MI LITIEOM BUDSMANNENS

ÄM BETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1948

STO C KHÖLM 194 8
ISAAC MAIiCUS BO KTH YCK EU I - A KTIEBO EAU
478175

Innehållsförteckning.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning ..............

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed Jämförliga åtgärder.

1 o. 2. Från värnpliktstjänstgöring frikallad har utan eget medgivande genom generalorder
ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering i viss befattning samt i
enlighet härmed — utan avseende å av honom företedd frisedel — ålagts fullgöra
krigstjänstgöring...............................................................

3. Värnpliktiga ha av förbandschef meddelats tillrättavisning för förmenta förseelser

— som förbandschefen icke själv iakttagit — utan att de värnpliktiga dessförinnan
erhållit tillfälle förklara sig....................................................

4. Åtal mot regementsofficer, som förordnats till förhörsledare, för det han låtit för hör

hållas av underordnad befattningshavare och därvid i protokollet angivit sig
själv som förhörsledare.........................................................

5. Åtal mot reservofficer i flottan för spritmissbruk................................

6 o. 7. Åtal mot fartygschef och vakthavande officer å fartyg för onykterhet i tjänsten..

8. Åtal mot fältkrigsdomare för ådömande av disciplinstraff för brott, varå icke kan

följa lägre straff än straffarbete eller fängelse...................................

9. Åtal mot kontorsföreståndare vid örlogsvarv för förskingring i tjänsten ..........

10. Åtal mot kompanichef för missfirmelse av underordnade krigsmän och brist i anständigt
uppförande...........................................................

11. Åtal mot löjtnant för det han underkastat underordnad krigsman handgriplig, in gående

undersökning i syfte att utröna huruvida denne led av de besvär, på grund
av vilka han av läkare blivit befriad från deltagande i vissa slag av tjänstgöring,
ävensom för olämpliga yttranden m. ..........................................

12. Förbandschef har meddelat värnpliktiga tillrättavisning för förmenta förseelser, som

förbandschefen icke själv iakttagit, utan att de värnpliktiga dessförinnan fått tillfälle
att förklara sig. Tillrättavismngarna meddelade för förfarande, som icke kan
anses straffbart................................................................

13. Missfirmelse mot underordnad krigsman........................................

14. Misshandel av och missfirmelse mot underordnad krigsman. Tillika fråga om indragning
av permission........................................................

15. Åtal mot regementsofficer för olämpligt uppträdande och ärekränkning...........

16. Åtal mot regementsintendent för underlåtenhet att inom föreskriven tid inventera

utlämnat förskott och att till regementschefen omedelbart göra anmälan om brist
i redovisningen................................................................

17-19. Kompanichef har utfärdat order av innehåll att värnpliktiga, som vid upprepade
tillfällen uppträtt med dåligt borstade skodon, kunde såsom övning åläggas att
borsta jämväl andra skodon än sina egna. Åtal mot kompanichefen för det han
förfarit felaktigt genom att utfärda sådan order och därjämte underlåtit att övervaka
huru ordern tillämpades. Tillika åtal mot dels löjtnant som ålagt borstning
av annans skodon såsom påföljd för fel eller försummelse i tjänsten utan samband
med bristande vård av egna skodon dels ock sergeant som, oavsett nämnda order,
ålagt värnpliktiga borstning av gruppchefers skodon............................

20. Värnpliktig som under militärtjänstgöring lidit av åderbråckssjukdom i förening
med bensår har icke erhållit den behandling som hans tillstånd påkallat. Fråga om
åtgärd mot vederbörande militärläkare.........................................

Sid.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Oriktiga uppgifter i yttranden till militieombudsmannen........................ 85

2. Dröjsmål med måls hänskjutande till krigsrätt och med dess handläggning vid

krigsrätten.................................................................... 91

3. Tillämpning av konkurrensbestämmelserna i lagen om ungdomsfängelse.......... 96

4. Fråga huruvida örlogsdepå är att anse såsom detaclierad avdelning såvitt angår

befälhavarens bestraffningsrätt i disciplinmål.................................... 99

5. Tilltalad, som begått flera brott, har av vederbörande befälhavare ålagts bestraff ning

genom skilda beslut, oaktat samtliga brott varit för befälhavaren kända vid
tiden för det första bestraffningsbeslutet. Tillämpning av 202 a § strafflagen för
krigsmakten .................................................................. 101

6. Å kårorder har förbjudits ansvarslöst bortkastande av mat, som icke kan hänföras

till matavfall. Värnpliktig har bestraffats för att han icke ätit upp sin portion.
Fråga om orderns innebörd och om befogenheten av bestraffningen............... 102

7. Olämpligt uppträdande av officer mot underbefäl.............................. 106

8. Upplysning om betygssänkning meddelad på olämpligt sätt m. m................ 111

9. Angående verkställighet av arrest utan bevakning efter den dömdes hemförlovning 115

10. Fråga om tillämpning av § 40 militär bestraffningsförordning samt om sättet för

tillrättavisnings delgivande.................................................... 116

11. Fråga huruvida värnpliktig äger att såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna sig

tid, under vilken han suttit häktad............................................ 120

12. Inryckande värnpliktiga ha i samband med mottagning vid regementet fått tillbringa
avsevärd väntetid utomhus. Då det vid tillfället varit kallt och blåsigt väder samt
väglaget varit slaskigt bar förfarandet ansetts medföra vissa risker i hälsohänseende.
Tillika anmärkning rörande det förhållandet att tillfälle icke beretts värnpliktiga,
vilka medförde läkarintyg som kunde föranleda uppskov, att redan första

dagen förete sina intyg för vederbörande militärläkare.......................... 121

13. Försummelser att företaga vederbörliga åtgärder i anledning av att vid skärmbildsoch
röntgenundersökningar av värnpliktig iakttagits symtom på tuberkulos sjukdom 126

14. Angående förfarandet vid inkallelse till tjänstgöring av värnpliktiga läkare...... 130

15. Fråga om tillämpning av vissa bestämmelser angående inkallelse och hemförlovning

av vapenfria värnpliktiga...................................................... 135

16. Fråga huruvida förman är förhindrad att med underlydande träffa frivillig över enskommelse

om utförande mot ersättning av arbete för förmannens räkning. Tolkning
av 25 mom. första stycket tjänstereglementet för krigsmakten............... 138

17. Angående kommendering av manskap att biträda vid idrottstävlingar, som anordnats
av militär och enskild idrottsförening gemensamt........................ 140

18. I regementes stall ha intagits främmande hästar, vilka deltagit i av regementets

sportförening anordnade tävlingar. Värnpliktig personal har tagits i anspråk för vakthållning
beträffande hästarna.................................................. 143

19. Fråga huruvida föreskrifterna i säkerhetsinstruktionen för armén iakttagits vid

oskadliggörandet av icke detonerad mina m. m................................. 151

20. Fråga om djurplågeri mot draghundar vid en av arméns jägarskola företagen

fjällmarsch.................................................................... 157

21. Angående skötseln av värmeanläggning inom regementes soldathem och bestridandet

av kostnaden för uppvärmning av soldathemmets lokaler........................ 165

22. Enskild mark har olovligen tagits i anspråk för militär anläggning.............. 167

23. Angående militärövningar med vadning i Bodån, vars vatten är starkt förorenat

genom kloaker................................................................ 171

24. Fråga om offentlighet vid rättegång inför krigsrätt.............................. 178

Sid.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid som villkor för vapenfri värnpliktigs

rätt till hemortslön............................................................ 187

2. Angående föreskrifter om befälhavares åtgärder då straff skall verkställas utan

hinder av att utslaget ej vunnit laga kraft...................................... 188

3. Angående upphävande av bestämmelse om kvarhållande utöver kontraktstid av

fast anställt manskap.......................................................... 189

4. Angående upptagande av nöjdförklaring av häktad in. m....................... 198

Yttrande 1 anledning av remiss av utredning angående förhållandet mellan

befäl och meniga inom krigsmakten m. in...................................... 209

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av promemoria med utkast till
militär rättegångslag............................................................. 214

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1947.

Härvid vill jag till eu början meddela, att jag åtnjutit semester från och
med den 20 till och med den 22 maj, från och med den 16 till och med
den 28 juni samt från och med den 28 juli till och med den 20 augusti
1947. Jämlikt 17 § första stycket i nämnda instruktion har militieombudsmansämbetet
under dessa tider föreståtts av den för mig utsedde ställföreträdaren,
rådmannen Erik Anton Wilhelmsson.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Jönköpings, Jämtlands, Kristianstads,
Uppsala, Södermanlands, Stockholms, Norrbottens, Skaraborgs,
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. Under dessa resor ha besökts:

Smålands artilleriregemente;
fångvårdsanstalten i Jönköping;
krigsmateriel verkets lokalförvaltning i Tenhult;

Skillingaryds skjutfält;

Göta ingenjörkår;

Jönköpings-Kalmar regemente;

Jämtlands fältj ägarregemente;

Östersunds försvarsområde;
arméns intendenturförråd i Östersund;

Svea ingenjörkårs mobiliseringscentral i Östersund;
andra militärbefälsstaben;

Norra flygbasområdet;

Jämtlands flygflottilj;

Norrlands artilleriregemente;

Grytans skjutfält;

krigsmaterielverkets lokalförvaltning i Gällö;
centrala drivmedelsförrådet i Gällö;
fångvårdsanstalten i Östersund;
första militärbefälsstaben;

Norra skånska infanteriregementet;

Wendes artilleriregemente;

Kristianstads försvarsområde;

Kristianstads signalkompani;
fångvårdsanstalten i Kristianstad;

Göta pansarlivgarde;

Åkers krutbruk;
infanteriskjut skolan;
sjätte militärbefälsstaben;
kommendantstaben i Bodens fästning;

Bodens artilleriregemente;

Bodens ingenjörkår;

Bodens försvarsområde;

Bodens signalkompani;
garnisonssjukhuset i Boden;

Bodens tygstation;

Kiruna—Jokkmokks försvarsområde och arméns jägarskola;

Skaraborgs flygflottilj;

Bohusläns regemente;

Uddevalla försvarsområde;

Svea livgarde;

Skånska trängkåren;

arméns centralmagasin i Hässleholm;

Skånska pansarregementet;

Skånska kavalleriregementet; samt

Malmö försvarsområdes förråd i och i trakten av Hälsingborg.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

arméns signalskola; samt

ammunitionsfabriken Zakrisdal—Mariebergs avdelning å Marieberg.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombudsmannen
Wiihelmsson företagit en inspektionsresa till Gävleborgs och Västernorrlands
län, varvid han besökt:

Hälsinge regemente;

Gävle försvarsområde;

Hälsinge flygflottilj; samt

Sundsvalls luftvärnskår.

Under inspektionsresorna ha åtskilliga fältdepåer och hemvärnsförråd
besökts.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen i regel biträtts av byråchefen
och byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen
av vissa kassaförvaltningar har militieombudsmannen såsom biträde
anlitat en intendenturofficer. Under år 1947 har i större utsträckning än
tidigare uppmärksamhet ägnats förbandens tygmateriel, därvid en tygsakkunnig
officer medverkat. Vid inspektionen av truppförband ha granskats
krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar och
angående ärenden rörande förlust av eller skada å krigsmaktens egendom,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
tjänstematriklar, kassaförvaltningarnas räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel av olika
slag ävensom marketenterirörelser. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt
vården av kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisning och
omhänderhavandet av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården.
I samband med inspektionerna av truppförband ha även arrestlokalerna
besökts. De ovan omnämnda besöken å allmänna fångvårdsanstalter
ha avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom
häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1947 års lag -

tima riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1947 från år 1946

balanserade ärenden till ett antal av............................ 227

Under år 1947 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ....................................... . 566

enligt diariet över hemliga ärenden ............................ 4

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1947, utgör
alltså .................................................... 797

De ärenden, som tillkommit under år 1947, utgöras av:

ärenden inkomna från myndighet .............................. 19

klagomål eller framställningar från enskilda .................... 129

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieom budsmannen

åliggande granskning............................ 402

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden in. in. 20

Summa 570.

Av de från år 1946 balanserade 227 ärendena ha 95 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 118 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. in. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisations-
och förvaltningsärenden in. m.». 13 ärenden hade inkommit från
myndighet.

Till behandling under år 1947 ha alltså förelegat 32 ärenden, som inkommit
från myndighet, 224 klagomål eller framställningar från enskilda, 520
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar in. in. samt 21 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 797 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats ................................ 32

utan åtgärd avskrivits......................................... 62

på grund av återkallelse avskrivits ............................ 1

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
.............................. 454

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna ........................................ 45

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd .................... 16

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef .... 15

föranlett annan åtgärd ........................................ 36

och äro vid 1947 års utgång

under utredning .............................................. 112

på militieombudsmannens prövning beroende .................... 24

Summa 797.

Av hela antalet under år 1947 till behandling föreliggande ärenden (797)
ha under året slutbehandlats 647 medan till följande år balanserats 150.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid 1947
års början ännu icke slutligt

prövade ........................................................

anhängiggjordes under år 1947 ................................... *

Summa 19.

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts .................................. 15

äro vid årets slut på prövning beroende............................ 4

Summa 19.

Såsom av min redogörelse till 1947 års riksdag framgår minskades under
det första fredsåret antalet inkommande klagomål i väsentlig grad; under
år 1946 nytillkommande klagomål utgjorde sålunda 217 mot 769 näst föregående
år. Under år 1947 ha inkommit 129 klagomål. En fortsatt nedgång
kan sålunda konstateras. Fortfarande förekomma emellertid hänvändelser
till militieombudsmansämbetet i åtskilligt större utsträckning än vad som
genomsnittligen var fallet före år 1939. Antalet inspektionsanmärkningar
(402) är likaledes lägre än år 1946 (546). Såsom en av anledningarna härtill
kan framhållas att i större utsträckning än som tidigare torde ha skett
muntliga upplysningar inhämtats vid inspektionstillfällena samt mindre felaktigheter
påpekats och utan följande skriftväxling omedelbart rättats.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1947
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte
protokollen över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande
utskott.

Som bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen, samt

redogörelse för yttranden, som av militieombudsmannen avgivits till Konungen
eller departementschef.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana
som, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol. Förutom de mål, för vilka redogörelse sålunda
lämnats i berättelsen, har under året åtal anliängiggjorts mot en kapten för
förolämpning av underordnade.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha i huvudsak medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda
fallen.

Stockholm den 10 januari 1948.

NILS REGNER

jOlov Hegrelius.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1 och 2. Från värnpliktstjänstgöring frikallad har utan eget medgivande
genom generalorder ställts till chefens för armén förfogande för krigsplacering
i viss befattning samt i enlighet härmed — utan avseende å av honom
företedd frisedel — ålagts fullgöra krigstjänstgöring.

Ämbetsberättelsen till 1946 års riksdag innehåller (s. 180 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot generalmajoren, friherre Samuel Lars
Åkerhielm och överstelöjtnanten Alfred Eklund anhängiggjort åtal. Av
vederbörande ltrigsfiskal fördes vid Särskilda krigsrätten i Stockholm talan
om ansvar å Åkerhielm och Eklund för det de gjort sig skyldiga till
tjänsteförsummelse och därigenom medverkat till att pastorsadjunkten Karl
Domar Skafte i Karlskoga, utan att därtill ha varit lagligen skyldig, fått
fullgöra militärtjänstgöring under tiden den 9 oktober—den 15 december
1941. Skafte yrkade åläggande för Åkerhielm och Eklund att solidariskt
till Skafte utgiva skadestånd med 800 kronor. Krigsrätten meddelade utslag
i målet den 15 november 1945. Därvid fann krigsrätten utrett att Skafte,
som den 11 februari 1934 frikallats och sålunda icke varit krigstjänstgöringsskyldig,
upptagits å ett inom försvarsstaben uppgjort, genom generalorder
den 29 juli 1941 fastställt förslag till krigsplacering av präster
och övrig personal för kulturell verksamhet vid armén, samt att Skafte på
grund härav av chefen för Göta ingenjörkårs detachement i Karlstad
oaktat Skafte åberopat för honom utfärdad frisedel — inkallats till och
fullgjort militär beredskapstjänstgöring under ovannämnda tid. Förslaget
till krigsplacering av präster med flera hade avgivits efter det ärendet föredragits
för Åkerhielm såsom ställföreträdande chet för försvarsstaben. Eklund
hade vid tiden för Skaftes militärinkallelse tjänstgjort såsom depåchef
för ovannämnda förband. Krigsrätten, som ogillade den mot Åkerhielm förda
talan, dömde Eklund för det han underlåtit alt verkställa undersökning
i anledning av Skaftes invändning mot inkallelsen att jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning sex dagar. Eklund förpliktades vidare
all i skadestånd till Skafte utgiva 300 kronor. Redogörelsen utvisar
jämväl, alt militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den
21 november 1945 anmodade ämbetet att i krigshovrätten överklaga utsla -

get såvitt rörde åtalet mot Åkerhielm samt därvid yrka bifall till den mot
denne i målet förda talan. Även Eklund fullföljde talan mot krigsrättens
utslag. Krigshovrätten, som meddelade utslag på besvären den 21 juni 1946
(se ämbetsberättelsen 1947 s. 20 f.), fann ej skäl göra ändring i överklagade
utslaget, såvitt rörde Åkerhielm, eller såvitt angick Eklund i ansvarsfrågan.
Vidkommande den mot Eklund förda skadeståndstalan bestämde
krigshovrätten det belopp, Eklund hade att i skadestånd till Skafte utgiva,
till allenast 100 kronor.

Eklund ansökte hos Kungi. Maj :t om tillstånd att fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag.

Kunyl. Maj.t meddelade utslag i anledning av ansökningen den 6 mars
194-7 och fann därvid ej skäl bifalla densamma i följd varav krigshovrättens
utslag skulle stå fast.

3. Värnpliktiga ha av förbandschef meddelats tillrättavisning för förmenta
förseelser — som förbandschefen icke själv iakttagit — utan att de värnpliktiga
dessförinnan erhållit tillfälle förklara sig.

Såsom ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag (s. 36 ff.) utvisar, anmälde
militieombudsmannen i skrivelse den 9 september 1946 till chefen för Skaraborgs
pansarregemente kaptenen Sigvard Drake af Hagelsrum till disciplinär
bestraffning för det denne gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
därigenom att han dels utan förhör meddelat värnpliktiga nr 1065-17-44
Pettersson, nr 1578-15-44 Nilsson och nr 1636-17-44 Kjell tillrättavisningar
oaktat han icke själv iakttagit de påstådda förseelserna, dels ock sedan
de värnpliktiga fått tillfälle förklara sig förordnat att de Pettersson och
Nilsson meddelade tillrättavisningarna skulle avse av dem tidigare begångna
förseelser.

Genom beslut den 15 oktober 1946 ålade regementschefen jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten Drake för oförstånd i tjänsten disciplinstraff
av arrest utan bevakning i tre dagar.

Över regementschefens beslut anförde Drake besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 26 september 1947 och yttrade
därvid:

Enär av utredningen framgår, att Drake dels, oaktat han själv icke iakttagit
de påstådda förseelserna, meddelat ovannämnda värnpliktiga tillrättavisningar
utan att dessförinnan, såsom vederbort, anställa förhör med desamma
och dels, sedan han därefter givit de värnpliktiga tillfälle att förklara
sig, förordnat, att tillrättavisningarna beträffande två av de värnpliktiga
skulle avse av dem tidigare begångna förseelser,

samt Drake för det oförstånd i tjänsten, vartill han härigenom gjort sig
förfallen, förskyllt det honom ålagda straffet,

prövar krigshovrätten rättvist fastställa överklagade beslutet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot regementsofficer, som förordnats till förhörsledare, för det han
låtit förhör hållas av underordnad befattningshavare och därvid i protokollet
angivit sig själv som förhörsledare.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 40 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot majoren vid flygvapnet Jean Dubois
anhängiggjort åtal för oförstånd i tjänsten. Av redogörelsen framgår, att
regementskrigsrätten vid krigsflygskolan meddelade utslag i målet den 12
juli 1946. Krigsrätten fann utrett att Dubois, som haft att i anledning av
inkommen anmälan hålla förhör med tre värnpliktiga och som i det upprättade
och av honom underskrivna förhörsprotokollet angivits som förhörsledare,
underlåtit att själv förhöra dem. Dubois dömdes jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att undergå arrest utan
bevakning två dagar. Redogörelsen utvisar jämväl, att sedan tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 31
juli 1946 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag och därvid yrka att det Dubois ådömda straffet måtte
väsentligt skärpas, krigshovrätten den 10 december 1946 meddelat utslag
i målet och därvid på i utslaget angivna grunder bestämt det straff Dubois
jämlikt av regementskrigsrätten åberopat lagrum för skyllt till disciplinstraff
av arrest utan bevakning sex dagar.

Dubois ansökte hos Kungl. Maj :t om tillstånd att fullfölja talan mot
krigshovrättens utslag.

Kungl. Maj.t meddelade utslag i anledning au ansökningen den 25 juni
1!)47 och fann därvid ej skäl bifalla densamma i följd varav krigshovrättens
utslag skulle stå fast.

5. Åtal mot reservofficer i flottan för spritmissbruk.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 75 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten i flottans reserv Per Göthe
Fransson anhängiggjort åtal för tjänstefel bestående däri, att Fransson den
7 maj 1945 varit så påverkad av starka drycker, att han icke kunnat behörigen
sköta sin tjänst såsom chef å vedettbåten nr 30. Såsom av redogörelsen
framgår meddelade regementskrigsrätten vid Skånska luftvärnskåren

utslag i målet den 13 februari 1946 och förklarade därvid, att enär det icke
kunde anses styrkt, att Fransson vid ifrågavarande tillfälle varit så påverkad
av starka drycker att han ej kunnat behörigen sköta sin tjänst krigsrätten
lämnade åtalet utan bifall. Redogörelsen visar jämväl, att militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 mars 1946 anmodade
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens utslag
med yrkande att militieombudsmannens i målet förda talan måtte bifallas.
Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 5 november 1946
och prövade därvid på i utslaget närmare angivna skäl rättvist fastställa det
slut, regementskrigsrättens utslag innehöll.

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär under yrkande om bifall till den mot Fransson förda talan.

Kiingl. Maj:t meddelade utslag i målet den JO juli 1947 och fann därvid
ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

Från detta utslag,^ som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av justitieråden Grefberg, Forssman och Sterzel, generallöjtnanten
Lilliehöök och konteramiralen Giron, voro justitieråden Santesson och Walin
skiljaktiga.

Walin, med vilken Santesson instämde, yttrade:

»Av utredningen framgår, att Fransson den 7 maj 1945 förtärt spritdrycker
till sådan myckenhet att han, när han nämnda dag infann sig å
V 30 för att, enligt order, med fartyget gå ut ur Trelleborgs hamn och bilda
stöd åt ett utanför hamnen liggande bevakningsfartyg, var så påverkad av
spritdrycker att han icke kunde behörigen sköta sin''tjänst såsom fartygs -

Det ålåg Fransson såsom chef å V 30 att vara redo att omedelbart efter
erhallen order inställa sig till tjänstgöring.

,.. Y?.d. sådant förhållande har Fransson — oaktat han vid tiden för spritförtäringen
var tjänstefri och icke utan skäl antog, att avgång med V 30
namnda dag icke skulle komma i fråga — gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten.

På grund av det anförda prövar jag lagligt att, med ändring av krigshovrattens
utslag, doma Fransson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
jj0r tjansteforsummelse till disciplinstraff av arrest utan bevakning fem

6 och 7. Åtal mot fartygschef och vakthavande officer å fartyg för onykterhet
i tjänsten.

