100), registerkort 1941 (KE 99) och 1943 (KE 98). Skillnaden
i pris mellan dessa äldre och nyare typer är avsevärd. Den begränsning
av tryckningskostnaderna, som kunnat genomföras för industrikommissionens
vidkommande beror till icke ringa grad på denna konsekvent genomförda
kvalitetsförenkling, som givetvis i den mån det är fråga om gallringsbara
serier icke kan ingiva några betänkligheter ur arkivsynpunkt. I flera
fall torde ytterligare besparingar stå att vinna på detta område inom krisförvaltningen,
särskilt som numera utförliga gallringsplaner, utarbetade av
arkivtjänstemän och sanktionerade av Kungl. Maj :t, giva besked om vilka
serier som skola utgallras.

Å andra sidan kan alltför långt driven sparsamhet med papperets kvalitet
visa sig mindre välbetänkt. Frågan om gallring av omfattande serier uppgifter
ingivna till bränslekommissionen äventyrades genom att de stencilerade
tabellverk, som redovisade slutresultaten, icke förelågo i hållbara
arkivexemplar. Då tabellerna emellertid överfördes till arkivvärdigt papper,
kunde en mycket omfattande gallring utan olägenhet genomföras.

Av vikt är att blanketterna ej göras vidlyftigare till innehållet och därmed
större till formatet än som är alldeles nödvändigt. Avsteg från denna regel
ha stundom förekommit inom krisförvaltningen. Ett belysande exempel
härpå var den — numera makulerade — blankett, som en tid skulle ingivas
av dem, som höllo sig med s. k. hushållsgris.

Nackdelarna av ett mindre lämpligt blankettformat framgå bl. a. av ett
i samband med kristidsstyrelsernas gallringsfråga aktuellt fall. De uppgifter
om bränsleförbrukningen 1937—1939, s. k. A-deklarationer, som legat
till grund för bränsletilldelningen till enskilda hushåll, ingåvos på blanketter
i sådant format, att det för många kristidsstyrelser mötte svårigheter
att lämpligen förvara desamma. Detta har medfört att materialet genom
flitig användning blivit i hög grad förslitet och delvis måst ersättas genom
reservexemplar.

De arkiv, som bildats genom de statliga krisorganens verksamhet, ha
nått en betydande omfattning och beräknades år 1945 uppgå till över 10 000
hyllmeter. Huvuddelen av denna arkivmassa utgöres av ifyllda blanketter
(licenser, uppgifter etc.).

Som exempel på »blankettarkivens» tillväxt må nämnas de förut omtalade
ansökningarna av linolja, vilka »under säsongen» inströmmat till
industrikommissionen i ett antal av 3 000 å 4 000 om dagen. Registret över
dessa ansökningar upptager över 400 000 kort. Handelskommissionens ansökningar
om gåvolicenser ha vissa tider uppgått till nära 50 000 i månaden,
var och en utskriven i tre exemplar. De till kristidsstyrelsernas kontrollbyråer
ingivna licensansökningarna för vissa livsmedel ha uppskattats till
1,7 miljoner årligen.

För att bringa dessa arkivalier under kontroll och åstadkomma en ratio -

— 182 —

nell utgallring lia i samverkan mellan krisorganen och arkivmyndigheterna
utarbetats gallringsplaner för de stora kommissionerna och för kristidsstyrelserna.
Vissa arkivtjänstemän ha längre eller kortare perioder biträtt kommissionerna
i hithörande angelägenheter, och stora delar av arkivalierna ha
redan i enlighet med av Kungl. Maj:t stadfästa bestämmelser utgallrats och
överlämnats till förmalning. Sålunda ha gallrats ur industrikommissionens
arkiv nära 3 000 hyllmeter handlingar, ur livsmedelskommissionens arkiv
ca 1 500 hyllmeter, ur handelskommissionens arkiv ca 1 000 hyllmeter och
ur bränslekommissionens arkiv över 500 hyllmeter.

Som en kuriositet kan nämnas att ur industrikommissionens cykelgummiavdelnings
arkiv utgallrats 500 hyllmeter, huvudsakligen licenser och
rapporter på blanketter, medan av hela detta arkiv återstå fyra hyllmeter
att bevaras för framtiden.

Trots dessa energiska gallringsåtgärder äro krisarkiven alltjämt av betydande
omfattning, och tillströmningen av nya handlingar nödvändiggör
ständigt nya åtgärder. Att dessa åtgärder väsentligen måste äga rum, medan
ännu kommissionerna fortsätta sin verksamhet, är uppenbart. Ett varnande
exempel utgöra kristidsarkiven från förra världskriget, vilka först innevarande
år genom ingripande av arkivsakkunniga kunnat göras till föremål
för gallring, sedan de i nära trettio år belastat dyrbara utrymmen och dragit
avsevärda kostnader.

Slutligen skall något nämnas om de kommunala kristidsnämndernas arkivfråga.
Också här samlas stora mängder handlingar, huvudsakligen blanketter,
vilka ofta upptaga ett betydande utrymme och orsaka kostnader och
besvär. Några statliga föreskrifter om gallring kunna ju ej utfärdas för
dessa arkiv, men livsmedelskommissionen har i ett cirkulär meddelat råd
och anvisningar, varvid särskilt angivits, vilka blanketter och andra handlingar
som av hänsyn till redovisning och kontroll kunna medgivas till gallring.

Revisorerna anse sig även böra nämna något om hushållningssällskapens
och stiftsnämndernas blanketter. De förstnämnda tryckas och tillhandahållas
till ett ringa antal av ett enskilt tidskriftsförlag. Såtillvida kan alltså
konstateras, att en standardisering av blanketterna i viss utsträckning genomförts.
Men där så icke skett observerar man talrika avvikelser i fråga
om en och samma blankett mellan de olika hushållningssällskapen. Jämförelser
ha gjorts mellan hushållningssällskapen i Stockholm, Uppsala och
Södermanlands län. Det visar sig, att blanketterna för t. ex. täckdikningslån,
kontrakt angående statsbidrag till täckdikning och ansökan om statsbidrag
till gödselvårdsanläggning tryckts efter olika formulär för de nämnda hushållningssällskapen.
En samarbetning av blankettTormulären skulle med
fördel kunna verkställas.

Som exempel på den här berörda oenhetligheten må även nämnas stiftsnämndernas
blanketter. Det ligger nära till hands att förutskicka, att den
inbördes likartade verksamhet, som stiftsnämnderna bedriva, i praktiken
skulle leda till användandet av något så när överensstämmande blanketter,

— 183 —

men så är dock icke fallet. Några stickprov på blanketter från olika stiftsnämnder
bekräfta den bristande överensstämmelsen. Stiftsnämnderna i
Strängnäs och Skara ha sålunda sinsemellan olika formulär till blanketter
för kontrakt för ecklesiastika arrendegårdar, för föredragningslistor och
för diarier. På samma sätt kan vid en jämförelse mellan stiftsnämnderna
i Västerås och Karlstad konstateras, att de utarbetat olika formulär till blanketterna
för stamlista och för avlöningslista (dagsverkslista).

Revisorerna ha slutligen ägnat någon uppmärksamhet åt pastorsexpeditionernas
blankettförråd. Bristen på enhetlighet framträder här särskilt
i avseende å åldersbetyg (prästbevis). Ett flertal formulär innehållande i
stort sett samma uppgifter användas sålunda för olika uppgifter. Ett intyg
användes för inträde i läroverk, ett för inträde i seminarium, ett för ansökan
om pension (understöd) enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
och ett angående person, för vilken sökes intagande å allmän alkoholistanstalt
in. fl. ändamål. Enligt revisorernas mening skulle samtliga nu ifrågavarande
formulär lätteligen kunna samarbetas till ett, varigenom icke
ringa besparing i papper och kostnader skulle vinnas.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att Grafiska institutet
i Stockholm under innevarande höst anordnat en kurs i blanketteknik för
bl. a. ett antal statstjänstemän.

Allmänt uttalande. I anslutning till vad i det föregående anförts, vilja
revisorerna framhålla följande allmänna synpunkter.

I en modern kontorsorganisation utgöra blanketterna ett nödvändigt
hjälpmedel, som tjänar olika ändamål i organisationen. I samma mån som
takten i arbetslivet ökats och uppgifterna vuxit i antal och omfattning, ha
blanketterna fått en allt större utbredning och användning. Den reformverksamhet
på statslivets olika områden, som ägt rum under de sista decennierna
och som resulterat i en omfattande expansion av statsförvaltningen,
har medfört, att även här blanketterna kommit att spela en alltmera
dominerande roll vid arbetsuppgifternas lösande.

En granskning av det nuvarande blankettbeståndet inom statsförvaltningen
ger icke blott en skrämmande bild av dess kolossala omfång utan
även en provkarta på olika format, typografisk utstyrsel och textuppställning.
Då blanketterna endast äro att betrakta som utslag av förvaltningsmaskineriets
funktioner, torde emellertid några mera avsevärda inskränkningar
i blankettbeståndet knappast kunna åstadkommas utan en reformering
av själva förvaltningsförfarandet. Olika utvägar i sådant syfte ha föreslagits.
En decentralisering i vissa fall av beslutanderätten skulle givetvis
vara ägnad att reducera blankettrycket. Nämnda spörsmål är f. n. föremål
för utredning. Då det är att förvänta, att därvid komma att framläggas
förslag till förenklingar på olika områden, anse revisorerna sig icke ha anledning
att i detta sammanhang närmare ingå på ifrågavarande spörsmål.
Ett område, där viss förenkling även skulle kunna genomföras, gäller statistiken.
Här synes bl. a. böra undersökas, huruvida icke eu samordning

— 184 —

av uppgiftslämnandet i fråga om likartad statistik skulle kunna ske, så
att allmänheten icke betungas med att lämna samma uppgifter till olika
myndigheter. Detta förhållande gäller exempelvis industristatistiska uppgifter,
vilka infordras, förutom av kommerskollegium, även — i vissa avseenden
— av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, industrikommissionen
och bränslekommissionen.

Oberoende av ovan antydda åtgärder för reformering av själva förvaltningsförfarandet
kunna åtskilliga utväxter på blankettområdet bortarbetas.
Blankettbeståndet utgör en synnerligen brokig samling blanketter av olika
format, typografisk utstyrsel och textuppställning. Någon större sakkunskap
synes i många fall icke ha förefunnits vid uppgörande av dessa formulär;
i regel torde icke heller den beställande myndigheten äga tillgång till
sådan expertis. Vanligtvis torde uppgörandet och beställandet av blanketter
uppdragas åt någon tjänsteman inom ämbetsverket utan att denne alltid
äger härför erforderliga förutsättningar. En följd härav har ofta blivit att
hos ett flertal ämbetsverk och myndigheter tryckning av blanketter stundom
skett på ett för staten oekonomiskt sätt, exempelvis genom att format
och textuppställning varit olämpliga, att papper av bättre kvalitet, än som
varit nödvändigt, använts in. in., varigenom statsverket åsamkats onödiga
kostnader.

I många fall ha bristande planläggning och organisation medfört, att
flera blanketter med identiskt eller nära nog lika innehåll tryckts, vilka
i stället bort samarbetas till en blankett, varigenom upplagorna kunnat bliva
större och priserna därigenom förmånligare. Exempel saknas icke heller
på sådana fall, där blanketter tillkommit utan att något egentligt behov därav
förelegat, vilket i synnerhet gäller blanketter för internt bruk. Mot blanketternas
innehåll kan i ett flertal fall anmärkas, att texten gjorts alltför
invecklad och svårbegriplig, vilket hos allmänheten framkallat en förklarlig
känsla av olust och motvilja vid arbetet med blanketternas ifyllande. Planläggningen
av för utredningar erforderliga frågeformulär har icke alltid
skett med tillräcklig omsorg, i det att desamma gjorts mera specificerade
än som för ändamålet varit nödvändigt. Ofta ha uppgifter infordrats beträffande
till synes oväsentliga eller helt ovidkommande förhållanden, vilket
för allmänheten framstått såsom skäligen meningslöst. Detta har stundom
bidragit till att sprida ett sken av löje över utredningen och att nedsätta
myndighetens auktoritet. De avgivna svaren, som ibland givits en
mer eller mindre skämtsam form, ha därför i många fall visat sig vara
helt eller delvis värdelösa. En begränsning av uppgifterna eller ett klarläggande
från myndigheternas sida av utredningens syfte hade i dylika fall
varit lämpligt.

Förhållandena på blankettväsendets område måste således betecknas såsom
långt ifrån tillfredsställande. De anmärkningar, som i detta hänseende
tid efter annan från olika håll framställts, ha enligt revisorernas mening
mången gång ägt berättigande. Blankettrycket har på vissa områden inom
förvaltningen tagit en oproportionerligt stor omfattning. Allmänheten och

— 185 —

i synnerhet företag inom näringslivet betungas i hög grad av bestyret med
lämnande av uppgifter för olika ändamål. På många håll måste under stor
del av året särskild personal avdelas för att uteslutande syssla med dylikt
arbete. Visserligen torde de här påtalade förhållandena delvis få tillskrivas
rådande krisläge, men även i övrigt förefinnas åtskilliga missförhållanden,
som påkalla en snar ändring i nuvarande system. Därvid bör särskilt framhållas,
att frågan om reformering av blankettväsendet icke är av någon ringa
ekonomisk storleksordning. Till belysande härav må nämnas, att de i det
föregående omnämnda sakkunniga, som den 19 september 1947 tillkallades
för att biträda med en allmän översyn rörande pappersransoneringen, uppskattat
pappersförbrukningen vid tryckning av blanketter, cirkulär och meddelanden
till omkring 6 000 ton för år. Ytterligare må framhållas, att statsverkets
hela blankettbestånd torde omfatta minst 30 000 olika blankettyper.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat från statskontoret torde den
sammanlagda kostnaden för tryckning av blanketter uppgå till omkring
10 miljoner kronor för år. Härtill komma betydande kostnader för arkivering
m. in., en faktor som blir av allt större betydelse med hänsyn till att
det ständigt växande materialet för varje år kräver ökade utrymmen. Det
må nämnas, att därest en föreslagen gallring av självdeklarationsblanketterna
för fysiska personer för åren 1937/41 skulle genomföras under år
1948, en dylik åtgärd för överståthållarämbetets vidkommande skulle innebära
att ca 650 hyllmeter lösgöras. Vikten av ifrågavarande material uppgår
till omkring 32 ton.

För avhjälpande av nu angivna missförhållanden bör enligt revisorernas
mening blankettmaterialet inom varje ämbetsverk eller myndighet bliva
föremål för en sakkunnig, kontinuerlig översyn. Denna bör taga sikte på,
bl. a., följande faktorer. Särskilda uppgifter böra icke infordras, därest de
i allt väsentligt skulle kunna inhämtas i andra statliga myndigheters uppgiftsmaterial.
Blanketter, som efter viss tid skola utgallras, böra ej tryckas
på hållbart eller gott papper. För primäruppgifter, som efter vederbörlig
bearbetning bliva gallrade, kan sålunda användas papper av billig kvalitet,
medan sammandrag, tabeller o. d., som skola bevaras till hjälp för framtida
forskning, böra göras på gott papper. Papperskvaliteten i de granskade
blanketterna har ofta visat sig vara för hög. Mindre nödvändiga dupleltexemplar
och kopior av blanketter böra undvikas.

Nu ifrågavarande översyn synes enligt revisorernas mening lämpligen
höra företagas inom varje myndighet för sig, vilken bör äga att, därest så
skulle påkallas, härför anlita sakkunnigt biträde. Jämväl andra åtgärder
förtjäna övervägas för nedbringande av statsverkets kostnader för blanketttrycket.
Granskningen har sålunda givit vid handen, att vissa blanketter
med i stort sett likartat innehåll utarbetas och tryckas separat av ett flertal
ämbetsverk och myndigheter. Som exempel härpå må nämnas blanketter
till reseräkningar, vilka f. n. uppgå till elt sjuttiotal, samt vidare formulär
till antagningsbevis, tjänstematriklar in. in. Ett samarbetande av var och
en av dessa olika typer av blanketter och centraliserad tryckning av desam -

— 186

ma skulle enligt revisorernas uppfattning kunna medföra väsentligt minskade
tryckningskostnader.

De nu gjorda iakttagelserna ha revisorerna velat bringa till riksdagens
kännedom.

§ 31.

Det statliga kommittéväsendet.

Det statliga kommittéväsendet har under de senaste årtiondena upprepade
gånger gjorts till föremål för översyn. Olika synpunkter ha härvid
varit vägledande. I samband med budgetarbetet hösten 1922 företogs såsom
ett led i strävandena att ernå en stark begränsning av de stigande
statsutgifterna en granskning av kommittéväsendet, vilken resulterade i
en kraftig reduktion av antalet kommittéer, i det att de sammanlagda kommittékostnaderna
kunde nedbringas från 3,86 miljoner kronor för kalenderåret
1922 till endast 0,76 miljoner kronor för budgetåret 1923/24. Även
åren 1928 och 1932 företogos besparingsaktioner på förevarande område.

Efter det andra världskrigets utbrott hösten 1939 igångsattes en allmän
granskning av då pågående utredningar. Det egentliga skälet härför angavs
vara icke sa mycket det omedelbara statsfinansiella intresset som fastmer
den synpunkten, att arbete och kostnader icke utan särskilda skäl borde
nedläggas på utredningar, vilkas resultat skulle sakna aktuellt intresse,
antingen på grund av att det statsfinansiella läget icke medgåve realiserande
av eljest lämpliga förslag eller emedan utvecklingen i ett eller annat
avseende efter krigsutbrottet gjort ifrågasatta åtgärder mindre påkallade.

Till följd av kommittéväsendets utveckling under de gångna krigsåren
ökades svårigheterna att överblicka och samordna de olika utredningarna.
I syfte att ernå större planmässighet och effektivitet i utredningsarbetet
tillkallades i början av år 1946 en utredningsman med uppdrag att företaga
en allmän översyn på förevarande område. Översynen, som fick karaktären
av en rationaliseringsundersökning, innefattade dels en granskning
av varje särskild utredning, dels på denna granskning grundade överväganden
rörande kommittéväsendets allmänna anordnande. I förstnämnda
hänseende lades huvudvikten vid frågan om samordnande av olika kommittéutredningar
samt spörsmålet, huruvida förutsättningarna för skilda
utredningar kunde ha bortfallit eller förskjutits på grund av de ändrade
förhållanden, som inträtt efter utredningarnas tillsättande. De förslag om
nedläggande av vissa kommittéer, som föranleddes av denna speciella
granskning, vore av tämligen begränsad räckvidd. Utredningsmannen har
ur angivna synpunkt lämnat en särskild redogörelse för 23 kommittéer, av
vilka 18 föreslogos skola omedelbart avvecklas. Såsom det betydelsefullaste
resultatet av de förenämnda allmänna övervägandena torde måhända
böra betecknas förslaget, att inom Kungl. Maj :ts kansli skulle inrättas en
särskild avdelning med uppgift att, till tjänst för departementen vid utredningars
igångsättande och för pågående kommittéutredningar, verka
samordnande inom hela det statliga utredningsarbetet. Genom att den ifrå -

— 187 —

gasatta avdelningen ägde överblick ej endast över redan verkställda utredningar
och deras resultat utan även över pågående utredningar och därunder
sammanbragt material, skulle kunna undvikas, att tvenne utredningar
grepe in i varandra och att dubbelarbete ägde ruin. Avdelningen
skulle vidare medverka till att utredningar bedreves i lämplig tidsföljd, biträda
vid utformningen av direktiv för tillämnade utredningar o. s. v.

I 1947 års statsverksproposition (bil. 2, för flera huvudtitlar gemensamma
frågor) förklarade sig chefen för finansdepartementet i likhet med utredningsmannen
anse, att ett samordnande och övervakande organ skulle
ha en uppgift att fylla inom kommittéväsendet. Frågan om konstruktionen
av och de närmare arbetsformerna för ett dylikt organ ansågs emellertid
behöva ytterligare övervägas.

I riksdagens med anledning av förenämnda proposition avgivna skrivelse
nr 56 framhölls önskvärdheten av åtgärder, ägnade att nedbringa utgifterna
för utredningsväsendet. I främsta rummet kunde ifrågasättas, huruvida
icke besparingar kunde åstadkommas i kostnaderna för framläggandet
av utredningsresultaten, men vidare om icke en förenkling av kommittéarbetet
vore möjlig. Med hänsyn till pågående överväganden av frågan
om ett samordnande och övervakande organ för kommittéväsendet ansåg
sig riksdagen dock icke böra framlägga synpunkter i fråga om ytterligare
åtgärder för att undersöka och tillvarataga dylika möjligheter.

I anslutning till vad riksdagen sålunda uttalat ha revisorerna ansett det
vara av intresse att undersöka utvecklingen under senare tid av statsverkets
kostnader för kommittéer och utredningar genom sakkunniga. En
sådan undersökning ha revisorerna ansett så mycket mera påkallad, som
den förenämnda, under år 1946 verkställda översynen — i överensstämmelse
med de för densamma meddelade direktiven — icke innefattade någon
granskning från statsfinansiell synpunkt i vidare man än att utredningsmannen
i sitt betänkande lämnade vissa ur budgetredovisningarna hämtade
uppgifter rörande de sammanlagda nettoutgifterna å riksstatens olika
kommittéanslag under vissa budgetår.

Revisorerna vilja till en början fästa uppmärksamheten vid att enbart
uppgifter om nettobelastningen på de olika kommittéanslagen icke giva
en fullständig bild av statsverkets kostnader för kommittéväsendet, vilka
i icke obetydlig omfattning bestridas från andra anslag än de nämnda.
Vid en dylik beräkning bortses t. ex. helt från kommittékostnaderna inom
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde; dessa ha till största
delen bestritts av elfte huvudtitelns anslag till extra utgifter. För vissa
kommittéer, såsom norrlandskommitten, 1944 ars nykterhetskommitté
och jordbrukets byggnadsstudiekommitté, ha särskilda anslag uppförts i riksstaten.
Vidare bör uppmärksammas, att ett flertal inom kommunikationsverkens
område bedrivna utredningar bekostas av de till dessa verks förfogande
stående driflmedlen. Även i övrigt förekommer det, att kommittékostnader
gäldas av andra medel än kommittéanslagen. Enligt 1947 års
riksdagsberättelse var detta under budgetåret 1945/46 fallet bl. a. beträf -

— 188 —

fande följande tre kommittéer, vilka finansierades genom förskott från
kyrkofonden, nämligen 1946 års prästlönekommitté, sakkunniga för utredning
av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster
samt sakkunniga för utredning rörande utarrendering av ecklesiastika
löneboställen. Några kommittéer finnas också, för vilka kostnaderna bestritts
delvis från kommittéanslag och delvis på annat sätt.

Med avseende a sadana med driftmedel bekostade kommittéer inom
kommunikationsverken, vilka icke tillsatts med stöd av Kungl. Maj :ts eller
departementschefs beslut och salunda icke redovisas i riksdagsberättelsen,
ha revisorerna inhämtat bl. a. följande. Inom postverket ha 6 dylika
kommittéer avslutat sina uppdrag under något av åren 1946 och 1947,
medan 2 fortfarande äro verksamma. Motsvarande siffror äro för telegrafverket
6 och 2, för statens järnvägar 0 och 6 samt för statens vattenfallsverk
0 och 7. Härjämte finnas några för två eller flera av ifrågavarande
verk gemensamma utredningsorgan. Järnvägsstyrelsen har upplyst,
att utöver de ovan redovisade kommittéerna finnas ett trettiotal smärre
kommittéer och delegationer, åt vilka vissa utredningar eller undersökningar
uppdragits. Dessa äro på ett par undantag när sammansatta endast
av tjänstemän vid statens järnvägar, vilka ha att utföra kommittéuppdragen
som åligganden i tjänsten. Särskilda arvoden utbetalas fördenskull
icke, men mindre gratifikationer ha i vissa fall tillerkänts ledamöter
och sekreterare. Generalpoststyrelsen har meddelat, att flera av de tjänstemän,
vilka utsetts till ledamöter i kommittéer inom postverket, jämsides
med dessa sina uppdrag i viss omfattning utfört löpande göromål, hänförliga
till den egna tjänsten. Beträffande de av vattenfallsstyrelsen redovisade
utredningarna må nämnas, att de i stor utsträckning utgöra samarbetsorgan
mellan styrelsen samt privata företag och institutioner ävensom
representanter för vattenkraft, flottning, skogsägare m. fl. Sammanlagt
torde sålunda under åren 1946 och 1947 ett sextiotal kommittéer och
andra utredningsorgan av här ifrågavarande slag ha varit verksamma inom
kommunikationsverken, av vilka ett femtiotal ännu icke avslutat sin
verksamhet.

I följande sammanställning redovisas, enligt till revisorerna lämnade
uppgifter, av driftsmedel bestridda kostnader i avrundade tal intill den 1
juli 1947 för sådana under åren 1946 och 1947 verksamma kommittéer
inom kommunikationsverken, vilka icke tillsatts av Kungl. Maj :t eller departementschef.
I beloppen ingå dock icke kostnader för de omnämnda
smärre kommittéerna och delegationerna hos järnvägsstyrelsen.

Kostnader av driftV
e r k medel intill V» för

vissa kommittéer

Postverket................................. 132 000

Telegrafverket.............................. 57 000

Statens järnvägar........................... 924 000

Vattenfallsverket............................ 400 000

Kr. 1 513 000

— 189 —

Därjämte ha under tiden 1 januari 1946—30 juni 1947 i bidrag till särskilda
undersökningar in. in. genom sakkunniga utbetalats av järnvägsstyrelsen
ca 19 000 kronor och av vattenfallsstyrelsen ca 30 000 kronor.

Kostnaderna fr. o. m. budgetåret 1937/38 för i riksdagsberättelserna redovisade
kommittéer framgår av tablån här nedan.

Budgetår	Kommittékostnader i 1000-tal kr.
från kommitté-anslag	från andra anslag	Summa
i	2	3	4
1937/38 ............	1 782	668	2 450
1938/39 ............	2 055	845	2 900
1939/40 ............	1 709	682	2 391
1940/41 ............	1 442	500	1 942
1941/42 ............	2 291	765	3 056
1942/43 ............	2 488	624	3 112
1943/44 ............	2 766	335	3 101
1944/45 ............	3 282	441	3 723
1945/46 ............	4 598	306	4 904
1946/47 ............	5 618	—	—

I kol. 2 återgivas de vid 1946 års översyn sammanställda kostnadsbeloppen,
kompletterade med en efter samma grunder beräknad siffra för
budgetåret 1946/47. Härjämte redovisas i kol. 3 sådana kostnader, som
enligt vad ovan sagts i sin helhet bestritts annorledes än genom anlitande
av de allmänna kommittéanslagen. Beloppen ha hämtats ur riksdagsberättelserna.
Vad angår utredningsarbetet inom kommunikationsverken ha
här endast sådana utredningar beaktats, vilka finnas förtecknade i nämnda
berättelser.

Vid bedömandet av statsverkets sammanlagda utgifter för nu ifrågavarande
ändamål bör givetvis hänsyn tagas även till kostnaderna för sådana
inom kommunikationsverken bedrivna utredningar, vilka icke tillkommit
genom beslut av Kungl. Maj :t eller departementschef. Uppgifter
rörande storleken av dessa kostnader under olika budgetår ha icke statt
att erhålla. Storleksordningen torde likväl framgå av den i det föregående
lämnade redogörelsen för de sammanlagda kostnaderna för nu pågående
samt efter den 1 januari 1946 avslutade utredningar av detta slag.

Till komplettering av ovan lämnade uppgifter ha revisorerna ansett
lämpligt att här nedan giva några exempel på intill den 1 december 1947

Kommitté	Tillsatt år	Kostnader kr.
Bostadssociala utredningen.............	1933	332 000
Socialvård skommittén..................	1937	1 011 000
1941 års befolkningsutredning..........	1941	658 00U
Statens sjukhusutredning av år 1943 ....	1943	480 000
Jordbrukets byggnadsstudiekommitté ....	1943	496 000
1940 års skolutredning.................	1940	1 139 000
1946 års skolkommission...............	1946	275 000
1942 års jordbrukskommitté............	1942	336 000
Norrlandskommittén...................	1943	639 000

— 190 —

upplupna kostnader i avrundade tal beträffande kommittéer med direkta
utredningsuppdrag, vilka dragit kostnader avsevärt över genomsnittet.

I fråga om orsakerna till den fördyring av kommittéväsendet, åt vilken de
ovan återgivna siffrorna för tioårsperioden 1937/47 giva uttryck, må följande
nämnas. Den dominerande kostnadsgruppen hänför sig till ersättningar
åt den i kommittéarbetet engagerade personalen; i jämförelse härmed
spela omkostnaderna —- hyror, materiel, tryckning av betänkanden
o. s. v. — en förhållandevis underordnad roll. Bland personalkostnaderna
märkas posterna ersättning för mistade avlöningsförmåner, kommittéarvoden
samt resekostnads- och traktamentsersättning. Med hänsyn till att lönenivån
för statstjänstemännen icke undergått någon nämnvärd förändringunder
de fem senast tilländalupna budgetåren, synes den förstnämnda posten
icke kunna tillmätas nämnvärd betydelse för kostnadsstegringen under
dessa år. Förhöjda belopp för kommittéarvode och traktamentsersättning
ha visserligen blivit gällande fr. o. in. den 1 juli 1946 resp. den 1
januari 1947, men detta förhållande förklarar icke utvecklingen före dessa
tidpunkter. Då slutligen stegrade materialpriser med hänsyn till vad ovan
anförts endast i begränsad omfattning kunna antagas ha medverkat till
fördyringen, måste den slutsatsen dragas, att de ökade totalkostnaderna väsentligen
äro en följd av kommittéväsendets expansion. Riktigheten av
denna uppfattning synes också bestyrkt av vad riksdagsberättelserna upplysa
beträffande antalet av de kommittéer, som varit i verksamhet vid ingången
av olika kalenderår. Som exempel kan nämnas, att detta antal mellan
åren 1943 och 1946 steg från 144 till 213 eller således med nära 50
procent. Motsvarande antal torde vid ingången av år 1948 komma att utgöra
ca 225.

I fråga om de betydande kostnader, som representeras av ersättningar
till ledamöter och sekreterarpersonal för mistade avlöningsförmåner, förhåller
det sig visserligen så, att dessa kostnader kompenseras av besparingar
å resp. avlöningsanslag, men de vikariat — stundom flera i succession —
som föranledas av ledigheter för kommittéarbete, medföra i sin tur särskilda
utgifter för avlönande av vikarierna. I detta sammanhang förtjänar
framhållas, att hänsyn också måste tagas till de organisatoriska rubbningar
och den minskade arbetseffekt, som åtfölja vikariesystemet. Särskilda olägenheter
vållas av att det vanligen är de skickligaste och mest erfarna tjänstemännen,
som anlitas för utredningsuppdrag. I detta sammanhang må
framhållas, att åtminstone vid mera kortvarigt behov av ledighet för dylikt
uppdrag vederbörande icke alltid lärer göra framställning om tjänstledighet
utan formellt kvarstår i tjänstgöring vid verket. Bortsett från att härigenom
avlöningskostnader, vilka rätteligen bort bestridas av kommittémedel,
komma att belasta verkets avlöningsanslag, medför ett sådant förfarande,
att verket går miste om en del av tjänstemannens arbetskraft.

Beträffande kommittéernas arbetsformer ha revisorerna gjort vissa iakttagelser.
Revisorerna ha sålunda konstaterat att antalet ledamöter ofta är
förhållandevis stort. Då ledamöterna ofta äro engagerade i ett flertal utred -

— 191 —

ningar samtidigt och därjämte, förutom i den egna förvärvsverksamheten,
sysselsättas i andra värv, erbjuder det stundom stora svårigheter att få
sammanträden till stånd vid tidpunkter, som lämpa sig med hänsyn till
utredningsarbetets kontinuerliga bedrivande. Exempelvis må nämnas, att
enligt 1947 års riksdagsberättelse ett fyrtiotal personer voro ledamöter i fem
eller flera kommittéer samtidigt. En person tillhörde tio olika kommittéer,
två ingingo i nio kommittéer och en i åtta. I vissa större kommittéer ha
emellertid arbetsutskott tillsatts, bestående av ett fåtal ledamöter, varigenom
antalet plenarsammanträden kunnat inskränkas och arbetet fått en mera
koncentrerad karaktär.

Revisorerna vilja avsluta redogörelsen för sina iakttagelser med att omförmäla,
att sedan möjligheter till direkt kontakt med andra länder kommit
till stånd efter andra världskrigets slut, ett flertal kommittéer företagit
utrikes studieresor, vilka i vissa fall dragit betydande kostnader. Särskilt
har detta varit fallet, då ett större antal ledamöter deltagit. Till belysande
härav må nämnas, att tre ledamöter av 1946 års hjälp- och särklasslärarutredning
besökt Schweiz under 24 dagar för en kostnad av 6 454 kronor.
Fyra ledamöter av polisinstruktionsutredningen ha bedrivit studier i London
(kostnad 5 735 kronor), lika många ledamöter av 1944 års hamnutredning
USA (två månader, kostnad 15 145 kronor) och sju ledamöter av
1946 års stuveriutredning England, Belgien, Holland och Danmark (20 dagar,
kostnad 11 490 kronor). En av åtta representanter för 1945 års militärutredning
företagen 16 dagars resa till Schweiz, Frankrike och England
har dragit en sammanlagd kostnad av i runt tal 18 700 kronor. Även 1947
års luftfartsutredning har företagit utländska resor såväl på den europeiska
kontinenten som till USA, i vilka resor ett flertal representanter deltagit.
Kostnaderna för sistnämnda resor ha delvis hestritts av AB Aerotransport.

Revisorernas uttalande. Det statliga kommittéväsendets utveckling under
de senare åren har medfört en ständig stegring av statsverkets kostnader
för kommittéer och utredningar genom sakkunniga. Förhållandet gav 1947
års riksdag anledning att i visst sammanhang inskärpa behovet av en nedskärning
av ifrågavarande utgifter. Riksdagen ansåg sig dock av skäl, som
framgå av den lämnade redogörelsen, icke böra i detalj ingå på de särskilda
åtgärder, som borde vidtagas i sådant syfte.

Under den tid, som förflutit efter riksdagens ifrågavarande uttalande, har
vårt lands förut ansträngda ekonomiska läge ytterligare försämrats. Det är
att förutse, att statsregleringen för nästkommande budgetår måste präglas
av den största återhållsamhet med avseende å utgifterna för den statliga
verksamhetens alla områden. I detta och andra hänseenden företer den nuvarande
situationen stora likheter med det krisläge, som hösten 1922 påkallade
en effektiv begränsning av statsverkets utgifter. Revisorerna finna det
oundgängligt, att — liksom då — varje besparingsmöjlighet nu tillvaratages
även när det gäller utredningsväsendet. Det torde därför få förutsättas, att
stor återhållsamhet i fortsättningen iakttages vid igångsättandet av nya

— 192 —

utredningar. Revisorerna anse det emellertid icke mindre angeläget, att en
restriktiv prövning äger rum beträffande spörsmålet i vad mån redan pågående
utredningar böra fullföljas. Vid den genomgång av kommittébeståndet,
som därvid blir erforderlig, synas samma riktlinjer böra vara vägledande
som vid den år 1939 verkställda översynen. I enlighet härmed bör
som allmän regel gälla, att fortsatt arbete icke nedlägges på projekt, för
vilkas förverkligande möjligheter bedömas icke föreligga i nuvarande läge
eller inom en överskådlig framtid. Det sagda blir måhända främst tillämpligt
beträffande förslag, vilkas genomförande förutsätter en mera betydande
byggnadsverksamhet eller eljest i anspråktagande av knappa personaloch
materialtillgångar. Det bör ock undersökas, huruvida de förutsättningar,
på vilka ett utredningsuppdrag ursprungligen baserats, äro för handen
i det förändrade läget.

Med hänsyn till vad revisorerna inhämtat under sina undersökningar i
förevarande ärende må framhållas, att även sådana inom de affärsdrivande
verken förekommande utredningar av mer eller mindre intern karaktär,
vilka icke redovisas i riksdagsberättelsen, böra omfattas av den nu förordade
översynen. I samband härmed torde kunna upptagas till övervägande, huruvida
kommittéer sammansatta av tjänstemän inom det egna verket alltid
representera den lämpligaste utredningsformen. Genom anlitande även av
utomstående borde enligt revisorernas förmenande i många fall kunna erhållas
särskilt värdefulla impulser och initiativ i utredningsarbetet. Erinras
må att dessa synpunkter ofta äro vägledande vid Kungl. Maj :ts och departementschefers
tillkallande av sakkunniga.

I fråga om utredningsverksamheten efter genomförandet av en sådan reduktion,
som här ifrågasatts, synes det revisorerna naturligt, att denna i
första hand inriktas på frågeställningar, sammanhängande med den nu rådande
krisens övervinnande. Möjligen kan det härvid även visa sig lämpligt
att genom ändrade direktiv till redan befintliga kommittéer inrikta
dessas arbete på angivna syfte.

Fortsatt uppmärksamhet synes böra ägnas frågorna rörande kommittéernas
arbetsformer och kommittéväsendets allmänna anordnande. Härvidlag
vilja revisorerna framhålla angelägenheten av att kommittéerna icke givas
en mera vidlyftig sammansättning än som är oundgängligen nödvändigt. I
de fall, då av särskilda skäl ett större antal ledamöter anses böra ingå, torde
anordningen med arbetsutskott eller delegationer ofta visa sig lämplig.
Revisorerna, som hysa den uppfattningen att konnnittébetänkandena ofta
utmärka sig för en onödigt stor bredd, vilja vidare understryka vikten av
att utformningen av desamma göres så enkel och koncentrerad som möjligt.
Vad slutligen angår utrikesresorna ha revisorerna fått det allmänna intrycket,
att utan men för arbetsresultatet en något större återhållsamhet
i vissa fall bort kunna iakttagas i fråga om antalet däri deltagande representanter
i varje särskild kommitté. Med hänsyn till att valutaförhållandena
numera i regel torde lägga hinder i vägen för studieresor av detta slag
anse sig revisorerna likväl böra avstå från ytterligare uttalanden i denna
fråga.

— 193 —

§ 32.

Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter.

Vid sin granskning av statsverkets utgifter under budgetåret 1946/47 ha
revisorerna uppmärksammat, att myndigheternas omkostnadsanslag i stor
utsträckning överskridits. Sålunda ha under II—X huvudtitlarna 146 sådana
anslag överskridits med i runt tal 11,3 miljoner kronor. Besparingar
ha uppstått endast å 49 omkostnadsanslag med tillhopa l,i miljoner kronor.
Till jämförelse må nämnas, att under II—X huvudtitlarna å 109 avlöningsanslag
uppstått besparingar till ett sammanlagt belopp av i runt tal 5,9 miljoner
kronor under budgetåret 1946/47, medan å 85 sådana anslag föreligga
överskridanden med i runt tal 1,2 miljoner kronor.

Under omkostnadsanslagen utgöra expensmedlen den största posten. Häri
ingå dels en post till bränsle, lyse och vatten, dels en post »övriga expenser»,
vilken i regel maximeras av Kungl. Maj :t. Sistnämnda delpost belastas med
kostnader för telefon, inventarier, kontorsmateriel och städning m. in.

Utan att ingå på frågan om vilka åtgärder som kunna vara påkallade för
att nedbringa statsverkets omkostnader i deras helhet, ha revisorerna funnit
det vara av intresse att undersöka möjligheterna till besparingar beträffande
kostnaderna för städning, vilka under senare år företett en fortlöpande
stegring.

Tidigare utlämnades inom många ämbetsverk städningsarbetet på entreprenad.
Då detta system rönte kritik från olika håll, hänsköts frågan till
behandling av sakkunniga, 1934 års nämnd för städningsutredning, som
avgåvo två betänkanden i ämnet (SOU 1935: 37 och 1937: 7). Utredningens
förslag avsåg endast statliga ämbetslokaler i Stockholm.

Enligt förslaget skulle städningspersonal, som anlitades för regelmässigt
städningsarbete, anställas direkt av vederbörande verk. Sådant arbete skulle
icke få utlämnas på entreprenad utan Kungl. Maj :ts medgivande. Ersättningen
skulle för varje institution av byggnadsstyrelsen uträknas i enlighet
med huvudsakligen för ytenhet uppgjorda å-priser, bestämda med hänsyn
till lokalernas användning, golvytornas beskaffenhet samt andra inverkande
omständigheter. Ersättningssumman skulle därefter av vederbörande institution
fördelas mellan städerskorna företrädesvis med ledning av nämnda
å-priser. —- De allmänna bestämmelserna om städning skulle utfärdas i en
särskild kungörelse, varefter myndigheterna skulle träffa särskilda avtal
med städningspersonalen.

Emellertid hade från personalhåll krav rests på upprättande av kollektivavtal
rörande anställnings- och avlöningsförhållandena för städningspersonalen.
Sedan förhandlingsdelegerade utsetts för statsverket, inleddes förhandlingar
med vissa personalen representerande organisationer. Den 20
november 1938 träffades överenskommelse om ett förslag till kollektivavtal
(cirkulär 1938: 760), som statliga myndigheter och institutioner skulle i

13—478687. Rev. berättelse (ing. statsverket är 1947. /.

— 194

huvudsak tillämpa, då dylikt avtal träffades om städningsarbete. överenskommelsen,
som gällde åren 1939—1942, har därefter ersatts med nya i
stort sett likartade överenskommelser (cirkulär 1943: 15, 1945:6 och 1946:
803).

Enligt dessa bör regelmässigt städningsarbete om möjligt utföras i vederbörande
statliga myndighets eller institutions egen regi. Där så ej lämpligen
kan ske, bör vid arbetets utlämnande å entreprenad företrädesvis anlitas
företag, som yrkesmässigt bedriver städningsarbete. Byggnadsstyrelsen skall
i erforderlig omfattning lämna myndigheter och institutioner upplysningar
i samband med respektive kollektivavtals upprättande och tillämpning.

I kollektivavtalen bestämmes ersättningen för städning efter andra grunder
än dem, som städningsutredningen förordat. Där ej annat avtalats, skola
lokalerna indelas i särskilda städningsområden, vart och ett avsett för en
arbetstagare. Varje städningsområde bör få en sådan storlek, att den regelmässiga
städningen varje söckendag tager i anspråk i genomsnitt tre å fyra
timmar. Den beräknade arbetstiden för varje område skall ävenledes fastställas.
I regelmässig städning skall såsom regel ingå storstädning av lokaler,
därvid i den dagliga arbetstiden jämväl inräknas härför erforderlig
tid. I avtalen skola särskilt angivas om i den regelmässiga städningen ingå
även sådana arbetsuppgifter som exempelvis eldning, golvboning, fönsterputsning,
grundlig avdamning av bok- och tavelsamlingar samt städning
av maskiner, instrument och ömtåliga föremål.

Revisorerna ha från tjugo centrala verk i Stockholm infordrat vissa uppgifter
beträffande städningskostnaderna under budgetåren 1944/47 och angående
städningsarbetets organisation. Vidare ha revisorerna anhållit om
upplysningar i vad mån kostnaderna för städning — exempelvis genom
minskad städning under befattningshavarnas semester eller genom övergånghelt
eller delvis till varannandagsstädning — skulle kunna nedbringas.

Av de inkomna uppgifterna framgår, att den sammanlagda städningskostnaden
för ifrågavarande verk uppgått till ca 353 000 kronor under budgetåret
1944/45, till ca 388 000 kronor under 1945/46 och till ca 470 000
kronor under 1946/47. I kostnadssummorna ingå i vissa fall jämväl städningskostnaderna
för underlydande lokala verk. Den fasta städningspersonalen
omfattade vid nämnda tjugo verk under sist förflutna budgetår sammanlagt
219 befattningshavare.

Flertalet av de hörda myndigheterna ha framhållit, att lokalutrymmena
vore så begränsade, att de icke eller endast i mycket ringa utsträckning
kunde avstängas under semestertid. Rikets allmänna kartverk har uppgivit,
att vid beräknandet av den dagliga arbetstiden för de olika städningsområdena
viss reducering kunnat uppnås på grund av att städningsarbetet
— med färre befattningshavare i arbetsrummen — otvivelaktigt är mindre
betungande på sommaren. Liknande uttalanden ha gjorts av luftfartsstyrelsen
och sjökarteverket.

Beträffande frågan om införande av varannandagsstädning ha myndigheterna
töreträtt i viss mån olika uppfattningar. Medicinalstyrelsen har emel -

— 195 —

lertid förklarat sig icke ha något att erinra mot att en sådan omläggning av
städningsarbetet försöksvis koinine till stånd. Kammarkollegiet har förklarat,
att en inskränkning av städningsarbetet möjligen kunde medföra viss
olägenhet i arkivet, där damning nog borde ske dagligen; i övriga lokaler
syntes införandet av varannandagsstädning kunna ske utan väsentligt men
för arbetet. För lantmäteriets vidkommande skulle enligt lantmäteristyrelsen
inga särskilda olägenheter uppkomma för arbetet om städningsarbetet inskränktes.
Patent- och registreringsverket har erinrat om att ämbetsverket
i sin skrivelse angående utgiftsstater för verket för budgetåret 1941/42 framhållit,
att städningsarbetet skulle kunna inskränkas, exempelvis genom att
tjänsterummen städades varannan dag. Rikets allmänna kartverk har uttalat,
att utan väsentligt men för arbetet — men till förfång för personalens
trevnad — varannandagsstädning möjligen skulle kunna tillämpas inom
vissa mera kontorsbetonade arbetsrum. Större delen av arbetena inom kartverket
vore dock av den beskaffenhet, att daglig städning måste företagas.
Även inom de mera kontorsbetonade arbetsrummen måste, om varannandagsstädning
infördes, likväl dagligen ske vädring, tömning av papperskorgar,
påfyllning av karaffiner in. in.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att av å
riksstaten för budgetåret 1946/47 uppförda omkostnadsanslag å II—X huvudtitlarna
icke mindre än 146 överskridits, medan besparingar uppstått
endast i 49 fall. överskridandet uppgår till ca 11,3 miljoner kronor. En väsentlig
del av statsverkets kostnader för här ifrågavarande ändamål redovisas
emellertid i annan ordning. Särskilt må nämnas de affärsdrivande
verken samt ett flertal mindre institutioner, vilkas omkostnader bestridas
av för andra ändamål anvisade anslag. Vidare märkas anslagen till krisorganen,
beträffande vilka anslagsöverskridanden orsakats av särskilda omständigheter.
Då man torde ha anledning antaga, att en allmän tendens till
ökning av omkostnaderna gjort sig gällande även inom sistnämnda verk
och institutioner, är det uppenbart, att statsverket under budgetåret 1946/
47 åsamkats merutgifter för omkostnader till högst betydande belopp.

För att i möjligaste mån motverka denna tendens äro enligt revisorernas
förmenande särskilda åtgärder av nöden. En närmare granskning av ifrågavarande
utgifter, särskilt beträffande den under anslagen i regel största
posten — till expenser — hade härvid varit önskvärd, men revisorerna ha
i förevarande sammanhang måst inskränka sin granskning till att omfatta
allenast en av de mera betydelsefulla expensposterna, nämligen kostnaderna
för städning. De åtgärder i besparingssyfte, som revisorerna i det följande
förorda, få därför ses som ett led i den allmänna översyn över statsverkets
omkostnader, som torde bliva nödvändig.

Städningskostnaderna ha under de senaste åren företett en avsevärd stegring.
Inom tjugo centrala ämbetsverk ha sålunda kostnaderna stigit från
under budgetåret 1944/45 ca 353 000 kronor till under budgetåret 1945/46
ca 388 000 kronor och under budgetåret 1946/47 ca 470 000 kronor. Orsa -

— 196 —

kerna till denna relativt stora kostnadsstegring torde vara dels en viss utökning
av ämbetsverkens lokalutrymmen, dels den förhöjning av ersättning
för städningsarbetet, som genomförts från den 1 januari 1947. För nästkommande
budgetår torde ytterligare en betydande ökning av städningskostnaderna
vara att förvänta.

Revisorerna vilja understryka angelägenheten av att möjligheterna för en
begränsning av ifrågavarande kostnader tillvaratagas. Enligt vad den verkställda
undersökningen giver vid handen, skulle en sådan möjlighet förefinnas
genom att städningsarbetets omfattning i vissa fall inskränktes. En
dylik inskränkning kan givetvis icke genomföras efter schablonmässiga
grunder utan måste anpassas efter förhållandena i varje särskilt fall. Å
en del tjänsterum torde utan väsentligt men för arbetet städningen vissa
dagar kunna utföras mera summariskt. Lokaler, som stå oanvända under
befattningshavares ledighet, torde vidare utan olägenhet kunna utgå ur
städningsarbetet under dessa tider. Även i fråga om arkiv, förrådslokaler
o. d. torde städningsarbetet i flera fall kunna begränsas.

Revisorerna äro övertygade om att icke obetydliga besparingar skulle
vara att vinna genom en översyn av städningsarbetets omfång inom olika
verk och vilja därför förorda, att en sådan översyn snarast kommer till
stånd. Lämpligen torde denna kunna under byggnadsstyrelsens ledning
verkställas av vederbörande myndigheter själva.

§ 33.

Statsliggaren för budgetåret 1947/48.

I underdånig framställning den 26 februari 1901 hemställde statskontoret,
att den inom ämbetsverket varje år upprättade och sammanfattade liggaren
över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren) skulle få befordras
till trycket i likhet med vad sedan många år varit fallet med dåvarande
fjärde och femte huvudtitlarnas utgiftsstater. Till stöd för framställningen
åberopade ämbetsverket, bl. a., att med statsförvaltningens fortgående utveckling
behovet av lätt tillgängliga upplysningar beträffande dess olika delar
alltmera gjorde sig gällande såväl inom riksdagen som hos statsdepartenrenten,
de olika ämbetsverken, länsstyrelserna och övriga myndigheter.
Genom beslut den 8 mars 1901 biföll Kungl. Maj :t framställningen. Den
21 juni 1922 förordnades vidare, att statsliggaren fr. o. m. den 1 juli 1923
skulle upprättas för budgetår samt i så god tid, att densamma kunde föreligga
tryckt den 1 september varje år.

I underdånig skrivelse den 7 maj 1931 framhöll statskontoret bl. a., att
inom ämbetsverket successivt hade verkställts en omläggning av statsliggaren
i avsikt att, sedan länsstaterna avskaffats, göra densamma till en,
såvitt möjligt, fullständig och tillförlitlig handbok i anslagsfrågor. Principen
hade därvid varit att med ledning av propositioner, riksdagsskrivelser
och kungl. brev m. m. för varje anslag lämna alla de upplysningar angå -

— 197 —

ende detsamma, som kunde vara av mera allmän betydelse. Genom oinförmälda
omläggning syntes statsliggaren ha erhållit en alltmera ökad användning
inom statsförvaltningen. Upplagan hade också för varje år måst utökas.

Från att till en början ha omfattat stater för allenast ett begränsat antal
ämbetsverk och myndigheter har statsliggarens innehåll efter hand utvidgats
och omfattade intill budgetåret 1942/43 statsverkets samtliga specialutgiftsstater
med undantag för de under nuvarande fjärde huvudtiteln upptagna
anslagen, för vilka särskilda liggare upprättades av vederbörande försvarsgrensförvaltningar.

Under § 36 av sin berättelse framhöllo 1931 års revisorer, bl. a., att den
av statskontoret utgivna statsliggaren syntes i stort sett ägnad att på ett
lyckligt sätt fylla sin uppgift. Då emellertid dess användbarhet skulle ytterligare
ökas, därest i densamma infördes uppgifter jämväl beträffande de
under fjärde huvudtiteln uppförda anslagen, hade revisorerna, som även
för sitt arbete hade intresse av denna fråga, velat framhålla önskvärdheten
av att en dylik sammanslagning av de olika delarna snarast möjligt
komme till stånd.

Kungl. Maj:t har sedermera genom beslut den 13 mars 1942 anbefallt
statskontoret att fr. o. m. budgetåret 1943/44 i statsliggaren intaga fjärde
huvudtiteln jämte de för försvar sväsendet gällande avlönings- och pensionsförfattningarna
samt att, i den mån armé-, marin- och flygförvaltningarna
så påkalla, föranstalta om särtryck därav, att mot ersättning för
av särtrycken föranledda merkostnader tillhandahållas nämnda förvaltningar.

Statsliggaren utgives f. n. i två delar, av vilka den ena innefattar riksstat,
statsverkets specialutgiftsstater under I—XIII huvudtitlarna samt de
affärsdrivande verkens driftkostnadsstater. Under specialutgiftsstaterna
upptagas med tillämpning av den i riksstaten begagnade ordningsföljden
och nomenklaturen vederbörande huvudtitlars olika anslag. Vid varje anslag
finnas anvisningar å de författningar, kungl. brev, riksdagsskrivelser
m. in., som reglera användningen i särskilda fall av resp. anslag. Statsliggarens
andra del omfattar i huvudsak en rad för förvaltningsverksamheten
grundläggande författningar rörande avlöning, pensionering, reseersättning
m. in. Den del av statsliggaren som avser I—III och V—XIII huvudtitlarna
samt de affärsdrivande verken upprättas av statskontorets kassabyrå, medan
fjärde huvudtiteln sammanställes i försvarets civilförvaltning. Sistnämnda
huvudtitels specialutgiftsstater pläga vidare i enlighet med Kungl.
Maj :ts förenämnda beslut den 13 mars 1942 sammanfattas i en särskild
liggare, vilken jämväl innehåller bihang med avlönings- och pensionsförfattningar
in. in.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att 1914 års revisorer
vid sin granskning uppmärksammade, att statsliggaren dittills i allmänhet
utkommit från trycket först under senare hälften av det år, för vilket den
varit avsedd. Med anledning härav framhöllo revisorerna, som funno detta

— 198 —

förhållande i hög grad otillfredsställande, nödvändigheten av ett väsentligt
tidigare utgivande av statsliggaren. I avgiven förklaring sade sig statskontoret
ha för avsikt att vidtaga vissa åtgärder för avhjälpande av det
berörda missförhållandet. I anslutning härtill uttalade statsutskottet vid
1915 års lagtima riksdag (uti. nr 49), att utskottet ansåge sig kunna förvänta,
att ett realiserande av de av statskontoret i utsikt ställda åtgärderna
skulle avhjälpa den av revisorerna påtalade bristen i avseende å tidpunkten
för liggarens utkommande.

Revisorernas uttalande. Av lätt insedda skäl utgör statsliggaren ett viktigt
hjälpmedel vid de administrativa frågornas handläggning inom olika
grenar av den statliga förvaltningen. Även för riksdagens, dess revisorers
och utskottens arbete är publikationen en värdefull tillgång för erhållande
av snabba och tillförlitliga upplysningar angående dispositionen av de av
riksdagen anvisade medlen. För att statsliggaren skall kunna tjäna nämnda
syften är det uppenbarligen nödvändigt, att den utkommer från trycket
kort tid efter löpande budgetårs ingång. Att så även varit avsikten torde
framgå av Kungl. Maj :ts i det föregående omförmälda beslut den 21 juni
1922, enligt vilket statsliggaren skall upprättas i så god tid, att densamma
kan föreligga tryckt senast den 1 september.

Revisorerna kunna icke finna, att förenämnda synpunkter i tillbörlig
grad beaktats av de myndigheter, som ha att svara för statsliggarens redigering
och utgivande. Den för innevarande budgetår avsedda statsliggaren
har sålunda utkommit från trycket och distribuerats först i början av december
1947, d. v. s. vid en tidpunkt, då nästan halva budgetåret gått till
ända. Revisorerna äro väl medvetna om att speciella omständigheter kunna
ha bidragit till att just i år försvåra arbetet med statsliggarens utgivande.
Även om hänsyn tages härtill, synes likväl den tid som åtgått för detta
arbete anmärkningsvärt lång. Revisorerna, som anse nu påtalade förhållande
mindre tillfredsställande, förutsätta att rättelse härutinnan sker för
framtiden. Det kan enligt revisorernas mening även ifrågasättas, huruvida
icke till förmån för sådana myndigheter, vilka icke ha behov av den samlade
statsliggaren, borde i vidare mån än vad f. n. är fallet utgivas huvudtitelvis
ordnade specialupplagor, varigenom viss besparing i fråga om pappersåtgång
och tryckningskostnader torde bliva möjlig.

§ 34.

Den officiella statistiken.

I motsats till vad fallet är i åtskilliga andra länder är den svenska officiella
statistiken starkt decentraliserad. De olika statistikgrenarna äro nämligen
i stort sett förlagda till de ämbetsverk och andra myndigheter, till vilkas
förvaltningsområde ämnet för statistiken hör. Blott enstaka undantag
från denna regel finnas. Sålunda har statistiska centralbyrån anförtrotts,

— 199 —

förutom sådana statistikgrenar, som falla utanför särskilda statliga myndigheters
verksamhet, även viss statistik inom områden, som höra till andra
ämbetsverks förvaltning, exempelvis statistiken rörande jordbruket och rättsväsendet.
Socialstyrelsen utför likaså i allmänhet socialstatistiska undersökningar
oavsett om de sammanhänga med styrelsens förvaltning eller ej.

Vidare är statistiken i åtskilliga fall decentraliserad även inom de enskilda
ämbetsverken, huvudsakligen efter två olika linjer. Statistiken är sålunda
icke alltid samlad till en för hela verket gemensam avdelning utan
är ofta förlagd till de byråer eller avdelningar, som handlägga de ärenden
statistiken omfattar. En dylik anordning är stundom motiverad av att det
statistiska arbetet ej gärna kan utskiljas, enär det utgör ett naturligt led i
den huvudsakliga verksamheten. På en del håll äro de första leden i det
statistiska arbetet decentraliserade till uppgiftslämnarna eller underlydande
lokalförvaltningar. Primärmaterialet granskas och sammanställes lokalt till
tabeller för lokala eller andra enheter (skola, sjukhus, län etc.). Materialet
insändes i denna form till vederbörande verk för att där bearbetas och sammanföras
centralt. Denna anordning är utmärkande t. ex. för vissa delar av
skol- och medicinalstatistiken.

Statistik utarbetas självständigt inom praktiskt taget alla centrala ämbetsverk
och ett stort antal andra statliga myndigheter förutom flera statsdepartement
och samtliga kriskommissioner eller inalles omkring 50 olika ställen
inom den centrala statsförvaltningen. Statistiskt arbete förekommer även
inom andra av statsmedel bekostade institutioner, t. ex. de statistiska seminarierna
vid universiteten, rasbiologiska institutet, lantbrukshögskolan och
lantbrukets försöksverksamhet. Därtill kommer att även kommittéer ofta
på egen hand utföra statistiska undersökningar.

Omfattningen av de olika myndigheternas statistik växlar emellertid. Sålunda
har man å ena sidan statistiska centralbyrån, som är ett huvudsakligen
statistiskt verk, socialstyrelsen och kommerskollegium med särskilda
statistiska byråer samt järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, pensionsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen
och kontrollstyrelsen, vilka ha större eller mindre avdelningar för
statistik. Härtill komma kriskommissionerna med i flera fall stora statistiska
avdelningar. De ovannämnda ämbetsverken samt kriskommissionerna
svara för större delen av det statistiska arbetet inom den centrala statsförvaltningen.
Den övriga, relativt ringa delen av den officiella statistiken är
emellertid fördelad på icke mindre än ett 30-tal myndigheter, där statistiken
sålunda har en mycket obetydlig omfattning och kräver endast ett fåtal
dagsverken per år, i regel av personal, som ej har statistisk specialutbildning.

De flesta statistiska data återfinnas i särskilda publikationer samt i olika
tidskrifter. De förra bruka liksom även vissa tidskrifter ingå i publikationsserier.

År 1858 påbörjades publikationsserien Bidrag till Sveriges officiella statistik.
1 detta samlingsverk blevo de olika grenarna av den officiella statisti -

— 200

ken inordnade under likartade yttre former. Serien omfattade ursprungligen
8 littera. I och med den kraftiga utvecklingen av den officiella statistiken
under senare hälften av 1800-talet tillkommo nya avdelningar inom den
officiella statistiken och de redan befintliga blevo utökade. År 1893 var man
framme vid ej mindre än 23 olika littera, och 15 centrala ämbetsverk lämnade
bidrag till statistiken. I organisatoriskt avseende kom statistiken sålunda
att kännetecknas av en stark decentralisering.

År 1911 omorganiserades de officiella statistiska publikationerna. Nyordningen
innebar en tendens till centralisering. Statistiken samlades i de nya
serierna Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden. Av de nya
serierna är Sveriges officiella statistik den mest omfattande. Detta samlingsverk,
som indelas i ett stort antal underavdelningar, innesluter största delen
av den svenska officiella statistiken, både av periodisk och mera tillfällig
karaktär. Den officiella statistik, som publiceras i Statistiska meddelanden,
redovisas i följande serier, nämligen »Ser. A. Tillfälliga statistiska undersökningar»,
»Ser. C. Månadsstatistik över handeln» (av kommerskollegium),
»Ser. D. Järnvägsstatistiska meddelanden» (av järnvägsstyrelsen),
»Ser. E. Uppgifter om bankerna» (av bank- och fondinspektionen) samt
»Ser. F. Sociala meddelanden» (av socialstyrelsen). De fyra sistnämnda äro
månatliga och ha tidskriftskaraktär. Någon allmän statistisk månadsskrift
finnes icke. Tidigare utgavs av statistiska centralbyrån »Statistisk tidskrift».
Denna upphörde att utkomma år 1913, samtidigt som Statistisk årsbok för
Sverige började utgivas.

Den officiella statistiken består dels av periodiskt återkommande översikter,
s. k. löpande statistik, dels av statistiska specialundersökningar. Till
den förra kategorien höra de statistiska verkens årliga och andra regelbundna
rapporter samt årsredogörelserna för den statliga förvaltningens många
olika grenar. Hit kan man även i viss mån räkna redogörelserna för de med
5 ä 10 års mellanrum återkommande statistiska undersökningarna, främst
folkräkningarna och jordbruksräkningarna.

De statistiska specialundersökningarna kunna helt allmänt sägas ha till
att utreda aktuella frågor inom den statliga förvaltningen, frågor
angående verksamhet av finansiell, affärsdrivande, socialpolitisk eller annan
art. De utgöra ett synnerligen viktigt komplement till den löpande statistiken;
detta gäller särskilt de senare decennierna och icke minst inom socialstatistiken.
Till ifrågavarande kategori höra de statistiska ämbetsverkens
specialundersökningar.

Endast siffror, som återfinnas i publikationer tillhörande de båda serierna
Sveriges officiella statistik och Statistiska meddelanden samt i Statistisk
årsbok och Årsbok för Sveriges kommuner, vilka båda sistnämnda publikationer
icke ingå i någon publikationsserie, kunna betecknas såsom i egentlig
mening officiella. Åtskilliga andra sifferuppgifter, offentliggjorda av statliga
myndigheter, kunna emellertid betraktas som likvärdiga med den officiella
statistikens uppgifter. Dit höra sålunda bl. a. de statistiska undersökningar,
vilka alltsedan år 1922 publicerats i serien statens offentliga ut -

— 201 —

redningar, där särskilt under senare år ett stort antal statistiska undersökningar,
ofta utförda av tillfälliga kommittéer och kommissioner, publicerats.

I de flesta statistiska årspublikationer återfinner man såväl text som en
särskild tabellbilaga. Texten brukar härvid innehålla en redogörelse för hur
siffrorna insamlats och vad de innebära, smärre tabellsammanställningar
med historiska återblickar, relativtal m. m. jämte kommentar till tabellerna.

Av myndigheter, som utge publikationer i serien Sveriges officiella statistik,
märkas bl. a. statistiska centralbyrån, socialstyrelsen, kommerskollegium,
fångvårdsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen,
försvarets sjukvårdsförvaltning, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, pension
sstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, bank- och fondinspektionen, lantmäteristyrelsen,
lotsstyrelsen in. fl.

Revisorerna ha företagit en undersökning av de viktigaste officiella statistiska
publikationer, vilka utgivas inom statsförvaltningen. Härvid ha i
första hand uppmärksammats de periodiska publikationerna, men även de
viktigaste icke-periodiska publikationer, vilka utgivits under de senast förflutna
tio åren, ha redovisats. En sammanställning av samtliga granskade
publikationer lämnas i nedanstående tablå.

För varje publikation angivas uppgifter, som utvisa den tidsintervall,
med vilken publikationen utgives, datering och redogörelsetid för den publikation,
som den 1 oktober 1947 senast utgivits, antal sidor text och tabeller
samt den utgivna upplagans storlek. Varje publikation har redovisats under
det ämbetsverk, som utgiver densamma. Härvid är att märka, att i vissa
publikationer även publiceras material, vilket i större eller mindre utsträckning
bearbetats eller färdigställts inom annat ämbetsverk. Sålunda publiceras
i Sociala meddelanden, utgivna av socialstyrelsen, den inom arbetsmarknadskommissionen
utarbetade fortlöpande statistiken över arbetsmarknaden
samt kvartalsvis den inom utlänningskommissionen utarbetade utlänningsstatistiken
och statistiska centralbyråns statistik över befolkningrörelsen.
I den av kommerskollegium utgivna publikationen Kommersiella meddelanden
redovisas vidare månatligen inom generaltullstyrelsen upprättad
statistik över utrikeshandeln, livsmedelskommissionens jordbruksekonomiska
meddelanden samt statistiska centralbyråns kvartalsstatistilc över i
centrala automobilregistret upptagna motorfordon. Generaltullstyrelsen utarbetar
även årligen i form av statistikmaskinremsor de tabeller, som ingå
i kommerskollegii publikation Handel. I Post- och Inrikes tidningar publiceras
bl. a. av statistiska centralbyrån årlig statistik över antalet studerande
vid universitet och högskolor, månatlig statistik över konkurser och växelprotester
samt kvartal sstatistik över lagsökningsmål och trafikolyckor. Den
i ett annat ämbetsverks publikation inflytande statistiken utgives i vissa
fall dessutom separat av den myndighet, som upprättat statistiken. Sålunda
utgivas Jordbruksekonomiska meddelanden även av livsmedelskommissionen
i separat upplaga, som tryckes i sammanlagt 3 000 ex., av vilka 1 800
ex. distribueras till kristidsnämnderna.

Publikationens beteckning

Tidsintervall

för

utgivningen

Statistiska centralbyrån.

A. Sveriges officiella statistik:

Folkräkningen (1945: D. I).....................

Folkmängden inom admin. områden.............

Befolkningsrörelsen.............................

» översikt......................

Dödsorsaker...................................

Dödlighets- och livslängdstabeller...............

Jordbruk och boskapsskötsel....................

Årsväxten ....................................

Fiske.........................................

Jordbruksräkningen............................

Allmän sparbanksstatistik......................

Skattetaxeringarna samt inkomstfördelningen inom

yrkesgrupper................................

Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas

verksamhet.................................

Brottsligheten.................................

Vägtrafikolyckor...............................

Riksdagsmannavalen...........................

Kommunala valen.............................

Kommunernas finanser:

I. Städernas, municipalsamhällenas o. landstingens
finanser..........................

II. Landskommunernas finanser...............

B. Statistiska meddelanden. Ser. A.:

Priser och taxeringsvärden å jordbruksfastigheter...

C. Övriga periodiska publikationer:

Statistisk årsbok...............................

Internationella statistiska tabeller (Särtryck ur Statisk
årsbok).................................

Årsbok för Sveriges kommuner.................

Rikets indelningar (Särtryck ur Årsbok för Sveriges

kommuner)..................................

Sammandrag av till Statistiska centralbyrån inkomna
årsväxt- och skörderapporter.................

Statistik över användningen av dubbla beläggningsstämplar.
...................................

10 (5) år

årlig

årlig

10 år

årlig

10 år

årlig

årlig

årlig

5 år

årlig

årlig

2 år
årlig
årlig
4 år
4 år

årlig

årlig

5 år

årlig

årlig

årlig

årlig

4 ggr årligen
årlig

Den senast utgivna pub-	Tid eller tidpunkt		Sidantal	Upplagans storlek antal ex.
likationens datering	som uppgif-terna avse	text	tabelle	s:a
3	4	5	6	7	8
80/« 1947	8I/i2 1945	49	299	348	2 875
16/e 1947	81/12 1946	11	37	48	2 000
7, 1946	1943	35	62	97	600
28/10 1 9 44	1931—1940	81	84	165	775
10/» 1946	1943	13	33	46	1 000
1‘/1 1944	1931—1940	28	63	91	775
V. 1947	1946	33	69	102	850
18/12 1946	1946	15	6	21	975
12/, 1946	1944	22	15	37	700
10/12 1946	1944	91	459	550	1 400
28/, 1946	1944 Taxer.-året	23	19	42	950
»7, 1947	1946	54	100	154	625
80/12 1946	1943—1944	84	117	201	625
81/2 1947	1944	13	40	53	625
81/2 1947	1945	32	10	42	525
Vn 1945	1941—1944	82	154	236	1 425
V» 1947	1946	64	244	308	1 425
20/8 1946	1944		63	63	600
“le 1947	1943	58	137	195	600
''U 1945	7i 1938— 8“/„ 1944	17	12	29	925
27/8 1 947	1946	—	418	418	6 775
12/„ 1947	1946	_	73	73	5 500
18/n 1946	1945	—	256	256	5 000
28/4 1947	7i 1946	—	98	98	4 400
“/, 1947	Senaste häf-te : 81/g 1947	Varje 4	häfte id.	4	1 700
28/„ 1946	>/x 1944— 8"/e 1946	—	4	4	100

D. Icke periodiska publikationer:

Arealinventeringen, kreatursräkningen och träd gårdsinventeringen.

..........................

Arealinventeringen och kreatursräkningen........

Jordbrukets skuldsättning......................

Pälsdjursräkningen.............................

Jordbrukskassorna och centralkassorna lör jordbrukskredit
.................................

Undersökningar angående skogsavverkningen.....

Pälsdjursräkningen.............................

Den animaliska produktionen...................

Pälsdjursräkningen.............................

1945 års akademikerutredning..................

Socialstyrelsen.

A. Periodiska publikationer:
Sociala meddelanden

1 häfte/mån.

Lönestatistisk årsbok för Sverige................

Kooperativ verksamhet.........................

Byggnadsverksamheten.........................

Fattigvården..................................

Samhällets barnavård..........................

Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmannens
verksamhet....................

årlig
årlig
årlig
årlig
3 år

tidigare årlig

B. Icke periodiska publikationer:

Skogsbygdens arbets- och levnadsvillkor
Del 1.............................

Del 2...................... .................

Undersökningar rörande arbetstidsförhållandena och

lönevillkor för privatanställda.................

Undersökning rörande vissa arbetstidsförhållanden
inom bagerinäringen samt hotell- och restaurangnäringen
...............................

Undersökning rörande löneläget och lönevariationerna
inom jordbruket 1935—36 ..............

Levnadsvillkor och hushållsvanor i städer och industriorter
år 1933 ..........................

Arbetsförhållandena inom det husliga arbetet å landsbygden
.....................................

Inresta utlänningar åren 1938 och 1939 .........

Hushållsbudgeter och livsmedelskonsumtion i städer
och tätorter 1940—1942 ......................

28/i2 1944	V. 1943	60	113	173	1 200
•/1„ 1946	*/. 1945	23	48	71	1 025
•/i„ 1937	1933	51	200	251	850
»/, 1938	1S/, 1937	21	23	44	450
3»/s 1939	1924—1937	34	48	82	1 525
19/0 1940	1937	13	76	89	725
21/s 1940	s°/9 1939	22	22	44	475
ls/< 1941	1937/1938	30	20	50	825
28/„ 1946	s0/9 1945	18	19	37	425
s0/4 1947	1945	(	4	64	600
		338	684	XVII,	ca 4 400
				1 022
april 1947	1945	68	82	150	1 400
aug. 1946	1944	12	40	52	1 600
april 1947	1945	40	22	62	1 300
juni 1946	1944	42	64	106	900
juli 1946	1943	43	60	103	900
april 1940	1938	14	148	162	775
dec. 1937		107	524	XII,	1 700
				631
mars 1937		—	227	227	1 600
dec. 1937		115	120	235	1 200
jan. 1938		26	68	94	1 200
maj 1938		91	81	172	1 400
dec. 1937		106	221	327	1300
dec. 1938		36	104	140	1 200
sept. 1940		13	35	48	1 200
juni 1943		51	70	vin,	1 400
				121

to

o

05

Publikationens beteckning	Tidsintervall för utgivningen	Den senast utgivna pub-	Tid eller tidpunkt		Sidantal	Upplagans storlek antal ex.
likationens datering	som uppgif-terna avse	text	tabeller	s:a
1	2	3	4	5	6	7	8
Kommerskollegium.
Handel...............................	årlig	jan. 1947	1945	84	383	467	1 627
Sveriges varuutförsel till olika länder............	årlig	juli 1947	1946		145	145	2 700
Sveriges varuinförsel från olika länder..............	årlig	okt. 1947	1946	_	129	129	2 700
Industri..........................	årlig	april 1947	1944	81	82	163	1 200
Bergshantering.........................	årlig	jan. 1947	1945	48	27	75	1077
Sjöfart ............................	årlig	juni 1947	1945	39	59	98	1 027
Kommersiella meddelanden (periodisk publikation med bil.: Sveriges in- och utförsel, Ekonomisk översikt
och Jordbruksekonomiska uppgifter).............	12 ggr årligen		1946	- -	_.	ca 60	2 400
Den svenska sjöfartsnäringens ekonomi.............	1941	1936 0.1937	—	—	—	1000
Fångvårdsstyrelsen.
Fångvården ..........................	årlig	“/. 1947	1945	15	35	50	670
Försvarets sjukvärdsförvalln ing.
Hälso- och sjukvård vid försvaret..................	årlig (före 1 nov.)	okt. 1946	1945	64	62	126	737
Armeförvaltningen. Utdrag ur den inom tekniska revisionskontoret av Kungl. arméförvaltningens intendenturdepartement förda
statistik .....................................	tidigare årlig	1939	1938—1939	1	30	31	300
Riksförsäkringsansialten.
Riksförsäkringsanstalten........................	årlig	*7i. 1946	1945	19	6	25	800
Olycksfall i arbete.........................	årlig	”/» 1946	1943	21	41	62	800
Olycksfall i arbete (reviderat femårssammandrag) ....	5 år	”/„ 1942	1934—1938	38	110	148	900
Yrkesinspektionens verksamhet.....................	årlig	la/. 1947	1944	96	6	102	3 000
Medicinalstyrelsen.
Hälso- och sjukvård...........................	årlig	juli 1946	1944	67	89	156	1 700
Det civila veterinärväsendet.......................	årlig	mars 1947	1945	33	30	63	825
översikt av sammandragen över epidemirapporter och översikt av sammandragen av uppgifter om fall av
smittsam könssjukdom.........................	2 ggr/mån.	20/. 1947	la—a1/* 1947	—	2	2	175
Pensionsstyrelsen.
Erkända sjukkassor ..........................	årlig	juni 1947	1945	23	55	78	1 750
Folkpensioneringen................................	tidigare årlig	dec. 1939	1938	-	—	—	—

204

Lantmäleristyrelsen.

Lantmäteri.......................................

Domänstyrelsen.

Domänverket.....................................

Egnahemsstyrelsen.

Berättelse över Egnahemsorganisationens verksamhet. .

årlig

årlig

årlig

Skogsstyrelsen.

Det enskilda skogsbruket........

Skogsvårdsstyrelsernas berättelser

Kontrollstyrelsen.

Rusdrycksförsälj ningen..........

Accispliktiga näringar...........

årlig

årlig

årlig

årlig

Generaltullstyrelsen.

Berättelse om tullverkets förvaltning............... årlig

Lotsstyrelsen.

Lotsverket....................................... årlig

Försäkringsinspektionen.

Enskilda försäkringsanstalter

årlig

Bank- och fondinspektionen.

Uppgifter om bankerna........................... • månadsvis

Uppgifter om bankerna samt uppgifter om fondkommis sionärer

och fondbörs.......................... årlig

Kon j unkturinstitutet.

Meddelanden från konjunkturinstitutet, Ser. A o. B. ..

1 Senare årgångar icke publicerade.

Ser. A halvårsvis
t. o. m.
1942. Därefter
våren 1944 o.
1945 samt
hösten 1945 o.
1946.

Ser. B. Specialutredningar
utan bestämda
tidsintervaller.

*/i. 1946	1945	19	10	29	775
•/, 1947	1945	66	159	225	802
22/« 1946	Budgetåret 1944/1945	28	27	55	3 200
*/,„ 1946	1945 1946	54	87	141	—
“/n 1946 »»/. 1947	1945 Tillverk- ningsåret 1945/46	46 20	12	58 20	895 625
so/s 1939	*1938	57	61	118	500
“/i. 1946	1945	22	16	38	400
»/, 1947	1945	28	242	270	750
30/8 1 947				12	2 380
»Vd 1947	1946			24	2 380
					2 500— 3 000

Publikationens beteckning	Tidsintervall	Den senast utgivna pub-	Tid eller tidpunkt	Sidantal	Upplagans storlek antal ex.
utgivningen	likationens datering	som uppgif-terna avse	text	tabeller	s:a
1	2	3	4	5	6	7	8
Vattenfallsstyrelsen.
Statens Vattenfallsverk år 1946 ......	årlig	•/. 1947		52	27	79	1 000
Generalpoststyrelsen. Postverket ...................		•/. 1947			105	217	1 040
		iy4o	112
Järnvägsstyrelsen.
Statens järnvägar ...............					128 101 6 251 32 73 87	156 108	1 100 875 675 800 600 1 000 775
Allmän järnvägsstatistik...............	årlig månadsvis I regel vart 5:e år månadsvis årlig årlig	Obpta jL JxU aug. 1946 28/» 1947 juni 1939 12/, 1947 sept. 1946		2o
Järnvägsstatistiska meddelanden.........	juni 1947 1937 juni 1947	l
Vagnslastgodstrafiken å statens järnvägar........ Statens järnvägars månadsstatistik...........	20	6 271 32 123 in
Dritttjänststatistik................
Teknisk-ekonomisk redogörelse lör banavdelningens verksamhet................		ÖU
T elegrafstyrelsen.
Radiobyråns statistik ang. rundradiorörelscn . ..	kvartalsvis	31/7 1947	andra kvart.		3-5	3-5	600
Statistiska meddelanden................	ca 1 g/mån. årlig årlig	•Is 1947 */, 1946 21/12 1946 20/5 1947	1947 maj 1947	i	8-4 116		500 1 000 372 1 000
Telegrafstyrelsens årsberättelse..............
Resumé på franska av årsberättelsen..........	1945 ‘/i 1947
Stationernas fördelning å redovisningsområden, antal lokalledningar och abonnemang å huvudapparat samt antalet telefonapparater i telegrafverkets tele-fonnät ...................		20 78	78
Sveriges Riksbank.
Sveriges Riksbanks årsbok........... Sveriges Riksbanks tillgångar och skulder: Veckorapport	årlig 7, 15, 23 o. sista i måna-den	april 1947	1946	39	87	126 4	2 500 330 (den sista i varje månad 2 800)

206

— 207 —

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår att på åtskilliga
områden inom förvaltningen en betydande eftersläpning föreligger
i fråga om utarbetande och publicering av den officiella statistiken. Sålunda
föreligga uppgifter senast för år 1943 beträffande de årliga publikationerna
Befolkningsrörelsen och Dödsorsakerna, utgivna av statistiska
centralbyrån, samt Olycksfall i arbete, utgiven av riksförsäkringsanstalten.
Statistiken över kommunernas finanser föreligger redovisad för städernas
del senast avseende år 1944 samt för landskommunerna år 1943. I ett stort
antal fall, såsom beträffande publikationerna Fiske, Allmän sparbanksstatistik,
Brottsligheten, utgivna av statistiska centralbyrån, Hälso- och
sjukvård, utgiven av medicinalstyrelsen, Fattigvården, utgiven av socialstyrelsen,
samt Industri, utgiven av kommerskollegium, har statistik sammanställts
senast för år 1944. Såsom anmärkningsvärt måste även betecknas
att den officiella redogörelsen för 1939 års bostadsräkning, vilken handhaves
av socialstyrelsen, ännu icke i sin helhet publicerats, trots att arbetet
med 1945 års bostadsräkning påbörjats.

Uppenbart är, att värdet av att statistik utarbetas och publiceras på visst
område nära sammanhänger med den snabbhet, med vilken det insamlade
materialet bearbetas och resultaten bringas till offentlighetens kännedom
eller göres tillgängligt för eventuella intressenter. Ett försenat utgivande av
statistik är även ägnat att fördröja de åtgärder och de reformer på olika
samhällsområden, vilka statistiken ofta är avsedd att medföra eller vartill
densamma giver anvisning. I de fall, där statistiken icke huvudsakligen är
av historisk betydelse, torde det därför enligt revisorernas mening vara ett
verkligt samhällsintresse, att densamma blir fullt aktuell och i bearbetat
skick tillgänglig inom kortast möjliga tid. Där förseningen blivit så betydande,
att den statistiska redogörelsen, när den utkommit, förlorat varje
aktualitet, förtjänar med skäl övervägas, om ifrågavarande statistik fortfarande
bör utarbetas.

Enligt revisorernas mening böra åtgärder övervägas för påskyndande av
publiceringen av den officiella statistiken. Olika utvägar äro härvid i nuvarande
läge tänkbara. Inom flera områden torde sålunda möjlighet finnas
att utan olägenhet och ofta med fördel — nämligen för ernående av större
översiktlighet och bättre belysning av vissa förhållanden — övergå till flerårsöversikter
eller intermittenta redogörelser, antingen så att alla åren i
ett sammanhang statistiskt bearbetas eller så att statistiken väsentligen omfattar
allenast det sista året av perioden. Mellanformer kunna även tänkas,
t. ex. att inskränka årsredogörelserna till blott de viktigaste huvudsummorna
och till ersättning giva eu fylligare redogörelse periodvis vart
femte eller vart tionde år. En ytterligare utväg vore att tillämpa representativa
metoder vid insamlande och bearbetning av statistiskt material i större
utsträckning än som för närvarande är fallet.

Revisorerna ha i detta sammanhang vidare uppmärksammat, att i vissa
fall de officiella statistiska publikationerna utgöra en blandning av verksamhetsberättelse
rörande ett ämbetsverks inre förhållanden samt statis -

— 208 —

tisk redogörelse för vissa speciella företeelser inom det samhällsområde,
som verksamheten avser. Uppgifter publiceras sålunda rörande handlagda
mål och ärenden under redogörelseåret, beskrivning av ämbetsverkets organisation,
uppräkning av personal, tjänstetillsättningar, tjänstledigheter, redovisning
av anslagsmedel, redogörelse för inspektioner m. m. Vissa ämbetsverk
uppräkna i sina ämbetsberättelser jämväl under året utkomna författningar
inom verkets förvaltningsområde, mottagna kungl. brev och uppdrag,
av verket utfärdade cirkulär m. in.

Revisorerna ifrågasätta, om icke åtskilliga fördelar vore att vinna, därest
en uppdelning i dessa fall komme till stånd på så sätt, att allenast de rent
statistiska delarna inflöte i vederbörande publikationsserie, medan de egentliga
förvaltningsuppgifterna sammanfördes i en särskild till Kungl. Maj :t
ingiven förvaltningsberättelse. En dylik anordning skulle bl. a. bereda resp.
verk större möjlighet att lägga publikationen närmare redogörelseåret. Genom
statistikens avskiljande från ämbetsberättelsen vunnes även den ur
besparingssynpunkt stora fördelen att övergång från årliga till intermittenta
publikationer underlättades.

En omständighet, som i detta sammanhang även bör beaktas, är det förhållandet,
att genom samhällslivets utveckling en förskjutning rörande behovet
av viss statistik i många fall inträtt. Detta har i sin tur medfört krav
på förändringar i fråga om de olika statistikgrenarnas innehåll och omfattning.
Inom områden, som sedan gammalt brukat statistiskt behandlas,
kunna stundom nya frågor kräva huvudintresset medan andra förlora i betydelse.
Även helt nya verksamhetsfält kunna behöva statistiskt belysas. Behovet
av en aktuell och tillförlitlig ekonomisk statistik har sålunda gjort
sig alltmer kännbart. En officiell statistik över den inre handelsomsättningen
saknas nästan helt, varjämte statistik, som på ett allsidigt sätt belyser
investeringsverksamhetens och produktionens inriktning och utveckling, under
senare tid blivit särskilt aktuell. Sysselsättningsstatistiken synes böra
effektiviseras med hänsyn till bl. a. den viktiga frågan om arbetskraftens
rörlighet. Beslut om utredning i sådant syfte har även fattats vid 1947 års
riksdag. Med den inriktning socialvården numera tagit, torde bl. a. barnavårdsstatistiken
böra i vissa avseenden kompletteras, medan behovet av viss
fattigvårdsstatistik synes ha avtagit. Inom hälso- och sjukvården har till
följd av den starka utvecklingen inom vissa grenar, såsom poliklinikvården,
den förebyggande mödra- och barnavården in. m. behovet av statistik på
dessa områden gjort sig starkare gällande, medan en hel del nu redovisade
statistiska uppgifter rörande exempelvis vissa infektionssjukdomar, spetälskevården,
verksamheten vid bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorierna samt vid de enskilda sjukhusen och förlossningshemmen synas
kräva mindre uppmärksamhet. Vidare torde förvaltningsstatistik, som
sedan gammalt publicerats på vissa områden, icke längre ha samma aktualitet
som tidigare. En utmönstring av sådan äldre statistik synes därför böra
övervägas.

Med hänsyn till ovan berörda omständigheter anse revisorerna, att åtgär -

— 209 —

der böra övervägas i avsikt att påskynda bearbetningen och utgivandet av
den officiella statistiken samt förenkla densamma på sätt ovan anförts. Revisorerna
förutsätta emellertid, att detta syfte väsentligen bör kunna nås
inom ramen för nuvarande personalbestånd genom förenklingar i fråga om
den statistiska redovisningen samt tillämpning av mindre arbetskrävande
statistiska metoder.

§ 35.

Vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel.

Intill utgången av räkenskapsåret 1937/38 gällde, huvudsakligen enligt
lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel samt lagen den 20
juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, att av ådömda böter och behållen försäljningssumma
för förverkad egendom ävensom av belopp, som utgivits i stället för sådan
egendom, viss andel, i regel en eller två tredjedelar men i något fall hälften,
skulle tillkomma den tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som
anträffat och tagit i beslag egendom, vilken förklarats förverkad. Emellertid
var andelen begränsad i så måtto, att beslagaren i varje särskilt fall i
allmänhet icke ägde utfå mer än 500 kronor av böterna och 500 kronor av
den förverkade egendomens värde; vid beslag enligt lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin motsvarade
dock maximibeloppet summan av dessa belopp. Överskjutande andelsbelopp
skulle i regel ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att
användas till uppmuntran av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder
för motverkande av sådan införsel.

Frågan rörande indragning av andel i böter m. in., som enligt ovannämnda
lagar tillkom beslagare, upptogs till närmare behandling av år 1933 tillkallade
sakkunniga för utredning angående ändrad organisation av den
statliga verksamheten för bekämpande av olovlig införsel av spritdrycker
in. in. I den 14 juni 1935 avgivet betänkande uttalade de sakkunniga att
med hänsyn till de irritationsmoment och de olägenheter i andra avseenden,
som systemet med beslagarandelar visat sig medföra, rätten till dylika andelar
borde indragas. För att emellertid de ekonomiska fördelar, vilka vore
förbundna med beslagarandelarna, ändå skulle komma vederbörande personal
till godo, ehuru efter andra grunder och efter prövning av omständigheterna
i varje särskilt fall, föreslogo de sakkunniga att beslagarandelarna
skulle ställas till vederbörande myndigheters förfogande för att användas
till belöning och uppmuntran av vederbörande tjänstemän eller till ersättning
för särskilda utgifter, som åsamkats dem i samband med beslag
eller utredningar rörande smugglingsbrott. Till förmån för en sådan anordning
kunde åberopas att möjligheter därigenom bereddes att, då omständigheterna
gåve anledning därtill och i förhållande till nedlagt arbete, av
tillgängliga medel utbetala belöning till dem, som medverkat vid beslag eller

14—478687. ltev. berättelse an

— 210 —

uppdagande av och utredning om smugglingsbrott. Genom den ökade tillförsel
av medel till respektive fonder, soin med denna anordning kunde
förväntas, skulle ock större möjligheter erhållas för ersättningar åt enskilda
angivare.

Mot en ändring av ifrågavarande bestämmelser i nu angiven riktning
kunde emellertid enligt de sakkunnigas mening med visst fog anföras det
under förarbetena till spritinförsellagen åberopade skälet för den då föreslagna
höjningen av beslagarandelarna, nämligen att det sporrande momentet
i utsikten att genom ett stort beslag kunna förvärva en avsevärd beslagarandel
innebure en starkare eggelse än vissheten att i administrativ ordning
få utgifterna ersatta och möjligen något därutöver. Det vore otvivelaktigt,
att systemet med beslagarandelar ur psykologisk synpunkt hade vissa
fördelar i jämförelse med ett gratifikationssystem, men detta förhållande
syntes dock icke vara av beskaffenhet att böra tillmätas avgörande betydelse
vid valet mellan de båda systemen.

Därest beslagarandelarna indroges, komme tydligen genom den ökade
tillförsel av medel till »smuggelfonden», som kunde förväntas, ett ganska
avsevärt belopp att stå till förfogande. De sakkunniga betonade i detta sammanhang
angelägenheten av att belopp, som genom beslagarandelarnas indragning
tillfördes respektive fonder, bleve använda för de syften, som man
med beslagarandelarna avsett att främja, nämligen till uppmuntran av
tjänstemän och enskilda, som inlagt särskild förtjänst om uppdagande av
brott, varom här vore fråga, eller därvid haft särskilda kostnader.

I enlighet härmed föreslogo de sakkunniga att av böter, behållna försäljningssumman
för förverkad egendom samt av belopp, som utgivits i stället
för sådan egendom, en tredjedel skulle tillfalla kronan och återstoden ställas
till generaltullstyrelsen, respektive överståthållarämbetets, magistrats
eller länsstyrelses förfogande för att användas enligt därom meddelade
föreskrifter.

Systemet med beslagarandelar upptogs ånyo till behandling i en av särskilda
sakkunniga den 31 oktober 1936 avgiven promemoria rörande förstärkning
av statspolisorganisationen i syfte att bereda ökade möjligheter
för bekämpande av olovlig rusdryckshantering. I promemorian, vilken kom
att till grund för statsmakternas år 1937 fattade beslut rörande statspolisens
medverkan i kampen mot den olaga rusdryckshanteringen, framhölls,
att genomförandet av det i 1935 års betänkande framställda förslaget
om beslagarandelarnas avskaffande vore en ovillkorlig förutsättning
för överförande till statspolisen av den särskilda polisverksamheten mot
olovlig sprithantering. De sakkunniga uttalade såsom sin uppfattning att
icke någon organisation av verksamheten mot spritsmugglingen kunde fås
att tillfredsställande fungera utan beslagarandelarnas avskaffande, och framhöllo
särskilt såsom icke tillrådligt att utsätta statspolisorganisationen med
dess maktpåliggande allmänna uppgifter för den påfrestning, som beslagarandelssystemet
kunde förmodas komma att medföra även för denna organisation.

— 211 —

Beslagarsystemets ersättande med ett gratifikationssystem föranledde vissa
erinringar från remissmyndigheternas sida. Sålunda framhöll generaltullstyrelsen
att liandhavandet av ett gratifikationssystem — särskilt av den
omfattning som avsåges — på ett sätt, som beredde full rättvisa olika befattningshavare
emellan, uppenbarligen ställde mycket stora anspråk på de
förslagsställande och beslutande myndigheterna. Även i andra yttranden
över 1935 års betänkande framställdes liknande erinringar. Svenska polisförbundet
uttalade, att utdelningen av gratifikationer helt borde handhas av
överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vilka hade avsevärt större förutsättningar
att allsidigt bedöma dylika ärenden och jämväl i detta avseende
åtnjöte större förtroende än någon annan myndighet.

I 193G års promemoria framhölls, att för statspolisens del kunde i fråga
om tilldelande av gratifikationer åt personalen anläggas synpunkter i viss
mån likartade med dem, som anförts gentemot beslagarandelarna. Då emellertid
de praktiska olägenheterna av gratifikationssystemet torde göra sig i
väsentligt mindre grad gällande och det av olika skäl icke syntes kunna
undvikas, att en övergångsanordning vidtoges genom beslagarandelarnas ersättande
med den föreslagna belöningsformen, ifrågasattes i promemorian
icke någon ändring i detta hänseende i vad tidigare föreslagits.

Statskontoret sade sig, i yttrande över 1936 års promemoria, ej vilja göra
någon erinran på denna punkt, då gratifikationssystemet syntes vara tänkt
såsom en övergångsanordning. Emellertid ansåg statskontoret erforderligt
att åtgärder vidtoges, som garanterade att belöningar utdelades efter enhetliga
grunder. Ifrågavarande spörsmål vore enligt statskontorets mening av
den vikt, att det i hela sin omfattning borde göras till föremål för ny prövning.
Skulle det därvid finnas lämpligt att inom kustbevakningen och polisen
fortfarande bereda särskilda belöningar för nit i tjänsten, syntes särskilt
böra övervägas, om så betydande medel som nu ifrågasatts vore för
ändamålet erforderliga.

överståthållarämbetet uttalade, likaledes i yttrande över 1936 års promemoria,
såsom önskvärt, att bestämmelser genomfördes, som hindrade gratifikationers
utdelande på sådant sätt, att systemet med beslagarandelar faktiskt
bleve helt eller delvis bestående. I vad mån det lyckats vederbörande
att verkställa spritbeslag borde icke i främsta rummet vara avgörande
utan i stället den skicklighet och det nit vederbörande visat vid fullgörande
av sin tjänst i allmänhet.

I proposition nr 242 till 1938 års riksdag anslöt sig vederbörande departementschef
till de framlagda förslagen. Då de förordade reglerna kunde tänkas
leda till att medel tillfördes smuggelfonden i större utsträckning än
som kunde anses lämpligt, vore det enligt departementschefens mening icke
uteslutet att hithörande spörsmål framdeles måste upptagas till förnyat
övervägande.

Sedan riksdagen i skrivelse nr 296 bifallit propositionen, utfärdades nya
bestämmelser i ämnet genom lag den 10 juni 1938. De nu gällande bestämmelserna
innehålla i huvudsak följande.

— 212 —

Enligt 19 § lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel skall
av böter, som ådömas enligt nyssnämnda lag, ävensom av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom en tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran
av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid
beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja
upptäckandet av eller motverka sådan införsel.

I 23 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas att av böter, som ådömas
enligt denna lag eller i vissa fall jämlikt lagen om straff för olovlig
varuinförsel, ävensom av behållna försäljningssumman för förverkad egendom
eller av belopp, som utgivits i stället för sådan egendom, en tredjedel
skall tillfalla kronan. Beträffande fördelningen av återstoden göres åtskillnad
mellan å ena sidan sådana fall, då ansvar ådömes för olovlig införsel
av spritdrycker eller vin eller för vissa därmed likställda brott samt då försäljningssumman
för eller värdet av egendom, som på grund av dylikt brott
dömts eller skolat dömas förverkad, samt å andra sidan de övriga fall, då
ansvar ådömes enligt spritinförsellagen.

I det förstnämnda fallet skola medlen ställas till generaltullstyrelsens förfogande
att användas till det i 19 § lagen om straff för olovlig varuinförsel
omförmälda ändamål, för vilket ovan närmare redogjorts. I det senare fallet
fördelas medlen med ena hälften till generaltullstyrelsen att användas på
sätt nyss sagts, och med andra hälften i Stockholm till överståthållarämbetet,
i annan stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet
med de föreskrifter Kungl. Maj :t utfärdar användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig hantering av
rusdrycker.

I kungörelse den 16 decemher 1921 angående användningen av viss del
av böter m. in. enligt förordningen angående försäljning av rusdrycker med
flera författningar, vilken kungörelse enligt särskilt Kungl. Maj :ts beslut
skall äga motsvarande tillämpning beträffande belopp, som jämlikt 23 §
spritinförsellagen skola användas till uppmuntran av polismän, ha uppdragits
närmare riktlinjer för fördelning av dessa medel. Enligt dessa bestämmelser
skola medlen fördelas mellan därtill förtjänta polismän inom staden
eller länet minst en gång varje år, där ej länsstyrelsen eller magistraten något
år finner med medlens utdelning böra anstå. Vid medlens utdelning bör
avgörande hänsyn icke tagas till huruvida tilltalad person i det särskilda
fallet fällts till ansvar eller frikänts, ej heller till arten av ådömt straff,
utan till den förtjänst vederbörande polisman i allmänhet inlagt om uppspårande
av förbrytelser mot respektive författningar. Förslag rörande medlens
fördelning avgives i Stockholm i den ordning överståthållarämbetet bestämmer,
i annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt eljest i stad
med magistrat av polischefen och å landet, vartill jämväl hänföres stad under
landsrätt, av landsfogden. Hos förslagsställande myndighet må allmän

— 213 —

åklagare eller polisbefäl göra den framställning om uppmuntran åt viss polisman,
vartill fog finnes.

På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare,
på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av försäljningssumman
för förverkad egendom, då frågan om egendomens förverkande blivit
avgjord annorledes än genom domstols utslag.

Till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel, varom ovan nämnts,
tillföras en särskild fond, vanligen benämnd »smuggelfonden», vars förvaltning
handhaves av generaltullstyrelsens kassakontor. Nedanstående sammanställning
utvisar de belopp, vilka sålunda utdelats samt ställts till styrelsens
förfogande under den tid, de gällande bestämmelserna tillämpats.

Räkenskapsår	Inkomster	Utgifter	Utgående balans
1939/40 ........	. 72 253: 14	28 690: 24	102 662: 34
40/41........	. 59 087: 39	17 358: 09	144 391:64
41/42 ........	. 49 520: 01	19 826: 28	174 085: 37
42/43 ........	. 44 382: 49	28 817:77	189 650: 09
43/44 ........	. 57 406: 07	42 282:36	204 773: 80
44/45 ........	. 66 666: 85	62 455: 87	208 984: 78
45/46 ........	. 141 218: 37	96 965: 34	253 237: 81
46/47 ........	. 229 273:80	88 090: 04	394 421: 57

Beträffande dispositionen av fondens medel lämnas i nedanstående sammanställning
en närmare specifikation av utgifterna under budgetåret
1946/47.

Inköp

Radio för bevakningsfartygen.................... 1 960: —

Cyklar för kust- och gränsbevakningen........... 16 583: 28 18 543:28

Fordon för stämningsmän

Garage..............

Skatt...............

Drivmedel...........

Reparationer........

Diverse

Abonnemang å Press-Urklipp.................... 760: 55

Arvode till visitatriser........................... 13 170: 38

Arvode för skötsel av tullverkets reservdelsförråd. . 7 742: 15

Penningbelöningar för visat nit vid smugglingens bekämpande
.................................... 29 055: —

Hundar för gränsbevakningen.................... 875: —

Resekostnader.................................. 1 267: 13

Övriga utgifter................................. 1 412: 21 54 282: 42

Summa kr. 88 090: 04

617: 50
460: —

5 628: 53

8 558: 31 15 264: 34

— 214

I fråga om de från fonden utgående penningbelöningarna må anföras, att
viss del härav användes till uppmuntran av polismän. För budgetåret 1946/
47, då bruttobeloppet av belöningarna uppgick till 29 055 kronor, utgjorde
den till polismän utgående delen härav 2 000 kronor.

Vid utdelandet av belöningar ur fonden tages hänsyn bl. a. till antalet
gjorda beslag. Generaltullstyrelsen har sålunda uppställt följande skala, efter
vilken gratifikationerna normalt utgå:

2 beslag........................ 25 kronor

3— 5 » 50 »

6—8 » ........................ 100 »

9—12 » 150 »

12—18 » ........................ 200 »

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har
det nu tillämpade gratifikationssystemet i samband med beslag eller utredningar
rörande smuggelbrott närmast varit tänkt såsom en övergångsanordning
efter indragningen år 1938 av beslagarandelarna. Vid systemets införande
betonades också från myndigheternas sida, att handhavandet av
detsamma finge antagas ställa stora anspråk på de förslagsställande och
beslutande myndigheterna. Avsikten synes ha varit, att frågan om gratifikationssystemets
fortsatta bibehållande skulle upptagas till förnyat övervägande
sedan någon tids erfarenhet rörande verkningarna av detsamma vunnits.
Såvitt revisorerna kunnat finna, äro de hittillsvarande erfarenheterna av
gratifikationssystemet icke enbart tillfredsställande. Frånsett att denna belöningsform
framstår såsom otidsenlig i betraktande av att sportelsystemet
numera ställts på avskrivning inom övriga områden av statsförvaltningen
har handhavandet av systemet i fråga visat sig medföra svårigheter för generaltullstyrelsen
när det gällt att åstadkomma en rättvis fördelning av medlen
de olika befattningshavarna emellan. En viss ojämnhet i tillämpningen
föreligger även, i det att en del tullförvaltningar endast mera undantagsvis
synas avgiva förslag till utdelande av belöningar, medan åter vid en del
andra förvaltningar förslag i sådant hänseende plägat framställas i större
utsträckning. Härtill kommer, att berörda system torde vara ägnat att skapa
viss rivalitet mellan tjänstemännen. Revisorerna anse därför att skäl tala
för att det nu tillämpade gratifikationssystemet avskaffas. I den mån belöning,
varom här är fråga, i särskilda fall anses böra utgå, torde medel för
ändamålet ställas till generaltullstyrelsens förfogande i form av å riksstaten
uppfört anslag.

Vad själva fonden beträffar, utvisa de ovan återgivna siffrorna att densamma
oavlåtligt vuxit och f. n. uppgår till icke oväsentligt belopp. Svårigheter
synas även föreligga att finna lämplig användning för medlen. Bland
utgifterna ha revisorerna uppmärksammat vissa kostnader, vilka äro av den
natur, att de normalt böra belasta tullverkets riksstatsanslag för avlöningar
och omkostnader. Under budgetåret 1946/47 ha sålunda fondmedel disponerats
till bl. a. arvoden åt visitatriser m. m., inköp av radio och cyklar för

— 215 —

kust- och gränsbevakningens behov samt till bestridande av garage, drivmedel,
reparationer och skatt för stämningsmännens fordon. Revisorerna anse
denna ordning för medelsanvisning mindre ädamålsenlig, då en tillfredsställande
överblick över statens utgifter för tullverket torde kunna erhållas
endast genom att dessa utgifter undantagslöst bestridas från anslag å riksstaten.
Genom en dylik anordning vinnes även att samtliga utgifter för tullväsendet
komma att underställas riksdagens prövning och kontroll.

Då revisorerna således finna det mindre lämpligt att medel avsättas för
tillgodoseende av ändamål, varom här är fråga, anse revisorerna, att fonden
bör avvecklas.

§ 36.

Tullverkets taxa för extra förrättningar.

Sedan gammalt har gällt, att tullverket betingat sig särskild ersättning för
sådana tullförrättningar, vilka efter framställning av trafikant utförts å
övertid eller utom tullplats eller ock, i vissa fall, inom tullplats. Ersättningen
uppbars ursprungligen av vederbörande tulltjänsteman. Fr. o. in. år 1923,
då ny lönereglering för tullverket trädde i kraft, indrogs denna ersättning
i likhet med övriga sportler till tullverket. I samband härmed ersattes då gällande
sporteltaxa av den 23 december 1910 med en av Kungl. Maj :t den 17
maj 1923 fastställd taxa för vissa förrättningar inom tullverket.

I sistnämnda taxa fastställdes ersättningen för förrättning att utgå antingen
med ett fast belopp för gång eller med visst belopp för man och timme.
Timersättningen utgjorde för bevakningsförrättningar 1 krona 50 öre
utom i fråga om bevakning vid lossning eller omlastning av styckegods, då
ersättningen uppgick till 2 kronor, samt för tullbehandlingsförrättningar 2
kronor 75 öre, dock med iakttagande av att i sistnämnda fall ersättning
skulle beräknas för minst 2 timmar, då förrättningen icke utfördes i omedelbar
anslutning till allmän expeditionstid. För väntetid utgick i vissa fall
särskild ersättning med belopp av lägst 1 krona 50 öre och högst 2 kronor
75 öre allt efter den lönegrad tjänstemannen tillhörde. Verkställdes förrättning
eller inföll väntetid under tiden mellan kl. 11 em. och 5 fm. eller å
sön- och helgdag, förhöjdes ersättningen med 50 procent.

I anledning av en av Stockholms handelskammare den 16 oktober 1923
hos Kungl. Maj :t gjord framställning om ändring av bestämmelserna rörande
ersättning för å övertid verkställda tjänsteförrättningar i syfte att kostnaderna
för dylika förrättningar måtte helt eller delvis bestridas av statsverket,
utfärdades den 20 juli 1925 kungörelse med vissa ändringar i 1923
års förrättningstaxa, innebärande att vissa ersättningar nedsattes eller jämkades.
Denna taxa gällde till den 1 maj 1928, då i samband med ikraftträdandet
av gällande tullstadga generallullstyrelsen med stöd av bemyndigande
i stadgans 194 § och efter samråd med kommerskollegium utfärdade ny
förrättningstaxa.

216 —

Nu gällande bestämmelser angående tullkontrolltid och tullklareringstid
samt angående extra tullförrättning och kostnaden därför äro meddelade i
191—197 §§ tullstadgan. Enligt dessa bestämmelser äro tullvisitations- och
tullbevakningsförrättningar, som under tullkontrolltid verkställas å transportmedel
eller allmänt upplagsställe inom tullplats eller tullflygplats, kostnadsfria
för allmänheten. Vidare är tullklarering av gods inom allmän tullklareringslokal
eller allmänt tullklareringsområde samt av transportmedel
kostnadsfri under tullklareringstid.

Tullkontrolltiden för centraltullkammare eller tullkammare är i regel bestämd
till tiden kl. 7—17 söckendagar. Tullklareringstiden omfattar i regel
vid centraltullkammare och de större tullkamrarna åtta timmar och vid de
mindre tullkamrarna sju timmar söckendagar, dock med viss inskränkning
dag före sön- eller helgdag, samt, vid en del tullanstalter, under sådan del
av året, då trafiken därstädes är avsevärt minskad (vintertiden). I fråga om
tullkammare vid landgränsen mot Norge samt tullflygplatser gälla särskilda
bestämmelser.

Annan tullförrättning utgör extra tullförrättning, för vilken i regel skall
utgå ersättning till tullverket. Såsom extra tullförrättning äro sålunda att
anse

1) tullförrättning å övertid,

2) tullförrättning utom tullplats eller tullflygplats,

3) tullbevakningsförrättning, som äger rum å tullkontrolltid inom tullflygplats
men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt
upplagsställe, samt

4) tullklarering, som utföres å tullklareringstid inom tullplats eller tullflygplats
men annorstädes än inom allmän tullklareringslokal eller allmänt
tullklareringsområde.

Extra tullförrättning må påfordras endast såvida förrättningen kan äga
rum utan äventyr för kronans rätt och lämplig tjänsteman finnes att därför
tillgå. Framställning om extra tullförrättning skall göras å tullklareringstid,
vid äventyr att den eljest må lämnas utan avseende.

Har tullförrättning försiggått å övertid, skall, utom i fråga om kostnaden
därför, så anses som om förrättningen ägt rum å närmast följande tullkontrolltid
eller tullklareringstid, därest minskning i kronans rätt till avgift,
som tullverket uppbär, eljest skulle uppstå.

För vissa i 195 § tullstadgan omförmälda tullförrättningar utgår icke någon
förrättningskostnad, ändå att förrättningarna skett å övertid eller utom
tullplats. De viktigaste av dessa undantag äro visitationer och tullklarering
av färjor, bantåg och fordon i gränsort, tullklarering i vissa fall av gods i
gränsort samt tullbevakning av gods under dess förvaring å allmänt upplagsställe.

Jämlikt 85 § frihamnsstadgan gäller vad i 191—194 samt 196 och 197 §§
tullstadgan är föreskrivet i fråga om fastställande av tullkontrolltid och
tullklareringstid samt om extra tullförrättning och kostnaden därför i tilllämpliga
delar även beträffande frihamn, dock med vissa i förstnämnda

— 217 —

paragraf angivna avvikelser. Liksom i tullhanin aro enligt 86 § frihamnsstadgan
åtskilliga tullförrättningar inom frihamn eller eljest i samband med
frihamnstrafik avgiftsfria, ändå att förrättningarna skett å öveitid.

Kostnad för extra tullförrättning skall den vidkännas, som påkallat förrättningen
eller eljest föranlett densamma. Förrättningskostnaden beräknas
enligt taxa, som generaltullstyrelsen har att efter samråd med kommerskollegium
fastställa och kungöra. Nu gällande förrättningstaxa är utfärdad den
24 april 1928. Genom kungörelse den 16 november 1935 har styrelsen fastställt
vissa ändringar i och tillägg till anvisningarna till taxan, varjämte styrelsen
förordnat, att taxan skall gälla jämväl extra tullförrättningar, som
avses i 85 § frihamnsstadgan.

Ersättningen är för vissa förrättningar, nämligen invisitation, slutvisitation
och tullklarering av fartyg och andra transportmedel, bestämd till visst
belopp för gång men utgår för andra förrättningar med visst belopp för
man och timme. Där ersättningen är bestämd till fast belopp för gång, varierar
ersättningens storlek, såvitt angår fartyg, efter fartygens nettodräkligliet.
Timersättningen är fastställd till 1 krona för man och timme för
tullkontrollförrättningar utom i fråga om bevakning vid lossning eller lastning
av tullbelagt styckegods, då ersättningen utgår med 1 krona 50 öre
för man och timme, samt till 2 kronor 50 öre för man och timme för tullklarering
av gods eller med tullklarering likartad förrättning. Är ersättningen
bestämd till fast belopp för gång, utgår ersättning för väntetid,
därest utan förrättningsmannens vållande förrättningen antingen ej kunnat
påbörjas inom en halv timme efter den för förrättningen utsatta tidpunkten
eller icke alls kunnat företagas.

I samband med fastställandet av dessa belopp anfördes i utlåtande av generaltullstyrelsen,
att övertidstjänstgöring i regel gottgjordes genom motsvarande
ledighet och att en timersättning av 1 krona försloge till täckande
av avlöningskostnaden för den personal (extra tullvakter), som inkallades
till tjänstgöring under dylik ledighet. Att ersättningen för bevakning vid
lossning eller lastning av styckegods beräknades till högre belopp motiverades
med att vid dylika förrättningar i regel användes tulluppsyningsmän.
I fråga om timersättningen för tullklareringar åberopades, att övertidsersättningen
för kammarskrivare, vilka måste användas vid dylika förrättningar,
enligt då gällande bestämmelser utgjorde 2 kronor 60 öre för timme.

För extra tullförrättning utom eller inom tullplats utgår, utöver den i
taxan bestämda ersättningen, resekostnads- och traktamentsersättning enligt
allmänna rcsereglcmentet eller i vissa fall tullverkets resereglemente
jämte därtill hörande tilläggsbestämmelser.

I fall, då ersättning skall utgå med visst belopp för timme, beräknas ersättningen
för varje hel eller påbörjad period om 60 minuter, räknat fian
den för förrättningens början utsatta liden, med iakttagande av att tid
över hel sådan period bortfaller, om den icke uppgår till minst 30 minuter.

Verkställes förrättning eller infaller väntetid under tiden kl. It em.—5

— 218 —

1m. eller å sön- eller helgdag, utgår ersättningen med 25 procent förhöjning
av det för varje fall bestämda beloppet.

Revisorernas uttalande. Nu gällande taxa för extra tullförrättningar har
tillämpats alltsedan år 1928. Med hänsyn till den stegring i statsverkets avlonmgskostnader,
som sedan dess ägt rum, ha revisorerna ansett det vara av
intresse att närmare undersöka, i vad mån tullverkets kostnader för dessa
förrättningar numera täckas av inflytande taxeavgifter.

Såsom ovan nämnts, debiteras ersättningsbeloppen för extra tullförrättningar
antingen per hel förrättning eller per man och timme. I förra fallet
tages icke hänsyn till antalet i förrättningen deltagande tjänstemän, icke
heller tdl den tid, varunder förrättningen pågår. Detta har medfört, att tullverkets
kostnader för dessa förättningar i de flesta fall icke tillnärmelsevis
täckas av avgifterna för desamma. I de fall, där ersättningsbeloppen beräknas
per man och timme, utgår i vad gäller tullkontrollförrättningar ersättning
med 1 krona eller, i vissa fall, 1 krona 50 öre. De tjänstemän, vilka beordras
till dylika förrättningar, tillförsäkras emellertid i det nya avlöningsreglementet
en övertidsersättning, varierande mellan 2 kronor 80 öre och
3 kronor 70 öre i ortsgrupp 4. Vid tullklarering av gods och likartade förrättningar
utgår taxeenlig ersättning med 2 kronor 50 öre per man och
timme, medan övertidsersättningen till tjänstemän, som företrädesvis beordras
till sådana förrättningar, i ortsgrupp 4 uppgår till belopp, varierande
mellan 3 kronor 85 öre och 5 kronor 10 öre. Ej heller i dessa fall täckas
tullverkets kostnader numera av inflytande taxeinkomster.

Att märka är vidare, att vid förrättningar, som verkställas å s. k. kvalificerad
övertid, ersättningsbeloppen enligt taxan höjas med 25 procent, under
det att tjänstetiden enligt det nya avlöningsreglementet uppvärderas med
50 procent. Det förtjänar även framhållas, att tullförrättningstaxan med

kvalificerad övertid endast avser, förutom sön- och helgdag, tiden kl. 23_5

vaidagar, medan motsvarande tid vid beräkning av övertidsersättning enligt
det nya avlöningsreglementet utgör, förutom sön- och helgdag, tiden kl.
22—6 vardagar samt dessutom tiden kl. 18—22 dag före sön- och helgdag.

Det synes revisorerna som om de i taxan för extra tullförrättningar fastställda
avgifterna — vilka redan vid taxans tillkomst år 1928 knappast motsvarade
tullverkets självkostnader — särskilt med hänsyn till den efter
hand inträdda stegringen i tullverkets kostnader numera äro uppenbart för
låga. Förutom direkt ekonomisk förlust för statsverket medför detta förhållande
olägenheter även i andra avseenden, vilka framträtt särskilt starkt
under den ökade trafik, som för närvarande råder. De ringa kostnaderna
för extra tullförrättningar ha sålunda stundom uppkallat trafikanterna att
begära förrättningar på övertid utan att verkligt behov därav förelegat. Vidare
har förekommit, att öppethållande av varuskjul begärts utan att gods
vare sig inlagts eller uttagits. Med den arbetsanhopning och brist på arbetskraft,
som för närvarande förefinnes även inom tullverket, måste nu antyd -

— 219 —

da förhållanden vara ägnade att medföra en extra belastning. Sålunda minskas
möjligheterna att följa de uppgjorda tjänstgöringsplanerna och därmed
även att rationellt utnyttja den tillgängliga arbetskraften, och vidare går i
vissa fall arbetstid förlorad i samband med resor till och från förrättningsställena.

Med hänsyn till vad sålunda anförts få revisorerna föreslå en revision av
gällande taxa för extra tullförrättningar, så att taxans avgifter i möjligaste
mån bringas att motsvara tullverkets kostnader för dylika förrättningar.

— 220 —

ÅTTONDE HUVUDTITELN.

Ecklesiastikdepartementet.

§ 37.

Vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet.

Vid vissa vetenskapliga institutioner bedrives vid sidan av det egentliga
forskningsarbetet i icke ringa utsträckning undersöknings-, provnings- och
liknande verksamhet för privata personers, enskilda företags och jämförliga
sammanslutningars räkning. Revisorerna ha ansett det vara av intresse
att närmare undersöka denna verksamhet och ha fördenskull infordrat
vissa uppgifter i förevarande hänseende från ett antal dylika institutioner.

1 det följande lämnas en redogörelse för vad som framkommit vid granskningen
av de inkomna uppgifterna.

Uppsala universitet. Vid patologiska institutionen bedriver den ordinarie
läraren en tumördiagnostisk verksamhet för akademiska sjukhuset i Uppsala
liksom även för ett stort antal lasarett på olika platser i landet.

Denna verksamhet, som grundar sig på gammal hävd, bedrives under
formen av en privat s. k. tumörbyrå med särskilda för ändamålet anställda
preparatriser. För verksamheten finnas även upplagda särskilda räkenskaper.
För undersökningen av de för ställande av diagnos insända preparaten
samt uppsättande av skriftliga svar i förevarande hänseende utgår ersättning
enligt en av Svenska patologförbundet för dess medlemmar fastställd
taxa med som regel 15 kronor för preparat (10 kronor för preparat
från patienter, intagna å allmän sal på akademiska sjukhuset). Av detta
ersättningsbelopp erhåller institutionen 50 öre såsom gottgörelse för den
förbrukningsmateriel, som åtgått för preparatets färdigställande.

Bruttoinkomsterna för den verksamhet varom här är fråga ha under
åren 1942—46 uppgått till resp. 63 335, 72 625, 78 560, 87 722 samt 97 025
kronor. Av ifrågavarande belopp ha resp. 1 702, 1 780, 2 061, 2 238 samt

2 539 kronor gottskrivits institutionen. Utöver nu nämnda inkomster har
institutionen under de senaste fem åren erhållit ersättning med sammanlagt
422 kronor för den materiel, som förbrukats för tillverkning av histologiska
preparat åt vetenskapsidkare utanför institutionen. Institutionens
del av inkomsterna har redovisats till universitetets räntekammare såsom
inkomster samt tillgodoförts institutionens materielanslag.

Enligt institutionsföreståndaren tillför den tumördiagnostiska verksam -

— 221 —

heten institutionen ett värdefullt material, som införlivas med dess samlingar
och spelar en icke ringa roll för vid institutionen bedriven forskning.
Verksamheten anses vidare oumbärlig dels med hänsyn till behovet
av åskådningsmaterial för den vanliga rutinundervisningen av medicine
studerande och kandidater, dels för utbildningen av specialister i patologi.

Vid lujgienisk-bakteriologiska institutionen bedrives bakteriologisk och
serologisk rutindiagnostik på prov, insända från vissa sjukhus, i första
hand akademiska sjukhuset, samt från tjänsteläkare och privatpraktiserande
läkare. Därjämte beredas till försäljning substrat för bakteriodling, i synnerhet
sådana som erfordras för ställande av bakteriologisk difteridiagnos.

Verksamheten bedrives dels av hävd, dels med stöd av utfärdade föreskrifter.
Sålunda har medicinalstyrelsen medgivit att vid institutionen må
utföras gonokockodlingar; länsstyrelsen i Uppsala län har föreskrivit att
tjänsteläkarna i Uppsala län skola insända förekommande difteriprov till
institutionen. Enligt mellan universitetet och akademiska sjukhuset träffad
överenskommelse skola vidare mera komplicerade bakteriologiska undersökningar
verkställas vid institutionen för sjukhusets räkning.

Ersättning för undersökningarna utgår i vissa fall enligt av medicinalstyrelsen
fastställd taxa. I andra fall åter grundar sig ersättningen på föreliggande
överenskommelse mellan akademiska sjukhuset och universitetet.
Vad beträffar substratberedningen tillämpas vid försäljningen priser, fastställda
genom ett avtal mellan nämnda sjukhus samt institutionens prefekt
och den preparator, som har hand om subslratförsäljningen. Inkomsterna
av verksamheten ha under de senaste fem budgetåren uppgått till
resp. 15 157, 39 982, 49 148, 53 122 och 62 432 kronor.

Influtna ersättningar användas till bestridande av kostnader för materiel
och försöksdjur samt till avlöningar åt den personal — f. n. tio befattningshavare
— som fullgör ifrågavarande arbetsuppgifter. För täckande av institutionens
kostnader för verksamheten, vilka framgå av särskilda räkenskaper,
ha av förenämnda inkomster till räntekammaren inlevererats resp.
2 592, 4 880, 5 352, 6 725 och 5 927 kronor.

Utskrivning av räkningar å verkställda undersökningar samt bokföring
av med verksamheten sammanhängande inkomster och utgifter sker på vederbörande
avdelning inom institutionen.

Beträffande värdet av här berörda verksamhet i avseende å institutionens
allmänna vetenskapliga uppgifter åberopar tillförordnade institutionsföreståndaren
ett uttalande av förutvarande prefekten, professorn Reenstierna,
av vilket framgår, att universitetets bakteriologiska institution för sin
dubbla funktion i undersökningens och forskningens tjänst har ett absolut
behov av demonstrations- och observationsmaterial, som endast en diagnostisk
rutinavdelning kan tillgodose.

Vid fysiologiska institutionen förekomma f. n. toxicitetsbestämningar av
olika nyframställda läkemedel för en stor svensk läkemedelsindustris räkning.
I vissa fall ha därjämte mera specialiserade prövningar beträffande
de nya preparatens fysiologisk-medicinska verkan utförts.

— 222 —

Verksamheten har helt och hållet bekostats av vederbörande industriföretag.
Detta har sålunda betalat alla utgifter för materiel, försöksdjur in. in.
ävensom halva avlöningen till en laboratorieassistent. Denne, vilkens avlöning
i övrigt gäldats av privata fondmedel, har större delen av arbetstiden
kunnat utnyttjas för rent vetenskapliga arbeten för institutionens räkning.
Sammanlagt har industriföretaget under de tre sista åren till avlöning åt
en assistent bidragit med omkring 7 000 kronor. Någon bokföring av inkomsterna
och utgifterna för verksamheten har icke ansetts erforderlig,
enär avlöningsmedlen och ersättningar för materialier m. m. utbetalats
direkt från företaget.

Undersökningarna ha enligt vad institutionsföreståndaren uppgivit varit
mycket givande, i det att institutionen upprepade gånger fått tillfälle att
studera de fysiologiska verkningarna av nya läkemedel. I flera fall ha undersökningarna
haft till följd att rent vetenskapliga fortsättningsundersökningar
initierats.

Vid medicinsk-kemiska institutionen bedrives sedan gammalt av vederbörande
föreståndare en viss kemisk kontrollantverksamhet, speciellt i fråga
om mineralvatten. Denna verksamhet är emellertid numera av mindre
omfattning än tidigare. Den nuvarande institutionsföreståndaren innehar
f. n. två mera stadigvarande kontrollantuppdrag, för vilka vederbörande under
de sistförflutna åren åtnjutit arvoden med sammanlagt 1 600 kronor årligen.
Vid institutionen förekomma vidare, låt vara i begränsad omfattning,
undersökningar i diagnostiskt syfte av kliniskt undersökningsmaterial
för vissa sjukvårdsanstalters räkning. Hithörande analyser, vilka registrerats
i särskild analysjournal, utföras av olika befattningshavare vid institutionen
allt efter tid och lägenhet.

Vid bestämmandet av ersättning för bär ifrågavarande undersökningar
tillämpas enligt överenskommelse en särskild taxa. De befattningshavare,
som verkställt dylika analyser, ha under de senaste åren uppburit arvoden
med i genomsnitt 1 000 kronor årligen. Enligt tillämpad praxis erhåller institutionen
icke någon gottgörelse för utnyttjande av apparatur och använd
materiel vid denna analysverksamhet. De obetydliga kostnader, som därigenom
åsamkas statsverket, anses uppvägas av den ökade erfarenhet beträffande
analysförfarande som genom verksamheten vinnes.

Beträffande det vetenskapliga värdet av kontrollverksamheten framhåller
institutionsföreståndaren att den tillför de befattningshavare, som sysselsättas
därmed, en kemisk analyserfarenhet, som även blir av betvdelse
för det vetenskapliga arbetet. Undersökningarna giva vidare ej sällan värdefulla
impulser på det vetenskapliga området och lämna undervisningen
värdefullt demonstrationsmaterial.

Institutet för högspänningsforskning utgör det enda statliga företag, som
innehar högspänningsanläggningar, lämpliga för prov av överspänningsskydd,
isolatorer m. m. Institutet är av denna anledning nödsakat att utöva
viss provningsverksamhet. Den till institutet överförda åskledarkontrollanstalten
är vidare skyldig att på anfordran verkställa dels kontroll av

— 223

åskledaranläggningar, dels projektering av dylika anläggningar. Till grund
för verksamheten ligga jämte gammal hävd de särskilda föreskrifter, som
Kungl. Maj :t fastställt för institutet.

För åskledarkontrollanstaltens verksamhet finnas genom kontrakt fastställda
vissa årsavgifter. För den övriga verksamheten uttages ersättning
med varierande belopp, bestämda så att full täckning erhålles för på uppdraget
belöpande avlöningskostnader samt utgifter för elektrisk kraft, slitage
och apparater, administration m. m. Institutet utställer räkning å
uppdragsgivaren samt inlevererar inflytande belopp till universitetet, varvid
en kopia av räkningen bifogas. Inkomsterna användas för institutets
verksamhet.

Då institutet är det enda statliga organ, som kan utföra här ifrågavarande
prov, föreligger det enligt föreståndarens mening för institutets del
en bestämd skyldighet för institutet att åtaga sig denna uppgift även för
enskilda. Föreståndaren hävdar vidare, att verksamheten i vissa hänseenden
är av allra största betydelse för det vid institutet bedrivna forskningsarbetet.

Vid Uppsala universitets övriga institutioner förekommer icke någon sådan
undersöknings- eller provningsverksamhet, som åsyftas i förevarande
sammanhang.

Lunds universitet. Vid patologiska institutionen utföras sedan lång tid
tillbaka histopatologiska undersökningar för Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund och ett antal lasarett, belägna i Skåne. Sjukvårdsinrättningarna
erlägga gottgörelse för undersökningarna enligt en taxa, som något
understiger gällande sjukkassetaxa och som växlar något med hänsyn
till antalet undersökningar. Inkomsterna av verksamheten ha under de senaste
fem kalenderåren uppgått till resp. 39 995, 51 146, 43 145, 45 957 och
51 279 kronor.

Av de influtna ersättningarna bestridas i första hand samtliga med verksamheten
förenade utgifter, såsom avlöningar till tekniska biträden, kostnader
för materialier, diskning, blanketter m. in. De tekniska biträden, vilka
anställts med anlitande av inkomsterna, ha vissa tider kunnat utnyttjas
jämväl för arbetet å institutionen. Kostnaderna för verksamheten,
d. v. s. avlöningar och utgifter för material m. in., pläga uppgå till mellan
12 000 och 14 000 kronor. Inkomstöverskottet fördelas mellan de fyra institutionsmedlemmar
som deltagit i arbetet, nämligen professorn i patologisk
anatomi, professorn i allmän patologi och bakteriologi, biträdande läraren
i patologi och en assistent. Till verksamheten hänförliga inkomster
och utgifter redovisas i särskilda för ändamålet upplagda räkenskaper, helt
åtskilda från institutionens.

Vad angår undersökningarnas värde för det vetenskapliga arbetet framhåller
institutionschefen, alt många av rutinundersökningarna ha endast
eu begränsad betydelse, medan återigen eu del av undersökningsmaterialet
ur denna synpunkt sett är ytterst värdefullt. Rutinarbetet utgör också —-därest det icke är alltför omfattande och betungande — eu utmärkt yrkes -

— 224 —

utbildning för blivande prosektorer vid länslasaretten. Enligt institutionschefens
förmenande äro ur sjukvårdens synpunkt undersökningarna väl
motiverade. Inrättandet av nya prosektorsbefattningar kan emellertid förutses
komma att minska omfattningen av ifrågavarande rutinarbete.

Vid bakteriologiska institutionen utföras sedan länge diagnostiska undersökningar
huvudsakligen för Lunds lasarett, vilket icke förfogar över något
bakteriologiskt laboratorium. I fråga om prov, vilka icke behöva undersökas
omedelbart utan tåla att försändas, bedrivas vidare i mindre omfattningar
undersökningar för sjukhusen i Malmöhus och Kristianstads län.

Enligt en år 1930 träffad överenskommelse mellan dåvarande institutionsföreståndaren
och Lunds lasarett utföres vid institutionen Wassermanns reaktion
och fällningsreaktioner mot en bestämd ersättning. Sedan det bakteriologiska
arbetet för sagda lasarett avsevärt ökat, har med lasarettsdirektionen
avtalats, att lasarettet skall lämna bidrag till bestridande av kostnader
för viss personal, djur, substrat in. in. För övriga sjukvårdsinrättningar
tillämpas i avseende å ersättning den taxa, som medicinalstyrelsen
fastställt för statens bakteriologiska laboratorium. Från Lunds lasarett uppbäres
årligen ersättning för Wassermanns reaktion med 10 000 kronor samt
såsom bidrag till kostnader för avlöningar, djur, materiel in. in. omkring
12 000 kronor. Inkomsterna av undersökningar för övriga lasarett ha under
de senaste fem åren uppgått till resp. 11 000, 13 000, 18 000, 25 000 och
29 000 kronor.

Den gottgörelse, som institutionen enligt överenskommelse erhållit från
Lunds lasarett, har nödtorftigt förslagit till att täcka institutionens självkostnader
i avseende å för undersökningarna erforderlig personal, materiel
in. in. Då de anslagsmedel, som institutionen disponerar, varit jämförelsevis
begränsade, har institutionen för sin drift i hög grad varit beroende av de
provavgifter, som influtit från utanför Lund belägna sjukvårdsinrättningar.
Med tillhjälp av dessa medel har ett flertal laboratriser kunnat anställas till
förmån såväl för det diagnostiska arbetet som för den vetenskapliga forskningen.
Omkring hälften av institutionens utgifter ha bekostats av ifrågavarande
inkomster. De inkomster, som icke tagits i anspråk för institutionens
räkning, ha fördelats mellan institutionens läkarpersonal med hänsyn
till utfört rutindiagnostiskt arbete. Härigenom har enligt institutionschefens
förmenande institutionen kunnat i någon mån hävda sig i den konkurrens,
som teoretiska institutioner ha att utstå från det mera inkomstbringande
praktiska läkararbetet. Institutionsföreståndaren svarar tillsammans med
en laboratris för att inkomster och utgifter i vederbörlig ordning redovisats
i särskilda räkenskaper.

Det rent vetenskapliga värdet av den diagnostiska verksamheten består
enligt institutionsföreståndarens mening i att man därigenom får tillgång
till för undervisningen av medicinare, för utbildning av fackbakteriologer
samt för forskning inom klinisk bakteriologi erforderligt material av tillräcklig
omfattning och mångsidig beskaffenhet.

— 225 —

På fysiologiska institutionen förekomma vissa undersökningar till förmån
för privatpersoner och icke statliga institutioner. Sålunda utför en professor
emeritus på en särskild avdelning inom institutionen vissa blodanalyser
i leverdiagnostikens tjänst. Verksamheten, som började under år 1940,
finansieras helt med de medel, som inflyta som ersättning för dessa undersökningar.
Ersättningens storlek bestämmes av nyssnämnde professor. Nettoinkomsterna
under åren 1943, 1945 och 1946 ha utgjort resp. 1 550, 1 700
och 4 405 kronor. För år 1944 lämnade verksamheten ett underskott på 640
kronor. Nettoinkomsterna ha av vederbörande betraktats såsom ersättning
för av honom själv utfört arbete. Enligt uppgift ha dessa medel i ej ringa
utsträckning använts till täckande av kostnaderna för vetenskapligt arbete
å avdelningen. De till verksamheten hänförliga inkomsterna och utgifterna
redovisas av vederbörande i särskilda specificerade räkenskaper.

Verksamhetens vetenskapliga värde ligger enligt vederbörande professor
emeritus’ uppfattning i att en högt uppdriven teknisk skicklighet därigenom
kunnat vidmakthållas hos personalen, vilket medverkat till att vissa vetenskapliga
meddelanden kunnat utsändas från avdelningen.

I fysiologiska institutionens ordinarie arbetsprogram ingå vissa undersökningar,
vilkas resultat äro av betydelse jämväl för industrien. Det gäller
här närmast utarbetandet av metoder för biologisk standardisering av vissa
hormon, som förekomma i undre hjärnbihanget (hypofysen). Industriföretag
äro åtminstone i vårt land icke i stånd att lösa dessa problem i egen regi.
Ifrågavarande undersökningar utföras av en läkare med hjälp av ett å två
laboratoriebiträden. Undersökningarna ha alltsedan december 1944 understötts
av industriföretag på så sätt att vederbörande läkare åtnjutit ett personligt
årligt arvode av 8 000 kronor, varjämte till institutionen utbetalats
gottgörelse för avlöningar till laboratoriebiträdena. Frånsett förmånen att
institutionen kunnat använda dessa av industrien avlönade laboratoriebiträden
för rent vetenskapliga syften har institutionen icke haft någon ekonomisk
fördel av verksamheten.

Sedan år 1932 utför föreståndaren för farmakologiska institutionen, biträdd
av särskilt avlönade assistenter och tekniska biträden, biologiska graviditetsreaktioner
och hormontitreringar å av läkare eller sjukhus insända
prov. Fr. o. m. den 1 juli 1936 har institutionsföreståndaren uppburit den
vinst, som verksamheten givit. Dessförinnan gingo inkomsterna helt till institutionen.
På uppdrag av visst bolag bedrivas vidare sedan augusti 1944
omfattande forskningar rörande vissa kroppsegna farmakas inverkan på
experimentell cancer. Undersökningarna ledas av institutionsföreståndaren,
som biträdes av en läkare och ett antal för ändamålet anställda biträden.
Alla omkostnader bekostas av ifrågavarande bolag. Därest försöken skulle
giva positiva resultat, som äro terapeutiskt användbara, skola nettoinkomsterna
därav gå till eu fond för vetenskaplig forskning. En del vetenskapliga
medarbetare vid institutionen utföra därjämte vissa undersökningar för
läkemedelsindustriernas räkning.

15—478687. Rev. berättelse ang. statsverket är 1947. I.

— 226 —

Bortsett från kostnaderna för värme, elektrisk energi och vatten bestridas
utgifterna för diagnostjänsten av de ersättningar, som inflyta härför. De
försöksdjur, som användas vid diagnosverksamheten, framför allt kaniner,
bruka överlämnas till institutionen för fortsatta forsknings- och undervisningsexperiment.
Nämnas må att institutionen under en följd av år icke
behövt inköpa kaniner för forskningsändamål. För graviditetsproven har
medicinalstyrelsen fastställt en taxa av 15 kronor för varje prov. Vid institutionen
har hitintills tillämpats en avgift uppgående till 12 kronor. För
hormontitreringarna har debiterats en ersättning av 20 kronor för prov.
De med undersökningarna för läkemedelsindustriens räkning förenade kostnaderna
bestridas av vederbörande uppdragsgivare.

\ erksamheten i avseende å graviditetsreaktioner och hormontitreringar
har under sistförflutna fem år givit institutionens föreståndare en extra
inkomst uppgående till resp. 2 850, 2 320 , 3 740, 5 400 och 4 320 kronor.
För de undersökningar, som bedrivas för nyssberörda bolag, ha institutionsföreståndaren
och den därmed sysselsatte läkaren sedan augusti månad
1944 åtnjutit resp. 19 500 och 37 000 kronor. Arvodena från läkemedelsindustrien
till två vid institutionen anställda assistenter ha under åren 1945
—1947 uppgått till sammanlagt 2 400 resp. 1 500 kronor.

För varje verksamhetsgren föras särskilda räkenskaper, vari inkomster
och utgifter redovisas.

Institutionsföreståndaren anser den ovan skisserade verksamheten uteslutande
gagnelig för institutionens vetenskapliga uppgifter. Genom att institutionens
utrustning och materialtillgångar genom tillskott av medel utifrån
ökats, har det vetenskapliga arbetets omfång kunnat vidgas. Tack vare inkomsterna
av diagnosundersökningarna har det vidare under en lång följd
av år blivit möjligt för en eller två forskare att ägna sig åt forskningsarbete
för institutionens räkning. De med inkomsterna av verksamheten avlönade
tekniska biträdena ha slutligen i ej ringa utsträckning kunnat biträda vid
bearbetningen av å institutionen bedrivna rent vetenskapliga uppgifter.

Vid rättsmedicinska institutionen utföras förutom rättsmedicinska obduktioner
på länsstyrelsens förordnande s. k. dödsbevisobduktioner syftande
till att fastställa dödsorsaken i oklara fall vid vilka obduktion i den rättsmedicinska
formen befunnits obehövlig. Denna verksamhet bedrives på
grund av gammal hävd. Enligt överenskommelse med vederbörande hälsovårdsnämnd
utgår vid förrättning i Lund en obduktionsavgift av 25 kronor,
av vilket belopp obducenten erhåller 20 kronor och en biträdande vaktmästare
5 kronor. Vid förrättning i Malmö åtnjuter vederbörande ett obducentarvode
av 30 kronor jämte ersättning för resa i IEl klass å järnväg. I övriga
städer varierar arvodet mellan 30—50 kronor, beroende på den tid som
förrättningen krävt.

I Malmö har under åren 1942—46 obduktionernas antal utgjort resp. 59,
42, 45, 80 och 93. Av de härför utgående arvodena har institutionsföreståndaren
under samma tid uppburit resp. 1 020, 1 050, 900, 1 830 samt 1 950
kronor. Återstoden har tillfallit vikarier. I Lund ha under ifrågavarande.

— 227 —

tidsperiod av vederbörande utförts 5—8 obduktioner årligen. Någon bokföring
av med verksamheten sammanhängande inkomster ocli utgifter har
icke förekommit och har icke heller påfordrats av universitetsinyndigheterna.

Enligt institutionsföreståndaren är verksamheten av värde för institutionens
allmänna vetenskapliga uppgifter såtillvida, att deltagarna i kurserna
i rättsmedicin få tillfälle att bevista obduktionerna och på så sätt erhålla ett
nödvändigt komplement till den rättsmedicinska undervisningen. Dödsbevisobduktionerna
tillföra dessutom institutionen ett värdefullt erfarenhetsmaterial,
som kan tjäna som underlag för en del vetenskapliga publikationer.

Vid universitetets övriga institutioner förekommer såvitt framgår av infordrade
uppgifter icke någon verksamhet av beskaffenhet att någon redogörelse
härför erfordras i detta sammanhang.

Karolinska institutet. Vid histologiska institutionen förekomma i viss utsträckning
snittning och färgning av histologiska preparat för privata vetenskapsmäns
räkning. Några föreskrifter om verksamheten finnas icke utfärdade
utan densamma bedrives av gammal hävd. Verksamheten bekostas
helt av vederbörande beställare. Arbetet utföres utom den ordinarie arbetstiden
av laboratoriebiträden mot ersättning enligt särskild överenskommelse
för varje uppdrag.

Enligt institutionsföreståndaren ingår det bland institutionens allmänna
vetenskapliga uppgifter att i mån av förmåga biträda till vetenskapens framåtskridande
på de områden, som falla inom institutionens uppgifter, även
i fall då undersökningar utföras för privata vetenskapsmän.

Vid fysiologiska institutionen förekomma biologisk prövning av läkemedel
och födoämnen eller av nya syntetiska preparat samt toxikologiska undersökningar
för enskilda eller statliga myndigheter i fall, då den speciella
sakkunskap som finnes vid institutionen anses erforderlig för ett adekvat
bedömande av problemen. I verksamheten, som kan sägas grunda sig på
gammal hävd, ingå endast sådana undersökningar som enligt institutionschefens
bedömande förutses bliva till fördel för institutionen och dess verksamhet.

Ersättning för prövningarna utgår dels till institutionen för förbrukad
materiel, dels till undersökaren och hans medhjälpare för utfört arbete.
Överenskommelse om ersättning träffas i varje särskilt fall. Inkomsterna
av verksamheten gå till avsevärd del till bestridande av vissa kostnader som
normalt icke kunna gäldas av statsmedel, exempelvis gratifikationer, representation
vid utländska forskares besök in. in.

Fördelarna med verksamheten ligga enligt institutionschefen däri, att en
vidgad erfarenhet vinnes rörande praktiskt viktiga problem, samtidigt som
det icke sällan efterlysta närmandet mellan vetenskapen och det praktiska
livet åstadkommes.

Vid farmakologiska laboratoriet utföras undersökningar för läkemedelsfabrikcr,
syftande till att förbättra vissa läkemedelspreparat eller framställa

— 228 —

nya sådana. Av undersökningar, som verkställas vid laboratoriet, må nämnas
standardisering av digitalispreparat för viss läkemedelsfirmas räkning.

Undersökningarna, som äro av rent vetenskaplig beskaffenhet, ha i mån
av tillgång finansierats av statsmedel. Därest institutionsföreståndaren emellertid
funnit att kostnaderna blivit alltför höga i förhållande till det väntade
vetenskapliga utbytet, ha bidragen av statsmedel minskats eller indragits.
I vissa fall, såsom i det ovan anförda exemplet beträffande standardisering
av digitalispreparat, står vederbörande läkemedelsfirma för av undersökningen
föranledda kostnader. Institutionen erhåller icke några inkomster
av verksamheten, utan eventuella bidrag från fonder, företag o. d. uppbäras
av vederbörande forskare personligen.

Verksamhetens vetenskapliga betydelse ligger enligt laboratorieföreståndaren
däri att den främjar samverkan mellan läkemedelsindustrien och
farmakologisk forskning och härigenom bidrar till läkemedelslärans utveckling.

Enligt gällande instruktion åligger det den till rättsmedicinska institutionen
anknutna statens rättsläkarstation att i den mån så kan ske utan åsidosättande
av övriga göromål tillhandagå annan än myndighet, dock endast i
Stockholms stad, med utfärdande av intyg eller avgivande av utlåtande. För
dessa intyg och utlåtanden fordras i en del fall undersökningar. Förutom
dylika undersökningar utföras å rättsläkarstationen för enskilda personers
eller sammanslutningars räkning på anfordran »annan än rättsmedicinsk
undersökning av levande person», dödsbevisundersökning och fullständig
dödsintygsobduktion. Förutom dessa undersökningar med rättsligt syfte utföras
av läkarna vid rättsmedicinska institutionen och rättsläkarstationen
på grund av gammal hävd en del huvudsakligen histo-patologiska undersökningar
för diagnostiskt ändamål till förmån för sjukvårdsinrättningar
och enskilda läkare.

För undersökning i rättsligt syfte äger vederbörande förrättningsman av
enskild person eller sammanslutning uppbära arvode enligt en i nådigt
brev den 15 december 1944 fastställd taxa för tjänsteförrättningar vid statens
rättsläkarstation i Stockholm samt ersättning för kostnader för biträde
vid undersökningen. De histo-patologiska undersökningarna i diagnostiskt
syfte bekostas av vederbörande undersökare som äger uttaga ersättning för
fullgjort uppdrag av uppdragsgivaren enligt en av Svenska patologförbundet
godkänd taxa. Ovan angivna undersökningar ha under de senaste fem
budgetåren i medeltal lämnat en nettoinkomst av 4 000 kronor för år och
undersökare.

Det vetenskapliga värdet av undersökningarna med rättsligt syfte härrör
enligt institutionsföreståndarens mening av det förhållandet, att vederbörande
undersökare härvid kommer i beröring med en del rättsmedicinska
frågor, som han i sin vanliga verksamhet endast sällan får inblick i. Utan
den histo-patologiska diagnosverksamheten torde det vidare icke vara möjligt
för institutionens läkare att i längden bibehålla den för rättsmedicinska
undersökningar nödiga skickligheten i histo-patologisk diagnos.

— 229 —

Tekniska högskolan. Vid tekniska högskolan bedrives i viss omfattning
provningsverksamhet för enskilda företag eller privata personer, vilken verksamhet
med hänsyn till sin karaktär kan uppdelas i följande tre huvudgrupper,
nämligen a) rutinprovning, b) provning i samband med utredning
eller undersökning samt c) provning i samband med forskning.

Styrelsen för högskolan har den 1 mars 1947 fastställt följande bestämmelser
för ifrågavarande provningsverksamhet.

1) Vid institutionerna vid tekniska högskolan i Stockholm må — utöver
undervisning och forskning — endast sådana utredningsarbeten, undersökningar
eller provningar utföras, som av vederbörande institutionsföreståndare
bedömas vara av värde för högskolans undervisning och forskning.

Rutinprovning må dock endast äga rum i samråd mellan vederbörande
institutionsföreståndare och statens provningsanstalt eller, om särskilda
förhållanden därtill föranleda, med annat statligt provningsorgan. Sedan
föreskrivet samråd ägt rum, skall institutionsföreståndaren skriftligen underrätta
rektor härom.

2) Institutionsföreståndare åligger att i samråd med högskolans rektor
och intendent utarbeta normer för beräkning av självkostnader för arbeten,
utförda på institutionens laboratorium, samt att till intendentskontoret
lämna uppgift om dessa normer.

Vid debitering av ersättning för verkställda provningar skall iakttagas,
att samtliga självkostnader för tillåten rutinprovning och provning i samband
med utredning eller undersökning skola täckas, under det att beträffande
provning i samband med forskning täckning icke erfordras för kostnaderna
för bränsle, gas, elektrisk ström och vatten.

3) Den vederbörande institution tilldelade andelen i anslagsposten till samlingar
och laborationer under högskolans materielanslag må av institutionsföreståndaren
disponeras såsom rörelsekapital för utredningsarbeten, undersökningar
eller provningar vid institutionen, under förutsättning att detta
sker i så begränsad omfattning, att några olägenheter för undervisningen
icke uppstå.

4) Institutionsföreståndaren utställer räkning på uppdragsgivaren, betalbar
till intendentskontorets postgirokonto. Kopia av räkningen tillställes intendentskontoret
med uppgift om hur inflytande medel skola fördelas på titlarna ersättning

för kol, gas, elektrisk ström och vatten under högskolans omkostnadsanslag,

samlingar och laborationer under högskolans materielanslag samt, under
förutsättning av Kungl. Maj :ts godkännande,

fonden för forskningsmedel m. m. för vederbörande institution.

5) Intendenten åligger att i enlighet med institutionsföreståndarens anvisningar
bokföra inflytande medel på resp. titlar samt att härom underrätta
vederbörande institutionsföreståndare.

I regleringsbrevet för budgetåret 1947/48 har Kungl. Maj :t föreskrivit, att
inkomster av undersökningar och arbeten m. in., som utföras i högskolans
institutioner, skola — till den del de överskjuta vad som erfordras för täckande
av därmed förenade utgifter — tillgodotöras den under materielanslaget
uppförda anslagsposten till samlingar och laborationer samt därvid
redovisas med en titel för varje institution. Varje dylik titel skall ha karaktär
av särskilt reservationsanslag.

— 230 —

Chalmers tekniska högskola. Vid Chalmers tekniska högskola bedrivas i
mindre omfattning för vissa industriföretags räkning en del undersökningar,
som anses ha vetenskapligt värde. De med verksamheten förenade kostnaderna
för avlöningar, materiel o. d. bestridas av vederbörande uppdragsgivare.
De av företagen lämnade ersättningsbeloppen redovisas som regel
på samma sätt som högskolans donationsmedel. I vissa enstaka fall förvaltar
instituionen själv erhallna bidrag och handhar bokföringen.

Vad beträffar värdet av denna verksamhet för institutionens vetenskapliga
arbetsuppgifter framhålla institutionscheferna, att vederbörande forskare
och studerandena genom samarbetet komma i intimare kontakt med industriens
aktuella problem än vad som eljest skulle bliva fallet. Institutionen erhåller
därjämte ökad tillgång till undervisnings- och forskningsmaterial samt
arbetskraft.

Revisorernas uttalande. Vid sidan av den egentliga vetenskapliga forskningen
och undervisningen vid universiteten och högskolorna utföras, såsom
av den lämnade redogörelsen framgår, inom vissa till nämnda forsknings-
och läroanstalter hörande institutioner särskilda undersökningar,
provningar o. d. på uppdrag av enskilda personer, industriföretag och inrättningar
av icke-statlig karaktär. Denna verksamhet, som i allmänhet
bedrives pa grund av gammal hävd, kan givetvis icke frånkännas värde
ur vetenskapens eller — för att anknyta till i det föregående återgivna
exempel — den praktiska sjukvårdens synpunkt. Den omfattning verksamheten
tagit synes dock åtminstone delvis vara betingad av andra skäl,
varvid även ekonomiska hänsyn torde spela en icke oväsentlig roll. Inkomsterna
uppgå sålunda i åtskilliga fall till avsevärda belopp. Det vill vidare
förefalla revisorerna som om åtminstone vissa av de ifrågavarande undersökningarna
måste anses ligga utanför vederbörande institutioners egentliga
arbetsuppgifter.

Revisorerna ha uppmärksammat, att jämväl inom en och samma invndighet
skilda principer tillämpas beträffande grunderna för beräkning av
ersättning för utförda undersökningar m. in. samt beträffande redovisning
av influtna ersättningsbelopp och dessas användning. I vissa fall erhåller
institutionen ersättning för de med undersökningarna förenade kostnaderna
för elektrisk kraft, förbrukad materiel o. d. I andra fall återigen utgår
överhuvud taget icke någon sådan ersättning. Inbördes mycket varierande
normer synas vidare komma till användning med avseende å fastställandet
av den ekonomiska gottgörelse, som anses böra tillkomma den med undersökningarna
sysselsatta personalen.

De principer för verksamheten som f. n. tillämpas torde — bortsett från
tekniska högskolan — ha bestämts av vederbörande institutionsföreståndare.
Revisorerna anse det emellertid angeläget, att åtgärder vidtagas i syfte
att uppnå större enhetlighet i nu angivna hänseenden. Enligt revisorernas
mening synes det sålunda önskvärt att särskilda föreskrifter utfärdas, angivande
verksamhetens omfattning, grunderna för beräkning av ersättning

— 231 —

för verkställda undersökningar, det ändamål vartill nettoinkomsterna få
användas samt det sätt på vilket redovisning av inkomster och utgifter bör
ske. De för tekniska högskolan härutinnan gällande bestämmelserna torde
kunna tjäna som förebild för en dylik reglering av verksamheten.

§ 38.

Inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna.

För statsförvaltningen grundläggande bestämmelser angående redovisningen
av möbler och därmed jämförliga värdefullare inventarier finnas
meddelade i kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28). Jämlikt kungörelsen
skola för varje år upprättas särskilda inventarieförteckningar enligt fastställt
formulär. Förteckningarna skola bifogas årsräkenskaperna, då dessa
till vederbörlig myndighet överlämnas för granskning.

Utöver nu anförda bestämmelser ha för universiteten och de statliga högskolorna
särskilda föreskrifter rörande inventarieredovisningen utfärdats. I
§ 134 universitet sstatuterna (SFS nr 66/1916) stadgas sålunda, att vederbörande
institutionsföreståndare skall, i den mån sådant med tillgängliga medel
och arbetskrafter kan ske, upprätta ett inventarium ävensom vid slutet
av varje läsår till rektor avlämna en redogörelse för den förändring samlingen
eller inrättningen under året genomgått. Motsvarande bestämmelser
för karolinska mediko-kirurgiska institutet återfinnas i § 108 institutets
stadgar (SFS nr 67/1916). Det åligger sålunda vederbörande institutionsföreståndare
att över varje samling eller inrättning föra ett inventarium och
att vid årets slut till förvaltningsnämnden avlämna förteckning över den
förändring däri, som skett under året. Vad de tekniska högskolorna slutligen
beträffar, föreskrives i § 146 högskolestadgarna (SFS nr 488/1947) att
institutionsföreståndare skall föra inventarieförteckning enligt av kollegienämnden
meddelade bestämmelser och ställa sig till efterrättelse de särskilda
föreskrifter i övrigt angående institutionens vård och förvaltning samt inspektion
av institution, som fastställas av nämnden.

Med utgångspunkt från de sålunda återgivna bestämmelserna ha revisorerna
från universiteten, karolinska institutet och de tekniska högskolorna
låtit införskaffa vissa uppgifter rörande det sätt, på vilket inventarieredovisningen
är ordnad inom resp. verksamhetsområden. Av i anslutning härtill
lämnade redogörelser framgår följande.

Inom Uppsala universitet synas vid vederbörande institutioner in. in. endast
i ett mindre antal fall (16,7 procent) fullständiga inventarieförteckningar
föras. I 28,6 procent av de angivna fallen finnas visserligen särskilda förteckningar,
men dessa äro antingen föråldrade eller omfatta endast en del
av den befintliga materielen. Vid mer än hälften av institutionerna i fråga
(54,7 procent) saknas praktiskt taget varje slag av redovisning i nu behandlade
avseende. Detta synes särskilt vara förhållandet med de till medicinska
fakulteten hörande institutionerna och akademiska sjukhusets olika kliniker.