Ämbetsberättelsen till 1947 års riksdag innehåller (s. 109 ff.) redogörelse
for ett av militieombudsmannen mot kaptenen B. O. Jönsson och
löjtnanten T. L. Gisselquist anhängiggjort åtal för oförstånd i tjänsten.
Såsom av redogörelsen framgår yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å
Jonsson och Gisselquist jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Stationskiigsrätten
vid Stockholms örlogsstation meddelade utslag i målet den 18

september 1946. Stationskrigsrätten fann därvid utrett, att den 23 augusti
1944 ombord å jagaren Nordenskjöld anordnats en middag, vari deltagit fartygschefen
kaptenen Jönsson, förste officeren å fartyget löjtnanten Gisselquist,
vilken vid tillfället varit vakthavande officer å fartyget, samt ytterligare
en av fartygets officerare och tre gäster, att Jönsson och Gisselquist
vid middagen och därefter under kvällens lopp förtärt vardera Öl, åtminstone
tre glas brännvin samt rödvin, sherry, konjak eller likör och grogg, att
gästerna åtföljda av Jönsson lämnat fartyget klockan omkring 2400, att
Jönsson, som återkommit till fartyget klockan omkring 0130 samma natt,
därvid tillsagt Gisselquist att utkalla fartygets säkerhetspiket, att Jönsson
därefter i sällskap med bland andra Gisselquist företagit inspektion av manskapsförläggningarna
och signalutkiken, samt att efter order av Jönsson övningsflyglarm
givits klockan 0300. Enär i målet icke kunde anses styrkt,
att Jönsson och Gisselquist under kvällen den 23 augusti 1944 och påföljande
natt uppträtt synbart påverkade av starka drycker eller att Jönsson
allenast på grund av spritförtäringen företagit ovannämnda inspektioner
och beordrat ifrågavarande övningar, samt vad i övrigt lagts Jönsson och
Gisselquist till last ej vore av beskaffenhet att för dem föranleda ansvar,
funne stationskrigsrätten den mot Jönsson och Gisselquist förda talan icke
kunna bifallas. Redogörelsen visar jämväl att militieombudsmannen i skrivelse
till överkrigsfiskalsämbetet den 3 oktober 1946 anmodade ämbetet att
i krigshovrätten överklaga utslaget under yrkande om bifall till militieombudsmannens
i målet förda talan.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 juni 19^7 och anförde
därvid :

Genom att Jönsson och Gisselquist under middagen och det därpå följande
samkvämet förtärde sprit i den omfattning de i målet medgivit —
för Jönssons vidkommande 20 och vad Gisselquist angår omkring 25 centiliter
— måste anses ha uppkommit fara för att de icke skulle kunna vederbörligen
fullgöra sina tjänsteåligganden såsom fartygschef respektive
vakthavande officer liksom även för att de skulle företaga sig något som
kunde skada deras anseende såsom officerare eller minska deras underlydandes
förtroende för dem. Vid sådant förhållande måste den av dem medgivna
spritförtäringen betecknas såsom klandervärd.

Emellertid är i målet icke tillförlitligen styrkt, att vare sig Jönsson eller
Gisselquist uppträtt synbart påverkade av starka drycker eller ens att den
alkoholförtäring som förekommit nämnvärt försämrat deras tjänsteduglighet.
Ej heller kan det på grund av vad i målet förekommit hållas för visst,
att i målet omförmälda inspektioner och övningar skulle ha av Jönsson uraktlåtits,
därest hans ifrågavarande alkoholförtäring icke ägt rum. Med
hänsyn härtill kan icke vare sig Jönsson eller Gisselquist anses ha gjort sig
förfallen till ansvar jämlikt del i målet åberopade lagrummet.

Krigshovrätten prövar förty lagligt fastställa det slut stationskrigsrättens
utslag innehåller.

2— i?iM75. Mililieombiulsmannens ämbetsberättelse.

Över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen underdåniga
besvär under yrkande att Jönsson och Gisselquist måtte fällas till ansvar. I
besvären framhöll militieombudsmannen att det av utredningen i målet torde
klart framgå, att såväl Jönsson som Gisselquist förtärt åtminstone 25
centiliter spritdrycker förutom Öl och vin. Det syntes vara uppenbart att en
sådan spritförtäring, och även den av Jönsson medgivna något mindre
kvantiteten, måste ha i avsevärd mån utövat en menlig inverkan på deras
tjänsteutövning. I vart fall stode det utom tvivel att — såsom även krigshovrätten
funnit — spritförtäringen medfört fara för att de icke skulle
kunna behörigen sköta sin tjänst, d. v. s. nedsatt deras allmänna tjänstbarhet
och förmåga att handla snabbt och säkert i olika uppkommande
situationer. Redan konstaterandet härav vore enligt militieombudsmannens
mening tillfyllest för deras dömande till ansvar. Såsom straffbart
tjänstefel måste anses, att en krigsman före eller under tjänstgöring förtärde
sprit i sådan myckenhet att förtäringen kunde antagas inverka på
hans förmåga att rätt fullgöra tjänsten. I nu gällande tjänstereglemente
hade detta kommit till klart uttryck i mom. 20 men som allmän regel måste
det anses ha gällt även tidigare. Det borde härvid beaktas att händelsen
inträffat under beredskapstid då krävande tjänstgöring när som helst kunnat
ifrågakonuna. Vad anginge Gisselquist vidhölle militieombudsmannen
att denne genom spritförtäringen brutit mot de särskilda plikter som ålegat
honom såsom vakthavande officer. Även om det — såsom krigshovrätten
vidare anfört — icke kunde hållas för visst att i målet omförmälda
inspektioner och övningar skulle ha av Jönsson uraktlåtits, därest alkoholförtäringen
icke ägt rum, syntes det vara påtagligt att den utformning inspektionerna
och övningarna erhållit åtminstone delvis sammanhängt med
Jönssons spritpåverkan. Särskilt gällde detta inspektionen av manskapsförläggningen.
Företagandet av denna inspektion under föreliggande omständigheter
vittnade om en höggradig omdömeslöshet. Att en chef i märkbart
spritpåverkat tillstånd eller då det vore känt för de underlydande att han
förtärt sprit beordrade övningar eller förrättade inspektioner vore alltid
ägnat att skada hans anseende bland de underlydande och minska dessas
förtroende för honom. Särskilt klandervärt ur denna synpunkt vore det givetvis
om han företoge övning eller inspektion som icke vore nödvändig.
Det måste därför anses såsom ett allvarligt tjänstefel av en chef att företaga
sig något sådant. För främjande av nykterheten i tjänsten inom krigsmakten
syntes det vara av synnerlig vikt att det genom fällande dom gjordes
klart att vad Jönsson och Gisselquist låtit komma sig till last icke vore
tillåtet.

Målet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

8. Åtal mot fältkrigsdomare för ådömande av disciplinstraff för brott, varå
icke kan följa lägre straff än straffarbete eller fängelse.

Vid granskning av en till militieombudsmannen inkommen fångförteckning
från Västerbottens regemente för september 1944 iakttogs, att fältkrigsrätten
nr 6 genom utslag den 1 augusti 1944 ådömt värnpliktige vice
korpralen nr 42-70-34 Bror Milfrid Hollström sju dagars vaktarrest jämlikt
129 § strafflagen för krigsmakten ävensom 12 kap. 3 § samt 4 kap.
1 och 2 §§ allmänna strafflagen för förfalskning av offentlig myndighets
handling och uppsåtlig tjänsteförbrytelse för egen fördel.

Det inhämtades, att fältkrigsdomaren Arne Lundin tjänstgjort såsom
lagfaren ledamot av krigsrätten vid målets handläggning.

I skrivelse den 28 juni 1945 anhöll militieombudsmannen om Lundins
yttrande om orsaken till att disciplinstraff ådömts trots att straffskalan
i 12 kap. 3 § allmänna strafflagen icke innefattade lägre straff än fängelse.

Lundin anförde i en den 3 juli 1945 dagtecknad skrivelse: Vid granskning
av fältkrigsrättens protokoll den 1 augusti 1944 hade han funnit, att
Hollström jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten ävensom 12 kap. 5 §
samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen ådömts sju dagars vaktarrest.
Sannolikt förelåge felskrivning i fångförteckningen. Lundin mindes mycket
väl, att 5 § tillämpats och att Hollström därigenom kunnat erhålla ett lindrigt
straff. Hollström vore icke någon brottslingstyp. Han hade varit rättfram
och duktig i sin tjänst enligt befälets utlåtande. Han hade till varje
pris velat ha tjänstledighet, då ett hans barn skolat döpas och hans fader
varit döende. I ren tanklöshet hade han ändrat datum på ett gammalt
prästbevis rörande barndopet, då ett nyrekvirerat bevis dröjt. Om han bara
omtalat, att hans fader varit svårt sjuk, hade han genast kunnat få resa
utan något intyg. Nu hade hans fader dött, innan han hunnit fram. Krigsfiskalen
hade, innan målet överlämnats till prövning, förklarat att han med
hänsyn till omständigheterna icke hade något emot att Hollström erhölle
ett lindrigt straff. Det ådömda straffet vore måhända milt. Från militärt
håll hade såsom regel gjorts gällande att de domar, vilka Lundin varit med
om att avkunna, varit för milda. De argument, som framförts, hade dock
ej varit godtagbara ur juridisk synpunkt. De hade alltför ofta varit dikterade
av tillfälliga affekter och det subjektiva brottsrekvisitet hade icke beaktats.
Lundins juridiska uppfostran hade skett i avlidne häradshövdingen
Arvid Arbmans anda. Denne hade varit en mild domare. Någon
olägenhet därav hade, såvitt Lundin visste, aldrig försports. Eu hård dom
kunde däremot av en normal människa skapa en samhällsfiende.

Militieombudsmannen anförde härefter i skrivelse till Lundin den 17 januari
1946: I sitt yttrande hade Lundin uppgivit, att Hollström dömts
bland annat jämlikt 12 kap. 5 § allmänna strafflagen samt att uppgiften
i fångförteckningen att 3 § sagda kapitel åberopats i utslaget sannolikt berodde
på felskrivning. Emellertid hade framkommit, att 3 § jämväl cile -

rats såväl i den utskrift av utslaget, Lundin för verkställighet tillställt befälhavaren
för Storumans försvarsområde, som vid målets redovisning i de
av Lundin bestyrkta rättsstatistiska uppgifterna. Vidare bemärktes, att
objektet för Hollströms förfalskning i utslaget angivits vara offentlig myndighets
handling samt att 3 § hade avseende å sådana handlingar, medan
5 § avsåge uteslutande enskilda handlingar. Uti fältkrigsrättens konceptdombok
hade 5 § åberopats i utslaget. En närmare granskning gåve emellertid
vid handen, att 3 § ursprungligen citerats även där men att denna
siffra genom överslag med maskinskrift ändrats till siffran 5, varjämte viss
radering utförts.

I skrivelse den 23 januari 1946 förmälde Lundin: Efter vad han kunde
förstå måste i förevarande fall efter felskrivning en så dålig rättelse av
siffran 3 till siffran 5 ha företagits i konceptdomboken, att man vid utskrift
läst siffran som en trea. Det vore beklagligt, att han ej upptäckt förhållandet
efter inskrivningen i domboken eller då han underskrivit utskrifterna
av utslaget. Hans arbetsbörda vid krigsdomstolen hade emellertid
varit så stor, att han icke alltid hunnit med att verkställa kontroll av
gjorda utskrifter eller av vad han skrivit i koncept, vilket sedan inskrivits
i domboken. I normala fall funnes rättsbildade biträden och rutinerade
skrivbiträden till en domares förfogande. Lundin hade icke ens haft riktiga
skrivbiträden. Därtill komme givetvis, att han själv icke hade den kompetens
och rutin, som vore erforderlig för domarevärv, d. v. s. hovrättsutbildning.
Någon mera kompetent person hade emellertid icke velat åtaga
sig fältkrigsdomarskapet, då uppdraget ansetts vara alltför betungande i
förhållande till den blygsamma ersättningen. Det syntes honom under sådana
förhållanden nödvändigt att ha överseende med en del brister, som
måste vidlåda en domare av hans kapacitet. Hans resonemang vid avkunnandet
av domen hade varit följande. Hollström vore en människa, som
man icke kunde sätta i fängelse. Det måste finnas en möjlighet att giva
honom arreststraff, vilket i och för sig torde verka hårt på en sådan öppen
och rättfram person. Lagen tilläte ej, att Hollström finge villkorlig dom,
ty 12 kap. allmänna strafflagen funnes ej upptaget bland de kapitel i 98 §
strafflagen för krigsmakten, beträffande vilka villkorlig dom kunde ifrågakomma.
Lundin hade då måst välja 12 kap. 5 § allmänna strafflagen för
att Hollström skulle kunna erhålla arreststraff. Emellertid hade Lundin
icke rimligen kunnat säga, att Hollström förfalskat en handling, varom
förmäldes i 12 kap. 5 §. Den handling, som Hollström förfalskat, vore
onekligen en offentlig myndighets handling eller en sådan, som omförmäldes
i sagda kapitels 2 §. Vid telefonsamtal med personal vid militieombudsmansexpeditionen
hade Lundin sedermera erfarit, att hans tolkning
av bestämmelserna om villkorlig dom vore oriktig. Beslut om villkorlig
dom skulle i förevarande fall ha kunnat meddelas. Lundins domskonstruktion,
som företagits i syfte att utfylla en i hans tycke förefintlig lucka
i lagen, hade följaktligen varit obehövlig. Hollström hade givetvis icke bort
dömas efter vare sig 3 § eller 5 § utan efter 2 §. Ovan omförmälda motiv

hade emellertid varit vägledande vid domen. Den lilla notisen om villkorlig
straffdom under 32 § strafflagen för krigsmakten förefölle Lundin så
knapphändig, att det för honom syntes svårt att tolka den på annat sätt
än han gjort. Någon kommentar till strafflagen för krigsmakten hade icke
varit tillgänglig för honom. Om så varit fallet, hade han säkert icke fått
denna syn på frågan. Den litteratur, som stått honom till buds, hade utgjorts
av Sveriges rikes lag och strafflagen för krigsmakten. Denna utrustning
vore för eu domare i knappaste laget. I bokmarknaden hade emellertid
icke funnits till salu någon litteratur rörande krigsdomstolarna.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till Lundin den 28 januari
1946: Uti infordrade yttranden hade Lundin uppgivit, att Hollström rätteligen
dömts jämlikt 12 kap. 5 § allmänna strafflagen i stället för 3 § i
samma kapitel. För brott enligt 5 § skulle dömas till straffarbete eller
fängelse i högst sex månader. I visst fall — nämligen då sådan handling,
som avsåges med lagrummet, skrivits i diktad persons namn — finge till
böter dömas. För manskaps brott mot 129 § strafflagen för krigsmakten
skulle dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet
skett av förhastande och ingen eller ringa skada därav kommit, till disciplinstraff.
Fältkrigsrätten hade fört Hollström till last, att denne ändrat
innehållet i ett av komministern Carl Holmqvist i Överklintens kyrkobokföringsdistrikt
å tjänstens vägnar utfärdat utdrag av födelse- och dopboken
samt därefter fogat utdraget vid en skrift till sin kompanichef i avsikt att
med stöd av detsamma erhålla tjänstledighet. Enär den av Hollström utförda
förfalskningen uppenbarligen icke kunde bedömas såsom utfärdande
av handling i diktad persons namn, hade Hollström även med tillämpning
av 5 § icke lagligen kunnat åläggas lindrigare straff än fängelse.

I ett den 20 februari 1946 dagtecknat yttrande anförde Lundin: Av domboken
framginge måhända ej med önskvärd tydlighet de särskilda skäl,
som föranlett fältkrigsrätten att döma Hollström till enbart arreststraff.
Detta hade nog berott på att Hollström saknat förmåga att framhålla sin
sak. Fältkrigsrätten hade emellertid under enskild överläggning inhämtat
upplysningar rörande Hollström från förbandet, närmast från Hollströms
kompanichef, som upptäckt förfalskningen. Kompanichefen, dennes namn
mindes Lundin ej, hade upplyst, att Hollström genast erkänt allt för honom.
Hollström hade omtalat, att anledningen till hans brottsliga förfarande
varit, att hans fader varit döende och att han därför till varje pris
velat resa hem. Ett rekvirerat intyg rörande barndop hade dröjt och han
hade blivit utom sig vid beskedet om faderns tillstånd. Med en slidkniv
hade han då ändrat datum på ett gammalt intyg. Kompanichefen hade meddelat,
att Hollström, därest han omtalat att hans fader vore svårt sjuk,
med säkerhet skulle ha fått tjänstledighet, trots att det vid denna tid varit
mycket svårt att få sådan. Kompanichefen hade framhållit, att Hollström
säkerligen handlat av oförstånd. Hollström hade i tjänsten de allra bästa
vitsord. I fältkrigsrätten tjänstgörande kaptenen Berzelius hade även framhållit
att Hollström säkert skulle 1m fått tjänstledighet utan företeende

av intyg i anledning av de föreliggande omständigheterna. Berzelius hade
ansett, att oförstånd och okunnighet om gällande tjänstledighetsbestämmelser
förelegat.

Den 8 mars 1946 inställde sig Lundin personligen å militieombudsmansexpeditionen
och anhöll att få lämna följande upplysningar: Åklagaren
hade yrkat ansvar å Hollström jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten
och 12 kap. 2 § allmänna strafflagen, därvid åklagaren emellertid förklarat
sig anse, att förmildrande omständigheter förelåge, samt sagt sig icke
ha något att erinra mot ett milt straff. Rättens ledamöter hade velat undvika
att utdöma fängelsestraff, helst som Lundin vid denna tid hyst den
felaktiga uppfattningen, att villkorlig dom icke lagligen kunde meddelas
av krigsdomstol utom i fråga om brott mot 8 kap. strafflagen för krigsmakten.
Under överläggningen hade Lundin lagt märke till att bötesstraff
kunde komma i fråga beträffande sådan förfalskning, som omförmäldes i
12 kap. 5 § allmänna strafflagen. Med tillämpning av 34 § strafflagen för
krigsmakten kunde disciplinstraff följaktligen åläggas jämlikt 5 §. Oaktat
Lundin insett, att 5 § icke avsåge förfalskning av offentlig handling, hade
Hollström fällts till ansvar enligt denna paragraf, varvid straffet bestämts
till vaktarrest i sju dagar. Utslaget hade avkunnats omedelbart. Först sedan
Lundin återkommit till sin ordinarie arbetsplats och börjat sätta upp
krigsrättens protokoll från sammanträdet, hade han upptäckt, att förutsättningen
för att bötesstraff skulle kunna komma till användning vore
den, att den förfalskade handlingen skrivits i diktad persons namn. Han
saknade kännedom om huru ändringen från § 3 till § 5 i konceptdomboken
tillkommit och kunde icke förklara, varför § 3 åberopats i den utskrift av
utslaget, som för verkställighet tillställts befälhavaren för Storumans försvarsområde,
ävensom i de av Lundin bestyrkta rättsstatistiska uppgifterna.
I övrigt ville Lundin åberopa vad han tidigare skriftligen anfört i
ärendet.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 5 december 1946 till överkrigsfiskalsämbetet
följande.

Av utredningen framgår, att vederbörande krigsfiskal den 1 augusti 1944
i ett vid fältkrigsrätten nr 6 anhängigt mål mot Hollström yrkat ansvar
å denne jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten och 12 kap. 2 § allmänna
strafflagen för förfalskning och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen
fördel. I utslag samma dag fann fältkrigsrätten utrett, att Hollström den
13 juni 1944 ändrat innehållet i ett av komministern Carl Holmqvist i
Överklintens kyrkobokföringsdistrikt å tjänstens vägnar utfärdat utdrag
av födelse- och dopboken samt att han därefter fogat utdraget vid en skrift
till sin kompanichef i avsikt att med stöd av utdraget erhålla tjänstledighet.
Fältkrigsrätten, som fann omständigheterna vid brottets begående synnerligen
mildrande, dömde Hollström jämlikt 129 § strafflagen för krigs -

makten samt 12 kap. 5 § allmänna strafflagen ävensom 4 kap. 1 och 2 §§
sistnämnda lag att för förfalskning av offentlig myndighets handling och
uppsåtlig tjänsteförbrytelse för egen fördel undergå vaktarrest sju dagar.

I sin egenskap av ensam lagfaren ledamot av krigsrätten är Lundin i
första hand ansvarig för krigsrättens beslut.

Den handling varom är fråga synes vara sådan som avses i 12 kap. 2 §
allmänna strafflagen. Enligt detta lagrum är straffet för förfalskning straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år. Om omständigheterna
äro synnerligen mildrande, må tiden för straffarbetet nedsättas till två
månader.

De uppgifter Lundin lämnat innefatta att Lundin före utslagets avkunnande
insett att 12 kap. 5 § allmänna strafflagen icke ägde tillämpning å
Hollströms brottsliga förfarande men att Hollström det oaktat fällts till
ansvar jämlikt sagda lagrum för att arreststraff skulle kunna ådömas i
stället för svårare straff.

Lundin har härigenom vid utövandet av domarämbete gjort sig skyldig
till fel av så allvarlig beskaffenhet att det icke kan undgå beivran.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten anhängiggöra och utföra åtal
mot Lundin för vad denne låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar
å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Överkrigsfiskalsämbetet anmälde i ett den 16 december 1946 dagtecknat
memorial för krigshovrätten det uppdrag militieombudsmannen sålunda givit
ämbetet samt ställde Lundin under åtal inför krigshovrätten med yrkande,
att Lundin måtte för vad militieombudsmannen i sin skrivelse den 5 december
1946 lagt honom till last dömas till ansvar jämlikt 25 kap. 17 § allmänna
strafflagen.

I ett annat den 16 december 1946 dagtecknat memorial anförde överkrigsfiskalsämbetet:
Uti fem av förenämnda fältkrigsrätt under år 1944 avdömda
mål, i memorialet betecknade nr 1—5, hade besvär anförts i krigshovrätten
efter besvärstidens utgång och till följd därav icke kunnat av krigshovrätten
upptagas till prövning. Av tillgängliga handlingar hade framgått,
att fältkrigsrätten sedan handläggningen i målen avslutats meddelat beslut
om att utslag vore att avvakta å tid och plats, som skulle tillkännagivas å
försvarsområdesorder. Genom att sålunda uppskjuta målen på obestämd
tid, vilket förfarande stode i strid mot gällande bestämmelser om doms avkunnande,
hade fältkrigsrätten gjort sig skyldig till felaktighet av så allvarlig
beskaffenhet, att ämbetet icke kunde underlåta att beivra densamma.
För denna felaktighet vore Lundin såsom lagfaren ledamot av fältkrigsrätten
ensam ansvarig. Vidare hade Lundin förfarit felaktigt därige -

nom att han icke vidtagit erforderliga åtgärder för att svarandena i målen
ofördröj ligen skulle erhålla meddelande om fältkrigsrättens utslag. Lundin
hade nämligen måst inse, att det på grund av fältkrigsrättens underlåtenhet
att i målen utsätta bestämd dag för meddelande av utslag varit fara
för att parterna, av vilka ingen varit närvarande vid de rättegångstillfällen
då utslagen meddelats, icke skulle få kännedom om utslagen inom sådan
tid att de rätteligen kunde anföra besvär däröver. Ämbetet ställde
Lundin under åtal inför krigshovrätten med yrkande om ansvar å honom
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den IS mars 19k7 och yttrade
därvid:

I det fall, som föranlett militieombudsmannens ingripande mot Lundin,
har fältkrigsrätten nr 6 med Lundin såsom civil ledamot dömt en värnpliktig
vicekorpral vid namn Hollström för det han ändrat innehållet i ett
av en komminister å tjänstens vägnar utfärdat bevis och därefter fogat
beviset vid en ansökan till kompanichefen för att härigenom erhålla tjänstledighet
till allenast disciplinstraff och därvid till synes åberopat — förutom
andra lagrum, om vilka nu icke är fråga — 12 kap. 5 § allmänna
strafflagen.

Uppenbart är emellertid, att sistnämnda lagrum icke ägt tillämplighet å
Hollströms förfalskningsbrott och att mildare stadgande i 12 kap. allmänna
strafflagen än 3 § lagligen icke kunnat i sådant hänseende ifrågakomma.

Vid sådant förhållande och enär handlingarna i målet mot Hollström
icke giva anledning till antagande, att fältkrigsrätten ägt att på någon i
5 kap. allmänna strafflagen omförmäld grund utmäta mildare straff för
förfalskningsbrottet än det i 12 kap. 3 § samma lag stadgade lägsta straffet
eller således fängelse en månad, måste fältkrigsrätten anses ha förfarit felaktigt
genom att döma Hollström på sätt som skett.

Lundin kan förty i denna del av målet icke undgå ansvar för oförstånd
i utövande av domarämbete.

Vidkommande den mot Lundin förda ansvarstalan i övrigt finner krigshovrätten
väl, att fältkrigsrätten med hänsyn till de förhållanden, under
vilka den haft att arbeta, haft fog för sitt förfarande att i vart och ett av
målen nr 1—5 icke bestämma viss dag för utslags avkunnande utan i stället
vid sista rättegångstillfället förklara, att utslag vore att avvakta å tid och
plats, som skulle tillkännagivas å försvarsområdesorder.

Det måste emellertid vid berörda tillvägagångssätt anses ha ålegat Lundin
såsom civil ledamot i fältkrigsrätten att underrätta svarandena, vilka
icke varit tillstädes vid utslagens avkunnande, om utslagen i fråga i så god
tid att de kommit i åtnjutande av skälig frist för besvärs anförande.

Lundin har likväl, enligt vad utredningen visar, underlåtit detta, med påföljd
att av svarandena anförda besvär icke kunnat av krigshovrätten upptagas
till prövning; och har Lundin härigenom gjort sig förfallen till ansvar
för vårdslöshet vid utövande av domarämbete.

På grund av vad sålunda anförts prövar krigshovrätten lagligt att, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, döma
Lundin för oförstånd och vårdslöshet vid utövande av domarämbete att
utgiva trettio dagsböter å fyra kronor, vilka böter skola tillfalla kronan.
Utslaget har vunnit laga kraft.

9. Åtal mot kontorsföreståndare vid örlogsvarv för förskingring i tjänsten.

I en den 21 januari 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
kontoristen vid Karlskrona örlogsvarv Arne Brissman: Vid olika tillfällen
under åren 1943—1944 hade dåvarande chefen för artilleridepartementet
vid örlogsvarvet utkvitterat större och mindre penningsummor, som
översänts från riksförsäkringsanstalten och varit avsedda för utbetalning
såsom olycksfallsersättning till vid departementet anställda arbetare. Pengarna
jämte reversal hade överlämnats till vid departementet anställde kontorsföreståndaren
Sven Gunnar Steinbach för att av denne vidarebefordras
till varvskassan emot kvitto. Då sådana kvitton i åtskilliga fall icke överlämnats
till det kontorsbiträde, som skötte bokföringen, hade kontorsbiträdet
gjort påstötningar hos Steinbach, som svarat att kvittona låge i hans
skrivbordslåda. Efter en tid hade förfrågningar i saken gjorts hos varvskamreraren
och sedan denne anmodat Steinbach att omedelbart till varvskassan
inleverera pengarna — beloppet hade uppgått till cirka 1200 kronor
— hade Steinbach omkring den 1 februari 1944 inbetalat beloppet. Brissman
anförde vidare att han, som vore uppsagd från sin kontoristbefattning
vid örlogsvarvet, alltsedan oktober 1945 varit utsatt för förföljelse från
Steinbach och en annan tjänsteman vid varvet.

Sedan skriften för utredning översänts till chefen för örlogsvarvet inkom
denne den 3 februari 1947 med protokoll över militärt förhör, särskilt yttrande
av Steinbach samt egen skrivelse. Då närmare utredning syntes erforderlig
rörande Steinbachs förfarande, anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till krigsfiskalen S. O. L. Kaijser, att denne måtte verkställa sådan
utredning, och överlämnade Kaijser den 8 mars 1947 en genom kriminalpolisen
i Karlskrona verkställd utredning i ärendet.

Vid det militära förhöret yttrade Steinbach: Att pengarna icke hade inlevererats
omedelbart sedan de kommit till departementskontoret hade berott
på att Steinbach vid ifrågavarande tid varit överhopad med göromål i
tjänsten. Han hade därför förvarat influtna medel och tillhörande handlingar
i ett kuvert i en av sina skrivbordslådor. Omedelbart efter av varvskamreraren
gjord anmodan hade beloppen inlevererats till varvskassan.
Steinbach bestrede riktigheten av Brissmans uppgifter om förföljelse.

Vid protokollet över nämnda förhör fanns fogat ett av e. o. kontorsbiträdet
Elin Granbeck och e. o. kanslibiträdet Sven Rudh undertecknat sammandrag
över de olycksfallsärenden vid artilleridepartementet, som förekommit
under tiden december 1942—februari 1944. Jämte sju andra ären -

den, varom nu ej är fråga, upptog sammandraget i följande uppställning
angivna elva ärenden, i vilka ersättningsbeloppen inlevererats den 22—den
25 februari 1944.

1 Olycksfall för	Belopp	Datum då ersätt-ning ankom från riksförsäkrings-anstalten	Datum då ersätt-ning inlevererades till varvskassan
Arb. nr 296 Andersson................	247	25	11/12 42	25/2 44
» » 268 Forsberg..................	63	—	12/1 43	25/2 44
> > 376 Karlsson..................	60	—	15/5 43	22/2 44
> » 220 Gröndahl.................	84	—	22/5 43	22/2 44
» > 335 Karlsson..................	35	—	23/5 43	23/2 44
» > 433 Karlsson .................	63	—	29/5 43	23/2 44
» » 113 Olsson...................	66	50	9/9 43	22/2 44
> » 86 Carlsson..................	65	—	19 9 43	24/2 44
> » 278 Appelqvist................	119	—	3/10 43	24/2 44
» > 268 Forsberg.................	84	—	19,12 43	24/2 44
> > 140 Nilsson ..................	170	50	18/1 44	25/2 44

Steinbach anförde ytterligare: Steinbach hade icke kunnat släppa ifrån
sig reversalen förrän han noggrant gått igenom ärendena samt kontrollerat
att samtliga handlingar funnes bifogade och att kronan erhållit sin rätt.
Han hade under den tid som vore i fråga varit tvungen att arbeta såväl på
vardagskvällar som på sön- och helgdagar. De viktigaste ärendena hade
fått gå först. Inlevererandet av medel från riksförsäkringsanstalten finge
räknas till mindre viktiga göromål. Vad som från Steinbachs sida i denna
del förekommit vore icke dikterat av oärligt uppsåt. Det vore bristande tid
och icke något annat som orsakat det påtalade dröjsmålet med pengarnas
inlevererande.

Vid polisförhöret uppgav Elin Granbeck, som sedan oktober 1936 vore
anställd vid ifrågavarande avdelning av örlogsvarvet: Då ett olycksfall inträffat
på örlogsvarvet, hade detta brukat anmälas från den avdelning,
inom vilken detsamma förekommit. Elin Granbeck, som å artilleridepartementets
kontor haft att sköta alla olycksfallsärenden, hade därefter sammanställt
erforderliga handlingar om olycksfallet och överlämnat desamma till
Steinbach, som endast skolat ombestyra att chefen för departementet underskreve
handlingarna. Ärendena hade sedan expedierats från varvschefens
kontor. Omkring två månader senare brukade från riksförsäkringsanstalten
ankomma meddelande angående dess beslut om utbetalning i anledning
av olycksfallet. Samtidigt ankom även ett utbetalningskort å den summa
som skulle utbetalas. Steinbach hade därefter i regel skrivit ort och datum
å utbetalningskortet, varefter han överlämnat detsamma till departementschefen
för underskrift. Sedan Steinbach återfått kortet hade han låtit hämta
pengarna å postkontoret, varefter han ombett Elin Granbeck att utskriva
ett reversal för pengarnas inlevererande till varvskontoret. Detta reversal
hade Elin Granbeck i de flesta fall redan haft utskrivet, då Steinbach bett

henne därom; eljest hade det genast utskrivits. Därpå hade Steinbach endast
haft att ombesörja, att reversalet tillställdes departementschefen för
underskrift, varefter pengarna kunde inlevereras till varvskontoret. Pengar
och reversal hade alltid sänts med hud, som å varvskontoret erhållit kvitto,
vilket bifogats övriga handlingar i ärendet. Enligt Elin Granbecks uppfattning
hade Steinbach bort kontrollera ärendena innan dessa avsänts till riksförsäkringsanstalten.

På särskild fråga huruvida Elin Granbeck hade vetskap om att Steinbach
förstört eller omskrivit några reversal tilläde Elin Granbeck, att samtliga
av henne utskrivna och av chefen undertecknade reversal till de ärenden
som avsåges i ovan intagna uppställning måste ha förstörts, enär dessa reversal
numera för hand omskrivits av Steinbach och även undertecknats
av honom.

Elin Granbeck fortsatte: I vanliga fall hade hon så gott som omedelbart
efter det pengarna inlevererats till varvskassan brukat erhålla kassans kvitto.
Då hon vid kontroll av ärendena funnit att kvitto saknats, hade hon
frågat Steinbach var kvittot funnes. Denne hade då alltid svarat, att han
hade detsamma i sin skrivbordslåda. Elin Granbeck hade icke misstänkt att
Steinbach talat osanning. Någon gång i januari 1944 hade föreståndaren å
redovisningslcontoret, kontorsskrivaren Allan Vilhelm Gröndahl, frågat
Elin Granbeck varför pengar från riksförsäkringsanstalten icke inlevererats
till varvskassan. Elin Granbeck, som lovat undersöka saken, hade satt sig i
förbindelse med dåvarande kontorsföreståndaren å varvskontoret, numera
varvskamreraren Nils Nordberg, som åtagit sig att närmare kontrollera
redovisningarna. Elin Granbeck hade senare på begäran lämnat Nordberg
uppgift på vilka kvitton som saknats. Någon tid därefter hade ifrågavarande
kvitton tillsammans med de av Steinbach omskrivna reversalen funnits insatta
på sina platser i handlingarna å kontoret.

Rudh berättade vid polisförhöret lika med Elin Granbeck angående handläggningen
och redovisningen av olycksfallsärendena samt tilläde att någon
annan värdepost än utbetalningskort från riksförsäkringsanstalten icke brukade
ankomma till artilleridepartementets kontor.

Gröndahl uppgav: Han hade handhaft bokföringen över influtna olycksfallsersättningar
till departementet. I genomsnitt hade inträffat cirka tre
olycksfall per månad. Då han omkring årsskiftet 1943—1944 vid kontroll
förmärkt, att under året influtit ovanligt litet pengar, hade han antagit, att
något fel måste ha förekommit i redovisningarna. Han hade därför ringt upp
Elin Granbeck och frågat, om hon icke sänt in alla anmälningarna om
olycksfallen. Elin Granbeck hade svarat att allt vore insänt men att hon
skulle göra eu närmare undersökning.

Vid polisförhöret uppgav Steinbach om sina anställningsförhållanden att
han, efter anställning som kontorist å örlogsvarvets torpeddepartement till
den 31 december 1917, förflyttats till varvskontoret, där han också innehaft
kontoristbefattning. Den 7 juni 1938 hade han erhållit anställning å artilleridepartementet
där han fortfarande tjänstgjorde, sedan den 1 november
1942 såsom kontorsföreståndare.

Rörande saken erkände Steinbach, att han efter hand som ifrågavarande
olycksfallsersättningar inkommit till honom på kontoret tagit hand om
dessa och stoppat dem på sig tillsammans med sina egna medel samt sedan
använt pengarna för att betala egna löpande utgifter. Härom uppgav Steinbach
närmare: Sedan utbetalningskorten blivit underskrivna av departementschefen,
hade Steinbach låtit en vaktmästare hämta pengarna på postkontoret.
Då Steinbach mottagit desamma, hade han kommit på tanken
att behålla dem för egen räkning i stället för att inleverera dem till varvskassan.
Hans avsikt hade dock varit att redovisa pengarna, innan någon
upptäckt hans oegentligheter. Han hade icke vid de olika tillfällena närmare
tänkt på följderna av sitt handlingssätt och han kunde icke heller nu
lämna någon förklaring härtill. Han hade icke handlat efter något system.
Om så varit fallet, hade han kunnat förskjuta redovisningarna genom att
använda senare inkomna medel till redovisning av äldre, försummade inbetalningar.
Det hade ibland inträffat att han haft oredovisade pengar på sig
i flera veckor, innan han använt dem till egna utgifter. Han hade icke använt
pengarna till restaurangbesök eller andra nöjen. Steinbach hade förstått,
att det varit hans skyldighet redovisa influtna medel med det snaraste.
Då Steinbachs förfarande blivit upptäckt, hade dåvarande varvskamreraren,
kommendörkaptenen Gunnar Viktor Wessman, anmodat Steinbach
att snarast inleverera de undanhållna medlen. Steinbach hade följande dag i
bank upplånat 1 200 kronor, som han deponerat på varvskontoret. Han hade
därefter varit nödsakad att genomgå handlingarna för att kontrollera de
av honom förvarade reversalen. Efter hand som han utskrivit nya reversal,
vilka han själv undertecknat, hade han den 22, 23, 24 och 25 februari 1944
överlämnat dessa till varvskassan, där han erhållit kvitto. De förut utskrivna,
av chefen för departementet undertecknade reversalen hade han
rivit sönder och kastat bort. Att han skrivit ut nya reversal hade berott på
att han velat ha reversalen daterade samma dag, som varvskassans kvitto
utvisade. Han hade icke haft någon som helst avsikt att dölja sitt handlingssätt.
Steinbach förnekade att han underlåtit att redovisa några andra poster
än de som avsåges i ovan intagna uppställning och vilkas sammanlagda
belopp uppginge till 1 057 kronor 25 öre.

Wessman anförde: När Nordberg meddelat Wessman att Steinbach eventuelli
icke redovisat medel till varvskassan, hade Wessman omedelbart ringt
till dåvarande departementschefen, kommendörkaptenen T. A. H. Svedelius,
som Wessman dock icke träffat. Wessman hade strax därefter samtalat
med Steinbach, vilken Wessman beordrat att skyndsamt inleverera de medel,
som Steinbach eventuellt icke redovisat. Wessman ville erinra sig, att
Steinbach uppgivit, att pengarna förvarades i någon låda. Han ville också
erinra sig, att han sagt till Steinbach att inkomma med pengarna samma
dag och innan varvskassan stängdes för dagen. Wessman förnekade på det
bestämdaste, att han beviljat Steinbach något anstånd med redovisningen.
Det hade icke heller framkommit, att Steinbach verkligen förskingrat några
pengar.

Steinbach uppgav: Då det blivit upptäckt, att han ej redovisat olycksfallsersättningarna,
hade han blivit uppringd av Wessman och anmodad att
omedelbart inleverera pengarna. Steinbach hade lovat att inbetala dessa men
meddelat Wessman att han först måste gå igenom handlingarna i berörda
ärenden, varför han icke förrän påföljande dag kunde inleverera pengarna.

Kommendörkaptenen V. H. G:son af Klint anförde: Han vore sedan den
1 oktober 1945 chef å artillerisektionen vid örlogsvarvet. Han kände icke till
huruvida vid ifrågavarande tid funnits några för sektionen gällande föreskrifter
angående redovisningen av postanvisningar och liknande värdehandlingar.
Enligt praxis hade chefen, då en värdehandling inkommit till
hans expedition, undertecknat denna, varefter någon springpojke eller vaktmästare
hämtat pengarna på posten och överlämnat dem till kontorsföreståndaren.
Någon viss tid, inom vilken dylika pengar skulle redovisas, hade
icke funnits föreskriven, men skulle dock pengar redovisas inom rimlig tid.
— Någon anmälan om fördröjd redovisning hade icke inkommit till af Klint
med undantag av att Brissman någon gång i första hälften av januari 1947
infunnit sig hos honom och därvid omtalat, att Steinbach gjort sig skyldig
till förskingring.

Nordberg vilken sedan den 1 november 1945 tjänstgjorde som varvskamrerare
uppgav: Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalningar i form av
postanvisningar och postgiroutbetalningskort gällde numera Föreskrifter
angående kassaväsendet vid försvaret, fastställda av försvarets civilförvaltning
den 6 juni 1946 att gälla från och med den 1 juli samma år. För redovisningen
av ankommande värdeförsändelser hade tidigare funnits bestämmelser
i § 20 av marinförvaltningen den 1 juni 1939 fastställda Föreskrifter
för medelsredovisningen m. m. vid örlogsvarvet.

Sistnämnda paragraf var av följande lydelse:

»För redovisning av med posten ankommande värdeförsändelser ävensom
postanvisningar och utbetalningskort avseende kassauppbörden skall
användas sådan ankomst- och registreringsbok, som omförmäles i riksräkenskapsverkets
cirkulär den 16 november 1936 (SFS nr 576).

Genom vederbörande postanstalts försorg införas i denna bok samtliga
dylika försändelser avseende kassauppbörden. För varje dag sådana försändelser
ankomma, tillhandahåller postanstalten mot kvitto försändelserna
jämte en i fortlöpande nummerföljd paginerad kopia av det upplägg i boken,
varå försändelserna införts, med tillhörande blad för mottagarens anteckningar
över försändelsernas innehåll m. m. Kopiorna med tillhörande
anteckningsblad (värdepostbok) skola i nummerföljd förvaras i särskild
pärm.

Den, som utsetts att kvittera ankommande försändelser, äger icke utkvittera
å försändelserna angivna belopp.

Det åligger varvskainreraren övervaka, att enligt ankomst- och registreringsboken
influtna belopp bliva vederbörligen uppdebiterade i räkenskapen.
»

Beträffande tillämpningen av dessa bestämmelser anförde Nordberg se -

dermera i en till militieombudsmannen inkommen skrift: Enligt upplysningar
vilka Nordberg erhållit från dåvarande vaktmästaren som haft hand
om posten och vilka Nordberg kontrollerat och funnit riktiga hade vid artilleridepartementet
en särskild från övriga departement skiljaktig praxis
utbildat sig i fråga om ankommande värdeförsändelser. Artilleridepartementet
hade å postkontoret haft postfack. I detta hade lagts avier rörande försändelser
av ifrågavarande slag samt postanvisningar och utbetalningskort.
Facket hade tömts av vaktmästaren, som lämnat posten till kontorsföreståndaren,
vilken ej ägt befogenhet att skriva kvittenser. Detta hade gjorts av
departementschefen. Såväl artilleridepartementet som de övriga departementen
å örlogsvarvet hade tilldelats postbok. Vid artilleridepartementet
hade densamma emellertid använts endast för avgående post.

Chefen för örlogsvarvet kommendören Gösta Odqvist anförde i sin skrivelse
till militieombudsmannen: I mitten av december 1946 hade chefen för
artillerisektionen rapporterat, att Brissman för honom uppgivit sin avsikt
att, för den händelse han erhölle avsked, anmäla bland annat Steinbach
för oredligheter vid vissa tillfällen i samband med redovisning av från riksförsäkringsanstalten
inbetalade ersättningar. På förfrågan härom hos den
vid angivna tidpunkten tjänstgörande varvskamreraren hade denne meddelat
att, såvitt han hade sig bekant, någon oredlighet från Steinbachs sida icke
förelegat. På grund härav hade Odqvist icke vidtagit annan åtgärd än att
utfärda föreskrift om att i skrivelse, som medförde inbetalning, tydligt skulle
angivas att sådan skulle verkställas genom insättning å varvskassans postgirokonto.
Odqvist hade numera utfärdat föreskrift att till örlogsvarvet ankommande
postanvisningar och dylikt icke finge inlösas utan skulle överlämnas
till varvskassan, som vidtoge vederbörliga åtgärder jämlikt mom. 9
i civilförvaltningens föreskrifter, enligt vilket moment inbetalningar i form
av postanvisningar och postgiroutbetalningskort icke finge kvitteras och uttagas
kontant utan skulle insändas till postgirokontoret för gottskrivning
på varvets inbetalningskonto.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 19 april 1947 dagtecknad, till chefen för Karlskrona örlogsvarv
översänd instruktion för åtal mot Steinbach.

Steinbach har under den tid som i ärendet är i fråga tjänstgjort som kontorsföreståndare
å artilleridepartementets kontor vid örlogsvarvet i Karlskrona.
I denna tjänst har Steinbach haft att taga befattning med medel som
av riksförsäkringsanstalten översänts till departementet i olycksfallsärenden.
Beträffande det förfarande som härvid tillämpats har följande blivit upplyst.

Riksförsäkringsanstaltens utbetalningskort ha med annan post överlämnats
till Steinbach såsom kontorsföreståndare. Steinbach, som icke varit befogad
att kvittera å försändelserna angivna belopp, har överlämnat utbetalningskorten
till departementschefen för underskrift och därefter låtit hämta

pengarna på posten. Sedan reversal utskrivits, har Steinbach ombesörjt att
desamma undertecknats av departementschefen, varefter Steinbach haft att
överlämna pengarna till varvskontoret mot kvitto att biläggas handlingarna
i ärendet.

Några instruktioner eller andra föreskrifter rörande det sålunda tillämpade
förfarandet synas icke ha varit utfärdade. Icke heller synas särskilda
bestämmelser ha funnits rörande Steinbachs redovisningsskyldighet för
ifrågavarande medel och sättet för denna skyldighets fullgörande. Det är
emellertid uppenbart att Steinbach varit skyldig att hålla dessa medel avskilda
från egna tillgångar och att redovisa dem till varvskontoret i omedelbar
anslutning till övriga på Steinbach ankommande åtgärder i dessa ärenden.

Av vad Steinbach erkänt och vad i övrigt förekommit framgår att Steinbach
vid olika tillfällen under december 1942—januari 1944 tillägnat sig och
för egen räkning använt från riksförsäkringsanstalten översända medel till
ett sammanlagt belopp av 1 057 kronor 25 öre. De särskilda beloppen och
tiderna för desammas översändande till departementet framgå av ovanintagna
uppställning.

Steinbach torde härigenom ha gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten.

Åtal mot Steinbach, som torde vara underkastad ämbetsansvar, för vad
han sålunda förbrutit, synes böra ske vid krigsdomstol.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, under vilken Steinbach lydde, anhängiggöra och utföra
åtalet mot denne samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens
beskaffenhet.

Målets hänsköts till stationskrigsrätten vid Karlskrona örlogsstation. Under
åberopande av inilitieombudsmannens åtalsinstruktion yrkade vederbörande
åklagare ansvar å Steinbach jämlikt 25 kap. 11 § allmänna strafflagen
enligt lagrummets lydelse före den 1 januari 1943 för förskingring begången
under år 1942 samt jämlikt 22 kap. 3 § samma lag för grov förskingring
under 1943—januari 1944. Därjämte yrkades ansvar jämlikt 25
kap. 16 § nämnda lag för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten. Därest det brott,
Steinbach låtit komma sig till last år 1942, icke kunde anses utgöra förskingring,
bestämde åklagaren ansvarsyrkandet i denna del att avse tjänsteförsummelse
bestående däri att Steinbach underlåtit redovisa ett mottaget
belopp i rätt tid.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 7 maj 1(H7 och anförde
därvid.

I målet är upplyst att Steinbach den 4 november 1942 av chefen för Karlskrona
örlogsvarv antagits att från och med den 1 november 1942 vara e. o.

tjänsteman i XV lönegraden (18 löneklassen) och att Steinbach tjänstgjort
såsom kontor sskrivare av 1 :a klass (kontor sföreståndare) under tiden till
den 1 juli 1945 å artilleridepartementets kontor vid örlogsvarvet och under
tiden från och med sistnämnda dag, då artilleridepartementet ombildats till
artillerisektion, å sektionens kontor.

Under tiden den 11 december 1942—den 18 januari 1944 ha i olycksfallsärenden
från riksförsäkringsanstalten till departementet medelst ulbetalningskort
i skilda poster översänts -—- förutom andra belopp varom i målet
ej är fråga — 1 057 kronor 25 öre, varav 247 kronor 25 öre före den 1 januari
1943. Sedan chefen för departementet kvitterat utbetalningskorten, har det
enligt uppdrag av departementschefen ålegat Steinbach att ombesörja att
beloppen avhämtats på posten och mot kvitto överlämnats till varvskontoret.
Steinbach har emellertid kort efter beloppens mottagande för egen
räkning använt desamma. Mot Steinbachs bestridande har icke styrkts att
Steinbach före den 1 januari 1943 tillägnat sig beloppet å 247 kronor 25
öre. Vad åklagaren för sådant fall lagt Steinbach till last såsom tjänsteförsummelse
finner krigsrätten ej vara av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar.

På grund härav prövar krigsrätten rättvist döma Steinbach jämlikt 22
kap. 3 §, 25 kap. 16, 18 och 22 §§ samt 4 kap. 1, 2 och 7 §§ allmänna strafflagen
för grov förskingring och uppsåtlig förbrytelse i tjänsten att hållas
till straffarbete sex månader och att vara avsatt från sin befattning såsom
kontorsföreståndare vid örlogsvarvet.

Jämlikt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom förordnar krigsrätten
att med straffarbetsstraffets verkställighet skall villkorligt anstå under en
prövotid av tre år räknat från den dag detta utslag i vad angår den villkorliga
domen till följd av nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot
Steinbach. Under prövotiden skall Steinbach icke stå under övervakning.

Steinbach fullföljde talan mot stationskrigsrättens utslag.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 24 maj 1947 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att, enär med hänsyn till i målet lämnade upplysningar
om Steinbachs tjänstgöringsförhållanden stationskrigsrättens beslut
rörande avsättningen icke syntes vara till sin innebörd fullt klart, i
krigshovrätten överklaga utslaget och därvid yrka att Steinbach måtte avsättas
från sin anställning såsom e. o. tjänsteman vid örlogsvarvet.

Krigshovrätten, där muntligt förhör i målet hölls den 20 september 1947,
meddelade utslag på besvären den 31 oktober 1947 och yttrade därvid.

Enär de av Steinbach begångna brotten, av vilka endast ringa skada kommit,
måste anses ha skett av förhastande samt under sådana omständigheter
att brotten skäligen icke kunna svårare bedömas än som förskingringsbrott
enligt 22 kap. 1 § allmänna strafflagen,

prövar krigshovrätten lagligt på det sätt ändra stationskrigsrättens utslag,
att dels det frihetsstraff, Steinbach jämlikt nyssnämnda lagrum samt

4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen förskyllt, bestämmes till allenast
fängelse sex månader, dels Steinbach jämlikt av stationskrigsrätten åberopade
lagrum i 25 kap. samt 4 kap. 7 § allmänna strafflagen dömes för uppsåtlig
förbrytelse i tjänsten för egen fördel att vara i mistning av sin tjänst
som extra ordinarie tjänsteman vid Karlskrona örlogsvarv i åtta månader.