— 232 —

Ej heller vid Lunds universitet synas genomgående och fullständiga inventarieförteckningar
finnas inom alla institutioner. Vid karolinska institutet
däremot omfattar redovisningen all institutet tillhörig materiel. Tidigare tillgick
redovisningen sålunda, att vid budgetårets slut från varje institution
till lcamrerarkontoret inlämnades en förteckning över respektive institutioners
innehav av inventarier, varefter förteckningarna översändes till riksräkenskapsverket.
Någon verklig redovisning av inventarierna till behållning,
tillkomst och avgång innebar emellertid icke upprättandet av dessa förteckningar.
Det visade sig också förenat med svårigheter att i tid få in förteckningarna.
För att åvägabringa en bättre ordning härutinnan har därför institutets
förvaltningsnämnd beslutat, att inventarieredovisningen skall ske
centralt vid kamrerarkontoret. Med utgångspunkt från i senast avgivna förteckningar
upptagen behållning har sålunda kamrerarkontoret för varje
institution upplagt en redovisning, vari för varje budgetår efter kassaverifikationerna
påföras under året inköpta inventarier och efter från varje institutionschef
inkommen och i förvaltningsnämnden godkänd kassation avföras
avgångna inventarier.

\ id tekniska högskolan i Stockholm verkställas alla utbetalningar med
stöd av anordningar enligt visst formulär, som innehåller särskild kolumn
för inventarier. Med ledning av ifrågavarande kolumn föres på varje
institution inom högskolan en inventarieförteckning. Dessa inventarieförteckningar
förvaras på vederbörande institutioner. För sådana inventarier,
som ej tillhöra viss institution utan avses skola tillgodose högskolans gemensamma
behov, föres förteckning på motsvarande sätt vid högskolans
intendentskontor. Endast sistnämnda inventarieförteckning bifogas högskolans
huvudbok. I detta sammanhang må nämnas, att riksräkenskapsverket
genom resolution den 6 juni 1934 kommunicerade högskolan en promemoria,
i vilken påtalats att av statsmedel inköpta inventarier icke redovisats
i högskolans huvudbok bifogade inventarieförteckningar. I häröver
avgiven förklaring anförde högskolans förvaltningsnämnd som sin
åsikt, att en årligen återkommande utskrivning av förteckningar över
mångfalden föremål enligt de olika institutionernas inventarieförteckningar
skulle bliva synnerligen omfattande och dyrbar för statsverket, i all
synnerhet om maskiner och instrument även skulle upptagas. För dessa
måste i regel varje föremål ingående beskrivas för att kunna identifieras.
Den 25 februari 1936 beslöt riksräkenskapsverket att ärendet ej skulle föranleda
ytterligare åtgärd.

\ id de till Chalmers tekniska högskola hörande institutionerna uppgöres
vid utgången av varje budgetår en förteckning över alla av vederbörande
institution under året inköpta inventarier till ett inköpspris av lägst 15
kronor. I förteckningen angivas även, om så erfordras, antal, värde och
identitetsbeteckning. Förteckningarna insändas till kamrerarkontoret för
att bifogas räkenskaperna. Vart femte år verkställes inventering å varje institution,
varvid listor uppgöras på alla institutionen tillhöriga inventarier.

I anslutning härtill lämnas även redovisning för under sistförflutna fem -

— 233 —

årsperiod avskrivna inventarier. Detta arbete liksom uppgörandet av årsrapporterna
över tillkomsten verkställes av institutionernas egen personal.

Såvitt revisorerna kunnat finna, föreligga icke några aktuella uppgifter
rörande värdet av de av universiteten och de statliga högskolorna innehavda
inventarierna. I den av rektor vid tekniska högskolan i Stockholm till
revisorerna lämnade redogörelsen över inventarieredovisningen erinras
emellertid om att högskolans apparater, maskiner och instrument, avsedda
för forskning och undervisning, enligt av 1940 års sakkunniga för den högre
tekniska undervisningen verkställd utredning (SOU 1943: 34, s. 428)
kunde beräknas motsvara ett värde av omkring 2,5 milj. kronor år 1943.
Med den ökning som därefter skett torde enligt rektors uppfattning värdet
f. n. överstiga 3,5 milj. kronor. Den ojämförligt största delen härav
utgöres av apparater, maskiner, instrument och annan teknisk utrustning.
Kontorsinventarierna representera blott en ringa del av nämnda belopp.

Revisorernas uttalande. Jämlikt kungörelsen den 20 maj 1881 (nr 28)
åligger det samtliga statsmyndigheter att för varje år uppgöra särskilda inventarieförteckningar.
För universitetens vidkommande har emellertid denna
allmänna skyldighet begränsats genom universitetsstatuternas bestämmelser,
att vederbörande institutionsföreståndare ha att upprätta inventarium,
blott i den mån sådant med tillgängliga medel och arbetskrafter kan
ske. I följd härav har inventarieredovisningen vid universiteten, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, kommit att bliva mindre tillfredsställande.
De förteckningar som finnas upprättade äro sålunda mer eller mindre
ofullständiga, vartill kommer att vid ett stort antal institutioner dylika
förteckningar helt saknas.

Att exakt angiva de kostnader statsverket fått vidkännas för anskaffningen
av de vid universiteten förefintliga inventarierna erbjuder stora svårigheter.
Såsom jämförelse må nämnas att den av tekniska högskolan i Stockholm
förvaltade materielen uppskattats till ett värde av över 3,5 milj. kronor.
För universitetens vidkommande torde motsvarande siffror ävenledes
vara betydande. Särskilt de medicinska och naturvetenskapliga institutionerna
äro försedda med en förhållandevis dyrbar inventarieutrustning.
Sedan årets riksdag anvisat avsevärda belopp för förstärkning av den vetenskapliga
forskningen, synes en ytterligare materielanskaffning av icke
ringa omfattning vara att förvänta.

Mot bakgrunden av det nu sagda framstår det för revisorerna såsom
angeläget, att vid universiteten fullständiga och tillförlitliga inventarieförteckningar
uppläggas. Givetvis böra i dessa införas allenast sådana inventarier,
vilka i inköp betinga visst minimipris. Såsom utgångspunkt för
redovisningens ordnande torde i sådana fall, då vid vederbörande institutioner
inventarieförteckningar saknas, särskild inventering böra verkställas.
Revisorerna förutsätta att denna inventering organiseras på sådant
sätt, att några merkostnader för densamma icke behöva uppstå. Detta

- 234 —

torde vara möjligt, om exempelvis den tid som anslås för ifrågavarande
ändamål icke i alltför hög grad begränsas.

För att i fortsättningen arbetet med inventarieredovisningen icke skall
komma att onödigt betunga den rent vetenskapliga verksamheten vid resp.
institutioner, kan det enligt revisorernas uppfattning ifrågasättas, huruvida
icke — såsom numera är fallet vid karolinska institutet — alla därmed
sammanhängande göromål borde centraliseras till vederbörande kamrerarkontor.
Jämväl beträffande de tekniska högskolorna synes en motsvarande
anordning kunna övervägas. Överhuvud taget torde det ur olika synpunkter
vara till fördel, därest för samtliga i det föregående berörda statliga
inrättningar enhetliga redovisningsföreskrifter utfärdades, avseende
jämväl frågor rörande inventering, kassation, försäljning o. d. I samband
med en dylik översyn av nu gällande bestämmelser på förevarande
område synes enligt revisorernas mening även böra närmare utredas, i
vad mån skyldigheten att till vederbörande huvudböcker foga avskrifter
av inventarieförteckningarna bör kvarstå. Fullgörandet av nämnda skyldighet
är nämligen förenat med icke ringa merarbete och torde dessutom
sakna praktisk betydelse, då den erforderliga kontrollen över inventarieredovisningen
från riksräkenskapsverkets sida synes lika effektivt kunna
utövas i andra former.

§ 39.

Finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala.

Akademiska sjukhuset i Uppsala äges och drives av Uppsala universitet.
Vid sjukhuset ombesörjes dessutom viss sjukvård för Uppsala läns landstings
räkning. Landstingets ställning till akademiska sjukhuset regleras genom
ett mellan universitetet och landstinget år 1900 upprättat kontrakt,
vilket erhållit sin nuvarande lydelse år 1942 (prop. nr 288, r. skr. nr 414).

Enligt nämnda kontrakt skall universitetet tillhandahålla landstinget visst
antal platser för vård av patienter från landstingsområdet å allmän sal. Den
vårdavgift per dag som landstinget har att erlägga fastställes för varje budgetår
av en kommitté, bestående av sex personer, av vilka tre väljas av det
större akademiska konsistoriet och tre av landstinget. Vårdavgiften, som
för budgetåret 1938/39 uppgick till 5 kronor för dag, hade för sistförflutna
budgetår stigit till 9 kronor 25 öre. Avräkning mellan universitet och landstinget
verkställes halvårsvis, i samband varmed landstinget till universitetet
erlägger ifrågavarande ersättning. Detta landstingets s. k. primära bidrag till
sjukhusets drift uppgick för tiden den 1 juni—den 31 december 1946 till
526 349 kronor 56 öre och för tiden den 1 januari—den 30 juni 1947 till
518 449 kronor 25 öre.

I övrigt utgöras sjukhusets inkomster av:

1) inflytande patientavgifter, poliklinikavgifter samt diverse övriga inkomster
som uppbäras å sjukhuskontoret;

235 —

2) statsbidrag till barn- och barnbördsavdelningarna, vilka bidrag efter
rekvisition utbetalas av medicinalstyrelsen halvårsvis i efterskott; samt

3) driftkostnadsbidrag till psykiatriska kliniken, vilket bidrag efter rekvisition
utbetalas likaledes av medicinalstyrelsen kvartalsvis i efterskott.

Enligt gällande grunder för fördelningen av driftkostnaderna vid sjukhuset
skall landstinget, utöver ovan angivna vårdavgifter, även bidraga till
täckande av hälften av den brist som uppkommer, sedan för sjukvården
tagits i anspråk de inkomster, för vilka redogörelse nyss lämnats (landstingets
s. k. sekundära bidrag). Den andra hälften av bristen har statsverket
att svara för. För detta ändamål finnes i riksstaten under åttonde huvudtiteln
upptaget ett särskilt förslagsanslag för bidrag till akademiska
sjukhuset i Uppsala. Ifrågavarande bidrag från staten och landstinget erhåller
universitetet först efter budgetårets utgång, d. v. s. sedan räkenskaperna
avslutats.

Det totala underskottet vid akademiska sjukhuset uppgick för budgetåret
1945/46 till 1 932 940 kronor 60 öre och för budgetåret 1946/47 till 2 440 046
kronor 64 öre. I inkomst- och utgiftsstaten för innevarande budgetår har
underskottet beräknats till 3 101 644 kronor. Belastningen å nyssnämnda
riksstatsanslag har under de sistförflutna fem budgetåren uppgått till i avrundade
tal resp. 373 000, 451 000, 475 000, 601 000 och 974 000 kronor. För
innevarande budgetår har anslaget uppförts med 1 040 000 kronor.

Såsom av det sagda torde framgå inflyta de väsentliga bidragen till sjukhusets
drift i efterskott, och till följd härav erfordras särskilt förlagskapital.
För åtskilliga år sedan upptog universitetet för sjukhusets räkning ett banklån
å 250 000 kronor; senare har universitetet i bank öppnat jämväl en
checkräkningskredit å 350 000 kronor. Därmed har avsetts att täcka behovet
av medel för sjukhusets löpande drift. Under senare år ha dock dessa krediter
visat sig icke motsvara det starkt stegrade behovet av rörelsekapital,
varför universitetet därutöver nödgats för sjukhusets drift taga i anspråk av
universitetet omhänderhavda medel.

Å såväl nyssnämda bankkrediter som de av universitetet förskotterade
medlen bar sjukhuset att erlägga ränta. Det av universitet i bank upptagna
fasta lånet av 250 000 kronor löper efter en ränta av 3 procent. Å den i bank
för sjukhusets räkning öppnade checkräkningskrediten utgår dels en fast
kreditavgift av 3 500 kronor (alltså 1 procent), dels ränta efter lägsta diskonto,
f. n. 2,5 procent, å det vid varje tidpunkt förefintliga skuldbeloppet. Vad
de av universitetet för sjukhusets räkning förskotterade medlen i sin tur
beträffar, beräknades för budgetåret 1945/46 å dessa medel ränta efter 3,3
procent, d. v. s. samma ränta som f. n. gottgöres av universitetet förvaltade
fonder. För budgetåret 1946/47 beräknades ränta efter 3 procent. De totala
ränteutgifterna för upplånat förlagskapital under de sistförflutna fem budgetåren
framgå av nedanstående tabell.

— 236 —

Budgetår Kronor

1942/43 ....................... 25 836: 13

1943/44 ....................... 21 074: 71

1944/45 ....................... 18 423: 99

1945/46 ....................... 38 815: 76

1946/47 ....................... 53 052: 38

Revisorerna ha ansett det vara av intresse att jämväl infordra vissa uppgifter
för de båda sistförflutna budgetåren, avseende storleken av de för
sjukhuset förskotterade medlen vid slutet av varje månad. Av uppgifterna
framgår, att det genomsnittliga beloppet för varje budgetår uppgick till
resp. 1 838 000 och 2 295 000 kronor. För jämförelses skull ha revisorerna
även låtit införskaffa följande uppgifter angående sjukhusets vid de tre
senaste budgetårens utgång utestående fordringar.

Tidpunkt	Bidrag av staten	Bidrag av landstinget	Legosängs- medel
3°/« 1945 ..........	635 300: 85	617120: 10	180 238:10
30/„ 1946 ..........	1 1 005 978: 52	1 182 035: 24	155 796: 25
3°/o 1947 ..........	| 1 389 966: 85	1 241 781: 46	62 052:15

Enligt från akademiska sjukhuset inhämtade upplysningar torde vara att
förvänta, att sjukhusets ränteutgifter under de närmaste åren komma att
ytterligare öka med den alltjämt fortgående utgiftsstegringen. Därtill kommer
att en ökning av förlagskapitalet torde visa sig erforderlig, när den
fr. o. m. den 1 november 1946 öppnade nya psykiatriska kliniken helt tagits
i anspråk. Därest i enlighet med framlagt förslag staten övertager patientavgifterna
å allmän sal vid landets sjukhus, synes behov uppstå av ytterligare
rörelsemedel.

Revisorernas uttalande. Driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala uppvisar
årligen ett mycket stort underskott. Såsom av de i det föregående anförda
siffrorna framgår, belöpte sig för sistförflutna budgetår detta underskott
till närmare 2,5 miljoner kronor och har för innevarande budgetår beräknats
till över 3 miljoner kronor. Enligt gällande bestämmelser ha statsverket
och vederbörande landsting att med vardera hälften bidraga till täckandet
av den sålunda uppkommande bristen. Genom att ifrågavarande bidrag
utbetalas först i efterskott har emellertid Uppsala universitet varit nödsakat
att för verksamhetens finansiering upptaga vissa lån. Såsom en följd
härav har statsverket åsamkats icke obetydliga ränteutgifter, vilka under de
närmaste åren torde komma att ytterligare stegras. Revisorerna finna detta
förhållande vara mindre tillfredsställande.

Med hänsyn härtill synes det revisorerna angeläget att åtgärder vidtagas
för ändring av nu gällande bestämmelser på förevarande område. Enligt vad
revisorerna under hand erfarit skulle från landstingets sida hinder icke möta
mot en sådan anordning, att i fortsättningen landstingets bidrag till sjuk -

— 237 —

husdriften — såväl det primära som det sekundära — inlevererades till
universitet under löpande budgetår med en tolftedel per månad. En förutsättning
härför vore dock att statsverkets bidrag till driftunderskottets täckande
lämnades efter enahanda grunder. För undvikande av kostnader för
ränta å upplånat rörelsekapital bör därför enligt revisorernas uppfattning
jämväl statsverkets bidrag erläggas direkt och icke såsom nu i efterskott.
Universitetet synes sålunda böra erhålla rätt att under löpande budgetår
från anslaget för bidrag till akademiska sjukhuset i Uppsala täcka de på
samma år fallande utgifterna mot slutlig avräkning vid budgetarets utgång.

I anslutning härtill torde nyssnämnda anslag övergångsvis böra uppföras i
riksstaten med belopp, motsvarande statens andel i bristen för såväl visst
övergångsår som detta närmast föregående budgetår.

Då nu gällande ordning för finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset
framstår såsom bristfällig och för statsverket ägnad att medföra både
onödiga kostnader och administrativt merarbete, äro revisorerna av den
uppfattningen att de ovan ifrågasatta åtgärderna böra med det snaraste
genomföras.

§ 40.

Utbetalningen av statsbidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.

Gällande bestämmelser angående statsbidrag till avlöning av lärare vid
folk- och småskolor in. in. finnas meddelade i kungörelsen den 10 december
1937 (nr 999) med däri genom kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 624)
gjorda ändringar. Enligt ifrågavarande bestämmelser skall skoldistrikt till
bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda lärarpersonalens
avlöning av statsmedel erhålla bidrag med belopp, motsvarande
skoldistriktets samtliga kostnader enligt folkskolans avlöningsreglemente
med vissa i författningstexten närmare angivna undantag.

Statskontoret eller vederbörande länsstyrelse har att utan särskild rekvisition
till skoldistrikt utbetala förskott å statsbidraget i följande ordning.
I början av juli, oktober och januari utbetalas förskott varje gång med belopp,
motsvarande fjärdedelen av de förskott distriktet sammanlagt uppburit
det senast förflutna redovisningsåret. I början av april utbetalas förskott
med belopp, motsvarande skillnaden mellan 90 procent av statsbidraget
för det senast förflutna redovisningsåret och summan av de förskott,
som tidigare utbetalats för löpande redovisningsår. Summan av förskotten
jämte en halv procent av desamma skall avdragas vid den slutliga utanordningen
av statsbidrag för redovisningsåret. Dylik utanordning sker efter
rekvisition, som av skolstyrelse skall avlämnas till vederbörande folkskolinspektör
efter ingången av juli och före utgången av augusti månad
näst efter det redovisningsår som avses.

Nu angivna bestämmelser skola jämlikt kungörelsen den 6 april 1945 (nr
113) i tillämpliga delar iakttagas vid utbetalandet till skoldistrikt av förskott
å kristillägg till lärare vid folk- och småskolor. Något förskott å stats -

— 238 —

bidraget till det provisoriska lönetillägg, som enligt kungörelsen den 28 juni
1946 (nr 356) tillkom bl. a. folk- och småskollärare under sistförflutna
budgetår, har däremot — i avsaknad av uttryckliga bestämmelser härom

— icke ansetts böra utgå. Rekvisitionen av statsbidraget skall dock ske i
samma ordning som gäller för avlöningen i övrigt.

Statsverkets kostnader för folk- och småskollärarnas löner inkl. rörligt
tillägg ha hittills bestritts från det under åttonde huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget för bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Statsbidragen
till kristillägg och provisoriskt lönetillägg ha däremot utgått från
de för huvudtiteln gemensamma anslagen för ifrågavarande ändamål.

De i det föregående återgivna statsbidragsbestämmelserna innebära i
korthet, att förskotten för visst redovisningsår beräknas å statsbidragen för
det nästföregående redovisningsåret och icke å statsbidragen för det löpande
redovisningsåret. Slutreglering av statsbidragen sker först under budgetåret
näst efter det redovisningsår, under vilket skoldistrikten utbetalat
avlöningarna. Några större olägenheter ha hittills icke varit förbundna med
ifrågavarande förfaringssätt, då grunden för avlöningens bestämmande och
därmed även för statsbidragskostnaderna under senare tid varit i huvudsak
oförändrad år från år.

Genom den lönereglering, som beslutats av 1946 års riksdag och som från
och med innevarande budgetår trätt i kraft för bl. a. befattningshavarna
vid det statsunderstödda kommunala undervisningsväsendet, ha emellertid
förutsättningarna för den hittillsvarande ordningen på nu behandlade område
i väsentlig mån förändrats. Förutom en avsevärd höjning av själva
lönebeloppen innebär nämligen löneregleringen i tekniskt hänseende att
kristillägg och provisoriskt lönetillägg icke längre utgå såsom särskilda löneförmåner.
Detta har till följd att de hittillsvarande kostnaderna för dessa
tillägg komma att i fortsättningen belasta det förenämnda anslaget för bidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor, vilket anslag dessutom kommer
att ytterligare påverkas genom den allmänna uppräkningen av lönerna.
Samtidigt kvarstå de gällande statsbidragsbestämmelserna i stort sett oförändrade.
Visserligen har 1947 års riksdag godkänt viss av Kungl. Maj :t i
proposition nr 322 föreslagen omläggning av det hittillsvarande statsbidragssystemet,
men denna omläggning inskränker sig — såvitt nu är fråga

— till ett upphörande av skoldistriktens skyldighet att gälda ränta å utlämnade
förskott. För kommunernas del innebär detta stora olägenheter,
då de under innevarande budgetår såsom förskott å statens bidrag till
folk- och småskollärarnas avlöning blott kunna uppbära 90 procent av
nettoutgifterna å det i föregående års riksstat upptagna särskilda bidragsanslaget,
oaktat lönekostnaderna i hög grad stegrats och möjligheterna att
erhålla förskott å kristillägget bortfallit i och med att denna speciella avlöningsförmån
inarbetats i själva grundavlöningen. Ur statsverkets synpunkt
ater medför den ifragavarande eftersläpningen i redovisningen, att
statsverkets starkt ökade avlöningskostnader för lärare vid folk- och små -

— 239 —

skolor komma att belasta förenämnda bidragsanslag först fr. o. in. budgetåret
1948/49.

Några konkreta exempel må närmare belysa det nu sagda. Under sistförflutna
budgetår utgick kommunernas förskott för nu ifrågavarande ändamål
med dels 90 procent av statsbidraganslaget för redovisningsåret
1945/46 eller med i runt tal 122,5 miljoner kronor, dels 90 procent av vederbörande
kristillägg eller med i runt tal 18 miljoner kronor, d. v. s. med
tillhopa 140,5 miljoner kronor. Under innevarande budgetår däremot skall
förskottet utgå allenast med 90 procent av statsbidragsanslaget för budgetåret
1946/47 eller med i runt tal 122,5 miljoner kronor, trots att kostnaderna
för folkskollärarnas avlöning beräknas på grund av löneregleringen
ha ökat med i runt tal 40 miljoner kronor.

För statsverkets del kunna följande siffror anföras. Jämlikt propositionen
1947: 291 har statsbidragsanslaget för innevarande budgetår i anslutning
till gällande förskottsförfarande beräknats till 138,6 miljoner kronor.
Därutöver komma statens utgifter för kristillägg och provisoriskt lönetilllägg,
avseende nästföregående budgetår. Såsom en följd av de nya avlöningsbestämmelserna
skola, såsom tidigare framhållits, statens samtliga
kostnader för nu ifrågavarande ändamål redovisas å det allmänna bidragsanslaget.
Nämnda kostnader efter löneregleringens genomförande — med
en procentuell förhöjning av grundlönebeloppen efter 9 procent — uppskattas
enligt en av 1941 års lärarlönesakkunniga verkställd beräkning
(prop. 1947: 322, s. 6) till 197,5 miljoner kronor per år. Därest som utgångspunkt
tages nu gällande procentuella förhöjning efter 12 procent, stiger
sistnämnda belopp med i runt tal 6 miljoner kronor till omkring 203
miljoner kronor, vilket sålunda skulle utgöra statsverkets samlade kostnader
för folk- och småskollärarnas avlöning fr. o. m. innevarande budgetår.

På grund av gällande förskottsbestämmelser komma emellertid nämnda
kostnader till uttryck i budgeten först fr. o. in. budgetåret 1948/49. Bidragsanslaget
för detta budgetår kommer sålunda att belastas med följande
utgifter, nämligen dels kommunernas förskott å statsbidraget, d. v. s. 90
procent av de faktiska kostnaderna för redovisningsåret 1947/48 (0,90 X
203 = 182,7), dels slutavräkningen för år 1947/48, d. v. s. skillnaden mellan
ifrågavarande kostnader och 90 procent av de faktiska kostnaderna för
redovisningsåret 1946/47 (203 — 0,90 X 138,6 = 78,3) eller således med tillhopa
261 miljoner kronor. Jämfört med storleken av det i årets riksstat
uppförda anslaget innebär detta en utgiftsstegring med (261 — 138,6 =) i
runt tal 122 miljoner kronor.

Först i och med budgetåret 1949/50 kommer belastningen å anslaget att
avspegla den verkliga årskostnaden. Å anslaget komma då att redovisas dels
90 procent av de faktiska kostnaderna för redovisningsåret 1948/49 (0,90 X
203 = 182,7), dels skillnaden mellan ifrågavarande kostnader och 90 procent
av de faktiska kostnaderna för redovisningsåret 1947/48 (203 — 0,90 X
203 = 20,3) eller således tllhopa (182,7 + 20,3=) 203 miljoner kronor.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att problem, likartade
med de nu anförda, uppstodo jämväl efter ikraftträdandet av den år 1937
beslutade löneregleringen för, bl. a., lärare vid folk- och småskolor. Nämnda
förhållande uppmärksammades av riksdagens år 1938 församlade revisorer,
vilka under § 44 i sin berättelse lämnade en ingående redogörelse för utgifterna
å vissa anslag till folkskoleväsendet. Revisorerna framhöllo i detta
sammanhang bl. a. följande:

Enligt vad som framgår av den verkställda utredningen, komma avsevärda
belopp att utbetalas och redovisas mot budgeten under annat budgetår
än som varit avsett, då anslaget beviljades. Till följd härav uppstå givetvis
svårigheter att vid uppgörandet av statsregleringen överblicka möjligheterna
att balansera budgeten. Bortsett från att det måste anses vara
otillfredsställande, att budgetredovisningen i fråga om dessa betydande anslag
bibringar en så felaktig uppfattning om de verkliga utgifterna under
budgetåret, som nu är fallet, måste det jämväl betecknas som ett betänkligt
missförhållande, att den av riksdagen beslutade statsregleringen för ett
visst budgetår genom uppenbart oriktiga anslagsbelastningar kan komma
att till väsentlig del förryckas.

Med anledning av revisorernas uttalande beslöt 1939 års lagtima riksdag,
i anslutning till av Kungl. Maj :t i proposition nr 252 framlagda förslag,
att särskilda åtgärder skulle vidtagas för möjliggörande av att den
merutgift, som föranleddes av de ökade lönekostnaderna för lärare vid folkoch
småskolor under budgetåret 1938/39, också komme att belasta vederbörande
anslag för samma budgetår. Riksdagen beslöt vidare, att de i övergångsbestämmelserna
till kungörelsen 1937: 999 meddelade föreskrifterna
angående utbetalande under budgetåret 1939/40 av förskott å det skoldistrikten
under detta budgetår tillkommande statsbidraget skulle ersättas
med bestämmelser av innebörd, att de sammanlagda förskottsbeloppen skulle
beräknas till viss procent av de beräknade verkliga löneutgifterna i stället
för, såsom dittills gällt, till viss procent av statsbidraget för en redan
förfluten tid.

Revisorernas uttalande. Den av 1946 års riksdag beslutade löneregleringen
omfattar såväl den statliga förvaltningen som det statsunderstödda kommunala
undervisningsväsendet. På grund av gällande förskottsförfarande
komma emellertid de starkt ökade kostnader, som statsverket fått vidkännas
i fråga om folk- och småskollärares avlöning, att påverka anslagsbelastningen
först fr. o. in. budgetåret 1948/49. Den snedbelastning av budgeten,
som därigenom uppstår, finna revisorerna ur redovisningssynpunkt
mindre tillfredsställande. Även för kommunernas vidkommande medför
det nuvarande statsbidragssystemet svåra olägenheter, varpå ett flertal
exempel lämnats vid av revisorerna avlagda besök hos skilda länsstyrelser.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att efter påpekanden av
1938 års revisorer vissa övergångsbestämmelser utfärdades, varigenom de
anslagstekniska svårigheter som voro en följd av den år 1937 beslutade
löneregleringen för lärare vid folk- och småskolor kunde elimineras. Med

— 241 —

hänsyn till vad ovan anförts bör det enligt revisorernas mening tagas under
övervägande, huruvida icke jämväl under innevarande budgetår särskilda
föreskrifter borde utfärdas av innebörd, att förskotten under det första
budgetår, under vilket den nya löneregleringen tillämpas, finge anpassas
efter det löpande i stället för efter det nästföregående årets lönekostnader.
En dylik anordning skulle ur belastningssynpunkt lämna en mera rättvisande
bild av budgetutfallet, liksom därigenom även statsverkets finansiella
förpliktelser gentemot kommunerna kunde striktare uppfyllas.

10—478687. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1947. 1.

— 242 —

NIONDE HUVUDTITELN.

Jordbruksdepartementet.

§ 41.

Iakttagelser i fråga om anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader

för djursjukvård.

Allt sedan budgetåret 1937/38 har å riksstaten funnits uppfört ett särskilt
anslag till lindring i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Före
den 1 juli 1946 utgick statsbidrag till bestridande av kostnaderna för sjukbesök
som distriktsveterinär eller länsveterinär med praktikområde företog
inom område, där han hade att på kallelse tillhandagå med enskild husdjurssjukvård.
Djurägare ägde dock anlita även annan veterinär, som ägde
behörighet utöva veterinärkonsten, därest detta icke medförde högre kostnader.

Statsbidrag utgick endast för sjukbesök, som företogos på avstånd överstigande
10 kilometer från veterinär stationen.

Berättigad till statsbidrag var djurägare, för vilken antingen det senast
fastställda beskattningsbara beloppet icke översteg 400 kronor eller det senast
fastställda taxerade beloppet icke översteg 1 800 kronor. Den skattepliktiga
förmögenheten skulle dessutom vara högst 12 000 kronor.

Hade djurägarens ekonomiska ställning avsevärt förbättrats efter utgången
av det kalenderår den senast fastställda taxeringen avsåg, skulle
statsbidrag icke utgå. Hade åter efter sistnämnda tidpunkt avsevärd försämring
inträtt i djurägarens ekonomiska förhållanden, kunde statsbidrag
utgå, även om ovannämnda villkor ej uppfylldes.

Statsbidrag utgick dock ej till person, som yrkesmässigt bedrev kreaturshandel
eller som var bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle med egen
veterinär, och icke heller för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall hos
hund, katt eller i så kallad djurfarm hållet djur.

I fråga om storleken av statsbidraget gällde, att bidrag utgick med tre
femtedelar dels av den del av veterinärarvodet, som översteg 7 kronor, dels
ock av resekostnaden för den del av veterinärens resa, som föll utanför ett
avstånd av 10 kilometer från veterinärstationen.

I en vid 1945 års riksdag väckt motion framhölls, att endast ett förhållandevis
mycket ringa antal djurägare kunde komma i åtnjutande av stats -

— 243 —

bidrag. Därtill bleve storleken av understödet ganska obetydligt för dem,
som befunnes berättigade till understöd. För att förhindra en reducering
av antalet bidragsberättigade ansågs dessutom en ändring nödvändig, då
utfallet av fastighetstaxeringen år 1945 väntades medföra en höjning av
fastigheternas taxeringsvärden med 30 procent. I anledning av motionen
hemställde riksdagen om utredning i ämnet.

Sedan medicinalstyrelsen efter utredning framlagt förslag till ändrade
bestämmelser på förevarande område, underställdes frågan 1946 års riksdag
(prop. nr 51) som biföll propositionen.

De nya bestämmelserna utfärdades i kungörelsen den 12 april 1946 (nr
164) och trädde i kraft den 1 juli 1946. Enligt dessa utgå statsbidrag även
för sjukbesök, som företagas på avstånd inom 10 kilometer från veterinärstationen.

Villkoren beträffande djurägarens ekonomiska ställning äro i den nya
kungörelsen i huvudsak utformade på samma sätt som tidigare. Det beskattningsbara
beloppet har emellertid höjts från 400 till 600 kronor, det taxerade
beloppet från 1 800 till 2 200 kronor och den skattepliktiga förmögenheten
från 12 000 till 20 000 kronor. Hänsyn tages dock icke till efter det
senast förflutna kalenderåret inträdda ändringar i djurägarens ekonomiska
ställning. I stället har intagits en allmän föreskrift, att om ömmande omständigheter
föreligga och ovan angivna inkomst- och förmögenhetsgränser
allenast i ringa grad överskridas, djurägaren det oaktat må erhålla statsbidrag.

I fråga om statsbidragets belopp skall detta numera utgå till bestridande
av hela den del av veterinärarvodet och resekostnaden, som överstiger 10
kronor.

Vid sjukbesök skall veterinären göra sig underrättad om huruvida förutsättningarna
för statsbidrag äro för handen. Om så är fallet, skall djurägaren
lämnas tillfälle alt ifylla och underteckna en blankett, upptagande
formulär till en på heder och samvete lämnad uppgift om hans ekonomiska
ställning.

Veterinären rekvirerar statsbidraget hos länsstyrelsen. Vid rekvisitionen
skola fogas av veterinären upprättad specificerad räkning å arvodet och resekostnaden
samt ovannämnda ifyllda blankett. Länsstyrelsen skall kontrollera
djurägarens uppgifter om hans ekonomiska förhållanden, överskridas
de stadgade inkomst- och förmögenhetsgränserna, skall yttrande inhämtas
från kommunalnämndsordföranden eller annan förtroendeman i
orten.

Har rekvisition av statsbidrag ej bifallits, äger veterinären avfordra djurägaren
resterande arvode och resekostnadsersättning.

Revisorerna ha ansett det vara av intresse att närmare granska utgifterna
under ifrågavarande anslag. Anslagets belopp och utgifterna å anslaget
sedan budgetåret 1937/38 framgå av följande uppställning.

— 244 —

Budgetår	Anvisat för budgetåret (förslagsanslag) kronor	Utgifter kronor	Budgetår	Anvisat för budgetåret (förslagsanslag) kronor	Utgifter kronor
1937/38 ......	50 000:—	37 396: —	1942/43 ......	95 000: —	152 343: —
1938/39 ......	50 000:—	79 810:—	1943/44 ......	110 000: —	193 405: —
1939/40 ......	50 000:—	86 123: —	1944/45 ......	150 000:—	160 531:—
1940/41 ......	90 000:—	81 124: —	1945/46 ......	230 000: —	177 267:—
1941/42 ......	95 000:—	107 002: —	1946/47 ......	230 000:—	551 284: —

Utgifterna å anslaget under tiden 1 juli—30 september 1947 ha uppgått
till i runt tal 187 000 kronor.

Av länsstyrelsernas räkenskaper framgår, att utgifterna under anslaget
fördela sig synnerligen ojämnt mellan olika län. Även de under budgetåret
1946/47 inträdda kostnadsökningarna förete stora variationer. För att i
sistnämnda hänseende erhålla en så tillförlitlig utgångspunkt för jämförelser
som möjligt, ha revisorerna nedan sammanställt länsstyrelsernas utgifter
under budgetåret 1946/47 och de genomsnittliga utgifterna under de
tre närmast föregående budgetåren.

		Utgifter				Utgifter
		under	Utgifter			under	Utgifter
		budgetåren	under			budgetåren	under
Län		1943/46	budgetåret	Län		1943/46	budgetåret
		medeltal pr	1946/47			medeltal pr	1946/47
		budgetår				budgetår
		kronor	kronor			kronor	kronor
Stockholms	län	329: 78	3 484: 17	Älvsborgs	län	4 772: 47	17 855: 11
Uppsala	»	1 017: 37	4 494: 71	Skaraborgs	»	1 104: 60	4 702: 62
Södermanlands	»	1 557: 10	5 100: 56	Värmlands	»	10 071:33	39 742: 26
Östergötlands	»	313: 08	12 425: 83	Örebro	»	1 723: 44	6 524: 82
Jönköpings	»	2 498: 41	10 703: 96	Västmanlands	»	26: 78	1 596: 50
Kronobergs	»	6 868: 98	23 552: 03	Kopparbergs	»	5 655: 35	14 863:19
Kalmar	»	3 971: 79	11 044: 39	Gävleborgs	»	4 563: 21	22 996: 79
Gotlands	»	1 039: 69	9 427: 26	Västernorrlands	»	16 934: 20	40 030: 33
Blekinge	»	1 037: 54	6 909: 72	Jämtlands	»	17 874: 37	60 264: 94
Kristianstads	»	1 051: 60	4 147: 04	Västerbottens	»	41 591: 11	105 634:32
Malmöhus	»	—	11: 55	Norrbottens	»	51 331: 25	131 476: 87
Hallands Göteborgs o. Bohus	» »	1 455: 03 486: —	9 331: 84 4 963: 87		Summa	177 274:48	551284:68

Av sammanställningen framgår, att i Malmöhus län statsbidrag praktiskt
taget icke utgått för ifrågavarande ändamål. Under hela den tid anslag
beviljats eller under budgetåren 1937/47 ha kostnaderna i detta län uppgått
allenast till sammanlagt 65 kronor, varav 12 kronor under budgetåret
1946/47. Även i Västmanlands län ha utgifterna varit obetydliga. Under
budgetåren 1937/46 ha sålunda utbetalats sammanlagt 262 kronor och under
budgetåret 1946/47 1 597 kronor.

Vidare framgår, att av utgifterna under budgetåret 1946/47 i runt tal
337 000 kronor eller mer än 60 procent hänföra sig till de fyra nordligaste
länen. Procentuellt sett har emellertid ökningen under sistnämnda budgetår
varit störst i de sydligare länen.

— 245 —

Revisorerna ha vidare undersökt, huru utgifterna fördela sig för olika län.
Undersökningen har omfattat Norrbottens, Västerbottens, Östergötlands,
Skaraborgs och Kalmar län samt avsett den av veterinärerna senast redovisade
tolvmånadersperioden.

I varje veterinärdistrikt i Norrbottens län ha i genomsnitt företagits 304
förrättningar till en kostnad av i runt tal 44 kronor per förrättning, varav
It kronor i arvode och 33 kronor för resor. I Västerbottens län har motsvarande
antal förrättningar utgjort 263 och kostnaden per förrättning 33
kronor, varav 9 kronor i arvode och 24 kronor för resor. I Östergötlands län
åter har antalet förrättningar per distrikt utgjort endast 52 och kostnaden
per förrättning 21 kronor, varav 7 kronor i arvode och 14 kronor för resor.
Jämväl Skaraborgs och Kalmar län uppvisa ett vida lägre antal förrättningar
än de nordligaste länen. Sålunda varierar antalet förrättningar i
distrikten mellan 25 och 45 samt kostnaden per förrättning mellan 15 och
20 kronor.

Vid sin granskning av de av veterinärerna insända redovisningarna ha
revisorerna uppmärksammat, att dessa upprättats å olika blankettformulär
med mycket skiftande uppställning.

Granskning av länsveterinär har i vissa län företagits, varvid denne å
blankettformuläret attesterat arvodets skälighet och överensstämmelse med
veterinärtaxan. I andra län åter framgår ej av räkenskaperna att någon
sådan granskning ägt rum. Vidare synes den av länsstyrelserna utövade
kontrollen i fråga om djurägares ekonomiska förhållanden icke alltid varit
betryggande.

Enligt gällande bestämmelser utgår statsbidrag endast till kostnaderna
för sjukbesök i anledning av sjukdomsfall bland husdjur. Emellertid förekomma
andra veterinära förrättningar, vilka ofta eller kanske oftast icke
äro att beteckna såsom sjukdomsfall, exempelvis dräktighetsundersökningar,
obduktioner och besiktningar. Revisorerna ha iakttagit, att i en del fall
ersättning utgått jämväl för dylika förrättningar.

Den länsstyrelserna tillerkända möjligheten att, då ömmande omständigheter
föreligga, medgiva statsbidrag, oaktat maximigränserna för inkomstoch
förmögenhetsbeloppen överskridits, synes, så vitt revisorerna kunnat
konstatera, ha begagnats endast i mycket begränsad omfattning.

Revisorernas uttalande. De nya statsbidragsgrunderna för lindring i
mindre bemedlades kostnader för djursjukvård ha, såsom av den lämnade
redogörelsen framgår, medfört en avsevärd ökning av statsverkets utgifter.
Med hänsyn härtill vilja revisorerna understryka angelägenheten av att utvecklingen
å förevarande område med uppmärksamhet följes av vederbörande
fackmyndighet. Därest kostnaderna skulle ytterligare ökas, torde det
böra ankomma på nämnda myndighet att taga initiativ till de jämkningar i
statsbidragsgrunderna, som kunna finnas påkallade.

— 246

§ 42.

Förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel.

För skada, som genom vattenbyggnader, sjöregleringar, flottning eller
utsläppande av industriellt avloppsvatten åsamkas fiske, utgår ersättning
i form av s. k. fiskeavgifter, vilka erläggas av vederbörande företag. Dessa
avgifter kunna lämpligen indelas i sex grupper, nämligen

1) avgifter utdömda jämlikt Kungl. Maj :ts resolutioner angående tillstånd
till överbyggande av kungsådra enligt bestämmelserna i 1880 års
förordning om jordägares rätt över vattnet å hans grund;

2) avgifter utdömda genom länsstyrelsers och häradsrätters utslag vid
tillstånd till flottning, mindre överbyggnader, sjöregleringar etc. enligt såväl
nyssnämnda förordning som 1880 års förordning om allmän flottled;

3) avgifter utdömda jämlikt 2 kap. 8 § vattenlagen vid tillstånd till
byggande i vatten, där fisken har sin gång in. m.;

4) avgifter utdömda jämlikt 2 kap 10 § vattenlagen vid tillstånd till utförande
av kraftverksbyggnader och sjöregleringar;

5) avgifter utdömda jämlikt 6 kap. 9 § vattenlagen vid tillstånd till flottning;
samt

6) avgifter utdömda jämlikt 8 kap. 34 §'' vattenlagen vid tillstånd till avledande
av industriellt avloppsvatten.

Numera äro skadegörelser, som åsamkats fisket i fall av ovan angivna
slag, helt reglerade genom vattenlagen, där såväl direkta kompensationsåtgärder
som inbetalande av fiskeavgifter för olika ändamål äro föreskrivna.

Avgifter utdömda jämlikt Kungl. Maj :ts resolutioner angående tillstånd
till överbyggande av kungsådra utgöras av dels engångsbelopp, dels årliga
belopp. I vissa fall skulle enligt resolutionen hela beloppet få disponeras,
under det att i andra fall blott räntan finge tagas i anspråk. Årliga avgifter
utdömdes oftast för viss period, varefter avgiftens storlek för en ny period
skulle bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen. Avgifterna
förvaltas för närvarande under särskilda titlar av statskontoret,
lantbruksstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse. I fråga om den närmare
användningen av här ifrågavarande kungsådreavgifter, som alla äro avsedda
för respektive vattendrag, har Kungl. Maj :t i regel förbehållit sig
bestämmanderätten. Där så ej är fallet är denna rätt, oberoende av vilken
myndighet som förvaltar avgifterna, redan i resolutionen överlåten på lantbruksstyrelsen.

Avgifter utdömda genom utslag av länsstyrelser och häradsrätter före
vattenlagens tillkomst utgöras av sådana avgifter, vilka i vissa fall, i samband
med lämnande av tillstånd till utförande av sådana åtgärder i vattendragen,
som orsakat ingrepp i fiskeförhållandena, utdömts för kompensation
av de skador fisket åsamkats genom vederbörande företag. Dessa avgifter
äro årliga — i två fall dock engångsbelopp — och förvaltas för närvarande
av statskontoret, lantbruksstyrelsen, vederbörande länsstyrelse

— 247 —

eller hushållningssällskap. Bestämmanderätten rörande användningen av
nu ifrågavarande medel, som alla äro avsedda för respektive vattendrag,
har i allmänhet uppdragits åt lantbruksstyrelsen.

I 2 kap. 8 § vattenlagen stadgas skyldighet för den, som vill i vatten,
där fisken har sin gång, göra damm eller annan byggnad, att utan ersättning
vidtaga och för framtiden underhålla nödiga anordningar för fiskens
framkomst eller eljest för tryggande av fiskets bestånd samt tillsläppa för
ändamålet nödigt vatten så ock ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter
i övrigt, vilka till följd av byggnaden må erfordras till skydd för
fisket. I ett flertal fall ha av vattendomstolarna med stöd av nämnda stadgande,
dels enbart och dels i förening med åläggande för sakägare att vidtaga
direkta åtgärder, utdömts avgifter avsedda att kompensera genom respektive
företag orsakade skador å fisket. Avgifterna ha i vissa fall utdömts
såsom engångsbelopp, i andra fall åter i form av årliga belopp, som skola
utgå för all framtid, och slutligen i en del fall både såsom engångsavgift
och årliga avgifter. Rörande användningen av nu ifrågavarande medel, som
alla äro avsedda för respektive vattendrag, ha i vattendomstolarnas utslag
lämnats närmare föreskrifter, varvid lantbruksstyrelsen och i enstaka fall
vederbörande hushållningssällskap erhållit bestämmanderätten. Genom
kungl. brev den 17 december 1945 har lantbruksstyrelsen bemyndigats att,
för den händelse vattendomstol ej meddelat särskild föreskrift rörande
dispositionen av enligt 2 kap. 8 § vattenlagen utdömda fiskeavgiftsmedel,
förfoga över sådana medel för därmed avsedda ändamål. Beträffande förvaltningen
av dessa medel förordnades i kungl. brev den 22 maj 1936, att
avgifter, som av vattendomstol utdömts med anledning av bestämmelserna
i 2 kap. 8 § vattenlagen och blivit eller bleve inbetalda till lantbruksstyrelsen
eller länsstyrelse, skulle överföras till statskontorets förvaltning och av
detta ämbetsverk, i likhet med till ämbetsverket direkt inbetalda dylika
medel, särskilt för sig redovisas under en samlingstitel benämnd »Vattenavgifter
för befrämjande av särskilda fiskeriändamål» och med undertitel
angivande det vattendrag, beträffande vilket avgift utgått. Avgifter av ifrågavarande
slag, vilka därefter komme att av vattendomstol utdömas, skulle
av sakägaren inbetalas direkt till statskontoret för att redovisas under sistnämnda
samlingstitel. Vidare förordnade Kungl. Maj :t att nu omförmälda
medel skulle placeras enligt för statskontorets fondförvaltning gällande
föreskrifter.

Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen skall, där byggnad göres i vatten för tillgodogörande
av vattnet såsom drivkraft eller annorledes eller för reglering
av vattnets avrinning, byggnadens ägare vara pliktig att till befrämjande
av fisket inom landet från och med året näst efter det, då arbetet å byggnaden
påbörjats, så länge byggnaden bibeliålles, erlägga en efter vissa i lagen
närmare angivna grunder fastställd årlig avgift. Denna skall efter förslag
av statens fiskeritjänsteman bestämmas med fäst avseende bland annat
därå, om fiske finnes, som genom byggnaden skadas, om med hänsyn till
byggnadens storlek och beskaffenhet i övrigt samt dess belägenhet inver -

— 248 —

kan därav å fisket är mer eller mindre menlig, om byggnadens ägare jämlikt
stadgandet i 8 § vattenlagen förpliktats att vidtaga anordningar för
fiskets bestånd, samt om föreskrivna dylika anordningar för ägaren medföra
större eller mindre kostnad. — Enligt kungörelsen den 11 juni 1920
angående indrivningen och användningen av vissa enligt vattenlagen utgående
avgifter skola här ifrågavarande avgifter inbetalas till länsstyrelsen
i det län, där den anläggning eller det företag, varför avgiften skall
utgå, utförts eller skall utföras. Berör anläggningen eller företaget två eller
flera län, skall avgiften inbetalas till länsstyrelsen i det län, där anläggningen
eller företaget huvudsakligen utförts eller skall utföras. Avgifterna
skola i länsräkenskaperna särskilt var för sig bokföras under titeln »Vattenavgifter
till befrämjande av fisket inom landet» och behandlas på sätt
om kyrkofondens m. fl. medel är föreskrivet samt med anlitande av kontot
»Likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter» överföras till statskontorets
förvaltning. Om användningen av sålunda influtna avgifter bestämmer
Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen.

I 6 kap. 9 § vattenlagen stadgas, att om i vatten, där allmän flottled skall
inrättas, fiske av någon betydenhet finnes och skäligen kan befaras, att
genom anläggningar eller åtgärder för flottleden eller i följd av flottningen
avsevärt men tillskyndas fisket, de flottande må förpliktas att för anordnande
och uppehållande av fiskodlingsanstalt eller för vidtagande av andra
åtgärder till fiskets bevarande i vattenområdet erlägga en årlig avgift, motsvarande
högst fem öre för varje kubikmeter flottgods, med iakttagande
av att, där virke framföres genom flera flottleder inom samma vattensystem,
dylik avgift erlägges blott en gång. Sådan avgift kan även jämlikt
17 § samma kapitel utdömas för vattendrag, där redan förut allmän flottled
finnes inrättad. — Avgifterna i fråga skola jämlikt förenämnda kungörelse
den 11 juni 1920 inlevereras till vederbörande länsstyrelse och i
länsräkenskaperna bokföras under samlingstiteln »Fiskeavgifter enligt 6
kap. 9 § vattenlagen» och med undertitel, angivande det huvudflodsystem,
där avgift utgått, samt behandlas såsom fonder och diverse medel i likhet
med vad för landstingsmedel är stadgat. Genom ovannämnda kungl. brev
den 22 maj 1936 ha vederbörande länsstyrelser bemyndigats att göra nu i
ifrågavarande medel räntebärande genom medlens insättning i bankinrättning
med av Kungl. Maj :t fastställd bolagsordning. Om användningen av
dessa avgifter för därmed avsedda ändamål bestämmer Kungl. Maj :t efter
förslag av lantbruksstyrelsen.

8 kap. 34 § vattenlagen föreskriver slutligen, att om utsläppandet av
industriellt avloppsvatten i vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan
antagas medföra avsevärt men för fiske, ägaren av den fabrik eller inrättning,
varifrån avloppsvattnet härrör, må förpliktas att till befrämjande av fisket
inom landet erlägga en årlig avgift med minst 25 och högst 3 000 kronor.

'' " Ifrågavarande avgifter skola inbetalas till vederbörande länsstyrelse och
i länsräkenskaperna bokföras under titeln »Vattenavgifter till befrämjande
av fisket inom landet» samt behandlas på sätt om kyrkofondens m. fl.

— 249 —

medel är föreskrivet. Avgifterna skola med anlitande av kontot »Likvider
med särskilda ämbetsverk och myndigheter» överföras till statskontorets
förvaltning. Beträffande användningen av avgifterna för därmed avsett
ändamål bestämmer Kungl. Maj :t efter förslag av lantbruksstyrelsen.

Behållningarna å de olika fiskeavgiftsmedlen uppgingo den 30 juni 1947

till följande belopp:

Statskontoret.

Yattenavgifter för befrämjande av särskilda fiskeriända mål

(enligt 2 kap. 8 § vattenlagen)............... 505 394: 46

Vattenavgifter för befrämjande av fisket inom landet (avgifter
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen).............. 86 744: 26

Särskilda medel för fiskets befrämjande (avgifter, utdömda
enligt äldre resolutioner)................... 136 913: 44 729 052: 16

Länsstyrelserna.

Uppsala län

Östergötlands »
Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar »

Hallands »

Göteborgs och
Bohus »

Älvsborgs »

Värmlands »

avgifter enl. 6 kap. 9 § vattenlagen ..
» utdömda enl. äldre resolution
» enl. 6 kap. 9 § vattenlagen ..

» enl. 6 kap. 9 § vattenlagen ..

» enl. äldre resolution.......

» enl. 6 kap. 9 § vattenlagen ..

» d:o.......................

» d:o.......................

» d:o............. 5152:63

» enl. äldre resolution
.......... 12 854: 98

Kopparbergs » , » enl. 6 kap. 9 § vattenlagen
...... 8 013: 54

» enl. äldre resolution
.......... 715:78

Västernorrl.

Jämtlands

enl. 6 kap. 9 § vattenlagen
................

d:o............. 1521:27

enl. äldre resolution
.......... 18 427: 14

Norrbottens » , » enl. 6 kap. 9 § vattenlagen
...... 28 489: 21

» enl. äldre resolution
.......... 924:99

2 110: 11
3 650: 91
922: 62
8 032: 60
3 367: 11
398: 03

313: 94
484: 65

18 007: 61

8 729: 32
51 938: 39

19 948: 41

29 414:20 147 317:90

Lantbruksstyrelsen.
Avgifter, utdömda enligt äldre resolutioner.......

39 356: 20

Summa kronor 915 726: 26

— 250

Såsom i det föregående omförmälts, ha beträffande vissa fiskeavgiftsmedel
föreskrivits, att de skola göras räntebärande. Detta är fallet med de av
statskontoret förvaltade medlen samt sådana till länsstyrelserna inbetalade
avgifter, som utdömts enligt 6 kap. 9 § vattenlagen. Några motsvarande
föreskrifter beträffande enligt äldre resolutioner utdömda avgifter synas
däremot icke ha meddelats. På grund härav ha olika förfaringssätt kommit
att tillämpas. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Värmlands och Norrbottens
län ha ifrågavarande medel innestående å räkning med enskild
bankinrättning, medan motsvarande avgifter vid länsstyrelserna i Kopparbergs
och Jämtlands län samt lantbruksstyrelsen innestå utan ränta å statsverkets
checkräkning. Det bör anmärkas, att nu ifrågavarande medel, som
utgöra enligt äldre resolutioner inbetalda engångsbelopp, varit innestående
alltsedan tiden 1917—1920.

Revisorernas uttalande. Under § 49 i sin år 1937 avgivna berättelse erinrade
revisorerna om att uppbörden och förvaltningen av fiskeavgifter handhades
av olika myndigheter och framhöllo därvid bl. a. att, enligt revisorernas
mening, genom en dylik anordning kontrollen av avgifternas uppbörd
och redovisning försvårades. Vidare bleve utbetalningen av såsom fiskeavgifter
influtna medel onödigt omständlig, därigenom att dessa i många
fall, ehuru avsedda för samma ändamål, skulle rekvireras från skilda myndigheter.
Det vore därjämte förenat med vissa svårigheter att överblicka,
huru stora belopp som för skilda fiskeändamål vid varje tidpunkt kunde
disponeras. På grund härav syntes enligt revisorernas mening en överflyttning
till en och samma myndighet av bestyret med fiskeavgifterna böra
komma till stånd. I egenskap av central fiskevårdande myndighet syntes
lantbruksstyrelsen därvid främst böra ifrågakomma. Förslaget, som tillstyrktes
av statskontoret, föranledde emellertid icke något särskilt uttalande
från riksdagens sida.

Sedan frågan sist uppmärksammades av revisorerna, ha emellertid ytterligare
fiskeavgiftsmedel tillkommit. Enligt en år 1941 genomförd ändring
i vattenlagen kunna sålunda avgifter utdömas jämlikt 8 kap. 34 § samma
lag, vilka medel, såsom förut nämnts, skola inlevereras till vederbörande
länsstyrelse, som sedan har att överföra dem till statskontoret. Dessutom
torde de i stor omfattning pågående vattenregleringarna och kraftverksbyggena
i Norrland komma att medföra utdömande av avsevärda belopp.
De skäl, som motiverade revisorernas ovan återgivna uttalande, torde därför
numera med ökad styrka kunna åberopas. Den stora splittring, som
förefinnes på ifrågavarande område, är enligt revisorernas mening ägnad
att försvåra kontrollen över att medlen inflyta ävensom möjligheten att
överblicka vad som vid varje tidpunkt kan finnas tillgängligt för de olika
ändamålen. Det bör i detta sammanhang nämnas, att det ankommer på
lantbruksstyrelsen att avgiva förslag till användning och fördelning av
dessa medel. En onödig omgång synes det också revisorerna vara, att medlen
i de flesta fall skola inbetalas till vederbörande länsstyrelse, som har

— 251

att överlämna desamma till förvaltning av statskontoret. Även i fråga om
medlens utbetalande medför det nu tillämpade systemet väsentliga olägenheter.
Lantbruksstyrelsen har sålunda i ett stort antal fall bemyndigats
verkställa utbetalning av fiskeavgiftsmedel av olika slag. Därest icke medlen
stå under styrelsens förvaltning, förskotteras erforderliga belopp av
styrelsen, som därefter har att med anlitande av kontot »Likvider med särskilda
ämbetsverk och myndigheter» hos statskontoret eller vederbörande
länsstyrelse bereda sig ersättning för vad sålunda förskjutits. I många
fall är därvid fråga om sådana medel, som tillförts statskontoret från länsstyrelse.
Ett dylikt förfaringssätt måste självfallet medföra — förutom extra
besvär med skriftväxling — ökat bokföringsarbete å ömse håll, vilket kunnat
undvikas, därest den utbetalande myndigheten även omhänderhaft förvaltningen
av medlen.

Revisorerna ha även fäst sig vid att förvaltningen av fiskeavgifterna icke
följer några enhetliga principer. Beträffande en del av dessa medel har föreskrivits,
att de skola göras räntebärande, medan i fråga om andra - sådana
som utdömts enligt äldre resolutioner — några bestämmelser i detta hänseende
icke meddelats. I följd härav ha i sistnämnda fall vissa länsstyrelser
insatt avgiftsmedlen i enskild bankinrättning mot ränta, under det att andra
länsstyrelser samt lantbruksstyrelsen sedan ett trettiotal år tillbaka ha dylika
medel innestående oräntade å statsverkets checkräkning. Enligt revisorernas
mening böra dessa fiskeavgifter göras räntebärande på sätt föreskrivits
beträffande övriga här ovan omförmälda avgifter. För åstadkommande
av enhetlighet och reda på förevarande område synes det revisorerna
lämpligast, att samtliga fiskeavgiftsmedel ställas under förvaltning av en
och samma myndighet.

Med hänsyn till det ovan anförda hysa revisorerna den uppfattningen, att
lantbruksstyrelsen eller det organ, som kan komma att övertaga styrelsens
nuvarande fiskevårdande verksamhet, bör anförtros bestyret med fiskeavgifterna.
Då det synes angeläget, att åtgärder snarast vidtagas för åstadkommande
av ändring i nu rådande system på området, ha revisorerna
ansett sig böra ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet på frågan.

§ 43.

Kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen.

Under § 42 i sin föreliggande berättelse ha revisorerna berört vissa frågor
angående sådana fiskeavgifter, som jämlikt vattenlagen kunna utdömas
i ersättning för skada å fiske genom vattenbyggnader, sjöregleringar
och flottning in. in. Ersättningsskyldighet för dylik skada kan även ådömas
i form av föreläggande att vidtaga vissa direkta kompensationsåtgärder. De
åtgärder, som härvid komma i fråga, äro vanligen fiskeodling samt uppförande
av fisktrappor och ålyngelledare, avsedda att möjliggöra vandringsfiskarnas
uppgång i vattensystemet.

— 252 —

Med hänsyn till den kritik, som på senare tid kommit till synes i fråga
om åtgärder och anordningar av nu ifrågavarande slag — såväl från de
fiskevårdande myndigheternas sida som i samband med utländska fackmäns
besök i vårt land — ha revisorerna ansett sig böra undersöka, i vad
män jämlikt vattenlagen utdömda fiskeavgifter och föreskrivna fiskevårdsåtgärder
i verkligheten komma fisket till godo. Undersökningen har givit vid
handen, att av vattendomstolarna meddelade föreskrifter till fiskets skydd
i många fall icke få avsedd effekt, vilket främst synes sammanhänga med
att påtagliga brister föreligga i fråga om kontrollen över föreskrifternas
efterlevnad. Skyldighet att utöva sådan kontroll har ej ålagts någon myndighet.
Enligt vad revisorerna erfarit, verkställa dock fiskeriintendenter
och fiskeriinstruktörer iakttagelser i förevarande hänseende, då tillfälle
därtill gives i samband med andra förrättningar. Om härvid försummelser
konstateras, pläga fiskeritjänstemännen i första hand söka åstadkomma
rättelse genom direkt hänvändelse till vederbörande samt, om detta ej leder
till resultat, göra anmälan till olika myndigheter, såsom lantbruksstvrelsen,
kammaradvokatfiskalsämbetet, länsstyrelse eller landsfiskal.

1946 års utredning angående central fiskeristyrelse har i sitt betänkande
med förslag angående fiskets administration m. in. (SOU 1947:8) framhållit
att det vore önskvärt att en effektivare kontroll komme till stånd beträffande
sådana åtgärder till skydd för fisket, som föreskreves vid meddelande
av tillstånd till förslag av här ovan nämnd art. Det torde ankomma
på fiskeristyrelsen att organisera och leda en dylik kontroll, vilken i
huvudsak torde ske genom de lokala fiskeritjänstemännen, främst länsfiskeritjänstemännen.
I den mån kontrollen icke medhinnes på detta sätt
borde efter närmare prövning av fiskeristyrelsen särskilda kontrollanter få
anställas för ändamålet. Utredningen har även betonat vikten av en mera
effektiv kontroll över att utdömda fiskeavgifter erläggas.

Revisorerna ha tagit del av ett antal rapporter från tjänstemän inom fiskeriadministrationen
rörande fall, då av vattendomstol meddelade föreskrifter
av här ifrågavarande slag icke iakttagits. Några av dessa fall — vilka
få betraktas som stickprov — relateras här nedan.

I dom den 31/12 1941 har Österbygdens vattendomstol ålagt de flottande i
Ljusnan att till statskontoret årligen inbetala 2 000 kronor, därest flottning
mellan Marmen och havet äger rum under minst 21 dagar i juli månad, och
i annat fall det mindre belopp, som i förhållande härtill belöper på antalet
flottningsdagar i juli månad. Vid en av vederbörande fiskeriintendent föranstaltad
undersökning framgick, att avgiften aldrig erlagts. Efter anmodan
av lantbruksstyrelsen inbetalade flottningsföreningen'' den 17/v 1947 ett
belopp av 8 190 kronor 46 öre.

Mellanbygdens vattendomstol har i utslag den 15/2 1924 ålagt ägaren av
Brynge kraftstation i Nätraån att anordna ålyngelledare. Med anledning av
att någon sådan likväl icke kommit till stånd uppmanade fiskeriintendenten
i februari 1947 dammägaren att före den 1 juni samma år vidtaga åtgärd
i enlighet med utslaget. I augusti månad hade ännu ingen ålyngelledare
uppförts, varför dammägaren tillställdes förnyad anmaning.

I utslag den */, 1946 ålade Norrbygdens vattendomstol ägarna av ett antal
dammbyggnader i Stångån i Njurunda att gemensamt ombesörja upp -

— 253 —

samling och transport av det ålyngel, som kommer fram till den nedersta
dammen. Vid inspektion visade det sig att ingen ålyngelsamlare uppförts.
Ägaren av det företag, som skulle svara för uppförandet av ålyngelsamlaren,
avfordrades förklaring och uppgav då, att han icke fått del av utslaget. Ålyngelsamlaren
har sedermera färdigställts.

Med anledning av klagomål från den lokala polismyndigheten besiktigades
i september 11147 fiskvägarna vid Matfors. Därvid konstaterades, att
laxtrappan i strid mot utfärdade föreskrifter var helt avstängd och i bristfälligt
skick. Vidare hade vissa tidigare påtalade brister hos ålyngelledarna
icke avhjälpts. Anmälan om saken gjordes till lantbruksstyrelsen.

Ägaren av Strömsfors kraftverk, Kristianstads län, ålades på sin tid att
inrätta ålyngelledare senast år 1942. Då ägaren icke ställt sig vattendomstolens
föreskrifter till efterrättelse, anmäldes förhållandet till länsstyrelsen,
som beslöt att ledaren skulle vara uppsatt senast den ''7» 1946. Vid inspektion
den “/„ 1946 befanns, att någon ledare fortfarande ej inrättats, vilket
anmäldes till landsfiskalen. Efter ca 14 dagar meddelades denne av kraftverksägaren,
att ledaren var på sin plats och när som helst kunde besiktigas.
Vid härefter företagen besiktning konstaterades, att ledaren kastats ut
på måfå bakom dammen och på ett sådant sätt, att den icke fyllde sin uppgift.
Vid vattenflöde några dagar senare bortfördes ledaren. Förnyad anmälan
till landsfiskalen har ägt rum.

Den "Vs 1946 besiktigades ålledaren vid Qvill, Jönköpings län. Ledaren
var helt förfallen och vattnet strilade ut mellan bräderna. Denna ledare
har en lång följd av år legat med sitt intag högt över vattenytan. Vederbörande
fiskeritjänstemän ha under årens lopp gjort upprepade föreställningar,
vilka resulterat i att kraftstationens ägare vid bottenluckorna placerat
en låda, vilken enligt deras mening skulle tjäna som ålyngelledare. Anordningen
har icke godkänts av någon fiskeritjänstemän.

Genom dom den “/» 1938 ålades Gransholms AB att inrätta ålyngelledare
eller att gemensamt med ett annat företag ordna uppsamling. De föreskrivna
åtgärderna blevo emellertid ej utförda. Förhållandet påtalades vid upprepade
tillfällen hos bolaget av vederbörande fiskerikonsulent, men utan resultat,
varför denne år 1944 anmälde försummelsen hos länsstyrelsen. Av
fiskeriintendenten i södra distriktet framställt yrkande om vitesföreläggande
för bolaget blev icke bifallet. I sin förklaring uppgav bolaget, att anordningarna
i fråga skulle iordningställas till nästa säsong. Så skedde dock ej.
Först år 1946 anhöll bolaget hos vattendomstolen att i stället för inrättandet
av ålyngelledare få verkställa inplantering eller uppsamling. I sin dom ålade
vattendomstolen bolaget ånyo att låta inrätta ålyngelledare. Fiskeriintendenten
hemställde, att inplantering skulle föreskrivas som ersättning för de
gångna årens försummelser. Yrkandet vann dock ej vattendomstolens bifall.
''

Revisorernas uttalande. Vad revisorerna sålunda erfarit synes giva vid
handen, att de stadganden i vattenlagen, vilka avse att bereda skydd åt fisket
i vattendrag, där byggnads- eller regleringsföretag äga rum, i viss —
sannolikt icke obetydlig — utsträckning blivit utan verkan till följd av bristen
på systematisk kontroll över efterlevnaden av vattendomstolarnas på
angivna stadganden grundade föreskrifter. Förutom att detta förhållande
framstår som betänkligt ur fiskevårdssynpunkt, vilja revisorerna framhålla
det principiellt otillfredsställande i att förpliktelser, som av domstol ålagts
parter, kunna åsidosättas på sätt framgår av den ovan lämnade redogörel -

— 254 —

sen. Revisorerna vilja därför förorda, att uppmärksamhet ägnas frågan om
tillskapandet av effektiva kontrollmöjligheter i förevarande hänseende. Revisorerna
ha icke ansett sig böra framlägga förslag rörande organisationen
och utformningen av en dylik kontroll. Det synes emellertid naturligt, att
hithörande spörsmål tagas under övervägande i samband med väntade förslag
rörande omorganisation av den statliga fiskeriadministrationen.

§ 44.

Vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte.

Enligt avverkningsberäkningar, som nyligen verkställts med ledning av
riksskogstaxeringarna, har kunnat fastslås, att hushållningen med virkeskapitalet
å de enskilda skogarna inom vissa delar av landet icke varit tillfredsställande.
Den snabba exploatering av den överåriga skogen, som skett
i övre Norrland, nödvändiggör en avsevärd nedskärning av awerkningsbeloppen
inom denna landsdel för att en ytterligare nedgång av virkeskapitalet
skall kunna förhindras. Vidare ha inom hela landet många för skogarnas
vård och förbättrande nödvändiga åtgärder under kristiden blivit i
betydande grad eftersatta. De antydda förhållandena ha föranlett revisorerna
att närmare undersöka i vad mån åtgärder kunna vidtagas för att
höja skogsproduktionen å de enskilda skogarna.

Till belysande av behovet av åtgärder på hithörande område kunna följande
uppgifter rörande de enskilda skogarnas nuvarande tillstånd vara av
intresse.

Enligt 1938 års fastighetstaxering uppgår den produktiva skogsmarksarealen
inom landet till 22,2? miljoner ha fördelande sig med 5,42 miljoner ha
(24 %) å allmänna skogar, 5,63 miljoner ha (25 %) å aktiebolagsskogar och
11,22 miljoner ha (51 %) å övriga enskilda skogar. Av »övriga enskilda
skogar» redovisas 57 procent av skogsmarksarealen inom storleksgrupper
under 100 ha och 35 procent inom grupper under 50 ha.

Trots efter hand inträdda förbättringar finnas alltjämt betydande skogsmarksarealer,
å vilka skogstillgången eller skogens beskaffenhet är synnerligen
otillfredsställande. I »Retänkande med förslag till skogsvårdslag
m. m.» (SOU 1946:41) lämnas beträffande enskilda skogar följande uppgifter
om marker med otillfredsställande tillstånd.

	Norrland ha	Svealand och Götaland ha	Summa ha
Kalmarker, för vilka reproduktions-
plikt ej är stadgat...........	220 000	110 000	330 000
Skogsbevuxna marker med synnerligen otillfredsställande bestånd s. k. skräp-skogar:
a) Tras- och restskogar......	100 000	100 000	200 000
b) Förvildade hagmarker......	30 000	200 000	230 000
c) Övriga skräpskogar........	40 000	40 000	80 000

Norrland
ha

III. Stavaskogar....................... 100 000

IV. Tätväxande ungskogar av stavaskogs karaktär.

......................... 460 000

V. Dikningsbara försumpade marker.... 500 000

Summa 1 450 000 1 050 000 2 500 000

Kalmarker, för vilka gälla reproduktionsplikt, ingå icke i sammanställningen.
Dessa torde kunna uppskattas till omkring 700 000 ha. Uppgifterna
angående kalmarkerna innefatta ej arealer som erfordras för tillgodoseende
av betesbehov. På grund av bristande kännedom om skogstillståndet,
framför allt i de delar av landet, som ännu ej berörts av senaste riksskogstaxeringen,
måste ovannämnda arealuppgifter betraktas såsom approximativa.

Enligt gällande lagstiftning föreligger som regel reproduktionsplikt för
alla kalmarker, som uppkommit efter år 1905. Undantag härifrån utgöra
marker inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland samt skyddsskogar
inom Jämtlands och Kopparbergs län, där reproduktionsplikt icke gäller
för kalmark, som upptagits före 1925 resp. 1938. För skogar inom lappmarkerna
samt Särna och Idre socknar i Kopparbergs län infördes reproduktionsplikt,
dock icke ovillkorlig, först år 1934.

För de fyra nordligaste länen torde det nuvarande bristfälliga skogstillståndet
till väsentlig del vara orsakat av den snabba avverkningen av överåriga
skogar och det sätt, på vilket skogarna exploaterats. Sågverksdriftens
och massaindustriens uppblomstring medförde att avverkningarna kommo
att successivt öka avsevärt. Samtidigt försummades i hög grad reproduktionsåtgärderna
och tillfredsställande föryngringsytor upptogos först på
1920-talet. En bidragande orsak härtill har varit att, såsom förut nämnts,
reproduktionsplikt för vissa områden införts först på senare år.

Vad södra Sverige beträffar torde de förvildade hagmarkerna uppvisa de
mest påtagliga bristerna. Dessa marker ha tidigare varit röjda för bete eller
slåtter men sedermera förvildats och växt igen med glesa skogsbestånd eller
buskvegetation. De många större eller mindre ytor med bristfällig produktion,
som förefinnas, utgöra tillsammans betydande arealer. Misslyckade
kulturer och självsådder inom dessa marker äro, liksom i Norrland, i många
fall orsakade av betningsskador.

Den måhända främsta orsaken till att så stora kalmarksområden finnas
ligger däri, att möjligheterna till fullgod självföryngring bedömts alltför
optimistiskt under de båda senaste decennierna. Denna av fackmännen för
vissa trakter godkända skötselmetod torde ha tillämpats även inom områden,
där den icke varit ändamålsenlig. Skogsodlingsverksamheten har på
grund härav minskat i betydande grad sedan 1920-talet, vilket närmare
framgår av nedanstående tablå över enligt skogsvårdsstyrelsernas årberättelser
utförda skogsodlingar under åren 1907—1945.

Svealand och
Götaland
ha

Summa

ha

— 100 000

600 000

460 000
1 100 000

256 —

Hen/ar

1 oooo

Soo o

190^09 /o-/4

Total skogsodling å enskilda skogar enligt skogsvårdsstyrelsernas
uppgifter i medeltal för 5-årsperioder 1905—1945.

De senaste årens brist på arbetskraft synes vidare ha medfört ett undanskjutande
av skogsvårdsåtgärder till förmån för andra uppgifter. Arbetsbalansen
har på så sätt successivt blivit ogynnsammare för varje år som
gått. Det kan nämnas, att — medan enligt verkställda undersökningar ett
inhämtande inom 20 år av eftersläpningen kräver att årligen skogsodlas ca
87 000 ha — under senaste 10-årsperioden skogsodlats i medeltal endast
omkring 13 000 ha. Alltsedan år 1930 ha statsbidrag från olika anslag utgått
till återväxtåtgärder huvudsakligen till enskilda skogsägare men från vissa
anslag även till bolag. Bidrag till sådd och plantering ha utgått för en sammanlagd
areal av ca 30 000 ha.

Uppsikten över de enskilda skogarna utövas i första hand av skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelse har till huvuduppgift att befrämja och understödja
den enskilda skogshushållningen, att verka för att skogsvårdsarbetet
bedrives på ett planmässigt sätt samt att utöva uppsikt över att gällande
skogsvårdslagar efterlevas.

Central statlig myndighet är skogsstyrelsen. Förutom löpande administrativa
arbetsuppgifter ankommer på styrelsen ett stort antal skogliga frågor
av växlande karaktär. En av de mera betydelsefulla uppgifterna är att lämna
skogsvårdsstyrelserna råd och vägledande anvisningar inom olika verksamhetsgrenar.
På grund av de stora krav, som ställas på skogsvårdsstyrelser -

- 257 —

nas förrättningsmän, anordnas vid behov genom skogsstyrelsens försorg
fortbildningskurser av olika slag. Den synnerligen viktiga verksamheten
med avseende å skogarnas reproduktion — bl. a. frågor rörande byggesvård,
skogsodling samt frö- och plantanskaffning in. in. — bär ägnats stor uppmärksamhet.
Sålunda har på styrelsens föranstaltande verkställts en undersökning
av äldre skogsodlingar i Norrbottens och Västerbottens lappmarker
i syfte att vinna erfarenheter för det förestående omfattande skogsodlingsarbetet
i Norrland. Under de senaste åren har skogsstyrelsen anordnat ett
flertal skogsodlingskurser för personal huvudsakligen från de norra delarna
av landet. Frågan om förbättrande av kvaliteten på insamlat skogsfrö har
även ingått i arbetsprogrammet. Vidare har skogsstyrelsen hos Kungl. Maj:t
utverkat anslag till en fröfond för möjliggörande av stora kottinsamlingar
under särskilt goda fröår. Skogsvårdsstyrelserna kunna vid behov erhålla
räntefria lån från denna fond för inköp av kött eller skogsfrö. För att undersöka
möjligheterna att främja produktionen av ädla lövträd ha försöksvis
förutsättningar skapats för bedrivande av vissa lövträdsplanteringar.

Särskild uppmärksamhet har inom skogsstyrelsen ägnats den upplysningsoch
undervisningsverksamhet, som bedrives av skogsvårdsstyrelserna. Sålunda
ha medel utverkats för stipendier till elever vid vissa skogliga kurser.
På förslag av styrelsen har vidare tillkommit ett särskilt statsanslag för
anordnande av kurser i skogsarbete, i arbetsteknik för körare m. m. I viss
utsträckning ha därjämte skogsvårdsstyrelserna erhållit biträde vid upprättandet
av kursplaner in. m.

Ett betydelsefullt led i planläggningen av framtida skogsvårdsarbeten utgör
den utredning, som verkställts rörande sysselsättningsmöjligheter inom
skogsbruket vid omfattande arbetslöshet efter krigets slut (SOU 1944: 14).
Styrelsen har även svarat för planläggningen av skogliga beredskapsarbeten
å enskilda skogar. Den 1 oktober 1946 omfattade den totala arbetsreserven
av planlagda företag inom enskilda skogar omkring 5,6 miljoner dagsverken.
Totalkostnaderna för företagen --- av vilka kostnader viss del förutsättes
skola täckas genom statsbidrag till skogsägarna — ha beräknats till ca 68
miljoner kronor. Härtill komma vissa eftersläpande reproduktionspliktiga
åtgärder, underhåll av skogsdikningar in. fl. arbeten, vilka kunna igångsättas
utan nämnvärd planläggning. Beräknad erforderlig arbetsreserv anses
härmed ha uppnåtts inom de flesta länen.

Skogsvårdsstyrelsernas nuvarande organisation och omfattningen av deras
verksamhet äro uppbyggda med ledning av vissa undersökningar angående
skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter, som verkställts på föranstaltande
av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning. Utredningen hade från början
haft för avsikt att med ledning av det konstaterade åtgärdsbehovet och
uppgifter om arbetsåtgången för olika slag av åtgärder låta upprätta ett
program för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, enligt vilket erforderliga
åtgärder skulle hinna bliva utförda inom den tid, som skogliga och biologiska
förhållanden påkallade. Det visade sig emellertid, att genomförandet
av ett dylikt »idealprogram» skulle kräva eu skogsvårdsstyrelseorganisation,

17—47Kt>H7. Hev. berättelse ang. statsverket är 11)47. I.

— 258 —

som i framtiden rimligen ej kunde påräknas. Under sådana omständigheter
upprättades i stället ett normalprogra in, angivande arbetsåtgången
per år, uttryckt i antalet rese- och förrättningsdagar, för varje skogsvårdsstyrelse.
I fråga om arbetsuppgifterna syftar programmet främst till intensifiering
av upplysningsverksamheten och utökning av skogsodlingsarbetet.
En törhållandevis lång tidsperiod törutsättes för det skogliga återuppbyggnadsarbetet.
De mest elementära bristerna, väldiga arealer av kala eller med
klart undermåliga bestånd bevuxna marker, som icke äro reproduktionspliktiga,
beräknas enligt normalprogrammet ej bliva helt avhjälpta förrän
inom femtio år. I fråga om eftersläpande reproduktionspliktiga åtgärder har
räknats med att dessa skola bliva utförda inom tjugo år. Av ekonomiska
skäl ansåg sig emellertid utredningen endast kunna föreslå en organisation
av skogsvårdsstyrelserna, som motsvarade normalprogrammets genomförande
till 65 procent. Enligt den normalstat, som fastställts av 1946 års
riksdag, har förutsatts att skogsvårdsstyrelsernas verksamhet tills vidare
skall få det omfång, som skogsvårdsstyrelseutredningen föreslagit.

I fråga om skogsvårdsstyrelsernas verksamhet må särskilt erinras om
följande.

Aterväxtarbetena å de enskilda skogarna ha icke kunnat bedrivas i den
takt, som förutsatts enligt det reducerade normalprogrammet. Enligt skogsvårdsstyrelsernas
berättelser ha under år 1946 å enskilda skogar skogsodlats
omkring 18 000 ha, och enligt vad revisorerna inhämtat antagas skogsodlingar
ha utförts i ungefär samma omfattning under innevarande år. Dessa
arealer uppgå icke till V, av den årliga skogsodlingsareal, som man räknat
med enligt det reducerade normalprogrammet. Förutom brist på arbetskraft
har detta ogynnsamma resultat ansetts bero på att skogsvårdsstyrelserna
icke haft tillräckliga ekonomiska resurser att jämsides med ansvällningen
i stämplingsverksamheten kunna verka för ökad skogsodlingsverksamhet.

För att påskynda den nya skogsgenerationens uppdragande i Norrland
har de senaste åren anvisats ett särskilt anslag å riksstalen, det s. k. norrländska
skogsproduktionsanslaget. Medel ur anslaget ha stått till förfogande
såvitt avser lappmarkerna och vissa skyddsskogsoinråden i Jämtlands och
Kopparbergs län sedan budgetåret 1940/41 och såvitt angår andra delar av
Norrland sedan 1945/46. Bl. a. för att ernå betesfred och därmed göra åtgärder
för hägnad av skogskulturerna mot beteskreatur obehövliga understödjas
även betesanläggningar från detta anslag. Statsbidrag avseende återväxtåtgärder
ha hittills beviljats för 474 företag omfattande en areal av
4 190 ha. Beloppet av beviljade statsbidrag för berörda ändamål uppgår till
260 983 kronor. Samtliga företag utom tre äro belägna inom Västerbottens
län. Från de skogliga myndigheterna har meddelats, att verksamheten överhuvud
taget på grund av bristen på arbetskraft under kristiden icke fått
den omfattning som man väntat och att skogskulturer i regel icke kunna
utföras förr än skogsmarkerna blivit betesfredade. Betesfredningen har bl. a.
fördröjts genom att arbetstiden för de bidragsberättigade kulturbetenas färdigställande
i regel fastställts till fem år.

259 —

Vad angår skogsvårdsstyrelsernas plantskoleverksamhet må framhållas,
att det ingår i styrelsernas skyldigheter att i möjligaste mån fylla behovet
av fullvärdigt skogsodlingsmaterial för de enskilda skogarna. Enligt vad revisorerna
inhämtat ha emellertid vissa styrelser icke tillgodosett ens den
för närvarande begränsade efterfrågan på plantor.

Normalprogrammet för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet syftar som
redan nämnts bl. a. till en vidgad undervisningsverksamhet. Omfattningen
av den skogliga undervisningen har hitintills varit mycket varierande inom
de olika länen. Inom vissa län torde bristen på personal och medel ha utgjort
hinder för en tillräckligt brett upplagd upplysningsverksamhet. Undervisningen
har bedrivits i skiftande former, såsom kurser vid fasta undervisningsanstalter,
lantbruks-, lantmanna- och folkhögskolor, fristående
kursverksamhet, föredrag med filmförevisningar, skogsdagar och gallringstävlingar.

Ett antal skogsvårdsstyrelser ha med Kungl. Maj :ts tillstånd förvärvat
skogsvårdsgårdar med demonstrations- och övningsskogar, till vilka kursverksamheten
kunnat förläggas. I nedanstående sammanställning lämnas
uppgifter rörande gårdar, vilkas byggnader äro i det skick att elever kunna
där mottagas.

Län	Skogsvårdsgårdens namn	Prod. skogsmark ha	Antal elevplatser
Sommar	Vinter
Södermanlands.........	Vallmotorp..................	160	15	15
Jönköpings............	Trollebo....................	369	40	30
Kalmar n:a............	Lidhem.....................	333	20	20
Blekinge...............		158	22	22
Göteborgs och Bohus .. .	Hensbacka..................	200	24	24
Kopparbergs...........	Rankhyttan.................	438	28	—
Gävleborgs............	Kratte Masugn..............	255	60	60
Västernorrlands........	Ljungaskog..................	265	24	—
Jämtlands.............	Halåsen.....................	352	40	_
Västerbottens..........	S. Bäcksjö m. fl.............	507	20	—

Dessutom inneha skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs,
Malmöhus, Hallands och Värmlands län skogsvårdsgårdar, å vilka för närvarande
saknas lämpliga lokaler för undervisningen.

Vid skogsvårdsgårdarna anordnas kurser av olika slag, såsom skogsvårdskurser
för skogsägare och deras söner, kurser i skogsarbete och körningsteknik,
praktikläger, plantors- samt fortbildningskurser av skilda slag. Därjämte
förläggas till skogsvårdsgårdarna ofta kurser för elever från lantmanna-
och folkhögskolor.

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet finansieras numera med ett särskilt
statsanslag, vilket för budgetåret 1946/47 upptogs till 6,2 miljoner kronor.
Till grund för beräkningen av anslaget ligga av skogsvårdsstyrelserna upprättade
och av skogsstyrelsen granskade statförslag. På grundval av dessa
förslag fastställer Kungl. Maj:t stater för de särskilda skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsavgifterna, vilka tidigare tillförts skogsvårdsstyrelserna, inflyta

— 260

numera till statsverket och tillföras riksstatens inkomstsida. För budgetåret
1946/47 ha i sådana avgifter influtit ca 4,2 miljoner kronor.

I detta sammanhang må något beröras de till statsverket inflytande prisutjämningsavgifter,
som erläggas vid export av vissa trävaror. Sådana avgifter
ha utgått alltsedan juni 1945, och enligt inhämtade uppgifter hade
intill utgången av oktober månad 1947 influtit i runt tal 48 miljoner kronor.
Avgifterna tillföras icke riksstaten utan redovisas av statskontoret å en
särskild diversemedelsfond. Huvuddelen av förenämnda belopp hänför sig
till tiden före maj månad innevarande år. Numera inflyta prisutjämningsavgifter
endast i mindre utsträckning, sedan vissa exportsammanslutningar
förbundit sig att mot befrielse från dylika avgifter avsätta motsvarande
medel till i form av stiftelser upprättade konjunkturutjämningsfonder. Exportörer,
som icke äro medlemmar i nyssnämnda sammanslutningar, erlägga
alltjämt prisutjämningsavgifter. Av ovannämnda belopp utgöra ca 1,4
miljoner kronor avgifter av sistnämnda slag, influtna under tiden juli—
oktober 1947.

Beträffande dispositionen av ifrågavarande avgifter har i proposition nr
255 till 1945 års riksdag rent allmänt anförts, att det i första hand borde
övervägas att använda medlen för allmänna åtgärder i syfte att bibehålla
eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar, exempelvis genom
anläggandet av skogsvägar, skogs- och träteknisk forskning eller förbättrandet
av arbetarbostäder. Bland andra ändamål, som kunde ifrågakomma,
nämndes prisreduktioner vid återuppbyggnadsleveranser, avskrivning
av återuppbyggnadskrediter och reduktion av importpriser.

Genom särskilda beslut har Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande disponerat
medel ur diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter för ett flertal
olika ändamål. Sålunda ha 11 miljoner kronor avsatts till en fond för
skogsforskningsändamål och 5 miljoner kronor till sociala ändamål i samband
med skogsnäringen. Föreningen för växtförädling av skogsträd har
tilldelats 553 000 kronor för vissa engångskostnader vid nybyggnadsarbeten
m. in., ca 4 miljoner kronor ha använts för subvention av import av trävaror
från Finland och 100 000 kronor för undersökningar och experiment beträffande
förbrukningen av virke inom byggnadsverksamheten. Slutligen
ha för skogsvårdande ändamål reserverats 12 miljoner kronor. Enligt proposition
till 1947 års riksdag (nr 285) ha för skilda ändamål förutsatts
kunna disponeras ytterligare sammanlagt ca 6,5 miljoner kronor. För närvarande
skulle sålunda föreligga en odisponerad behållning av prisutjämningsavgifter
å i runt tal 9 miljoner kronor, vartill komma hädanefter inflytande
avgifter.

Revisorernas uttalande. Såsom i det föregående framhållits är skogsproduktionen
å de enskilda skogarna för närvarande av flera orsaker otillfredsställande.
På många håll är sålunda virkesförrådet både kvalitativt och
kvantitativt undermåligt, vilket innebär att produktionsbetingelserna icke

— 261 —

bliva utnyttjade. På sätt framgår av förut lämnade upgifter förekomma
dessutom hundratusentals hektar kalmarker, tras- och restskogar samt förvildade
liagmarker, varå skogsodlingar behöva företagas eller naturlig föryngring
möjliggöras.

Frågan om restaureringsarbetet i skogarna har nyligen varit föremål för
bedömande av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, som låtit utarbeta ett
normalprogram för styrelsernas verksamhet. Av ekonomiska skäl har programmet
sedermera enligt beslut av 1946 års riksdag reducerats till 65 procent.
Såsom av föregående redogörelse framgår har emellertid ej ens det
reducerade normalprogrammet kommit till utförande i vad gäller skogsodlingsarbetet.
Revisorerna kunna icke finna annat än att den ytterligare fördröjning
av återuppbyggnadsarbetet inom skogarna, som orsakats härav,
måste medföra betänkliga följder.

Skogsprodukternas vitala betydelse ur nationalekonomisk synpunkt har
varit särskilt framträdande under de gångna krigsåren och har kommit att
ytterligare accentueras i nuvarande läge, då vårt land huvudsakligen med
dessa produkter som bytesvara kan tillföras oumbärliga förnödenheter. Reproduktionsarbetet
bör därför ägnas den största uppmärksamhet från såväl
statens som de enskilda skogsägarnas sida och bör enligt revisorernas mening
ej få utsträckas över längre tid än som kan befinnas nödig med hänsyn
till förutsättningarna för åtgärdernas genomförande.

Mot bakgrunden av det anförda måste revisorerna ifrågasätta, om det ur
det allmännas synpunkt kan anses försvarligt, att stora arealer skogsmarker
under så lång tid som det reducerade normalprogrammet förutsätter få
ligga helt eller delvis outnyttjade, helst som betydande delar av kalmarkerna
och de förvildade hagmarkerna efter lämplig behandling kunna bli
högproducerande.

Enligt revisorernas mening äro alltså särskilda åtgärder för skogsproduktionens
höjande av nöden. De åtgärder i sådant syfte, som revisorerna i det
följande förorda, torde visserligen kunna föranleda något ökade statsutgifter
för skogsvården å enskilda marker, men revisorerna äro övertygade om,
att — sett på längre sikt — det kapital, som nedlägges på dessa produklionsbefrämjande
åtgärder, skall komma att väl förränta sig. Stora krav
ställas på skogsvårdsstyrelserna i fråga om propaganda, upplysning, tillhandahållande
av arbetsledning in. m. för att en effektiv medverkan till en
utvidgad skogsodlingsverksamhet från deras sida skall kunna åvägabringas.
Fullföljandet av dessa uppgifter kommer i första hand att åvila styrelsernas
skogligt utbildade personal. Enligt inhämtade uppgifter ha på många håll
täta byten av denna personal ägt rum på den senaste tiden, vilket medfört
synnerligt men för verksamhetens kontinuerliga bedrivande. Revisorerna
vilja betona vikten av alt förutsättningar på ett eller annat sätt skapas för
bibehållande av personal under längre tid vid en och samma skogsvårdsstyrelse,
därvid anställningsförhållandena böra anpassas så, att konkurrensen
om personal mellan olika skogsvårdsstyrelser och mellan domänverket och
skogsvårdsstyrelserna om möjligt undvikes.

— 262 —

Revisorerna måste ifrågasätta, om skogsvårdsstyrelserna hittills förfogat
över tillräckliga medel för att kunna bedriva sin verksamhet på mest effektiva
sätt. I detta hänseende har kunnat konstateras att det normalstatförslag
för skogsvårdsstyrelsernas omkostnader, som fastställdes av 1946 års riksdag
och som i huvudsak även legat till grund för medelstilldelningen för
budgetåret 1947/48, är baserat på kostnadsberäkningar, utförda av 1944
års skogsvårdsstyrelseutredning. Sedan dessa kostnadsberäkningar utfördes,
ha betydande höjningar av arvoden och traktamenten ägt rum utan att
staterna blivit i motsvarande mån uppräknade. I samband med erforderliga
överväganden i fråga om skogsvårdsstyrelsernas medelstilldelning synes
även böra upptagas till prövning, huruvida ej en förskjutning beträffande
arbetsuppgifterna bör ske såtillvida, att propaganda- och undervisningsverksamheten
får intaga en ännu mera framträdande plats på skogsvårdsstyrelsernas
arbetsprogram än hittills. Revisorerna förutsätta dessutom, att
utförandet av åtgärder på icke reproduktionspliktiga marker understödjes
i den utsträckning, som omständigheterna medgiva.

Vad angår skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, måste dessa avsevärt utvidgas
för att kunna tillgodose kraven vid en ökad skogsodlingsverksamhet.
Plantskoledriften synes dessutom ytterligare kunna mekaniseras enligt
mönster från Danmark, där man har goda erfarenheter av sådan drift. För
att ernå bästa möjliga resultat av skogssådderna måste också ansträngningarna
inriktas på anskaffande av fullvärdigt skogsfrö. Det är av vikt att
skogsvårdsstyrelserna genom att verkställa inventeringar och kartläggningar
av moderbestånd samt noggrann kontroll över kottinsamlingarna söka
höja fröets kvalitet. Skogsägarna böra nämligen ha möjlighet att från styrelserna
inköpa frö och plantor även av elitkvalitet. Revisorerna förutsätta,
att framstegen på växtförädlingsområdet oavbrutet följas och att i den män
nya rön nås dessa snarast omsättas i praktiken.

Revisorerna vilja även påtala vikten av att skogsmarkerna bliva effektivt
betesfredade, vilket inom många trakter utgör en oundgänglig förutsättning
för uppdragande av nöjaktiga föryngringar. Som ägofredslagen nu
är utformad, synes den föga ägnad att bidra till fredandet av skogsmarken
för bete. Till belysande härav kan nämnas att förordnande om betesreglering
enligt 12 § nämnda lag hittills endast meddelats beträffande två län.
Revisorerna anse, att en revision av ägofredslagens bestämmelser i vissa
hänseenden bör övervägas i syfte att få den bättre anpassad efter praktiska
förhållanden.

Vad särskilt angår norrländska skogsproduktionsanslaget ha revisorerna
uppmärksammat, att förhållandevis få företag avseende främjande av skogsåterväxten
kommit till utförande, trots att anslaget inom vissa områden
stått till förfogande sedan ett flertal år tillbaka. Detta torde såsom nämnts
ha sin orsak huvudsakligen i att skogsmarkerna ännu icke hunnit bliva betesfredade.
Inom de stora skogsvårdsområden det här gäller torde emellertid
enligt revisorernas förmenande finnas trakter, där betning ej förekommer
eller betesgången är så obetydlig, att skogskulturer ändock kunna igång -

— 263 —

sättas. Inom områden, där betningen utgör hinder för skogsodling, torde
frågan i vissa fall kunna lösas genom anordnande av provisoriska beten.

Med hänsyn till att de förvildade hagmarkerna äro välbelägna och oftast
omfatta högproducerande marker, vilja revisorerna rekommendera, att saneringen
av dessa sker i så snabb takt, som förhållandena medgiva. Vissa hagmarker
synas i mån av behov böra omföras till rationella beten och andra
till fullgoda skogsbestånd genom inhägnader eller kulturer. Det har nämligen
ofta visat sig, att lövföryngring uppkommit å gamla hagmarker redan
kort tid efter det betning upphört.

Revisorerna, som icke äro övertygade om att gränsdragningen mellan
skogsvårdsstyrelsernas och hushållningssällskapens befattningstagande med
hagmarkerna är till fullo klarlagd, anse, att ett organiserat samarbete mellan
dessa båda organ och även med de blivande lantbruksnämnderna bör
komma till stånd.

Även om möjligheterna att erhålla fullgod självföryngring i många fall
torde ha överskattats, har dock denna skötselmetod mångenstädes lett till
goda resultat, varför revisorerna vilja understryka betydelsen av att de
skogsvårdande myndigheterna beakta, att inom trakter där föryngringsbetingelserna
äro godartade alla möjligheter tillvaratagas för att nå föryngring
på naturlig väg.

Vad angår frågan om tillgång på erforderlig arbetskraft bör icke förbises,
att även under tider, då brist på arbetskraft råder på den öppna marknaden,
en viss »dold» arbetsreserv finnes hos bl. a. innehavarna av ofullständiga
jordbruk. Skogsodlingsföretag, som ligga utspridda här och var inom
skogsområdena, borde kunna utgöra lämpliga utfyllnadsarbeten för denna
ortsbefolkning. För utförande av skogssadder o. d. a lättarbetade marker
torde även kunna i större utsträckning anlitas skolungdom. I händelse av
oförändrat arbetsmarknadsläge kan måhända ifrågasättas, om ej särskilda
åtgärder behöva vidtagas för att tillgodose arbetskraftsbehovet för skogsvårdande
arbeten — särskilt under den korta tid på våren och försommaren,
då skogsodlingar kunna utföras.

Bristen på arbetskraft gör det nödvändigt att söka utvinna nya effektiva
och arbetsbesparande skogsodlingsmetoder. Möjligheterna att utöka användningen
av maskinell drift vid markberedningar och andra skogsvårdsåtgärder
böra därför tillvaratagas. Inom olika områden pågående försök i förevarande
hänseende böra såvitt möjligt samordnas, varjämte genom samarbete
med exempelvis hushållningssällskap, domänverket, skogsbolag och
vägförvaltningar hör eftersträvas att i möjligaste mån utnyttja befintlig
maskinpark. Revisorerna vilja vidare rekommendera, att redan utexperimenlerade
redskap, såsom olika slag av kulturplogar, inköpas i större utsträckning
av skogsvårdsstyrelserna och utlånas till de mindre skogsägarna.

I syfte att vid föryngringsarbetena ernå bättre resultat och för att inbespara
arbetskraft och förbilliga arbetena bör även användningen i större
utsträckning av kemiska hjälpmedel inom olika delar av landet utredas.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de skogsvårdande myn -

— 264 —

digheterna genom propaganda och upplysning, som riktar sig direkt till
varje enskild skogsägare, bibringa dessa insikt om betydelsen av fullgod
produktion från skogarna. Den individuella undervisning, som sker i samband
med att skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän utföra förrättningar hos de
enskilda skogsägarna, är givetvis mycket betydelsefull. Jämsides härmed
måste dock bedrivas en intensifierad kursverksamhet särskilt inom de län,
där den hittills på grund av ekonomiska eller andra orsaker måst eftersättas.
Det har visat sig, att innehavet av skogsvårdsgårdar möjliggjort en mera
effektiv och planmässig undervisning. Revisorerna vilja därför föreslå, att
åtgärder snarast vidtagas för att underlätta styrelsernas inköp av gårdar och
i ståndsättande av tidsenliga undervisningslokaler i de gårdar, som redan
finnas.

Slutligen vilja revisorerna i fråga om prisutjämningsavgifterna erinra om
att i proposition till 1945 års riksdag (nr 255) uttalades, att det i första
hand borde övervägas att disponera desamma för allmänna åtgärder i syfte
att bibehålla eller förkovra skogsnäringarnas produktionsförutsättningar.
Såsom redan tidigare omnämnts har av hittills influtna medel reserverats
12 miljoner kronor för skogsvårdande ändamål, varjämte vid utgången av
oktober månad 1947 förefunnos dels ett odisponerat belopp av ca 9 miljoner
kronor, dels ock ett belopp av ca 6,5 miljoner kronor, som av Kungl. Maj :t
kan komma att tas i anspråk för särskilda ändamål. Med hänsyn till den
stora eftersläpningen i fråga om restaureringsarbetet inom skogarna finna
revisorerna det synnerligen angeläget, att redan disponibla och i fortsättningen
inflytande medel komma den direkta skogsreproduktionen till godo.
Då prisutjämningsavgifter hädanefter inflyta endast i mindre utsträckning,
vilja revisorerna förorda, att ännu odisponerade medel snarast reserveras
tör nu ifrågavarande ändamål. Även om det med nu rådande brist på arbetskraft
icke är möjligt utföra skogsvårdsarbeten i den omfattning, som svarar
mot tillgången av dessa medel, bör vid den tidpunkt, då tillräcklig arbetskraft
åter står till förfogande, återhämtning av den eftersläpande reproduktionsverksamheten
snabbt kunna ske. I avvaktan härpå torde vissa
förberedelser för denna verksamhet kunna vidtagas, exemplvis genom anläggning
av plantskolor och planläggning för maskinanskaffning. Med hänsyn
till angelägenheten av att skogsägarna få större intresse och förståelse
för åteiuppbyggnadsarbetet, maste också främjandet av skogsundervisningen
genom inköp och iståndsättande av skogsvårdsgårdar anses som en betydelsefull
förberedande åtgärd.

§ 45.

Utfärdande av jaktkort och jaktpass.

Enligt lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt åligger det med vissa undantag
den, som vill utöva jakt a annans mark, att erlägga jaktvårdsavgift.
Till bevis om att sådan erlagts skall den jagande medföra för honom utfärdat
jaktkort. Å utrikes ort bosatt person må icke inom riket idka jakt utan

— 265 —

att vara försedd med för honom utfärdat jaktpass. Enligt 44 § jaktstadgan
erlägges jaktvårdsavgift för jaktår, tiden 1 juli—30 juni, eller del därav
samt utgår för jakt inom högst tre till varandra gränsande kommuner med
3 kronor (sockenkort), för jakt inom visst län med 10 kronor (länskort)
samt för jakt inom hela riket med 25 kronor (rikskort). Avgiften för jaktpass
utgår med 100 kronor för jaktår och eljest med 10 kronor för varje
period om två på varandra följande dagar, som passet omfattar. Jaktkort
och jaktpass utfärdas å landet av landsfiskal, i Stockholm av överståthållarämbetet
och i annan stad av magistrat, där sådan finnes, och eljest av utmätningsmannen.
Jaktkort avseende jakt inom hela riket sökes hos myndighet
å den ort, där sökanden är bosatt. I övrigt skall jaktkort sökas hos myndighet
i någon av de orter, inom vilken kortet skall gälla. Jaktvårdsavgift
och ersättningar för jaktpass inflyta till jaktvårdsfonden, vilken förvaltas
av statskontoret. Enligt 43 § jaktstadgan skola av de till fonden inflytande
medlen å varje län i riket uppföras jaktvårdsavgifter för sockenkort och
länskort, avseende länet i fråga, samt för rikskort, utfärdade för personer,
bosatta inom länet. Avgifterna för jaktpass uppföras å det län, inom vilket
passet utfärdats. Av de influtna medlen tillfalla 5 procent kronan som ersättning
för de kostnader, som äro förenade med avgifternas uppbörd.

I kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 282) ha lämnats vissa närmare föreskrifter
om utfärdande av jaktkort och jaktpass av i huvudsak följande innehåll.
Statsverket tillhandahåller särskilda blanketter till sockenkort, länskort
och rikskort samt jaktpass avseende helt jaktår eller del därav. Fem
typer av blanketter finnas sålunda. Å jaktkort skall antecknas sökandens
fullständiga namn, födelseår och hemvist. Å länskort antecknas det län,
kortet avser, samt å sockenkort de tre intill varandra gränsande kommuner,
inom vilka kortet enligt sökandens begäran skall gälla. Å jaktpass skall antecknas
den persons nationalitet, födelseår, yrke eller titel samt hemvist, för
vilken passet utfärdas. Å jaktpass gällande kortare tid än helt jaktår skola
jämväl angivas de dagar, för vilka passet enligt sökandens begäran skall
gälla.

Om sökanden det begär, skall den myndighet, som utfärdar jaktkort eller
jaktpass, å kortets eller passets baksida anteckna det eller de jaktgevär, som
sökanden genom företeende av deklarations- eller tillståndsbevis visar sig
äga rätt att innehava. En motsvarighet till detta stadgande i 6 § ovannämnda
kungörelse finnes i vapenkungörelsen den 22 juni 1934.

Myndighet, som utfärdar jaktkort och jaktpass, skall däröver föra förteckning,
i vilken angivas samma uppgifter, som antecknats å korten eller
passen jämte uppgift om den erlagda avgiftens storlek. Motsvarande uppgifter
antecknas även å en talong, som kvarsitter i jaktkorts- eller jaktpasshäftet.
Utdrag av förteckningen skall månatligen översändas till länsstyrelsen
i samband med medlens redovisning. Länsstyrelsen rapporterar i sin
tur inkomsterna till statskontoret. Utdrag av förteckningen tillhandahålles
jämväl jaktvårdsföreningen inom respektive län.

— 266 —

Nedanstående sammanställning utvisar antalet för jaktåren 1942/47 utfärdade
jaktkort och jaktpass samt under samma tid till statsverket influtna
jaktvårdsavgifter och ersättningar för jaktpass.

Budgetår	Antal jaktkort	Antal jakt- pass	Influtna jakt-vårdsavgifter samt ersätt-ningar för utfär-dade jaktpass kr.
Rikskort	Länskort	Socken- kort	Summa
1942/43 ............	2 257	13 822	139 647	155 726	68	621 581:—
1943/44 ............	2 326	14 832	152 163	169 321	65	672 288: —
1944/45 ............	2 462	16 147	156 013	174 622	75	698 905: —
1945/46 ............	2 602	18 505	171 341	192 448	212	776 477: —

Frågan rörande upphävande av den överståthållarämbetet, landsfiskalerna,
magistraterna och vissa utmätningsmän jämlikt jaktstadgan åvilande
skyldigheten att utfärda jaktkort och jaktpass samt dessa arbetsuppgifters
överflyttande å postverket har berörts av inom socialdepartementet särskilt
tillkallad sakkunnig i ett den 25 november 1944 dagtecknat betänkande med
förslag till rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren.
Förslaget, som i sina huvuddelar föranlett proposition nr 235 till 1945 års
riksdag, har i de avseenden, varom här är fråga, icke föranlett någon Kungl.
Maj :ts åtgärd.

Vad särskilt angår blanketten till de utdrag ur förteckningarna över jaktkort
och jaktpass, som landsfiskalerna månatligen ha att översända till
länsstyrelsen i samband med redovisningen av jaktvårdsavgifterna, få revisorerna
hänvisa till vad revisorerna under § 30 närmare anfört beträffande
denna blankett.

Revisorernas uttalande. För närvarande utfärdas årligen ca 200 000 jaktkort
eller i genomsnitt för varje landsfiskalskontor ca 500 kort. Det arbete,
som är förenat med utfärdande av jaktkorten, har visat sig i stor utsträckning
inkräkta på landsfiskalskontorens egentliga och viktigare arbetsuppgifter.
I särskilt hög grad har detta blivit fallet under tiden från jaktårets
ingång till jaktsäsongens början under hösten. Härtill kommer att det arbete,
som måste nedläggas på utfärdandet av varje särskilt jaktkort, är
jämförelsevis tidsödande och omständligt. En olägenhet med gällande bestämmelser
har även visat sig vara att sockenkort och länskort måste sökas
hos myndighet inom kortets giltighetsområde, vilket medför besvär för sådana
sökande, som äro bosatta utom området. För allmänheten är det vidare
i regel förenat med kostnader och besvär att inställa sig hos landsfiskalen
för erhållande av jaktkort.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder
böra övervägas till förenklingar på ifrågavarande område. Härvid vilja revisorerna
i likhet med vad som tidigare föreslagits i frågan som en tänkbar
lösning ifrågasätta, huruvida icke bestyret med utfärdande av jaktkort och

— 267 —

jaktpass lämpligen kunde övertagas av postverket. Några hinder härför torde
ur formella synpunkter icke förefinnas, enär vid kortens utfärdande icke
tillses, huruvida sökanden har rätt att idka jakt å annans jaktmark. För allmänheten
skulle ett dylikt system medföra avsevärda fördelar, då jaktkort
skulle kunna lösas å vilken postanstalt som helst i riket, oberoende av det
giltighetsområde, kortet avsåge.

Mot den nu föreslagna anordningen kan måhända invändas, att polismyndigheten
i viss mån skulle berövas sina hittillsvarande möjligheter att med
hjälp av jaktkortsregistren kontrollera, att gällande bestämmelser å hithörande
område iakttagas. Emellertid äro dessa register i sin nuvarande utformning
behäftade med avsevärda brister. Sålunda äro de ofullständiga i
vad avser rikskort och länskort, då dessa kort registreras endast inom det
distrikt, där de sökas. Icke ens uppgifterna om sockenkort kunna i samtliga
fall bliva fullständiga, då de tre kommuner, inom vilka kortet skall gälla,
ofta tillhöra olika landsfiskalsdistrikt. För att utröna om en person underlåtit
att lösa jaktkort, är det därför aldrig till fyllest att konstatera, att personen
i fråga saknas i registret. Enligt vad revisorerna erfarit, utöva emellertid
jaktvårdsföreningarna var och en inom sitt län en ingående kontroll
över att jaktvårdsavgifter erläggas, varför det kan ifrågasättas, om icke
denna kontroll vore tillräcklig.

— 268

TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.

§ 46.

Deponerade gruvförsvarsavgifter.

Enligt 41 § gruvstadgan den 16 maj 1884 ägde gruvägare att i stället för
viss arbetsskyldighet vid gruvan erlägga en årlig avgift för vart utmål av
50 kronor, varav hälften tillföll kronan och andra hälften den jordägare, på
vars mark utmålet var beläget. Denna avgift skulle för varje arbetsår innan
dess utgång inbetalas till länsstyrelsen, som på anmälan tillhandahöll jordägaren
den honom tillkommande andelen.

I gruvlagen den 8 juni 1938 (nr 314), som trädde i kraft den 1 januari
1940, har gruvägarnas och jordägarnas rättsliga ställning delvis ändrats.
Gruvinnehavarnas skyldighet att i regel årligen utföra visst arbete vid inmutad
gruva har bortfallit.

Enligt 53 § gruvlagen är jordägaren berättigad att av gruvinnehavaren
erhalla en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara
mineral, som inom utmålet brutits och uppfordrats, dock högst 5 000
kronor för år. Avgälden utgår under högst tjugo år.

I 55 § gruvlagen stadgas, att gruvinnehavaren skall, vare sig arbete bedrives
eller icke, från och med aret efter det, varunder utmålsförrättningen
avslutats, utgiva en ärlig försvarsavgift av 10 kronor för varje hektar eller
överskjutande del av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften
kronan och hälften den jordägare, på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas
inom utmålet flera jordägare, njuta de lott i avgiften, efter som de äga
del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall
den honom tillkommande andelen av avgiften icke uttagas. Avgiften skall
förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående år inbetalas till
bergmästaren.

Försummar gruvinnehavaren att inom nämnda tid erlägga försvarsavgiften,
skall han enligt 56 § gruvlagen senast den 31 mars påföljande år till
bergmästaren inbetala dubbla avgiften, vid äventyr, om det försummas,
att rätten till gruvan förverkas.

Från och med den 1 januari 1940 skola alltså gruvinnehavarna icke inbetala
gruvförsvarsavgifterna till länsstyrelserna utan till bergmästarna.

— 269

Dessa i sin tur inleverera avgifterna till kommerskollegium, som har att
utöva tillsyn över gruvdriften.

Då enligt vad som meddelats revisorerna hos kommerskollegium skulle
innestå avsevärda belopp i försvarsavgifter, som jordägarna icke lyft, ha
revisorerna införskaffat uppgifter i detta hänseende. Uppgifterna redovisas
i följande uppställning.

Hos kommerskollegiet innestående gruvförsvarsavgifter.

Budgetår	Influtna avgifter kronor	Utbetalade avgifter kronor	Skillnad mellan under året influtna och ut-betalade avgifter kronor
1939/40 ..........	35 445: 44	255: 06	35 190: 38
1940/41 ..........	43 490: 52	14107: 98	29 382: 54
1941/42 ..........	57 511: 15	14 800: 15	42 711: —
1942/43 ..........	62 588: 77	28 659: 12	33 929: 65
1943/44 ..........	82 872:13	26 886: 43	55 985: 70
1944/45 ..........	84 408: 50	55 740: 91	28 667: 59
1945/46 ..........	89 858: 37	60 871: 30	28 987: 07
1946/47 ..........	94 673: 32	31 765: 20	62 908:12
Summa kronor	550 848: 20	233 086:15	317 762: 05

Av uppställningen framgår, att hos kommerskollegiet per den 30 juni
1947 innestodo i runt tal 318 000 kronor i gruvförsvarsavgifter, som icke
lyfts av vederbörande jordägare.

I skrivelse till Ivungl. Maj :t den 14 november 1946 har kommerskollegium
bl. a. framhållit, att den nuvarande ordningen med uppbörd och fördelning
av jordägarnas andel i gruvförsvarsavgifterna kunde befaras leda till olägenheter
genom den starka belastning arbetet härmed nu kommit att utgöra
för bergverksstyrelsen. Dessa frågor hade nämligen visat sig ytterst
tidsödande och hindrande för arbetet på uppgifter, som ur allmän synpunkt
vore av betydligt större vikt än dessa ärenden, som sällan avsåge mera än
att till därtill berättigad jordägare förmedla ett relativt obetydligt belopp.
Till en tid kunde detta arbete utföras utan att nya arbetskrafter behövde tagas
i anspråk, men numera åtgingo för denna arbetsuppgift mera än en
tjänstemans hela arbetstid. I synnerligen stor utsträckning vore jordägarna
okunniga om sin rätt till dylik avgift, och kollegiet hade därför ansett sig
skyldigt att söka utröna, vilka de personer vore, som ej uttagit sina hos
kollegiet deponerade försvarsavgifter. Detta vore ett tidsödande arbete och
kollegiet måste givetvis därmed besvära även bergsstaten, som nu lede en
svår brist på personal. Utredningen om den rätt varje jordägare hade inom
ett mellan flera delat utmål bleve ofta den mest tidskrävande detaljen, men
denna borde ju vederbörande kunna reda ut utan kollegii hjälp. Givetvis
borde jordägarna få sin rätt till försvarsavgifter tillgodosedd, ehuru de i
stor utsträckning varit okunniga därom, men kollegiet ansåge att det näppeligen
kunde begäras, att staten skulle i all framtid söka sörja för att var
och en personligen erhölle påminnelser härom genom kollegiet utan att, åt -

— 270 —

minstone för närvarande, den upplysningsverksamhet kollegiet nu under
snart sju år bedrivit på detta område borde få anses motsvara rimliga anspråk
på sådan hjälp. Förändrades jordägarens andel i försvarsavgift till
en jordägaren tillkommande avgift, varmed bergverksstyrelsen ej hade att
taga befattning, konnne beträffande denna avgift förhållandet mellan gruvinnehavare
och jordägare att bli likartat med det, som rådde mellan dem
beträffande avgälden enligt 53 § gruvlagen.

Då det således visat sig möta svårigheter för kommerskollegium att till
jordägarna utbetala dem tillkommande andelar i gruvförsvarsavgifterna, ha
revisorerna ansett det vara av intresse att även undersöka, i vad mån sådana
avgifter alltjämt kvarstå hos länsstyrelserna. I detta hänseende ha revisorerna
infordrat upplysningar om hos länsstyrelserna innestående gruvförsvarsavgifter
vid utgången av dels budgetåret 1939/40, d. v. s. det sista budgetår,
under vilket gruvförsvarsavgifter skulle inbetalas till länsstyrelserna, dels
ock budgetåret 1946/47.

Av dessa uppgifter framgår, att innestående gruvförsvarsavgifter hos länsstyrelserna
den 30 juni 1940 utgjorde 160 983 kronor samt den 30 juni
1947 103 686 kronor.

I länsräkenskaperna redovisas gruvförsvarsavgifterna å en särskild diversemedelstitel
benämnd Jordägares gruvförsvarsavgifter. Behållningen vid
utgången av varje budgetår specificeras inom varje länsstyrelse i särskild
bilaga till huvudboken. Bilagan omfattar enligt vad revisorerna kunnat konstatera
i flera fall ett betydande antal poster.

I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om lagen den 29 maj 1942
(nr 263) om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet.
I nämnda lag föreskrives bl. a. att om medel enligt lag eller författning
inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den, som finnes
berättigad därtill, och medlen, då tjugo år förflutit från inbetalningen, fortfarande
äro innestående utan att rätten att utbekomma dem är beroende av
framtida händelse, äger den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen
ränta, om anledning ej finnes till antagande, att fråga om rätt till
medlen är beroende på prövning och han anmäler sig inom natt och år.
Göres ej sådan anmälan tillfalla medlen kronan.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår att, sedan
kommerskollegium den 1 januari 1940 övertagit befattningen med
jordägarnas andelar i gruvförsvarsavgifterna, i runt tal 551 000 kronor influtit
i sådana avgifter. Oaktat hos kollegiet för närvarande mer än en
tjänstemans hela arbetstid åtgår för att påminna jordägarna om depositionerna
och fördela dessa mellan olika jordägare, kvarstode hos kollegiet
den 30 juni 1947 omkring 318 000 kronor i sådana depositioner.

Bedovisningen av dessa depositioner är ett bestyr, som ligger vid sidan
av kollegiets egentliga arbetsuppgifter beträffande gruvväsendet. För jordägarna
äro försvarsavgifterna icke heller av större ekonomisk betydelse,

— 271 —

enär avgiften till varje särskild jordägare i regel stannar vid ett blygsamt
belopp. Med hänsyn härtill anse revisorerna i likhet med kommerskollegium,
att jordägarnas andel i gruvförsvarsavgifterna bör förändras till en
fristående avgift, som det bör åligga gruvinnehavaren att betala direkt till
jordägaren på samma sätt som avgälden enligt 53 § gruvlagen. I så fall
skulle kollegiets befattning med dessa avgifter bortfalla. De erforderliga
ändringarna i gruvlagen böra enligt revisorernas mening vidtagas utan
uppskov.

Även hos länsstyrelserna kvarstå alltjämt betydande belopp i gruvförsvarsavgifter.
Sålunda kvarstodo den 30 juni 1940 sammanlagt i runt tal
161 000 kronor, vilket belopp intill den 30 juni 1947 nedgått med allenast
57 000 kronor till 104 000 kronor. I den mån dessa avgifter ej uttagas inom
tjugoett år från inbetalningen, tillfalla de kronan enligt lagen den 29 maj
1942 om preskription av rätt till medel som innestå hos offentig myndighet.

Revisorerna vilja i anslutning härtill erinra om att riksdagens första
lagutskott (1942: 33) vid behandlingen av förslaget till nyssnämnda lag
bl. a. uttalat, att förslagets upphöjande till lag icke borde anses utgöra hinder
för att åtgärder från vederbörande myndigheters sida vidtoges för att
åvägabringa lyftning av deponerade belopp, innan de fastställda tidsfristerna
utlöpt. Genom dylika åtgärder skulle därjämte kunna vinnas en ej
obetydlig lättnad i bokföringsarbetet hos de statens myndigheter, som omhänderhade
deponerade belopp. Enligt utskottets mening borde man, även
om det icke uttryckligen föreskrivits i någon författning, kunna förutsätta,
att om en myndighet ägde vetskap om vem som vore berättigad att lyfta
ett deponerat belopp, myndigheten icke år från år balanserade beloppet,
utan, där så utan svårighet kunde ske, i lämplig form påminde vederbörande
om rätten att lyfta beloppet.

Med anledning härav vilja revisorerna understryka angelägenheten av
att länsstyrelserna vidtaga åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av
kvarstående gruvförsvarsavgifter.

— 272

ELFTE HUVUDTITELN.

Folkhushållningsdepartementet.

§ 47.

Avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens

krisorgan m. m.

I kungörelsen den 18 april 1941, nr 215, med vissa avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statens krisorgan reglerades intill den 1 juli
1947 de allmänna avlöningsvillkoren för nämnda personal. Vid tjänstledighet
till följd av behörigen styrkt sjukdom i andra fall än vid olycksfall i
tjänsten skulle befattningshavaren enligt nämnda bestämmelser äga uppbära
oavkortad avlöning under högst tio dagar och för tid därutöver ha
att vidkännas A-avdrag under högst tre månader av ett och samma kalenderår
samt därefter avstå hela avlöningen. Vid sjukdom, som fortgick över
årsskifte, ägde befattningshavaren uppbära oavkortad avlöning under sammanlagt
högst tio dagar samt avlöning med A-avdrag under sammanlagt
högst tre månader. Storleken av A-avdraget var i stort sett detsamma som
motsvarande avdrag enligt de civila avlöningsregleinentena. Ersättning för
kostnader för sjukvård utgick icke enligt nämnda kungörelse.

I statsverkspropositionen till 1947 års riksdag (11 huvudtiteln s. 7) uttalade
departementschefen bl. a., att den allmänna löneregleringen, vars
principer antagits av 1946 års höstriksdag, hade ansetts böra medföra en
allmän arvodesförhöjning jämväl inom krisförvaltningen. På grund härav
måste krisorganens avlöningsanslag upptagas till högre belopp än vad eljest
skulle varit fallet. Nämnda arvodeshöjningar ha av Kungl. Maj :t fastställts
i särskilda brev till krisorganen.

I samband härmed ha även nya avlöningsbestämmelser utfärdats för befattningshavarna
inom krisförvaltningen genom kungörelsen den 30 juni
1947, nr 540. De nya bestämmelserna, som gälla fr. o. m. den 1 juli 1947,
innebära bl. a., att löneförmånerna vid tjänstledigheter avsevärt förbättrats
samt att flertalet befattningshavare tillerkänts sjukvårdsförmåner och
begravningshj älp.

I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall befattningshavare vid statens
krisorgan tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen
grupp 1 för befattningshavare med mindre än 6 anställningsmånader,

— 273

grupp 2 för befattningshavare med 6—36 anställningsmånader och grupp 3
för övriga befattningshavare. Vidare föreskrives att befattningshavare, som
vid utgången av juni 1947 innehar anställning vid krisorgan, skall anses
tillhöra grupp 2, därest han icke på grund av kungörelsen skall tillhöra
grupp 3.

Såsom anställningsmånad anses kalendermånad, under vilken befattningshavaren
ägt åtnjuta avlöning minst 16 dagar i anställning hos staten
eller i viss därmed jämförlig anställning. I betraktande må dock i regel ej
tagas kalendermånad, vilken infallit före tid av 36 kalendermånader i följd,
under vilken befattningshavaren icke ägt åtnjuta dylik avlöning.

I kungörelsen ha fastställts A- och B-avdrag till belopp för dag i förhållande
till månadslönens storlek. Beloppen motsvara i stort sett dem, som
gälla enligt statens allmänna avlöningsreglemente. C-avdraget är lika med
hela avlöningen.

Befattningshavare, som vid tjänstledighetens början tillhör grupp 1, skall
vidkännas C-avdrag. — För befattningshavare, som vid tjänstledighetens
början tillhör grupp 2, utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom lön
med B-avdrag under högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller,
vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i följd. Därefter
sker C-avdrag. Vid sjukdom föranledd av olycksfall i tjänsten och vissa
andra i statens allmänna avlöningsreglemente närmare angivna orsaker utgår
sjuklönen efter förmånligare grunder. — För befattningshavare, som
vid tjänstledighetens början tillhör grupp 3, utgår vid tjänstledigheter av
olika slag lön efter samma grunder som till ordinarie och extra-ordinarie
tjänstemän. Sålunda utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom — utom
vid olycksfall i tjänsten in. in. — oavkortad lön under visst antal dagar för
kalenderår och därefter lön med A-avdrag utan någon tidsbegränsning, så
länge anställningen varar. Dagantalet för oavkortad lön är i regel lägst 10
och högst 35 dagar per år.

Beträffande ersättning för kostnader för sjukvård in. in. gäller, att befattningshavare
vid statens krisorgan, som tillhör endera av avdragsgrupperna
2 och 3, äger åtnjuta samma förmåner som enligt statens allmänna
avlöningsreglemente tillkomma extra tjänsteman i motsvarande avdragsgrupp.
I detta sammanhang vilja revisorerna erinra om att 1945 års lönekommitté
i sitt första betänkande (SOU 1946:48) förordade särskild utredning
rörande statstjänstemännens rätt till sjukvårdsförmåner med hänsyn
till den förestående allmänna sjukvårdsreformen. I överensstämmelse
härmed innefattade löneregleringen den 1 juli 1947 icke annan ändring i
förut gällande bestämmelser i ämnet än att angivna förmåner bestämdes
skola tillkomma allenast tjänstemän tillhörande avdragsgrupperna 2 och 3
i stället för — såsom tidigare — samtliga lönegradsplacerade tjänstemän.
— Föreskrifterna om sjukvård innebära bl. a., att befattningshavare på statens
bekostnad erhåller läkarvård jämte läkemedel. Även kostnader för
specialistvård, sjukhusvård, bad, massage, elektricitet, hetluft in. in., resor
och sjuktransporter ersättas i viss utsträckning av statsmedel.

18—A78687. Rev. berättelse ung. statsverket är 1947. I.

— 274 —

Med hänsyn till att befattningshavarna vid statens krisorgan sålunda
fr. o. in. 1 juli 1947 tillerkänts väsentligt ökade förmåner vid inträffande
sjukdomsfall ha revisorerna ansett det vara av intresse att stickprovsvis
undersöka verkningarna härav. Därvid ha revisorerna bl. a. uppmärksammat,
att bestämmelserna i vissa fall leda till konsekvenser, som knappast
torde ha varit förutsedda. Följande exempel må anföras.

En år 1891 född befattningshavare, anställd sedan 1940 (tillhörig grupp
3), åtnjöt sjukledighet år 1945 under 105 dagar och år 1946 under 121 dagar.
Innevarande år har han under skilda perioder varit sjukledig. Sista
sjukledighetsperioden började före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
och fortgår alltjämt. Han har under året åtnjutit oavkortad lön 20 dagar
och intill den 31 oktober lön med A-avdrag under 140 dagar samt är, intill
dess sjukdomstillståndet eller anställningen upphör, fortfarande berättigad
till lön med A-avdrag. Sjukvårdskostnaderna ha sedan den 1 juli
1947 uppgått till betydande belopp. Med tillämpning av de äldre bestämmelserna
hade oavkortad lön utgått endast under 10 dagar och lön med
A-avdrag under 90 dagar; för tid därutöver hade han icke erhållit någon
lön. Ersättning för sjukvårdskostnader hade ej heller kunnat erhållas.

En befattningshavare, född år 1893 och anställd 1946 (tillhörig grupp 2),
var sistnämnda år sjukledig under sju olika perioder å sammanlagt 39 dagar.
Innevarande år har han intill den 17 november varit sjukledig sammanlagt
85 dagar, fördelade på sex olika perioder, och därunder åtnjutit
oavkortad lön 10 dagar samt lön med A- och B-avdrag 23 resp. 52 dagar.
Enligt läkarintyg har han sedan flera år före anställningen lidit av svårartad
kronisk åkomma, vilken medfört att han tidvis varit helt oförmögen
till arbete. Om han kvarstår i sin anställning torde han — oavsett att han
lider av kronisk sjukdom — inom viss tid komma att hänföras till avdragsgrupp
3 och således bli berättigad till lön med A-avdrag under obegränsad
tid, intill dess sjukdomstillståndet eller anställningen upphör.

Slutligen må omnämnas ett fall, där befattningshavaren (tillhörande avdragsgrupp
3) åtnjuter tjänstledighet för sjukdom sedan omkring iy2 år tillhaka.
Med tillämpning av förut gällande bestämmelser hade vederbörande
under ca 9 månader närmast före den 1 juli 1947 icke uppburit någon lön.
Enligt det nya avlöningsreglementet utgår fr. o. m. sistnämnda dag lön med
A-avdrag samt sjukvårdsförmåner tills sjukdomstillståndet eller anställningen
upphör.

För krisorganen föreligger icke någon bestämmelse som medför skyldighet
att avfordra anställningssökande intyg om hälsotillstånd. Den under de
senaste åren rådande bristen på arbetskraft torde även ha medfört att i vissa
fall anställts befattningshavare, vilka redan vid anställningen varit behäftade
med kroniska sjukdomar. Till jämförelse med förhållandena inom den
civila statsförvaltningen i övrigt kan nämnas, att enligt kungörelse den 18
juli 1935 (nr 460) ingen må vinna anställning i befattning, med vilken är
förenad pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet (numera 1947

— 275 —

års allmänna tjänstepensionsreglemente) eller anställas i syfte att efter viss
prövnings- och utbildningstid erhålla sådan befattning, med mindre han
företett läkarintyg angående sitt hälsotillstånd.

I det föregående berörda utökade förmåner vid inträffade sjukdomsfall
avse ett relativt stort antal befattningshavare inom krisorganen. Enligt av
revisorerna från flertalet krisorgan inhämtade uppgifter uppgick den 1 november
1947 antalet befattningshavare, å vilka ifrågavarande bestämmelser
äga tillämpning, till sammanlagt 3 097, varav 356 tillhörde grupp 1, 1 210
grupp 2 och 1 531 grupp 3. I nämnda antal ingå ej sådana befattningshavare
vid krisorganen, som tillika inneha ordinarie eller extra-ordinarie tjänst hos
annan statlig myndighet.

Revisorernas uttalande. Fr. o. in. den 1 juli 1947 ha krisorganens befattningshavare
tillerkänts ökade förmåner vid sjukdomsfall. De nya bestämmelserna
innebära i huvudsak, att under de tre första åren av anställningstiden
sådana förmåner utgå endast under viss begränsad tid vid varje sjukdomsfall,
medan vid sjukdomsfall för befattningshavare med längre anställningstid
(avdragsgrupp 3) förmånerna utgå utan tidsbegränsning. Det är
att märka, att rätten till sjukförmåner under obegränsad tid inträder automatiskt
så snart kvalifikationstiden, minst 36 anställningsmånader, uppnåtts.
Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att detta förhållande
i vissa fall lett till icke önskvärda eller avsedda konsekvenser. Med anledning
härav synes det revisorerna böra övervägas, huruvida icke -—• förutom
anställningstidens längd —- särskilda villkor borde fästas åtminstone
vid uppflyttning till avdragsgrupp 3. Revisorerna vilja för sin del förorda
att såsom förutsättning för sådan uppflyttning bör gälla att läkarintyg angående
befattningshavares hälsotillstånd förebringas. — Vad särskilt angår
sjukvårdsförmånerna nödgas revisorerna — med hänsyn till det läge, vari
frågan om statstjänstemännens rätt därtill i avvaktan på den förestående
allmänna sjukvårdsreformen befinner sig -— ifrågasätta lämpligheten av
att sådan förmåner utsträckts till nya personalkategorier av betydande
storleksordning.

Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, om icke förenämnda
villkor för uppflyttning till avdragsgrupp 3 borde uppställas även beträffande
vissa kategorier av extra tjänstemän, som avses i statens allmänna
avlöningsreglemente. Frågan är dock här av mindre räckvidd, enär anställningsformen
extra inom statsförvaltningen endast mera undantagsvis är avsedd
att komma till användning efter det nya avlöningsreglementets ikraftträdande.

Slutligen vilja revisorerna framhålla, att de nytillkomna kostnaderna
för sjukvård åt befattningshavare vid statens krisorgan komma att medföra
eu belastning av för innevarande budgetår uppförda anslag, vilken icke
förutsetts vid beräkningen av dessa anslag.

— 276

§ 48.

Statens handelskommission.

I samband med att under hösten 1939 export- och importförbud utfärdades
för ett antal varor, tillsattes statens handelslicensnämnd med uppgift
att handlägga ärenden angående meddelande av undantag från dessa
förbud. Jämlikt kungörelse den 10 november 1939 (nr 806) överflyttades
fr. o. in. den 20 i samma månad nämndens arbetsuppgifter till den då nybildade
statens handelskommission. I samtidigt utfärdad instruktion för
kommissionen (nr 805) ha närmare direktiv meddelats rörande kommissionens
verksamhet. Huvudsakligen skall denna avse att närmast under
Kungl. Maj :t handhava under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga
regleringsåtgärder beträffande varuutbytet med utlandet, i den mån
icke fullgörandet av dylika uppgifter ankommer på annan myndighet,
ävensom att handhava de övriga uppgifter, som av Kungl. Maj :t överlämnas
till kommissionen.

Handelskommissionen utgör en centralorganisation för sådana frågor
rörande utrikeshandeln och därmed förknippad verksamhet, vilka uppkomma
till följd av den rådande världspolitiska situationen. Förutom handläggningen
av ärenden angående meddelande av undantag från stadgade export-
och importförbud har kommissionen att verkställa förberedelser för
handelspolitiska förhandlingar med främmande makter samt att förebringa
utredning och avgiva förslag beträffande varuutbytet med utlandet i enlighet
med gällande handelsöverenskommelser, i den mån dylika uppgifter
icke ankomma på annan myndighet. Kommissionen skall vidare meddela
föreskrifter och lämna råd och upplysningar i fråga om för dess verksamhet
givna bestämmelser samt handhava tillsynen över att givna föreskrifter
och bestämmelser efterlevas.

Kommisssionens huvudsakliga arbetsbörda har allt sedan dess tillkomst
utgjorts av ärenden sammanhängande med licensgivning för export- och
importförbjudna varor. Med hänsyn till den kritik, som framkommit i fråga
om handhavandet av dessa arbetsuppgifter, ha revisorerna verkställt en
närmare undersökning rörande denna del av kommissionens verksamhet,
därvid särskild uppmärksamhet ägnats utvecklingen i fråga om ärendenas
arbetsmässiga omfång, sättet för handläggning av mera omfattande ärendesgrupper
samt de allmänna förutsättningar, som förelegat och hädanefter
föreligga för en effektiv och snabb behandling av inkommande ärenden.

Under krigsåren och den närmaste tiden därefter utgjorde exportlicensgivningen
handelskommissionens viktigaste arbetsuppgift. De första exportförbuden
utfärdades redan i augusti 1939 och under de närmast följande
månaderna utvidgades förbuden till att avse en betydande del av den svenska
exporten. Syftet var beträffande vissa varor att trygga den inhemska

— 277 —

försörjningen och att förhindra att landet berövades för dess eget behov
viktiga förnödenheter. I fråga om andra typiska exportartiklar åsyftades
en ur handelspolitik synpunkt önskvärd kontroll över exporten. På grund
av ökade svårigheter för varuförsörjningen infördes med giltighet från den
1 april 1941 allmänt exportförbud. Med några undantag har all exportlicensgivning
handhafts av statens handelskommission, som i fråga om försörjningssynpunkter
o. d. haft att samråda med andra statliga myndigheter
och kommissioner samt i åtskilliga fall med näringslivets organisationer.
Kommissionen har vidare övervakat de olika handelsavtalens fullföljande,
en uppgift som med åren blivit allt mera arbetskrävande.

För att genom ett licenssystem möjliggöra reglering av fördelningen av
vissa importerade varor infördes i samband med de första exportförbuden
jämväl importförbud å vissa varor. Licensgivningen åvilade beträffande
dessa varor från början handelslicensnämnden, men överflyttades från
den 1 december 1939 till livsmedelskommissionen. Handelskommissionens
befattning med importlicensärenden tillkom först med det importförbud
å vissa såsom umbärliga ansedda varor, som infördes på våren 1940.
Under krigsåren infördes sedermera ur kontrollsynpunkt importförbud på
flera ur försörjningssynpunkt viktiga varor, varvid licensgivningen i allmänhet
åvilat vederbörande försörjningskommission.

Omfattningen av kommissionen åliggande arbetsuppgifter i fråga om licensgivning
från export- och importförbud var t. o. m. år 1945 relativt
konstant. Under år 1946 minskade arbetet med exportlicenser, beroende på
att ett stort antal varor kunde överföras på frilista, under det att antalet
ärenden angående importlicenser undergick en relativt sett kraftig stegring.
I stort sett torde dessa förhållanden ha kompenserat varandra och arbetet
har kunnat fortgå utan några olägenheter eller nämnvärda förändringar
i personalbeståndet. Till belysande härav ha i nedanstående sammanställning
angivits kostnaderna för handelskommissionen under budgetåren
1940/41—1945/46 samt antalet anställda befattningshavare vid olika tidpunkter
(enligt av kommissionen lämnad uppgift).

Budgetår	Avlönings- kostnader	Omkostnader	Antalet befatt-ningshavare den ’/i0
1940/41 ..........	511 517: 85	104 982: 36	99
1941/42 ..........	605 905: 15	116 993: 92	120
1942/43 ..........	668 532: 46	106 974: 63	119
1 1943/44 ..........	712 656: 77	122 999: 59	123
| 1944/45 ..........	701 077: 69	115 997: 52	122
1945/46 ..........	729 254: 66	119 999: 88	103

Antalet slutbehandlade importlicensärenden och exportlicensärenden
under motsvarande år framgår av följande uppställning.

I statsverkspropositionen till 1946 års riksdag framhölls i fråga om handelskommissionens
medelsbehov för budgetåret 1946/47, alt gåvolicensgivningen
redan upphört och alt importlicenssystemet kunde förväntas vara
avvecklat vid ingången av budgetåret. Kommissionens kvarstående arbets -

278 —

A r	Antal slutbehandlade	Antal slutbehandlade
	importlicensärenden	exportlicensärenden
1940 ............	58 666	128 956
1941............	74 955	156 161
1942 ............	62 842	224 974
1943 ............	68 814	334 872
1944 ............	79 092	508 762
1945 ............	72 108	519 804
1946 ............	133 377	226 788

uppgifter — vid sidan av dess verksamhet som beredningsorgan för handelspolitiska
frågor —■ komme att huvudsakligen utgöras av meddelande av
exportlicenser. Även exportlicensregleringen förutsattes kunna successivt
avvecklas under budgetåret 1946/47. Anslagen till kommissionens avlöningar
och omkostnader upptogos därför till 250 000 kronor respektive
50 000 kronor mot för budgetåret 1945/46 732 000 kronor och 132 000
kronor.

Genom kungörelse den 15 mars 1947 (nr 82) infördes emellertid allmänt
importförbud. Den till kungörelsen fogade frilistan har sedermera genom
kungörelser den 10 juli 1947 (nr 489) och den 16 september 1947 (nr 662)
undergått väsentliga ändringar, innebärande skärpning av importförbudet.
Licensgivningen i anledning av förbudet åvilar i allmänhet statens handelskommission.
Beträffade vissa varor meddelas dock importlicenser av andra
myndigheter, främst statens livsmedelskommission och statens bränslekommission.

Importförbudet medförde en omfattande ökning av antalet importlicensärenden.
Enligt uppgifter som inhämtats från handelskommissionen steg
antalet inkommande ärenden per dag under tiden närmast efter den 15
mars till ca 4 000 mot före nämnda tidpunkt ca 500. Antalet slutbehandlade
importlicensärenden under tiden V*—“/• 1947 uppgår till 245 388, fördelande
sig å månader enligt följande (till jämförelse ha i sammanställningen
även medtagits uppgifter om antalet slutbehandlade exportlicensärenden): -

År 1947 Månad	Antal slutbehandlade importlicensärenden	Antal slutbehandlade exportlicensärenden
Januari..........	12143	18113
Februari.........	13 285	16 406
Mars............	22 543	17 576
April............	38 957	15 347
Maj.............	32 774	14 787
Juni.............	26 224	19 618
Juli.............	36 920	16188
Augusti..........	29 698	15 814
September.......	32 844	18135
Summa	245 888	151 984

Under tiden närmast efter den 15 mars beviljades i flertalet importlicensärenden
tillstånd till import. Utvecklingen därefter har gått mot en allt
större procent avslagna ansökningar. Enligt av kommissionen gjorda stick -

_ 279 —

provsundersökningar skulle av de under september slutbehandlade ärendena
60 å 80 procent ha resulterat i avslag.

Då importlicensärendena för handelskommissionens vidkommande äro
betydligt mera arbetskrävande än exportlicensärendena — bl. a. beroende
på att frågor sammanhängande med kvoteringen å olika exportörer i huvudsak
överlämnats till vederbörande branschorganisationer — undergick
kommissionens totala arbetsbörda under sagda tid en kraftig stegring. Denna
avspeglas även i den utökning av personalen, som sedan den 1 mars 1947
successivt ägt rum. Personalstyrkan, som den 1 mars utgjordes av 121 befattningshavare,
hade den 1 juni ökat till 182, den 1 augusti till 284 och
den 1 oktober till 316 befattningshavare. Enligt uppgift från kommissionen
torde en ytterligare utökning till minst 350 befattningshavare vara att förvänta
innan kommissionen erhållit en för dess arbetsuppgifter lämpad personalstyrka.

Handelskommissionen är numera organiserad på fem avdelningar, varav
en exportlicensavdelning och en importlicensavdelning, vardera med ett antal
sektioner och undergrupper. Importlieensärenden, som icke beröra någon
försörjningskommissions verksamhetsområde, avgöras inom handelskommissionen,
därvid alltefter ärendets art beslut kan fattas av gruppeller
sektionschef, avdelningschef eller i kvalificerade fall av direktören.
Beslut, som fattas av grupp- eller sektionschef, eftergranskas dock av avdelningschefen.
Ärenden av detta slag äro emellertid av relativt liten omfattning.
I flertalet fall kräves samråd med andra myndigheter och kommissioner.
Vid handläggning av fråga, som är av betydelse för landets varuförsörjning,
skall kommissionen —- enligt gällande instruktion — där försörjningen
med den ifrågakomna varan är underkastad tillsyn eller reglering
genom statens industrikommission eller statens livsmedelskommission,
samråda med den av sistnämnda kommissioner, som har att handlägga frågor
rörande försörjningen med varan. Vad nu sagts gäller i förekommande
fall även statens bränslekommission och medicinalstyrelsens materielnämnd.
Samråd äger vidare i många fall rum med statens priskontrollnämnd.
Då samråd skall ske, remitteras i regel ärendet — efter viss formell granskning
och komplettering av ofullständiga eller misstämmande uppgifter —
till vederbörande myndighet, och den sakliga prövningen inom handelskommissionen
vidtager först då ärendet återkommit från remissmyndigheten.
Då på grund av brist på rutinerad personal och av andra orsaker, som
närmare beröras i det följande, efter importförbudets införande en sådan
arbetsbalans uppstått, att ärendenas handläggning blivit fördröjd, har handelskommissionen
— i syfte att undvika den förlängning av handläggningstiden,
som orsakas av remissförfarandet — beträffande vissa varor infört
en gemensam licensberedning, varvid representanter för handelskommissionen,
vederbörande försörjningskoinmission och priskontrollnämnden gemensamt
granska importlicensansökningar. Erfarenheterna av denna gemensamma
beredning äro, enligt vad kommissionen uppgivit, goda. Avsik -

— 280 —

ten är att efter hand utvidga denna samarbetsform till att avse allt flera
varuslag.

Beträffande vissa av de varor, som äro underkastade reglering genom
statens industrikommission, bevakar denna kommission icke blott kvalitetsoch
försörjningsintressena utan även den gällande importplanen. För en
del varor sköter industrikommissionen även den s. k. kvoteringen, d. v. s.
den fastställda totala importkvantitetens fördelning på olika importörer.
Handelskommissionen bevakar beträffande såväl dessa varuslag som övriga
varor importens förhållande till fastställda kontingenter i gällande bilaterala
handelsavtal. Bevakningen av importplanen, länderkontingenterna och
kvoteringen åvilar även handelskommissionen, såvida icke enligt vad ovan
sagts dessa uppgifter handhavas av annan myndighet. Vid kvoteringen av
vissa varuslag biträdes kommissionen av särskilda kvoteringsråd, utsedda
av vederbörande branschorganisationer.

Sedan beslut fattats (av gruppchef, sektionschef, avdelningschef eller direktören),
överlämnas ansökning till kommissionens skrivcentral för utskrift
av beslutet. Utskrifterna granskas och underskrivas för kontrollens
skull av annan än den befattningshavare som tidigare handlagt ärendena.
Därefter sker expediering.

Kritik har riktats mot att handelskommissionen icke skulle ha fört erforderliga
förteckningar över beviljade importlicenser, ett förhållande som
i hög grad skulle ha försvårat kontrollen över landets valutatillgångar och
överblicken över de betalningsutfästelser, som orsakades av licenserna. Revisorerna
ha på grund härav från kommissionen inhämtat följande uppgifter
i detta hänseende.

Inom kommissionen har allt sedan dess tillkomst förts statistik över licensgivningen,
utvisande bl. a. varuslag, inköpsland, myntslag och värde
av licensgivningen. Tidigare ansågs icke erforderligt att redovisa giltighetstiden
för licenserna, men fr. o. m. den 15 mars 1947 innehåller statistiken
även uppgift om slutdagen för varje licens.

Importlicenser ha hittills i regel utställts för en tid av sex månader. Undantag
ha dock gjorts i båda riktningar. Licenser för längre tid ha framför
allt utställts då det gällt varor med lång leveranstid, exempelvis maskiner.
Till och med den 30 juni 1947 medgavs vidare i regel generell förlängning
av licenser, som förföllo sista dagen i varje kvartal. I vissa fall utfärdar
handelskommissionen generella licenser, exempelvis till de större varven
och flygbolagen för införsel av reservdelar till fartyg och flygplan, till statens
bakteriologiska laboratorium för vissa läkemedel och till vissa statliga
företag för reservdelar till kraftturbiner, telegraf- och telefonsystemen.

I stort sett har handelskommissionen sålunda uppgift om till vilket sammanlagt
belopp licenser varje dag äro utelöpande. Osäkerhet föreligger dock
för sådana licenser, som utfärdats före den 15 mars 1947 och därvid utställts
för tid efter den 30 september 1947. Sistnämnda dag medgavs icke
någon generell licensförlängning. Vidare utgöra de generella licenserna en
ovisshetsfaktor, och de varor, för vilka dessa licenser gälla, äro stundom

— 281 —

ganska dyrbara. De angivna felkällorna äro dock enligt kommissionens uppfattning
icke av större betydelse.

För att få en uppfattning om hur stor del av de beviljade licenserna
(bruttolicensieringen), som vid en given tidpunkt kan förväntas resultera
i import (nettolicensieringen), måste man till en början frånräkna vad som
redan införts. Införselstatistiken föres i första hand av tullverket men hänför
sig icke till de olika licenserna. I ett läge, där föreskrifterna om importlicenser
en längre tid varit oförändrade, kan man dock med tämligen stor
säkerhet för ett riktigt resultat direkt minska bruttolicensieringssiffran med
tullens siffra för införseln. År 1947 har emellertid frilistan ändrats tre
gånger, varvid övergångsbestämmelser utfärdats, innebärande att tidigare
på frilista upptagna varor fått införas utan licens under viss övergångstid
efter respektive ändrings ikraftträdande. Då man endast uppskattningsvis
kan beräkna hur stor del av importen av sådana varuslag, som hänför sig
till import enligt licenser, kan man ej med säkerhet ange storleken av nettolicensieringen.
Visserligen skulle kunna tänkas, att man erhölle en tillförlitlig
statistik även genom att från bruttolicensieringen fråndraga vad som
enligt utnyttjade licenser införts. Av flera skäl har detta emellertid icke
visat sig genomförbart.

Det avgörande ovisshetsmomentet, då det gäller att beräkna hur stor del
av den utelöpande licensstocken som kommer att resultera i import, ligger
emellertid däri, att många affärer, för vilka licens utställts, av en eller annan
orsak icke komma att föras till slut. Både på säljar- och köparsidan
kan hinder uppkomma genom att endera parten nedlägger sin verksamhet
eller häver avtalet. Även om så icke är fallet kan leverans förhindras av
skilda orsaker, exempelvis olyckshändelser, exportförbud, valutaspärrar
in. m.

Något system för licensgivningen, som helt eliminerar de nu angivna felkällorna,
lärer enligt vad kommissionen uppgivit icke existera. Inom kommissionen
bearbetas dock f. n. olika uppslag, som skulle kunna reducera felkällorna
så långt detta är möjligt.

Vid tidpunkten för införandet av allmänt importförbud var handelskommissionens
verksamhet, icke minst i vad gäller handläggning av importlicensärenden,
inriktad på en avveckling. För att möta den ökning av arbetet,
som uppstod, blev en avsevärd personalförstärkning nödvändig. Med
hänsyn till den specialisering, som utmärker kommissionens arbete, kunde
lämplig personal endast erhållas genom överflyttning av tulltjänstemän.
Tullverket kunde emellertid blott i mycket ringa utsträckning avstå personal,
varför handelskommissionen nödgades söka tillgodose sitt personalbehov
genom nyanställning från den allmänna marknaden. Förutom de svårigheter
som på grund av det allmänna arbetsmarknadsläget förelegat då
det gällt att anskaffa personal, inverkade även kommissionens lokalförhållanden
hindrande i detta hänseende. Först i slutet av juni månad kunde en
provisorisk lösning av lokalbehovet åvägabringas. Under hösten ha förhållandena
emellertid förbättrats i och med att kommissionen fått disponera

— 282

försvarsdepartementets förutvarande lokaler vid Storkyrkobrinken allt eftersom
dessa lokaler utrymts i samband med departementets inflyttning i
det nya kanslihuset. I lokalerna vid Storkyrkobrinken inrymmes numera
hela importlicensavdelningen. Slutligen må beträffande förutsättningarna
för erhållande av tillräcklig arbetskraft framhållas, att den nyanställda personalen
först efter viss tids anställning kunnat förvärva den för arbetet nödvändiga
rutinen och erfarenheten.

Under den första tiden efter importförbudets ikraftträdande försvårades
importlicensgivningen — förutom av personal- och lokalförhållanden —
i hög grad av brist på direktiv för sådana varuslag, i fråga om vilka lämpligheten
av import var tveksam, Först i juli månad kunde den första importplanen
fastställas av Kungl. Maj :t. Ansökningar beträffande sådana tveksamma
varor måste därför i många fall uppsamlas i avvaktan på närmare
direktiv. Dröjsmål med ärendenas handläggning ha även orsakats av att
handelsavtal exempelvis med Schweiz och Tjeckoslovakien utgingo under
sommaren utan att enighet kunde nås om nya avtal. Övergången i England
till först fri konvertering av pundet och därefter upphävandet av densamma
efter någon tid ha ävenledes inverkat störande på licensgivningen. Slutligen
må nämnas att i avvaktan på resultatet av inventeringen av tillgången å
hård valuta stora delar av licensgivningen på länder med sådan valuta måst
vila.

Dröjsmålet med avgörandet av ärenden ha lett till att de importsökande
affärsmännen hänvänt sig till kommissionen genom personliga besök och
telefonpåringningar. I syfte att tillmötesgå allmänheten finnes numera på
varje importsektion en telefonmottagare, som har till uteslutande uppgift
att besvara inkommande förfrågningar. Vidare finnas på importlicensavdelningen
tio besöksmottagare, vilkas arbetstid så gott som helt åtgår för
omhändertagande av den besökande allmänheten.

Revisorernas uttalande. Statens handelskommissions verksamhet i vad
avser licensgivning har sedan allmänt importförbud under våren 1947
infördes nått en betydande omfattning. De av kommissionen lämnade uppgifterna
utvisa att antalet inkommande ärenden under den närmaste tiden
efter importförbudets ikraftträdande var omkring åtta gånger så stort som
motsvarande antal före förbudet, och omfattningen av expedierade importlicensärenden
under tiden april—september motsvarar en årssiffra tre
gånger större än den för år 1946 och mera än fem gånger större än den för
1945.

Det är uppenbart att denna hastiga ansvällning av arbetsbördan ställt
stora krav på administrationen. Då organisationen utbyggts successivt, uppstod
efter importförbudet i mars och skärpningarna därav under juli och
september månader en vid vissa tider avsevärd arbetsbalans med åtföljande
fördröjning av ärendenas handläggning. Detta förhållande har skapat irritation
hos den licenssökande allmänheten. Helt naturligt ha svårigheterna
att erhålla besked i ärenden av brådskande slag varit till väsentligt men

— 283

för de enskilda importörerna. Svårigheterna ha dock såsom av ovanstående
redogörelse närmare framgår huvudsakligen orsakats av förhållanden, varöver
handelskommissionen icke kunnat råda. Efter hand som kommissionen
fått tillgång till rutinerad personal och erforderliga lokalutrymmen, har en
avsevärd förbättring inträtt. Härtill har även bidragit den förenkling av
ärendenas handläggning, som blivit en följd av den gemensamma licensberedningen
med andra kommissioner. Enligt uppgift som lämnats av kommissionen
åtgår numera för handläggning av enklare ärenden 2 å 3 dagar
och för mera komplicerade fall upp till 3 veckor med ett beräknat genomsnitt
av högst 14 dagar. Detta gäller väsentligen ärenden, som kunna handläggas
av kommissionen utan remissförfarande. För ärenden, vilka erfordra
hörande av annan instans, kan alltjämt åtgå väsentligt längre tid. Någon
arbetsbalans orsakad av bristande personaltillgång får numera icke heller
anses föreligga. Dröjsmål hänförliga till otillräcklig organisation torde i stället
bottna i, att kommissionens lokalbehov ännu ej i blivit helt tillgodosett.
Förutsättningarna för kommissionens arbete undergå en fortlöpande stabilisering
allt eftersom direktiv kunna utfärdas och förhållandena på importmarknaden
anpassa sig efter det gällande importförbudet. Härvid måste
man dock räkna med, att upphävda handelsavtal och av främmande makter
utfärdade export- och importförbud samt rubbningar i valutaförhållandena
kunna göra att licensgivningen på visst land för längre eller kortare tid
måste vila. Med hänsyn till vad i det föregående anförts torde emellertid
förutsättningar numera föreligga för att — med bortseende från av dessa
omständigheter föranledda rubbningar — kommissionen på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra åt densamma anförtrodda uppgifter.
Revisorerna vilja dock understryka vikten av att ärendenas handläggning
ytterligare förenklas och effektiviseras så långt detta är möjligt. I detta
hänseende synes den på kommissionens initiativ tillkomna gemensamma
licensberedningen vara av stort värde. En utvidgning av denna arbetsform
torde kunna medföra betydande vinster i arbetshänseende.

Vad beträffar kontrollen över till vilket belopp beviljade licenser äro
utelöpande, torde denna vara av utomordentlig betydelse ej endast för handelskoinmissionens
handläggning av importlicensansökningar utan även för
möjliggörande av kontrollen över landets valutatillgångar. Det synes revisorerna
som om kommissionens statistik på hithörande område till en
början varit bristfällig, liksom att samarbetet i detta hänseende mellan kommissionen
och de valutavårdande myndigheterna tidigare icke varit fullt
tillfredsställande.