Vad stationskrigsrätten föreskrivit angående tillämpning av lagen den
22 juni 1939 om villkorlig dom skall gälla det av krigshovrätten ådömda
fängelsestraffet.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av översten Evers, kommendören friherre Beck-Friis och t. f. krigshovrättsrådet
Furst, voro lagmannen Johansson och hovrättsrådet Hägglund
skiljaktiga och yttrade att de ej funne skäl att göra annan ändring i
stationskrigsrättens utslag än att ifrågavarande tjänsteförbrytelse förklarades
skola medföra förlust för Steinbach av hans anställning såsom extra
ordinarie tjänsteman vid Karlskrona örlogsvarv.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Åtal mot kompanichef för missfirmelse av underordnade krigsmän och

brist i anständigt uppförande.

I en den 25 februari 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 105-16-45 Bertil Andersson, nr 1015-5-45 Göte Severinsson,
nr 624-16-45 Tage Johansson och nr 734-16-45 Tage Ottosson
bland annat: De fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid Hallands regemente
med placering å åttonde utbildningskompaniet. Kaptenen vid regementet
G. Rosendahl hade i egenskap av kompanichef till dem fällt vissa yttranden
som de önskade bringa till militieombudsmannens kännedom. Härmed förhölle
sig på följande sätt. Vid inlastning på bilar för stundande manöver
lördagen den 22 februari 1947 klockan 1230 hade Rosendahl funnit en del
persedelpåsar icke vara tillfredsställande märkta. Märkningen hade tidigare
godkänts av en stabsfurir. I uppbragt ton hade Rosendahl yttrat:
»Detta beror på er egen förbannade drullighet. Jag skulle ta’ mig f-n
skjuta er på platsen; ty sådana individer som ni är faktiskt samhällsskadliga
och har absolut inget existensberättigande. Det är min bestämda åsikt.»
I samband härmed hade Rosendahl även använt uttrycket »sinnesslöa»
med flera nedsättande ord. De hade funnit Rosendahls uppträdande oberättigat
och kränkande.

Sedan skriften översänts till chefen för Hallands regemente för yttrande
inkom denne med protokoll från förhör i saken.

Rosendahl vitsordade vid förhöret riktigheten av anmälningen, dock att
han icke kunde erinra sig och därför bestrede att han använt »uttrycket
sinnesslöa in. fl. nedsättande ord». Läget hade vid ifrågavarande tillfälle

3—475475. MilUieombvulsmannens ämbetsberättelse.

varit brådskande. I god tid hade tillsagts, att persedelpåsarna skulle märkas
å masonitskivor med vissa tecken av målfärg, olika för varje avdelning
inom förbandet. Särskild färg hade anskaffats för ändamålet. De värnpliktiga,
vilka ingivit ifrågavarande anmälan, hade emellertid ej lytt Rosendahl
s order utan märkt sina persedelpåsar med anilinfärg eller annan liknande
färg, vilken riskerade att utsuddas vid väta. Tälttrosschefens arbete
vid fördelningen av påsarna skulle på så sätt avsevärt ha försvårats. Då
Rosendahl upptäckt nämnda förhållande hade han påpekat för ifrågavarande
värnpliktiga, att de ej lytt order, i samband varmed Rosendahl använt
de vitsordade ordalagen. Den beordrade formen för märkningen hade
varit väl känd å det förband anmälarna tillhörde.

Vid förhöret hördes i övrigt bland andra nedannämnda personer, som
därvid uppgåvo följande.

Andersson: Händelseförloppet hade varit det i anmälningen angivna.

Andersson hade omedelbart nedtecknat Rosendahls yttranden. Rosendahl
hade även använt uttrycket »sinnesslöa». Andersson visste att Rosendahl
»nog ej menade så illa med vad han sade». Den färg varmed påsarna
märkts hade nog varit litet svag, men märkningen hade dock blivit godkänd
av stabsfuriren vid kompaniet.

Severinsson: Anmälningen vore i sin helhet riktig. Rosendahl hade begagnat
ordet »sinnesslöa». Något annat nedsättande uttryck kunde Severinsson
ej erinra sig men Rosendahl hade »dragit en hel ramsa». Severinsson,
som haft att göra med Rosendahl på bataljonsövningar, hade fått den
uppfattningen att denne »nog ej menade så illa men vore mycket impulsiv».
Rosendahl vore synnerligen snäll och »månade väl om de värnpliktiga».

Tage Johansson: Han vore förvissad om att Rosendahl använt ordet
»sinnesslöa». Utskällningen hade varit obefogad. Tage Johansson hade verkställt
märkningen på anbefallt sätt men måhända med oriktig färg.

Värnpliktige nr 623-16-45 Sture Johansson: Han hade bevittnat uppträdet.
När Rosendahl fått se att persedelpåsarna varit märkta med blåkrita
i stället för målfärg, hade han meddelat de värnpliktiga att märkningen
vore felaktigt utförd samt fällt de påtalade yttrandena. Uttrycket »sinnesslöa»
hade använts i följande sammanhang: »Det är ren sinnesslöhet att
ha gjort så», d. v. s. att märka med den använda färgen.

Furiren nr 8-16-47 Stark: Märkningen av anmälarnas persedelpåsar hade
ej utförts på anbefallt sätt, enär blåkrita använts i stället för målfärg. Då
emellertid färgnyansen och tecknen varit riktiga, hade Stark, som vid tillfället
i fråga väl känt till Rosendahls order om märkningen men ej tänkt
på att målfärg skulle ha använts, godkänt märkningen.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 28 maj 1947 till regementschefen följande.

Genom Rosendahls erkännande och vad i övrigt förekommit är utrett att
Rosendahl vid här avsedda tillfälle i anledning av en försummelse som

klagandena begått i anmärkningsvärd grad brustit i behärskning samt utfarit
mot klagandena med yttranden och tillmålen som varit nedsättande
och kränkande.

Den brist i anständigt uppförande samt förolämpning mot underordnade
krigsmän i och för deras tjänst vartill Rosendahl sålunda gjort sig skyldig
kan icke undgå laga beivran.

Det synes dock icke erforderligt att ansvarsfrågan bringas under krigsrätts
prövning. Jag inskränker mig därför att till Eder, som torde äga den
disciplinära bestraffningsrätten över Rosendahl, anmäla denne för erhållande
av disciplinär bestraffning. Jag utgår därvid från att i enlighet med
föreskriften i 185 § strafflagen för krigsmakten medgivande av klagandena
kan inhämtas för målets behandling såsom disciplinmål.

* *

❖

Sedan Tage Johansson och Severinsson förklarat sig icke medgiva att
målet behandlades såsom disciplinmål, hänsköt regementschefen målet till
regementskrigsrätten vid Hallands regemente. Vederbörande krigsfiskal yrkade
vid krigsrätten ansvar å Rosendahl för förolämpning mot underordnad
krigsman i och för dennes tjänst och för oskickligt beteende i tjänsten. Andersson,
Severinsson, Tage Johansson och Ottosson inställde sig vid krigsrätten
och fordrade skadestånd.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 juli 1947 och yttrade
därvid.

Genom eget erkännande och vad i övrigt i målet förekommit är utrett,
att Rosendahl lördagen den 22 februari 1947 till målsägandena, vilka då
fullgjorde värnpliktstjänst vid Hallands regemente, uttalat sig smädligt
därför att de felaktigt fullgjort en given order.

Genom detta beteende har Rosendahl jämväl åstadkommit förargelse.

På grund härav dömer krigsrätten Rosendahl, jämlikt 91 och 96 §§
strafflagen för krigsmakten, jämförda med 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, att för förolämpning av underordnad krigsman i och för dennes
tjänst ävensom för förargelseväckande beteende undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i sex dagar.

Rosendahl förpliktas att ersätta en var av målsägandena för det lidande,
som må anses vara honom tillskyndat genom ärekränkningen, med tio
kronor.

Utslaget har vunnit laga kraft.

11. Åtal mot löjtnant för det han underkastat underordnad krigsman handgriplig,
ingående undersökning i syfte att utröna huruvida denne led av de
besvär, på grund av vilka han av läkare blivit befriad från deltagande i
vissa slag av tjänstgöring, ävensom för olämpliga yttranden m. m.

I en den 27 juni 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 5060-1-47 Bengt Rydstern tillhörande andra kompaniet
av Svea ingenjörkår: Måndagen den 17 juni 1946 hade den pluton,
Rydstern tillhörde, haft skjulövning vid Järva skjutbanor. Under övningen
hade löjtnanten vid ingenjörtrupperna John Anders Olle Berger kallat
Rydstern till sig. I Bergers sällskap hade furiren nr 5053-1-44 Gösta Thörnberg
befunnit sig. Berger hade yttrat till Rydstern: »Rydstern har varit
volontär här förut och då vet väl Rydstern hur man skall gå klädd?»
Rydstern hade svarat, att han visste det. Därpå hade Berger sagt: »Furir
Thörnberg påstår, att Ni varit civilklädd på Skansen i lördags. År det sanning,
att Rydstern var civilklädd då?» Rydstern hade förnekat detta. Berger
och Thörnberg hade därefter hållit förhör med honom rörande hans
förehavanden på lördagskvällen. Därvid hade Berger frågat Rydstern, som
av vederbörande bataljonsläkare befriats från marsch och tyngre lyftning,
var han hade ont. Rydstern hade svarat, att han hade ont i ryggen
och benen. Rätt som det var hade Berger med knuten hand knuffat till
Rydstern, så att denne måst taga ett par steg tillbaka. Berger hade frågat,
varför Rydstern icke haltade, när Berger knuffade till honom. Därpå
hade Berger tagit honom i handleden och dragit honom runt för att se
om han haltade. Rydstern hade spjärnat emot men Berger hade sagt till
honom att följa med, så att Berger kunde se om han haltade. Emellertid
hade Rydstern haft så ont i benen, att han icke kunnat springa. Med ord,
som Rydstern nu icke kunde minnas, hade Berger då yttrat att Rydstern
vore en sämre person. Vidare hade Berger tyckt, att Rydstern borde ha
ett kok stryk, och hade sagt, att Rydstern måste vara frisk till påföljande
torsdag, då Berger skulle komma tillbaka från högvakten; i annat fall
skulle Berger och Rydstern ha enskild övning i ridhuset. Vid början av
samtalet hade Rydstern måst taga av sig kläderna med undantag av ett
par korta kalsonger och strumpor. Berger hade nämligen skolat undersöka
om Rydstern hade ischias. Rydstern hade fått böja sig framåt och
lägga sig på magen samt göra »stupfallande med armhävning». Det hade
icke lyckats honom att utföra sistnämnda rörelse. Berger hade sparkat till
honom som tecken till att han skulle resa sig. Sedan hade Berger nupit
honom på utsidan av låren samt fattat tag i hans nacke och nupit till.
Berger hade därpå sagt, att han tagit på de ställen, där det gjorde ont
om man lede av ischias, samt att Rydstern skulle ha skrikit vid undersökningen,
därest han haft denna sjukdom. Berger hade så lyft upp Rydsterns
haka genom att slå under densamma med knuten hand. När Rydstern
slutligen åter fått taga på sig kläderna, hade Berger tyckt att det

tagit för lång tid med påklädningen, varför Rydstern fått göra nigsittande
ett par tre gånger mellan varje plagg. Vid varje sådan rörelse hade Rydstern
känt smärtor i låren. När Rydstern varit färdigklädd, hade Berger
frågat om Rydstern ej tyckte att Berger vore en dum människa. Härtill
hade Rydstern svarat undvikande. Trots att bataljonsläkaren befriat Rydstern
från marsch och tillsagt, att Rydstern skulle använda cykel i stället
för att marschera, hade Berger givit Rydstern order att marschera tillbaka
till kasernen. Personal vid Svea livgarde hade varit vittne till övervåldet.

Sedan skriften översänts till chefen för armén med begäran om utredning,
inkom chefen för arméstaben den 15 juli 1946 med protokoll från
förhör med Rydstern, Berger och Thörnberg den 4 och 5 i samma månad.

Vid förhöret förklarade Rydstern, att han till alla delar vidhölle de uppgifter,
han lämnat i sin skrift till militieombudsmannen, samt att han icke
hade något att anföra därutöver.

Berger förmälde: Under pågående övning på Järva skjutbanor den 17
juni 1946 hade Berger kallat till sig Rydstern med anledning av att det
inkommit rapport om att Rydstern den 15 i samma månad uppträtt civilklädd
på Skansen. Berger hade frågat, huruvida Rydstern såsom f. d.
volontär ej visste hur han skulle gå klädd, vartill Rydstern svarat, att
han kände till bestämmelserna. Därefter hade Berger frågat, om man
finge gå civilklädd. Rydstern hade svarat, att man icke finge göra det utan
vidare. Berger hade då sagt ungefär följande: »Det har kommit till min
kännedom, att Rydstern varit civilklädd på Skansen. Är detta sant?» Härtill
hade Rydstern svarat nekande. Berger hade påpekat, att det funnes
åsyna vittnen till det uppgivna förhållandet, men Rydstern hade upprepade
gånger förnekat, att han besökt Skansen. För att icke störa den pågående
skjututbildningen och för att undanhålla Rydsterns kamrater dennes
dåliga exempel i fråga om militärt uppträdande hade Berger kallat
Rydstern och Thörnberg till sydsidan av en skjutbod, belägen å skjutfältet
mellan A- och B-banorna. Där hade Berger sökt förmå Rydstern att
redogöra för vad Rydstern haft för sig på kvällen den 15 juni. Rydstern
hade bestämt förnekat, att han varit på Skansen och hade uppgivit, att
han besökt biografen Rigoletto. Han hade emellertid icke sett någon där,
som kunde bestyrka hans uppgift. Då hade Berger framhållit för Rydstern,
att Berger vore tvungen att tro på rapportens riktighet, och hade
frågat, huru Rydstern med sina dåliga ben hade kunnat dansa på Skansen.
Rydstern hade nämligen av batalj onsläkaren varit befriad från marsch
och från tyngre lyftning. Vidare hade Berger frågat, vad det vore för fel
med Rydstern. Rydstern hade svarat, att han hade ischias i båda benen,
och hade visat på de ställen, som varit ömma. Därpå hade Berger lagt
högra handen på Rydsterns bröst och tryckt denne bakåt, under det han
yttrat: »Så här brukade min gamle gymnastiklärare göra, när han ville
utröna, huruvida vi verkligen haltade på grund av benskador.» Rydstern
hade tagit några raska steg bakåt men hade icke haltat. Berger hade då

frågat, huru Rydstern kunde springa tillbaka så raskt utan att halta, när
han hade så ont i benen. Därefter hade Berger låtit Rydstern räcka fram
högra handen och hade talat om, att hans avsikt vore att föra Rydstern
runt i en cirkel så hastigt som möjligt för att konstatera huruvida Rydstern
verkligen haltade. Berger hade förklarat för Rydstern, att denne
skulle följa med utan motstånd. När Berger fattat Rydsterns hand och
sökt få Rydstern med i rörelsen, hade denne emellertid satt sig ned och
förklarat, att han hade så ont i benen att han ej kunde följa med. Berger
hade då yttrat något om att »detta bra mycket liknade drumlighet från
Rydsterns sida och det är nog bara viljan som fattas för Rydstern att
bliva en bra soldat». Dessutom hade Berger frågat, »huruvida de inte
kunde komma överens om att Rydstern skulle bliva bra till torsdagen annars
skulle andra åtgärder vidtagas». Berger hade även yttrat, alt »den
bästa medicinen för Rydstern nog varit ett kok stryk». Sedan Rydstern
fått taga av sina kläder utom strumpor och kalsonger, hade Berger ånyo
frågat var Rydstern hade ont. Berger hade tryckt på de ställen, Rydstern
angivit, utan att denne synts reagera för smärta. Dessförinnan hade Rydstern
uppgivit, att läkaren ej kunnat konstatera om Rydstern hade ischias
men att Rydstern själv vore säker på att han hade det. Berger förnekade
bestämt, att Rydstern fått böja sig framåt och lägga sig på magen; däremot
hade Rydstern fått lägga sig på knä med händerna i marken, när
Berger känt på hans ben. Berger förnekade även, att Rydstern fått göra
stupfallande med armhävning. Sedan Berger klämt på hans hen, hade Rydstern
fått resa sig upp, varvid Berger uttryckt sin undran över »att Rydstern
ej reagerade för smärta, när han hade så svår ischias». Rydsterns
hållning vid tilltal hade varit synnerligen otillfredsställande trots upprepade
tillsägelser, varför Berger stuckit pekfingret under Rydsterns haka
och lyft upp hans huvud samt sagt något om att »en så välväxt yngling
skall kunna hålla huvudet högt och se folk i ögonen». Därefter hade Rydstern
beordrats taga på sig kläderna, vilken tillsägelse han efterkommit
utmanande långsamt. När Rydstern ämnat taga på byxorna i sittande
ställning, hade Berger givit honom order att resa sig upp och taga på dem,
vilket Rydstern gjort mycket långsamt. Då hade Berger beordrat honom
att göra tre knäböjningar till nigsittande ställning och därefter hastigt
icsa sig upp. Berger hade sedan frågat »om Rydstern icke tyckte, att
Berger var dum, som höll på så här med honom». Härtill hade Rydstern
ingenting svarat. Berger förnekade bestämt, att han sparkat Rydstern;
ej heller hade han nupit denne i nacken. Berger hade beslutat sig för att
med det snaraste sända Rydstern tillbaka till kasernen, hland annat för
att Rydsterns dåliga uppförande icke skulle menligt inverka på den övriga
truppen samt för att Rydstern skulle få undergå en grundlig undersökning
av läkare. Berger hade yttrat: »Skola vi nu komma överens om
att Rydstern går hem?» Härvid hade Rydstern invänt, att han av läkaren
vore befriad från marsch. Då hade Berger betonat, att det endast vore
fråga om eu promenad och att cykling nog gjorde lika ont i benen som en

långsam promenad. Thörnberg hade därefter beordrats följa Rydstern till
kasernen. De av Rydstern åberopade vittnena hade icke vid något tillfälle
befunnit sig närmare än femtio meter. Något försök att för eventuella
åskådare dölja vad som försiggått hade icke förekommit från Bergers
sida, vilket komme till synes därav, att Thörnberg beordrats närvara samt
att händelseförloppet utspelats på den öppna skjutbanan. Berger ville
framhålla, att hans eget uppträdande hela tiden varit lugnt och sansat.
Han förnekade på det bestämdaste att han gjort sig skyldig till våld mot
Rydstern. Rydsterns hela uppträdande vore provocerande slött.

Thörnberg uppgav: Under övningen hade Berger ropat på Rydstern som
därvid makligt förflyttat sig till Berger. Därefter hade Berger yttrat
något till Rydstern om att »en volontär, som varit inne så pass länge,
borde veta huru han skulle vara klädd». Rydstern hade nämligen stått
under rapport för det han civilklädd besökt Skansen. Rydstern hade svarat,
att han kände till bestämmelserna, varpå Berger sagt ungefär följande:
»Det påstås, att Rydstern visat sig civil på Skansen i lördags.» Rydstern
hade förnekat riktigheten av påståendet. Något ytterligare hade
icke förekommit vid detta tillfälle. Kort därefter hade Berger kallat till sig
Thörnberg och Rydstern och alla tre hade begivit sig till sydsidan av ett
skjutförråd å Järvafältets A-bana. Berger hade där sökt utreda riktigheten
av den förut nämnda rapporten. Rydstern hade enständigt nekat till att
ha besökt Skansen vid tillfället i fråga. Under utredningen hade Berger
kommit att fråga vad det vore för fel med Rydstern, eftersom denne av
läkaren befriats från marsch och lyftning. Rydstern hade svarat, att han
hade ischias i båda låren, och hade pekat ut de ställen, där han hade ont.
Därefter hade Berger med öppen hand rört vid Rydstern, varvid denne
tagit ett par snabba steg bakåt. Berger hade frågat, huru Rydstern kunde
förflytta sig så snabbt bakåt utan att halta, vartill Rydstern ingenting svarat.
Berger hade därpå fattat Rydstern vid ena handleden och försökt
svänga honom runt. Rydstern hade emellertid genast satt sig ned och
förklarat, all han på grund av sin ischias vore oförmögen att följa efter
Berger. Då hade Berger yttrat: »Rydstern liknar en drummel men kan
bliva en bra soldat, om bara inte viljan fattas», samt sagt något om att
Rydstern borde haft ett kok stryk. Vidare hade Berger sagt: »Rydstern
måste vara bra till torsdagen, när jag kommer från högvakten, eljest skall
Rydstern och jag ha extra övning i ridhuset.» Sedan Rydstern därpå fått
taga av sig kläderna, hade Berger åter frågat honom, var han hade ont, och
hade känt på baksidan av Rydsterns lår. Därvid hade Rydstern icke visat
tecken till någon ömhet. Vad Rydstern uppgivit om att han fått böja sig
framåt och lägga sig på magen, vore felaktigt. Däremot hade Rydstern fått
göra tre knäböjningar. Slupfallande och armhävning hade icke förekommit.
Knäböjningarna hade Rydstern verkställt utan synbar ansträngning.
Thörnberg hade ej sett Berger tilldela Rydstern någon spark eller fatta
tåg i dennes nacke men hade hört Berger säga: »Nu har jag tagit på de
ömma punkterna vid ischiasbesvär, och hade Rydstern nu haft ischias,

skulle det ha smärtat.» Därefter hade Berger lyft upp Rydsterns haka med
hjälp av högra handens pekfinger, samtidigt som han yttrat något om
att Rydstern vore en ung och kroppsligt sett välväxt man, som ej skulle
behöva ha huvudet hängande. Rydstern hade sedan satt sig på marken
och klätt på sig. När han skulle taga på byxorna, hade han fått tillsägelse
att stå upp, medan han gjorde det. Efter vad Thörnberg kunde minnas
hade knäböjningar icke förekommit under eller efter påklädseln. Berger
hade frågat huruvida Rydstern tyckte att Berger vore en dum människa.
Rydstern hade icke lämnat något svar därpå. Sedan hade Berger yttrat:
»Skall vi nu komma överens om att Rydstern går hem?» Rydstern hade
svarat, att han av läkaren vore befriad från marsch. Berger hade upprepat
vad han sagt angående hemmarschen och tillagt, att cykling nog orsakade
lika stora besvär för låren som en marsch till fots. Enligt Thörnbergs
åsikt hade under Bergers undersökning inga som helst tendenser
till våld förekommit å dennes sida. Eu grupp från Svea livgarde hade vid
tillfället befunnit sig i ett skogsbryn omkring 50 meter söder om skjutförrådet
och en del av den i gruppen ingående personalen hade hämtat
materiel från förrådet. En stund efter undersökningens slut hade Thörnberg
anhållit hos Berger, vilken varit tjänstförrättande kompanichef, att
få fara till sjukavdelningen med Rydstern, emedan denne ej kunde deltaga
i någon som helst utbildning. Efter ankomsten till sjukavdelningen
hade Thörnberg talat med bataljonsläkaren om att få Rydstern intagen
där eller på något annat sätt skild från truppen i avbidan på granskningsnämndens
sammanträde. Thörnberg ville tillägga, att Rydstern sökte mycket
långsamt efterkomma alla givna order eller helt underlåta att efterkomma
dem samt att Rydsterns huvudhållning in. in. städse varit föremål
för anmärkning utan att rättelse stått att vinna.

Vid förhörsprotokollet hade fogats ett av tjänstförrättande bataljonsläkaren
Gösta Rylander den 8 juli 1946 utfärdat intyg rörande Rydsterns
psykiska hälsotillstånd, vilket intyg var av följande innehåll: Rydstern,
vilken under tiden oktober 1944—augusti 1945 varit anställd som volontär,
hade den 9 juni och den 20 juli 1945 undersökts å militärpsykiatriska
polikliniken vid Karolinska sjukhuset på grund av dålig sömn och diverse
psykiska symtom. Vid båda undersökningarna hade Rydstern aggraverat
starkt (»samma jämmerliga uppvisning, där aggravationen är tydlig»),
Av företagen social utredning hade framgått, att Rydstern haft
svårt för sig i skolan och att han passade bäst i praktiskt arbete. Diagnosen
hade blivit, att Rydstern vore en psykoinfantil, lätt debil psykopat,
vilken på grund av vantrivsel med militärlivet reagerat med ett flertal hysteriska
symtom. Rydstern hade senare erhållit avsked och hade inkallats
till utbildning såsom värnpliktig i april 1946. Nya besvär av hysterisk art
blandade med aggravation hade snart uppträtt, bland annat smärtor i benen.
Han hade erhållit lindrig tjänst men så småningom visat sig alldeles
omöjlig under utbildningen enligt kompanichefens uppgift till Rylander.
Några egentliga skäl till de bensmärtor, han ständigt klagat över, ha -

de ej kunnat påvisas. För säkerhets skull hade Rylander remitterat honom
till kirurgiska polikliniken i juni 1946. Intet objektivt hade kunnat
påvisas. Någon tid före intygets utfärdande hade Rylander tagit in honom
för observation på kårens eget sjukhus, där han kvarlåge. Att lätt debilitet
med psykoinfantilism låge bakom hans hysteriska tendenser, aggravation
och allmänt tjuriga och delvis negativistiska uppträdande syntes uppenbart.

Sedan Rydstern uppgivit, att värnpliktiga nr 1399-1-45 Sune Bergström,
nr 2072-1-45 S. Pettersson, nr 2002-1-45 V. Larsson och nr 2162-1-42 R. Gorewitsch,
samtliga tjänstgörande vid Svea livgarde, varit vittne till Bergers
uppträdande, hölls genom sekundchefens för Svea livgarde försorg den 2 september
1946 förhör med nämnda värnpliktiga ävensom den 9 oktober 1946
med värnpliktige nr 1278-14-45 Mats Wahlström, tjänstgörande vid kommissarieskolan
å Rommehed.

Bergström uppgav vid förhöret: Den 17 juni 1946 hade han befunnit sig å
Järva skjutbanor och då han därvid gått bakom en vid banorna befintlig
skjutbod, hade han sett Rydstern, iförd endast kalsonger och strumpor, samt
Berger och Thörnberg uppehålla sig där. Berger hade böjt Rydstern framåt
upprepade gånger och därvid fattat tag om dennes nacke. Vidare hade
Berger tagit på baksidan av Rydsterns ben med ett grepp som påmint om
massage. Berger hade fört Rydsterns armar bakåt, så att denne tvingats
böja sig framåt. Som Bergström befunnit sig på 25—30 meters avstånd,
hade han icke hört vad som yttrats. Då Rydstern efter en stund tagit på sina
kläder, hade han under påklädningen fått göra nigsittande minst tre gånger.
Bergström hade icke iakttagit, att Rydstern fått någon knuff i bröstet eller
legat på magen eller gjort stupfallande med armböjningar. Ej heller hade
han sett Berger lyfta upp Rydsterns huvud eller tilldela denne någon spark.
På grund av att så lång tid förflutit sedan det omtalade inträffat, vore det
möjligt att Bergström kastat om ordningsföljden i händelseförloppet.

Pettersson vitsordade till alla delar riktigheten av Bergströms uppgifter.

Larsson förmälde: Då han jämte andra den 17 juni 1946 uppehållit sig å
Järva skjutbanor, hade Wahlström kommit bort till dem och yttrat ungefär
följande: »Om ni tittar bortom materialboden, får ni se något, som ser
mycket tråkigt ut.» De hade följt uppmaningen och därvid sett en värnpliktig,
klädd endast i kalsonger och strumpor, göra nigsittande några
gånger inför en löjtnant och ett underbefäl. Därefter hade de återvänt till
sina övriga kamrater. De hade funnit löjtnantens beteende synnerligen
egendomligt och oförklarligt. När ifrågavarande värnpliktige begivit sig tillbaka
från materialboden till sin avdelning, hade han gått mycket illa. Någon
av Larssons kamrater hade då ropat: »Vill du ha några vittnen, så finns
det på tredje kompaniet II.»

Gorewitsch bekräftade de av Larsson lämnade uppgifterna.

Wahlström anförde: Han hade vid ifrågavarande tillfälle begivit sig till
eu björkdunge i närheten av materialboden för att hämta näver och hade
då observerat alt en värnpliktig, som varit iklädd endast skjorta, samt en

officer och ett underbefäl uppehållit sig vid boden. Officeren hade hållit den
värnpliktige om bakre delen av halsen och upprepade gånger böjt honom
framåt. Sedan den värnpliktige rest sig upp, hade officeren gått ett varv
omkring honom och därvid sparkat honom på den ena hälen. Vidare hade
officeren tvingat den värnpliktige att göra nigsittande genom att lägga handen
på hans ena axel samt hade rättat hans ställning i nigsittande genom
att stöta honom på bröstet vid nyckelbenen. Underbefälet hade, sittande på
en sten, åsett händelseförloppet utan att taga del i detsamma. För egen del
hade Wahlström under cirka fem minuter åsett vad som försiggått. Därefter
hade han återvänt till sina kamrater och meddelat dem sina iakttagelser
på sätt Larsson uppgivit. Efter några minuter hade kamraterna gått
för att själva se vad som tilldragit sig. Som de i ungefär fem minuter åsett
händelserna vid materialboden, syntes Rydstern ha blivit utsatt för ovan
nämnda behandling i minst femton minuter.

I en den 9 januari 1947 dagtecknad, till chefen för Svea ingenjörkår översänd
instruktion för åtal mot Berger anförde militieombudsmannen efter
en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Av utredningen framgår att Berger vid ifrågavarande tillfälle •— enligt
uppgift i syfte att utröna huruvida Rydstern verkligen lede av de besvär
på grund av vilka han av vederbörande läkare blivit befriad från deltagande
i vissa slag av tjänst — underkastat Rydstern en handgriplig, ingående undersökning,
i samband varmed Rydstern beordrats utföra olika kroppsrörelser.

Även om syftet med vad Berger företagit sig varit det av honom uppgivna,
har Berger därigenom överskridit sina befälsbefogenheter. Det är nämligen
uppenbart att företagandet av en undersökning av ifrågavarande slag icke
tillhört Bergers tjänsteuppgifter. Undersökningen och den behandling som
Berger i övrigt underkastat Rydstern måste tillika på grund av omständigheterna
vid förfarandet anses ha varit i hög grad nedsättande för Rydstern.
Genom sitt förfarande har Berger förty gjort sig skyldig till tjänstefel, som
är av allvarlig beskaffenhet.

Huruvida Bergers övergrepp även innefattat misshandel av Rydstern
framgår ej med säkerhet av den föreliggande utredningen men torde närmare
klarläggas vid den fortsatta handläggningen. Utredningen giver däremot
vid handen att Berger i samband med undersökningen fällt olämpliga
yttranden, vilka delvis innefattat hot mot Rydstern.

På grund av vad sålunda anförts uppdrog militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid den krigsrätt, varunder Berger lydde, ställa denne
under tilltal för ovan nämnda förseelser och därvid yrka ansvar å honom
enligt lag och sakens beskaffenhet. Rydstern borde beredas tillfälle att i
målet framställa de yrkanden, vartill han kunde finna fog.

❖ *

❖

Målet hänsköts av kårchefen till regementskrigsrätten vid kåren. Vid
krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal jämlikt 90, 91 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten ansvar å Berger för misshandel å och hot eller förolämpning
mot underordnad krigsman i och för dennes tjänst samt för
grovt oförstånd i tjänsten. Rydstern, som var vid rätten tillstädes, förklarade
att han icke förde någon talan i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 mars 1.947 och
yttrade därvid.

I målet är upplyst, att Berger under tjänstgöring vid kåren den 17 juni
1946 obehörigen underkastat Rydstern en handgriplig ingående undersökning,
i samband varmed Rydstern beordrats utföra olika kroppsrörelser,
ävensom att Berger vid tillfället förolämpat Rydstern med smädliga yttranden.

Mot sitt nekande kan Berger icke anses övertygad att vid tillfället ha förfarit
på sådant sätt, att han därigenom gjort sig skyldig till misshandel
eller hot.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist i så måtto bifalla åklagarens
talan, att Berger dömes jämlikt 91 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten
för förolämpning av underordnad krigsman och oförstånd i tjänsten att
hållas i vaktarrest tio dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

12. Förbandschef har meddelat värnpliktiga tillrättavisning för förmenta
förseelser, som förbandschefen icke själv iakttagit, utan att de värnpliktiga
dessförinnan fått tillfälle att förklara sig. Tillrättavisningarna meddelade
för förfarande som icke kan anses straffbart.

I en den 8 oktober 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 1059-1-45 Holger Bergstedt, nr 753-1-45 Lars Frick,
nr 633-8-45 K. Eskilsson och nr 293-10-44 Erik Karlberg, samtliga tjänstgörande
vid Svea artilleriregementes femte batteri: Torsdagen den 26 september
1946 hade batterichefen, kaptenen Tage Ranström, yttrat: »På måndag
visiterar jag hårklippningen. De soldater, som anse sig behöva klippas, kunna
sköta om detta under morgondagen.» Ifrågavarande måndag — den 30
september — hade en del av batteriets personal, däribland klagandena,
sänts på skördearbete under befäl av fänriken Curt Palmer. På middagen
den 2 oktober hade klagandena blivit tillfrågade av Palmer, om de klippt
sig. De hade svarat nekande, beroende på att en av dem i brist på pengar
icke kunnat låta klippa sig och de övriga ansett hårklippning onödig. Vid
återkomsten till kasernen den 5 oktober hade klagandena å batteriorder funnit
angivet, att de för vägran att lyda order erhållit tillrättavisning i form
av kasernförbud under tiden den 5—den 8 oktober. De hade tillfrågats av

Palmer om de läst batteriordern. Härtill hade de svarat jakande men liade
framhållit, att de ansåge sig förfördelade, varvid Palmer yttrat: »Jag diskuterar
ej den här saken med er.» Att märka vore, att Ranström aldrig visiterat
hårklippningen beträffande den övriga delen av batteriet. Då det vore
att förmoda, att det funnes flera som varit långhåriga, ansåge klagandena
Palmers anmälan mot dem vara dikterad av ren illvilja. Frågan vore nu
huruvida Ranströms yttrande vore att betrakta som en order samt huruvida
tillrättavisningen kunde anses befogad. Det hade vidare hänt, att Palmer
vid upprepade tillfällen bett Bergstedt, Frick och Eskilsson »hålla käften».
Då klagandena kände sig kränkta av sådana uttryck, önskade de upprättelse.
Därest de påtalade förhållandena kunde beivras, vore de tacksamma
för åtgärder.

Sedan skriften översänts till chefen för Svea artilleriregemente, inkom
denne den 23 oktober 1946 med protokoll från förhör med Ranström och
Palmer.

Vid förhöret uppgav Ranström: Hans yttrande den 26 september 1946
hade riktigt återgivits av klagandena. Den 2 eller 3 oktober hade Palmer
ringt från Västerhaninge och meddelat, att klagandena icke låtit klippa
håret och därför borde erhålla tillrättavisning. Ranström hade meddelat
Palmer att de skulle få förbud att från och med den 5 till och med den 8
oktober lämna kasernområdet under fritid. Batteriordern nr 83 för femte
batteriet den 4 oktober 1946 hade i punkt 2 följande lydelse: »Vpl nr 21, 73,
75 och 92 tillrättavisas med förbud att lämna kasernen samt anmälningsskyldighet
5/10—8/10 för vägran att lyda order.» Klagandena, vilka avsåges
med ordern, hade tidigare gjort sig skyldiga till flera smärre förseelser, vilka
tillsammans skulle sonas med de angivna tillrättavisningarna. Ranström
hade på grund av mellankommande göromål blivit hindrad att på den angivna
måndagen visitera den hemmavarande personalen i fråga om hårklippningen.
Därefter hade han icke tänkt på saken.

Palmer förmälde: På kvällen den 2 oktober 1946 hade han visiterat hårklippningen
beträffande den personal, som stått under hans befäl, och hade
därvid lagt märke till klagandena, som varit särskilt långhåriga. På fråga
om de icke vetat att de skulle ha klippt sig till nästföregående måndag,
hade envar av klagandena svarat jo. Någon av dem hade sagt, att han ej
haft pengar. Samma kväll hade Palmer telefonerat till Ranström, därvid
han bland annat talat om hårklippningen och föreslagit att klagandena skulle
erhålla tillrättavisning. Den 4 oktober hade Palmer varit i Stockholm och
hade då ånyo anmält klagandenas försummelse. Samma dag hade tillrättavisningarna
införts på batteriordern. Då den kontingent, till vilken klagandena
hörde, den 5 oktober återkommit till Stockholm, hade Palmer givit
order till hela personalen att läsa veckans batteriorder samt beordrat klagandena
att därefter inställa sig på batteriexpeditionen. Palmer hade på expeditionen
frågat klagandena, om de läst tillrättavisningarna, vilken fråga
de besvarat jakande. Vidare hade Palmer frågat, om de förstode anledningen
till tillrättavisningarna. Frick hade svarat: »Jag förstår, att det gäller hår -

klippningen.» Bergstedt hade yttrat: »Vi trodde inte att batterichefens yttrande
var en order.» Härtill hade Palmer genmält: »Jag diskuterar inte
detta med er. Jag hänvisar till batteriordern.» Beträffande uttrycket »hålla
käften» medgåve Palmer, att han vid vissa tillfällen sagt åt någon värnpliktig,
som ej hållit tyst i ledet trots att »manöver» varit kommenderad, att
den värnpliktige nu måste hålla käften. I imperativ form (»håll käften!»)
hade Palmer aldrig använt uttrycket till någon värnpliktig.

I ett den 11 oktober 1946 dagtecknat yttrande anförde regementschefen
för egen del: Det vore nödvändigt för en batterichef att kunna giva order
om hårklippning. Någon dylik order hade emellertid icke givits i det nu
föreliggande fallet, ty det av klagandena riktigt återgivna yttrandet av Ranström
den 26 september 1946 vore ingen order. Ranström hade vid förhöret
uppgivit, att klagandena tidigare gjort sig skyldiga till flera smärre
förseelser, vilka tillsammans skulle sonas med de angivna tillrättavisningarna.
Ranström hade handlat felaktigt, då han icke inför klagandena direkt
påtalat förseelserna i fråga. Dessa torde dock icke ha varit klagandena obekanta.
Ranström hade vidare förfarit felaktigt, då han icke hållit förhör
med klagandena rörande den uteblivna hårklippningen och icke låtit dem
förklara sig, innan tillrättavisningarna meddelades. Som sammanfattning
anförde regementschefen som sin åsikt, att beträffande hårklippningen
ingen order givits och att tillrättavisningarna måste anses ha varit obefogade.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsinannen
följande i skrivelse den 3 februari 1947 till regementschefen.

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten må för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning tillrättavisning användas i stället för disciplinär
bestraffning.

I 40 § militär bestraffningsförordning stadgas: »Då någon begått förseelse,
som anses påkalla tillrättavisning, må vederbörande befälhavare
omedelbart meddela tillrättavisning, så vitt han själv iakttagit förseelsen. I
annat fall skall befälhavaren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle
att förklara sig.»

De förseelser, bestående i underlåtenhet att åtlyda order angående hårklippning,
för vilka klagandena angivits och av Ranström ålagts tillrättavisningar
under den mindre riktiga benämningen vägran att lyda order, hade
Ranström icke själv iakttagit. Genom att det oaktat utan förhör med klagandena
meddela dem tillrättavisning därför har Ranström således handlat
i slrid mot ovannämnda bestämmelser.

Ranströms meddelande till truppen den 26 september 1946 kan vidare
icke anses ha innefattat mera än ordalagen giva vid handen eller en upplysning
om att visitcring av de värnpliktigas hårklippning skulle äga rum
ävensom anvisande av tid för klippning för dem, som ansåge sig behöva
klippas. Besked om vilka som enligt Ranströms mening skulle låta klippa

sig före visitationen lämnades icke. Vid sådant förhållande kunna klagandena
icke anses ha genom meddelandet erhållit befallning att låta klippa
sig. Deras underlåtenhet härutinnan har följaktligen icke utgjort något
lydnadsbrott. Tillrättavisningarna ha därför till den del de föranletts av de
påstådda lydnadsbrotten meddelats utan laga skäl.

Genom vad Ranström i angivna hänseenden låtit komma sig till last, har
han gjort sig skyldig till tjänstefel, som äro av sådan beskaffenhet att de
icke kunna lämnas utan beivran. Å andra sidan synes det icke erforderligt
att bringa frågan om ansvar under krigsrätts prövning. Jag inskränker mig
därför till att för Eder, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Ranström, anmäla denne för erhållande av disciplinär bestraffning.

* *

Regementschefen anmälde, att han den 20 februari 1947 jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten ålagt Ranström arrest utan bevakning i två
dagar för oförstånd i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

13. Missfirmelse mot underordnad krigsman.

I en den 21 april 1945 till inilitieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 8104-11-44 Karl Sjöstrand följande: Sjöstrand hade den 18
april 1945 under utövande av sin tjänst ombord å pansarskeppet Gustav V
blivit djupt kränkt och trakasserad av fartygschefen, kommendörkaptenen
av första graden O. H. L. Hammargren. Sjöstrands sätt att sköta sina åligganden
hade tydligen icke tillfredsställt Hammargren, ty denne hade frågat
Sjöstrand varför Sjöstrand icke riktade sin målangivare, varvid Sjöstrand
svarat att ordern »eld upphör, beredskapsläge» utgått. Hammargren
hade härpå svarat: »Snacka inte skit utan rikta nu, din djävla slöfock,
annars kastar jag dig utombords!» Samtidigt hade Hammargren knuffat
Sjöstrand ganska omilt mot målangivaren.

Efter det att skriften översänts till chefen för kustflottan, inkom denne
den 12 juni 1945 med förklaring av Hammargren och meddelade därvid,
att sedan Sjöstrand rapporterats för tjänsteförsummelse, det inträffade
vore föremål för behandling vid fältkrigsrätten vid kustflottan. Den 16
augusti 1946 meddelades utslag i målet, varefter krigsrättens dombok i målet
översändes till militieombudsmansexpeditionen.

Av den sålunda tillgängliga utredningen framgick, att Sjöstrand vid indirekt
skjutning den 18 april 1945 haft till uppgift att i målangivare följa
en s. k. hjälpriktpunkt i land. Skjutningen hade verkställts i två etapper
med fem salvor i första och två i andra etappen.

Enligt Hammargrens uppgift hade Sjöstrand under sista etappen, trots
att han före övningen fått inskärpt att hela skjutningen hängde på att han
riktade med största precision, lämnat målangivaren och spankulerat omkring
på bryggan medan det skjutande artilleriet arbetat för fullt. I mycket
lugn ton hade Hammargren frågat Sjöstrand varför denne slutat rikta
och tillsagt honom att omedelbart återgå till riktningen. Då Sjöstrand icke
visat något tecken att efterkomma tillsägelsen utan tvärtom avsiktligt fördröjt
orderns utförande genom att sturskt och oförskämt svara att skjutningen
var slut, hade Hammargren tvingats gripa in på allvar och hade i
skarp ton yttrat till honom: »Stå icke där och prata dumheter utan rikta
omedelbart, annars åker Ni utombords!» Enär Sjöstrand fortfarande icke
gjort min av att återtaga riktningen, hade Hammargren icke längre kunnat
behärska sig utan utbrustit: »Djäkla slöbock!» Sjöstrand hade då varit
alldeles desperat och i hotande ton sagt: »Upprepa det, chefen!» I det tillstånd
Sjöstrand därvid befunnit sig, hade Hammargren ansett det enda
möjliga vara att söka lugna honom och hade därför i mycket behärskad
ton yttrat: »Seså, rikta nu!» Samtidigt hade Hammargren vänligt lagt högra
handen på hans vänstra axel. Först därigenom hade riktningen åter kommit
igång och övningen kunnat fortsättas. Hammargren bestred, att hans
ton vid yttrandena till Sjöstrand varit sådan, att en svensk krigsman bort
ha känt sig djupt kränkt och trakasserad därav, ävensom att han omilt
knuffat Sjöstrand. Intermezzot, som inträffat mellan sjätte och sjunde salvorna,
hade utspelats på manöverbryggans styrbordsvinge utan andra vittnen
än artilleriofficeren, kaptenen N. E. ödman, och reservriktaren, furiren
nr 8310-11-43 E. F. Jönsson. Hammargren hade egentligen bort sätta Sjöstrand
i arrest men hade avsett att låta bero vid en tillsägelse. För detta
ändamål hade Hammargren under de närmaste dagarna vid flera tillfällen
låtit kalla Sjöstrand men antingen hade denne varit frånvarande i tjänsten
eller hade Hammargren varit upptagen. Sedan Sjöstrand ingivit anmälan
om det inträffade till militieombudsmannen, hade det icke längre funnits
anledning för Hammargren att förekalla honom. Av stabsauditören
hade Hammargren blivit tillrådd att föranstalta om rapport beträffande
Sjöstrand. Sådan rapport hade den 2 maj 1945 ingivits av Ödman.

Sjöstrand uppgav vid förhör, att han tjänstgjort vid målangivare sedan
oktober 1944 och därvid deltagit i ett flertal skjutningar. Före början av
övningen den 18 april 1945 hade löjtnanten (i. A. V. Westman provat den
till målangivaren hörande telefonapparaten och anmärkt att det hördes
dåligt i apparaten, varför han uppmanat Sjöstrand att höra noga upp i telefonen.
Under övningen hade Sjöstrand trott sig uppfatta ordern »eld upphör,
beredskapsläge». Han hade då lämnat sin plats vid målangivaren för
att känna efter på telefonledningen om något brott funnits på denna samt
för att tillse instickningskopplingen. Därunder hade han icke avlägsnat sig
mer än högst tolv decimeter från sin plats. Medan Sjöstrand sysslat med
nämnda undersökning, hade Hammargren frågat honom: »Varför riktar
du inte?» Sjöstrand hade svarat, att order om eld upphör och beredskaps -

läge utgått ävensom att det tillsagts att ammunitionen på styrbordssidan
vore slut. Han ansåge sig icke ha svarat i stursk ton. Hammargren hade
därpå sagt: »Snacka inte skit nu, din djävla slöfock, utan rikta nu annars
kastar jag dig utombords!» Sjöstrand hade yttrat: »Vill chefen upprepa
det!» Därefter hade Hammargren knuffat Sjöstrand i ryggen så att Sjöstrand
med högra benet törnat emot den träplattform, på vilken Sjöstrand
haft sin plats vid målangivaren. Sjöstrand hade sedan begivit sig till sin
tjänstgöringsplats. Någon ytterligare skjutning hade icke förekommit.

På fråga huruvida han verkligen i telefonen hört orden »eld upphör,
beredskapsläge», förklarade Sjöstrand först att han icke vore säker på att
han hört dessa ord men att han väntat få en order av sådan innebörd. Vid
förnyad fråga uppgav han, att han vore fullt säker på att han hört order
om »eld upphör» och »beredskapsläge» men att han icke visste varifrån
ordern kommit. För tredje gången tillfrågad om samma sak uppgav Sjöstrand,
att han måst »gissa», därför att han icke hört tydligt, samt att han
icke varit säker på huruvida någon order uti ifrågavarande avseende givits.

Hammargren förklarade, att han när han först iakttagit Sjöstrand icke
kunnat förstå att denne hållit på med någon undersökning av telefonledningen.
Även om Sjöstrand felaktigt fått för sig att skjutningen varit slut,
hade det i vart fall icke tillkommit honom att utan vidare lämna sin drabbningspost.
Tillstånd därtill gåves endast av fartygschefen eller eldledaren.

Ödman och Jönsson hördes såsom vittnen vid fältkrigsrätten.

Därvid vitsordade ödman riktigheten av Hammargrens uppgifter med
den ändring, att uppträdet ägt rum efter femte salvan. Vid det ifrågavarande
tillfället hade Sjöstrand med telefonlurarna fortfarande på sig avlägsnat
sig tre å fyra meter från sin plats vid målangivaren, ödman, som
vid tillfället stått bredvid Hammargren, påminde sig med bestämdhet, att
Hammargren icke yttrat något till Sjöstrand utöver de av Hammargren
omförmälda orderna. Att Hammargren vid tillfället knuffat Sjöstrand hade
Ödman icke sett.

Jönsson förmälde, att han under ifrågavarande skjutning uppehållit sig
vid sidan om Sjöstrand utan att ha någon särskild uppgift. Jönsson hade
iakttagit, att Sjöstrand efter den första eldöppningen om fem salvor stigit
ned från den plattform vid målangivaren, där han haft sin plats, och gått
två steg akteröver, varunder han känt på telefonledningen till målangivaren
och skruvat på kopplingen till ledningen. Medan Sjöstrand varit sysselsatt
därmed, hade Hammargren kommit fram till Sjöstrand och »huggit
tag» i dennes ena arm samt yttrat: »Fortsätt att rikta, djävla slöfock, annars
kastar jag dig överbord!» Sjöstrand hade i anledning därav svarat,
att det i telefon utgått order om eld upphör och beredskapsläge, varjämte
Sjöstrand anhållit att Hammargren skulle upprepa sitt yttrande. Hammargren
hade icke svarat härpå utan endast sagt: »Fortsätt att rikta!» Därefter
hade Sjöstrand återtagit sin plats vid målangivaren.

Genom utslag den 16 augusti 1946 dömde fältkrigsrätten Sjöstrand jämlikt
77 § andra stycket och 130 § strafflagen för krigsmakten för det han

underlåtit att utan dröjsmål åtlyda Hammargrens order till honom att
omedelbart återtaga sin plats vid målangivarapparaten och i stället genom
onödiga invändningar uppehållit orderns fullgörande att undergå vaktarrest
sex dagar.

Sjöstrand anförde besvär över fältkrigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 28 mars 1947 och fann
därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsraannen
i skrivelse den 11 mars 1947 till chefen för marinen.

Genom den förebragta utredningen har icke blivit styrkt att Hammargren
vid ifrågavarande tillfälle knuffat Sjöstrand eller eljest gjort sig skyldig
till våld mot denne.