Erfarenheterna av handelskommissionens verksamhet sedan allmänt importförbud
införts giva vid handen, att det vid åtgärder av för näringslivet
genomgripande betydelse är av största vikt att myndighet, som pålägges en
avsevärt stegrad arbetsbörda, också beredes möjligheter att snabbt tillgodose
sitt utökade behov av personal och lokaler. Revisorerna vilja ifrågasätta, om
icke i sådana fall för mötande av tillfälliga arbetsanhopningar behovet av
arbetskraft i större utsträckning än hittills skulle kunna tillgodoses genom

— 284 —

från högre ort anbefalld tillfällig överflyttning av lämplig personal från
en myndighet till en annan. Avvägning mellan olika intressen skulle därvid
kunna ske så, att de mest angelägna arbetsupgifterna bleve i första band
tillgodosedda.

Med den omfattning personalstyrkan vid statens handelskommission numera
erhållit och den ytterligare utökning därav, som inom den närmaste
tiden förväntas ske, kunna enligt vad revisorerna inhämtat statsverkets
kostnader för avlöningar och omkostnader vid kommissionen beräknas
komma att uppgå till i runt tal 2,9 miljoner kronor årligen. Härtill komma
kostnaderna för av kommissionen disponerade lokaler. Jämfört med motsvarande
kostnader under tidigare år innebär detta en avsevärd ökning.
Emellertid torde det vara uppenbart att personalökningen till viss del orsakats
av engångsarbete i samband med införandet av allmänt importförbud.
Sedan importförbudet varit i kraft ännu någon tid och förhållandena
på importmarknaden stabiliserat sig efter de rådande förutsättningarna,
synes man kunna emotse en betydande reducering av antalet ansökningar
om importlicenser med därav följande lättnad i arbetsbördan för handelskommissionen.
Efter hand som tillämpningen av importförbudet tar fastare
former, torde även ärendenas handläggning komma att bliva mindre arbetskrävande.
I betraktande härav torde det kunna förväntas att — om icke
särskilda omständigheter tillkomma — kommissionen efter någon tid skall
bli i stånd att fullgöra sina arbetsuppgifter med mindre personaluppsättning
än för närvarande. Revisorerna vilja understryka vikten av att alla
till buds stående möjligheter att nedskära organisationen och vid en minskning
i arbetsbördan anpassa densamma efter arbetsomfånget väl tillvaratagas.

§ 49.

Upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m.

Den statliga upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
åvilar i främsta rummet statens upplysningsbyrå, som utgör en fristående
byrå i statens priskontrollnämnd, sorterande direkt under nämndens ordförande.
Byrån bildades hösten 1945 i samband med avvecklingen av statens
informationsstyrelse och handhar den verksamhet, som tidigare upprätthölls
av nämnda styrelses upplysningsavdelning.

Frågan om det fortsatta bedrivandet av ifrågavarande verksamhet har
vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas övervägande. Redan i
samband med informationsstyrelsens avveckling uttalade 1945 års riksdag
(skr. nr 502), att den förutsatte att den erforderliga upplysningsverksamheten
i ransonerings- och kristidsfrågor upprätthölles endast i den omfattning,
som av förhållandena oundgängligen påkallades. Riksdagen räknade
däi vid med att denna del av informationsstyrelsens tidigare verksamhet
skulle kunna slutföras med utgången av mars 1946. I proposition nr 2

— 285 —

till 1946 års riksdag framhöll chefen för folkhushållningsdepartementet att
den upplysningsverksamhet rörande folkhushållningsfrågor, som bedreves
av statens upplysningsbyrå, borde fortsätta så länge det till följd av
krisregleringarna vore behövligt. Då åtskilliga ransoneringar alltjämt ägde
bestånd, borde byrån fortsätta med sin verksamhet under hela budgetåret
1945/46. Däremot ansåg sig departementschefen icke ha anledning räkna
med några kostnader för byrån under budgetåret 1946/47 (statsverksprop.,
elfte huvudtiteln, p. 20). För innevarande budgetår har enligt 1947 års
statsverksproposition (elfte huvudtiteln, p. 20) räknats med att statens upplysningsbyrå
bör fortsätta sin verksamhet så länge de alltjämt krisbetonade
förhållandena föreligga. Erforderliga medel för byråns verksamhet
ha inräknats i anslagen till statens priskontrollnämnd.

Enligt inhämtade uppgifter uppgår personalen vid statens upplysningsbyrå
för närvarande till sammanlagt nio befattningshavare, biträdespersonalen
inberäknad. Avlöningskostnaderna för nämnda personal kunna uppskattas
till ca 58 000 kronor per år. Någon uppgift angående storleken
av motsvarande omkostnader har icke kunnat erhållas, då dessa kostnader
ingå i priskontrollnämndens omkostnader.

I fråga om arten och omfattningen av upplysningsbyråns verksamhet har
byrån under hand lämnat följande uppgifter.

Upplysningsbyrån bedriver en relativt omfattande upplysningsverksamhet
i form av tillhandahållande av artiklar åt dagspressen. Under år 1946
utsändes till tidningarna sammanlagt ca 280 artiklar i skilda ämnen. Artiklarna,
som ingå som ett led i statlig eller statsunderstödd upplysningsoch
propagandaverksamhet, ställas i vissa fall till förfogande av de olika
myndigheterna och författas i andra fall inom byrån. Genom byråns försorg
erhålla vidare ett stort antal myndigheter, däribland krisorganen, tidningsklipp,
som kunna vara av intresse inom vederbörande myndigheters
verksamhetsområden. Antalet distribuerade klipp utgjorde under år 1946
ca 77 600. Då byrån efter överenskommelse med justitiedepartementet disponerar
tryckfrihetsombudens tidningsexemplar, ha prenumerationskostnaderna
kunnat begränsas. Förutom de regelbundet utsända klippen förekomma
sådana, som tillhandahållas myndigheterna på särskild rekvisition.
Bland byråns uppgifter märkes även utgivandet av tidskriften »Från departement
och nämnder». Tidskriften, som utkommer med 24 nummer per
år, har för närvarande en upplaga av ca 9 000 exemplar, varav 2 500 gå till
betalande prenumeranter, huvudsakligen inom näringslivet, och övriga
exemplar till departement, statliga myndigheter, centrala och lokala krisorgan
in. fl. Den innehåller redogörelser för statliga åtgärder, främst på de
ekonomiska och sociala områdena, samt orienterande uppgifter om olika
förvaltningsgrenars organisation och arbetssätt. Därjämte intagas sammanfattningar
av statens offentliga utredningar. Tryckningskostnaderna för
ifrågavarande publikation uppgå till ca 24 000 kronor per år, och i författarhonorar
utbetalas 350 ä 400 kronor per nummer. De sammanlagda prenumerationsinkomsterna
uppgingo under budgetåret 1946/47 till omkring

— 286 —

17 800 kronor. Upplysningsbyrån handlägger vidare ärenden angående den
s. k. krisannonseringen, varjämte byrån för statens livsmedelskommissions
räkning distribuerar ransoneringskalendern till hela den svenska pressen.
Slutligen må nämnas att betydelsefulla arbetsuppgifter pålagts byrån i samband
med olika statliga kampanjer. Därvid må särskilt framhållas propagandan
för en bättre deldarationsmoral, upplysningsverksamheten rörande
källskatten, kampanjerna för ökad sparsamhet med trä, för anskaffning av
arbetskraft till vedproduktionen och för fritidshuggning av ved. Byrån har
ävenledes biträtt vid upplysningsverksamheten i samband med ransoneringen
av elektrisk kraft samt vid propagandan för sparsamhet med papper
och insamling av pappersavfall. På senare tid ha på Kungl. Maj :ts uppdrag
byrån och livsmedelskommissionen gemensamt utarbetat förslag till upplysningsverksamhet
rörande ransoneringarna.

Förutom den upplysningsverksamhet, som sålunda i olika former bedrives
av statens upplysningsbyrå, förekommer sådan verksamhet även inom
de olika kommissionerna. De därmed sammanhängande arbetsuppgifterna
handläggas i vissa fall av kommissionernas tjänstemän vid sidan av öv1-iga
göromål, medan de i andra fall anförtrotts åt särskilda pressombudsman
eller pressavdelningar. Revisorerna ha under hand från en del kommissioner
inhämtat följande uppgifter i angivna hänseende. Inom statens
industrikommission finnes icke någon särskild personal för ändamålet utan
förfrågningar från pressen och övrig upplysningsverksamhet handhavas av
kominissonens ordförande, ledamöter, kanslichef eller avdelningschefer.
Motsvarande förhållanden gälla i trafikkommissionen, där all pressinformation
sammanställes och lämnas av ordföranden eller kanslichefen. Även
utlänning skommissionens kontakt med pressen handhaves i första hand av
ordföi anden och vederbörande byråchefer. Livsmedelskommissionen har en
särskild pressombudsman med ett kontorsbiträde till sitt förfogande. Bland
pressdetaljens arbetsuppgifter kunna nämnas upprättande och förmedlingav
kommunikéer, besvarande av förfrågningar, förmedling av intervjuer,
anordnande av radioföredrag, besvarande av i pressen förekommande missvisande
uppgifter om kommissionen och dess åtgärder, informationer till
kristidsstyrelserna och deras förtroenderåd, förmedling av annonser och
granskning av annonskostnader,
stadspressen och de större landsortstidningarna, varjämte granskning sker
av från upplysningsbyrån överlämnade tidningsklipp. I priskontrollnämnden
åvila nu ifrågavarande arbetsuppgifter en särskild publiceringsbyrå,
bestående av en nämndledamot, en redaktör och chef för byrån, två amanuenser
samt två biträden. En betydelsefull arbetsuppgift för byrån utgör
redigering och distribution av normalprisförteckningar, meddelanden, anslag
och andra från nämnden utgivna trycksaker. Från och med den 15
september innevarande år har även bränslekommissionen en fast anställd
pressombudsman, knuten till sekretariatet och direkt underställd kanslichefen.
I män av behov biträdes pressombudsmannen av sekretariatets övriga
personal, sekreterare, stenografer, skrivbiträden in. fl. Hans arbetsupp -

- 287 —

gifter bestå huvudsakligen i att i ämnen, aktuella i kommissionens verksamhet,
skriva artiklar, vilka distribueras genom statens upplysningsbyrå,
samt att handhava olika propagandauppgifter, exempelvis i fråga om pappersbesparing,
sparande av elektrisk kraft och fritidsvedhuggning. Pressombudsmannen
står vidare dagspressen till tjänst med nyheter, vilka utsändas
genom kommunikéer, och intervjuer med personer inom och utom
kommissionen. Nyhetsförmedlingen står under kanslichefens kontroll. I
handelskommissionen upprätthålles den erforderliga kontakten med press
och allmänhet av kommissionens informations- och kontrollavdelning. På
avdelningen finnes en befattningshavare, som i praktiken fungerar som
pressombudsman. Denne förmedlar bl. a. kommissionens beslut till pressen
samt biträder med förekommande utredningar. Handelskommissionens
meddelanden till allmänheten innefattas i en särskild meddelandeserie, som
helt ombesörjes av kommissionen. Själva presstjänsten är för handelskommissionens
vidkommande av mindre betydelse. Däremot spelar den direkta
informationen till importlicenssökandena i licensfrågor en betydande roll.
För besvarande av förfrågningar i sådana ärenden finnas på vardera av
de fem importsektionerna en telefonmottagare och två besöksmottagare.

Revisorernas uttalande. Av vad ovan anförts framgår, att den statliga
upplysningsverksamheten i frågor sammanhängande med folkhushållningen
bedrives dels genom statens upplysningsbyrå, dels ock direkt av vederbörande
kommissioner och nämnder. För denna verksamhet sysselsättes en
betydande personalstyrka. Enligt vad revisorerna ansett sig kunna konstatera
synes gränsdragningen mellan upplysningsbyråns och de olika krisorganens
funktioner i detta hänseende icke vara till fullo klarlagd. Såsom
exempel härpå må anföras, att samtidigt som upplysningsbyrån tillhandahåller
pressklipp en del kommissioner bedriva egen klippverksamhet. Samma
förhållande torde gälla i fråga om annonser. Samarbetet i fråga om
den direkta pressinformationen synes i de flesta fall inskränka sig till att
byrån distribuerar av de olika krisorganen tillhandahållna artiklar och
kommunikéer. Någon nämnvärd författarverksamhet för kommissionernas
räkning torde knappast äga rum inom upplysningsbyrån, enär man inom
kommissionerna anser, att sådan verksamhet bör handhavas endast av personer,
som genom sitt arbete hos kommissionerna besitta erforderliga specialkunskaper.
Den nuvarande ordningen medför otvivelaktigt dubbelarbete
inom vissa områden, samtidigt som det torde kunna konstateras, att de
olika kommissionerna i mycket varierande grad tillgodogöra sig den verksamhet,
som utövas av upplysningsbyrån. Enligt revisorernas förmenande
kunna de nuvarande förhållandena på hithörande område icke betecknas
som ändamålsenliga. Besparingar — genom inskränkning av upplysningsbyråns
eller de olika krisorganens verksamhet — böra stå att vinna genom
att klara riktlinjer uppdragas i fråga om handhavandet av den statliga upplysningsverksamheten
i folkhushållningsfrågor in. m.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att kommissionernas egen

— 288

upplysningsverksamhet, som är av grundläggande betydelse, icke torde
kunna avvecklas förr än vederbörande kommissioner upphöra. Det kan vidare
ifrågasättas, huruvida en så omfattande pressklipptjänst som den
f. n. av upplysningsbyrån bedrivna är erforderlig eller om den icke skulle
kunna i hög grad inskränkas och bedrivas exempelvis på sätt som tillämpas
inom livsmedelskommissionen.

Vad slutligen angår distributionen av artiklar till pressen, torde denna —
på sätt redan sker inom vissa kommissioner — kunna, i den mån den icke
äger rum genom Tidningarnas Telegrambyrå, omhänderhavas av de olika
kommissionernas press- och upplysningsorgan, vilka såsom tidigare framhållits
torde komma att bestå, tills kommissionerna avvecklas.

Revisorerna vilja med hänsyn till det ovan anförda förorda att — därest
upplysningsverksamhet alltjämt kommer att vara erforderlig i mera betydande
omfattning — en översyn av den nuvarande formen för bedrivandet
av densamma kommer till stånd.

- 289 —

TOLFTE HUVUDTITELN.

Pensionsväsendet.

§ 50.

Befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor.

Under § 41 i sin berättelse ha riksdagens år 1943 församlade revisorer
erinrat om att det vid de överenskommelser, som träffats om statens övertagande
av civilstatens änke- och pupillkassa samt prästerskapets änke- och
pupillkassa, förutsatts, att kassornas ordinarie befattningshavare skulle, i
den mån så läte sig göra, beredas sysselsättning i statstjänst. Av verkställd
utredning hade emelletid framgått, att det vid denna tidpunkt alltjämt återstode
ett flertal befattningshavare, som icke tagits i anspråk för dylik tjänst.
Det vore, enligt revisorernas uttalande, ägnat att väcka förvåning att dessa
tjänstemän — för vilka de sammanlagda årliga avlöningsförmånerna uppginge
till i runt tal 64 000 kronor — icke på något sätt kunnat utnyttjas
inom statsförvaltningen, där i synnerhet under senare tider stor personalbrist
på olika håll varit rådande. — Det sammanlagda antalet av nu ifrågavarande
befattningshavare utgjorde åtta, varav från civilstatens änke-och pupillkassa
en revisor och bokhållare och två kanslibiträden samt från prästterskapets
änke- och pupillkassa en direktör, en revisor, en registrator, en
maskinbokförare och en expeditionsvakt.

I sitt yttrande över revisorernas förenämnda uttalande har statskontoret
bl. a. framhållit, att det icke torde ha varit möjligt att inom ramen för den
i förhållande till arbetsuppgifternas omfattning ringa personaluppsättningen
å ämbetsverkets pensionsbyrå i större utsträckning än som skett inpressa
övertalig personal från av staten övertagna pensionskassor. Med en ytterligare
överföring av kassapersonal till pensionsbyrån skulle nämligen den
för byrån fastställda personalorganisationen icke kunnat lämna tillräckligt
rum för anställande av för göromålens skötsel erforderlig juridiskt utbildad
personal. Vidare skulle därigenom befordringsmöjligheterna för statskontorets
egen å pensionsbyrån redan anställda, allsidigt utbildade personal ha
i al Iför hög grad försämrats. Statskontoret hade emellertid vid flera tillfällen
föreslagit att frågan om beredande av statsanställning i annat ämbetsverk
åt den icke sysselsatta kassapersonalen skulle upptagas till prövning. I fråga
om personalen bos prästerskapets änke- och pupillkassa hade ämbetsverket

19—478(1,ST. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1947. I.

— 290 —

funnit sig i utlåtande över sakkunnigförslaget om prästerskapets fainiljepensionering
böra påyrka sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna
om kassapersonalens tjänstgörings- och avlöningsförhållanden efter statsövertagandet,
att befattningshavarna kunde utnyttjas i statens tjänst även
om statlig befattning, som kunde anses motsvara, vara jämförbar med eller
högre än den innehavda befattningen hos kassan, icke stode att erbjuda. I
likhet med revisorerna ansåg ämbetsverket att särskilt under de rådande
krisförhållandena med därmed förknippad brist å utbildad arbetskraft möjlighet
borde ha erbjudit sig att i statstjänst skaffa sysselsättning åt de avsedda
befattningshavarna. Det borde sålunda icke ha varit uteslutet att placera
personalen i de statliga kriskommissionerna och övriga krisorgan. Särskilt
syntes därvid ha kunnat ifrågakomma den med skriv- och kontorsgöromål
förtrogna biträdespersonalen samt prästänkekassans expeditionsvakt.

1944 års riksdag framhöll vid sin behandling av förevarande av revisorerna
uppmärksammade fråga att det finge betecknas såsom anmärkningsvärt,
att ännu ett flertal befattningshavare från av staten övertagna pensionskassor
icke tagits i anspråk genom sysselsättning i statstjänst. Av dessa befattningshavare
befunne sig flertalet i sådan ålder, att de mycket väl kunde
utnyttjas i statens tjänst och möjlighet att bereda dessa sysselsättning torde
otvivelaktigt ha förelegat, ej minst med hänsyn till det ökade behov av arbetskraft,
som särskilt inom krisorganen gjort sig gällande. På grund av det anförda
anhöll riksdagen att Kungl. Maj :t ville låta taga under övervägande
frågan om beredande av statsanställning åt den icke sysselsatta ordinarie
personalen vid förutvarande civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor.

Av de från ifrågavarande pensionskassor övertagna befattningshavarna
återstå, enligt vad revisorerna inhämtat, för närvarande sju, vilka icke erhållit
statsanställning. Dessa befattningshavare äro från civilstatens änkeoch
pupillkassa två kanslibträden (födda resp. 1892 och 1900) och en expeditionsvakt
(f. 1882) samt från prästerskapets änke- och pupillkassa en direktör
(f. 1894), en registrator (f. 1904), en maskinbokförare (f. 1907) och
en expeditionsvakt (f. 1908). Enligt under hand från statskontoret inhämtad
uppgift uppgå de sammanlagda avlöningsförmånerna för nu ifrågavarande
personal till i runt tal 49 000 kronor per år såsom framgår av nedanstående
uppställning.

Pensionskassa	Befattning	Sammanlagda avlöningsförmåner per år kronor
Civilstatens....	Kanslibiträde.........	5 317: 20
» ....	» .........	4 783: 92
» ....	Expeditionsvakt......	5 616:12
Prästerskapets .	Direktör.............	16 450: 80
»	Registrator..........	6 408: —
»	Maskinbokförare......	5 276: 40
»	Expeditionsvakt......	5 533: 20
	Summa	49 385: 64

— 291 —

Revisorernas uttalande. Sedan frågan om sysselsättning i statstjänst av
vissa från civilstatens samt prästerskapets änke- och pupillkassor övertagna
ordinarie befattninghavare år 1943 uppmärksammades av riksdagens revisorer,
har nu förflutit en tid av fyra år. Såsom av redogörelsen framgår,
har statsanställning hitintills icke beretts någon av befattningshavarna i
fråga. Revisorerna kunna icke finna annat än att, såsom statskontoret i sitt
tidigare berörda yttrande i förenämnda fråga framhållit, möjlighet borde
ha förefunnits och alltjämt bör finnas att — om icke i statskontoret så dock
inom statsförvaltningen i övrigt — bereda befattningshavarna lämplig sysselsättning.

Revisorerna ha härigenom velat ånyo fästa riksdagens uppmärksamhet
vid frågan.

— 292 —

De affärsdrivande verken.

§ 51.

Statens järnvägars vedavverkningar.

Den inhemska vedproduktion, som nödvändiggjorts av den under och efter
det senaste världskriget starkt begränsade importen av utländskt bränsle,
har — huvudsakligen till följd av brist på arbetskraft — endast efter ingripanden
från statsmakternas sida kunnat bedrivas i en omfattning, som
svarat mot det oundgängligen nödvändiga behovet.

För statens järnvägars del har detta förhållande inneburit ett osäkerhetsmoment
i fråga om anskaffning av för järnvägsdriftens upprätthållande erforderligt
bränsle. Redan vid årsskiftet 1944—1945 meddelade, enligt vad
järnvägsstyrelsen uppgivit, statens bränslekommission, att på grund av den
vid denna tidpunkt rådande prekära bränslesituationen statens järnvägars
normala bränsletilldelning komme att nedskäras, enär kommissionen icke
vore i stånd att tillgodose landets bränslebehov. Statens järnvägar tillråddes
därvid att genom vedavverkningar i egen regi söka bli självförsörjande
för sitt resterande bränslebehov. —■ För att icke dessa avverkningar skulle
draga arbetskraft från övriga pågående skogsavverkningar gjordes härvid
det förbehållet, att arbetena skulle bedrivas med anlitande av vid järnvägarnas
banunderhållsarbeten redan anställd arbetarpersonal. Endast under
denna förutsättning skulle statens järnvägar äga förvärva avverkningsrätt
till skog på rot.

I fråga om de med anledning härav bedrivna vedavverkningarna i statens
järnvägars regi ha revisorerna från järnvägsstyrelsen inhämtat följande
uppgifter.

Under åren 1945—1947 har i egen regi avverkats sådan lolcved, som icke
kunnat tillhandahållas av statens bränslekommission. För arbetet ha anlitats
enligt kollektivavtal redan anställda banarbetare, varvid pågående underhållsarbeten
måst i görligaste grad eftersättas. Avlöningsvillkoren för den
till vedavverkning utbeordrade banarbetarpersonalen ha fastställts efter förhandlingar
med vederbörande personalorganisationer och ha i stort sett varit
likartade under alla avverkningssäsongerna. — Avlöningarna ha huvudsakligen
baserats på inom resp. avverkningsområden enligt gällande avtal
tillämpade ackordspriser. Utöver de fastställda priserna har utgått en tillläggspremie
på sammanlagt 55 procent å genom avverkning intjänat belopp,

— 293 —

förutsatt att arbetslagets förtjänst i medeltal överstigit 8 kronor per man
och dag. I nämnda tilläggspremie ingår den statliga arbetspremie å 35 procent,
som under tiden 1/i—”/o 1947 utgått i Norrland samt i Kopparbergs
och Värmlands län och under tiden ys—“/o 1947 i övriga delar av landet.
Enligt kollektivavtal mellan järnvägsstyrelsen å ena samt svenska järnvägsmanna-
och väg- och vattenbyggnadsarbetareförbunden å andra sidan har
vidare utbetalats traktamentsersättning med 60 öre per arbetstimme och 3
kronor per natt, som tillbragts utanför vederbörande arbetares banmästaravdelning.
Den sammanlagda traktamentsersättningen har således per arbetsdag
uppgått till 7 kronor 80 öre. Avlöning till kocka har i regel bestritts
av arbetarna själva, men i ett fåtal fall, då kocka icke kunnat erhållas för
en månadsavlöning av 175 kronor, ha statens järnvägar bidragit med överskjutande
belopp. Förläggning samt köks- och sängutrustning ha huvudsakligen
tillhandahållits av arbetsgivaren, för vilket vederbörande arbetare
har haft att erlägga hyra med 40 öre per dygn. Då vedavverkningarna startades,
anskaffade statens järnvägar även erforderliga verktyg, vilka tillhandahöllos
arbetarna utan avgift. Under sistförflutna sommar, då arbetarna
höllo sig med egna verktyg, utbyttes emellertid denna förmån mot särskild
verktygsersättning med 40 öre per arbetsdag. För resa till och från avverkningsplats
samt för besök i hemmet — dock högst en gång i månaden —
ha tillhandahållits tjänstebiljetter.

Med hänsyn till den kritik, som från flera håll riktats mot ifrågavarande
vedavverkningar, ha revisorerna ansett det vara av intresse att undersöka,
huruvida i trakter, där sådan avverkning förekommit, den allmänna skogsarbetsmarknaden
rönt påverkan härav. Revisorerna ha därför riktat en förfrågan
i angivna hänseende till landets samtliga skogsvårdsstyrelser.

Av de från skogsvårdsstyrelserna inkomna yttrandena framgår i huvudsak
följande.

I de län, där statens järnvägar bedrivit vedavverkningar i större omfattning,
ha flera skogsvårdsstyrelser förklarat, att de särskilda avlöningsförmåner,
som utgått vid dessa avverkningar, vållat oro på skogsarbetsmarknaden
och i vissa fall bidragit till att pressa upp arbetspriserna inom skogsbruket.
Den irritation, som skapats hos den fasta skogsarbetarstammen,
hade medfört att denna — åtminstone tillfälligt — i viss utsträckning övergått
till annan verksamhet. Den närmaste följden hade sålunda blivit att
den redan förut svåra bristen på arbetskraft inom skogsbruket ytterligare
skärpts och att uppgörelser mellan företagare och arbetstagare försvårats.
Skogsvårdstyrelsen i Älvsborgs län har särskilt riktat erinringar mot att
statens järnvägar fortsatt att utbetala 55 procents tillägg å grundpriserna
även sedan den statliga arbetspremien på 35 procent bortfallit. I fråga om
vedavverkningar i Västmanlands län har framhållits, att den sammanlagda
huggarlönen vid dessa avverkningar — inklusive traktamenten o. d. — överstigit
ortspriset med ca 100 procent.

Omfattningen av statens järnvägars vedavverkningar har varit särskilt
betydande i Jämtlands län, där sådana avverkningar bedrivits i flertalet av

— 294 —

länets skogsvårdsområden. Enligt uttalanden från såväl skogsvårdsstyrelsen
som länsskogvaktarna i de berörda skogsvårdsområdena ha avlöningsförmånerna
skapat en viss oro på arbetsmarknaden. Inom vissa skogsvårdsområden
skulle sålunda huggarnas dagsförtjänst i många fall ha uppgått
till mellan 40 och 50 kronor. En länsskogvaktare bär framhållit, att förhållandena
bidragit till att pressa upp arbetspriserna inom skogsbruket och
hämmat möjligheten att till skäliga priser verkställa skogsvårdande arbeten.
Inom ett skogsvårdsområde hade i en och samma avverkningstrakt avverkningar
bedrivits i såväl statens järnvägars som enskild regi. Huggningspriset
per res hade varit detsamma för båda parterna, och de ordinarie arbetarna
hade även erhållit den statliga arbetspremien på 35 procent. De
förmåner, som härutöver utgått vid statens järnvägars avverkningar, hade
väckt misstämning bland de ordinarie skogsarbetarna. Från ett annat skogsvårdsområde
har erinrats om att avsikten med de vidtagna åtgärderna torde
ha varit att tillföra skogen mera arbetskraft. Av flera samverkande orsaker
hade resultatet emellertid blivit det motsatta. Då det från järnvägsarbetarnas
sida betraktats som en förmån att få deltaga i vedavverkningsarbetet,
hade efterfrågan på sådant arbete varit så stor, att endast arbetare med
längre tjänstetid kunnat ifrågakomma. Resultatet hade blivit att erfarna
järnvägsarbetare varit sysselsatta med vedavverkningar samtidigt som i
järnvägsarbete måst insättas en del tillfällig personal, som i många fall varit
bättre lämpad för skogsarbete. De vid statens järnvägars vedavverkningar
utbetalade ersättningarna hade haft en oförmånlig inverkan på prisutvecklingen
å skogsarbete. Vid privata uppgörelser hade skogsarbetarna ofta
åberopat statens järnvägars ersättningsvillkor, och i en del fall hade särskilt
den yngsta och bästa arbetskraften lämnat skogsarbetet, varigenom tillgången
på kvalificerad arbetskraft inom skogsbruket minskat. Slutligen har
i ett av länsskogvaktarnas utlåtanden betonats, att ackordspriser för huggning
och framkörning uppgjorts mellan säljaren och huggarna. För att uppnå
beräknat nettorotvärde av den avverkade skogen hade det legat i säljarens
intresse att hålla dessa ackordspriser så låga som möjligt. Utöver dessa
priser hade statens järnvägar bidragit med dagtraktamenten och ett särskilt
tillägg å 20 procent. De sammanlagda förmånerna vore emellertid i verkligheten
icke så stora, enär det för säljarna legat nära till hands att under
hänvisning till de extra avlöningsförmånerna erbjuda ackordspriser, understigande
dem, som skulle ha godtagits av andra huggare. Det allmänna omdömet
bland skogsarbetarna och skogsägarna vore icke att banarbetarna
tjänat 20 procent för mycket utan att kollektivavtalets priser varit 20 procent
för låga. Traktamentsersättningarna borde icke hänföras till huggningspriserna,
enär dessa vore stadgade i vederbörandes anställningsvillkor
som banarbetare.

Järnvägsstyrelsen har i förevarande fråga framhållit, att de vid statens
järnvägars skogsavverkning sysselsatta arbetarna genom sina kollektivavtalsförmåner
utan tvivel haft något bättre villkor än andra skogsarbetare.
Emellertid hade de i många fall arbetat under sämre förhållanden och hade

— 295 —

icke haft möjlighet att själva välja sin arbetsplats utan blivit hänvisade
till vissa avverkningsplatser, som ej alltid varit de bästa till belägenhet, bl. a.
i förhållande till hemorten. Då de dessutom varit ovana vid arbetet och de
primitiva förläggningarna, hade arbetsförtjänsten i allmänhet icke blivit
anmärkningsvärt hög. Det hade även mött vissa svårigheter att utbeordra
arbetskraft till skogsavverkning, då arbetarna i många fall föredragit att
sluta vid statens järnvägar för att övergå till privat arbete i sin hemort.

Revisorernas uttalande. Revisorerna äro väl medvetna om att de under
senare år uppkomna svårigheterna att säkerställa landets försörjning med
ved påkallat särskilda åtgärder och ingripanden för vedproduktionens höjande.
De vedavverkningar, som på statens bränslekommissions initiativ bedrivits
i statens järnvägars egen regi, torde dock, såvitt revisorerna kunnat finna
— även om de varit ägnade att underlätta anskaffningen av för järnvägsdriftens
upprätthållande erforderligt bränsle — knappast ha bidragit till att
öka den sammanlagda vedproduktionen inom landet.

§ 52.

Domänverkets anläggningsverksamhet.

Vid domänfondens inrättande år 1911 bestämdes, att vid försäljning av
kronoegendom influtna medel icke såsom dittills skulle överlämnas till riksgäldskontoret
utan förvaltas av domänstyrelsen. Medlen skulle ingå som
särskild tillgång på den då nyinrättade domänfonden för att, enligt Kungl.
Maj :ts och riksdagens bestämmande, användas för inköp av skogbärande
och till skogsbörd tjänlig mark m. m. (markinköpsfonden). Sedermera lämnade
riksdagen Kungl. Maj :t tillstånd att utan riksdagens hörande i varje
särskilt fall fr. o. m. ingången av år 1913 och tills vidare, intill dess annorlunda
bestämdes, disponera markfondens tillgångar för det därmed avsedda
ändamålet. Genom särskilda riksstatsanslag åren 1912—1923 utökades
markfonden med lånemedel, uppgående till ett sammanlagt belopp av 3,3
miljoner kronor. Markfonden bör sålunda, enligt nu gällande terminologi,
betraktas såsom uppkommen genom dels i samband med försäljning av fast
egendom frigjorda kapitalmedel, dels nytillskott av kapitalmedel (investeringsbemyndigande).

Genom beslut vid 1916 års riksdag tillkom på domänstyrelsens initiativ
domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader. Denna fond är ej jämförbar
med kommunikationsverkens förnyelsefonder (värdeminskningskonton)
utan är avsedd att genom en utjämning av de till varje särskilt avverkningsår
hänförliga återväxtkostnaderna möjliggöra åtgärder för markens
förbättring för skogsändamål och skogens föryngring i samma mån
som skogarna avverkas. Under § 64 av sin berättelse ha 1937 års revisorer
lämnat en redogörelse för nämnda fond.

Jämlikt kungl. brev den 8 juni 1923 bemyndigades domänstyrelsen att

296 —

disponera behållningarna å markinköps- och förnyelsefonderna såsom rörelsekapital,
i den mån dessa fonder icke behövde hållas tillgängliga för
täckande av förestående utgifter för de ändamål fonderna voro avsedda
att fylla. Genom Kungl. Maj :ts beslut den 2 december 1938 medgavs jämväl,
att domänverkets tjänstepensions- och familjepensionsfonders tillgångar
fingo disponeras såsom förlag för domänverket. Sistnämnda fonder indrogos
vid utgången av budgetåret 1943/44 och deras tillgångar avräknades mot
domänverkets rörelsekapital.

Genom särskilda kapitalanslag anvisade riksdagen därjämte år 1923 10
miljoner och år 1939 7,5 miljoner kronor till rörelsekapital för domänverket.
Genom beslut vid 1923 års riksdag ställdes en rörlig kredit hos riksgäldskontoret
på 10 miljoner kronor till domänverkets förfogande. Denna
utökades vid 1942 års riksdag med ytterligare 10 miljoner kronor.

Under § 62 i sin förenämnda berättelse uttalade 1937 års revisorer, i anledning
av att rörelsemedel investerades i bl. a. byggnader och maskiner
vid domänverkets sågverk, att frågan om finansieringen av vissa under
rubriken »nybyggnader och nyanskaffning» i domänverkets huvudbok redovisade
kostnader borde underställas jämväl riksdagens prövning. I samband
med nyssberörda ökning av domänverkets rörliga kredit hos riksgäldskontoret
framhölls i jordbruksutskottets av 1942 års riksdag godkända ututlåtande
nr 18, att domänverkets kostnader för anläggningar framdeles
icke i strid mot gällande budgetordning borde redovisas såsom driftkostnader.
Sedermera ha — fr. o. m. budgetåren 1945/46 resp. 1946/47 — för
inköp och uppförande av tjänstebostäder och kontorsbyggnader vid domänverket
särskilda investeringsanslag anvisats å kapitalbudgeten. Ifrågavarande
kostnader skola dock, utom i den del de avse markförvärv, avskrivas
med driftmedel, d. v. s. omedelbart påföras domänfonden såsom
driftkostnader.

Domänverkets övriga anläggningskostnader redovisas däremot icke över
särskilda investeringsanslag utan finansieras alltjämt vid sidan av budgeten
genom driftmedel. Nämnda kostnader underställas sålunda icke riksdagens
prövning; de upptagas allenast i domänverkets årliga förvaltningsförslag
(generalförslag för driftkostnader), om vilka Kungl. Maj :t fattar
beslut. Någon mera ingående detalj granskning av de enskilda arbetsföretagen
synes dock icke ske, innan vederbörande driftskostnadsstater fastställas.
De i dessa stater uppförda posterna äro heller icke att betrakta såsom
anslag i sedvanlig bemärkelse utan ange allenast i grova drag den allmänna
ramen för verksamheten.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att i detta sammanhang återgiva
vissa uppgifter angående omfattningen av den genom driftmedel finansierade
anläggningsverksamheten inom domänverket. Av huvudboken
för år 1946 framgår sålunda att domänverket — vid sidan av det över
kapitalbudget anvisade anslaget för tjänstebostäder — av driftmedel tagit
i anspråk 106 200 kronor för nybyggnad av dylika bostäder, varjämte såsom
kostnader för uppförande av övriga byggnader å skogsdomänerna re -

297 —

dovisas 379 000 kronor. Kostnaderna för underhåll av nämnda anläggningar
upptagas i samma huvudbok till 358 000 resp. 472 000 kronor. Vidare
må nämnas, att kostnaderna för nybyggnad av skogsjordbruk under år 194(1
uppgingo till 1,3 miljoner kronor och för nybyggnad av kronotorp enligt
kungörelsen 1943: 532 till 1,9 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader
i huvudboken redovisas med 1,4 miljoner resp. 664 000
kronor. Vad kostnaderna för byggnadsarbeten å jordbruksdomänerna i sin
tur beträffar, beröras dessa överhuvud taget icke i förvaltningsförslagen
men torde motsvaras av en särskild post, kallad »kostnader för jordbruksdomänerna,
vilka utbetalas centralt genom domänstyrelsen». Ifrågavarande
nybyggnad skostnader redovisas i domänverkets huvudbok för år 1946
med 2,2 miljoner kronor, medan motsvarande underhållskostnader uppgå
till 456 000 kronor. Slutligen kan nämnas att av medel under förnyelsefonden
för återväxtkostnader, från vilken skola bestridas kostnaderna för
betesvallsanläggningar, dikning, nyanläggning av vägar, skogsodling samt
hägnad, skogsskydd och plantskogsvård, för nybyggnad av vägar under år
1946 tagits i anspråk 3,6 miljoner kronor, medan underhållskostnaderna
för motsvarande ändamål redovisas med 1,6 miljoner kronor. Kostnaderna
för skogsodling in. in. upptagas till 1,9 miljoner kronor samt för hägnad,
skogsskydd och plantskogsvård till 304 000 kronor.

I detta sammanhang torde vidare böra framhållas, att riksräkenskapsverket
i underdånig skrivelse den 28 november 1945 till behandling upptagit
vissa frågor berörande domänverkets kapitalredovisning. I skrivelsen framhölls
bl. a., att det måste anses vara oförenligt med numera tillämpad budgetteknik
att försäljningar och inköp av fast egendom icke redovisas över
kapitalbudgeten. Med hänsyn härtill borde enligt ämbetsverkets mening
markinköpsfonden avvecklas och ersättas av särskilt investeringsanslag.
Vidare förordades av ämbetsverket viss omläggning av domänfondens fastighetsredovisning
i syfte att bringa densamma i närmare överensstämmelse
med för övriga affärsverk gällande regler. Ifrågavarande framställning
har dock icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Revisorernas uttalande. Domänverkets kostnader för anläggningsarbeten
av olika slag uppgå, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, till synnerligen
avsevärda belopp. Revisorerna ha särskilt uppmärksammat, att
domänverket inom sitt förvaltningsområde kunnat i betydande utsträckning
vidtaga sådana åtgärder, vilka av övriga skogsvårdande myndigheter
måst eftersättas i huvudsak på grund av bristen på arbetskraft. Det nu
sagda gäller i motsvarande mån nybyggnaden av vägar. Domänverkets
ifrågavarande utgifter redovisas till övervägande del såsom driftkostnader
och äro sålunda undandragna riksdagens prövning. Omfattningen av de
enskilda arbetsföretagen synes ej heller göras till föremål för någon mera
ingående detalj granskning i samband med Kungl. Maj :ts fastställande av
domänverkets driftkostnadsstat. Revisorerna vilja med anledning härav
såsom sin mening uttala, att den här avsedda anläggningsverksamheten i

- 298 —

högre grad än f. n. är fallet torde böra samordnas med den centralt dirigerade
offentliga investeringspolitiken.

Frågan om i vilken grad detalj avgörandet beträffande domänverkets
anläggningsverksamhet skall ligga hos statsmakterna — bortsett från den
speciella kontroll som utövas genom byggnadstillstånd, materieltilldelning
och anvisning av arbetskraft — har under nuvarande ekonomiska läge ytterligare
accentuerats. Den i juni månad innevarande år genomförda investeringsbegränsningen
avsåg endast ett utnyttjande av statsmakternas möjligheter
att reglera den över riksstaten beslutade anläggnings- och anskaffningsvolymen
och inskränkte sig sålunda för domänverkets vidkommande
till de båda investeringsanslagen för tjänstebostäder och kontorsbyggnader.

På grund av frågans komplicerade natur torde det icke utan närmare
utredning vara möjligt att bedöma, i vad mån den här avsedda verksamheten
bör redovisas över särskilda investeringsanslag eller — såsom hittills
— inom domänfonden. Även om vissa skäl skulle befinnas tala för
det sistnämnda alternativet, bör dock enligt revisorernas uppfattning -—
icke minst med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar det här gäller
— riksdagen i någon form beredas tillfälle att taga ställning till anläggningsverksamhetens
omfattning och närmare karaktär. Problemet får
jämväl anses innebära en avvägningsfråga, i huru hög grad Kungl. Maj :t
skall utnyttja sin befogenhet att dirigera anläggnings- och anskaffningsverksamhelen
inom det område som lyder under domänstyrelsens förvaltning.
Revisorerna vilja slutligen såsom sin mening uttala, att i nu berörda
sammanhang frågan om en anpassning av domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader till det efter krigs- och efterkrigsårens forcerade avverkningar
uppkomna läget ävenledes torde böra upptagas till prövning.

§ 53.

Förvaltningen av vissa kronoegendomar.

Revisorerna ha avlagt besök vid Olovsfors kronoegendom å Bjurfors kronoparlc
i Västmanlands län.

Beträffande förvaltningen in. m. av ifrågavarande egendom under senare
år har domänstyrelsen lämnat följande uppgifter.

Egendomen, som omfattar en areal av 49,55 ha åker, 5,68 ha äng och 54 ha
skogsmark, står direkt under domänstyrelsens förvaltning och utarrenderades
från den 14 mars 1942 på tio år, därvid avgälder fastställdes att utgå
dels i kontanter, dels i naturapersedlar. För arrendeåret 1946—47 utgjorde
arrendet 1 387 kronor. Enligt en den 10 juni 1941 verkställd uppskattningsförrättning
voro vid nämnda tidpunkt samtliga byggnader i medelgott skick
utom arbetarbostaden, som var i mindre medelgott skick. Arbetarbostaden
undantogs vid den från den 14 mars 1942 förnyade utarrenderingen. De byggnadsarbeten,
som föreslogos vid nämnda förrättning, avsågo dels att arren -

— 299 —

datorn skulle äga avbalka ladugården och härtill erhålla virke från skogen,
dels att mjölkrum skulle utföras genom revirets försorg.

Sedermera ha i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut den 12 februari och
den 19 november 1943 uppförts vissa baracklägerbyggnader å Olovsfors kronoegendom.
Byggnaderna utnyttjades först som flyktingläger och avsågos
därefter skola användas av medicinalstyrelsen för sinnessjukvårdsändamål.

I samband härmed väcktes fråga om att medicinalstyrelsen skulle övertaga
förvaltningen av hela egendomen. Förhandlingar inleddes med egendomens
arrendator, och i skrivelse till socialstyrelsen den 24 november 1943 förklarade
sig denne villig att, därest egendomen erfordrades för statligt ändamål,
avträda densamma mot en ersättning av 3 200 kronor per år eller för de
återstående sju arrendeåren sammanlagt 22 400 kronor. Något beslut i fiågan
kom emellertid då icke till stånd.

Då arrendatorn under år 1946 icke kunde förnya sin borgen för de återstående
fem arrendeåren, uppsades arrendet till den 14 mars 1947. Arrendatorn
förklarade sig därefter icke vilja fortsätta arrendet och avflyttade
därför vid sistnämnda tidpunkt.

Sedan i anledning härav domänstyrelsen i skrivelse den 6 december 1946
hos medicinalstyrelsen anhållit om meddelande, huruvida från medicinalstyrelsens
sida hinder mötte mot utarrendering av egendomen med undantag
av baracklägerområdet under tio eller femton år, meddelade sistnämnda styrelse
den 7 februari 1947, att den vore nödsakad påfordra, att vid egendomens
utarrendering fr. o. in. den 14 mars 1947 undantoges ett område om
ca 23 ha, inom vilket egendomens samtliga byggnader vore belägna. Vederbörande
domänintendent hade tidigare under hösten 1946 anmält att egendomens
byggnadsbestånd vore mycket dåligt och att åtskilliga arbeten nödvändigt
måste utföras. Domänstyrelsen förklarade vidare den 21 februari
1947 att styrelsen icke hade något att erinra mot överförande till medicinalstyrelsens
förvaltning från den 14 mars samma ar av området i fråga med
därå befintliga byggnader. Medicinalstyrelsen har därefter hos Kungl. Maj :t
hemställt om överförande av området till dess förvaltning.

Samtidigt härmed vidtog domänstyrelsen åtgärder för utarrendering a\
den åkerjord, som avsetts skola kvarbliva under styrelsens förvaltning. Denna
åkerjord är numera upplåten i sju särskilda lotter till mindre joi dbrukare
i trakten för en arrendetid av fem år räknat från den 14 mars 1947.
Till ett område av 5,7 ha har någon brukare icke kunnat erhallas, och detta
område har mot en avgäld av 40 kronor under året utnyttjats för bete gemensamt
av vissa jordbrukare. Av egendomen ha dessutom avsatts t\a
mindre områden om tillhopa ca 1 ha såsom upplagsplatser för skogsför\altningen.

Vid sitt besök vid Olovsfors egendom kunde revisorerna konstatera, att
densamma i flera hänseenden befinner sig i bristfälligt skick. Ett åkerfält,
som icke torde ha varit upplöjt på flera år, var helt bevuxet med fröande
ogräs. Då fältet var beläget mitt bland andra utarrenderade åkrar, som
syntes förhållandevis välskötta, förelåg uppenbar fara för spridning av ogrä -

— 300 —

set. Egendomens parkanläggning var vanvårdad, och byggnaderna befunno
sig i förfall. Från mangårdsbyggnaden hade bortförts verandan, som upptagit
ungefär halva långsidan. \ id bortförandet hade man försummat att
reparera de delar av taket, där verandan varit infogad i byggnaden, med påföljd
att det liggande timret blivit utsatt för väta. Även ekonomibyggnaderna
voro vanskötta. På stallbyggnaden hade — till synes på grund av att tegeltaket
var söndrigt — putsen i stor utsträckning fallit av. Vidare hade
logportarna ramlat ned, varigenom väta i form av regn och snö kunde tränga
in i trösklängan.

Fn rationell förvaltning av Olovsfors kronoegendom har i hög grad försurats
av den ovisshet, som enligt den förut lämnade redogörelsen under
en längre tid varit rådande beträffande egendomens framtida användning.
Enligt vad revisorerna inhämtat ha liknande förhållanden förekommit beträffande
ett flertal andra kronoegendomar, därvid särskilt må framhållas
följande tre fall.

I. Vid under år 1937 företagen uppskattningsförrättning i samband med

inträffande arrendeledighet a kronoegendomen Lillci Bjurum i Skaraborgs län
gjordes från länets nykterhetsnämnders centralorganisation framställning
om anordnande å egendomen av en alkoholistanstalt. 1 yttrande till domänstyrelsen
förklarade sig socialstyrelsen biträda ansökningen. Domänstyrelsen
meddelade härefter socialstyrelsen, att domänstyrelsen i princip icke hade
något att erinra mot att egendomen toges i anspråk för ifrågasatt ändamål.
Den sedermera för berörda ändamål bildade »Stiftelsen Alkoholistanstalten
Lilla Bjurum» anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 december 1938, att
den ifrågasatta upplåtelsen av egendomen måtte få komma till stånd. Domänstyrelsen
tillstyrkte stiftelsens hemställan, dock med förbehåll att skogsmarken
och vissa mindre till försäljning föreslagna lotter undantoges. _

I avvaktan på beslut rörande egendomens användning har utarrendering intill
den 14 mars 1945 skett för endast ett år i sänder. Upprepade förfrågningar
rörande tidpunkten för egendomens överflyttning lära under tiden
ha framställts till socialstyrelsen. Den 15 december 1944 erhöll domänstyrelsen
från socialstyrelsen meddelande om att någon alkoholistanstalt vid
Lilla Bjurum icke längre planerades.

II. Domänstyrelsen avgav den 28 juli 1943 utlåtande till Kungl. Maj :t
över ett av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen i samråd
framlagt förslag om förläggning av vissa ifrågasatta barackläger till dels
förenämnda kronoegendom Olovsfors, dels ock kronocgendomarna Rosöga
och Ribbingelund i Södermanlands län. Sistnämnda kronoegendomar voro
vid tidpunkten i fråga utarrenderade till den 14 mars 1944. Kungl. Maj :t
förordnade därefter, att barackläger skulle förläggas till samtliga ifrågavarande
kronoegendomar, i vad gäller Olovsfors och''Rosöga genom beslut den
19 november 1943 och beträffande Ribbingelund genom beslut den 21 januari
1944. Då, enligt vad domänstyrelsen erfarit, fråga uppkommit om egendomarnas
ianspråktagande i deras helhet för allmänna ändamål, men något
besked härutinnan icke kunnat erhållas, utarrenderades Rosöga och Ribbingelunds
egendomar endast interimistiskt under några år. Som svårigheter
yppats att för kortare perioder utarrendera de båda egendomarna, begärde
domänstyrelsen — liksom i fråga om Olovsfors — under år 1946
bestämt besked hos medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen,
huruvida hinder mötte mot utarrendering av egendomarna under 10
eller 15 år. Domänstyrelsen erhöll i anledning härav besked om att — med

301 —

undantag för de områden, som tagits i anspråk för baracklägren — hinder
icke mötte att från den 14 mars 1948 upplåta Rosöga och Ribbingelunds kronoegendomar
på arrende för längre tid.

III. Enligt ett år 1941 under hand framfört förslag från socialstyrelsen
skulle till kronoegendomen Botilstorp i Jönköpings län förläggas en alkoholistanstalt.
I avvaktan på utvecklingen av denna fråga har egendomen därefter
upplåtits på arrende för ett år i sänder. Den 29 april 1946 meddelade
domänstyrelsen socialstyrelsen, att detta förhållande icke längre kunde fortfara,
varför domänstyrelsen nödgades anhålla om bestämt besked när egendomen
kunde förväntas komma att tagas i anspråk för avsett ändamål. Till
svar härå upplyste socialstyrelsen, att den enskilda organisation, som tidigare
föreslagit anordnandet av en alkoholistanstalt å Botilstorp med organisationen
i fråga som huvudman, icke längre önskade genomföra detta projekt,
varför egendomen icke komme att tagas i anspråk härför.

Revisorernas uttalande. De iakttagelser, som revisorerna gjort vid sitt besök
vid Olovsfors kronoegendom, ge vid handen att egendomen i vissa delar
befinner sig i ett synnerligen bristfälligt skick. Detta gäller såväl i fråga
om hävden av den åkerjord, som icke är utarrenderad, som framför allt beträffande
byggnadsbeståndet. Att egendomens byggnader förfallit under
loppet av relativt kort tid torde huvudsakligen vara beroende på bristande
tillsyn. Revisorerna kunna icke undgå att finna dessa förhållanden anmärkningsvärda.
Iordningsställandet av byggnaderna torde med det förfall, i
vilket de f. n. befinna sig, kräva avsevärda belopp. Det må i detta sammanhang
erinras om att riksdagens år 1937 församlade revisorer under hänvisning
till vissa då gjorda iakttagelser framhöllo vikten av att byggnaderna
å kronans arrendegårdar försattes och höllos i fullgott skick. Ifrågasättas
kan enligt revisorernas mening, om icke den direkta tillsynen över sådana
jordbruksegendomar, vilka på grund av sin belägenhet icke kunna effektivt
övervakas av domänintendent, borde kunna i större utsträckning åläggas
vederbörande revirförvaltare.

Bortsett från det nu sagda torde egendomens bristfälliga tillstånd till väsentlig
del få tillskrivas den omständigheten att frågan om dess framtida
användning sedan en längre tid varit svävande. Under den 5-åriga arrendetid,
som utgick den 14 mars 1947, har såsom en följd härav såväl brukning
som byggnadsunderhåll blivit eftersatt. Även för den för förvaltningen
ansvariga myndigheten torde förhållandet ha inverkat hämmande när det
gällt att taga ställning till frågan om erforderliga underhålls- och upprustningsåtgärder,
eftersom värdet av sådana åtgärder under förutsättning av
egendomens användning för annat ändamål kunnat synas diskutabelt.

De nu anförda missförhållandena utgöra ingalunda någon isolerad företeelse.
Såsom av verkställd undersökning framgått har beträffande ytterligare
ett antal kronoegendomar förekommit, atl frågan om deras framtida
användning för annat ändamål hållits öppen under en längre tid, något som
självfallet varit till nackdel för egendomarnas förvaltning. Mången gång
måste sådan egendom i avvaktan på definitivt besked rörande dess användning
utarrenderas interimistiskt år efter år till förfång för dess behöriga

302

skötsel. Det torde även ligga nära till hands, att från den förvaltande myndighetens
sida beslut i fråga om eljest erforderliga byggnads- och underhållsarbeten
undanskjutas inför ovissheten huruvida sådana arbeten kunna
lända till nytta i händelse av egendomens användning för annat ändamål.
För arrendatorerna är ett dylikt tillstånd ägnat att medföra otrygghet, liksom
det i många fall bidrager till att brukning och underhåll eftersättas.

Revisorerna, som finna de här berörda förhållandena otillfredsställande,
vilja fördenskull framhålla nödvändigheten av att, då fråga väckes om överlåtelse
av kronoegendom till annan myndighets eller institutions förvaltning,
definitivt beslut i frågan fattas utan onödig tidsspillan och i varje fall
inom sådan tid, att egendomen icke på grund av ovisshet inför innebörden
av ett väntat beslut utsättes för bristande underhåll och tillsyn.

— 303 -

Ekonomisk översikt.

§ 54.

Uppgifter angående statens tillgångar och skulder m. m.

I enlighet med gällande instruktion § 16 ha revisorerna på grundval av
det av riksräkenskapsverket utgivna utdraget ur rikshuvudboken för budgetåret
1946/47 låtit upprätta följande sammanställning av statens tillgångar
och skulder per den 30 juni 1947.

Kronor

Tillgångar:

Fast egendom..................... 6 067 504 817: 44

Rullande järnvägsmateriel och fartyg

m. ............................

Inventarier och förråd.............

Aktier............................

Riksbankens kapital

Kronor

739 338 794: 39
273 756 060: 72
338 896 671: 81
110 000 000: —
Utlånta medel..................... 5 628 546 946: 61

755 152 867: 80
6 752 161 630: 33

Förskott..........................

Fonders fordringar hos andra fonder

Övriga fordringar.................. 2 053 216 462: 08

Kontant behållning och i bank innestående
medel...................

477 850 238: 76 23 196 424 489: 94

Skulder:

Diverse medel:

Avskrivningskonton.............. 3 857 873 371: 54

Övriga diverse medel............ 1 834 987 508: 72

Fonders skulder till andra fonder ... 6 752 161 630: 33

Övriga skulder.................... 14 264 763 228: 13

26 709 785 738: 72

Skulder utöver tillgångar............................... 3 513 361 248: 78

Såsom framgår av kapitalsammandraget å sidorna 4 och 5 i det tryckta
utdraget ur rikshuvudboken, understego vid budgetårets ingång statens i
rikshuvudboken bokförda tillgångar skulderna med 3 929,80 miljoner kronor.
Enligt ovanstående sammanställning redovisades vid budgetårets utgång
skulder utöver tillgångar till ett belopp av 3 513,36 miljoner kronor.
Under det gångna budgetåret har alltså en icke oväsentlig förbättring av sta -

— 304 -

tens törmögenhetsställning ägt rum. Förbättringen uppgår till 416,44 miljoner
kronor, och detta belopp framkommer såsom skillnaden mellan eu
minskning med 416,76 miljoner kronor av den vid budgetårets början redovisade
bristen å statsreglerin g sfonden och en minskning med
0,32 miljon kronor av den sammanlagda behållningen å statens kapitalfonder.

Bristen å statsregleringsfonden uppgick vid budgetårets början
till 5 731,60 miljoner kronor och har alltså under budgetåret minskats till
5 314,84 miljoner kronor, med vilket belopp de å fonden utbalanserade tillgångarna,
2 615,27 miljoner kronor, understiga å fonden utbalanserade skulder,
7 930,n miljoner kronor. Bland dessa skulder upptages såsom skuld till
riksgäldsfonden 5 450 miljoner kronor avseende från riksgäldskontoret till
statskontoret lämnad kassaförstärkning. Motsvarande skuld till riksgäldsfonden,
vilken när den var som högst uppgick till 6 250 miljoner kronor, utgjorde
vid budgetårets början 6 000 miljoner kronor. Under budgetåret har
alltså av det från riksgäldskontoret under krigsåren lämnade tillskottet till
finansieringen av driftbudgetens utgifter återbetalats ett belopp av 550 miljoner
kronor. Att märka är emellertid att behållningen å statsverkets checkräkning
i riksbanken samtidigt nedgått från 215 miljoner kronor vid budgetårets
början till 97 miljoner kronor vid budgetårets slut eller med 118
miljoner kronor. Den förut verkställda återbetalningen av lämnad kassaförstärkning
skedde under budgetåret 1945/46, då det totala överskottet å statsregleringen
uppgick till 199,54 miljoner kronor.

Den redovisade minskningen under det sistförflutna budgetåret av bristen
å statsregleringsfonden motsvarar det under budgetåret uppkomna överskottet
å statsregleringen efter avdrag av under budgetåret inträdd minskning
av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier). Av den sammanställning
över utfallet av driftbudgeten, som återfinnes å sidorna 6 och 7 i
den av riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen, framgår, att
driftbudgetens totala inkomster och utgifter utgjort 3 605,83 miljoner kronor
respektive 3 154,98 miljoner kronor samt att det uppkomna överskottet å
statsregleringen alltså uppgår till 450,ss miljoner kronor. Detta överskott
motsvarar, såsom också framgår av nämnda sammanställning, summan av
det budgetutjämningsfonden tillförda överskottet å statsregleringen, 23,w
miljoner kronor, och den sammanlagda ökningen av reservationerna å driftbudgeten,
427,71 miljoner kronor. Minskningen av restantierna åter har utgjort
34,09 miljoner kronor. Att statens fordringar i form av restantier under
det sistförflutna budgetåret kommit att till skillnad från föregående år utvisa
en minskning, förklaras därav, att under det sistförflutna budgetåret
på grund av övergången till det nya uppbördssystemet uttagits — jämte preliminär
skatt under budgetårets senare hälft — inkomst- och förmögenhetsskatt
endast för ett halvt år samt ingen värnskatt. I detta sammanhang bör
uppmärksammas, att utestående debiterade medel av preliminär skatt och
enligt den nya ordningen debiterad fastighetsskatt ansetts ej böra medtagas
bland statens i rikshuvudboken bokförda tillgångar. De inträffade föränd -

- 305

ringarna å statsregleringsfonden, vilka i vad avser restantier framgå närmare
av den i budgetredovisningen å sidorna 196—199 införda tabellen över
debiterade riksstatsmedel, kunna i enlighet med det nu sagda sammanfattas

sålunda.

Miljoner

kronor

Brist vid budgetårets ingång.................................. —5 731-60

Budgetutjämningsfonden tillfört överskott å statsregleringen..... + 23-14

ökning av reservationer å driftbudgeten ...................... + 427-71

Minskning av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier) .... — 34-09

Brist vid budgetårets utgång................................. —5 314-84

Till belysande av de å statens kapitalfonder inträffade förändringarna
återgives å sidorna 306—307 en över dessa förändringar inom
riksräkenskapsverket i samband med riksbokslutet för budgetåret 1946/47
upprättad sammanställning. Av sammanställningen framgår, att den sammanlagda
behållningen å statens kapitalfonder under budgetåret endast
undergått en obetydlig förändring. Den har minskats från 1 801,80 miljoner
kronor till 1 801,48 miljoner kronor eller, såsom redan framhållits, allenast
med 0,32 miljon kronor, vilken minskning hänför sig till de i sammanställningen
under rubriken tillgångsfonder upptagna fonderna. Såsom framgår
av sammanställningen, utvisa emellertid sistnämnda fonder dessutom dels
en ökning av kapitaltillgångar å 683,75 miljoner kronor och dels en minskning
av kapitaltillgångar å (22,47 + 0,i3 =) 22,eo miljoner kronor eller således
en nettoökning å (683,75 — 22,60 =) 661,is miljoner kronor, vilken ökning
dock motsvaras av ett tillskott å enahanda belopp från riksgäldsfonden.
Härom inhämtas av sammanställningen följande.

Anslagen till kapitalinvestering i statens kapitalfonder ha belastats med
utgifter å sammanlagt 953,12 miljoner kronor. För finansieringen av dessa
bruttoinvesteringar, vilkas summa också framgår av den å sidorna 226 och
227 i budgetredovisningen införda översiktstabellen över kapitalinvesteringarna
ävensom av den omedelbart före denna tabell införda tabellen över
utfallet av investeringsstaterna, ha i första hand disponerats avskrivningsmedel
från riksstaten, d. v. s. å anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
anvisade medel; för att erhålla beloppet av ifrågavarande för finansiering
av bruttoinvesteringar disponerade avskrivningsmedel får emellertid
summan av de å anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
redovisade nettoutgifterna, 49,h miljoner kronor, vilken summa även framgår
av budgetredovisningens förut omnämnda sammanställning över utfallet
av driftbudgeten, ökas med det belopp å 20,21 miljoner kronor av reserverade
inkomster av exploateringen av vissa på sin tid för militära ändamål
avsedda markområden, som för täckning av vissa avskrivningar å försvarets
fastighetsfond och försvarets fabriksfond överförts till avskrivningsanslag
för dessa fonder resp. tillgodoförts titeln bidrag från diversemedelsfond
å investeringsstaten för fabriksfondcn. För finansiering av gjorda brutto 20—M8H87.

berättelse ang. statsverket dr 1947. I.

— 306 —

Sammanställning över & statens kapitalfonder under

(Tusental

		Bruttoinvestering efter avdrag för belopp som blivit tillgängliga genom avsättning samt övriga å fonderna för investering
			Avgår
Tillgångs fonder:	Behåll- ning V, 1946	Brutto- investe- ring	grundav-skrivning resp. av-skrivnings-medel från riksstaten	bidrag från diverse- medels- fond	årsav-skrivning resp. avskriv-nings-medel från drift-kostnads, stat
Statens affärsverksfonder: Postverkets fond................	69 035	9 462	_	_	— 1485
Telegrafverkets fond.............	584 079	106 353	— 385	—	— 45 921
Statens järnvägars fond..........	1 045 950	121 658	— 2 525	—	— 54156
Statens vattenfallsverks fond.....	590 215	89184	—	—	— 17 979
Domänverkets fond..............	356 629	1 101	—	_	— 362
Riksbanksfonden .................. Luftfartsfonden.................... Statens allmänna fastighetsfond..... Försvarets fonder: Försvarets fastighetsfond.........	100 000 12 886 284 648 419 412	10 000 7 663 24 777 55 213	— 5 382 —11 973 — 26 796	—	— 3 814 — 5151
Försvarets bostadsanskaffningsfond Försvarets fabriksfond........... Statens utlåningsfonder............ Fonden för låneunderstöd.......... Fonden för statens aktier.......... Statens pensionsfonder............. Diverse kapitalfonder: Fonden för förlag till statsverket .. Väg- och vattenbyggnadsverkets för-rådsfond ....................	8 854 30 943 622 236 354 718 231 879 937 561 341839 35 846 3 436 829 819 1099 2 400 6 786	277 2 463 79 085 157 243 53 495 1154 12 057 221 607 187	— 19 341 — 2 916	* — 98	— 1516
Fonden för Södertälje kanalverk .. Fonden för kreditgivning till ut-landet ........................	—	—
Fonden för anordnande av spann- målslagerhus och kylhus....... Jordfonden.....................	—	—	—
Arrendeegnahemsfonden..........	121 20	+ 69
Statens reproduktionsanstalts fond. Fonden för varukredit...........	472 1 294	—	— 63
Postsparbankens fond............ Postgirofonden..................	6445 5 433 — 13398 6 870 516	—	—	—	—
Fonden för oreglerade kapitalmedels-
Säger för tillgångsfonder	953 120	— 69 249	— 98	—134 591
Skuldfond: Riksgäldsfonden...................	—5 068 718		_
Summa	1801 798	—	— 1	—	—

1 Å försvarets fastighetsfond, utlåningsfonderna, fonden för låneunderstöd, fonden för statens
täckts medelst reserverade inkomster av exploateringen av vissa på sin tid för militära ändamål

— 307 —

budgetåret 1946/47 inträffade förändringar.

kronor.)

motsvarande likvida medel, till värdeminskningskonto,	Genom å kapitalbud-geten (investeringspla-nen) redovisad kapital-
disponibla medel	återbetalning upp-	Genom		Ökning
				omföring		(+)resp.
för	Genom belastning	resp. minskning (•—)	mellan	kapital-	minsk-
	och gottskrivning			fonder	nmg (—)
			ökning (-f) resp. kapital-minsk-ning (—)	Behåll.
	av investerings-	Belopp mot-		uppkom-	av	ning
övriga å fonderna för inves-tering	bemyndiganden å	svarande av-		men ök-	balan-	30/, 1947
kapitalbudgeten (investerings-planen) upp-	skrivning av oreglerade kapitalmedels-	Kapital-återbe-talning i övrigt	ning (+) resp. minsk-	serade över- skotts-
kommen netto-	förluster resp.	ning (—)		medel
disponibla medel	ökning ( + )	avskrivnings-
resp. netto-	medel från
	minskning (—)	riksstaten
— 5	+ 7 972	_	_	+ 10	+ 233	— 3 738	73512
— 53	+ 59 994	—	—	i± å	l	— 3 260	640 811
!— 37 727	+ 27 250	—	—	{± ?	} -	— 4 646	1068556
— 540	+ 70 665	—	—	+ 17		— 121	660 776
—	+ 739	—	—	— 37	{- åå}	+ 3135	360 454
_	+ 10 000	_	_	—		—	no 000
	+ 2 281	_	—	—	+ 5 700	—	20 867
—	-i- 8 990		—	+ 670	+ 150	-	294 458
|— 9	+ 23 257	—	—	J + 13 \— 724	+ 26 >— 19	1 -	441 965
!— 16	+ 261	—	—	+ 26	—		9141
— 2	-i- 847	_	—	+ 25	+ 210	—	32 025
	+ 59 744	_	—	—	>— 378	+ 1036	682 638
— 16 693	+ 137 634	—	—	—	>— 99	+ 1415	493 668
_.	-i- 53495	_	—	—	1—12 000	—	273 374
—			—	—	+ 180	— 204	937 537
— 7 435	— 6 281	_	—	—	''— 5015	— 10	330533
— 552	+ 7 361	_	_	_	—	+ 838	44 045
		—	— 129	—	—	—	3 307
— 2 000	+ 219 607	—	—	—	—		1049 426
	+ 187		_	_	_	+ 30	1316
	_	_	—	—	—	2 400
— 397	— 207	_	—	—	—	— 12	6 567
	— 43	_	_	_	—	— 19	410
		_	_	_	_	—	1294
	_		_	_	—	+ 1 036	7 481
—	—	—	—	—	—	— 2 288	3145
—	—	— 22 474	—	—	*+17 511	—	— 18361
— 05 429	+ 683 753	— 22 474	— 129	—	+ 6 487	— 6 808	7 531 345
	— 683 753	+ 22 474	+ 129	—		—	—5 729 868
—	—	—	—	—	+ 6 487	1—6 808	1801477

aktier och förlagsfonden redovisade kapitalmedelsförluster. — * Avser grundavskrivningar, som
avsedda markområden. — * Jfr not 1 ovan.

— 308 —

investeringar ha vidare disponerats av de olika kapitalfondernas driftinkomster
avsatta avskrivningsmedel till ett sammanlagt belopp av 134,59
miljoner kronor samt å fonderna disponibla likvida medel i övrigt om tillhopa
65,43 miljoner kronor. Det nettotillskott av kapitalmedel, som från
investeringsbemyndigandena å kapitalbudgeten (jfr tabellen över utfallet
av kapitalbudgeten å sidorna 202 och 203 samt tabellen med specifikation av
investeringsplanen å sidorna 204—207 i budgetredovisningen) fått tillföras
de olika kapitalfonderna för genomförandet av de verkställda bruttoinvesteringarna,
uppgår alltså till (953,12 — 49,m — 20,21— 134,59 — 65,43 =) 683,75
miljoner kronor. Dessa finansoperationer återspeglas i uppdelningen på delsummor
av slutsummorna på inkomstsidan i budgetredovisningens tabell
över utfallet av investeringsstaterna.

Från beloppet av de kapitalmedel, som sålunda från riksgäldsfonden tillförts
olika kapitalfonder, få dragas de återbetalningar från tvenne kapitalfonder
utan särskild investeringsstat å resp. 22,47 miljoner kronor och 0,13
miljon kronor eller sålunda å tillhopa 22,60 miljoner kronor, som redovisats
å den å kapitalbudgetens utgiftssida eller investeringsplanen upptagna avdragsposten
för kapitalåterbetalning (jfr s. 203 och s. 206 och 207 i budgetredovisningen).
Härigenom erhålles den nettoinvestering av kapitalmedel,
661,15 miljoner kronor, som krävts för genomförandet av de under budgetåret
1946/47 gjorda bruttoinvesteringarna. Såsom redovisat belopp för titeln
lånemedel å kapitalbudgetens inkomstsida har följaktligen fått upptagas
ett belopp motsvarande sistnämnda summa med tillägg av inträdd ökning
under budgetåret av outnyttjade belopp av investeringsanslag, 283,59 miljoner
kronor, eller sålunda 944,74 miljoner kronor.

Angivna å titeln lånemedel redovisade belopp å 944,74 miljoner kronor
utvisar den av riksdagen i samband med fastställandet av kapitalbudgeten
för budgetåret 1946/47 medgivna nya upplåningen efter den reduktion denna
undergått under budgetåret genom att från en del kapitalfonder tillskott
av likvida medel för de beslutade investeringarnas finansiering tillkommit
utöver vad som beräknats i riksstaten och genom att reservationer å investeringsanslag
indragits. Den under budgetåret faktiskt verkställda nya
upplåningen uppgår till netto 43 miljoner kronor.1 För finansiering
av riksgäldskontorets utbetalningar å kapitalbudgeten har vidare stått till
förfogande den tidigare omförmälda återbetalningen å 550 miljoner kronor
från statskontoret av lämnad kassaförstärkning, vilken återbetalning, såsom
framgår av det föregående, möjliggjorts främst genom det uppkomna
budgetöverskottet och till en del skett med anlitande av vid budgetårets in 1

Nettoökningen av den totala statsskulden begränsas till detta belopp, om man bortser från
den formella ökning av den tillfälliga statsskulden, vilken motsvaras av den förbindelse å 182
miljoner kronor, som riksgäldskontoret under budgetåret utfärdat till riksbanken i samband
med överföringen till riksgäldskontoret av riksbankens kassaförlust å samma belopp vid apprecieringen
av den svenska kronan i juli 1946.

- 309 —

gång innestående medel å statsverkets checkräkning i riksbanken. Riksgäldskontoret
har därjämte för sina utbetalningar tagit i anspråk ett belopp
om 80 miljoner kronor av förefintlig behållning å kontorets egen checkräkning
i riksbanken, vilken härigenom nedbringats från 95 miljoner kronor
vid budgetårets ingång till 15 miljoner kronor vid budgetårets utgång. De
medel, som sålunda disponerats av riksgäldskontoret, uppgå tillsammantagna
till ett belopp av 673 miljoner kronor. Detta belopp överstiger med
12 miljoner kronor det nettotillskott av kapitalmedel från riksgäldskontoret
å 661 miljoner kronor, som enligt vad ovan framhållits krävts för täckning
av de under budgetåret gjorda investeringarna till den del dessa icke
kunnat finansieras med anlitande av å de olika kapitalfonderna disponibla
likvida medel. Differensen förklaras av en del andra kapitaltransaktioner
i båda riktningarna, som ägt rum å riksgäldsfonden, däribland utbetalningar
å 18 miljoner kronor för inköp av obligationer.

Det nu anförda kan sammanfattas så, att på grund av det uppkomna
överskottet å statsregleringen har praktiskt taget ingen ny upplåning behövt
ske för genomförande av den investeringsverksamhet, som ägt rum under
budgetåret 1946/47. Härvid har emellertid såsom framgår av det föregående
ett belopp å i runt tal 200 miljoner kronor fått tagas i anspråk av
vid budgetårets ingång innestående medel å statsverkets och riksgäldskontorets
checkräkningar i riksbanken. Någon motsvarande medelstillgång å
sagda checkräkningar finnes ej att räkna med för nu löpande budgetår.
En täckning av utgifterna å kapitalbudgeten utan nämnvärd ny upplåning
också under nu löpande budgetår förutsätter följaktligen även vid en nedpressning
av investeringsutgifterna med ett par hundratal miljoner kronor
under det sistförflutna budgetårets utgiftsnivå, att driftbudgeten lämnar
ungefär samma överskott som under det sistförflutna budgetåret.

Riksräkenskapsverket har i sin inkomstberäkning för budgetåret 1948/49
även gjort en beräkning av utfallet av driftbudgetens inkomstsida för nu
löpande budgetår. Enligt denna beräkning, vilken i fråga om överskotten
från affärsverken skett under antagande av bifall till gjorda framställningar
om taxehöjningar, kunna de å driftbudgeten uppförda inkomsttitlarna
väntas lämna en sammanlagd inkomst av i runt tal 4 350 miljoner
kronor mot beräknade 4 175 miljoner kronor eller sålunda en merinkomst
å 175 miljoner kronor. De å driftbudgetens utgiftssida anvisade anslagen
uppgå inklusive de anslag, som anvisats å den omedelbart efter riksstatens
fastställande antagna tilläggsstaten, till ett sammanlagt belopp av 3 985
miljoner kronor. Framställning har emellertid gjorts om anvisande å tillläggsstat
under åttonde huvudtiteln av ytterligare inemot 40 miljoner kronor
till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor för att möjliggöra en
anpassning efter den genomförda löneregleringen av statens förskottsutbetalningar
av ifrågavarande bidrag. Det anses enligt av revisorerna inhämtade
uppgifter vidare erforderligt, att å tilläggsstat under nionde huvudtiteln
anvisas ett anslag å inemot 100 miljoner kronor för täckande av de
ytterligare kostnader för prisregleringar på jordbrukets område, som för 20f-—478687.

Rev. berättelse ang. statsverket

— 310 —

anledas av att skörden under skördeåret 1947/48 visat sig understiga normalskörd.
Efter tillägg av de nu angivna två anslagen komma anslagen å
driftbudgetens utgiftssida enligt riksstat och tilläggsstat att uppgå till i
runt tal 4 125 miljoner kronor och sålunda understiga inkomsterna enligt
riksräkenskapsverkets ovannämnda beräkning med allenast 225 miljoner
kronor.

Utfallet av driftbudgetens utgiftssida plägar i vad avser de anslag —
förslagsanslag och obetecknade anslag — som avräknas mot budgetutjämningsfonden,
icke för nämnda anslag tillsammantagna föranleda några
mera väsentliga avvikelser från beräkningarna i riksstaten, och dessa anslag,
vilka i allmänhet avse mera bundna utgifter än reservationsanslagen,
kunna alltså här lämnas å sido. För att under nu löpande budgetår erhålla
ett överskott å driftbudgeten, som uppgår till samma belopp som överskottet
under det sistförflutna budgetåret, 450 miljoner kronor, skulle det följaktligen,
vid den av riksräkenskapsverket antagna utvecklingen i fråga om
driftbudgetens inkomster, vara erforderligt, att i riksstaten beräknade utgifter
för reservationsanslagen nedskäras med 225 miljoner kronor och att
sålunda en ökning med detta belopp sker av beloppet av kvarstående reservationer.

Närmare uppgifter rörande de inträffade förändringarna i storleken av
driftbudgetens anslagsreservationer under tiden från utgången
av budgetåret 1938/39, det sista budgetåret före kriget, till utgången av det
sistförflutna budgetåret lämnas i sammanställningen å sidorna 312 och 313.
Till ledning för ett bedömande av utvecklingen under nu löpande budgetår
ha även beloppen av de för detta budgetår anvisade reservationsanslagen
samt beloppen av de under det sistförflutna budgetåret redovisade utgifterna
å reservationsanslag medtagits i sammanställningen.

Såsom framgår av denna sammanställning, ha driftbudgetens reservationer
under ifrågavarande åttaårsperiod ökats från 180,34 miljoner kronor till
1 719,82 miljoner kronor eller med 1 539,48 miljoner kronor. Mer än hälften
av denna ökning faller på fjärde huvudtitelns anslagsreservationer, vilka
ökats med 808,38 miljoner kronor eller från 87,io miljoner kronor till 895,48
miljoner kronor. För fjärde huvudtitelns vidkommande utvisar budgetåret
1941/42 den största ökningen med 597,25 miljoner kronor, men mycket betydande
ökningar redovisas även för de två första krigsåren med tillhopa
191 ,49 miljoner kronor och för det sistförflutna budgetåret med 140,48 miljoner
kronor; den stora reservationsökningen under budgetåret 1941/42 får
ses mot bakgrunden av det förhållandet, att å tilläggsstat till riksstaten för
detta budgetår uppfördes reservationsanslag för täckning av alla de av
Kungl. Maj :t sedan krigets början å förskottsstat meddelade anvisningar för
engångsutgifter för försvaret, som ännu kvarstodo outnyttjade och därför
enligt förut tillämpad ordning ej tidigare täckts medelst anslag å riksstaten.
Under budgetåret 1945/46 indrogs och överfördes till budgetutjäm -

— 311 —

ningsfonden ett belopp om 187,36 miljoner kronor av fjärde huvudtitelns
reservationer, men genom att även under detta budgetår de i riksstaten beräknade
utgifterna för huvudtitelns reservationsanslag överstego de faktiska
utgifterna med icke mindre än 107,31 miljoner kronor kom nettominskningen
såsom sammanställningen utvisar att stanna vid 80,os miljoner kronor.
Även av reservationer å anslag till vägunderhåll och vägbyggnader
samt hamnar och farleder under sjätte huvudtiteln ha under ifrågavarande
period vid tvenne tillfällen avsevärda belopp indragits och överförts till budgetutjämningsfonden,
nämligen under budgetåret 1943/44 70,24 miljoner
kronor och under budgetåret 1944/45 13,05 miljoner kronor eller sålunda
tillhopa 83,29 miljoner kronor avseende i främsta rummet behållningar å
s. k. beredskapsanslag, som anvisats å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1940/41.

Såsom framgår av sammanställningen, ha de vid utgången av det sistförflutna
budgetåret kvarstående anslagsreservationerna å driftbudgeten, trots
att de såsom redan framhållits tillhopa uppgå till så stort belopp som
1 719,82 miljoner kronor, visat sig, frånsett ett icke differentierat belopp om
allenast 47,68 miljoner kronor, kunna hänföras till ett jämförelsevis begränsat
antal anslag eller anslagsgrupper. Härvid ha fjärde huvudtitelns reservationer
sammanförts till en enda grupp, då de praktiskt taget genomgående
kunna sägas avse anläggningsverksamhet och materielanskaffning.
Reservationerna å övriga särskilt angivna anslag kunna med undantag för
anslagen till arbetsmarknadsreglerande åtgärder, internationellt återuppbyggnadsarbete,
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, kostnader
i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet, subventionering
av införseln av vissa varor och planering av allmänna arbeten samt
frånsett ett mindre belopp av reservationerna å anslagen till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar hänföras till samma kategori. Uppkomsten av de
reservationer, som sålunda avse anläggningsverksamhet och materielanskaffning,
tillhopa i runt tal 1 380 miljoner kronor, förklaras bland annat
av att anläggningsverksamheten och materielanskaffningen på grund av
brist på arbetskraft och material icke kunnat fullföljas i enlighet med de
planer, som legat till grund för medelsanvisningen. De redovisade behållningarna
äro också i viss utsträckning bundna genom utlagda beställningar
eller andra dispositioner från myndigheternas sida.

De å anslagen till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område och
kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet uppkomna
reservationerna om tillhopa 99,59 miljoner kronor, vilka utgöra en
betydande del av de reservationer, som ej angivits avse anläggningsverksamhet
eller materielanskaffning, torde huvudsakligen förklaras av en viss
eftersläpning i fråga om utbetalningarna. Anslaget till kostnader i samband
med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet utbetalas sålunda regelmässigt
först under budgetåret näst efter det, för vilket resp. anslag beviljats.
Detta medför, när anslaget såsom skett för nu löpande budgetår höjes,
automatiskt eu reservationsökning motsvarande anslagshöjningen. På

— 312 —

Sammanställning över inträffade förändringar i storleken av driftbudgetens

Miljoner

	Reserva-		ökning ( + ) resp.	minsk-
Anslagsgrupp	tioner
	3% 1939	1939/40	1940/41	1941/42
Anslag under IV ht.......................	87-10	+115-20	+	76-29	4- 597‘25
Anslag till arbetsmarknadsreglerande åtgärder
under V ht............................. Anslag till bostadsbyggnadssubventioner under	12-89	+	4-16	+	17-49	—	5-97
V ht......................... Anslag till uppförande eller inrättande av barn-	3-40	+	2-02	+	2-67	+	18-07
hem och skyddshem under V ht.......... Anslag till bidrag till uppförande eller inrät-	0-54	—	0-16	4_ ■	0-61	—	0-08
tande (eller inlösen) av vissa sjukvårdsan-stalter under V ht......................	1-32	+	0-43	+	1-09		0-61
Anslag till utrustning m. m. av beredskapssjuk- hus under V ht......................... Anslag till civilförsvaret (civila luftskyddet)	—	+	12-23		5-45	—	1-21
under V ht............................. Anslag till vägunderhåll och vägbyggnader,	4-26	+	26-04	—	12-72	+	1*55
hamnar och farleder samt vatten- och av-loppsledningar under VI ht..............	23-48	+	20-99	+	90-90	+	0-67
Anslag till internationellt återuppbyggnadsar-
bete under VII ht:
Bidrag enligt Washingtonöverenskommelsen Bidrag i övrigt .........................	—		—		—		—
Anslag till bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter under IX ht Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbru-	—	+	0,20	+	0,30	+	0-19
kets område under IX ht................ Kostnader i samband med Svenska spannmåls-	—	+	35-30	—	1-72	+	3-70
aktiebolagets verksamhet under IX ht .... Anslag till landsbygdens elektrifiering under	—		—		—	+	51-50
IX ht.................................. Anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar	0-01	+	0-03	+	4-76	+	1-44
i enskild ägo under IX ht...............	0-15	—	0-15	+	0-93	+	1-36
Anslag till anskaffande av ytterligare ett statens isbrytarfartyg under X ht............... Anslag till anordnande av vissa farleder under	—		—	—	—
X ht..................................	—	+	17-17	—	6-43	—	7-34
Anslag till subventionering av införseln av vissa
varor under XI ht......................	—		_		_		_
Anslag till planering av allmänna arbeten under II, V, VI, VIII, IX och X ht............. Anslag till avskrivning av nya kapitalinveste-	—		—		—		—
ringar..................................	28-51	+	18-31	+	53-20	+	37-03
Övriga reservationsanslag å driftbudgeten . . .	18-68	+	8-31	+	9-44	+	0-28
Summa	180-34	+ 260-08	+ 231-36	+ 697-83

grund härav torde även för nu löpande budgetår en icke oväsentlig reservationsökning
uppkomma å de två anslagen till jordbruksregleringen. För
övriga reservationer, som ej angivits avse anläggningsverksamhet eller materielanskaffning,
torde man på grund av nedskärningen i gällande riksstat
av medelsanvisningen till arbetsmarknadsreglerande åtgärder och till bidrag
till internationellt återuppbyggnadsarbete få räkna med en reservationsökning,
som, även om reservationen å det till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete
enligt Washingtonöverenskommelsen beviljade anslaget
icke utbetalas under budgetåret samt reservationen å anslaget till subven -

— 313 —

anslagsreservationer under budgetåren 1939/40—1946/47 m. m.

kronor.

ning	—) av reservationer under budgetåren			Reserva-tioner *°/a 1947	Anvisat för	Utgifter under
1942/43	1943/44	1944/45	1945/46	1946/47	budgetåret 1947/48	budgetåret 1946/47
—	30-31	+	6-76	—	17-24	—	80-05	+	140-48	895-48	390-13	373-08
—	23-70	+	3-96	+	20-01	+	6-02	+	3-76	38-62	1-00	33-24
—	0-58	+	3-71	+	15-33	+	16-29	+	14-10	75-01	32-00	18-41
+	0-12	—	0-51	—	0-12	+	2-32	+	1-57	4-29	7-57	0-73
+	1-31	—	0-69	+	0-95	+	1-65	+	1-07	6-52	3-43	1-46
—	1-03	—	1-25	—	1-18	+	0-65	+	0-93	3-69	—	— 0-93
—	0-58	+	1-65	—	3-75	—	1-62	—	2-82	12-oi	1-50	2-07
—	3-42	—	45-97	—	13-89	+	18-02	+	55-66	146-44	239-43	108-10
	_		__		_			+	75-00	75-00
	—	+	19-86	+	53-85	—	28-96	—	1-68	43-07	3-80	25-30
+	1-23	+	0-46	—	0-25	+	0-93	+	1-80	4-86	4-00	0-80
—	18-86	—	0-35	—	4-83	+	15-85	+	12-57	41-66	68-oo	132-43
—	26-50	—	6-76	+	55-21	—	11-11	—	4-41	57-93	90-oo	19-41
—	1-57	-	1-80	+	1-00	+	2-27	+	0-40	6-54	7-00	6-61
+	1-38	—	0-64	+	0-02		0-28	+	0-41	3-74	2-50	1-60
	2-63		0-77	+	2-47	+	1-57	+	1-56	5-60	—	0-01
			—		—	+	18-16	18-16	—	6-84
	—	+	2-42	+	4-34	—	0-42	+	4-10	10-44	1-52	1-40
+	4-80	—	18-85	—	9-96	+	19-60	+	90-44	223-08	140-20	49-14
+	1-25	+	0-97	—	6‘9o	+	1-10	+	14-60	47-68	113-68	106-76
—	99-00	—	37-80	+	95-01	—	35-61	+ 427-70	1719 82	1 105-76	886-46

tionering av införseln av vissa varor ej heller till någon del tages i anspråk
under budgetåret, kominer att mer än uppväga nyssnämnda reservationsökning.
I fråga om reservationerna å de anslag, som avse anläggningsarbeten
och materielanskaffning, torde man däremot, i betraktande av att
beloppen av de för nu löpande budgetår anvisade anslagen som regel avsevärt
överstiga beloppen av de under det sistförflutna budgetåret redovisade
utgifterna, ha anledning att i nuvarande läge räkna med betydande reservationsökningar.
Detta gäller särskilt dels anslagen till vägunderhåll och
vägbyggnader, hamnar och farleder samt vatten- och avloppsledningar, be -

— 314 —

träffande vilka anslag medelsanvisningarna för löpande budgetår överstiga
utgifterna under nästföregående budgetår med drygt 130 miljoner kronor,
och dels hithörande anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar, i
fråga om vilka motsvarande differens uppgår till i det närmaste 90 miljoner
kronor.

Såsom framgår av det anförda kan det uppenbarligen ej anses uteslutet,
att ökningen av driftbudgetens reservationer under nu löpande budgetår
kommer att uppgå till minst det belopp, 225 miljoner kronor, som enligt de
ovan framlagda kalkylerna erfordras, för att det totala överskottet å driftbudgeten
för detta budgetår skall komma att uppgå till samma belopp som
överskottet för det sistförflutna budgetåret, 450 miljoner kronor. I enlighet
härmed skulle anslagsreservationerna å driftbudgeten vid nu löpande budgetårs
utgång komma att uppgå till i runt tal 2 000 miljoner kronor.

De vid sistförflutna budgetårs utgång förefintliga reservationerna representerade
icke till någon del reserverade inkomster utan motsvarades endast
av en del av den brist, som redovisas å budgetutjämningsfonden på grund av
de under krigsåren uppkomna budgetunderskotten, och detsamma kommer
att vara förhållandet med de vid budgetårets utgång föreliggande reservationerna.
För dessa reservationer å tillhopa två milliarder kronor finnes med
andra ord ingen täckning, utan de åro i finansieringshänseende för närvarande
helt att likställa med reservationerna å kapitalbudgeten.

Genom redovisning å driftbudgeten i den omfattning som nu sker av reservationer
utan täckning blir budgetredovisningen otvivelaktigt på visst
sätt missvisande. Ur budgetteknisk synpunkt ännu mera otillfredsställande
är emellertid, att riksstaten på grund av förefintligheten av dessa stora reservationer
icke i den utsträckning som avsetts kommer att utgöra en hushållningsplan
för det budgetår, för vilket den fastställes. Härigenom försvåras
i hög grad överblicken över statsutgifterna, och detta måste i sin tur
inverka mycket menligt på budgetarbetet såväl i de olika statsdepartementen
som i riksdagen och dess utskott.

Till belysande av utvecklingen av kapitalbudgetens reservationer har också
upprättats en sammanställning, och även i denna sammanställning, som
återfinnes å s. 315, ha intagits vissa uppgifter till ledning för bedömandet av
utvecklingen under nu löpande budgetår, nämligen dels beloppen av de för
detta budgetår anvisade investeringsanslagen och dels beloppen av de under
de sistförflutna två budgetåren redovisade utgifterna. Kapitalbudgetens reservationer
ha såsom framgår av sammanställningen under den åttaårsperiod
sammanställningen avser ökats från 143,66 miljoner kronor till 2 386,48
miljoner kronor eller med 2 242,82 miljoner kronor. Av denna ökning falla
982 ,94 miljoner kronor eller närmare hälften på anslag under fonden för
kreditgivning till utlandet. Reservationsökningen i övrigt, 1 259,88 miljoner
kronor, kan i huvudsak sägas avse anslag till anläggningsverksamhet och
materielanskaffning, och beträffande denna reservationsökning gäller i tilllämpliga
delar vad som sagts beträffande ökningen av reservationerna å anslag
till liknande ändamål å driftbudgeten. Beträffande de till ifrågavarande

— 315 —

Sammanställning Uver Inträffade förändringar i storleken av kapitalbudgetens
anslagsreservationer under budgetåren 1939/40—1946/47 m. m.

Miljoner kronor.

An slagsgrupp	Reser-vationer 3°/e 1 939	ökning (+) resp. minskning (—) av reservationer under budgetåren	Reser-vationer 3°/, 1947	Anvisat för budget- året 1947/48	Utgifter under budgetåren
	1939/40— 1945/46	1945/46— 1946/47	1945/46	1946/47
Statens affärsverksfonder	51-24	+	154-64	+	43-34	249-22	423-79	271-74	327-76
Luftfartsfonden........	0-88	+	10-62	+	13-44	24-94	18-10	15-76	7-66
Statens allmänna fastig-hetsfond.............	12-04	+	29-99	+	37-87	79-90	46-80	17-82	24-78
Försvarets fonder......	14-31	+	143-59	+	35-58	193-48	43-69	87-74	57-95
Lånefonder för bostads-byggande ............	25-07	+	513-67	+	204-04	742-78	307-80	190-17	204-96
Fonden för kreditgivning till utlandet.........	_	+	954-54	+	28-40	982-94	200-00	551-31	221-61
Riksbanksfonden.......	—	+	10-00	—	10-oo	—	—	—	10-00
Övrig statlig utlånings-verksamhet..........	31-37	+	22-02	+	12-21	65-60	35-42	46-76	31-37
Fonden för statens aktier	—	+	0-01	+	0-oi	0-02	44-06	4-99	53-50
Anslag till reglering av vedproduktionen och till inköp av tackjärn		+	85-90		85-90
Övriga anslag under fon-den för förlag till stats-verket ...............	8-75		0-28	+	1-48	9*95	6-55	15-34	1-15
Övriga diverse kapital-fonder ...............	—	+	34-52	+	3-13	37-65	14-86	6-24	12-38
Summa	143-66	+1959-22	+ 283-60	2 386-48	1141-07	1 207-87	953-12

kategori hänförliga anslagen synes emellertid reservationsökningen vara
förhållandevis mindre för anslagen å kapitalbudgeten än för anslagen å driftbudgeten,
särskilt om det tages i betraktande, att medelsanvisningen å kapitalbudgeten
till anläggningsarbeten enligt av 1943 års riksdag godkända
principer (se prop. nr 1, Utgifterna, För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
punkten 3) avsetts skola lämna utrymme för viss anpassning av anläggningsverksamheten
efter det rådande marknadsläget i fråga om tillgången
på arbetskraft och material.

Tidigare har påvisats, hurusom en finansiering också under nu löpande
budgetår av kapitalbudgetens utgifter utan nämnvärd ny upplåning även vid
en nedpressning av investeringsutgifterna med ett par hundratal miljoner
kronor under det sistförflutna budgetårets utgiftsnivå förutsätter, att driftbudgeten
lämnar ungefär samma överskott som under det sistförflutna budgetåret.
Det har vidare framhållits, att det uppenbarligen i nuvarande läge
icke kan anses uteslutet, att ökningen av driftbudgetens reservationer under
nu löpande budgetår kommer att uppgå till sådant belopp, att reservationsökningen
tillsammans med ett påräkneligt ökat inkomsttillflöde medför ett
totalt budgetöverskott av denna storlek. De i sammanställningen över kapitalbudgetens
reservationer lämnade uppgifterna rörande de två sista budgetårens
utgifter ge vid banden, att en nedskärning av utgifterna å kapital -

316 —

budgeten av nyss angiven omfattning skulle, om utgifterna å anslag under
fonden för kreditgivning till utlandet antagas uppgå till 200 miljoner kronor
eller i det närmaste samma belopp som under det sistförflutna budgetåret,
komma att för övriga investeringsutgifter innebära, att de tillsammantagna
begränsas till ett belopp, som med i runt tal 100 miljoner kronor understiger
summan av motsvarande utgifter under budgetåret 1945/46. En
sådan utgiftsutveckling skulle innebära, att reservationerna å kapitalbudgeten
ökas med ytterligare omkring 400 miljoner kronor under nu löpande
budgetår och sålunda vid detta budgetårs utgång komma att uppgå till i
runt tal 2 800 miljoner kronor.

Stockholm den 15 december 1947.

KARL WARD.

C. P. OLSSON.
IVAN PAULI.
GUST. MOSESSON.

AXEL MANNERSKANTZ.

GUST. SVEDMAN.
NESTOR HAMMARLUND.
DAVID NORMAN.

ANDERS PAULSEN.

F. O. ERICSON.
GUST. BJÖRKMAN.
GUST. E. ANDERSSON.

V. Arvidsson.

RIKSDAGENS REVISORERS

BERÄTTELSE

OM DEN ÅR 1947 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING

AV

STÅTSVERKETS

JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING

FÖR TIDEN 1 JULI 1946-30 JUNI 1947

DEL II

FÖRKLARINGAR

STOCKHOLM 1948

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
487121

— III —

Innehållsförteckning.

Andra huvudtiteln. Sid Justitiedepartementet.

Försummad indrivning av böter, utdömda av krigsrätt.............. 1

Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna........................ 1

Fjärde huvudtiteln.

Försvarsdepartementet.

Handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna 4

Reservstatsinstitutionen.......................................... 6

Till familjebidragsnämnder utlämnade förskott...................... 21

Omplacering av personal inom försvaret........................... 23

Viss anskaffning av bensin (motyl) inom armén.................... 30

Försvarets forskningsanstalt....................................... 34

Vissa uppbördsmedel inom försvaret............................... 43

Stockholms luftvärnsregementes anläggningsarbeten i Norrtälje....... 46

Femte huvudtiteln.

Socialdepartementet.

Ersättningar av underhållsskyldiga för utgivna bidragsförskott....... 52

Angående utvandrares fortskaffande till främmande världsdel........ 56

Femte huvudtiteln (a).

Inrikesdepartementet.

Distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet..................... 57

Vissa bötesandelar till länsstyrelsernas förfogande................... 63

Försenat utbetalande av statsbidrag............................... 66

Hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond...... 69

Märkning av kött och skinn av dödat villebråd.................... 80

Passkontrollen i Mon............................................. 83

Passkontrollen i Strömstad....................................... 96

Civilförsvarsstyrelsens materielbokföring och förrådskontroll.......... 106

Vissa inkomster å anslaget för allmänna val....................... 110

Sjätte huvudtiteln.

Kommunikationsdepartementet.

Den allmänna väghållningen...................................... 110

Statsverkets lokalbehov.......................................... 111

Utnyttjandet av vissa kasernetablissement i Stockholm........ 112, 118

— IV

Sid.

Sjunde huvudtiteln.

F inansdepartementet.

Avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar..................... 122

Markegångsinstitutet............................................. 137

Vissa synpunkter på det statliga blankettrycket.................... 140

Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter......... 146

Statsliggaren för budgetåret 1947—48 ............................. 150

Den officiella statistiken.......................................... 155

Vissa till generaltullstyrelsens förfogande ställda medel.............. 168

Tullverkets taxa för extra förrättningar............................ 171

Åttonde huvudtiteln.

Ecklesiastikdepartementet.

Vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet 183
Inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna . 192
Finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala....... 200

Nionde huvudtiteln.

Jordbruksdepartementet.

Iakttagelser i fråga om anslaget till lindring i mindre bemedlades kostnader
för djursjukvård......................................... 204

Förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel................... 206

Kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen ..........208

Vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte........................... 210

Utfärdande av jaktkort och jaktpass.............................. 213

Tionde huvudtiteln.

Handelsdepartementet.

Deponerade gruvförsvarsavgifter................................... 219

Elfte huvudtiteln.

Folkhushållnin

Avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens
krisorgan m. m............................................ 226

Upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor m. m.......229

De afjärsdrivande verken.

Statens järnvägars vedavverkningar............................... 244

Domänverkets anläggningsverksamhet.............................. 246

Förvaltningen av vissa kron oegen domar............................ 255

Chefens för Dalregementet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 2, § 1.

Till Konungen.

Med anledning av föreläggande den 19 sistlidne december i fråga angående
försummad indrivning av böter, utdömda av regementets krigsrätt,
får jag härmed i underdånighet anföra följande.

Samtliga de personer, som upptagits i den av riksdagens revisorer avlämnade
berättelsen i vad rör av krigsrätten vid Dalregementet utdömda böter,
tillhörde av Falu-Mora fostab uppsatta militära förband eller anstalter.
Då de dömda således icke voro underställda depåchefen vid regementet, kunde
icke indrivning lämpligen ske genom dennes försorg. Dåvarande tjänstemän
vilka förestodo depåexpeditionen förutsatte också att i och med att
utdrag av krigsrätternas beslut översänts till fobef, denne skulle ansvara
för ärendenas slutbehandling. Någon anhållan från regementets sida att så
skulle ske har därför icke ingivits till fobef.

Det beklagliga dröjsmålet med ärendenas överlämnande till länsstyrelsen
är beroende av ovan relaterade förhållande.

Underdånigst

O. HÄGER.

Regementschef.

Paul Wickberg.

Fångvårdsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 5, § 2.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt fångvårdsstyrelsen
att till finansdepartementet avgiva utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse under § 2 rörande anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna.

Med anledning härav får fångvårdsstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer ha bland annat anfört att enligt revisorernas mening
anstaltsnämnderna vid de mindre anstalterna med endast ett fåtal intagna
synas kunna givas en i fråga om antalet ledamöter och sammansättning i
övrigt enklare organisatorisk utformning än vid de större anstalterna. Beträffande
de mindre kolonier, vilka äro anslutna till en närbelägen moderanstalt,
förefaller det revisorerna till fyllest, att moderanstaltens anstaltsnämnd
tillika fungerar som anstaltsnämnd för dottcrkolonierna. Revisorerna
ha även ifrågasatt huruvida vid sådana öppna kolonier, där i allmänhet

\ — 487121. Rev. berättelse ang. statsverket år 1047. II.

o

äJ

endast kortvariga straff, t. ex. för rattfylleri, verställas, särskild nämnd
är av behovet påkallad. I varje fall synes en enklare organisation av nämnden
i dessa fall böra övervägas.

Fångvårdsstyrelsen ansluter sig i princip till revisorernas förslag om enklare
organisatorisk utformning av anstaltsnämnderna vid vissa mindre anstalter.
Enligt styrelsens mening innebär den i 4 g verkställighetslagen
föreskrivna anordningen av anstaltsnämnden i vissa fall en överorganisation.
I yttrande den 29 september 1947 med anledning av Kungi. Maj :ts cirkulärskrivelse
den 6 juni 1947 till vissa statsmyndigheter angående förenkling
av förvaltningsförfarandet anförde styrelsen härom bland annat:

Nämndernas verksamhet är ju och bör — såsom strafflagberedningen och
departementschefen uttryckligt fastslagit — vara av rådgivande natur. Flera
styresmän hava intygat, att de för sitt arbete många gånger haft synnerlig
hjälp av att kunna rådgöra med nämnden, det må ha gällt frågor av
juridisk eller social natur. En anstaltsnämnd med, utom styresmannen,
minst 4 ledamöter och lika många suppleanter kan ibland innebära en viss
överorganisation t. ex. vid anstalter med ett fåtal — fem till tio — intagna
eller vid sådana öppna kolonier, där i allmänhet endast kortvariga straff
verkställas, t. ex. vid kolonier för i huvudsak rattfyllerister. Vid dylika anstalter
kunde det vara till fyllest med ett mindre antal ledamöter. Härigenom
skulle arbetet med utseendet av ledamöter kunna minskas. Antalet förordnanden,
som vid lagens ikraftträdande den 1 juli 1946 utfärdades av
Kungl. Maj :t, uppgick till omkring 250.

Enligt styrelsens mening skulle sålunda antalet nämndledamöter kunna
inskränkas vid vissa anstalter. De anstalter som härvid närmast skulle kunna
tänkas ifrågakomma äro de minsta anstalterna, avsedda för korttidsfångar,
samt de öppna kolonierna. Vid dessa anstalter förekommer endast i undantagsfall,
att anstaltsnämnden har att avgiva yttrande över ansökningar
om nåd eller villkorlig frigivning; även eftervårdsfrågorna äro här av ringa
omfattning. Anstaltsnämnderna skulle enligt styrelsens mening vid nu
nämnda anstalter kunna utgöras av, förutom styresmannen, en befattningshavare
vid anstalten samt en person som skulle vara eller hava varit innehavare
av domarämbete eller eljest vara lagfaren.

Vid dessa anstalter skulle härigenom bland annat den ledamot som enligt
4 § verkställighetslagen skall äga insikt och erfarenhet rörande social
hjälpverksamhet eller liknande arbete bortfalla. Enär eftervårdsfrågorna vid
dessa anstalter som nämnts äro få, synes det tillräckligt att för dessa frågor
anlita vederbörande skyddskonsulent eller skyddsassistent, vilka redan nu
enligt 5 § verkställighetslagen skola beredas tillfälle att deltaga i anstaltsnämndens
sammanträden.

Anordningen med gemensamma nämnder anser styrelsen böra praktiseras
där detta visar sig ur olika synpunkter lämpligt. Man har här att taga
hänsyn till bland annat att med gemensamma nämnder kostnaderna för
nämndledamöternas resor kunna bliva avsevärda och att till följd härav besöken
å anstalten komma att inskränkas högst avsevärt. Härigenom skulle
den personliga kontakt mellan ledamöterna och de intagna, som ofta är av
stor betydelse för nämndens verksamhet, kunna bliva svår att ordna.

Revisorerna ha även anfört att vissa olägenheter i administrativt avseende
synas vara förenade med gällande system, att Kungl. Maj :t skall utse ledamot
av anstaltsnämnd. Särskilt är detta enligt revisorernas mening förhållandet
vid förordnande av ledamot bland anstaltens befattningshavare.
Revisorerna ha för den skull ansett att handläggningen av ifrågavarande
ärenden lämpligen böra överlämnas till underordnad myndighet, exempelvis
fångvårdsstyrelsen.

— 3 —

Fångvårdsstyrelsen ansluter sig till revisorernas mening att utseendet av
den ledamot i anstaltsnämnden som jämte styresmannen är befattningshavare
vid anstalten icke bör ankomma på Kungl. Maj :t. Bland annat av de
skäl revisorerna åberopat bör det överlåtas åt fångvårdsstyrelsen att utse
nämnde ledamot. Styrelsen skulle då bland annat ha möjlighet att vid valet
av ledamot taga hänsyn till huruvida befattningshavaren kommer att inom
en snar framtid förflyttas, i vilket fall ett förordnande kan vara mindre
lämpligt, ävensom att interimistiskt kunna förordna ledamot, därest detta
vore av behovet påkallat.

I sitt ovannämnda yttrande den 29 september 1947 anförde fångvårdsstyrelsen
härom följande:

Vad styrelsen vill fästa uppmärksamheten på i detta sammanhang är
emellertid den omständigheten, att jämväl den befattningshavare vid anstalten
som utom styresmannen är ledamot av anstaltsnämnden skall utses
av Kungl. Maj :t. För närvarande tillgår så vid utseende av denna ledamot,
att, därest vid anstalten finnes lokalavdelning av Sveriges fångvårdsmannaförbund,
fångvårdsstyrelsen tillfrågar förbundets ledning vilka befattningshavare
som enligt dess mening böra komma i fråga såsom ledamot
och suppleant av anstaltsnämnden. Namnen redovisas sedan till Kungl.
Maj :t, varefter Kungl. Maj :t utfärdar förordnande för vederbörande. Finnes
såsom fallet är vid vissa, i enskild regi drivna små anstalter icke någon
avdelning av fångvårdsmannaförbundet föreslår styrelsen själv efter
hörande av styresmannen lämpliga personer.

Nu inträffar det emellertid ej sällan, att den befattningshavare som blivit
förordnad som ledamot eller suppleant i anstaltsnämnden förflyttas till
annan anstalt eller att båda för en tid förordnas på befattning vid annan
anstalt. När i dessa fall vakans uppkommer måste Kungl. Maj :t då förordna
annan person till ledamot eller suppleant. Vid små anstalter kunna förhållandena
ytterligare försvåras därigenom att vid anstalten ej finnas mer
än två eller tre befattningshavare utom styresmannen. I vissa fall har det
inträffat att i brist på stadigvarande personal en tillfälligt anställd person
måst förordnas.

Då själva principen är klar, att befattningshavare bör så långt det är möjligt
utses efter förslag av personalen, synes det kunna överlåtas åt fångvårdsstyrelsen
att utfärda förordnande.

Styrelsen vill i detta sammanhang omnämna att decentraliseringsutredningen
i en den 29 november 1947 avgiven promemoria angående förordnande
av ordförande och ledamot i anstaltsnämnd, över vilken promemoria
fångvårdsstyrelsen denna dag avgivit yttrande till Kungl. Maj :t, ansett att
förordnandet av nu ifrågavarande ledamot icke skall ankomma på fångvårdsstyrelsen
utan på länsstyrelsen i det län, där anstalten är belägen.

I sin nämnda promemoria har decentraliseringsutredningen föreslagit att
jämväl utseendet av övriga ledamöter i nämnden jämte suppleanter skall
överlåtas till länsstyrelsen. I likhet med decentraliseringsutredningen anser
fångvårdsstyrelsen det vara eu onödig omgång att betunga justitiedepartementet
med dessa ärenden, varför befogenheten lämpligen torde överföras
från Kungl. Maj :t till länsstyrelse.

De ovannämnda organisationsförändringarna förutsätta eu ändring av 4 §
verkställighetslagen. Enligt styrelsens mening synes denna böra givas förslagsvis
ungefär följande lydelse:

Vid fångvårdsanstalt skall finnas eu anstaltsnämnd, bestående av styresmannen,
eu av fångvårdsstyrelsen utsedd befattningshavare vid anstalten
och tre av länsstyrelsen i det län där anstalten är belägen utsedda personer,
av vilka en skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete

— 4 —

eller eljest vara lagfaren och minst en skall äga insikt och erfarenhet rörande
social hjälpverksamhet eller liknande arbete. Där det med hänsyn
till särskilda förhållanden prövas lämpligt, må Kungl. Maj :t medgiva, att
nämnden må bestå av styresmannen, en av fångvårdsstyrelsen utsedd befattningshavare
vid anstalten och en av länsstyrelsen utsedd person, som
skall vara eller hava varit innehavare av domar ämbete eller eljest vara lagfaren.
Bland de ledamöter av nämnden som icke äro befattningshavare vid
anstalten förordnar länsstyrelsen en att vara ordförande. Länsstyrelsen prövar
ock behovet av suppleanter.

Styresmannen skall--------påkallas av ledamot.

Nämnden må---- —--------anstalten i övrigt.

Utöver vad-------------lämna anstalten.

De ledamöter---------— intagnas behandling.

I ärendets handläggning hava deltagit överdirektören Göransson och byråchefen
Wijkmark, föredragande, samt byråcheferna Wennerholm och
Lindberg.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON.

Einar Ruda.

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 3.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1947 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 3 i sin berättelse för budgetåret 1946/47 anfört
beträffande handläggningen av personalärenden inom försvarsgrensförvaltningarna.

I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.

Civilförvaltningen delar den av revisorerna hävdade uppfattningen, att
det sätt, på vilket handläggningen av personalärendena ordnats inom arméförvaltningen,
knappast kan vara ändamålsenligt. Närmast vill det förefalla,
som om man borde eftersträva att —- på sätt som skett vid de båda
övriga centrala försvarsgrensförvaltningarna — sammanföra hithörande
ärenden till ett tjänsteställe, till vilket således skulle koncentreras alla personalfrågor
berörande såväl personal med avlöning från arméförvaltningens
avlöningsanslag som sakanslagsavlönad personal. Det synes även böra
undersökas, om icke vissa av de personalärenden, som för närvarande underställas
arméförvaltningens prövning, äro av den art, att desamma utan
olägenhet skulle kunna avgöras av vederbörande lokala förvaltningsmyndighet.
Utan en dylik undersökning och närmare kännedom om i vilken
omfattning sakanslag fortfarande skall anlitas för avlöningsändamål är det
ogörligt att bilda sig en uppfattning rörande den personal, som kan vara
erforderlig för handläggning av personalärenden inom försvarsgrensför -

— 5 —

valtningarna. Civilförvaltningen förutsätter emellertid att avlöningskostnaderna
för så gott som samtlig sakanslagsavlönad personal vid de lokala och
regionala myndigheterna — frånsett den som sysselsattes i produktiv drift
— komma att efter hand överföras till avlöningsanslag.

Då ett definitivt ställningstagande till den av revisorerna väckta organisationsfrågan
sålunda icke kan ske utan närmare organisationsundersökningar
och dylika undersökningar, enligt vad under hand erfarits, för närvarande
verkställas av 1946 års militära förvaltningsutredning, torde med
prövning av här ifrågavarande spörsmål böra anstå i avvaktan på förvaltningsutredningens
förslag i ämnet.

Vad revisorerna anfört i förevarande ämne torde därför för närvarande
icke böra föranleda annan åtgärd än att förvaltningsutredningen anmodas
att vid fullföljandet av sitt uppdrag ägna de utav revisorerna påtalade förhållandena
särskild uppmärksamhet. I sammanhang därmed torde med avseende
å såväl arméförvaltningen som marin- och flygförvaltningarna också
böra komma under bedömande frågan om vilket organ som skall hava
att handlägga avtalsfrågor beträffande den inom respektive försvarsgren
anställda arbetarpersonalen med avlöning från sakanslag.

Stockholm den 16 januari 1948.

EDVIN STRÖM.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

P. J. Rösell.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 8, § 8.

Underdånigt utlåtande.

Enligt kbr 30/5 1947 har åt statens organisationsnämnd uppdragits att
för 1946 års militära förvaltningsutrednings räkning verkställa organisationsundersökningar
vid försvarets civilförvaltning, krigsmaterielverket, arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen. Dessa undersökningar
påbörjades i juli månad 1947. Vid desamma ha gjorts samma iakttagelser
som av riksdagens revisorer. Organisationsnämnden kommer att i
sinom tid för militära förvaltningsutredningen framlägga förslag till mera
rationell ordning med avseende å de påtalade förhållandena.

Ärendet torde böra överlämnas till förvaltningsutredningen.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Aste, Bredberg, Dahlberg, Falla och Stridsberg.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

GÖSTA DAHLBERG.

— 6 —

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss av 23/12 1947 får jag i underdånighet avgiva följande
utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer yttrat rörande
reservstatsinstitutionen.

Reservstatsinstitutionen vid krigsmakten inrättades genom 1914 års härordning.
Den hade till syfte att för en mindre kostnad än den, som är förbunden
med en motsvarande ökning av den aktiva befälskadern, tillföra försvarsorganisationen
en kategori skickligt och rutinerat befäl, avsett att fylla
mobiliseringsbehovet på vissa viktiga poster i krigsorganisationen. Därjämte
skulle en önskvärd föryngring av den aktiva personalen möjliggöras genom
en snabbare omsättning av denna personal.

Efter tillkomsten av disponibilitets- och avgångsstaterna och sedan utbildningen
av reservofficerare och värnpliktiga officerare nått nuvarande
omfattning, ifrågasätta riksdagens revisorer, huruvida reservstatsinstitutionen
får anses äga den stora betydelse, att de med densamma förenade höga
kostnaderna äro motiverade. De föreslå att vid den allmänna översyn, som
nu sker av försvarsorganisationen, frågan om reservstatsinstitutionens bibehållande
i nuvarande form särskilt uppmärksammas eller att i vart fall
en rimligare anpassning än hittills av personalens avlöningsförmåner till
den begränsade tjänstgöringsskyldigheten i fred åvägabringas.

Jag vill med anledning härav till en början framhålla, att avgångs- och
disponibilitetsstaterna icke kunna ersätta reservstatsinstitutionen. Reservstatsbeställningarna
skola besättas med personal som i fysiskt och psykiskt
avseende fylla de krav, som måste ställas på chefer för fältförband, vilka
krav sällan uppfyllas av de till disponibilitets- och avgångsstaterna överförda.
Ej heller kan reservstatspersonalen ersättas av reservpersonal eller värnpliktig
personal. Under det att t. ex. reservstatsofficeren erhåller utbildning
till aktiv officer under omkring 3y2 år åtföljd av kurser av olika slag och
flera års tjänstgöring vid staber och förband, genomgår reservofficeren och
den värnpliktige officeren endast omkring 2 års officersutbildning åtföljd
av för reservofficeren 48 dagars tjänstgöring för varje 3-års period och för
den värnpliktige officeren 90 dagars repetitions- och efterutbildningsövning.
Reserv- och värnpliktspersonalen kan därför icke vinna den fullständiga
befälsvana och det militärt skolade omdöme, som äro nödvändiga i de befattningar
i krigsorganisationen, där reservstatspersonal placeras. Särskilt
gäller detta de högre graderna, vilka icke kunna besättas med reserv- eller
värnpliktspersonal.

Riksdagens revisorer ha vidare anfört, att reservstatspersonalens fältduglighet
till följd av vapenteknikens på sistone allt snabbare utveckling icke
i lika hög grad som tidigare torde kunna mäta sig med den aktiva personalen.
Enär detta i än högre grad gäller reservpersonalen och det värnpliktiga
befälet, torde denna omständighet snarare utgöra skäl för att bibehålla
och utveckla reservstatsinstitutionen. Denna institution är ur krigsorganisatorisk
synpunkt ett välbehövligt komplement till å ena sidan den aktiva
kadern och å andra sidan reserv- och värnpliktsbefälskadrarna. De skäl,
som föranlett tillskapandet av reservstatsinstitutionen, äro alltjämt bärande.

Det är av vikt att de ekonomiska förmånerna utformas så, att de utgöra
en lockelse för personalen. Endast därigenom tillförsäkras krigsmakten den

— 7 —

kvalitativt högtstående kader av reservstatspersonal, som erfordras. Revisorerna
hysa den uppfattningen att de med reservstatsbeställningarna förenade
pensionsförmånerna i och för sig skulle utgöra en tillräcklig lockelse
för att stimulera rekryteringen. Denna uppfattning torde sakna grund.
Om de egentliga avlöningsförmånerna avskaffas skulle faran för ett misslyckande
på den civila arbetsmarknaden med därav uppstående svårigheter
att försörja sig själv och sina anhöriga intill pensionsåldern sannolikt
komma att verka avskräckande på individen och således hämma rekryteringen.

Reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner böra sålunda allt
framgent bibehållas i huvudsak enligt nu gällande grunder, dock så att en
justering, i likhet med vad som ägt rum för övriga statstjänstemän, snarast
bör komma till stånd. I övrigt hänvisas till vad av 1945 års försvarskommitté
uttalats i ärendet.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hos Eders Kungl.
Maj :t hemställa, att vad riksdagens revisorer föreslagit i sin berättelse angående
reservstatsinstitutionen icke måtte föranleda någon Kungl. Maj :ts
åtgärd.

Underdånigst

HELGE JUNG.

Överbefälhavare.

N. Swedlund.

Ärendet berett av
Major C. G. STARCK.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den a/a 1947 anbefalld avgiva underdånigt utlåtande
över vad 1947 års riksdagsrevisorer i sin berättelse anfört angående
reservstatsinstitutionen får jag med bifogande av utredning rörande reservstatsfrågans
uppkomst och utveckling i underdånighet anföra följande.

Ändamålet med inrättandet av reservstaten var att anskaffa det för fyllande
av mobiliseringsbehovet erforderliga antalet erfaret och tjänstevant,
tillika tjänstedugligt befäl för en mindre kostnad än den, som var förbunden
med en motsvarande ökning av de aktiva personalkårerna.

På grund av den avsevärt kortare utbildnings- och tjänstgöringstiden för
reservutnämnd och värnpliktig personal kunna dessa personalgrupper icke
ersätta den efter minst omkring 7 års tjänst på aktiv stat till reservstat
överförda personalen. Denna räknas nämligen till gruppen »kvalificerad
personal», som krigsplaceras i särskilt krävande befattningar och i vilken
den aktiva personalen ingår såsom huvuddel. Då det sätt, på vilket bestämmelserna
angående beviljandet av avsked med förtidspension samt överförande
till avgångs- och disponibilitetsstater hittills tillämpats, gjort att
tillgången på personal att krigsplaceras i mera krävande befattningar härigenom
endast obetydligt ökats, synas dessa grupper av reservpersonal icke
nämnvärt påverka frågan om behovet och storleken av reservstaten. De

8 —

beräkningar som legat till grund för fastställandet av krigsorganisationens
behov av »kvalificerat befäl», äro ur militär synpunkt ett minimum, vilket
med hänsyn till krigsorganisationens effektivitet icke kan underskridas,
varför de skäl, som föranlett inrättandet av reservstaterna, alltjämt måste
anses bärande.

Vad frågan om reservstatspersonalens avlönings-, pensions- och tjänstgöringsförhållanden
beträffar har jag icke funnit anledning att i detta sammanhang
avgiva utlåtande, då statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
i 1948 års statsverksproposition antytt lämpligheten av en större utredning.

På grund av vad ovan anförts får i underdånighet jag hemställa, att vad
riksdagens revisorer anfört i sin berättelse i vad avser reservstatsinstitutionen
nu icke måtte föranleda någon annan Eders Kungl. Maj :ts åtgärd än
den av statsrådet ifrågasatta utredningen.

Underdånigst
W. A. DOUGLAS.

Chef för armén.

Ivar Backlund.

Bilaga.

Utredning rörande reservstatsfrågans uppkomst och utveckling.

1. 1904 gjorde arméns fullmäktige en underdånig hemställan, att Kungl.
Maj :t måtte vidtaga åtgärder för beredande av pension åt off och uoff vid
armén, vilka före uppnådd pensionsålder på grund av därom gjord ansökan
överfördes från beställning på stat till reserven. Sedan vederbörande myndigheter
yttrat sig över denna hemställan samt statskontoret och arméförvaltningen
framhållit behovet av ytterligare utredning, anmodade Kungl.
Maj:t V» 1907 direktionen över arméns pensionskassa att verkställa denna
utredning, bl a beträffande de med förslagets genomförande förenade kostnaderna.
I skrivelse “/i 1908 hemställde direktionen, att den erforderliga
utredningen, i vad den rörde den militärorganisatoriska och ekonomiska delen
därav, måtte verkställas genom av Kungl. Maj :t utsedda särskilda kommitterade.
Genom nådigt brev den Vs 1908 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen
för lantförsvarsdepartementet att tillkalla sakkunniga för att biträda med
verkställandet av den ytterligare utredning i ämnet, som kunde anses behövlig.
Dessa sakkunniga —- 1908 års sakkunniga —■ avlämnade 18/e 1908 sitt
betänkande, vari de föreslogo, att reservbefälet icke måtte tillkomma genom
förtidspensionering, utan att det måtte uppföras i beställning på stat och
bilda en särskild reservstat.

Sedan 1904 års fullmäktige för flottans pensionskassa uttalat sig för en
utredning för marinens del av frågan rörande tidigare övergång till reserven
med bibehållen pensionsrätt, tillsatte Kungl. Maj :t en kommitté -— 1908
års kommitté. Kommittén avgav ls/« 1908 sitt betänkande. Då detta betänkande
och 1908 års sakkunnigas betänkande i vissa delar voro olika, uppdrog
Kungl. Maj :t “% 1908 åt särskilda kommitterade — 1909 års kommitté
— att för åstadkommande av sammanjämkning av de båda betänkandena
verkställa utredning och avgiva slutligt förslag till bestämmelser. Des -

— 9 _

sa kommitterade avgåvo Va 1909 sitt betänkande och förslag angående uppsättande
av reservstater vid armén och marinen. Häri framhölls, att för
uppsättandet av reservtrupper i större omfattning erfordrades en reserv
av fullt utbildade off och uoff, och att enda utvägen för anskaffandet av
en sådan vore att söka förmå off och uoff, som tillräckligt länge tjänstgjort
på aktiv stat, alt mot någon ersättning övergå till reserven med skyldighet
att för bibehållande av sin militära duglighet tid efter annan deltaga
i övningar.

För arméns del föreslogs en reservstat av nedanstående storlek:

överstelöjtnanter och majorer 84, kompaniofficerare 346 och underofficerare
346.

Den av Kungl. Maj :t 28/„ 1907 tillsatta kommittén för granskning av uppgjorda
förslag till samfälld plan för rikets försvar m m tog betänkandet under
omprövning och förordade, att en reservstatsorganisation i huvudsaklig
överensstämmelse med den av 1909 års kommitté förslagna snarast matte
komma till stånd.

De år 1911 tillsatta försvarsberedningarna uttala sig på skilda ställen i
befintliga tryckta betänkanden för uppsättandet av reservstater och yrka,
att en reservstatsinstitution snarast måtte påbörjas enligt grunderna i 1909
års betänkande och förslag.

I prop 159/1914 framhålles, att vissa erinringar gjorts mot det föreslagna
sättet för reservstatsfrågans lösning och att vid utarbetande av förslaget
till stärkande av rikets stridskrafter ändamålsenligheten av 1909 års
kommittéförslag i vissa delar ifrågasatts. På grund härav ansågs frågan
böra underkastas ytterligare överväganden och bearbetning. Detta skedde
inom departementet av två sakkunniga, vilka avgåvo ett omarbetat förslag
rörande reservstaten vid armén. I detta omarbetade förslag angavs, att reservstatens
ändamål vore att anskaffa det för mobiliseringsbehovet erforderliga
antalet erfarna och tjänstevana, tillika tjänstedugliga off och uoff för
en mindre kostnad än den, som vore förbunden med motsvarande ökning
av de aktiva off- och uoff kårerna. Med inrättandet av en reservstat skulle
skapas en tillgång på tjänstedugligt befäl för reservtruppsorganisationen,
varjämte omsättningen av de på aktiv stat varande off och uoff komme
att försiggå något raskare samt ifrågavarande personal i viss mån föryngras.
Till följd av den livligare avgången bland uoff ökades befordringsutsikterna
för det fast anställda ubef, vilket borde utöva ett gynnsamt inflytande
på volontärrekryteringen.

På grund av dels svårigheten att bestämt angiva reservstatens storlek,
dels den långa tid, som erfordrades för att fylla det slutliga behovet av reservstatsoff,
och då dessutom erfarenheten rörande möjligheten att rekrytera
en reservstat av större omfattning vore ringa eller ingen, ansågs det
ej vara lämpligt att fatta beslut om frågan i hela dess omfattning, utan
bedömdes det- ändamålsenligare att ta ett mindre steg och begränsa planen
för reservstatens uppsättande till en viss tidsperiod, lämpligen tiden t o in
1920. I enlighet härmed föreslogs en första uppsättning under 5-årsperioden
1916—1920, vid vars slut reservstaterna skulle omfatta följande antal
beställningar: 2 generals-, 7 överste-, 29 majors-, 114 kompaniofficers-,
120 underofficers-, 2 fältläkar-, 12 regementsläkar- samt 6 bataljonsläkarbeställningar.
Detta förslag blev av riksdagen bifallet.

Någon reservstat för fältveterinärkåren ansågs icke böra ifrågasättas. I
prop. 83/1918 togs dock frågan upp och föreslogs en reservstat, omfattande
1 fältveterinär-, 4 regemenls- och 2 bataljonsveterinärbeställningar. Detta
förslag vann riksdagens bifall.

10 -

2. I prop 20/1924 redogjordes inledningsvis angående ovannämnda reservsdater
samt meddelades dels att reservstaterna för off, uoff och fältläkarkåren
voro fullt uppsatta, dels att uppsättningen av reservstaten för
fältveterinärkåren ännu ej påbörjats.

Prop grundade sig på 1921 års försvarsrevisions I5/3 1923 avlämnade betänkande.

Enligt försvarsrevisionen fordrades för att förbanden vid mobilisering
skulle erhålla tillräcklig fasthet att en viss, icke alltför liten del
av reservbefälet genom aktiv tjänst förvärvat fullständig befälsvana och
tillförlitligt militärt omdöme. Särskilt gäller detta i fråga om kompanioch
högre chefer. Då det förefintliga behovet av ett dylikt kvalificerat och
i övrigt lullt fältdugligt reservbefäl endast i ringa utsträckning kunde fyllas
med i arméns reserver kvarstående pensionerad personal, måste detsamma
fortfarande huvudsakligen tillgodoses genom en reservstat, till vilken
off och uoff efter viss tids aktiv tjänst erhölle tillfälle att övergå, och
inom vilken de genom viss tjänstgöringsskyldighet i fred vidmakthölle sin
militära duglighet. För sjuk- och veterinärtjänstens behöriga upprätthållande
erfordrades allt fortfarande särskilda reservstater för fältläkar- och
fältveterinärkårerna.

Då det gällde att bestämma antalet off och uoff på reservstat, hade man
liksom 1914 att utgå dels från det enligt revisionens förslag förefintliga mobiliseringsbehovet,
dels ock från möjligheten att rekrytera reservstaten.
Vad det förra beträffade, ansåge sig revisionen endast böra framhålla, att i
samma mån som det aktiva befälet inskränktes till vad som för fredstjänstens
upprätthållande vore oundgängligen erforderligt, i samma mån ställdes
ökade krav på reservbefälet. Med avseende å rekryteringsmöjligheterna
hade man närmast att stödja sig på erfarenheterna rörande den nuvarande
reservstatens uppsättande. Det hade sålunda visat sig, att officersbeställningarna
före den nu rådande depressionstidens inträde med lätthet kunnat
besättas. Under de sista åren hade däremot rekryteringen gått trögare. Sålunda
hade antalet sökande minskats och det hade även inträffat, att reservstatsofficerare
sökt vinna återinträde på aktiv stat. Orsakerna till den
försvårade rekryteringen vore att söka dels i de under depressionstiden
minskade utsikterna att skaffa civil sysselsättning och dels i den proportionsvis
försämrade löneställning, vari reservstatsbefälet kommit efter
de under de senare åren vidtagna löneförbättringarna för personalen å
aktiv stat. På grund härav hade försvarsrevisionen beräknat det erforderliga
antalet off och uoff på reservstat till sammanlagt 312 off och 65 uoff.
Ur mobiliseringssynpunkt hade det visserligen varit önskvärt, att antalet
kunnat sättas något högre, men med hänsyn till svårigheten att utan avsevärd
kostnadsökning rekrytera en större reservstat hade revisionen ej ansett
sig kunna gå längre, än som föreslagits.

Fältläkarkårens och fältveterinärkårens reservstater borde utgöra följande
antal beställningar: 2 fältläkare, 8 regementsläkare samt 1 fält- och 1
regementsveterinär.

Departementschefen, som hade föreslagit en annan organisation
av armén än revisionen, upptog följande off- och uofUtställningar: 2 generalspersoner,
6 överstar, 56 majorer och 319 kompanioff samt i00 uoff. Då
det visat sig svårt att rekrytera fältläkarkårens reservstat av regementsläkare,
förordades att denna skulle begränsas till 2 fält- och 4 regementsläkare.
Fältveterinärkårens reservstat upptog samma antal som revisionen
föreslagit, nämligen 1 fält- och 1 regementsveterinär.

Propositionen vann icke riksdagens bifall.

- 11 —

3. I prop 50/1925 anmälde departementschefen, att reservstaten borde
i huvudsak ordnas enligt de i 1924 års försvarsproposition (nr 20/44) angivna
grunder, mot vilka försvarsutskottet ej haft något att erinra. Av kostnadsskäl
har det dock varit nödvändigt att beräkna densamma inom den
kostnadsram, som revisionen angivit. Vissa jämkningar i revisionens förslag
ansåg departementschefen med fördel kunna vidtagas. Angående de
av revisionen upptagna beställningarna för 2 generalspersoner och 4 överstar
anför departementschefen: »Behovet av högre befälspersonal har till en
viss grad blivit tillgodosett genom inrättandet av 4 brigadchefsbeställningar
i fred. Med hänsyn härtill och till de svårigheter, som gjort sig gällande
att rekrytera ifrågavarande reservstatsbeställningar, torde av dessa böra bibehållas
allenast 2 överstebeställningar.» Någon särskild reservstat för veterinärpersonal
ansågs icke vara oavvisligen nödvändig. Fältläkarkårens
reservstat, som visat sig synnerligen svår att rekrytera, borde minskas till
1 fältläkar- och 2 regementsläkarbeställningar.

1 enlighet med vad ovan anförts borde reservstaterna omfatta följande
antal beställningar:

2 överste-, 46 majors- och 260 kompaniofficersbeställningar samt 65 underofficersbeställningar
;

1 fältläkar- och 2 regementsläkarbeställningar.

Detta förslag bifölls av riksdagen.

4. I prop 225/1936 framlades dels resultatet av 1930 års försvarskommission
den */, 1935 avlämnade betänkande, dels departementschefens för Försv

arsko m missionen hävdade den uppfattningen, att vid tillgodoseendet
av krigsorganisationens befälsbehov i fråga om off och uoff ett
visst minimiantal av vardera av dessa båda personalkategorier måste utgöras
av personal på aktiv stat och reservstat, medan återstoden kunde utgöras
av personal i reserven. Av ekonomiska skäl vore det därvid lämpligt,
att reservstatsbeställningarna upptoges till så stort antal som med hänsyn
till rekryteringen av den aktiva kadern vore möjligt. Bestämmande för möjligheterna
att rekrytera en reservstat vore emellertid dels de ekonomiska
villkor i form av lön och pension, som erbjödes efter övergång till reservstat,
dels möjligheterna till erhållande av civil anställning efter avgången
från aktiv stat.

Enligt kommissionens beräkningar skulle följande personal på reservstat
erfordras: 1 generalmajor, 5 överstar, 83 majorer, 325 kompaniofficerare,
210 uoff, 2 fältläkare, 5 regementsläkare och 3 bataljonsläkare.

På grund av den olika omfattningen av den av departementschefen förutsatta
och den av försvarskommissionen föreslagna krigsorganisationen föreslog
departementschefen, att arméns reservstat bestämmes att
omfatta: 1 generalmajor, 5 överstar, 72 majorer, 204 kompaniofficerare, 190
uoff, 3 fältläkare och 3 regementsläkare.

Enligt riksdagens beslut fastställdes reservstaten till:

5. Utöver ovannämnda beställningar ha genom riksdagsbeslut åren 1940
och 1941 tillkommit reservstatsbeställningar för 8 överstar, 24 majorer, 1
fältläkare och 1 regementsläkare.

1 generalmajor,
5 överstar,

81 majorer,

230 underofficerare,

2 fältläkare och
1 regementsläkare.

204 kompaniofficerare, 5

— 12 —

Därutöver ha de militära myndigheterna under åren 1940—1941 begärt
ytterligare följande antal beställningar: 6 överstar, 15 överstelöjtnanter^ 25
majorer, 12 kompaniolficerare, 14 uoff, 2 fält- och 2 regementsveterinärer.

Dessa begärda beställningar skulle tillsammans med den år 1936 beslutade
reservstaten samt de beställningar, som enligt ovan tillkommit därutöver,
bilda en reservstat av följande omfattning,

6. 1941 års försvarsutredning anförde i dess betänkande rörande
reservstaten följande.

Inom utredningen verkställd granskning av behovet av reservstatspersonal
för den föreslagna organisationen giver vid handen, att det nyssnämnda (p
5 ovan, sista stycket) antalet reservstatsbeställningar för generalspersoner,
regementsofficerare, läkare och veterinärer i stort sett torde motsvara krigsorganisationens
behov. Beträffande kompaniofficerare överstiger däremot
behovet 400 och beträffande underofficerare 500.

Då krigsorganisationen endast i viss utsträckning kan tillgodoses med aktiv
personal, är det desto betydelsefullare, att reservstaten blir tillgodosedd.
För den närmaste 5-årsperioden, 1942—1947, böra emellertid icke flera reservstatsbeställningar
uppföras än som under samma period kunna beräknas
bli besatta vid ungefär normal tillströmning och med upprätthållande
av hittills uppställda kvalitetskrav. Fn undersökning har givit vid handen,
att t oljande antal beställningar bör förefinnas vid slutet av 5-årsperioden,
dvs 1946/47 nämligen:

I prop 210/1942 framhöll departementschefen följande.

Såsom redan i tidigare sammanhang berörts har av ekonomiska skäl den
aktiva befälskadern måst starkt begränsas. Behovet av kvalificerat befäl i
krigsorganisationen kan därför icke tillnärmelsevis fyllas med aktiv personal.
Det ligger därför stor vikt uppå att reservstaten blir väl tillgodosedd.
Den gräns, som måste dragas med avseende å antalet reservstatsbeställningar,
synes främst vara betingad av de möjligheter, som förefinnas att
inom 5-årsperioden rekrytera ifrågavarande personalgrupp, och jag har intet
att erinra mot de beräkningsgrunder, som utredningen tillämpat.

Departementschefens förslag vann riksdagens gillande.

7. 1945 års försvarskommitté anför i sitt betänkande följande: »Ändamålet
med reservstaterna är i första hand att anskaffa det för fyllande av
mobiliseringsbehovet erforderliga antalet erfarna och tjänstevana, tillika
tjänstedugliga off, uoff och civilmilitära beställningshavare för en mindre
kostnad än den som är förbunden med motsvarande ökning av de aktiva
personalkårerna. Med inrättande av reservstaterna har därjämte åsyftats att
möjliggöra en snabbare omsättning av den aktiva personalen, varigenom
denna komme att i viss mån föryngras. De skäl, som sålunda föranlett inrättande
av reservstater vid försvaret, synas alltjämt bärande.»

1 generalmajor,

19 överstar,

15 överstelöjtnanter,
130 majorer,

216 kompaniofficerare,

244 underofficerrae,

3 fältläkare,

3 regementsläkare,

2 fältveterinärer och
2 regementsveterinärer.

1 generalmajor,

19 överstar,

15 överstelöjtnanter,
96 majorer,

85 kompaniofficerare,

120 underofficerare,

3 fältläkare,

3 regementsläkare,

2 fältveterinärer och
2 regementsveterinärer.

— 13 —

I fråga om omfattningen av reservstaten har kommittén bedömt
behovet av regementsofficerare alltjämt vara så stort, att någon minskning
av antalet beställningar enligt 1942 års försvarsbeslut, utöver den som redan
genomförts — 15 regementsofficersbeställningar —- icke bör ske. Beträffande
beställningar för kompaniofficerare och underofficerare synes däremot
en ytterligare minskning möjlig. Sålunda föreslås, att antalet kompaniofficerare
och underofficerare i fortsättningen skall utgöra 60 resp 90, innebärande
en minskning i förhållande till 1942 års försvarsbeslut med sammanlagt
55. I fråga om för civilmilitär personal —- läkare och veterinärer —-upptagna beställningar föreslås icke någon ändring. Nedanstående tablå visar
en jämförelse mellan reservstaten enligt 1942 års försvarsbeslut, budgetåret
1947/48 och försvarskommitténs förslag.

Personal	1942 års för-svarsbeslut	Rudgetåret 1947/48	Försvarskom-mitténs förslag
Generalmajor...........	1	1	1
Överstar................	19	19	19
Överstelöjtnanter........	15	8	8
Majorer.................	96	88	88
Kompaniofficerare.......	85	72	60
Underofficerare.........	120	106	90
Fältläkare..............	3	3	3
Regementsläkare........	3	3	3
Fältveterinärer..........	2	2	2
Regementsveterinärer....	2	2	2
Summa	346	304	276

Löne- och pensionsförmåner.

Enligt prop 159/1914 borde vid bestämmandet av avlöningsförmånernas
storlek särskilt följande synpunkter beaktas. Kostnaden för reservstaten
måste hållas avsevärt lägre än den aktiva statens. Löneförmånerna
borde å andra sidan tillmätas så, att de uppmuntrade till tidig övergång till
reservstaten, och så avvägas, att de bleve en verklig faktor att räkna med
även för den, som vid jämförelsevis unga år ämnade avgå från aktiv stat
och i sammanhang därmed omlägga grunderna för sin ekonomi.

I prop 2 0/ 1 9 2 4 framhöll departementschefen, att en löne- och pensionsreglering
för reservstatspersonalen snarast möjligt bör komma till
stånd. Därest ifrågavarande personal skall kunna vederbörligen rekryteras
— vilket för krigsorganisationens upprätthållande är av största vikt — borde
det vara nödvändigt att vid en sådan reglering ungefärligen återställa
den ursprungliga relationen mellan den aktiva personalens och reservstatspersonalens
löne- och pensionsförmåner.

Prop 225/1936 anförde, att försvarsväsendets lönenämnd i yttrande
över 1930 års försvarskommissions förslag till löne- och pensionsförmåner
för reservstatspersonalen framhållit töljande: »Redan vid den ar 1925 genomförda
löneregleringen för reservstatspersonalen hade denna personals
förmåner höjts till samma nivå i förhållande till den aktiva personalens
sammanlagda löneförmåner, som gällde år 1915. Den omständigheten, att ej
ens det fåtal beställningar för kompani- och underofficerare på reservstat,
som kungjorts lediga år 1935, kunnat locka tillräckligt antal kompetenta
sökande, trots att rekryteringen en längre tid legat nere, syntes tala för att
de förmåner, som f n vore förenade med reservstatsbeställningarna, framförallt
i vad avsåge kompani- och underofficerare, ej vore tillräckliga för
säkerställandet av reservstatens rekrytering.»

— 14 —

Lönenämnden Iramlade därefter ett förslag till löne- och pensionsförmåner.
Detta förslag, som upptogs av departementschefen, godkändes sedermera
av riksdagen. Dessa löne- och pensionsförmåner ärof n gällande.

1 9 4 5 års försvarsko in mitté framhåller i ärendet följande:
»Vid en förbättring av löner och pensioner för personal på aktiv stat har
hittills en motsvarande reglering av reservstatspersonalens förmåner brukat
äga rum. Det skulle sålunda ligga nära till hands, att en förbättring motsvarande
den höjning av löner och pensioner, som genomförts för den aktiva
personalen fr o in V, 1947, jämväl komme reservstatspersonalen till del.
Chefen för försvarsdepartementet har i prop 333/1946 uttalat, att det synes
skäligt, att den militära personal, som åtnjöte avlöning med belopp, som
satts i viss relation till de för aktiv personal fastställda beloppen, finge vid
genomförandet av 1945 års lönekommittés förslag komma i åtnjutande av
motsvarande avlöningsförbättring, som den aktiva personalen erhölle. Härför
erfordrades vissa ändringar i de för förstnämnda personalkategorier
gällande avlöningsbestämmelser. Frågan om dylika ändringar syntes emellertid
böra anstå, till dess lönekommittén avslutat en ytterligare etapp av
sitt arbete. Sedermera har chefen för försvarsdepartementet i i947 års statsverksproposiion
(fjärde huvudtiteln, punkt 26) berört förevarande spörsmål.
Departementschefen erinrade härvid om, att avlöningsförmånerna till
personal å reservstat bestämts under visst hänsynstagande till de avlöningsoch
pensionsförmåner, som utginge till personal på aktiv stat. Det skulle
därför kunna övervägas att med hänsyn till den allmänna löneregleringen
vidtaga förbättringar även i fråga om reservstatspersonalens avlöningsvillkor.
Emellertid syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke en förutsättningslös
omprövning av förhållandet mellan personalens förmåner och
tjänstgöringsskyldighet borde vidtagas. Departementschefen utgick från att
såväl detta spörsmål som frågan om reservstatsinstitutionens ställning i övrigt
i den blivande försvarsorganisationen komme att bli föremål för överväganden
inom försvarskommittén».

T jänstgöringsskyldighet.

I prop 159/1914 framföres följande allmänna synpunkter på tjänstgöringsskyldigheten.
»Vad anginge tjänstgöringsskyldigheten borde den, som
överginge till reservstaten vid krig och andra särskilda tillfällen vara underkastad
samma tjänstgöringsskyldighet som den, vilken tillhörde arméns
reserver. Han skulle sålunda vara tjänstgöringsskyldig i krig och då vpl. inkallades
för rikets försvar ävensom vid sådan övning, som till utrönande av
härens krigsberedskap kunde bliva anbefalld. Det vore emellertid icke tillräckligt,
att den, som inträdde på reservstaten, vid övergången vore i besittning
av militär duglighet och tjänstevana, utan det vore lika angeläget, att
han under den tid, han innehade sådan beställning, så vitt möjligt bibehölles
vid sin tjänsteduglighet, varför han för underhållande därav måste vara
förpliktad till viss militär tjänstgöringsskyldighet. Vid bestämmandet av
denna måste tillbörlig hänsyn tagas till, att den icke bleve så omfattande, att
den lade hinder i vägen för reservstatspersonalens civila verksamhet, vilken
för denna personal bleve den huvudsakliga, men å andra sidan finge den
icke bliva så kort eller så sällan återkommande, att ändamålet med densamna
— och därigenom med hela reservstaten — komme att förfelas».

Dessa allmänna synpunkter upptogs i prop 20/1924 och 50/1925, samt
föreslogs en tjänstgöringstidens längd till 45 dagar under loppet av varje 2-årsperiod. Denna tid fastställdes av 1925 års riksdag.

— 15 —

Någon ändring av denna tjänstgöringstid föreslogs icke i vare sig prop
225/1936 eller 210/1942.

Jämlikt kungl. kung. 24/0 1943 (SFS nr 749/43) åligger det personal å reservstat
att fullgöra fredstjänstgöring med 90 dagar för varje under tjänstetiden
infallande hel 3-årsperiod. Dessa bestämmelser gälla fortfarande och
äro icke föreslagna till ändring av 1945 års försvarskommitté.

Jämförelse mellan reservstatspersonalens, den reservutnämnda och den
värnpliktiga personalens utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden.

Enär huvuddelen av reservstatspersonalen utgöres av officerare, omfattar
jämförelsen endast denna personalkategori.

1. Reservstatsofficeren erhåller först utbildning till aktiv officer
under 3 år, 3 mån. Därefter kompletteras denna utbildning i kurser av
olika slag. Under flera års tjänstgöring vid trupp vinner officeren insikter
i trupputbildning och truppföring, innan han överföres till reservstat, vilket
kan ske tidigast efter 7 års tjänst såsom aktiv officer.

2. Den reservut nämnde officeren genomgår först en utbildning
till officer i reserven under 2 år. Under tiden före utgången av det kalenderår
han fyller 47 år fullgöres en repetitionsövning om 35 dagar och en
befälskurs om 13 dagar för varje hel 3-årsperiod samt före utgången av det
år, varunder han fyller 55 år, en tjänstgöringsomgång om 30 dagar för varje
hel 3-årsperiod. För befordran till kapten fordras genomgång av en kaptenskurs
om 48 dagar.

Därest icke vederbörande fullgör honom åliggande tjänstgöringsskyldighet,
entledigas han från anställning i reserven.

3. Den värnpliktige officeren genomgår en utbildning till
värnpliktig officer under 2 år. Han fullgör därefter 1. repetitionsövning under
3. året, 2. repetitionsövning under 7 eller 8 året samt efterutbildningsövning
under 16—18 året. Varje övning omfattar 30 dagar. Tjänstgöringsuppehållen
omfatta sålunda en tidsrymd av 4 resp. 8—10 år, varefter av
värnpliktstiden återstår ett 10-tal år.

Under dessa långa uppehåll kommer förmågan att föra befäl att i väsentlig
grad nedgå. För att motverka denna nedgång och bibehålla det värnpliktiga
befälet vid sådan kvalitet, att det kan fylla sin uppgift, måste detsamma
genom frivillig utbildning vidmakthålla den förvärvade befälsdugligheten.
Fullgöres icke denna frivilliga utbildning inom en 4-årsperiod, upphör befälsförordnandet
att gälla och i stället förordnas vederbörande i närmast
lägre grad.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Underdånigt utlåtande.

Bifogade från inspektören för kustartilleriet infordrat yttrande med anledning
av nådig remiss den 23 sistlidne december å transumt av riksdagens
revisorers berättelse i vad avser reservstatsinstitutionen överlämnas till Konungen
som eget underdånigt utlåtande i vad avser kustartilleriets reservstat,
under framhållande av att de av inspektören för kustartilleriet framför -

16 —

da synpunkterna i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet för den händelse
en provisorisk reservstat i enlighet med 1945 års försvarskommittés
betänkande kommer att organiseras vid flottan.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
H. STRÖMBÄCK.

E. Anderberg.

Bilaga.

Vördsamt yttrande med anledning av chefens för marinen remiss den 2

januari 1948.

Då reservstatsinstitutionen vid krigsmakten inrättades genom 1914 års
härordning var syftet, såsom riksdagens revisorer påpekat, att tillföra krigsmakten
en reservbefälskategori, som genom aktiv tjänst förvärvat fullständig
befälsvana och tillförlitligt militärt omdöme. Den ansågs nödvändig för
att vid mobilisering viktiga befälsposter i krigsorganisationen skulle kunna
besättas. Den på aktiv stat anställda personalen var för detta ändamål
otillräcklig.

Den för utredning av frågan år 1909 tillsatta kommittén (se prop. 246: 14
s. 4) anförde i sitt betänkande, att enda utvägen att skaffa fullt utbildat
och med tjänsten väl förtroget reservbefäl vore att söka förmå officerare
och underofficerare, som tillräckligt länge tjänstgjort vid stammen, att mot
någon ersättning övergå till reserven med skyldighet att för bibehållande
av sin militära duglighet tid efter annan deltaga i övningar.

Särskilda utskottet nr 1 vid 1914 års riksdag framhöll i sitt yttrande i
frågan, att upprättande av reservstater utgjorde en viktig länk bland åtgärderna
för stärkandet av rikets försvar.

Det syfte reservstatsinstitutionen hade vid dess inrättande gäller alltjämt
och dess betydelse har ökat allt efter krigsorganisationens utbyggnad och
vapenteknikens allt snabbare utveckling. Vid kustartilleriet skall vid mobilisering
en mångfald självständiga förband uppsättas, för vilka ej aktiv
personal kan avses till alla viktigare befälsposter. Erforderlig tillgång på
fullt utbildat befäl är emellertid förutsättningen för att förbanden skola
fylla sin plats i krigsorganisationen. Härtill kommer, att den personal, som
utan föregående stamanställning utnämnts till officerare i reserven eller
till värnpliktiga officerare, endast är utbildad till endera artilleritjänst,
signaltjänst eller mintjänst och alltså icke kan i motsats till f. d. aktiva
officerare, tagas i anspråk för sådana befattningar, där det kräves insikter
i alla eller flera av dessa grenar av tjänsten. Dylika befattningar ingå i
alla kustartilleriets taktiska förband av kompani och bataljon motsvarande
storlek och kunna som regel med hänsyn till kravet på vederbörandes
fältduglighet icke besättas med i kustartilleriets reserv kvarstående pensionerade
officerare.

Reservstatsinstitutionen medför i viss omfattning en snabbare omsättning
av den aktiva personalen och möjliggör därigenom även en önskvärd föryngring
av denna personal. Riksdagens revisorer ha ifrågasatt om ej i detta
avseende reservstaten numera kan ersättas av avgångs- och disponibilitets -

— 17 —

staterna. Förutom att sistnämnda stater troligen komma att ställa sig dyrare
än reservstaten kunna de ej ersätta den förra av den anledningen, att
reservstatsbeställningarna för att fylla sitt huvudsakliga ändamål skola besättas
med fullt fältduglig personal.

Vidare medför reservstatsinstitutionen en förbättring av befordringsförhållandena,
vilket enligt min mening har stor betydelse för rekryteringen
av de aktiva befälskårerna. Ett borttagande av reservstatsinstitutionen
skulle med all säkerhet medföra, att befälsrekryteringen ytterligare minskades
och, vad som är ändå värre, att dugande krafter i decimerad omfattning
komme att välja det militära yrket. Att en kvalitativ försvagning av
krigsmaktens aktiva befälskårer är katastrofal för dess effektivitet torde ej
behöva särskilt motiveras. Den lockelse, de med reservstatsbeställningarna
förenade ekonomiska förmånerna må medföra — vilken riksdagens revisorer
dock i viss mån synas ha överdrivit — torde vara nödvändig för en god
befälsrekrytering. Statsmakternas underlåtenhet att reglera reservstatspersonalens
löne- och pensionsförmåner samtidigt med övriga statstjänstemäns
har förvisso ej förbättrat rekryteringsmöjligheterna.

Riksdagens revisorers uttalade farhågor, att reservstatsinstitutionen kan
bidraga till att ytterligare minska de aktiva befälskårernas numerär, synas
i detta sammanhang ogrundade. Tillsättningarna av reservstatsbeställningarna
böra uppenbarligen ske ytterst restriktivt, om en ogynnsam minskning
av de aktiva befälskårernas numerär kan befaras. Sålunda ha t. ex. de
fem kompanibeställningarna på kustartilleriets reservstat länge hållits vakanta
och först de senaste två åren successivt fyllts, i varje särskilt fall
efter noggrann omprövning av tillsättningens inverkan på den aktiva befälstillgången.
De två sista beställningarna tillsattes så sent som fr. o. in.
den 1 januari 1948. Dessutom måste påpekas beträffande kaptensbeställningarna,
som revisorerna särskilt tagit som exempel, att dessa tillsättas
av Kungl. Maj :t, vilken sålunda har möjlighet att reglera förhållandet mellan
vakanserna inom de aktiva beställningarna och reservstatsbeställningarna.

Riksdagens revisorer ha vidare anfört, att till följd av vapenteknikens på
sistone allt snabbare utveckling reservstatspersonalens fältduglighet icke i
lika hög grad som tidigare torde kunna mäta sig med den aktiva personalens,
vilket minskar värdet av reservstatsinstitutionen som sådan ur militär
synpunkt. Detta må vara riktigt i och för sig. Men vapenteknikens
snabba utveckling inverkar i ännu högre grad på den övriga reservpersonalens
och det värnpliktiga befälets fältduglighet och utgör sålunda i själva
verket ett skäl för bibehållande och utvecklande av reservstatsinstitutionen.

Riksdagens revisorer ha särskilt anmärkt på, att innehavare av reservstatsbeställning
åtnjuter avlöning jämväl under den tid, då någon tjänstgöring
icke fullgöres, samt ansett, att eu anpassning av personalens avlöningsförmåner
till den begränsade tjänstgöringsskyldigheten hör kunna ske utan
någon olägenhet ur rekryteringssynpunkt. Som stöd för denna åsikt anföres,
att enligt vad erfarenheten synes visa det i främsta rummet är de med
reservstatsbeställningarna förenade pensionsförmånerna som inverka stimulerande
på rekryteringen.

Enligt min åsikt är det däremot i första hand de med reservstatsbeställningen
förenade avlöningsförmånerna, som stimulera rekryteringen. Utan
dessa skulle riskmomentet för uppkommande svårigheter att trygga försörjningen
fram till pensionsåldern vid övergång till civil verksamhet i de flesta
fall anses för stort, för att reservstatsinstitutionen skulle utöva tillräcklig

2—M71‘21. lieu. berättelse ang. statsverket år 1947. II.

— 18 —

dragningskraft. Om löneförmånerna borttagas kommer dessutom den personal,
som redan vid övergång till civil verksamhet kan räkna med tryggad
framtida försörjning, icke att söka reservstatsbeställningar med hänsyn till
den med dessa förenade tjänstgöringsskyldigheten.

Reservstatsinstitutionen vid kustartilleriet bör sålunda enligt min mening
bibehållas i minst den omfattning, som för närvarande gäller.

Reservstatspersonalens löne- och pensionsförmåner böra avvägas efter
samma principer, som tillämpades, då nu gällande löneplan kom till. En
justering av reservstatspersonalens förmåner i likhet med den som ägt rum
för övriga statstjänstemän bör sålunda snarast komma till stånd.

Den för närvarande föreskrivna tjänstgöringsskyldigheten för personal
tillhörande kustartilleriets reservstat synes i stort sett vara tillräcklig för
vidmakthållande av personalens tjänsteduglighet. Vid sådant förhållande
och då en utökning av tjänstgöringsskyldigheten kan förväntas motverka
vinnandet av syftet med reservstatsinstitutionen, anser jag mig icke kunna
tillstyrka någon åtgärd i sådan riktning.

Remisshandlingen återställes.

Stockholm den 10 januari 1948.

Hjalmar Åström.
Inspektör för kustartilleriet.

Swen Lagerberg.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss av den 23 december 1947 föranledd av
vad riksdagens revisorer anfört i fråga om reservstatsinstitutionen, får jag
i underdånighet avgiva följande utlåtande.

Vad först beträffar den redogörelse för reservstatsinstitutionens utveckling,
som givits i remisshandlingen, är att märka att vissa däri gjorda
uttalanden icke äga fullständig tillämpning vid flygvapnet. Sålunda bör beaktas,
att flygvapnet f n praktiskt taget saknar reservstat. Jag har —
främst med hänsyn till att flygvapnets personalkader ännu icke är uppsatt
— hitintills icke ansett mig böra föreslå tillkomsten av personal på
reservstat. Som även framgår av redogörelsen har samma inställning icke
varit för handen vid bl a armén och kustartilleriet, där ett flertal aktiva
kaptensbeställningar äro vakanta, medan motsvarande beställningar å reservstat
utnyttjats. I revisorernas uttalande framhålles, att det är de med
beställningarna å reservstat förenade förmånerna, som inneburit en lockelse
för den aktiva personalen och som underlättat reservstatens rekrytering.
Det bör härvid observeras, att angivna förmåner kunna te sig goda för
främst arméns och kustartilleriets personal. För den flygande personalen
vid flygvapnet, vilken åtnjuter flygtillägg, innebär en övergång från aktiv
tjänst till reservstat en sådan väsentlig minskning av på aktiv stat åtnjutna
förmåner, att reservstatsbeställning som sådan icke innebär någon lockelse.
Enär det — vid fyllda kadrar — främst är ett statsintresse, att omsättning

— 19 —

och därmed föryngring av personalen kan ske, böra förmånerna på reservstat
icke begränsas så att rekrytering till densamma försvåras. Så länge kadrarna
icke fyllts, bör givetvis reservstaten utnyttjas med återhållsamhet.
Enligt min mening bör sålunda syftet med reservstaten bättre vinnas genom
dylik återhållsamhet vid dess utnyttjande och icke — som revisorerna antytt
— genom minskning av med reservstatsbeställningarna förenade förmåner.
För flygvapnets vidkommande föreligga dessutom speciella förhållanden.
Dessa sammanhänga med nödvändigheten av att kunna genom omsättning
föryngra den flygande personalen. Härvid blir även ett fullständigt
utnyttjande av flygvapnets framtida reservstat otillräckligt. Jag har i samband
med yttrande till överbefälhavaren över »PM angående avgångsskyldigliet
för beställningshavare vid försvarsväsendet in. in.», avgiven av 1944
års militära pensionsutredning, närmare utvecklat i samband härmed stående
problem och samtidigt avgivit vissa förslag, vilka, trots därmed förknippade
ekonomiska konsekvenser, i en snar framtid i en eller annan form
måste realiseras för att flygvapnet skall kunna bibehålla sin effektivitet.
Enär dessa frågor endast äga ett medelbart sammanhang med frågan om
reservstatsinstitutionens befintlighet och utformning, har jag här endast
velat antyda desamma för att påvisa, hur reservstaten vid flygvapnet — då
den i en framtid kommer att utnyttjas i full utsträckning — endast blir ett
otillräckligt medel för de syften för vilka den är avsedd.

I avslutningen av sitt uttalande ifrågasätta revisorerna, huruvida reservstatsinstitutionen
bör tillmätas en sådan betydelse, att av densamma orsakade
höga kostnader kunna anses motiverade. Denna principfråga har av
1945 års försvarskommitté behandlats i dess betänkande (s. 117—119). Kommittén
har därvid ansett sig böra räkna med institutionens bibehållande.
Vad flygvapnet beträffar framgår av samma betänkande (s. 658), att ett
behov av reservstatspersonal föreligger i flygvapnets krigsorganisation. De
befattningshavare, varom här i huvudsak är fråga, utgöras av basbatalj onchefer
samt av chefer för underhållsavdelning vid eskaderstab. Dessa borde
med hänsyn till sina arbetsuppgifter helst vara på aktiv stat, men kunna
eventuellt utgöras av personal, som på aktiv stat vid flygvapnet under längre
tid vunnit erforderliga kunskaper och erfarenheter rörande dessa tjänster,
d. v. s. reservstatspersonal. Ehuru reservstatspersonals utnyttjande för ändamålen
i fråga icke innebär någon ideallösning ur militär synpunkt, medför
förfarandet de för staten lägsta kostnaderna.

På grund av vad som sålunda anförts kan något slopande av reservstatsinstitutionen
icke komma i fråga för flygvapnets vidkommande. Som ovan
framhållits böra icke heller de förmåner som innefattas i reservstatsbeställning
minskas utan snarare — med hänsyn till den 1 juli 1947 genomförd
lönereglering — ökas.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygvapnet.

K. ./. .4. Silfverberg.

— 20 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 14, § 4.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1947 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 4 i sin berättelse anfört beträffande reservstatsinstitutionen.

I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såsom riksdagsrevisorerna framhållit är reservstatsinstitutionen en förhållandevis
dyrbar anordning. Syftet med institutionen är emellertid — såsom
ock revisorerna anfört — att tillföra krigsmakten en reservkader, som
genom aktiv tjänst förvärvat fullständig befälsvana och tillförlitligt militärt
omdöme. Det är därför helt naturligt, att reservstatsförmånerna måste
vara så avvägda att en övergång från aktiv stat till reservstat skall vara lockande.
Man får ej heller bortse från det förhållandet, att en beskärning av
reservstatsinstitutionen skulle nödvändiggöra en ökning av den aktiva kadern,
vilket skulle komma att medföra större kostnader för statsverket. I
detta sammanhang må nämnas, att 1945 års försvarskommitté i sitt den 25
november 1947 avgivna betänkande med förslag angående försvarets organisation
(SOU 1947:72) förklarat, att den ansett sig böra räkna med reservstatsinstitutionens
bibehållande. De förändringar av den nuvarande försvarsorganisationen,
vilka försvarskonnnittén ansett sig böra föreslå, föranleda
personalreduceringar inom samtliga försvarsgrenar, därvid ett visst
antal beställningshavare måste föras å övergångsstat. Såsom alternativ till
en frivillig övergångsstat har kommittén övervägt möjligheten att tillfälligt
utöka redan befintliga reservstater och att inrätta provisoriska reservstater
jämväl vid flottan och marinintendenturkåren. I stället för ett antal beställningar
å övergångsstat skulle motsvarande antal beställningar uppföras å
reservstat.

Civilförvaltningen har med det ovan anförda icke velat ställa sig främmande
för tanken på en jämkning av reservstatsförmånerna i den av revisorerna
ifrågasatta riktningen. Med hänsyn till tjänstgöringstidens längd, i
medeltal en månad för år, måste onekligen de nuvarande reservstatslönerna
— motsvarande drygt sju månadslöner för en aktiv beställningshavare —
anses jämförelsevis höga. Fråga är emellertid, hur lågt reservstatslönerna
kunna sättas utan att rekryteringen äventyras. Huruvida reservstatsbeställningarna
skulle bliva tillräckligt lockande om man för framtiden fastställde
icke oväsentligt lägre löner än de nu bestämda men tillförsäkrade vederbörande
pensioner, som ungefärligen uppginge till vad som skolat utgå vid
kvarstående på aktiv stat till uppnådd pensionsålder, kan svårligen bedömas.
Ämbetsverket föreställer sig visserligen att pensionsförmånerna utgöra en
ur rekryteringssynpunkt viktig faktor, men även lönebeloppet måste vara
av avgörande betydelse för rekryteringen.

Med den snabba utveckling främst på det tekniska området som kännetecknar
försvaret lärer det givetvis vara ofrånkomligt, att reservstatspersonalen
icke fullt ut kan mäta sig med den aktiva personalen. Till skillnad
mot övrigt reservbefäl, personal i reserven samt värnpliktigt befäl — civilförvaltningen
bortser härvid från förtids- och pensionsavgången personal i
reserven — torde emellertid reservstatspersonalen med hänsyn till tidigare

— 21 —

fullgjord aktiv tjänstgöring ha goda utgångsmöjligheter att snabbt tillgodogöra
sig nyheterna på det militära området.

Revisorerna ha uttalat, att man vid bedömandet av föreliggande spörsmål
jämväl borde beakta, att det vid reservstatsinstitutionens tillskapande år
1914 icke förelåg samma möjligheter till föryngring av befälspersonalen på
aktiv stat som numera -— efter tillkomsten av disponibilitets- och avgångsstaterna
— stå till buds. I anslutning härtill må framhållas, att det föreligger
grundad anledning antaga, att beträffande den aktiva befälskadern en
icke obetydlig förskjutning mot högre ålderslägen kommer att ske inom en
icke alltför avlägsen framtid. Ej heller torde med hänsyn till syftet med
disponibilitets- och avgångsstaterna tillgången till dessa stater kunna förminska
behovet av en reservstatsinstitution.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

EDVIN STRÖM.

TH. WIJNBLADH.

P. J. Rossel.

Försvarets socialbyrås

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 5.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 december 1947 har försvarets socialbyrå anbefallts
avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1947
församlade revisorer anfört i sin berättelse under § 5, till familjebidragsnämnder
utlämnade förskott. Till åtlydnad härav får socialbyrån i underdånighet
anföra följande.

Såsom 1947 års revisorer framhållit, var frågan om dylika förskott föremål
för uttalande av 1946 års revisorer, vilket föranledde riksräkenskapsverket
att i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser uppmana dessa att
skyndsamt vidtaga åtgärder i syfte att slutligt reglera de redovisade förskotten;
samtidigt erinrade ämbetsverket om, att de s. k. stående förskotten
vid budgetårsskiftet skulle inlevereras till länsstyrelserna. Utestående
förskott, vilka den 30 juni 1946 uppgingo till i runt tal 11 000 000 kronor,
utgjorde den 30 juni 1947 omkring 1 600 000 kronor.

I underdånigt yttrande den 15 januari 1947 över vad 1946 års revisorer
uttalat under § 10, iakttagelser rörande redovisningen av familjebidrag, anförde
försvarets socialbyrå, vad angår frågan om det förskottsbelopp, som
utestode hos familjebidragsnämnderna, att även socialbyrån funne detsamma
anmärkningsvärt stort. Byrån hade emellertid i egenskap av tillsynsmyndighet
för familjebidragsverksamheten varken möjlighet eller befogenhet
att övervaka, att de meddelade författningsföreskrifterna rörande beräknande,
utanordnande och redovisning av familjebidragsnämndernas förskott
från statsverket iakttoges. Detta ålåge länsstyrelserna med riksräkenskapsverket
såsom övervakande myndighet.

Vad angår det av 1947 års revisorer gjorda uttalandet i förevarande fråga
får socialbyrån i likhet med föregående år framhålla, att byrån icke

— 22 —

äger möjlighet eller befogenhet att tillse en efterföljd av i ämnet givna
författningsbestämmelser.

Detta ärende har jämlikt 12 § instruktionen för byrån handlagts av värnpliktshjälpsdelegationen
och hava i beslutet deltagit förutom undertecknade
Curtman, ordförande, och Karén, chef för byrån, medlemmarna Kolmodin,
Johansson och Pettersson.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
Försvarets socialbyrå

C. W. CURTMAN.

HUGO KARÉN.

B. Hagvik.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 18, § 5.

Underdånigt utlåtande.

Riksräkenskapsverket får till en början erinra om att ämbetsverket i anledning
av ett uttalande av 1946 års riksdags revisorer rörande länsstyrelsernas
redovisning av familjebidrag i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
den 11 januari 1947 anmodat dessa att snarast möjligt vidtaga
åtgärder för reglering av eventuellt utestående familjebidragsförskott. Förskotten
ha också nedgått från ca 11 miljoner kronor vid utgången av budgetåret
1945/46 till ca 1,6 miljoner kronor vid slutet av budgetåret 1946/47.

Som revisorerna påpekat balanseras mera avsevärda förskottsbelopp allenast
vid några länsstyrelser. Detta gäller främst överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus och Gävleborgs län. Dessa myndigheter
redovisa sålunda vid utgången av budgetåret 1946/47 utestående förskott
till ett belopp av respektive 250 000, 173 328, 208 736 samt 400 378
kronor.

I anledning härav har riksräkenskapsverket från dessa myndigheter införskaffat
uppgifter angående dels hur mycket av de ovannämnda den 30
juni 1947 balanserade förskottsbeloppen, som den 1 januari 1948 kvarstod
oreglerat, dels inom vilken tid dessa belopp beräknades kunna slutligt regleras.
Av de inkomna svaren inhämtas följande.

Länsstyrelsen i Blekinge län redovisar oreglerade förskott å tillhopa
83 430 kronor, varav 17 598 kronor stående förskott och återstoden, 65 832
kronor, månadsförskott. Förskotten beräknas dock vara reglerade vid utgången
av innevarande januari månad. Härutöver meddelar länsstyrelsen,
att förskott till familjebidragsnämnderna numera beviljas i mycket begränsad
omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län redovisar ett kvarstående förskottsbelopp
å 319 kronor. Beloppet utgör rester av stående förskott samt fördelar sig
på tre familjebidragsnämnder. Anledningen till balansen uppgives ha varit
svårigheten att från vederbörande nämnder erhålla för granskningen av

— 23 —

ansökningarna erforderliga handlingar. Slutreglering av ifrågavarande förskott
beräknas dock kunna ske inom de närmaste veckorna.

Vid länsstyrelsen i Gävleborgs län kvarstår hela det vid budgetårsskiftet
balanserade beloppet oreglerat. Av detta belopp utgör 15 468 kronor
stående förskott, medan återstoden 384 910 kronor är månadsförskott. Förskotten
beräknas emellertid kunna slutregleras inom de närmaste månaderna.

Det av överståthållarämbetet balanserade förskottsbeloppet redovisas i
räkenskaperna per den 1 januari 1948 med samma belopp som vid utgången
av budgetåret 1946/47. Ämbetet har framhållit, att en sänkning av
nämnda förskott kommer att vidtagas, så snart behovet av statsbidrag
kommer att mera varaktigt minskas.

Av det anförda framgår, att ovan nämnda förskott numera i stor omfattning
reglerats eller komma att under den närmaste tiden regleras. Riksräkenskapsverket
har emellertid ånyo i cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
understrukit angelägenheten av att åtgärder av länsstyrelserna
vidtagas för reglering av samtliga i strid mot gällande föreskrifter utestående
familjebidragsförskott. På grund härav torde ifrågavarande förskott
inom kort vara reglerade, varför några ytterligare åtgärder icke synas vara
erforderliga.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Backlund deltagit.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
V. ARVIDSSON.

K. GRENDIN.

Chefens för försvarsstaben

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 6.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 23 december 1947 angående omplacering
av personal inom krigsmakten får jag i vad rör försvarsstaben anföra
följande.

Försvarsstabens militära personal omfattar f. n. 160 officerare och 3 underofficerare.
Av officerarna äro 58 på försvarsstabens stat, 18 generalstabsofficerare,
14 generalstabsaspiranter, 48 kommenderade officerare och
22 arvodesofficerare.

Av denna personal är det främst officerarna på försvarsstabens stat, generalstabsofficerarna
samt de till försvarsstaben kommenderade officerarna,
för vilka jämförelsevis ofta återkommande omplaceringar medförande
flyttningskostnader ifrågakomma. Sådana omplaceringar äro nödvändiga
med hänsyn till stabstjänstens natur. De bero antingen på befordringar till
och inom regementsofficersgraden eller på avlösning av personal vid staben.
Omplaceringar äro i det förra fallet ofta ofrånkomliga enär befattningarna
vid försvarsstaben i regel äro bundna till viss lönegrad. I senare fallet

— 24 —

måste tjänstgöringen vid försvarsstaben avbrytas med hänsyn till vikten av
vederbörandes fortsatta utbildning, för flertalet genom tjänstgöring vid
trupp. Vid staben tjänstgörande officerare på försvarsstabens stat eller
kommenderade officerare måste i regel återgå till trupptjänst efter en
tjänstgöringsperiod växlande mellan 2 och 4 år. För generalstabskårens officerare,
som fullgöra övervägande delen av sin tjänstgöring vid staber
in. m., måste periodiskt återkommande trupptjänstgöring ordnas. En rutinmässig
växeltjänstgöring för vissa officerare är därigenom ofrånkomlig. Erfarenheten
har visat att med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
och till förändrade utbildningsmetoder in. in. de officerare, för vilka tjänstgöringen
vid trupp är huvudsaken, böra tjänstgöra vid staber i perioder om
högst 3 år.

Med hänsyn härtill och i betraktande av att i försvarsstaben ingår 18 försvarsattachéer
eller biträdande försvarsattachéer vid ambassader och beskickningar
utomlands och 30 militärassistenter vid olika civila myndigheter
torde omplaceringarnas antal vid försvarsstaben svårligen kunna begränsas
mer än hittills skett.

Då emellertid alltför täta omplaceringar av personal icke äro önskvärda
vare sig ur ekonomisk synpunkt eller med hänsyn till försvarsstabens effektivitet
och den enskildes intresse, kommer omplacering av försvarsstabens
personal även i fortsättningen att begränsas så långt tjänstens krav
i övrigt medger.

Underdånigst

N. SVEDLUND.

Chef för försvarsstaben.

Carl-Gustaf Starck.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 6.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss av 23. december 1947 anbefalld avgiva underdånigt
utlåtande över 1947 års riksdags revisorers berättelse i vad rör omplacering
av personal inom försvaret får chefen för armén härmed anföra följande.

Omplaceringar inom armén, vilka medföra flyttningskostnader, kunna i
huvudsak hänföras till följande fyra kategorier, nämligen:

1) kommendering såsom elever "till skolor,

2) omplacering i samband med befordran till och inom regementsofficersgraderna,

3) omplacering i samband med avlöning av personal vid staber och skolor
samt

4) omplacering av personal efter tjänstgöring i övre Norrland.

Vad den första kategorien beträffar torde inga möjligheter finnas att begränsa
antalet flyttningar. Där tidpunkten för beslutets meddelande icke
varit beroende av inträdesprov, hava order för kommenderingarna så långt
det varit möjligt utfärdats ca 6 månader i förväg.

25 —

Beträffande den andra kategorien — omplaceringar i samband med befordringar
till och inom regementsofficersgraderna — måste dessa i regel
medföra flyttning, då befordringarna ske i tur efter lämplighet truppslagsvis.
Även om det i vissa fall finnes möjlighet till befordran inom eget regemente
är detta i regel mindre lämpligt med hänsyn till att det för vederbörandes
egen utbildning är fördelaktigt att växla miljö. Hänsyn bör även
tagas till att den befordrade lämpligen icke bör gå förbi äldre kamrater vid
regementet, vilka tidigare varit hans överordnade. I samband härmed torde
böra anföras att möjligheterna att begränsa flyttningskostnaderna i hög
grad äro beroende av att alla till samma datum infallande omplaceringar
och befordringar samtidigt kunna överblickas. Även om man lång tid i förväg
kan hava klarhet i inträffade avgångar med ålderspension, måste man
dock avvakta ansökningar om överföring till reservstat ävensom beslut om
avgångar med förtidspension, överföring till disponibilitetsstat in in, vilka
ansökningar icke kunna infordras alltför långt i förväg. Härtill kommer att
erfarenheten visat att beslut rörande befordringar till de högsta graderna
ofta icke kunnat erhållas i önskvärt god tid. Då dessa senare befordringar
påverka övriga, bliva såsom riksdagsrevisorerna även anfört dessa likaledes
fördröjda. Sålunda kommer ofta strävan att ernå minskade flyttningskostnader
att begränsa möjligheterna att verkställa befordringar i god tid
och vice versa.

Rörande omplacering av personal vid staber och skolor — den tredje kategorien
— vill chefen för armén framhålla, att den militära personalens
tjänstgöring nödvändigtvis måste ordnas med hänsyn till vederbörandes
egen fortsatta utbildning, varvid för flertalet tjänstgöring vid trupp är den
viktigaste delen. Vid staber och skolor tjänstgörande personal måste därför
efter 2 eller 3 år återgå till trupptjänst. För generalstabskårens officerare,
som fullgöra övervägande delen av sin tjänstgöring vid staber in in,
måste periodiskt återkommande trupptjänstgöring ordnas. Detta förhållande
understrykes även av att i det förslag till befordringskungörelse, över
vilket chefen för armén avgivit yttrande, krav på tjänstgöring såsom kompani-
och bataljonschef uppställas för befordran. Med hänsyn till vad ovan
sagts torde framgå att en rutinmässig växeltjänstgöring för vissa officerare
är ofrånkomlig. Det som däremot kan vara föremål för olika uppfattningar
är huru långa perioderna för »truppofficerarnas» tjänstgöring vid
staber och skolor böra vara. Chefen för armén anser härvid att hittills
tillämpad tid — 2—3 år — är lämplig och icke bör ökas med hänsyn till
att längre perioder medföra avsevärd förlust av rutin och svårighet att
följa med den utveckling och förändring av utbildningsmetoder m in, som
ständigt måste äga rum vid truppförbanden.

Vad till slut den fjärde kategorien — personal i Övre Norrland — beträffar,
finnas bestämmelser utfärdade beträffande passagesystem för officerare
vid truppförband i Boden. Därjämte har det ansetts rättvist att vid
övriga norrlandsförband placerade regementsofficerare efter visst antal år
erhålla transport till förband i mellersta eller södra Sverige. Häremot torde
intet vara att erinra.

Inom de smärre befordringsenheterna — kavalleriet, pansartrupperna,
luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängen — bliva omplaceringarna
i samband med befordringar i många fall ganska omfattande
och ofta förekommande med hänsyn till önskvärdheten att de olika regementena
och kårerna så långt möjligt skola vara lika försedda med befäl
av olika grader. Detta förhållande torde trots eu noggrann planläggning
vara ofrånkomligt på grund av oförutsedda avgångar in in.

— 26 —

I likhet med vad riksdagens revisorer anfört anser chefen för armén det
ur såväl statens som befälets personliga intresse icke önskvärt med ofta förekommande
omplaceringar, särskilt som dessa för den enskilde i de allra
flesta fall medföra kännbara ekonomiska konsekvenser samt med nuvarande
förhållanden på botadsmarknaden betydande olägenheter för familjen.
Med hänsyn härtill har det även varit chefens för armén strävan att
i den mån så varit möjligt begränsa antalet omplaceringar. De speciella
förhållandena inom armén och de ovan anförda kraven på växeltjänstgöring
hava emellertid medfört att omplaceringarnas antal icke kunnat begränsas
mer än som hittills skett.

Vad revisorerna anfört angående kringgående av flyttningskungörelsens
bestämmelser om lägre flyttningsersättning i fall av befordran har, enligt
vad verkställd undersökning givit vid handen, icke förekommit inom armén.

Underdånigst
För chefen för armén
IVAR BACKLUND.

Chef för arméstaben.

S. af K ler eker.

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 6.

Underdånigt utlåtande.

Omplacering av personal vid marinen har de senare åren haft en något
ökad omfattning, enär försvarsgrenen vid den senaste försvarsorganisationens
genomförande utbyggts bl a genom upprättande av nya truppförband
vid kustartilleriet och utökning av befälskadrarnas numerär. Dylika omplaceringar,
vilka varit erforderliga för tjänstens behöriga gång och militärpersonalens
utbildning, har vid marinen skett med största återhållsamhet
och med iakttagande av att så få förflyttningar som möjligt av personalen
mellan olika förläggningsorter skolat föranledas därav. För att hålla personalen
så allsidigt utbildad som möjligt kan man givetvis inte komma ifrån
sådana omplaceringar som föranledas av personalens kommenderingar till
centralt anordnade skolor eller av behov att göra den högre befälspersonalen
förtrogen med såväl trupp- som stabstjänstgöring och teknisk tjänst.
De vid marinen förekommande omplaceringarna kunna i stort indelas i
tre grupper.

1. Förändringar beroende på högre utnämningar, som medföra ett större
antal omplaceringar i succession. Därest dessa utnämningar äro av rutinmässig
natur, kungöras härav föranledda omplaceringar cirka 6 månader
före ikraftträdandet.

2. Kommenderingar till skolor, företrädesvis Kungl. Sjökrigsskolan. De
härav föranledda vakanserna fyllas alltid ut av yngre officerare på förläggningsorten
i fråga. Inom denna grupp förorsakade omplaceringar tillkännagivas
också omkring 6 månader i förväg.

— 27 —

3. Oförutsedda förändringar föranledda av t ex dödsfall, avsked, varaktig
sjukdom kunna av lättförståeliga skäl ej verkställas i god tid men
eftersträvas härvid alltid att

i största möjliga utsträckning använda personal å förläggningsorten.

Förutom fall av dessa grupper förekommer vid Kustartilleriet ett visst
passagesystem för personal som måst tvångsvis förflyttas till avlägset liggande
truppförband t ex KA 3.

Något kringgående av flyttningskungörelsens bestämmelser om lägre flyttningsersättning
i fall av befordran, vilket riksdagens revisorer uppgiva
stundom ha skett inom försvaret, har, såvitt jag kunnat finna, icke ägt rum
vid marinen.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

H. STRÖMBÄCK.

E. Anderberg.

Bilaga.

Vördsamt yttrande med anledning av chefens för marinen remiss den

5 januari 1948.

Omplaceringar av personal vid kustartilleriet ha fått en något ökad omfattning,
allteftersom vapnet vid de senaste försvarsorganisationernas genomförande
utbyggts genom bl a uppsättande av nya truppförband och utökning
av befälskadrarnas numerär. Dylika omplaceringar, vilka varit erforderliga
för tjänstens behöriga gång och militärpersonalens utbildning,
har vid kustartilleriet skett med återhållsamhet och med iakttagande av,
att så få förflyttningar som möjligt av personalen mellan olika förläggningsorter
skolat föranledas av desamma. Under utbyggnaden har måhända
ett något större antal omplaceringar varit nödvändiga än som skulle erfordrats
vid fullt genomförd organisation. Omplaceringsbehovet har skärpts genom
den rådande personalbristen. Man kan givetvis icke komma från sådana
omplaceringar av personal, som föranledas av personalens kommenderingar
till centralt anordnade skolor, av behovet att göra den högre befälspersonalen
förtrogen med såväl trupp- som stabstjänstgöring och teknisk
tjänst, av befordran, avsked, dödsfall och sjukdom etc. samt av tilllämpning
av visst passagesystem för personal, som måst tvångsvis förflyttas
till avlägset liggande truppförband, t. ex. KA 3.

Något kringgående av flyttningskungörelsens bestämmelser om lägre
flyttningsersättning i fall av befordran, vilket riksdagens revisorer uppgiva
stundom ha skett inom försvaret, har, såvitt jag kunnat finna, icke ägt rum
vid kustartilleriet. Beslut om omplaceringar i de fall behovet av omplacering
rimligen kunnat förutses, meddelas i regel minst sex månader i förväg,
för att vederbörande skall kunna uppsäga eventuella hyreskontrakt.

Stockholm den 8 januari 1948.

Hjalmar Å st rom.
Inspektör för kustartilleriet.

Swen Lagerberg.

— 28 —

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 6.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den föranledd av vad riksdagens revisorer
anfört i fråga om omplacering av personal inom försvarsväsendet,
får jag i underdånighet avgiva följande utlåtande.

Omplaceringarna vid flygvapnet göras med största återhållsamhet och
ske icke rutinmässigt.

Det stora antalet omflyttningar, som företagits de senaste åren, torde delvis
böra ses som en temporär företeelse mot bakgrunden av den pågående
uppsättningen och utbyggnaden av flygvapnet.

Oaktat en minskning i antalet omflyttningar sålunda kan beräknas ske i
och med att flygvapnet konsoliderats, torde tjänstens vid flygvapnet karaktär
även framdeles nödvändiggöra förhållandevis täta omplaceringar. Personal
placerad i högre stabstjänst, central förvaltningstjänst eller såsom
lärare vid skolor bör för att bibehålla sin krigsduglighet som regel avlösas
och återgå till tjänst vid flygförbanden efter omkring tre år. Vidare torde
omplaceringar bliva nödvändiga på grund av oförutsedda personalavgångar
exempelvis vid flyghaverier.

Slutligen nödvändiggöra de lokala förhållandena vid vissa av flygvapnets
förband, t e F 7 och F 21, att passagesystem där måste tillämpas.

Som regel ske omplaceringarna den yi0. Omplaceringarna tillkännagivas
därvid i slutet av mars månad. Endast i undantagsfall sker omplacering
med kortare varsel än sex månader.

I detta sammanhang torde även böra beröras frågan om omplaceringstraktamente.
Det är tillfredsställande att denna möjlighet numera finnes
att kompensera en beställningshavare för de merkostnader han åsamkas,
därest familjebostad å den nya förläggningsorten icke kan uppbringas till
tidpunkten för omplaceringen.

Den tidrymd — sex månader — under vilken detta omplaceringstraktamente
kan åtnjutas, synes emellertid alltför snävt tilltagen. I flygvapnet
förekommer att beställningshavare flera månader efter det att traktamentet
upphört att utgå fortfarande icke kunnat anskaffa bostad. De avsevärda
merkostnader i form av dubbelhyra, resekostnader etc., som i dessa fall
oförskyllt åsamkas vederbörande, borde rimligen — i vart fall där omplaceringen
är en följd av myndigheternas åtgärder — bestridas av statsverket.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygvapnet.

K. J. A. Silfverberg.

— 29 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 20, § 6.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1947 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj :t inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer under § 6 i sin berättelse för budgetåret 1946/47 anfört
beträffande omplacering av personal inom försvarsväsendet.

I anledning härav får civilförvaltningen anföra följande.

Civilförvaltningen delar den av revisorerna uttalade uppfattningen, att
största möjliga återhållsamhet bör iakttagas vid omplacering av personal
inom försvaret samt att personalförflyttning endast bör ske i den män
tjänstens behöriga gång så oundgängligen fordrar, liksom ock att utnämningar
och placeringar böra tillkännagivas med så långt varsel som möjligt.

Såsom revisorerna framhållit är en dylik återhållsamhet av ekonomisk
betydelse icke blott för staten utan också för personalen.

Redan flyttningsersättningssakkunniga framhöllo i sitt betänkande med
förslag till författningar angående ersättning för flyttningskostnad (SOU
1943:2 s. 51), att besparingar på förevarande område enklast och mest
effektivt kunde vinnas genom en minskning av antalet omplaceringar eller
långvariga förordnanden och kommenderingar för de befattningshavare,
vilka voro berättigade till flyttningsersättning. De sakkunniga ansågo sig
böra erinra härom, enär föreliggande uppgifter utvisade, att antalet flyttningar
ökats under senare år, låt vara att detta i viss mån kunde vara föranlett
av genomförandet av ny organisation eller av den statliga verksamhetens
utökning.

Vid anmälan av proposition 1944: 85 angående ändrade bestämmelser om
ersättning för flyttningskostnad åt befattningshavare i statens tjänst anförde
föredragande departementschefen i anslutning till vad de sakkunniga
sålunda uttalat, att oavsett hur ersättningsgrunderna reglerades, det vore
angeläget, att myndigheterna vid sina personaldispositioner beaktade även
den ekonomiska innebörden för statsverket av ifrågakommande omplaceringar
och sättet för deras vidtagande. Föreskrifter ha ock meddelats av
innehåll att omplacering, som föranleder flyttningsersättning, icke skall äga
rum i större omfattning än tjänstgöringsförhållandena oundgängligen kräva.
[Se exempelvis Kungl. Maj :ts brev den 25 september 1942 (TLA 325)
angående placering av den för kavalleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna,
signaltrupperna och trängen å personalförteckning gemensamt upptagna
personal ävensom motsvarande personal över stat samt personal å övergångsstat,
å avgångsstat (disponibilitetsstat), å reservstat och i reserven.]

Stockholm den 16 januari 1948.

KDVIN STRÖM.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

P. J. Rösell.

- 30 —

Arméförvaltningens intendenturavdelnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 23, § 7.

Till K o n n n g e n.

Genom departementsskrivelse den 23 december 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt
arméförvaltningen att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer i sin berättelse under § 7 anfört rörande
viss anskaffning av bensin (motyl) för armén under beredskapstiden.

Arméförvaltningens intendenturavdelning får i anledning härav i underdånighet
anföra följande.

De vid beredskapstidens början inom landet befintliga oljebolagen (Svenska
Petroleum AB Standard, AB Svenska Shell, Svenska Gulf Oil Company
AB, The Texas Company AB, Svenska Bensin & Petroleum AB BP och AB
Nynäs-Petroleum) voro jämlikt gällande mobiliseringsplaner utsedda till
krigsleverantörer av drivmedel till armén i händelse av mobilisering. Från
hösten 1939 voro oljebolagen enligt direktiv av dåvarande rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap förenade i en gemensam organisation,
Brännoljecentralen, vilken hade till uppgift att företräda bolagens intressen
vid underhandlingar med statliga myndigheter (bränslekommissionen,
reservförrådsnämnden, priskontrollnämnden, försvarsförvaltningarna
etc.) i fråga om leveranser, lagringar in. m.

Beställning och likvidering av de kvantiteter drivmedel, vilka erfordrades
för upplagring i beredskapssyfte, verkställdes centralt av intendenturavdelningen
under hela beredskapstiden. Upplagring ägde rum i olika förråd på
ett flertal platser i landet. Från dessa förråd skedde tidvis och i smärre
kvantiteter utlämning till heredskapsförbanden. Leveranserna fortgingo under
hela beredskapstiden dels för att hålla redan upplagda förråd intakta,
dels för att utöka förrådens antal i enlighet med uppstående militära
krav.

De för förbanden erforderliga drivmedlen anskaffades och likviderades
till en början ävenledes centralt. Efter hand som beredskapen växte, blev
detta sätt för anskaffningen av flera skäl, särskilt ur kontroll- och likvideringssynpunkt,
opraktiskt, varför under år 1941 föreskrift utfärdades till
förband in. fl. att själva anskaffa och likvidera erforderliga drivmedel hos
anvisade krigsleverantörer. För sina inköp hade förbanden att anlita den
enda distributionsapparat, som över huvud taget var tillgänglig, nämligen
ki igsleverantörernas stora, över hela landet förgrenade nät av bensinstationer
och depåer. De varje gång inköpta kvantiteterna voro vanligen obetydliga,
men inköpen måste kunna försiggå obehindrat och utan tidsutdräkt
och vid vilken tid på dygnet som helst för att icke rent militära krav på
förbandens funktionsduglighet skulle åsidosättas. Det är av vikt, att dessa
synpunkter hållas i minnet vid bedömandet av frågan om rabatters krävande
och beviljande vid leveranser, varom här är fråga.

fntendenturavdeiningen behöll fortfarande i sin hand kontrollen över att
för förbanden fastställd högsta kvantitet för förbrukning under viss period
icke överskreds och tilldelade förbanden för inköp erforderliga kuponger.

Från och med beredskapstidens början tillämpade krigsleverantörerna officiellt
fastställda pris. De rabatter, som tidigare beviljats större konsumenter,
utgingo alltså icke längre. Skälet härför var, att leverantörernas im -

31 —

portkostnader ökats efter krigsutbrottet. De av priskontrollnämnden officiellt
fastställda priserna voro beräknade med hänsyn härtill och voro alltså
att anse som fasta minimipris. Även statens reservförrådsnämnd, som
efter hand bör i åt importera och lagra bensin, tillämpade dessa fasta pris.

Först i samband med underhandlingar med reservförrådsnämnden rörande
en större överflyttning av bensin till intendenturavdelningens egna lager
uppkom frågan om viss rabattering och samtidigt härmed upptog intendenturavdelningen
denna fråga även med krigsleverantörerna. Härvid gjorde
intendenturavdelningen anspråk på en rabatt av 5 öre per liter och detta
icke blott för den ojämförligt större del, som levererades till intendenturavdelningens
egna lager (i det följande benämnd »lagervara») utan även
för den mindre del, som beställdes och likviderades av truppförbanden (i
det följande benämnd »konsumtionsvara»). Till denna framställning ställde
sig krigsleverantörerna helt avvisande. Framför allt gällde detta konsumtionsvarorna,
vilka alltid uttogos i mindre partier. Därtill kom att dessa
leveranser voro brådskande och skedde ofta på andra tider än ordinarie
arbetstid. Om distributionsnätet skulle kunna bibehållas vid en för försvaret
godtagbar effektivitet, måste sålunda leverantörerna vidkännas betydligt
ökade personalkostnader.

Då intendenturavdelningen fann dessa skäl värda beaktande, och då det
var av stor vikt att mot leverantörernas klart uttryckta mening icke företaga
något, som kunde giva dem anledning att vidtaga åtgärder, som kunde
äventyra beredskapens planmässiga funktionering, ansåg intendenturavdelningen
sig icke tillsvidare böra vidhålla sitt krav på denna punkt.

Beträffande lagervarorna åter syntes åtminstone en leverantör vara sinnad
godtaga intedenturavdelningens krav. Då emellertid enligt vad under
hand kunde utrönas möjlighet för samfälld enighet icke syntes helt utesluten,
beslöt intendenturavdelningen för undvikande av onödig tidsutdräkt
att trots det slutlig överenskommelse ej förelåg, från och med den 1 april
1943 tillgodogöra sig en rabatt om 5 öre per liter lagervara. Till de rabatterade
räkningarna fogades en förklaring av följande lydelse: »På därom
gjord framställning har (leverantörens namn) under nedan nämnd förutsättning
gått med på att rabattera 5 öre per liter lättbentyl och motyl, levererad
enligt order av drivmedelsbyrån efter den 1 april 1943. Som förutsättning
gäller, att alla oljebolag lämna samma rabatt å av dem gjorda
leveranser. Skulle så ej bliva fallet utan bolagen komma att enas om en
lägre rabatt, har bolaget förbehållit sig att få debitera intendenturavdelningen
mellanskillnaden.»

Det visade sig emellertid, att den enighet beträffande rabatten, som utgjort
en förutsättning för de gjorda avdragen, icke kunde uppnås leverantörerna
emellan. Protester mot avdragen började därför inkomma till intendenturavdelningen
från såväl Brännoljecentralen som enskilda leverantörer.
I en skrivelse den 24 september 1943 framhöll sålunda Brännoljecentralen
bl. a., att oljebolagen enligt gällande prisregleringsbestämmelser
endast vid försäljning till sina återförsäljare skulle avstå en rabatt om 5
öre per liter för att dessa i samband med utminutering till konsumenterna
skulle kunna erhålla skälig ersättning för sitt arbete. Då oljebolagen icke
heller kunde avstå någon del av sin försäljningsmarginal på de av intendenturavdelningen
beställda partierna (lagervarorna), yrkade Brännoljecentralen,
att de gjorda avdragen skulle av intendenturavdelningen inbetalas
till respektive leverantör.

Intendenturavdelningen fortsatte emellertid att avdraga rabatt utan att
fästa avseende vid dessa protester. 1 skrivelse den 13 september 1944 inkom
Brännoljecentralen med förslag till ny lösning av frågan. I denna

— 32 —

skrivelse meddelade Brännoljecentralen, att leverantörerna icke medgåve
de av intendenturavdelningen gjorda avdragen med 5 öre per liter utan
ansåge, att desamma borde begränsas till 3 öre och 2 öre per liter vid leverans
i järnvägstankvagn respektive tankbil, vilket vore den högsta prisreducering,
som då gällande försäljningsmarginal tilläte. Leverantörerna hade
i ärendet samrått med statens priskontrollnämnd, som i skrivelse den
2 september 1944 godkänt de nu föreslagna rabatterna.

Intendenturavdelningen översände Brännoljecentralens skrivelse till
såväl priskontrollnämnden som statens industrikommissions prisbyrå med
anhållan om yttrande över densamma. I skrivelse den 18 oktober 1944
meddelade prisbyrån, att slutlig uppgörelse med leverantörerna borde ske
först sedan de underhandlingar, som vid tidpunkten i fråga ägde rum med
leverantörerna beträffande ersättning för andra åtaganden för statliga
myndigheter såsom förhyrning av cisterner, bensinstationer, bensinfat
in. m. (det s. k. ramavtalet), slutförts. Priskontrollnämnden hade icke något
att erinra häremot. Ärendet fick alltså vila tills berörda underhandlingar
slutförts, vilket skedde först i december 1945. Den 4 januari 1946
gjorde intendenturavdelningen påminnelse om ärendet till industrikommissionens
prisbyrå och hemställde, att rabattfrågan måtte upptagas till
slutligt avgörande. Den 15 maj 1946 meddelade prisbyrån sitt beslut i
ärendet, vilket var följande:

»Beträffande av arméförvaltningen verkställda avdrag av 5 öre per liter
ä levererade flytande drivmedel.

Till svar å arméförvaltningens skrivelse den 4 januari 1946 angående
rubr. ärende får statens industrikommissions prisbyrå meddela följande.

Enligt överenskommelse med AB Svenska Shell, som utgör den största
intressenten i denna sak, har statens industrikommissions prisbyrå beslutat
tillstyrka en uppgörelse enligt följande grunder:

1. för samtliga ifrågavarande leveranser "under tiden före den 1 april
1944 avstår leverantörerna från alla anspråk på återbäring till dem av
den avdragna rabatten.

2. för tiden efter den 1 april 1944 återbetalar arméförvaltningen till leverantörerna
20 % av den innehållna rabatten, d. v. s. leverantörerna godkänna
en rabatt av 4 öre per liter å levererade flytande drivmedel oavsett
leveranssättet.

Med hänsyn till vad som framkommit vid verkställda undersökningar och
under förhandlingarna i denna sak, anser statens industrikommissions
prisbyrå, att en uppgörelse på ovan anförda grunder är för arméförvaltningen
förmånlig.»

Intendenturavdelningen träffade därefter uppgörelse med leverantörerna
enligt de av industrikommissionens prisbyrå meddelade grunderna. Den
besparing å drivmedelsanslaget, som genom intendenturavdelningens initiativ
sålunda ernåddes för statsverket, uppgick till omkring 230 000
kronor.

I samband med nyssnämnda av industrikommissionens prisbyrå förda
underhandlingar upptogs ånyo frågan om rabattering även å konsumtionsvarorna.
Av skäl, som redan i det föregående framhållits, ansågs att dessa
leveranser icke borde bli föremål för någon rabattering. Därvid togs även
hänsyn till det förhållandet, att priskontrollnämnden — såsom i det föregående
nämnts för sin del godkänt rabattering allenast vid leveranser
i tankbil (2 öre) och i järnvägstankvagn (3 öre) (priskontrollnämndens
skrivelse den 2 september 1944), under det att den uppgörelse, som intendenturavdelningen
med prisbyråns medverkan träffat, gällde samtliga la -

— 33 —

gervaror (jämväl dem, som levererats i fat) och avsåg väsentligt högre rabatter
(5 och 4 öre). Härigenom ansågs kronan ha erhållit kompensation
för icke medgiven rabatt beträffande de mindre kvantiteter, som levererats
till lokalmyndigheterna.

Vad revisorerna anfört beträffande intendenturavdelningens förrådskontrollkontor
bör bedömas med hänsyn till vad ovan anförts.

Då nu emellertid försvarets civilförvaltnings undersökningsdetalj, enligt
vad i statsrevisorernas berättelse omförmäles, efteråt synes ha förmått
»en del bolag» att frångå sin inför intendenturavdelningen och prisbyrån
intagna ställning i rabattfrågan och medgiva rabatt även för till truppförbanden
levererade varor, i varje fall för dem, som levererats i bulk (tankbil
eller järnvägstanlcvagn), kommer intendenturavdelningen att samverka
med civilförvaltningen för ernående av bästa möjliga resultat. Intendenturavdelningen
anser sig emellertid böra framhålla, att Förenade svenska
oljeimportörers AB, som efter Brännoljecentralens upphörande är det gemensamma
organet för alla i detta ärende intresserade leverantörer, så
sent som den 28 november 1946 å leverantörernas vägnar förklarat, »att
dessa icke finna anledning ändra sin redan tidigare uttalade mening, att
någon rabatt å leveranserna till de enskilda förbanden icke kan förekomma.
»

I statsrevisorernas berättelse omnämnes ett fall, då ämbetsverkets tygavdelning
icke kommit i åtnjutande av rabatt å viss genom tygavdelningens
egen försorg upphandlad mängd motvl, men att efter anmärkning från
riksräkenskapsverket dylik rabatt beviljats. Senare i berättelsen tages detta
fall till stöd för den uppfattningen, att de erhållna rabatterna kunnat
tillämpas beträffande all den bensin, som »under däri angiven tid levererats
till armén, oberoende av genom vilken myndighet upphandling ägt
rum».

Härmed förhåller sig i detalj sålunda.

Riksräkenskapsverket framhåller i anmärkningsakten, som i avskrift
bifogas, icke att man underlåtit att avdraga rabatt utan att tygavdelningen
förfarit felaktigt såtillvida, att den icke borde ha gjort upphandlingen
själv utan anlitat intendenturavdelningens drivmedelsbyrå, i vilket fall rabatt
hade erhållits. Sedan detta felaktiga förfaringssätt klargjorts för leverantören,
beviljade denne vederbörlig rabatt. Det är alltså icke ett lokalt
förband, som beviljats rabatten, utan intendenturavdelningen för en
del av ämbetsverket.

Då det av truppförbandens räkenskaper framgått, att rabatt i några
fall lämnats av vederbörande leverantör, lär delta — efter vad nu efteråt
inhämtats — haft sin orsak däri, att krigsleverantörernas platsombud och
återförsäljare icke tillämpat fastställt utförsäljningspris. I syfte att utvidga
kundkretsen har platsombudet eller återförsäljaren avstått någon del
av sin egen förtjänst och därigenom lyckats få en tillfällig leverans till ett
förband, för vilket hans bolag icke var krigsleverantör.

Såsom en sammanfattning av vad ovan anförts vill intendenturavdelningen
i underdånighet framhålla

att intendenturavdelningen låtit sig angeläget vara att söka utverka rabatt
å levererade drivmedel, men att bestämda hinder mött för erhållande
av rabatt å konsumtionsvarorna, och att leverantörerna härvid haft ett visst
övertag i det förhållandet, att de ensamma behärskade den enda i landet
befintliga distributionsapparaten, samt

3— 7(87121. Rev. berättelse (ing. statsverket år 19tf7. It.

— 34 —

att intendenturavdelningen upptog och trots motstånd från leverantörerna
löste frågan om rabatter för lagervarorna och därvid, för att till det yttersta
tillvarataga kronans intressen, gick längre än vad sedermera vederbörliga
statliga myndigheter (industrikommissionens prisbyrå och priskontrollnämnden)
funno skäligt.

Stockholm den 16 januari 1948.

G. LEVENIUS.

Underdånigst
IVAR GEWERT.

B. Hellgren.

Bilaga.

Anmärkning vid arméförvaltningens tygavdelnings räkenskaper för september
månad 1945.

Enligt anordningar den 30 augusti 1945 och räkningar den 15 och den
20 juni samma år har till AB Svenska Shell utbetalts tillhopa 800 kronor 70
öre, utgörande ersättning för levererade 785 liter motyl 25 (band 15, fol.
7109—10).

Under tiden den 1 april 1943—den 31 december 1945 har arméförvaltningens
intendenturavdelning å debiterade kostnader för levererade flytande
drivmedel regelmässigt verkställt avdrag med 5 öre per liter. Enligt mellan
intedenturavdelningen och bland andra AB Svenska Shell — efter samråd
med industrikommissionens prisbyrå — den 10 augusti 1946 träffad överenskommelse
skulle intendenturavdelningen för tiden efter den 1 april 1944
återbetala till leverantörerna 20 % av det enligt ovan gjorda avdraget eller
1 öre per liter. Detta innebar sålunda, att leverantörerna godkände en rabatt
av 4 öre per liter flytande drivmedel.

Då inom intendenturavdelningen finnes upprättad en särskild byrå för
handläggning av ärenden rörande drivmedel, hade här ifrågavande upphandling
jämlikt 23 § 1 mom. första stycket instruktionen för arméförvaltningen,
1943:889, bort ske i samråd med intendenturavdelningen, varvid arméförvaltningen
med stöd av den enligt ovan träffade överenskommelsen kunnat
göra anspråk på rabatt å förevarande leveranser med 4 öre per liter eller för
tillhopa 785 liter med 31 kronor 40 öre.

På grund härav anmärkes 31 kronor 40 öre till ersättande av den eller
de befattningshavare, som beslutat om ifrågavarande inköp, varom uppgift
infordras i samband med förklaringen.

Stockholm, riksräkenskapsverkets första revisionskontor den 30 maj 1947.

G. Bäckström.

Överbefälhavarens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss den 23 december 1947 av riksdagens revisorers
berättelse år 1947 i vad rör försvarets forskningsanstalt vill jag inledningsvis
framhålla, att jag fullständigt delar revisorernas uppfattning att

— 35 —

den militära forskningen i vissa avseenden måste tillmätas utslagsgivande
betydelse för upprätthållandet av vårt lands försvarsberedskap och att det
med anledning därav är synnerligt angeläget, att denna forskning organiseras
i så effektiva former som möjligt.

Att avdelningscheferna inom forskningsanstalten i möjligaste mån befrias
från handläggning av rent administrativa ärenden till förmån för deras
uppgifter att leda och organisera det vetenskapliga forskningsarbetet anser
jag synnerligen viktigt. Det är sålunda angeläget, att forskningsanstalten
vidtager eller föreslår de ytterligare åtgärder i sådant syfte, som erfordras.

Revisorerna ifrågasätta vidare, huruvida icke de olika forskningsavdelningarnas
antal bör utökas eller huruvida såsom alternativ härtill en fastare
sektionsindelning inom avdelningarna bör genomföras. Jag anser icke, att
hittillsvarande erfarenheter givit belägg för att antalet avdelningar bör ökas.
Den gällande provisoriska instruktionen för anstalten förutsätter inrättandet
av tillfälliga arbetsgrupper för större frågor. Om ett visst forskningsområde
växer till sådan omfattning, att det icke lämpligen bör inrymmas
inom någon av de nuvarande avdelningarna, bör arbetsgruppen ställas direkt
under överdirektören och kan så småningom bilda en ny avdelning. Anstaltens
organisation bör sålunda successivt anpassas efter föreliggande arbetsuppgifter.
En fastare organisation av sektionerna bör tagas under övervägande.
Detta är dock en inre organisatorisk åtgärd, som kan överlåtas åt
forskningsanstaltens ledning.

Jag delar revisorernas uppfattning, att det är angeläget, att ett tillräckligt
antal högkvalificerade forskare kunna knytas till FOA i pensionsberättigade
befattningar. Anstalten har i sina anslagsäskanden för budgetåret
1948/49 upptagit ett antal nya högre tjänster. Ett bifall till dessa förslag är
synnerligen önskvärt och torde kunna bli av stor betydelse för anstaltens
verksamhet.

De olägenheter, som revisorerna funnit vara förbundna med den nuvarande
styrelseformen, böra även undanröjas. Revisorerna föreslå, att styrelsen
skall bestå av överdirektören, avdelningscheferna samt en representant
för anstaltens kansli.

En styrelse, i vilken endast ingå anstaltens egna tjänstemän, synes
mindre ändamålsenlig. Om ingen utanför ämbetsverkets egen tjänstemannakår
skulle behöva ingå i densamma, torde den vara överflödig. I sådant
fall är det hättre att chefen direkt inför Kungl. Maj :t är ansvarig för anstaltens
ledning.

Den av revisorerna föreslagna styrelsen skulle sakna omedelbar anknytning
till vetenskap och industri och därför icke tillföra anstalten några
impulser utifrån. Vidare bör beaktas att forskningsanstalten i stor utsträckning
tjänar de militära myndigheternas, i synnerhet försvarsgrensförvaltningarnas,
intressen. Ett underhandssamarbete med dessa äger givetvis alltid
rum, men även en officel 1 anknytning måste finnas, varigenom de
militära myndigheterna kunna skaffa sig orientering om forskningsanstaltens
arbete samt deltaga i viktiga beslut rörande dess verksamhet.

I ledningen av anstalten måste sålunda finnas tillgång till civil och militär
sakkunskap med möjlighet att med auktoritet taga ställning till viktigare
frågor. Det av revisorerna föreslagna vetenskapliga rådet kan visserligen
i sig innesluta sådan sakkunskap men kan icke utöva den ledning, som
enligt mitt förmenande erfordras. Jag anser därför all anstalten fortfarande
bör lyda under en styrelse med representanter för anstaltens huvudsakliga
verksamhetsområden.

Jämlikt nu gällande instruktion tillkommer det hl. a. styrelsen att besluta
om de större forskningsuppgifter, som skola upptagas till behand -

— 36 —

ling, ävensom alt tillse att verksamheten vid anstalten utövas enligt fastställda
riktlinjer och motsvarar det med anstalten avsedda ändamålet. .lag
har i likhet med riksdagens revisorer kommit till den uppfattningen, att den
nuvarande styrelsen av olika skäl icke kommit att träffa avgöranden i huvudfrågor
i den utsträckning, som måste anses önskvärd. Med anledning
härav synas bestämmelserna angående styrelsens åligganden, sådana de framgå
av gällande provisoriska instruktion, böra överarbetas. Tyngdpunkten bör
härvid läggas på styrelsens uppgift att avgöra, vilka problem som skola
bearbetas och deras angelägenhetsgrad, att tillse att anstaltens verksamhet
motsvarar de för försvaret vid varje särskild tidpunkt viktigaste intressena
samt att i stort besluta angående anstaltens medelsdispositioner in. in.,
medan uppgifterna att handlägga ärenden rörande anställande av personal,
semester in. in. böra överflyttas till anstaltens chef.

Beträffande styrelsens sammansättning vill jag framhålla följande synpunkter.
Avdelningscheferna böra ingå som ordinarie ledamöter i styrelsen.
Antalet militära ledamöter, f. n. 4 stycken, torde knappast kunna
minskas med hänsyn till att såväl överbefälhavaren som försvarsgrenscheferna
böra vara representerade vid de för hela försvaret så viktiga avgöranden,
som skola fattas av styrelsen. Dessutom måste beaktas, att anstalten
spänner över praktiskt taget alla grenar av den militärtekniska verksamheten.
Även ur denna synpunkt fordras minst 4 militära ledamöter.
För närvarande ingå 4 civila ledamöter, vilka äro företrädare för forskningen
inom anstaltens huvudsakliga verksamhetsområden. Ej heller detta antal
synes böra minskas.

Då styrelsen är relativt stor, bör den söka arbeta under smidiga former
exempelvis genom att delegera sin beslutanderätt i vissa mindre frågor till
ett verkställande utskott.

Riksdagens revisorer föreslå inrättandet av ett vetenskapligt råd, delvis
för att ersätta den nuvarande styrelsen. Då enligt min åsikt styrelsen bör
bibehållas i nuvarande form, synes ett sådant råd icke erforderligt.

Behovet av att utnyttja värnpliktig personal vid militärtekniskt forskningsarbete
påpekas även av revisorerna, och de framhålla därvid, att från
militärt håll, under framhävande speciellt av bristen på värnpliktigt befäl,
understrukits de olägenheter, som skulle uppstå, därest från trupptjänsten i
någon större omfattning droges ytterligare personal av den kategori, om
vilken nu är fråga.

Vid en av chefen för försvarsstaben anordnad diskussion sistlidna höst
mellan representanter för vetenskapliga och militära institutioner, forskningsråd,
akademier in. fl. framhöllos från civilt håll såväl de fördelar som
även de stora nackdelar, som skulle vara förenade med ett dylikt ianspråktagande
av värnpliktiga under deras fredstjänstgöring. Jag vill blott erinra
om de svårigheter, som föreligga att vid unga år utvälja personer, som verkligen
komma att i framtiden ägna sig åt forskningsarbete, samt att låta dessa
skjuta upp sin värnpliktstjänstgöring, till dess de medhunnit en sådan civil
utbildning, att de med framgång kunna användas inom det militära forskningsarbetet.
Emellertid är denna fråga sedan hösten 1947 genom chefens
för försvarsstaben försorg under utredning i samråd med forskningsanstalten.
Det är att hoppas, att man skall kunna finna en tillfredsställande lösning
på detta ganska komplicerade men för såväl försvaret som forskningen
mycket betydelsefulla problem. Jag anser att resultatet från nämnda
utredning bör avvaktas.

Slutligen vill jag understryka vad som framhållits angående olägenheterna
av att forskningsanstaltens personal nödgas sysselsätta sig med varje
särskilt projekt i betydligt vidare omfattning än vad som från början varit

— 37 —

avsett. Detta bottnar utan tvivel i vad revisorerna framhålla, nämligen att
de militära förvaltningarna icke ha tillräcklig tillgång till kvalificerad personal
eller laboratorier för vidare utveckling av forskningsresultaten, varför
forskningsanstalten ofta måste föra fram projekten till nära nog fältmässiga
konstruktioner. Behovet av experimentverkstäder och anpassningslaboratorier
vid försvarsgrensförvaltningarna och nödvändigheten av att utöka deras
kvalificerade tekniska personal bör därför vinna det största beaktande
vid nu pågående förvaltningsutredning.

En översyn av försvarets forskningsanstalts organisation kan självfallet
såsom revisorerna framhålla få till följd att statsverkets omedelbara kostnader
för forskningsverksamheten ökas. Revisorerna finna det emellertid
även angeläget att hänvisa till de stora värden, som här stå på spel icke
minst ur rent ekonomisk synpunkt, samt att man bortsett från problemets
militära aspekt bör betänka, att även om kostnaderna bli betydande, så
måste häremot ställas de möjligheter till förbilligande av materialframställningen
m. in., som genom forskningen stå till buds. Jag delar revisorernas
uppfattning i dessa hänseenden och vill därför understryka, att man i vad
rör militärteknisk forskning måste se saken på lång sikt och icke för att
vinna mindre besparingar för stunden riskera att bli utan de värdefulla
resultat, som kunna uppnås genom dylik forskning.

Underdånigst
HELGE JUNG.

Överbefälhavare.

N. Swedlund.

Ärendet berett av
överste SCHMIDT.

Chefens för armén

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss 27 december 1947 över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse beträffande försvarets forskningsanstalt
får hos Eders Kungl. Maj :t i underdånighet chefen för armén
avgiva följande yttrande.

Av de i remisshandlingen framförda synpunkter berör endast frågan om
ett ökat utnyttjande av värnpliktiga tygtekniker armén. Enligt vad chefen
för armén under hand inhämtat, är frågan om användning av värnpliktiga
för militärtekniskt forskningsarbete under utredning genom chefens för försvarsstaben
försorg i samråd med försvarets forskningsanstalt, varför något
ställningstagande till denna fråga från chefens för armén sida redan nu
icke kan anses vara befogat.

På uppdrag av chefen för armén
Underdånigst

IVAR BACKLUND.

Chef för arméstaben.

M. Bruzeliiis.

— 38 —

Chefens för marinen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 8.

Till K o n u n g e n.

Med anledning av Kungl. Maj :ts nådiga resolution den 23 december 1947
med infordrande av yttrande angående riksdagens revisorers berättelse rörande
försvarets forskningsanstalt får jag härmed i underdånighet anföra
följande.

Till revisorernas uttalande om den betydelse, som den militära forskningen
får tillmätas för upprätthållandet av vårt lands försvarsberedskap,
ansluter jag mig och stöder mig härvid på den värdefulla hjälp, som forskningsanstalten
redan lämnat marinen.

Jag ansluter mig likaledes till uttalandet om angelägenheten av att forskningen
organiseras i så effektiva former som möjligt.

Att använda vetenskapligt specialutbildad personal för administrativa
uppgifter är således, såsom revisorerna framhålla, föga rationellt, varför jag
ansluter mig till förslaget om förstärkning av anstaltens kansli.

Revisorerna föreslå undersökning, huruvida en ökning av avdelningarnas
antal eller en fastare sektionsindelning vore bäst ägnad att underlätta
forskningens effektiva bedrivande. Jag finner mig ej ha anledning att närmare
yttra mig om antalet avdelningar men ifrågasätter om icke styrelsen
borde äga möjlighet att vid behov tillfälligt öka antalet avdelningar ‘för att
behandla speciella uppgifter, efter vilkas lösande de tillfälliga avdelningarna
avvecklades. En dylik möjlighet behövde ej utesluta en fastare sektionsindelning.
I samband härmed må även frågan om militärassistenternas
uppgifter och tjänstgöring inom anstalten upptagas till behandling. Enligt
Kungl. Maj :ts proposition nummer 293 den 20 oktober 1944 sidan 36 förutsättes,
att bland annat militärassistenterna skulle i mån av behov deltaga i
utredningssektionens arbete. I realiteten har åtminstone marinens militärassistent
fått sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till en viss avdelning,
varigenom han icke såsom i förutnämnda proposition sidorna 31 och 32 förutsatts
kunnat i erforderlig grad »följa verksamheten och tillhandahålla
militära synpunkter på de uppkommande problemen» annat än inom den
avdelning, där han blivit placerad. I utredningssektionen har hans sakkunskap
endast i vissa undantagsfall tagits i anspråk. Jag anser det nödvändigt,
att militärassistenterna i större utsträckning än hittills utnyttjas som kontaktmän.

Revisorerna ha i sin undersökning, ehuru förhållandet icke kommit till
uttryck i uttalandet, framhållit, att forskningsanstaltens personal nödgats
sysselsätta sig med varje särskilt projekt i betydligt vidare mån än som från
början varit avsikten. Detta har bidragit till att försvåra arbetsförhållandena
inom anstalten. En bidragande orsak vore bland annat, att de militära
förvaltningarna icke hade tillgång till personal eller laboratorier för projektens
vidare utveckling. I den mån försvarsgrensförvaltningarna icke äga tillräckliga
tekniska resurser, böra dessa i erforderlig omfattning förstärkas,
men jag vill särskilt framhålla, att man därjämte inom försvarsgrensförvaltningarna
i erforderlig utsträckning måste ha tillgång till härför lämpad personal,
om förvaltningarna i erforderlig grad skola kunna åstadkomma en
lättnad i forskningsanstaltens arbetsbörda. Chefen för marinen och marinförvaltningen
ha i ett flertal fall avlåtit underdåniga framställningar om anställande
av lämplig personal, innefattande såväl mariningenjörer som ci -

— 39 —

vila ingenjörer, och ha i några fall erhållit nådigt bifall till framställningarna.

Vad beträffar revisorernas uttalande angående önskemålet att till forskningsanstalten
knyta ett större antal forskare genom inrättandet av flera
pensionsberättigade befattningar, må framhållas att styrelsen i sina medelsäskanden
för budgetåret 1948/49 föreslagit en betydande utökning av personalorganisationen,
, innebärande förbättrade villkor för bland annat forskarna.
Styrelsen har även till 1945 års försvarskommitté framlagt förslag i samma
riktning, avsett att genomföras under budgetåren 1948/49—1950/51.
Försvarskommittén har visserligen ställt sig synnerligen välvillig till forskningsanstaltens
verksamhet men har icke tagit ställning till den föreslagna
personalutökningen. — Till revisorernas uttalanden angående behovet^ att
inrätta flera pensionsberättigade befattningar och betydelsen härav ur såväl
militära som ekonomiska synpunkter ansluter jag mig.

Revisorerna anse, att vissa olägenheter vidlåda den nuvarande organisationen
av forskningsanstaltens ledning och ifrågasätta på grund härav i sitt
uttalande en genomgripande ändring av styrelsens sammansättning och tillskapande
av ett forskningsråd.

Med hänsyn till den korta tid, varunder den nuvarande organisationen
prövats, är jag icke övertygad om lämpligheten av att redan nu vidtaga några
genomgripande organisationsändringar. Jag har dock intet att erinra mot
att om så befinnes lämpligt avdelningscheferna beredas plats i styrelsen men
anser, att styrelsens sammansättning i övrigt tills vidare bör lämnas oförändrad.
— Jag vill framhålla, att det inom ramen för nuvarande instruktion
föreligger möjlighet att om så befinnes önskvärt förenkla styrelsens arbetssätt.
i 8 § angives nämligen bland annat att »styrelsen är beslutsmässig, då
inberäknat ordföranden vid sammanträdet minst fem ledamöter eller suppleanter
deltaga i avgörandet. Vid avgörande inom styrelsen av ärende av
större vikt skola såvitt möjligt samtliga ledamöter deltaga.» Härav framgår
att styrelsen äger möjlighet att inom sig bilda ett arbetsutskott av lämplig
sammansättning för att fatta beslut i sådana enklare ärenden, som icke erfordra
närvaro av samtliga ledamöter. Härigenom skulle man vinna just de
fördelar, som revisorerna åsyfta, nämligen att styrelsen i sin helhet kunde
ägna sin tid åt de stora frågorna, framför allt åt forskningsfrågorna.

Även till förslaget om tillskapande av ett forskningsråd ställer jag mig
synnerligen tveksam och anser att härmed bör anstå, till dess ytterligare
erfarenhet vunnits om den nuvarande organisationen. I varje fall bör ett
forskningsråd icke tillkomma annat än i samband med en ändring av styrelsens
sammansättning, enär rådets sammansättning och styrelsens äro beroende
av varandra.

Då forskningsanstaltens arbetsproblem diskuteras, synes det mig lämpligt
att även erinra om de sedan länge aktuella byggnadsfrågorna, åt vilka
revisorerna dock icke ägnat någon uppmärksamhet. Enligt min uppfattning
kan anstalten icke arbeta fullt effektivt, förrän en koncentration av verksamheten
ägt rum.

Vad slutligen beträffar forskningsanstaltens behov att kunna disponera
ett ökat antal värnpliktiga tygtekniker synes det mig på grund av de olika
åsikter, som här stå emot varandra, vara lämpligt, att frågan blir föremål för
närmare utredning. För egen del är jag icke nu beredd afl taga ställning
i ärendet.

I sin sammanfattning göra revisorerna följande uttalande: »Häremot kan
invändas att ju fåtaligare personal man har tillgång till, desto mera måste
tekniska hjälpmedel tagas i anspråk för att underlätta och effektivisera arbetet
för personalen. Den ringa folknunierär vårt land besitter måste sålunda

— 40 —

enligt revisorernas mening framtvinga kravet på största möjliga mekanisering
av den svenska krigsmakten. Vid sådant förhållande finna revisorerna
det nödvändigt, att tillbörlig vikt fästes vid den tekniska personalens utnyttjande
inom försvarsorganisationen.» Jag vill framhålla, att detta tänkvärda
uttalande beträffande den tekniska personalens utnyttjande inom försvarsorganisationen
i full utsträckning är tillämpligt på teknisk personal av alla
grader inom marinen. Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra om de
framställningar, som jag avlåtit för att genom förbättrade ekonomiska förmåner
för den tekniska personalen förmå densamma att kvarstå inom marinen.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

H. STRÖMBÄCK.

E. Anderberg.

Chefens för flygvapnet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 8.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss av den 23 december 1947, föranledd av vad
riksdagens revisorer anfört i fråga om försvarets forskningsanstalt, får jag
i underdånighet avgiva följande utlåtande.

Kategorien värnpliktiga tygtekniker utbildas icke vid flygvapnet. Däremot
fullgöra ett mindre antal värnpliktiga skyddstekniker kortare del av sin
fredstjänstgöring vid flygvapnet. Sistnämnda kategori utgöres av sådana
värnpliktiga, som erhållit ändrad tilldelning från armén till flygvapnet för
att fylla det senares krigsbehov. Fredstjänstgöringen vid flygvapnet fullgöres
antingen vid flottilj (i mindre utsträckning) eller vid försvarets forskningsanstalt.
Ur flygvapnets synpunkt föreligger intet hinder att — liksom tidigare
varit fallet — huvuddelen av tjänstgöringen vid flygvapnet av flertalet
skyddstekniker även i fortsättningen fullgöres vid försvarets forskningsanstalt.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst
B. G. NORDENSKIÖLD.

Chef för flygvapnet.

K. J. A. Silfverberg.

Försvarets forskningsanstalts

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 25, § 8.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1947 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
försvarets forskningsanstalt att avgiva utlåtande över § 8 i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse. Till åtlydnad härav får forskningsanstalten
anföra följande.

Forskningsanstalten får till en början uttrycka sin tillfredsställelse över

41

revisorernas förståelse för den militärtekniska forskningens betydelse och
för forskningsanstaltens arbete.

Revisorerna ha kraftigt understrukit angelägenheten av att ett tillräckligt
antal högkvalificerade forskare kan knytas till forskningsanstalten i pensionsberättigande
befattningar. I medvetande av de brister, som i förevarande
hänseende vidlåda den nuvarande organisationen, har forskningsanstalten
också i sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 föreslagit inrättandet
av ett antal nya tjänster i 27 :e och högre lönegrader. Ett tillmötesgående
av dessa förslag skulle vara av utomordentlig betydelse för verksamheten.

Forskningsanstalten delar vidare revisorernas uppfattning att det är nödvändigt
att tillbörlig vikt fästes vid den tekniska personalens utnyttjande
inom försvarsorganisationen, och anser för den skull det synnerligen angeläget
att värnpliktiga med lämplig naturvetenskaplig och teknisk utbildning
i största möjliga utsträckning få tjänstgöra vid forskningsanstalten. Härigenom
skulle forskningsanstalten få en värdefull komplettering av den
fasta personalen. Även till synpunkten att de värnpliktiga teknikerna böra
få tillfälle att följa utvecklingsarbetet och därigenom beredas möjlighet att
senare på trupp arbeta med och undervisa andra i handhavandet av nya
vapen och annan materiel ansluter sig forskningsanstalten. Hela denna
fråga är emellertid av komplicerad natur såväl under freds- som krigsförhållanden,
varför resultatet av en inom försvarsstaben i samarbete med
forskningsanstalten pågående utredning bör avvaktas.

Revisorerna ha vidare upptagit frågan huruvida forskningsanstaltens nuvarande
organisation är den mest lämpliga och därvid berört styrelsens
funktioner. Forskningsanstalten vill i anledning härav framhålla att en
genomgång av styrelseprotokollen icke ger en fullständig bild av styrelsens
arbete då protokollen endast upptaga fattade beslut men däremot icke detaljerade
upplysningar om de redogörelser för verksamheten, som lämnas vid
olika tillfällen, besök på olika arbetsplatser och diskussioner, som därvid
föras om olika forskningsproblem. Att protokollen upptaga så många administrativa
frågor sammanhänger med att styrelsen enligt den gällande provisoriska
instruktionen för forskningsanstalten formellt är skyldig att besluta
i de flesta ärenden av denna art. En ändring härutinnan kan dock —
utan genomgripande omorganisation — ske genom att ny instruktion fastställes
av Kungl. Maj :t. Forskningsanstalten anser emellertid att tillräcklig
erfarenhet i alla avseenden ännu icke vunnits för att framlägga förslag om
en ny instruktion.

Om styrelsen såsom revisorerna anfört skulle ändras därhän att i densamma
koimne att ingå förutom överdirektören allenast de olika avdelningscheferna
och en representant för forskningsanstaltens kansli torde de
administrativa frågorna, utan att noggrannheten eller vidsyntheten eftersälles,
kunna behandlas snabbare än vad den nuvarande styrelsen med gällande
instruktion kan åstadkomma. Den väsentliga fördelen med eu styrelse
bestående av representanter för överbefälhavaren, försvarsgrenarna
och civil forskning är emellertid alt dessa myndigheter och den civila forskningen
fä eu inblick i och förståelse för forskningsanstaltens verksamhet
till båtnad för den militära forskningen. Delta har varit av stort värde under
den hittillsvarande perioden av forskningsanstaltens uppbyggnad och
bar bidragit till alt den militära forskningen erkänts vara en viktig del av
försvaret såsom helhet. Ett forskningsråd som organ för denna kontakt
sammansatt av företrädare för vetenskap, teknik, industri och försvar torde
kunna medföra att lika stor förståelse för den militära forskningen upprälthålles.
Risk föreligger emellertid för att ett sådant forskningsråd icke
skulle kunna lämna det stöd lill forskningsanstalten, som styrelsen i sin

42 —

nuvarande form kan ge, vilket särskilt erfordras då forskningsanstalten är
en relativt ny institution och ännu befinner sig under uppbyggnad. Under
denna period skulle måhända i sådant iall t. ex. ett tidsödande remissförtarande
behöva tillgripas för att inhämta olika myndigheters åsikt i vissa
frågor. Med tanke härpå torde det icke vara lämpligt att ändra nuvarande
styrelseform eller styrelsens sammansättning förrän forskningsanstalten fått
en fastare ställning. Dock synes utan olägenhet styrelsens beslutanderätt i
flertalet administrativa frågor redan nu kunna överföras på överdirektören.

Det diskussionsforum för aktuella försvarsproblem av principiell betydelse,
som revisorerna omnämna och som även berörts av 1945 års försvarskommitté,
synes böra tagas till övervägande i samband med väckta
förslag till omorganisation av försvarets högsta ledning.

Angående forskningsanstaltens inre organisation har det sedan länge
stått klart för ledningen att kansliet behöver förstärkas. Nuvarande kansli
har uppbyggts för den omfattning av verksamheten, som var förutsedd vid
anstaltens organisering 1945. Vid den avsevärda ökning av verksamheten
och forskningspersonal, som ägt rum sedan dess, har icke kansliet kommit
att utökas i motsvarande omfattning. På grund av forskningsanstaltens
splittring på olika platser försvåras dock ett centralt sammanförande av
handläggningen av de administrativa uppgifterna. En organisationsundersökning
har beslutats som syftar till ett avlastande av administrativa ärenden
från avdelningschefer och övrig högre forskningspersonal. När denna
slutförts, kommer forskningsanstalten att föreslå erforderliga nya befattningar
och äska medel härför.

Forskningsanstalten vill liksom revisorerna understryka vikten av att i
förvaltningarna i högTe grad än för närvarande finnas utvecklingsorgan
med teknisk personal i tillräcklig utsträckning för överföring av forskningsresultat
till fältmässig användning. Särskilt viktigt är även att denna personal
har hög kompetens och att ertorderliga laboratorier och utrustning
stå till deras förfogande. Vissa av dessa laboratorier böra läggas i anslutning
till forskningsanstalten för upprätthållande av god kontakt och samverkan.

Revisorerna ha vidare berört frågan huruvida forskningsavdelningarnas
antal bör ökas eller alternativt en fastare sektionsindelning genomföras.
Forskningsanstalten beaktar dessa synpunkter till fullo men vill särskilt
framhålla, att hela organisationen utan att brista i stadga dock måste successivt
anpassas efter forskningsarbetets fortgång och förändrade arbetsuppgifter.
Fn ny avdelning bör organiseras då ett visst forskningsområde
vuxit till en sådan omfattning att det icke längre bör inrymmas inom den
ursprungliga avdelningen utan i stället ges självständigare form. Framhållas
må, att genomförandet av en rationell avdelningsindelning liksom forskningsanstaltens
organisation i övrigt sammanhänger intimt med byggnadsIrågans
lösning. Sektionsindelningen bör givetvis vara så fast som möjligt,
men måste avpassas efter föreliggande arbetsuppgifter och är därför föremål
för successiva omändringar. Dessutom organiseras för speciella problem
särskilda arbetsgrupper sammansatta av forskare från forskningsanstaltens
olika avdelningar.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade styrelseledamöterna
Hulthén, Holmberg, Schmidt, Hedqvist, H:son Ericson och
Söderberg.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst
HÅKAN STERKY.

ALBERT BJÖRKESON.

Björn Granqvist.

43 —

Försvarets civilförvaltnings

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 32, § 9.

Till Konungen.

Genom remiss den 23 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt försvarets
civilförvaltning att — efter hörande av arméns fortifikationsförvaltning
samt armé-, marin- och flygförvaltningarna — avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse,
§ 9, angående vissa uppbördsmedel inom försvaret.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Beträffande frågan om upplåtelse av försvarsväsendet tillhöriga lokaler
ha angivna centrala myndigheter i yttranden till civilförvaltningen anfört i
huvudsak följande.

Arméns fortifikationsförvaltning: Förvaltningen ville — med biträdande
av vad revisorerna anmärkt — understryka vikten och behovet av att snarast
möjligt, lämpligen efter genomförd omorganisation av försvarets centrala
fortifikationsförvaltmng, verkställa omarbetning av samtliga för armén,
marinen och flygvapnet gällande bestämmelser i ämnet för erhållande
av enhetliga, tidsenliga och klara föreskrifter rörande upplåtelse av sådana
lokaler. Dylik revidering av gällande bestämmelser borde, enligt vad
förvaltningen haft för avsikt att föreslå, äga rum i sammanhang med planerad
omarbetning av gällande kasernvårdskungörelse och fastighetsförvaltningsreglemente.

Arméförvaltningen: Vad anginge uthyrning av lokaler för längre tid, än
som kunde anses såsom tillfällig upplåtelse, i kronans hus för tillfällig
bostad åt officer, underofficer och likställd personal, utan att inkvartering
in natura åtnjötes, stadgades i Intmtrl I, att erforderliga kaserninventarier,
sängservis och handdukar finge utlånas mot ersättning av 60 öre för dygn.
Inom intendenturavdelningen påginge för närvarande utredning rörande ersättningsbeloppets
avvägning. Beträffande tillfällig upplåtelse syntes dåvarande
arméförvaltningens intendenturdepartements den 10 februari 1931
utfärdade föreskrifter alltjämt i stort sett ändamålsenliga. Enär det praktiskt
taget icke vore möjligt för den centrala förvaltningsmyndigheten att
fastställa ersättningsbelopp för skiftande fall och under skilda årstider,
hade åt förbandscheferna uppdragits att bestämma ifrågavarande gottgörelse
för bränsle, lyse, vatten och renhållning. Det vore uppenbart, att hithörande
regler angående upplåtelse och ersättning borde vara likartade för
samtliga försvarsgrenar.

Marinförvaltningen: Upplåtelse av lokal till idrotts- och skytteför ening

samt liknande sammanslutning grundade sig på medgivande i
Kungl. Maj ds brev den 19 juni 1919, angående decentralisering av vissa
regeringsärenden. I brevet föreskreves såsom villkor för upplåtelse, att kronan
genom upplåtelsen ej tillfogades skada eller förlust. Det vore synnerligen
tvivelaktigt, om därmed avsåges gottgörelse av kronans självkostnad
för uppvärmning och belysning in. in. Vid tillämpning av ifrågavarande
bestämmelser vid lokalmyndigheterna erhölle troligen sagda villkor olika
tolkning. I de fall av dylik upplåtelse, som kommit till ämbetsverkets kännedom,
hade dock all kostnad för uppvärmning, renhållning, elektrisk energi
och vatten ersatts kronan. Förenämnda oklarhet hade numera föranlett
marinförvaltningen att företaga allmän översyn av hithörande föreskrifter.
Ett inom ämbetsverkets intendenturavdelning uppgjort utkast till nya bestämmelser
rörande upplåtelse av lokaler, lan, försäljningar och arbets -

— 44 —

prestationer till enskilda personer, avsedda att framdeles träda i kraft i stället
för marinförvaltningens i vissa fall föråldrade och ofullständiga föreskrifter
i ämnet den 30 juni 1937, vore för närvarande föremål för granskning.
Arbetet härmed vore emellertid — med hänsyn till vissa svårlösta
problem, bland annat rätten för enskild person att få arbeten utförda vid
marinens verkstäder — tämligen tidsödande. Beträffande grunderna för
ersättning för uppvärmning av tjänstebostäder påginge överläggningar med
bland annat arméns fortifikationsförvaltning, arméförvaltningens intendenturavdelning
och flygförvaltningen.

Flygförvaltningen: Upplåtelse till idrotts-, skytte- eller annan förening för
fysisk fostran, som organiserats inom förband, ävensom för studieverksamhet
samt till personalförening borde ske avgiftsfritt. Dylik verksamhet
gagnade nämligen bland annat personalens militära utbildning, vartill komme
att, såsom jämförelse, inom större industrier och andra privata företag
för angivna ändamål sådan förmån i regel bereddes personalen. Vid
annan upplåtelse borde däremot, då ersättning erlades, denna omfatta jämväl
kostnader för värme, lyse, vatten och renhållning. I flygförvaltningens
fastighetsföreskrifter, cirk B nr 96/43, § 2 punkt 4," föreskreves såvitt nu
anginge, att, där utan olägenhet för flottilj eller dess övningar inkomst åt
kronan kunde erhållas genom uthyrning av lägenhet och dylikt, flottiljchefen
hade att verkställa sådan uthyrning. Den ifrågasatta översynen av
hithörande frågor borde anstå, tills försvarets fortifikationsförvaltning börjat
sin verksamhet. Den i samråd med arméförvaltningens intendenturavdelning
och marinförvaltningen pågående utredningen om kostnaden för
uppvärmning av tjänstebostäder beräknades vara avslutad inom den närmaste
framtiden.

För egen del får civilförvaltningen anföra följande.

Taxor och ersättningar av det slag, varom här är fråga, torde icke vara
underkastade bestämmelserna om allmänt prisstopp. Erinras må emellertid
om att Kungl. Maj :t i cirkulär till statsmyndigheterna den 30 juni 1947 (SF
nr 307) angående storleken av vissa taxor och avgifter anbefallt samtliga
statsmyndigheter att, så länge kungörelsen om allmänt prisstopp gällde,
icke höja av myndigheten fastställda taxor eller avgifter utan att samråd
i ärendet ägt rum med statens priskontrollnämnd, i samband varmed föreskrivits,
att ärendet skulle hänskjutas till Kungl. Maj :ts avgörande, därest
nämnden funne sig icke kunna biträda förslag om taxe- eller avgiftshöjning.

Såsom revisorerna framhålla, har spörsmålet om ersättning för upplåtelse
av lokaler m. in. varit föremål för civilförvaltningens revisions uppmärksamhet.
I revisionsberättelsen för budgetåret 1946/47 framhöll ämbetsverket
sålunda, att, då gällande bestämmelser rörande ersättning för här
ifrågavarande upplåtelser icke vore enhetliga för de olika försvarsgrenarna
och dessutom föråldrade samt i vissa fall oklara, nya föreskrifter torde böra
åvägabringas för vinnande av uniformitet och tydlighet. Detta uttalande var
grundat på under granskningsverksamheten gjorda iakttagelser, varöver en
kortfattad redogörelse jämväl lämnades i nämnda berättelse. Härutinnan
kan ytterligare framhållas att, enligt vad revisionen iakttagit, på orter, där
flera förband äro förlagda, ej sällan förekommer olika prissättning vid uthyrning
av i stort sett likvärdiga lokaler. Vidare har i ett flertal fall kunnat
konstateras, att de debiterade ersättningarna icke varit så beräknade, att
de ens täckt kronans självkostnadspris. Såsom exempel kan nämnas, att å
samma ort visst förband vid uthyrning av gymnastiksal betingat sig allenast
25 öre per timme, medan annat förband uttagit 2 kronor 50 öre.

Civilförvaltningen anser i likhet med bland annat arméns fortifikationsförvaltning,
att det bör ankomma på försvarets fortifikationsförvaltning att,

— 45 —

så snart detta ämbetsverk hunnit organiseras, i samarbete med övriga berörda
myndigheter verkställa översyn av bestämmelserna på förevarande
område. Målet för denna översyn bör självfallet vara att åstadkomma för
hela försvaret enhetliga, tidsenliga och tydliga föreskrifter. Sålunda bör
exempelvis icke längre som villkor för upplåtelse stadgas, att kronan genom
upplåtelse icke tillskyndas skada eller förlust, enär detta uttryck måste anses
oklart och medgiver olika tolkningar. Vidare bör vid översyn tillses, att
bestämmelserna erhålla en sådan utformning, att därav klart framgår i
vilka fall och enligt vilka grunder ersättning skall utgå samt huruvida vid
försvarsväsendet anställd personal (sammanslutning av dylik personal)
skall medgivas särskilda förmåner. Man kan också ifrågasätta lämpligheten
av att, såsom nu är fallet beträffande armén, åtskillnad göres mellan
»tillfällig» och »annan» upplåtelse.

Ur revisionssynpunkt är den nuvarande ordningen behäftad med vissa
brister, i det att exempelvis kan inträffa, att vederbörande tjänstegrenschefer
(motsvarande) var för sig tillställa betalningsskyldig räkning för en
och samma uthyrning, när ersättningen innefattar såväl hyra i egentlig
mening som ersättning för bränsle, lyse, renhållning m. in.

Frågan om tillhandahållande av bad i kronans badinrättningar synes numera
sakna aktualitet i den mening, riksdagens revisorer åsyftat, med hänsyn
till att Kungl. Maj :t genom ämbetsskrivelse den 30 december 1947 angående
tillhandahållande av varmbad åt personal vid försvarsväsendet
in. in., reglerat hithörande förhållanden i princip ävensom uppdragit åt
civilförvaltningen att i samråd med försvarsgrensförvaltningarna meddela
de närmare föreskrifter, som kunde finnas erforderliga för tillämpningen av
vad genom Kungl. Maj :ts beslut blivit stadgat. Arbetet härmed pågår.

Revisorerna framhålla, att den av de militära myndigheternas verksamhet
betingade uppbörden alltmer vuxit i omfattning. I anslutning härtill
understrylces betydelsen av att uppbörden ägnas noggrann uppmärksamhet
samt att behov därför torde föreligga av en mera systematisk revision på
förevarande område. Civilförvaltningen, som biträder dessa uttalanden, vill
framhålla, att de uppbördsmedel, som skola inflyta hos försvarets lokala
myndigheter, uppgå till avsevärda belopp. Den allmänna inkomstkontrollen
ombesörjes inom revisionsbyråns sekretariat. Den personal, som vid sidan
av andra arbetsuppgifter (bland annat priskontroll) kan avses för inkomstgranskningen,
uppgår för närvarande till tre manliga tjänstemän. Det är
icke möjligt att med denna personaluppsättning utöva en effektiv inkomstkontroll,
vilket ock framhållits i civilförvaltningens förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1948/49. I den utsträckning granskning av ifrågavarande
slag emellertid kunnat förekomma, ha betydande brister konstaterats,
vilka efter påtalande av revisionen tillrättats. Beträffande vunna resultat
hänvisas till de årligen avgivna revisionsberättelserna.

Det lärer närmast ankomma på 1940 års militära förvaltningsutredning
att vid sitt arbete beakta frågan om inkomstkontrollens anordnande och
härför erforderlig personal.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknade
Wijnbladh och Brunskog, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Jehander.

Stockholm den 19 januari 1948.

UNO ISRUNSKOG.

Underdånigst
TH. WIJNBLADH.

Arvid Hane.

— 46 —

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 39, § 10.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
med överlämnande av en inom förvaltningens byggnadskontor upprättad,
den 7 i denna månad dagtecknad promemoria vitsorda riktigheten av den av
riksdagens revisorer lämnade redogörelsen för vad i ärendet förekommit.

Härjämte får fortifikationsförvaltningen meddela, att länsarbetsnämnden
i Stockholms län numera genom beslut den 7 innevarande januari lämnat
förvaltningen tillstånd att för färdigställande av de arbeten, som i enlighet
med nämndens beslut av den 24 juli 1947 avbrutits, få sysselsätta för ändamålet
erforderligt antal arbetare.

Stockholm den 17 januari 1948.

G. NORDBERG.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

L. Kummel.

Bilaga.

PM

Med återställande av remissen den 29 december 1947 beträffande utbyggnad
av Lv 3 etablissement i Norrtälje översändas härmed avskrifter av i
ärendet förekommande skriftväxling. Länsarbetsnämnden har i skrivelser
den “/• och “/, 1947 återkallat samtliga då gällande arbetstillstånd (bil. A
och B).1 Den V» 1947 upprättades av byggnadskontoret en PM, varav framgå
de beräknade ekonomiska förlusterna, baserad på en antagen arbetsnedläggelse
om ett halvt år (bil. C). AFF har i skrivelse till Kungl. Maj :t den
9 september 1947 besvärat sig över länsarbetsnämndens beslut samt hemställt
om desammas återkallande (bil. D). Sedermera ha byggmästare Anders
Dunder och Byggnadsfirma E. A. Fryklund & Co, båda i Stockholm, till
Kungl. Maj :t den 12 september resp. 25 oktober 1947 avlåtit skrivelser, vari
dessa hemställa om extra ersättning för uppkommande förluster med anledning
av förevarande arbetsnedläggelse (bil. E och F). över dessa besvärsskrivelser
har AFF den 28 november respektive 6 december 1947 avgivit
underdåniga utlåtanden (bil. G och H). Slutligen har AFF på anmodan
av kungl. socialdepartementet avgivit vördsamt yttrande till ämbetsverket
den 31 december 1947 med anledning av att förvaltningens tidigare omnämnda
skrivelse den 9 september 1947 varit föremål för länsarbetsnämndens
utlåtande (bil. I).

Länsarbetsnämnden har i skrivelse den 7 januari 1948 lämnat tillstånd
för fortifikationsförvaltningens byggnadskontor att färdigställa de avbrutna
arbetena och samtidigt anvisat härför erforderlig arbetsstyrka (bil. J).

1 Dessa och samtliga nedan omnämnda bilagor ha ej här avtryckts

— 47 —

Till sist må framhållas, att genom länsarbetsnämndens sistnämnda beslut
har kronan besparats ytterligare ekonomiska förluster; dock kvarstå de
förluster, som genom den halvårslånga arbetsnedläggelsen komma att uppstå
och för vilkas täckande fortifikationsförvaltningens byggnadskontor sedermera
kommer att äska medel.

Stockholm den 7 januari 1948.

Arnold Gunneryd.

Arbetsmarknadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 39, § 10.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har genom remiss den 23 december 1947 anbefallt dåvarande
statens arbetsmarknadskommission att, med anledning av vad 1947 års
riksdags revisorer i sin berättelse anfört beträffande Stockholms luftvärnsregementes
anläggningsarbeten i Norrtälje, till Kungl. Maj :t inkomma med
underdånigt utlåtande i ärendet.

I anledning härav har arbetsmarknadsstyrelsen infordrat yttrande från
vederbörande länsarbetsnämnd, vilket här bilägges.

Under åberopande av vad länsarbetsnämnden sålunda anfört vill arbetsmarknadsstyrelsen
här särskilt framhålla följande:

Efter det fortifikationsförvaltningen i januari 1947 erhållit tillstånd att
bedriva arbetet med 63 man, har förvaltningen icke gjort framställning om
utökning av arbetsstyrkan.

Den arbetsstyrka, som fram till mitten av april sysselsatts vid arbetsplatsen,
har icke varit mindre än den, som av förvaltningen angivits i dess
arbetsplaner.

Arbetsstyrkans storlek under tiden medio april till medio juli månad
1947 översteg den av länsarbetsnämnden medgivna med 20 man. Härutöver
ha under viss period ytterligare 32 man varit sysselsatta i arbetet.

Från slutet av juli har länsarbetsnämnden tillåtit en arbetsstyrka av 58
man, vilken arbetsstyrka något ökades under senare delen av september.

Förenämnda åtgärd från länsarbetsnämndens sida måste ses mot bakgrunden
av att länsarbetsnämnden enligt av arbetsmarknadskommissionen
under våren och försommaren 1947 givna allmänna föreskrifter skulle vid
utövandet av sina befogenheter att bestämma om tid för byggnadsföretags
bedrivande och storleken av arbetsstyrkan vid dylika företag tillse att byggnadsverksamheten
jämnt skulle fördelas mellan sommar- och vinterhalvåren
och ej erhålla den koncentration under sommarhalvåret, som tidigare
år på många håll förekommit.

Vidare hade länsarbetsnämnden i detta speciella fall att taga hänsyn till
dels en relativt omfattande eftersläpning av pågående bostadsbyggnadsföretag,
vilka med hänsyn till rådande bostadsbrist snabbt borde få färdigställas,
dels ock den omständigheten att i Norrtälje förelåg elt synnerligen angeläget
arbete (vatten- och avloppsledningsföretag), som till mycket stor del
endast kunde utföras under sommarhalvåret.

Av vad ovan relaterats beträffande arbetsstyrkans storlek framgår, att
fram till medio juli månad hade uttagits c:a 3 100 dagsverken mer än som
av nämnden medgivits, samt att under tiden augusti—december ett underskott
av c:a 600 dagsverken uppstått. Sammanräknade ge dessa siffror alltså
ett överskott av c:a 2 500 dagsverken.

— 48 —

Av det sagda torde således med all tydlighet framgå, att om försening med
därav förorsakade kostnader uppstått,'' kan detta förhållande ej läggas" länsarbetsnämnden
till last.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om att en framställning till
Kungl. Maj :t den 9 september 1947 från fortifikationsförvaltningen om upphävande
av länsarbetsnämndens beslut den 25 juni 1947 rörande återkallande
av tidigare meddelade arbetstillstånd icke föranlett någon Kungl.
Maj :ts vidare åtgärd enligt beslut den 16 januari 1948.

Remisshandlingarna återgå.

I detta ärende har beslutet fattats av undertecknad Curtman, överdirektör
och souschef.

Stockholm den 4 februari 1948.

Underdånigst
Arbetsmarknadsstyrelsen
C. W. CURTMAN.

Ingmar Kauffeldt.

Bilaga.

Till kungl. arbetsmarknadsstyrelsen.

Med anledning av att kungl. arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om
yttrande från länsarbetsnämnden i Stockholms län över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i sin berättelse beträffande länsarbetsnämndens
åtgärder i samband med utbyggnaden av Stockholms luftvärnsregemente,
Norrtälje, får nämnden härnedan lämna följande redogörelse.

Den 14 juni 1946 lämnade Kungl. Maj :t byggnadstillstånd för i en första
etapp ingående arbeten med utbyggnaden av etablissementet för en beräknad
kostnad av 1 937 000 kronor jämte arbeten med väg- och planeringsarbeten
samt yttre vatten- och avloppsledningar för en beräknad kostnad av
540 000 kronor. I tillståndet föreskrev Kungl. Maj :t, dels att länsarbetsnämnden
i Stockholms län hade att med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden
besluta om tid — dock ej före den 1 oktober 1946 — för arbetenas
påbörjande samt, i den mån nämnden så erforderligt funne, om avbrott
i desamma, och dels att vid arbetena finge vid varje tid sysselsättas allenast
de arbetstagare som nämnden, sedan nämnden funnit dem icke lämpligen
böra sysselsättas i annan verksamhet i trakten eller anvisas arbete i annan
del av landet, bestämde.

Den 26 november 1946 begärde arméns fortifikationsförvaltning i skrivelse1
till länsarbetsnämnden tillstånd att få påbörja arbetena med första
etappen av utbyggnaden i enlighet med i skrivelsen angiven tidplan. Den 28
november 1946 meddelade nämnden igångsättningstillstånd, vari föreskrevs
att en arbetsstyrka av 10 byggnadsgrovarbetare och 8 byggnadsträarbetare
tills vidare finge sysselsättas. Nämnden ansåg sig icke kunna meddela tillstånd
för större arbetsstyrka än den som täckte behovet för de närmaste 3
månaderna. Nämnden ansåg sig böra avvakta utvecklingen på arbetsmarknaden
på nyåret 1947. I tillståndet meddelade nämnden fortifikationsförvaltningen,
att byggherren, vid tidpunkt, då arbetsstyrkan behövde utökas,
hade att till nämnden inkomma med framställning därom. Nämnden erinrade
samtidigt om att arbetet kunde avbrytas vid ändrat läge på arbetsmarknaden.

1 Denna och i det följande omnämnda skrivelser här ej avtryckta.

— 49

Den 14 januari 1947 hemställde fortifikationen i skrivelse till nämnden
om utökning av arbetsstyrkan, enär entreprenörer då antagits för vissa ytterligare
i första utbyggnadsetappen ingående arbeten. Tidplan för dessa arbeten
med avseende på arbetsstyrkans storlek angavs i skrivelsen. För månaderna
januari, februari och mars angavs en utökning av arbetsstyrkan med
20, 25 respektive 20 byggnadsgrovarbetare, 7, 12 respektive 17 byggnadsträarbetare
samt 5 murare under mars månad. Den 17 januari 1947 meddelade
nämnden tillstånd till utökning av arbetsstyrkan med 25 grovarbetare, 15
byggnadsträarbetare och 5 murare.

Den sammanlagda arbetsstyrkan skulle sålunda vid full sysselsättning efter
den 17 januari 1947 utgöras av 35 byggnadsgrovarbetare, 23 byggnadsträarbetare
samt 5 murare eller samtliga yrkeskategorier sammanräknade
63 man. Även denna gång medgavs en arbetsstyrka, som täckte det uppgivna
behovet under de närmaste 3 månaderna. I avseende på byggnadsgrovarbetare
och byggnadsträarbetare ansåg sig nämnden t. o. in. kunna meddela
ett sammanhängande tillstånd för något flera än det av fortifikationsförvaltningen
uppgivna maximala behovet per månad. Tillståndet gällde
tills vidare.

Under våren besöktes arbetsplatsen tid efter annan av statens arbetsmarknadskommissions
byggnadskontrollant, som i juni månad till nämnden
muntligt rapporterade, att styrkesammansättningen vid arbetsplatsen icke
var den riktiga. Det visade sig också vid närmare kontroll, att det tillåtna
antalet arbetare avsevärt överskridits utan att begäran om utökning av
arbetsstyrkan inlämnats av fortifikationsförvaltningen eller nämnden meddelat
tillstånd till utökning. Vid kontrollen kunde konstateras, att arbetsstyrkan
bestod av 85 man (därav 3 man sysselsatta med andra än här berörda
byggnadsarbeten för fortifikationens räkning på platsen) i stället för
av tillåtna 63 man. Nämnden befarade också, att utbyggnaden bedrevs på
ett sådant sätt, att den i en nära framtid skulle framtvinga en utökning av
arbetsstyrkan, som icke skulle vara möjlig att åstadkomma. Nämnden hade
tidigare icke ansett sig böra med hänsyn till storleken av den arbetsstyrka,
som vid varje tidpunkt kunde ställas till förfogande, meddela särskilda föreskrifter
med uppdelning av arbetena i första etappen av utbyggnaden. Efter
de rapporter, som meddelades nämnden, ansåg sig emellertid nämnden nödsakad
att träffa närmare överenskommelse med fortifikationsförvaltningen
om arbetenas fortsatta bedrivande. I detta syfte besökte därför i juni månad
representanter för länsarbetsnämnden tillsammans med representanter för
fortifikationsförvaltningen byggnadsplatsen. Därvid klargjordes läget på arbetsmarknaden
i och omkring Norrtälje för förvaltningens representanter.
Vid samma tillfälle genomgicks också vilka åtgärder som kunde tänkas
bliva erforderliga beträffande byggnadsarbetena vid regementsetablissementet
med anledning av att läget på arbetsmarknaden tillspetsats, i detta sammanhang
särskilt beträffande Norrtäljeorten.

Under juni månad hade nämligen entreprenören vid Norrtälje stads arbeten
med nyanläggning av huvudvattenledning för stadens räkning från Finsta
mot Mai sta och Norrtälje begärt utökning av arbetsstyrkan. Nämnden
fann det angeläget, att arbetet med vattenledningen kunde komma till utförande
under den torra årstiden. Därest arbetets huvudsakliga del skulle genom
brist på arbetskraft behöva försenas och infalla under höstmånaderna,
skulle arbetet försvåras avsevärt beroende på att ledningen går fram genom
sa låglänt terräng med lermark, att den maskinella utrustningen vid arbetet
icke skulle kunna utnyttjas under en eventuell regnperiod. Vidare skulle
spontning bliva nödvändig, vilket i sin tur skulle draga stora extra kostnader
och stora mängder virke. Vid liden för nämndens beslut kunde på grund

4—/itf7/2/. lien. berättelse ung. statsverket är It.

— 50 —

av brist på arbetskraft den maskinella utrustningen vid arbetsplatsen ej till
tullo utnyttjas. Även i andra avseenden var läget på arbetsmarknaden i och
omkring Norrtälje vid denna tid så pass prekärt, att nämnden fann det nödvändigt
med en minskning av arbetsstyrkan vid arbetena vid Lv. 3.

^ id sammanträffandet mellan fortifikationsförvaltningens och länsarbetsnämndens
representanter på byggnadsplatsen vid Lv. 3 den 18 juni 1947
framlades för nämndens representanter två förslag båda angivna i det protokoll,
som upprättades i samband med sammankomsten. Det ena förslaget
gick ut på att den vid tillfället i fråga sysselsatta arbetsstyrkan av 85 man
skulle få kvarstanna. Det andra förslaget omfattade en arbetsstyrka av förslagsvis
64 man samt att arbetena med panncentralen skulle få" igångsättas
utan att ytterligare arbetskraft togs i anspråk för detta arbete. Nämnden
ansåg sig emellertid vid denna tidpunkt behöva överföra sammanlagt omkring
50 man till andra arbeten. Nämnden avsåg att utöka arbetsstyrkan vid
Norrtälje stads arbeten med vattenledningen med 20 man. Den övriga delen
ansågs behövas vid de bostadsbyggnadsarbeten, vilka bedrevos i Norrtälje
och vilka släpade efter på grund av bristen på arbetskraft. Med anledning
härav och i syfte att bringa ned arbetsstyrkan inom ramen för det i länsarbetsnämndsklausulen
tillåtna antalet återkallade nämnden den 25 juni 1947
samtliga tidigare lämnade igångsättningstillstånd och meddelade tillstånd
för fortifikationsförvaltningen att med en arbetsstyrka av 20 man bedriva
vissa vid sammankomsten den 18 juni 1947 avtalade dränerings- och avloppsarbeten
samt andra skyddsåtgärder, som kunde bliva nödvändiga,
därest arbetena skulle behöva bliva avbrutna under längre tid. Dräneringsoch
avlopp sarbetena måste i alla händelser utföras. Övriga skyddsåtgärder
voro icke av den omfattning att de borde ha föranlett några större extra
kostnader.

Då de på byggnadsplatsen ansvariga enligt uppgift från fortifikationsförvaltningens
kontrollant på byggnadsplatsen icke hade kännedom om det framtvungna
avbrottet i arbetet förrän omkring den 19 juli 1947 avbrötos icke några
arbeten förrän under juli månad. Under liden pågingo förhandlingar mellan
förvaltningen och länsarbetsnämnden beträffande arbetenas fortsatta bedrivande.
I samband med dessa förhandlingar meddelade fortifikationsförvaltningen
i skrivelse den 4 juli 1947 för första gången uppgifter å de beräknade
extra kostnader som vid eventuell arbetsnedläggelse vid Lv. 3 skulle kunna
komma att åsamkas kronan. Extrakostnaderna beräknades till 324 000 kronor
med tillägg för månatliga utgifter under driftstoppet med en summa av
27 200 kronor. Under ett eventuellt driftstopp av 0 månader skulle extrakostnaderna
alltså komma att uppgå till 487 200 kronor.

På grundval av nämnda förhandlingar meddelade nämnden den 24 juli
1947 ny länsarbetsnämndsklausul omfattande en arbetsstyrka av 20 byggnadsgrovarbetare,
14 byggnadsträarbetare samt 2 rörarbetare. Nämndensr beslut
innefattade,

ntt pågående arbeten med garage och smörjhallar skulle få färdigställas utom
vad beträffar putsning, golvläggning och planeringsarbeten å gårdsplanerna,
varjämte nödvändiga påbörjade dränerings- och avloppsarbeten
skulle få färdigställas,

ntt dräneringsarbetena vid pjäsexercishuset skulle få färdigställas,
att tryckning av vattenledningarna skulle få fullföljas samt fyllning få utföras,

ntt påbörjade sprängningsarbeten skulle få fullföljas,
ntt övriga arbeten omedelbart skulle nedläggas.

Sistnämnda arbeten utgjordes vid denna tidpunkt av pjäsexercishuset
med ovan angivet undantag, varmförrådet, som provisoriskt redan inrättats
till kallförråd för byggnadsmaterial och vars överbyggnad sålunda delvis

— 51 —

var uppförd och taktäckt, skolskjutningsbana, som var färdigställd med undantag
av målbodar och viss telefonutrustning samt smärre planeringsarbeten
å banan, smörjbryggor, spolplatta, bensinstation, liiftvärnsskjutbana
samt korthållsskjutbana.

Jämsides med att ovannämnda förhandlingar fördes mellan fortifikationsförvaltningen
och nämnden togs också under övervägande, huruvida nämnden
borde lämna igångsättningstillstånd för den i andra byggnadsetappen
ingående värmecentralen, vartill Kungl. Maj :t den 30 maj 1947 meddelat
byggnadstillstånd. För att i allra största utsträckning undvika, att kronan
åsamkades extra kostnader på grund av nämndens nyssberörda beslut om
nedläggande av vissa arbeten och för att värmecentralen — vilken enligt
nämndens åsikt bl. a. med hänsyn till den vid varje tillfälle påräkneliga arbetsstyrkan
borde färdigställas före arbetena med exempelvis pjäsexercishuset
och varmförrådet — icke skulle ytterligare försenas, meddelade nämnden
den 29 juli 1947 igångsättningstillstånd för densamma jämte därmed sammanhängande
arbeten. Fortifikationsförvaltningen erhöll tillstånd att härvid
sysselsätta en sammanlagd arbetsstyrka av 14 man eller samma arbetsstyrka
som entreprenören för värmecentralen, AB Skånska Cementgjuteriet,
tidigare sysselsatt vid sina andra arbeten vid Lv. 3. Dessutom lämnades tillstånd
att sysselsätta 8 specialarbetare. Den 3 september begärde entreprenören
vid arbetet med värmecentralen utökning av arbetsstyrkan med 4 murare.
Den 24 september meddelade nämnden tillstånd till denna utökning,
varjämte utökning till full arbetsstyrka beträffande specialarbetargrupperna
beviljades.

Arbetena med Norrtälje stads vattenledning ha fortgått under sommaren
och hösten och avslutades omkring den 20 december. Vid månadsskiftet november—december
skedde de första permitteringarna från detta arbete. Så
snart nämnden fått klarhet om att arbetena med vattenledningen höllo på att
avslutas, meddelade nämnden fortifikationsförvaltningen per telefon, att
utökning av arbetsstyrkan kunde påräknas, och begärde samtidigt en behovsplan
för de avbrutna arbetenas fortsättande. Detta skedde under mellandagarna
mellan jul och nyår, och den 3 januari 1948 inkom fortifikationsförvaltningen
med sagda behovsplan. Den 7 januari 1948 meddelade nämnden
tillstånd till fortsättande av arbetena med första byggnadsetappen i enlighet
med den behovsplan, som ingivits till nämnden.

Av det ovan anförda framgår sålunda, att den arbetsstyrka, som fram till
mitten av april sysselsatts vid arbetsplatsen vid regementsetablissementet,
icke varit mindre än den, som enligt fortifikationsförvaltningens egna beräkningar
angivits i dess tidplaner, att arbetsstyrkans storlek under tiden
medio av april månad till medio av juli månad 1947 översteg den i länsarbetsnämndsklausulerna
medgivna med i runt tal 20 man, samt att från slutet
av juli länsarbetsnämnden tillåtit en arbetsstyrka av 58 man, vilken arbetsstyrka
ytterligare något utökades under senare delen av september. Vidare
torde framgå, att länsarbetsnämndens av riksdagens revisorer påtalade dispositioner
föranletts av det prekära läge, vari arbetsmarknaden i och omkring
Norrtälje vid tiden för desamma befann sig, och träffats efter ingående
förhandlingar med fortifikationsförvaltningen.

Stockholm den 10 januari 1948.

Gustaf Mai.mhokg.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län.
Karl Levinson.

Henning Staaf.

— 52 —

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 11.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av riksdagens revisorers uttalande år 1947 under § 14
rörande ersättning till barnavårdsnämnderna för bidragsförskott. I anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Revisorerna, som granskat bidragsförskottslagens tillämpning främst
med hänsyn till frågan i vilken omfattnig de av barnavårdsnämnderna utgivna
bidragsförskotten återbetalas, ha funnit, att ersättning för de utgivna
förskotten i anmärkningsvärt många fall icke influtit. Sålunda ha av de
belopp, som barnavårdsnämnderna utgivit i bidragsförskott under åren
1944—1946, endast 40,i, 40,9 resp. 41,9 % återbetalats till nämnderna. Bland
orsakerna till det mindre goda indrivningsresultatet framhålla revisorerna
vissa brister i barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet, vilka brister anses
sammanhänga med frånvaron av klargörande anvisningar och direktiv
för nämndernas verksamhet på detta område. I samband härmed uttala revisorerna
önskemål om att dylika detaljerade anvisningar utfärdas. Länsstyrelsernas
befattning med bidragsförskott synes i vissa fall inskränka sig
till en rent formell prövning av inkomna ansökningar, varför barnavårdsnämnderna
icke på samma sätt som vid en materiell prövning av ärendena
kunna erhålla önskvärd vägledning.

Socialstyrelsen delar till fullo revisorernas uppfattning, att frågan om ersättningens
utkrävande är av största betydelse, särskilt med hänsyn till att
det allmännas kostnader för förskottering av underhållsbidrag förutom av
verksamhetens omfattning är beroende av i vad mån ersättning lämnas av
de underhållsskyldiga. I sammanhang härmed vill styrelsen erinra därom,
att den utvidgning av bidragsförskottslagens tillämplighetsområde som ägt
rum med största sannolikhet får till följd, att bidragsförskott från och med
innevarande år kommer att utgå i betydligt större utsträckning än hitintills.
Det allmännas kostnader för verksamheten kunna därigenom beräknas komma
att öka i motsvarande mån. Även med hänsyn till de bidragsberättigade
barnen är det av stor vikt att den enskildes underhållsplikt icke till någon
del eftersättes, och detta främst av den anledningen att bidragsförskottens
maximibelopp enligt de nya bestämmelserna i regel komma att understiga
det belopp, vartill den underhållsskyldige i varje särskilt fall genom avtal
eller dom är pliktig betala till barnet.

Revisorernas uppfattning om att ersättning för bidragsförskott icke inflyter
i sådan utsträckning, som skulle vara möjlig om den underhållsskyldiges
bidragsförmåga till fullo utnyttjades, kan socialstyrelsen helt biträda.
Styrelsen anser sig dock böra framhålla, att det siffermaterial, som revisorerna
framlagt, icke torde vara fullständigt, enär sådana fall, där det under
ett år förskotterade beloppet i sin helhet ersatts av den underhållsskyldige
och ansökan om gottgörelse av statsmedel med anledning därav icke ingivits
av vederbörande barnavårdsnämnd, icke synas ha medtagits.

Ansvaret för indrivningsverksamheten åvilar främst barnavårdsnämnderna.
Sålunda åligger det barnavårdsnämnd att, där ej den underhållsskyldige
efter förmåga återgäldar utgivet bidragsförskott, utan dröjsmål vidtaga
erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. En allmän bestämmelse
härom intogs i bidragsförskottslagen år 1943. Då lagen främst berör
barn, för vilka barnavårdsman finnes förordnad, och då barnavårdsman är

— 53 —

skyldig att vidtaga åtgärder för att tillförsäkra barnet underhåll samt att
effektivt kontrollera att avtalat eller utdömt underhållsbidrag verkligen erlägges,
uppdra emellertid barnavårdsnämnderna i regel av praktiska skäl
till vederbörande barnavårdsman att jämte barnets rätt till underhållsbidrag
av fadern även bevaka nämndens fordran. Under sådana förhållanden blir
omfattningen av den ersättning nämnden erhåller för utgivna bidragsförskott
helt beroende på det sätt, varpå barnavårdsmannen tillvaratager möjligheterna
att utkräva ersättning från fadern, även om det formella ansvaret
härför fortfarande ligger hos barnavårdsnämnden.

Med hänsyn till det förfaringssätt, som således i praktiken vanligtvis kommer
till användning, är det angeläget, att uppdraget att vara barnavårdsman
anförtros endast åt därtill särskilt lämpade personer. För att dylika
personer skola kunna förvärvas härför är det önskvärt, att kommunerna
tillförsäkra vederbörande skälig ersättning. Detta är icke minst betydelsefullt
i de fall, där barnavårdsmannauppdraget lämnas åt heltidsanställda
tjänstemän. Det är vidare angeläget att dessa tjänstemän icke så betungas
med andra göromål inom socialvården att de nödgas eftersätta indrivningsarbetet.

I nu nämnda avseenden har socialstyrelsen kunnat konstatera påtagliga
brister i barnavårdsnämndernas arbete, vilka bidragit till att barnavårdsmannainstitutionen
icke blivit tillräckligt effektiv. Det är dock tänkbart,
att den nya kommunindelningen kan komma att medföra viss förbättring
av bl. a. denna del av landskommunernas socialförvaltning. Bristerna i denna
verksamhet torde även sammanhänga med att ett effektivt handhavande
av barnavårdsmannauppdraget ställer mycket stora krav på dess innehavare.
För att rätt fullgöra den ekonomiska sidan av arbetet kräves kännedom om
bland annat de rättsliga reglerna om utmätning och införsel samt det praktiska
tillvägagångssättet vid utnyttjandet av dessa medel. Därjämte fordras
förtrogenhet ined ett stort antal andra lagar och författningar. Stora svårigheter
möta därför de mindre landskommunernas och städernas icke heltidsanställda
barnavårdsmän, vilka i regel endast ha sin fritid till förfogande
för arbetets utövande och för inhämtande av erforderliga kunskaper på
området. Vissa tjänsteåtgärder, främst anlitandet av tvångsmedel gentemot
försumliga försörj are, kunna för dessa barnavårdsmän innebära svårigheter
även av annan art. Det ligger i sakens natur att tvångsåtgärder alltid äro
impopulära. På en mindre ort kan utnyttjandet av dylika medel innebära
direkta obehag för den, som närmast bär ansvaret för åtgärden. Den försumlige
barnafadern, mot vilken arbetsföreläggande eller utmätning erfordras,
är kanske granne till barnavårdsmannen eller son till en inflytelserik
kommunalman i socknen. Det är uppenbart att många barnavårdsmän i en
dylik situation i det längsta uppskjuta att tillgripa tvångsmedel. En annan
orsak till att erforderliga indrivningsåtgärder icke alltid vidtagas är att
söka i den omständigheten, alt verksamheten med förskottering av underhållsbidrag
av vissa barnavårdsnämnder och barnavårdsmän uppfattats som
ett överflyttande av den enskildes försörjningsplikt till samhället och icke
som ett enbart förskotterande av hans underhållsbidrag.

Socialstyrelsen, som länge uppmärksammat ovan antydda brister i barnavårdsmannainstitutionen,
söker i görligaste mån verka för en förbättring
av förhållandena på detta område. I detta sammanhang vill styrelsen erinra
om att del enligt gällande instruktion för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
bland annat åligger konsulent att lämna barnavårdsnämnd
inom distriktet upplysningar och råd beträffande de förpliktelser,
som åligga dem enligt bland annat lagen om barn utom äktenskap samt
lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn. Vid utövandet av den -

— 54 —

na verksamhet har konsulent att följa de anvisningar och föreskrifter, som
meddelas av socialstyrelsen eller statens inspektör för barnavård. I synnerhet
under de senaste åren ha inom vissa konsulentdistrikt i upplysande
syfte anordnats kortare kurser för barnavårdsmän med goda resultat. Även
de till länsstyrelserna knutna barnavårdsassistenterna utöva i den mån deras
tid det medgiver en upplysande och rådgivande verksamhet på detta
område. Styrelsen har för avsikt att ytterligare intensifiera upplysningsverksamheten
och ämnar därvid vända sig såväl till barnavårdsnämnder
som barnavårdsmän hl. a. genom sin publikation Råd och anvisningar. I
samband därmed har styrelsen för avsikt att i enlighet med revisorernas förslag
lämna detaljerade anvisningar rörande de åtgärder, som vid återkravsverksamheten
i olika fall böra komma till stånd.

Styrelsen vill icke underlåta att framhålla, att effektiviteten av en dylik
verksamhet skulle bliva betydligt större, därest styrelsen, som nu helt saknar
instruktionsenliga befogenheter beträffande bidragsförskottsverksamheten,
vore tillsynsmyndighet över barnavårdsmannainstitutionen och bidragsförskottsverksamheten
och därigenom hade större befogenheter på
detta område. Denna fråga är emellertid så vittutseende, att styrelsen för
närvarande icke är beredd att framlägga något förslag till lösning.

Därest krav ställas på ett mera intensivt utnyttjande av de tvångsmedel,
som stå till buds för ersättningsskyldighetens utkrävande, bör barnavårdsnämndernas
och barnavårdsmännens arbete på detta område i görligaste
mån underlättas. Av tillgängliga tvångsmedel torde införselförfarandet ha
den största betydelsen. Införsellagen lider emellertid av påtagliga brister,
vilket förhållande försvårar arbetet för de sökande och bidrager till att den
underhållspliktiges bidragsförmåga icke i full utsträckning tages i anspråk.
Sålunda är utmätningsman skyldig att endast i vissa fall"giva sökande besked
om läget i införselärende. Skulle ansökningshandlingarna vara ofullständiga
och införsel på grund härav icke kunna beviljas, erhåller sökanden
endast på särskild begäran och mot viss avgift underrättelse härom.
Icke heller är utmätningsman skyldig meddela" avslagsbeslut i införselärende
eller meddela sökanden, att den underhållsskyidige slutat sin arbetsanställning
innan ansökningen om införsel avgjorts. Vissa utmätningsman
återsända utan vidare handlingarna i införselärendet till sökanden så
snart upplysning erhållits att den underhållsskyidige lämnat den anställning,
som införselbeslutet avsåg, enär skyldighet för honom att efterforska
om och hos vilken arbetsgivare den underhållsskyidige erhållit ny anställning
icke finnes. I synnerhet mindre rutinerade barnavårdsmän få härigenom
svårigheter att ständigt hålla sig underrättade om läget i olika införselärenden.
Förnyade åtgärder vidtagas på grund härav icke med tillräcklig
skyndsamhet och bidraget uteblir. Bland de underhållsskyldiga finnes
alltid en stor grupp, som ofta byter arbetsanställning. Även av denna orsak
är snabbhet vid införselförfarandet nödvändig.

Styrelsen anser sig böra framhålla angelägenheten av att dessa frågor
bliva beaktade vid den ändring av införsellagen, som är under övervägande.

Styrelsen vill i detta sammanhang även betona, att vissa brister föreligga
beträffande den utrednings- och efterforskningsverksamhet, som ombesörjes
genom polismyndighets försorg för utrönandet av de underhållspliktigas
vistelseort och ekonomiska förhållanden. Sålunda sker denna
verksamhet icke alltid med önskvärd skyndsamhet. Vidare lämna utredningarna
ofta icke ett objektivt underlag för bedömandet av den underhållsskyldiges
betalningsförmåga utan återgiva blott den underhållsskyldiges
egna uppgifter om sina förhållanden.

Kontrollen över barnavårdsnämndernas åtgärder för bidragsförskottens

55 —

återkrävande av vederbörande barnafäder skall enligt bidragsförskottslagen
ankomma å länsstyrelserna. En allmän bestämmelse härom intogs i bidragsförskottslagen
år 1943, sedan på många håll viss tvekan visat sig
föreligga beträffande länsstyrelsernas skyldigheter och befogenheter inom
detta område. Kontrollen utövas i samband med prövning av barnavårdsnämndernas
ansökningar om statsbidrag. Socialstyrelsen har i likhet med
revisorerna funnit, att länsstyrelserna fortfarande i vissa tall underkasta
ansökningarna en prövning huvudsakligen av formell art. En allsidig kontroll
skulle måhända lättare kunna genomföras, därest granskningsarbetet
överflyttas från landskontoret till landskansliet. Inom landskansliet finnes
en särskild föredragande för socialvårdsfrågor. Erinras må, att besvärsärenden
över barnavårdsnämnds beslut i bidragsförskottsärenden som regel
behandlas inom landskanslierna.

Av vad ovan anförts framgår, att socialstyrelsen, som anser att de underhållspliktigas
bidragsförmåga i görligaste mån bör utnyttjas, finner en effektivisering
av indrivningsverksamheten erforderlig. I sådant syfte bör
främst eftersträvas en förbättring av barnavårdsmannainstitutionen. Därutöver
vill styrelsen förorda en effektivisering av införselinstitutet samt en
bättre kontroll från länsstyrelsernas sida av barnavårdsnämndernas indrivningsverksamhet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställföreträdare, byråchefen Alexanderson, byråchefen
Rosén, föredragande, byråchefen Berggren samt byråchefen von
Hofsten.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

GÖTA ROSÉN.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 47, § 11.

Underdånigt utlåtande.

Vid sin granskning av bidragsförskotten har riksräkenskapsverket uppmärksammat
att i åtskilliga fall ett bättre indrivningsresultat bort kunna
erhållas. De erinringar riksdagens revisorer i detta hänseende gjort kan
riksräkenskapsverket därför i allt väsentligt vitsorda. Enligt riksräkenskapsverkets
mening torde det mindre tillfredsställande indrivningsresultatet
huvudsakligen bero på att icke tillräckliga åtgärder vidtagits från
barnavårdsnämndernas sida för förskottens återkrävande. Härmed vill riksräkenskapsverket
ingalunda göra gällande, att ett dåligt indrivningsresultit
alltid skulle vara föranlett av bristande intresse hos barnavårdsnämnderna.
Uppenbart är att den senare tidens synnerliga snabba och genomgripande
reformverksamhet på barnavårdens område, varigenom barnavårdsnämnderna
anförtrotts nya betydande arbetsuppgifter, medfört ökad
arbetsbörda för nämnderna. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas om nämn -

— 56 —

derna med sin nuvarande organisation alltid kunna tillfredsställande övervaka
att bidragsförskotten i möjligaste mån återbetalas.

Även om det praktiska resultatet av barnavårdsnämndernas återkravsverksamhet
till övervägande del måste betingas av det intresse och det arbete,
nämndens ledamöter eller dess tjänstemän ägna varje enskilt fall,
finner riksräkenskapsverket i likhet med revisorerna det icke uteslutet att
genom vidtagande av särskilda åtgärder bättre möjlighet skulle beredas att
effektivisera återkravsverksamheten samt förbättra indrivningsresultatet.
I varje fall synes det riksräkenskapsverket lämpligt att på sätt revisorerna
förordat klargörande anvisningar och direktiv för" nämndernas verksamhet
utarbetas och tillställas nämnderna, vari riktlinjerna för återkravsverksamhetens
bedrivande uppdragas samt genom typexempel de fall uttömmande
redovisas, då visst tvångsmedel bör komma till användning. Det
förutsättes dock, att dessa föreskrifter givas en huvudsakligen rådgivande
karaktär samt icke onödigt binda barnavårdsnämnderna eller utesluta den
prövning från fall till fall, som dock ytterst alltid blir nödvändig. Enligt
riksräkenskapsverkets mening vore det lämpligast, att det uppdroges åt
socialstyrelsen att utfärda sådana anvisningar.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Backlund deltagit.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
V. ARVIDSSON.

K. GRENDIN.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 53, § 12.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har socialstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1948 års
riksdag, § 12, anfört angående utvandrares fortskaffande till främmande
världsdel. Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

I anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag framlade socialstyrelsen redan
år 1928 betänkande med bl. a. förslag till lag angående utvandrares befordran
in. m. (SOU 8: 1928). Förslaget innebar avsevärda förändringar
i förhållande till 1884 års utvandrarförordning, som då endast varit föremål
för ett par smärre detaljändringar. I stort sett hade i styrelsens förslag
de synpunkter beaktats, som nu åter framförts av riksdagens revisorer. Så
hade t. ex. bestämmelserna bl. a. angående fartygets utrustning, proviantoch
vattenförråd, läkare, fartygets last in. in. uteslutits. Socialstyrelsens förslag
föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd, i statsverkspropositionen
1930 framhöll föredragande departementschefen, att gällande
emigrationslagstiftning visserligen företedde vissa brister, men att innan
ny lagstiftning genomfördes, borde man först undersöka möjligheten att i
administrativ väg avhjälpa dessa. Sedermera ha också vissa ändringar i
förordningen genomförts. Sålunda ha bl. a. de detaljerade föreskrifter om

57 —

fartygets utrustning, proviantförråd in. in., som återgivas i revisorernas berättelse,
upphävts genom Ivungl. Maj :ts kungörelse den 9 december 1932,
genom vilken även vissa andra ändringar i förordningen företagits.

Socialstyrelsen har sedermera, såsom framgår av ett den 29 september
1947 till justitiedepartementet avgivit yttrande rörande förenklingar i förvaltningsförfarandet,
ånyo upptagit frågan och därvid kommit till den uppfattningen,
att hela förordningen är obehövlig. Frågan härom har aktualiserats
även genom en framställning till Kungl. Maj :t av Aktiebolaget
Svenska Amerika Linien, över vilken styrelsen anbefallts att avgiva yttrande.
I ett samtidigt härmed avgivet yttrande över nämnda framställning
framlägger styrelsen resultatet av den utredning, styrelsen verkställt, och
hemställer att Kungl. Maj :t måtte upphäva förordningen den 4 juni 1884
om vad med utvandrares fortskaffande till främmande världsdel iakttagas
bör. Socialstyrelsen tillåter sig att hänvisa till detta yttrande.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare, byråchefen Alexanderson, föredragande,
samt byråcheferna Berggren och von Hofsten.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

ERIK ALEXANDERSON.

Riksdagens revisorers uttalande under § i3 har av inrikesdepartementet
ej utsänts på remiss.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 14.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 20 december 1947 har medicinalstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över den del (§ 14) av riksdagens revisorers berättelse,
som avser distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet. Med
anledning härav får styrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer hava i huvudsak anfört följande. Beträffande den
slutna förlossningsvården vore ramen för trång, medan ett motsatt förhållande
vore för handen i fråga om den öppna förlossningsvården, där antalet
förlossningar per distriktsbarnmorska i allmänhet vore relativt begränsat.
Det vore angeläget att inom ramen för gällande organisation ernå
en förbättrad samverkan mellan den slutna och den öppna förlossningsvården.
Härvid syntes i första hand böra övervägas en smidigare anpassning
av distriktsbarnmorskornas förlossningsverksamhet till rådande faktiska
förhållanden på hithörande område genom en mera regelmässig placering
av vissa distriktsbarnmorskebefattningar till anstalt, särskilt i de

— 58 —

delar av landstingsområde, som vore välutbyggda med anstalter och där
kommunikationsförhållanden, befolkningstäthet in. in. möjliggjorde en övervägande
sluten förlossningsverksamhet. Distriktsbarnmorskorna kunde sålunda
inom ifrågavarande områden stationeras vid anstalterna med uppgift
att dels inom respektive upptagningsområden tillgodose den öppna förlossningsvården
genom att efter kallelse infinna sig i hemmen vid förlossningstillfällen,
dels — i den män arbetet i den öppna förlossningsvården och den
förebyggande mödravården så medgåve — deltaga i arbetet i den slutna
vården. Distriktsbarnmorska vore dock alltjämt erforderlig för bestridande
av den öppna förlossningsvården inom vissa kommunikationsfattiga eller
avsides belägna delar av landstingsområdet. Den sålunda skisserade omläggningen
torde dock blott successivt kunna genomföras, enär det föreslagna
systemet förutsatte en ytterligare utbyggnad av anstaltsorganisationen
och genomförandet av detsamma i viss utsträckning begränsades av
den nuvarande distriktsbarnmorskekårens sammansättning med hänsyn till
ålder, utbildning m. in. Riksdagens revisorer ha erinrat om att Malmöhus
läns landsting i samband med upprättande av ny plan för förlossningsvården
inom landstingsområdet i juli 1947 föreslagit anordnande av denna vård
på sätt revisorerna antytt. En dylik lösning av berörda spörsmål syntes förtjänt
av beaktande även inom sådana övriga delar av landet, som med hänsyn
till befolkningstäthet, tillgång på goda kommunikationer m. in. lämpade
sig härför.

Ifrågavarande avsnitt av riksdagens revisorers berättelse utmynnar i uttalande
av önskvärdheten av att i samband med upprättandet av planer för
förlossningsvårdens ordnande inom de olika barnmorskedistrikten de av
revisorerna framförda synpunkterna bleve föremål för övervägande.

Medicinalstyrelsen får till en början erinra, att de vid tiden för riksdagens
revisorers uttalande gällande planerna för den öppna förlossningsvården
avsågo åren 1944—1947. Nya planer för berörda vård hava av
styrelsen fastställts för bland annat 21 av rikets 25 landstingsbarnmorskedistrikt
i december 1947, innan revisorernas uttalande delgivits styrelsen
för avgivande av utlåtande. För de återstående fyra av ifrågavarande barnmorskedistrikt
komma planer att fastställas så snart viss erforderlig ytterligare
utredning presterats. På grund av de labila förhållandena inom förlossningsvården
hava ovannämnda tjuguen planer fastställts att gälla fölen
tid av endast tre år, och även beträffande de återstående fyra landstingsområdenas
barnmorskedistrikt kommer tiden för de nya planernas
tillämpande att utlöpa med år 1950, dock att i fråga om ett av dem tiden
möjligen kommer att utlöpa redan med innevarande år. Beträffande varje
fastställd plan gäller, att statsbidrag medgivits utgå för högst visst antal
distriktsbarnmorskebefattningar. Till det totala antalet statsbidragsberättigade
befattningar återkommer medicinalstyrelsen nedan.

Den utredning, som legat till grund för de nya planerna, avser förhållandena
år 1946 och har bland annat tagit sikte på att vinna närmare kännedom
beträffande relationen förlossningar i sluten vård och i öppen vård.
Av utredningsresultatet må återgivas följande.

För de sex städerna utanför landsting utgjorde antalet födda barn tillhopa
27 820. Antalet i öppen vård av distriktsbarnmorskor förlösta uppgick
till 237. Antalet distriktsbarnmorskor i dessa städer utgjorde 14. Av distriktsbarnmorska
i öppen vård förlösta utgjorde alltså i medeltal 17. Anstaltsförlossningarna
uppgingo till ej mindre än 99 % av samtliga förlossningar.

_ 59

För landstingsområdena utgjorde antalet i hemmet av distriktsbarnmorska
förlösta tillhopa omkring 14 050 och antalet å anstalt förlösta omkring
90 100. Härtill konuno omkring 2 500 hemförlossningar av vikarierande
eller privatpraktiserande barnmorskor. Av samtliga förlossningar belöpte
alltså 15,5 % å hemförlossningar och 84,5 % å anstaltsförlossningar. Av de
senare utfördes ej mindre än omkring 28 200, d. v. s. omkring 30 %, av
distriktsbarnmorskor. Distriktsbarnmorskorna verkställde i medeltal 15 förlossningar
i hemmet och omkring 29 förlossningar å anstalt, varav omkring
24 å anstalt med sex vårdplatser eller därutöver. Medeltalet förlossningar
per anstaltsbarnmorska torde icke hava understigit 250. Medicinalstyrelsen
vill i detta sammanhang framhålla, att de flesta av de distriktsbarnmorskor,
som enligt riksdagens revisorers utredning icke haft någon hemförlossning
under år 1946, varit sysselsatta i sluten förlossningsvård och att en del av
dem varit sjuklediga.

Vad nu anförts bestyrker ovedersägligen riksdagens revisorers uppfattning,
att ramen för den slutna förlossningsvården är för trång och att ett
motsatt förhållande råder beträffande den öppna förlossningsvården. Jämlikt
förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om anställande av distriktsbarnmorskor
in. in.1 åligger det visserligen dylik barnmorska att enligt anvisning
av barnmorskestyrelse tjänstgöra å förlossningsanstalt, som drives
eller erhåller driftbidrag av landstinget eller staden, men det kan knappast
betecknas som en lämplig relation, att — såsom skett år 1946 — omkring
55 % av de av distriktsbarnmorskorna verkställda förlossningarna ägt rum
å anstalter med sex vårdplatser eller därutöver (procenttalet i fråga utgör
ej mindre än nära 80 för visst landstingsområde). Enligt kungörelsen den
21 juli 1937 (nr 743) angående statsbidrag till driften av förlossningsanstalter
och väntehem m. in. skall å förlossningsanstalter, för vilka statsbidrag
beviljats, vara anställd vårdpersonal i tillräcklig mängd och med erforderlig
utbildning. Det torde icke hava varit lagstiftarens mening att möjligheten
att inkalla distriktsbarnmorskor till tjänstgöring å anstalt, som
inrymmer minst sex vårdplatser, skulle anlitas i så stor utsträckning som
nu i vissa fall ägt rum. Dylika inkallelser utgöra nämligen ett höggradigt
osäkerhetsmoment för de blivande mödrar, som önska hemförlossning, enär
barnmorskan ej alltid kan vara tillgänglig och det understundom inträffar,
att vid tidpunkt, då hon är inkallad, ej heller barnmorska i granndistrikt
kan lämna biträde på sätt önskvärt vore. En bättre ordning synes vara den
av riksdagens revisorer anvisade, att distriktsbarnmorska, där så kan ske,
stationeras å ort, där förlossningsanstalt är belägen, för att som huvuduppgift
arbeta i öppen förlossningsvård och förebyggande mödravård och
endast i den mån nämnda verksamhet det medgiver deltaga i arbetet i den
slutna vården. Härigenom skulle den öppna förlossningsvårdens och den
förebyggande mödravårdens intressen bliva bättre tillgodosedda än för närvarande,
även om distriktsbarnmorskornas geografiska verksamhetsområden
utökades, samtidigt som distriktsbarnmorskorna skulle tillförsäkras mera
och jämnare arbete.

Att utvecklingen på området snedvridits torde bero på flera omständigheter,
bland annat på att svårigheter rått att erhålla sökande till anstaltsbarnmorsketjänster.
Härvid torde i väsentlig grad hava inverkat den större
arbetsvolym och samtidigt mindre självständighet, som är förenad med
dessa tjänster. Det synes medicinalstyrelsen vid sådant förhållande angeläget
all antalet distriktsbarnmorskebefattningar snarast möjligt nedbringas
till bättre överensstämmelse med behovet av arbetskraft inom den öppna

1 Ändrad lydelse den 13 juni 1947 (nr 239).

— 60 —

förlossningsvården och den förebyggande mödravården. Styrelsen vill tilllägga,
att behovet av ökade arbetskrafter inom den slutna förlossningsvården
väl torde kunna tillgodoses inom 3-årsperioden 1948—1950, då för dessa
år ett tillräckligt antal nyexaminerade barnmorskor kan beräknas komma
att stå till förfogande på grund av de extra kurser, som då avslutas.

De av medicinalstyrelsen fastställda planerna för den öppna förlossningsvården
grunda sig på förslag av barnmorskestyrelserna, vilka förslag
granskats av förste provinsialläkarna. Medicinalstyrelsen har vid fastställandet
beaktat bland annat befintligt antal anstaltsplatser, anstaltsbarnmorskor
och distriktsbarnmorskor samt vidare de sistnämndas totala arbete i öppen
vård, antalet förlossningar i dylik vård, inbegripet förlossningarna å anstalter
med mindre än sex vårdplatser, och sluten vård, kommunikations- och
geografiska förhållanden ävensom i vad mån indragning av distriktsbarnmorskebefattningar
kunde ske vid pensionering eller genom ändring av de
geografiska verksamhetsområdena i samband ined förflyttning av distriktsbarnmorskor.
Om även de fyra planer medräknas, som komma att fastställas
inom den allra närmaste tiden, torde det sammanlagda antalet statsbidragsberättigade
distriktsbarnmorskebefattningar inom landstingsbarnmorskedistrikten
per den 1 januari 1948 utvisa en minskning med högst
56 av 1 025 den 31 december 1947 och en ytterligare reducering komma
att ske med respektive högst 51, 12 och 2 under åren 1948—1950. Medicinalstyrelsen
har samtidigt lämnat barnmorskestyrelserna anvisningar rörande
de av ämbetsverket såsom lämpliga befunna stationeringsorterna.
Medicinalstyrelsens ifrågavarande beslut och anvisningar synas styrelsen
ägnade att befrämja ett successivt förverkligande av deutav riksdagens revisorer
i ämnet uttalade önskemålen. Revisorerna hava själva framhållit,
att en ytterligare utbyggnad av anstaltsorganisationen vore en väsentlig
förutsättning för genomförandet av det dem förordade systemet. Beträffande
det av revisorerna särskilt omnämnda förslaget från Malmöhus läns
landsting, att den öppna förlossningsvården inom landstingsområdet skulle
anordnas på sätt revisorerna antytt, får medicinalstyrelsen anföra, att förslaget
i fråga blivit av styrelsen beaktat vid fastställandet av plan för den
oppna förlossningsvården inom landstingsområdet åren 1948—1950.

En översikt över i riket av tjänstebarnmorskor i öppen och sluten vård
utförda förlossningar under år 1946 bifogas tillika med remisshandlingarna.1

I handläggningen av detta ärende hava deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
medicinalrådet Edén, överdirektören Björkquist, medicinalrådet
Byttner, t. f. byråchefen lasarettsläkaren Beckman, byrådirektörerna
Flygare, föredragande, och Hedberg, föredraganden i mödravårdsärenden
Westberg och legitimerade barnmorskan fröken Astrid Andersson.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst
EINAR EDÉN.

I. FLYGARE.

Martin Runald.

1 Här ej avtryckt.

— 61 —

Svenska landstingsförbundets yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 64, § 14.

Till Konungen.

Genom remiss den 20 december 1947 har Eders Kungl. Maj :t berett
Svenska landstingsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört beträffande distriktsbarnmorskornas
förlossningsverksamhet. Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet
anföra följande.

Distriktsbarnmorskeväsendet har under senare år varit föremål för upprepade
utredningar och partiella reformer. Ännu har dock icke en sådan
organisation ernåtts, som tillfredsställer de krav, som i olika hänseenden
kunna och böra ställas. Orsaken härtill är den snabba förändringen av
förlossningsvårdens karaktär från övervägande öppen vård till sluten vård
å anstalt, en utveckling, som ännu icke kan anses avslutad. Denna utveckling
har, som i olika sammanhang framhållits, skett inom loppet av några
få år och med sådan styrka, att samhällets vårdresurser icke hunnit omläggas
i takt med utvecklingen. Den pågår alltjämt men har ej fortskridit lika
långt i alla landstingsområden. Inom vissa områden är den slutna vården nu
så utbyggd, att praktiskt taget alla förlossningar kunna ske å anstalt. I
andra områden sker ännu så länge ett relativt stort antal förlossningar i
öppen vård. Med den utbyggnad av den slutna vården, som förestår, och
med den tendens till minskad nativitet, som förefinnes, torde det endast vara
en tidsfråga, då ett flertal sjukvårdsområden erhållit möjlighet att bereda
anstaltsförlossning åt samtliga barnaföderskor. Att medan den ovan antydda
utvecklingen pågår draga upp enhetliga riktlinjer för organisationen
av den öppna förlossningsvården i olika sjukvårdsområden är knappast
möjligt.

Av vikt är i nuvarande läge, att omfattningen av den öppna vården i möjligaste
mån anpassas efter den slutna vårdens utveckling. En dylik anpassning
har också i viss mån skett. I de planer för den öppna vården, som
tid efter annan fastställas av medicinalstyrelsen — de senaste den 1 januari
i år — har man sålunda sökt dimensionera distriktsbarnmorskeväsendet
efter den slutna vårdens utbyggnad. Omfattningen av detta torde emellertid
alltjämt vara för vid, varom det ringa antalet förlossningar i öppen vård
för många barnmorskor vittnar. En ytterligare reduktion ter sig därför påkallad.
Därmed torde även skapas möjligheter att få sökande till barnmorskebefattningar
vid anstalterna, vilket för närvarande är förenat med
stora svårigheter. Det är nämligen endast med hjälp av den öppna vårdens
barnmorskor, som det varit möjligt att driva den slutna vården i dess nuvarande
omfattning.

Under rådande övergångstid är det vidare angeläget, att distriktsbarnmorskorna
placeras, där de kunna göra största nyttan. En ökad samordning
mellan den öppna och slutna vården ter sig därvid motiverad. Vissa fördelar
stå otvivelaktigt att vinna om distriktsbarnmorskorna, i de fall förutsättningar
härför föreligga, placeras vid förlossningsanstalter. Styrelsen har
sålunda intet atl erinra mot statsrevisorernas uttalande på denna punkt,
vilket ju avser ett fullföljande av en utveckling, som redan på vissa håll
inletts.

Emellertid får ej förbises, att distriktsbarnmorska även har andra uppgifter
än att biträda vid förlossning. Viktigast bland dessa torde vara den
för- och eftervård, hon har all meddela åt förlossningskvinnor. I samma

— 62 —

män som distriktsbarnmorskorna reduceras till antalet och stationeras på
förlossningsanstalterna, minskas givetvis deras möjligheter att ombesörja
nyssnämnda vård. Det torde därför bliva nödvändigt att överväga, huru
denna i dylika fall lämpligen bör ordnas. Nära till hands synes därvid ligga
att undersöka, huruvida icke nu berörda vårduppgifter, i den män de ej i
fortsättningen handhavas av distriktsbarnmorskor, kunna överflyttas till
distriktssköterskor, eventuellt efter någon komplettering av de senares utbildning.

Även när den slutna vården blir så utbyggd, så att den kan ombesörja
samtliga förlossningar inom ett landstingsområde, kvarstår dock alltid ett
om ock reducerat behov av öppen förlossningsvård. Beaktas bör nämligen,
att vissa kvinnor, även om deras antal är i starkt avtagande, önska
förlösas i hemmen — ett önskemål, vartill självfallet största möjliga hänsyn
bör tagas — ävensom att förlossningar kunna inträffa så hastigt, att transport
till anstalt ej är möjlig. Härför kräves tillgång till förlossningshjälp i
hemmen.

Huru det behov av barnmorskehjälp, som i dylika fall förefinnes, lämpligen
skall tillgodoses, torde bliva beroende på lokala omständigheter, i
första hand landstingsområdets omfattning, folktäthet, kommunikationsmöjligheter
in. in. Att förhållandena i detta hänseende måste te sig olika i
exempelvis övre Norrland och Skåne ligger i öppen dag. Det av statsrevisorerna
rekommenderade systemet, att vissa distriktsbarnmorskor placeras vid
förlossningsanstalterna, torde närmast komma i fråga för relativt tättbefolkade
områden med goda kommunikationsmöjligheter. Av betydelse är dock
därvid, att barnmorskan beredes möjlighet att snabbt förflytta sig, varför
det oftast torde bliva nödvändigt att ställa bil till hennes förfogande.

I andra delar av landet, särskilt i avlägset belägna och kommunikationsfattiga
orter, är en dylik lösning utesluten. Här torde i stället en kombination
med distriktsvården erbjuda en acceptabel utväg. Sålunda har bl. a.
Norrlandskommittén föreslagit, att distriktssköterskor med barnmorskekompetens
skola anställas i sådana trakter. Förbundsstyrelsen har i avgivet
yttrande lämnat sin anslutning till denna tanke.

Sammanfattningsvis vill styrelsen uttala, att det i framtiden, när den slutna
förlossningsvården erhållit en tillfredsställande utbyggnad, knappast är
möjligt att upprätthålla ett särskilt distriktsbarnmorskeväsen av nuvarande
karaktär. Vid förlossningsanstalterna torde i stället antalet barnmorskebefattningar
böra så avvägas, att de där anställda barnmorskorna jämväl kunna
ombesörja eventuellt förekommande förlossningar i hemmen inom en viss
rayon runt anstalterna. På mera avsides belägna och ur kommunikationssynpunkt
svårtillgängliga platser torde distriktssköterskebarnmorskor få
placeras. Förvård åt havande kvinnor och eftervård efter förlossning torde
få givas av distriktssköterska i viss utsträckning. Med hänsyn till de mångahanda
uppgifter, som nu påvila distriktssköterskorna, torde då bliva nödvändigt,
att de befrias från någon av de nuvarande arbetsuppgifterna. Närmast
till hands ligger därvid, att de avkopplas från den bostadsövervakning,
som tillkommer dem. Behovet av en mera rationell bostadsinspektion har för
övrigt länge gjort sig gällande, och distriktssköterskornas utnyttjande i detta
syfte har närmast haft karaktären av en nödfallslösning.

Stockholm den 28 januari 1948.

Underdånigst

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

J. B. JOHANSSON.

Ivar Dahlgren.

— 63 —

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 72, § 15.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret biträder riksdagens revisorers uttalande och föreslår i anslutning
härtill, att förevarande bestämmelser rörande bötesandelar för polismän
upphävas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Johnsson.

Stockholm den 5 januari 1948.

OLOF WALLIN.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Anna-Britta Hult.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 72, § 15.

Underdånigt utlåtande.

Med nuvarande organisation av polisväsendet och reglering av polismännens
avlöningsförhållanden synes mig ifrågavarande gratifikationssystem
föråldrat och otidsenligt. Sålunda torde utsikten att erhålla gratifikation
knappast påverka intensiteten i polispersonalens arbete för uppdagande av
brott av här ifrågavarande slag. Härtill kommer att det ur vissa synpunkter
torde kunna ifrågasättas, huruvida det i allmänhet kan anses förenligt med
polismännens ställning att emottaga särskild penningbelöning för utförande
av dem åliggande tjänsteplikter. Såsom skäl för systemets bibehållande skulle
med visst fog kunna anföras att utdelade gratifikationer till viss del komme
till användning för ersättande av polismännens kostnader till enskilda
personer, vilka varit polisen behjälpliga vid spaningarna och därvid åsamkats
utgifter för resor, förlorad arbetsförtjänst in. in. I detta hänseende vill
jag dock framhålla att statspolisintendenten sedan flera år tillbaka förfogar
över medel för dylika utgifter inom statspolisen. Beslut härom har Eders
Kungi. Maj :t senast givit den 9 november 1945. Föreningen Sveriges landsfogdar
har under år 1947 till Eders Kungl. Maj :t ingivit framställning om
att medel för liknande utgifter måtte ställas till landsfogdarnas förfogande.
Under förutsättning av bifall till denna framställning synas polismännen sålunda
kunna gottgöras för erforderliga utgifter av detta slag.

Med hänsyn till det anförda och till vad riksdagens revisorer i övrigt andragit
synes mig det nuvarande gratifikationssystemet icke längre böra bibehållas.

Ett yttrande av kommissarien G. A. Andersson bifogas.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
GEORG THULIN.

— 64

Bilaga.

VPM till herr statspolisindentenden.

Anmodad inkomma med yttrande över statsrevisorernas anmärkningar
angående vissa medel ställda till kungl. generaltullstyrelsens och samtliga
länsstyrelsers förfogande, vilka medel efter den 1 juli 1938 delvis använts
till uppmuntran av polismän och tulltjänstemän, som ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olaga hantering med rusdrycker, får jag vördsamt anföra
följande.

Ett från personalen på kriminalstatspolisens 2:a rotel av mig infordrat
yttrande bifogas.

Av detta yttrande från personalen, vilken närmast beröres av eventuell
indragning av nämnda medel, som tilldelats dem av generaltullstyrelsen och
poliskammaren i Stockholm, framgår, att personalen finner det uppenbart
orättvist att hitintills, efter beslagarandelarnas borttagande, utgående gratifikationer
och bötesandelar skola indragas.

För närvarande kan icke göras gällande att någon insmuggling av spritdrycker
i större omfattning förekommer till vårt land. Efter första världskrigets
upphörande tog det flera år, innan spritsmugglingen till Sverige tog
sin början. Om den genom andra världskriget helt stoppade insmugglingen
av större spritpartier hit till riket inom närmaste åren åter kommer i gång,
kan jag för närvarande icke uttala mig om. Vissa delvis kända omständigheter
tyda dock på att man från Polen kan påräkna utsmuggling av större
spritpartier. Hitintills torde bristen på tonnage och plåt vara den största orsaken
till att utsmuggning av spritpartier från sistnämnda land icke ännu
förekommit. Uteslutet torde således icke vara, att man inom närmaste åren
får räkna med en livligare smuggling.

Vid uppdagande av brott gällande olaga rusdryckshantering föreligger sällan
eller aldrig någon anmälan om sådana brott. Brotten i fråga måste helt
uppspåras av den personal, som är tillsatt att övervaka gällande rusdrycksförordningar.
Det fordras därför särskild energi och framåtanda för uppnående
av resultat. Man måste framför allt ha förbindelser, vilka kunna lämna
upplysningar angående personer, som misstänkas för eller syssla med
olaga rusdryckshantering. Sådana förbindelser måste underhållas med dels
trakteringar och dels någon slant då och då. Så länge beslagarandelar utgingo
till beslagare, vilket upplysningsgivarna väl visste, åtgick en viss del
av dessa andelar till sådana personer.

Efter den 1 juli 1938, då utdömande av beslagarandelar upphörde, har
personalen vid kriminalstatspolisens 2:a rotel i Stockholm, med undantag av
krigsåren, varje år tilldelats gratifikationer av generaltullstyrelsen och poliskammaren.
Dessa gratifikationer ha säkerligen i första hand utgjort gottgörelse
för gjorda utlägg till upplysningsgivare, som personalen ej tidigare
kunnat få ersättning för. Ävenså synes det mig ha sporrat personalen till
förnyade och ytterligare ansträngningar att uppdaga och beivra all olaga
rusdryckshantering. Jag vill därmed icke säga, att personalen utan dessa
gratifikationer ej skulle ha visat samma nit och intresse för sina arbetsuppgifter.
Skulle hitintills utgående gratifikationer och bötesandelar helt indragas,
kan följden bliva, att utgifterna i tjänsten vid spaning komma att
ökas. Ävenså måste det förskottsanslag, som tidigare ställts till undertecknads
förfogande till upplysningsgivare, ökas.

— 65 —

På grund av vad personalen i sitt yttrande anfört och med hänvisning
till vad jag därutöver anfört, får jag vördsamt hemställa, att hitintills till
polismän utgående gratifikationer och bötesandelar för visat synnerligt nit
vid beivrande av olovlig rusdryckshantering måtte bibehållas.

Stockholm, kriminalstatspolisens 2:a rotel den 7 januari 1948.

Gustaf Adolf Andersson,

t. f. kommissarie.

Bilaga till bilaga.

Till kommissarien G. A. Andersson.

Härmed få vi på anmodan att yttra oss beträffande gratifikationssystemets
bibehållande eller icke i all korthet anföra följande.

Sålunda anse vi till fullo det berättigade i att behålla systemet med gratifikationer
och anhålla därför att kommissarien vid sitt yttrande till statspolisintendenten
måtte framdraga alla de faktorer och omständigheter, som
tala för dess bibehållande.

Då beslagsandelar i böter och beslagtaget gods för polismännen indrogos
den 1 juli 1938, utlovades högtidligt gratifikationer i dess ställe, som skulle
uppväga de fördelar, som personalen då gick miste om. Vi anse därför såsom
en stor orättvisa emot oss, om nu dessa gratifikationer skola bortfalla. Visserligen
föreligger nu en vågdal beträffande smugglingen och den olaga
rusdryckshanteringen över huvud taget, varför de nykterhetsvårdande statsmakterna
nu kanhända hysa en optimistisk syn på dessa problem. Men huru
lätt kan inte ett omslag bli till det sämre, soin kanske kan tvinga statsmakterna
att åter införa icke blott gratifikationerna utan även beslagsandelarna.

För att ett gott resultat skall bli fallet beträffande bekämpandet av den
olagliga rusdryckshanteringen, är det dock först som sist den enskilde polismannens
initiativförmåga, villighet, dristighet och uthållighet, som är av
allra största avgörande betydelse. I de allra flesta fall föreligga icke några
direkta anmälningar i sådana brott och i förekommande fall endast vaga
och anonyma sådana, som sätta polismannen på ytterligare hårda prov i
hans tjänsteutövning.

Här i Stockholm har veterligen icke bland polismännen rått någon avoghet
beträffande berörda gratifikationer, och icke heller kunna vi anse, att
någon svårighet skulle föreligga att rättvist utdela dessa, så att de för den
skull behöva indragas.