Vad beträffar de påtalade yttrandena av Hammargren kan icke mot dennes
bestridande anses ådagalagt, att de haft den lydelse Sjöstrand gjort
gällande. Hammargren har emellertid medgivit, att han till Sjöstrand yttrat:
»Stå icke där och prata dumheter utan rikta omedelbart, annars åker
Ni utombords!» samt tillika gentemot Sjöstrand använt uttrycket »djäkla
slöbock».

Härigenom har Hammargren gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst. Vad Hammargren i denna del
låtit komma sig till last finner jag icke kunna undgå beivran. Då det likväl
icke synes erforderligt, att saken bringas under domstols prövning,
får jag anmäla Hammargren för erhållande av disciplinär bestraffning av
befälhavare, som har sådan bestraffningsrätt över honom. Jag utgår härvid
ifrån att Sjöstrands medgivande till ärendets handläggning i disciplinär
ordning inhämtas.

Chefen för marinen anmälde att han den 28 april 1947 ålagt Hammargren
för förolämpning av underordnad krigsman i och för dennes tjänst disciplinstraff
av arrest utan bevakning två dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

14. Misshandel av och missfirmelse mot underordnad krigsman. Tillika fråga

om indragning av permission.

1 en den 21 oktober 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 610-17-45 Åke Jonsson: Vid ett tillfälle i mitten av
september 1946, då Göteborgseskaderns minsvepningsavdelning legat förtöjd
i Varbergs hamn, hade chefen för avdelningen, kommendörkaptenen

4—47S475. MilUieombudsmannem ämbetsberättelsc.

av andra graden Lars Lagerberg, tilldelat samtlig personal vid avdelningen
en dags permissionsförbud (»lasse») med anledning av att några av manskapet
uppträtt berusade och varit i slagsmål med civila personer någon dag
tidigare. Då permissionsförbudet meddelats, hade personalen varit uppställd
i divisioner och en av dem, som gjort sig skyldiga till de anmärkta förseelserna,
hade framkallats, varvid Lagerberg yttrat: »Här har vi en av
busarna. Honom har jag i dag tilldelat trettio dagars ''lasse’ samt ett slag
på käften. Jag vet att detta är straffbart, men jag kan gärna ta mitt straff.»
Lagerbergs uppträdande hade väckt icke ringa missnöje bland personalen
och dessutom misstro mot befälet. Jonsson anmälde vad som sålunda förekommit
till den åtgärd, som kunde anses påkallad.

Å skriften hade instämmande tecknats av värnpliktiga nr 712-17-45 Andersson,
nr 3828-17-45 Pettersson och nr 3878-17-45 Niklasson.

Sedan skriften översänts till chefen för Västkustens marindistrikt med
begäran om utredning, höll chefen för Göteborgseskadern den 25 oktober
1946 förhör med Lagerberg och värnpliktige nr 1441-17-45 Freddi Andersson.

Vid förhöret uppgav Freddi Andersson: Det vore riktigt att Lagerberg
tilldelat Freddi Andersson ett slag. Detta hade skett i närvaro av furiren
nr 3044-1-46 Holm. Lagerberg hade yttrat, att han begått tjänstefel genom
att utdela slaget och att Freddi Andersson kunde anmäla honom för militieombudsmannen.
Freddi Andersson hade förklarat, att han icke avsåge
göra sådan anmälan, enär han ansåge att bestraffningen vore rättvis och
att Lagerberg alltid tidigare varit hygglig. Med tillkomsten av Jonssons anmälan
hade Freddi Andersson icke haft något att göra.

Lagerberg förmälde: Han vore chef för Göteborgseskaderns minsvepningsavdelning,
vilken vore baserad i Varberg för deltagande i den internationella
minsvepningen efter kriget. Vid några tillfällen hade personal från
avdelningen uppträtt störande i Varberg. Bland annat hade förekommit
slagsmål mellan nämnda personal samt personal från i staden förlagda
arméförband, något som medfört skriverier i pressen. Den 19 september
1946 hade det ånyo förekommit bråk i land, varvid personal ur minsvepningsavdelningen
uppträtt berusad och antastat civila personer. En av dem,
som uppträtt berusade, hade varit Freddi Andersson. I en artikel den 20
september 1946 i tidningen Varbergsposten hade framförts krav på åtgärder
mot dylika uppträden. I anledning därav hade Lagerberg ställt upp avdelningens
samtliga fartygsbesättningar i närvaro av representanter för polisen
i Varberg, läst upp tidningsartikeln samt meddelat dels vilken bestraffning
som utdelats på grund av bråket den 19 september och dels att ingen
permission kunde medgivas den 20 september. Freddi Andersson hade förekallats
vid uppställningen, och därvid hade Lagerberg fällt det i anmälan
citerade yttrandet samt tillagt, att Lagerberg vore beredd att taga konsekvenserna
av sitt handlingssätt och att huvudsaken vore att det bleve
ordning vid landpermission. Att verkan av de vidtagna åtgärderna varit god
framginge av en artikel i Varbergsposten den 23 september. — Det tillkomme
eskaderchefen direkt underställd chef att reglera permissionsförhållandena.

Den 20 september hade permission icke medgivits för minsvepningsavdelningens
personal. Detta vore icke liktydigt med att permissionsförbud utfärdats.
Den indragna permissionen hade gällt samtliga kategorier, från
avdelningschefen och nedåt. Lagerberg ansåge det fullständigt felaktigt, att
de vidtagna åtgärderna väckt »icke ringa missnöje» samt »misstro mot befälet».
Däremot hade ett flertal av avdelningens manskap, såväl stampersonal
som värnpliktiga, till Lagerberg uttryckt sin uppskattning av hans
åtgärder.

Beträffande Freddi Anderssons egen inställning till den honom tilldelade
bestraffningen hänvisade Lagerberg till ett vid förhörsprotokollet fogat,
den 12 oktober 1946 dagtecknat intyg.

Intyget innehöll en förklaring av Freddi Andersson, att denne uppträtt
busaktigt i Varberg och därför av Lagerberg såsom bestraffning erhållit en
örfil, vilken han ansåge sig förtjänt av, ävensom permissionsförbud samt
att han ansåge straffet rättvist och förklarade sig nöjd med detsamma.

Till förhörsprotokollet hade eskaderchefen för egen del anfört följande:
I egenskap av eskaderchef ville han framhålla, att Lagerberg på ett förtjänstfullt
sätt handhaft ledningen av minsvepningsavdelningens verksamhet,
därvid Lagerberg under ofta krävande förhållanden haft förmågan att
upprätthålla en god anda inom avdelningen. Han ansåge, att de av Lagerberg
vidtagna åtgärderna i samband med händelserna i Varberg i september
1946 i huvudsak varit fullt berättigade, ehuru de i vissa avseenden brustit
i formen, samt att åtgärderna icke i någon mån väckt allmänt missnöje eller
misstroende mot befälet.

Efter en redogörelse för vad i saken förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 2 december 1946 till eskaderchefen.

Av utredningen framgår att Lagerberg — sedan klagomål framställts
mot personalens uppförande under landpermission den 19 september 1946
— följande dag ålagt Freddi Andersson tillrättavisning för det han under
permissionen uppträtt berusad och även i andra hänseenden brustit i anständigt
uppförande samt därvid dessutom tilldelat Freddi Andersson en
örfil. Vidare har Lagerberg vid uppställning av samtlig personal yttrat sig
smädligt om Freddi Andersson samt under hänvisning till klagomålen förklarat,
att ingen permission kunde medgivas den 20 september.

Att Lagerberg, så snart han fått kännedom om klagomålen, ingripit för
att åvägabringa rättelse är givetvis värt erkännande. Vad som förekommit
bär dock ej berättigat Lagerberg att vidtaga andra åtgärder än sådana, som
lagligen stått honom till buds. Härutinnan har Lagerberg felat.

Genom att tilldela Freddi Andersson eu örfil har Lagerberg allvarligt
överskridit sin befogenhet såsom chef. Det förhållandet, all Freddi Andersson
uppfört sig klandervärt och såvitt utredningen giver vid handen efteråt
icke haft något alt erinra mot bestraffningen, kan icke betaga Lagerbergs
åtgöranden i denna del karaktären av misshandel av underordnad krigs -

man. Lagerbergs övergrepp är desto mera klandervärt som det genom det
nyligen fastställda tjänstereglementet för krigsmakten (mom. 22) inskärpts,
att krigsman icke må vare sig med eller utan medgivande av den, som därav
beröres, utöva självtagen bestraffningsrätt eller utan laga rätt eller med
missbruk av sin rätt tvinga likställd eller underordnad att något göra, tåla
eller underlåta, samt det tillika, bland annat genom marinens generalorder
nr 334/1945, ålagts envar, som inom krigsmakten äger befälsrätt, att noggrant
tillse denna bestämmelses efterlevnad.

Genom sitt yttrande om Freddi Andersson vid uppställningen har Lagerberg
vidare gjort sig skyldig till missfirmelse mot underordnad krigsman i
dennes tjänst.

I mom. 463 tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives, att ansökningar
om ledighet skola prövas från fall till fall under beaktande av de
föreskrifter, som högre chef kan ha meddelat. Tillika stadgas, att chef icke
må såsom påföljd för förhållande i eller utom tjänsten meddela att ansökningar
om ledighet icke komma att beviljas under viss tid eller tills vidare.

Meddelandet till personalen att permission icke kunde medgivas den 20
september står i strid mot nämnda bestämmelser. Genom att lämna sådant
meddelande har Lagerberg gjort sig skyldig till tjänstefel. Mot Lagerbergs
åtgärd kan även den anmärkningen riktas, att indragningen av permission
drabbat jämväl sådan personal, som icke gjort sig skyldig till något fel.

Vad Lagerberg sålunda i skilda hänseenden låtit komma sig till last är
av beskaffenhet att icke kunna lämnas utan beivran. Med hänsyn till de
föreliggande särskilda omständigheterna synes det emellertid icke erforderligt
att frågan om ansvar bringas under krigsrätts prövning. Fördenskull
anser jag mig kunna inskränka mig till att för Eder, som torde äga
den disciplinära bestraffningsrätten över Lagerberg, anmäla denne för
erhållande av sådan bestraffning. Jag utgår därvid ifrån att Freddi Anderssons
medgivande till ärendets handläggning i disciplinär ordning inhämtas.

* *

Sedan chefen för Västkustens marindistrikt i skrivelse till militieombudsmannen
den 30 januari 1947 anmält, att Lagerberg vid förhör uppgivit att
hans åtgärd att icke bevilja permission den 20 september 1946 tillkommit
i avsikt att förhindra att den allmänna ordningen i Varberg ytterligare stördes,
hänsköt marindistriktschefen målet till stationskrigsrätten vid Göteborgs
örlogsstation. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Lagerberg
för misshandel och missfirmelse av underordnad krigsman i dennes tjänst
samt för tjänstefel genom meddelandet till minsvepningsavdelningens personal
att permission icke kunde medgivas sistnämnda dag.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 22 januari 19i7 och
yttrade därvid.

Göteborgseskaderns minsvepningsavdelning, över vilken Lagerberg förde
befälet, var under september 1946 baserad i Varberg.

Den 19 september 1946 förekom i Varberg uppträden, därvid personal
från minsvepningsavdelningen uppträdde berusad och antastade civila personer.
En av dem, som uppträtt berusade, var Freddi Andersson. Lagerberg
meddelade i anledning därav Freddi Andersson den 20 september 1946
såsom tillrättavisning trettio dagars permissionsförbud. I samband med
meddelandet av tillrättavisningen gav Lagerberg Freddi Andersson en örfil.
Senare sistnämnda dag lät Lagerberg ställa upp avdelningens besättningar
i divisioner och meddelade under hänvisning till de uppträden, som ägt rum
i land, att permission icke kunde medgivas den 20 september. Sedan Freddi
Andersson förekallats, lämnade Lagerberg personalen meddelande om den
Freddi Andersson tilldelade tillrättavisningen i ordalag, som voro för Freddi
Andersson delvis kränkande.

Lagerberg har uppgivit, att indragningen av landpermission den 20 september
tillkommit ur ordningssynpunkt och i syfte att förebygga ett upprepande
av de anmärkta uppträdena i land.

Krigsrätten finner Lagerberg ha varit berättigad att av skäl, som han
sålunda uppgivit, indraga den allmänna permissionen den 20 september.

På grund härav prövar krigsrätten lagligt ogilla yrkandet om ansvar å
Lagerberg för tjänstefel och dömer Lagerberg jämlikt 33, 90 och 91 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för misshandel
av och missfirmelse mot underordnad krigsman i dennes tjänst till
vaktarrest fyra dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

15. Åtal mot regementsofficer för olämpligt uppträdande och ärekränkning.

I en den 4 april 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift jämte
därvid fogad bilaga anförde läroverksläraren J. Troin i Ankarudden, Nynäshamn:
Den 5 juni 1945 hade besiktning ägt rum av en Troin tillhörig
villa i Ankarudden, vilken villa tidigare använts för krigsmaktens behov.
Vid besiktningen hade förutom Troin varit närvarande majoren i Livgrenadjärregementets
reserv Carl Wilhelm Jentzen, kaptenerna Karl
Erhardh, H. Stensiö och Kurt Ardell, byggmästaren Erik Grandell och
svetsmästaren A. V. Alsterqvist. Vid förrättningens början hade Troin
överlämnat till Jentzen ett den 27 maj 1945 dagtecknat besiktningsprotokoll,
uppgjort av Grandell och Alsterqvist, vilket protokoll upptagit de reparationer,
som borde utföras å villan, ävensom reparationskostnaden, beräknad
efter fackföreningarnas prislista. Samtidigt hade Troin upplyst, att
han på grund av sjukdom ej själv kunnat uppgöra någon kostnadsberäkning.
I kränkande ton hade Jentzen då yttrat: »Jaså, Ni är sjuk; men
oskäliga priser kan Ni begära. Hela den här listan vittnar om ''kronan betalar’-mentalitet.
» Tidigare hade Erhardh påstått för Troin, alt den ersättning,
kronan betalat för nyt t j anderätten till villan varit så hög att

kronans reparationsskyldighet måste anses ringa. Av denna anledning hade
Troin vid sammanträdets början framhållit, att ersättningen tvärtom
uppgått till mindre än hälften av villans hyresvärde i fria marknaden, vilkel
värde kunde beräknas till 40—50 kronor per kvadratmeter. Med hyresrätten
följde rätt till cirka 60 meters kajplats för strömmingbåtar, husbehovsfiske
och sjöfågeljakt samt en sjöbod om 112 kvadratmeters golvyta.
Jentzen hade i retad och förolämpande ton infallit: »Då skall jag anmäla
Er för hyresocker.» Därefter hade Jentzen i obehärskad och hånfull ton
framhållit, att priserna i den företedda kostnadsberäkningen »verkade
utpressningssystem och prisocker». Troin hade då yttrat: »Jag undanber
mig personliga förolämpningar och oförsyntheter i mitt eget hus och jag
ber herrar Grandell och Alsterqvist lägga märke till major Jentzens yttranden.
» Jentzen hade genmält: »Det är kronans hus och mitt yttrande
gäller endast priserna.» Troin hade yttrat: »Om inte förolämpningarna
gälla mig, måste de gälla mina sakkunniga, herrar Grandell och Alsterqvist.
» Härtill hade Jentzen svarat, att hans uttalande endast gällt besiktningsprotokollet
den 27 maj 1945. Under förrättningens gång hade Jentzen
hela tiden uppträtt i hög grad obehärskat. Möjlighet hade icke beretts någon
annan än en person vid namn Ingvar Larsson, vilken medföljt från
Södertälje, att inlämna anbud å reparationsarbetena. Troin hade endast
etter det att Larssons anbud antagits tillfrågats om han hade något emot
att kronan själv utförde arbetet. Troin anhölle, att åtgärder måtte vidtagas
för beivrande av de förseelser, vartill Jentzen gjort sig skyldig, nämligen
olämpligt uppträdande i tjänsten vid offentlig förrättning, missfirmelse
och ärekränkning.

I påskrift å de av Troin ingivna handlingarna intygade Grandell och
Alsterqvist, att uppgifterna i den redogörelse, Troin lämnat, vore riktiga
samt att de av Jentzen använda ärekränkande uttrycken vore ordagrant
och riktigt återgivna.

Sedan handlingarna översänts till befälhavaren för Stockholms försvarsområde
med begäran om utredning, inkom denne den 20 juni 1946 med
yttranden av Jentzen, Erhardh, Stensiö och Ardell ävensom av förutvarande
stabsnotarien vid Stockholms försvarsområde Åke Killander.

Jentzen anförde bland annat i sitt yttrande: Det ägde sin riktighet, all
vid början av ifrågavarande förrättning ett papper, kallat besiktningsprotokoll,
överlämnats till honom. Han hade granskat papperet och funnit
priserna mycket höga. Så hade t. ex. för nötta korkmattbitar — stuvar i
olika mönster och kvaliteter — begärts ersättning efter priser gällande
hela mattor av bästa kvalitet. Såsom ett annat exempel kunde nämnas, att
ersättning begärts för en kronan tillhörig asfaltpappmatta. Ersättningen
hade i detta fall beräknats efter priset för tryckt korkmatta. Sedan han
läst igenom besiktningsprotokollet, hade han yttrat: »När jag läser detta
papper, kan jag ej hindra att tanken om ''kronan betalar’-mentaliteten går
igenom min hjärna.» Troins skildring av vad därefter förekommit vore
felaktig. Händelseförloppet hade varit följande. Efter Jentzens nämnda

yttrande hade Troin sagt: »Jag undanber mig personliga förolämpningar
i mitt eget hus.» Huruvida i yttrandet även förekommit orden »och oförsyntheter»,
kunde Jentzen icke erinra sig. Jentzen hade påpekat, att tanken
på »kronan betalar»-mentaliteten framtvingats av det papper, han hade
framför sig, och att papperet ej ens vore underskrivet av Troin. Då hade
Troin velat göra gällande, att Jentzens yttrande gällt Grandell och Alster(jvist.
Jentzen hade åter påpekat, att hans tanke framtvingats av de priser,
som vore upptagna på det papper, Jentzen hade framför sig. Sedan
därefter den begärda ersättningens olika detaljer dryftats, hade samtalet
kommit in på den stora förslitningen av lokalerna. Förslitningen hade givetvis
varit större än om en normalt aktsam civil hyresgäst bebott villan.
Resultatet av diskussionen hade blivit, att Troin ansett att en civil hyresgäst
icke skulle ha orsakat någon som helst förslitning. Jentzen, som icke
kunnat godtaga denna åsikt, hade dock ansett att förslitningen av en lokal
bleve betydligt större om den användes till militär förläggning än om den
beboddes av civil hyresgäst. Samtidigt hade Jentzen emellertid framhållit,
att lokala värderingsnämnden sannolikt tagit hänsyn till den större förslitningen,
då den fastställt den höga ersättning, som utgått för villan. De
av kronan disponerade utrymmena, som utgjorts av tre rum, kök, tambur
m. m., hade en sammanlagd golvyta om cirka 45 kvadratmeter. Som ersättning
utgått med 1 000 kronor om året, hade gottgörelsen uppgått till
22 kronor per kvadratmeter årligen. I anledning härav hade Troin påpekat,
att han beräknat hyresvärdet i fria hyresmarknaden till 40—50 kronor
per kvadratmeter och år. Jentzen hade framhållit, att så hög hyra
finge icke begäras ens för de modernaste husen i Stockholm, ty då bleve
man anmäld för hyresnämnden. Något hot om att anmäla Troin för hyresocker
hade Jentzen icke uttalat. Detta bestyrktes bäst därav, att Jentzen
i många år förvaltat fastigheter i Stockholm och väl vetat, att hyresregleringslagen
gällde endast i städer och större samhällen. Ej heller hade han
yttrat något om utpressningssystem och prisocker. Han hade aldrig hört
sistnämnda ord förr och saknade vetskap om dess innebörd. Likaså bestrede
han, att han fällt yttrandet: »Jaså, Ni är sjuk; men oskäliga priser
kan Ni begära.» Han hade hela tiden lett förhandlingarna i lugn men dock
något sträv ton och talat mycket långsamt. Ursprungligen hade ifrågavarande
lokaler förhyrts av kronan men sedermera hade de rekvirerats,
enär allt samarbete med Troin varit omöjligt. Enligt det kontrakt, som
gällt under hyrestiden, hade kronan varit skyldig verkställa målning, takstrykning
och tapetsering. För att utan tidsutdräkt kunna låta utföra dessa
arbeten hade Jentzen till sammanträdet tagit med eu av Erhardh rekommenderad
målarmästare, vilken kunnat åtaga sig de arbeten, kronan varil
skyldig utföra. Under den lid sammanträdet pågått hade denne målarmästare
gjort nödiga beräkningar rörande arbetet och hade efter sammanträdets
slut avgivit ett kostnadsförslag. Innan Jentzen antagit förslaget,
hade han frågat Troin om denne ville att kronan skulle ombesörja arbelel.
Härtill hade Troin svarat ja. Nämnda fråga hade Jentzen givetvis gjorl

i förhoppning att Troin skulle föreslå, att kronan skulle utbetala motsvarande
belopp till honom mot att han själv skulle svara för ifrågavarande
reparationsarbeten. Efter Troins svar hade det avgivna anbudet antagits.
Reparationsarbetena hade avslutats på eftermiddagen den 15 juni 1945.
På aftonen samma dag hade Jentzen och Erhardh rest till Ankarudden för
att besiktiga arbetena. Något försenade på grund av en bilskada hade de
kommit fram klockan 2003 men hade då av Troin vägrats att utföra besiktningen,
enär denna skulle störa en i våningen ovanpå boende hyresgäst.
Dagen hade varit solig och fullt dagsljus hade rått, varför med hänsyn
till belysningen intet hinder förelegat att verkställa besiktningen.
Jentzen hade frågat Troin om denne hade någon anmärkning mot det utförda
arbetet. Så hade ej varit förhållandet. En tid efteråt hade Troin dock
förklarat, att han ej vore nöjd med arbetet. Under tiden hade Jentzen
emellertid måst utbetala ersättningen för arbetet och därmed förlorat möjligheten
att åstadkomma rättelse. Saken vore nu föremål för prövning av
lokala värderingsnämnden. Jentzen ville framhålla, att han redan från början
varit beredd på en mycket besvärlig uppgörelse och fördenskull tagit
med sig till förrättningen större personal än vad som vanligen varit fallet.
Utöver de av Troin angivna personerna hade även Killander varit närvarande.
Jentzen hade således vidtagit alla försiktighetsmått för att undvika
de väntade svårigheterna. Det sade sig självt, att han vid sådant förhållande
personligen varit mycket försiktig i sina yttranden och noga givit akt
på sig själv. Trots att Troins anmälan gjorts först tio månader efter förrättningen
hade Jentzen mycket noga behållit i minnet vad som förekommit,
främst av den anledningen att han erhållit underrättelse om att Troin
ämnade anmäla honom. I augusti 1945 hade Jentzen flera gånger blivit
uppringd av en utav Troins hyresgäster, vilken vore bekant med Jentzen.
Denne hade velat åvägabringa förlikning på för Jentzen okända villkor.
Jentzen hade avslagit anbudet med den motiveringen, att han väl visste
med sig att han ej begått något misstag vid förrättningen, att vid förrättningen
förda protokoll och handlingar ej kunde ändras samt att hans ställning
som ansvarig tjänsteman ej medgåve ett dylikt förfaringssätt. Slutligen
ville Jentzen framhålla, att Grandell vore så nära anhörig till Troin
—- troligen dennes systerson — att han ej torde vara vittnesgill.

Erhardh uppgav, att han i egenskap av chef för det kompani, som disponerat
Troins villa, varit närvarande under hela besiktningsförrättningen
den 5 juni 1945 samt hört allt vad som yttrats och avhandlats. Den
redogörelse, Jentzen lämnat i sitt yttrande, vore till alla delar riktig och
fullt sanningsenlig.