Stockholm den 3 januari 1948.

Gunnar Ericsson. Janne Jeppsson. G. Brickén.

Karl Håkansson. Albert Hällqvist. Nils Nilsson.

Erik Marleleur. Gunnar Helgo. Eror Lundberg.

Henning Nordin. G. Söderberg.

5—i87121. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i7. II.

— 66 —

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16.

Underdånigt utlåtande.

Att försenade utbetalningar förekommit har, som revisorerna påpeka,
orsakats av dels rekvisitionernas mången gång bristfälliga uppställning eller
försenade ingivande och dels den under ifrågavarande år rådande arbetsanhopningen
och personalbristen vid länsstyrelserna.

Härvarande landskontors arbetsorganisation har under de senaste åren
varit till ytterlighet ansträngd på grund av den ständigt ökande arbetsbördan
och med anledning av den brist på kvalificerad personal, som uppkommit
genom utbyggnaden av de nya taxerings- och uppbördsorganisationerna.
Läget på arbetsmarknaden medförde, att personalbristen icke kunde utfyllas
på ett tillfredsställande sätt. Svårigheter av olika slag ha sålunda under de
senare åren hindrat länsstyrelsen att i alla avseenden uppehålla en fullgod
organisation å de olika avdelningarna; icke minst gäller detta avdelningen
för kassaärenden, där arbetsbelastningen varit mycket hård och personalen
pressad till bristningsgränsen. Länsstyrelsen har emellertid oavlåtligen
sökt bemästra de uppkommande svårigheterna och anser sig kunna
uttala att de organisatoriska bristerna kunnat avhjälpas från och med
ingången av löpande budgetår.

Självfallet anser länsstyrelsen i likhet med revisorerna att statsbidrag böra
utbetalas till kommunerna inom sådan tid att kommunerna icke hindras
fullgöra sina uppgifter. Såsom ovan anförts torde länsstyrelsen hädanefter
ha större möjlighet än hittills att tillse, att utbetalningar äga rum i önskvärd
ordning.

Stockholm å landskontoret den 19 januari 1948.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ALARIK WIGERT.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16.

Till Konungen.

Jämlikt nådig remiss den 22 december 1947 har länsstyrelsen att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande försenat
utbetalande av statsbidrag; och får länsstyrelsen till åtlydnad härav i
underdånighet anföra följande.

Beträffande distriktsvårdens tillgodoseende.

Länsstyrelsen kan icke lämna annan förklaring till dröjsmålet med utanordningen
av ifrågavarande statsbidrag, än att de tjänstemän, som haft
att bereda ärendena, på grund av stor arbetsbörda icke medhunnit expedieringen
tidigare än skett.

67 —

Beträffande social hemhjälpsverksamhet.

Ansökningshandlingarna inkommo till länsstyrelsen från hemhjälpsstyrelsen
först i maj månad. Påföljande månad utanordnades statsbidragen.

Beträffande statsbidrag för folkskoleväsendet.

Länsstyrelsen har att behandla ansökningar om statsbidrag från icke
mindre än 240 skoldistrikt, vartill komma statsbidragsframställningar från
högre folkskolor och kommunala mellanskolor. Det stora antalet ärenden
av frågavarande slag har givetvis till följd, att granskningsarbetet med den
personaltillgång, som står länsstyrelsen till buds, icke kan slutföras så tidigt
som vore önskvärt. Ett icke obetydligt antal ansökningar inkomma i ofullständigt
skick, och den nödvändiga kompletteringen fördröj es allt som
oftast därigenom, att de kommunala myndigheterna ge sig god tid med att
besvara gjorda förfrågningar.

Beträffande statsbidrag för utbildning och övning för civilförsvaret.

Som revisorerna erinrat om, behöver framställning om statsbidrag för
civilförsvarskostnader icke ingivas till länsstyrelsen förrän före utgången
av nästfoljande kalenderår. Regeln är också, att kommunerna inkomma
med sina statsbidragsansökningar först under december månad och då som
en följd av påminnelse från länsstyrelsen. I vissa fall har det t. o. m. inträffat
att själva framställningen ingivits den 31 december men verifikationerna
långt senare. — Ett antal av de nu påtalade fallen hava inkommit
under december månad och efter vederbörliga remisser avgjorts under
mars månad påföljande år, vilket ej torde kunna anses såsom någon påfallande
lång prövningstid. — De invecklade statsbidragsbestämmelserna hava
medfört att åtskilliga kommuner av säkerhetsskäl inlämna samtliga räkningar
rörande civilförsvaret med begäran om »högsta möjliga» statsbidrag.
Då det ej rimligen kan fordras, att civilförsvarscheferna, vilka så gott som
undantagslöst hava andra huvudsysselsättningar, skola behärska de svårtolkade
statsbidragsbestämmelserna, har följden blivit att länsstyrelsens
försvarsavdelning måst verkställa ingående och tidsödande granskningar av
varje särskild verifikation, varefter omfattande promemorior uppgjorts innehållande
utrednings- och kompletteringsönskningar. Härtill kommer att
under den första tiden efter civilförsvarslagens ikraftträdande ingen som
helst praxis förefanns i fråga om statsbidragsbestämmelsernas tolkning. Orsaken
till övriga påtalade ärendens långa prövningstid torde främst vara
att söka i detta faktum. — En icke oväsentlig anledning till statsbidragsframställningarnas
sena behandling är även det omfattande flyktingsarbete,
som under 1945 och början av år 1946 åvilade försvarsavdelningen, varvid
så gott som alll annat eivilförsvarsarbete måste läggas åt sidan. När
därefter flyktingsarbetet lättade, bestämdes att den å avdelningen tjänstgörande
länsnotarien icke längre skulle hava sin verksamhet å försvarsavdelningen.
Som ende föredragande att avarbeta den uppkomna balansen
av civilförsvarsärenden kvarstod sålunda civilförsvarsdirektören. Endast
genom etl regelbundet och omfattande övertidsarbete har detta delvis lyckats
och de nu omnämnda statsbidragsärendena kunnat avgöras så tidigt
som skett. — Slutligen må omnämnas att statsbidragsframställningarna
för åren 1944 —1945 — civilförsvarsberedskap var som bekant då rådande —
omfatta även andra kostnader än för utbildning och övning, bl. a. för materialanskaffning.
En omständighet som medfört ytterligare försening är
civilförsvarsstyrelsens föreskrift alt framställning om statsbidrag å materialanskaffning
skall före avgörandet underställas styrelsens prövning.

Utöver vad länsstyrelsen ovan anfört vill länsstyrelsen framhålla följande.
Länsstyrelsen, som hyser förhoppning om att de senare årens på grund av

- 68 —

krisförhållandena stora arbetsanhopning skall inom kort avtaga, vill framdeles
vinnlägga sig att undvika sådana förseningar, som riksdagens revisorer
påtalat. Vissa svårigheter synas dock alltfort komma att bestå. I regel
inkomma nämligen ansökningarna om statsbidrag de sista dagarna före ansökningstidens
utgång. Sålunda inkonnno t. ex. under juni månad 1945 icke
mindre än 1 573 st. av i länsstyrelsens diarium för bidragsförskottsärenden
under sagda år registrerade 1 734 ärenden. Givet är, att svårigheterna att
inom föreskriven tid behandla ansökningarna härigenom ökas.

Malmö i landskontoret den 27 januari 1948.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ERNST LUNDBLAD. B. WINBLAD.

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 79, § 16.

Till Konungen.

Enligt remiss den 22 december 1947 har länsstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse § 16 rörande
försenat utbetalande av statsbidrag.

De av revisorerna påtalade förseningarna beröra i två punkter även denna
länsstyrelse, nämligen utbetalningar av statsbidrag för året 1946/47, dels
till avlöningar åt distriktssköterskor m. in. (V. C 75), dels även till avlönande
av hemvårdarinnor (V. B 107).

Från Göteborgs och Bohus läns landsting inkom den 13 december 1946
ansökan om statsbidrag till avlöning åt distriktssköterskor. Som regel medger
icke arbetsbördan vid denna tid på året den skyndsamma utbetalning,
som författningen eftersträvar, utan torde utbetalning i flertalet fall kunna
göras tidigast under januari månad. Sålunda upptogs ifrågavarande ärende
till behandling först i januari 1947. Vid granskningen fann vederbörande
länsbokhållare, att landstinget i ett par fall hade begärt statsbidrag för såden
vikarie, som avsågs i kungl. kungörelsen den 2 maj 1941 om ändrad
lydelse av punkten 4 i övergångsbestämmelserna till kungörelsen den 28
juni 1935 angående statsbidrag till distriktsvård. Eftersom nämnda författningsändring
endast för tid intill utgången av år 1945 medgav landsting
rätt till statsbidrag för vikarie, som icke uppfyllde eljest stadgade kompetensvillkor,
kunde utanordning i berört avseende icke lagligen ske, innan
författningsändring kommit till stånd. Landstinget, som underrättats härom,
satte sig i förbindelse med medicinalstyrelsen, som medgav, att den
av förbiseende icke föranstaltat om författningsändring. Så skulle emellertid
omgående ske, varefter ny författning snart vore att vänta. Med anledning
härav hemställde landstinget, att länsstyrelsen ville låta ärendet vila
i avbidan på författningsändringen. Denna, som finnes intagen i SFS under
nr 277, är daterad den 13 juni 1947. För att utbetalningen med säkerhet
skulle ske före budgetårets slut, utanordnade länsstyrelsen statsbidraget,
innan den erhållit del av författningsändringen, men sedan den hos
medicinalstyrelsen erhållit upplysning om att ändringen vidtagits.

— 69 —

Från Göteborgs stads hemhjälpsnämnd inkom den 13 februari 1947 ansökan
om statsbidrag till avlönande av hemvårdarinnor. Utanordning skedde
den 22 mars 1947. Från länets landsting i egenskap av hemhjälpsstyrelse
inkommo övriga ansökningar den 1 april 1947. Yttranden häröver, som infordrats
från nämnderna i Mölndal och Uddevalla, inkommo respektive den
30 april och 9 maj 1947. Utbetalning i samtliga ärenden skedde den 30 maj
1947.

Med hänsyn till omständigheterna i de särskilda fallen och till rådande
arbetsanhopning samt med beaktande av den tid, som även normalt åtgår
för behandling av ärendena, vill det synas länsstyrelsen att icke något av
dessa ärenden har blivit föremål för en otillbörligt långsam behandling.

Göteborg i landskontoret den 17 januari 1948.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

BIRGER GILLNER. NILS BJÖRKMAN.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Underdånigt utlåtande.

Statskontoret vill erinra, att ämbetsverket redan den 29 februari 1932 i
då avgivet utlåtande angående användningen av Malmö barnhusfonds medel
in. in. framhållit önskvärdheten av att medel, som utgått till Malmö
barnhusfond men ej använts för avsett ändamål återföras till statskassan.
Vad sedermera inträffat har ytterligare stärkt ämbetsverket i dess förenämnda
uppfattning. Statskontoret får för sin del förorda, att ifrågavarande
belopp, som uppgår till omkring 150 000 kronor, sedan det avförts ur
länsstyrelsernas räkenskaper, redovisas såsom inkomst på driftbudgeten
under A. IV. 5. Övriga diverse inkomster.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskonnnissarien Örtengren.

Stockholm den 9 januari 1948.

SUNE WESTRIN.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Henrik Cavalli.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t genom beslut den 22 nästlidne december anmodat
länsstyrelsen att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i fråga om bos länsstyrelserna innestående medel
från Malmö barnhusfond, får länsstyrelsen härigenom i underdånighet anföra
följande.

— 70 -

Länsstyrelsen kan för sin del icke finna riktigt att Malmö barnhusfonds
innestående medel centraliseras utan hemställer att, då angelägna behov
inom barnavårdens område alltjämt finnas, de å Uppsala län belöpande
medlen måtte få användas för något sådant länets behov.

Länsstyrelsen får sålunda i underdånighet föreslå, att Eders Kungl. Maj :t
måtte medgiva, att de för Uppsala län av Malmö barnhusfonds avkastning
reserverade medlen måtte anvisas till Uppsala läns barnavårdsförbund att
användas i dess barnkoloniverksamhet,

antingen såsom grundplåt för en ny koloni, avsedd för barn från länets
landsbygd

eller också till förbättring eller någon utvidgning av förbundets koloni i
Sandika invid Östhammar.

Inom Uppsala län finnes endast en koloni för barn från landsbygden. Den
är otillräcklig och kräver förbättringar, särskilt vad beträffar personalens
bostads- och arbetsförhållanden.

Bägge behoven äro synnerligen beaktansvärda.

Uppsala slott i landskontoret den 28 januari 1948.

Underdånigst
HILDING KJELLMAN.

ERIK SANDBORG.

Länsstyrelsens i Kalmar län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i fråga om den
framtida dispositionen av de hos vissa länsstyrelser innestående medlen från
Malmö barnhusfond. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna hava såsom sin mening uttalat, att hos länsstyrelserna kvarstående
behållningar av dessa medel borde avföras ur respektive länsstyrelsers
räkenskaper för att, i den mån medlen icke ansåges böra uppgå i den
allmänna budgeten, tillföras annan redan befintlig fond, som till sin karaktär
kunde anses vara av samma eller likartad beskaffenhet som Malmö barnhusfond.
Såsom exempel på sådan fond hava revisorerna nämnt allmänna
arvsfonden.

För Kalmar läns vidkommande uppgår behållningen av de i länsstyrelsens
räkenskaper under titeln Malmö barnhusfond redovisade medlen den 31 december
1947 till kronor 41 256: 71. Den av revisorerna antydda meningen,
att ifrågavarande behållning borde uppgå i den allmänna budgeten, synes,
med hänsyn till här avsedda medels speciella karaktär, under inga förhållanden
böra vinna beaktande. Ej heller det av revisorerna framförda förslaget
att låta respektive läns behållningar å Malmö barnhusfonds medel uppgå i
allmänna arvsfonden eller annan central fond kan enligt lässtyrelsens uppfattning
anses vara särskilt välbetänkt. Medlen hava nämligen på sin tid
tillförts de olika länen för tillgodoseende av vissa närmare angivna behov,
och i den mån dylika behov framdeles kunna yppa sig, torde det bereda stör -

— 71 —

re svårigheter att fylla dessa behov genom att utverka medel från den centrala
fond, i vilken behållningarna uppgått, än om så kan ske, med anlitande
av här berörda behållningar.

Länsstyrelsen vill erinra därom, att Eders Kungl. Maj :t genom beslut dels
den 22 april 1938 och dels den 13 december 1940 medgivit länsstyrelsen att
av de hos länsstyrelsen innestående besparingarna å Malmö barnhusfond disponera
tillhopa 4 000 kronor för vissa närmare angivna ändamål, beträffande
Mönsterås spädbarnshem, varjämte Eders Kungl. Maj :t genom beslut den
27 september 1935 bemyndigat länsstyrelsen att använda ränteavkastningen
å ovanberörda besparingar såsom bidrag till täckande av driftskostnaderna
vid sagda barnhem. Med stöd av sistberörda bemyndigande har länsstyrelsen
under åren 1939—1945 tillhandahållit styrelsen för spädbarnshemmet, vad
som erfordrats för täckande helt eller delvis av brist i hemmets stat. Även
om spädbarnshemmets ekonomi numera får anses säkerställd på annat
sätt, kvarstå dock inom länet vissa anstalter på barnavårdens område, vilka
äro i stort behov av ekonomiskt understöd. Länsstyrelsen åsyftar härvid
särskilt de av Röda Korset i härvarande distrikt upprättade barnhemmen i
Stora Frö, Vickleby socken, och Stuverum, Lofta socken, vilka hem bereda
vård åt barn från tuberkulösa hem. Dessa barnavårdsanstalter, som väsentligen
bygga sin ekonomi på medel, som insamlats på frivillighetens väg, äro
i hög grad beroende av ekonomiskt stöd, varför man för sådant ändamål
överväger att utverka tillstånd till användande av här ifrågavarande besparingar
eller avkastningen därav.

Länsstyrelsen får därför i underdånighet hemställa, att riksdagens revisorers
förevarande framställning icke, såvitt Kalmar län angår, måtte föranleda
någon Eders Kungl. Maj :ts åtgärd.

Kalmar i landskontoret den 17 januari 1948.

Underdånigst
RUBEN WAGNSSON.

H. GLIMSTEDT.

Länsstyrelsens i Kristianstads
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t genom nådig remiss den 22 december 1947 anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående hos vissa länsstyrelser innestående medel från Malmö
barnhusfond, får länsstyrelsen med överlämnande av i ärendet inhämtat yttrande
från Skånska Barnavårdsförbundets arbetsutskott för Kristianstads
län i underdånighet anföra följande.

Då länsstyrelsen efter år 1932 ej tilldelats några medel från fonden och
då den sedan dess kvarstående behållningen ej tagits i anspråk mer än i undantagsfall,
anser länsstyrelsen i likhet med riksdagens revisorer, att behållningen,
som för närvarande med tillägg av 1947 års ränta uppgår till 10 751
kronor 94 öre, bör avföras ur räkenskaperna. Då emellertid medlen synas

— 72

böra komma till avsedd användning inom barn- och ungdomsvården, kan
länsstyrelsen ej tillstyrka medlens upptagande i budgeten. Statsrevisorernas
förslag att överföra medlen till ett centralt fondförvaltande organ av samma
eller likartad beskaffenhet som barnhusfonden, t. ex. allmänna arvsfonden,
skulle visserligen medföra att fondens ändamål bibehölles men ej med säkerhet
tillgodose länets ungdomsvård.

Skånska barnavårdsförbundets arbetsutskott har i sitt yttrande föreslagit,
att medlen skulle överlämnas till det inom länet verksamma barnavårdsförbundet
för att användas som utbildningsbidrag till sådan medellös ungdom
inom länet, som icke skulle kunna påräkna ekonomiskt stöd från annat
håll. Då någon avvikelse från fondens ändamål ej skulle ske genom denna
åtgärd, vill länsstyrelsen tillstyrka, att barnavårdsförbundet i fortsättningen
må få disponera medlen för angivet ändamål.

Kristianstad i landskontoret den 17 januari 1948.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

ALLAN RIETZ.

G. FJELLMAN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Kristianstads län.

Sedan Skånska barnavårdsförbundets arbetsutskott för Kristianstads län
anmodats avgiva yttrande över vad som av statsrevisorerna anförts angående
hos länsstyrelsen i Kristianstads län kvarstående behållning av medel
från Malmö barnhusfond får utskottet anföra följande.

Utskottet anser sig kunna dela uppfattningen om att medlen i fråga böra
avföras ur räkenskaperna. Med hänsyn till önskvärdheten av att medlen
komma till avsedd användning och bliva till gagn för barn- och ungdomsvården
i Kristianstads län kan utskottet icke förorda att de uppgå i budgeten.
Utskottet vill i stället föreslå, att medlen överlämnas till det inom länet
verksamma barnavårdsförbundet och att de må få användas som utbildningsbidrag
till sådan medellös ungdom, som icke kan påräkna erhålla ekonomiskt
stöd från annat håll. Enligt vad utskottet har sig bekant förefinnes
inom länet stort behov av sådan hjälp. I detta sammanhang må särskilt
erinras om de nya bestämmelserna i barnavårdslagens 53 § enligt vilka
barnavårdsnämnderna skola verka för att fosterbarn erhålla den utbildning,
som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.
Det är emellertid endast i undantagsfall barnavårdsnämnderna i sina inkomst-
och utgiftsstater ha upptagit särskilt anslag för detta ändamål. Utskottet
hyser den uppfattningen, att länets barnavårdsnämnder för framtiden
komma att ägna denna betydelsefulla uppgift större intresse, om de utöver
hjälp, som de i visst fall lämna, kunna påräkna bidrag från barnavårdsförbundet.
Det må understrykas, att barnavårdsförbundet icke är främmande
för sådan verksamhet, som här angivits. Medel för utbildningsändamål ha
nämligen tidigare ställts till förbundets förfogande genom »Svenska barn i
bild». Erfarenheten av denna verksamhet har varit god, men har det på
grund av det begränsade anslaget varit nödvändigt att iakttaga största återhållsamhet
vid medlens utdelning.

73 —

Under åberopande av det anförda vill Skånska barnavårdsförbundets arbetsutskott
för Kristianstads län sålunda på det livligaste tillstyrka, att den
hos länsstyrelsen i Kristianstads län kvarstående behållningen av medel från
Malmö barnhusfond överlämnas till det inom länet verksamma barnavårdsförbundet
och att medlen må få användas som utbildningsbidrag för sådan
medellös ungdom, som icke kan påräkna erhålla ekonomiskt stöd från annat
håll.

Kristianstad den 14 januari 1948.

Enligt uppdrag
C. G. Stenkula.

Länsstyrelsens i Malmöhus
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1947 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond; och får
länsstyrelsen till åtlydnad härav med överlämnande av från Skånska barnavårdsförbundet
infordrat yttrande för egen del i underdånighet anföra
följande. ...

Länsstyrelsen är ense med riksdagens revisorer därutinnan, att lfragavarande
medel böra avföras ur räkenskaperna. Enligt revisorernas förmenande
böra medlen antingen uppgå i budgeten eller tillföras annan redan
befintlig fond, t. ex. allmänna arvsfonden. Uti förenämnda yttrande av
Skånska barnavårdsförbundet har ifrågasatts om icke de hos länsstyrelsen
kvarstående fondmedlen kunde överlämnas till förbundet för att användas
antingen som bidrag till utbildning för sådan medellös ungdom, som icke
hade att påräkna stöd på annat sätt, eller för annat barn- och ungdomsvårdande
ändamål, som kunde varda bestämt. Länsstyrelsen, som på nära håll
följt och alltfort följer förbundets verksamhet utan att vid något tillfälle
anledning till anmärkning förekommit, tvekar icke föreslå, att medlen överlämnas
till förbundet. Såsom av yttrandet framgår finnas vissa ändamål på
hithörande område, som äro synnerligen behjärtansvärda, men för vilkas
tillgodoseende penningmedel i form av stats- eller kommunbidrag icke äro
tillgängliga. Därest länsstyrelsens förslag vinner beaktande kunde såsom
villkor föreskrivas dels att utbetalning av fondmedel skulle ske i samråd
med den vid länsstyrelsen anställda barnavårdsassistenten och dels att årligen
redovisning över medlens förvaltning skulle lämnas länsstyrelsen. Härigenom
erhölls viss kontroll över medlens användning.

Malmö i landskontoret den 17 januari 1948.

ERNST LUNDBLAD.

Underdånigst

A. THOMSON.

— 74 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Malmöhus län.

Sedan Skånska barnavårdsförbundet anmodats avgiva yttrande över vad
av statsrevisorerna anförts angående hos länsstyrelsen i Malmöhus län
kvarstående behållning av medel från Malmö barnhusfond, får förbundets
arbetsutskott för Malmöhus län anföra följande.

Utskottet anser sig kunna dela uppfattningen, att medlen i fråga böra
avföras ur räkenskaperna. Med hänsyn till önskvärdheten av att medlen
böra komma till avsedd användning och bliva till gagn för barn- och ungdomsvården
i länet kan utskottet icke förorda, att de uppgå i budgeten. Utskottet
vill i stället föreslå, att medlen överlämnas till Skånska barnavårdsförbundets
arbetsutkott för Malmöhus län. Förbundet har tidigare under
de senare åren åtnjutit förmånen att erhålla anslag ur fonden till för
barnavården gagnande ändamål av olika slag inom dess verksamhetsområde.
Att nu närmare precisera ett bestämt syfte för en blivande användning av
fondmedlen kan vara vanskligt, men kan arbetsutskottet nämna, att förbundet
ej sällan fått ansökningar om stöd och hjälp åt fysiskt klena barn
och åt medellös ungdom, som icke kunna påräkna erhålla ekonomiskt stöd
från annat håll. Enligt vad utskottet har sig bekant, förefinnes inom länet
stort behov av sådan hjälp. I detta sammanhang må särskilt erinras om de
nya bestämmelserna i barnavårdslagens § 53 enligt vilka barnavårdsnämnderna.
skola verka för att fosterbarn erhålla den utbildning, som med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. Det är
emellertid endast i undantagsfall barnavårdsnämnderna i sina inkomst- och
utgiftsstater hava upptagit särskilt anslag för detta ändamål.

Arbetsutskottet hyser den uppfattningen, att länets barnavårdsnämnder
för framtiden komma att ägna denna betydelsefulla uppgift större intresse,
om de utöver hjälp, som de i visst fall kunna lämna, kunna påräkna bidrag
från barnavårdsförbundet. Det må understrykas, att barnavårdsförbundet
icke är främmande för sådan verksamhet, som här skisserats. Medel för utbildningsändamål
har tidigare kunnat ställas till förfogande genom tillfälliga
anslag. Erfarenheten av denna verksamhet har varit god, men har det
på grund av den begränsade tillgången till anslag varit nödvändigt att iakttaga
största återhållsamhet vid medlens utdelande.

Under åberopande av det nu anförda vill Skånska barnavårdsförbundets
arbetsutskott för Malmöhus län sålunda på det livligaste tillstyrka, att den
hos länsstyrelsen i Malmöhus län kvarstående behållningen av Malmö barnhusfond
överlämnas till det inom länet verksamma barnavårdsförbundet,
och att medlen få användas som bidrag till utbildning för sådan medellös
ungdom, som icke kan påräkna erhålla ekonomiskt stöd på annat sätt,
eller för annat barn- och ungdomsvårdande ändamål, som vid fondmedlens
överlämnande av vederbörande myndighet kan varda bestämt.

Lund den 17 januari 1948.

Skånska barnavårdsförbundet dess arbetsutskott för Malmöhus län:

ÅKE R YLANDE It.

Sekreterare.

Lars Angberg.
Ordförande.

— 75 —

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 22 december 1947 anmodad inkomma med underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
hos länsstyrelserna innestående medel från Malmö barnhusfond,
får länsstyrelsen med överlämnande av bilagda utdrag1 av här förd hjälpliggare
anföra följande.

Såsom av liggaren framgår hava ifrågavarande medel under senare år
endast tagits i anspråk efter särskilda av Eders Kungl. Maj :t meddelade
beslut. Något behov för länsstyrelsen att disponera över medlen synes numera
icke föreligga eller kunna uppkomma, varför länsstyrelsen för sin
del icke har något att erinra mot medlens överförande till annan fond eller
centralt fondförvaltande organ. Med under andra halvåret 1947 upplupen
ränta, 93:20 kronor, utgör det den 31 innevarande månad hos länsstyrelsen
innestående beloppet 9 413: 64 kronor.

Vänersborg i landskontoret den 31 december 1947.

L^nderdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

UNO HENTZ. CHR. FAHLCRANTZ.

Länsstyrelsens i Värmlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

Sedan Eders Kungl. Maj :t i nådig remiss den 22 nästlidna december anbefallt
länsstyrelsen i Värmlands län avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört i fråga om hos länsstyrelsen innestående medel
från Malmö barnhusfond, får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra
följ ande.

Värmländska barnavårdsföreningen har för sin verksamhet uppburit avkastningen
av Malmö barnhusfond i vad avser Värmlands län för budgetåren
1937—1941 enligt särskilda bemyndiganden av Kungl. Maj :t. Föreningen
har tidigare upprättat och underhållit Hynboholms upptagningshem
för äldre barn och Hynboholms mödra- och spädbarnshem, båda i
Grava socken, men hava dessa barnhems byggnader numera upplåtits utan
vederlag till Värmlands läns fattigvårds- och barnavårdsförbund under villkor,
att förbundet underhåller hemmen. För driften för barnhemmen utgår
bidrag av såväl staten som landstinget. Enligt uppgift äro hemmen i Hyn -

1 Här ej avtryckt.

— 76

boholm i behov av reparationer, för vilket ändamål förbundet ej förfogar
över medel.

Föreningen Värmlands läns mödra- och barnavärn bedriver vid Edane i
Brunskogs socken barnkoloniverksamhet, som kan jämställas med barnhemsverksamhet,
enär den bedrives året runt. Barnhemmet därstädes har upprättats
med bland annat donerade medel och med bidrag från allmänna
arvsfonden. För driftkostnaden utgår statsbidrag. Föreningen tillskjuter medel
för barnhemmets drift i den mån statsbidraget icke är tillfyllest. Såsom
framgår av bifogade statförslag för barnhemmet är föreningen hänvisad till
att anskaffa utöver de med säkerhet inflytande intäkterna ett belopp av
19 350 kronor. För täckande av denna brist hoppas föreningen kunna erhålla
högre bidrag av Solstickans Värmlandskommitté ävensom hjälp av
andra bidragsgivare.

Värmländska barnavårdsföreningen synes enligt länsstyrelsens uppfattning
icke vara i behov av bidrag ur Malmö barnhusfond för sin verksamhet.
För barnhemmen i Hynbyholm är landstinget numera huvudman, och erhåller
av detta behövliga medel för verksamheten. Föreningen Värmlands
läns mödra- och barnavärn har ur ekonomisk synpunkt stora svårigheter
att kunna fullfölja sin verksamhet. Med hänsyn till önskemålet, att sistnämnda
förening kan fortsätta att bedriva sin verksamhet, och till det förhållandet,
att medlen från Malmö barnhusfond tidigare kommit länet till
godo anser länsstyrelsen skäligt, att Värmlands län även i fortsättningen
finge tillgodogöra sig fondens avkastning i vad avser detta län, vilken i
så fall lämpligen bör tillfalla föreningen. Föreningens styrelseberättelser för
åren 1945 och 1946 biläggas.1

Karlstad i landskontoret den 17 januari 1948.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

HARALD LINDELL. Y. MORTENSSON.

Bilagor.

Iordningställande av barnkolonien Solslickan, Edane.

Inkomster:

Stiftelsen Karin och Ernst Aug.

Bångs minne.................. 3 000: —

Uddeholms A. B................. 15 000: —

Arvsfonden...................... 78 000: —

Kronor 96000

Utgifter:

Köpesumma för fastigheten...... 60 000: —

Byggmästare Karl Nsesberg...... 58 384:60

Hammarbergs Rörledningsaffär .. 16 500: —

Eltjänst.....................5 739:15

Länsarkitekt Conny Nyqvist .... 2 730: —

Ludwig Larssons Mattaffär ..... 3 759: 26

Firma Rörarbeten............... 119:28

A. B. Grythytte Skifferverk...... 635:48

Lagfartskostnader............... 626:35

Werml. Ensk. Bank, inteckningsoch
lösenkostnader............ 261: 25

Kronor 148 755: 37

För täckande av kostnaderna har lån upptagits i Wermlands Ensk. Bank mot inteckning i
fastigheten med kr. 45 000:—.

Karlstad den 19 december 1947.

K.-A. Risberg.

Kassör i Värmlands läns Mödra- och Barnavärn.

1 Här ej avtryckta.

— 77 —

Stal förslag 1948 för barnkolonien Solstickan.

Utgifter: Beräknade inkomster:

Löner, personal............... netto 16 000 Statsbidrag för 7 200 vårddag, å 1 kr. 7 200

läkare ........ 1000 Bidr. från Solstickans Värmlansdkom Kosthåll.

........................... 10000 mitté med 1 kr. 25 öre pr vårddag 9000

Inventarier......................... 1500 Inkomster från helgkorten.......... 600

Sjukvård och medicin .............. 250 Medlemsavgifter......... 800

Värme och lyse.................... 3 500 S:a kr0nor 17 600

Tvätt.............................. 200

Förbrukn.art. o. div................. 1000

Skriv- och skolmat., tel.............. 800

Fastighetens underhåll.............. 500

Försäkringar........................ 200

Räntor............................ • 2 000

S:a kronor 36 950

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till Konungen.

över riksdagens revisorers skrivelse rörande hos vissa länsstyrelser innestående
medel från Malmö barnhusfond får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Efter tillkomsten av allmänna arvsfonden samt sedan staten och landstingen
författningsenligt övertagit det ekonomiska ansvaret för barnhemsvården,
har Malmö barnhusfond — såsom revisorerna framhållit — förlorat
sin betydelse för det ändamål, vartill medlen enligt Eders Kungl. Maj :ts
brev den 24 mars 1933 vore avsett, nämligen för spädbarnshem och upptagningshem
för äldre barn. Å andra sidan bedrives genom länens barnavårdsförbund
en fortgående betydelsefull barnavårdande verksamhet, som ej är
bunden vid dessa fasta anstalter och som kräver ekonomiskt understöd. Då
de fonderade medlen, i varje fall vad Jämtlands län angår, äro av relativt
ringa storlek, finner länsstyrelsen det önskvärt, att dessa medel ställas till
länsstyrelsens förfogande för att efter dess beprövande användas till stöd
åt barnavårdsförbundets barnavårdande verksamhet. Skulle detta förslag ej
vinna beaktande, torde ej annat lämpligt alternativ återstå än att fonden
avföres ur statsverkets räkenskaper och fondmedlen överföras till allmänna
arvsfonden.

Den 1 januari 1948 funnos av Malmö barnhusfonds medel hos länsstyrelsen
innestående 8 769 kronor 30 öre. _

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade, landshövding och

länsnotarie.

Östersund i landskansliet den 16 januari 1948.

LENNART LINDBLAD.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

— 78 —

Direktionens över allmänna
barnhuset

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 86, § 17.

Till K o n u n g e n.

I ankdning av remiss den 22 december 1947 av vad riksdagens revisorer
antort om de hos vissa länsstyrelser innestående medel från Malmö barniiustond
far Allmänna barnhuset härigenom avgiva följande utlåtande:

ftragavarande medel utgöras av besparingar under den tid, 1878—1933,
da barnhuset jämlikt kungl. brev den 22 februari 1878 förvaltat dessa medel.
Av det arliga anslaget, 26 750 kronor, utdelade barnhuset till länsstyrelserna
vissa belopp å tillsammans 18 600 kronor i enlighet med en i kungl. brevet
laststalld plan. Återstoden 8 150 kronor tillfördes barnhuset som inkomst
under titeln »vederlag för indelningsersättning till Malmö barnhusfond» Det
synes nu direktionen ligga nära till hands att vad sålunda till länsstyrelserna
utbetalats men icke kommit till användning återlevereras till barnhuset.

Angående användningen av dessa medel må anföras följande:

.. Enligt brev den 24 mars 1933 förklarade sig Kungl. Maj :t vilja i varje
särskilt fall bestämma huruvida dylika sparade medel må tagas i anspråk
tor sådana barnhem, som omförmälas i §§ 5 och 6 i reglementet för Allmänna
barnhuset (SFS 1930/402—1938/201). Sedan 1933 har efter gjorda
tramstallnmgar från barnavårdsförbund medlen helt eller delvis fått användas,
i flertalet fall till iordningställande av upptagningshem för äldre barn
och spadbarnshem, såsom närmare framgår av bilagda förteckning över
av barnhuset kanda Kungl. Maj :ts beslut i dylika ärenden. Från och med
“en .1 januari 1946 åligger det landstingen att tillgodose länen med erforderliga
barnhem av olika slag. Under sådana förhållanden behövas här ifrågavarande
medel icke längre för upprättande eller inredande av barnhem.

1 barnhusets reglemente av den 21 november 1930 föreskrevs i § 6 att vid
beviljandet av understöd till upptagningshem företräde skulle givas åt upptagningshem,
som uppehölles eller stode under tillsyn av eller samarbetade
med torenmg eller sammanslutning av representanter för barnavårdsnämnder
eller andra barnavårdsintresserade inom ett eller flera län Denna bestämmelse
gav upphovet till bildande av barnavårdsförbund, som under hand
tillkommo på barnhusets initiativ. Numera finnes barnavårdsförbund i varje
lan, dock att Skånelänen äro förenade i ett förbund. I regel är landshövdingen
ordförande i förbundets styrelse. Även i § 33 av barnhusets reglemente;.
andrad den 31 december 1945 (SFS 1945/883), finnes en liknande bestämmelse
om huru barnhuset skall utdela understöd. Barnavårdsförbunden
som utgöra sammanslutningar av barnavårdsnämnderna i länen, äro sålunda
organ, genom vilka barnhuset nu och i framtiden kan utöva sin för barnamorden
i länen gagnande verksamhet. Den av barnhuset under 1946 och
1947 bekostade upplysningsverksamheten för barnavårdsnämnderna i länen
har organiserats av barnavårdsförbunden. Liknande blir också förhållandet
beträffande den fosterhemsförmedling, som jämlikt Eders Kungl. Maj:ts
medgivande den 19 december 1947 får ordnas i länen med bidrag av barnhuset.
Barnavårdsförbunden ha redan härigenom en stor uppgift att fylla.
Direktionen önskar använda de besparade Malmö barnhusfonds medel till
understödjande av barnavårdsförbunden.

Om förslaget, att medlen skulle till barnhuset överlämnas för att användas
pa sätt härovan sagts icke skulle vinna bifall får direktionen i under -

— 79 —

dånighet hemställa att medlen överlämnas till barnhuset för att ingå i barnhusets
allmänna fonder, varvid avkastningen kommer barnhusets verksamhet
i dess helhet till godo.

Stockholm den 12 januari 1948.

Underdånigst

Å direktionens över Allmänna barnhuset vägnar:

BROR C. HASSELROT.

Ad. Rosin.

Bilaga.

Om användningen av Malmö barnhusfonds besparade medel.

Kungl. brev:

24/3 1933. Kungl. Maj :t vill i varje särskilt fall bestämma huruvida dylika
sparade medel må tagas i anspråk för sådana barnhem, som omförmälas
i § § 5 och 6 i reglementet för Allmänna barnhuset.

9. 24/3 1933. Till Visby barn- och upptagningshem utbetalas 1 700 kr. för å
hemmet utförda ändringsarbeten. Återstoden må av länsstyrelsen användas
för något barnavården främjande ändamål, vars bekostnad ej åligger staten
eller kommun. (Behållning 1710: 15.)

14. 24/3. 1933. 3 000 kr. för ändringsarbeten å Östrabo barnhem. Återstoden
må av länsstyrelsen användas för något barnavården främjande ändamål,
vars bekostande ej åligger staten eller kommun. (Behållning 3 620: 61.)

22. 24/3 1933. Behållningen (18 568: 69) utbetalas till Västernorrlands läns
barnavårdsförbund för anordnande inom länet av ett upptagningshem för
äldre barn.

6. 25/8 1933. Behållningen (13 512:25) utbetalas till Jönköpings läns barnavårdsförbund
att förvaltas som en fond för främjande av förbundets verksamhet,
i den mån denna avser sådana barnhem, som omförmälas i §§ 5 och
6 i reglementet för barnhuset.

25. 12/10 1933. Behållningen (1 286:88) utbetalas till Norrbottens läns barnavårdsförbund
för ett barnhem i Kalix och ett planerat spädbarnshem.

11, 12. 12/10 1933. (Till Skånska barnavårdsförbundet utbetalas hela inkomsten
för 1933, 26 750:— att användas för förbundets verksamhet i överensstämmelse
med barnhusets reglemente.)

13. 10/11 1933. Behållningen (24 363: 02) utbetalas till Hallands läns barnavårdsförbund
för ett upptagningshem i Träslöv.

11, 12. 1/12 1933. Till Malmöhus läns landsting utbetalas 3 225:—- till
uppfostran och underhåll under 1933 av å landstingets sinnesslöanstalt
Möllevångshem intagna medellösa sinnesslöa barn. (Behållning 42 140: 59.)

24. 1/2 1934. Behållningen (31: 50) överlämnas till Västerbottens läns sinnesslöanstalt.

11, 12. 23/3 1934. Till Skånska barnavårdsförbundet utbetalas 5 200:—-(Kristianstads län) resp. 10 800: — (Malmöhus län) för ett planerat spädbarnshem
i Skälderviken och till ett planerat upptagningshem för äldre barn
i St. Råby socken. (Behållning 13 994: 66 resp. omkr. 39: 000: —.)

4. 20/4 1934. Behållningen (412: 50) utbetalas till Södermanlands läns
barnavårdsförbund för Katrineholms barnhem och Födelsedagsgåvans spädbarnshem
i Eskilstuna.

— 80

Kungl. brev:

8. 27/9 1935. Länsstyrelsen i Kalmar län bemyndigas att tillsvidare använda
ränteavkastningen (å 39:517: 71) till driftkostnaderna vid Mönsterås barnhem,
om det ändras till spädbarnshein.

17. 28/5 1937. Avkastningen (å 7 983: 56) må utbetalas till Värmländska
barnavårdsföreningen för sådana utgifter för upptagnings- och spädbarnshernmen
i Hynboholm, som ej äro att hänföra till driftkostnader.

8. 22/5 1938. Till Mönsterås spädbarnshem utbetalas 2 000 kr. att användas
som rörelsekapital vid hemmets drift. (Behållning 51 223: 53.)

15. 30/6 1938. Älvsborgs läns barnavårdsförbund tilldelas 6 000 kr. för
ombyggnad in. in. av barnhemmet i Alingsås samt dess drift, ävensom till
driften av Solhems spädbarnshem i Borås.

19. 3/3 1939. Till Västmanlands fattigvårds- och barnavårdsförbund utbetalas
besparade medel (5379:—) till iordningställande av Ansta spädbarnshem.

11, 12. 15/7 1939. Till Skånska barnavårdsförbundet utbetalas 1 339: 52
(Kristianstads län) och 5 018: 25 (Malmöhus län) för anordnande av förbundets
upptagningshem i Burlövs socken (Skånska fosterbarnshemmet).

15. 15/7 1939. Till Älvsborgs läns barnavårdsförbund utbetalas 3 000: —
för reparationer av Solhems spädbarnshem.

8. 13/12 1950. Till Mönsterås spädbarnshem utbetalas 2 000:— att användas
till skyddsrum och mörkläggningsmateriel.

15. 17/6 1953. Till Älvsborgs läns barnavårdsförbund utbetalas 5 209:29
(av 13 593: 92) till reparationer av Solhelms barnhem och inköp av inventarier.

11, 12. 17/11 1955. Till Skånska barnavårdsförbundet utbetalas 606:38
(Kristianstads län) och 1 819: 12 (Malmöhus län) till en Agaspis till Skäldervikshemmet.

Enligt riksdagens revisorers berättelse (1947) redovisas vid utgången av
budgetåret 1946/47 besparade medel från Malmö barnhusfond enligt följande: Hos

länsstyrelsen i

Uppsala län........................... 13 118: —

Kalmar » ........................... 40 249: —

Kristianstads » ........................... 10 594: —

Malmöhus

Älvsborgs

Värmlands

Jämtlands

34 337
3 920
9 249
8 682

Summa kronor 125 549

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 90, § 18.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förestående remiss får generaltullstyrelsen, med överlämnande
av från tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt tullkamrarna
i Hälsingborg, Strömstad, Östersund och Haparanda ävensom
gränstullkammaren i Karlstad infordrade yttranden,1 anföra följande.

1 Här ej avtryckta.

— 81 —

Tullverkets bestyr med ifrågavarande märkning samt uppbörd och redovisning
av för märkningen inflytande ersättningar är av tämligen ringa omfattning.
Såsom framgår av yttrandena, vilka infordrats från de tullmyndigheter,
som främst beröras av dessa märkningsbestämmelser, är det under
nästföregående år endast i Stockholm som något nämnvärt antal villebråd
varit föremål för märkning; emellertid har införsel av märkningspliktiga
skinn även där sällan förekommit.

Förevarande spörsmål är på grund härav för tullverkets vidkommande av
mindre betydelse. I fråga om möjligheterna till förenkling av kontrollsystemet
får styrelsen framhålla, att styrelsen icke kunnat finna någon mindre
besvärande kontrollmetod av motsvarande effektivitet eller någon utväg
till verklig förenkling av sättet för uppbörd och redovisning av de till tullverket
inflytande märkningsersättningarna.

Den av revisorerna anförda omständigheten, att ifrågavarande inkomster
icke stode i rimlig proportion ens till de kostnader, som bestyret med uppbörd
och redovisning av medlen medförde, synes styrelsen närmast tala fölen
höjning av avgifterna för märkningen. Därest märkningsförfarandet anses
böra bibehållas — varom annan myndighet än styrelsen torde hava att
uttala sig — får styrelsen därför, särskilt med hänsyn till nu rådande ekonomiska
läge, ifrågasätta, huruvida icke sagda avgifter borde höjas i sådan
grad, att de täckte statsverkets kostnader för bestyret.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknad tillförordnad
generaltulldirektör, deltagit tillförordnade byråcheferna Norlander och Bergström^
den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst
TUWE JANSSON.

Gösta Beyer.

Länsstyrelsens i Jämtlands
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 90, § 18.

Till Konungen.

I anledning av nådig remiss den 22 december 1947 med anmodan till länsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i fråga
om ersättning för märkning av skinn och vilt enligt jaktstadgans bestämmelser,
får länsstyrelsen, med överlämnande av ett av jaktvårdskonsulenten
i länet avgivet yttrande, för egen del i underdånighet anföra följande.

Enligt bestämmelserna i 23 § 2 mom. Kungl. jaktstadgan företagas ifrågavarande
märkningar av vilt och skinn av särskilda förrättningsmän, vilka
äro å landet landsfiskal eller särskild av länsstyrelsen förordnad person
samt i stad stadsfiskal eller av magistraten eller kommunalborgmästaren
iörordnad förrättningsmän. Enligt 3 inom. samma paragraf äro märkningsavgifterna
fem öre för varje i blyplomb anbringat märke och ett öre för varje
annat märke, där ej särskild överenskommelse träffas.

Enligt revisorernas uttalande böra nu ifrågavarande ersättningar helt avskaffas.

6—487121. Rev. berättelse ang. statsverket år 1947. II.

— 82 —

Länsstyrelsen delar revisorernas åsikt, att det nuvarande systemet i avseende
å landsfiskalernas befattning med märkningarna är föga tillfredsställande,
tidsödande och omständligt som det är, samt att någon rimlig proportion
mellan inkomsterna för statsverket av märkningarna samt kostnaderna
för uppbörd och redovisning av medlen uppenbarligen icke finnes.
Därest märkningarna enbart utfördes av landsfiskalerna, funnes givetvis intet
att erinra mot revisorernas uttalande, att ersättningarna helt borde avskaffas.
Förhållandet är emellertid att, åtminstone inom Jämtlands län,
märkning till stor del utföres av särskilt förordnade personer, vilka för sitt
bestyr uppbära märkningsavgiften. Tvivelsutan skulle ett avskaffande av
denna avgift medföra svårigheter att erhålla personer, lämpliga och villiga
att åtaga sig uppdraget att utan ersättning fungera såsom särskilda förrättningsmän
för märkningen. I stället skulle under sådana förhållanden bestyret
med märkningarna komma att helt och hållet övervältras å landsfiskalerna
och stadsfiskalerna, varigenom strävandena att rationalisera arbetsuppgifterna
å lands- och stadsfiskalskontoren skulle motverkas.

På grund av det anförda finner länsstyrelsen det icke tillrådligt att avskaffa
här ifrågavarande ersättningar. I stället synes det lämpligt, ej minst
från rationaliseringssynpunkt, att landsfiskalerna och stadsfiskalerna i
största möjliga utsträckning, helst helt, befriades från bestyret med märkningarna.
I norrlandslänen kan detta bestyr under vissa tider av året vara
ganska betungande. Särskilt är detta förhållandet, då skogsfågel jakten är
tillåten. Länsstyrelsen anser därför, att märkningarna böra uppdragas åt
särskilt förordnade förrättningsmän. För vinnande av effektivitet och även
för undvikande av alltför stora kostnader och besvär för allmänheten kan
det vara lämpligt, att dylika förrättningsmän utses i tillräckligt antal inom
varje kommun. Förslag härom skulle kunna uppgöras av lämplig jaktvårdssammanslutning
för länet.

Länsstyrelsen vill upplysningsvis omnämna, att inom länet finnas för närvarande
ett 40-tal särskilda förrättningsmän för märkning av skinn och vilt
förordnade av länsstyrelsen, så gott som alla fjärdingsmän och representerande
ungefär ett lika antal kommuner i länet. Det är länsstyrelsens avsikt
att efter samråd med jaktvårdskonsulenten i länet snarast utöka antalet
förrättningsmän för märkning, så att i praktiken landsfiskalernas nuvarande
befattning med märkningen helt upphör.

Östersund i landskansliet den 9 januari 1948.

FOLKE HOLMBERG.

Underdånigst
TORSTEN LÖFGREN.

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Jämtlands län.

Med återställande av länsstyrelsens resolution nr BD 47/A 4—117 rörande
föreslagen ändring av jaktstadgans föreskrifter angående märkning av
skinn och vilt får undertecknad härmed vördsamt anföra:

Ordalydelsen i jaktstadgans 23 § mom. 2 första stycket föreslås ändrad
som följer:

»Den som vill hava här i riket dödat villebråd eller skinn av sådant villebråd
märkt åligger att, där ej särskilda omständigheter annat föranleda,

— 83 —

härför anlita närmast jaktplatsen boende av länsstyrelsen förordnad förrättningsinan.
»

Till förrättningsinän förordnas vissa av polismyndigheten i orten föreslagna
personer, vilka såsom arvode uppbära inflytande förrättningsavgifter.
De personer, som i likhet med tidigare förfaringssätt, hos respektive
landsfiskaler begära märkning av vilt och skinn, hänvisas till de särskilt förordnade
förrättningsmännen.

Genom att på föreslaget sätt landsfiskalerna elimineras såsom förrättningsmän,
bortfaller det av statsrevisorerna påpekade omständliga uppbördsoch
redovisningsbestyret varjämte det ibland rätt tidsödande märkningsförfarandet
överföres från landsfiskalskontorens personal till så att säga
frivillig arbetskraft.

Med tanke på penningvärdets fall och de stegrade priserna på bl. a. matnyttigt
småvilt vore dock befogat med en höjning av de i jaktstadgans 23 §
3 mom. stadgade avgifterna.

Östersund den 2 januari 1948.

S. Swahn.

Jaktvårdskonsulent.

Länsstyrelsens 1 Norrbottens
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 90, § 18.

Till Konungen.

Med anledning av nådig remiss på ett förslag från riksdagens revisorer
i fråga om redovisningssystemet vid märkning av vilt och pälsskinn får
länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Uppbörden och redovisningen av ifrågavarande ersättningar, som för
detta län icke torde överstiga 500 kronor för år, utgör en arbetsuppgift för
länsstyrelse och förrättningsinän, vilken torde medföra en icke oväsentlig
kostnad för statsverket. Med hänsyn härtill får länsstyrelsen i likhet med
riksdagens revisorer föreslå att berörda ersättningar helt avskaffas.

Luleå i landskansliet den 13 januari 1948.

På länsstyrelsens vägnar:

R. SUNDBERG. HENRIK JANSSON.

Statens utlänningskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 92, § 19.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har statens utlänningskommission
anbefallts att senast den 19 januari 1948 inkomma med utlåtande över vad
riksdagens revisorer anfört beträffande passkontrollen i Mon. I anledning
härav får kommissionen, med remisshandlingarnas återställande, anföra
följande.

— 84 —

Revisorerna ha i sitt uttalande föreslagit, att till närmare övervägande
upptages frågan, huruvida icke passkontrollen i Mon i sin helhet lämpligen
borde överflyttas från polismyndigheten till tullkammaren därstädes och att
sådan överflyttning samtidigt borde övervägas även beträffande passkontrollen
å andra orter, där liknande förhållanden förekomma.

Anledningarna härtill skulle — vad Mon beträffar — enligt revisorernas
uppfattning, i huvudsak vara följande. Före krigets utbrott 1939 utfördes
passkontrollarbetet i Mon av tullkammarens personal därstädes. Kriget
medförde emellertid krav på en strängare utlänningskontroll och kontrollsynpunkterna
blevo mera dominerande än tidigare. Till följd härav övertogs
passkontrollen i Mon av särskilt utbildad polispersonal, i viss utsträckning
biträdd av tullens personal. Kontrollsynpunkterna kunde numera icke
med samma styrka åberopas som stöd för ett bibehållande av den ordning,
som rått under de sista åren. En återgång till det tidigare systemet skulle,
likaså enligt revisorernas uppfattning, möjliggöra en besparing för statsverket.
För en återgång till den tidigare ordningen skulle jämväl den omständigheten
tala, att svårigheter förelåge att erhålla kvalificerad polispersonal
för passkontrollarbetet.

Kommissionen vill, innan den ingår på ett närmare besvarande av de i
remisshandlingarna påtalade förhållandena, framhålla, att passkontrollerna
runt rikets gränser sedan gammalt äro knutna till polismyndigheterna. Detta
har framstått såsom naturligt på de platser, där passkontrollorten så att
säga lokalt sammanfaller med polismyndighetens stationeringsort. Där så
emellertid icke är fallet, har man sökt att på för statsverket billigaste sättet
lösa frågan genom att för varje särskild passkontroll och med hänsyn till
dess speciella behov anlita sådan statlig personal, som funnits att tillgå
på platsen, i de flesta fall således tullpersonal. Ifrågavarande personal har
dock som regel varit underställd vederbörande landsfiskal. Det har härigenom
icke kunnat undvikas, att vissa passkontroller på grund av sin
speciella utformning i fråga om den tjänstgörande personalen icke fått
den stabilitet, som varit önskvärd. Kommissionen har i detta sammanhang
redan länge haft sin uppmärksamhet riktad på Mon.

Vad angår denna må till en början anföras, att en viss ändring i organisationen
av passkontrollen därstädes delvis redan genomförts, innan kommissionen
fått vetskap om att riksdagens revisorer besökt Mon. Den 25 november
1947 föranstaltade nämligen kommissionen om ett sammanträde i Dals
Ed med berörda myndigheter, därvid vissa förändringar i organisationen
av passkontrollarbetet beslöts, bland annat så att tullpersonal i Mon icke
längre skulle anlitas för passkontrollarbetet.

Passkontrollen avser dels kontroll av resande med järnväg från och till
Norge över Mon och dels av trafikanter å landsvägen över Dals Högen. Den
ojämförligt största trafiken försiggår per järnväg. Passkontrollen beträffande
landsvägstrafiken ombesörjes helt av tullpersonal och är förlagd till
Högen. Den torde i detta sammanhang sakna intresse. Vad åter angår kontrollen
av järnvägstrafiken ombesörjes denna numera helt av särskilda
tjänstemän, vilka äro polisutbildade och språkkunniga.

Kommissionen kan för sin del icke ansluta sig till den av revisorerna uttalade
uppfattningen, att passkontrollen i Mon i nuvarande läge helt kan
överlämnas till tullpersonal. Visserligen föreligga, såsom revisorerna framhållit,
icke längre sådana förhållanden som under själva kriget men med
hänsyn till det alltjämt oroliga läget utomlands anser kommissionen det
vara av största vikt att passkontrollen ombesörjes av särskild för dessa
tjänsteuppgifter utvald personal. Kommissionen är av den åsikten, att lika
litet som det skulle vara fördelaktigt att överlåta passkontrollen i exempelvis

— 85 —

Stockholm, Göteborg, Malmö eller Hälsingborg å tullpesonal, lika litet skulle
en sådan ordning lämpa sig beträffande Mon, som i fråga om resandefrekvensen,
särskilt sommartid, tillhör landets största passkontrollorter.

Vad kostnaderna beträffar är kommissionen givetvis angelägen att medverka
till en sådan ordning, att dessa nedbringas till det minsta möjliga.
Emellertid är kommissionen icke övertygad om att en verklig besparing
skulle uppstå om tullmyndigheterna övertogo hela ansvaret för detta arbete.

Den nuvarande organisationen medför följande omkostnader: arvode åt
föreståndaren 1 800 kronor, arvode åt biträdande föreståndaren 7 200 kronor
(vid tiden för revisorernas granskning 9 600 kronor) arvode åt tre passkontrollörer
18 000 kronor eller sammanlagt 27 000 kronor. I ett den 8 januari
1948 av landsfiskalen i Dals Eds distrikt till länsstyrelsen i Älvsborgs
län avgivet yttrande vilket i avskrift tillställts kommissionen har kostnaderna
därest tullpersonalen skulle organiseras för passkontroll angivits på
följande sätt: av tullkammaren beräknade arvoden och traktamenten 16 200
kronor jämte arvoden för en kammarskrivare omkring 7 600 kronor och
för en uppsyningsman 6 000 kronor således sammanlagt 29 800 kronor.
Övriga kostnader såsom för bränsle, städning, telefon med mera dylikt
torde bliva lika stora om den nuvarande ordningen bibehålies eller icke.

Gentemot uttalandet om svårigheterna att anskaffa lämplig personal vill
kommissionen framhålla, att en under sommaren 1947 ledigförklarad kontrollörtjänst
sökts av över femtio personer och en nyligen ledigförklarad befattning
som biträdande föreståndare lockade ej mindre än 23 sökande,
däribland fem polismän.

Inom finansdepartementet särskilt tillkallade sakkunniga hålla för närvarande
på att slutföra en utredning rörande arbetsuppgifterna för tullverkets
kust- och gränsbevakning jämte därmed sammanhängande frågor. Då
kommissionen har sig bekant, att utredningen även kommer att beröra tullpersonals
befattning med passkontrollfrågor, har kommissionen under den
tid utredningen pågått icke ansett sig böra vidtaga andra ändringar beträffande
passkontrollernas nuvarande organisation än sådana som varit oundgängligen
påkallade.

Med hänsyn till vad ovan anförts och i avvaktan på resultatet av nämnda
utredning får kommissionen hemställa, att de uttalanden, som gjorts av
riksdagens revisorer beträffande passkontrollen i Mon, icke måtte föranleda
någon åtgärd.

I behandlingen av detta ärende, som föredragits av t. f. byråchefen Petersson,
ha deltagit kommissionens vice ordförande samt ledamöterna Casparsson,
Curtman, Engzell, Holmbäck, Leche och Thulin. Därjämte har vid
behandlingen av ärendet närvarit t. f. byråchefen Stränge.

Stockholm den 14 januari 1948.

HRIK PETERSSON.

Underdånigst

Statens utlänningskommission.

O. WIMAN.

— 86 —

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 92, § 19.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förestående remiss får generaltullstyrelsen anföra följande.

Styrelsen har i ärendet infordrat yttranden från tullkammaren i Mon och
gränstullkammaren i Karlstad samt -— med anledning av vad riksdagens
revisorer avslutningsvis anfört beträffande passkontrollen å orter, där förhållandena
vore likartade dem i Mon — jämväl från tullkamrarna i Charlottenberg
och Storlien. De infordrade yttrandena biläggas härjämte.

Enligt vad styrelsen erfarit komma de av revisorerna omförmälda sakkunniga
för utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och
gränsbevakning jämte därmed sammanhängande frågor (kust- och gränsbevakningsutredningen)
att till behandling upptaga frågan om medverkan
av tullpersonal vid utlänningskontrollen.

Enär det i föreliggande ärende avhandlade spörsmålet rörande anordnandet
av passkontrollen i Mon m. fl. orter torde kunna förutsättas komma att
ingå i denna utredning, får styrelsen föreslå, att handlingarna i ärendet överlämnas
till kust- och gränsbevakningsutredningen för att tagas i övervägande
vid fullgörande av utredningen lämnat uppdrag.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad tillförordnad
generaltulldirektör, deltagit tillförordnade byråcheferna Norlander och
Bergström, den sisfnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1948.

Underdånigst
TUWE JANSSON.

Gösta Beyer.

Bilaga 1.

Till kungl. generaltullstyrelsen.

Med återsändande av remisshandlingarna — D. nr I 3333 — angående
passkontrollen i Mon får tullkammaren vördsamt anföra följande.

Passkontrollen i Mon, som tillkom år 1917, ombesörjdes till den 1 augusti
1941 helt av hos tullkammaren i Mon anställd personal. Hösten 1939 inträdde
dock den förändringen, att landsfiskalen i Ed förordnades såsom
föreståndare lör passkontrollen. Under kriget har tullpersonalens medverkan
vid passkontrollen i Mon successivt minskats fram till den 1 december
1947, då tulltjänstemännen vid tullkammaren i Mon helt avkopplades från
passkontrollarbetet.

Tullkammaren har intet att invända däremot, att passkontrollen åter helt
övertages av tullpersonal, förutsatt att personalfrågan kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Vid tidigare gjorda utredningar har en förstärkning av
den till tullkammarens förfogande stående personalstyrkan med en kam -

— 87

marskrivare och en tulluppsyningsman ansetts nödvändig. Nu ha redan
vissa lättnader i passkontrollarbetet genomförts i och med att viseringstvånget
upphävts beträffande vissa länder, men så länge valutakontrollen
hestår och några lättnader i tullverkets kontroll av resandetrafiken icke genomförts,
torde en utökning av personalen bliva ofrånkomlig. Tullkammarens
personal består av, utom tullförvaltaren, en kammarskrivare, en
tullkontorist, åtta uppsyningsmän och en tullvaktsaspirant. Vid ett övertagande
av passkontrollen hör tullförvaltaren fungera såsom biträdande
föreståndare, under förutsättning att landsfiskalen i Dals-Eds distrikt tjänstgör
såsom föreståndare, i annat fall bör tullförvaltaren förordnas såsom
föreståndare. Då landsfiskalen i Dals-Eds distrikt ej är bosatt i Mon utan
i Ed, kommer övertagandet och organiserandet av passkontrollarbetet att
åvila tullförvaltaren, i passkontrollarbetet skulle personalstyrkan i sin helhet,
alltså elva man, deltaga. Vid ett bibehållande av tullkammarens nuvarande
personal skulle enligt en av tullkammaren gjord preliminär beräkning,
tjänstgöringstiden för var och en uppgå till ungefär 240 timmar per
månad. Denna tjänstgöring torde vara alltför betungande, varför tullkammaren
räknat med en förstärkning av personalstyrkan med en uppsyningsman.
Tjänstgöringstiden skulle med denna utökning av personalen per man
och månad uppgå till omkring 220 timmar.

För att stimulera tjänstemännens intresse för uppgiften är det nödvändigt,
att ett skäligt arvode utgår. För passkontroll av de resande å snälltågen,
för närvarande fyra med nummer 38, 41, 42 och 37, får tullkammaren
föreslå en ersättning av 5 kronor per tåg jämte traktamente, beräknat enligt
samma grunder som visitationstraktamenten enligt resereglemente för tullstaten,
då passkontroll utövas under tågets gång. För övriga tåg, för närvarande
fyra persontåg (nummer 303, 304, 301 och 305) och fyra godståg
(nummer 2401, 5151, 5152 och 2400) bör ersättningen utgå med en
krona (1:—) per tåg. Den sammanlagda ersättningen skulle därmed utgöra
28 kronor per dag, vartill kommer traktamente enligt ovannämnda reglemente
med cirka 12 per dag. För nvinsatta tåg och eventuellt förekommande
extratåg bör särskild ersättning utbetalas enligt ovan angivna grunder.
Till tullförvaltaren såsom biträdande passkontrollföreståndare föreslås
ett arvode av 150 kronor per månad. Den årliga kostnaden för passkontrollen
skulle enligt dessa ersättningsgrunder belöpa sig till 16 200 kronor.
Till de verkliga kostnaderna för passkontrollen måste även hänföras
lön för den i anledning av tullens övertagande av passkontrollen erforderliga
nya uppsyningsmanstjänsten (cirka 6 000 kronor per år). Den totala kostnaden
för passkontrollarbetet skulle alltså i detta fall uppgå till 22 200
kronor. Enligt remissen uppgå kostnaderna för den nuvarande passkontrollen
till 27 600 kronor per år. Detta belopp innefattar dock endast arvode
till biträdande föreståndare och tre passkontrollanter. Härtill komma ett
flertal utgifter, såsom underhåll och städning av passkontrollens byggnad i
Mon jämte bränsle till densamma, abonnemangsavgift å telefon, samt extra
kostnader vid högtrafik för förstärkning av personalen. Dessutom har av
passkontroll personalen begärts traktamentsersättning, vilken anhållan tillstyrkts
av landsfiskalen i Dals-Eds distrikt till ett belopp av 5 kronor per
resa. Enbart sistnämnda belopp skulle vid ett bifallande uppgå till 3 650 kronor
per år. Läggas samtliga utgiftsposter samman, skulle passkontrollen
i Mon för närvarande kosta statsverket omkring 35 000 kronor årligen.

Ett övertagande av passkontrollen i Mon i sin helhet av tullpersonal skulle
enligt tullkammarens åsikt inbespara icke oväsentliga utgifter för statsverket.
Att passkontrollens effektivitet skulle minska genom eu sådan åtgärd,
kan tullkammaren icke anse. Därest skälig ersättning och erforder -

— 88 —

lig utökning av tullpersonalen enligt vad som ovan andragits sker, har tullkammaren
intet att invända mot ett övertagande av passkontrollarbetet i
dess helhet.

Tullkammaren i Mon den 5 januari 1948.

H. Magnusson.

Bilaga 2.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Såsom infordrat utlåtande med anledning av kungl. inrikesdepartementets
remiss till kungl. generaltullstyrelsen av den 22 december 1947, dnr I 3333/
1947, angående passkontrollen i Mon får gränstullkammaren vördsamt anföra
följande.

Passkontrollen i Högen utövas av därvarande göm, som innehar förordnande
såsom biträdande passkontrollföreståndare, samt av 5—6 ordinarie
och icke-ord. gum.,

Därvarande passkontroll avser dels landsvägstrafiken, dels trafiken å två
utgående lokaltåg och dels de resande, som avstiga i Högen från två inkommande
lokaltåg. Någon ändring i denna ordning synes för närvarande ej
böra göras.

Vad passkontrollen i Mon beträffar, synes det gränstullkammaren vara
uppenbart, att densamma numera efter gjorda lättnader i viseringstvånget,
utan risk för effektiviteten kan och med hänsyn till kostnaderna bör helt
överlåtas på tullpersonalen. På grund av ökade resor i dylikt fall för tulltjänstemännen
torde en mindre personalökning bliva nödvändig, men kostnaderna
för denna ökning böra avsevärt understiga nuvarande kostnader
för passkontrollen i Mon. Med anledning av att passkontrollanterna i Mon
gjort framställning om traktamentsersättning för resor, torde en ytterligare
ökning av nuvarande kostnader vara att påräkna.

Enär det är av betydelse för tulltjänstemännen vid tullkontrollen att veta,
vem varje resande är, synes det gränstullkammaren vara synnerligen lämpligt,
att också passkontrollen utövas av tullmän. För resandena bör det
också vara till lättnad om pass- och tullkontroll sker samtidigt. För tulltjänstemännen
i Mon, vilka redan hava viss erfarenhet i passkontrolltjänst,
hör det ej vara någon svårighet att inhämta erforderliga kunskaper även
för mera krävande passkontrolltjänst.

Tullförvaltaren i Mon är van att handlägga ärenden av långt mer krävande
art än all passkontrolltjänst, och han kan helt visst även bemästra denna.
Om tullpersonalen i Mon övertager all passkontrolltjänst, skall tullförvaltaren
vid upprättandet av turlistor för personalen även taga hänsyn till
passkontrolltjänsten. Landsfiskalens i Ed uppdrag att upprätta turlistor för
passkontrollpersonal bortfaller därigenom. Korrespondens med passkontrollen
i Mon blir också lättare, om den går direkt till tullförvaltaren än över
landsfiskalen. Tullförvaltaren bor i Mon och träffas lättare av passkontrollpersonalen
än landsfiskalen, som bor i Ed. Passkontroll berörande göroinål,
som i övrigt kunna tillkomma landsfiskalen såsom t. ex. omhändertagandet
av anträffade efterlysta och misstänkta, torde i huvudsak böra vara hänförliga
till polisärenden, som i tjänsten tillkomma honom.

Det »dubbelkommando», som f. n. förefinnes i tullpersonalens passkontrolltjänst,
synes snarast böra bortelimineras, enär det uppenbarligen ej är
ändamålsenligt. På grund av vunnen erfarenhet, anser sig gränstullkam -

— 89 —

maren såsom sin åsikt böra framhålla, att i fall, där tullpersonal handhar
passkontrollen, bör också vederbörande tulldistriktschef utöva ledningen
för densamma, och i sagda egenskap vid handläggning av passärenden sortera
direkt under statens utlänningskommission.

Gränsövervakningskungörelsen synes ej längre vara till verkligt gagn
men föranleder däremot mycket skriveri om timmertransporter över gränsen
med anledning av föreskrifterna i § 16, ehuruväl dessa transporter regleras
tillräckligt av bestämmelser i tullstadgan. Det synes vara hög tid, att
gränsövervakningskungörelsen häves t. v.

Vad passkontrollen inom Dalslands, Värmlands och Dalarnes gränsdistrikt
beträffar så äro tulltjänstemän f. n. förordnade såsom bitr. passkontrollföreståndare
förutom i Högen, såsom ovan angivits, även i Hån och
Medskogen, en å varje plats. I Eda med dess stora trafik finnes ingen bitr.
passkontrollföreståndare. Vid förefallande behov måste tulltjänstemännen i
Eda i passärenden vända sig till passkontrollen i Charlottenberg, där det
finnes både föreståndare och biträdande föreståndare. Sagda förhållande är
för Edas del en uppenbar olägenhet.

Gränsbevakningschefen i Karlstad innehar ej förordnande att utöva kontroll
å passkontrollen vid underlydande tullstationer och posteringar, men
anmärkningar å passkontrollen delgivas gränstullkammaren, såsom om
gränstullkammaren vore ansvarig för densamma. Föreskrifter och cirkulär
till passkontrollorterna inom distriktet delgivas icke gränstullkammaren.

Det synes gränstullkammaren vara uppenbart, att, därest passkontrollen
och ledningen för densamma helt överlåtes på tullverkets befattningshavare,
det ökade ansvaret kommer att medföra bättre arbetsresultat.

Det må också framhållas, att gränstullkammaren sedan länge till resp.
länsstyrelser avgivit förslag årligen till anslag, som erfordrades för ersättningar
för passkontroll, samt kvartalsvis till ersättningar, som skulle utgå
till envar tjänsteman. Härutöver har gränstullkammaren föreslagit tjänstemän
till förordnanden såsom passgranskare och hemställt om återkallande
av tidigare förordnanden allt efter tjänstemännens avgång eller flyttning
från ett polisdistrikt till annat.

På grund av vad ovan anförts får gränstullkammaren vördsamt dels till -

styrka,

att passkontrollen i Mon helt överlåtes pa därvarande pei sonal, och dels
föreslå

att tullförvaltaren i Mon förordnas såsom föreståndare för passkontrollen
i Mon,

att en kammarskrivare i Mon förordnas såsom bitr. föreståndare tor

passkontrollen i Mon, .

att gränsbevakningschefen i Karlstad förordnas såsom föreståndare eller
ledare''för all passkontroll inom Dalslands, Värmlands och Dalarnes gränsdistrikt,

att kammarskrivaren å gränstullkammaren i Karlstad förordnas sasom
bitr. föreståndare eller ledare för all passkontroll i Dalslands, Värmlands
och Dalarnes gränsdistrikt,

att gränsöveruppsyningsmännen i Högen och Medskogen samt tullstationsföreståndaren
i Hån bibehållas vid dem meddelade förordnanden såsom
bitr. föreståndare för passkontrollen å resp. orter, samt

att t. f. gränsöveruppsyningsmännen i Eda förordnas såsom bitr. föreståndare
för passkontrollen i Eda.

Gränstullkammaren i Karlstad den 5 januari 1948.

C. IV. SIrömbrrt/.

— 90 —

Bilaga 3.

Till kungl. generaltullstyrelsen.

Med återställande av remissakt av den 29 december 1947 — D.-nr I 3333
— får tullkammaren vördsamt anföra följande.

Passkontrollen i Charlottenberg omfattar en personalstyrka om tvenne
tjänstemän, en kriminalöverkonstapel — passkontrollföreståndare — samt
en kriminalkonstapel — biträdande passkontrollföreståndare. De tillhöra
statspolisen i Karlstad och äro stationerade i Charlottenberg. Alternerande
ombesörja båda passkontrolltjänstemännen vardera 27 reseturer i månaden
(30 dagar) för passkontrollen å fjärrtågen 32-1032, 1051-55, 52-1052 och
1031-31 samt tågen 1402-1058 och 1057-1417 under tågens gång. 6 reseturer
i månaden fullgöras av tulltjänstemän, som därför åtnjuta ersättning med
tillsammans 100 kronor.

Passkontrollen å lokaltågen 1053 och 1054 samt godstågen 5062 och 5063
förrättas av tulltjänstemän, vilka därför i månatlig ersättning uppbära 75
kronor att fördelas på sju man. Enligt uppgift har denna ersättning numera
föreslagits förhöjd till 30 kronor för man och månad, varvid dock torde förutsättas,
att tulltjänstemännen övertaga passkontrollen å tågen 1402-1058
samt 1057-1417.

Enligt tullkammarens bedömande torde passkontrollen i Charlottenberg
ur kostnads- och effektiviseringssynpunkt vara välordnad.

Om med hänsyn till statsrevisorernas uttalande tullverkets planmässiga
övertagande av passkontrollen skulle aktualiseras beträffande Charlottenberg,
får tullkammaren vördsamt anföra:

För närvarande har tullpersonalen här som arbetsuppgifter å fjärrtågen
samt tågen 1402-1058 och 1057-1417 att verkställa tullvisitation av från
Norge ankommande resandes effekter jämte tullklarering därav och omhändertagande
av därvid inflytande uppbördsmedel m. in. samt uppsikt över,
att resande vid gränspassage under tågs gång ej undandrager sig vederbörliga
tull- och passformaliteter. Personalen har jämväl att utöva valutakontroll
såväl å inkommande som utgående tåg. Å de senare tillkommer
även exportkontroller av resandes effekter in. in.

Skulle med ovannämnda uppgifter samordnas passkontrollen i sin helhet,
vilken liksom här ovannämnda funktioner ställer synnerliga krav på noggrannhet
och vaksamhet, torde härvarande tullbevakningspersonal få utökas
med minst tvenne tulluppsyningsmän. En därefter skeende indragning
av personal kan tänkas äga rum, om lättnader i passtvånget konnne till
stånd beträffande skandinaver, särskilt norrmän, vilka utgöra den övervägande
delen av de tågresande över Charlottenberg. Tablå över antalet resande,
som passerat Charlottenberg under passkontroll, bifogas.* 1

Sammandrag över antalet resande med tåg, vilka passerat passkontrollen
i Charlottenberg år 1947.

Inresande

Svenskar................... 27 167

Norrmän .................. 51 087

Danskar................... 869

Finnar..................... 1 871

Islänningar................. 169

Summa skandinaver 81 163
Annan nationalitet 5 962
Summa inresande 87 125

Utresande

Svenskar................... 26 919

Norrmän................... 54 415

Danskar................... 993

Finnar .................... 2 068

Islänningar................. 146

Summa skandinaver 84 541
Annan nationalitet 6 373
Summa utresande 90 914

_ Summa summarum: 178 039.

1 Här avtryckt i avkortat skick.

— 91 —

Vad ett eventuellt passföreståndarskap beträffar, torde med här rådande
förtroendefulla samarbete mellan tull- och polismyndighet kunna ifrågasättas,
huruvida ej landsfiskalen å orten borde kunna anförtros nämnda
föreståndarskap. Med hänsyn dock till att tullförvaltaren på platsen nu utövar
föreståndarskap över samtliga på tullpersonalen ankommande funktioner
i tågtrafiken samt även förestår valutakontrollen, torde det för ytterligare
effektivisering av passkontrollövervakningen falla sig naturligt om han
även beträffande passkontrollen finge åtaga sig föreståndarskåpet över egen
personal med en kammarskrivare som biträdande passkontrollföreståndare
och ställföreträdare.

Med anledning av översikten av passkontrollförhållandena i Mon (§ 19)
vill tullkammaren anknyta följande. Däri nämnda siffror angaende resandetrafiken
över Charlottenberg år 1947 — 2 024 inresande och 2 390 utresande
— synas i och för sig ej vara helt riktiga (jfr tablå) och giva ej heller
någon fastare grund för ett rätt bedömande av passkontrolltrafiken, kvalitativt
som kvantitativt, vid en jämförelse mellan Charlottenberg och Mon.
Den uppgift, som åberopas, hänför sig till det kvartal av året, då frekvensen
av resande är minst.

Charlottenbergs tullkammare den 3 januari 1948.

Sig. Dencker

Bilaga 4.

Vördsamt utlåtande.

Passkontrollen i Storlien ombesörjes av en passkontrollföreståndare, förordnad
av statens utlänningskommission. Såsom biträdande föreståndare
har utlänningskommissionen förordnat tullförvaltaren i Storlien, varjämte
länsstyrelsen i Jämtlands län förordnat övriga tulltjänstemän vid tullkammaren,
fem till antalet, att biträda vid utövandet av utlänningskontrollen i
Storlien.

Passkontrollföreståndarens arvode är för tullkammaren okänt. Till biträdande
föreståndaren utgår ersättning med 60 kr. och till envar av övriga
tulltjänstemän med 30 kr. per månad.

Passkontrollen utföres dels å tågen under dessas gång mot Storlien, dels å
tullkammaren samt slutligen å tågen före deras avgång från Storlien.

Ä tåg nr 24 och 2392, som ankomma till Storlien från Stockholm kl. 10,21
resp. 19,53, uppsamlar den tulltjänsteman, som för utövande av tullkontroll
m. m. möter tågen i Järpen, under tågens gång passen från de resande, som
skola fortsätta till Norge, och överlämnar vid framkomsten till Storlien passen
till passkontrollföreståndaren. Kontrollen sker därefter å tullkammaren,
där passen avhämtas av de resande. Före tågens avgång till Norge verkställes
kontroll å desamma av föreståndaren.

Tåg nr 423, som ankommer till Storlien från Trondheim kl. 17,30,° mötes
av föreståndaren å lämplig station i Norge, varefter kontrollen sker å tågen
före dess ankomst till Storlien.

Med övriga tåg, som icke äro genomgående, medfölja i regel endast ett
fåtal resenärer från eller till Norge, varför passkontrollen utan svårighet
kan försiggå å tullkammaren samtidigt med tullkontrollen.

Under december månad 1947 ha 3 482 resenärer passerat Storlien, därav
2 754 utlänningar. Om passkontrollen under nuvarande förhållanden skulle

— 92 —

helt överflyttas på tullkammarens personal, torde en utökning av denna
med en kammarskrivarutbildad tjänsteman bliva ofrånkomlig. En dylik anordning
torde emellertid icke medföra någon besparing utan tvärtom en
merutgift för statsverket. Däremot torde icke kunna förnekas, att det i vissa
andra avseenden skulle vara fördelaktigt, om tullpersonalen kunde omhänderhava
all kontroll av resandetrafiken. Emellertid torde det kunna förutsättas,
att i framtiden vissa förenklingar beträffande tullkontrollen av resandetrafiken
och därtill lättnader i passtvånget kunna genomföras, och
härvid torde det icke var osannolikt, att passkontrollen kan övertagas av
tullkammarens personal, utan att någon förstärkning av densamma bleve
erforderlig.

På grund av vad ovan sagts och med hänsyn till den knapphet på kammarskrivarutbildad
personal, som väl fortfarande torde råda inom tullverket,
får tullkammaren som sin åsikt anföra, att passkontrollen i Storlien
icke för närvarande bör övertagas av tullkammarens personal.

Tullkammaren i Storlien den 6 januari 1948.

R. Fernström.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 92, § 19.

Underdånigt utlåtande.

Passkontroll vid inresa i och utresa ur riket torde vara en uppgift, som på
grund av sin karaktär principiellt bör ankomma på polisorganen. Huvudstadgandet
om polismyndighets befattning med hithörande ärenden återfinnes
i 3 § utlänningslagen. Det torde utan vidare vara klart att polispersonal
på grund av sin utbildning och föregående tjänstgöring i allmänhet
är mera lämpad att handhava kontrollen över de resande ävensom att vid
behov ingripa på erforderligt sätt. Riksdagens revisorer säga sig icke kunna
finna, att de skäl, vilka föranledde inrättande av en särskild passkontroll i
Mon under krigsåren, numera kunna åberopas som stöd för e‘tt fortsatt bibehållande
av densamma. För egen del kan jag icke dela denna uppfattning.
Tidsläget är icke nu väsentligt bättre än då passkontrollen inrättades.
Alla skäl tala enligt min mening för den nuvarande organisationens bibehållande.
Frågan hur passkontrollen lämpligen borde ordnas har, som framgår
av remisshandlingen, tidigare varit föremål för upprepade överväganden.
Själv har jag vid ett tillfälle nödgats tillstyrka att tullverket skulle
övertaga passkontrollen. Mitt tillstyrkande var ingalunda föranlett av den
uppfattningen, att tullpersonalen vore mera skickad än polisen att verkställa
passkontrollen utan fastmer av det förhållandet att vid detta tillfälle någon
annan möjlighet icke syntes stå till buds. Att för ändamålet anlita statspolis
nödgades jag av organisatoriska skäl avstyrka.

Då det numera lyckats statens utlänningskommission att ordna en tillfredsställande
passkontroll med utbildade polismän saknas enligt min mening
anledning att nu avveckla organisationen. Riksdagens revisorer ha omnämnt
att särskilda sakkunniga tillkallats att verkställa utredning angående
arbetsuppgifterna vid tullverkets kust- och gränsbevakning jämte där -

93 —

med sammanhängande frågor. Under alla förhållanden synes någon ny organisation
av passkontrollen i Mon icke böra övervägas, förrän ställning
kunnat tagas till nyssnämnda utredning.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
GEORG THULIN.

Länsstyrelsens i Älvsborgs
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 92, § 19.

Underdånigt utlåtande.

Länsstyrelsen får härmed återställa remisshandlingarna ävensom överlämna
i ärendet avgivna yttranden av tullkammaren i Mon1 samt landsfiskalen
och t. f. landsfiskalen i Dals-Eds distrikt och landsfogden i länet.

För egen del ansluter sig länsstyrelsen till de synpunkter, som framförts
i t. f. landsfiskalens och landsfogdens yttranden, samt finner sig på grund
härav böra för närvarande avstyrka, att passkontrollen i Mon överflyttas
från polismyndigheten till tullkammaren därstädes.

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit landssekreteraren tahlcrantz
och i egenskap av föredragande t. f. länsassessorn Decker.

Vänersborg i landskansliet den 15 januari 1948.

Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:

CHR. FAHLCRANTZ. ARNE DECKER.

Bilaga 1.

Till länsstyrelsen i Älvsborgs län.

I resolution den 30 december 1947 har länsstyrelsen anmodat undertecknad
avgiva yttrande över av riksdagens revisorer gjorda erinringar rörande passkontrollen
i Mon med förslag att densamma överflyttas från polismyndigheten
till tullkammaren därstädes.

I anledning härav får jag, med överlämnande av kopia av tullkammarens
i Mon yttrande i ärendet till kungl. generaltullstyrelsen, såsom eget yttrande
anföra följande:

De snälltåg, persontåg och godståg, som passera gransen, finnas upptagna

1 Se s. 86.

94 —

å bilagda tidtabell.1 Snälltågen äro betecknade S, persontågen P och godstågen
G.

Intill den 9 juni 1947 omhänderhades passkontrollen å tågen dels av en
biträdande passkontrollföreståndare, som var kriminalkonstapel vid statspolisen,
dels av en mot ett arvode av 500 kronor från och med januari månad
1947 tillsatt passkontrollör och dels av tulltjänstemannen vid Mon och Dals
Högen. Vid sistnämnda plats, som är anhalt och gränsstation vid landsvägen
mot Norge, kontrollerades de två utgående persontågen 302 och 308. Detta
sammanhängde med att tågen gjorde uppehåll i Högen samt att såväl passsom
tullkontroll därför borde förläggas dil. Tullt jänstemännen i Mon anlitades
för passkontroll dels å samtliga person- och godståg i övrigt, dels ock
å utgående snälltåg nr 38 fyra dagar i veckan. Biträdande föreståndaren och
den mot månadsarvode anställde passkontrollanten omhänderhade kontrollen
å snälltågen i den utsträckning, tulltjänstemännen enligt ovan icke ombesörjde
densamma.

Från och med den 9 juni 1947 är bilagda tidtabell gällande. Snälltågen
göra från nämnda dag betydligt kortare uppehåll i Mon än tidigare. Detta
gör att kontrollen å snälltågen måst göras rörlig, d. v. s. passkontrollörerna
måste medfölja utgående snälltåg till Oslo och där medfölja nästa ingående
tåg tillbaka till Sverige. Sovvagnsresandena i utgående morgontåget kontrolleras
först i Norge. Omläggningen av passkontrollen på angivet sätt krävde
dock att personalen måste utökas. Det visade sig också att anlitandet av
statspolis för kontrollen medförde onormalt stora kostnader. Vid sammanträde
med representanter för utlänningskommissionen samt landsfogden i
länet bestämdes därför inrättandet av en befattning som biträdande passkontrollföreståndare
och tre befattningar som passkontrollörer, därvid biträdande
föreståndaren skulle erhålla ett arvode av högst 800 kronor per månad
och passkontrollörerna ett arvode av 500 kronor per månad vardera. Kungl.
Maj :t beviljade begärt anslag. Vid framställningen härom förutsattes emellertid
att tulltjänstemännen i Mon skulle kunna avkopplas från all passkontroll,
som, i vad avsåge inkommande persontåg, skulle överflyttas till
Dals Högen, där gränsuppsyningsmännen liksom beträffande utgående persontåg
skulle omhänderha densamma. Vid framställning härom till kungl.
generaltullstyrelsen erhölls emellertid nekande svar (se bilagda avskrifter).
Trots den avsevärt minskade arbetsbördan vägrade också tulltjänstemännen
i Mon att gå med på nedskärning av till dem utgående arvoden för deras
besvär med passgranskningen. Genom förbud för personbefordran i de flesta
godstågen och genom viss omläggning av passkontrolltjänstemännens tjänstgöringstider
ha emellertid tulltjänstemännen i Mon från och med den 1 december
1947 kunnat frånkopplas allt arbete med passkontrollen. Härigenom
har ett utgående arvode av 30 kronor per månad till envar av åtta tulluppsyningsmän
eller tillhopa 2 880 kronor per år kunnat inbesparas.

Genom tulltjänstemännens i Mon avkoppling från passkontrollen därstädes
har en enhetligare och effektivare organisation uppnåtts. Passkontrollen
handhaves i sin helhet av vana tjänstemän, som ständigt syssla med
passkontroll. De äro polisutbildade och språkkunniga samt ha inom polisens
arbetsfält lång och väl vitsordad erfarenhet bakom sig. Passkontrolltjänstemännens
arbetsuppgifter äro också av så krävande art, att dessa kvalifikationer
äro nödvändiga om kontrollen skall vara effektiv och tjäna avsett
syfte. Det kan därför ej heller anses lämpligt att passkontrollen med dess
stora fordringar på utövaren omhänderhas av tulltjänstemän, som vanligtvis
sakna de angivna förutsättningarna.

1 Här ej avtryckt.

— 95 —

Över Mon in- och utpasserade med järnväg följande antal personer angivna

månader: januari .......		juli...........
februari......	..... »	8 800	augusti........		31 000
mars.........		18 200	september.....	, . . . . »	18 800
april.........	..... »	9 600	oktober........	, . . . . »	16 500
		9 000	november.....		It 200
juni .........		13 300	december . ...,		19 800

Av resandestatistiken torde framgå att tullkammarens kalkyler beträffande
personal äro alltför optimistiska. Att särskilt under sommarmånaderna
en avsevärd förstärkning måste äga rum torde vara självklart, såframt
nuvarande uppsättning tulltjänstemän har full sysselsättning med tullgöromål.
Under högsäsongen 1947 förekommo tåg, i vilka över 600 resande medföljde.
Detta medförde också en oerhört stor påfrestning för såväl tull- som
passkontrolltjänstemännen. Att göromålen i dylika fall icke kunna sammankopplas
är självklart.

Med nuvarande organisation har passkontrollen hittills dock lyckats bemästra
svårigheterna utan nämnvärda tågförseningar. Järnvägen har också
givit organisationen sitt erkännande och framhållit, att sådana tågförseningar
och andra komplikationer, som uppstått vid andra kontrollstationer,
icke inträffat i Mon, trots den oerhörda påfrestningen. Vad detta betyder vid
en kontrollstation av Mons storlek med all den internationella trafik, som
däröver förekommer, torde vara klart. Klagomål i pressen och från resandehåll
ha också upphört. Att nu, då en fast organisation uppbyggts och lämpliga
tjänstemän bundits vid densamma, övergå till den av riksdagens revisorer
föreslagna, anser jag mycket betänkligt.

Det kan också ifrågasättas, om den föreslagna organisationen skulle ställa
sig billigare än den nuvarande. Biträdande föreståndaren Torsten Dahlqvist,
som med innevarande dag slutar sin befattning och återgår till polistjänst,
kommer att efterträdas av befattningshavare, som per månad erhåller ett
arvode av 600 kronor. Kostnaderna för passkontrollen i Mon bli alltså härefter: -

en föreståndare
en bitr. föreståndare
tre passkontrollörer .

1 800
7 200
18 000

Summa kronor 27 000

Om tullen skall organiseras för kontrollen bliva kostnaderna:

av tullkammaren beräknat arvode och traktamente............

av generaltullstyrelsens förslag framgår att det erfordras, så länge
passtvånget uppehälles:

en kammarskrivare, cirka ..................................

en uppsyningsman, cirka ...................................

16 200

7 600
6 000

Summa kronor 29 800

Även om tullverket övertager kontrollen måste man också förutsätta att
andra kostnader såsom för bränsle, städning, telefon och ersättningar för
extratjänstgöring vid högtrafik liksom hittills komma att uppstå.

Någon svårighet finnes icke att skaffa personal för befattningarna vid passkontrollen.
Efter ledigförklarandet av en kontrollörtjänst sommaren 1947

— 96 —

erhöllos över 50 ansökningar, och till en nyligen ledigförklarad befattning
som biträdande föreståndare erhöllos 23 sökande.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag bestämt avstyrka
överflyttandet av passkontrollen till tulltjänstemännen i Mon, allra helst som
det kan ifrågasättas lämpligheten av en omorganisation, innan den av Kungl.
Maj :t tillsatta kust- och gränsbevakningsutredningen avgivit sitt betänkande.

Ed i landsfiskalskontoret den 8 januari 1948.

Oskar Hultman.

T. f. landsfiskal.

I förestående yttrande instämmer undertecknad till alla delar. Ed som
ovan.

Valfrid Johansson.

Landsfiskal i Dals Eds distrikt och passkontrollföreståndare.

Bilaga 2.

Vördsamt yttrande.

Såsom revisorerna i sin skrivelse påpeka, har jag tidigare uttalat mig för
att passkontrollen i Mon kunde helt övertagas av tullpersonal. På grund
av statens utlänningskommissions inställning kom emellertid saken i stället
att ordnas så, att kontrollen överlämnades åt tre särskilt för ändamålet anställda
passkontrollörer och en biträdande passkontrollföreståndare. I likhet
med t. f. landsfiskalen i distriktet och på av denne anförda skäl synes mig
nu olämpligt att göra någon ändring i organisationen, som visat sig fungera
mycket tillfredsställande och endast en relativt kort tid varit i tillämpning i
sin nuvarande form. Därest passen för nordiska medborgare komma att ersättas
av resekort, kommer frågan i ett nytt läge, och ett överförande till
tullen av passkontrollen i sin helhet torde då utan olägenhet kunna äga
rum.

På grund av vad sålunda anförts och under åberopande av vad t. f. landsfiskalen
i sitt yttrande anfört hemställer jag, att länsstyrelsen måtte avstyrka,
att någon ändring i passkontrollorganisationen sker, så länge passkyldigheten
består.

Vänersborg i landsfogdens expedition den 13 januari 1948.

Curt d’Orchimont.

Statens utlänningskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har statens utlänningskommission
anbefallts att senast den 19 januari 1948 inkomma med utlåtande över vad
riksdagens revisorer anfört rörande passkontrollen i Strömstad. Till åtlydnad
härav får kommissionen, med remisshandlingarnas återställande, i ärendet
anföra följande.

— 97 —

Revisorerna ha som sin mening uttalat, att passkontrollen i Strömstad
i sin nuvarande utformning icke kunde anses vara rationellt och effektivt
ordnad. Särskilt vid livligare passagerartrafik hade behov av ytterligare
passkontrollpersonal gjort sig gällande. Vidare ha revisorerna påtalat, att
polispersonalen saknade för passkontroll och bevakning erforderliga lokaler
vid hamnarna samt att vissa resande utan kontroll på egen hand hade att
uppsöka poliskontoret inne i staden för passvisitering.

Vad beträffar passkontrollen vid Strömstad—Näsinge flygplats ha revisorerna
påtalat svårigheten att erhålla kontakt med polispersonal, med
följd att tulltjänstemän nödgats verkställa passkontroll, trots att de saknat
befogenhet därtill.

Revisorerna ha härjämte hemställt, att frågan om ett överförande till
tullmyndigheterna av passkontrollen i Strömstad upptages till närmare
övervägande.

Med anledning härav får kommissionen framhålla följande. Några påpekanden
från passkontrollföreståndaren eller biträdande passkontrollföreståndaren
om att passkontrollen icke vore effektivt ordnad ha icke gjorts
vare sig vid de inspektioner, som kommissionens tjänstemän företagit eller
eljest. Då icke heller några klagomål från annat håll framförts, har kommissionen
saknat anledning antaga annat än att kontrollen över in- och utresande
utlänningar fungerat effektivt. Kommissionen har icke haft vetskap
om att resande utan kontroll tillåtits lämna fartygen för att på egen hand
besöka poliskontoret inne i staden för passvisitering. Vid under år 1946
företagen inspektion överenskoms, att tullpersonal, som inklarerade båtarna,
antingen skulle tillkalla polisman för att verkställa passkontrollen ombord
eller att tullman skulle eskortera utlänningen till poliskontoret, där
passkontroll skulle verkställas, eller också att tullmannen per telefon skulle
meddela poliskontoret, att utlänning, som skulle passkontrollbehandlas, ankommit
och att denne fått besked om att anmäla sig på poliskontoret. Att
utlänningen i fråga verkligen inställde sig därstädes skulle givetvis kontrolleras.
Vad de påtalade lokalanordningarna beträffar ha såväl passkontrollföreståndaren
i Strömstad som landsfogden i Göteborgs och Bohus län meddelat
kommissionen att denna fråga icke vållar några bekymmer. Vid hamnen
disponeras lokal, som ställts till förfogande av stadens myndigheter.

Någon reguljär flygtrafik via Näsinge flygplats förekommer icke. Endast
i sällsynta undantagsfall har det hänt, att trafikflygplan nödgats anlita
flygplatsen. Däremot ha utländska plan av annat slag emellanåt använt sig
av denna. Enligt vad kommissionen inhämtat ha sålunda under år 1946
femton och under år 1947 sextioen utländska flygplan landat å och startat
från flygplatsen. Ett stort antal av dessa maskiner utgjordes av norska militärflygplan
samt av norska medborgare i Sverige inköpta sportflygplan,
vilka sistnämnda hemtransporterats över Näsinge.

Kommissionen är numera medveten om att passkontrollen i Strömstad
måste effektiviseras. Enligt kommissionens uppfattning torde detta lämpligast
ske genom att nuvarande ordning bibehålies men att polispersonalen
i varje fall vid tider av större resandefrekvens, d. v. s. under sommarmånaderna,
förstärkes med tre tulltjänstemän, vilka skulle få till huvudsaklig
uppgift att passkontrollbehandla de resande, som icke ankomma med reguljära
båtlägenheter. Med hänsyn till att utländska flygplan så relativt sällan
landa å Näsinge flygplats, skulle passkontrollen därstädes även kunna ombesörjas
av ifrågavarande tre tulltjänstemän. Från tullmannahåll har vid
flera tillfällen framhållits, att samtliga på en plats tjänstgörande tulltjänstemän
skola komma i åtnjutande av det arvode, som är förenat med passkontrollarbetet.
Enligt kommissionens åsikt skulle det emellertid vara till 7

— /iH7121. Rev. berättelse ant/, statsverket år 19A7. II.

— 98 —

fyllest med tre arvoden, att fördelas med ett arvode på varje vaktpass av
dygnet. Om man utgår ifrån att arvodet bestämmes till 25 kronor per vaktpass,
vilket är det arvode, som för närvarande i genomsnitt utbetalas till
tulltjänstemän, som syssla med passkontroll, skulle kostnaderna per månad
stanna vid 75 kronor.

Beträffande revisorernas hemställan att frågan rörande anlitande av tullpersonalen
vid tullkammaren i Strömstad för fullgörande av passkontrollarbetet
därstädes upptages till närmare övervägande, vill kommissionen slutligen
framhålla följande.

I ett denna dag avgivet yttrande rörande passkontrollen i Mon har kommissionen
bland annat anfört, att passkontrollerna runt rikets gränser sedan
gammalt vore knutna till polismyndigheterna ävensom att för närvarande
en utredning av särskilt tillkallade sakkunniga påginge, som jämte
annat berörde tullpersonalens befattning med passkontroll. De skäl, som i
detta sammanhang anförts rörande passkontrollen i Mon, gälla i än högre
grad beträffande Strömstad, där kommunal poliskår finnes att tillgå utan
särskild kostnad.

I behandlingen av detta ärende, som föredragits av tf byråchefen Petersson,
ha deltagit kommissionens vice ordförande samt ledamöterna Casparsson,
Curtman, Engzell, Holmbäck, Leche och Thulin. Därjämte har vid behandlingen
av ärendet närvarit tf byråchefen Stränge.

Underdånigst

O. WIMAN.

ERIK PETERSSON.

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96, § 20.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förestående remiss får generaltullstyrelsen — med överlämnande
av ett från chefen för Strömstads gränsdistrikt, tillika föreståndare
för tullkammaren i Strömstad, i ärendet infordrat yttrande samt under
hänvisning till vad styrelsen anfört i sitt denna dag avgivna, i avskrift här
bilagda underdåniga utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angående passkontrollen i Mon m. fl. orter1 — föreslå, att handlingarna
i föreliggande ärende överlämnas till kust- och gränsbevakningsutredningen
för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningen lämnat uppdrag.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknad tillförordnad
generaltulldirektör, deltagit tillförordnade byråcheferna Norlander och
Bergström, den sistnämnde föredragande.

Stockholm den 13 januari 1948.

Underdånigst
TUWE JANSSON.

Gösta Beyer.

1 Se s. 86.

Bilaga.

Till kungl. generaltullstijrelsen.

Med anledning av kungl. inrikesdepartementets skrivelse till kungl. generaltullstyrelsen
den 22 december 1947 angående passkontrollen i Strömstad,
d:nr I 3332, som i avskrift hit remitterats för utlåtande, får chefen för
Strömstads gränsdistrikt vördsamt anföra följande.

Utlänningskontrollen, d. v. s. övervakningen av att gällande bestämmelser
i utlänningslagen, utlänningskungörelsen och därtill hörande författningar
följas, är givetvis i första hand en polisiär angelägenhet och handhaves därför
i huvudsak av polisväsendet. Den del av nämnda kontroll, som innefattas
i ordet passkontroll och som innebär, att in- och utresande personer
granskas beträffande deras rätt att överskrida gränsen jämte därav följande
kontrollåtgärder, torde dock icke kräva polisiär utbildning hos befattningshavarna.
Däremot måste bevakningen och kontrollen ske vid själva gränsen.
Den enda myndighet, som har en bevakningsorganisation helt avpassad
för bevakning av gränsen, är tullverket, vars huvuduppgift är att kontrollera
trafiken över gränsen med hänsyn till varuförseln. Det ligger då nära till
hands, att tullpersonalens arbete även utsträckes till personkontroll eller
passkontroll, vilken i verkligheten icke endast innebär kontroll av de resande,
som äro underkastade passtvång och passera över passkontrollorter,
utan givetvis alla personer, som över huvud taget söka passera gränserna.
En sådan kontroll kan aldrig göras fullt effektiv, men tullpersonalen kan
dock utan orimliga kostnader göra den effektivast. För fullgörande av denna
uppgift torde någon utökning av personalen sällan vara erforderlig. Skulle
å andra sidan sådana tider inträffa, att passkontrollen skulle kunna slopas,
kommer detta icke för tullverkets del innebära, att en mängd befattningshavare
måste indragas. Den följden måste i sådant fall däremot inträffa,
om det skulle gällt annan myndighet.

Jag anser det därför framförallt av kostnadsskäl naturligt, att den del av
utlänningskontrollen, som måste ske vid själva gränsen, passkontrollen,
utövas av tullpersonal, medan övriga åtgärder som förut handhavas av polismyndighet.
Att ett intimt samarbete mellan tull- och polispersonal äger
rum anser jag vara självklart. På tal om kostnadsfrågan finner jag det icke
vara riktigt att huvudsakligen för passkontrolländamål anställa en stor
polispersonal till flerdubbelt högre kostnad än nödvändigt i tanke, att denna
kostnad skulle komma att bäras av kommunerna i stället för av staten.

Det yttrande av tullkammaren i Strömstad, som omnämnes i inrikesdepartementets
skrivelse, avsåg icke hela passkontrollen i Strömstad, utan endast
kontroll av de resande, som passera med andra båtar än med de reguljära
passagerarehåtarna.

I skrivelsen nämnes även vissa uppgifter om antalet resande i Strömstad.
De nämnda talen sylta dock endast på sådana resande, vilka i passkontrollen
fått pass stämplade. Då gränsborna på båda sidor emellertid icke
behöva ha pass, är det verkliga antalet resande mycket större, men statistik
över dessa finnes icke. Men det är tydligt, att de alla måste genomgå kontroll.

I Strömstad liksom överallt vid gräns, som ligger mycket nära utlandet,
är det, som förut framhållits, omöjligt för även den talrikaste personal att
göra bevakningen hundraprocentigt effektiv. I den svårframkomliga terrängen
på landgränsen eller på kusten vid sidan av posteringarna är del
naturligtvis alltid möjligt, särskilt nattetid, alt taga sig in i landet obemärkt.

100

För att kontrollen i Strömstad skall uppfylla rimliga mått av effektivitet
måste enligt min uppfattning bevakning vara ordnad dygnet om vid båda
hamnarna. Detta förutsätter, att en bevakningsman dygnet om är avdelad
för södra och en för norra hamnen, varjämte patrullering av hela hamnområdet
sker på obestämda tider. Vidare böra lokaler finnas vid hamnarna,
i vilka erforderliga register finnas tillgängliga och i vilka avstämpling av
pass in. in. kan ske.

En bevakningsorganisation enligt ovanstående kräver med nutida arbetstidsbestämmelser
minst åtta man. Dessa kunna givetvis användas även
för andra göromål inom samma område och alltså även för polistjänst inom
hamnområdet. Under antagande, att stadens polisstyrka nu icke är större
än vad som fordras för rent polisiära ändamål, skulle polisstyrkan i och för
passkontroll behöva utökas troligen fem eller sex man. Men lokalerna vid
hamnområdet saknas.

Tullkammaren har under tullklareringstid året om minst 3 man och nattetid
2 man i bevakningstjänst inom nämnda område. Vid norra hamnen
finns vaktlokalen i tullhuset tillgänglig. Vid södra hamnen har tullkammaren
redan för staden framhållit behovet av en ny vaktstuga för tulltjänsten
och hoppas att med det snaraste få tillgång till en dylik lokal, som
då även skulle kunna användas för passkontroll.

Tullkammaren har alltså redan den bevakningsorganisation, som måste
anses vara den lämpliga även för en tillfredställande passkontroll i staden.
Vederbörande tulltjänstemän ha även förklarat sig beredda att mot ett blygsamt
arvode övertaga hela detta bestyr. Arvodet torde kunna beräknas motsvara
sammanlagt ungefär kostnaden för en poliskonstapel.

Beträffande passkontrollen vid tullflygplatsen i Näsinge är det ännu mera
naturligt, att den tullpersonal, som med bil utsändes för klareringen av
flygplanen, samtidigt förrätta ifrågakommande passkontroll.

I inrikesdepartementets skrivelse omnämnes tullkammarens tidigare yttranden
angående en enhetlig organisation av passkontrollen i hela tulldistriktet.
Med anledning härav må ytterligare nämnas följande. För passkontrollorterna
inom Strömstads gränsdistrikt är landsfiskalen i Strömstad
föreståndare (med undantag av Vassbotten) samt tullförvaltaren biträdande
föreståndare (även för Vassbotten). Den sistnämnde inspekterar varje
passkontrollort i regel minst en gång i månaden och övervakar bl. a., att
erforderliga register"bli ordentligt förda. Står till tjänst per telefon med råd
och upplysningar till passkontrollanterna, då så erfordras. Uppgör vidare
listor över arvodenas fördelning med hänsyn till förflyttningar av personal,
tjänstledigheter o. dyl., rekvirerar från länsstyrelsen erforderliga medel
och utbetalar desamma till personalen samt redovisar därefter till länsstyrelsen.
I samband med avlöningsutbetalningen från tullkammaren göres
även avdragen för källskatt å passkontrollarvodena. Denna sistnämnda detalj
torde bäst lösas på detta sätt.

För passkontrollorterna på kusten inom Strömstads tulldistrikt finnes
icke motsvarande ordning med föreståndare. Från kustbevakningshåll har
också klagats över att ordningen där icke är lika god som inom gränsdistrikt.
Så t. ex. finnes ingen, som uppgör listor över fördelning av arvoden,
ombesörjer utbetalning av dessa och ordnar avdragen för källskatten in. in.
Enligt Kungl. Maj :ts skrivelse den 4 juli 1947 fastställda arvoden åt passkontrollanterna
inom kustbevakningen i detta distrikt fr. o. m. den 1 juli
1947 äro ännu icke utbetalade. Kustbevakningspersonalen har också uttryckt
önskemålet att föreståndarskap ordnades på samma sätt som för
gränsbevakningen.

Om passkontrollfrågan skulle komma att ordnas på sa sätt, att detta be -

— 101 —

styr uppdrages åt tullpersonalen i hela tulldistriktet, alltså även i Strömstad,
torde det ur organisatorisk synpunkt vara lämpligast, att tullförvaltaren i
Strömstad förordnas som föreståndare och kammarskrivaren därstädes som
biträdande föreståndare för passkontrollen i hela tulldistriktet, som sträcker
sig från trakten av Vassbotten på landgränsen längs Idefjorden och
kusten ned till Bottnafjärden söder om Hamburgsund.

Då polis- och tullpersonal givetvis har skyldighet att samarbeta bör i alla
frågor i anledning av utlänningskontrollen erforderligt samarbete kunna
ske utan någon uttrycklig befälsrätt från landsfiskalernas sida över tullpersonalen.

Strömstad den 5 januari 1948.

Erik Dahlqvist.

Chef för Strömstads gränsdistrikt.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96, § 20.

Underdånigt utlåtande.

Passkontroll vid inresa i och utresa ur riket torde vara en uppgift, som
på grund av sin karaktär principiellt bör ankomma på polisorganen. Huvudstadgandet
om polismyndighets befattning med hithörande ärenden återfinnes
i 3 § utlänningslagen. Det torde utan vidare vara klart att polispersonal
på grund av sin utbildning och föregående tjänstgöring i allmänhet är
mera lämpad att handhava kontrollen över de resande ävensom att vid behov
ingripa på erforderligt sätt. I Strömstad synes arbetet med passkontrollen
i huvudsak vara koncentrerat till sommarmånaderna. Utan att närmare
känna de lokala förhållandena i staden synes det mig böra övervägas, huruvida
icke en effektivisering av passkontrollen skulle kunna åstadkommas
genom att viss i staden stationerad tullpersonal vid behov till förstärkning
av polispersonalen finge tagas i anspråk för passkontrollen. Med hänsyn
till att tullpersonalen icke synes behöva sysselsättas med nu ifrågavarande
uppgifter i någon större utsträckning annat än under sommarmånaderna
torde ifrågakommande ersättningar icke behöva uppgå till mera betydande
belopp. Genom den sålunda föreslagna organisationen synas jämväl olägenheterna
med nuvarande ordning för passkontrollen å Strömstad-Näsinge
tullflygplats bortfalla. Hur passkontrollen i Strömstad än organiseras synes
mig ledningen av densamma böra omhänderhas av polismyndigheten i
staden.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
GEORG THULIN.

102 —

Länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 96, § 20.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
länsstyrelsen att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört rörande en förändrad organisation av passkontrollen i Strömstad.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i ärendet anföra följande.

Länsstyrelsen har i skrivelse den 23 oktober 1947 till riksdagens revisorer
avlåtit en skrivelse angående passkontrollens ordnande i bl. a. Strömstad
och däri angivit huvuddragen av de gällande anordningarna härför. Avskrift
av denna skrivelse bilägges.

En effektiv passkontroll i Strömstad, helt ombestyrd av polis, skulle medföra
en efter stadens förhållanden i övrigt alltför kraftig utökning av polispersonalen.
Samarbete med tullpersonal måste därför sökas i större omfattning
än nu sker. Landsfogden i länet har i infordrat yttrande, som härjämte
bilägges, redogjort för vidtagna åtgärder för att nå en godtagbar lösning
av frågan om en effektiv passkontroll i Strömstad. Länsstyrelsen ansluter
sig till vad landsfogden sålunda framhållit och anser liksom landsfogden,
att polismyndigheten på platsen även i fortsättningen bör bära ansvaret
för kontrollen i fråga samt leda och övervaka densamma. Dessa uppgifter
böra åligga polismyndigheten, även om det omedelbara utövandet av
kontrollen ålägges tulltjänstemännen.

Förutom landsfogdens yttrande i ärendet bilägges härjämte av landsfogden
från föreståndaren och biträdande föreståndaren för passkontrollen i
Strömstad infordrade yttranden1 i ärendet.

Göteborg i landskansliet den 15 januari 1948.

Underdånigst
MALTE JACOBSSON.

NILS BJÖRKMAN.

Bilaga 1.

Till riksdagens revisorer.

Med anledning av telefonförfrågan angående passkontrollens ordnande i
Strömstad får länsstyrelsen meddela följande.

Under senaste världskriget fanns om man bortser från Göteborgs stad och
Torslanda flygplats här i länet passkontroll anordnad endast i Svinesund.
Kontrollen verkställdes under polisens överinseende av tulltjänstemän, vilka
härför åtnjöto ett arvode av, föreståndaren 25 kronor per månad och
övrig personal 20 kronor per månad.

Senare har enligt Kungl. Maj :ts beslut såsom passkontrollorter tillkommit
bl. a. Vassbotten och Strömstad, varjämte länsstyrelsen å ytterligare ett
antal platser inrättat passkontroll, däribland i de utmed gränsen till Norge
belägna orterna Håve, Hälle, Boråsgården, Krokstrand och Saltbacken.

1 Biträdande föreståndarens yttrande tryckt som bilaga till generaltullstyrelsens yttrande
på s. 99.

103 —

Under år 1944 meddelade Ivungl. Maj :t genom gränsövervakningskungörelsen
de speciella föreskrifter, som skulle gälla för gränstrafiken. Enligt
denna kungörelse, vilken alltjämt är gällande, ålades det länsstyrelsen att
närmast ansvara för övervakning av gränsen. Denna övervakning skulle
verkställas enligt en särskilt upprättad plan, och personal från polis och
passkontroll, tullpersonal samt militärpersonal skulle biträda vid övervakningen.
Enligt 11 § i samma kungörelse äger gränsövervakningspersonal påfordra,
att den som inreser i riket eller utreser därifrån företer pass eller
annan giltig legitimationshandling. Länsstyrelsen har med utgångspunkt
från dessa bestämmelser hävdat, att passkontroll utgör ett tjänsteåliggande
för ovannämnda personal. I anledning härav har i samband med den verkliga
gränstrafikens återupptagande efter kriget länsstyrelsen varit av den
uppfattningen, att särskilda passkontrollanordningar icke varit erforderliga,
utan att dessa åligganden kunnat i tjänsten utföras av tull- och polispersonal.
Med hänsyn till det betungande arbete, som passkontrollen medförde
för bland annat passkontrollorterna i Svinesund och Vassbotten, gjordes
emellertid efter yrkande av tullpersonalen framställning hos Kungl. Maj :t
om särskilt arvode till den tullpersonal, som verkställde passkontroll i
Vassbotten och Svinesund. Från tullpersonalens sida har påyrkats arvode
jämväl åt tullpersonal, som verkställt passkontroll å de särskilda orter invid
gränsen, som av länstyrelsen utsetts till sådana passkontrollorter beträffande
vilka länsstyrelsen kan förordna, ävensom åt personal vid vissa
gränsposteringar, som ej utgöra passkontrollorter. Kungl. Maj :t har bifallit
denna av tullpersonalen gjorda framställning om arvode jämväl till dessa
tjänstemän.

I Strömstads stad, som av Kungl. Maj :t jämväl förordnats som passkontrollort,
handhaves dock kontrollen av polisen. Anledningen härtill är, att
passkontrollen såsom sådan är en polisiär angelägenhet och att efter överenskommelse
med utlänningskommissionen det icke ansetts riktigt att utan
särskilda skäl överflytta denna å annan myndighet, särskilt som sådant arrangemang
skulle medföra avsevärda kostnader. Effektiviteten av passkontrollen
i Strömstad kan med hänsyn till den ringa polisstyrka som finnes i
staden ifrågasättas, och samarbete med tullmyndigheten har för den skull
anordnats på det sätt, att tullen vid utlännings ankomst till Strömstad omedelbart
underrättar polisen. Framställning om ersättning till polispersonalen
för detta merarbete har gjorts, men lämnats utan bifall. Utlänningskommissionen
har dock ställt i utsikt att därest staden kan påvisa att genom
denna tjänst extra kostnader för staden genom övertidsarbete uppkomma,
viss del av dessa kostnader skola kunna gäldas av statsverket. Hittills har
dock passkontrollen i Strömstad icke föranlett några särskilda kostnader.

Det förtjänar vidare påpekas, att i ovan relaterade fall där tullpersonal biträtt
vid passkontroll delta har skett med kungl. generaltullstyrelsens medgivande.
Härutöver bör tilläggas, all jämväl å kuststräckan finnas passkontrollorter.

Hela frågan om anordnande av passkontroll är icke slutligen ordnad och
i avbidan härå och med hänsyn till att passkontrollen av tullpersonalen
verkställts eller överenskommelse med tullmyndigheterna hava särskilda
skriftliga förordnanden för passkontrollanter vid gränsen mot Norge hittills
icke utfärdats, frånsett beträffande Svinesund.

Av länsstyrelsen särskilt förordnade föreståndare och biträdande föreståndare
för passkontroller å gränsen mot Norge finnas emellertid. Föreståndare
är landsfiskalen i Strömstads distrikt och biträdande föreståndare tullförvaltaren
i Strömstad. EU nära samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
får härigenom anses tryggat.

104 —

De ersättningar för passkontrolluppgifter inom länet frånsett Göteborg
och Torslanda, för vilka Kungl. Maj :t hittills fastställt grunderna och anvisat
medel, uppgå för närvarande till omkring 15 000 kronor för budgetår,
varav för gränsområdet mot Norge omkring 8 000 kronor. Sannolikt kominer
dock detta belopp att för innevarande budgetår något ökas. I nu nämnda
belopp ingå icke de arvoden till föreståndaren och biträdande föreståndaren,
som utgå från statens utlänningskommission med av kommissionen
fastställda belopp av respektive 100 kronor och 75 kronor för månad.

Avskrifter av framställningar och beslut rörande passkontrollen i de
ifrågavarande delarna av länet bifogas.

Göteborg i landskansliet den 23 oktober 1947.

På länsstyrelsens vägnar:

Nils Björkman.

Bilaga 2.

Till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Anmodad inkomma med yttrande över av statsrevisorerna ifrågasatt förändrad
organisation av passkontrollen i Strömstad, får jag anföra följande.

Utlänningskontrollen inom länet handhaves författningsenligt av polismyndigheten
men har, efter särskilt medgivande och på grund av den ringa
polispersonal som står till förfogande för ändamålet, biträde med speciellt
själva gränsövervakningen och passkontrollen lämnats av tullmyndigheten.
Sålunda handhaves bevakningen och kontrollen av samfärdsel över såväl
land som sjögränsen huvudsakligast av tullmyndigheten. Jämväl passkontrollen
ombesörjes av tullmyndigheten förutom å passkontrollorterna Göteborg,
Torslanda, Uddevalla, Lysekil och Strömstad, där polismyndighet fullgör
dessa åligganden. Utan undantag utövar polisen ledningen för passkontrollen.
Den organisation, som sålunda uppbyggts inom länet, har kommit
till stånd i samråd med statens utlänningskommission. Som grund för densamma
bär legat synpunkten största möjliga effektivitet till rimlig kostnad.
Jag ansluter mig till statsrevisorernas synpunkt, att det brister i effektiviteten
av passkontrollen men icke endast i Strömstad utan framförallt
utefter land- och sjögränsen invid passkontrollorterna. Att anordna en effektiv
kontroll torde vara omöjligt. Man måste fördenskull inrikta sig å att
i enlighet med ovan angivna synpunkter söka nå en godtagbar lösning. Vad
speciellt passkontrollen i Strömstad angår har tidigare underhandsförslag
väckts om att passkontrollen därstädes skulle handhavas av polismyndigheten
med biträde av tre tulltjänstemän, men har detta förslag icke godtagits
under motivering att hela tullpersonalen i Strömstad måste inkopplas. Av
kostnadsskäl har detta alternativ icke ansetts lämpligt vare sig av utlänningskommissionen
eller länsstyrelsen.

Ehuru jag i likhet med vad landsfiskalen i sitt yttrande anfört icke är
övertygad om att större effektivitet vinnes, därest passkontrollen i Strömstad
i sin helhet överflyttas å tullen, vill jag icke motsätta mig ett sådant
förslag, dock endast under förutsättning, att kontrollen utövas under polismyndighetens
ledning. Praktiken har nämligen visat att i alla tveksamma
fall som förekomma å de passkontrollorter, som handhavas av tullen ensam,
sker upprepade förfrågningar och hänvändelser till polischefen. Det är fördenskull
nödvändigt, att denne, som bär ansvaret för kontrollen, skall äga
möjlighet leda och övervaka verksamheten. För egen del vill jag förorda att

— 105 _

passkontrollen i Strömstad alltjämt utövas av polisen med biträde av tre
tulltjänstemän. Därest denna anordning vidtages torde även passkontrollen
å Näsinge flygfält kunna lösas genom att ovannämnda tre tullmän jämväl
förordnas som passkontrollanter därstädes.

Från föreståndaren och biträdande föreståndaren1 för passkontrollen i
Strömstad infordrade yttranden biläggas.

Göteborg i landsfogdeexpeditionen den 12 januari 1948.

Gerh. von Sydow.

Bilaga 3.

Till herr landsfogden i Göteborgs och Bohus län.

Anmodad inkomma med yttrande över av statsrevisorerna ifrågasatt förändrad
organisation av passkontrollen i Strömstad får jag vördsamt anföra

följande. . .,

Passkontrollen i Strömstad handhaves av polispersonalen i staden. Vid
varje från utlandet ankommande samt till utlandet avgående passagerarefartyg
är en poliskonstapel närvarande för passgranskning. Sommartid sker
passkontrollen i en särskild lokal, belägen i norra hamnen, där tulltjänstemän
samtidigt även utföra sitt arbete. Beträffande utlänningar, som ankomma
i mindre motorbåtar hänvisas dessa resande till poliskontoret för
passgranskning och erhållande av ransoneringskort. Så har skett sedan
många år tillbaka, och torde samma förhållande vara rådande i Övriga kustsamhällen
och städer inom länet. Någon olägenhet härav har härstädes icke
förmärkts.

För den, som illegalt vill överskrida gränsen, finnas stora mojligheter härtill
på andra platser inom distriktet. Det har också visat sig under min
mer än 10-åriga tjänstgöring härstädes, att de personer, som utan pass gått
över gränsen, i de flesta fall gjort detta inom områden, där tullpersonal
handhar passgranskningen. Endast i ytterst få fall har mig veterligt dylika
personer tagit sig in i eller utrest ur riket över passkontrollorten Strömstad.

Näsinge flygfält är beläget utanför staden Strömstads område på ett avstånd
av 16 kilometer från staden. Vid de tillfällen flygplan anlänt till
Strömstad-Näsinge flygplats, har polispersonal medföljt tulltjänstemannen
för passgranskning förutom mig veterligt i två fall, då polispersonal pa
grund av andra viktiga tjänstgöromål icke fanns tillgänglig. Vederbörande
tulltjänsteman åtog sig i dessa fall att utföra passgranskningen.

Polispersonalen i Strömstad består av fem ordinarie och en extra poliskonstapel.
Arbetet med passgranskningen — i synnerhet sommartid är
mycket betungande. Någon som helst ersättning för passgranskningsarbetet
har polispersonalen hittills icke erhållit trots att arbetet i stor utstiäckning
måst skötas på övertid. I fortsättningen kommer polispersonalen att
begära ersättning för övertidsarbetet, som blir förenat med passgranskningen.
, .... , ,.

Ehuru jag icke är övertygad om, att passkontrollen blir mera ettektiv
därest arbetet härmed överflyttas å tullpersonal, vill jag dock icke motsätta
mig, att en sådan förändring kommer till stånd. Detta särskilt med
tanke j)å de ökade kostnader staden kommer att få vidkännas för polispersonalens
passgranskningsarbete.

Strömstad den 7 januari 1948.

E. Wilholm.

Föreståndare för passkontrollen.

Biträdande föreståndarens yttrande tryckt å s. 99.

— 106 —

Civilförsvarsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 98, §21.

Till Konungen.

Genom remiss den 22 december 1947 har civilförsvarsstyrelsen anbefallts
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
för år 1947 anfört beträffande civilförsvarsstyrelsens materielbok1
öring och föirådskontroll. 1 ill åtlydnad härav får civilförsvarsstyrelsen i
underdånighet anföra följande.

De av revisorerna uppgivna förhållandena grunda sig på uppgifter, som
lämnats av styrelsen, och kunna i huvudsak vitsordas. I två hänseenden
synas dock beriktiganden erforderliga.

Sålunda uppgiva revisorerna, att någon bestämd rutin för redovisningen
av interna förflyttningar av materiel mellan civilförsvarsområdena icke
synes tillämpas. Styrelsen vill meddela, att bestämmelser härom finnas utfärdade,
men att trots detta under den rådande verksamheten för omhändertagande
av flyktingar vissa på lokalt initiativ företagna förflyttningar
av materiel icke kommo till styrelsens kännedom. Vidare anföra revisorerna,
att den lokala bokföringen vid civilförsvarsområdena icke följer några
enhetliga regler. Styrelsen har i skrivelse den It november 1947 till överståthallarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län utfärdat bstämmelser i
förevarande hänseende. Ett exemplar av desamma bifogas.1

I sitt uttalande rörande ifrågavarande verksamhet anföra revisorerna
bland annat, dels att frågan om civilförsvarsmaterielens redovisning ännu
icke funnit någon tillfredsställande lösning, dels att förrådskontrollen synes
ha lämnat mycket övrigt att önska, dels ock att mera ingående uppmärksamhet
av civilförsvarsstyrelsen bort ägnas hithörande frågor och att
inventering av materielen bort ske vid tidigare tidpunkt. Revisorerna ifrågasätta,
att organisatoriska brister i civilförsvarets centrala ledning utgjort
en bidragande orsak till att materielredovisningen blivit eftersatt.

Vidkommande först revisorernas uttalande, att frågan om civilförsvarsmaterielens
redovisning ännu icke funnit någon tillfredsställande lösning,
kan civilförsvarsstyrelsen icke dela revisorernas uppfattning härutinnan.
Civilförsvarsstyrelsen vill erinra om huvuddragen i det inom civilförsvaret
tillämpade systemet för materielbokföring, för vilket revisorerna i sin berättelse
redogjort. All under civilförsvarsstyrelsens förvaltning hörande
materiel med undantag för sjukvårdsmateriel och alarmeringsmateriel
är numera bokförd civilförsvarsområdesvis — förläggningsmateriel
dock länsvis — i ett kortregister med löskort. Sjukvårdsmaterielen är alltjämt
bokförd i ett register av äldre typ, men kommer att överföras till
förstnämnda register inom den närmaste tiden. Alarmeringsmaterielen är
bokförd i ett särskilt register. Underlag för bokföring av förändringar i
materieluppbörden har samlats fortlöpande, sedan den löpande bokföringen
på grund av generalinventeringen avbröts den 1 februari 1947. Sedan
granskningen av inventeringsbeskeden numera i huvudsak slutförts, har
den löpande bokföringen återupptagits och beräknas vara å jour senast
den 1 april 1948. Såsom framgår av civilförsvarsstyrelsens ovannämnda
skrivelse den 11 november 1947 ha föreskrifter även utfärdats för den fortsatta
rutinmässiga bokföringskontrollen. Sålunda komma fr. o. m. innevarande
år av civilförsvarschefer och centralförrådsförvaltare upprättade
årssammanställningar över förändringar i materieluppbörden inom civilför -

1 Här ej avtryckta.

— 107 —

svarsområdena och länsförråden att granskas inom civilförsvarsstyrelsen.
Såvitt civilförsvarsstyrelsen kan finna, fungerar detta system fullt tillfredsställande.
Civilförsvarsstyrelsen har dock funnit angeläget att icke
genomföra rationaliseringen av redovisningssystemet i hastigare tempo, än
att av styrelsen anbefallda åtgärder med tillgängliga personalresurser fortlöpande
kunnat komma till utförande och kontrolleras. Sålunda har civilförsvarsstyrelsen
ännu icke funnit tidpunkten lämplig för den revision av
vissa blanketter för materielredovisningen, som styrelsen anser önskvärd
och för vilken förberedelser vidtagits. Nu gällande blanketter medgiva nämligen
erforderlig kontroll av materielöverflyttningar, men äro av arbetstekniska
skäl i vissa avseenden mindre lämpliga.

Revisorerna ha uttalat, att den på vederbörande myndigheter ankommande
förrådskontrollen synes ha lämnat mycket övrigt att önska, med
påföljd icke blott att stora differenser mellan bokföring och faktisk förrådshållning
konstaterats vid den av länsstyrelserna verkställda inventeringen
av civilförsvarsmateriel, utan även att i visst fall obehörig försäljning
av sådan materiel kunnat äga rum. Civilförsvarsstyrelsen vill i anledning
härav framhålla, att förrådskontrollen numera torde fylla kravet
på effektivitet. Den av civilförsvarsstyrelsen anbefallda allmänna inventeringen
av civilförsvarsmateriel per den 1 februari 1947 har inneburit en
synnerligen ingående kontroll av förrådshållningen. Därefter utfärdade
föreskrifter, för vilka civilförsvarsstyrelsen här ovan redogjort, äro enligt
styrelsens mening väl ägnade att på ett betryggande sätt vidmakthålla den
kontroll, som vunnits genom inventeringen. I detta sammanhang må erinras
därom, att det fält av obehörig försäljning av civilförsvarsmateriel,
som förekommit, kunnat upptäckas och beivras just därigenom, att förrådskontrollen
numera skärpts. Tidigare har förrådskontrollen i hög grad försvårats
därav, att distributionen och uppläggningen av materielen under
beredskapsåren skett främst med tanke på densammas omedelbara krigsanvändning.
Som följd härav och då ansvaret för civilförsvarets materiella
beredskap huvudsakligen åvilat kommuner, fastighetsägare och företagare,
har efter civilförsvarsberedskapens upphörande erfordrats ett omfattande
rationaliseringsarbete för att ernå en betryggande fredsförvaring av materielen.
Först därigenom att staten fr. o. m. den 1 juli 1947 övertagit förvaltningen
av huvuddelen av här itragavarande mateiiel, har undeilag skapats
för åstadkommande av enhetlighet beträffande förrådsförvaring, kontroll
och bokföring av materielen.

Frågan om differenserna mellan bokföring och faktisk förrådshållning
upptager civilförsvarsstyrelsen icke här till behandling. Då de nu pågående
utredningar i anslutning till inventeringen avslutats, avser styrelsen att till
Kungl. Maj:t ingiva en ''redogörelse för materielläget inom civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen
anser sig emellertid redan nu kunna uttala, att huvuddelen
av de större differenser, som påvisats, torde kunna förklaras på tillfredsställande
sätt.

Revisorerna uttalade vidare, att styrelsen bort ägna frågan om materielbokföringen
och förrådskontrollen eu mera ingående uppmärksamhet, än
vad som synes ha skett, samt hävda, att den i slutet av år 1946 anbefallda
generaTinventeringen kunnat och bort verkställas vid en betydligt tidigare
tidpunkt. Civilförsvarsstyrelsen delar revisorernas uppfattning därutinnan,
atl större uppmärksamhet bort ägnas hithörande frågor. Alt så icke kommit
atl ske, sammanhänger emellertid bland annat med personalförhållandena
vid styrelsens administrativ-kamerala byrå, vilka i det följande komma
att beröras i anledning av revisorernas uttalande beträffande civilför -

— 108 —

svarets centrala ledning. Vidare torde revisorerna i hög grad ha underskattat
de svårigheter, som flyktingverksamheten under åren 1944—1940 medfört
för civilförsvarsstyrelsen, och vilka hindrat styrelsen att på längre sikt
planera verksamheten. Styrelsen hade under dessa år att, ofta med mycket
kort varsel, omhändertaga stora flyktingkontingenter, varför organisationen
fortlöpande måste anpassas efter lägets krav. I första hand måste
därvid bland annat de kvalificerade befattningshavare, som funnos tillgängliga
inom styrelsens adminastrativ-kamerala byrå, utnyttjas för med
flyktingverksamheten sammanhängande uppgifter. Det kunde därvid icke
undvikas, att ärenden, som då tedde sig mindre angelägna, blevo eftersatta.
Vad angår tidpunkten för generalinventeringen, finner även civilförsvarsstyrelsen
skäl ha talat för, att densamma bort sättas tidigare. Den ansvällning
av det kamerala arbetet, som flyktingverksamheten medförde fram till
ingången av budgetåret 1946/47, omöjliggjorde dock för styrelsens kamerala
sektion att tidigare lösa en så omfattande arbetsuppgift som bearbetning
av en generalinventering och samtidig revision av materielbokföringen.
Under budgetåret 1945/46 granskades och bokfördes sålunda inom styrelsen
utgifter å flyktinganslagen till ett sammanlagt belopp av cirka
50 200 000 kronor, verifierade genom handlingar, som samlats i 1 171 pärmar
av riksräkenskapsverkets modell. Civilförsvarsstyrelsen vill emellertid
framhålla, att väsentliga fördelar ernåtts därigenom, att inventeringen genomförts
vid den tidpunkt som skett, nämligen omedelbart före statens
övertagande av förvaltningen av materielen. Sålunda ha i samband med
inventeringen statsverkets ersättningsanspråk mot kommuner och enskilda
för materiel, som förkommit, skadats eller förstörts, under den tid staten
icke svarat för materielens förvaltning, kunnat bestämmas och regleras.
Vidare har vid tidpunkten för övertagandet ett fast underlag skapats för
den fortsatta bokföringen, förrådskontrollen och materielvården. Därest inventeringen
genomförts tidigare, synes svårligen ett kostnads- och tidskrävande
dubbelarbete i här berörda avseenden ha kunnat undvikas. På
anförda skäl anser civilförsvarsstyrelsen den för inventeringen anbefallda
tidpunkten ha varit lämplig.

Revisorerna uttala vidare, att de icke hålla för osannolikt, att organisatoriska
brister i civilförsvarets centrala ledning utgjort en bidragende orsak
till att redovisningsfrågorna på angivet sätt blivit eftersatta. De finna
det därför angeläget, att en sådan omfördelning av arbetsuppgifterna inom
civilförsvarsstyrelsens administrativ-kamerala byrå genomföres, att handläggningen
av nu berörda spörsmål kommer att fortlöpa i mera ändamålsenliga
former, vilket förutsättes kunna ske utan särskild personalförstärkning.

Utöver vad som ovan anförts beträffande av flyktingverksamheten avhängiga
omständigheter, får civilförsvarsstyrelsen härom framhålla följande.

Civilförsvarsstyrelsen har i sina medelsäskanden för budgetåret 1948/49
uttalat, att administrativ-kamerala byråns arbetsbelastning alltjämt är större,
än vad som svarar mot dess nuvarande personal. Styrelsen har på denna
grund föreslagit en uppdelning av byrån i tre sektioner, varvid nuvarande
kamerala sektions arbetsuppgifter skulle överföras till dels en kameral sektion
och dels en förrådssektion med närmare angiven arbetsfördelning.

Såsom civilförsvarsstyrelsen i olika framställningar till Kungl. Maj :t haft
anledning framhålla, har det förhållandet, att styrelsens högre tjänstemannapersonal
icke kunnat beredas tryggade anställningsformer, medfört allvarliga
olägenheter för styrelsens förmåga att fullgöra sina arbetsuppgifter.

— 109

Såsom ett direkt resultat av nu tillämpade lösa anställningsformer torde
kunna ses den omständigheten, att av befattningarna vid styrelsens administrativ-kamerala
byrå i bokhållare- och högre tjänsteställning för närvarande
endast en amanuens- och en bokhållarebefattning äro besatta med samma
innehavare som vid ingången av år 1946, medan samtliga övriga ifrågavarande
befattningar sedan dess växlat innehavare en eller flera gånger. Som
följd av dessa tätt återkommande personalförändringar ha stora svårigheter
förelegat att skapa en ändamålsenlig arbetsrutin inom styrelsen. Det
oaktat finner emellertid civilförsvarsstyrelsen, att till materielbokföring och
förrådskontroll hörande frågor numera inom styrelsen handläggas under
så effektiva former, som de aktuella förhållandena medgiva. Då nu pågående
rationalisering av redovisningssystemet slutförts efter de riktlinjer, för
vilka styrelsen lämnat redogörelse till revisorerna, och mot vilka dessa,
enligt vad styrelsen kunnat finna, icke haft någon erinran, torde fullt
betryggande former ha uppnåtts för redovisningen av civilförsvarsmaterielen
såväl under fredsförhållanden som i ett eventuellt framtida bered ^1

^handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade Natt och
Dag samt Salomon, föredragande, deltagit byråchefen Muller och t. f. byråchefen
Gerdrup.

Stockholm den 14 januari 1948.

Underdånigst
ÅKE NATT OCH DAG.

Otto Salomon.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 98, § 21.

Underdånigt utlåtande.

Av revisorernas redogörelse torde framgå, att såväl redovisningen som
kontrollen av den genom statsverkets försorg anskaffade materielen för
civilförsvarsändamål knappast kan sägas vara anordnad på ett fullt tillfredsställande
sätt. Till stor del torde bristerna härutinnan vara att hänföra
till tiden före civilförsvar sstyrelsens bildande den 1 december 1944, varunder
bestyret med förvaltningen av ifrågavarande materiel ålåg luftskyddsinspelctionen
och utrymningskommissionen. Icke minst med hänsyn till de
stora ekonomiska värden, den inköpta materielen representerar, är det
givetvis angeläget, att ett effektivt och fullt utbildat redovisnings- och kontrollsystem''
på hithörande område förefinnes. Som revisorerna även påpekat
pågår emellertid sedan någon tid tillbaka inom civilförsvaret såväl en allmän
översyn av förrådshållningen och i samband därmed kontroll av materielens
befintlighet som i viss'' utsträckning omläggning av redovisningen.
Vidare må i detta sammanhang erinras om att civilförsvarsstyrelsen i underdånig
skrivelse den 8 oktober 1947 angående medelsbehovet för civilförsvaret
för budgetåret 1948/49 hemställt om medel för inrättande inom
styrelsens administrativa-kamerala byrå av en särskild sektion för förrådshållning.
Då sålunda ifrågavarande spörsmål är föremål för statsmakternas

— no —

provning synas i avvaktan härpå för närvarande några särskilda åtgärder
icke erforderliga.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, tillförordnade
byråchefen Backlund deltagit.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
V. ARVIDSSON.

K. GRENDIN.

Länsstyrelsens i Stockholms
län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 102, § 22.

Underdånigt utlåtande.

Länsstyrelsen har för sin del intet att erinra emot att, i enlighet med vad
riksdagens revisorer föreslagit, kommunernas kostnader för formulär till
valprotokoll och röstsammanräkningsprotokoll jämte sammanräkningsblanketter
övertagas av statsverket.

Stockholm å landskontoret den 19 januari 1948.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

ALARIK WIGERT.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 106, § 23.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungl. Maj.t anbefallt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att senast den 19 januari 1948 avgiva utlåtande
över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående
den allmänna väghållningen.

Med anledning härav får styrelsen med remissaktens återställande såsom
yttrande åberopa vad styrelsen anfört i bifogade, i anledning av överrevisorernas
för väg- och vattenbyggnadsväsendet berättelse rörande iakttagelser
under budgetåret 1946/47 avgivna yttrande.1

Stockholm den 8 januari 1948.

Underdånigst
NILS BOLINDER.

K. G. HJORT.

, ‘Y'',0'' ,v:s finnes tryckt i överrevisorernas för väg- och vattenbyggnadsväsendet

berättelse for 1946/47. Här ej avtryckt.

— in —

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107, § 24

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
härmed anföra följande.

Vad beträffar riksdagens revisorers uttalande att det vore angeläget att
söka åstadkomma en sådan handläggning av lokalfrågorna, som skapade
garantier för att kronans egna fastigheter fortlöpande bleve effektivt utnyttjade
samt att ett organiserat samarbete i detta hänseende mellan byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen därför i någon form borde komma
till stånd, torde till en början böra framhållas, att ärenden rörande utnyttjande
av lantförsvarets byggnader huvudsakligen handläggas å ämbetsverkets
kasernbyrå medan ärenden rörande förhyrningar handläggas å civilbyrån.
Efter fortifikationsförvaltningens omorganisation, som beräknas skola
äga rum från och med den 1 april innevarande år, är avsikten emellertid,
att samtliga ärenden rörande disposition av lokaler inom försvarets fastigheter
ävensom verkställande av förhyrningar för försvarets räkning uteslutande
skola handläggas å kasernbyrån. Vidare må framhållas, att samarbete
mellan fortifikationsförvaltningen och byggnadsstyrelsen rörande utnyttjandet
av lantförsvaret tillhöriga byggnader i Stockholm sedan en längre tid
ägt rum i viss utsträckning antingen medelst skriftväxling eller muntligt
samråd. Ett mera organiserat samarbete mellan ämbetsverken vid handläggning
av här ifrågavarande ärenden synes enligt förvaltningens mening
för tiden efter fortifikationsförvaltningens omorganisation kunna åvägabringas
därigenom att chefen för bostadssektionen inom den blivande
fortifikationsförvaltningens kasernbyrå och chefen för motsvarande sektion
eller avdelning inom byggnadsstyrelsen åläggas att vid handläggningen av
ärenden i förevarande frågor alltid samråda med varandra.

Kommer ett sådant samarbete till stånd, synes det icke bliva erforderligt
att meddela några ytterligare föreskrifter rörande skyldighet för de militära
myndigheterna att till byggnadsstyrelsen anmäla att behovet av att disponera
lokaler i kronans egna fastigheter minskat.

I fråga om revisorernas förslag att samrådsförfarande mellan civila och
militära myndigheter i förekommande fall bör tillämpas även i vissa landsortsstäder
anser sig fortifikationsförvaltningen böra framhålla, att lantförsvarets
lokala fastighetsförvaltande myndigheter icke torde äga tillräcklig
överblick över huru under längre tid ledigblivna lokalutrymmen i etablissementen
lämpligen böra disponeras, varför ett samråd direkt mellan dessa
myndigheter icke bör leda till några definitiva beslut. Frågan torde i stället
böra underställas fortifikationsförvaltningen, som efter samråd med byggnadsstyrelsen
fattar beslut i densamma.

I övrigt får fortifikationsförvaltningen hänvisa till förvaltningens underdåniga
utlåtande denna dag rörande vad i revisorernas förevarande berättelse
yttrats angående utnyttjande av vissa kasernetablissement i Stockholm,
§ 25.

— 112 —

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Carlquist
och Nordberg, den senare föredragande, deltagit byråchefen Stade.

Stockholm den 19 januari 1948.

G. NORDBERG.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

Agne Ewerbring.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107 och
114, §§ 24 och 25.

Till Konungen.

Genom två särskilda remisser den 19 december 1947 har Eders Kungl.
Maj :t anbefallt byggnadsstyrelsen att avgiva yttrande över vad riksdagens
revisorer under § 24 och § 25 yttrat angående statsverkets lokalbehov och i
samband därmed angående utnyttjandet av vissa kasernetablissement i
Stockholm.

Den nuvarande omfattningen av statens hyresverksamhet är givetvis i
olika hänseenden förbunden med olägenheter. Då statens starkt växande
behov av lokaler, vilket i vad avser kristidskommissioner nu får anses vara
av övergående natur, ej kunnat tillgodoses genom nybyggnader av tillräcklig
omfattning, har förhyrande måste tillgripas i konkurrens med bostadssökande
och andra. Statens förhyrning av ca 130 bostadslägenheter har dock
knappast kunnat hava någon större inverkan på förhållandena å bostadsmarknaden
i en stad av Stockholms storlek. Emellertid vore en avveckling
av bostads- och hotellförhyrningarna ur skilda synpunkter synnerligen önskvärd.

Vad revisorerna anföra om önskvärdheten att varje myndighets lokaler
koncentreras och att särskilt dyrbara eller olämpliga förhyrningar avvecklas
är fullt riktigt och byggnadsstyrelsen har oavlåtligt strävat efter att uppnå
detta, men under nu rådande förhållanden möta styrelsens strävanden
härför praktiska svårigheter, som icke kunna bemästras utan att väsentligt
ökat utrymme erhålles inom kronan tillhöriga byggnader. De utvägar att
bereda sådant, som revisorerna antyda, böra enligt styrelsens mening prövas
och i den utsträckning, som finnes görligt, genomföras.

Ett samarbete mellan civila och militära myndigheter är givetvis oundgängligt
vid lösandet av statens lokalfrågor, framför allt i Stockholm, och
har utövats i viss utsträckning genom underhandsförhandlingar mellan styrelsens
och arméns fortifikationsförvaltnings tjänstemän vid ärendenas beredning.
Ett mer organiserat samarbete vore i hög grad önskvärt och ett
åläggande för militära myndigheter att dels till styrelsen omedelbart anmäla
minskade lokalbehov även i kronans byggnader, och dels att samråda med
styrelsen vid större omplaceringar inom disponerade lokaler synes styrelsen
lämpligt. I detta sammanhang må slutligen framhållas den synnerliga vikten
av att alla tjänstelokaler strängt utnyttjas och att varje möjlighet till
frigörande av en arbetsplats tillvaratages.

Styrelsen vill helt ansluta sig till vad revisorerna förorda beträffande organisationsfrågor,
som föranleda ökat lokalbehov. För närvarande äro möj -

— 113 —

ligheterna att inom kronans hus eller genom förhyrning anskaffa ytterligare
lokaler för statsverkets behov såväl i Stockholm som landsorten så starkt
utnyttjade, att det synes högst tvivelaktigt om ytterligare uppkommande
lokalbehov kunna tillgodoses annorledes än genom nybyggnad. Det synes
därför styrelsen vara oundgängligt, att då organisationsfrågor eller andra
frågor, som föranleda ökade lokalbehov föreläggas riksdagen, utredning och
förslag samtidigt framläggas rörande möjligheterna att tillgodose dessa behov.

I fråga om vad revisorerna anfört rörande uppförandet av ytterligare kontorsbaracker
samt åstadkommande av ytterligare tjänstelokaler inom vissa
kasernetablissement får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Uppförandet av provisoriska kontorsbyggnader av den typ, som använts
för bränslekommissionens räkning på Mariebergsområdet och för priskontrollnämnden
inom kvarteret Kasernberget är ekonomiskt motiverat endast
om det finnes lämpliga tomter, som kunna disponeras för ändamålet under
en tidsrymd motsvarande den tid, byggnaderna av tekniska skäl kunna anses
böra bibehållas. Denna tid torde kunna uppskattas till omkring 25 år.
Statens tillgång till sådan lämplig tomtmark är mycket knapp. Byggnadsstyrelsen
har för närvarande endast kunnat anvisa en lämplig tomt i Stockholm,
nämligen den inom Mariebergsområdet belägna mark, å vilken styrelsen
i underdånig skrivelse den 10 juni och den 9 december 1947 hemställt
om uppdrag att uppföra en dylik byggnad. Därest nu gällande planer på det
framtida utnyttjandet av Svea livgardes gamla kasernområde revideras i huvudsaklig
överensstämmelse med ett av fortifikationsförvaltningen i samråd
med byggnadsstyrelsen uppgjort förslag erhölles emellertid möjlighet att
på kasernområdet utmed Linnegatan uppföra två provisoriska kontorsbyggnader
samtidigt som kanslibyggnaden och samtliga kasernflyglar kunna
kvarstå så lång tid, att en viss ombyggnad av dessa är ekonomiskt försvarbar.

Förslaget innebär att de planerade nybyggnaderna för de militära hogskolorna
förläggas till kasernområdets norra del och placeras så att deras
huvudentré kommer att vändas mot en förlängning av Karlavägen. Härvid
behöva endast sådana byggnader som gymnastikhus, matsalsbyggnader,
mässlokaler, stall in. in., vilka icke kunna förändras till lämpliga kontorslokaler,
rivas för att lämna plats åt de planerade nybyggnaderna. Kanslibyggnaden
och de fyra kasernflyglarna kunna i så fall bibehållas en mer avsevärd
tid framåt.

Kanslibyggnaden kan användas för beredande av tjänstelokaler tor förvaltningsändamål
utan mer genomgripande förändring, men kasernflygarna
kunna med sina omkring 6 m breda och 10 in djupa, utmed en
omkring 3 m bred korridor belägna logement, icke medgiva ett mot golvytorna
ens tillnärmelsevis svarande utnyttjande. Genom att använda logementens
inre oanvändbara del för framdragande av eu ny korridor och ett
uppdelande av den nuvarande korridoren till mindre tjänsterum kunna kompanilokalerna
omvandlas till visserligen icke helt rationella, men fullt användbara
kontorslokaler. Varje våning inom de fyra kasernflyglarna, var
och eu tre våningar hög, kan efter ombyggnad beräknas lämna 21 a 22 storre
eller mindre tjänsterum mot nuvarande 7 större salar och 5 a 0 mindre rum.
En sådan ombyggnad ställer sig emellertid ganska kostsam. Byggnadsstyrelsen
har beräknat att varje kompanilokal skulle draga en kostnad av lägst
60 000 kronor att förändra på angivet sätt. För en användning begränsad
till endast ett eller annat år är en sådan utgift icke rimlig, men kunna byggnaderna
disponeras under en längre tidsperiod, icke understigande fem år,
är det ekonomiskt fördelaktigt att verkställa ombyggnader.

8 ''iH/121. Rev. berättelse ung. statsverket är 19b7. II.

— 114 —

Kanslibyggnaden och kasernflyglarna disponeras för närvarande på följande
sätt:

Kanslibyggnaden..... Väg och vattenbyggnadsstyrelsen.

Nordvästra flygeln.

Bottenvåningen ...... Stockholms rådhusrätt (uthyrda lokaler).

1 trappa ............ Stockholms rådhusrätt (uthyrda lokaler).

2 trappor .......... Lantmäteristyrelsens kursverksamhet ca 11/2

I. 1 tygavdelningen (fältförråd) ca */,

Sydvästra flygeln.

Bottenvåningen ...... Statistiska centralbyrån (folkräkningen)

1 trappa ............ Statistiska centralbyrån (folkräkningen)

2 trappor .......... Statistiska centralbyrån (folkräkningen) ca V*

Lantmäteristyrelsens kursverksamhet ca y,

Sydöstra flygeln.

Bottenvåningen ...... Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ca y2

Statistiska centralbyrån (folkräkningen) l/2

1 trappa ............ Tygförvaltningsskolan.

2 trappor .......... Tygförvaltningsskolan

Nordöstra flygeln.

Bottenvåningen ...... Kommandoexpeditionens bokdetalj (under inred ning.

)

1 trappa ............ Disponibelt (ej överlämnat till byggnadsstyrelsen)

2 trappor .......... Disponibelt (ej överlämnat till byggnadsstyrelsen)

För den civila statsförvaltningen torde det icke bliva möjligt att disponera
mer än viss del av det rumsantal, som på angivet sätt kan erhållas. Inom
den nordvästra kasernflygeln hava de två nedre våningarna uthyrts till
Stockholms stad, som där iordningställt lokaler för rådhusrätten. Ungefär
hälften av den översta våningen i denna byggnad disponeras redan nu av
byggnadsstyrelsen för lantmäteristyrelsens kursverksamhet. Någon ombyggnad
av denna våning torde icke böra vidtagas förrän hela våningen kan
disponeras för civila förvaltningsändamål.

Den sydvästra flygeln disponeras av byggnadsstyrelsen, som upplåtit hela
bottenvåningen och våningen 1 trappa upp samt del av våningen 2 trappor
upp till statistiska centralbyrån (folkräkningen) och återstoden till lantmäteristyrelsen
för dess kursverksamhet. Bottenvåningen hade redan innan
byggnadsstyrelsen tillträdde den ombyggts med mittkorridor. Ombyggnad
av våningen 1 trappa upp synes lämpligen kunna vidtagas omedelbart
och kan väntas medföra att folkräkningen koncentreras hit och i varje fall
lämnar det utrymme den disponerar inom sydöstra flygelns bottenvåning.
Ombyggnad av våningen 2 trappor upp bör eventuellt anstå till dess lantmäteristyrelsens
kursverksamhet avvecklats. Bottenvåningen i sydöstra kasernflygeln,
som disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statistiska
centralbyrån, kan ombyggas omedelbart.

Militära myndigheter disponera alltjämt de två övre våningarna inom sydöstra
samt hela den nordöstra flygeln. De förstnämnda våningarna utnyttjas
av tygförvaltningsskolan till förläggning. Om dessa utrymmen skola kunna
utnyttjas för förvaltningsändamål måste skolan beredas lokaler på annat
håll. Huruvida detta är möjligt, kan för närvarande icke med säkerhet avgöras,
men om så kan ske, kunna lokalerna ombyggas för förvaltningsändamål.
Bottenvåningen i nordöstra flygeln håller på att iordningställas för för -

— 115 —

svarets kommandoexpeditions bokdetalj. De två övre våningarna äro för
närvarande disponibla.

Till IV Milo, vars nuvarande för statsverket oförmånliga förhyrning i f. d.
hotell Anglais snarast möjligt bör avvecklas, skulle lokaler kunna upplåtas
antingen i kanslibyggnaden efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens avflyttning,
som beräknas ske omkring årsskiftet 1948/49, eller också i de disponibla
kompanilokalerna i nordöstra kasernflygeln. Sistnämnda kompanilokaler
kunna ombyggas på ovan angivet sätt för civila eller militära ändamål.

För närvarande synes således kunna ombyggas två och något senare ytterligare
två kompanilokaler inom den del av kasernetablissementet, som
står till byggnadsstyrelsens förfogande, således inom en nära framtid sammanlagt
fyra kompanilokaler, nämligen våningen 2 trappor upp i nordvästra
kasernflygeln, våningarna 1 och 2 trappor upp i sydvästra kasernflygeln
och bottenvåningen i sydöstra kasernflygeln. Kostnaderna härför
kunna approximativt anslås till 240 000 kronor. En mer koncentrerad förläggning
av folkräkningens lokaler och ett lokaltillskott på omkring 40 rum
erhålles. Vidare kan för civila eller militära ändamål ombyggas våningarna
1 och 2 trappor upp i nordöstra kasernflygeln samt, när tygförvaltningsskolan
kunnat beredas förläggningslokaler på annat håll, våningarna 1 och 2
trappor upp i sydöstra kasernflygeln. Kostnaderna härför kunna ävenledes
anslås till 240 000 kronor.

Den omedelbara vinsten i tillgängligt utrymme genom här ovan föreslagna
anordningar inom Svea livgardes förutvarande kasernetablissement blir ej
av sådan storleksordning, att den kan medföra någon väsentlig avveckling
av statens hyresverksamhet. Dessutom måste betonas, att här ifrågasatta
byggnadsåtgärder avse endast provisoriska lokaler. För åstadkommande av
en rationell lösning torde därför i första hand ämbetsbyggnaderna på Gärdet
böra slutligt utbyggas, varigenom skulle vinnas omkring 380 tjänsterum. För
detta byggnadsföretag erforderliga utredningsarbeten finnas färdigställda
och byggnadsstyrelsen har med underdånig skrivelse den 23 januari 1947
överlämnat ansökning om byggnadstillstånd samt hemställt, att Eders Kungl.
Maj :t måtte uppdraga åt styrelsen att med anlitande av tillgängliga medel
påbörja detta arbete. Ärendet är fortfarande beroende på Eders Kungl. Maj :ts
prövning.

Därest detta utbyggande, vilket styrelsen måste beteckna såsom den i detta
sammanhang mest angelägna och lämpliga åtgärden, icke anses kunna
komma till stånd, måste utöver redan anförda byggnadsarbeten anordnande
av provisoriska kontorsbyggnader tillgripas.

Under här antagen förutsättning, att nybyggnaderna för de militära högskolorna
givas annan förläggning på kasernområdet samt kanslibyggnaden
och kasernflyglarna få kvarstå en avsevärd tid, finnes möjlighet att på det
omkring 40 in breda tomtområdet söder om den nuvarande bebyggelsen
uppföra två kontorsbyggnader utmed Linnégatan. Vardera byggnaden kan
givas en längd av omkring 60 in och inrymma omkring 65 normalrum av
omkring 12 nr storlek. Kostnaden för vardera byggnaden kan beräknas till
omkring 525 000 kronor, vilket motsvarar eu kostnad per rum av omkring
8 000 kronor. Genom uppförandet av dessa båda bus vid Linnégatan skulle
för eu sammanlagd kostnad av omkring 1 600 000 kronor erhållas ett lokaltillskott
av omkring 200 rum. Härigenom skulle erhållas möjligheter dels
till sådana omplaceringar av förvaltningsmyndigheternas lokaler, att eu
bättre koncentration ernås, och dels till avvecklingar i större omfattning
av icke önskvärda förhyrningar.

Frågan rörande dispositionen och eventuell ombyggnad av lokalerna inom
förutvarande Göta livgardes kasernetablissement efter Stockholms luftvärns -

116

regementes avflyttning synes icke böra upptagas till prövning förrän regementet
avflyttat till planerad ny förläggning i Norrtälje. När så kan ske
kan ännu icke avgöras. Om det med hänsyn till militära dispositioner är
möjligt, kunna emellertid redan före denna tidpunkt 2 provisoriska kontorsbyggnader
uppföras å kasernområdet, såsom ovan föreslagits å Svea livgardes
kasernområde.

Byggnadsstyrelsen delar helt revisorernas uppfattning, att Svea artilleriregementets
f. d. kaserner äro av sådan art, att de icke böra komma i fråga
för annat än för tillgodoseende av rent tillfälliga behov. Någon nyinvestering
av kapital i dessa byggnader utöver vad ett knappt beräknat underhåll av
byggnaderna kräver, är icke ekonomiskt försvarligt.

Såsom ovan anförts kan inom närmaste tiden fråga uppkomma om ombyggnad
av 4 kompanilokaler för civila och militära ändamål. Omdisposition
och ombyggnad av ytterligare 4 sådana kan även bli aktuell redan inom
en nära framtid. Det synes därför lämpligt att om medel för ombyggnad
äskas av riksdagen, beloppet redan nu uppräknas så att detsamma blir tillräckligt
för högst 8 kompanilokaler. Härför erfordras 480 000 kronor. Efter
fullbordandet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens pågående nybyggnad
blir även kanslibyggnaden disponibel. För eventuella ändringsarbeten i denna
bör beräknas ett belopp av 30 000 kronor. — För två provisoriska kontorsbyggnader
vid Linnégatan har som ovan nämnts beräknats en kostnad av
1 050 000 kronor. Sammanlagda kostnaden för iordningställande av ämbetslokaler
vid Svea livgarde skulle således uppgå till 480 000 + 30 000 -f1
050 000 = 1 560 000 kronor. Med hänsyn till att fullständig utredning av
byggnadskostnaderna och förslag till definitiv disposition på den korta tid,
som stått styrelsen till buds, ej medhunnits och ej kan framläggas nu, torde
detta anslag böra ställas till Eders Kungl. Maj :ts förfogande för att efter
särskilda framställningar från byggnadsstyrelsen användas för här avsedda
ändamål.

På grund av vad sålunda anförts får byggnadsstyrelsen i första hand
hemställa, att Eders Kungl. Maj :t måtte bifalla styrelsens framställning den
23 januari 1947 om utbyggande av ämbetsbyggnaderna å Ladugårdsgärde
och i andra hand föreslå, att Eders Kungl. Maj :t måtte framlägga proposition
till 1948 års riksdag om anvisande av ett investeringsanslag under
allmänna fastighetsfonden å 1 560 000 kronor för anordnande av förvaltningslokaler
vid Svea livgarde.

De här avsedda provisoriska kontorsbyggnaderna böra uppföras och underhållas
av byggnadsstyrelsen samt bokföras å styrelsens delfond av allmänna
fastighetsfonden. Avskrivning av den del av anslaget, som förbrukas
för dessa nybyggnader bör ske genom indirekt grundavskrivning med
100 %. Beträffande återstoden av anslaget bör detta, då Svea livgardes
byggnader redovisas å försvarets fastighetsfond, direktavskrivas med 100 %.
Om så sker, kan hela anslaget anvisas under allmänna fastighetsfonden. I
den mån anslaget tages i anspråk för ombyggnad av lokaler för militära
förvaltningsändamål kan omföring av härför disponerade belopp ske genom
att underhållsanslaget å arméns delfond av försvarets fastighetsfond uppräknas
med motsvarande belopp under följande budgetår.

Stockholm den 13 januari 1948.

ÅKE TENGELIN.

Underdånigst
HENNING LEO.

B. Hasselrot.

— 117 —

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 107 och
114, §§ 24 och 25.

Till Konungen.

Genom två särskilda remisser den 19 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt
statens sakrevision att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer
anfört i sin berättelse, i vad densamma avser statsverkets lokalbehov
(§ 24) och utnyttjande av vissa kasernetablissement (§ 25). I anledning
härav får sakrevisionen anföra följande.

Sakrevisionen vill till en början erinra, att Kungl. Maj :t genom beslut
den 14 november 1947 uppdragit åt sakrevisionen att i samråd med byggnadsstyrelsen
och fortifikationsförvaltningen verkställa samt till Kungl.
Maj :t inkomma med utredning rörande möjligheterna att tillgodose föreliggande
behov av ytterligare lokaler för vissa statliga organ i Stockholm
genom ianspråktagande av befintliga, för civila och militära ändamål upplåtna
lokalutrymmen till den del dessa vid en förnyad behovsprövning befinnas
kunna frigöras.

Vid denna utredning, vilken av sakrevisionen påbörjats i början av december
1947, komma att, vad huvudstaden beträffar, närmare undersökas
de spörsmål, vilka revisorerna berört och som angå en rationellare deponering
av tillgängliga lokalutrymmen, avveckling av dyrbara hyreslokaler
och ianspråktagande av utrymmen inom befintliga kasernetablissement. I
anslutning härtill torde ock frågan om behovet av nybyggnad av provisoriska
kontorslokaler bliva föremål för behandling.

Vad därefter angår det av revisorerna föreslagna vidgade samarbetet mellan
byggnadsstyrelsen och arméns fortifikationsförvaltning i syfte att åvägabringa
en mera fullständig överblick och en rationellare disposition av samtliga
av statsverket disponerade lokalutrymmen, anser jämväl sakrevisionen,
att åtgärder i sådan riktning äro påkallade.

Revisorernas uttalande om önskvärdheten av att, då organisationsfrågor
föranledande ökat lokalbehov underställas riksdagen, utredning och förslag
samtidigt förebringas beträffande möjligheterna och kostnaderna för
tillgodoseende av detta lokalbehov, finner sakrevisionen även beaktansvärt.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Törnkvist, Wistrand och Åhlén.

Stockholm den 13 januari 1948.

Underdånigst
Statens sakrevision

ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelins.

— 118

Arméns fortifikationsförvaltnings yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 114, § 25.

Underdånigt utlåtande.

I anledning av förevarande remiss får arméns fortifikationsförvaltning
härmed anföra följande.

Det sätt, varpå ledigblivna utrymmen inom såväl Svea livgardes som
Svea artilleriregementes kasernetablissement här i staden hitintills tagits i
anspråk för beredande av provisoriska tjänstelokaler åt olika statliga myndigheter
och institutioner, får ses mot bakgrunden av statsmakternas föreliggande
beslut rörande det framtida utnyttjandet av kasernområdena. Enligt
nämnda beslut skola de nuvarande kasernbyggnaderna utan någon
längre tids föregående varsel rivas för uppförande å tomtområdena av nybyggnader.
De byggnader, som jämlikt upprättade planer skola uppföras å
södra delen av Svea livgardes tomtområde, äro avsedda att tillgodose behovet
av lokaler för militära ändamål med hög angelägenhetsgrad. Att utnyttjandet
av ledigblivna utrymmen inom livgardets kasernetablissement finge
ses på mycket kort sikt torde jämväl framgå av Kungl. Maj :ts beslut den
1 november 1946 angående upplåtelse till byggnadsstyrelsen av vissa lokaler
inom nämnda etablissement, enligt vilket upplåtelsen skulle ske tills
vidare i avvaktan på beslut om rivning.

Med hänsyn till de alltmer framträdande svårigheterna på arbets- och
materialmarknaden synes det bliva ofrånkomligt, att de nuvarande kasernbyggnaderna
tagas i anspråk för tillgodoseende av statsverkets behov av
tjänstelokaler under en mera avsevärd tid. Därigenom torde det även bliva
ekonomiskt försvarligt att vidtaga mera genomgripande omändrings- och
inredningsarbeten för möjliggörande av ett bättre utnyttjande av lokalerna.
Det närmaste bedömandet av denna fråga synes emellertid böra ankomma
å byggnadsstyrelsen.

Angående de militära nybyggnader, som avses skola uppföras å Svea livgardes
kaserntomt, ha revisorerna erinrat om att dessa enligt föreliggande
förslag skulle erhålla en sådan belägenhet inom tomtområdet, att de befintliga
byggnaderna icke kunde kvarstå. Revisorerna ha emellertid föreslagit,
att frågan om en sådan placering av den nya huvudbyggnaden, att
nuvarande kanslibyggnaden och kasernflyglarna kunde bibehållas, måtte
bliva föremål för närmare utredning. Enligt fortifikationsförvaltningens
mening synes denna fråga kunna lösas genom att nyanläggningen kommer
till utförande å kaserntomtens norra del i stället för å den södra, såsom
hittills planerats. Utredningar pågå också för närvarande rörande möjligheterna
för en sådan lösning av det föreliggande spörsmålet. Såvitt hitintills
kunnat utrönas, ha icke framkommit några omständigheter, som
direkt skulle kunna hindra en dylik disposition av tomtmarken. I sinom
tid torde förslag härom få underställas Kungl. Maj :ts prövning.

I detta sammanhang må emellertid framhållas angelägenheten av att den
del av den planerade nybyggeisen, vari försvarsstabens fotoanstalt avses
skola inrymmas, utan dröjsmål kommer till uppförande. Nämnda anstalt
är nu inrymd i provisoriskt inredda lokaler, belägna å vinden inom militärstabsbyggnaden
vid östermalmsgatan 87. Dessa lokaler ha av vederbörande
brandförsvarsmyndighet befunnits vara i högsta grad brandfarliga. Enligt
vad denna myndighet uttalat torde begränsning av en uppkommen brand

119 —

inom de nu disponerade lokalerna vara att anse såsom utesluten och möjligheterna
för den där befintliga personalen att vid brandtillfället tillräckligt
snabbt utrymma lokalerna vara tvivelaktiga. Därjämte ha lokalerna
av yrkesinspektionen blivit utdömda såsom varande hälsovådliga. Ovan angivna
omplanering av nybyggnaderna å Svea livgardes tomtområde torde
därför i första hand böra taga sikte på att oberoende av de nuvarande byggnaderna
medgiva uppförandet av den del av den planerade nybebyggelsen,
varest fotoanstalten avses skola erhålla lokaler.

I anslutning till revisorernas uttalande, att det vore nödvändigt att bortflytta
i vissa av de förutvarande kompanilokalerna förvarade förråd för livgardets
räkning för att kasernbyggnaderna skulle kunna på bästa möjliga
sätt utnyttjas för kontorsändamål, får fortifikationsförvaltningen meddela,
att endast följande utrymmen inom etablissementet för närvarande äro
upplåtna till livgardet för förrådsändamål, nämligen dels fem logement, ett
tvättrum och ett expeditionsrum i våningen 2 trappor upp inom nordvästra
kasernflygeln, dels ock två logement, ett dagrum, en handrustkammare,
ett putsrum och ett sergeantrum i bottenvåningen (omkring halva
våningen) inom nordöstra kasernflygeln.

Vid en prövning av frågan huru dessa utrymmen skola kunna frigöras synes
enligt förvaltningens mening i första hand böra tagas under övervägande,
huruvida icke en permanent förrådsbyggnad inom livgardets nya
förläggningsområde i Ulriksdal bör uppföras. Én sådan byggnad torde kunna
färdigställas inom en tid av sex månader efter det byggnadstillstånd
beviljats. Förslag om en dylik nybyggnad har även framlagts i fortifikationsförvaltningens
skrivelser till Kungl. Maj :t den 12 november och 30
december 1946 angående byggnadskvoten för armén för åren 1947 och 1948.
Enligt Kungl. Maj :ts den 14 februari 1947 meddelade beslut i nämnda ärende
ha emellertid några medel för ändamålet icke fått disponeras under år 1947.
Först under innevarande år må 200 000 kronor tagas i anspråk för nybyggnaden
och återstoden, 840 000 kronor, under senare år. Jämlikt under hand
från försvarsdepartementet erhållet meddelande är det emellertid att befara,
att byggnadskvoten för innevarande år kommer att reduceras med 50
procent av tidigare fastställt belopp. Blir detta fallet kan den ifrågavarande
förrådsbyggnaden knappast inrymmas å byggnadsprogrammet, med hänsyn
till att andra viktigare ^''byggnadsfrågor böra erhålla sin lösning före den
nu ifrågavarande. Denna uppfattning har även kommit till uttryck i ett
av chefen för armén framlagt förslag rörande angelägenhetsgradering av
lant för svarets byggnadsfrågor.

Såsom ett andra alternativ föreligger emellertid möjlighet att överflytta
förråden till en inom Svea artilleriregementes kasernetablissement befintlig
batteriförläggningslokal, som för närvarande står odisponerad men som tills
helt nyligen reserverats för signalskolans räkning att av denna användas för
ekoradioutbildningen. På grund av de jämförelsevis höga kostnader, som
äro förenade icke blott med själva flyttningen utan jämväl med anordnande
inom nämda lokal av för ändamålet erforderlig inredning, synes en
sådan lösning av förrådsfrågan, som dessutom är av provisorisk karaktär,
icke böra tillgripas i annat fall än om så prövas vara oundgängligen erforderligt.

Den kompanilokal inom Svea livgardes kasernetablissement, som av revisorerna
angivits stå oanvänd, torde avse den i våningen 2 trappor upp i
nordöstra kasernflygeln belägna lokalen. Inom nämnda byggnad ha några
1 jänstelokaler för statsverkets räkning hitintills icke anordnats. Orsakerna
härtill ha varit, att byggnaden tills för kort tid sedan disponerats av livgardet
för förrådsändamål samt all den för försvarsstabens fotoanstalt av -

— 120

sedda nybyggnaden enligt föreliggande förslag skulle förläggas till just den
del av kaserntomten, varest förevarande kasernflygel är belägen. Denna
byggnad syntes därför i första hand kunna komma i fråga för rivning. Av
lokalerna inom byggnaden är emellertid numera, såsom tidigare nämnts, endast
omkring halva bottenvåningen tagen i anspråk för förrådsändamål.
Därest den ovan nämnda omplaneringen av den å kasernområdet avsedda
nybebyggelsen kommer till stånd, bortfaller även detta skäl mot ifrågavarande
kasernflygels ianspråktagande för tillgodoseende av statsverkets behov
av tjänstelokaler. Enligt uppgift från försvarsdepartementet avses den återstående
delen av bottenvåningen, som icke av livgardet disponeras såsom
förrådslokaler, tills vidare skola disponeras för försvarets kommandoexpeditions
bokdetalj. Rörande våningarna 1 och 2 trappor upp inom byggnaden
pågå undersökningar, huruvida möjligheter må finnas att inom desamma
bereda provisoriska tjänstelokaler för IV. militärbefälsstaben intill dess för
staben avsedd nybyggnad kommer att bliva färdigställd. Därigenom skulle
de för militärbefälsstaben nu förhyrda lokalerna i förutvarande hotell
Anglais helt eller till största delen kunna frigöras. Ifrågasättas kan om det
icke vore lämpligare att för stabens räkning disponera kanslibyggnaden
jämte vissa angränsande utrymmen i sydöstra kasernflygeln. Skulle så befinnas
vara fallet, böra lokalerna i nordöstra kasernflygeln kunna disponeras
för civila behov.

Vad därefter beträffar de av revisorerna framställda erinringarna rörande
för Stockholms försvarsområde verkställda förhyrningar av förrådslokaler
får ämbetsverket meddela, att för försvarsområdet för närvarande förhyras
tjugufem förrådslokaler, belägna å skilda ställen inom Stockholm
och dess närhet. Av dessa komma emellertid nio, envar med en golvyta ej
överstigande 200 kvadratmeter, att avvecklas, så snart den av revisorerna
omnämnda förrådsanläggningen å Järvafältet, för vilken anläggnings utförande
Kungl. Maj:t under juli månad 1947 anvisat medel, blir färdigställd.
Denna anläggning avser att tillgodose behovet av förrådslokaler för
hela norra delen av försvarsområdet. Härjämte torde böra framhållas, att
icke mindre än sexton å olika platser i Stockholms närhet belägna, tidigare
för försvarsområdet verkställda förhyrningar av förrådslokaler, avvecklats
under år 1947 genom att i lokalerna förvarad materiel sammanförts till
större förråd.

Ämbetsverket har därjämte vid skilda tillfällen sökt att i största möjliga
utsträckning avveckla för förråds- eller annat ändamål förhyrda lokaler
i Stockholm och dess omgivningar genom ianspråktagande av ledigblivna
utrymmen inom Svea livgardes och Svea artilleriregementes kasernetablissement.
Inom det sistnämnda etablissementet verkställdes under våren 1947 genom
Statens sakrevisions och IV. militärbefälsstabens försorg en inventering
av samtliga förrådsutrymmen. Denna inventering föranledde betydande
omflyttningar av förråd. Såsom ovan framhållits beträffande möjligheten
att flytta förråd från Svea livgardes till Svea artilleriregementes kasernetablissement
äro jämförelsevis dryga kostnader för såväl själva flyttningen
som för nödvändiga inredningsarbeten in. in. förenade med dylika omflyttningar.
Det torde därför kunna ifrågasättas, huruvida det är ekonomiskt
lönande att alltför ofta företaga förrådsomflyttningar till provisoriska lokaler.
En förutsättning härför bör vara att de nya lokalerna kunna utnyttjas
under en längre tid. En besparing i hyresutgift torde nämligen annars lätt
motvägas av de av flyttningen föranledda kostnaderna.

Angående revisorernas erinringar om att vissa för förrådsändamål lämpliga
mindre lokaler uthyrts till enskilda, varvid hyresinkomsterna per ytenhet
räknat väsentligt understege hyresutgifterna för liknande för Stock -

_ 121 —

holms försvarsområde förhyrda förrådslokaler, får fortifikationsförvaltningen
anföra, att inom Svea livgardes kasernetablissement endast uthyrts
lokaler om tillhopa 290 kvadratmeter. Innan dessa uthyrningar kommo till
stånd, utreddes, att lokalerna, som äro belägna i en tidigare för föivaiing av
potatis använd källare under matsalsbyggnaden, på grund av fukt eller andia
orsaker icke kunde utnyttjas såsom förrådslokaler för Stockholms försvarsområde
eller för andra militära ändamål. Därjämte ha inom Svea artilleriregemente
till enskilda ridskolor uthyrts delar av ridhus och stallar, sedan
i samråd med sakrevisionen utretts, att något omedelbart militärt behov
av nämnda utrymmen icke förelåg. I dylika lokaler kunna nämligen icke
lämpligen förvaras vare sig tyg- eller intendenturmateriel och dessutom har
hyran för lokalerna så avpassats, att kronan icke torde bliva lidande på en
sådan disposition av desamma. Sistnämnda uthyrningar ha jämväl godkänts

av Kungl. Maj :t. .

Vad slutligen angår revisorernas anmärkning rörande uthyrningen till
två privatpersoner av lokaler i norra hälften av ridhuset vid förutvarande
Livregementets dragoners etablissement vid Kavallerivägen här i staden
och förhyrningen från samma personer av en tennislokal i det så kallade
Allstadion får fortifikationsförvaltningen framhålla, att ämbetsverket senast
då fråga uppkom om förlängning fr. o. in. den 1 oktober 1945 av
tidigare löpande kontrakt rörande ifrågavarande hyresförhållanden undersökte
möjligheten att kunna avveckla desamma samt att taga ridhuset i
anspråk för de ändamål, för vilka lokalen i Allstadion förhyrts, nämligen
såsom pjäsexercishall för Stockholms luftvärnsregemente och för utförande
inom arméförvaltningens tygavdelnings kontrollbyrå av konstruktionsprov
av vissa centralinstrument. Fortifikationsförvaltningen, som vid nämnda tid
räknade med att luftvärnsregementet inom en nära framtid skulle avflytta
till den planerade nya förläggningen i Norrtälje, fann emellertid, att kostnaderna
för inredande av pjäsexercishall inom ridhuset skulle överstiga kostnaderna
för ifrågavarande hyresförhållandens fortbestånd under den enligt
föreliggande planer relativt korta tid, som skulle atersta intill dess regementet
komnie att avflytta till den nya förläggningsorten. Vidare hade tygavdelningens
kontrollbyrå i ett den tf) augusti 1945 avgivet yttrande meddelat,
att en förflyttning från den förhyrda lokalen i Allstadion till ridhuset
av de anordningar, som vore erforderliga för utförande av o\anbeiöida
konstruktionsprov skulle medföra ett flertal allvarliga olägenheter. Sålunda
skulle proven väsentligen försenas på grund av den tidsförlust, som en demontering
av den i All stadion iordningställda malbanan och en däipa följande
ny uppsättning av densamma inom ridhuset skulle medföra. Därjämte
skulle förflyttningen kräva avsevärda kostnader, vilka behövde beaktas vid
en bedömning av förflyttningens ekonomiska verkningar. Enligt vad kontrollbyrån
uppgav hade dessa kostnader redan i oktober 1943, då en sådan
förflyttning även varit aktuell, beräknats till omkring 13 900 kronor. Med
anledning av vad vid förenämnda undersökning sålunda framkom beslöt
fortifikationsförvaltningen, att ifrågavarande hyresförhållanden skulle förlängas
från och med den 1 oktober 1945 att gälla tills vidare med tie månaders
uppsägning. Numera har emellertid frågan om avveckling av ifiagavarande
hyresförhållanden kommit i ett annat läge, sedan frågan om luttvärnsregementets
utflyttning till Norrtälje uppskjutits tills vidare till år
1951. Därjämte har tygavdelningen meddelat, att de av avdelningen hitintills
utförda konstruktionsproven inom den förhyrda lokalen i Allstadion
beräknades vara slutförda senast den 1 oktober 1948. Inom fortifikalionsförvaltningen
ha därför förnyade undersökningar igångsatts rörande möjligheten
att avveckla hyresförhållandena senast nämnda dag samt att för

122 —

tiden därefter disponera den nu uthyrda delen av ridhuset såsom pjäsexercishall
för luftvärnsregementet. Enligt av förvaltningen gjorda beräkningar
rörande kostnaderna för inredande av lokal inom ridhuset till pjäsexercishall
torde desamma komma att belöpa sig till omkring 25 000 kronor. I
nämnda belopp ingå bl. a. kostnaderna för nedschaktning av ridhusets golv,
1,2 meter, för åstadkommande av för luftvärnspjäserna erforderlig höjd
inom byggnaden. En avveckling av ifrågavarande hyresobjekt synes sålunda
bliva ekonomiskt försvarlig, endast under förutsättning att luftvärnsregelnentet
kvarbliver i sin nuvarande förläggning under en tid av minst tre
ar. Förvaltningen avser emellertid att sedermera underställa denna fråga
Kungl. Maj :ts prövning.

/ handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Carlquist
och Nordberg, den senare föredragande, deltagit byråchefen Stade.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
NILS CARLQUIST.

G. NORDBERG.

/ Agne Ewerbring.

Riksdagens revisorers uttalande under § 26 har av finansdepartementet
ej utsänts pa remiss.

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 126, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har kammarkollegiet anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagen senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående avskrivning av vissa äldre kronouppbördstitlar
(§ 27). Till atlydnad härav får kollegiet, som låtit sitt arkiv verkställa
viss härvid bilagd utredning, anföra följande.

Avgälder för vissa tomter i Göteborgs och Bohus län.

Dessa avgälder utgå av tomter i fiskelägena Bovallstrand och Hunnebostrand
och ha tillkommit på följande sätt.

Genom brev den 17 maj 1895 förordnade Kungl. Maj :t, att f. d. länsmansbostället
Va mantal Finntorp skulle försäljas. Därvid skulle emellertid undantagas
viss, delvis redan bebyggd tomtmark för fiskeläget Bovallstrand.
Den salunda undantagna tomtmarken skulle indelas i tomter och försäljas
ined iakttagande av de rörande jordavsöndring i 1881 års hemmansklyvmngsforordning
meddelade föreskrifter. Allteftersom tomterna (118 stycken)
försåldes, fastställde länsstyrelsen genom ett flertal under åren 1897_

1907 meddelade utslag avgäld jämlikt 4 § 1 mom. nämnda förordning. På
vardera tomten ansågs därvid belöpa 1 öre av stamfastigheten åvilande

— 123 —

grundskatt. Avgälden bestämdes emellertid av länsstyrelsen till viss kvantitet
spannmål att lösas etter tioårigt medelmarkegångspris men har synbarligen
erlagts med ett oförändrat belopp av 1 öre.

På motsvarande sätt ha avgälderna för de i Hunnebostrand belägna 253
tomterna tillkommit. Dessa tomter äro avsöndrade från f. d. löjtnantsbostället
1 mantal Hunnebo nr 1, om vars försäljning till viss del och indelande
till tomter till återstående del förordnats i nådigt brev den 20 maj 1896.
Avgälder för dessa tomter ha fastställts genom särskilda utslag av länsstyrelsen
under åren 1900—1907, därvid avgälden för envar av 11 tomter utgått
med 2 öre och för envar av de övriga med 1 öre.

Med hänsyn till att det åberopade lagrummet såsom en konsekvens av den
beslutade grundskatteavskrivningen icke fick någon motsvarighet i 1896
års hemmansklyvningslag, som trädde i kraft den 1 januari 1897, torde det
kunna ifrågasättas, huruvida åsättande av avgäld för de tomter, som försålts
efter nämnda dag, varit lagligen grundat.

Genom 1 § lagen den 25 maj 1905 rörande avgäld från avsöndrad lägenhet
stadgades att från lägenhet, vilken för alltid avsöndrats från hemman och
för vilken enligt äldre författning om enskiftesdelning eller jorda vsöndring
avgäld till henimanet blivit fastställd eller bort fastställas, skulle — förutom
i vissa särskilt angivna fall — avgäld icke utgå efter den 31 december 1906.
Att avgäld alltfort uttagits från nu ifrågavarande tomter synes kunna förklaras
genom stadgandet i 11 § samma lag, att lagen icke vore tillämplig på
lägenhet, som blivit avsöndrad från boställe eller från annat publikt hemman
eller lägenhet, som icke vid tiden för upplåtelsen innehades under stadgad
åborätt. Då emellertid kronans försäljning av hemmanen Finntorp och
Hunnebo synes ha kommit till stånd innan tomterna försåldes, torde lagrummet
rätteligen icke ha utgjort hinder för lagens tillämpning å ifrågavarande
tomter. Härutöver kan tilläggas att undantagandet av från vissa kronofastigheter
avsöndrade lägenheter icke föranleddes av något önskemål att
låta avgälder, som fastställts under de villkor, varunder nu ifrågavarande
avgälder tillkommit, kvarstå.

På grund av anförda förhållanden synes det kollegiet att debiteringen av
avgälderna från tomterna i Bovall strand och Hunnebostrand icke kan stödjas
på gällande lagstiftning.

Ersättning för Skeens utrivna kronoålfiske.

Denna »avgäld» har genom Ivungl. Maj :ts brev den 3 april 1846 påförts de
i ett företag för sänkning av sjöarna Bolmen och Draven i Jönköpings och
Kronobergs län deltagande fastigheterna såsom gottgörelse för ett vid sjösänkningen
utrivet kronoålfiske. Dessa medel utgöra sålunda icke en grundskatt
utan en ersättning för kronans uteblivna arrendeinkomst av lisket.
Ersättningen utgår f. n. med ett årligt belopp av 205 kronor 41 öre, varav
160 kronor 54 öre tillfalla kronan och återstoden ingår bland prästlönetillgångarna
i Annerstads pastorat. Större delen av ersättningen erlägges numera
av Sydsvenska kraftaktiebolaget såsom huvudintressent i sjöarnas nuvarande
reglering för kraftverksändamål och blott en ringa del utdebiteras
pa fastighetsägare. I anledning av alt detta bolag hos kollegiet anhållit alt
bliva »antecknat såsom skattskyldigt» för dessa räntor, bar kollegiet i underdånig
skrivelse den 6 december 1947 hemställt, att Kungl. Maj :t matte förklara
hinder icke möta mot avlösning av räntorna genom erläggande av ett
utav bolaget alternativt erbjudet engångsbelopp av 4 108 kronor 20 öre (==
tjugo gånger f. n. utgående räntor) av vilket belopp 3 210 kronor 80 öre
skulle tillgodoföras den i riksstaten under huvudinkomslliteln »Diverse inkomster»
upptagna inkomstposten »Övriga diverse inkomster» samt 897 kro -

124 —

nor 40 öre överlämnas till kyrkorådet i Annerstads pastorat för att förvaltas
och disponeras såsom prästlönetillgång i pastoratet. Framställningen är
beroende på Kungl. Maj :ts prövning. 1 händelse av bifall till densamma kommer
sålunda all utdebitering av ersättning för ålfisket att upphöra.

Suveränitetsavgifter till finska staten och motsvarande från Finland erlagda
avgifter till svenska staten.

Såsom framgår av arkivets memorial ha dessa tillkommit i samband med
freden i Fredrikshamn den 17 september 1809. Frågan om avveckling av
avgifterna har upptagits vid flera tillfällen utan resultat. Frågans fortsatta
handläggning torde ankomma på utrikesdepartementet.

Skogsmedel i Norrbottens län.

Frågan om avvecklingen av de rättsförhållanden, på grund varav de av
revisorerna anmärkta skogsmedlen i Piteå och Kalix fögderi debiteras, är
f. n. föremål för handläggning i kollegiet. I skrivelse den 23 april 1938 anhöll
nämligen domänstyrelsen om kollegiets uttalande angående vissa till styrelsen
inflytande medel, vilka debiterades i samband med kronoutskylderna.
I svarsskrivelse den 28 april 1942 uttalade kollegiet beträffande ett stort antal
namngivna lägenheter, att på grund av den utav kollegiet verkställda utredningen
kunde ifrågasättas, huruvida de för lägenheterna debiterade avgifterna
fortfarande borde utgå. Samtidigt överlämnade kollegiet till länsstyrelsen
transumter av utredningen rörande dessa lägenheter för de länsstyrelsens
vidare åtgärder, vartill utredningen måtte föranleda. Av dessa avgifter
synes allenast avgiften från lägenheten Jävre Sandön i Hortlax socken alltjämt
uttagas. Varför denna avgift, som uppgår till 91 öre om året, alltjämt
uttages, är kollegiet obekant.

Övriga ännu utgående avgifter i nämnda fögderi uttagas för kronojordlägenheter,
som under olika villkor upplåtits till ägarna av närliggande hemman.
Kollegiet avser att inom de närmaste månaderna underställa Kungl.
Maj :t förslag till avveckling av den nuvarande dispositionen av lägenheterna.
Kollegiets förslag torde komma att innebära, att lägenheterna skola antingen
indragas till statsverket eller försäljas till innehavarna. Därest frågan
löses i enlighet därmed, bringas de hittills utgående avgifterna att upphöra.

Det Luleå stad påförda beloppet 6 kronor 34 öre utgör ersättning för dispositionsrätten
till en vid Edefors strömfall i Edefors socken belägen skogstrakt.
I Konungens befallningshavandes avvittringsutslag den 30 december
1862 för Överluleå socken bibehölls området för kronans räkning för farledens
öppnande m. fl. i den tillämpade avvittringsförfattningen stadgade
ändamål. Samtidigt uppläts området emellertid till Luleå stad in. fl. såsom
innehavare av Edefors laxfiske till begagnande som utmål för fisket tills
vidare och intill dess att det behövdes för annat ändamål emot en årlig ränta
till kronan av 151/, skålpund smör att lösas efter tio års medelmarkegång,
till vilken ränta området år 1847 skattlagts.

Då kronan vid avvittringen förbehållit sig äganderätten till området och
då villkoren vid dettas upplåtande till fiskets innehavare icke synas utesluta,
att kronan kan vid behov återtaga det, lärer avgiften få snarare anses som
en oföränderlig — och därför mycket låg — arrendeavgift än som en grundskatt.

Vad slutligen angår den från kronojordlägenheten Svartlå eller skattläggningsskogen
nr 6, en skogstrakt, utgående avgäld eller ränta ha kollegiet och
lantmäteristyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag i gemensam skrivelse till
Kungl. Maj :t den 30 december 1943 lämnat en utförlig redogörelse för ägande-
och besittningsrätten till fastigheten. Av denna utredning inhämtas

— 125 —

bland annat följande. Skogen uppläts av kammar- och bergskollegierna genom
gemensamt utslag den 9 mars 1798 till bergsrådet friherre S. G. Hermelin.
Med upplåtelsen avsågs bland annat att förbättra koltillgången vid
en Hermelin tillhörig masugn. Den 21 maj 1799 meddelade kammarkollegiet
utslag angående skattläggning å skogen, som angavs innehålla, utom impedimenter,
en areal av 16 071 tunnland (= 7 932,65 hektar). Skogstrakten
åsattes därvid en ränta av 111 rdr. 29 sk. specie (= 167 kronor 41 öre) samt
föreskrevs, att räntan skulle vara oskiljaktig från friherre Hermelins bruksinrättningar
och hemman i dåvarande Västerbottens län. Oaktat lägenheten
i senast upprättade jordebok (år 1876) upptagits såsom kronojordlägenhet
under enskild disposition, har lagfart å lägenheten meddelats — första gängen
den 3 december 1883 för Gellivare Aktiebolag och senast den 24 juli 191o
för nuvarande innehavaren, Svanö Aktiebolag.

En prövning av de lagliga förutsättningarna för en avskrivning av denna
ränta torde bero på framställning av bolaget. En skogsränta, som företedde
betydande likheter med ifrågavarande, har slutligen avskrivits genom Kungl.
Maj :ts utslag den 17 september 1946 (regeringsrättens årsbok 1946 Fi. 846).

Grundskatter i Uppsala m. fl. län.

Kollegiet har icke inom den föreslagna remisstiden haft möjlighet att på
denna punkt utföra någon undersökning. Det är dock kollegiet väl bekant,
att grundskatter alltjämt utgå från åtskilliga fastigheter. I vissa fall beror
detta på att författningarna om avskrivning av grundskatterna — kungörelsen
den 5 juni 1885 och lagen den 2 december 1892 — icke varit tillämpliga
å de fastigheterna åvilande grundskatterna. I andra fall ha förutsättningar
för grundskatternas avskrivning uppkommit först sedan den allmänna
grundskatteavskrivningen skett. I dessa fall kan ha krävts särskilt
beslut om avskrivning men sådant bär icke blivit meddelat, enär varken fastighetsägaren
påkallat detta, uppbördsmyndigheten tagit initiativ därtill eller
kollegiets uppmärksamhet fästs på förhållandet. Slutligen får man räkna
med att grundskatter kunna av förbiseende uttagas, oakttat de faktiskt omfattats
av ett avskrivningsbeslut.

I detta sammanhang vill kollegiet erinra om att kollegiet den 30 december
1910 underställde Kungl. Maj :t ett förslag till avveckling av en större mängd
då kvarstående grundskatter. Detta förslag har emellertid icke i ett sammanhang
blivit föremål för vidare behandling, utan olika däri omnämnda grundskatter
ha tid efter annan blivit avvecklade. Då förslaget emellertid torde
innehålla i stort sett fullständiga uppgifter å då kvarstående grundskatter,
torde det för kollegiet vara möjligt att med ledning av dessa uppgifter,
senare beslut om avskrivning av grundskatter samt uppgifter från riksräkenskapsverket
å senast debiterade grundskatter utan större omgång utreda,
vilka grundskatter som icke blivit föremål för avskrivning och vad anledningen
därtill varit.

Tomtöres- och infästeavgifter i Visby.

I denna stad finnas åtskilliga kronan tillhöriga tomter — huvudsakligen
f. d. hospital segendom — som äro bebyggda med enskilda personer tillhöriga
hus. Innehavaren av besittningsrätten har att till kronan erlägga en årlig
»tomthyra», som sedan förra hälften av 1800-talet utgår med belopp beräknade
efter 6 skillingar per 100 kvadratrevar och som motsvarar de tomtören,
vilka i åtskilliga städer utgå till staden för ofria tomter. Besittningsrätten
är ärftlig och förytterlig men vid överlåtelse av densamma utfärdar länsstyrelsen
nytt »infästebrev» för köparen, som därvid har att erlägga särskild
infästeavgift uppgående till dubbla »årshyran». En kortfattad redogörelse
för infästeinstitutet, som förelåg utbildat redan på 1600-talet, finnes i justi -

— 126 —

tierådet S. Skarstedts kommentar till 1907 års nyttjanderättslag och eu utförligare
i kollegiets utlåtande till Kungl. Maj :t den 31 december 1947 i anledning
av anförda besvär över ett beslut av länsstyrelsen, varigenom klagandena
vägrats sökt infäste. Även staden och kyrkan tillhöriga ofria tomter
äro upplåtna under infäste.

I den mån avgifterna uttagas av f. d. hospitalstomter tillhöra de den kategori
av avgifter som nedan behandlas under rubriken »F. d. hospitalsfondens
medel». Frågan om avveckling av avgiftsskyldigheten har såsom där meddelas
under fjolåret upptagits av kollegiet.

Avgifter till Vadstena krigsmanshuskassa.

Såsom framgår av arkivets memorial utgå dessa avgifter vid försäljning
till skatte av kronohemman och kronolägenheter. Ehuru bestämmelserna
harom larer kunna upphävas utan att formerna och villkoren för skatteköp
\ ovri8''t ändras, synes det dock kollegiet, att ett ifrågasatt avskaffande av
dessa avgifter aktualiserar frågan om avskaffande av de mestadels till beloppen
obetydliga skatteköpeskillingarna. En redogörelse för de tid efter annan
framkomna förslagen om omförande till skatte utan lösen av kvarstående
kronohemman och kronolägenheter under enskild disposition lämnas i
propositionen nr 246 till 1930 års riksdag.

»F. d. hospitalsfondens medel.»

Såsom revisorerna erinrat förordnades genom förordning den 18 juni 1937
att till statsverket indragna hospitalsräntor skulle med undantag av räntorna

Väann a1g7enh^terna,H0SpitaJS: eller Klosterkvarnen 1 Söderköpings stad och
n 1 \a s?cken av Kristianstads lan upphöra att utgå för tid efter år

chpfpnR?rauda rantorna ftran namnda två fastigheter uttalade departementschefen
i nksdagspropositionen, att åtgärder för deras upphörande kunde
vidtagas i samband med en förändrad disposition av lägenheterna.

Av länsstyrelse^ i Kristianstad redovisas enligt riksräkenskapsverkets deVäTr11!?
lggare 1946/1947 27 kronor 21 öre. Beloppet utgår från lägenheten

Av länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län redovisade belopp
Visa emellertid att f. d. hospitalsräntor i flera fall alltjämt uttagas av fastighetsiigare,
oaktat räntorna enligt nämnda förordning skolat upphöra att
utga. Av lansstyrelsen i Uppsala redovisas sålunda 80 kronor 74 öre, av vilket
belopp 79 kronor 39 ore motsvarar en hemmanet 3/8 mantal Sundersbol i
Stavby socken tidigare åvilande hospitalsränta, som omfattades av förordningen.
Länsstyrelsen i Södermanlands län redovisar två belopp å 50 kronor
respektive 16 kronor 62 öre, varav åtminstone det förstnämnda torde
motsvara en av förordningen likaledes omfattad f. d. hospitalsränta från 2
mantal fralsesateri Lida nr 1 i Åkers socken.

I ett antal städer utgå alltjämt till statsverket vissa såsom jordskvid eller
tomtoren betecknade avgälder — genomgående till beloppet helt obetydliga

av mark, som åtminstone delvis tidigare utgjort hospitalsegendom Dessa
avgal der omnämnas icke i propositionen till 1937 års förordning och flertalet
uppbördsförvaltningar ha ansett dem ej beröras av den genom förordningen
skedda avskrivningen. De fastighetsägare, av vilka de uttagas, ha
åtminstone delvis erhållit lagfart å sina fastigheter. Beloppen synas redovisas
av lansstyrelserna delvis såsom f. d. hospitalsfondens medel, men delvis
under annan titel. De belopp av förstnämnda inkomsttitels slutsumma, 192
kronor 3/ ore, for vilka icke ovan redogjorts, torde utgöra sådana avgälder
Kollegiet har under fjolåret i anledning av framställning av viss uppbördsforvaltning
upptagit frågan om en fullständig avveckling av dessa avgälder
och avser att snarast möjligt underställa Kungl. Maj:t förslag härom

— 127 —

Kollegiet delar revisorernas uppfattning om önskvärdheten av att sådana
i ålderdomliga rättsförhållanden grundade avgifter till kronan, vilkas belopp
icke stå i rimlig proportion till besväret med och kostnaderna för uppbörden,
snarast möjligt och utan onödig omgång avskaffas. Ett successivt avvecklande
av dylika rättsförhållanden har länge pågått i kollegiet. Där kollegiet
erhåller kännedom om någon ännu utgående grundskatt och lagliga förutsättningar
för dess avskrivning befinnas föreligga, förordnar kollegiet sålunda
härom. I talrika fall har kollegiet härjämte, då kollegiet funnit visst
rättsförhållande kunna med stöd av gällande lagstiftning avvecklas men
saknat befogenhet att själv besluta härom, underställt frågan Kungl. Maj :ts
prövning. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har kollegiet
härjämte oberoende av revisorernas påpekanden avsett att underställa Kungl.
Maj :t förslag till åtgärder, varigenom åtskilliga av de utav revisorerna framdragna
förhållandena skulle bliva avvecklade. I andra fall kräves emellertid
för den av revisorerna önskade utrensningen riksdagens medverkan till författningsändringar.
Detta gäller bland annat om vissa ännu utgående grundskatter.
Kollegiet har icke i princip något att erinra mot en författning om
allmänt avskaffande av dylika smärre kronointäkter. Kollegiet vill dock
framhålla, att tillskapandet av en dylik författning måste vara förenad med
vissa svårigheter. För att dess tolkning skall kunna ske med någon säkerhet
torde sålunda krävas en grundligare inventering av dylika kronoinkomster
än vad revisorerna kunnat företaga. Då dylika kronoinkomster ofta äro
grundade i kronans anspråk på äganderätt eller viss dispositionsrätt över
fastigheter, torde härjämte få tillses att kronan icke genom att avstå från
anspråk på avgäld eller ränta frånhänder sig en privaträttslig rättighet av
större ekonomiskt värde.

Slutligen vill kollegiet erinra, att även städer och kyrkor uppbära vissa,
till beloppet ofta obetydliga avgälder och räntor, som utgå på grund av ålderdomliga
rättsförhållanden. Även dessa torde ofta bereda uppbördsmyndigheterna
ett oproportionerligt besvär.

I handläggningen av detta ärende ha jämte undertecknade deltagit kammarråden
Schalling, Skoglund och Grönvall samt t. f. kammarrådet Gavelius.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERIC SVERNE.

ÅKE BOHMAN.

Bilaga.

Memorial.

Rörande de i riksdagens revisorers berättelse § 27 omnämnda äldre kronouppbördstitlar
har följande inhämtats.

Avgälder för vissa tomter i Göteborgs och Bohus län.

Dessa utgå av tomter i fiskelägena Bovallstrand och Hunnebostrand.

I 1881 års jordebok för Tossene socken upptogs bland kronoegendomar
under allmän disposition, hemman, f. d. länsmansbostället V, mantal Finntorp
nr 1. Sedan fråga uppstått om försäljning av delta, medgav Kungl.
Maj :t den 17 maj 1895 bland annat att därvid finge avsöndras vissa tomter
för fiskeläget Bovallstrand. Hemmanet försåldes den 2 april 1896 av domänstyrelsen
till utsockne frälse, varvid undantogs 9,4899 hektar tomter in. in.

— 128 —

Det första utslaget rörande avsöndring av tomt meddelades av Konungens
befallningshavande den 31 december 1897 och bestämdes avgäld å jorden
enligt 4 § 1 mom. förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyvning
och jordavsöndring. Det sista utslaget gavs den 14 augusti 1907.

Vidare redovisas i 1881 års jordebok för Tossene socken bland kronoegendomar
under allmän disposition, hemman, f. d. löjtnantsbostället 1 mantal
Hunnebo nr 1. Jämväl härifrån har jämlikt Konungens befallningshavandes
utslag, det första det 24 september 1900 och det sista den 14 augusti 1907,
avsöndrats tomter och fastställts avgälder under åberopande av ovannämnda
lagrum.

Ersättning för Skeens utrivna ålfiske.

Frågan om avlösning härav har upptagits av kammarkollegiet i underdånig
skrivelse den 6 december 1947 (B I nr 783).

Suveränitctsavgifter till finska staten.

Dessa ha uppkommit i samband med freden i Fredrikshamn den 17 september
1809.

Förslag om avgifternas upphörande har framförts dels år 1926 i samband
med fråga om gränsreglering dels år 1929 genom utrikesdepartementets
förhandling med finska ministeriet för utrikesärendena. Slutligen har
Konungens befallningshavande i Norrbottens län år 1946 hos Kungl. Maj :t
gjort framställning i samma hänseende.

Skogsmedel inom Norrbottens län.

Frågan härom är under behandling hos kollegiet, vadan något yttrande
av arkivet ej torde vara erforderligt.

Utgrävningslägenheten Mjötråsk nr 2 i Råneå socken.

konungens befallningshavandes avvittringsutslag för Råneå socken den
15 januari 1859 innehåller rörande lägenheten bland annat: »Denna lägenhet
är igenom KB:s i Westerbottens län utslag den 6:te mars 1795 upplåten
för utdikning åt Orrby byamän samt innehafvaren af Mjöträsks frälsehemman,
inom hvars område densamma till största delen och i öfrigt inom
Mjöträsklommens frälsehemmans område är belägen.» Räntan fastställdes
av Konungens befallningshavande till 3 L® 10® smör.

I 1876 års jordebok för Råneå socken återfinnes bland kronoegendomar
under enskild disposition, jordlägenheter, Mjöträsk nr 2, en utdikningslägenhet,
med räntan 70 ® smör eller 28 kr. 78 öre. Med blyerts har antecknats:
»Grundsk. afförd 1899 för att redovisas bl. skogsmedlen.»

Edefors laxfiske.

Lnder rubrikerna kronoegendomar under enskild disposition, fiskerier,
redovisas i 1876 års jordebok för Överluleå socken Edefors eller Laxholmen,
ett laxfiske, utan åsatt ränta med anteckningen: Donerat Luleå stad. Genom
fundationsbrevet för staden den 12 juli 1621 uppläts nämligen fisket mot
viss fisketaxa. Denna utgjorde enligt 1825 års fiskejordebok 6 tunnor salt
lax med ett kronovärde av 20 rdr banko, vilken ränta emellertid av staden
frinjöts.

Eu utredning rörande fisket föreligger i första arkivkontorets memorial
den 9 juni 1928.

Svartlå skattläggningsskog.

Genom kammar- och bergskollegiernas utslag den 9 mars 1798 uppläts till
bergsrådet friherre S. C. Hermelin en skogstrakt på sydvästra sidan av Lule
älv mot ränta, som skulle fastställas enligt kungl. brevet den 29 november
1796.

Den 21 maj 1799 meddelade kammarkollegiet utslag angående skattläggning
å den upplåtna skogen, som angavs innehålla, utom impedimenter, en

— 129 —

areal av 16 071 tid. Kollegiet åsatte därvid, men stöd av 1796 års brev och
1775 års skattläggningsmetod för Savolax, skogen en ränta av 111 rdr. 29
skill. specie.

I 1876 års jordebok för överluleå socken återfinnes bland kronoegendomar
under enskild disposition, jordlägenheter, Svartlå nr 1 eller Skattläggningsskogen,
en skogstrakt, med räntan 167 kr. 41 öre. Vid lägenheten finnes
med blyerts antecknat: »Afförd i 1901 års extrakt.» Räntan redovisas numera
som skogsmedel.

Avgifter av grundskatts natur i Uppsala m. fl. län.

Någon specifikation å dessa har icke varit tillgänglig.

Tomtöres- och infästeavgifter i Visby.

Rörande institutet infäste föreligger utredning i tredje arkivkontorets memorial
den 23 oktober 1916. Infäste avser upplåtelse av vissa ofria tomter
i Visby, av vilka utgår årlig avgift. I förevarande fall är troligen fråga om
krono- och hospitalstomter därstädes.

Avgifter till Vadstena krigsmansliuskassa.

Genom kungl. kungörelsen den 23 januari 1811 stadgades att vid kronohemmans
försäljning till skatte en avgift av 6 procent utav köpeskillingen
skulle erläggas till Vadstena krigsmanshus. Samma föreskrift gavs beträffande
kronolägenheter genom kungl. kungörelsen den 2 juni 1812. Dylik avgifts
erläggande förutsätts i kungl. kungörelsen den 15 december 1848 angående
ordningen och sättet för vinnande av skattemannarätt till hemman
och lägenheter av krono natur.

Till statsverket indragna hospitalsräntor.

En redogörelse härutinnan lämnas i propositionen nr 236 till 1937 års
riksdag med förslag till förordning angående upphörande av vissa till statsverket
indragna hospitalräntor.

Stockholm och kungl. kammarkollegiets arkiv den 9 januari 1948.

F. H. Morssing.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 1526, § 27.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 27 i sin berättelse yttrat angående avskrivning av vissa
äldre kronouppbördstitlar. I anledning härav får riksräkenskapsverket i
underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha under förevarande paragraf framhållit, att vissa avgifter,
vilka tidigare uttagits i samband med kronouppbörden ofta, särskilt såvitt
avser kronan tillfallande avgifter, uppgått till mycket ringa belopp — understundom
endast något öre i det enskilda fallet. De kronan tillfallande
avgifterna vore samtliga av en så bagatellartad omfattning, att de utan
vidare kunde avskaffas.

Enligt vad riksräkenskapsverket inhämtat har genom kungörelse den
9 januari 1948, vilken ännu ej utkommit av trycket, bestämts att sådana

9—b87121. Rev. berättelse ang. statsverket år 1917. It.

— 330 —

avgifter, vilka tidigare uppburits i samband med kronouppbörden och som
icke enligt 1 § uppbördsförordningen vidare skola upptagas i samband med
den allmänna uppbörden, skola uppbäras genom länsstyrelsens försorg.
Inbetalningen bör ske till länsstyrelsens postgirokonto. Uppbörden förutsättes
normalt skola ske i den formen, att länsstyrelsen tillställer den avgiftspliktige
ett ifyllt inbetalningskort, varefter inbetalning sker kostnadsfritt.

Ifrågavarande avgifter avse ur redovisningssynpunkt medel av två skilda
slag, nämligen dels riksstatsmedel, dels ock fonder och diverse medel.

Till närmare belysande av vilka riksstatsmedel, det här är fråga om, har
inom riksräkenskapsverket upprättats bilagda förteckning, utvisande såväl
debiterat belopp som antal debiterade poster. Såsom framgår av förteckningen
uppdebiterades under budgetåret 1946/47 sådana avgifter, till ett
belopp av sammanlagt 4 635 kronor 18 öre. Beloppet fördelade sig på omkring
750 poster med i genomsnitt alltså omkring 6 kronor per post.

Beträffande av revisorerna omnämnda 371 poster om tillhopa 3 kronor
82 öre, vilka avse avgälder för tomter i Hunnebostrands och Bovallstrands
municipalsamhällen i Göteborgs och Bohus län, må framhållas, att dessa
avgifter numera under en lång följd av år icke avkrävts de avgiftspliktiga,
utan ha vederbörande häradsskrivare själva av egna medel erlagt desamma.

Den statsinkomst, varom är fråga, tillhopa 4 635 kronor 18 öre, torde icke
på långt när motsvara de kostnader för staten, som föranledas av debitering,
uppbörd, indrivning och redovisning av densamma. Ett slopande av
avgifterna synes, såsom riksdagens revisorer framhållit, icke kränka enskilds
rätt. Med hänsyn härtill och till övriga av revisorerna anförda skäl
anser riksräkenskapsverket, att samtliga här berörda avgifter av riksstatsmedels
natur utan ytterligare utredning omedelbart böra avskaffas.

Vad beträffar de avgifter, vilka ha karaktären av fonder och diverse medel,
har riksräkenskapsverket icke närmare prövat förutsättningarna för
de olika avgifternas slopande. Av det material som riksräkenskapsverket
inhämtat från samtliga länsstyrelser rörande ifrågavarande avgifter framgår
emellertid, att flera av dessa avgiftstitlar avse allenast obetydliga belopp,
vilka icke torde stå i rimlig proportion till de kostnader, som äro
förenade med debitering, uppbörd, indrivning och redovisning. Sålunda
förekommer, såsom även revisorerna framhållit, inom Kronobergs län en
uppbördstitel, benämnd ersättning till pastor i Annerstads församling för
Skeens i och för sänkning av sjöarna Draven och Bolmen rivna ålfiske, åvilande
ett 30-tal hemman i Angelstads, Annerstads och Odensjö socknar i
Sunnerbo fögderi, vilken uppbördstitel avser ett sammanlagt belopp av allenast
1 krona 6 öre. Denna titel är emellertid, trots det obetydliga belopp
den avser, fördelad på 27 poster, varav den största utgör 8 öre. Vidare upptagas
inom olika län avgifter till Vadstena Krigsmanshuskassa och Vadstena
Krigsmanshusfond, vilka avgifter under budgetåret 1946/47 för båda
titlarna uppgingo till ett sammanlagt belopp av 8 kronor. Nämnda belopp
uppbars emellertid inom ej mindre än åtta län och fördelade sig inom
några av länen å flera poster, varav den minsta utgjorde 1 öre och den
största 4 kronor 80 öre.

En särställning intaga de inom Norrbottens län uppburna avgifterna till
finska staten för brukanderätten till vissa holmar i Torne älv inom republiken
Finlands område. Avgifterna uppgingo under år 1946 till ett sammanlagt
belopp av 3 kronor 50 öre, vilket belopp fördelade sig å ett trettiotal
olika poster vartill kommer 9 kronor, avseende 34 ängsholmar inom Pajala
och övertorneå kommuner, i uppbördsböckerna debiterade såsom su -

131 —

veränitetsavgift men redovisade såsom extra uppbörd. Avgifter av motsvarande
slag upptagas i Finland för brukanderätten till vissa holmar i Torne
älv, belägna inom svenskt område. I samband med avgifternas redovisning
till Finland upprättar länsstyrelsen varje år en förteckning i tre exemplar,
vari angivas de olika avgifternas storlek och slutsumma. Förteckningen
sändes därefter enligt uppgift med redovisning, i vilken slutsumman omräknats
till finska mark, till länsstyrelsen i Lapplands län via riksbanken.
Kostnaderna för uppbörd och redovisning bliva tillsammantagna självfallet
ganska avsevärda.

Riksräkenskapsverket finner det uppenbart, att även vissa av de avgiftstitlar,
hänförliga till fonder och diverse medel, vilka tidigare uppburits i
samband med kronouppbörden, borde kunna helt avskaffas. I fråga om
exempelvis avgifterna till Vadstena Krigsmanshuskassa må i detta sammanhang
erinras om att å riksstaten för innevarande budgetår finnes uppfört
ett förslagsanslag å 1 200 000 kronor till Vadstena Krigsmanshuskassa.
De olika avgifter, som utgå enligt vattenlagen, torde i allmänhet icke röra
sig om verkliga småbelopp. Så kan däremot vara fallet med exempelvis
vissa äldre avgifter, hänförliga till vattenregleringsföretag.

Att avgifterna i fortsättningen icke skola uppbäras i samband med den
allmänna uppbörden utan i särskild ordning förminskar icke intrycket av
det stötande i att numera påföra och genom offentlig myndighets försorg
utkräva avgifter av allt för bagatellartad storleksordning; snarare förhåller
det sig tvärtom så, att disproportionen mellan intäktens blygsamma storlek
och uppbördskostnaderna — för det allmänna såväl som för den avgiftspliktige
—- än mera accentueras. De ifrågavarande avgifterna äro ofta av
ålderdomligt ursprung och sålunda fixerade vid ett helt annat penningvärde
än det nuvarande.

Därest särskilda skäl tala för, att sådana avgifter som ovannämnda suveränitetsavgifter
till Finland fortfarande skola utbetalas till rättsägaren,
är det för staten billigast att själv bestrida kostnaderna samt underlåta att
indriva beloppen av de betalningsskyldiga.

Starka skäl tala för det motiverade i att genom särskild lagstiftning bestämdes,
att avgiftsbelopp under viss storlek, exempelvis en krona, överhuvud
icke skulle uppbäras genom statlig myndighets försorg. Det ligger
nära till hands att göra en jämförelse med uppbördsförordningens bestämmelser
om att slutlig skatt, som icke uppgår till fem kronor, icke skall påföras,
respektive att för mycket erlagd preliminärskatt, som icke uppgår
till fem kronor, ej skall restitueras. De begränsningar, som sålunda stadgats,
svara icke mot gällande beskattningsregler utan ha tillkommit i syfte
att lätta myndigheternas arbete och därmed statsverkets kostnader.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Murray och Ehnbom deltagit.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

CURT R. MALMGREN.

— 132 —

Bilaga.

Uppsala län
Tiunda fögderi

Södermanlands län
Nyköpings fögderi
Katrineholms »

Gripsholms »

Östergötlands län
Linköpings fögderi
Mjölby »

Vadstena *>

Finspångs »

Norrköpings fögderi

Linköpings stad

Jönköpings län
Jönköpings fögderi
Eksjö »

Reftele »

Kronobergs län
Konga fögderi
Sunnerbo »

Grundskatt.

Uppdebiterad under 1946/47

2 poster

1 post ..
1 » ..
1 » ..

1 post
1 »

1 »

19 poster
—: 22	—: 20	—	10
7: —	—: 18	—	12
—: 03	—: 10	—	09
—: 09	—: 17	—	34
—: 10	—: 16	8	03
—: 17	—: 09	9	93
		9	95
10 poster
37: —	2: 71	25: 31
16: 51	7: 58	11	53
1: 91	14: 07	3	88
		1:	06

1 post

1 post . .
1 » ..
1 » ..
3 poster

1 post ..
32 poster

23 —	01 —	14
08 —	30 —	04
08 —	06 -	06
16 —	26 —	14
04 —	12 —	13
16 —	12 -	04
17 —	24 —	06
17 —	24 —	24
14 —	06 —	22
06 —	13 —	04
25 —	08

13: 53 + 6: 54 = 20: 07

0: 80
1: 61
13: 21
15: 62

0: 20
9: 07

3: 11

37: 07

121: 56

924: 61 (erlägges av staden)
095: 62

56: 22
17: 59
234: 48
308: 29

10: 70

4: 27

14: 97

— 133 -

Gotlands län

Gotlands norra fögderi 1 post.................. 0: 46

» södra » 4 poster................ 28:40

28: 86

Blekinge län

Karlskrona fögderi 1 post.................. 1: 50

Ronneby » 2 poster å vardera 1: — .. 2: —

3: 50

Kristianstads län

Hässleholms fögderi 1 post.................. 2: 50

Hallands län

Laholms fögderi 1 post.................. 0:23

Varbergs » 1 » .................. 65:23

65: 46

Göteborgs och Bohus län

Inlands fögderi.............................. 9: 33

Uddevalla » .............................. 3: —

Norr vikens » .............................. 42:97

55: 30

Älvsborgs län.

Åmåls fögderi 1 post.................. 25: 12

Vänersborgs » 1 » .................. 45:65

70: 77

Västmanlands län

Fagersta fögderi 1 post.................. 242: 02

Västerås » 1 » .................. —: 67

Arboga stad

Ursprungligen 79 lotter eller s. k. Herråkerslotter
å 3: 10 pr lott....................... 244: 90

Västerås stad 7 poster 2:46

490: 05

Västmanlands läns

landskontor 3 poster................. 331: 98

201: 64
20: 23
553: 85
490: 05

- 553: 85

Summa för Västmanlands län 1 043: 90

Gävleborgs län

Bollnäs fögderi 1 post.................. 2: 17

Västernorrlands län

Sundsvalls fögderi 1 post.................. 1: 24

Jämtlands län

Jämtlands västra

fögderi 2 poster................ 7: 92 (6: 92 -f- 1

— 134 —

Norrbottens län

Kiruna fögderi 1 post.................. 8:50

Haparanda » 2 poster................ —: 50 (0: 25 + 0: 25)

9: —

tillkommer 1 post.................. —: 40 (verifikat saknas)

__ 9: 40

Summa uppdebiterad grundskatt 2 745: 19
I Malmöhus län har härjämte under uppbördsåret 1945/46 uppdebiterats 2: 56.

Uppsala län
Tiunda fögderi
Uppsala stad

Södermanlands län
Gripsholms fögderi
Strängnäs stad

Kristianstads län
Tollarps fögderi

Malmöhus län
Ystads stad

F. d. Hospitalsfondens inkomster.
Uppdebiterade 1946/47

1 post.................. 79: 39

2 poster................ 1: 35 (0: 53 + 0: 82)

80: 74

1 post.................. 50: —

2 poster................ 16H32 (8: 94 + 7: 68)

66: 62

1 post.................. 27: 21

29 poster................ 17: 80 (den minsta 12 öre)

Summa 192: 37

Skogsrekogniiionsavgifier.

Kopparbergs län Uppdebiterade 1946/47

Hedemora fögderi 2 poster................ 10: 40 (6: 31 + 4: 09)

Västerbergslags » 3 » ................. 30: 40 (10: 06 + 12: 97 -f

_ + 7: 37)

40: 80

Rekognitionsavgifter.

Örebro län Uppdebiterade 1946/47

Kvistbro socken Edsbergs härad

Guldsmedsboda nr 2 1 post.................. 2: 77

Kronoberg nr 1 1 » .................. 2:91

“5T68

Skogs- och Stubbören.

(Dessa medel utgöras för till en del gruvfält upplåtna allmänningar inom Nora
fögderi inom Örebro län för år 1905 och tillsvidare)

Nora socken 4 poster................ 0:37

4: 62

1: 73

6: 16

12: 88

Vikers kapell 1 post.................. 6: 24

Hjulsjö socken 1 » .................. 1:94

Summa 21:06

— 135 —

Bevillningsavgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet å allmänning.

Uppdebiterad 1946/47

Uppsala län.

Tiunda fögderi 1 post.................. 52: 37

Värmlands län.

Östersysslets fögderi 4 poster................ 3: 67

23: 50
33: 94
65: 17
126: 28

Örebro län

Lindes fögderi 1 post.................. 81:25

Nora » 5 poster................ 63:31

3: —

37: —

51: 37
15: 50
170:18

Edsbergs fögderi 2 poster................ 22: 12

23: 25
45: 37

81: 25
170: 18
45: 37

Summa 296: 80

Kopparbergs län

Hedemora fögderi 3 poster................ 50: 50

32: 75
30: 50
113: 75

Västerbergslags

fögderi 3 poster................ 80:50

103: 75

29: —

213: 25

113: 75

___213: 25

Summa 327: —

Gävleborgs län

Storviks fögderi 2 poster................ 4:85

J58: 79

_43: 64

Summa uppdeb. bevilln.avg. 846: 09

Östergötlands län
Linköpings stad

Kronotionde.
Uppdebiterad 1946/47

2 poster..............

174: 07
282: 76
456: 83

— 136 —

Tomtöres- och infästeavgifter i Visby.

Avgifterna bokföras i länsstyrelsens räkenskaper såsom riksstatsmedel under
inkomsttiteln »Diverse inkomster».

Avgifterna uppgingo under budgetåret 1945/46 till sammanlagt 143: 41, fördelat
å 94 poster, varav den minsta utgjorde 2 öre.

Under budgetåret 1946/47 uppgingo avgifterna till sammanlagt 131: 56.

Avgälder.

Uppdebiterade 1946/47

Kristianstads län

Tollarps fögderi: Avgäld, som erlägges av Skepparslövs församling för

avsöndrad skoltomt 1 post................. 18: 16

Kristianstads fögderi: Avgäld för avsöndrade lägenheter Åhus köping

Åhus nr 169 1 post...................... 0: 25

lSTIl

Avgälder för tomter.

Uppdebiterade 1946/47

Göteborgs och Bohus län

Sunnervikens fögderi 371 poster................................ 3: 82

Tomtören.

Uppdebiterade 1946/47

Östergötlands län

Norrköpings fögderi 28 poster.................................. 8: 02

Linköpings stad 43 » .................................. 121:35

Norrköpings » 15 » .................................. 6:

135: 37

Trosspassevolansavgifter.

Uppdebiterade i Stockholms län under 1945/46 med sammanlagt 42: 75 och
under 1946/47 med sammanlagt 38: —. Avgifterna ha uttagits sedan troligen
1600-talet och sammanhängde med rusthållares skyldighet att förse vissa regementen
med trossutrustning.

Sammanfattning.

Grundskatt uppdeb. 1946/47 .................12 745: 19

F. d. hospitalsfondens inkomster » » ................ 192:37

Skogsrekognitionsavgifter » » 40: 80

Rekognitionsavgifter » » ................ 5:68

Skogs- och stubbören » » ................ 21:06

Bevillningsavgifter » » ................ 846:09

Kronotionde » » ................ 456:83

Tomtöres- och infästeavgifter » » ................ 2131: 56

Avgälder » » ................ 18:41

Avgälder för tomter » » 3: 82

Tomtören » » 135: 37

Trosspassevolansavgifter » » 38: —

4 635: 18

1 Under 1945/46 uppdeb. 171:87.

2 I Gotlands län bokföres grundskatten (28:46) såsom >Diverse inkomster^

— 137 —

Kammarkollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 130, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har kammarkollegiet anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående markegångsinstitutet (§ 28). Till åtlydnad
härav får kollegiet anföra följande.

Markegångsinstitutet har undan för undan fått mindre betydelse. Parallellt
härmed har genom kollegiets försorg skett en utrensning ur de olika
länens markegångstaxor av persedlar, varå markegångspris befunnits obehövliga.
Därest institutet bibehålies, torde denna utrensning komma att fortsätta
så, att markegångssättning småningom i flertalet län allenast kommer
att ske å vissa viktigare jordbruksprodukter.

Såsom framgår av revisorernas framställning komma markegångspriserna
numera huvudsakligen till användning dels för bestämmande av värdet
å vissa kvarstående prestationer enligt det alltjämt under avveckling varande
forna grundskatte- och indelningsväsendet dels ock för att trygga parter
i arrendeavtal mot förändringar i penningvärdet.

Av de i förstnämnda grupp ingående rättsinstituten ha frälseräntorna med
deras ofta ålderdomliga räntepersedlar utgjort ett av de viktigaste. Numera
ha flertalet frälseräntor avlösts eller inlösts men alltjämt kvarstå ett mindre
antal räntor, vilkas avlösning eller inlösning påkallats men ännu icke
slutförts. Så länge dessa räntor alltjämt skola utgå anser kollegiet, att markegångssättning
bör bibehållas å de persedlar, som ingå i räntorna. Markegångssättningen
har vidare betydelse t. ex. för de i Skåne, Halland och Blekinge
utgående landgillena till kyrkorna, för skatteför sälj ning av Danviks
hospitals hemman samt för avgälder av vissa jordlägenheter och stadsfastigheter.
Tillsammantagna medföra dessa olika användningar av markegångspriserna,
att markegångssättningen enligt kollegiets mening tills vidare
svårligen kan undvaras. Sedan emellertid i en tämligen snar framtid frälseräntorna
och landgillena helt avvecklats kan frågan om markegångsinstitutets
bevarande för kamerala ändamål komma i ett annat läge.

Vad härefter angår markegångsprisernas användning i arrendeförhållanden
erinra revisorerna om att genom 1943 års arrendelagstiftning i 2 kap.
6 § nyttj anderättslagen stadgats att legan ej må utsättas annorledes än i
penningar. Denna bestämmelse, som trätt i kraft den 1 januari 1944, har
emellertid icke retroaktiv verkan, och såsom revisorerna jämväl erinrat ha
statliga och kyrkliga myndigheter före nämnda datum i stor utsträckning
upplåtit jord på arrende mot lega, som delvis bestämts i en eller flera persedlar
att lösas enligt markegång, av vilka avtal åtminstone vissa av domänstyrelsen
träffade utlöpa först år 1992. Så länge dylika avtal bestå synes
markegångssättningen böra bibehållas, så att tvekan ej uppkommer om innebörden
av kontraktens bestämmelser om arrendets storlek. Klausul om
arrendets utgörande enligt markegång kan också finnas i mellan enskilda
träffade arrendeavtal. Beträffande offentlig jord bär ej principen om markegångsprisernas
inflytande på arrendet helt uppgivits. Enligt 10 § stadgan
den 15 november 1945 angående utarrendering av universitetsjord må
nämligen, när så finnes lämpligt, i arrendeavtal angivas den mängd spannmål,
som eller senast fastställda pris i länets markegångstaxa motsvarar
den i penningar utsatta arrendeavgiften, samt föreskrift meddelas, alt vid

— 138

utgången av vart femte år från arrendets början jämkning av arrendeavgiften
skall ske efter de då senast fastställda markegångspriserna, därest
dessa föranleda ökning eller minskning av arrendeavgiften med minst en
tiondedel.

Då kollegiet sålunda icke anser markegången för närvarande kunna undvaras,
vill kollegiet däremot understryka behovet av en förenkling av formerna
för markegångssättningen. I detta hänseende får kollegiet hänvisa
till sitt i skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 december 1930 framlagda förslag,
att införskaffandet av primärmaterialet d. v. s. de lokala prisuppgifterna
för landsbygdens del med slopande av markegångsnämnderna och
häradsskrivarnas befattning med markegångssättningen anförtros åt hushållningssällskapens
underavdelningar. Efter sällskapens omorganisation
skulle arbetet härmed ankomma på de s. k. hushållningsgillenas styrelser.
Det synes kunna ifrågasättas, om icke dessa styrelser då även kunde anförtros
bestyret härmed för städernas del.

Kollegiet har i sin till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
med anledning av cirkuläret den 6 juni 1947 angående förenkling av förvaltningsförfarandet
den 27 september 1947 avlåtna skrivelse erinrat om
önskvärdheten av en förenkling av formerna för markegångssättningen.

I handläggningen av detta ärende ha jämte undertecknade deltagit kammarråden
Schalling, Skoglund och Grönvall samt t. f. kammarrådet Gavelius.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERIC SVERNE.

ÅKE BOHMAN.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 130, § 28.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört angående
markegångsinstitutet (§ 28). — — — Med anledning härav får styrelsen
anföra följande.

Vad först beträffar markegångsinstitutet delar styrelsen statsrevisorernas
uppfattning, att detta såsom en kvarleva från naturahushållningens tid snarast
bör avvecklas. Markegångspriserna skulle visserligen för några år framåt
enligt gällande författningsbestämmelser, såsom framgår av statsrevisorernas
utredning, alltjämt vara erforderliga för värdering av vissa persedlar
beträffande frälseräntor och landgillen samt ännu gällande arrendekontrakt.
Styrelsen anser dock liksom statsrevisorerna, att härför erforderliga
priser skulle kunna erhållas ur annan tillgänglig officiell statistik. I anslutning
härtill lämnas en kort redogörelse för den prisstatistik, som närmast
kunde ifrågakomma.

Socialstyrelsen insamlar och publicerar regelbundet rikhaltiga prisstatistiska
uppgifter, vilka komma till användning för utarbetandet av styrelsens
fortlöpande pris- och levnadskostnadsstatistik samt därpå grundade indexberäkningar.
För införskaffande av detta prismaterial äro anställda sär -

139 —

skilda ombud på 60 orter inom olika delar av riket, huvudsakligen städer
men även mindre samhällen på landsbygden. Av ombuden å dessa orter insamlas
och översändas till socialstyrelsen en gång varje månad prisuppgifter
å ca 80 varuslag, tillhörande livsmedels- och bränsleposterna enligt två
särskilda frågeformulär, som bifogas. Samtliga prisuppgifter skola avse detalj
handelspriser och inhämtas i ett så stort antal, att tillförlitliga medeltal
kunna framräknas. Dessutom insamlas kvartalsvis prisuppgifter på beklädnad
samt övriga utgifter och tjänster enligt särskilda formulär, vilka
ävenledes bifogas.1 Slutligen insamlar socialstyrelsen centralt uppgifter rörande
vissa förnödenheter och artiklar, för vilka enhetspriser för hela riket
råda. För lokal kontroll överlämna ombuden prisnoteringarna till drätselkammaren
eller motsvarande kommunala myndighet å ombudsorten i och
för granskning av särskilda granskningsmän. En utförlig redogörelse för
hur prisinsamlingen utföres och hur medelpriser beräknas in. in. återfinnes
i Betänkande angående levnadskostnadsindex (SOU 1943:8, s. 24—62).

Inom den närmaste tiden avses socialstyrelsens prisstatistik komma att
utsträckas även till den rena landsbygden. Även där komma sålunda att anställas
särskilda ombud inom ett antal kommuner.

Prisuppgifterna underkastas i socialstyrelsen en ingående granskning och
bearbetning. Resultaten publiceras månads- och kvartalsvis i styrelsens tidskrift
»Sociala Meddelanden» i form av dels en utförlig prisstatistik, dels
indextal för livsmedelskostnadernas och levnadskostnadernas förändringar
(livsmedelsindex och levnadskostnadsindex). För framräknande av levnadskostnadsindex
inhämtar socialstyrelsen jämväl uppgifter å hyrespriser och
skatter, men sättet härför torde ej behöva vidröras i detta sammanhang, liksom
ej heller styrelsens speciella budgetundersökningar, genom vilka bland
annat erhålles den för beräknande av levnadskostnadsindex erforderliga s. k.
normalbudgeten.

Som av det föregående framgår är det endast detaljhandelspriser, soni
ingå i socialstyrelsens prisstatistik. Priset på t. ex. olika slag av spannmål,
vilka varuslag äro vanligt förekommande i markegångstaxorna, insamlas
således icke av styrelsen. Priser å sådana varuslag jämte en del andra partipriser
insamlas däremot regelbundet av kommerskollegium. Komnierskollegium
utarbetar och publicerar sålunda månatligen en svensk partiprisindex
jämte vissa prisuppgifter i sin tidskrift »Kommersiella Meddelanden»
och dess bilagor »Ekonomisk översikt» och »Jordbruksekonomiska uppgifter».
För beräkningen av denna index anskaffas fortlöpande månadsnoteringar
på ej mindre än drygt 500 olika kvaliteter av olika varuslag, fördelade
på 14 större huvudgrupper. Ifrågavarande uppgifter erhållas från vissa näringsorganisationer
och ett antal ledande affärsföretag inom olika branscher.

De sålunda av socialstyrelsen och kommerskollegium insamlade detal j -och partipriserna torde utan olägenhet kunna utnyttjas för de ändamål, för
vilka markegångstaxorna hittills begagnats. Socialstyrelsen får därför instämma
i statsrevisorernas hemställan, att frågan om markegångsinstitutets
avveckling måtte upptagas till närmare övervägande.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

ERLAND v. HOFSTEN.
1 Här ej avtryckta.

— 140

Svenska landskommunernas
förbunds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 130, § 28.

Till Konungen.

Sedan Landskommunernas förbund beretts tillfälle att yttra sig över vad
riksdagens revisorer under § 28 anfört angående markegångsinstitutet får
förbundets styrelse ur de synpunkter styrelsen har att företräda i underdånighet
anföra följande.

Markegångssättningen, sådan den äger rum efter gällande förordning av
den 2 juni 1911, är icke blott en otymplig och vidlyftig förrättning. Förfarandet
är dessutom behäftat med grava brister med hänsyn till primärmaterialets
beskaffenhet. Möjligheterna för en kommunalnämnd att framskaffa
något så när riktiga prisuppgifter på olika persedlar måste nämligen både
med hänsyn till prisbildningens ofta ändrade natur, persedlarnas för nutiden
understundom ovanliga beskaffenhet och mängden av övriga nämnden
åvilande viktiga angelägenheter betecknas såsom i hög grad problematiska.
Ehuru styrelsen är väl medveten om att en avveckling av markegångsinstitutet
möter svårigheter på grund av att enskild rätt i olika sammanhang
sammankopplats med institutets bestånd, anser därför styrelsen, som icke
betvivlar, att man på områden där så erfordras skall kunna utfinna enklare
och bättre prisnoteringar i markegångsättningens ställe, att tiden nu är inne
för institutets slutliga avskaffande.

Stockholm den 14 januari 1948.

Underdånigst

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund
MARTIN ANDERSSON.

Fritz Kaijser.

Riksdagens revisorers uttalande under § 29 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 164, § 30.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
angående det statliga blankettrycket (§ 30). I anledning härav får statskontoret,
med överlämnande av en av ämbetsverkets tryckeriintendent i
ärendet upprättad promemoria, för egen del anföra följande.

141 —

Såsom i tryckeriintendentens promemoria framhålles, kan det statliga
blankettrycket uppdelas i två huvudgrupper, nämligen dels blanketter avsedda
för myndigheternas interna arbetsbehov, såsom blanketter till liggare,
matriklar, redovisnings- och räkenskapshandlingar, tjänsteintyg av olika
slag in. in., dels blanketter avsedda för infordrande av uppgifter från
allmänheten, såsom deklarationsblanketter och liknande. Den förra gruppen
torde representera det alldeles övervägande antalet i revisorernas berättelse
omförmälda blanketter. Det är emellertid den andra, mindre gruppen,
som torde tilldraga sig den största uppmärksamheten från allmänhetens
sida och beträffande vilken behovet av en blanketteknisk revision är mest
aktuellt.

Tryckeriintendenten har framlagt vissa förslag, hur det praktiska arbetet
med en blankettrevision borde bedrivas, och statskontoret kan i allt väsentligt
ansluta sig till de i promemorian framförda synpunkterna. Det torde
sålunda vara lämpligt, att revisionen av de interna blanketterna uppdrages
åt statens organisationsnämnd att successivt genomföras i samband med
av denna nämnd bedrivna organisationsundersökningar. Mera tveksamt är
måhända, hur en revision av de »externa» blanketterna lämpligast skall
kunna med minsta tidsutdräkt komma till stånd. Att för ändamålet kräves
blankettekniskt utbildad personal torde vara obestridligt. Arbetets nära
samband med den allmänna övervakningen av tryckningen för statens räkning
pekar måhända också på att detsamma borde ingå som en ny gren av
tryckeriexpeditionens verksamhet. Detta förutsätter emellertid viss förstärkning
av tryckeriexpeditionens personal med åtföljande ökat lokalbehov.

En förutsättning för att nu ifrågavarande del av blankettrevisionen förlägges
till statskontoret bör emellertid vara, att en kontinuerlig, central översyn
av nytillkommande blanketter konstateras vara behövlig. Statskontoret
är emellerid för sin del icke berett att på grundval av det föreliggande,
ganska knapphändiga utredningsmaterialet grunda något bestämt omdöme
härutinnan. Ämbetsverket föreställer sig sålunda, att en utredning genom
särskilda sakkunniga — bl. a. omfattande en fullständig inventering och
klassificering av blankettbeståndet — först bör äga rum, innan man skrider
till organisatoriska åtgärder av längre gående räckvidd. Statskontoret delar
dock tryckeriintendentens uppfattning, att frågan är alltför komplicerad
och omfattande för att man skall kunna räkna med något viktigare resultat
allenast genom en översyn företagen inom varje myndighet för sig, detta
desto mer som rådande mindre tillfredsställande förhållanden skapats just
genom bristen på samordning och frånvaron av speciell sakkunskap vid
blankettärendenas handläggning inom de olika myndigheterna.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit statskommissarierna
Björn, örtengren, Johnsson och Lindbergson.

Stockholm den 15 januari 1948.

E. NORBERG.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Rolf Rudhe.

142 —

Bilaga 7.

PM rörande av statsrevisorerna framförda synpunkter på det statliga

blankettrgcket.

I sin år 1947 avgivna berättelse ha riksdagens revisorer under rubriken
»Vissa synpunkter på det statliga blankettrycket» redovisat resultatet av en
undersökning rörande av statliga myndigheter utfärdade och för närvarande
använda blanketter. Revisorerna, som grunda sin undersökning på
uppgifter införskaffade från ett flertal ämbetsverk och myndigheter, ha
genom att ånyo ägna uppmärksamhet åt det statliga blankettrycket tagit
ett länge önskat och välkommet initiativ.

Anmärkningar ha även tidigare framförts mot de av statsmyndigheterna
utfärdade blanketterna, och åtgärder ha vid skilda tillfällen vidtagits för
att avhjälpa påtalade missförhållanden. De vidtagna åtgärderna, som främst
gått ut på att nedbringa framställningskostnaderna, ha därutöver i regel
endast medfört att de mest påtagliga bristerna undanröjts. Någon kontinuerlig
översyn av blanketterna, med undantag av den tryckeritekniska och
kostnad sgranskning, som åvilar statskontoret, har icke kommit till stånd. En
granskning ur blanketteknisk synpunkt är minst lika viktig.

Revisorernas uttalanden hava till övervägande del karaktären av allmänt
hållna omdömen, råd och rekommendationer, vilka, om än aldrig så riktiga,
dock icke i och för sig kunna beräknas leda till någon varaktig förbättring.
Den av revisorerna åberopade negativa inställningen till blanketter
från allmänhetens sida torde sannolikt mindre vara att hänföra till det
stora antalet olika blankettyper — enligt uppgift ca 30 000 — än till den
för de enskilda blankettifyllarna för tillfället aktuella blankettens krånglighet,
otymplighet och i vissa fall rent estetiskt avskräckande utseende.

Vad som i detta avseende väsentligen är att framhålla, har av revisorerna
sammanfattats i några meningar, som förtjäna att särskilt understyrkas.
»Mot blanketternas innehåll kan i ett flertal fall anmärkas, att texten gjorts
alltför invecklad och svårbegriplig, vilket hos allmänheten framkallat en
förklarlig känsla av olust och motvilja vid arbetet med blanketternas ifyllande».
Och vidare: »Den typografiska utstyrseln och textuppställningen
torde kunna rationaliseras. Därvid bör emellertid uppmärksammas, att de
nuvarande blanketterna till övervägande del utarbetats med tanke på handskrift.
Av gammal slentrian har vid nytryck den gamla uppställningen bibehållits
och hänsyn icke tagits till skrivmaskinens allt större användning
inom den moderna kontorsorganisationen».

För att nå ett positivt resultat gäller det att nu sätta igång en enhetligt
organiserad, effektiv blankettrevision i mera konkret bemärkelse, d. v. s. en
rationalisering, systematisering och standardisering av de enskilda blanketterna.

Såsom viktigast framstår då att varje enskild blankett överarbetas med
hänsyn till bland annat

språket, så att t. ex. cykel och bil får behålla dessa namn och icke kallas
velociped och automobilfordon och att särskilt ifyllnadsanvisningar skrivas
på vanlig begriplig svenska,

skrivutrymmenas anpassning till skrivbehoven, så att det icke blir eu kort
rad till en utlandsadress och tre rader till den egna adressen, som fallet är
med en blankett för utbetalningar till utlandet,

uppställningen, så att uppgifterna kunna lämnas i en för ifyllaren naturlig
ordningsföljd och så att logik och konsekvens iakttagas (I regel ses
detta problem uteslutande från myndigheternas egen synpunkt),

— 143

u t skrivningst eknik, så att det blir möjligt att använda skrivmaskin vid
ifyllandet och så att användning av genomskriftsförfarandet och andra moderna
kontor shjälpmedel möj liggöres.

Blanketternas format liksom papperets kvalitet och annat som inverkar
på framställningskostnaderna får givetvis icke heller negligeras. Genom
statskontorets granskning, bl. a. av kostnaderna, samt olika påpekanden,
icke minst i samband med pappersransoneringen, hava emellertid myndigheterna
redan föranletts att iakttaga stor återhållsamhet, varför större möjligheter
till besparingar härutinnan icke torde återstå.

Revisorernas uppfattning att billigare papper med fördel kan användas
till en stor del av statens blanketter delas icke av dem, som skola använda
blanketterna. Klagomål ha däremot framförts till statskontoret, att blanketterna,
på grund av den på senare tid vidtagna kraftiga nedskärningen
av papperets kvalitet, ej motstå den påfrestning de utsättas för vid begagnandet.
En annan sak är, att vissa billigare papperssorter, som exempelvis
koncept- och olifantpapper, på grund av rådande situation på pappersmarknaden
icke längre vare sig tillverkas eller saluföras i tillräckliga mängder.
Det har därför hänt såväl att avsedda kvalitetssänkningar icke kunnat genomföras
som att höjningar av förut använd kvalitet på grund av pappersbrist
blivit nödvändiga. På grund av den för närvarande mycket ringa lagerhållningen
händer det även vid de nu icke ovanliga brådskande beställningarna,
att den lämpligaste papperskvaliteten icke finnes att tillgå.

Enligt revisorernas mening bör en översyn av blanketterna företagas inom
varje myndighet för sig, varvid myndigheten bör äga att, därest så skulle påkallas,
anlita sakkunnigt biträde. I princip är nog detta riktigt, men dels
torde ett intimt samarbete mellan de olika myndigheterna bliva nödvändigt
för att ett tillfredsställande resultat skall kunna uppnås och dels torde sakkunnigt
biträde komma att påfordras i de flesta fall, därest icke den enskilde
tjänstemannens individuella smakriktning samt fallenhet för tradition
och slentrian fortfarande i vissa fall skall bliva en hämmande faktor.

Oavsett den nu föreslagna blankettöversynen kommer statsförvaltningen,
i likhet med de enskilda affärs- och industriföretagen, att hava stort behov
av sakkunnigt utbildade blankettexperter. Ett påtagligt behov kommer säkerligen
att uppstå senast vid årsskiftet 1948—1949, då SIS-formaten slutgiltigt
skola vara införda för statens blanketter. Innan tillstånd att frångå
standardformaten lämnas för de blanketter, som myndigheterna icke själva
anse sig kunna omarbeta till det nya formatet, och det torde av vad som
redan nu framgår bliva ett icke ringa antal, blir det med säkerhet nödvändigt
att en blankettexpert undersöker varje blankett.

De statliga blanketterna kunna uppdelas i två huvudgrupper: de interna,
som användas inom de olika förvaltningsorganen och i regel icke beröra
allmänheten, och de externa, som allmänheten kommer i kontakt med.

Revisionen av de interna blanketterna, som icke har dagsaktuell betydelse,
torde kunna betraktas som ett led i pågående organisationsundersökningar
inom olika grenar av statsförvaltningen och lär därför lämpligen
böra anförtros statens organisationsnämnd i dess egenskap av speciellt organ
för dessa undersökningar.

De externa blanketterna, mot vilkas utformning kritiken huvudsakligast
är riktad, böra revideras i samband med tryckningen. Då blanketterna ofta
tryckas i mycket stora upplagor och leveranstiden i regel är synnerligen
kort är det av avgörande betydelse för leveransernas fullgörande att all hänsyn
tages till förefintliga tryckeritekniska möjligheter vid dessas utformning.
Statskontoret, som enligt kungörelsen den It september 1937 (nr 780)
övervakar tryckningen för statens räkning, står i ständig kontakt med de

144 —

olika tryckeriföretagen och äger därigenom ingående kännedom om dessas
produktionsförmåga. Det kan därför anses lämpligt att statskontoret, efter
förstärkning med blankettekniskt utbildad personal, ålägges översynen av
de externa blanketternas utformning.

Vissa myndigheter, såsom postverket och statens järnvägar, vilka utfärda
och använda blanketter i större utsträckning, delvis framställda å egna
tryckerier, och som ha särskild personal anställd för detta ändamål, torde,
sedan enhetliga principer och regler fastställts, själva kunna ombesörja en
översyn av sina blanketter. I den mån personalen icke tidigare är blanketttekniskt
utbildad bör den beredas möjligheter till dylik utbildning. Den kurs
i blanketteknik, som under hösten 1947 anordnades av grafiska institutet
för bl. a. ett antal statstjänstemän, vilken kurs revisorerna omnämnt i sin
berättelse, var ett steg i rätt riktning. Denna kursverksamhet bör kunna förbättras
och utbyggas samt eventuellt göras permanent.

Såväl vid den föreslagna översynen som vid det fortsatta arbetet med utarbetandet
av lämpliga blanketter skola givetvis de funktionärer som direkt
svara för blanketternas användning deltaga, men deras uppgift bör i
första hand bliva att angiva blankettens uppgift samt vad den skall innehålla.
Den blankettekniska utformningen måste huvudsakligen åläggas
blankettexperten, som har kännedom om såväl trycknings- som kontorsarbete.
Tilldelas blankettexperten endast eu rådgivares uppgift, torde resultatet
icke bliva det väntade.

För att ett gott resultat skall kunna uppnås vid den föreslagna revisionen
av statens blanketter fordras emellertid först och främst samarbete
mellan de olika myndigheter och funktionärer, som utforma och utfärda
blanketter. Den moderna kontorsorganisationen fordrar nämligen ett enhetligt
material.

Omfattningen av det nuvarande statliga blankettbeståndet har i revisorernas
berättelse ägnats ett relativt stort utrymme. På s. 183 ha emellertid
revisorerna anfört följande: »Då blanketterna endast äro att betrakta som
utslag av förvaltningsmaskineriets funktioner, torde emellertid några mera
avsevärda inskränkningar i blankettbeståndet knappast kunna åstadkommas
utan en reformering av själva förvaltningsförfarandet». Av detta citat
torde framgå, att revisorerna haft klart för sig, att denna i och för sig viktiga
uppgift faller utanför det problem det här gäller: blanketteknisk rationalisering.

Till slut en sida av blankettproblemet, som icke berörts av riksdagens
revisorer: distributionen. För närvarande distribueras statens blanketter
av en mängd olika myndigheter, varjämte en del blanketter endast kunna
erhållas genom privata blankettförlag. 1 viss utsträckning har dock behovet
av en centralisering vunnit beaktande. Riksräkenskapsverket tillhandahåller
sålunda räkenskaps- och redovisningsblanketter till bl. a. länsstyrelserna
med underlydande organ. Vissa andra blanketter erhålla länsstyrelserna
genom blankettkommissionen medan de genom statskontorets försorg
erhålla samtliga deklarations- och anmaningsblanketter samt blanketter till
taxerings- och debiteringslängder. De olika lokalorganen ute i landet hava
emellertid mycket svårt att hålla reda på varifrån de olika blanketterna
skola rekvireras. Detta innebär en hel del onödigt arbete och många onödiga
telefonsamtal. Statskontorets tryckeriexpedition har mer och mer anlitats
som upplysningscentral i blankettfrågor. Då tryckeriexpeditionen icke ansett
sig kunna avvisa förfrågningarna utan snarare varit angelägen att tillrättalägga
och vidarebefordra uppkomna distributionsfrågor, har detta medfört
en utökning av expeditionens arbetsuppgifter, för vilken den nuvarande
personalorganisationen icke varit beräknad eller kan anses tillräcklig. Ett

— 145 —

centralorgan för upplysningar rörande och distribution av de vanligast förekommande
blanketterna, som skola tillhandahållas i första hand olika statliga
lokalorgan, skulle därför fylla ett viktigt behov. Hur en dylik blankettcentral
bör organiseras kan icke utan närmare utredning angivas. I samband
med här avsedd utredning torde emellertid böra till prövning upptagas frågan
om blankettcentralen bör anknytas till den myndighet, som får sig anförtrodd
den kontinuerliga översynen av blankettbeståndet, något som ur
flera synpunkter förefaller vara det mest praktiska.

Stockholm den 17 januari 1948.

Gust. A. Lindholm.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 164, § 30.

Till Konungen.

Med anledning av remiss den “/„ 1947 får statens organisationsnämnd,
med återställande av remissakten, avgiva följande utlåtande över vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats angående vissa synpunkter
på det statliga blankettrycket (§30) samt vissa iakttagelser beträffande
myndigheternas expensutgifter (§ 32).

Det statliga blankettrijcket (§ 30).

Organisationsnämnden har under sin verksamhet gjort samma erfarenheter
rörande blankettväsendet inom statsförvaltningen som riksdagens revisorer.
I flertalet fall, där nämnden utfört organisationsundersökningar,
ha förefintliga blankettsystem befunnits vara i behov av rationalisering.
Antalet blanketter har sålunda i många fall kunnat väsentligt nedskäras
genom avskaffande av onödiga blanketter och sammanslagning av likartade
blanketter. Minskning av blankettkostnaderna har vidare kunnat åstadkommas
genom minskning av format samt genom användning av lägre
men för ändamålet fullt tillfredsställande papperskvaliteter in. m. I fråga
om uppställning, text in. in. ha blanketterna många gånger kunnat göras
mera ändamålsenliga, varigenom arbetet underlättats.

Såsom riksdagens revisorer framhållit, är åstadkommandet av bättre
förhållanden i berörda avseenden i stor utsträckning beroende av omläggning
av förvaltningsförfarandet. Sådan kan i regel knappast äga rum utan
att en noggrann genomgång av arbetsorganisationen, använda arbetsmetoder
in. in. — alltså en organisationsundersökning — företages. Först vid
en sådan undersökning kan blanketternas behövlighet och ändamålsenlighet
mera ingående bedömas. Vissa åtgärder torde dock utan mera omfattande
undersökning kunna vidtagas för att minska blankettkostnaderna
och underlätta blanketternas användning. I en den 30 oktober 1947 dagtecknad
inom organisationsnämndens kansli utarbetad »P M angående vissa
möjligheter till förenkling av kontorsarbetet inom statsförvaltningen», som
genom statsrådet G. Danielsons försorg tillställts de statliga myndigheterna,
ha lämnats vissa anvisningar i detta avseende.

I förevarande sammanhang må nämnas, att Kungl. Maj :t (Folkhushållningsdepartementet)
den 28 november 1947 uppdragit åt organisationsnämnden
att, när framställning därom göres av statskontoret eller annan statlig
myndighet, biträda myndigheten med utredning rörande ur pappersbesparingssynpunkt
lämplig utformning av blanketter.

10_48742/. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i7. II.

— 146 —

Enligt nämndens mening bör inom de verk, där blankettfrågorna äro av
större omfattning, uppdragas åt någon lämplig befattningshavare att centralt
handlägga dessa frågor och därför förskaffa sig erforderlig blankettteknisk
sakkunskap. Blankettkonstruktion kräver nämligen vissa specialkunskaper,
som man icke kan förutsätta att de enskilda tjänstemän eller
organisationsenheter, som för sin verksamhet behöva blanketter, skola besitta.
Givetvis bliva dessas behov bestämmande för blanketternas innehåll ur
saklig synpunkt, men blanketteknikern skall utarbeta blanketterna, så att
de bli ur alla synpunkter mest ändamålsenliga.

Om blankettfrågorna centraliseras inom verken på sätt nu sagts, vinnes
även en bättre överblick över blankettbeståndet. Därigenom erhållas utgångspunkter
för eliminering av onödiga och kombinering av likartade
blanketter. Vidare kan större likformighet i fråga om typografisk utstyrsel,
format och papperskvaliteter etc. åstadkommas samt förmånligare inköp
genom beställning av större upplagor göras.

För Sådana myndigheter, som skola tillhandahålla blanketter åt andra,
är det givetvis av särskild vikt att blankettekniker finnes att tillgå hos mvndigheten.

Riksdagens revisorer ha i förevarande paragraf av sin berättelse även
berört arkiveringsfrågan. I likhet med revisorerna har organisationsnämnden
vid sina undersökningar funnit, att mycket kan göras för att spara
arkivutrymme och minska kostnaderna för arkivarbete.

Inom försvarsväsendet arbetar för närvarande en särskild arkivkommitté,
vari förutom representanter för krigsarkivet m. fl. en av nämndens
tjänstemän är ledamot. Enligt vad nämnden erfarit, kommer denna kommitté
att föreslå en betydande gallring i försvarets arkiv samt uppdraga
vissa riktlinjer för framtiden.

Vad beträffar den civila statsförvaltningen är det enligt nämndens mening
likaledes erforderligt, att åtgärder snarast vidtagas för att gallring må
komma till stånd.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd
C. TARRAS SÄLLFORS.

GÖSTA DAHLBERG.

Riksdagens revisorers uttalande under § 31 har av finansdepartementet ej
utsänts på remiss.

Byggnadsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 193, § 32.

Till kungl. finansdepartementet.

Genom nådig remiss den 19 december 1947 har byggnadsstyrelsen anbefallts
att avgiva och senast den 19 januari 1948 till finansdepartementet
insända utlåtande med anledning av vad i ett remissakten bifogat transumt

— 147

av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående vissa
iakttagelser beträffande myndigheternas expensutgifter, speciellt i fråga om
kostnaderna för städning (§ 32).

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Den av statsrevisorerna uppmärksammade relativt stora ökningen under
senaste år av städningskostnaderna — omkring 33 % för 20 undersökta
centrala ämbetsverk — sättes av revisorerna i samband med dels en viss
utökning av ämbetsverkens lokalutrymmen och dels den förhöjning av ersättningen
för städningsarbetet, som genomförts från och med 1947 års ingång.
Revisorerna anse att för nästkommande budgetår ytterligare en betydande
ökning av städningskostnaderna är att förvänta.

För kostnadernas nedbringande föreslå statsrevisorerna en undei byggnadsstyrelsens
ledning verkställd allmän översyn av städningsarbetets omfång
inom respektive verk, varvid bl. a. borde prövas, huruvida icke varannandagsstädning
och inskränkning av städningsarbetet i vissa rum under
lokalinnehavarens semester eller annan ledighet vore möjlig, ävensom en
begränsning av städningsarbetet inom arkiv och förråd och ett mera summariskt
utförande av detta inom en del lokaler vissa dagar.

Vid de tillfällen, då statliga verk och myndigheter hanvant sig till styrelsen
för råd beträffande städningsarbetets ordnande, har styrelsen förordat
sådan begränsning av detta inom arkiv- och förrådslokaler, som revisoierna
ifrågasätta.

Revisorernas önskemål om inskränkning av städningen i rum, som pa
grund av innehavarens semester icke användas, torde av följande skäl i regel
icke vara lätta att tillmötesgå. Många av dessa rum användas av vikarier.
Nuvarande avlöningsbestämmelser för städningspersonalen medgiva löneavdrag
endast då arbetet för någon städerska minskas med över V, timmes
arbete per arbetsdag. Att värdera varje rum för sig inebar en avsevard
omgång, och saken kompliceras för övrigt av semestrarnas ojämna torde)-ning, vilket förmodligen torde medföra avdrag för blott en del av städerskorna
och i sin tur komma att drabba vikarien för dessa. Sådana vikarier
äro särskilt på somrarna och under nuvarande tider mycket svåra att erhålla
för den författningsenliga lönen, och dessa svårigheter torde komma
att öka om berörda avdrag skulle göras. Då förhållandena i ovan nämnda
avseenden emellertid kunna vara ganska olika i olika verk bör lämpligen i
varje särskilt fall undersökas i vad mån inskränkningar i städningsarbetet
under semestertiden kan ske.

Vad beträffar statsrevisorernas förslag om varannandagsstadnmg tar styrelsen,
med hänvisning bl. a. till vad myndigheterna anfört i små i remissakten
återgivna svar å revisorernas frågeformulär, förorda, att vaiannandagsstädning
införes vid sådana ämbetsverk och institutioner, dar det utan
olägenhet kan ske, och att direktiv i sagda syfte utfäidas.

Ersättning för städningsarbete utgår efter den arbetstid, som beraknats
ät«å för städningens verkställande. Vid de tillfällen, då statliga myndigheter
sökt hyggnadsst vid sens medverkan vid värdering av arbetstiden for små
städningsområden, ''bär styrelsen såsom grundval använt ä-prislistor, som
dess representant inom 1934 års nämnd för städningsutredning pa sm hd
utarbetat I dessa prislistor hava hänsyn tagits till de omständigheter, statsrevisorerna
beröra, samt dessutom till andra städningsarbetets svårighetsgrad
påverkande faktorer. Listorna angiva sålunda olika ä-priser för stadningskoslnad
per nr för verk av olika trångboddhetsgrad och med olika lie olika

karaktär. Städningsarbetet blir givetvis olika

söksfrekvens samt av
krävande inom vanliga ämbetsve
iiotek och arkiv in. in.

..............-k, skolor och undervisningsanstalter, bib Även

lokalernas tekniska standard, i synnerhet gol -

— 148 —

vens beskaffenhet, hava inverkan på städningsarbetets svårighetsgrad, varför
graderingar med hänsyn härtill finnas medtagna.

Statsrevisorernas förslag om en allmän översyn av verkens städningsersättningar
kan nog vara befogat. På yrkande av de statliga delegerade vid
samtliga hittills förda förhandlingar om kollektivavtal har Ivungl. Maj :t
även anbefallt sådan översyn i samband med träffande av städningsavtal,
senast i cirkuläret den 20 december 1946 (nr 803). Vid denna översyn torde
det böra övervägas, om icke sådan omläggning av beräknandet av ersättning
för städningsarbete borde göras, att denna ersättning utginge enligt
ä-priser per nr golvyta enligt prislistor, i huvudsak uppställda såsom de
ovan nämnda. För tillvaratagandet av alla möjligheter till rationalisering
och besparingar i fråga om städningsarbetet inom av statsverket disponerade
lokaler vore det säkerligen önskvärt, att någon på området kunnig person
stode till förfogande för meddelande av råd och anvisningar. Redan 1934
års nämnd föreslog tillsättande av en särskild städningskonsulent, och har
detta önskemål efter varje slutförd förhandling om kollektivavtal ånyo
framförts till Kungl. Maj :t av de statliga delegerade. Byggnadsstyrelsen saknar
för sin del möjlighet att med nuvarande personal på ett effektivt sätt
medhinna den av statsrevisorena föreslagna översynen, vare sig denna sker
för statsförvaltningen i dess helhet eller blott genom stickprov eller urval
från sådana verk, där enligt vunnen erfarenhet en revidering skulle kunna
ge resultat.

Stockholm den 13 januari 1948.

ÅKE TENGELIN.

HENNING LEO.

B. Hasselrot.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 193, § 32.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 32 av sin berättelse uttalat rörande myndigheternas expensutgifter.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket i underdånighet anföra följande.

Revisorerna ha under förevarande paragraf lämnat vissa uppgifter rörande
den stegring som statsverkets kostnader för städning företett de senaste
åren. I anslutning härtill ha revisorerna understrukit angelägenheten av att
möjligheterna för en begränsning av ifrågavarande kostnader tillvaratagas.
Enligt revisorernas mening bör sålunda under byggnadsstyrelsens ledning
en översyn av städningsarbetets omfång inom olika verk snarast komma till
stånd, enär icke obetydliga besparingar torde kunna ernås, därest städningsarbetet
i vissa fall inskränktes.

I anledning av vissa av revisorena under hand gjorda förfrågningar har
riksräkenskapsverket i skrivelse den 25 oktober 1947 bl. a. framhållit, att
ämbetsverkets tjänstelokaler vore i stort behov av kontinuerlig städning, framför
allt på grund av den omständigheten att icke mindre än i runt tal 1 500
hyllmeter räkenskaper och andra handlingar funnes inrymda i olika befattningshavares
arbetsrum. För ämbetsverkets vidkommande syntes därför

149 —

under angivna förhållanden någon inskränkning till varannandagsstädning
eller dylikt icke vara möjlig.

Riksräkenskapsverket finner icke skäl föreligga att nu giva uttryck åt
annan uppfattning. Ämbetsverket håller det dock icke för osannolikt, att
städningen på många håll inom statsförvaltningen i övrigt kan utan större
olägenheter begränsas till sin omfattning. Ämbetsverket har därför intet att
erinra mot att, på sätt revisorerna föreslagit, en allmän översyn av städningsarbetets
omfång kommer till stånd inom statsförvaltningen i dess helhet. En
dylik översyn torde vara erforderlig icke minst med hänsyn till vad chefen
för finansdepartementet i bilaga 2 till årets statsverksproposition (s. 5) anfört
rörande nödvändigheten att i nuvarande statsfinansiella läge begränsa
utgifterna under omkostnadsanslagen.

bärest en utredning rörande nu berörda förhållanden verkställes, bör enligt
riksräkenskapsverkets mening tagas under övervägande, huruvida icke
de enskilda förvaltningsmyndigheterna i förevarande hänseende borde sammanföras
till större städningsenheter, vilket bland annat skulle möjliggöra
ett mera rationellt utnyttjande av tillgänglig maskinell utrustning. En förutsättning
härför torde dock vara att ifrågavarande arbeten utlämnas å entreprenad
till företag som yrkesmässigt bedriva dylik verksamhet, varför jämväl
möjligheterna att övergå till ett system av nu antytt slag böra i detta
sammanhang närmare undersökas.

I handläggningen av detta ärende har. förutom undertecknade, byrådirektören
Stenström deltagit.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

PER DAHLBERG.

Statens organisationsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 193, § 32.

Till Konungen.

Vissa iakttagelser beträffande myndigheternas expenser (§ 32).

Organisationsnämnden har utfört arhetsstudier beträffande städningsarbetet
vid sjökrigsskolan, Göteborgs och Karlskrona örlogsstationer samt vid
I 15, T 2, K 3 och F 9. Dessa studier ha givit vid handen, att avsevärda besparingar
i städningskostnader äro att vinna genom bättre planering av och
kontroll å städningsarbetet samt genom införande i vissa fall av lämpligare
städningsredskap och städningsmetoder.

För närvarande har organisationsnämnden i uppdrag att för statens avtalsnämnd
utföra arhetsstudier rörande städningsarbetet vid vissa statliga
skolor i Stockholm. Resultatet av dessa arhetsstudier beräknas kunna framläggas
inom närmaste tiden.

Där på andra områden är fråga om lokaler av liknande beskaffenhet som
de, vilka av nämnden undersökts, kunna de gjorda arbetsstudierna läggas
till grund för prestationsberäkningar och kostnadskalkyler. Förhållandena
äro dock många gånger så skiftande med avseende å lokalernas funk -

— 150 —

tion och beskaffenhet, hygieniska fordringar m m, att specialundersökningar få
göras från fall till fall.

Riksdagens revisorer ha uttalat, att en minskning av städningskostnaderna
skulle kunna ske genom att städningsarbetets omfattning i vissa fall
inskränktes. I en del tjänstelokaler skulle städning exempelvis kunna utföras
mera summariskt vissa dagar. Enligt revisorernas mening finge en sådan
inskränkning icke ske efter schablonmässiga grunder utan måste anpassas
efter förhållandena i varje särskilt fall.

Organisationsnämnden delar riksdagsrevisorernas uppfattning, att en
sänkning av städningsstandarden i många fall utan större olägenheter skulle
kunna företagas. I vanliga kontorslokaler torde, såsom ock en del av de av
revisorerna hörda myndigheterna (bl a. medicinalstyrelsen) framhållit, varannandagsstädning
kunna införas. Skall så ske, bör det emellertid göras
mera generellt, enär annars irritation kan uppstå. Beträffande andra kategorier
av tjänstelokaler kan däremot generalisering ej ske, utan där måste
städningsstandarden differentieras efter olika behov. Så torde exempelvis
städning varje dag fortfarande få bibehållas i vissa expeditionslokaler med
hög besöksfrekvens från allmänhetens sida.

Enligt nämndens mening är städningsfrågan inom statsförvaltningen av
sådan storleksordning ur bl. a. ekonomisk synpunkt, att åt en särskild kommitté
av representanter för de intressen som skola tillvaratagas bör uppdragas
att verkställa närmare utredning. Enligt uppgift uppgår städningspersonalen
i statens tjänst till omkring 5 400 personer och kostnaderna för städningen
till 10—10,5 miljoner kronor för år enligt nuvarande avtal.

Kommittén bör förses med arbetsstudiepersonal och utföra grundliga arbetsstudier
på olika typer av tjänstelokaler. Organisationsnämnden har för
närvarande icke sådana personalresurser, att den kan åtaga sig arbetsstudier
i den omfattning, som för en sådan utredning är erforderlig. Det arbetsstudiematerial,
som nämnden hittills införskaffat på området, ställes
emellertid självfallet till kommitténs förfogande.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Aste, Bredberg, Dahlberg, Falla och Stridsberg.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

Statens organisationsnämnd

C. TARRAS SÄLLFORS.

GÖSTA DAHLBERG.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 196, § 33.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 33 i
revisionsberättelsen anfört i fråga om statsliggaren för budgetåret 1947/48;
och får ämbetsverket med anledning härav anföra följande.

- 151 —

Statsliggaren utgör, såsom revisorerna framhålla, ett viktigt hjälpmedel
vid de administrativa frågornas handläggning inom olika grenar av den
statliga förvaltningen, bl. a., då det gäller att erhålla snabba och tillförlitliga
upplysningar angående dispositionen av de av riksdagen anvisade medlen.
För att statsliggaren skall kunna tjäna sitt syfte är det emellertid nödvändigt,
att den utkommer från trycket kort tid efter löpande budgetårs ingång.
Det har även förutsatts, att liggaren skall upprättas i så god tid, att
densamma kan föreligga tryckt senast den 1 september.

Den inträffade förseningen av statsliggaren för innevarande budgetår anse
revisorerna tyda på, att f örenämnda synpunkter icke i tillbörlig grad beaktats
av de myndigheter, som ha att svara för statsliggarens redigering och utgivande
(statskontoret samt beträffande IV huvudtiteln försvarets civilförvaltning).
Revisorerna, som funnit utgivningstiden anmärkningsvärt lång, förutsätta,
att rättelse härutinnan sker för framtiden. Slutligen ifrågasättes, huruvida
icke för ernående av viss besparing i fråga om pappersåtgång och tryckningskostnader
borde, i vidare män än nu är fallet, utgivas huvudtitelvis
ordnade specialupplagor till förmån för sådana myndigheter, vilka icke ha
behov av den samlade statsliggaren.

Statskontoret kan helt instämma i revisorernas uttalande om angelägenheten
av att statsliggaren färdigställes inom förutsatt tid. Att detta sammanfaller
med statskontorets egna intressen, torde framgå redan därav, att
ämbetsverket i sin verksamhet har stort behov av att så snart som möjligt
få tillgång till den nya statsliggaren, icke minst vid den granskning av
myndigheternas anslagsäskanden, som under höstmånaderna utgör en av
ämbetsverkets viktigaste arbetsuppgifter. Revisorerna säga sig hava varit
väl medvetna om att speciella omständigheter kunna ha bidragit till att just
i år försvåra arbetet med statsliggarens utgivande. Då revisorerna emellertid
synas ha väsentligt underskattat de speciella svårigheter statskontoret
därvid haft att övervinna, vill ämbetsverket här lämna en redogörelse för
statsliggararbetets förlopp med särskilt beaktande av de faktorer, som hava
betydelse för det uppställda tidsschemat.

Énligt kungl. brev den 21 juni 1922 skall statsliggaren föreligga tryckt
den 1 september varje år, två månader efter budgetårets ingång. För att
detta skall vara möjligt, måste förberedelsearbetet igångsättas redan under
våren och försommaren och arbetet fullföljas successivt i sådan takt, att
icke stockningar uppkomma för tryckeriet. Anteckningar rörande nya författningar
och beslut, som påverka anslagsdispositionen och föranleda ändringar
i senast utgivna liggare, ske fortlöpande under hela året. Redan under
normala förhållanden är en tidsfrist på två månader efter budgetårsskiftet
för liggarens färdigställande i knappaste laget. Tidsmarginalen har
emellertid under senare år i realiteten ytterligare beskurits dels genom
förskjutningar av riksdagsarbetet ett gott stycke in på sommaren med därav
följande förseningar i expedieringen av sådana statsmakternas beslut, som
skola redovisas i statsliggaren för nästfoljande budgetår, dels ock genom
den väsentliga ökning av statsliggarens omfång, vilken sammanhänger med
den ständigt växande statsförvaltningen. Några sifferuppgifter torde här
få lämnas för närmare belysning av nu angivna förhållanden.

Vad först angår tiden för regleringsbrevens expediering från departementen
ger en jämförelse mellan åren 1939, 1946 och 1947 en ganska tydlig
bild av utvecklingstendensen (se tal), å s. 152).

Då man för bearbetning, sättning, korrekturläsning och tryckning av uppgiftsmaterialet
i regel måste räkna med en och en halv till två månader,
inses redan av i tabellen återgivna tidsuppgifter, att liggaren icke kunnat
framläggas inom föreskriven tid i sådant skick, att den kunnat tjäna sitt hu -

— 152 —

Huvudtitel	1 939 Regleringsbrev	1946 Regleringsbrev	1947 Regleringsbrev
	daterat	ink. t. stkt	daterat	ink. t. stkt.	daterat	ink. t. stkt
I	9/a	27/e	Va	‘7a	30/e	3/j
II III	31/s 7»	7a 22/,	”/a 12A	‘7« "h	3 Va; 17 Ilo 37«	Vr, 47v; 23/io ‘Va
V	Va	’%	37a	27 8-Vj	“Va; s7e	27a; “/»—Va
Va VI	Va	7»;"/*	10/ö	27a	‘7a; 37a 37e	27/a; 14/7—4/8 21/s
VII	l2/a	7e; 27e	7a	21/a; 27/a; ”/a	ce cT~ 1 ■ ___ce o	14/7—23/j ej ink. f.
VIII	12 It	23/s—27/a	24/ö—2ö/6	12/a-27a	37a; ‘Vid	trycklov 77—27io
IX	24/a; 27a	»Va; 7a	‘7a; 31/a;	‘7a; 22 a	3%—Va	M/7—*7»
X	7»	27a	‘Va	7»—7*	37e; 27a	17/7—7l0
XI	—	—	17/a	31 /5	37a	n/e—w/j
XII	''/*	7a	27a	SO/,	37a	>7e

vudändamål att lämna tillförlitliga upplysningar angående olika riksstatsanslagens
disposition. Vid jämförelsen bör vidare beaktas att statsliggaren
tor budgetåret 1939/40 omfattade, inklusive bihang, 924 sidor och trycktes i
en upplaga av 1 800 exemplar, medan liggaren för 1947/48 utökats med
450 sidor och sålunda inklusive bihang omfattar 1 374 sidor, en ökning av
i det närmaste 50 %, trots övergång till mindre stilsorter, varför ökningen i
realiteten är betydligt större. Samtidigt har upplagan ökats till 2 700 exemplar,
särtrycken oräknade.

Ändock har huvudorsaken till den betydande förseningen av årets liggare
icke härmed redovisats. Denna sammanhänger nämligen med den fr. o. m.
den 1 juli 1947 genomförda löneregleringen och den starkt försenade utgivningen
av de nya avlönings- och pensionsförfattningarna. Allmänna avlönmgsreglementet
(nr 411) utkom från trycket först den 19 juli 1947. Bland
Övriga i bihanget till statsliggaren intagna författningar utkommo:

kungörelsen	1947: 542	den 6 augusti	Bih.	sid.	B	138
	1947: 553	»7 »	»	»	B	130
»	1947: 683	» 27 september	»	»	B	162
»	1947: 684	» 27 »	»	»	B	170
»	1947: 689	» 27 »	»	»	B	192
»	1947: 690	» 27 »	»	»	B	196
»	1947: 691	»30 »	»	»	B	171
	1947: 694	»30 »		»	B	197
»	1947: 779	»21 oktober	»	»	B	55
»	1947: 785	»24 »	»	»	B	141

Till jämförelse må nämnas, att vid 1939 års allmänna lönereglering,
som liksom den senast genomförda löneregleringen föranledde ett betydande
antal ändringar i statsliggaren för nästfoljande budgetår, utkom huvudreglementet
från trycket redan den 16 januari, varför statskontoret hade
sju och en halv månad till förfogande för ändringarnas genomförande.
Första delen av manuskriptet kunde också år 1939 lämnas den 12 juli, och
hela manuskriptet var tryckeriet till handa den 22 augusti. Statsliggaren
förelåg planenligt färdigtryckt den 2 september.

Då statsliggaren med avseende å innehåll och uppställning under normala
förhållanden är i sina huvuddrag lika år från år, sker redigeringen med
utgångspunkt från korrekturavdrag av liggaren för det löpande året, liksom
tryckeriets arbete underlättas genom utnyttjande av stående satser. En före -

— 153 —

ställning om omfattningen av de ändringar, som främst löneregleringen påkallat
i årets statsliggare, kan man därför erhålla vid en jämförelse av korrigeringskostnaderna
för vissa år. Dessa utgjorde

år 1939 ............... kronor 9 442 (ny lönereglering)

» 1940 ............... » 5 714

» 1945 ............... » 11297

» 1946 ............... » 12 078

» 1947 ............... » 24 231

I jämförelse med 1946 utvisade sålunda korrigeringskostnaderna en fördubbling.
Det merarbete, som ligger bakom den högre siffran, behöver måhända
ej särskilt understrykas. Bland helt nytillkomna arbetsuppgifter i
årets liggare förtjänar emellertid nämnas uppdraget att på grundval av
regleringsbreven sammanställa den allmänna tjänsteförteckning, vilken tidigare
genom finansdepartementets försorg utarbetats och intagits såsom
bilaga till avlöningsreglementet.

Statskontoret vill därefter övergå till att beröra den tid, som åtgår för
själva tryckningsarbetet. Tryckningen av statsliggaren utföres enligt ett
mellan statskontoret och Ivar Hseggströms boktryckeri- och bokförlagsaktiebolag
i Stockholm den 1 april 1939 träffat avtal. Vid nämnda avtals ingående
var förutsättningen, att statsliggaren skulle föreligga färdig den 1
september eller i varje fall de första dagarna i nämnda månad. För att
detta skulle bliva möjligt erfordrades, att manuskriptet lämnades successivt
under juli och augusti med början senast den 10 juli. Beräkningarna
voro grundade på statsliggarens dåvarande omfattning och upplaga.

Även om svårigheterna år från år ökats, har under de efterföljande åren
någon större förskjutning av utgivningstiden icke inträffat förrän 1947,
oaktat att såväl omfång som upplaga undan för undan ökats samtidigt
som manuskriptets avlämnande till tryckeriet av förut berörda orsaker
mer och mer försenats. Det första manuskriptet till årets statsliggare avlämnades
den 4 augusti, cirka en månad försenat, och det sista manuskriptet
i början på november. Genom att tiden för manuskriptets avlämnande
måst utsträckas till ca tre månader, kunde tryckeriets fulla kapacitet tidvis
ej helt utnyttjas. För att så skall kunna ske, bör tryckeriet under den
tid sättnings- och ändringsarbetet pågår dagligen disponera manuskript
till minst 25 sidor.

Den förnämsta orsaken till förseningen, i vad på tryckeriet angår, är
att ändringarna i 1947/48 års liggare varit av minst 100 procent större
omfattning än under tidigare år. För sättnings-, ändrings- och korrigeringsarbetet
ha åtgått 4 810 arbetstimmar. Då högst 10 arbetare av tekniska
skäl samtidigt kunna sättas in på arbetet, innebär detta, att vid
full tillgång till manuskript enbart för arbetet i sätteriet erfordrats 10
ordinarie arbetsveckor. Därtill kommer arbetet med korrekturläsning och
korrekturändringar samt tryckning och bokbinderiarbete. Man kan icke
bortse från att en förskjutning av tidpunkten för tryckeriarbetets utförande
kan inverka i hög grad menligt på tryckeriets produktionskapacitet.
Med den stora arbetsbelastning, tryckerierna för närvarande ha, måste
alla arbeten av större omfattning planeras lång tid i förväg. En förskjutning
i tryckeriets planering, som liggarens försening i år onekligen förorsakat,
medför kollision med andra planerade arbeten samt överbelastning
av produktionsförmågan. Detta gör sig särskilt gällande med avseende
på tryckningen, då maskinparken är begränsad, samt vid den i detta
sammanhang aktuella tidpunkten i högsta grad beträffande bokbinderiarbetet.

154 —

Av det sagda torde framga, att tryckeriets del i ansvaret för statsliggarens
försening är tämligen begränsad. Enligt vad verkställd utredning av
statskontorets tryckeriintendent givit vid handen, behöver man heller icke
för framtiden räkna med någon större försening, även om på grund av
statsliggarens ökade omfång och upplaga den vid avtalets upprättande be1
äknade leveranstiden icke längre kan hållas. Under förutsättning att
ändringarna icke bliva större än vad tidigare varit normalt och att manuskriptet
kan lämnas successivt i tillräcklig utsträckning så att arbetet kan
drivas rationellt, bör liggaren kunna färdigställas på två månader. Detta
innebar, att första manuskriptet skall avlämnas till tryckeriet senast den
1 juli för att liggaren, som tidigare beräknats, skall föreligga färdig den 1
september. Tryckeriet har förklarat, att juli och augusti äro lämpligast
för liggarens tryckning, som då icke kommer i kontakt med andra avtalade
statliga arbeten.

Sedan sålunda de tryckeritekniska förutsättningarna för liggarens färdigställande
i rätt tid klarlagts, blir det, om man för framtiden vill undvika
ett försenat utgivande, nödvändigt att tillse, att primärmaterialet —
främst regleringsbrev och författningar av natur att påverka liggarens innehall
kommer statskontoret till handa i så god tid, att manuskriptet
hinner färdigställas och successivt expedieras till "tryckeriet i huvudsak under
loppet^ av juli och början av augusti. Möjligheterna att hålla tidsschemat
äro sålunda till stor del beroende på omständigheter, över vilka statskontoret
icke kan råda. Försiktigheten torde emellertid bjuda, att man i
fortsättningen räknar med en måhända ofrånkomlig förskjutning av utgivningen
någon vecka in i september, vilket utan att föranleda någon större
olägenhet skulle lämna en för liggarens redigering högeligen önskvärd
tidsmarginal.

Till raden av omständigheter, vilka samverkat till den beklagliga förseningen
av liggaren, måste också räknas de arbetsförhållanden, som varit
rådande i fråga om redigeringen. På grund av vissa i samband med befordran
stående förflyttningar till andra verk av befattningshavare, tillhörande
redaktionspersonalen, nödgades statskontoret sålunda under den
brådaste tiden företaga omplaceringar av personal, vilket självfallet var
förenat med betydande olägenheter ur effektivitets- och kontinuitetssynpunkt,
allra helst som vissa av de nytillträdande befattningshavarna icke
tidigare sysslat med liggararbetet.

Det har sålunda varit en lång serie av ogynnsamma omständigheter, som
vållat den av riksdagens revisorer påtalade förseningen av statsliggaren.
I vad på statskontoret ankommer, skola emellertid alla åtgärder vidtagas,
som kunna vara ägnade att förhindra ett upprepande.

Revisorerna hava slutligen väckt trågan, huruvida icke av statsliggaren
borde utgivas huvudtitelvis ordnade specialupplagor för sådana myndigheter.
vilka icke äro i behov av den samlade liggaren. På antytt sätt har
man hittills förfarit endast beträffande försvaret (IV huvudtiteln), varjämte
bihanget, innehållande viktigare avlönings- och pensionsförfattningar
m. in., sedan några år utgives i separattryck. Tänkbart är givetvis, att
det ur vissa synpunkter kunde vara till fördel att utsträcka förfaringssätt^.
.tin exempelvis VIII huvudtiteln, som omfattar ett större och relativt
särpräglat förvaltningsområde, nämligen undervisningsväsendet. Därmed
skulle onekligen ernås viss pappersbesparing, men tryckningskostnaden
lär, i motsats till vad revisorerna föreställa sig, icke bliva mindre utan
tvärtom större genom tillkomsten av nya omslag och försättsblad, ändrad
paginering och särskilt register. Även redigeringsarbetet skulle med tillkomsten
av varje ny specialupplaga icke oväsentligt ökas. Det bör heller

— 155 —

icke glömmas, att statsliggarens värde som uppslagsbok i hög grad sammanhänger
med de möjligheter den erbjuder till samlad överblick och
jämförelser olika förvaltningsområden emellan. Det förhåller sig knappast
så, att myndigheterna vid begagnande av liggaren endast ha intresse
och nytta av uppgifter rörande det egna förvaltningsområdet. Även om
statskontoret sålunda ställer sig tveksamt till lämpligheten av nya specialeditioner
av statsliggaren, kommer ämbetsverket att i fortsättningen
hava sin uppmärksamhet riktad på den väckta frågan.

I detta ärendes handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarierna Björn, örtengren, Johnsson och Lindbergson.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst:

WILHELM BJÖRCK.

E. NORBERG.

Rolf Rudhe.

Socialstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 198, § 34.

Till Konungen.

Vad därefter beträffar den officiella statistiken ha statsrevisorernatill en
början konstaterat den eftersläpning, som äger rum. I första hand åsyftas
de årliga statistiska berättelserna, och revisorerna ha anvisat olika åtgärder,
som skulle göra det möjligt att — inom ramen för nuvarande personalbestånd
— påskynda publiceringen av dessa berättelser.

Den första av de tre åtgärder, som enligt statsrevisorerna borde övervägas,
skulle bestå däri, att man överginge till att bearbeta och publicera flera års
statistik på en gång. Styrelsen finner, att denna metod skulle medföra vissa
besparingar, men att dessa sannolikt bleve obetydliga. Någon tid skulle emellertid
uppenbarligen icke vinnas, utan statistiken bleve i stället ännu langsammare.
Ett exempel finnes redan nu på en statistik, som utarbetas och
publiceras i tvåårsberättelser vartannat år, nämligen i publikationen Domstolarnas
och de exekutiva myndigheternas verksamhet. Detta exempel manar
icke till efterföljd. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen, att en
ökad användning av denna eller någon därmed besläktad metod icke bor
ifrågakomma. All statistik av mera allmänt intresse bör publiceras så snart
som möjligt sedan bearbetningen slutförts.

Den andra metod, som enligt statsrevisorerna borde övervagas, skulle bestå
däri, att mera utförlig statistik endast utarbetades med vissa års mellanrum,
medan statistiken "för de mellanliggande åren begränsades till korta
sammandrag. Enligt socialstyrelsens uppfattning kan denna metod, förnuftigt
tillämpad, innebära avsevärda fördelar i fråga om vissa slag av statistik
I vissa fall torde en utväg kunna vara, att den årligen återkommande,
mera knapphändiga redovisningen varje år kompletteras med en specialundersökning
över ett ämne, som finge variera från det ena året till det andra.
Det bleve därvid möjligt att även låta den årliga statistiken ge ett tvar -

— 156 —

snitt av förhållandena vid vissa tidpunkter och ej, såsom nu är fallet, företrädesvis
belysa, vad som hänt under redovisningsåret.

En förutsättning för att ett dylikt förfaringssätt lämpligen skall komma
till användning är givetvis att statistiken i fråga belyser förhållanden, som
förändra sig relativt obetydligt från det ena året tilfdet andra. I fråga om
den av socialstyrelsen utarbetade statistiken kan dettta endast sägas vara
fallet beträffande fattigvårdsstatistiken. På grund av skäl, som komma att
redovisas längre fram, anser socialstyrelsen, att en övergång till ovan antydda
förenklingar ännu icke bör ske i fråga om fattigvårdsstatistiken.

Den tredje metod, som statsrevisorerna angivit för förenkling av statistiken,
skulle bestå i en allmännare tillämpning av representativa metoder för
insamling och bearbetning av statistiskt material. Styrelsen är för sin del
sedan länge uppmärksam på de stora fördelar, som kunna vinnas genom
dylika metoder. Det kan nämnas, att fattigvårdsstatistiken sedan åtskilliga
år huvudsakligen bygger på en bearbetning av endast vart femte understödsfall
och att representativa metoder kommit till användning även i en rad
andra sammanhang. Den statistik, som styrelsen regelbundet utarbetar, torde
knappast lämpa sig för en ökad användning av representativa metoder.
När fråga uppkommer om olika tillfälliga undersökningar, studeras givetvis
från fall till fall de fördelar, som kunna vinnas genom användandet av olika
representativa metoder.

I detta sammanhang må framhållas, att socialstyrelsen genom kungl. brev
den 30 juni 1947 anbefallts att i samråd med konjunkturinstitutet och statistiska
centralbyrån verkställa utredning rörande möjligheterna att vid en
utvidgning av lönestatistiken begränsa uppgiftsinsamlingen till ett representativt
urval.

Vissa speciella förhållanden, som icke uppmärksammats av statsrevisorerna
men som äro av stor betydelse, när det gäller frågan om statistikens
snabbhet, synas även böra omnämnas.

Den socialvårdsstatistik, som socialstyrelsen utarbetar, bygger på uppgifter
från varje kommun i riket. Genom kommunindelningsreformen kominer
uppenbarligen denna statistik, liksom all annan statistik, som bygger på
kommunuppgifter, att väsentligt förenklas, varigenom en avsevärd tidsvinst
kommer att uppstå.

Vidare bör framhållas, att en viktig anledning till att statistiken för närvarande
utkommer försenad är tryckningssvårigheter. Den tid, som förflyter
från det den statistiska bearbetningen avslutats till dess publikationen utkommer,
är numera i allmänhet åtskilliga månader längre än blott för några
år sedan. Ett exempel härpå utgör den enda av socialstyrelsen utarbetade
statistiska årspublikation, vilken av revisorerna angivits såsom alltför sen,
nämligen berättelsen Fattigvård 1945. Denna publikation förelåg i tryckfärdigt
manuskript i maj 1947 men utkom först i november samma år. Preliminära
uppgifter förelågo emellertid ett helt år tidigare och kunde publiceras
i Sociala Meddelanden nr 12/1946.

En annan betydelsefull fråga, som måste beröras i detta sammanhang,
utgör frågan om statistikens organisation. Den decentralisering, som — i
motsats mot de flesta andra länder — karakteriserar statistikens organisation
i Sverige, innebär påtagliga fördelar, därigenom att kontakten mellan
statistiken och de syften den skall tjäna blir intimare än eljest skulle bli
fallet. Samtidigt gör sig emellertid ständigt behovet av ett sammanhållande
organ för statistiken gällande. Styrelsen vill i detta sammanhang peka på
att det av besparingsberedningens statistikkommitté avgivna förslaget angående
den statliga statistikens organisation (SOU 1943: 28) ännu icke föranlett
någon åtgärd. För den händelse remissyttrandena över detta förslag

— 157 —

ha inneburit så väsentliga erinringar, att förslaget icke i oförändrat skick
anses böra genomföras, synes ett reviderat förslag böra utarbetas. Frågan om
eu central sammanhållning av statistiken är under alla förhållanden av
grundläggande betydelse för uppnående av mera effektiv statistik.

Statsrevisorerna ha betecknat det såsom anmärkningsvärt, att den officiella
redogörelsen för 1939 års bostadsräkning ännu icke i sin helhet publicerats,
trots att arbetet med 1945 års bostadsräkning påbörjats. Med anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.

Materialet kom styrelsen till handa successivt under första halvåret 1940.
Bearbetningen vidtog omedelbart därefter och genomfördes i sådan takt, att
hyresräkningen, vilken utgjorde huvuddelen av arbetsprogrammet, kunde
slutföras redan i januari 1941. Resultaten publicerades i Sociala Meddelanden
1941, häftena 2 och 3. Bearbetningen i övrigt, som var av huvudsakligen
bostadssocialt intresse, hade då påbörjats. På grund av kriget och därmed
sammanhängande personalsvårigheter måste denna bearbetning ske i ganska
långsam takt. Arbetet fortskred emellertid och kunde successivt delges olika
intressenter, samtidigt med att vissa specialundersökningar i anslutning till
bostadsräkningen, avsedda att besvara olika speciella frågor, blevo snabbt
genomförda.

Sedan beslut fattats om en ny bostadsräkning år 1945, syntes det därför
att de betydande kostnaderna för tryckning av en fullständig redogörelse för
1939 års bostadsräkning borde undvikas. Socialstyrelsen beslöt följaktligen,
att någon tryckning icke skulle ske. I redogörelsen för 1945 års bostadsräkning
kommer emellertid att ingå en analys av bostadsförhållandenas utveckling
under krigsåren, vilken konuner att bygga på en jämförelse mellan
1939 och 1945 års bostadsräkningar. Det må även nämnas, att vissa huvudresultat
ha publicerats i betänkande^ avgivna av bostadssociala utredningen.
Med hjälp därav och med hjälp av arbetstabeller (utförligare än dem
som skulle ha kunnat publiceras) har det följaktligen varit möjligt för olika
intressenter att tillgodogöra sig resultaten av 1939 års bostadsräkning. Numera
föreligger även i manuskript en omfattande, slutgiltig redogörelse för
bostadsräkningen.

Statsrevisorerna ha vidare framhållit, att en förskjutning rörande behovet
av viss statistik i många fall inträtt. Som exempel på statistik, som
förlorat i betydelse, nämnes fattigvårdsstatistiken. Detta kan såtillvida synas
vara riktigt, som fattigvården som bjälpform numera avtagit i betydelse.
För socialvårdskommitténs arbete har det emellertid uppenbarligen
varit av stort värde att äga tillgång till en detaljerad fattigvårdsstatistik,
och just i en period, då de stora socialreformerna genomföras, är det uppenbarligen
av alldeles särskilt stort intresse att kunna med hjälp av fattigvårdsstatistiken
följa på vad sätt dessa reformer verka avlastande på
fattigvården. Fattigvårdsstatistikens minskade betydelse kan följaktligen
icke egentligen sägas göra sig gällande förrän någon tid efter sjukkassereformens
genomförande.

Som exempel på statistik, som ökat i betydelse, nämna statsrevisorerna
bland annat statistik över den inre bandelsoinsättningen, sysselsättningsstatistiken
och barnavårdsstatistiken. Med anledning härav vill styrelsen
blott erinra om att Kungl. Maj:t den 14 november 1947 uppdragit åt styrelsen
att utarbeta regelbunden statistik över den inre handelsomsättningen,
att Kungl. Maj :t den 17 december 1947 tillkallat experter för utredning angående
arbetsmarknadsstatistiken samt att styrelsen den It juli 1947 avgivit
eu framställning till Kungl. Maj:t om att barnavårdsstatistik i fortsättningen
skall utarbetas för varje år i stället för som hittills blott för vart
tredje år. Alla dessa tre frågor ha sålunda redan bringats närmare sin lös ii

in g.

— 158 —

Styi’elsen får slutligen omnämna, att inom styrelsens verksamhetsområde
icke förekommer någon kombinerad verksamhetsberättelse och statistisk redogörelse.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställförestädare, byråchefen Alexanderson, byråchefen v. Hofsten
(föredragande), byråcheferna Berggren, Åman, Rosén och Hävermark
samt förste aktuarien Björk.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
ERNST BEXELIUS.

ERLAND v. HOFSTEN.

Medicinalstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 198, § 34.

Till Konungen.

I skrivelse den 19 december 1947 har medicinalstyrelsen anbefallts att
till finansdepartementet avge yttrande med anledning av riksdagens revisorers
berättelse, i den del denna avser den officiella statistiken. Medicinalstyrelsen
får i anledning härav anföra följande.

I revisorernas berättelse har påpekats, att en betydande eftersläpning föreligger
i fråga om utarbetande och publicering av den officiella statistiken
samt att värdet av statistiken nära sammanhänger med den snabbhet, med
vilken det insamlade materialet bearbetas och resultatet bringas till offentlighetens
kännedom eller göres tillgängligt för eventulla intressenter. Enligt
revisorernas mening böra därför åtgärder övervägas för att påskynda publiceringen
av den officiella statistiken. I sådant syfte har framhållits, att
inom flera områden möjlighet torde finnas att övergå till f lerår söver sikter
eller intermittenta redogörelser, antingen så att alla åren i ett sammanhang
bearbetas, eller så att statistiken väsentligen omfattar allenast det sista året
av perioden. Mellanformer skulle även kunna tänkas t. ex. så, att årsredogörelserna
inskränktes till blott de viktigaste huvudsummorna och i stället
en fylligare redogörelse gåves periodvis vart femte eller tionde år. En ytterligare
möjlighet vore att tillämpa representativa metoder i större utsträckning
än vad som tidigare varit fallet. Revisorerna ha vidare uppmärksammat,
att de officiella statistiska publikationerna utgöra en blandning av
verksamhetsberättelser rörande ett ämbetsverks inre förhållanden samt statistisk
redogörelse för vissa specialföreteelser inom det samhällsområde, som
verksamheten avser. Revisorerna ifrågasätta, om icke åtskilliga fördelar
vore att vinna, därest allenast de rent statistiska delarna inflöte i vederbörande
publikationsserie, medan de egentliga förvaltningsuppgifterna sammanfördes
i en särskild till Kungl. Maj :t ingiven förvaltningsberättelse. Revisorerna
ha till sist påpekat, att genom samhällslivets utveckling en förskjutning
rörande behovet av viss statistik i inånga fall inträtt. Vad angår
statistiken över allmän hälso- och sjukvård har sålunda anmärkts, att statistiken
inom områden såsom poliklinikvården, den förebyggande mödraoch
barnavården m. m. torde böra utbyggas, medan en del nu redovisade
statistiska uppgifter rörande exempelvis vissa infektionssjukdomar, spet -

— 159 —

älskevården, verksamheten vid bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska
laboratorierna samt verksamheten vid de enskilda sjukhusen och
förlossningshemmen borde kunna inskränkas.

Medicinalstyrelsen vill först livligt understryka vikten av att de statistiska
uppgifterna bearbetas snabbt och så fort som möjligt publiceras eller överlämnas
till dem, som ha intresse av statistiken. Den senast publicerade redogörelsen
för allmän hälso- och sjukvård avser år 1944. Under utarbetande
är för närvarande 1945 och 1946 års statistik, vilka bägge kunna beräknas
vara färdiga före den 1 april 1948. Denna avkortning i bearbetningstiden har
blivit möjlig efter inrättandet av den statistiska avdelningen inom medicinalstyrelsen
under hösten 1947. Bearbetningen av den löpande statistiken
för följande år kommer även att verkställas så snabbt som möjligt. Rörande
sjukhusens inkomster och utgifter avses eu preliminär sammanfattning
för år 1947 vara färdig till slutet av maj 1948 för att kunna utnyttjas av
landstingen vid deras behandling av statförslaget för följande räkenskapsår.
Övriga delar av den löpande statistiken skola bearbetas allt efter materialet
inkommer, och årsredogörelsen för år 1947 beräknas bliva publicerad
under hösten 1948.

Inskränkning av statistiken till flerårsöversikter eller intermittenta redogörelser
är endast i viss utsträckning möjlig beträffande medicinalstatistiken,
då det finnes behov av årliga uppgifter inom flertalet specialområden.
Den detaljerade statistiken över aborter och steriliseringar är emellertid så
tidskrävande, att en intermittent sådan förslagsvis för vartannat eller vart
tredje år synes lämplig. Den allmänna textredogörelsen över hälso- och sjukvården
i riket torde i vissa delar ej heller behöva publiceras i den omfattning,
som hittills skett. I tidigare årgångar av Allmän hälso- och sjukvård
har givits en översikt över vattentillgång och vattenbeskaffenhet, avledning
av spillvatten, renhållning, begravningsplatser, fabriker och näringar, bostäder,
samlingslokaler, bad och badanstalter, födoämnen och njutningsmedel.
Dessa textsammanställningar ha varit allmänt hållna, och förändringarna
från ett år till ett annat äro icke större än att sammanställningarna
böra kunna avkortas betydligt och endast exempelvis vart femte år publiceras
i sitt fullständiga skick. Andra delar av den nuvarande statistiken
böra i stället utbyggas med vissa specialundersökningar, vilka med fördel
kunna utföras med vissa års mellanrum eller vid sådana tillfällen, då speciellt
intresse föreligger för en ytterligare belysning. Den ekonomiska sjukhusstatistiken
skulle t. ex. behöva utökas med specialutredningar av driften
inom köks- och tvättavdelningar, storleken av sjukhusens personal in. m.
i anslutning till vad som föreslagits av statens sjukhusutredning i dess betänkande
angående den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen
(SOU 1944: 47). För närvarande saknas vidare tillgång till uppgifter
om de intagnas fördelning efter olika sjukdomar. Behov finnes också
av specialundersökningar beträffande förekomsten av vissa sjukdomar. Som
ett exempel kan nämnas åt! senaste undersökningen beträffande antalet personer
som lida av kräftsjukdomar utfördes år 1917.

Med anledning av revisorernas rekommendation av representativa metoder
vid statistikens bearbetning vill medicinalstyrelsen framhålla, att den
statistik, som för närvarande ingår i Allmän hälso- och sjukvård, icke är
av den art, alt den lämpar sig för dylik bearbetning. Däremot torde de representativa
metoderna mycket väl kunna utnyttjas vid specialundersökningar
inom exempelvis folktandvården, förebygande mödra- och barnavården,
intensivundersökningar av hälsovården inom vissa delar av landet.

Medicinalstyrelsen har för sin del ingenting att invända mot att verksamhetsberättelserna
för bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska

— 160 —

laboratorierna icke längre publiceras i Allmän hälso- och sjukvård. Styrelsen
anser vidare, att redogörelsen för ämbetsverkets organisation och antalet
under året behandlade ärenden kan utgå ur den officiella statistiken,
därest så anses önskvärt. Beträffande sammanställningen av utgivna meddelanden
och kungörelser samt cirkulär av mera allmänt intresse publiceras
detta även i annat sammanhang och behöver följaktligen ej ingå i Allmän
hälso- och sjukvård. Den korta sammanställning över statens kostnader för
vissa hälso- och sjukvårdsändamål, som intages i årsboken, torde emellertid
vara av sådant intresse, att den bör medtagas även i fortsättningen.

Den inskränkning av statistiken, som revisorerna föreslagit beträffande
vissa infektionssjukdomar och spetälskevården, har redan beaktats vid utarbetandet
av 1946 års statistik, såtillvida att de icke anmälningspliktiga
infektionssjukdomarna utgått och redogörelsen för antalet spetälskefall beskurits.
I övrigt ha några förändringar icke ansetts böra ske med hänsyn
till en inom styrelsen pågående utredning rörande ändrade bestämmelser
för redovisning av infektionssjukdomarna.

Riksdagens revisorer ha vidare ansett, att statistiken i allmän hälso- och
sjukvård bör utbyggas med uppgifter angående bl. a. poliklinikvården. I
redogörelsen för år 1946 ingå för första gången uppgifter om den öppna vården
vid lasaretten. En ytterligare redovisning av denna statistik, så att den
omfattar samtliga de sjukhus, som för övrigt behandlas, synes önskvärd.

I fråga om den förebyggande mödravården torde man böra sträva efter
att småningom få en tillfredsställande statistik beträffande komplikationerna
under graviditeten. Hittills ha primäruppgifterna emellertid icke lämnat
ett godtagbart material. Vidare böra uppgifter rörande den abortförebyggande
verksamheten inflyta i statistiken. Vad angår den förebyggande barnavården
ha inom styrelsen registrerats uppgifter rörande vissa undersökningar,
såsom tuberkulin- och hemoglobinprov, ävensom angående skyddskopp-,
difteri- och Calmetteympningar. Möjligheter finnas givetvis att ur
detta material meddela betydelsefulla förhållanden ur hälsovårdssynpunkt.
Emellertid har ej heller delta material varit tillräckligt säkert för en fullständig
bearbetning. Önskvärt vore också att kunna redogöra för dödligheten
och dödsorsakerna inom det klientel, som övervakas vid våra barnavårdsorgan.
Det synes också medicinalstyrelsen lämpligt, att en kort redogörelse
lämnas för skolhälsovården. Denna kommer ju som en direkt fortsättning
av den förebyggande barnavården, och det vore givetvis värdefullt
att ha dessa båda verksamhetsområden berörda i ett sammanhang. Visserligen
kommer från och med år 1947 en tryckt redogörelse från skolöverläkaren,
men en kort sammanfattning av denna i Allmän hälso- och sjukvård
torde likväl vara på sin plats.

I allmän hälso- och sjukvård böra i fortsättningen vidare lämnas uppgifter
om distriktsvården.

Statistiken över verksamheten vid rikets apotek har tidigare varit begränsad
till att endast omfatta uppgifter om apoteksinnehavare och vid
apoteken anställd farmacevtiskt utbildad personal. Ett visst intresse finnes
av att följa läkemedelskonsumtionen inom landet, sådan den avspeglar sig i
apotekens omsättningssiffror, varför årsboken torde böra omfatta även dylika
uppgifter.

Utöver vad som kan ernås genom inskränkningar och utvidgningar av
statistiken för att få denna mera lämpad för aktuella behov, bör en effektivisering
av statistiken kunna ske genom att arbetet med insamlandet och
bearbetandet av primäruppgifterna rationaliseras.

I icke ringa utsträckning försenas den löpande statistiken på grund av
att uppgiftsmaterialet icke inkommer inom rimlig tid till den myndighet,

— 161

som bearbetar materialet. Det är således av vikt, att åtgärder vidtagas för
att underlätta uppgiftslämnandet så mycket som möjligt. Till en del borde
detta kunna ske genom att vissa uppgifter förenklas eller uteslutas. Ökad
kontakt mellan medicinalstyrelsen och uppgiftslämnarna borde också kunna
verka i samma riktning. En möjlighet att erhålla snabbare uppgiftsmaterial
skulle jämväl kunna vinnas, om sammanställningen av materialet i ökad
utsträckning centraliserades. Vissa av de statistiska uppgifterna för Allmän
hälso- och sjukvård sammanställas först för provinsialläkardistrikten och
sedan för länen, innan de inkomma till styrelsen. Det kan ifrågasättas, om
icke vissa av dessa sammanställningar, som nu utföras av förste provinsialläkaren,
i stället borde ske inom medicinalstyrelsen. Styrelsen skulle därefter,
i den mån så är av intresse, överlämna uppgifterna i sammanställt
skick till förste provinsialläkaren.

I detta sammanhang torde också böra understrykas, att ett nedbringande
av bearbetningstiden och personalkostnaderna många gånger kan ske i betydande
utsträckning, om den myndighet, som handhar den statistiska bearbetningen,
har tillgång till ändamålsenliga tekniska hjälpmedel.

Medicinalstyrelsen vill vidare framhålla, att det vore av utomordentligt
värde, om statistiken över dödsorsakerna kunde göras mera aktuell. Uppgifter
om dessa äro i sammanhang med styrelsens redogörelser från olika
områden av stor betydelse. För det internationella arbetet erfordras också
tillgång till i görligaste mån aktuella siffror. Då medicinalstyrelsen inom en
snar framtid torde kunna färdigställa sin publikation Allmän hälso- och
sjukvård under året efter det år, som uppgiften avser, vore det av synnerlig
vikt, att statistiken över dödsorsakerna för motsvarande år kunde publiceras
samtidigt. Vid flera tillfällen har medicinalstyrelsen tvingats företaga
specialutredningar t. ex. beträffande dödligheten i vissa epidemiska sjukdomar,
vilka utredningar kunde ha undvikits, om tillgång till aktuellare
uppgifter angående dödsorsakerna funnits.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att en betydande effektivisering av den
icke löpande statistiken skulle kunna ske, om samarbete mellan olika statistikupprättande
organ i större utsträckning ägde rum än vad som nu
sker. Det är icke alltför ovanligt, att myndigheter och kommittéer utföra
var och en för sig liknande statistiska undersökningar. Genom ett samarbete
vid såväl insamlandet som bearbetandet av uppgiftsmaterialet och i
många fall genom utnyttjande av redan utförda utredningar skulle betydande
besparingar kunna ske. I viss mån skulle detta dubbelarbete kunna
undvikas genom att ett centralt register över planerade, påbörjade och slutförda
statistiska utredningar upprättades. Önskvärt vore om i detta register
även medtoges utredningar av mindre omfattning, som utfördes för internt
bruk inom en myndighet eller kommitté.

I detta ärendes handläggning ha deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Edén, överdirektören Björkquist, medicinalråden Byttner, Wilund och
Maunsbach, t. f. byråcheferna Abrahamsson och Tottie, byrådirektören Flygare,
föredragandena i barnavård Ström och Kjellberg, föredraganden i tuberkulosvård
J. Lundqvist samt byråinspektören Andrell och t. f. förste
aktuarien Agnell, föredragande.

Stockholm den 12 januari 1948.

Underdånigst
EINAR EDÉN.

ANNA LISA AGNELL.

It—487121. Rev. berättelse (ing. statsverket år 1947. II.

G. Braunerhielm.

162 —

Statistiska centralbyråns

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 198, § 34.

Till Konungen.

Sedan statistiska centralbyrån genom remiss den 19 december 1947 anbefallts
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats angående den officiella statistiken, får statistiska
centralbyrån härmed anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla den svenska officiella statistikens starka
decentralisation och att de olika statistikgrenarna till stor del äro förlagda
till de ämbetsverk och myndigheter, till vilkas förvaltningsområde ämnet
för statistiken hör. Revisorerna konstatera vidare det förhållandet, att genom
samhällslivets utveckling en förskjutning i många fall ägt rum rörande behovet
av viss statistik, innebärande krav på förändringar i fråga om de olika
statistikgrenarnas innehåll och omfattning. I en del fall behöva nya frågor
upptagas till behandling, i andra fall behöva områden, som sedan gammalt
brukat statistiskt behandlas, icke längre alls belysas eller behandlas från
helt eller delvis nya synpunkter. Bl. a. framhålles behovet av en aktuell och
tillförlitlig ekonomisk statistik. Det kan här påpekas, att konjunkturinstitutet
erhållit i uppdrag att i samråd bl. a. med statistiska centralbyrån framlägga
en plan till en dylik statistik.

Det måste ock medgivas, att det hos den svenska officiella statistiken förefinnes
vissa brister i avvägningen såväl mellan olika statistikgrenar som
inom desamma. Början till en allmän organisation av den officiella statistiken
i Sverige daterar sig från mitten av förra seklet. Denna innebalen
stark decentralisation, men för att undanröja den svaghet, detta medförde,
tillskapades ett sammanhållande organ, som bl. a. hade till uppgift
att övervaka, att den allmänna planen för den officiella statistiken ständigt
var ändamålsenlig. Som dylikt organ var statistiska tabellkommissionen avsedd.
Till följd av olämplig organisation har denna emellertid visat sig allt
mindre lämpad för sin uppgift och så småningom helt förlorat sin betydelse.
I årets, statsverksproposition har för övrigt förslag framlagts om att dess
verksamhet skall upphöra med utgången av innevarande budgetår.

Den brist på sammanhållning och enhetlighet i den svenska statistiken,
som blivit en följd av dess decentraliserade organisation och avsaknaden av
ett effektivt samordnande organ, har givit anledning till att statistikens
organisationsfråga tagits upp till behandling vid flera tillfällen. Sista gången
detta var fallet, var i samband med den senaste besparingsutredningen,
varvid för ändamålet tillkallades särskilda sakkunniga. Dessa ha i sitt betänkande
(SOU 1943: 28) bl. a. föreslagit ett samordnande och övervakande
organ, benämnt statistikkollegium, med betydligt fastare organisation än
dess föregångare. Detta förslag, som i huvudsak tillstyrkts av statistiska
centralbyrån, har emellertid ännu icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas
sida.

Revisorerna framhålla, att på åtskilliga områden av förvaltningen en betydande
eftersläpning föreligger i fråga om utarbetande och publicering av
den officiella statistiken, och påpeka, att värdet av att statistik utarbetas
och publiceras på visst område nära sammanhänger med den snabbhet,
varmed detta sker. Revisorerna omnämna en del metoder, som skulle kunna
möjliggöra en förbättring i detta hänseende. De ifrågasätta sålunda, huruvida
icke övergång skulle kunna ske till flerårsöversikter eller intermittenta
redogörelser. Vad först flerårsöversikter angår, synes därmed icke

163 —

vara något att vinna. Uppgifterna för de tidigare åren inom perioden komma
ju att bli ännu mera föråldrade än under nuvarande förhållanden, och
bearbetningen för hela perioden kan givetvis icke fullbordas, förrän uppgifterna
för det sista året i densamma inkommit. Publiceringen av en dylik
ilerårsredogörelse torde snarare komma att ske senare än den senaste årgången
av ettårsredogörelserna. Beträffande intermittenta redogörelser
kunna dylika givetvis användas i sådana fall, där utvecklingen har mera
kontinuerlig karaktär. Vad angår snabbheten i fråga om bearbetningen gäller
emellertid i huvudsak samma svårigheter som beträffande årliga redogörelser.
Snarare torde svårigheterna vara större, då det i regel torde bli
svårare alt i tid få in uppgifter vid spridda tillfällen än om detta sker årligen,
varjämte bearbetningen måste komma att till större eller mindre del
utföras med hjälp av åtminstone till en början ovan personal.