Stensiö förmälde: Att efter en tidrymd av cirka elva månader komma
ihåg de yttranden, som fällts vid ifrågavarande besiktningsförrättning,
vore synnerligen svårt. Stensiö erinrade sig dock, att Jentzen i något irriterad
ton påtalat Troins anspråk på ersättning för såväl verkliga som förmenta
skador och därvid yttrat, att anspråken vittnade om »kronan betalar»-mentalitet.
Stensiö kunde icke erinra sig, att Jentzen hotat med an -

mälan i anledning av för hög hyra för villan. Däremot ville Stensiö minnas,
att Jentzen sedan Troin påstått sig ha kunnat få väsentligt högre
hyra yttrat, att skäl för anmälan i så fall kunde föreligga. Att Jentzen sagt
sin mening om de högt tilltagna ersättningsanspråken vore sant men säkerligen
hade han därvid icke använt uttryck som »prisocker». Beträffande
de av kronan verkställda reparationsarbetena kunde Stensiö icke yttra
sig. Han mindes emellertid, att Troin efter avsyningen förklarat sig nöjd
med att kronan verkställde dessa arbeten. Jentzen hade vid ett tillfälle
nämnt för Stensiö, att Troin godkänt reparationerna, och vid ett senare
tillfälle att Troin tagit tillbaka godkännandet. Den irritation, som ett par
gånger uppstått vid besiktningsförrättningen den 5 juni 1945, hade enligt
Stensiös mening haft sin grund i följande omständigheter. Det första
Troin yttrat vid sammanträffandet med kronans representanter hade varit:
»Vart skall man vända sig för att få besvärshänvisning?» Vidare hade
ersättningsanspråken varit uppenbart för höga med hänsyn till av kronan
erlagd hyra och kronans förbindelse att verkställa reparationer. Härtill
hade kommit, att anspråk på ersättning framställts beträffande inredning,
för vilken kronan icke kunde anses svara eller som överhuvud icke funnits,
samt att Troin icke velat taga hänsyn till normal förslitning.

Ardell uppgav: Det vore vanskligt att efter drygt elva månaders förlopp
med absolut bestämdhet yttra sig om de repliker, som förekommit vid besiktningen
av Troins villa den 5 juni 1945, i synnerhet som liknande förrättningar
ofta förekommit vid sagda tid. Under sin tidigare tjänstgöring
som försvarsområdesintendent hade Ardell omhänderhaft ett tämligen betydande
antal liknande avvecklingar av militära förläggningar med därmed
sammanhängande besiktningar och uppgörelser, varför han hade en
viss erfarenhet från dylika förrättningar av såväl enklare som mera
komplicerad natur. Som en anmärkningsvärd omständighet vid förrättningen
den 5 juni 1945 måste Ardell framhålla sin känsla av Troins redan
från början utpräglat fientliga inställning mot kronans ombud, enkannerligen
Jentzen, samt Troins under den fortsatta diskussionen ådagalagda
omedgörlighet och oemottaglighet för sakskäl. En liknande attityd hade
Ardell i några fall mött tidigare, därvid efter ingående argumentering uppgörelse
kunnat träffas med icke obetydlig reducering av de ursprungligen
framställda anspråken. Med beaktande av denna Troins inställning samt
den till Jentzen redan vid förrättningens början överlämnade, enligt Ardells
mening väl tilltagna kostnadsberäkningen torde det icke ha varit
ägnat att förvåna, om förhandlingstonen i fortsättningen blivit något skarpare
även från Jentzens sida. Ardell kunde dock icke anse, att Jentzen
uppträtt »i hög grad obehärskat». Det av Jentzen efter genomläsandet av
kostnadsberäkningen fällda yttrandet om »kronan betalar»-mentaliteten
hade av Ardell uppfattats såsom icke så mycket avseende någon viss person
som fastmera ett generellt påpekande gentemot den tämligen allmänt
utbredda uppfattningen, att den civila parten i liknande fall skulle vara berättigad
ej enbart till skälig ersättning för liden skada eller förlust utan

därutöver till eu större eller mindre förtjänst. Att detta yttrande omedelbart
uppfattades av Troin såsom en personlig förolämpning syntes utgöra
ett belägg för Ardells förut angivna uppfattning av Troins allmänna inställning
vid förhandlingarna. Beträffande de övriga av Troin återgivna
replikerna vore Ardell av den uppfattningen, att dessa i Jentzens yttrande
placerats i en riktigare och mera logisk ordningsföljd och att de genom att
i Troins anmälan ha placerats lösryckta ur sitt sammanhang erhållit en
icke avsedd skärpa. Som Ardell framhållit, vore han icke i stånd att med
fullständig säkerhet taga ställning till samtliga i Troins anmälan återgivna
yttranden. Beträffande flera av Jentzens uttalanden mindes han dock, att
de haft en betydligt neutralare och ofarligare form än vad som framginge
av anmälan. När efter de inledande förhandlingarna besiktningen av lokalerna
vidtagit, hade Jentzens tonfall åter varit helt normalt och även
Troins irritation syntes ha avtagit, varför besiktningen förlöpt under lugn
stämning. Vad slutligen anginge Troins anmärkning att möjlighet beretts
endast Larsson att inlämna anbud å reparationsarbetena ville Ardell framhålla,
att Troin icke såvitt Ardell kunde minnas gjort någon framställning
i anledning därav. Från Troins sida hade ju redan vid förhandlingarnas
början framlagts en kostnadsberäkning, som uppgjorts av Grandell och
Alsterqvist.

Killander anförde: Beträffande den exakta ordalydelsen av de yttranden
och repliker, som under förrättningen fälldes av Jentzen och Troin, kunde
Killander icke yttra sig. Däremot kunde Killander giva följande upplysningar
om sina mera allmänna intryck. Under förrättningens första del
hade Killander blivit upprörd över det sätt, på vilket Jentzen uppträtt. Hans
indignation hade bottnat delvis i en mera allmänmänsklig reaktion mot ett
brutalt uppträdande, delvis i konstaterandet av att icke vanliga regler för
en juridiskt objektiv prövning, sådana som Killander inhämtat under tingstjänstgöring
och advokatpraktik, iakttagits av Jentzen. Jentzen hade otvivelaktigt
från början varit inställd på att »kväsa» Troin. Han hade använt
en hotfull ton, avfärdat Troins påståenden som nonsens och Troins bevismaterial
som från början falskt. När Jentzen någon gång riktat en fråga
till Troin eller eljest skolat låta Troin komma till tals, hade Troin knappt
hunnit börja förrän han avbrutits av Jentzen på ett sätt som markerat, att
frågorna knappast krävt svar och att någon förklaring icke behövts. Jentzen
hade synbarligen icke tänkt sätta någon tilltro till Troins upplysningar
eller påståenden eller underkasta hans proposer någon egentlig granskning.
Killander hade ett ögonblick övervägt att på ett eller annat sätt protestera
mot handläggningen, men det stora antalet närvarande personer och kanske
även bristande moraliskt mod hade hindrat honom från att göra det. I fortsättningen
av förrättningen hade Jentzen lugnat sig och uppträtt mera hyfsat.
Någon allvarlig anmärkning mot den fortsatta handläggningen ansåge
Killander knappast kunna göras. Killander mindes dock, att Killander några
gånger konstaterat, att Jentzen tagit en sak som bevisad, innan den varit
prövad. Sålunda hade Jentzen beträffande golvet å verandan, vilket enligt

anteckning i besiktningsprotokollet den 27 maj 1945 varit delvis skadat men
i övrigt utsatt för normal förslitning, dekreterat alt det vore fråga om normal
förslitning; någon vårdslöshet från militärens sida liade icke ifrågasatts,
trots att det enligt Killanders mening kunnat göras. Efter förrättningens
slut hade Killander, Jentzen och två av kaptenerna efter återkomsten
till Stockholm gemensamt intagit måltid på en restaurant. Jentzen hade avlägsnat
sig efter att ha ätit, medan de övriga suttit kvar ett ögonblick. Killander
hade varit tyst och förstämd efter vad han fått bevittna. Som en befrielse
hade det därför kommit, när en av kaptenerna — Killander trodde
att det varit Stensiö — så fort Jentzen avlägsnat sig tagit bladet från munnen
och oförbehållsamt uttryckt sitt ogillande av det sätt, på vilket Jentzen
uppträtt under förrättningen. Den andre kaptenen och Killander hade
spontant instämt — liksom befriat — och eu av kaptenerna hade berättat
en historia från något annat besiktningstillfälle, då Jentzen likaledes uppträtt
på ett enligt hans mening olämpligt sätt. Jentzens uppträdande hade
för Killander blivit en grov desillusion. Killander hade vid telefonsamtal och
korta sammanträffanden, kanske också genom uttalanden av andra och uttalanden
av Jentzen själv vid varje vecka återkommande stabsplena, fått
ett mycket vederhäftigt intryck av Jentzen. Killander hade fått en bestämd
uppfattning av Jentzen som en synnerligen rejäl, kunnig och pålitlig karl,
som väl förvaltade sitt ämbete och på bästa sätt tjänade kronan. Även efter
ifrågavarande förrättning hade Killander fått det intrycket, att Jentzen vore
värd erkännande och vore huvudet högre än folk i gemen. Det skulle heller
icke fördöljas, att objektiva grunder kunde anses ha förelegat, icke för uppträdandet
vid förrättningen, men för den mentala inställning, med vilken
Jentzen gått till förrättningen. Killander hade redan före förrättningen upplysts
av Jentzen och andra, att Troin vore en »hårdfjällad fisk». Troins sätt
att lägga upp sin sak hade icke jävat detta påstående. Troin hade verkat
vara slug; han hade varit »hårdkokt» nog att »ta en chans» och hade retirerat
med konsternerande snabbhet, då hans position slagits sönder. Troin
hade onekligen verkat besatt av »kronan betalar»-inentaliteten och för övrigt
förefallit vara en kverulant och neurasteniker i utpräglad grad. Som
ett exempel ville Killander anföra, att Troin vitsordat, att han länge envist
vägrat lämna ut vinterfönstren till villan, och motiverat sin vägran med att
han vetat, att de skulle bliva sönderslagna. Killanders reflexion hade varit,
alt om man hyrde ut villan per år, finge man väl självklart lämna ut innanfönstren
också; om de sloges sönder, bleve det en senare fråga.

Försvarsområdesbefälhavaren anförde i eget yttrande: Huruvida Jentzen
vid tillfället ifråga brustit i anständigt uppförande, ankomme icke på försvarsområdesbefälhavaren
att avgöra. Han ville dock framhålla det för Jentzen
ytterst enerverande förhållandet att vid upprepade tillfällen ha att göra
med personer, som försökte tillskansa sig otillbörlig ekonomisk vinning. I
hur hög grad Troin vore att räkna till dylika personer framginge bland annat
av den omständigheten, att lokala värderingsnämnden i Stockholms
län, till vilken frågan om ersättning till Troin hänskjutits, tillerkänt Troin

endast 400 kronor i stället för begärda 2 303 kronor 84 öre, d. v. s. ungefär
en sjättedel av det fordrade beloppet. Därav torde även framgå det i princip
berättigade uti Jentzens åtgärder för att pressa ned anspråken.

Efter att ha tagit del av den sålunda förebragta utredningen inkom
Troin den It juli 1946 med en skrift, i vilken han bland annat anförde: Av
de uppgifter, som lämnats av Killander, Grandell och Alsterqvist, framginge
att Jentzen gjort sig skyldig till ett i hög grad olämpligt uppträdande
vid offentlig förrättning ävensom att han uppträtt brutalt och hotfullt. Troin
anhölle därför, att Jentzen måtte ställas under åtal för nämnda förseelser,
vilka vore av så mycket allvarligare beskaffenhet som Jentzen själv syntes
vara fullständigt omedveten om något som helst olämpligt yttrande eller
uppträdande vid tillfället. Emedan Troin vid tiden för förrättningen lidit
av sömnlöshet, på grund varav han alltsedan dess åtnjöte sjukledighet från
sin tjänst såsom lärare och av läkare ordinerats att noggrant undvika alla
irritationer, hade Jentzens uppträdande inverkat högst menligt på hans
hälsotillstånd. För den skada, som sålunda tillfogats honom, fordrade han
skadestånd med 1 000 kronor att överlämnas till svenska röda korset. Troin
framhölle, att kronans representanter gjorde sig skyldiga till en grov missuppfattning
angående Troins ersättningsanspråk, då de uppgåve att Troin
vid besiktningsförrättningen framställt sådana. Vid detta tillfälle hade han
endast överlämnat en lista, upptagande kostnaden för reparation av de utav
kronan disponerade utrymmena enligt arbetsgivareföreningarnas och fackföreningarnas
prislistor.

Genom polismyndighetens försorg hördes härefter Alsterqvist och Grandell.

Vid förhöret uppgav Alsterqvist: Den 5 juni 1945 hade Alsterqvist vistats
vid Ankarudden och fiskat i Troins fiskevatten. Troin hade då bett
honom närvara vid en syneförrättning, som skulle avhållas i en villa, tillhörig
Troin. Villan hade under kriget varit rekvirerad av militär myndighet
och syneförrättningen hade tydligen avsett fastställandet av ersättning
till Troin för de skador, som åsamkats villan under den tid militär brukat
densamma. Alsterqvist och Grandell hade besiktigat villan den 27 maj
1945 på uppdrag av Troin, varvid Alsterqvist och Grandell antecknat de
skador, som de ansett nödvändiga att reparera för att göra villan beboelig.
Vid beräkning av reparationskostnaderna hade Alsterqvist och Grandell utgått
från de prislistor, som varit gällande i den allmänna marknaden för
snickare och målare. Vid sammanträdet den 5 juni 1945 hade förutom
Alsterqvist, Grandell och Troin varit närvarande Jentzen och troligen fyra
andra militärer samt Larsson. Efter så lång tid som förflutit sedan dess
kunde Alsterqvist icke i detalj komma ihåg allt som förekommit och yttrats
vid sammanträdet. Han erinrade sig emellertid väl, att Jentzen mestadels
fört ordet under sammanträdet och att Troin vid flera tillfällen, då han
gjort något inlägg, blivit avbruten av Jentzen. Alsterqvist mindes, att Troin
vid sammanträdets början till Jentzen överlämnat ett exemplar av det protokoll,
som Alsterqvist och Grandell upprättat över besiktningen den 27

maj, samtidigt soin Troin upplyst om att Troin på grund av sjukdom icke
kunnat själv uppgöra någon kostnadsberäkning. Efter att ha granskat detta
protokoll, som enligt Alsterqvists åsikt bort ha fått utgöra förhandlingsbas,
hade Jentzen yttrat: »Jaså, sjuk är Ni, men oskäliga priser kan Ni begära.
Den här listan vittnar om en ''kronan betalar’-mentalitet.» Alsterqvist vore
säker på att Jentzens ord fallit så. Alsterqvist ville framhålla, att han endast
kort tid efter sammanträdet blivit förelagd den av Troin uppgjorda
anmälningsskriften, varvid Alsterqvist mycket noga genomgått densamma
och däri återgivna yttranden av Jentzen. Först efter att ha gjort detta hade
Alsterqvist med sin namnunderskrift intygat, att Jentzens yttranden verkligen
fallit så, som i Troins anmälan uppgivits. Jentzens yttrande angående
hyresocker kunde dock möjligen ha lytt: »Då skulle Ni anmälas för hyresocker».
Alsterqvist, som själv innehade en avskrift av Troins anmälan, förklarade
sig kunna taga på sin ed att Jentzen med berörda undantag verkligen
yttrat de ord och meningar, som angivits i anmälan. Enligt Alsterqvists
uppfattning hade Jentzens yttranden varit ärekränkande för Troin. Alsterqvist
ansåge, att Jentzens ton mot Troin varit anmärkningsvärt hög och
obehärskad och Jentzens uppträdande hade förvånat Alsterqvist, som väntat
sig ett helt annat uppträdande av en officer i så hög ställning som Jentzen.
Likaledes hade Alsterqvist förvånat sig över att Troin låtit Jentzen föra
förhandlingarna på det sätt, som skett.

Grandell förmälde: Den 27 maj 1945 hade Grandell tillsammans med
Alsterqvist på begäran av Troin verkställt beräkning av kostnaderna för
reparation av en Troin tillhörig, å Ankarudden belägen villa, som disponerats
av militär personal. Det hade då icke varit tal om vem som skolat bekosta
denna reparation. Vid telefonsamtal med Troin någon dag senare
hade denne bett Grandell vara närvarande vid en besiktning, som de militära
myndigheterna skulle verkställa av villan den 5 juni 1945. Då Grandell
reflekterade på att åtaga sig reparationen av villan, oavsett vem som skulle
bekosta den, hade han kommit tillstädes. Till besiktningen hade även infunnit
sig — förutom Troin — Jentzen, två andra officerare samt en civil person,
som varit för Grandell okänd, ävensom Alsterqvist. Samtliga hade satt sig
vid ett bord i ett av rummen i villan och börjat förhandlingarna. Jentzen
hade inlett dessa med att läsa upp några handlingar. Troin hade då kommit
med en del invändningar, men vari dessa bestått, kunde Grandell nu
icke komma ihåg. Troin hade icke framfört invändningarna på något obehärskat
sätt, men Jentzen hade blivit synbart irriterad och i brysk ton avvisat
Troins invändningar. Under de fortsatta förhandlingarna hade Troin
till Jentzen överlämnat den kostnadsberäkning rörande reparationen, som
upprättats av Grandell och Alsterqvist, och samtidigt yttrat något om att
lian på grund av sjukdom ej själv kunnat verkställa någon beräkning av
kostnaderna. Jentzen hade granskat kostnadsberäkningen och därefter yttrat
till Troin: »Jaså, Ni är sjuk, men oskäliga priser kan Ni begära. Det här
vittnar om ''kronan betalar’-mentalitct.» Då det sedan blivit tal om ersättning
för de korkmattor, som funnits i villan, hade Jentzen yttrat något om

att Troin med hänsyn till de priser, han begärde, egentligen skulle anmälas
för hyresocker. Grandell framhölle, att han på grund av att så lång tid förflutit
sedan förrättningen ej nu kunde ordagrant påminna sig, vad Jentzen
yttrat till Troin, men Grandell ansåge, alt den ton Jentzen använt och de
yttranden Jentzen under förhandlingarna fällt måste anses ha varit ärekränkande
för Troin. Slutligen uppgåve Grandell, att han ej vore släkt med
Troin. Denne vore farbroder till Grandelis hustru.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 27 maj 1947 till överkrigsfiskalsämbetet följande.

Troin har gjort gällande, att Jentzen vid förrättningen den 5 juni 1945
uppträtt obehärskat och använt olämpliga uttryck. Den utredning, som
förekommit härom, synes också visa att Jentzen vid tillfället brustit i fråga
om objektivitet och behärskning i sådan grad, att han därigenom gjort sig
förfallen till ansvar. Med hänsyn till Troins yrkanden torde talan härom
böra anställas vid domstol. Därvid bör även närmare utredning förebringas
huruvida — såsom Troin gjort gällande men ej kan anses styrkt genom den
hittills förebragta utredningen — Jentzens olämpliga uppförande även innefattat
missfirmelse eller ärekränkning eller om Jentzen genom sitt uppträdande
hindrat Troin från att vid förrättningen framlägga sina anspråk och
synpunkter.

På grund av det anförda uppdrog militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal
mot Jentzen för vad denne låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Troin borde genom ämbetets försorg
underrättas om åtalet, så att han bleve i tillfälle att mot Jentzen föra den
talan, till vilken han kunde anse sig ha fog.

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Livregementet till häst, där
vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Jentzen för oförstånd i tjänsten
och ärekränkning. Troin yrkade åläggande för Jentzen att till honom utgiva
skadestånd.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 20 september 7.947
och yttrade därvid.

I målet kan icke anses tillförlitligen utrett, att Jentzen vid det i målet
ifrågavarande tillfället den 5 juni 1945 brustit i fråga om objektivitet och
behärskning i sådan grad, att han därigenom gjort sig förfallen till ansvar.

Ej heller eljest kan Jentzen anses ha vid tillfället gjort sig skyldig till
förfarande av sådan beskaffenhet, att ansvar kan honom åläggas.

Regementskrigsrätten finner förty den mot Jentzen förda ansvarstalan
och av Troin förda skadeståndstalan icke kunna bifallas.

Med hänsyn till de uppgifter, som vid krigsrätten lämnades av i målet hörda
vittnen, beslöt militieombudsmannen att icke fullfölja talan mot utslaget.

16. Åtal mot regementsintendent för underlåtenhet att inom föreskriven tid
inventera utlämnat förskott och att till regementschefen omedelbart göra
anmälan om brist i redovisningen.

Genom utslag den 3 maj 1946 dömde regementskrigsrätten vid Smålands
artilleriregemente kaptenen vid regementet S. V. M. Bauman att för förfalskning
av allmän handling, grova förskingringar och uppsåtliga förbrytelser
i tjänsten för egen fördel hållas till straffarbete nio månader,
villkorlig dom, samt vara avsatt från sin tjänst vid krigsmakten.

Av handlingarna i målet framgick, att Bauman den 5 december 1945 i
egenskap av chef för regementets sjätte batteri erhållit ett förskott å 8 000
kronor för bestridande av vissa utgifter i tjänsten, vilka medel till en del
innestått å ett av honom disponerat tjänstepostgirokonto, samt att han under
tiden den 6 december 1945—den 8 mars 1946 vid aderton särskilda tillfällen
uttagit och för egen räkning förbrukat sammanlagt 6 400 kronor av
dessa medel. Vid inventering av förskottet den 18 mars 1946 hade Bauman
åberopat ett av postanstalt i Jönköping utfärdat kvitto rörande en samma
dag å kontot gjord insättning, sedan han å kvittot falskeligen ändrat det
insatta beloppet från 1898 kronor till 6 898 kronor.

Med anledning av vad som framkommit vid handläggningen av målet
mot Bauman anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Smålands
artilleriregemente, översten R. Årmann, om närmare upplysningar
rörande vilka åtgärder som vidtagits av denne och av regementsintendenten,
kaptenen Ragnar Domenius, i anledning av förskingringarna ävensom
rörande fullgörandet av den inventeringsskyldighet beträffande Baumans
förskott, vilken ålegat Årmann och Domenius.

I skrivelse den 8 augusti 1946 anförde Årmann: Någon gång omkring
den 1 april 1946 — vilken dag kunde han nu icke erinra sig; i vart fall
hade det varit efter den 28 mars — hade stabschefen meddelat honom att
enligt rapport från Domenius sjätte batteriets tjänstepostgirokonto överskridits
och att Bauman för egen del disponerat delar av till honom utlämnat
förskott. Härigenom hade Årmann för första gången fått kännedom
om vad som inträffat. Årmann hade anmodat Domenius att utreda i vilken
omfattning Bauman olovligen disponerat förskottet, bland annat genom
införskaffande av kontokuranl för hela den lid Bauman varit chef för batteriet.
Sedan Årmann diskuterat saken med auditören och kontokurant inkommit
från postgirokontoret, hade Årmann anmodat Domenius att ingiva
en skriftlig rapport. Med denna rapport som underlag hade förhör

hållits med Bauman, varefter målet överlämnats till krigsrätten för handläggning.
Sedan det efter krigsrättens första sammanträde den 26 april
1946 varit uppenbart att förfalskning förelåge i samband med förskingring,
hade Årmann jämlikt bestämmelserna i tjänstereglementet för krigsmakten
mom. 432 avstängt Bauman från tjänstgöring från och med den
27 april. Anmälan angående förskingringen hade den 29 april gjorts till
försvarets civilförvaltning, som redan tidigare erhållit muntligt besked om
vad som inträffat. Samtidigt hade kassaförvaltningens verifikationer begärts
för att möjliggöra en undersökning, huruvida Bauman tidigare under
sin tjänstgöring som batterichef gjort sig skyldig till oegentligheter. Därefter
hade inga åtgärder vidtagits utöver dem, som varit en direkt följd
av utslaget den 3 maj 1946 som vunnit laga kraft. Enligt vid tiden för
brottens begående gällande bestämmelser — reglementet den 19 maj 1939
för arméns kassaväsende i fred (kassareglemente) 5 § 2 mom. — hade för
Årmann icke förelegat någon skyldighet att inventera ifrågavarande förskott.