Vidare framhålla revisorerna möjligheten att inskränka årsredogörelserna
till blott de viktigaste huvudsummorna och till ersättning lämna eu
fylligare redogörelse vart femte eller vart tionde år. Denna metod tillämpas
redan av statistiska centralbyrån i vissa fall och torde inom vissa områden,
där behovet av detaljerade årsuppgifter icke föreligger, förtjäna ökad
användning.

Slutligen förorda revisorerna utvägen att tillämpa representativa metoder
vid insamlande och bearbetande av statistiskt material i större utsträckning
än som för närvarande är händelsen. Statistiska centralbyrån vill understryka
betydelsen av denna metod med hänsyn såväl till snabbheten i
bearbetningen som kostnaderna. Centralbyrån har för sin del sedan lång
tid tillbaka sökt att använda denna metod i för densamma lämpliga fall.
På denna punkt synes emellertid ännu mycket återstå att vinna inom den
officiella statistiken. Det kan i detta sammanhang nämnas, att det föreslagna
statistikkollegium, varom ovan talats, även i detta hänseende skulle
komma att få en betydande uppgift att fylla.

Beträffande de officiella statistiska publikationerna påpeka revisorerna,
att de ofta utgöra en blandning av verksamhetsberättelse rörande ett ämbetsverks
inre förhållanden samt statistisk redogörelse för vissa speciella
företeelser inom det samhällsområde, som verksamheten avser, och ifrågasätta,
om icke åtskilliga fördelar vore att vinna, därest en uppdelning i
dessa fall komme till stånd på så sätt, att allenast de rent statistiska delarna
inflöte i vederbörande publikationsserie, medan de egentliga förvaltningsuppgifterna
sammanfördes i eu särskild till Kungl. Maj :t ingiven förvaltningsberättelse.
De ovan nämnda statistiksakkunniga ha ock behandlat
frågan om berättelser av denna art och kommit till den uppfattningen, att
förvaltningsberättelse och statistik som regel höra organiskt tillsamman och
därför behöva följas åt. Detta utesluter emellertid icke, att det i en del fall
kan vara möjligt skilja de båda delarna från varandra. Om, såsom tidigare
statistiska centralbyrån och sedan även de statistiksakkunniga föreslagit, en
allmän statistisk tidskrift komme till stånd, kunde under sådana förhållanden
den sannolikt föga omfångsrika statistiska delen tryckas i denna
tidskrift, varigenom den bleve publicerad snabbt och till relativt låga
kostnader.

Efter dessa mera allmänna synpunkter övergår statistiska centralbyrån
till behandling av de frågor, som mera direkt sammanhänga med revisorernas
påpekanden rörande publiceringen av de statistiska berättelserna och
då främst de av centralbyrån utgivna.

Innan statistiska centralbyrån ingår på frågan om de publikationer, som
särskilt omnämnas av revisorerna, vill centralbyrån emellertid lämna en
del upplysningar av betydelse. De statistiska berättelserna kunna antingen

— 164 —

avse en viss tidrymd, vanligen ett kalenderår, eller en viss tidpunkt. Till
sistnämnda kategori höra folkräkningsberättelserna, som avse förhållandena
den 31 december. Berättelserna rörande 1945 års folkräkning avse sålunda
den 31 december 1945. Om räkningen verkställts en dag senare, alltså
den 1 januari 1946, skulle den ha benämnts 1946 års folkräkning. Ett bedömande
av utgivningstiden efter en berättelses benämning kan följaktligen
ge upphov till vilseledande slutsatser. På liknade fastän mindre utpräglat
sätt förhåller det sig med jordbruksräkningarna, som pläga avse förhållandena
den 15 september det år, som betecknas som räkningsår. Vare sig
publikationerna behandla förhållandena under viss tidrymd eller vid viss
tidpunkt gäller dessutom, att det statistiska materialet kommer ämbetsverket
tillhanda senare, i många fall långt senare än årtalet angiver. Så
t. ex. har hittills materialet för den kommunala finansstatistiken inkommit
först efter påföljande års mitt, för fiskeristatistiken inkommer detsamma
till eu del inte förrän vid slutet av påföljande år samt för sparbanksstatistiken
under juni månad året efter redogörelseåret. Eu ytterligare orsak
till försening är också, att på grund av den otillräckliga arbetskraften och
den därav förorsakade eftersläpningen granskning och bearbetning av en
ny årgång ofta icke kan taga sin början, förrän eu tid efter sedan det nya
materialet inkommit, enär bearbetningen av den föregående årgångens uppgifter
då ännu icke är avslutad.

Härtill kommer att primärmaterialet på grund av ofullständighet och uppenbara
felaktigheter vanligen måste efter en ofta genomgående granskning
samt omfattande och tidkrävande skriftväxling med uppgiftslämnarna underkastas
en betydande komplettering och justering, innan den verkliga bearbetningen
kan taga sin början.

Vidare kan vad krisåren beträffar nämnas, att vissa särskilda svårigheter
gjort sig gällande, nämligen brist på lämplig arbetskraft och maskiner.
Därjämte ha i synnerhet under det sist förflutna året, som nedan
skall visas, stora svårigheter i fråga om tryckningen av publikationerna
förelegat.

Slutligen kan centralbyrån icke underlåta att påpeka, all anslagen genomgående
blivit så knappt tilltagna, att trots all tänkbar rationalisering och
försvarbar inskränkning av bearbetningen en eftersläpning i vissa fall varit
oundviklig. Centralbyrån vill i detta sammanhang erinra om de som temporära
avsedda inskränkningar i bearbetningen och tryckningen, som enligt
Kungl. Maj :ts beslut genomfördes i början av andra världskriget. Dessa
inskränkningar beräknades motsvara arbetskapaciteten för 18 årsbiträden,
alltså en icke obetydlig del av centralbyråns arbetsstyrka.

Vad beträffar de särskilda av statistiska centralbyrån utgivna publikationerna
angives i en sammanställning i revisorernas berättelse bl. a. dateringen
för den senast utgivna berättelsen inom de olika ämnesområdena.
Dateringen avser den tidpunkt, då berättelserna i fråga utkommo av trycket.
Det är emellertid att märka, att manuskripten till berättelserna i allmänhet
förelågo färdiga 2 ä 3 månader före utgivningsdatum. Särskilt
under senaste året har berättelsernas utgivning blivit åtskilligt försenad till
följd av tryckeriernas svårigheter att fullgöra sina åtaganden. Sålunda kan
påpekas, att ställningen i flera fall skulle ha varit avsevärt bättre, om tryckningen
kunnat ske i normal tid. Revisorerna uppgiva sålunda i ovannämnda
sammanställning, som för centralbyråns del avsåg förhållandena den 1 oktober
1947, att uppgifter senast för år 1943 förelåge beträffande bl. a. de
årliga publikationerna Befolkningsrörelsen och Dödsorsakerna samt senast
för år 1944 vad angår bl. a. publikationerna Fiske och Allmän sparbanksstatistik.
Emellertid voro vid nämnda tidpunkt av de båda förra årgångarna
år 1944 och av de båda senare årgångarna år 1945 uppsatta i korrektur

— 165 —

men hade icke kunnat tryckas på grund av pappersbrist. I de av centralbyrån
till revisorerna på anfordran lämnade uppgifterna hade anmärkts,
att nämnda senare berättelser funnos i korrektur. Vad de befolkningsstatistiska
berättelserna angår kan i detta sammanhang nämnas, att sedan den
nya folkbokföringen genomförts, desamma kunna förväntas bli offentliggjorda
tidigare.

Av övriga publikationer, som av revisorerna betecknas som särskilt försenade,
har beträffande berättelsen över kommunernas finanser redan tidigare
omnämnts, att primärmaterialet inkommer till centralbyrån först
efter det påföljande årets mitt. Därtill kommer, att det för uppgiftslämnarna,
som åtminstone på landsbygden i regel icke äro bokföringskunniga,
är förenat med stora svårigheter att ifylla det tämligen vidlyftiga formuläret.
Det ligger därför i sakens natur, att primärmaterialet måste bli behäftat
med många fel och ofullständigheter och kräva ett särdeles omfattande
förarbete, innan den verkliga bearbetningen kan äga rum. Då det
under nu rådande förhållanden synes centralbyrån mindre sannolikt, att
åtminstone en mera väsentlig förstärkning av anslaget till balansens avarbetande
kan påräknas, bar centralbyrån tagit under övervägande att för åren
1946—1949 utesluta en del detaljuppgifter vid bearbetningen beträffande
landskommunerna utom köpingarna. Det synes centralbyrån särskilt angeläget,
att arbetsbalansen hinner avarbetas, innan arbetet skall sättas i
gång med uppgifterna för år 1950, då den nya kommundelningen träder
i kraft och då sannolikt helt nya formulär för uppgiftsinsamlingen komma
att användas.

Vad beträffar publikationen Brottsligheten, som revisorerna också upptagit
bland de försenade, må till förklaring av att densamma under senare
år utkommit något sent erinras om den utomordentligt starka ökningen i
kriminalitetens omfattning, svårigheterna att få in primärmaterialet från
de många fältkrigsrätterna samt det av ändringarna i strafflagstiftningen
vållade särskilda besväret vid bearbetningen. Enär berättelsernas omfattning
är den minsta möjliga och intermittenta redogörelser icke äro till fyllest,
synes enda utvägen att ernå snabbare offentliggörande vara förstärkning
av personalen.

Statistiska centralbyrån vill emellertid framhålla, att preliminära uppgifter
i många fall lämnas på ett tidigt stadium av bearbetningen, vare sig
i tryck eller endast under hand till intressenter. Bland resultat, definitiva
eller preliminära, som i tryck eller manuskript bliva tillgängliga så snabbt
som det med hänsyn taget till svårigheterna med uppgiftsinsamlandet och
centralbyråns resurser över huvud taget torde vara möjligt, må nämnas:

Befolkningsstatistik.

1) Befolkningsrörelsen kvartalsvis, färdigställd före utgången av nästföljande
kvartal, publiceras i Post- och inrikes tidningar samt Sociala meddelanden.

2) Preliminära uppgifter om folkmängden den 51 december föregående år
för landsbygd och städer lämnas till tidningspressen före april månads
utgång.

5) Definitiva uppgifter om folkmängden den 31 december föregående år
inom administrativa områden publiceras i berättelsen Folkmängden i regel
under juni månad.

Universitetsstatistik.

Tidigare ha före utgången av året publicerats preliminära uppgifter, fr. o.
in. i år är avsikten, att definitiva uppgifter om fjolåret skola publiceras
under februari eller mars. Publiceringen sker i Post- och inrikes tidningar.

— 166 —

Jordbruksstatistik.

1) Sammandrag av årsväxt- och skörderapporter, avseende 31 maj, 15
juli, 31 augusti och 15 oktober, publiceras i form av ett särskilt 4-sidigt
tryck inom 2 veckor efter den tid uppgifterna avse. I sammandraget för
den 31 augusti ingår en preliminär uppskattning av brödsäd och hö, i sammandraget
för den 15 oktober en dylik beträffande fodersäd.

2) Preliminära redogörelsen Årsväxten utkommer före årets slut.
Finansstatistik.

1) Preliminär sammanställning angående utfallet av taxeringen samma
år avgives senast den 30 september i manuskript till chefen för finansdepartementet
och till riksräkenskapsverket.

2) Preliminär sammanställning av inkomstfördelningen för fysiska personer,
oskifta dödsbon och familjestiftelser inom olika yrkesgrupper, avseende
närmast föregående år, avgives senast den 15 november på samma
sätt som under 1).

År 1947 lämnades jämsides med denna statistik en redogörelse för förmögenheter
över 20 000 kr. efter storlek för år 1946.

Rättsstatistik m. m.

Preliminära uppgifter, som publiceras i Post- och inrikes tidningar:

A. Månadsvis.

1) Tillkomna konkurser och ackordsförhandlingar utom konkurs.

2) Protesterade växlar.

B. Kvartalsvis.

1) Lagsökningsmål och mål om handräckning för fordran.

2) Vägtrafikolyckor.

Motorfordons statistik.

Kvartalsstatistik över i centrala automobilregistret upptagna fordon publiceras
i Kommersiella meddelanden.

Vidare kan tilläggas, att under bearbetningens gång myndigheter och
andra intressenter i ett stort antal fall erhålla uppgifter under hand allteftersom
resultaten föreligga färdiga. Statistiska centralbyrån vill i detta sammanhang
icke underlåta att ännu en gång understryka behovet av en statistisk
tidskrift. Om en sådan funnes, kunde framkomna delresultat snabbt
publiceras och på så sätt nå en vidare intressekrets än nu är möjligt.

I ärendets slutliga handläggning har förutom undertecknade även deltagit
byråchefen I. Uhnbom.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst
ERNST HÖIJER.

JOHANNES SJÖSTRAND.

Kommerskollegii

yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 198, § 34.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Ivungl. Maj :t anmodat Ivommerskollegium
att avgiva utlåtande över yttrande av riksdagens revisorer
rörande den officiella statistiken. I anledning härav får kollegium anföra
följande.

Bland statistiska publikationer, vilkas utarbetande och utgivning visa betydande
eftersläpning, nämna revisorerna kollegii industriberättelse. Det är

167 —

riktigt, att denna berättelse under krigsåren blev avsevärt försenad. Medverkande
härtill voro i huvudsak tre faktorer, nämligen dels svårigheter
att fylla genom avgång och inkallelser uppkomna luckor bland personalen,
dels viss inträdd ökning av arbetet, sammanhängande med kristidsförvaltningens
behov av utvidgad statistik, dels slutligen fördröjning av berättelsens
publicering på grund av arbetsanhopning och driftssvårigheter vid
tryckerierna. Efter kriget har emellertid ungefär hälften av den tid, varmed
berättelsen varit försenad, återvunnits, och förutsatt att arbetet icke förryckes
genom mellankommande mera brådskande utredningar, finnas goda
utsikter för att även återstående del ganska snart skall kunna inhämtas.
För arbetets underlättande har kollegium, efter samråd med intresserade
myndigheter och näringsorganisationer, genomfört viss begränsning av statistiken,
i det dels minimigränsen för de industriföretag, som skola medtagas
i denna, höjts, dels redovisningen av använda råvaror och andra material
inskränkts, dels en mera summarisk redovisning av förbrukade bränslemedel
införts.

För påskyndande av den officiella statistikens publicering böra enligt revisorernas
mening olika åtgärder övervägas, såsom övergång till flerårsöversikter
eller intermittenta redogörelser och tillämpning av representativa
metoder vid statistikens utarbetande. Åtgärder av berörda slag kunna tänkas
lämpliga beträffande områden, där behovet av kontinuerlig och fullständig
statistik icke är särskilt framträdande. Vad beträffar de av kollegium
utarbetade årsberättelserna — om industri, bergshantering, handel och
sjöfart —- synes emellertid en omläggning av antydda art icke böra ifrågakonima.
Nämnda berättelser hava under sin snart hundratjugoåriga tillvaro
intagit och intaga alltjämt eu central ställning inom landets ekonomiska
statistik, och deras innehåll har vid upprepade tillfällen noggrant prövats
och avvägts av sakkunnigeutredningar och besparingskommittéer. Kollegium
anser därför, att berättelserna böra fortsätta enligt hittillsvarande allmänna
plan, naturligen med successiv anpassning efter utvecklingens krav.
I fråga om vikten av att den officiella statistiken utarbetas och publiceras
med största möjliga snabbhet ansluter sig kollegium till av revisorerna framförda
synpunkter och skall för sin del ej underlåta att i berörda avseende
söka åvägabringa i möjligaste mån tillfredsställande förhållanden.

Revisorerna beröra även frågan om erforderlig ny statistik och framhålla
härvid bland annat behovet av en utbyggd ekonomisk statistik. Ifrågavarande
uttalande synes kollegium förtjäna starkt beaktande. Det förhåller
sig otvivelaktigt så, att vår ekonomiska statistik för närvarande företer
stora bristfälligheter, vilka det måste anses angeläget att avhjälpa. Som
viktiga exempel på ny statistik, varav behovet är trängande, må nämnas periodiskt
verkställda företagsräkningar samt en årlig produktionsstatistik
rörande byggnads- ocli annan anläggningsverksamhet, ordnad enligt samma
grunder som den nuvarande industristatistiken. Genom statistik av angivna
slag skulle av revisorerna framfört önskemål beträffande en allsidig belysning
av produktionens och investeringsverksamhetens inriktning och utveckling
i betydande utsträckning kunna tillgodoses. Av revisorerna framhållen
brist på ''statistik över den inre handelsomsättningen torde inom den närmaste
tiden bliva till viss grad avhjälpt genom på Konjunkturinstitutets
initiativ upprättad statistik.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
ARVID RICHERT.

A. UUUNBIiMG.

K.-G. Nilsson.

— 168

Överståthållarämbetets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 209, § 35.

Till K o n u n g e n.

i.fGrmr?ådigremi^?en,19 december 1947 har överståthållarämbetet anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i ett remissen bifogat
transumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats anSa^n,
f!e =!!SSf tlU generaltullstyrelsens förfogande ställda medel.

Till atlydnad harav iår överståthållarämbetet, med överlämnnade av ett
följande!811138 ''611 inf°rdrat -vttran

Då överståthållarämbetet den 10 december 1936 avgav yttrande över den
i revisorernas berättelse omförmälda promemorian av den 31 oktober 1930
lorande förstärkning av statspolisorganisationen i syfte att bereda ökade
''V-Vn m6 -1’ v.” hekampande av olovlig rusdryckshantering, underströk överstathallarambetet
sin tidigare hävdade principiella uppfattning, att de s k
beslagarandelarna i böter och förverkat gods borde avskaffas. I enlighet härmed
ansag S18 overstathallarambetet i anslutning till promemorians förslag,
att beslagarandelarna visserligen skulle avskaffas men ersättas med gratifikatmner,
bora framhalla önskvärdheten av att bestämmelser gåves till
förhindrande darav, att gratifikationer komme att fördelas på sådant sätt,
att systemet med beslagarandelar bleve helt eller delvis besfående. Gratifikations
fordel ningen syntes därför, åtminstone såvitt anginge polis och tullpersonalen,
bora ske med hänsyn tagen främst ei till i vad mån vederbörande
lyckats verkställa spritbeslag, utan till den skicklighet och det nit
vederbörande visat vid fullgörandet av sin tjänst i allmänhet.

Revisorerna hava i sm berättelse lämnat eu redogörelse för användningen
av de medel, som efter 1938 års lagändringar influtit till generaltullstyrelsen
av böter, som adömts enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel
samt lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin, ävensom av försäljningssumman för eller värdet av
egendom, som på grund av stadgande i nämnda lagar dömts eller skolat dömas
förverkad. Av denna redogörelse framgår att en betydande del av de
till generaltullstyrelsen influtna beloppen icke utdelats utan fonderats samt
att, i den mån utdelning av gratifikationer till tulltjänstemän och polismän
agt rum, gratifikationernas storlek som regel ställts i relation till antalet
gjorda beslag. Den frigörelse från det tidigare systemet med beslagarandelar,
som ämbetet förordat, synes således "icke hava blivit fullständigt «enomford
i praktiken. Med hänsyn härtill och då svårigheter synas föreli««a
att mom ramen för nu gällande föreskrifter finna en lämplig användning
tor de° förhållandevis stora belopp, som årligen tillföras fonden, tillstyrker
öveistathållaiämbetet, att fragan om det nu tillämpade gratifikationssystemets
bibehållande tages upp till ny behandling. Överståthållarämbetet" har
för sin del icke något att erinra mot statsrevisorernas förslag att fonden
skall avvecklas samt att medel till gratifikationer, i den mån sådana i särskilda
fall anses böra utgå, ställas till generaltullstyrelsens förfogande i
form av å riksstaten uppfört anslag. Skulle det nuvarande systemet med direkt
inbetalning till generaltullstyrelsen av vissa böter och ersättningsbelopp
anses böra bibehållas, delar ämbetet polismästarens uppfattning, att''bestämmelserna
om medlens användning böra ändras så, att möjligheter öppnas att
bereda tull- och polispersonalen kollektivt viss uppmuntran på det sätt att
medel utdelas till främjande av ideell verksamhet bland tull- och polispersonalen.

— 169 —

Därest ändrade bestämmelser meddelas angående de andelar av bötesbelopp
och ersättningar för förverkat gods, som nu inflyta till generaltullstyrelsen,
torde motsvarande ändringar böra ske beträffande de andelar, som
enligt lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin skola redovisas i Stockholm till poliskammaren, i annan
stad till magistraten samt eljest till länsstyrelsen för att användas till
uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av
olovlig hantering av rusdrycker.

Stockholm den 22 januari 1948.

Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.

STEN \VALLER.

Bilaga.

Till överståthållarämbetet.

Såsom yttrande i anledning av här återgående remissakt angående riksdagens
revisorers uttalande rörande vissa till kungl. generaltullstyrelsens
förfogande ställda medel får undertecknad polismästare vördsamt anföra
följande:

Uti skrivelse den 4 november 1947 infordrade riksdagens revisorer i skrivelsen
närmare angivna upplysningar rörande vissa bötesandelar. I anledning
därav lämnade poliskammaren i skrivelse den 13 samma månad de begärda
upplysningarna. Därvid meddelade poliskammaren bl. a. att poliskammaren
omhänderhade de bötesmedel, som utgjorde sådana andelar, som
jämlikt kungl. kungörelsen den 16 december 1921 angående användningen
av viss del av böter in. m. enligt förordningen ang. försäljning av rusdrycker
in. fl. författningar skola användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrandet av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.

En av de i revisorernas skrivelse begärda upplysningarna gällde poliskammarens
uppfattning rörande fördelarna och nackdelarna med det gällande
systemet, varigenom vissa medel bundes för visst ändamål. I polislcammarens
nämnda svarsskrivelse anfördes följande beträffande poliskammarens
principiella inställning till ifrågavarande spörsmål: »Med hänsyn till
de många svåra och påfrestande arbetsuppgifter, som förekomma inom polisverksamheten,
är det tacknämligt att det åtminstone i fråga om vissa arbetsuppgifter
finnes möjlighet att bereda de enskilda polismännen någon
uppmuntran. Polisverksamheten i fråga om olaga sprithantering o. d. innefattar
ofta arbetsuppgifter på lång sikt och arbetet blir därigenom ej sällan
tämligen tålamodsprövande. Ur denna synpunkt kan det anses särskilt motiverat
att möjlighet till gratifikationer finnes. Å andra sidan måste det
framstå såsom oegentligt att belöningsmöjlighet föreligger i fråga om en
relativt ringa del av polisverksamheten, under det att all övrig polisverksamhet,
som innefattar många funktioner av minst lika stor vikt som beivrandet
av olaga sprithantering o. d., Skall fullgöras utan alt belöning av
något slag kan ifrågakomma. Vidkommande systemet med gratifikationer
åt enskilda polismän är det en olägenhet att det naturligen ofta är svårt att
åstadkomma en rättvis fördelning av medlen, då det arbete, som de olika
polismännen utfört, i allmänhet ej kan bedömas efter något yttre påtagligt
resultat eller annan gemensam grund.

— 170 —

Enligt poliskammarens mening böra ej medel av detta slag allenast
kunna utdelas till enskilda polismän. Önskvärt är att polispersonalen kollektivt
skulle kunna beredas uppmuntran på så sätt att medel av detta slag
skulle kunna få utdelas till främjande av ideell verksamhet bland polismännen,
exempelvis sång, musik, idrott, studiecirklar och semesterhem.»

Vad sålunda anförts får jag åberopa såsom principuttalande jämväl i
fråga om de till Kungl. generaltullstyrelsens förfogande ställda medel som
avses i remissakten.

Stockholm den 13 januari 1948.

Erik Ros.

Hans Fogelberg.

Statspolisintendentens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 209, § 35.

Underdånigt utlåtande.

Med nuvarande organisation av polisväsendet och reglering av polismännens
avlöningsförhållanden synes mig ifrågavarande gratifikationssystem
föråldrat och otidsenligt. Sålunda torde utsikten att erhålla gratifikation
knappast påverka intensiteten i polispersonalens arbete för uppdagande av
brott av här ifrågavarande slag. Härtill kommer att det ur vissa synpunkter
torde kunna ifrågasättas, huruvida det i allmänhet kan anses förenligt med
polismännens ställning att emottaga särskild penningbelöning för utförande
av dem åliggande tjänsteplikter. Såsom skäl för systemets bibehållande
skulle med visst fog kunna anföras att utdelade gratifikationer till viss del
komme till användning för ersättande av polismännens kostnader till enskilda
personar, vilka varit polisen behjälpliga vid spaningarna och därvid
åsamkats utgifter för resor, förlorad arbetsförtjänst m. in. I detta hänseende
vill jag dock framhålla att statspolisintendenten sedan flera år tillbaka
förfogar över medel för dylika utgifter inom statspolisen. Beslut härom
har Eders Kungl. Maj :t senast givit den 9 november 1*945. Föreningen Sveriges
landsfogdar har under år 1947 till Eders Kungl. Maj :t ingivit framställning
om att medel för liknande utgifter måtte ställas till landsfogdarnas
förfogande. Under förutsättning av bifall till denna framställning synas polismännen
sålunda kunna gottgöras för erforderliga utgifter av detta slag.

Med hänsyn till det anförda och till vad riksdagens revisorer i övrigt andragit
synes mig det nuvarande gratifikationssystemet icke längre böra bibehållas.

Ett yttrande av kommissarien G. A. Andersson bifogas.1

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
GEORG THULIN.

1 Tryckta som bilagor till statspolisintendentens yttrande över § 15 s. 64.

171 —

Generaltullstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 209 och
215, §§ 35 och 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt geneialstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående vissa till generaltullstyrelsens
förfogande ställda medel ävensom tullverkets taxa för extra förrättningar.
.

Till fullgörande härav får generaltullstyrelsen, med remissaktens återställande
samt med överlämnande av en från Svenska tullmannaförbundets
styrelse till generaltullstyrelsen inkommen skrift, anföra följande.

Vissa till generaltullstijrelsens förfogande ställda medel.

Enligt 19 § lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel,
sådan paragrafen lyder enligt lag den 10 juni 1938 (nr 267) skall
av böter, som ådömas enligt förstnämnda lag, så ock av behållna försäljningssumman
för förverkad egendom eller av belopp, som jämlikt 8 § utgivits
i stället för sådan egendom, en tredjedel tillfalla kronan och återstoden
ställas till generaltullstyrelsens förfogande att användas till uppmuntran
av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid
beivrande av olovlig varuinförsel, eller eljest till ändamål, ägnat att främja
upptäckandet av eller motverka sådan införsel. I 23 § lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin i dess lydelse jämlikt lag den 30 juni 1947 (nr 473)
skall av böter, som ådömas enligt lagen den 20 juni 1924 eller, pa grund
av stadgandet i 9 §, jämlikt lagen om straff för olovlig varuinförsel, sa ock
av behållna försäljningssumman för förverkad egendom eller av belopp, som
utgivits i stället för sådan egendom, eu tredjedel tillfalla kronan. Återstoden
skall, då fråga är om böter, som ådömas på grund av stadgande i 1 kap.,
eller om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som på grund av
sådant stadgande dömts eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens
förfogande att användas till det i 19 § i lagen om straff for oloyli£$
varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena ha 1-ten till generaltullstyrelsen, att användas på sätt nyss sagts, och med andra
hälften i Stockholm till poliskammaren, i annan stad till magistraten samt
eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt synnerligt nit
vid beivrande av olovlig hantering av rusdrycker. De medel, som salunda
ställas till generaltullstyrelsens förfogande, tillföras den s. k. smuggeltonden.

I yttrande den 5 januari 1938 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
över en inom departementet upprättad promemoria med förslag om
fortsatt giltighet av spritinförsellagen m. in. anförde generaltullstyrelsen
följande beträffande grunderna för tilldelande åt tjänstemän av gratmkationer
ur smuggelfonden:

»I promemorian har, under hänvisning till yttrande av overstathallarämbetet,
framhållits, att avgörande betydelse vid gratifikationernas utdelande
borde fästas vid den skicklighet och det nit vederbörande befattningshavare
visat vid fullgörande av sin tjänst i allmänhet, varemot gratifikationerna
icke borde få karaktären av belöning för verkställda beslag. Enligt
styrelsens uppfattning låter det sig knappast göra att härutinnan upp -

— 172 —

draga nagia mera bestämda allmänna riktlinjer för tillämpningen av de
föreslagna bestämmelserna i ämnet. Väl anser jämväl styrelsen det vara
uppenbart, att gratifikationerna icke böra bliva beroende av i vad mån det
lyckats vederbörande alt verkställa beslag. Denna åsikt har även kommit
till uttryck i det år 1935 framlagda sakkunnigbetänkande, där beslagarandelarnas
borttagande förordats. Tydligt är å andra sidan, att gratifikationerna
icke böra utdelas på sådant sätt och efter sådana grunder, att de mera
tå karaktären av en löneförstärkning vid visst slag av tjänstgöring än av
en uppmuntran för ådagalagt synnerligt nit i tjänsten. För att gratifikationssystemet
skall kunna få ett verkligt värde såsom ersättning för beslagarandelssystemet,
synes det bliva erforderligt, att tilldelandet av gratifikationer
i viss omfattning sker i anslutning till inträffade särskilda fall, då smuggling
blivit upptäckt eller förhindrad, varvid det, oavsett huruvida eller
a\ vem beslag blivit verkställt, bör prövas, i vad mån olika tjänstemän genom
sin medverkan gjort sig förtjänta av särskild uppmuntran. Vidare bör
det icke vara uteslutet, att gratifikation tilldelas tjänstemän exempelvis i
förekommande fall, då omständigheterna föranlett ett särskilt ansträngande
eller ihållande arbete, utan att dock något direkt påvisbart resultat vare sig
i form av beslag eller eljest ernåtts.»

Till dessa synpunkter anslöt departementschefen sig i huvudsak enligt
uttalande i Kungl. Maj :ts proposition nr 242 till 1938 års riksdag, vilken
proposition av riksdagen utan erinran bifölls. Nämnda synpunkter hava
sedermera varit vägledande för styrelsen vid utdelande av gratifikationer till
tjänstemän. Styrelsen har icke uppställt någon viss skala — grundande sig
på antalet gjorda beslag efter vilken gratifikationerna normalt utgå.
Visserligen har det till synes förekommit, att tullförvaltaren i Haparanda, i
egenskap tillika av chef för Haparanda gränsdistrikt, vid avgivande av förslag
till gratifikationer till underlydande personal såsom utgångspunkt an\änt
viss sadan skala, men graden av det nit, som ådagalagts vid beivrande
av olovlig varuinförsel, har dock därvid icke släppts ur sikte. Dylik skala
torde ock i någon mån hava tillämpats i fråga om förslag till gratifikationer
tdl personal i Dalslands, Värmlands och Dalarnas gränsdistrikt. I stort sett
kan det emellertid sägas, att vid utdelningen av gratifikationer antalet gjorda
beslag i endast ringa utsträckning varit avgörande. Sålunda hava i åtskilliga
fall gratifikationer tilldelats tulltjänstemän och polismän, som,
utan att hava verkställt beslag, dock ådagalagt synnerligt nit för upptäckande
av olovlig varuinförsel. Likaledes hava enskilda personer, som endast
genom upplysningar eller på annat liknande sätt medverkat till uppdagande
eller förhindrande av smugglingsbrott, tilldelats belöningar. Å andra sidan
har det förekommit, att tjänsteman, som verkställt ett "stort antal beslag,
icke kommit i åtnjutande av gratifikation, enär det ansetts, att beslagen icke
utgjort ett mått på vederbörandes nit och intresse utan ingått endast såsom
en rutinmässig del av tjänsten.

Revisorerna hava bland annat uttalat, att, såvitt de kunnat finna, de
hittillsvarande erfarenheterna av gratifikationssystemet icke vore enbart
tillfredsställande. Frånsett att denna belöningsform framstode såsom otidsenlig
i betraktande av att sportelsystemet numera ställts på avskrivning
inom övriga områden av statsförvaltningen hade, enligt vad revisorerna
vidare anfört, handhavandet av systemet i fråga visat sig" medföra svårigheter
för styrelsen, när det gällt att åstadkomma eu rättvis fördelning av
medlen de olika befattningshavarna emellan. För egen del anser stj-relsen
gratifikationerna vara av helt annan karaktär än sportlerna, vilka enligt fastställd
taxa utgå för vissa av tjänstemännen utförda förrättningar. Enligt
styrelsens erfarenhet har gratifikationssystemet fungerat tillfredsställande,

— 173 —

vilket torde få anses bestyrkt därav, alt klagomål, såvitt för styrelsen är
känt, förekommit i ytterst ringa utsträckning.

Det av revisorerna uppmärksammade förhållandet, att en del tullmyndigheter
endast mera undantagsvis avgiva förslag till utdelande av belöningar,
medan åter av andra tullmyndigheter förslag i sådant hänseende
framställas i större utsträckning, har sin huvudsakliga förklaring däri, att
förekomsten av olovlig varuinförsel starkt varierar inom olika distrikt,
oftast beroende på distriktens belägenhet. Sålunda pläga exempelvis förslag
till utdelande av gratifikationer regelbundet ingivas av cheferna för Dalslands,
Värmlands "och Dalarnas samt för Haparanda gränsdistrikt, inom vilka
distrikt olovlig varuinförsel eller försök därtill ofta förekommer, under
det att gratifikationer mera sällan föreslås beträffande tjänstemän, placerade
i Falu, Umeå och Norrköpings tulldistrikt, som i fråga om smuggeltrafik
äro mindre utsatta. Något utslag av rivalitet mellan tulltjänstemän
i anledning av gratifikationssystemet har icke kommit till styrelsens kännedom.

Såsom skäl för bibehållande av beslagarandelarna anförde 1935 års sakkunniga
bland annat, att av den företagna undersökningen framgått, att
rätten till andel i verkställt beslag innebure ett sporrande moment av stor
betydelse för effektiviteten i kampen mot smugglingen samt att det under
sådana förhållanden vore förklarligt, att viss tvekan måste hysas om lämpligheten
att i sagda avseende vidtaga några ändringar. Den tveksamhet, som
sålunda rådde beträffande utbytandet av beslagarandelssystemet mot ett
gratifikationssystem, varvid dock vederbörande tjänstemän skulle komma
att i viss mån bibehållas vid de ekonomiska förmåner, som varit förenade
med förstnämnda system, synes styrelsen göra sig i ännu högre grad gällande,
då fråga är om avskaffande av det nu tillämpade gratifikationssystemet.
Väl har det om beslagarandelarna sagts, att man ej genom andel i böter
och beslagtaget gods skulle behöva uppmuntra den statspersonal, som
tillsatts att övervaka en lags efterlevnad och därför avlönades, att fullgöra
sin tjänsteplikt, och detsamma kan givetvis sägas även i fråga om gratifikationerna.
Det torde dock icke kunna bortses ifrån att utsikten till särskild
ekonomisk erkänsla på grund av visat nit är ägnad att stimulera intresset
för tjänsten. I särskilt hög grad torde så vara förhållandet i fall, då
en effektiv tjänstutövning förutsätter personligt initiativ och uppoffrande
av den egna bekvämligheten. De motiveringar, som ligga till grund för de
lokala tullmyndigheternas förslag angående tilldelning av gratifikationer,
innehålla talrika vittnesbörd om de besvärliga och för tjänstemännens liv
och hälsa ingalunda riskfria förhållanden, varunder kampen mot den olovliga
varuinförseln föres. Efterspanandet av smugglare kan dessutom — såsom
departementschefen vid anmälan år 1924 inför Kungl. Maj :t av förslaget
till spritinförsellagen framhållit — ofta, och däribland icke sällan i
fall, då spaningen blir resultatlös, för vederbörande tjänsteman medföra
avsevärda kostnader i form av gottgörelse för transporter, ersättning till
privata medhjälpare vid vakthållning, skadade kläder och dylikt. Det torde
därjämte kunna förutsättas, att de enskilda personer, som inlägga förtjänst
om uppdagande av smugglingsbrott och som därför ansetts böra erhålla
belöning eller ersättning,'' utsättas för åtskilliga obehag i anledning av sin
medverkan vid smugglingens bekämpande. Styrelsen anser det under sådana
omständigheter vara uppenbart, att gratifikationssystemet även i fortsättningen
har en ur skilda synpunkter viktig uppgift att fylla.

Såsom av revisorernas berättelse framgår hava de å smuggelfonden inflytande,
under senare år till avsevärda belopp uppgående medlen icke ta«its
i anspråk för utgifter i full utsträckning. Del må luirutinnan fram -

— 174 —

hållas, att, även om de ändamål, för vilka fonden är avsedd, i stort sett
äro av från år till år ensartad karaktär, en viss risk dock alltid förelegat,
att oförutsedda växlingar i smugglingstrafiken skulle kunna kräva snabba
motåtgärder av den art, att å riksstatsanslag tillgängliga medel icke omedelbart
kunde disponeras för desamma. Med hänsyn härtill har en viss behållning
av icke alltför liten storleksordning ansetts böra förefinnas å fonden.

Särskilt under de båda senaste budgetåren bar behållningen å fonden
starkt tillvuxit i förhållande till vad som tidigare ansetts normalt. Den
omständigheten, att under nämnda år totalbeloppet av utdelade gratifikationer,
trots den rikliga penningtillgången, blivit jämförelsevis lågt, har väsentligen
sin grund däri, att styrelsen i princip anser, att gratifikationerna
icke böra i de särskilda fallen utgå med alltför höga belopp, enär de då
kunna förlora sin primära karaktär av bevis på uppskattning av särskilt
tjänstenit och i stället komma att utgöra en löneförstärkning vid visst slag
av tjänstgöring. Vad beträffar utgifterna från fonden till andra ändamål
hava dessa närmast med hänsyn till rådande krisförhållanden måst särskilt
starkt begränsas, ändå att behovet av medel för sådana ändamål blivit
alltmera framträdande.

Att fondmedlen användas för andra ändamål än till gratifikationer har
tidigare i vederbörlig ordning anmälts för riksdagen. Så skedde första gången
i det vid statsverkspropositionen till 1930 års riksdag fogade utdraget ur
statsrådsprotokollet över finansärenden, i vad detsamma under punkten 22
avsåg anvisande för budgetåret 1930/31 av reservationsanslag till särskilda
åtgärder för bekämpande genom tullverkets försorg av olovlig införsel av
spritdrycker in. m. Enligt protokollsutdraget (s. 132) erinrade departementschefen
om att huvudsakligen samma ändamål som de, för vilka reservationsanslaget
vore avsett, kunde i viss utsträckning tillgodoses även
med de medel, som jämlikt lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) samt den
20 juni 1924 (nr 225) finge av styrelsen disponeras. Därvid hänvisades till
en av styrelsen lämnad, jämväl i protokollsutdraget (s. 130) intagen redogörelse,
huru utgifterna från fonden intill utgången av budgetåret 1928/29
fördelats. Motsvarande redogörelser för användningen av fondens medel
lämnades därefter budgetårsvis, så länge fråga var om anvisande av reservationsanslag
till särskilda åtgärder för bekämpande av olovlig införsel av
spritdrycker m. in. Sist skedde så i det vid propositionen nr 226 till 1937
års riksdag fogade utdraget ur statsrådsprotokollet. I protokollsutdraget
(s. 91) meddelades — under hänvisning till att fondens medel stode till
generaltullstyrelsens förfogande för uppmuntran av tulltjänstemän och polismän,
vilka ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel,
eller för särskilda åtgärder till motverkande av sådan införsel — följande
översikt över medlens användning intill utgången av budgetåret 1935/36:

Gratifikationer åt tull-, polis- och lotstjänstemän .... kronor 330 205:75

Anskaffning av båtmateriel ...................... » 227 549: 94

Anskaffning av annan fortskaffningsmateriel ...... » 68 337: 18

Kostnader för detektiver samt tulltjänstemäns utbildning
i detektivtjänst........................... » 72 747: 70

Avlöningar till tekniska biträden åt kustbevaknings inspektören

.................................. » 53 652: 84

Anslag åt tullmyndigheter till särskilda åtgärder för

bekämpande av olovlig varuinförsel............. » 90 776:09

Diverse ........................................ » 120 992:64

Behållning ..................................... » 88 761: 01

Summa kronor 1 053 023: 15.

— 175 —

I fråga om under budgetåret 1946/47 ur fonden bestridda andra kostnader
än till gratifikationer kan förutsättas, att kostnaderna, därest fondmedlen
icke kunnat anlitas för ändamålet, skulle hava belastat följande å tullverkets
avlönings- och omkostnadsstater uppförda anslag med härefter angivna
avrundade belopp:

Avlöningsstaten för generaltullstyrelsen:

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ kronor

Avlöningsstaten för tullstaten:

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ »

Omkostnadsstaten för tullverket:

Reseersättningar .................................... *

Övriga utgifter:

Drift och underhåll av fortskaffningsmateriel ........ »

Diverse utgifter ..................................

Generaltullstvrelsen kan för sin del icke linna tillräckligt vägande skäl
föreligga för ett frångående av hittills rådande anordning, genom vilken
medel till gratifikationer och andra utgifter i verksamheten mot smugglingen
erhålles ur en särskild fond, grundad av medel, som influtit genom
samma verksamhet.

Tullverkets taxa för extra förrättningar.

Med anledning av revisorernas förslag om revision av gällande taxa för
extra tullförrättningar får styrelsen framhålla, att inom styrelsen redan
utarbetats förslag till ändringar i förrättningstaxan, innefattande dels höjning
av avgiferna, dels ock vissa jämkningar i taxans uppställning och i anvisningarna
till taxan. Förslaget har av styrelsen med skrivelse den 10 oktober
1947 för yttrande överlämnats till kommerskollegium och statens priskontrollnämnd.
Skrivelsen jämte förslaget bifogas i avskrifter.

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknad tillförordnad
generaltulldirektör, jämväl byråcheferna Hilding, Lindberg och
Nordqvist samt tillförordnade byråcheferna Koriander och Bergström, den
sistnämnde föredragande.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

TUWE JANSSON.

Gösta Beger.

Bilaga 1.

Till kungl. generaltullstgrelsen.

Svenska tullmannaförbundet, som beretts tillfälle avgiva yttrande över
de delar av statsrevisorernas berättelse, som beröra tullverket, får i anledning
därav anföra följande.

I. I fråga om passkontrollen vill förbundet understryka önskvärdheten
av att denna i större utsträckning än hittills överflyttas till tullverket, enär
det icke kan anses rationellt, att på platser såsom Mon särskilda polismän
skola behövas för passkontrollen, då denna mycket väl bör kunna utföras
av tulltjänstemännen. Då emellertid frågan om gräns- och kustbevakningens
arbetsuppgifter och organisation är föremål för utredning av en kommitté,
i vilken förbundet är representerat av sin ombudsman, och då denna

7 700
13 200

1 300

25 000
11 300

176 —

kommitté lär komma att behandla jämväl denna fråga, avstår förbundet
från att här närmare ingå på frågan.

II. Beträffande frågan om ersättning för extra tullförrättningar vill förbundet
varmt tillstyrka statsrevisorernas förslag om att taxan för extra
tullförrättningar revideras på sådant sätt, att taxans avgifter i möjligaste
mån bringas att motsvara tullverkets kostnader för dylika förrättningar.
Skälet till denna förbundets inställning är närmast det,‘att med nuvarande
orimligt låga taxa, trafikanter använda sig av extra tullförrättningar i större
utsträckning än som betingas av det verkliga behovet, och att tjänstemän
på grund härav få tjänstgöra på övertid i långt större omfattning än
vad som med hänsyn till trafikanternas verkliga behov kan anses oundgängligen
nödvändigt. Detta förhållande föranleder olägenheter och kostnader
för såväl tullverket som för tjänstemännen.

III. Statsrevisorernas redogörelse för användning av medel tillhörande
den s. k. smuggelfonden är för förbundets vidkommande mycket överraskande,
då av redogörelsen framgår bland annat, att endast en försvinnande
liten del av medlen använts till det ursprungligen avsedda ändamålet. Av en
i berättelsen återgiven tabell framgår således, att de fonderade medlen under
de senaste åtta åren ökats med icke mindre än 335 322,13 kronor. Ökningen
synes så mycket mer anmärkningsvärd som enligt den specifikation
för senaste budgetåret, vilken är intagen i berättelsen, endast en tredjedel
av utgifterna använts till belöningar för visat nit vid smugglingens bekämpande
och att av influtna 229 273,80 kronor endast 29 055: — kronor använts
för samma ändamål. Huruvida proportionen under tidigare år varit
densamma undandrager sig förbundets bedömande. Konstateras måste
dock, att kungl. generaltullstyrelsen under årens lopp disponerat medel ur
smuggelfonden på ett sätt som rimligtvis icke kan anses stå i god överensstämmelse
med den ursprungliga avsikten med smuggelfondens tillkomst,
och att tulltjänstemän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig
varuinförsel, härigenom ha undanhållits hundratusentals kronor. Emot
en dylik disposition av medlen kan förbundet icke underlåta att inlägga en
bestämd protest.

Av den anledningen att kungl. generaltullstyrelsen dels använt medel ur
smuggelfonden för utgifter, vilka rätteligen bort belasta tullverkets orakostnadsstat,
dels fonderat stora delar av fondens inkomster, dels ock underlåtit
att till tulltjänstemän utdela inflytande medel, har ett sådant läge
uppkommit, att statsrevisorerna kunnat uttala, »att svårigheter synas även
föreligga att finna användning för medlen». Förbundet vill djupt beklaga,
att kungl. generaltullstyrelsen disponerat medlen på ett sådant sätt, att nuvarande
läge uppkommit, i synnerhet som några som helst svårigheter givetvis
aldrig förefunnits att finna en naturlig, rimlig och avsedd användning
för medlen. Förbundet finner det särskilt beklagligt därför att kungl. generaltullstyrelsens
disposition av smuggelfondens medel av många tulltjänstemän
närmast tolkas såsom om särskilt nit vid beivrande av olovlig
varuinförsel icke bör uppmuntras på det sätt som avsågs med smuggelfondens
tillkomst. Detta betraktelsesätt är ej heller att förvåna sig över, då
fall kan anföras, där tulltjänsteman, som verkställt hundratals beslag, trots
ansökning därom icke tilldelats gratifikation.

På grund av vad som härovan anförts har smuggelfonden förlorat sitt
egentliga värde, och syftemålet har förfelats, enär de små smulor, som nu
årligen utdelas, icke vare sig lära öka eller minska intresset för ådagaläggandet
av särskilt nit vid beivrandet av olovlig varuinförsel.

Svenska tullmannaförbundet, som har den bestämda uppfattningen, att
det icke är betydelselöst för effektiviteten av tullverkets arbete vid förhind -

— 177 —

randet eller upptäckandet av olovlig varuinförsel, om den enskilde tjänstemannen
vet sig först och främst kunna få ersättning för de med arbetet
följande utgifterna men också, därest ett verkligt gott arbete presterats,
uppmuntran i form av gratifikation, kan ej tillstyrka smuggelfondens avskaffande
och därmed gratifikationernas upphörande. På grund av denna
sin uppfattning vill förbundet förorda dels att nuvarande bestämmelser om
smuggelfonden bibehållas oförändrade, dels ock att till fonden inflytande
medel oavkortade användas till uppmuntran av tulltjänstemän eller polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig varuinförsel, och
att övriga kostnader för åtgärder för motverkande av sådan införsel bestridas
av medel, upptagna i tullverkets omkostnadsstat.

Skulle mot förbundets önskan och uppfattning smuggelfonden komma
att avskaffas, vill förbundet förorda, att tillräckliga medel anslås för en
kollektiv uppmuntran för det särskilda nit, som tulltjänstemän i främsta
rummet men även polismän visa. Denna kollektiva uppmuntran kan ske
i form av anslag till semesterhem, bidrag till semesterresor eller dylikt. Genom
en sådan anordning skulle även den enskilde tjänstemannen känna
med sig, att han verksamt bidragit till något, som för kåren i dess helhet
måste betraktas såsom en förmån.

En dylik kollektiv uppmuntran kan dock aldrig ersätta de direkta utgifter,
som den enskilde tjänstemannen understundom har för måltider, förstörda
kläder etc. Förbundet finner sig därför böra yrka på, att, även om
en kollektiv uppmuntringsform införes, tillräckliga medel skola ställas till
kungl. generaltullstyrelsens förfogande för att användas till ersättning åt
tulltjänstemän, vilka under sitt arbete för förhindrande eller upptäckande
av olovlig varuinförsel få vidkännas utgifter.

Stockholm den 13 januari 1948.

För svenska tullmannaförbundets styrelse:

Carl Mårtensson.

Sven Sjöborg.

Bilaga 2.

Till kungl. kommerskollegium.

Sedan särskilda av besparingsberedningen tillkallade utredningsmän i en
av besparingsberedningen den 12 juni 1942 godkänd promemoria framlagt
förslag om höjning i vissa fall av ersättningen för extra tullförrättningar,
förordnade Kungl. Maj :t den 9 april 1943, att promemorian jämte däröver
avgivna yttranden skulle överlämnas till generaltullstyrelsen, som hade att
efter samråd med eder och statens priskontrollnämnd fastställa och kungöra
de ändringar i gällande taxa för extra tullförrättningar, som finge anses
påkallade med hänsyn till inträdda stegringar i tullverkets kostnader
för dylika förrättningar. I anledning därav anhöll styrelsen i skrivelser den
14 maj 1943 till eder och priskontrollnämnden om yttranden angående de
grunder, som funnes böra under då rådande förhållanden tillämpas vid förhöjning
av ersättningarna enligt förrättningstaxan, ävensom om storleken
av förhöjningen. På grund av att såväl ni som priskontrollnämnden i avgivna
yttranden avstyrkte, att någon höjning av ersättningen då genomfördes,
och med hänsyn till Kungl. Maj :ts cirkulär till statsmyndigheterna den
4 juni 1943 angående storleken av vissa statliga taxor och avgifter fann
styrelsen enligt beslut den 29 juli 1943 vad i ärendet förekommit icke för
det dåvarande föranleda någon styrelsens vidare åtgärd.

12—■''»87/2/. Rev. berättelse ang. statsverket år 1947. It.

— 178 —

I ovannämnda promemoria, vilken jämte bilaga därtill härmed överlämnas
i avskrift, hade utredningsmännen anfört bland annat följande. Vad
de i förrättningstaxan fastställda avgifterna beträffade hade de sakkunniga
icke kunnat undgå att finna, att dessa avgifter, vilka knappast ens vid
tiden för deras fastställande motsvarade tullverkets självkostnader, måste
med hänsyn till de avlöningsförbättringar, som efter taxans ikraftträdande
beretts statstjänstemännen, anses allt för låga. En riktig avvägning av avgifterna
för extra tullförrättningar i förhållande till tullverkets kostnader
för sådana förrättningar vore emellertid av vikt icke endast av det skälet,
att för låga avgifter åsamkade tullverket direkt förlust, utan även med hänsyn
till de indirekta kostnader, som uppkomme genom alt för låga avgifter
föranledde begäran om extra tullförrättningar utan att verkligt behov därav
förelåge. Vid beräkningen av medelavlöningskostnaderna för vid extra
tullförrättningar använd personal hade de sakkunniga bortsett från rörligt
tillägg och kristillägg, vilka då utginge med sammanlagt 29 procent a lönen,
varför det kunde ifrågasättas, huruvida icke utöver de i det framlagda
förslaget till ändringar i förrättningstaxan angivna ersättningsbeloppen hörde
uttagas procentuellt tillägg därå.

Tullverkets kostnader för extra tullförrättningar hava efter ikraftträdandet
den 1 juli 1947 av nya avlöningsbestämmelser ytterligare ökat. Sålunda
hava lönerna till den personal, som användes vid sådana förrättningar, stigit
i avsevärd grad, varjämte övertidsersättningen undergått en betydande
höjning. För å övertid utförda extra tullförrättningar är det för närvarande
på grund av personalbrist merendels icke möjligt att bereda kompensationsledighet,
varför övertidsersättning i stället måste utbetalas. Även om sådan
ledighet kan genom ökad personaltillgång framdeles komma till användning
i något större utsträckning, får emellertid tagas i beräkning, att enligt
bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente tiden för kompensationsledighet
skall motsvara eu och en halv gånger den tid, varunder
övertidstjänstgöringen fullgjorts, eller i fråga om sådan ledighet för arbete
ä kvalificerad övertid i regel dubbelt så lång tid som övertiden.

På grund härav har styrelsen ansett det skäligt, att en höjning nu företages
av de i taxan för extra tullförrättningar fastställda avgifterna. Styrelsen
har därför verkställt utredning för utrönande av den erforderliga storleken
av nämnda höjning. På grundval av utredningen har inom styrelsen
utarbetats härjämte bilagt förslag till ändringar i förrättningstaxan, innefattande
dels höjning av avgifterna, dels ock vissa jämkningar i taxans uppställning
och i anvisningarna.

Beträffande de föreslagna ändringarna i taxans uppställning må framhållas
följande. Den företagna utredningen har visat, att den i nuvarande
laxa under punkt 1 förekommande uppdelningen av fartyg efter deras storlek
utan olägenhet kan inskränkas. På grund härav har antalet fartygsgrupper
minskats från åtta till sex. Enär vidare samma slag av arbetskraft
numera användes för bevakning vid lossning eller lastning av fullbelagt
styckegods och för annan bevakning, har det icke ansetts motiverat att bibehålla
uppdelningen av ersättningen för bevakning. Då det dessutom icke
synts vara anledning att under särskild rubrik upptaga ersättning för bevakningsförrättning,
hava punkterna 3—5 i gällande taxa sammanslagits.
Även den i punkten 6 intagna uppdelningen av fartygen har ändrats. Undre
gränsen har därvid satts vid 40 tons nettodräktighet, enär vid tullklarering
av fartyg, vars nettodräktighet överstiger nämnda tal, merarbete uppstår
genom debitering av fyr- och båkavgift.

Punkterna 8 och 9 hava sammanslagits. Vad angår ersättningen för väntetid
har det ansetts vara tillräckligt att i taxan upptaga två ersättningar,

— 179

vilka hänföra sig till väntetid före tullkontroll- respektive tullklareringsförrättningar,
som ersättas för gång.

De jämkningar, som företagits i anvisningarna, åsyfta huvudsakligen att
i fråga om begreppsbestämningar m. in. ernå överensstämmelse med de nya
a vlöningsf öreskrifterna.

Vid beräknande av de föreslagna ersättningsbeloppen har styrelsen utgått
från att det övervägande antalet extra tullförrättningar, för vilka ersättning
uttages enligt förrättningstaxan, utföras å övertid samt att det under
nuvarande förhållanden ofta är nödvändigt att beträffande dylika förrättningar,
som utföras å tullkontroll- eller tullklareringstid, genom övertidstjänstgöring
kompensera tid, som åtgått för förrättningarna. Med anledning
härav har styrelsen till grund för de gjorda beräkningarna lagt medelövertidsersättningen
för vid extra tullförrättningar använd personal.
Sagda ersättning har beräknats med utgångspunkt från övertidsersättning
till tjänstemän inom näst högsta löneklassen av respektive lönegrader samt
å ort, tillhörande ortsgrupp 4, vilken torde kunna anses som eu för tullanstalterna
genomsnittlig ortsgrupp. Hänsyn har vidare tagits till förhållandet
mellan antalet tjänstemän inom lönegraderna. Utgiftsökning på
grund av semestrar, sjukdom in. in. har däremot icke tagits med vid beräkningen.

Efter genomförandet av laxeändringarna skulle det sålunda enligt vad
ovan anförts förekomma endast två ersättningsbelopp för timme, nämligen
ett för tullkontrollförrättning och ett för tullklareringsförrättning, samt två
ersättningsbelopp för väntetid före dylika förrättningar för vilka ersättning
utgår för gång. Medelövertidsersättningen för timme och för tullkontrollförrättning1
har beräknats till 3 kronor 82 öre. För tullklareringsförrättning
har sagda ersättning befunnits uppgå till 5 kronor 39 öre. De
mot nämnda belopp svarande ersättningarna enligt förrättningstaxan hava
föreslagits till 4 respektive (> kronor. Ersättningarna för väntetid hava ansetts
böra utgå med samma belopp som timersättningarna för tullkontrolloch
tullklareringsförrättning.

Ersättningen för invisitation eller slutvisitation av fartyg, vilken utgår
för gång, har beräknats med utgångspunkt från medeltalet visitationstimmar
för fartyg, tillhörande viss storleksgrupp, och efter en ersättning för
timme lika med den för »annan tullkontrollförrättning» utgående timersättningen.
För invisitation eller slutvisitation av annat transportmedel än fartyg
har föreslagits en ersättning för gång med belopp, som motsvarar ersättning
för »annan tullkontrollförrättning» under en timme.

För tullklarering av fartyg med nettodräktighet av högst 40 ton har beräknats
åtgå en tid, som i regel ej överstiger 30 minuter. Ersättningen för
tullklarering av fartyg har med anledning härav beträffande fartyg om
högst 40 ton föreslagits till 3 kronor, eller hälften av timersättningen för
tullklarering av gods in. in. Vad angår större fartyg hava upptagits ersättningsbelopp
per gång, beräknade efter det ungefärliga antalet timmar, som
åtgå för tullklarering av fartyg av olika storleksgrupper. För tullklarering
av annat transportmedel än fartyg har det ansetts lämpligt att uttaga eu
ersättning för gång med samma belopp som ersättningen för tullklarering
under en timme av gods in. in.

över omhandlade förslag till ändringar i taxan för extra tullförrättningar
får generaltullstyrelsen härmed anhålla om edert yttrande.

Stockholm den It) oktober 1947.

Kungl. genera It ull styrelsen.

Tuwe Jansson.

Sixten Friberg.

Bilagor till bilaga 2.

Anvisningar.

A. Allmänna anvisningar.

a) För extra tullförrättningar utom tullplats skall, utöver den i taxan bestämda
ersättning, utgivas resekostnads- och traktamentsersättning enligt
allmänna resereglementet eller, där förrättningen påkallar resa för ändamål,
som finnes angivet i resereglementet för tullstaten sistnämnda reglemente.
För extra tullförrättning inom tullplats skall, utöver den i taxan
bestämda ersättning, resekostnads- och traktamentsersättning enligt nu
nämnda grunder gäldas i fall, då sådan ersättning skulle med tillämpning
av allmänna resereglementet få beräknas.

b) Tid, som infaller mellan klockan 22 och 6 eller å sön- eller helgdag,
påskafton, midsommarafton eller julafton eller tid, som infaller mellan
klockan 18 och 22 å dag före sön- eller helgdag, benämnes här kvalificerad
övertid. Annan övertid benämnes enkel övertid.

Ersättning för förrättning, som verkställes, eller väntetid, som infaller
under kvalificerad övertid, skall utgå med 50 procents förhöjning av det i
taxan för varje fall bestämda beloppet.

c) I fall, då ersättning skall utgå med visst belopp för gång, är i fråga
om beräkningen därav att iakttaga,

att för tullkontrollförrättning, som fortgått å såväl tullkontrolltid som
omedelbart därpå följande övertid, ersättning skall utgå endast såvida
övertiden uppgår till minst en halv timme;

att för tullkontroll- eller tullklareringsförrättning, som fortgått å såväl
enkel övertid som omedelbart därpå följande kvalificerad övertid, ersättning
såsom för kvalificerad övertid skall utgå endast såvida den kvalificerade
övertiden uppgår till minst en halv timme;

att för tullkontroll- eller tullklareringsförrättning, som verkställts å enkel
övertid omedelbart för tullkontroll- eller tullklareringstid, ersättning
skall i varje fall utgå; samt

att för tullkontroll- eller tullklareringsförrättning, som verkställts å kvalificerad
övertid omedelbart före tullkontroll- eller tullklareringstid eller
före enkel övertid, ersättning såsom för kvalificerad övertid skall i varje
fall utgå.

d) I fall, då ersättning skall utgå med visst belopp för timme, skall ersättningen
beräknas särskilt för kvalificerad övertid och särskilt för annan
tid. Uppkommer därvid del av timme, skall ersättning för sådan del utgå
endast om tiden uppgår till minst 15 minuter. I dylikt fall skall ersättningen
utgöra en fjärdedel av beloppet för timme för varje hel period av 15
minuter.

För varje förrättning så ock för väntetid före sådan förrättning, för vilken
ersättning skall utgå med visst belopp för gång, skall dock ersättning
utgå minst med belopp, motsvarande ersättning för en timme.

e) Kostnaden för förrättning jämte därav föranledd resa eller väntetid
skall, med tillämpning av 194 § tullstadgan och 85 § frihamnsstadgan, den
vidkännas, som påkallat förrättningen eller eljest föranlett densamma. I
fråga om inbetalningen av kostnadsbeloppet föreskrives i 197 § tullstadgan.

f) Då resa, för vilken resekostnads- och traktamentsersättning skall utgivas,
påkallas och två eller flera förrättningar företagas under samma resa,
skall sådan ersättning fördelas på förrättningarna i förhållande till den
ersättning i övrigt, som påföres för varje förrättning. I händelse förrättningsman
under en och samma dag eller en och samma natt verkställer

— 181

flera resor, må traktamentsersättning ej beräknas för mer än en resa under
dagen respektive natten.

g) Angående befrielse i vissa fall från förrättningskostnad bestämmes i
195 och 196 §§ tullstadgan samt 85 och 86 §§ frihamnsstadgan.

B. Till punkterna 1 och 2.

a) I ersättning för invisitation skall anses inbegripen ersättning för
granskning av inkommande fartygs-, fordons- eller luftfartygsanmälan
ävensom, i fråga om invisitation å fordon i egentlig gränstrafik, för förrättning,
varför ersättning eljest skolat beräknas enligt punkten 5.

b) För invisitation, som äger rum å fartyg eller luftfartyg, sedan detta
å en förut anlöpt ort erhållit invisitation, samt för kontrollåtgärder, som
i första anloppsort vidtagas å fartyg, med vars invisitation må anstå, skall
ersättning utgå med 25 procent av vad för invisitation är i taxan bestämt.

c) Har slutvisitation företagits i anslutning till bevakning, för vilken ersättning
utgår, skall ersättning för slutvisitationen så beräknas som om den
utgjorde del av bevakningen (punkten 3).

d) För fullständig visitation i frihamn skall ersättning beräknas såsom
för invisitation. För lastningsvisitation och utvisitation i frihamn skall ersättning
utgå med 25 procent av vad för invisitation är bestämt. Ersättning
för fullständig visitation skall anses innefatta jämväl ersättning för lastningsvisitation,
där sådan visitation förekommer.

e) Vad här ovan i mom. a) och c) sägs om invisitation och slutvisitation
skall äga motsvarande tillämpning beträffande visitation i frihamn.

C. Till punkten 3.

Enligt denna punkt skall ersättning beräknas jämväl för bevakning av
gods, vilket från provianteringsfrilager utlämnas till transportmedel för
dess proviantering eller utrustning.

D. Till punkterna 4 och 5.

a) Enligt dessa punkter skall ersättning såsom för allenast en förrättning
påföras för samtliga åtgärder, som erfordras och i ett sammanhang
utföras för expediering av transportmedlet. I ersättningen skall även anses
ingå ersättning för expediering av i transportmedlet medförd last, såvida
expedieringen sker i omedelbart sammanhang med expedieringen av transportmedlet
och varken drager längre tid än en halv timme eller kräver, att
särskild tjänsteman för ändamålet tillkallas (jfr anv. B mom. a).

bi För fartyg eller luftfartyg, som under samma resa underkastas tu 11 -klarering å mer än en tullplats eller, å tullplats där frihamn finnes, i såväl
frihamnen som tullhamnen, skall vid sålunda förnyad tullklarering ersättning
beräknas med endast 50 procent av det belopp, som enligt dessa punkter
eljest skolat påföras. Därvid skall hänsyn dock icke tagas till föregående
tullklarering av fartyg, vilken innefattar utfärdande av pass, gällande
allenast för färd mellan frihamn och vidliggande tullhamn.

E. Till punkten 6.

Enligt denna punkt skall, utom i fall, som i anv. 1) mom. a) sägs, ersättning
påföras för mottagande av varuanmälan för godset och vidtagande av
varje annan åtgärd, som erfordras för expediering av godset, varvid i ett
sammanhang vidtagna åtgärder i fråga om godset skola räknas såsom allenast
en förrättning.

/•''. Till punkterna 7 och 8.

För väntetid skall ersättning påföras endast i fall, då förrättning, för vilken
ersättning bestämts till fast belopp för gång (punkterna 1, 2, 4 oeli 5),
utsatts till viss tidpunkt men utan förrättningsmannens vållande ej kunnat
påbörjas inom eu halv timme därefter eller icke kunnat företagas.

— 182

Förslag till taxa för extra tullförrättningar.

högst

över

»

»

10 ton................................... för

Punkt

I. Tullkontrollförräitningar.

För invisitation eller slutuisitation (se anv. B):

1 av fartyg med netto dräktighet av

gång

......... » »

......... » »

......... » »

......... » »

......... » »

......... » »

för man och timme

Ersättning

kronor

10— 200 ton................

200— 500 » ................

500—1 000 » ................

1 000—3 000 » ................

3 000 » ................

av annat transportmedel..............

För annan tullkontrollförrättning (se anv. C)

»

II. Tullklareringsförrättningar in. m.

För tullklarering av transportmedel (se anv. D):
fartyg med nettodräktighet av

högst 40 ton................................ för gång

över 40— 200 ton......................... » »

» 200—1 500 » ......................... » »

» 1 500 ton................................ » »

annat transportmedel........................... »> »

För tullklarering av gods eller för med tullklarering likartad

förrättning (se anv. E)...................för man och timme

4

8

12

16

22

28

4

4

3

6

9

12

6

6: —

III. Väntetid.

För väntetid (se anv. F):

7 före förrättning enligt punkten 1 eller punk ten

2................................ för man och timme 4: —

8 före förrättning enligt punkten 4 eller punk ten

5................................ » » » )> 6;-

Statens sakrevisions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 215 § 36.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungi. Maj :t anbefallt statens
sakrevision att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse, i vad densamma avser tullverkets taxa för extra förrättningar
(§ 36). I anledning härav får sakrevisionen anföra följande.

Sakrevisionen biträder revisorernas uppfattning, att en revidering av ifrågavarande
taxa är erforderlig. Enligt vad sakrevisionen under hand inhämtat
från generaltullstyrelsen har ock frågan om höjning av denna taxa
tidigare varit föremål för prövning, varvid dock av generaltullstyrelsen
gjord framställning härom lämnats utan åtgärd. Inom styrelsen har under
hösten 1947 utarbetats ett nytt förslag till förhöjd taxa, vilket avsetts skola,

— 183

efter vederbörlig remissbehandling, underställas Kungl. Maj :ts prövning. I
anledning av Kungl. Maj :ts uppdrag den 17 oktober 1947 till sakrevisionen
att verkställa omprövning av statliga taxor torde det få förutsättas, att sakrevisionen
beredes tillfälle att närmare yttra sig rörande föreliggande spörsmål,
sedan slutgiltigt förslag till ny taxa avgivits.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Törnkvist, Wistrand och Åhlén.

Stockholm den 13 januari 1948.

Underdånigst
Statens sakrevision
ERIK STRIDSBERG.

Elof Cardelius.

Kanslerns för rikets
universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 220, § 37.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss samt med överlämnande
av infordrade yttranden från vederbörande myndigheter vid universiteten
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutet
får jag för egen del i likhet med medicinska fakulteten i Lund betona betydelsen
för forskning, utbildning och undervisning vid i remissakten angivna
institutioner av den av statsrevisorerna berörda undersökningsverksamheten,
så länge denna verksamhet faller inom ramen för institutionernas
egentliga arbetsuppgifter. Intet synes emellertid vara att erinra mot
att såvitt möjligt enhetliga föreskrifter meddelas rörande verksamheten,
särskilt i vad angår ersättningarna till institutionerna för deras kostnader.
Att väsentligen beröva dem, som utföra arbetet, ersättning härför synes likväl
icke lämpligt. Jag anser det för min del tveksamt huruvida de för tekniska
högskolan i Stockholm fastställda bestämmelserna för provningsverksamhet
vid högskolan kunna i full utsträckning tjäna som förebild för de
akademiska lärosätenas del.

Stockholm den 20 januari 1948.

Underdånigst
THORE ENGSTRÖMER.

Bengt Holmin.

Bilaga 1.

Till herr kanslern för rikets universitet.

Rektorsämbetet får härmed vördsamt avgiva infordrat yttrande rörande
den vid vissa vetenskapliga institutioner bedrivna undersökningsverksamhet,
som riksdagens revisorer berört i sin berättelse.

Från universitetets sida torde såsom princip böra gälla, att den avsedda
verksamheten må bedrivas endast därest de utförda uppdragen äro av värde

184 —

för den vetenskapliga forskningen eller undervisningen vid vederbörande
institution, och ur förvaltningens synpunkt bör tillses, att i de fall då ersättning
uppbäres för verksamheten, statsverket i första hand tillgodoses
med ersättning för de av undersökningarna föranledda kostnaderna, önskvärt
är även att såvitt möjligt enhetliga normer fastställas för beräkningen
av den sistnämnda ersättningen.

I huvudsak torde sålunda de grunder, som gälla vid tekniska högskolan,
kunna tillämpas även vid universitetets institutioner. Då emellertid vid universitetet
förvaltningsorganisationen är en annan, exempelvis omhänderhavas
materielanslagen särskilt av varje institution, medan bränsle-, städningsm.
fl. kostnader bestridas av ett gemensamt universitetsanslag, kunna de
för tekniska högskolan utfärdade bestämmelserna ej i nuvarande form vinna
tillämpning. Rektorsämbetet förutsätter, att tillfälle beredes universitetet
att yttra sig över förslag till bestämmelser, innan sådana komma att utfärdas.

Uppsala den 12 januari 1948.

Fredrik Berg.

Carl Häggquist.

Bilaga 2.

Till kanslern för rikets universitet.

Rektorsämbetet har anmodats att avgiva yttrande med anledning av vad
i statsrevisorernas berättelse yttrats rörande vid vissa vetenskapliga institutioner
bedriven undersökningsverksamhet.

Rektorsämbetet överlämnar vördsamt som yttrande i ärendet närslutna
skrivelse från universitetets drätselnämnd med därvid fogade skrivelse från
härvarande medicinska faktultet.

Lund den 14 januari 1948.

Rektorsämbetet:

Assar Hadding.

Per Örtengren.

Bilagor till bilaga 2.

Till rektorsämbetet vid Lunds universitet.

Genom remiss från det akademiska kansliet har drätselnämnden anmodats
inkomma med yttrande med anledning av vad i statsrevisorernas berättelse
yttrats rörande vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet.

Drätselnämnden, som erhållit tillfälle att taga del av medicinska fakultetens
yttrande i ärendet, instämmer i vad fakulteten och dess särskilda ledamöter
anfört i frågan.

Lund den 13 januari 1948.

På drätselnämndens vägnar:

Assar Hadding.

Astrid Winblad.

— 185

Till rektorsämbetet.

Medicinska fakulteten, som på remiss erhållit statsrevisorernas yttrande
över uppgifter, som infordrats från vissa vetenskapliga institutioner angående
undersöknings-, provnings- och liknande verksamhet för privata personers,
enskilda företags och jämförliga sammanslutningars räkning, får i
anslutning till hifogade skrivelser från cheferna för de berörda medicinska
institutionerna anföra följande.

Fakulteten önskar först framhålla att verksamheten av detta slag är ägnad
att tillföra institutionerna värdefullt material för forskning, utbildning och
undervisning och starkt bidrager till kontakten mellan de teoretiska disciplinerna
och deras praktiska "tillämpning. Fakulteten önskar också framhålla
att verksamheten i intet fall ligger utanför ramen för de berörda
institutionernas egentliga arbetsuppgifter. I stor utsträckning står verksamheten
i sjukvårdens tjänst och har framkommit för att tillmötesgå de
önskemål, som från olika sjukvårdsanstalter ställts till de medicinsk-teoretiska
institutionerna. I och med upprättandet av behövliga prosekturer och
laboratorier vid de större centrallasaretten kommer verksamheten att
minskas och kan därför för flera av de teoretiska institutionerna betraktas
som ett övergående tillstånd. Att universitetsinstitutionerna dock åtminstone
till en del alltid skola förbli centrala instanser anser fakulteten önskvärt icke
minst med hänsyn till den utbildning av specialister, som äger rum därstädes.

Fakulteten anser det självklart att denna verksamhet icke åsamkar statsverket
några kostnader, och att så ej heller är fallet har framhållits i de
redogörelser, som lämnats statsrevisorerna från institutionscheferna.

Det är givetvis önskvärt att största möjliga enhetlighet råder de olika
institutionerna emellan beträffande grunderna för beräkning av ersättning
för utförda undersökningar m. m. men med hänsyn till de olikartade uppgifterna
i olika discipliner torde detta vara svårt att åstadkomma.

Fakulteten anser det helt oriktigt att överskottet från dylik verksamhet
skall tillgodoföras den under materialanslaget uppförda anslagsposten.
Det bör tillfalla de personer, som utföra de ofta ansvarsfyllda och arbetskrävande
undersökningarna.

Jämförelsen med den tekniska högskolan i Stockholm finner fakulteten ej
tillämplig. Här finnes ett särskilt institut, statens provningsanstalt, som
åtager sig nödvändiga undersökningar. Fakulteten vill också påpeka, att
tekniska högskolans institutionsföreståndare såvitt bekant bedriva privat
verksamhet utanför högskolan och att denna verksamhet icke beröres av de
bestämmelser som av riksdagens revisorer anbefallas som förebild. En utveckling
i dylik riktning kan för medicinsk-teoretiska institutionerna icke
anses önskvärd.

Lund den It) januari 1948.

Å medicinska fakultetens vägnar:

,7. P. Strömbeck.

Gunnar Rcdslam.

Utdrag ur protokollet, hållet hos medicinska fakulteten
den 8 januari 1948.

§ 12. Fakulteten hade anmodats alt skyndsamt avgiva yttrande nied anledning
av vad riksdagens revisorer i sin berättelse yttrat rörande vid vissa
vetenskapliga institutioner bedriven undersökningsverksamhet.

Professorerna Ahlgren, Ahlström, Kahlson och Lindan hade den 5 januari
delgivits revisorernas skrivelse.

— 186 —

Professor Lindau ingav denna skrivelse:

»Till Medicinska Fakulteten i Lund.

Med anledning av det uttalande som gjorts av riksdagens revisorer får
jag vördsamt anföra följande betr. bakteriologiska institutionen i Lund:

Det arbete av icke-statlig karaktär, som utföres vid institutionen, utgöres
praktiskt taget helt av prov från Lunds lasarett jämte ett mindre antal prov

rån andra sjukvårdsinrättningar, väsentligen belägna i Skåne. Dessa prov
ha de insändande sjukvårdsinrättningarna funnit vara nödvändigt att skicka
för diagnos och kontroll av behandling, och de måste omhändertagas vid
specialinstitution. På grund av avståndet och att proven ofta ej tåla längre
försändelse är det icke möjligt att låta denna verksamhet tynga Statens
Bakteriologiska Laboratoriums i Stockholm redan förut stora arbetsbörda.
Besvarande av proven fördröjes med åtföljande förlängd sjukhusvistelse
och ökad vårdkostnad.

Lunds lasarett ersätter Wassermannundersökningar och en del kostnader
för visst material, djur etc. Men ett mycket stort antal utföres utan ersättning.
Detta liar varit möjligt genom ätt personal kunnat avlönas med
från andra lasarett inflytande avgifter. Bortfalla dessa måste Lunds lasarett
övertaga betydligt större del av kostnaderna. Därtill kommer att med
det starkt specialiserade bakeriologiska arbetet de inkommande proven fördelas
på ett flertal avdelningar, vilket ej kan ersättas genom att en eller två
personer nyanställas med uppgift att svara för proven från Lunds lasarett.
Institutionen avses, som i tidigare skrivelse framhållits, komma att utgöra
en epidemiologisk-bakteriologisk central för Skåne och del av Blekinge.
Förutsättningen härför är en kompetent och tillräckligt stor medarbetarstab.
Bortfaller möjligheten att hålla läkare och laboratriser knutna
till institutionen på grund av konkurrens med högre avlönat praktiskt läkararbete
kan instituionen icke fylla denna uppgift.

Mot kontroll och större enhetlighet finnes "givetvis intet att invända.
Dock måste framhållas, att arbetsuppgifterna för de olika institutionerna
äro så skiftande, att enhetliga bestämmelser, i likhet med för tekniska högskolan,
icke synas vara praktiskt utförbara. Dessutom måste beaktas att
det vanligen måste beräknas dröja 1—2 år innan statliga medel kunna erhållas
för ett behov, som uppstår oförutsett under arbetets gång. Härvidlag
ha provavgifterna ofta kunnat rädda situationen, varför alltför snäva bestämmelser
om medlens disponering hindra den naturliga utvecklingen.
Förslaget att, enligt tekniska högskolans föreskrift, inflytande medel skulle
bestrida kostnader för samlingar, laborationer in. in. synes icke vara rimligt,
då det är en nödvändig åtgärd att den undersökande läkaren åtnjuter
skälig ersättning. Dessa prov fordra ofta lång erfarenhet och en gedigen
och kostbar utbildning och besvarandet medför även ett bestämt ansvar.''

Lund den 8 januari 1948.

Arvid Lindau.»

Professor Alilström ingav denna skrivelse:

»Till Medicinska Fakulteten.

Med anledning av uttalande från riksdagens revisorer får jag för Patologiska
institutionen vördsamt anföra följande.

Det rutinarbete, som på institutionen bedrives för lasarett utanför Lund,
består huvudsakligen i histo-patologiska undersökningar av preparat från
operationer, utförda å olika specialavdelningar, samt av preparat, tillvaratagna
vid obduktioner. Dylika undersökningar äro nödvändiga för bedrivandet
av en rationell sjukvård å de olika lasaretten. Från flera håll — och
icke minst från patologerna själva — bar därför under de gångna åren fram -

— 187 —

lörts önskan om att för utförandet av dylika undersökningar prosekturer
inrättas vid varje större centrallasarett. Så länge detta önskemål icke förverkligats
måste emellertid undersökningarna utföras på specialinstitutioner
och det är då naturligt att för olika lasarett i södra Sverige den patologiska
institutionen i Lund blivit en dylik central. Som jag i tidigare skrivelse
till riksdagens revisorer framhållit är det önskvärt att i framtiden
rutinarbetet i fråga minskas genom inrättandet av nya prosektorsbefattningar.

Beträffande önskemålet att tillämpa enhetliga principer for beräkning
av ersättning för utförda undersökningar vill jag för de histo-patologiska
proven framhålla att arvodet för dem finnes fastställt i gällande sjukkassetaxa.
Statsrevisorernas förslag att överskjutande inkomster skulle tillgodoföras
den under materialanslaget uppförda anslagsposten till samlingar och
laborationer finner jag oriktigt. Undersökningarna ställa ofta stora krav pa
erfarenhet, utbildning och omdöme, och avgörandet i det enskilda fallet
är ej sällan ansvarsfullt. Inkomsterna av undersökningarna bora dartor till
den del de överskjuta vad som erfordras för täckande av därmed förenade
utgifter tillgodoräknas undersökaren som ersättning för utfört arbete. Jag
vill också betona att undersökningar av denna art på intet sätt ligga utanför
institutionens egentliga arbetsuppgifter. Institutionen tillföres tvärtom
på detta sätt ett ur vetenskaplig synpunkt ibland mycket värdefullt och
fmpulsgivande undersökningsmaterial och rutinarbetet ger en utmärkt yikesutbildning
och erfarenhet, betydelsefull även for det vetenskapliga arbetet.
Jag vill också framhålla att även efter eventuellt inrättande av nya
prosekturer intressanta och sällsynta fall eller preparat, belysande speciella
frågeställningar, böra komma till undersökning pa den patologiska institutionen
i dess egenskap av universitetsinstitution och att rutinarbete i denna
form hör bevaras. Jag vill också betona, att rutinarbetet ar foidelat pa fyra
institutionsmedlemmar och att det i framtiden eventuellt kommer att uppdelas
på än flera för att förhindra att det pa ett otillbörligt satt inkraktar
på tiden för forskning och undervisning. , , _

1 Slutligen vill jag framhålla, att det beträffande sa olika verksamhetsområden
som riksdagens revisorers uttalande omfattar torde vara mycket
svårt att utfärda enhetliga bestämmelser och att vad som galler fm Tekniska
högskolan i Stockholm därför icke bör vara normgivande.

Lund den 8 januari 1948.

r r.

4 hlvfrnm

Professor Ahlgren meddelade, att han direkt till revisorernas sekreterare
avgivit yttrande, vilket han åberopade. Detta yttrande var icke tillgängligt
för fakulteten.

Fakulteten beslöt att med protokollsutdrag överlämna denna skrivelse
som yttrande i ärendet:

Som ovan.

Å tjänstens vägnar:
Gunnar Recistam.

Bilaga .7.

Till kanslern för rikets universitet.

Med anledning av Eder remiss den 81 december 1947 rörande riksdagens
revisorers berättelse angående vid vissa vetenskapliga institutioner bedriven
undersökningsverksamhet får karolinska institutets rektorsämbete över -

— 188

lämna bifogade av professorerna Häggqvist och Holmgren samt av professorerna
Liljestrand, Bosseus och von Euler avgivna yttranden.

Stockholm den 13 januari 1947.

På karolinska institutets rektorsämbetes vägnar:

H. Bergstrand.

Åke Bruhn-Möller.

Till rektor!

Bilagor till bilaga 3.

Anmodade att avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers
skrivelse i.vad den beror histologiska institutionen få undertecknade härmed
iramhalla följande.

I sitt svar av den 22 oktober 1947 på riksdagens revisorers genom avdelmi?^sekreterare
P. Dahlberg framställda frågor har undertecknad Häggqvist
framhållit, att snittning och färgning av histologiska preparat för privata
vetenskapsmäns räkning i viss utsträckning förekommit vid institutionen,
att denna verksamhet bedrivits av gammal hävd; att densamma helt
finansierats av vederbörande beställare och att arbetet utförts på extra tid
av Jaboratoriebiträdena enligt särskild överenskommelse för varje uppdra»
samt att institutionen varken haft inkomster eller utgifter därför.

Riksdagens revisorer anse nu, att denna verksamhet bör regleras genom
bestämmelser, och hänvisa till de vid tekniska högskolan tillämpade reglerna
sasoin förebild. 1 b

Vad betiäffar histologiska institutionen har densamma varken ur undervisnings-
eller forskningssynpunkt intresse av denna verksamhet. Den har
bedrivits såsom hjälp åt forskare vid andra karolinska institutets teoretiska
och kliniska institutioner eller åt privata läkare, som syssla med vetenskapligt
arbete. Den har icke kostat institutionen något liksom den ej
tillfört densamma några inkomster. Den har varit ett led i det vetenskapliga
samarbetet mellan vetenskapsidkare. Då den tekniska personalen alltid
varit knapp vid institutionen, har denna assistens ej kunnat lämnas på ordinarie
arbetstid, utan laboratoriebiträdena ha fått utföra den på extra tid.
De inkomster de därigenom förskaffat sig ha i regel uppgått till några 10-tal, vissa år kanske till några hundratal kronor. Skall nu''denna verksamhet
underkastas en omständlig reglering med skrivelser och överläggningar med
rektor, bokföring å kamrerarekontor etc., är det bättre, att densamma helt
upphör.

Den föreliggande skrivelsen från riksdagens revisorer gör emellertid, att
ett närliggande förhållande bör uppmärksammas. Om institutionschefen
icke har rätt att tillåta, att vetenskaplig assistens utan kostnad för statsverket
lämnas åt vetenskapsidkare utanför institutionen, huru skall han då
ställa sig, om en dylik vetenskapsidkare anhåller att såsom gäst få arbeta
på institutionen? Dylika gäster orsaka givetvis institutionen utgifter. Detsamma
gäller om utländska forskare, som anhålla att för viss tid få bedriva
specialforskningar vid institutionen. Skall nu särskilt tillstånd erfordras
för dylika besök och skall särskilt konto uppläggas för varje gäst? Vem skall
betala kostnaderna?

Hittills har det i alla kulturländer ansetts var en heder för en vetenskaplig
institution att få mottaga gäster och så torde också förhållandet
böra förbli även i vårt land. Genom Svenska institutet låter staten också

— 189 —

f. n. inbjuda uländska forskare att besöka svenska institutioner för att befrämja
det internationella kulturutbytet och såsom ett led i den kulturella
propagandan för Sverige. Gränsen mellan den assistens som lämnats vid
histologiska institutionen och dylika in- och utländska gästbesök är flytande
och det vetenskapliga arbetet bör i detta fall, såsom ett led i det naturliga
vetenskapliga samarbetet, ej insnöras i några tvångströjor.

Vi få därför anhålla, att rektor hemställer, att om bestämmelser bliva
utfärdade för den provnings- eller annan assistensverksamhet, som bedrives
vid statens institutioner till förmån för privatpersoner etc., det uttryckligen
stadgas, att verksamhet av den art, som hittills förekommit vid karolinska
institutets histologiska avdelning, undantages från dessa bestämmelser.

Stockholm den 8 januari 1948.

I tjänsten:

Gösta Häggqvist. Hj. Holmgren.

Till avdelningssekreteraren Per Dahlberg, riksdagens revisorer.

Med anledning av eder skrivelse av den 20 dennes har jag härmed äran
meddela följande.

1) Vid institutionen förekommer sniffning och färgnmg av histologiska

preparat för privata vetenskapsmäns räkning i viss utsträckning. _

2) Denna verksamhet bedrives av ganunal hävd. Nagra särskilda officiella
föreskrifter förefinnas mig veterligen icke.

3) Denna verksamhet finansieras helt av vederbörande beställare. Nagon
särskild taxa finnes icke fastställd utan utföres arbetet av laboratonebitraden
på extra tid enligt särskild överenskommelse för varje uppdrag.

4) Några inkomster för institutionen har denna verksamhet aldrig medfört
liksom icke heller några utgifter.

5) ------

7) Till institutionens allmänna vetenskapliga uppgifter har raknats att i
män av förmåga biträda till vetenskapens framåtskridande, även om de vetenskapliga
undersökningarna utföras av privata vetenskapsmän, som arbeta
inom områden, som falla inom institutionens uppgifter.

Stockholm den 22 oktober 1947.

I tjänsten
Gösta Häggqvist.

Till lärarkollegiet.

Med anledning av riksdagens revisorers skrivelse § 37 får jag i vad framställningen
rör farmakologiska avdelningen vid karolinska institutet anföra
följande. „ , , . , , ,

I ovannämnda skrivelse heter det bl. a.i »Vid farmakologiska laboratoriet
utföras undersökningar för läkemedelsfabriker, syftande till att föibättra
vissa läkemedelspreparat eller framställa nya sådana.» Jag måste
på det bestämdaste opponera mot denna formulering. I den skrivelse, som
jag den 28 oktober 1947 avlät till riksdagens revisorers sekreterare, och
vilken skrivelse åtföljdes av It bilagor i form av tryckta skrifter o. d„ an -

— 190

tordes närmare (5 olika exempel för att belysa den växelverkan, som förefinnes
mellan institutionen och olika företag eller personer. I åtskilliga fall
rörde det sig om försök att framskapa nya eller förbättrade läkemedel. Icke
i ett enda av dessa fall har emellertid initiativet utgått från någon läkemedelsfabrik.
Det förhåller sig i stället så, att samverkan med industrien
sökts från personer, som varit sysselsatta med vetenskaplig forskning å
institutionen och funnit eu dylik anordning vara en nödvändig förutsättning
för genomförandet av vissa forskningsuppgifter. Endast på detta sätt
har det varit möjligt för institutionen att verksamt bidraga till läkemedelsJarans
utveckling inom ett viktigt område. Det är därför felaktigt alt påstå,
att undersökningarna utförts »för läkemedelsfabriker». Detta hindrar naturligtvis
icke, att resultatet av samarbetet sedermera befunnits värdefullt
för de berörda iäkemedelsfabrikerna.

I fråga om farmakologiska avdelningen avsluta statsrevisorerna sin framställning
med följande ord: »Verksamhetens vetenskapliga betydelse ligger
enligt laboratorier öreståndaren däri, att den främjar samverkan mellan
läkemedelsindustrien och farmakologisk forskning och härigenom bidrar till
läkemedel slärans utveckling». Detta uttalande återger ganska bristfälligt
vad jag yttrat. .lag citerar ur min tidigare anförda skrivelse: »De ovan anlörda
exemplen illustrera, synes det mig, nödvändigheten för institutionen
att kunna upprätthålla ett samarbete av här antydd art, om den skall kunna
fullgöra sin huvuduppgift. Jag anser sålunda, att varje försök att besk»™
de enskilda forskarnas frihet på denna punkt skulle vara ägnad att
väsentligt försämra institutionens möjligheter att bidraga till läkemedelsiarans
utveckling.» Det är sålunda ett avsevärt mer positivt uttalande än
vad som framgår av statsrevisorernas skrivelse. Jag vidhåller, att det är av
allra största betydelse för den del av institutionens verksamhet, som avser
att bidraga till nyförvärv i fråga om läkemedel, att kunna vidmakthålla
intimt samarbete med läkemedelsindustrien. Denna samverkan är klart
motiverad av vetenskapliga skäl, men i den mån den kan vara värdefull för
läkemedelsindustrien, synes ekonomiskt stöd från denna väl befogat.

Riksdagens revisorer anse det angeläget, all särskilda föreskrifter utfärdas
för verksamhet av här ifrågavarande art. Jag har intet att erinra häremot
under förutsättning, att forskningens frihet icke på något sätt inskränks
härigenom. Enligt riksdagens revisorers mening torde de för tekniska
högskolan gällande bestämmelser kunna tjäna som förebild för en dylik
reglering av verksamheten. Emellertid beakta dessa bestämmelser ej i ‘tillböilig
grad den för farmakologiska institutionen viktigaste formen för
samverkan, som ovan antytts, nämligen där av vetenskapliga motiv eu fråga
upptagits på initiativ från institutionen men med ekonomiskt stöd från
utomstående.

Stockholm den 9 januari 1948.

G. Liljestrand.

Till lärarkollegiet.

Änmodad att yttra mig över riksdagens revisorers skrivelse i de delar
som hanfora sig till den fysiologiska institutionen får jag anföra följande
Revisorerna ha ansett det angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att uppnå
storre enhetlighet bl. a. i fråga om beräkning och fördelning av den ersättning
som influtit för utförda undersökningar. Ehuru jag icke har nå«ot
att erinra mot rekommenderande eller fastställande av vissa allmänna normer
i berörda hänseenden vill jag samtidigt framhålla vikten av att sådana

— 191 _

regulationer och ingripanden undvikas, som försvåra eller äventyra ett för
institutionens vetenskapliga och praktiska verksamhet betydelsefullt och
givande samarbete med andra företag och institutioner utan att motsvarande
reella fördelar vinnas.

Stockholm den 10 januari 1948.

U. S. v. Euler.

Till rektorsämbetet vid karolinska institutet.

Anmodad att yttra mig angående av riksdagens revisorer i deras berättelse
gjorda uttalanden rörande viss vid en del vetenskapliga institutionei
bedriven undersökningsverksamhet, får jag vördsamt anföra följande.

Otvivelaktigt har den av revisorerna berörda undersökningsverksamheten
i skilda avseenden en stor betydelse för de vetenskapliga institutioner vid
vilka den bedrives, liksom ock för alla de icke statliga inrättningar och enskilda
personer, som betjäna sig av densamma och utan denna verksamhet
i många fall icke skulle ha möjlighet att få av dem önskade undersokmngai
sakkunnigt utförda. Ett nedläggande av den ifrågavarande undersökningsverksamheten
skulle säkerligen såväl för de omtalade vetenskapliga institutionerna
som för allmänheten föra med sig ett flertal icke onskvarda konsekvenser.

Det kan icke rimligen begäras, att tjänstemännen vid de nämnda vetenskapliga
institutionerna skola utan skälig ersättning bestrida denna undeisökningsverksamhet,
som till största delen icke ingår i deras åligganden
och icke heller är av den art, att den gärna kan åläggas dem, samt val åtminstone
i regel utföres å övertid. För sådana inrättningar som rattsmedicinska
institutioner med därtill anslutna rättsläkarstationer skulle det darjämte
innebära en uppenbar inkonsekvens, i fall tjänstemännen icke skulle
få ersättning för undersökningar, utförda på uppdrag av icke-siatliga inrättningar
och enskilda personer, när de för undersökningar, utförda pa
uppdrag av statliga inrättningar få ersättning enligt av Kungl. Maj :t taststalld
taxa

Det skulle måhända ur en del synpunkter kunna vara lämpligt, att for
den ifrågavarande undersökningsverksamheten utfärdades bestämmelsei,
avsedda att i viss utsträckning reglera densamma. Man får emellertid ihågkomma,
att vid de olika institutionerna förhållandena äro ganska olikartade,
varför eventuella bestämmelser icke böra vara alltför detaljerade och måste
medgiva eu vidsträckt rörelsefrihet.

Beträffande förslaget att låta de för tekniska högskolan gällande bestämmelserna
tjäna såsom förebild för eu reglering av den berörda undersökningsverksamheten
vid institutioner tillhörande andia högre undervisningsanstalter
så synes, när det gäller de teoretiska institutionerna vid de medicinska
högskolorna, detta icke med fördel kunna låta sig göra, då förhållandena
vid tekniska högskolan i väsentliga hänseenden avvika från dem
vid dessa institutioner. Den vid sistnämnda institutioner — och framför
allt de rättsmedicinska institutionerna — bedrivna undersökningsverksamheten
av här avsett slag torde hava sin närmaste motsvarighet i den privatpraktik,
som bedrives av klinikchefer in. fl. läkare vid undervisningssjukhusen.
Skola särskilda bestämmelser utfärdas beträffande den ifrågavarande
undersökningsverksamheten vid nyssnämnda institutioner, så böra därför
dessa bestämmelser utformas efter mönster av de föreskrifter, som gälla for
klinikchefers in. fl. läkares rätt till privatpraktik vid sagda sjukhus.

192

Innan några bestämmelser utfärdas bör emellertid enligt min mening
frågan om den omtalade undersökningsverksamheten bliva föremål för cn
ingående och allsidig utredning.

Stockholm den 10 januari 1948.

Wilhelm Bossens.

För rättsmedicinska institutionen.

Överstyrelsens för de tekniska
högskolorna

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 220, § 37.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har överstyrelsen för de tekniska
högskolorna anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad i av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse yttrats rörande vid vissa vetenskapliga
institutioner bedriven undersökningsverksamhet, och får överstyrelsen
till åtlydnad härav anföra följande.

Såsom av revisorernas berättelse framgår, finnas bestämmelser rörande
vid de tekniska högskolorna bedriven verksamhet av ifrågavarande natur
och bokföringen in. m. av från densamma härflytande inkomster

dels i regleringsbrevet för budgetåret 1947/48,

dels ock — beträffande tekniska högskolan i Stockholm — i särskilda
av sistnämnda högskolas styrelse den 1 mars 1947 meddelade föreskrifter.

överstyrelsen har för avsikt att för båda högskolorna utfärda gemensamma
bestämmelser rörande ifrågavarande verksamhet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som för närvarande gäller för tekniska högskolan
i Stockholm.

Då de av revisorerna berörda frågorna rörande förenämnda verksamhet
synas vara på ändamålsenligt sätt reglerade vid sistnämnda högskola —
vilket även förefaller vara revisorernas uppfattning —■ torde några ytterligare
åtgärder för de tekniska högskolornas vidkommande icke vara erforderliga.

Stockholm den 10 januari 1948.

Underdånigst

För överstyrelsens preses:

FOLKE HAGSTRÖM.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 231, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 38 av sin berättelse uttalat rörande inventarieredovisningen vid

— 193 —

universiteten och de statliga högskolorna. Till åtlydnad härav får ämbetsverket
i underdånighet anföra följande.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uppfattning angående
nödvändigheten av att fullständiga och tillförlitliga inventarieförteckningar
uppläggas vid universiteten.

En centralisering av inventarieredovisningen till vederbörande kamrerarkontor
torde vara fördelaktigt ur flera synpunkter. Det bör emellertid överlåtas
åt vederbörande inrättning att efter samråd med riksräkenskapsverket
själv få avgöra, huruvida redovisningen inom inrättningen skall ske
centralt eller ej.

I likhet med revisorerna anser riksräkenskapsverket vidare, att det vore
till fördel ur redovisningssynpunkt om enhetliga föreskrifter av i uttalandet
berörd art utfärdades. Riksräkenskapsverket vill emellertid starkt betona
önskvärdheten av att en översyn av gällande bestämmelser angående
inventarieredovisning, avskrivning, kassation och dylikt icke begränsades
till att avse allenast universiteten och de statliga högskolorna. Erfarenheten
torde nämligen till fullo ha visat, hur otidsenliga och i vissa avseenden svårtolkade
de allmänna bestämmelserna — framför allt 1830 års avskrivningsförordning
(nr 85) och 1881 års inventariekungörelse (nr 28) — faktiskt
äro. I sådant hänseende får riksräkenskapsverket bland annat erinra om
vad ämbetsverket anfört i underdåniga utlåtanden (till finansdepartementet)
dels den 9 januari 1943 i anledning av hemställan av riksdagen under
punkt 6 i skrivelse den 26 juni 1941, nr 405, i fråga om myndigheternas inventarieförteckningar,
dels ock den 17 juni 1944 angående statsmyndigheternas
redovisning av inventarier in. m. Dessa frågor äro fortfarande föremål
för Kungl. Maj :ts prövning.

Slutligen biträder riksräkenskapsverket revisorernas uppfattning att kravet
på att inventarieförteckningar skola finnas som bilagor till årsräkenskaperna
bör utgå. I betraktande av den ansenliga arbetsbörda som ett årligt
upprättande eller förnyat utskrivande av fullständiga inventarieförteckningar
ofta måste innebära, särskilt för de större myndigheterna, har riksräkenskapsverket
i praktiken ofta icke ansett sig böra ovillkorligt påfordra
insändande av dylika förteckningar. I de fall riksräkenskapsverket sålunda
ansett sig kunna förutsätta att fullständiga inventarieförteckningar funnes
att tillgå i original hos vederbörande myndighet, har ämbetsverket ofta låtit
sig nöja med insändandet av en mera summarisk årlig förteckning eller avstått
från kravet på regelbundet insändande av förteckningar. Dessa kunna
i stället av riksräkenskapsverket inlånas eller granskas på platsen.

För att underlätta utskrivning av inventarieförteckningar förordar riksräkenskapsverket,
att dessa få upprättas för tioårsperioder, varvid för varje
år uppläggas kolumner, i vilka tillkomst eller avgång antecknas.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson, Andersson och Murray deltagit.

Stockholm den 16 januari 1948. ,

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

HARRY APPELGREN.

13—i87121. Rev. berättelse ang. statsverket år 19U7. II.

— 194 —

Kanslerns för rikets
universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 231, § 38.

Till Konungen.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss och med överlämnande
av infordrade yttranden från rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala
och Lund får jag för egen del åberopa vad rektorsämbetet i Uppsala
i ärendet anfört samt instämma i vad drätselnämnden i Lund yttrat i fråga
om revisorernas förslag, att i samband med en översyn av nu gällande bestämmelser
på förevarande område närmare utredes i vad mån skyldigheten
att till vederbörande huvudböcker foga avskrifter av inventarieförteckningarna
borde kvarstå.

Stockholm den 20 januari 1948.

Underdånigst
THORE ENGSTRÖMER.

Georg Z. Topelius.

Bilaga l.

Till herr kanslern för rikets universitet.

Sedan rektorsämbetet anmodats att avgiva utlåtande med anledning av
vad av riksdagens senast samlade revisorer i deras berättelse anförts rörande
inventarieredovisningen vid bl. a. universiteten, får rektorsämbetet
därom anföra följande:

Av de yttranden, som av prefekterna vid universitetets institutioner på
begäran avgivits till riksdagens revisorer, framgår att orsaken till att fullständiga
inventarieförteckningar icke förts, främst varit den att arbetskraft
icke varit tillgänglig för utförande av sådant arbete. Denna brist torde numera
i huvudsak vara avhjälpt i och med att de flesta institutionerna erhållit
kanslibiträden eller kontorsbiträden. I övrigt hava, såsom framgår av
ovannämnda skrivelser, större nyinköp årligen redovisats i universitetets
årsberättelse.

Rektorsämbetet delar revisorernas uppfattning att inventarieförteckningar
böra uppläggas vid samtliga universitetsinstitutioner, men ifrågasätter
starkt nyttan av att i dessa förteckningar jämväl angives värdet å däri upptagna
föremål. En stor del av föremålen kunna anses hava genom förslitning
sjunkit i värde sedan den tid de inköptes. Andra föremål, i synnerhet
sådana av museal karaktär, kunna över huvud taget svårligen åsättas bestämda
värden. I samband härmed får rektorsämbetet jämväl framhålla,
att större delen av nämnda föremål, på grund av den ringa storlek institutionernas
materielanslag tidigare haft, hava tillförts institutionerna såsom
gåva eller inköpts med anslag från universitetets reservfond och andra
fonder. Endast en mindre del av föremålen torde sålunda hava bekostats
av statsmedel. Ur redovisningsteknisk synpunkt synes det ämbetet jämväl
vara fullt tillräckligt om inventarierna upptagas i en noggrann specificerad
förteckning utan angivande av inköpskostnad. Rektorsämbetet får i detta

195 —

avseende vidare framhålla, att inventariebeståndet endast i ringa utsträckning
utgöres av s. k. kontorsinventarier. Till större delen består det av instrument,
apparater eller maskiner avsedda för vetenskaplig verksamhet
eller av museiföremål. Generella bestämmelser angående det värde, som
bör ligga till grund för ett föremåls upptagande i en inventarieförteckning,
kunna på grund av inventariernas skiftande beskaffenhet svårligen fastställas.

Med hänsyn till det stora antal inventarier, som finnas såväl å de medicinska
och naturveteskapliga institutionerna som å vissa humanistiska institutioner,
synes det lämpligast att fullständiga kortregister över inventarierna
föras endast å institutionerna. En centralisering av förteckningarna
synes icke kunna genomföras i annan form än att institutionerna förpliktas
att till den centrala universitetsmyndigheten ingiva dels i första hand
avskrifter av förteckningarna över nuvarande inventariebestånd och dels
årligen en uppgift om nyinköp och kassation. Detta skulle emellertid innebära
ett dubbelarbete i det att dels vid institutionerna måste föras fullständiga
förteckningar och dels centralt skulle föras förteckningar, vilka endast
skulle utgöra en avskrift av institutionernas. En sådan anordning skulle
vidare för universitetets centrala förvaltning medföra en ökning i arbetet,
som med tillgängliga arbetskrafter icke kan fullgöras.

Med anledning av vad sålunda anförts, får rektorsämbetet framhålla, att
ämbetet i likhet med riksdagens revisorer anser att fullständiga inventarieförteckningar
böra uppgöras över de olika institutionernas inventariebestånd,
men att dessa förteckningar icke böra föras centralt utan endast å
varje institution. Stickprovsvis synes emellertid av räntekammaren böra
kontrolleras att dessa förteckningar äro riktigt förda.

Rektorsämbetet föreslår vidare att endast generella bestämmelser om förandet
av inventarieförteckningar utfärdas samt att avgörandet, vilka inventarier
som skola i nämnda förteckningar upptagas, överlåtes på räntekammaren,
som är universitetets kamerala överordnade organ.

Uppsala den 14 januari 1948.

Fredrik Berg.

Carl Häggquist.

Bilaga 2.

Till kanslern för rikets universitet.

Rektorsämbetet har anmodats att avgiva yttrande med anledning av vad
i statsrevisorernas berättelse yttrats rörande inventarieredovisningen vi universiteten och de statliga högskolorna.

Rektorsämbetet överlämnar vördsamt som yttrande i ärendet vidfogade
utlåtande från universitetets drätselnämnd.

Lund den 14 januari 1948.

Rektorsämbetet:

Assar Hadding.

Ver örlengren.

— 196 —

Bilaga till bilaga 2.

Till rektorsämbetet vid Lands universitet.

Genom remiss från det akademiska kansliet har drätselnämnden anmodats
inkomma med utlåtande i anledning av vad som yttrats i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse rörande inventarieredovisningen vid
universiteten och de statliga högskolorna.

Med anledning härav får drätselnämnden vördsamt anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer själva i sitt yttrande framhålla, stadgas i
§ 134 universitetsstatuterna, att vederbörande institutionsföreståndare skall,
i den mån sådant med tillgängliga medel och arbetskrafter kan ske, upprätta
ett inventarium ävensom vid slutet av varje läsår till rektor avlämna
en redogörelse för den förändring samlingen eller inrättningen under
året genomgått. På grund av brist på medel och arbetskraft föreligga inventarieredovisningar
blott i begränsad omfattning, och kostnadsuppgifter
rörande inventarierna torde endast undantagsvis föreligga.

Då det får anses höra till god ordning, att inventarieförteckningar förefinnas,
får drätselnämnden tillstyrka, att sådana upprättas så snart ske
kan.

På grund av föreliggande förhållanden ser sig emellertid drätselnämnden
härvidlag nödsakad att göra vissa förbehåll.

Revisorerna ifrågasätta, huruvida icke allt med inventarieredovisningarna
sammanhängande arbete skulle kunna centraliseras till vederbörande
kamrerarekontor. För Lunds universitets vidkommande kan en dylik koncentration
av arbetet till kamrerarekontorel ej genomföras utan att arbetskrafterna
där utökas utöver vad som upptagits i universitetsberedningens
betänkande. Personalen vid universitetsförvaltningen har sedan lång tid
tillbaka varit i hög grad otillräcklig och till följd härav har det löpande
arbetet ej på önskvärt sätt kunnat utföras. Sedan något år tillbaka har
vid universitetets räntekammare och kontor med medel från universitetets
reservfond anställts personal i samma utsträckning som i universitetsberedningens
förslag begärts. Erfarenheten ger vid handen, att denna personal
helt måste tagas i anspråk för sitt nuvarande arbete. Arbetet med utförande
därutöver av inventarieförteckningar för universitetets samtliga institutioner
skulle omöjligen medhinnas av den föreslagna personalen. Därtill
kommer att förteckning av institutionernas instrumentutrustning och
dylikt väl i regel torde böra utföras av institutionernas egen personal, som
har större förutsättningar att kunna specificera dessa.

Revisorerna förutsätta att utarbetandet av inventarieförteckningar skall
ske på sådant sätt, att några merkostnader därför icke behöva uppstå. Detta
innebär i sin tur, att någon extra arbetskraft ej får anlitas. Arbetet
måste under sådana omständigheter beräknas draga ganska avsevärd tid,
med största sannolikhet minst ett halvt år från det nya bestämmelser i ärendet
utfärdats, sannolikt längre tid.

Tidigare har framhållits, att kostnadsuppgifter rörande inventarierna endast
undantagsvis förefinnas. Det torde under sådana omständigheter vara
praktiskt taget omöjligt att angiva anskaffningsvärde å universitetets nuvarande
inventarier. I åtskilliga fall skulle man säkert få gå igenom räkenskaperna
för minst sex å sju årtionden och ändå ej vara säker på att återfinna
anskaffningspriserna. I många fall äro inventarierna skänkta till
universitetet. Därtill kommer, att det synes vara viktigare att man erhåller
en tillförlitlig förteckning över de inventarier, som finnas å varje institution,
än en uppgift på vad dessa kostat för åtskilliga årtionden sedan.

— 197 —

Drätselnämnden hemställer därför, att det i eventuella nya bestämmelser
rörande inventarieredovisningen måtte stadgas, att nu befintliga inventarier
upptagas blott till art och antal, och att priser upptagas endast i fråga
om nyanskaffade inventarier. I likhet med revisorerna anser drätselnämnden
att härvidlag böra upptagas blott inventarier betingande ett ej alltför
lågt inköpspris. Det vid Chalmers tekniska högskola tillämpade minimipriset
av 15 kronor anser drätselnämnden alltför lågt med hänsyn till den
kraftiga prisstegring, som under de senare åren ägt rum.

Revisorerna föreslå slutligen, att vid översyn av gällande bestämmelser
på förevarande område bör närmare utredas, i vad mån skyldigheten att
till vederbörande huvudböcker foga avskrifter av inventarieförteckningarna
bör kvarstå. Fullgörandet av nämnda skyldighet vore nämligen förenat med
icke ringa merarbete och torde dessutom sakna praktisk betydelse, då den
erforderliga kontrollen över inventarieredovisningen från riksräkenskapsverkets
sida synes lika effektivt kunna utövas i andra former.

Drätselnämnden instämmer livligt i revisorernas ifrågavarande förslag.
Redan nu föreligger stor svårighet att hinna få huvudboken färdig inom
föreskriven tid. Därest kamrerarekontoret skulle åläggas att jämväl bifoga
avskrift av inventarieförteckningarna torde det bliva helt uteslutet att inom
den stadgade tiden överlämna räkenskaperna till riksräkenskapsverket.

Lund den 13 januari 1947.

På drätselnämndens vägnar:

Assar Hadding.

Astrid Winblad.

överstyrelsens för de tekniska
högskolorna

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 231, § 38.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har överstyrelsen för de tekniska
högskolorna anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers
berättelse yttrats rörande inventarieredovisning vid universiteten
och de statliga högskolorna, och får överstyrelsen till åtlydnad härav med
överlämnande av i ärendet av rektorsämbetena vid de tekniska högskolorna
avgivna yttranden och återställande av remissakten anföra följande.

Den nuvarande skyldigheten för de tekniska högskolorna att vid vederbörande
huvudbok foga avskrifter av inventarieförteckningar bör, på av
rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anförda skäl, upphöra.
Vid de skilda institutionerna förda inventarieförteckningarna torde icke böra
i original eller avskrift insändas till vederbörande intendents-(kamrerar-)kontor
och ej heller synes någon annan form av centralisering till sagda
kontor av inventarieförteckningarnas förande böra komma till stånd, då
detta skulle medföra en extra arbetsbelastning och — såsom framgår av
yttrandet från rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm —knappast
vara förenat med några fördelar.

Såsom framgår av det anförda böra enligt överstyrelsens mening de av
rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola ifrågasatta bestämmelserna

— 198 —

angående insändande i avskrift av inventarieförteckningen till vederbörande
intendents-(kamrerar-)kontor m. m. icke genomföras/

överstyrelsen kommer att, i den mån så är erforderligt, meddela högskolorna
anvisningar i förevarande frågor.

Därest en utredning skulle verkställas angående ändring och komplettering
av gällande redovisningsföreskrifter för universiteten och högskolorna
synes jämväl frågan om ändring av dylika föreskrifter för andra statens vetenskapliga
och i förevarande hänseende med dem jämförliga institutioner
böra upptagas till behandling.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst
För överstyrelsens preses:

FOLKE HAGSTRÖM.

Bilaga 1.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm får i anledning av
förevarande remiss anföra följande.

Vissa skäl tala för att arbetet med inventarieredovisningen vid högskolan
centraliseras till högskolans intendentskontor, särskilt om enhetliga redovisningsföreskrifter
skulle komma alt utfärdas. Det må emellertid framhållas,
att detta skulle medföra ett betydande merarbete för intendentskontoret
med hänsyn till den mångfald institutioner vid högskolan, som i stor
omfattning förfoga över maskiner, apparater och annan utrustning av de
mest skilda slag. En förstärkning av intendentskontorets personal för detta
ändamål blir ofrånkomlig. För institutionernas personal skulle å andra
sidan avlastningen av arbete bliva förhållandevis obetydlig, då samarbete
i stor utsträckning säkerligen måste ske mellan intendentskontorets personal
och respektive specialister på institutionerna i fråga om förandet av
de olika inventarieförteckningarna. Enligt g 146 i högskolans stadgar är vederbörande
institutionsföreståndare ansvarig för vården och förvaltningen
av institutionernas samlingar. Någon ändring härvidlag bör givetvis icke
ifrågasättas. Av detta skäl torde det vara nödvändigt för institutionsföreståndaren
att för kontrollen över inventarierna ha ständig tillgång till en
inventarieförteckning. Även av andra skäl måste vissa institutioner ha förhållandevis
noggranna noteringar över olika maskiners och apparaters kapacitetsdata
o. dyl. Merarbetet med förandet av en inventarieförteckning för
redovisningsändamål vid sidan av dylika noteringar blir obetydligt.

För högskolans del synes det nuvarande systemet, enligt vilket bland annat
gäller att institutionsföreståndare skall föra inventarieförteckning samt
att rektor skall besluta om avskrivning av inventarier, utan större olägenhet
kunna bibehållas. Därest det emellertid skulle anses lämpligt att enhetliga
redovisningsföreskrifter utfärdas för universitet och högskolor, vill
rektorsämbetet icke ställa sig avvisande mot en sådan anordning. Starka
skäl synas emellertid tala för att denna fråga löses i ett vidsträcktare sammanhang,
i det att även andra vetenskapliga och därmed jämförliga institutioner
inbegripas. Såsom exempel må nämnas flygtekniska försöksanstalten,
statens provningsanstalt, skeppsprovningsanstalten, försvarets forskningsanstalt.

Beträffande frågan om skyldigheten att till vederbörande huvudböcker
foga avskrifter av inventarieförteckningarna, vill rektorsämbetet förorda,

— 199 —

att denna skyldighet upphör. Utskrivandet av dylika avskrifter ar förenat
med ett betydande merarbete och synes sakna praktisk betydelse. Dylika
avskrifter torde endast vara av värde i samband med inventeringar på platsen.
För detta ändamål böra lika väl de hos högskolan förvarade originalexemplaren
av inventarieförteckningarna kunna användas.

Stockholm den 5 januari 1948.

På rektorsämbetets vägnar:

R. Woxén.

Jesper Swedenborg.

Bilaga 2.

Till överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola har anmodats att till
överstyrelsen för de tekniska högskolorna inkomma med yttrande med anledning
av vad riksdagens revisorer i sin senast framlagda berättelse anfört
rörande inventarieredovisningen vid universiteten och de statliga högskolorna.
Till åtlydnad härav ber rektorsämbetet få anföra följande.

Nu tillämpade principer rörande inventarieredovisningen vid Chalmers
tekniska högskola, vilka stödja sig dels på föreskrifterna i kungörelsen den
20 maj 188i (nr 28) och dels på § 146 i de tekniska högskolornas^ stadgar,
innebära i korthet, att var och en institution vid högskolan vid utgången av
varje budgetår uppgör en förtecknng över alla under året inköpta instrument,
apparater, möbler m. m. till ett inköpspris av lägst 15 kronor, å förteckningarna
upptagas även sådana inventarier som nytillverkas å institutionerna.
Vart femte år verkställes en genomgående inventering, varvid listor
uppgöras på alla institutionerna tillhöriga inventarier. Inventarieförteckningarna
översändas till kamrerarkontoret och bifogas varje år räkenskaperna,
då dessa insändas till riksräkenskapsverket.

Statsrevisorerna ha ifrågasatt, huruvida icke alla med inventarieredovisningen
sammanhängande göromål borde centraliseras till kamrerarkontoren.
Vad beträffar Chalmers tekniska högskola torde en sådan anordning
icke vara lämplig. Dels är det icke möjligt för kamrerarkontoret att med
nuvarande personal- och lokalorganisation åtaga sig en så relativt tidskrävande
registreringsuppgift, och dels synes tillhörande arbetsuppgifter med
större fördel kunna utföras på de olika institutionerna. På kamrerakontoret
kan man visserligen från räkningarna få fram uppgifter på inköpt materiel.
Däremot är det inte alltid möjligt att utan vidare se, om och på vad
sätt detta skall ingå i inventarieförteckningen. Institutionerna köpa nämligen
ofta detaljer för att senare själva sammanfoga dessa till fullständiga
apparater, vilka i fullt färdigt skick äro av den karaktären, att de böra bokföras
å inventarielistorna. I andra fall nytillverkas instrument, apparater
eller möbler av materiel, som närmast är att anse som förbrukningsmateriel
(tråd, plåt, bräder). Den väsentliga kostnaden ligger här i den tid, institutionernas
personal använder för tillverkningen. Apparater in. in., som tillkommit
på sätt ovan nämnts, skulle, om kamrerarkontoret förde inventarielistorna,
icke komma med på dessa.

Rektorsämbetet ansluter sig däremot helt till den av statsrevisorerna antydda
meningen, att inventarielistorna icke böra sammankopplas med räkenskaperna.

— 200 —

Rektorsämbetet föreslår, att för Chalmers tekniska högskolas del följande
regler — i huvudsak desamma som nu tillämpas — skola gälla beträffande
inventarieredovisningen vid högskolans institutioner, med undantag
av biblioteket.

Institutionsf öreståndarna skola vid varje budgetårs utgång uppgöra en
förteckning på alla under året anskaffade inventarier till ett värde av minst
25 kronor, varvid inköpspris (eller motsvarande värde) skall angivas. Inventarielistorna
skola förvaras å institutionerna, varjämte en vederbörligen
underskriven kopia skall överlämnas till kamrerarkontoret för att förvaras
där. Vart femte år skola institutionsf öreståndarna dessutom uppgöra
förteckningar över alla institutionerna tillhöriga inventarier, varvid även
skall lämnas redovisning för under sistförflutna femårsperiod avskrivna
sådana. Å dessa förteckningar behöva inköpskostnaderna icke angivas. Även
här skall kamrerarkontoret tillställas en kopia.

Av institutionerna, med undantag av biblioteket, anskaffade böcker och
tidskrifter skola allt efter som de inköpas införas i en särskild förteckning,
upptagande böckernas namn och inköpspris. Dessa boklistor skola uppgöras
av institutionsföreståndarna och förvaras av dessa.

Beträffande av högskolans bibliotek förvärvade samlingar finnas i för
högskolan gällande stadgar föreskrifter, vilka synas vara tillräckliga.

Göteborg den 8 januari 1948.

För rektorsämbetet vid Chalmers tekniska högskola
Gustav Hössjer.

K. E. tiordwall.

Statskontorets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 39.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statskontoret anbefallts att avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse (§ 39) yttrats angående finansieringen av driften vid akademiska
sjukhuset i Uppsala.

Av revisorernas uttalande i ämnet — grundat på en inom revisionen verkställd
utredning — framgår, att akademiska sjukhuset varit nödsakat att för
finansiering av verksamheten upptaga lån, samt att ränteutgifterna för dessa
lån för närvarande belöpa sig till omkring 50 000 kronor årligen. Orsaken
till att lån måste upptagas är, att statens och landstingets bidrag till täckande
av uppkommande driftsunderskott gäldas i efterskott.

I likhet med revisorerna anser statskontoret den nu tillämpade ordningen
mindre tillfredsställande. Ämbetsverket tillstyrker därför revisorernas förslag,
att i avvaktan på slutlig avräkning universitet medgives rätt att successivt
under löpande budgetår täcka de på samma år fallande utgifterna.
Revisorerna hava emellertid icke uttalat sig om storleken av de belopp, som
sålunda böra kunna utbetalas. Enligt statskontorets uppfattning bör månatligen
högst en tolftedel av senast fastställda årsbidrag av statsmedel utanordnas.
De sålunda utbetalade förskotten avräknas därefter vid slutregleringen.
Finnes anledning antaga, att under något år driftsunderskottet
skulle komma att minska, böra förskotten jämkas nedåt. En förut -

— 201 —

sättning för omregleringen är givetvis — som revisorerna också framhållit
— att landstinget på motsvarande sätt förskotterar sina driftbidrag.

Slutligen vill statskontoret erinra om att ämbetsverket i olika sammanhang
— senast i utlåtande den 8 februari 1946 — antytt, att de nuvarande
principerna för fördelningen av driftskostnaderna för akademiska sjukhuset
gynnar landstinget på statens bekostnad. Tillika har statskontoret påtalat
de svårigheter, som med nuvarande avtal föreligga, då det gällt att ordna
personalens pensionering. Enligt ämbetsverkets uppfattning tala därför
starka skäl för att vid lämplig tidpunkt en utredning igångsättes rörande
sjukhusets framtida ställning och personalens anställningsförhållanden.

Stockholm den 10 januari 1948.

K. A. LINDBERGSON.

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.

Gunnar Nyström.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 39.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
under § 39 i sin berättelse i fråga om finansieringen av driften vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. I anledning härav får riksräkenskapsverket .i
underdånighet anföra, att ämbetsverket icke har något att erinra mot revisorernas
uttalande, varför riksräkenskapsverket tillstyrker revisorernas förslag
till ändring i nu gällande ordning för finansieringen av driften vid akademiska
sjukhuset i Uppsala. •

1 detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, byråchefen

Murray deltagit.

Stockholm den 14 januari 1947.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

HELMER ANDERSSON.

Länsstyrelsens i Uppsala län

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 39.

Överlämnas i underdånighet under åberopande av nådig remiss den 19
december 1947.

Uppsala slott i landskansliet den 17 januari 1948.

Underdånigst
HILDING KJELLMAN.

EINAR ROLANDER.

— 202 —

Bilaga.

Till länsstyrelsen i Uppsala län.

Genom resolution den 24 december 1947 har länsstyrelsen anmodat förI
a^t avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer under

§ 39 anfört angående finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset i
Uppsala. Utskottet får med återsändande av remisshandlingarna anföra följande.

Förvaltningsutskottet får till förtydligande av vad revisorerna anfört meddela,
att 1943 års landsting, sedan från universitets sida under hand hemställts,
att landstingets bidrag till akademiska sjukhusets drift måtte erläggas
genom regelbundna inbetalningar, förklarat sig kunna tillstyrka, att
landstinget varannan manad erlade 200 000 kronor, varjämte avräkning
skulle ske i februari för föregående kalenderår och i augusti för täckande
av brist per budgetår, allt under förutsättning, att bidragen av statsmedel
bil sjukhusets drift komme att tillskjutas på motsvarande sätt, så att ränteutgifter
kunde helt undvikas. Sedan nu ärendet genom riksdagens revisorers
uttalande ånyo tillställts förvaltningsutskottet för yttrande får utskottet
meddela, att utskottet i princip alltjämt vill tillstyrka, att landstingets bidrag
skola lämnas genom regelbundna inbetalningar, så att ränteutgifter undvikas.
Av landstinget tillstyrkta inbetalningar behöva emellertid med hänsyn
till sjukhusets avsevärt ökade driftskostnader bestämmas till ett för varie
budgetår lämpligt belopp.

?^an^s^n8e^s utgiftsstat för visst kalenderår upptages för sjukhuset dels
dnftskostnadsandel för föregående år dels beräknad brist för det budgetår,
som utlöper den 30 juni nämnda kalenderår — eller sålunda i landstingets
stat för år 1948 upptages dels dnftskostnadsandel år 1947 dels beräknad brist
budgetåret 1947/1948. — En övergång till ett av landstinget tillstyrkt och
statsrevisorerna föreslaget utbetalningssätt av statens och landstingets bidrag
skulle för landstingets vidkommande under ett övergångsår komma att medtöia
en merbelastning av landstingets stat av en sådan storleksordning, att
det landstingsanslag som erfordras för övergång till det föreslagna systemet
bör fördelas på minst två år. För övergång till det föreslagna utbetalningssystemet
erfordras ett landstingsanslag motsvarande driftskostnadsandelen
föi ett kalenderår och fjärdedelen av beräknade bristen för motsvarande budgetår.
För närvarande skulle ett sådant anslag uppgå till omkring 2 000 000
kronor motsvarande en skattehöjning på inemot 70 öre enligt senast kända
skatteunderlag.

Förvaltningsutskottet finner sig därför böra tillstyrka det föreslagna betalningssystemet
under förutsättning, att landstinget efter förhandlingar med
vederbörande statliga myndighet kan överenskomma om en för landstinget
lämplig övergångstid för erläggande av erforderligt övergångsbelopp.

Uppsala den 13 januari 1948.

På förvaltningsutskottets vägnar:

A. E. Elmroth.

Gustaf Reuterskiöld.

— 203

Kanslerns för rikets
universitet

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 234, § 39.

Till K o n u n g e n.

Med anledning av härmed återgående nådiga remiss och med överlämnande
av infordrade yttranden från rektorsämbetena vid universitetet i Uppsala och
direktionen för akademiska sjukhuset därstädes får jag för egen del, med
instämmande i revisorernas förslag, åberopa innehållet i nämnda yttranden.

Stockholm den 20 januari 1948.

Underdånigst
THORE ENGSTRÖMER.

Georg Z. Topelius.

Bilaga 1.

Till herr kanslern för rikets universitet.

Sedan rektorsämbetet anmodats att avgiva utlåtande med anledning av
vad riksdagens senast samlade revisorer i deras berättelse anfört rörande finansieringen
av driften vid akademiska sjukhuset i Uppsala, får rektorsämbetet
därom anföra följande.

Rektorsämbetet instämmer till fullo i revisorernas uppfattning att nu
gällande ordning för finansieringen av driften vid akademiska sjukhuset
måste anses vara bristfällig och för statsverket ägnad att medföra både onödiga
kostnader och administrativt merarbete. Detta har också sedan länge
varit universitetsmyndigheternas uppfattning, och dessa ha därför vid flera
tillfällen undersökt möjligheterna för att åstadkomma en ändring. Senast
med anledning av en skrivelse den 13 oktober 1947 från direktionen för akademiska
sjukhuset har drätselnämnden övervägt möjligheterna att ordna
finansieringen på annat sätt än vad nu är fallet. Da drätselnämnden, som
helt delade direktionens uppfattning i saken, vid ifrågavarande tidpunkt
emellertid hade sig bekant, att riksdagens revisorer också uppmärksammat
ärendet, beslöt drätselnämnden att i avvaktan på det uttalande, som 1948 års
riksdag kunde komma att avgiva, tills vidare icke vidtaga någon åtgärd med
anledning av direktionens framställning.

Rektorsämbetet tillstyrker det förslag, som riksdagens revisorer framlagt,
nämligen att universitetet bör erhålla rätt att under löpande budgetår av
statsanslag täcka de på samma år fallande utgifterna mot slutlig avräkning
vid budgetårets utgång, under förutsättning att Uppsala läns landsting likaledes
under löpande budgetår successivt tillhandahåller förskott för täckande
av den del av bristen för sjukhusets drift, som skall täckas av sjukhuset.

I den nu framlagda statsverkspropositionen har under rubriken Bidrag
till akademiska sjukhuset i Uppsala uppförts såsom förslagsanslag ett preliminärt
beräknat belopp av 3 500 000 kronor, vilket tydligen är beräknat att
täcka såväl innevarande som nästkommande budgetårs brist. Ett bifall till
detta anslagsäskande skulle innebära tillgodoseende av universitetets önskemål.

Uppsala den 14 januari 1948.

Fredrik Berg.

Carl flär/gquisl.

— 204 -

Bilaga till bilaga i.

Till herr kanslern för rikets universitet.

. Genom remiss den 31 sistlidne december har direktionen för akademiska
sjukhuset i Uppsala anmodats att till kanslern inkomma med yttrande i
anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse anförts rörande finansieringen
av driften vid akademiska sjukhuset. I anledning härav får direktionen
vördsamt anföra följande.

De av revisorerna påtalade olägenheterna hava redan tidigare uppmärksammats
av direktionen och föranlett direktionen att den 13 oktober 1947
t?1! drätselnämnden vid universitet i Uppsala ingå med framställning i ärendet.
Med hänvisning till vad direktionen i sagda framställning anfört får
direktionen för sin del tillstyrka vad revisorerna föreslagit.

Uppsala den 12 januari 1948.

På direktionens för akademiska sjukhuset vägnar:

Folke Wetter.

S. H. T. Kihlgren.

Riksdagens revisorers uttalande under § 40 har av ecklesiastikdepartementet
ej utsänts på remiss.

V eterinärstyr elsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 242, § 41.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1947 har Kungl. Maj:t anbefallt veterinäi
styrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens revisorers
berättelse till 1948 års riksdag uttalas rörande anslaget till lindring
i mindre bemedlades kostnader för djursjukvård. Med anledning härav får
veterinärstyrelsen med återställande av remissakten i ärendet anföra följande.

Såsom revisorerna anfört gälla från den 1 juli 1946 väsentligt ändrade
grunder för rätten till statsbidrag som här avses. Till grund för den nya ordningen
låg en av medicinalstyrelsen verkställd utredning med åtföljande
förslag, vilket förslag i huvudsak godtogs av statsmakterna. De nya grunderna
innebära i huvudsak, att rätten till statsbidrag väsentligt utvidgades. I
sadant hänseende må erinras, att den tidigare begränsningen, att bidrag
skulie utgå allenast därest sjukbesök företoges på ett avstånd överstigande
tio kilometer från veterinärstationen, borttogs. Vidare vidgades bidragsrätten
dels därigenom, att den förutvarande regeln att bidrag skulle utgå med
belopp motsvarande tre femtedelar av saväl den del av veterinärarvodet,
som överstege sju kronor, som den del av resekostnaden som fölle utanför
ett avstånd av tio kilometer från veterinärstationen, utbyttes mot bestämmelsen
att statsbidrag skulle utgå till bestridande av hela kostnaden för ve -

1 Här ej avtryckt.

— 205 —

terinärbesöket i vad densamma överstege tio kronor, vilket belopp djurägaren
hade att själv gälda, dels därigenom att det bidragsberättigade klientelet
utökades genom att de stipulerade inkomstgränserna för rätt till bidrag
höjdes, nämligen det beskattningsbara beloppet från 400 till 600 kronor,
det taxerade beloppet från 1 800 till 2 200 kronor och den skattepliktiga
förmögenheten från 12 000 till 20 000 kronor. Det är givet, att dessa nya
generösare bidragsgrunder skulle medföra ökade utgifter för statsverket.
Enligt veterinärstyrelsens uppfattning är utvidgningen av bidragsrätten av
den väsentliga art, att den från och med budgetåret 1946/47 inträffade stegringen
av medelsåtgången å statsanslaget för ändamålet knappast är överraskande.

Såvitt veterinärstyrelsen kan finna påvisar den av statsrevisorerna gjorda
undersökningen i fråga om användningen av förevarande anslag icke några
felaktigheter av egentlig betydelse beträffande tillämpningen av bidragsbestämmelserna.
En befogad erinran göres emellertid, då revisorerna påpeka,
att statsbidrag endast må utgå till kostnaderna för sjukbesök i anledning
av sjukdomsfall och alltså icke vid exempelvis dräktighetsundersökningar,
obduktioner och besiktningar. Vad särskilt dräktighetsundersökningarna
beträffar må dock framhållas, att enligt veterinärstyrelsens erfarenhet förrättningar
med denna rubricering mången gång i själva verket borde rättare
hänföras under benämningen sterilitetsundersökning, en undersökning som
är att jämställa med behandling av ett sjukdomsfall. Veterinärstyrelsen kommer
emellertid med anledning av revisorernas ifrågavarande erinran att tillställa
veterinärerna ett cirkulär, vari de anmodas att noga iakttaga, att
statsbidrag av dem rekvireras endast till bestridande av kostnaderna för sjukdomsfall
i" egentlig mening. Då revisorerna vidare nämna, att granskning av
veterinärernas räkningar för utbekommande av statsbidrag i vissa fält skett
av vederbörande länsveterinär men att i andra fall sådan granskning icke
ägt rum, vill veterinärstyrelsen framhålla, att dylik granskning icke föreskrives
i bidragskungörelsen men att länsveterinär givetvis är beredd att
tillhandagå med granskning åt länsstyrelse, som därom gör anhållan.

Såsom av det anförda framgår torde den onekligen starka stegringen av
medel såtgången å ifrågavarande anslag icke bottna i några missförhållanden
beträffande tillämpningen av bidragsbestämmelserna utan ha sin grund
i den utvidgade bidragsrätt, som dessa bestämmelser medge. Ett nedbringande
av medelsåtgången eller ett förhindrande av en ytterligare ökning av
densamma förutsätter därför, att den av statsmakterna så nyligen som år
1946 prövade frågan om grunderna för ifrågavarande bidragstilldelning på
nytt upptages till behandling. Veterinärstyrelsen kan för sin del icke finna
lämpligt, att denna fråga redan efter så kort tid rullas upp på nytt. Utan
att här upprepa de skäl, som på sin tid anfördes till stöd för den senaste
omregleringen av bidragsbestämmelserna, vill veterinärstyrelsen erinra, att
denna statliga hjälpform har mycket stor betydelse för att för mindre bemedlade
möjliggöra nödig djursjukvård. Dess värde är sasom ock flamgår
av den av statsrevisorerna lämnade statistiken över medelsåtgången i
olika län — störst i de nordliga länen, där antalet jordbrukare med små
inkomster är relativt stort och där tillika de långa avstånden fördyra anlitandet
av veterinär. Mera restriktiva grunder för tilldelning av statsbidrag,
varom bär är fråga, skulle, om nöjaktig djursjukvård skall kunna upprätthållas,
i sådana delar av landet påkalla eu väsentlig minskning av veterinärdistriktens
geografiska omfattning, med andra ord inrättandet av ett
flertal nya veterinärdistrikt. Framhållas må, alt ifrågavarande hjälp å ena
sidan har, såsom ovan antytts, en starkt social prägel men att den även
och ej minst i nuvarande tider har avsevärd betydelse ur folkförsörjning -

— 206 —

ens synpunkt då den bidrager att i största möjliga utsträckning hålla djurmaterialet
i funktion såsom producenter av mjölk och kött eller såsom
dragare.

Veterinärstyrelsen vill tillägga, att frågan om utformningen av bidragsbestäminelserna
på området i varje fall torde så till vida behöva inom kort
upptagas till omprövning av statsmakterna som de nya skattebestämmelserna
—- i första hand barnavdragens ersättande med barnbidrag — lära
nödvändiggöra ny avvägning av de bidragsberättigande inkomstgränserna.
Styrelsen har för avsikt att härutinnan framlägga förslag i samband med
avgivandet i augusti 1948 av förslag till anslagsäskanden hos 1949 års riksdag.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören, veterinärrådet
Alegren och byråchefen Lindström, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

G. A. BOUVENG.

STURE LINDSTRÖM.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 246, § 42.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1947 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
riksräkenskapsverket att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört rörande förvaltningen av
fiskeavgiftsmedel (§ 42).

Till åtlydnad därav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

Riksräkenskapsverket har icke någon erinran att framställa emot att förvaltningen
av de influtna fiskeavgifterna anförtros en och samma förvaltningsmyndighet.
Genom ett rationellt anordnande av sagda förvaltningsuppgift
torde kunna förutsättas, att för densammas fullgörande någon förstärkning
av arbetspersonalen hos den övertagande myndigheten icke blir erforderlig.
Uppgiften att uppbära och indriva de skilda avgifterna synes däremot
lämpligen fortfarande böra ankomma på samma myndigheter som för
närvarande. De influtna avgifterna böra varje månad överföras till den
centrala myndigheten, som i enlighet med revisorernas förslag synes böra
bliva lantbruksstyrelsen eller, därest en fiskeristyrelse skall övertaga förstnämnda
styrelses nuvarande fiskevårdande verksamhet, denna nya styrelse.

Revisorernas förslag att samtliga fiskeavgiftsmedel böra göras räntebärande
genom insättning i enskild bankinrättning, oavsett huruvida föreskrifter
i detta hänseende meddelats i de resolutioner och utslag varom kan vara
fråga, ansluter sig riksräkenskapsverket till.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, hvråcheferna
Murray och Ehnbom deltagit.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

CURT W1LDEMAN.

207

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 246, § 42.

Till K onungen.

Genom remiss den 30 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt lantbruksstyrelsen
att senast den 19 januari 1948 avgiva utlåtande över riksdagens
revisorers uttalande beträffande förvaltning och utbetalning av fiskeavgiftsmedel.

Med återställande av remissakten får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Revisorerna framhålla, att bland annat för vinnande av större enhetlighet
i förvaltningen av de olika slagen av fiskeavgiftsmedel ävensom bättre
kontroll över deras inbetalande lantbruksstyrelsen eller det organ, som kan
komma att övertaga styrelsens nuvarande fiskevårdande verksamhet, borde
anförtros bestyret med fiskeavgifter.

Lantbruksstyrelsen vill erinra om att 1946 års utredning angående en
central fiskeristyrelse i sitt betänkande med förslag till fiskets administration
m. m. (SOU 1947: 8) framhållit, att kontrollen över att utdömda fiskeavgifter
erläggas borde göras mera effektiv. Utredningen ifrågasatte, huruvida
icke nämnda kontroll i sin helhet borde överflyttas till den av utredningen
föreslagna fiskeristyrelsen. Nämnda fråga borde emellertid lösas
i samband med vissa andra frågor rörande uppbörden och förvaltningen i
fortsättningen av fiskeavgiftsmedel, spörsmål som utredningen icke hade
ansett sig böra närmare ingå på. Angivna spörsmål borde lämpligen upptagas
av fiskeristyrelsen till utredning.

Lantbruksstyrelsen är för sin del av samma uppfattning som riksdagens
revisorer och de sakkunniga i nämnda utredning. I den mån allt flera fiskeavgifter
utdömas i samband med den livligare utbyggnadsverksamheten i
sjöar och rinnande vattendrag, blir det ganska svårt att ha god överblick
över nu ifrågavarande medel. En centralisering av förvaltningen av desamma
och vad därmed sammanhänger torde säkerligen avsevärt underlätta
denna överblick.

För att ifrågavarande bestyr skall kunna ombesörjas erfordras emellertid,
att nödig arbetskraft erhålles för ändamålet. Lantbruksstyrelsen förutsätter,
att frågan om dylik arbetskraft upptages till prövning i samband
med frågan om inrättande av en särskild fiskeristyrelse.

Under åberopande av vad anförts får lantbruksstyrelsen hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om erforderliga åtgärder för överflyttande
till den föreslagna fiskeristyrelsen av ifrågavarande bestyr.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Alm och tjf. byråchefen Ossmark.

Stockholm den 15 januari 1948.

GUNNAR ALM.

Underdånigst

H. SYLVAN.

— 208 —

Lantbruksstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 251, § 43.

Till Konungen.

Genom remiss den 30 december 1947 bär Kungl. Maj :t anbefallt Iantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers uttalande beträffande
kontrollen över fiskevårdande åtgärder enligt vattenlagen.

Med återställande av remissakten och med överlämnande av från fiskeriintendenterna
i sötvattensdistrikten, fiskeriingenjören, fisketillsynsmyndigheten
och föreningen statens fiskeritjänstemän infordrade yttranden1 får
lantbruksstyrelsen i ärendet anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla, hurusom av vattendomstol föreskrivna åtgärder
för hindrande av skadeverkningar på fiskbestånden i samband med
ingrepp i vattendragen i många fall varken komma till utförande, underhållas
eller skötas enligt givna bestämmelser på grund av bristande kontroll
häröver, samt förorda, att uppmärksamhet ägnas denna fråga i samband
med uppgörande av förslag till omorganisation av den statliga fiskeriadministrationen.

Lantbruksstyrelsen vill kraftigt understryka, att stora brister föreligga
i fråga om utförandet och underhållet av föreskrivna åtgärder till fiskets
skydd såsom beträffande anordnandet av fiskvägar (laxtrappor och ålyngelledare),
utplanteringar, upprensningar av kanaler, igenfyllande av gropar
i älvbotten, inhägnader för hindrande av tjuvfiske, reningsdammar för
avfallsvatten m. m. Även de föreskrifter, som förefinnas rörande vattenframsläppning
genom fiskvägarna, synas ofta negligeras. Att dessa missförhållanden
i hög grad sammanhänga med bristen på kontroll är säkert.
De bestämmelser, som finnas rörande kontroll i nu förevarande avseende,
äro nämligen alldeles otillräckliga. I vissa vattendomstolsutslag föreskrives
visserligen i fråga om större anordningar såsom laxtrappor skyldighet för
vederbörande företagare att på egen bekostnad låta avsyna desamma, men
någon skyldighet att svara för en fortlöpande kontroll finnes ej. För de vid
flertalet dammbyggnader föreskrivna ålyngelledarna föreligga som regel ej
några skyldigheter för dammägaren med avseende å kontrollen. I ett fåtal
fall har emellertid av Söderbygdens vattendomstol föreskrift lämnats att
ägaren skall vara skyldig svara för kontroll såväl över ålyngelledares uppförande
som även över dess underhåll. Beträffande åtgärder för hindrande
av vattenförorening lämnas i lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn
över vattendrag, sjöar och andra vattenområden föreskrifter om kontroll i
nämnda hänseende, vilken åligger fisketillsynsmyndgheten. Föreskrifter
härom finnas jämväl intagna i instruktionen den 17 oktober 1941 (nr 855)
för fisketillsynsmyndigheten. Endast beträffande vattenföroreningar är sålunda
direkt utsagt av vilken myndighet kontroll skall utövas. Rörande kontroll
i övriga ifrågavarande hänseenden finnas inga bestämmelser meddelade
i författning. Jämlikt sina uppgifter att verka för fisket ha dock fiskeritjänstemännen,
såväl statens som hushållningssällskapens, sökt utöva dylik
kontroll, men densamma har på grund av bristen på tid och disponibla
medel ej kunnat göras tillräckligt effektiv. Framhållas må dock att under
de senaste åren en viss förbättring härutinnan skett genom att Kungl. Maj :t
på framställning av lantbruksstyrelsen anvisat bidrag av fiskeavgiftsmedel
för bekostande av särskilda inspektionsresor av länsfiskeritjänstemännen
inom de län, där ålens uppgång är särskilt hotad och där samtidigt ålfisket
spelar en större roll. Denna tillsyn har varit av stort värde.

1 Här ej avtryckta.

209 —

Därest nu ifrågavarande kontroll skall bliva någorlunda effektiv, måste
den emellertid såväl utbyggas lokalt som ställas under enhetlig ledning. I
det av revisorerna åberopade förslaget till fiskeristvrelse har räknats med
att den lokala kontrollen skulle utövas av främst länsfiskeritjänstemännen,
eventuellt även av särskilda kontrollanter, och att organisationen och ledningen
av denna kontroll skulle ankomma på fiskeristyrelsen. Enligt det av
föreningen statens fiskeritjänstemän i ärendet avgivna yttrandet, borde
denna centrala ledning handhavas av en tjänsteman i högre ställning inom
fiskeristyrelse, vid vars sida borde finnas en assistent ävensom en heltidsanställd
fiskeriingenjör. Fiskeriintendenterna ha i sina yttranden i allmänhet
räknat med att länsfiskeritjänstemännen skola utöva den fortlöpande
kontrollen över exempelvis fiskvägars underhåll och skötsel, utplanteringars
fullgörande, medan fiskeriintendenterna skulle svara för kontrollen av att
i nya utslag föreskrivna åtgärder verkligen utföras. Enligt fiskerriingenjörens
mening skulle den fortlöpande kontrollen handhavas av speciella kontrollanter,
som genomgått fiskeriskola och som jämväl borde kunna åläggas
den vid större fiskvägar nödvändiga bevakningen.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör i stort sett nu ifrågavarande
kontroll handhavas av fiskerimyndigheterna. I vad densamma avser åtgärder
för motverkande av förorening, bör den utövas genom fisketillsynsmyndigheten,
men denna bör därvid, såsom nämnda myndighet framhållit
och som lantbruksstyrelsen vill understryka, beredas personalförstärkning
i sådan utsträckning, att den erhåller möjlighet att effektivt bedriva ifrågavarande
verksamhet.

Vad angår kontrollen över övriga anordningar, som föreskrivits av vattendomstol
till fiskets skydd, synes det lämpligt, att den direkta kontrollen
utövas av de lokala fiskeritjänstemännen, i vissa fall förstärkta med speciella
kontrollanter, och att ledningen av densamma handhaves av lantbruksstyrelsen
eller, därest en fiskeristyrelse kommer till stånd, av denna.

1 sistnämnda avseende vill lantbruksstyrelsen understryka vikten av att,
såsom i det berörda betänkandet angående fiskets administration föreslagits,
en särskild befattning i högre ställning inrättas bland annat för ifrågavarande
ändamål och att Innehavaren av denna befattning även får till uppgift
att handhava den föreslagna centraliserade förvaltningen av fiskeavgifterna,
varom lantbruksstyrelsen i annat sammanhang denna dag avgivit yttrande.
Den lokala kontrollen torde i mån av tid böra utövas av fiskeriintendenterna,
särskilt i vad avser kontroll över att exempelvis viktigare fiskvägar
komma till utförande. I fråga om utförandet av mindre viktiga anordningar
och i fråga om anordningars underhåll och skötsel torde kontrolleni
huvudsak böra ankomma på länsfiskeritjänstemännen. Önskvärt är
emellertid, att för den fortlöpande kontrollen av vissa viktigare anordningar
speciella kontrollanter med fiskeritjänstemäns utbildning kunna anställas.
Dessa kunna vara stationerade å mera betydelsefulla platser eller också utöva
s. k. flygande kontroll å olika platser. Det bör ankomma på det centrala
organet att organisera ifrågavarande kontrollverksamhet.

Det är givet, att en kontrollverksamhet av den art bär ifrågasättes, drager
betydande kostnader. Det synes ej obilligt, att dessa kostnader bestridas
av vederbörande företagare. I samband med föreskrift om inrättande av
vissa anordningar skulle sålunda även föreskrivas skyldighet för vedei börande
att svara för den med kontrollen (iver ifrågavarande anordningars
utförande och underhållande förenade kostnaden. Bestämmelser i detta
syfte böra införas i vattenlagen. Bestämmelserna böra härvid även möjliggöra
uttagandet av bidrag för sådan kontroll beträffande jämlikt tidigare
utslag föreskrivna anordningar. Sannolikt skulle även mera preciserade fö 14_

/,X7/;?/. Hen. berättelse in i;/, statsverket är ti)''i’7. It.

- 210 —

reskrifter i vattenlagen om vite och ersättningsskyldighet vid försummelser
i ovannämnda avseenden medverka till en förbättring. I den mån dessa
spörsmål beröra vattenlagen, synas de böra utredas av de för vissa ändringar
av denna lag tillkallade särskilda sakkunniga.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lantbruksstyrelsen,
att Kungl. Maj :t måtte dels i sin bebådade proposition till årets riksdag om
inrättande av en fiskeristyrelse beakta det personalbehov, som ett utbyggande
av ifrågavarande kontrollverksamhet föranleder, dels ock uppdraga
åt de sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändringar av denna lag
av i huvudsak ovan angiven innebörd.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Alm och tjf. byråchefen Ossmark.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

H. SYL VAN.

GUNNAR ALM.

Skogsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 254, § 44.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 30 december 1947 anmodad avgiva utlåtande
över av riksdagens revisorer avgiven berättelse för budgetåret 1946/47 i
vad avser vissa åtgärder i skogsbefrämjande syfte, får skogsstyrelsen härmed
i underdånighet anföra följande.

Tillståndet å de enskilda skogarna i landet lämnar — såsom revisorerna
anfört — i vissa avseenden åtskilligt övrigt att önska. Styrelsen har också
vid olika tillfällen i samband med utredningar, framställningar, medelsäskanden,
kursverksamhet och propaganda m. m„ framhållit, att en intensifiering
av skogsvården, särskilt återuppbyggnadsarbetet, är ofrånkomlig,
försåvitt skogsnäringen på längre sikt allt fort skall kunna bibehålla
sin plats bl. a. såsom landets viktigaste exportnäring. Det har i samma mån
som den andra riksskogstaxeringen framlagt vissa resultat blivit möjligt
att med allt större säkerhet framlägga siffror rörande behovet för den
närmaste framtiden av skogsvårdande åtgärder. Ej nog med att de siffermässiga
uttrycken härför i sig själva utgöra en kritisk granskning av skogsskötselns
bedrivande i landet under två å tre decennier bakåt, utan de utvisa
jämväl ett framtida åtgärdsbehov av en skrämmande storleksordning.

Ungefär samtidigt med erhållande av denna oroväckande vetskap om våra
skogsförhållanden, ha landets organ för den enskilda skogsvården, skogs vårdsstyrelserna,

varit föremål för viss omorganisation. Därvid har _ som

revisorerna framhållit — till grund för skogsvårdsstyrelseverksamhetens
inedelsbehov legat ett av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning upprättat
normalprogram, som i sin tur enligt beslut av 1946 års riksdag reducerats
till 65 procent.

Ett normalprogram måste givetvis vara baserat på en hel konjunkturcykel.
Det är därför lätt förklarligt, att när ett medeltalsmässigt beräknat

— 211 -

och för låga å-priser baserat normalprogram tillämpas för att framräkna ett
medelsbehov för visst år under uppgående konjunkturer, denna beräkning
måste bliva för snäv, då, såsom fallet varit, vissa utgifter i verkligheten
måste utgå med belopp högre än medeltalet. För skogsvårdsstyrelsernas del
bar detta inträffat rent allmänt såtillvida, att kostnader för arvoden, resor
m, in. väsentligt stegrats i förhållande till de beräknade samt dessutom
speciellt för i första hand titeln frö- och plantförsörjning. I fråga om den
sistnämnda måste nämligen utgiftern under en upprustningsperiod som den
innevarande ligga väsentligt över genomsnittet för en längre tid. Det torde
med andra ord för de närmaste åren vara omöjligt att göra styrelsernas
frö- och plantanskaffning i det närmaste självförsörjande, såsom normalprogrammet
förutsatt.

Om återväxtarbetet i mera vidsträckt bemärkelse icke kunnat drivas i
den omfattning normalprogrammet anger, så är detta beroende på dels krisförhållandena,
dels brist på medel, dels slutligen på grund av att anskaffning
av frö och plantor icke omedelbart kunnat ordnas även vid full medelstillgång.
De skogsvårdande arbetena ha under vedkrisen måst stå tillbaka
för angelägnare uppgifter. Sålunda har skogens arbetskraft måst sättas
in på avverkningsarbeten och skogsvårdsstyrelsepersonalen på utsyningar.
Skogsstyrelsen kan instämma i revisorernas uttalanden att en intensifiering
nu hör ske av undervisnings- och propagandaverksamhet med särskilt sikte
på återväxtfrågorna. Det torde emellertid kunna förutsättas, att skogsvårdsstyrelsernas
under krisåren mycket omfattande utsyningsarbeten verkat begränsande
på den areal, som sedermera kommer att behöva kultiveras.

Skogsvårdsstyrelsernas plantskolor måste avsevärt utvidgas, säga revisorerna.
Skogsstyrelsen kan endast instämma häri och hänvisa till att den nuvarande
plantproduktionen uppgår till endast 40 ä 50 milj. plantor per år,
medan förbrukningen vid behovsenlig skogsodling i framtiden kan skattas
till mera än 100 milj. plantor. Många skogsvårdsstyrelser ha också under de
senaste åren uppfört betydande belopp för ändamålet i sina stater. På grund
av den av riksdagen begränsade medelstilldelningen har emellertid en stor
del av dessa utgiftsposter måst strykas. Av samma skäl har man ej kunnat
tillgodose kravet på rationalisering av plantskoledriften genom anskaffning
av maskiner och annan utrustning ävensom tillfredsställande lageranordningar
för frö och ollon.

Beträffande det insamlade fröets kvalitet vill skogsstyrelsen framhålla,
att styrelsen meddelat fullständiga anvisningar angående kontrollåtgärder
vid frötäkt ävensom för utförande av inventering och kartläggning av moderbestånd
med hänsyn till dessas lämplighet för frötäkt. Styrelsen är
medveten om att dessa åtgärder icke hunnit slutföras hos vissa skogsvårdsstyrelser
och att på grund därav styrelsens i samråd med vetenskaplig
expertis utarbetade schema för klassificering av skogsfrö ännu ej fått allms
användning. För att få till stånd en bättre ordning än tidigare inom
bär berörda område har såväl skogsstyrelsen som statens skogsforskningsinslitut
hos Kungl. Maj :t anhållit om åtgärder för laglig reglering av handeln
med skogsfrö och skogsplantor.

Skogsstyrelsen står i oavbruten kontakt med det skogliga växtförädlingsarbetet
och följer dess omsättande i praktiken. Som exempel på sådan
praktisk tillämpning kan nämnas, att halva antalet skogsvårdsstyrelser
igångsatt anläggning av fröodlingar under sakkunnig ledning.

Vad revisorerna uttalat angående skogsmarkernas betesfredning föranleder
skogsstyrelsen att livligt instämma under hänvisning till att styrelsen
vid åtskilliga tillfällen exempelvis i samband med framläggande av förslag

212 —

till ny skogsvårdslag förordat en revision av ägofredslagen. Det är uppenbart,
att betesfredning i många fall är den enda ågärd, som erfordras för
att erhålla tillfredsställande självföryngring. Beträffande anordnande av
betesanläggningar vill skogsstyrelsen erinra om den betydande verksamhet
på området, som bedrives med stöd av medel från norrländska skogsproduktionsanslaget.
På förslag av styrelsen har vidare medgivits att från förenämnda
anslag i samband med bildande av skogsvårdsområde må för ernående
av betesfredning utgå bidrag för anordnande av gemensamhetsbete
jämväl å område beläget å kronomark eller å enskild mark, som ej ingår
i skogsvårdsområde.

Vad angår frågan om tillgången på arbetskraft för det skogliga återuppbyggnadsarbetet
finner skogsstyrelsen ofrånkomligt, att sådan på ett eller
annat sätt säkerställes. I samband därmed böra alla åtgärder uppmuntras,
som avse införande av arbetsbesparande metoder i återväxtarbetet. I sådant
syfte har skogsstyrelsen föreslagit att av för återuppbyggnad av skogsbeståndet
avsatta medel från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter
175 000 kronor må reserveras för inköp av traktoraggregat. Styrelsen är
medveten om nödvändigheten att vid sådan tänkt mekanisering av driften
bedriva ett organiserat samarbete mellan olika skogsägarkategorier och
företagare. Att så ännu ej skett beror dels på att för hyggesvårdens del
ämplig maskinutrustning ännu ej hunnit slutligt utexperimenteras, dels
pa att befintlig maskinpark över huvud ännu är alltför liten för att kunna
sattas in på nya arbetsuppgifter. Styrelsen har även hemställt att av ovannamnda
medel lOo 000 kronor skulle få användas för inköp av hästdragna
markberedningsredskap för utplacering hos skogsvårdsstyrelserna.

För att skapa förutsättningar för genomförande i framtiden av de oerhört
omfattande återväxtarbeten, som måste komma till stånd inom det enskilda
skogsbruket, torde det bliva nödvändigt att avsevärt intensifiera propaganda,
upplysning och kursverksamhet genom skogsvårdsstyrelsernas försorg. En
sådan aktion kräver i sin tur, att styrelserna mera över lag erhålla för
ändamålet nödvändiga resurser, ej blott medel, skogsvårdsgårdar, undervisningslokaler
och undervisningsmateriel utan även kvalificerade befattningshavare,
som kunna taga ansvaret för och leda propaganda och undervisningsverksamhet.
Först härigenom synes det möjligt att effektivt påverka
intresset och förståelsen för skogsvårdens krav. Därvid gäller det i
främsta rummet att söka driva fram en ökad självverksamhet hos skogsagarna,
av vilken skogsproduktionens resultat för hela landet ytterst är
beroende.

\ ad revisorerna slutligen uttalat angående användningen av ännu ej
disponerade prisutjämningsmedel vill skogsstyrelsen livligt understryka,
liksom även den synpunkten, att skogsvårdsstyrelserna nu böra utrustas
i olika hänseenden för att, da tidpunkten därför kan bliva lämplig, vara i
stånd att i större omfattning igångsätta avarbetningen av de eftersatta
reproduktionsåtgärderna.

I detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, deltagit herrar
Andersson, Ekström, Hagbergh och Holmbäck. Föredragande har varit bvråehefen
Plym Forshell.

Stockholm den 9 januari 1948.

Underdånigst
GERH. STRINDLUND.

IF. Plym Forshell.

— 213 —

Generalpoststyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 264, § 4F>.

Till Iv o n u n g e n.

Genom remiss den 14 oktober 1947 har generalpoststyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande rörande en av dåvarande landsfogden M. Stiernström den
27 november 1946 upprättad PM angående vissa föreslagna ändringar i jaktstadgan,
jämte därvid fogade yttranden i ärendet av domänstyrelsen, Svenska
jägareförbundet och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Vidare har styrelsen
genom remiss den 30 december 1947 anbefallts att senast den 19 januari
1948 avgiva utlåtande i anledning av ett statsrevisorernas uttalande angående
utfärdande av jaktkort och jaktpass.

Med remissakternas återställande får generalpoststyrelsen anföra följande.

Såsom styrelsen anfört i sitt utlåtande den 12 januari 1945 över betänkandet
den 25 november 1944 med förslag till rationalisering av vissa arbetsuppgifter
å landsfiskalskontoren, är postverket berett att åtaga sig utfärdande
av jaktkort och jaktpass endast under förutsättning, att bestyret på ett enkelt
sätt kan inordnas i någon befintlig postal rörelsegren, lämpligen postgirorörelsen.

Det vid utredningsmannens förenämnda PM fogade blankettförslaget
överensstämmer i stort sett med det, som generalpoststyrelsen fogat till sitt
nyssnämnda yttrande den 12 januari 1945. Utredningsmannen har emellertid
ifrågasatt, att inbetalningskortets kupong skulle tillverkas bredare än
som regelmässigt är fallet. Han anför i detta hänseende, att kupongerna till
inbetalningskorten skulle av jaktvårdsföreningarna insorteras i ett kortsystem
över personer, som löst jaktkort, och att det från denna synpunkt
vore angeläget, att kupongerna gjordes bredare än vanligt. Generalpoststyrelsen
har tidigare i några enstaka fall lämnat statliga myndigheter,
som inneha postgirokonto, medgivande att använda inbetalningskort med
bred kupongdel, men dessa undantag ha visat sig medföra åtskilliga svårigheter
i bokföringsarbetet. Det kan bl. a. icke undvikas, att inbetalningskort
med sådan kupong, när kupongdelarna avskiljas från inbetalningskorten,
ibland skäras tillsammans med kort av den vanliga typen. Detta har till
följd, att de breda kupongerna bli felskurna. Att rätta dylika fel är tidskrävande.
På grund av olägenheterna ha medgivanden av detta slag under
de senaste åren icke lämnats andra kontoinnehavare. Arbetet på postgirokontoret
är med hänsyn till rörelsens stora omfattning så ordnat, att detsamma
i all möjlig mån utföres helt rutinmässigt och med tillhjälp av
maskinella anordningar. En förutsättning för att detta skall kunna ske ar,
att blanketterna äro standardiserade. Inlemmandet i rörelsen av blanketter
med format och uppställning, som avvika från det normala, kräver därför
betydligt mera arbete än som i och för sig vore nödvändigt för särbehandlingen.
Kostnaden för den ökade arbetskraft, som skulle erfordras vid
postgirokontoret, därest inbetalningskorten anordnades enligt utredningsmannens
förslag, låter sig icke beräkna, men styrelsen formodar, att lorslagets
fördelar för jaktvårdsföreningarna icke äro så stora, att de uppväga
nackdelarna vid postbehandlingen. I detta sammanhang ma namnas,
att för girokuponger av normalstorlek särskilt anordnade pärmar finnas
alt tillgå i allmänna handeln. Det torde icke möta oöverstigliga hindei or

— 214 —

jaktvåi dsföi eningarna att astadkomma ett överskådligt förvaringssystem
med tillhjälp av dylika pärmar. '' "

På grund av det anförda kan styrelsen icke tillstyrka utredningsmannens
förslag i förevarande hänseende.

Den till utredningsmannens PM fogade bilaga B med förslag till kungörelse
angående utfärdande av jaktkort och jaktpass in. in. "innehåller i
1 § bl. a. stadgande om att generalpoststyrelsen fastställer formulär till inbetalningskort
med vidhängande blankett till jaktkort och jaktpass. Enär
emellertid ändring av blanketten icke lämpligen torde böra företagas utan
sannad med de organ, som skola taga befattning med redovisningen av influtna
medel, synes det lämpligt med föreskrift, att generalpoststyrelsen fastställer
formuläret efter samråd med statskontoret samt dessutom domänstvrelsen
såsom företrädare för jaktvårdsorganen.

I övrigt har generalpoststyrelsen icke något att erinra mot utredningsmannens
senaste förslag.

Svenska jägareförbundet har icke godtagit utredningsmannens blankettförslag,
hl. a. emedan inbetalningskortets kupong ansetts icke lämpligen
kunna infogas i ett kortsystem samt därför att jaktkortet och inbetalningskortets
kupong icke hade plats för alla de uppgifter, som vore erforderliga
ur kontrollsynpunkt. Förbundet har låtit utarbeta ett eget blankettförslag i
tre delar, jaktkort, kontrollkort och inbetalningskort. Kontrollkortet och inbetalningskortet
skulle insändas till postgirokontoret, som till statskontoret
skulle vidarebefordra kontrollkortet och eventuellt inbetalningskortets
kupong. Förbundets förslag lämpar sig icke för postverkets redovisningssystem
och kan icke heller lämpligen inordnas i postgirokontorets bokningssystem.
Ett inbetalningskort antecknas vid postanstalt i en journal,
anordnad för kopiering. Den övre delen av journalen utgör inlämningsbevis
och kopian tjänar såsom redovisningshandling. Inlämningsbeviset skall alltid
tillställas avsändaren. Vid tillämpning av förslaget skulle det ankomma
på postanstalterna dels att tillställa avsändaren inlämningsbevis i vanlig
oidning, dels kvittera inbetalningen på jaktkortet och dels meddela intyg på
kontrollkortet om att inbetalningen ‘verkställts. Detta förfarande skulle bli
synnerligen tidsödande och skulle dessutom strida mot den i Allmän poststadga
meddelade föreskriften, att duplett av inlämningsbevis icke får utfärdas.
Enligt utredningsmannen har riksräkenskapsverket avstyrkt förslaget
om utfärdande av jaktkort genom postverkets försorg med hänsyn till
felrisken. En viss sådan risk föreligger givetvis och den" skulle säkerligen
bli större än eljest, om förbundets förslag genomfördes, bl. a. med hänsyn
till att anteckningarna å jaktkort och kontrollkort tydligen skulle verkställas
på olika ställen, allt efter det inbetalade beloppets storlek. Bestyret med
kontrollkorten skulle komma att falla helt utanför ramen för postgirokontorets
arbetsuppgifter och därför väsentigt förrycka bokföringsarbetet. Det
ligger i sakens natur, att urplockning för särbehandling av i" medeltal 700
inbetalningskort bland de ca 170 000, som dagligen behandlas, skulle bli
mycket tidsödande. Enligt styrelsens mening måste betydligt starkare skäl
föreligga än som här äro för handen, innan undantagsmedgivanden av detta
slag lämnas. Styrelsen får sålunda bestämt avstyrka Svenska jägareförbundets
blankettförslag.

Såsom framgår av det anförda vill generalpoststyrelsen icke motsätta sig,
att jaktkort och jaktpass utfärdas genom postverkets försorg i den ordning
utredningsmannen föreslagit, dock under förutsättning, att inbetalningskortet
och dess kupongdel erhålla samma format som det för blanketter i allmänhet
fastställda.

— 215 —

I behandlingen av detta ärende ha jämväl postsparbankschefen Holmström,
byråcheferna Andrée och Granér samt tillförordnade överdirektören
Andersson deltagit.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

ERIK SWARTLING.

ALLAN HULTMAN.

Svenska jägarförbundets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 264, § 45.

Till Konungen.

Sedan genom Kungl. Maj :ts remiss den 30 december 1947 Svenska jägareförbundet
anmodats avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers
uttalande beträffande förenkling av förfarandet vid utfärdande av
jaktkort och jaktpass, får Svenska jägareförbundet med remissaktens återställande
i underdånighet hänvisa till vad förbundet anfört i sitt den 25 juni
1947 avgivna yttrande med anledning av en av landsfogden Mårten Stiernström
i egenskap av sakkunnig inom socialdepartementet upprättad »PM
angående vissa föreslagna ändringar i jaktstadgan», vilket yttiande här bilägges
i avskrift.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst
Svenska jägareförbundet
CLAES GRILL.

Ossian Andersson.

Bilaga.

Till Konungen.

Genom remiss den 16 december 1946 har kungl. domänstyrelsen anmodats
att efter hörande av Svenska jägareförbundet avgiva yttrande över en av
landsfogden Mårten Stiernström i egenskap av sakkunnig inom socialdepartementet
upprättad »P. M. ang. vissa föreslagna ändringar i jaktstadgan»,
vilken ansluter sig till ett av Stiernström den 25 november 1944 avgivet betänkande
med förslag till rationalisering av vissa arbetsuppgifter å landsfiskalskontoren,
över Vilket betänkande förbundet den 1 februari 1945 avgivit
underdånigt yttrande till Kungl. Maj :t.

I anledning härav får förbundet, som genom domänstyrelsen erhållit dej
av ett av styrelsen för Föreningen Sveriges landsfiskaler den 28 maj 1947
avgivet utlåtande över berörda promemoria samt berett de till förbundet anslutna
länsjaktvårdsföreningarna tillfälle alt yttra sig i ärendet, i underdånighet
anföra följande.

— 216 —

Vad först angår de av Stiernström föreslagna ändringarna av gällande bestämmelser
om märkning av vilt och skinn, har förbundet icke anledning att
frångå den ståndpunkt förbundet intagit i sitt ovanberörda yttrande till
Kungl. Maj :t. Förbundet har alltså icke någon erinran mot förslaget om överflyttande
av märkningsskyldigheten från landsfiskalerna till särskilda förrättningsmän,
men vill understryka angelägenheten av att dels till dylik befattning
utses endast sådan person, som kan antagas hava intresse och förmåga
att på ett tillfredsställande sätt sköta uppdraget, dels ock att märkningsförrättare
genom i jaktstadgan därom given föreskrift ålägges att föra
förteckning över vad som blivit märkt. I sådan förteckning bör angivas dagen
för märkningen, sökandens namn och adress samt antalet märkta djur eller
skinn av varje slag. Mot förslaget att ersättningen för verkställd märkning
skall tillfalla förrättningsmannen har förbundet intet att erinra.

Beträffande därefter frågan om ändring av gällande bestämmelser om utfärdande
av jaktkort och jaktpass vill förbundet i princip tillstyrka utredningsmannens
förslag, att jaktkort i fortsättningen skall lösas å postanstalt
i stället för hos landsfiskal, annan utmätningsman eller magistrat. För den
jagande allmänheten kommer en sådan reform att innebära minskade besvär
och kostnader. Förbundet får däremot avstyrka förslaget att jämväl utfärdandet
av jaktpass skall ombesörjas av postverket. Jaktpassen äro så
fåtaliga, att skyldigheten att utfärda dessa icke kan anses medföra något
nämnvärt arbete för vederbörande myndigheter. Skall postverket omhänderhava
även denna uppgift, måste av skäl, som generalpoststyrelsen framhållit,
blanketten bliva gemensamt för jaktkort och jaktpass, vilket har till följd,
att denna icke kan uppställas på ett tillfredsställande sätt. Svårigheter uppkomma
också beträffande redovisningen; att sökandens tillfälliga postadress
i riket skall bliva avgörande för vilket län avgiften skall tillfalla kan icke
anses rättvist. Därest det icke befinnes lämpligt, att nu gällande regler angående
jaktpass bibehållas, får därför förbundet hemställa, att skyldigheten
att utfärda dylika framdeles skall åvila länsstyrelserna. Hittills använda
jaktpassblanketter kunna i så fall alltjämt begagnas. Arbetsuppgiften kan
icke anses främmande för länsstyrelsernas verksamhet, eftersom dessa redan
nu utfärda fiskekort.

I promemorian föreslås, alt det som hittills skall finnas tre typer av jaktkort,
nämligen sockenkort, länskort och rikskort samt att avgifterna för
dessa skola vara desamma som nu eller 3, respektive 10 och 25 kronor. Vad
beträffar sockenkortets giltighetsområde föreslås emellertid den förändringen,
att kortet skall gälla i viss å kortet angiven kommun jämte till denna angränsande
kommuner. Höra till den kommun, som angivits å kortet, en
eller flera enklaver, skall kortet visserligen gälla inom varje sådan enklav
men icke inom de kommuner, som till äventyrs gränsa till enklaven med
mindre samma kommuner jämväl gränsa till huvuddelen av den kommun,
som angivits på sockenkortet.

Som förbundet tidigare framhållit i sitt förut omförmälda yttrande till
Kungl. Maj :t utgöra jaktvårdsavgifterna den ekonomiska grundvalen för
det intensiva jaktvårdsarbete, som numera bedrives under ledning av förbundet
och dess underavdelningar. Genom att antalet lösta jaktkort under
senare år stadigt ökats har visserligen jaktvårdsfondens årsinkomst år från
ar stigit, men denna stegring har på grund av penningvärdets fall blivit mera
skenbar än verklig. Anspråken på bidrag ur fonden hava dessutom vuxit i
takt med jaktvårdens utveckling. Med hänsyn härtill måste enligt förbundets
mening bestämmelserna om jaktkort givas en sådan utformning, att
jaktvårdsfonden i fortsättningen garanteras för dess uppgift tillräckliga inkomster
av jaktvårdsavgifter.

— 217 —

Under jaktåret 1945/46 löstes 2 602 rikskort, 18 505 länskort och 171 341
sockenkort.

Förbundet har övervägt lämpligheten av ett slopande av sockenkorten.
Ett stort antal av de till förbundet anslutna länsjaktvårdsföreningarna hava
förordat en sådan reform, vilken onekligen skulle kunna medföra en förenkling
av de av Stiernström föreslagna bestämmelserna. Emellertid skulle
säkerligen ett slopande av sockenkorten väcka missnöje hos alla dem, som
endast jaga i mindre utsträckning och då uteslutande på hemmamarkerna.
Denna kategori av jägare kommer att ökas, om, såsom förbundet nedan föreslår,
jaktvårdsavgift skall erläggas jämväl av den som jagar å mark, som
han själv äger eller till vilken han har i 7 § jaktlagen omförmäld brukningsrätt.
Med hänsyn härtill vill förbundet tillstyrka, att sockenkorten bibehållas.

Förbundet kan däremot icke ansluta sig till det framlagda förslaget, att
sockenkort skall gälla i viss kommun och samtliga till denna angränsande
kommuner. En sådan bestämmelse skulle medföra mycket godtyckliga och
ofta rent av orimliga konsekvenser. Exempelvis skulle ett jaktkort för Lycksele
socken komma att gälla i fyra femtedelar av Västerbottens län. Förhållandena
skulle bliva likartade inom flera andra län. Ett godtagande av
förslaget skulle innebära, att gränsen mellan sockenkort och länskort suddades
ut. Ett stort antal jägare, som hittills löst länskort eller flera sockenkort,
skulle endast behöva lösa ett kort av det senare slaget. Att exakt beräkna
vilken minskning i jaktvårdsfondens intäkter, som skulle föranledas
härav, låter sig givetvis icke göra, men utredningsmannens uppfattning, att
de ekonomiska konsekvenserna »icke böra bliva av någon betydelse» kan förbundet
icke dela.

Som emellertid nuvarande bestämmelser om sockenkorts giltighetsområde
av tekniska skäl icke kunna bibehållas, därest postverket skall ombesörja utfärdandet
av jaktkort, får förbundet för sin del hemställa, att giltigheten
begränsas till den kommun eller det jaktvårdsområde, som angives på kortet.
Ett sockenkort av sådan typ skulle väl motsvara sitt ändamål. Den som jagar
endast på hemmamarkerna skulle alltjämt kunna göra detta mot erläggande
av lägsta fastställda jaktvårdsavgift. Någon förändring härutinnan skulle icke
ske, därest hans marker anslötes till ett jaktvårdsområde, vilket till äventyrs
omspänner mer än en socken och där jakten är gemensam inom hela området.
Sockenkortens och länskortens olika karaktär skulle samtidigt bibehållas.
Efter den omfattande kommunsammanslagning, som inom en nära
framtid skall äga rum, komma förövrigt de nya kommunerna att bliva sa
vidsträckta, att förbundets förslag i realiteten icke kommer att innebära
någon allvarlig inskränkning av sockenkortens giltighetsområde jämfört med
nuvarande förhållanden.

I detta sammanhang vill förbundet erinra om angelägenheten av att frågan
om eu obligatorisk jägarförsäkring med del snaraste löses. Förbundet ansluter
sig till den uppfattning, som framlagts av herr P. .1. Edberg med flera
i eu detta år i riksdagens andra kammare väckt motion (nr 24) och hemställer
sålunda, att premien för denna försäkring inrymmes i den avgift,
vederbörande har att betala vid lösen av jaktkort, resp. jaklpass. Vidare hemställer
förbundet, all i samband därmed 26 £ jaktlagen omarbetas i sådan
riktning, att i princip alla jagande åläggas att erlägga jaktvårdsavgift. De
skäl, som på sin lid — mot förbundets avstyrkande och den mening, som
hävdades av jordbruksutskottets majoritet (utlåtande nr 53/1938) — föranledde
befrielse från dylik skyldighet för jordägare, vissa nyttjanderättsliavare,
den bofasta kustbefolkningen med flera, torde numera få anses hava
■innu mindre bärkraft än tillförne. Villebrådsbeståndet i riket kan icke bevaras
och utvecklas ulan ett intensivt jaktvårdsarbetc. Detta inser numera

218 —

varje ansvarskännande jägare och finner det därför självklart, att han skall
bidraga till kostnaderna för detta arbete. Förbundet vill i detta sammanhang
hänvisa till vad som förekommit vid årets riksdag vid behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 22. Av de uttalanden, som då fälldes av herr
Ericsson i Sörsjön, framgår att under de tre senaste riksdagarna jordbruksutskottets
enhälliga mening varit, att även jordägarna själva borde erlägga
fastställd jaktvårdsavgift, oberoende av om jakt utövades endast å egen mark.

Med hänsyn till penningvärdets fall får förbundet anhålla, att de nuvarande
jaktvårdsavgifterna något höjas. Som redan framhållits hava i och med
jaktvårdsorganisationernas utveckling och jaktvårdens intensifiering anspråken
på jaktvårdsfonden stadigt ökats. Förbundet föreslår att avgiften bestämmes
till för sockenkort 5 kronor, för länskort 15 kronor och för rikskort
40 kronor, allt inklusive årspremie för jägarförsäkring. Eu sådan justering
torde icke innebära någon reell höjning i förhållande till penningvärdet
år 1938. Påpekas bör också, att jaktvårdsavgiften, jämförd med alla andra
kostnader, som utövande av jakt medför, är en relativt obetydlig utgiftspost.

Mot det Stiernströmska förslaget att avgiften för jaktpass bestämmes till
25 kronor för fem på varandra följande dagar och 100 kronor för helt jaktår
har förbundet icke någon erinran.

Den nuvarande rättigheten att å jaktkort få antecknat, vilka vapen den
sökande äger rätt att innehava, bör enligt förbundets bestämda mening bibehållas.
Vapenlicensen är ett sådant »värdepapper», som man icke gärna
för med sig i skog och mark. Riskerna för att detta förstöres eller kommer
bort äro alltför stora. Förbundet får därför hemställa, att sådana bestämmelser
meddelas, att dylik anteckning må kunna erhållas hos varje befattningshavare
vid polisväsendet. Därest landsfiskalen i orten skulle vara närmast
boende polistjänstemän, bör den sökande icke rimligen vara tvungen att
uppsöka en avlägsnare bosatt polis- eller fjärdingsman.

Mot den av Stiernström föreslagna blanketten till jaktkort har från så gott
som samtliga förbundets underavdelningar riktats mycket skarp kritik. Kombinationen
av jaktkort och jaktpass har medfört, att blanketten blivit alltför
stor för att kunna förvaras i en plånbok eller en innerficka och dess uppställning
har blivit mindre tilltalande. Endast av det påklistrade inlämningsbeviset
och stämpeln på detta framgår, vilket belopp, som inbetalts och vilken
dag detta skett. Förvaras ej kortet i ett skvddshölje, torde texten på
kvittot snart bliva oläsbar, såvida kvittot icke rent av lossnat och fallit bort.
Risk föreligger också för att texten i stämpeln blir suddig och svår att tyda.
Talongen till det inbetalningskort, som skall insändas till statskontoret, lämpar
sig icke för att infogas i ett kortsystem. Varken jaktkortet eller talongen
bär plats för alla de uppgifter, som ur kontrollsynpunkt äro erforderliga.

Förbundet — som ju anser, att jaktpass icke skola lösas å postanstalt - -har låtit utarbeta ett eget förslag till jaktkortsblankett, vilket bifogas.1 Förslaget
bygger på en tredelad blankett, bestående av jaktkort, som behålles
av avgiftsbetalaren, kontrollkort, avsett för vederbörande länsjaktvårdsförening,
samt inbetalningskort. Kontrollkortet och inbetalningskortet skola av
postanstalten insändas till postgirokontoret, varifrån det förra samt — om
så anses behövligt — inbetalningskortets kupong sedan översändes till statskontoret,
som har att vidarebefordra kontrollkortet till länsjaktvårdsföreningen
i fråga. Det föreslagna inbetalningskortet motsvarar den vanliga
postgiroblanketten. Huruvida inbetalningskortets kupong kan slopas eller
kortet i övrigt kan förenklas — vilket i och för sig vore synnerligen önskvärt
— undandrager sig förbundets bedömande. Blanketten bör i sin helhet icke
vara större än den som användes vid tidningsrekvisition.

2 Här ej avtryckt.

— 219 —

Slutligen får förbundet understryka, att länsjaktvårdsföreningarna icke
kunna åtaga sig att regelbundet tillhandahålla polismyndigheterna förteckningar
över lösta jaktkort. Föreningarnas kontorspersonal —- vilken av sparsamhetsskäl
begränsats till ett minimum — är icke tillräcklig för en sådan
uppgift.

Stockholm den 25 juni 1947.

Underdånigst
Svenska jägareförbundet
./. Nordenfalk.

Ossian Andersson.

Kommerskollegii

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 268, § 46.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning har kommerskollegium att avgiva utlåtande över
vad riksdagens år 1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört under § 46
rörande ändrade bestämmelser om försvarsavgifter för gruvor. Revisorerna
hava därvid påyrkat sådan ändring av gruvlagen, att erläggandet av den del
av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, icke vidare skulle hava betydelse
för gruvrättens bevarande utan endast utgöra en civilrättslig skyldighet,
med vars fullgörande myndigheterna ej vidare skulle hava att taga

befattning. .... , , .

Kollegium har berett bergmästarna tillfälle att yttra sig i ärendet och har
mottagit här bilagda yttranden från bergmästarna i Norra, Östra och Västra
distrikten.

Såsom framgår av vad revisorerna anfört har initiativet till den av dem
förordade förändringen tagits av kollegium, därvid kollegium låtit sig ledas
av önskemål att dels trygga gruvrättens bestånd och dels få vissa arbeten
avlyftade från kollegium.

Bergmästaren i Norra distriktet har rest vissa invändningar mot förslaget,
och kollegium anser sig böra under hänvisning till hans yttrande upptaga
dessa till granskning.

Vad till en början beträffar frågans principiella sida, i vilket avseende
bergmästaren uttalat, att markägarens rätt till andel i försvarsavgift utgjorde
ett uttryck för gruvägarens skyldighet att »mot markägaren försvara
gruvrätten» får kollegium erinra, att dessa ur propositionen nr 40/1938
(s. 159) tagna ordalag, sedda i det sammanhang, vari de förekomma i propositionen,
synas hava avseende allenast å markägarens rätt att efter gruvans
sonande återfå den lösta utmålsmarken. Då det föreliggande förslaget
ej i någon mån berövar jordägaren denna hans rättighet, synes invändningen
sakna betydelse.

Bergmästaren invänder vidare, att en förändring av försvarsavgiftens nuvarande
storlek och karaktär icke borde genomföras utan att synneligen
starka skäl därför förelåge.

Då frågan om försvarsavgiften av lagstiftaren uttryckligen behandlats
som en lämplighetsfråga i avvägningen mellan statens, inmutarens och
jordägarens intressen, torde icke alltför stor vikt böra fästas vid teoretiska

— 220 —

synpunkter på frågan. Att rätten till andel i försvarsavgiften ej innebär
något erkännande av en jordägares rätt till inmutbara mineral torde ligga
i öppen dag, då ju någon möjlighet för jordägare att tillgodonjuta en
prekär gruvrätt, i den mån sådan må föreligga, ej kan förefinnas så länge
genom försvarsavgiftens erläggande gruvrätten är bevarad gentemot staten.
Kollegium har därför svårt att inse invändningens betydelse.

Kollegium får i detta sammanhang, i likhet med vad kollegium anförde
i sin av revisorerna åberopade underdåniga skrivelse av den 14 november
1946, uttala, att införandet av försvarsavgiftsinstitutet med 1884 års gruvstadga
knappast behövt eller bort ske under förbindande av jordägarens
rätt till sådan avgift med äventyr av gruvans sonande i fall av utebliven
betalning, detta enär försummat erläggande av försvarsavgift väl i allmänhet
tydde på alt gruvinnehavaren ej tillmätte gruvan sådant värde, att han
ville försvara den, och att det tillfälle jordägaren genom sonandet erhölle
att själv inmuta gruvan alltså i regel torde vara av ringa betvdelse för
honom.

Beträffande de rent praktiska synpunkterna får kollegium erinra om följande.

Det i regel ganska obetydliga belopp, som jordägarens andel i försvarsavgiften
utgör, har gruvägaren nu att vid äventyr av gruvrättens förlust inbetala
till kollegium. Vem medlen tillkomma måste utredas, och även om
kollegium ej härvid fordrar full bevisning, blir detta ofta en besvärlig och
tidsödande sak. Med hänsyn till att sådan full bevisning i regel ej rimligen
kan krävas, måste kollegium emellertid tillse, att samtliga jordägare inom
utmålet äro ense om fördelningen. Härigenom kan behandlingen av dessa
ärenden komma att dragas ut över många år, varunder jordägaren alltså
tår vänta på att utfå sin andel. Överflyttas fördelningen till gruvägaren
själv, torde med hänsyn till dennes större kännedom om förhållandena på
orten och bortfallandet av risken att genom oriktig utbetalning förverka
gruvrätten det vara ganska sannolikt, att markägaren vunne praktiska fördelar.
Gentemot vad bergmästaren anför till stöd för sin uppfattning att
förslaget skadar markägarnas intressen får kollegium också dels hänvisa
till det osannolika i att gruvägarna skulle göra svårigheter med utbetalandet
av dessa i regel föga avsevärda belopp och dels erinra, att om verkligen
så skulle vara fallet, jordägaren kan i processuell väg göra sin rätt gällande.

De möjligheter bergmästaren anser föreligga för att med bibehållande
av nuvarande lagstiftning rätta till de påtalade förhållandena äro i regel
ej andra än sådana som kollegium utan framgång självt prövat. Därutöver
har kollegium sökt genom Riksföreningen Landsbygdens folk och genom
tidningspressen sprida kännedom om hithörande stadganden. I övrigt
går kollegium i vissa avseenden än mindre formalistiskt till väga än vad
bergmästaren förordar. Riktigheten av hans uppfattning att genom de av
honom föreslagna åtgärderna utbetalningarna skulle bliva en blott rutinsak
kan kollegium därför redan på grund av egen erfarenhet bestrida.

Bergmästarens förslag att förkorta depositionstiden till 3 eller 5 år innebär
en viktig försämring av såväl jordägarens som gruvägarens rätt.

Såsom revisorerna påpekat äga ju numera jordägarna att inom 20 år
uttaga sina andelar av försvarsavgifterna, varefter gruvägaren inom natt
och år kan åter lyfta sin deposition. Kollegium måste bestämt avstyrka,
att dessa rättigheter beskäras på sätt bergmästaren föreslagit.

Hans förslag att outtagna avgifter skulle föras till en fond för bekostande
av stängsel kring övergivna gruvhål, kartor över fastighetsfördelningen inom
utmålen in. in. finner kollegium olämpligt. Tillvaron av en fond för dessa

— 221

och andra mera obestämda ändamål skulle lätt kunna leda till i och för sig
ej nödiga utgifter. Skulle behov av anslag till exempelvis stängsel uppstå
torde detta få tillgodoses i annan ordning.

Skulle revisorernas ändringsförslag ej godtagas, bör, såsom bergmästaren
påyrkat, rätten att vid inbetalning av försvarsavgift göra avdrag för gruvägarens
egen mark inom utmålet upphävas, emedan härigenom en möjlighet
till rättsförlust genom innehållande av för högt avdrag skulle bortfalla.
För att undgå risken av sonande brukas redan nu på många håll att även
det markägaravdraget motsvarande beloppet frivilligt inbetalas. Lagändringen
skulle då bestå allenast av uteslutandet av sista punkten i första
stycket av gruvlagens 55 §.

Godkännes emellertid revisorernas förslag, synas följande ändringar i
gruvlagen böra vidtagas.

6 Kap.

Om rätt till brytning inom utmålet, så ock om avgäld och avgift till jordägaren.

53 §.

Jordägaren---jorden.

Avgälden---tillämpning.

För varje år, för vilket gruvrätten försvaras, är gruvinnehavaren därjämte
skyldig att till den eller dem, som vid utgången av nästföregående
år ägde jorden inom utmålet erlägga en avgift, uppgående till fem kronor
för varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal samt,
om flera jordägare finnas inom utmålet, fördelad mellan dem efter de ägde
del i jorden.

Denna avgift skall erläggas senast den 15 januari det år, för vilket den
gäller.

Om--— gruva.

7 Kap.

55 §.

Det---avslutats till kronan utgiva en årlig försvarsavgift av fem

kronor---areal.

Avgiften---postadress.

Denna--- 1940.

Genom---föreskrives.

1. I stället---stadgat.

2. Bestämmelserna---bestämmelserna i tredje och fjärde styckena

av 53 § samt i 7 kap. denna lag med iakttagande dock

att varken den årliga avgiften till jordägaren enligt 53 § eller den årliga
försvarsavgiften må överstiga tjugufem kronor för varje utmål.

Revisorerna hava även understrukit angelägenheten av att länsstyrelserna
vidtaga åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av hos dem kvarliggande
gruvförsvarsavgifter för tiden före 1940.

Att kända rättsägare böra påminnas om sin rätt till avgift finner kollegium
i likhet med revisorerna önskvärt. Med hänsyn till de erfarenheter
kollegium numera har om svårigheten att få avgifterna utdelade befarar
kollegium emellertid att om för påskyndande av en dylik utdelning till
även andra än redan kända rättsägare en organisation skulle behöva upp -

222 _

byggas, denne kunde komina att på olämpligt sätt inkräkta på länsstyrelsernas
övriga göromål. Däremot vill kollegium ifrågasätta, om ej bestyret
med uppsökandet av ifrågavarande okända rättsägare bäst lämpar sig för
vederbörande kommissionärer.

I handläggningen av förevarande ärende har — jämte undertecknade Carlborg
och Hindbeck — deltagit t.f. kommerserådet Lindskog.

Stockholm den 19 januari 1948.

C. G. HINDBECK.

Underdånigst
HARALD CARLBORG.

Harald Rasmuson.

Bilaga i.

Till kungl. kommerskollegium.

I skrivelse av den 27 sistlidne december har kungl. kommerskollegium
infordrat yttrande över föreliggande förslag om ändrat förfaringssätt för utbetalning
av markägare tillkommande andel i gruvförsvarsavgifterna, och
får jag med anledning härav vördsamt anföra följande.

Ifrågavarande förslag avser i första hand en överflyttning av utbetalningarna
från kungl. kommerskollegium till de enskilda gruvägarna och som en
ofrånkomlig följd härav ett upphävande av denna avgiftsdels karaktär av
försvarsavgift.

Vad den föreslagna förändringens principiella innebörd beträffar, ber jag
att få hänvisa till departementschefens uttalande på s. 159 i propositionen
om ny gruvlag. Som därav framgår, vore markägarens rätt till hälften av
försvarsavgiften icke endast att anse som en skälig ersättning utan dessutom
som ett uttryck för gruvägarens skyldighet att försvara sin gruvrätt
mot markägaren. Även om detta uttalande icke kan tillmätas någon för
frågan avgörande betydelse, synes dock en förändring av försvarsavgiftens
nuvarande storlek och karaktär icke böra genomföras utan att synnerligen
starka skäl härför föreligga. Av samma anledning torde den närmast tillhands
liggande lösningen, upphävande av jordägarens rätt till andel i försvarsavgiften,
icke kunna tagas under övervägande. En dylik åtgärd vore
annars sakligt väl motiverad genom den betydande förmån i form av avgäld
enligt 53 §, som under riksdagsbehandlingen av lagförslaget tillerkändes
markägarna.

Ur praktisk synpunkt innebär förslaget icke någon lösning av de nuvarande
svårigheterna, endast att de överflyttas från kungl. kommerskollegium
till de enskilda gruvägarna. Av förslaget framgår icke, huruvida betalningen
skall erläggas vid anfordran eller om avsikten är att gruvägarna
skola vara skyldiga att vidtaga åtgärder för att kunna tillställa markägarna
beloppen. Med hänsyn till de säkerligen icke få fall, i vilka fastighets- och
äganderättsförhållandena äro oklara och fordra en mera vidlyftig utredning
och ägogränsbestämning, vore sistnämnda åläggande obilligt, och jag
utgår därför från antagandet, att det även framdeles skall ankomma på
markägaren att göra sin rätt gällande och att styrka densamma. Gruvägaren
torde visserligen ha större möjligheter än kungl. kommerskollegium att
komma i kontakt med markägarna och kan även på egen risk släppa på
kravet om bevisning, men då den nuvarande påföljden vid försummad betalning
är avsedd att bortfalla och utbetalningen till markägarna strider

— 223 —

mot gruvägarens intressen, torde man kunna utgå från att det förändrade
betalningssättet icke stärker markägarnas ställning utan endast kominer
att medföra en icke avsedd minskning i gruvägarnas försvarskostnader.

Jag delar kungl. kommerskollegii och statsrevisorernas uppfattning, att
en reform är påkallad, men är, som av det sagda framgår, av den åsikten,
att åtgärderna böra mera direkt taga sikte på grundorsakerna till de påtatalade
förhållandena. I den mån de sammanhänga med att markägarna
sakna kännedom om depositionerna eller om de formaliteter, de hava att
iaktta för att utfå desamma, borde en förändring till det bättre kunna åstadkommas
genom utsändande av tryckta anvisningar och ansökningsblanketter.
Det är även möjligt, att bevisningen för utfående av deposition skulle
kunna förenklas och en del av kungl. kommerskollegii arbete överflyttas
på markägarna själva. För att minska eftersläpningen bör depositionstiden
förkortas. En viss och sannolikt icke obetydlig del torde dock alltid komma
att bli innestående till följd av delbeloppens ringa storlek, oklara markförhållanden
eller andra orsaker, och för att minska balansen kunna särskilda
föreskrifter bliva erforderliga.

Utgående från dessa synpunkter vill jag som ett alternativ föreslå följande
riktlinjer för frågans lösning.

1) Nuvarande bestämmelser rörande försvarsavgifternas inbetalning bibehållas
med undantag av stadgandet, att gruvägaren tillkommande andel i
försvarsavgiften icke skall uttagas, vilket i rättssäkerhetens intresse bör
utgå.

2) I gruvlagen intages en uttrycklig bestämmelse, att jordägarens andel
skall av honom lyftas hos kungl. kommerskollegium inom förslagsvis tre
högst fem år från det år, under vilket avgiften blivit inbetalad. För nu innestående
depositioner bör förfallotiden räknas från år 1947.

3) Föreskrifter om sättet för utfående av deposition utfärdas och bringas
till jord- och gruvägarnas kännedom genom att anvisningar och ansökningsblanketter
utsändas.

Härvid bör gälla, att samtliga kända jordägare skola för varje utmål insända
en gemensam ansökan och däri ange namn, adress, fastighetsbeteckning
och fördelning. Ansökan kan lämpligen formuleras som en fullmakt
för viss person att utkvittera och fördela beloppen enligt den angivna fördelningen.
Uppgift om fördelningen bör i regel kunna erhållas efter hänvändelse
till gruvägaren eller bergmästaren. I de fall då ägoförhållandena
äro osäkra bör utredning göras genom markägarnas försorg, såvida de icke
föredraga, att låta beloppen förbli outtagna.

För domänverket och andra större markägare, som äro ensamma ägare
till marken inom flera utmål, kan givetvis enklare regler tillämpas.

Äganderätten till fastigheterna skall styrkas genom i ansökningen intaget
intyg, som skall vara undertecknat av fö-slagsvis taxeringsnämndens ordförande.

Genom en dylik systematisering och f< . enkling av formaliteterna blir utbetalningen
en rutinsak, som icke behöver bli särskilt tidsödande. Full säkerhet
uppnås visserligen icke, men genom den korta depositionstiden kunna
krav på grund av felaktig utbetalning icke ackumuleras till mera betydande
belopp, och eventuella fel kunna rättas till genom att den i det följande
nämnda kassan får träda emellan.

4) Avgifter, som icke uttagits inom föreskriven lid, överföras till eu särskild
kassa under kungl. kommerskollegii förvaltning. Kassans tillgångar
skola disponeras av kollegium i enlighet med av Konungen utfärdade bestämmelser.

Avsikten med kassan är, alt icke uttagna medel skola kunna användas
till jordägarnas bästa, varigenom fördelningen i någon mån förlorar i bety -

— 224 —

delse. Till kassan kunde även lämpligen överföres de hos länsstyrelserna
innestående försvarsavgifterna i den män dessa icke uttagas inom viss angiven
tid, varom kungörelse således skulle utfärdas. Användningen blir givetvis
i hög grad beroende av storleken av de belopp, som tillföras kassan,
och här skall endast syftet exemplifieras genom angivande av några ändamål,
som osökt anmäla sig.

1) Visst bidrag till kommerskollegium ev. staten för kostnaderna i samband
med depositionerna.

2) Bekostande av stängsel omkring oskyddade, sönade gruvor samt skadeersättningar
med anledning av förlust till följd av förekomsten av dylika
gruvöppningar. Behovet av medel för detta ändamål framhölls vid bergmästarmötet
1945, och det torde kunna anses väl motiverat, att innestående
försvarsavgifter disponeras härför.

3) Bekostande av översiktskartor i stor skala (lämpligen med den blivande
ekonomiska kartan i 1: 10 000 som underlag) upptagande såvitt möjligt
samtliga utmål med fastighetsgränser samt i samband härmed utredning
ev. förrättning för fastställande av osäkra gränser.

Behovet av dylika kartor gör sig ofta gällande, och då de skulle bli av
stort värde vid markfördelningen kommer arbetet att bli av direkt nytta
för de markägare, som på grund av oklara förhållanden icke kunna få ut
sina andelar.

Om andra lämpliga anslagsobjekt mot förmodan skulle komma att saknas,
kan en överföring av medel till resp. läns hushållningssällskap eller
andra för jord- och skogsbruket verkande sammanslutningar övervägas.

Luleå den 7 januari 1948.

På bergmästarämbetets vägnar:

G. Fröman.

Bilaga 2.

Till kungl. kommerskollegium.

En lagstiftning, som omöjliggör att redovisa för inbetalda försvarsavgifter
och att överlämna dem till rättsägarna, och sålunda medverkar till att
dessa senare i många fall frånhändas dem tillkommande penningmedel, bör
omedelbart ändras.

Gruvlagsbestämmelserna om försvarsavgiften äro av dylikt art.

Viss ändring av dessa lagstadgar föreslås sålunda:

55 §.

I stället för »10 kr. per hektar» o. s. v. skall i nytt lagförslag insättas
»5 kr. per hektar». Andra, tredje och fjärde meningarna i första stycket
bortfalla.

53 §.

Ett nytt stycke insättes, vari angives dels att jordägaren är berättigad
till årlig avgäld av kr. 5 per hektar, dels i tillämpliga delar vad som bestämmes
om avgift till jordägare under 55 § och dels sättet för avgifts
gäldande jämlikt 53 §.

Stycket 2 s. 678 S. F. S. nr 314 år 1938 ändras i överensstämmelse med
ovan sagda.

Falun den 7 januari 1948.

På bergmästarämbetets vägnar:

Olof Eklund.

— 225 —

Bilaga 3.

Till kungl. kommerskollegium.

I anledning av kungl. kollegii skrivelse dn:r B 2468 får bergmästarämbetet
vad beträffar frågan om jordägares andel i försvarsavgiften förorda den
föreslagna lagändringen, att jordägares andel bör förändras till en fristående
avgift, som gruvinnehavaren har att utbetala direkt till jordägaren.
Utmålets försvar bör ej vara beroende av, huruvida denna avgift utbetalats
eller ej. I fråga om medel, som äro innestående hos länsstyrelserna, torde
dessas utbetalande kunna påskyndas genom samarbete med bergmästarna.

Knutsberg, Nora den 31 december 1947.

På bergmästarämbetets vägnar:

G. Bergwall.

Riksräkenskapsverkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 268, § 46.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Eders Kungl. Maj :t anbefallt
riksräkenskapsverket att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört rörande kommerskollegii
och länsstyrelsernas förvaltning av gruvförsvarsavgifter (§ 46). Till åtlydnad
därav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra följande.

Tillräckliga skäl för bibehållande av den nuvarande ordningen, enligt
vilken kommerskollegium uppbär och fördelar de jämlikt 55 § i gruvlagen
av den 8 juni 1938 till jordägarna utgående försvarsavgifterna, synas icke
föreligga. Förvaltningen medför ett tids- och arbetskrävande redovisningssystem
och onödigt stora kostnader för statsverket. Jordägare tillkommande
försvar savgift uppgår som regel till blygsamt belopp, och han torde själv
utan svårighet kunna tillse, att han icke åsamkas rättsförlust. Riksräkenskapsverket
anser därför i likhet med revisorerna, att jordägarens andel i
försvarsavgiften bör förändras till en fristående avgift, som gruvinnehavaren
själv skall erlägga direkt till jordägaren.

Beträffande den av revisorerna väckta frågan om angelägenheten av att
länsstyrelserna vidtaga åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av kvarstående
gruvförsvarsavgifter enligt 41 § gruvstadgan den 16 maj 1884 får
riksräkenskapsverket framhålla, att det är till fördel för statsverket ur såväl
kostnads- som bokföringssynpunkt att förvaltningsbestyret med ifrågavarande
medel begränsas till kortast möjliga tid. Riksräkenskapsverket har
genom en denna dag dagtecknad cirkulärskrivelse till de länsstyrelser, som
förvalta äldre kvarstående försvarsavgifter, framhållit vikten av att om
möjligt före innevarande budgetårs utgång avveckling sker av dylika hos
länsstyrelserna innestående medel. I sagda cirkulärskrivelse har riksräkenskapsverket
åberopat det av riksdagens första lagutskott i anslutning till
behandlingen av förslaget till lagen den 29 maj 1942 om preskription av

15—t87121. Rev. berättelse ang. statsverket år 1947. II.

— 226 —

rätt till medel, som innestå hos offentlig myndighet, gjorda uttalande, varom
revisorerna i sin föreliggande berättelse erinrat.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Murray och Ehnbom deltagit.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
P. S. RUNEMARK.

CURT WILDEMAN.

Statens lönenämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272, § 47.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statens lönenämnd anbefallts att
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens år 1947 församlade revisorer
under § 47 av sin berättelse anfört angående avlöningsförmåner vid
sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan m. in.

Statsrevisorerna framhålla, att stora personalgrupper inom den statliga
krisförvaltningen genom kungörelsen 1947: 540 erhållit avsevärt utökade avlöningsförmåner
vid sjukdom i jämförelse med vad som intill den 1 juli
1947 gällde enligt kungörelsen 1941:215. För befattningshavarna skall enligt
den nya kungörelsen gälla en indelning i avdragsgrupper, motsvarande
den som framgår av 30 § statens allmänna avlöningsreglemente. De bestämmelser,
som enligt nämnda reglemente gälla för där avsedd extra
tjänsteman i fråga om lön under tjänstledighet samt förmåner av sjukvård
och begravningshjälp, ha givits motsvarande tillämpning beträffande de
befattningshavare hos krisorgan, varom här är fråga.

Vad särskilt angår rätten till lön vid sjukdomsfall för sådana befattningshavare,
som hänföras till avdragsgrupp 3, ha revisorerna erinrat, att nämnda
befattningshavare äga åtnjuta med A-avdrag minskad lön utan tidsbegränsning
samt att rätten till dylik förmån inträder automatiskt så snart
vederbörande kan räkna 36 anställningsmånader. Under hänvisning till vissa
närmare relaterade fall av sjukledighet inom krisförvaltningen ha revisorerna
uttalat, att det syntes böra övervägas, huruvida icke — förutom anställningstidens
längd — särskilda villkor borde fästas åtminstone vid uppflyttning
till avdragsgrupp 3. Revisorerna ha härvidlag förordat, att förebringandet
av läkarintyg angående befattningshavares hälsotillstånd bör utgöra
en förutsättning för att dylik uppflyttning skall äga rum. Enligt revisorernas
mening kunde det ifrågasättas, om icke samma villkor borde uppställas
även beträffande vissa kategorier av extra tjänstemän, som avses i
statens allmänna avlöningsreglemente. Frågan vore dock här av mindre
räckvidd, enär anställningsformen extra inom statsförvaltningen endast
mera undantagsvis vore avsedd att komma till användning efter det nya
avlöningsreglementets ikraftträdande.

Lönenämnden — vars utlåtande torde påkallas närmast med avsende å
sistberörda personalkategori —- får för sin del erinra, att genom kungörelsen
1935:460 meddelats föreskrifter, avseende allmänna civilförvaltningen,
om skyldighet i vissa fall att förete läkarintyg för vinnande av anställning

227 —

i statens tjänst. Utfärdandet av bestämmelserna i fråga torde närmast ha
föranletts av rätten till sjukpension. Även rätten att uppbära lön under
sjukledighet eller att åtnjuta sjukvård på statsverkets bekostnad kan enligt
lönenämndens mening motivera, att läkarintyg avfordras en anställningssökande,
vare sig denne avses erhålla pensionsberättigande tjänst eller icke.
Här avsedda läkarintyg äro emellertid icke jämförliga med sådana intyg,
genom vilka sökande till speciella slag av tjänster på grund av särskilda
föreskrifter ha att styrka visst hälsotillstånd eller frihet från viss sjukdom.
Läkarintyg av förstnämnd art erbjuda sålunda i och för sig ingen garanti
mot att personer med mindre gott hälsotillstånd vinna anställning.

Frågan, huruvida några ändringar i de för olika kategorier av statstjänstemän
gällande bestämmelserna om lön under tjänstledighet in. fl. sociala förmåner
kunna anses erforderliga, torde lönenämnden få anledning att närmare
överväga i samband med besvarandet av Kungl. Maj :ts remiss den 5
december 1947, enligt vilken det åligger lönenämnden att inkomma med
yttrande rörande erfarenheter vid tillämpning av, bland annat, statens allmänna
avlöningsreglemente.

Slutligen vill lönenämnden tillägga, att vissa synpunkter av värde för bedömandet
av de av statsrevisorerna berörda spörsmålen kunna antagas
framkomma i det betänkande angående partiellt arbetsföra i statstjänst,
som inom kort lärer vara att vänta från kommittén för partiellt arbetsföra.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Andersson, Broomé, Broström, Englund
och Wahlmark.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.

Lennart Rydback.

Statens reservförrådsnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272, § 47.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
reservförrådsnämnd att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
år 1947 församlade revisorer under § 47 av sin berättelse anfört angående
avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens
krisorgan m. m. Med anledning härav får Reservförrådsnämnden anföra
följande.

För fullgörandet av sina uppgifter är det för krisorganen värdefullt att
förfoga över kvalificerad, för längre tid fast bunden personal. Genom att
krisorganen kommit att bestå under lång tid ha en del av tjänstemännen
kommit att kvarstå i tjänst längre än vad som ursprungligen kanske varit
avsett. Även om de, som taga anställning hos krisorganen, äro medvetna
om att anställningen endast är av tillfällig art, torde det icke få anses oskäligt
att de, som under ett flertal år kvarbliva i krisorganets tjänst, beredas
en tryggare anställningsform, än vad en rent tillfällig anställning giver. Vi -

— 228 —

dare underlättas nyanställning av personal, om man kan visa på att den anställde
efter en viss anställningstid utöver den kontanta lönen får vissa
sociala förmåner. Härigenom torde även omsättningen av personal minskas
till förmån för arbetets kontinuerliga gång.

I sak torde således enligt Reservförrådsnämndens mening de i Kungl.
Maj :ts kungörelse den 30 juni 1947 (nr 540) med vissa avlöningsbestämmelser
för befattningshavare vid statens krisorgan intagna bestämmelserna
vara väl berättigade. Riksdagens revisorer ha emellertid i sin berättelse
bl. a. anfört, att kungörelsens bestämmelser i vissa falla ledde till konsekvenser,
som knappast varit förutsedda, och anfört exempel härå. Även hos
Reservförrådsnämnden har ett sådant fall inträffat, i det att en anställd,
som varit långvarigt sjukskriven och enligt de tidigare bestämmelserna ej
berättigad till någon lön, genom de nya bestämmelserna kom att tillhöra
avdragsgrupp 3 och således berättigad till lön med A-avdrag. Genom att den
tjänst, som den anställde innehade, på grund av minskning i nämndens arbetsuppgifter
blivit obehövlig, har emellertid uppsägning kunnat ske.

För att undvika att sådana fall inträffa i fortsättningen ha riksdagens revisorer
förordat, att för uppflyttning till avdragsgrupp 3 borde gälla att
läkarintyg angående befattningshavarens hälsotillstånd förebringades. Mot
ett sådant stadgande torde någon vägande invändning icke kunna göras, och
Reservförrådsnämnden vill för sin del tillstyrka den av riksdagens revisorer
förordade ändringen av gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare
vid statens krisorgan.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst

Statens reservförrådsnämnd
RAGNAR KINDGREN.

Jan Söderbaum.

Statens krigsförsäkringsnämnds yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272, § 47.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1947 har statens krigsförsäkringsnämnd
anbefallts att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1947
församlade revisorer, på sätt av remissen bilagd handling framginge, under
§ 47 av sin berättelse anfört angående avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande
befattningshavare vid statens krisorgan m.m.

I anledning härav får nämnden anföra följande.

Något sjukdomsfall jämförbart med de i bilagan exemplifierade har icke
hos nämnden förekommit.

Nämndens personal vid ingången av år 1948 utgöres av, jämte en ledamot
av nämnden med full daglig tjänstgöringstid, elva personer, av vilka
två med halvtidstjänstgöring eller mindre.

— 229 —

Av den nämnda personalen tillhöra 10 avdragsgrupp 3 medan återstående
2 tillhöra avdragsgrupp 2. Nämnden har icke något att erinra mot att
för uppflyttning i grupp 3 härefter föreskrives såsom villkor förebringande
av läkarintyg angående vederbörandes hälsotillstånd.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst
KARL LEVINSON.

Emil Henriques.

Statens utlänningskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statens utlänningskommission
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse anfört dels under § 47 angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan
m. m. dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten rörande
folkhushållningsfrågor in. in. Till åtlydnad härav får kommissionen
anföra följande.

Riksdagens revisorer vilja för sin del förorda, att såsom förutsättning
för uppflyttning av befattningshavare vid krisorganen till avdragsgrupp 3
bör förutom en anställningstid av tre år gälla, att läkarintyg angående befattningshavares
hälsotillstånd förebringas. Vad särskilt angår sjukvårdsförmånerna
nödgas revisorerna — med hänsyn till det läge, vari frågan
om statstjänstemännens rätt därtill i avvaktan på den förestående allmänna
sjukvårdsreformen befinner sig — ifrågasätta lämpligheten av att sådana
förmåner utsträckts till nya personalkategorier av betydande storleksordning.
Revisorerna villja även ifrågasätta, om icke nämnda villkor för uppflyttning
till avdragsgrupp 3 borde uppställas även beträffande vissa kategorier
av extra tjänstemän, som avses i statens allmänna avlöningsreglemente.

Kommissionen anser sig böra biträda den av revisorerna uttalade uppfattningen,
att såsom villkor för uppflyttning till avdragsgrupp 3 bör gälla,
att vederbörande befattningshavare företer läkarintyg. En bestämmelse
härom torde dock icke böra givas retroaktiv verkan av innehåll, att de befattningshavare,
som redan tillhöra denna avdragsgrupp, avfordras dylikt
intyg. Några extra tjänstemän av angivna kategorier finnas icke anställda
i kommissionen.

Vad avser de förbättrade sjukvårdsförmåner, som införts för befattningshavare
vid krisorganen, anser kommissionen, att dessa böra tillsvidare bibehållas.
Enligt kommissionens uppfattning ligger det icke blott i de anställdas
utan även i myndighetens intresse, att det är väl sörjt för personalens
sjukvård. De möjligheter, som nu finnas att i förekommande fall
exempelvis bereda personalen specialistvård på statens bekostnad, kunna
i längden verka befrämjande på de anställdas arbetskapacitet och därmed
bli ett led i en god personalpolitik.

— 230 —

Beträffande frågan angående den statliga upplysningsverksamheten rörande
folkhushållningsfrågor och statens upplysningsbyrå får kommissionen
bekräfta de uppgifter, som under hand lämnats till revisorerna, nämligen
att kontakt med pressen huvudsakligen upprätthålles genom kommissionens
ordförande och byråchefer och att kommissionen sålunda i detta
syfte icke brukar hänvända sig till statens upplysningsbyrå. Det kan nämnas,
att kommissionen bedriver egen klippverksamhet, kommissionen har
för sin del icke något att erinra mot att en översyn av den nuvarande formen
för bedrivandet av ifrågavarande upplysningsverksamhet kommer till
stånd.

I behandlingen av detta ärende, som föredragits av förste byråsekreteraren
Larson, ha förutom undertecknad Wiman deltagit t. f. byråcheferna
Stränge och Petersson.

Stockholm den 7 januari 1948.

Underdånigst

Statens utlänningskommission

O. WIMAN.

STEN LARSON.

Statens industrikommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statens industrikommission anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse anfört dels under § 47 angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan m. in.,
dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
m. m. Med anledning härav får kommissionen härigenom
anföra följande.

Kommissionen finner i likhet med revisorerna att läkarintyg angående
hälsotillstånd bör fordras. För sådant intygs avgivande synes i första rummet
tre tidpunkter kunna komma i fråga: vid anställningens begynnande,
vid uppflyttning till avdragsgrupp 2 och vid uppflyttning till avdragsgrupp

3. Vad angår den först nämnda tidpunkten, synes den kommissionen mindre
lämplig, enär många anställningar äro av så tillfällig natur, att upprätthållande
av krav på sådant intyg skulle bliva onödigt betungande såväl
för den anställningssökande som myndigheten. Beträffande intygs avlämnande
för uppflyttning i lönegrupp 2 har tjänstgöringstiden då uppnått en
sådan längd, att anställningen icke längre skäligen bör anses vara av tillfällig
natur, varför läkarintygs avlämnande vid denna tidpunkt synes vara
lämpligt, särskilt som redan då vissa sjukvårdsförmåner skola tillkomma
den anställde. Att konstatera anställd personals hälsotillstånd redan vid
denna tid synes vara att föredraga framför att uppskjuta läkarundersökningen
tills uppflyttning i avdragsgrupp 3 kommer i fråga. Ett uppdagande
av sjukdom, som förhindrar uppflyttning vid sistnämnda tid, medför

— 231 —

dels att den anställde kommit i åtnjutande av de med avdragsgrupp 2 följande
sjukvårdsförmånerna med ty åtföljande utgifter för staten och dels
att vederbörande efter denna tid kan förmodas hava större svårigheter att
skaffa sig annat lämpligt arbete.

Vad härefter angår frågan om upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
m. m. har kommissionen hittills icke haft sådan kontakt
med allmänheten, att egen pressombudsman ansetts böra anställas. För
kommissionens del har det varit en lämplig anordning att erhålla sina pressklipp
från upplysningsbyrån. För arbetet och kontrollen hava dessa klipp
ett visst värde, varför ett bortfallande av byråns verksamhet i denna del
onekligen skulle medföra vissa svårigheter. Med hänsyn till att dubbelarbete
i icke obetydlig omfattning synes äga rum vill kommissionen för sin
del tillstyrka att en översyn av organisationen för upplysningsverksamheten
kommer till stånd.

I avgörandet av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad Carlborg,
herrar Sundfeldt, Lindskog, Vahlberg och Form.

Stockholm den 14 januari 1948.

Underdånigst

Statens industrikommission
HARALD CARLBORG.

Bo Reuterskiöld.

Statens livsmedelskommissions yttrande

i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statens livsmedelskommission
anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse anfört dels under § 47 angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan
in. in., dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
m. m. Med anledning därav får livsmedelskommissionen
anföra följande.

De nya avlöningsbestämmelser, som utfärdades för befattningshavarna
vid statens krisorgan genom kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 540), medförde
dels en avsevärd förbättring av löneförmånerna vid tjänstledighet,
dels sjukvårdsförmåner och begravningshjälp för flertalet befattningshavare.
Enligt de avlöningsbestämmelser, som gällde före den 1 juli 1947,
skulle befattningshavare vid tjänstledighet till följd av sjukdom i andra
fall än vid olycksfall i tjänsten äga uppbära oavkortad avlöning under högst
10 dagar och för tid därutöver vidkännas A-avdrag under högst 3 månader
av ett och samma kalenderår samt därefter avstå hela avlöningen. Ersättning
för kostnader för sjukvård utgick icke. Enligt de nya bestämmelserna
utgår för befattningshavare, som vid tjänstledighetens början tillhör avdragsgrupp
2 (6—36 anställningsmånader), vid tjänstledighet på grund av
sjukdom — utom vid olycksfall i tjänsten m. m. — lön med B-avdrag un -

— 232 —

der högst 180 dagar och därefter C-avdrag. För befattningshavare, som vid
tjänstledighetens början tillhör avdragsgrupp 3 (mer än 36 anställningsmånader),
utgår vid tjänstledighet på grund av sjukdom — utom vid olycksfall
i tjänsten m. in. — oavkortad lön under i regel lägst 10 och högst 35
dagar per ar samt därefter lön med A-avdrag utan någon tidsbegränsning, så
länge anställningen varar. Befattningshavare, som tillhör endera av avdragsgrupperna
2 och 3, äger beträffande ersättning för kostnader för sjukvård
in. in. åtnjuta samma förmåner, som enligt statens allmänna avlöningsreglemente
tillkomma extra tjänsteman i motsvarande avdragsgrupp.

Med anledning av att befattningshavarna vid statens krisorgan sålunda
från och med den 1 juli 1947 tillerkänts väsentligt ökade förmåner vid
sjukdom, ha revisorerna stiekprovsvis undersökt verkningarna därav och
funnit, att de nya bestämmelserna i vissa fall leda till konsekvenser, som
knappast torde ha varit förutsedda. För krisorganen föreligger icke någon
bestämmelse, som medför skyldighet att avfordra anställningssökande intyg
om hälsotillstånd. Den under de senaste åren rådande bristen på arbetskraft
torde — enligt revisorernas uppfattning — ha medfört, att i vissa fall
anställts befattningshavare, vilka redan vid anställningen varit behäftade
med kroniska sjukdomar. Då rätten till sjukförmåner inträder automatiskt,
så snart kvalifikationstiden uppnåtts, kunna de nya bestämmelserna medföra
icke önskvärda eller avsedda konsekvenser, som av revisorerna med
exempel bestyrkas. Till jämförelse med förhållandena inom den civila statsförvaltningen
i övrigt anföres, att enligt kungörelsen den 18 juli 1935 (nr
460) ingen vinner anställning i befattning, med vilken är förenad pensionsrätt
enligt civila tjänstepensionsreglementet (numera 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente) eller anställes i syfte att efter viss prövningsoch
utbildningstid erhålla sådan befattning, med mindre han företett läkarintyg
angående sitt hälsotillstånd. Revisorerna anse det böra övervägas,
huruvida icke — förutom anställningstidens längd — särskilda villkor borde
fästas åtminstone vid uppflyttning till avdragsgrupp 3 och förorda för sin
del, att såsom förutsättning för sådan uppflyttning bör gälla, att läkarintyg
angående befattningshavares hälsotillstånd förebringas.

Livsmedelskommissionen har efter de nya avlöningsbestämmelsernas tillkomst
haft sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna nu påtalade förhållandena.
Inom kommissionen har hittills ett fall av mer långvarig sjukdom
förekommit inom avdragsgrupp 3. Det synes kommissionen vara erforderligt,
att de nya avlöningsbestämmelserna kompletteras för framtida förebyggande
av de av revisorerna påvisade icke önskvärda konsekvenserna. I
likhet med revisorerna anser kommissionen, att den bestämmelsen bör införas,
att befattningshavare, för prövning av rätt till uppflyttning till avdragsgrupp
3 efter uppnådd kvalifikationstid, skall förete läkarintyg angående
sitt hälsotillstånd. Med hänsyn till de betydande kostnader, som särskilt
beträffande sjukvård kunna uppstå inom avdragsgrupp 2, kan ifrågasättas,
huruvida ej samma bestämmelse skall gälla även för uppflyttning
till avdragsgrupp 2.

Det torde bli nödvändigt att, beträffande de i avdragsgrupp 2 respektive
3 redan inplacerade befattningshavarna, vid fall av långvarig sjukdom efter
viss tid till behandling upptaga frågan om entledigande. Kommissionen förutsätter
emellertid, att för dylikt fall författningsändring icke skall erfordras,
utan att uppsägning kan verkställas i enlighet med de i § 3 av kungörelsen
den 30 juni 1947 (nr 540) meddelade bestämmelserna.

Beträffande det av revisorerna gjorda uttalandet angående upplysningsverksamheten
i folkhushållningsfrågor in. in. får kommissionen anföra följande.

— 233 —

Denna verksamhet handhaves för livsmedelskommissionens vidkommande
i första hand av dess pressdetalj, för vars arbetsuppgifter närmare redogöres
i bifogade P. M. Pressdetaljen samarbetar i viss utsträckning med statens
upplysningsbyrå, vars tjänster tagas i anspråk i följande avseenden,
nämligen klippning av landsortstidningarna, distribution av upplysningsartiklar
och ransoneringskalendern samt rådgivning vid uppläggning av
mera omfattande propagandakampanjer.

I fråga om tidningsklippet svarar pressdetaljen själv för detta i vad det
gäller stockholmspressen samt några av de större landsortstidningarna. Genom
bland annat det egna, omfattande reportaget och sina korrespondenter
ute i landet kunna dessa tidningar i många fall snabbt giva en ganska omfattande
översiktsbild av nyheter och kommentarer på livsmedelsförsörjningens
område. Det är av vikt, att kommissionen snarast möjligt får del
av detta material, inte minst ur den synpunkten att härigenom de tämligen
ofta förekommande felaktigheterna kunna rättas på ett tidigt stadium, innan
de givits en större spridning. Då statens upplysningsbyrå förser ett flertal
statliga verk och kommissioner med klipp ur pressen i dess helhet, har upplysningsbyrån
icke möjlighet att omgående leverera sitt material, vilket
däremot pressdetaljen kan göra med hänsyn till att den endast för livsmedelskommissionens
räkning klipper ett mindre antal tidningar. Något dubbelarbete
i fråga om klippningen förekommer icke, då överenskommelse
träffats med upplysningsbyrån, att denna icke skall klippa de tidningar,
pressdetaljen själv svarar för. Dessa utgöra dock endast ett fåtal av tidningspressen,
och för att kommissionen skall fa en samlad bild av ''vad pi essen
skriver angående livsmedelsförsörjningen, äro upplysningsbyråns urklipp
av betydelse. Skulle pressdetaljen själv svara för all klippning, bleve
en utökning av personalen ofrånkomlig, förutom att kostnaderna för prenumeration
skulle bli avsevärt större än vad som är fallet genom det nu
vidtagna arrangemanget. Givetvis föreligger även den möjligheten, att de
olika kommissionerna abonnera på behövliga klipp hos någon privat klippningsbyrå,
men det torde kunna ifrågasättas, om detta förfarande skulle bli
billigare för statsverket och om klippmaterialet skulle bli av samma kvalité
som nu är fallet.

Beträffande distributionen av de av pressdetaljen skrivna artiklarna samt
av ransoneringskalendern, så kan detta arbete överföras till livsmedelskommissionens
ordinarie expeditionspersonal, ehuruväl alt denna är mycket
hårt anlitad och övertid under sådana förhållanden troligen måste tillgripas
i större omfattning än för närvarande.

Upplysningsbyråns rådgivning vid uppläggningen av mera omfattande
propagandakampanjer har tagits i anspråk vid några tillfällen, nu senast i
samband med den i dagarna påbörjade kampanjen mot illojala köp. Därest
upplysningsbyråns verksamhet skulle avvecklas, kunde pressdetaljen självfallet
helt svara för dylika kampanjer, men upplysningsbyråns medverkan
har visat sig vara värdefull, bl. a. då det gällt att förhandla med annonsbyråer,
angående tryck etc., då nämligen byrån har stor erfarenhet på detta
område. I övrigt förekommer intet samarbete mellan upplysningsbyrån och
pressdetaljen i fråga om annonseringen annat än i den män, att upplysningsbyråns
chef och livsmedelskommissionens pressombudsman båda äro ledamöter
av den kommitté, som handlägger frågor rörande folkhushållningens
annonsering i stort.

Livsmedelskommissionen vill till slut framhålla, att den anser det vara
av betydelse, atl tidskriften »Från departement och nämnder» utgives i fortsättningen.
Tidskriftens kommunikéer, referat och översikter irån olika

— 234 —

kommissioners och andra statliga institutioners verksamhet giva i koncentrerad
form en god bild av vad som är aktuellt på detta område.

Vid handläggningen av detta ärende ha deltagit kommissionens ordförande
samt ledamöterna Carlsson och Svensson.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst

Statens livsmedelskommission
OLOF SÖDERSTRÖM.

OTTO ZETTERBERG.

Olle östmark.

Bilaga.

PM angående arbetsuppgifter, som åvila livsmedelskommissionens

pressdetalj.

Förmedling av kommissionens annonser till pressen.

Granskning av kommissionens, kristidsstyrelsernas och bränslekontorens
annonsräkningar. Bokföring av kommissionens annonsering.

Kontakten med pressen och radion (upprättande och förmedling av kommunikéer,
besvarande av förfrågningar, förmedling av intervjuer, ordnande
av radioföredrag etc.)

Klippning av huvudstadspressen och de större landsortstidningarna.
Granskning av klippen från Statens upplysningsbyrå. Förmedling av klipp
till ledamöter och befattningshavare.

Besvarande av i pressen förekommande missvisande uppgifter om kommissionen
och dess åtgärder.

Kommissionens propagandakanpanj er.

Kommissionens informationer varannan vecka till kristidsstyrelserna och
deras förtroenderåd.

Reklamen och pressombudsmannaskapet för Ungdomsberedskapen.

Pressdetaljens personal består av undertecknad, som fungerar som pressombudsman,
samt ett kontorsbiträde.

Stockholm den 16 januari 1948.

Olle östmark.

Statens handelskommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har statens handelskommission anbefallts
att senast den 19 januari 1948 avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört dels under
§ 47 angående avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningsha -

— 235

vare vid statens krisorgan in. in., dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten
rörande folkhushållningsfrågor in. in.

Under § 47 i sin berättelse ha revisorerna, efter att ha redogjort för huvuddragen
i de bestämmelser som reglerat förmånerna vid sjukdom för
befattningshavare vid statliga krisorgan före den 1 juli 1947 och de nya
bestämmelser i detta hänseende vilka gälla från och med nämnda dag, uttalat,
att de ökade möjligheterna för befattningshavare att erhålla förmåner
vid sjukdom, vilka sistnämnda bestämmelser innefatta, i vissa fall lett till
icke önskvärda eller avsedda konsekvenser. Med anledning härav ha revisorerna
funnit det böra övervägas, huruvida icke — förutom anställningstidens
längd — särskilda villkor borde fästas åtminstone vid uppflyttning till
avdragsgrupp 3 enligt 5 § 3 mom. kungörelsen den 30 juni 1947 med vissa
avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. Revisorerna
förorda i denna del att såsom förutsättning för uppflyttning till nämnda
avdragsgrupp bör gälla, att läkarintyg angående befattningshavarens
hälsotillstånd förebringas. I anledning härav får handelskommissionen anföra
följande.

Åtminstone under de senaste åren har icke förekommit, att befattningshavare
hos kommissionen varit sjuklediga påfallande länge eller ofta. Då
emellertid sådana fall kunna uppkomma, har inom kommissionen vid flera
tillfällen dryftats , huruvida befattningshavare borde avkrävas friskintyg av
verksläkare. Man har dock därvid icke tänkt sig att kravet på sådant intyg
borde framställas så lång tid efter anställningens början som revisorerna
förordat (efter 36 anställningsmånader) utan närmast övervägt, huruvida
intyg borde avfordras vederbörande vid anställningens början eller vid avgörandet,
huruvida befattningshavaren bör beredas fastare anställning hos
kommissionen; sistnämnda fråga brukar i regel upptagas till prövning när
befattningshavaren varit anställd hos kommissionen fyra månader. Detta
sista alternativ synes närmast anknyta till de bestämmelser som i detta
avseende gälla för befattningshavare i den ordinarie statsförvaltningen. Då
anställningen under de första månaderna ofta kan betraktas som en provtjänst
såväl ur kommissionens som ur den anställdes synpunkter och anställningen
av skilda orsaker kan bli av kort varaktighet, synes det icke
lämpligt att avkräva vederbörande intyg om hälsotillstånd redan före eller
vid anställningens början. Däremot skulle det vara av stor värde om de
möjligheter att förutse befattningshavarens utsikter att utan mera omfattande
sjukledighet fullgöra tjänstgöring hos kommissionen, vilka läkarintyg
om hälsotillstånd innefatta, förelåge vid det tillfälle, då frågan om fastare
anställning skall avgöras. De konsekvenser i avseende å statsverkets kostnader
för befattningshavares sjukförmåner, vilka revisorerna framhållit,
kunde i så fall beaktas innan vederbörande haft möjlighet att komma i åtnjutande
av några sådana förmåner. — Det kan även tänkas, att befattningshavaren
först vid en sådan undersökning får kännedom om sjukdomstillstånd,
vilket hör föranleda honom att söka arbete inom annat område.
Om läkarundersökning kräves först vid den senare tidpunkt revisorerna förordal,
synes detta såväl för staten som för den anställde kunna innebära
betydande nackdelar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, får kommissionen förorda revisorernas
förslag i förevarande del med sådan ändring, att befattningshavares
hänförande till annan avdragsgrupp än grupp 1 göres beroende av alt befattningshavaren
företett vederbörligt intyg om sitt hälsotillstånd.

Det ändringsförslag kommissionen sålunda framfört väcker frågan huruvida
kostnaden för läkarundersökningen skall bestridas av staten eller av
befattningshavaren. Det synes kommissionen rimligt att denna kostnad, gäl -

— 236 —

das av staten, oaktat läkarundersökningen vid bifall till kommissionens
förslag måste ske innan befattningshavaren hänförts till avdragsgrupp 2 och
därigenom enligt nu gällande bestämmelser erhållit förmånen att kostnadsfritt
anlita verksläkare för erhållande av intyg, som i tjänsten erfordras
rörande befattningshavarens hälsotillstånd.

Under § 49 lämna revisorerna en redogörelse för den upplysningsverksamhet
rörande folkhushållningsfrågor som bedrivs av statens upplysningsbyrå
samt av de statliga krisorganen. I redogörelsen angives bl. a. att presstjänsten
för handel skommissionens vidkommande är av mindre betydelse,
medan däremot den direkta informationen till licenssökande spelar en betydande
roll.

I anledning av vad revisorerna i denna del anfört får kommissionen anmäla,
att den avsevärda ökningen av kommissionens arbete under de senaste
månaderna medfört ökat behov icke blott av information för licenssökande
utan även av direkt kontakt med tidningspressen. Utan fortlöpande pressinformation
om ingående av handelsavtal och dessa avtals huvudsakliga
innehåll samt de riktlinjer kommissionen i anslutning därtill uppdragit för
licensgivning skulle kommissionens arbete avsevärt försvåras. Därtill kommer
att missvisande eller oriktiga uppgifter om kommissionens verksamhet
ofta inflyta i dagspressen, om tidningarna sakna möjlghet att snabbt få till
dem lämnade uppgifter kontrollerade av befattningshavare i kommissionen
och i samband därmed få de ytterligare informationer som kunna erfordras.
Med beaktande av dessa synpunkter har kommissionen i dagarna anställt
en med tidningarnas arbetssätt väl förtrogen person såsom pressombudsman.

Revisorerna uttala, att gränsdragningen mellan upplysningsbyråns och de
olika krisorganens funktioner i avseende å informationstjänsten icke synes
vara fullt klarlagt, ävensom att den nuvarande ordningen otvivelaktigt medför
dubbelarbete inom vissa områden, bland annat beträffande pressklippstjänsten.

Handelskommissionen finner för sin del att den information statens upplysningsbyrå
bedriver är av stor betydelse för att pressen och därmed också
allmänheten skall få en överblick över viktigare folkhushållningsfrågor. En
reglering av informationstjänstens fördelning mellan upplysningsbyrån och
de olika krisorganen kan emellertid av de skäl revisorerna anfört vara önskvärd;
därvid bör emellertid enligt kommissionens åsikt hänsyn tagas till de
olika förhållanden som råda inom skilda delar av folkhushållningen.

I detta ärendes slutliga behandling inom kommissionen ha förutom undertecknad
ordförande deltagit ledamöterna Degerstedt, Kördel, Lindskog
och Magnusson.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst

Statens handelskommission
NILS MALMFORS.

Waste Lingren.

— 237 —

Statens priskontrollnämnds

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 har Kungl. Maj :t anbefallt statens
priskontrollnämnd att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört under § 47 angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens
krisorgan och dels under § 49 angående upplysningsverksamheten rörande
folkhushållningsfrågor m. m. Med anledning härav får nämnden anföra följ
ande

Vad beträffar § 47, har nämnden sedan den 1 november 1947 föreskrivit,
att var och en som anställes i nämnden skall förete läkareintyg, utfärdat
av nämndens verksläkare. Likaledes skall befattningshavare, som överföres
till grupp 2 — alltså efter sex månaders tjänstgöring — förete läkareintyg,
om denne ej redan vid anställningens början gjort detta. Nämnden anser,
att det är bättre, att befattningshavare redan från början av sin anställning
lämnar intyg än att de göra detta efter tre års anställning vid uppflyttandet
till grupp 3, då vederbörande tjänsteman redan efter sex månaders
tjänstgöring åtnjuter vissa särskilda förmåner vid bortovaro m. m.

Enligt § 31 i statens allmänna avlöningsreglemente skall för den befattningshavare,
som tillhör grupp 1, helt avdrag göras vid tjänstledighet.
Nämnden anser, att ett undantag bör göras, nämligen vid olycksfall i
tjänsten, i vilket fall riksförsäkringsanstalten visserligen är skyldig att lämna
ersättning, men denna utgör högst nio kronor per dag.

Vad beträffar § 49 får nämnden hänvisa till bifogade promemorior från
statens upplysningsbyrå och nämndens publiceringsbyrå. Därutöver får
nämnden tillägga följande.

Tidningsklippen tillhandahållas på följande sätt:

1. Nämnden prenumererar på stockholmstidningarna och 24 facktidskrifter,
vartill kommer 33 facktidskrifter som nämnden erhåller gratis. Dessa
klippas på egen byrå (publiceringsbyrån).

2. En av nämndens befattningshavare klipper på upplysnmgsbyrans expedition
vissa landsortstidningar. .

3. Upplysningsbyråns tjänstemän klipper för nämndens räkning Övriga
landsortstidningar.

Nämndens publiceringsbyrå expedierar själv annonser, radiokommunikéer,
TT-nyheter och beriktigande i enstaka tidningar samt utarbetar för
samtliga tidningar avsedda artiklar, vilka genom upplysningsbyrån översändas
till tidningarna. Stenciler till sistnämnda artiklar dragas å upplysningsbyråns
expedition, där namnplåtar till alla tidningar finnas.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst

Statens priskontrollnämnd

H. ÄLMEBY.

Tage Bcnde.

— 238

Bilaga i.

Statens upphjsningsbgrås PM angående statsrevisorernas yttrande.

Riksdagens levisorer anföra, att gränsdragningen mellan upplysningsbylån
och de olika krisorganens funktioner i fråga om upplysningsverksamheten
icke skulle vara till fullo klarlagd. Som exempel härpå anlöres klippverksamheten.
Den genomgång av tidningarna, som dagligen göres på byrån,
sker dels för krisorganens räkning, dels för departementens, dels för vissa
statliga verk och utredningskommittéer. Vad kommissionerna beträffar har
sadan gränsdragning verkställts i de få fall kommissionena själva granska
ett begränsat antal tidningar, att något dubbelarbete icke förekommer Den
samordning, som gjorts på detta område, syftar till att uppnå största möjliga
effektivitet och snabbhet. Nu tillämpad ordning för tidningarnes genomgång
måste anses tillfredsställa alla rimliga krav i detta avseende.

Prenumeration på ett ex. av varje svensk dagstidning eller tidning av
dagstidningskaraktär drager en sammanlagd årlig kostnad av cirka 4 000
kr. Då det emellertid för tidningsgranskningen är nödvändigt med dubletter
på ett antal tidningar kommer prenumerationskostnaden att stiga till
narmare 5 000 kr. För byråns del har denna fråga lösts så, att byrån enligt
justitiedepartementets beslut erhåller tryckfrihetsombudens granskningsexemplar
utan kostnad. Byråns prenumerationskonto kan därför begränsas
W 800 kr- Skulle varje krisorgan eller annan myndighet, som er håller

byråns klipp, själv prenumerera bleve kostnaderna helt andra. Därtill
kommer att särskild personal skulle behöva avdelas för granskningen
av de över 200 tidningar, som det rör sig om.

„ Revisorerna ifrågasätta, om icke klipptjänsten skulle kunna inskränkas.
Detta later sig icke göra för såvitt den skall fylla sin uppgift att ge vederbörande
krisorgan eller myndighet en snabb och fullständig bild av opinionen
sadan den återspeglas i hela svenska pressen. En begränsning har dock
redan vidtagits därigenom, att byrån icke ansett sig kunna helt tillmötesgå
alla framställningar från statliga myndigheter eller utredningskommittéer
om att erhalla tidningsklipp. Det är tydligt att det inom statsförvaltningen
föreligger ett betydligt större behov av kvalificerad genomgång av pressen
an som svarar mot byråns nuvarande resurser.

,.. V?°d ^atsrevisorerna uttala om annonseringen synes bero på något missförstånd.
Förhållandet är det, att varje krisorgan självt bestämmer om sin
annonsering inom ramen för eu särskild uppgjord tidningslista. Denna tillKom
pa sm tid genom direkta förhandlingar med Svenska Tidningsutgivaroreningen
öeh Auktoriserade annonsbyråers förening. Alla ärenden rörande
denna tidningslista behandlas inom byrån, som även kontinuerligt följer
omfattningen av den samlade krisannonseringen. Detta är den ordning, som
tillämpats under hela kriget och även tiden därefter.

Statsrevisorerna synas även ifrågasätta ändamålsenligheten i centraliseringen
av artikeltjänsten till upplysningsbyrån. Mångårig erfarenhet har
emellertid visat, att en dylik centralisering har avgjorda fördelar. Varje
msorgan, verk eller styrelse har tack vare centraliseringen möjlighet att få

Ut;lr arT,Snatb.Jt,.effektivt och billigf- »enna ordning har också tillämpats
i atta ar. För tidningarna innebär det eu fördel, att de från myndigheterna
icke vissa dagar fa eu anhopning av artiklar, som de ha svårt att bereda
.utrymme. Statsrevisorernas uppgift att byrån förmedlar kommunikéer mås:,
S,^^‘missforskf Alla kommunikéer gå från kommissionerna direkt
till Tidningarnas Telegrambyrå i enlighet med den praxis, som tilläm heternaf

G1 manga ar‘ Detta ar aven nödvändigt med hänsyn till radiony -

— 239 —

Något dubbelarbete i fråga om upplysningsverksamheten i folkförsörjningsfrågor
torde icke kunna påvisas. Byrån står i kontinuerlig och vid
vissa tillfällen, t. ex. när det är fråga om upplysningskampanjer, i nästan
daglig förbindelse med vederbörande kommission. Detta nära samarbete,
som är absolut nödvändigt för att uppnå full effektivitet, utesluter varje
form av dubbelarbete.

Till slut kan det vara anledning nämna, att byrån ansett det angeläget
att icke sysselsätta större personal än som är oundgängligen nödvändigt.
Inskränkningar ha gjorts så långt detta varit möjligt utan att eftersätta de
arbetsuppgifter, som byrån f. n. handhar. Sålunda har den anställda personalen
jämfört med oktober 1945 minskats från fjorton till nio.

Revisorerna förorda att en översyn av den nuvarande formen för bedrivandet
av upplysningsverksamheten i folkhushållningstrågor kommer till
stånd. Däremot finnes intet att invända. Ifrågasättas kan dock, om icke
detta borde ske i samband med prövning av den statliga upplysningsverksamheten
i stort. Såväl skolöverstyrelsen som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ha till Kungl. Majt gjort framställning om att få anställa särskild
person för handläggning av publicitetsfrågor. I framställningar från riksdagen
ha i olika sammanhang rests krav på statlig medverkan i upplysningsarbetet.
Den sociala upplysningsverksamheten är föremål för särskild
utredning genom av Kungl. Maj :t tillkallade sakkunniga. Förslag härutinnan
lär vara att motse andra kvartalet 1948. Åtskilliga omständigheter synas
sålunda tala för en översyn av den statliga upplysningsverksamheten
i ett vidare sammanhang.

Stockholm den 15 januari 1948.

Statens upplysningsbyrå
K. Walles.

Bilaga 2.

PM angående priskontrollnämndens publiceringsbgrå.

Publiceringsbyråns verksamhet omfattar bl. a. press- och tryckeriärenden,
upplysning och propaganda genom tidningarna och radion, annonsering,
granskning av tryckeri- och annonsfakturor samt distribution av nämndens
meddelanden och prisanslag. Fem personer sysselsättas inom byrån. Arbetsuppgifterna
ha ökats avsevärt sedan priskontrollen utvidgades och
skärptes genom det allmänna prisstoppet och de talrika normalprisregleringarna
på skilda områden.

Byrån har daglig kontakt med Lindbergs tryckeri, som statens tryckerikonsulent
anvisat för nämndens beställningar. Alla trycksaker beställas
och registreras av byrån. I samband därmed skall byrån också tillse, att
olika arbeten utföras i rätt tid. Då ett meddelande tryckts, utsändes det
till priskontrollen och kristidsnämnderna för utdelning till de detaljhandlare,
som beröras av nämndens bestämmelser. Meddelanden, som gälla för
fabrikanter och grossister, sändas direkt till företagarna. Distributionen
organiseras och övervakas av publiceringsbyrån. Samtidigt ombesörjer byrån
annonsering samt press- och radiomeddelanden om de av nämnden
fastställda priserna och bestämmelserna. Alla tryckeri- och annonsfakturor
kontrolleras av byrån innan kassakontoret verkställer betalning. Trycker
ifakturorna granskas dessutom av statens tryckerikonsulent.

— 240 —

Priskontrollnämnden har hittills utgivit 976 meddelanden och 187 prisanslag.
De flesta ha utgått i stora upplagor. Därtill komma formulär och
andra trycksaker.

Pressövervakningen ingår vidare i byråns arbete. Ett stort antal tidningar
granskas, och varje artikel eller notis, som direkt eller indirekt berör
nämndens verksamhet, klippes, klistras och omnämnes i en daglig pressöversikt
— »Dagspressen». Klippen insättas i pärmar och utlånas till
nämndledamöter och tjänstemän, som äro särskilt intresserade av resp. frågor.
Ett par gånger i månaden utarbetas en motsvarande översikt över vissa
artiklar i facktidningar — »Fackpressen».

För övrigt föras inom byrån kortregister och journaler, som äro nödvändiga
för överblick och kontroll av tryckeribeställningar, annonsering,
distribution och upplysningstjänst.

Under de gångna krigsåren har en omfattande upplysningsverksamhet ingått
som ett led i nämndens arbete för priskontrollens effektivisering.

Det ständiga samarbetet med TT, pressen och Radiotjänst har varit av
stor betydelse. Snabb kontakt med landets alla delar har därigenom möjUggjorts.
Både konsumenter och företagare ha fått kompletterande upplysningar
genom press och radio.

Denna verksamhet, som hör till publiceringsbyråns arbetsuppgifter, fortsättes
på ungefär samma sätt. Textbidrag utsändas till tidningarna jämsides
med den löpande annonseringen och radiounderrättelserna i samband
med distributionen av nämndens meddelanden och prisanslag.

Informationen genom pressen spelar en betydande roll i upplysningsverksamheten.
Sedan den utbyggdes 1943 har publiceringsbyrån årligen tillställt
tidningarna ett stort antal aktuella artiklar och notiser. Pressbidragen
ha berört de flesta områden, för vilka prisregleringar genomförts.

Artiklarna utarbetas ofta som intervjuer med sakkunniga inom nämnden
för att en populär framställning skall förenas med sakliga insikter i varje
särskild prisfråga. Vikigare frågor behandlas i artiklar, som utsändas till
alla tidningar. Mindre nyheter koncentreras i notiser till TT, där de förmedlas
till dagspressen. Tidningarna använda materialet i stor utsträckning.
Med denna omfattande pressinformation avses att nyhetsmässigt
rikta allmänhetens uppmärksamhet på fastställda priser och närmare klarlägga
och belysa gällande bestämmelser och orsakerna till olika regleringars
genomförande.

I publiceringsbyråns pressmaterial ingå också meddelanden om personer,
som dömts för brott mot prisregleringslagen. De dömdas namn publiceras
för att öka respekten för gällande bestämmelser. I mera anmärkningsvärda
fall sker publicering då nämndens juridiska byrå anmält vederbörande
till åtal.

En annan viktig detalj i upplysningsarbetet bygger på byråns dagliga
pressövervakning. Bland de många klippen förekomma då och då oriktiga
framställningar om priskontrollen och olika prisfrågor. I varje sådant fall
får den tidning, som publicerat felaktiga uppgifter, ett tillrättaläggande.

Presstjänsten kompletteras ofta med upplysningar till tidningar, som
hos byrån begära besked om aktuella prisfrågor.

Samarbetet med pressen, som i regel visat intresse och förståelse, har
varit och är av stor betydelse för upplysningsverksamheten — liksom radion.
I första hand är det fråga om saklig upplysning, men en lagom portion
propaganda kommer också med — alltså propaganda för lojalitet och
allmänhetens medverkan i den viktiga prisövervakningen.

Vid ett par tillfällen har nämndens vanliga upplysningsverksamhet förstärkts
genom spridning av broschyrer och affischer. Hushållens prisbok

— 241 —

utgick i 250 000 exemplar, och broschyren Prisstopp hade en upplaga på
halvannan miljon, som distribuerades över hela landet. Prisstoppsaffischerna
kompletterade den stora propagandakampanjen för prisstoppet och en
stabil prisnivå. Till dessa broschyr- och affischkampanjer har nämnden beviljats
särskilda anslag.

Stockholm den 7 januari 1948.

Statens priskontrollnämnd, publiceringsbyrån.

H. Stage.

Statens bränslekommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1947 har statens bränslekommission
anbefallts avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse anfört dels under § 47 angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan
in. in. dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten rörande
folkhushållningsfrågor in. in. Till åtlydnad härav får bränslekommissionen
i underdånighet anföra följande.

De av revisorerna uppmärksammade fallen beträffande ledighet vid sjukdom
finner kommissionen i likhet med revisorerna leda till konsekvenser,
som knappast torde ha varit förutsedda och som icke kunna anses önskvärda.
Kommissionen anser därför, att som förutsättning för uppflyttnmg
till avdragsgrupp 3 bör gälla, att läkarintyg angående befattningshavares
hälsotillstånd förebringas. Däremot kan kommissionen med hänsyn till
svårigheten att åtminstone tidvis erhålla arbetskraft icke förorda införandet
av sådant villkor redan för uppflyttning till avdragsgrupp 2. En sadan
bestämmelse skulle menligt inverka på möjligheterna att anstalla personal
för kortare perioder, då i många fall härvidlag anlitas befattningshavare,
som tidigare tjänstgjort inom krisförvaltningen, särskilt gifta kvinnor.

Vidkommande frågan om upplysningsverksamheten rörande folkhushallningsfrågor
in. in. vill kommissionen framhålla, att statens upplysningsbvrå,
som jämte det den utför en rad olika uppgifter för krisorganens räkning,
i icke ringa mån genom sin mångåriga rutin och erfarenhet är av
utomordentlig betydelse för kommissionen såsom konsulterande organ i
publicitets- och propagandafrågor. Upplysningsbyråns uppgifter i oyrigt
omfatta sålunda bl. a. redigering av broschyrer och reklamtryck samt utsändandet
av aktuellt tidningsklipp. Det synes icke ändamålsenligt, att
varje krisorgan skulle prenumerera på landets över 200 dagstidningar och
sysselsätta personal för deras genomgång, då klippen kunna utan arbete
och kostnad erhållas genom upplysningsbyrån.

Den inom kommissionen verksamme pressombudsmannens arbete ar reglerat
genom en särskild av kommissionen i samråd med upplysningsbyrån
fastställd instruktion. Härigenom har allt dubbelarbete kunnat undvikas.
Pressombudsmannen står även i ständig kontakt med upplysningsbyrån vid
planläggningen och genomförandet av den upplysningsverksamhet, som
kommissionen måste genomföra.

Ig_J87721. liee. berättelse

— 242 —

Kommissionen finner sålunda det vara av viss betydelse att ha tillgång
till en sadan centralapparat för skilda publicitets- och propagandauppgifter
som statens upplysningsbyrå. Därest emellertid ur andra synpunkter än
dem revisorerna anfört en översyn av nuvarande former för upplysningsverksamheten
rörande folkhushållningsfrågor in. m. skulle anses motiverad,
har kommissionen icke något att invända häremot.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, vice ordföranden samt ledamöterna Carlsson, Lagergren, Nilsson,
Olhammar och Severin.

Stockholm den 15 januari 1948.

Underdånigst

Statens bränslekommission
ERIK UPMARK.

Malte Rosén.

Statens trafikkommissions

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Underdånigt utlåtande.

Sedan statens trafikkommission genom nådig remiss den 19 december
1947 anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1947 församlade
revisorer i sin berättelse anfört dels angående avlöningsförmåner
vid sjukdom beträffande befattningshavare vid statens krisorgan m. m., dels
ock angående upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor
in. in. får trafikkommissionen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna hava beträffande rätten till sjukförmåner förordat, att såsom
förutsättning för uppflyttning till den så kallade avdragsgrupp 3 borde gälla,
att läkarintyg angående befattningshavares hälsotillstånd företeddes. Ehuru
för trafikkommissionens del icke förelegat några sådana mindre önskvärda
konsekvenser av gällande bestämmelser, som påvisats i de av revisorerna
anförda exemplen, synes dock införande av en bestämmelse av angivet
innehåll vara rättvis och lämplig.

Beträffande upplysningsverksamheten rörande folkhushållningsfrågor vill
kommissionen framhålla, att enär kommissionen icke själv bedriver någon
klippverksamhet, kommissionen är helt beroende av statens upplysningsbyrås
verksamhet i detta hänseende. Från kommissionen utgående pressinformation
samt annonsering sker däremot utan förmedling av upnlvsningsbyrån.

Stockholm den 21 januari 1948.

Underdånigst

På statens trafikkommissions vägnar:

K. THOLANDER.

243 —

Överrevisionens för
krisförvaltningen

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 272 och
284, §§ 47 och 49.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 19 december 1947 har överrevisionen för krisförvaltningen
anmodats att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
år 1947 församlade revisorer i sin berättelse anfört dels under § 47 angående
avlöningsförmåner vid sjukdom beträffande befattningshavare vid
statens krisorgan m. in., dels ock under § 49 angående upplysningsverksamheten
rörande folkhushållningsfrågor in. in. Med anledning härav får överrevisionen
anföra följande.

Under § 47 i berättelsen hava revisorerna bland annat uttalat, att den
från och med den 1 juli 1947 gällande rätten till sjukförmåner under obegränsad
tid för befattningshavare hos krisorgan med minst 36 anställningsmånader
(avdragsgrupp 3) i vissa fall lett till icke önskvärda eller avsedda
konsekvenser. Med anledning härav hava revisorerna ansett det böra övervägas,
huruvida icke — förutom anställningstidens längd särskilda villkor
borde fästas åtminstone vid uppflyttning till denna avdragsgrupp. Revisorerna
hava för sin del förordat, att såsom förutsättning för sådan uppflyttning
bör gälla, att läkarintyg angående befattningshavares hälsotillstånd
förebringas.

överrevisionen delar revisorernas uppfattning att de nya bestämmelserna
angående rätt till sjukförmåner under obegränsad tid i vissa fall lett till
icke önskvärda konsekvenser, överrevisionen finner det fördenskull befogat,
att åtgärder vidtagas i den av revisorerna förordade riktningen. Härvid synes
det överrevisionen kunna ifrågasättas, huruvida icke såsom villkor för uppflyttning
redan till avdragsgrupp 2 borde gälla, att läkarintyg angående
befattningshavares hälsotillstånd företes. Enligt överrevisionens uppfattning
bör dessutom övervägas, huruvida icke viss tidsbegränsning av rätten
till sjukförmåner även för befattningshavare tillhörande avdragsgrupp 3
borde införas.

Under § 49 i berättelsen hava revisorerna bland annat förordat, att —
därest upplysningsverksamhet rörande folkhushållningsfrågor in. m. alltjämt
kommer att vara erforderlig i mera betydande omfattning — en översyn
av den nuvarande formen för bedrivandet av densamma kommer till
stånd.

I anledning av vad revisorerna under denna paragraf anfört har overrevisionen
låtit verkställa en undersökning angående upplysningsverksamheten
inom de olika krisorganen. Vad beträffar statens upplysningsbyrå inhämtades
vid denna undersökning, att av de nio befattningshavarna inalles
fem voro sysselsatta med läsning och klippning av tidningar. Av övriga befattningshavare
tjänstgjorde en, nämligen byråns chef, å halvtid och ombesörjde
därvid bland annat tillhandahållandet av artiklar åt dagspressen.
Personalen å byrån bestod i övrigt av redaktören för tidskriften »Från
departement och nämnder», ett skrivbiträde och eu vaktmästare.

Under förutsättning att de olika kommissionernas och priskontrollnäinndens
egen upplysningsverksamhet under nuvarande förhållanden icke kan
minskas, synas möjligheter till besparingar endast förefinnas vad beträffar
statens upplysningsbyrå. Såvitt överrevisionen kan finna torde de arbetsuppgifter,
som åvila upplysningsbyråns chef, i den mån de beröra kris -

— 244 —

organen, utan olägenhet kunna överflyttas å de övriga krisorganens pressombudsmän.
Vad vidare angår byråns arbete med pressklipp synes böra
undersökas, huruvida icke besparing kan vinnas genom att överlåta detta
arbete på någon privat firma, som tillhandahåller pressklipp.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad ordförande
samt ledamöterna Pettersson, Hagström och Björklund.

Stockholm den 16 januari 1948.

Underdånigst
GÖTE ENGFORS.

Evert Cronmark.

Riksdagens revisorers uttalande under § 48 har av handelsdepartementet
ej utsänts på remiss.

Riksdagens revisorers uttalande under § 50 har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.

Järnvägsstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 292, § 51.

Till Konungen.

Genom remiss den 19 december 1947 anbefalld att avgiva utlåtande över
vad riksdagens senast församlade revisorer under § 51 i sin berättelse yttrat
angående statens järnvägars vedavverkningar får järnvägsstyrelsen, med
remissaktens återställande, anföra följande.

I början av år 1945 meddelade bränslekommissionen under hand, att försörj
ningsläget för bränsle inom landet var sådant, att kommissionen befarade,
att den icke skulle kunna anvisa statens järnvägar ved i samma utsträckning
som tidigare. Kommissionen ifrågasatte därför, antingen att trafiken
vid statens järnvägar skulle nedbringas med cirka 10 procent eller
ock att statens järnvägar själva skulle sörja för anskaffningen av resterande
mängd ved. En nedskärning av den totala trafiken vid statens järnvägar
med 10 procent skulle helt kommit att drabba de banor, som icke elektrifierats.
I verkligheten skulle denna minskning av trafikvolymen sålunda ha inneburit,
att trafiken å sistnämnda banor måst minskas med 40—50 procent.
Med hänsyn härtill och då ifrågavarande banor i stort sett genomlöpa skogsområden
ansågs, att styrelsen i stället borde anskaffa avverkningsposter
invid dessa eller intilliggande bandelar.

I avsikt att förbilliga anskaffningen av ved anmodade styrelsen respektive
baningenjörer dels att inkomma med uppgift å skogsägare längs efter nämnda
linjer, dels att söka intressera dessa skogsägare att upphugga ved efter
järnvägslinjerna. Då det visade sig att några nämnvärda kvantiteter ved
härigenom icke kunde erhållas, utsände styrelsen en cirkulärskrivelse till
samtliga kända skogsbolag och enskilda större skogsägare med hemställan
om deras medverkan att ställa ved till förfogande. Å dessa skrivelser erhölls
icke något tillmötesgående svar. Samtidigt gjordes med lika nedslående re -

— 245 —

sultat dylik hemställan till domänstyrelsen och skogsägareföreningarnas
riksförbund, vilka båda förklarade sig icke kunna åtaga sig större avverkningar
än de, som genom tidigare avtal skulle utföras för bränslekommissionens
räkning.

Sedan styrelsen under hand informerat bränslekommissionen om läget,
kallades styrelsen till gemensamt sammanträde med kommissionen inför
kommunikationsministern den 18 maj 1945. Därvid träffades överenskommelse,
att statens järnvägar själva skulle söka anskaffa vedavverkningsrätter
och i egen regi avverka desamma genom banarbetare. En inskränkning
av trafiken i enlighet med bränslekommissionens förslag ansågs nämligen
ej tillrådlig.

I mitten av juni 1945 hade styrelsen genom anlitande av särskilda kommissionärer
anskaffat skog på rot, som beräknades lämna cirka 600 000 in t
ved, och i slutet av månaden voro huggningarna i gång med cirka 800 man.
Efter hand utökades därefter vedhuggningarna så, att under huggningsåret
juni 1945—maj 1946 producerades i statens järnvägars regi cirka 1 100 000
nv’t, under juni—december 1946 cirka 150 000 nrt och under år 1947 cirka
400 000 m3t lokved. Största antalet man, som samtidigt voro sysselsatta i
huggningarna, uppgick till cirka 1 700.

Med anledning av de anmärkningar, som av statsrevisorerna riktats mot
dessa vedavverkningar, vill styrelsen i övrigt framhålla följande.

Då licens för inköp av avverkningsrätterna endast lämnades under förutsättning
att enbart banarbetare användes för vedhuggningen och tillräckligt
antal frivilliga icke anmälde sig till huggningarna, måste till större delen
med dylikt arbete ovant folk tvångskommenderas. De uttagna banarbetarna
hade icke i likhet med ordinarie skogsarbetare möjlighet att själva välja
sina arbetsplatser utan blevo anvisade huggningsskiften. Avverkningsrätterna
voro i de flesta fall avlägset belägna i förhållande till arbetarnas hemorter.
Tidpunkten för huggningarnas igångsättande var ej heller ur huggningsteknisk
synpunkt den lämpligaste, då arbetsprestationen till följd av
värmen sommartid och andra medverkande orsaker blev betydligt nedsatt.

Under dessa förhållanden — och särskilt på grund av att en stor del av
banarbetarna voro ovana vid vedhuggning — samt med hänsyn till bestämmelserna
i för banarbetarna gällande kollektivavtal nödgades styrelsen medgiva
utbetalandet av en tilläggspremie av 20 procent å genom avverkning mtjänt
belopp, förutsatt att arbetslagets sammanlagda förtjänst i medeltal
överstigit 8 kronor per man och dag. Övriga förmåner äro likaledes betingade
av gällande kollektivavtal och alltså en förhandlingsfråga med respektive
personalorganisationer.

Styrelsen vill angående de ifrågavarande banarbetare tillerkända förmånerna
ytterligare erinra om att genom statens arbetsmarknadskommissions
försorg en del arbetslösa industri- och andra arbetare uttagits till skogsarbete
och att dessa arbetare erhållit bättre arbetsförmåner än de till banarbetarna
utbetalda. Det torde knappast vara troligt, all flertalet banarbetare
skulle hava större förutsättningar för skogsarbetet än dessa industriarbetare.

Skogsvård sstyrelser nas uttalanden att de avlöningsförmåner, som utgått
vid statens järnvägars avverkningar, i vissa tall skulle hava pressat upp arbetspriserna
samt skapat oro inom skogsbruket, synas vara överdiivna och
tendentiösa. Enligt vad styrelsen har sig bekant ha visserligen av Aktiebolaget
Iggesunds Bruk och Marma—Långrörs Aktiebolag i skrivelser till
bränslekontoret i Östersund framhållits, att dessa bolag av ovan berörda orsaker
torde få svårt att fullgöra sin produktionsplikt av ved till bränslekommissionen.
Andra bolag, som arbeta inom samma skogsområden, synas där -

— 246

emot, trots skogsvårdsstyrelsens direkta fråga, icke hava konstaterat några
liknande svårigheter.

Styrelsen är helt ense med statsrevisorerna så till vida, att den vedhuggsom
verkställts genom styrelsens försorg, är av ringa omfattning
jämfört med landets totala vedproduktion. Däremot kan styrelsen icke dela
deras uppfattning, att denna huggning knappast skulle ha bidragit till att
öka den sammanlagda vedproduktionen inom landet. Styrelsen ifrågasätter
om något annat statsverk eller någon enskild institution i större grad än
statens järnvägar bidragit till att tillgodose det egna behovet. Denna i egen
regi verkställda vedavverkning har heller icke utförts i onödan; den har
tvärtom möjliggjort för statens järnvägar att framföra trafiken utan att de
år 1945 ifrågasatta driftinskränkningarna behövt företagas.

Framhållas må till slut, att styrelsen under föregående vinters prekära
vedsituation nödgades avstå över 100 000 in3 av de "avverkade vedkvantiteterna
till bränslekommissionen för försörjning av bland annat Göteborgs
stad, att kommissionen upprepade gånger under sistförflutna år och senast
nu i dagarna hemställt att för innevarande bränslesäsong av statens järnvägars
lager få disponera all den ved, som kan avvaras, och att styrelsen
icke heller ställt sig avvisande till sistnämnda framställning utan skriftligen
meddelat kommissionen att styrelsen är villig överlåta veden under
förutsättning att annat bränsle kan ställas till statens järnvägars förfogande.
Förutom det att statens järnvägar genom ifrågavarande avverkningar
haft möjlighet tillgodose eget behov, har ved från dessa alltså även nyttiggjorts
av bränslekommissionen till landets bästa.

I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit överdirektören
Emers, förrådsdirektören Engwall samt byråchefen Lundqvist.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst
G. DAHLBECK.

A. THORSELL.

Riksräkenskapsvcrkets

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 295, § 52.

Till Konungen.

I anledning av vad riksdagens revisorer under § 52 i sin berättelse angående
statsverket uttalat rörande domänverkets anläggningsverksamhet, får
riksräkenskapsverket, till åtlydnad av Kungl. Maj :ts remiss den 30 december
1947, i underdånighet anföra följande.

Enligt revisorernas uppfattning bör riksdagen i någon form beredas tillfälle
att årligen taga ställning till omfattningen och den närmare karaktären
av domänverkets anläggningsarbeten. Frågan i vad mån utgifterna för
ifrågavarande arbeten härvid böra anvisas att utgå från investeringsanslag,
som beviljas för ändamålet, eller såsom hittills redovisas bland domänverkets
driftkostnader kan — liksom spörsmålet i vilken utsträckning riksdagen
över huvud bör ha att taga befattning med hithörande ärenden —
bedömas först efter en närmare utredning. Riksräkenskapsverket får för
sin del tillstyrka, att en sådan utredning verkställes.

— 247

En icke oväsentlig förbättring i den av revisorerna åsyftade riktningen
torde emellertid omedelbart kunna ernås genom att å domänverkets driftkostnadsstat
redovisade utgifter för anläggningsarbeten icke såsom nu sker
inkluderas i posten »egentliga förvaltningskostnader» för statens skogsförvaltning
respektive i posten »övriga med förvaltningen av jordbruksdomänerna
förenade kostnader» utan i stället redovisas särskilt för sig samt härvid
uppdelas på de olika slag av anläggningsarbeten, som komma i fråga.
Riksräkenskapsverket förordar, att en sådan omläggning av domänverkets
driftkostnadsstat genomföres från och med år 1949. Riksräkenskapsverket
får vidare föreslå, att samtidigt beträffande utgifterna för de ändamål, som
avses med domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader, vidtages den
ändringen, att ramen för dessa utgifter årligen fastställes av Kungl. Maj :t.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, byråchefen
Murray deltagit.

Stockholm den 19 januari 1948.

Underdånigst

P. S. RUNEMARK.

ANDERS FAXELIUS.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 295, § 52.

Till Konungen.

30 december 1947 har domänstyrelsen anmodats av5
52 i den av riksdagens revisorer år 1947 avgivna

• Genom remiss den
giva utlåtande över
berättelsen. _ . _

Revisorerna hava under denna paragraf framhållit, att inom domänverkets
anläggningsverksamhet allenast anskaffningen av tjänstebostäder och
kontorsbyggnader redovisades över särskilda investeringsanslag. Kostnaderna
för övrig anläggningsverksamhet underställdes sålunda icke riksdagens
prövning; de upptogos allenast i domänverkets årliga förvaltningsförslag
(generalförslag för driftkostnader), om vilka Kungl. Maj :t fattade beslut.
Någon mera ingående detalj granskning av de enskilda arbetsföretagen syntes
dock icke ske, innan vederbörande driftkostnadsstater fastställdes. De i
dessa stater uppförda posterna vore heller icke att betrakta såsom anslag
i sedvanlig bemärkelse utan angåve allenast i grova drag den allmänna
ramen för verksamheten. Av domänstyrelsens huvudbok för 1946 hade revisorerna
funnit framgå att domänverkets kostnader för de olika slag av
anläggningsarbeten, vilka icke varit föremål för riksdagens prövning, uppginge
till »synnerligen avsevärda belopp». Revisorerna hade särskilt uppmärksammat
att domänverket inom sitt förvaltningsområde kunnat i betydande
utsträckning vidtaga sådana åtgärder, vilka av övriga skogsvårdande
myndigheter måst eftersättas i huvudsak på grund av bristen pa
arbetskraft. Detta gällde i motsvarande mån den utförda nybyggnaden av
vägar. Revisorerna ville som sin mening uttala, att domänverkets anläggningsverksamhet
i högre grad än för närvarande vore fallet torde böra samordnas
med den centralt dirigerade offentliga investeringspolitiken. På grund
av frågans komplicerade natur torde del emellertid icke utan narmare ut -

— 248

redning vara möjligt att bedöma, i vad mån den här avsedda verksamheten
borde redovisas över särskilda investeringsanslag eller — såsom hittills —
inom domänfonden. Även om vissa skäl skulle befinnas tala för det sistnämnda
alternativet, borde dock enligt revisorernas uppfattning — icke
minst med hänsyn till de betydande kapitalinvesteringar det här gällde —
riksdagen i någon form beredas tillfälle att taga ställning till anläggningsverksamhetens
omfattning och närmare karaktär. Problemet finge jämväl
anses innebära eu avvägningsfråga, i huru hög grad Kungl. Maj :t skall utnyttja
sin befogenhet att dirigera anläggnings- och anskaffningsverksamheten
inom det område, som lyder under domänstyrelsens förvaltning. Revisorerna
ville slutligen som sin mening uttala, att i nu berörda sammanhang
frågan om en anpassning av domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader
till det efter krigs- och efterkrigstidens forcerade avverkningar uppkomna
läget ävenledes torde böra upptagas till prövning.

Med anledning av vad riksdagens revisorer sålunda framhållit får domänstvrelsen
anföra följande.

De kostnadssiffror, som revisorerna angivit med ledning av styrelsens
huvudbok för 1946, avse dels nybyggnad och underhåll av "hus och vägar,
dels åtgärder för skogens föryngring såsom hyggesrensning, skogsodling
m. in. ävensom till skydd för skogen mot angrepp av djur och svampar samt
annan skadegörelse.

Det synes styrelsen uteslutet att revisorerna till anläggningsverksamhet i
här avsedd bemärkelse räknat byggnadsunderhåll, vägunderhåll samt normalt
fortlöpande åtgärder för skogens föryngring och skyddande mot skadeangrepp.
Dessa utgifter måste under alla förhållanden anses tillhöra skogsbrukets
normala omkostnader, som skola bestridas av driftmedel. Revisorernas
uttalande att domänverkets kostnader för anläggningsarbeten av
ohka slag uppginge till synnerligen avsevärda belopp lärer under sådana
förhållanden få anses ha avseende på nybyggnad av hus och vägar. De härtor
anförda^ kostnaderna under 1946 utgöra för nybyggnad av hus — bortåt
från sådan som utförts enligt beviljat investeringsanslag till tjänstebostäder
och kontorsbyggnader — omkring 5,9 miljoner kronor och för nybyggnad
av vägar omkring 3,6 miljoner kronor.

Domänstyrelsen vitsordar riktigheten av sistnämnda kostnadssummor
men får framhålla, att kostnaderna för »nybyggnad» av hus sådana de
framgå av styrelsens huvudböcker innefatta jämväl andra kostnader i samband
med byggnad än nybyggnadskostnad. I syfte att underlätta arbetet
med upprättandet av de årliga inkomstdeklarationerna för domänverkets
fastigheter redovisas nämligen i domänverkets bokföring under »nybyggnad»
icke blott kostnader för uppförande av byggnad utan jämväl sådana
nedlagda kostnader å redan befintliga byggnader, som enligt kommunalskattelagen
och i anslutning till denna utbildad rättspraxis icke få avdragas
i inkomstdeklaration sasoin kostnader för till- och ombyggnad ävensom
indragande av vatten, avlopp, värmeledning och elektriskt "ljus in. in.
i den man nämnda förbättringskostnader icke till viss del kunna anses utgöra
underhållskostnader. Under rubriken »underhåll» åter redovisas allenast
sådana kostnader som i inkomstdeklaration äro avdragsgilla. I själva
verket motsvaras den övervägande delen av de i domänverkets bokföringunder
»nybyggnad» redovisade kostnaderna av ombyggnads- och förbättringsarbeten
av nyssnämnt slag å äldre byggnader.

I detta sammanhang får styrelsen vidare anföra följande.

Inom domänverkets verksamhetsområde förekommande byggnadsarbeten
utöver dem, vartill särskilda riksstatsanslag anvisas, ha "till ojämförligt
största delen avseende å byggnadsbestånden vid utarrenderade jordbruk.

— 249 —

Dessa utgöras i stort sett av dels smärre å kronoskogarna belägna jordbrukslägenheter
— skogsjordbruk och 1943 års kronotorp — dels kronans
jordbruksdomäner. För utarrenderingen äro bestämmelser givna beträffande
kronotorpen i kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 angående upplåtelse
av kronotorp (nr 532) samt beträffande skogsjordbruken och jordbruksdomänerna
i kungl. förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för
förvaltningen av viss kronoegendom (nr 320).

Skogs jordbruken och kronotorpen utgöras av merendels smärre jordbrukslägenheter,
vilka prövas erforderliga med hänsyn till skogarnas skötsel.
Arrendatorerna äro därför i regel ålagda arbetsskyldighet. Skogsjordbruken
äro till antalet omkring 2 400. Antalet kronotorp utgjorde den 14
mars 1947 omkring 500 men väntas bli väsentligt större i mån som förutsättningar
för överförande av äldre odlings- med flera lägenheter till kronotorp
visa sig föreligga. Beträffande underhållet av husen vid dessa lägenheter
gäller att arrendatorerna skola avhjälpa sådana brister, som föranleda
blott mindre reparationer, under det att på domänverket ankommer
att föranstalta om och bekosta de åtgärder i övrigt beträffande byggnaderna,
som äro påkallade och skäliga med hänsyn till tidens krav. En noggrann
omsorg om byggnadsbestånden å dessa lägenheter är en nödvändig förutsättning
för att domänverket såsom arrendatorer å lägenheterna skall kunna
bibehålla eller förvärva dugliga skogsarbetare och därmed, i den mån
som är möjligt, trygga arbetskraftbehovet å skogarna.

Nyanläggning av lägenheter av här ifrågavarande slag kan sägas praktiskt
taget icke förekomma. Nybyggnad av hus sker därför så gott soin uteslutande
såsom ersättning för befintlig byggnad, som blivit uttjänt på grund
av ålder eller nedbrunnit.

Beträffande kronans jordbruksdomäner må erinras att riksdagen vid flera
tillfällen påpekat det dåliga skick, vari byggnaderna på vissa kronoegendomar
befunnit sig, samt framhållit angelägenheten av att domänstyrelsen
tillser att byggnadsbeståndet å jordbruksdomänerna hålles i ett skick, som
motsvarar tidens krav.

De egentliga jordbruksdomänerna uppgå till ett antal av omkring 1 000,
vartill komma vissa tomtområden, fisken med mera. Den underhållsskyldighet
beträffande husen, som tillkommer arrendator av kronoegendom, har
större omfattning än den, som åligger nyssnämnda lägenhetsinnehavare å
kronoskogarna. Enligt 17 § förenämnda nådiga förordning den 22 juni 1934
(nr 320) skall sålunda arrendator av kronoegendom tillförbindas att »städse
i fullgott skick underhålla vid egendomen befintliga byggnader». Å domänstyrelsen
ankommer emellertid att föranstalta om uppförande av ny byggnad,
när så påkallas, samt om erforderliga till- och ombyggnader jämte
tidsenliga förbättringar å befintliga byggnader. Såsom tidigare framhållits
ingå i den under »nybyggnad» redovisade kostnadssumman jämväl kostnaderna
för ombyggnads- och förbättringsarbeten å befintliga byggnader i den
mån de ej äro att hänföra till underhåll. Anläggning av nya jordbruksenheter
förekommer numera ej. Där nybyggnad sker har därför sådan jämväl
här genomgående naturen av ersättningsbyggnad.

De vägbyggnader, som utföras av domänverket å kronoskogarna, utgöras
huvudsakligen av skogsvägar, som tillåta transporter med lastbil. De tillkomma
i regel för att å mera avlägsna trakter möjliggöra och å andra
trakter underlätta avsättningen av skogsprodukter ävensom för att över
huvud taget skapa betingelser för en förbättrad skogsvård. Genom den förkortning
av virkeslran sport erna med häst som vinnes, förbilligas avverkningskostnaderna
och ökas arbetskapaciteten. De lägre avverkningskostnaderna
medföra i sin tur att virke av sämre kvalitet och smärre, tidigare ej

16f—''i87121. Hen. berättelse inuj. statsverket år liH7. It.

— 250

aysättningsbara dimensioner kunna tillgodogöras bland annat genom skogsvårdande
gallringar. Slutligen erbjuda vägarna, vilka, där så lämpligen kan
ske, framdragas i närheten av skogsarbetarlägenheter med flera, goda framkomstmöjligheter
för förmän och arbetare, varigenom tid vinnes och de allmänna
omkostnaderna nedbringas. Med hänsyn till svårigheten att tillgodose
arbetskraftbehovet för avverkningar och skogsvårdsåtgärder är icke
minst höjningen av arbetsresultaten genom förkortade körvägar och minskad
spilltid av stor betydelse. På grund av de ekonomiska fördelar, som
vinnas genom dessa vägar och som i regel omedelbart göra sig gällande,
amorteras vägkostnaderna merendels förhållandevis snabbt.

Styrelsen får framhålla att vägbyggnader å domänverkets skogar alltid
föregås av en noggrann teknisk planläggning genom styrelsens väg- och
vattenbyggnadsavdelning i samråd med lokalförvaltningen. Styrelsen prövar
härefter planen och fastställer den, därest den anses kunna godkännas
i avseende å beräknade kostnader med mera, till utförande vid tidpunkt,
som är lämplig med hänsyn till andra arbeten i orten med mera.

I detta sammanhang får styrelsen upplysa att styrelsen i samband med
utsändande till lokalförvaltningen av de prövade förvaltningsförslagen för
1948 meddelar följande allmänna föreskrifter beträffande vägar.

»Nybyggnad av vägar skall begränsas till fall, där dessa erfordras för
möjliggörande eller underlättande av utforsling av virke från skogstrakter,
varifrån mera betydande uttag av virke inom den närmaste framtiden kan
påräknas, ävensom för beredande av erforderlig utfartsväg för lägenheter
å domänfondens fastigheter. Därest en vägbyggnad ur nu nämnda synpunkter
ej anses vara angelägen, skall den ej komma till utförande under innevarande
år. Enär styrelsen hos arbetsmarknadsstyrelsen gjort framställning
om tillstånd att utföra vägbyggnadsarbeten under året, skall, innan sådana
arbeten igångsättas, avvaktas närmare besked från styrelsen. Där anslag
anvisats till arbeten enligt flera av styrelsen godkända vägbyggnadsförslag
inom ett revir, ankommer det på över jägmästaren att bestämma i vilken
ordning arbetena skola komma till utförande.

Underhåll av vägar skall verkställas fortlöpande och i sådan omfattning,
att vägbanan icke försämras.»

Med anledning av att revisorerna som anmärkningsvärt framhållit, att
domänverket inom sitt förvaltningsområde kunnat, i så stor utsträckning
som skett, utföra, bland annat, väganläggningar trots den på senare år rådande
knappa tillgången på arbetskraft, får styrelsen anföra, att styrelsen
sedan några år tillbaka infört en arbetskraftbesparande metod för brytning
av skogsvägar medelst traktorer, vilken inetod tidigare icke tillämpats inom
svenskt skogsbruk annat än försöksvis. Metoden sådan den utformats inom
verket kräver, såsom nyss nämnts, mycket liten manuell arbetskraft, är
synnerligen snabb och drager mindre kostnader än annan vägbrytning, I avsende
på kvaliteten ha de traktorbrutna vägarna visat sig vara av väl så
hög klass som andra jämförbara vägar. På grund av det fåtal arbetare, som
metoden kräver, och dess snabbhet hava dylika vägar i förhållandevis stor
utsträckning kunnat utföras under krisåren, vilka ha väsentligt medverkat
till att domänverket kunnat fylla sin produktionsplikt å ved. Stora mängder
tidigare icke avsättningsbart skadat virke och gallringsvirke ha härigenom
med gott ekonomiskt resultat tillgodogjorts som ved. Med den erfarenhet
styrelsen vunnit av denna verksamhet, som torde få betraktas som
i viss mån banbrytande, avser styrelsen att även i fortsättningen använda
sig av denna arbetskraftsbesparande metod.

Av vad styrelsen sålunda anfört rörande nybyggnad av hus och vägar
inom domänverkets verksamhetsområde framgår i huvudsak följande.

— 251 —

Kostnaderna för uppförande av nya byggnader äro väsentligt lägre än
vad de av revisorerna anförda kostnadssummorna för nybyggnader angiva,
och de nya hus, som uppföras, ha karaktären av ersättningsbyggnader. Kostnaderna
för utförande av skogsvägar amorteras merendels förhållandevis
snabbt. Vidare äro såväl omsorgen om byggnadsbeståndet vid skogsjordbruk
och kronotorp som utförandet av skogsvägar nödvändiga förutsättningar
för att över huvud taget uthålligt skogsbruk och rationell skogsvård skall
kunna bedrivas å statens skogar. Verksamheten härför är därför att betrakta
som ren driftåtgärd, som skall bekostas av driftmedel. Jämväl omsorgen
om byggnadsbeståndet på kronodomänerna tillhör de normala och
ofrånkomliga driftåtgärderna inom domänverkets verksamhetsområde.

Anledning synes därför icke föreligga att från sitt intima sammanhang
med driften skilja ut husbyggnader och väganläggningar för att behandla
dem såsom fristående investeringsobjekt. Genomförande av en sådan ordning
skulle medföra omgång och försätta styrelsen i ovisshet för avsevärd
tid om medelstillgången för planerade brådskande åtgärder på ifrågavarande
områden av förvaltningen samt över huvud taget allvarligt törsvåra
domänverkets förvaltande uppgift. Den frihet, som domänverket äger att
vidtaga erforderliga förvaltningsåtgärder inom den ram, som Kungl. Maj :t
i samband med prövningen av de årliga generalförslagen bestämmer, är av
största värde för vinnande av ett gott resultat av förvaltningen icke minst
med hänsyn till att domänverket har att utöva sin huvudsakliga verksamhet
i konkurrens med enskild förvaltningsverksamhet beträffande skog och
jordbruksegendomar.

Domänstyrelsen anser sig jämväl böra framhålla att de åtgärder, som
riksdagens revisorer ifrågasatt under berörda paragraf i sin berättelse, icke
svnas överensstämma med den förenkling av förvaltningsförfarandet, som
Kungl. Maj :t åsyftat i sitt cirkulär den 6 juni 1947 till vissa statsmyndigheter.
Styrelsen får erinra om att styrelsen i yttrande till Kungl. Maj :t den
27 september 1947 med anledning av nämnda cirkulär bland annat hemställt,
att anskaffningen inom domänverket av tjänstebostäder och kontorsbyggnader,
vilken sedan några år redovisas över särskilda investeringsanslag,
åter måtte få ske enligt de tidigare gällande enklare grunderna. Styrelsen
får överlämna transumt i berörda del av sitt nämnda yttrande samt
framhålla, att de olägenheter, som däri påvisats angående redovisningen
över investeringsanslag beträffande dylika byggnader, skulle i vida högre
grad drabba domänverket, därest jämväl anslag till nybyggnader av hus vid
utarrenderade jordbruk och anläggningar av vägar komme att prövas på
enahanda sätt.

Med anledning av att revisorerna säga sig ha uppmärksammat att domänverket
inom sitt förvaltningsområde kunnat i betydande utsträckning vidtaga
sådana åtgärder, vilka av övriga skogsvårdande myndigheter måst eftersättas
i huvudsak på grund av bristen på arbetskraft, får domänstyrelsen
anföra, alt detta uttalande har avseende på inom domänverket utförda
skogsodlingsåtgärder under krisåren, styrelsen likväl anser dessa långt
ifrån tillfredsställande till omfattningen med hänsyn lill den stora vikten
av att föryngringsåtgärder om möjligt vidtagas i samma takt som avverkningarna.
Detta har ej heller pa domänverkets skogar kunnat ske pa grund
av den knappa tillgången pa arbetskraft.

Under hänvisning till vad styrelsen i detta yttrande anfört får styrelsen
såsom sin mening uttala, att någon vidare utredning i de avseenden som
revisorerna berört icke erfordras. Vad beträffar den av revisorerna ifrågasatta
anpassningen av domänverkets förnyelsefond för återväxtkostnader till
det efter krigs- och efterkrigsärens forcerade avverkningar uppkomna läget

— 252 —

får styrelsen anföra, att Kungl. Maj :t, efter förslag av domänstyrelsen, torde,
i man som överavverkning sker, kunna anpassa den årliga avsättningen till
fonden så, att de ändamål, som fonden är avsedd att tjäna, behörieen tillgodoses.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit överdirektören,
försäljningschefen, byråcheferna Holmström, Alm, Malmgren,
Sjöström och Anneli, t. f. byråchefen Kraepelien samt förste byråsekreteraren
Bellander, föredragande.

Stockholm den 17 januari 1948.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

L. Carlquist.

Bilaga.

Till herr statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet.

Vid den undersökning, som styrelsen verkställt med anledning av Kungl.
Maj:ts cirkulär den G juni 1947 till vissa statsmyndigheter angående förenkling
av förvaltningsförfarandet, har styrelsen funnit ändringar påkallade
av vissa av statsmakterna utfärdade bestämmelser. Styrelsen får härom avgiva
följande förslag.

Investeringsanslagen till tjänstebostäder och kontorsbyggnader vid domänverket.

Tidigare ägde domänstyrelsen inom ramen för fastställt generalförslag
besluta om disposition av medel ur domänfonden för uppförande å fonden
tillhörig mark av tjänstebostäder. Allenast där fråga var om förvärv av
tomt eller bebyggd fastighet till tjänstebostad erfordrades Kungl. Maj :ts
särskilda medgivande till förvärvet. Jämväl för dylika inköp disponerades
medel ur domänfonden, dock fick köpeskillingen ej tagas av den i fonden
ingående delfonden för inköp av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig
mark m. in. (domänverkets markinköpsfond).

I anslutning till omläggningen av kapitalbudgeten ha frågor om såväl
uppförande å domänfondens mark av tjänstebostäder för verkets personal
som förvärv av tomter eller bebyggda fastigheter för detta ändamål dragits
under riksdagens prövning. Enligt den nu gällande ordningen har domänstyrelsen
att i sina årliga statförslag framlägga plan för verksamheten på
detta område under nästfoljande budgetår och äska de medel, som för ändamålet
beräknas erforderliga. På grundval av denna styrelsens plan och medelsberäkning
begär sedan Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen anvisande
av investeringsanslag för ändamålet. Sedan riksdagen prövat propositionen
och lämnat Kungl. Maj :t besked angående å kapitalbudgeten under statens
affärsverksfonder: Domänverket anvisat investeringsanslag till Tjänstebostäder
för domänverket under det kommande budgetåret anbefaller Kungl.
Maj:t domänstyrelsen att disponera anslaget för därmed avsett ändamål
i enlighet med föreskrifter, som Kungl. Maj :t för varje särskilt fall meddelar.
Domänstyrelsen har alltså att beträffande varje såväl planerad nybyggnad
av tjänstebostad å domänverkets mark som ifrågasatt förvärv av
tomt eller bebyggd fastighet för tjänstebostad på nytt göra framställning
till Kungl. Maj :t om medelsanvisning; nu med utförliga motiv och detaljerad
utredning i övrigt. Där fråga är om utförande av byggnadsarbete, var -

— 253

till, enligt gällande bestämmelser om tillståndstvång för sådant arbete,
fordras särskilt tillstånd för arbetenas påbörjande, plägar styrelsen — enligt
från jordbruksdepartementet framfört önskemål — samtidigt direkt hos
Kungl. Maj :t göra framställning om dylikt tillstånd.

Den nu relaterade ordningen för utverkande av tillstånd åt domänstyrelsen
att under den ena eller andra formen bereda tjänstebostad åt domänverkspersonal
har i tillämpningen visat sig medföra betydande olägenheter.
Den långa tid — i regel omkring ett år — som förflyter från det att behovet
av bostaden uppstått intill dess erforderliga medel för dess anordnande
ställts till förfogande, medför ofta att bostadsfrågan för vederbörande
tjänsteman måste interimistiskt ordnas, vilket av kända skäl för närvarande
möter stora svårigheter. Tidsutdräkten förorsakar även i ett tidsläge
som det nuvarande med fallande penningvärde och tilltagande varuknapphet
att de ursprungligen upprättade och efter hand under ärendets
gång korrigerade kostnadskalkylerna visa sig för låga vid den tidpunkt då
arbetena slutligen få igångsättas. Fall hava inträffat då avsevärd fördyring
förorsakats av förseningen. Härtill kommer att det anbefallda omständliga
förfarandet i och för sig medför ökat arbete för styrelsen och lokalförvaltningarna
samt jämväl torde vara betungande för Kungl. Maj :t. Visserligen
måste för närvarande, på grund av de gällande bestämmelserna angående
tillståndstvång för byggnadsarbete, Kungl. Maj :ts medgivande till arbetenas
igångsättande inhämtas. Nämnda bestämmelser hava emellertid påkallats
av de genom världskriget uppkomna krisförhållandena och torde kunna
förväntas bli återkallade när krisen upphört. Då kominer emellertid, enligt
den nuvarande ordningen, likafullt att kvarstå skyldigheten för domänstyrelsen
att hos Kungl. Maj :t utverka särskilt tillstånd att av investeringsanslaget
disponera erforderliga medel för varje enskilt bostadsföretag.

Styrelsen anser i anslutning till det anförda påkallat, att ett enklare förfarande
i det ifrågavarande hänseendet genomföres. Styrelsen får härom vidare
anföra följande.

Anskaffning av tjänstebostäder åt domänverkspersonal ifrågakommer
som regel allenast vad beträffar jägmästare-, kronojägare- och kontorspersonal
inom lokalförvaltningarna och uteslutande i sådana fall, där bostadsfrågan
icke kan lösas på annat sätt. Till belysande av storleksordningen beträffande
de byggnadsföretag, som det här gäller, må anföras, att de belopp
som erfordrats för uppförande av fullständiga tjänstebostäder under den
tid av omkring två år, varunder medel för ändamålet utgått av investeringsanslag,
uppgått till i genomsnitt allenast omkring 36 400 kronor för varje
bostadsföretag samt att det högsta belopp, som anvisats till byggande av
viss tjänstebostad, innehållande bostadslägenheter för två tjänstemän, utgör
75 730 kronor. I finanstekniskt hänseende innebär medelsanvisningen via
investeringsstat allenast den förändringen i sak att, medan förut kostnaderna
för anskaffning av tjänstebostäder i sin helhet utgingo av domänfondens
medel, numera särskilt ställas till styrelsens förfogande de belopp, som motsvara
värdet av tomtmark, där bebyggd eller obebyggd sådan inköpes, i samband
varmed domänfonden uppskrives med samma belopp. De belopp, som
motsvara värdet av byggnaderna och som representera den helt övervägande
delen av kostnaderna för anskaffningen av tjänstebostäder, utgå nämligen
till följd av anbefallt avskrivningsförfarandc alltjämt av domänlondens
drivmedel.

Anskaffandet av erforderliga nya tjänstebostäder, där sådana av skilda
anledningar tidigare ej varit behövliga, samt en kontinuerlig förnyelse av
befintliga dylika bostäder i mån som de bli uttjänta eller eljest med hänsyn
till tidens krav in. in. helt olämpliga för ändamålet, är att betrakta som nor -

— 254 —

mala åtgärder för upprätthållande av driften inom objekt, som redan förut
tillhöra domänfonden, vars förvaltning åligger styrelsen. Verksamheten för
anordnandet av ifrågavarande bostäder kan därför ej jämföras med sådan
investeringsverksamhet, som bedrives av exempelvis statens vattenfallsverk
vid anläggning av helt nya kraftverk. Enligt i vattenfallsstyrelsen inhämtade
upplysningar upptagas kostnaderna för tjänstebostadsändamål vid dylik ny
kraftverksanläggning i den kostnadsberäkning för anläggningen i sin helhet,
som lägges till grund för anvisande av investeringsanslag. Sådant för viss
kraftverksanläggning beviljat investeringsanslag ställes sedan till vattenfallsstyrelsens
förfogande utan att ytterligare framställning härom behöver ingivas
till Kungl. Maj :t. Därjämte har vattenfallsstyrelsen befogenhet att,
utan inhämtande av Kungl. Maj :ts medgivande i varje särskilt fall, av vissa
investeringsanslag disponera medel för tillfredsställande av löpande behov
av nybyggnader in. in. för tjänstebostäder, nämligen dels av anslaget till
Distributionsanläggningar och därmed sammanhängande arbeten vid statens
vattenfallsverk, dels av Statens vattenfallsverks dispositionsanslag, dock
att, vad beträffar medel från det senare anslaget, Kungl. Maj :ts medgivande
skall inhämtas när kostnaden för dylik bostadsanläggning överstiger 100 000
kronor.

Under hänvisning till vad styrelsen sålunda anfört samt med framhållande
särskilt att endast förhållandevis små bostadsanläggningar här äro i fråga,
att dessa ha karaktär av normala och nödvändiga åtgärder för driftens
uppehållande inom redan förefintliga förvaltningsobjekt samt att den helt
övervägande delen av anskaffningskostnaderna alltjämt utgår av domänfondens
driftmedel, får styrelsen i första hand hemställa, att den ordning i fråga
om disposition av medel för tjänstebostäder vid domänverket, som gällde
innan det nuvarande förfarandet infördes, åter måtte tillämpas. Därest
emellertid riksdagen fortfarande skulle förbehålla sig prövningen av medelsförbrukningen
i stort för ändamålet och investeringsanslag alltjämt anses
böra anvisas därtill, får styrelsen, under hänvisning till vad som i motsvarande
avseende gäller beträffande statens vattenfallsverk, hemställa, att
anvisat investeringsanslag måtte ställas till styrelsens direkta förfogande
för att användas för löpande behov av tjänstebostadsanläggningar, dock att
i fråga om inköp av bebyggda eller obebyggda fastigheter eller fastighetsdelar
för tjänstebostadsändamål skola i tillämpliga delar iakttagas de bestämmelser,
som gälla eller kunna bli gällande i fråga om markinköp i
övrigt för domänfondens räkning.

Vad styrelsen framhållit rörande olägenheterna av nuvarande förfarande
i fråga om medelsanvisning för tjänstebostäder för domänverket gäller i
lika mån kontorsbyggnader för verket, där samma förfarande tillämpas.
Jämväl dylika byggnader — varav ett förhållandevis stort behov uppstått
i samband med att expeditionsarbetet inom lokalförvaltningarna av vissa
skäl, däribland det införda källskatteförfarandet, sammanförts till för flera
revir gemensamma kontor — ifrågakomma till uppförande allenast i de
fall, då det efter omfattande undersökningar visat sig omöjligt att förhyra
lämpliga lokaler för ändamålet. Liksom tjänstebostäderna äro kontoren
oundgängligen nödvändiga för upprätthållande av driften inom förefintliga
förvaltningsobjekt och anordnandet av desamma i mån som behov uppkomma
är att betrakta som löpande förval tningsåtgärd. Medelsanvisning för
ändamålet bör därför ske enligt samma grunder, som må bli gällande beträffande
tjänstebostäderna. Styrelsen får i anslutning härtill i fråga om
kontorsbyggnader vid verket hänvisa till sin ovan gjorda hemställan beträffande
tjänstebostäder, så mycket mer som totala anläggningskostnaderna
för de hittills utförda kontorsbyggnaderna, vilka uppförts å domänfonden

— 255 —

förut tillhörig mark, även med tillämpande av de nuvarande grunderna utgått
av domänfondens driftmedel och det är ovisst, om tomtförvärv skall
i något fall behöva ifrågakomma för kontorsbyggnader, som framdeles
kunna bli erforderliga.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom generaldirektören, närvarit överdirektören,
försäljningschefen, byråcheferna Holmström, Alm, Sjöström,
Wennmark och Anell, t. f. byråchefen Lindner samt förste byråsekreteraren
Bellander, föredragande.

Stockholm den 27 september 1947.

För generaldirektören:

Ivar Sjöström.

L. Carlquist.

Domänstyrelsens

yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, s. 298, § 53.

Till Konungen.

Den 30 december 1947 har domänstyrelsen anbefallts att avgiva utlåtande
över av riksdagens revisorer gjorda uttalanden angående förvaltningen av
vissa kronoegendomar (§ 53 i "revisorernas berättelse). Med anledning härav
får styrelsen anföra följande.

Styrelsen får för egen del understryka önskvärdheten av att eventuella
beslut om överförande av kronoegendom från en myndighet till en annan
meddelas så skyndsamt som möjligt. Emellertid är det uppenbart, att så
länge en egendom står under viss myndighets förvaltning denna myndighet
är skyldig tillse, att intill dess slutligt besked lämnas egendomen icke vanhävdas.
Beträffande de av revisorerna i sådant hänseende lämnade uppgifterna
må framhållas, att det åkerfält, som skulle ha varit bevuxet med fröande
ogräs, enligt uppgift av domänintendenten torde vara den mark, till
vilken för dess drivande som åker någon arrendator icke kunnat anskaffas
utan som därför upplåtits till bete. Av de anmärkta bristerna å byggnaderna,
vilka äro belägna å det enligt överenskommelse mellan domänstyrelsen
och medicinalstyrelsen till medicinalstyrelsen överlåtna området, synes en
del ha tillkommit under tiden efter överlåtelsen. Att domänstyrelsen icke
tidigare erhållit rapport om den bristande hävden vid egendomen torde i
någon mån kunna förklaras därav att ombyte av domänintendent ägde rum
den 1 april 1945 och att det måste taga åtskillig tid i anspråk innan den nye
domänintendenten kunnat besöka samtliga omkring 300 gardar inom
distriktet.

Revisorerna ha i detta sammanhang ifrågasatt, huruvida icke den direkta
tillsynen över sådana jordbruksegendomar, vilka på grund av sin belägenhet
icke kunna effektivt övervakas av domänintendenten, borde kunna i
större utsträckning åläggas vederbörande revirförvaltare. Med anledning
härav må erinras om föreskriften i 30 § förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. Enligt
detta författningsrum äger domänstyrelsen uppdraga åt jägmästare eller
annan lämplig person att — när jordbruksegendom är belägen i län, där
domänintendent icke finnes anställd — i avseende å utarrenderingen av

— 256 —

egendomen och med arrendet sammanhängande förhållanden utöva de åligganden
och befogenheter, som enligt bestämmelserna i författningen tillkomma
domänintendent. Detsamma gäller även beträffande annan jordbruksegendom,
därest på sådant sätt besparing i kostnaden för förvaltningen kan
vinnas. I överensstämmelse härmed har styrelsen den 31 oktober 1940 uppdragit
åt jägmästarna i Jönköpings, Eksjö, Värnamo, Värends, Sunnerbo,
Tjusts, Vimmerby, Hammarsebo, Kalmar och Ölands revir samt i dåvarande
Eckersholms och Hornsö revirdelar att i avseende å utarrenderingen av
de inom respektive revir och revirdelar belägna jordbruksdoinäner inom
Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län samt med arrendet sammanhängande
förhallanden från och med den 1 januari 1941 utöva de åligganden och
befogenheter, som enligt bestämmelserna i nyssnämnda förordning tillkomma
domänintendent. En inom styrelsens jordbruksbyrå i ämnet upprättad
PM bilägges. Vidare har förvaltningen av åtskilliga andra enstaka jordbruksdomäner
överlåtits till vederbörande revirförvaltare. I en av Statens
sakrevision den 13 maj 1946 till styrelsen överlämnad promemoria har
emellertid ifrågasatts lämpligheten av att använda revirförvaltarna till domänintendenter.
Styrelsen har därefter icke utvidgat revirförvaltarnas ifrågavarande
funktioner beträffande domänerna.

Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad generaldirektör,
närvarit byråchefen Holmström, föredragande.

Stockholm den 14 januari 1948.

Underdånigst
B. v. STOCKENSTRÖM.

E. Vironlet-Fagerström.

Bilaga.

PM

Domänintendenten i Jonköpings, Kronobergs och Kalmar län, Bernhard
Nilsson, avgar från sin tjänst med innevarade års utgång. Med anledning
arav uppkommer fragan, huru de med domänintendentsbefattningen i
detta distrikt förenade bestyren därefter skola upprätthållas.

Kronodomanerna inom Småland ligga gruppvis på stora avstånd från
val andra Till egendomarna hora merendels mycket stora skogsområden,
inom vilka ofta ligga torp och arrendegårdar, som i förvaltningshänseende
lyda under reviren. Inom Jönköpings och Kronobergs län äro egendomarnas
åkerområden icke av någon betydande omfattning. Däremot förekomma
i Kalmar län några jordbruk med större inägoarealer.

På giund av de senare årens starka försäljningar har olägenheten av
den spridda belägenheten ur förvaltningssynpunkt ökats. Den alltjämt
stegrade byggnadsverksamheten och förhållandena i övrigt göra, att man
måste räkna med nödvändigheten av täta besiktningar å" de skilda fastigheterna.
Ett bibehållande av det nuvarande systemet för domänintendentsgoromålens
uppehållande kommer därför att "medföra tidsutdräkt och stora
omkostnader för resor. Det torde därför — särskilt i betraktande av att
skötseln av kronodomäner och revirens arrendegårdar i dessa skogstrakter
är tämligen ensartad — i fortsättningen icke vara försvarligt att utnyttja
skilda förvaltningar för dessa fastigheter.

Ur dessa utgångspunkter borde den förvaltning, som domänverket redan
äger i orten, kunna utnyttjas jämväl för domänerna. Jägmästare och kro -

— 257 —

nojägaren komma ofta på grund av sin övriga verksamhet i närheten av
domänerna och torde därför i allmänhet utan nämnvärd tidsutdräkt få tillfälle
besöka dessa. Tillsynen av domänerna kan på detta sätt bli en helt
annan än den som varit möjlig med nuvarande system. Jägmästaren torde
kunna handha de vanliga förvaltningsbestyren. Till honom har arrendatorn
att vända sig beträffande frågor rörande fastigheten samt ingiva sina
framställningar. Efter erforderlig utredning överlämnar jägmästaren dessa
till domänstyrelsen. Troligt är att jägmästaren icke alltid besitter den
sakkunskap i jordbrukstekniska och byggnadstekniska frågor, som särskilt
vid större gårdar kunna uppkomma. Organisationen torde därför böra
ordnas så att jägmästaren beredes tillfälle att vid behov erhålla tillgång
till erforderlig fackkunskap. Sålunda kan det vara lämpligt att uppskattningsförrättningar
för egendomens förnyade utarrendering eller uppstyckning
i mindre lotter, vilka förrättningar äro grundläggande för egendomens
disposition under lång tid framåt, städse förrättas av en i jordbruk
särskilt förfaren person. I andra jordbruksfrågor såsom dikning, odling,
anläggning av kulturbeten och deras skötsel m. in. bör jägmästaren i mån
av behov erhålla biträde av fackman på området. Dylik sakkunskap torde
merendels finnas företrädd antingen hos domänintendenten i angränsande
distrikt eller hos domänstyrelsen. Tillsvidare torde kunna tillgå så att när
arrendetiden för kronodomän närmar sig sitt slut — i regel lämpligast
fyra år förut — eller när eljest behov föreligger av tekniskt biträde jägmästaren
gör anmälan härom hos styrelsen, som sedan föroidnar om biträden
efter omständigheterna. „

Vad härefter byggnadstekniska frågor angår föreligger redan nu från
revirens sida ett betryggande samarbete med domänstyrelsen — jordbrukshyråns
byggnadskontor — angående byggnadstyper, planlösningar in. in.
Det är att förmoda, att detta samarbete kommer att utvecklas under närmaste
tiden. I den män särskild sakkunskap på platsen erfordras, larer
jägmästaren vara oförhindrad att tillkalla biträde härutinnan. I detta sammanhang
må upplysas om följande. Inom åtskilliga revir finnas anstallda
en eller två byggmästare — revirbyggmastare — som anlitas för utförande
av förekommande byggnadsarbeten. Förslag forehgger nu att för astadko -mande av större enhetlighet i styrelsens byggnadsverksamhet till en början
inom Östra överjägmästardistriktet anställa en byggmästare — distriktsbyggmästare
— med större kompetens och mer forfarenhet i de forbattrade
byggnadsmetoder, som nu börja tillämpas, än den revirbyggmas arna i al 1-mänhet äga. Distriktsbyggmästaren, vilken tillsvidare skulle
till jordbruksbyråns byggnadskontor, skulle inom distriktet bitrada \
upphörande av‘förslag till och planläggning av olika byggnadsföretag, vid
de ^större företagen under arbetets gång verkställa sakkunnig kontroll och
,fp erforderliga anvisningar. Till en början lärer arbetet fa koncentreras till
ett eller anilSt närgränsande revir för att i mån som förtrogenhet med de
nva bva< är även''täiikt att denne byggmästare skulle för underlättande av jagmastar°ns
och domänintendentens arbete anlitas vid kontroll och avsy om av
nrbJten som icke utfördes inom domänverkets regi utan efter entreprem oförfarande
Ett genomförande av förslaget torde komma att underlätta le
virlnV övcrl mande av kronodomänerna inom de delar av Jönköpings och
Kalmar län, sann omfattas av Östra distriktet. ''1 roligt ar alt
skola visa sig förenade med den föreslagna anordningen alt distrikts! >

• ia,e nåd i man av tillgång på lämplig personal U *«"-

stSllas Sven inom Övriga överjägmästardistrikt , mellersta och sod.u Su -

rige.

— 258 —

Här nedan lämnas en redogörelse över de kronodomäner, som skulle
komma att tillföras de särskilda reviren, ävensom omfattningen av åkerarealen.

Jönköpings revir.

Boda nr 1 ....................

Botilstorp nr 4...............

Granbäck nr 2................

Gransäng nr 2 ................

lotten litt. B...............

» »C och E.........

Hisingsängen \

Djupängen / ................

Holma nr 1 ..................

Hultarp nr 1.................

Härstad nr 8.................

Härstad nr 5 och 7...........

Jordstorp .....................

Klevarp Södergård nr 3.......

Målen Norrgård nr 3..........

Norrby nr 3 och 4............

Risabo nr 1 ..................

Romelsjö Hovmansgård nr 2 ...

torpet Berghem.............

Strand nr 1 1

Gissebo nr 1/.................

Tällö nr 1.....................

Vikan nr 1 1

Svartemålen nr 1| .............

Västansjö Stora nr 1..........

Eckersholms revirdel.
Kanshestra nr 1 ..............

Eksjö revir.

Alseda Skomakaregård nr 3 .

» Ännagård nr 6.......

Bo nr 1....................

Brevik nr 3................

Broby, litt. Aa Klostergård .

Holmesberg nr 1............

Horsaberg nr 1.............

Hässleby med Olovstorp nr 1

tomtområde..............

Markestad nr 1.............

Mederhult nr X.............

Slättåkra nr 9 ..............

Änga nr 1.................

övrabo nr 1 ................

Värnamo revir.

Albo Södergård nr 3 ........

torpet Håkansnäs.........

* Nya Svenstorp.....

Bjällebo nr 1...............

Bredaryd nr 10 .............

Näss ja nr 1................

Svanaryd nr 1 ..............

Tånnö Kåragård nr 3.......

Vårends revir.

Agnäs, litt. A, nr 1.........

Häringetorp nr 1...........

Hektar åker

tar åker	Kronobergs kungsgård nr 1
23	lotten nr 1 ............
45	» » 10..............
43	» » 11...............
15	» » 12................
6	» » 13.................
4	* » 14..............
36	* » 15.................
» » 16................
17	Rottne nr 21
31	» ■> 3/..................
30	Skälspäs nr 1 1
30	Lerke Södergård nr 2>.........
26	* Lillegård » 3J
36	Skärvudde nr 1..........
18	Stougby nr 12.................
23	Tegnaholm...................
21	Tofta.................
21	Vederslöv litt. Aa nr 7\	... 31 297
3	» » Ba » 6J........

35

16

21

Sunnerbo revir.

Kölaboda Storagård litt. A nr 3

10 10

516

12 12

21

23

17

48

27

23

25

46

10

42

29

21

22

376

23

6

6

18

23

20

10

28

134

T justs revir.

Boda.......................

Dalhem nr 1................

Bjurvik .....................

Gissebo nr 2.................

Grevsätter nr 2..............

Hummelstad nr 1............

Högtomta nr 4..............

Larum nr 1 med ut jord......

Lörstad nr 1 och 2..........

Rumhult nr 1—3............

Skrikerum nr 3..............

Skårs jo nr 2.................

Sothem nr 2.................

Stjärneberg nr 1.............

Stuverum...................

Svartsmörja nr 1............

Vimmerby revir.

Aby nr 1....................

Bäckeby nr 4—6.............

Hultarp nr 3................

Marstad nr 3 och 4..........

Tillingeby nr 1 och 2........

Virserum nr 2................

Ödhult nr 3 litt. A..........

» B..........

* C............

* D...........

» E...........

Hammarsebo revir.

29

41

36

37
115

53

64

84

61

80

50

27

29

33

100

55 894

64

66

45

38

83

10

47

2

3

6

_J 371

Basebo nr 1-—3................... 33

23 Granhult nr 1—4................. 146

12 Köksmåla nr 1 och 2............. 97

Hektar åker

Plittorp nr 1, länsmansbost......... 47

» 9 1 häradsskriv.bost....... 38

Risinge nr 1............. 30

Valåkra nr 4 och 5............... _45 43g

Kalmar revir.

Applerum nr 2................... 45

Böke nr 1........................ 47

Gettnabo nr 1 .................... 27

Hossmo nr 1 ..................... 118

Hektar åker

Kronobäck nr 1 .................. 147

Ljungby nr 5..................... 78

Lättorp nr 1..................... 21

Nävra nr 1 ....................... 33

Skårebo nr 1 ..................... 41

Vassmolösa nr 5 .................. 73

Värlebo nr 2 ....................._51 681

Ölands revir.

Ottenby nr 1—8 .................. 263 263

I betraktande av de särskilda biträden, som komma att ställas till revirförvaltarens
förfogande och vilka även torde komma att underlätta nuvarande
åligganden beträffande skogsjordbruken, är det att förvänta, att den
föreslagna anordningen kan genomföras utan ökning av den fasta förvaltningspersonalen.

Domänstyrelsens jordbruk sbyrå.