Domenius uppgav i en den 8 augusti 1946 dagtecknad promemoria: Sedan
Domenius under första hälften av mars 1946 — exakt datum kunde
han ej erinra sig men det hade sannolikt varit den 11 eller 12 mars —
erhållit kännedom om att sjätte batteriets tjänstepostgirokonto överskridits,
hade han meddelat Bauman så snart denne därefter infunnit sig å regementet,
att Domenius önskade inventera batteriets förskott. Då Bauman
sökt erhålla uppskov under förebärande att han vore illamående, hade
Domenius frågat om Bauman för egen del disponerat någon del av förskottet,
vilket Bauman slutligen erkänt sig ha gjort. Domenius, som fått
klart för sig att Bauman icke haft möjlighet att omedelbart ersätta del
felande beloppet, hade ansett den viktigaste uppgiften vara att åvägabringa
att statsverket icke tillskyndades någon ekonomisk förlust genom att Bauman
underläte återbetala vad han för egen del uttagit. Enär Domenius
fått den uppfattningen att Bauman, därest anmälan gjordes, icke skulle
komma att vidtaga åtgärder för att täcka bristen, hade Domenius icke omedelbart
gjort anmälan om förskingringen till Årmann. Domenius hade i
stället beviljat Bauman anstånd till den 16 mars, vilket anstånd Bauman
ansett erforderligt för att anskaffa det bristande beloppet. Inventeringen,
som Domenius velat företaga för att kontrollera att bristen täckts, hade
emellertid kommit till stånd först den 18 mars, emedan Bauman på begäran
erhållit ytterligare uppskov. Bauman hade själv uppgivit att arbete med
simtävlingar hindrat honom att låta Domenius utföra inventeringen den
16 mars och Domenius hade ansett ytterligare anstånd nödvändigt för att
Bauman skulle kunna anskaffa det erforderliga beloppet. Sedan Domenius
genom inventeringen ansett sig ha förhindrat att statsverket skulle lida
förlust, hade han avsett anmäla förhållandet för Årmann, dock först sedan
Domenius verkställt erforderlig utredning, vilken krävt medverkan av
bland andra postgirokontoret, Bauman och batteriadjutanten. På grund av
andra brådskande ärenden och då Bauman blivit sjuk, hade emellertid ut -

redningen icke medhunnits förrän det inkommit meddelande om att batteriets
tjänstepostgirokonto ånyo överskridits. Domenius hade då ansett,
att han trots att utredningen ej slutförts ej längre kunde uppskjuta att anmäla
förhållandet. Eftersom Årmann varit sjuk vid denna tid, hade Domenius
gjort anmälan till regementsstabschefen. Det hade då beslutats,
att Domenius skulle uppsöka Bauman, som sedan några dagar tillbaka varit
sjuk, i dennes bostad. Det hade även nu ansetts viktigast att statsverket
om möjligt skyddades mot förlust. Det syntes sannolikt att Bauman, om
han ägt kännedom om att anmälan om förskingringarna gjorts, icke skulle
ha vidtagit några åtgärder för att täcka bristen. Vid besöket i Baumans
bostad hade Domenius därför icke omnämnt sin anmälan till regementsstabschefen.
För att förhindra att Bauman ånyo företoge några manipulationer
med förskottet hade Domenius anbefallt, att förskottet skulle slutredovisas
genom inbetalning av kontanta medel till kassaförvaltningen,
vilket ävenledes skett den 1 april. För bestridande av batteriets löpande utgifter
vid månadsskiftet hade redan tidigare ett tillfälligt förskott utlämnats
till batteriadjutanten. Sedan Årmann åter trätt i tjänst, hade Domenius
kompletterat sin muntliga anmälan med en skriftlig sådan, varvid han till
anmälan fogat från postgirokontoret införskaffade kontokuranter. För undersökning
av huruvida Bauman under sin senaste tid som batterichef förfalskat
några verifikationer hade Domenius från försvarets civilförvaltning
införskaffat de av batteriets verifikationer från nämnda tid, vilka insänts
dit. Dessa verifikationer ävensom de verifikationer från batteriet, vilka
förvarats vid regementets kassaförvaltning, hade underkastats granskning
av batteriadjutanten. Beträffande inventeringen av batteriets förskott vore
förhållandet följande. Bauman hade sedan den 8 oktober 1945 varit placerad
som biträdande regementsintendent. I denna egenskap hade han fått
till uppgift att bland annat inventera utlämnade förskott, i regel sådana,
som varit utlämnade till regementets underavdelningar inom kasernen. Inventering
av övriga förskott hade verkställts av Domenius i samband med
tjänsteresor i annat uppdrag. I allmänhet hade åt Bauman uppdragits att
inventera förstnämnda förskott under Domenius’ tjänsteresor, då Bauman
fungerat som t jänstförrättande regementsintendent. Eftersom Bauman
emellertid icke alltid medhunnit samtliga förskott, hade han avslutat inventeringarna
även under tid, då Domenius åter bestritt befattningen som
regementsintendent. När Bauman med bibehållen placering som biträdande
regementsintendent den 5 december 1945 placerats som chef för sjätte batteriet,
hade Domenius förbisett att detta batteris förskott faktiskt blivit undandraget
kontroll från kassaförvaltningens sida. I sin egenskap av förskottsinnehavare
hade ju Bauman icke rätteligen kunnat utöva den kontroll
beträffande till honom utlämnat förskott, som tillkomme kassaförvaltningen.
Förhållandet hade emellertid icke observerats av Domenius och
ej heller av någon annan, som gjort Domenius uppmärksam därpå. Eftersom
biträdande regementsintendentens uppgift vore att i ordinarie regementsintendentens
frånvaro bestrida befattningen som regementsintendent,

5- -478475. Militicombudsmanncns ämbetsberättelsc.

hade biträdande regementsintendenten icke tillika bort placeras som batterichef.
Bauman hade icke tagits i anspråk för inventering av förskott,
sedan Domenius upptäckt att Bauman obehörigen disponerat medel av det
till honom utlämnade förskottet.

Av krigsrättens protokoll i målet mot Bauman framgick, att vid inventeringen
den 18 mars 1946 Bauman redovisat förskottsmedlen med användande
av det förfalskade kvittot, att Domenius’ anmälan till regementsstabschefen
skett den 28 mars 1946 samt att vid slutredovisningen den
1 april 1946 bristen i förskottet täckts av Bauman med av honom lånade
medel.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till försvarets civilförvaltning
med begäran om yttrande i frågan huruvida Årmann och Domenius eftersatt
dem åliggande kontrollskyldighet rörande förskottsmedlen, anförde
förvaltningen i en den 7 september 1946 till militieombudsmannen inkommen
skrivelse: I ärenden angående tillgrepp av kassa- och förskottsmedel
hade civilförvaltningen endast att företräda kronan i egenskap av målsägande.
Civilförvaltningen hade fördenskull i förevarande fall med hänsyn
till att de tillgripna medlen ersatts icke funnit anledning att närmare pröva
det av militieombudsmannen väckta spörsmålet. I 6 § 3 mom. kassareglementet,
som gällt vid i ärendet ifrågavarande tid, hade stadgats skyldighet
för regementsintendent att minst en gång i månaden verkställa inventering.
Denna inventering hade enligt vad som torde framgå av 15 § 3 och 4 mom.
avsetts skola innefatta jämväl inventering av utlämnade förskott. Då emellertid
en månatlig inventering av samtliga förskott ofta torde ha stött på
stora praktiska svårigheter för regementsintendent, hade civilförvaltningen
i för budgetåret 1945/46 gällande föreskrifter angående kassa väsendet vid
armén och flygvapnet mom. 84 i anslutning till ovan berörda bestämmelser
i kassareglementet föreskrivit följande: »Har förskott utestått längre tid
än två månader samt kassachef under denna tid till följd av lokala förhållanden
eller andra omständigheter icke haft tillfälle att inventera detsamma,
skall slutredovisning anbefallas och nytt förskott utlämnas, i den
mån behov därav föreligger.» Domenius hade i sin egenskap av kassachef,
vilket han också vidgått, uraktlåtit att efterfölja ifrågavarande föreskrift.
Baumans tjänstgöring som biträdande regementsintendent hade givetvis
icke kunnat fritaga den ordinarie regementsintendenten från att i vanlig
ordning inventera till Bauman i dennes egenskap av batterichef utlämnade
förskottsmedel. En annan sak vore att nämnda tjänstgöring komme underlåtenheten
att företaga inventering att framstå såsom i viss mån förklarlig.
Till anordningen att åt biträdande regementsintendenten uppdraga bestyret
med förskottsinventeringar ställde sig civilförvaltningen tveksam. Enligt
ämbetsverkets mening borde nämligen kassachefs åligganden ej uppdelas
på flera händer; i allt fall borde så ej ske i andra fall än då mycket starka
skäl därtill förelåge. Domenius’ underlåtenhet att omedelbart till regementschefen
anmäla i förskottet konstaterad brist kunde knappast sägas
innebära ett eftersättande av ålagd kontrollskyldighet, varför civilförvalt -

ningen, då kronan ej därigenom åsamkats förlust, icke torde ha att ingå
på ett närmare bedömande härav. Det borde dock framhållas att i berörda
föreskrifter angående kassaväsendet vid armén och flygvapnet meddelade
bestämmelser angående vad som vore att iakttaga i samband med
upptäckande av brist i kassa eller förskottsmedel (mom. 88—95) förutsattes,
att regementschef (motsvarande) omedelbart erhölle kännedom om dylik
brist. Ännann, som enligt 5 § 2 mom. kassareglementet haft att verkställa
inventering endast vid budgetårsskifte, hade såvitt civilförvaltningen med
ledning av handlingarna i ärendet kunde bedöma icke eftersatt någon honom
åliggande kontrollskyldighet i avseende å ifrågavarande förskottsmedel.

I en den 13 januari 1947 dagtecknad, till chefen för Smålands artilleriregemente
översänd instruktion för åtal mot Domenius anförde militieombudsmannen
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit.

I 6 § 1 mom. kassareglementet, vilket ägde tillämpning till och med den
30 juni 1946, föreskrevs att regementsintendent skulle vara chef för regementets
kassaförvaltning. Honom ålåg att vaka över och ansvara för att
ärendena inom kassaförvaltningen handhades enligt gällande bestämmelser.

Regementsintendent var jämlikt 3 mom. samma paragraf skyldig verkställa
inventering minst en gång i månaden ävensom vid de tillfällen, då
regementskassör avgick ur eller inträdde i tjänst. Inventering skulle enligt
15 § 3 och 4 mom. omfatta bland annat granskning av förskottsinnehavares
verifikationer och behållning.

Genom 84 mom. i Föreskrifter angående kassaväsendet vid armén och
flygvapnet i fred, fastställda av försvarets civilförvaltning den 26 juni 1945
och gällande under budgetåret 1945—1946, föreskrevs vidare att om förskott
utestått längre tid än två månader samt kassachef under denna tid
till följd av lokala förhållanden eller andra omständigheter icke haft tillfälle
att inventera detsamma, skulle slutredovisning anbefallas och nytt
förskott utlämnas, i den mån behov därav förelåge.

Angående förfaringssättet då brist upptäckts i kassa stadgades i 17 §
kassareglementet, att regementschefen ofördröjligen skulle underrätta fördelningsintendenten
och arméförvaltningens civila departement om bristen
samt vidtaga alla nödiga åtgärder för tryggande av kronans rätt.

Civilförvaltningens föreskrifter den 26 juni 1945 innehöllo i 88—95 mom.
närmare bestämmelser om förfarandet då brist i kassa eller förskottsmedel
upptäckts. Enligt dessa bestämmelser ålåg det vederbörande chef —
d. v. s. regementschef eller motsvarande chef — bland annat att pröva
huruvida befattningshavare, som misstänktes ha gjort sig skyldig till brottsligt
förfarande i avseende å statsmedel, borde omplaceras till sådan tjänstgöring,
att han icke hade att taga befattning med dylika medel, samt att
till civilförvaltningen ingiva anmälan om bristen ävensom förberedande utredning
och uppgift om huruvida ytterligare åtgärder beslutats.

Av utredningen framgår, alt del till Bauman den 5 december 1945 ut -

lämnade förskottet varken inventerats eller slutredovisats före den 18 mars
1946. Den omständigheten att Bauman under sagda tid tjänstgjort som
biträdande regementsintendent med uppgift, bland annat, att inventera
utlämnade förskott, har icke befriat Domenius såsom chef för kassaförvaltningen
från ansvaret för att förskotten verkligen blevo föremål för föreskriven
kontroll, och det har ålegat Domenius att själv verkställa föreskriven
inventering av Baumans förskott. Genom att eftersätta denna skyldighet
har Domenius gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Utredningen giver därjämte vid handen, att Domenius, som under första
hälften av mars 1946 — sannolikt den 11 eller 12 mars — fått kännedom
om att Bauman för egen räkning disponerat över de honom anförtrodda
medlen, icke gjort anmälan om förhållandet förrän den 28 samma månad,
då Domenius under Årmanns bortovaro till regementsstabschefen rapporterat
vad som inträffat. Såsom skäl för dröjsmålet har Domenius uppgivit,
att han velat lämna Bauman tillfälle att ersätta det förskingrade beloppet för
att statsverket skulle undgå förlust.

Även om uttrycklig bestämmelse saknades därom, att regementsintendent
var skyldig att ofördröjligen till regementschefen göra anmälan om en
konstaterad brist i omhänderhavda medel, är det dock uppenbart, att sådan
anmälan skulle ske snarast möjligt, eftersom regementschefen eljest var
betagen möjligheten att vidtaga de brådskande åtgärder, som ålagts honom
i kassareglementet och civilförvaltningens föreskrifter. I vart fall borde
Domenius ha insett, att det icke ankom på honom att avgöra huruvida
Bauman skulle få kvarstå i tjänst. Domenius’ underlåtenhet att för Årrnann
omedelbart anmäla det av Bauman begångna förskingringsbrottet måste
därför anses innefatta tjänstefel. Det skäl, Domenius anfört för sagda underlåtenhet,
kan icke fritaga honom från ansvar därför.

Vad Domenius sålunda i angivna hänseenden låtit komma sig till last är
av beskaffenhet att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande åklagare att
vid den krigsrätt, varunder Domenius lydde, ställa denne under tilltal för
de tjänstefel, som framginge av det ovan anförda, och därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Målet hänsköts av chefen för Smålands artilleriregemente till regementskrigsrätten
vid regementet. Vederbörande krigsfiskal yrkade jämligt 130 §
strafflagen för krigsmakten ansvar å Domenius för försummelser i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 7 februari 1947 och
yttrade därvid.

Krigsrätten finner i målet vara utrett följande:

Domenius har uraktlåtit att förr än den 18 mars 1946 fullgöra den honom
såsom regementsintendent jämlikt 6 § 3 mom. samt 15 § 3 och 4 mom.

kassareglementet åliggande skyldighet att verkställa inventering av det
förskott å 8 000 kronor av allmänna medel, som Bauman i egenskap av
chef för sjätte batteriet den 5 december 1945 erhållit.

Sedan Domenius den 11 eller den 12 nämnda mars erhållit vetskap därom,
att Bauman för egen räkning disponerat över de honom anförtrodda
medlen, hade han bort ofördröj ligen om förhållandet göra anmälan till regementschefen
för att sätta honom i stånd att fullgöra den honom enligt
17 § 2 mom. kassareglementet åliggande anmälningsskyldighet. Domenius
har först den 28 i samma månad anmält förhållandet. Genom det dröjsmål,
som Domenius därigenom låtit komma sig till last, har han gjort sig
skyldig till försummelse i tjänsten.

På grund av vad sålunda upptagits prövar krigsrätten rättvist jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med 33 § tredje stycket nämnda
lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, döma Domenius för
försummelser i tjänsten att undergå arrest utan bevakning i tre dagar.

Över regementskrigsrättens utslag anförde Domenius besvär.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

17—19. Kompanichef har utfärdat order av innehåll att värnpliktiga, som
vid upprepade tillfällen uppträtt med dåligt borstade skodon, kunde såsom
övning åläggas att borsta jämväl andra skodon än sina egna. Åtal mot kompanichefen
för det han förfarit felaktigt genom att utfärda sådan order och
därjämte underlåtit att övervaka huru ordern tillämpades. Tillika åtal mot
dels löjtnant som ålagt borstning av annans skodon såsom påföljd för
fel eller försummelse i tjänsten utan samband med bristande vård av egna
skodon, dels ock sergeant som, oavsett nämnda order, ålagt värnpliktiga
borstning av gruppchefers skodon.

Under rubriken »Furirvälde vid ingenjörskompani — vpl bestraffas helt
godtyckligt» uppgavs i en artikel i tidningen Expressen för den 2 augusti
1946, att det vid flera tillfällen hänt, att värnpliktiga vid Svea ingenjörkår
ställt upp med skodon, som enligt furirernas fordringar icke varit tillräckligt
borstade, samt att de som straff ålagts att borsta furirernas skodon.
Det skulle ha inträffat, att sådana straff omfattat borstning av ända till
20 par skodon.

På begäran om närmare upplysningar i saken inkom tjänstförrättande
kårchefen med ett den 10 augusti 1946 dagtecknat protokoll från förhör
med, bland andra, nedannämnda personer, som därvid uppgivit följande.

Chefen för sjätte kompaniet, kaptenen vid ingenjörtrupperna Erik Carlquist:
Vid undersökning hade framkommit, att en plutonchef i ett fall anbefallt
skoborstning för värnpliktige nr 1865-20-46 Torsten Jonsson, då
denne under »giv akt» icke intagit enskild ställning. Carlquist hade för

plutonchefen påpekat det oriktiga i dennes förfaringssätt. I övrigt hade
övning i skoborstning anbefallts för värnpliktig, som ställt upp med oborstade
skodon, icke såsom bestraffning eller tillrättavisning utan som övning,
bedriven under uppsikt av befäl, för att för vederbörande klargöra
hur ett par välborstade skodon skulle se ut.

Chefen för sjätte kompaniets tredje pluton, löjtnanten Hans Carlsson:
Han hade meddelat personalen vid sin pluton, att de, som fått två anteckningar
för oborstade skodon, komme att beredas övning i skoborstning.
Två av plutonens värnpliktiga hade blivit ålagda dylik övning.

Furiren nr 50-12-45 Asplund, tredje plutonen: De värnpliktiga hade tillsagts,
att skodonen skulle vara borstade vid uppställning. Då det vid flera
tillfällen inträffat, att värnpliktiga uppträtt med skodon, som varit oborstade,
hade dessa värnpliktiga fått tillsägelse att som övning borsta dels sina
egna och dels andras skodon. För övningen hade även furirernas skodon
kommit till användning. Efter vad han kände till hade sådan skoputsning
förekommit två gånger vid plutonen. Det högsta antal skodon, som borstats,
uppginge såvitt han visste till fem par.

Den 23 augusti 194G inkom tjänstförrättande kårchefen med protokoll
från ett den 19 samma månad hållet förhör för ytterligare utredning rörande
de fall, då skoborstning utöver vanlig ordning ålagts manskap.

Vid sistnämnda förhör anförde Carlquist: Som Carlquist tidigare

uppgivit, hade skoputsning av honom anbefallts som övning för värnpliktiga,
vilka vid uppställning uppträtt med oborstade skodon. Skoputsningen
hade icke varit någon form av bestraffning eller tillrättavisning utan endast
övning, vilken som regel utförts efter tjänstens slut för dagen. Då förfaringssättet
visat sig lämpligt för att lära folk som ej toge rättelse av en
tillsägelse att hålla sina skodon rena, komme det att tillämpas även i fortsättningen,
om så erfordrades.

Carlsson uppgav: Värnpliktiga nr 963-4-44 Åke Jansson och nr 1865-20-46 Torsten Jonsson hade erhållit övning i skoputsning den 25 juni 1946.
Den direkta orsaken därtill kunde Carlsson icke nu erinra sig. Ordern om
övningen hade formulerats så, att var och en av de nämnda värnpliktiga
skulle putsa två gruppchefers samtliga skodon. Något bestämt antal hade
icke angivits. Något ytterligare fall av skoputsning, som anbefallts av honom,
kunde Carlsson icke minnas.

Jansson förmälde: Han hade inryckt till tjänstgöring den 12 juni 1946.
Den 25 samma månad hade plutonen haft exercis på övningsfältet. Härunder
hade Carlsson sagt, att Jansson visat sig slö, varför Jansson fått order
av Carlsson att klockan 1800 samma dag anmäla sig för furiren nr
5073-1-43 Schentz för skoborstning. Någon sådan borstning hade icke blivit
av, då Jansson anmält sig. I stället hade Jansson fått order av Schentz
att städa furirrummet, vilket verkställts.

Jonsson berättade: Den 12 juni 1946 hade han inryckt till tjänstgöring.
Vid morgonuppställningen den 25 samma månad i samband med avlämning
till plutonchefen hade en sergeant vid namn Hansson anmärkt, att

Jonsson stätt med händerna på ryggen vid kommandot »giv akt». Jonsson
hade fått order att anmäla sig för Carlsson, vilken i sin tur givit order
om att Jonsson skulle på nytt anmäla sig för honom under lunchrasten.
Vid sistnämnda anmälan hade Jonsson gjort fel, varför han fått anmäla
sig för Carlsson varje rast under återstoden av dagen. Vid den sista
anmälan hade Jonsson fått order att efter middagen anmäla sig för Asplund
för att borsta dennes jämte de andra furirernas skodon. Carlsson hade
yttrat till Asplund, att furirerna skulle plocka fram tre—fyra par var
åt Jonsson. Vid anmälan hade Jonsson fått två å tre par skodon av Asplund
för putsning och erhållit besked om att dessutom borsta i övriga furirrum
framställda skodon. Det sammanlagda antalet hade uppgått till
22 par. Putsningen hade tagit omkring fyra timmar i anspråk. Efter putsningen
hade han ställt in skodonen i respektive furirrum och något ytterligare
hade icke förekommit.

Värnpliktige nr 204-8-46 Lindqvist, första plutonen, anförde: Vid en
uppställning omkring tre veckor efter inryckningen hade ställföreträdande
plutonchefen, sergeanten Paul Lindström, visiterat plutonens skoputsning.
Därvid hade konstaterats, att en del skodon varit oborstade. Anmärkningen
hade gällt cirka åtta—tio värnpliktiga, bland dem Lindqvist. Han hade
med anledning därav blivit beordrad av Lindström att klockan 1900 samma
dag infinna sig på furirrummet för skoputsning. Antalet skodon som
skulle putsas hade icke närmare angivits. Lindqvist hade putsat sju par
av furirernas skodon. Någon särskild furir, som Lindqvist skolat anmäla
sig för, hade icke angivits. Ingen av de andra värnpliktiga, som haft oborstade
skodon, hade fått tillsägelse om extra skoputsning.

Värnpliktige nr 930-3-44 Gustafsson, första plutonen, uppgav: Vid en
uppställning omkring två veckor efter inryckningen hade han haft oborstade
skodon. Då detta förekommit flera gånger förut, hade han erhållit
tillsägelse av ställföreträdande plutonchefen, sergeanten Lindström, att klockan
2100 samma dag anmäla sig för furiren nr 8147-19-43 Nygren. Av denne
hade Gustafsson erhållit sex par av furirernas skodon för putsning. Vid
ifrågavarande tillfälle hade Gustafsson varit den ende på första plutonen,
som fått tillsägelse om extra skoputsning.

Värnpliktige nr 1478-21-46 Persson, tredje plutonen, förmälde: Den 15
juli 1946 hade han varit beordrad till kasernvakt. Vid avlämningen klockan
1800 hade vaktchefen, furiren nr 8037-12-41 Hurtig, gjort anmärkning
på att Perssons skodon icke varit tillräckligt borstade; smuts hade suttit
kvar på klackarna. Vid avlösningen dagen därpå hade Persson fått order
av Hurtig åt! anmäla sig för denne. Efter anmälan på furirrummet hade
Persson fått tre par av furirernas skodon att borsta. Sedan borstningen
verkställts hade skodonen ställts in i furirrummet. Hurtig hade då icke varit
närvarande.

Värnpliktige nr 6284-1-46 Du Rietz, tredje plutonen, anförde: Den 15
juli 1946 hade han varit kommenderad till kasernvakt. Vid vaktens uppställning
på kompaniet fem minuter före nedmarschen för visitation av dag -

löjtnanten hade Hurtig anmärkt på att Du Rietz’ skodon varit oborstade.
Du Rietz hade borstat skodonen förut men medgåve, att de varit dåligt
putsade. Hurtig hade givit honom order att omedelbart borsta sina skodon.
Strax före avlösningen dagen därpå hade Du Rietz fått order av Hurtig att
efter vaktavlösningen anmäla sig för Hurtig på dennes furirrum för borstning
av skodon. Vid sin anmälan hade Du Rietz fått fem par av furirernas
skodon att putsa. Då borstningen varit verkställd, hade han ställt in skodonen
på furirrummet. Hurtig hade därvid icke varit närvarande.

Värnpliktige nr 1136-9-46 Edlund, tredje plutonen, berättade: Efter tjänstens
slut den 24 juli 1946 hade han varit klädd i permissionsmundering
med egna svarta lågskor. Han hade varit ute på kaserngården och sökt efter
Hurtig för att höra om han kunde få komma in i skrivrummet i skolbaracken.
På furirrummet hade han träffat Hurtig. Denne hade gjort anmärkning
på att Edlund hade dammiga skodon och hade yttrat att Edlund
behövde övning i skoputsning. Edlund hade därefter fått borsta ett par av
Hurtigs skodon. Sedan putsningen verkställts, hade han ställt in skorna
på furirrummet. I samband därmed hade putsningen godkänts av en annan
furir.

Värnpliktige nr 689-20-46 Lindberg, fjärde plutonen, förmälde: I mitten
av juli 1946 hade han vid en uppställning haft oborstade skodon. Han hade
inryckt till tjänstgöring den 26 juni samma år. Såsom gruppchef hade
han haft Hurtig. Denne hade med anledning av de oputsade skodonen givit
Lindberg order att samma kväll anmäla sig för honom på furirrummet.
Klockan 1800 hade Lindberg anmält sig och då fått order av Hurtig att
putsa fem par skodon. Sedan putsningen avslutats hade Lindberg ställt in
skodonen på furirrummet. Hurtig hade då icke varit tillstädes. Vid morgonuppställningen
påföljande dag, som varit en lördag, hade Lindberg fått
veta, att putsningen icke varit tillfredsställande, varför han fått tillsägelse
att göra om den nästa måndagskväll. Så hade skett och den då utförda
putsningen hade godkänts av Hurtig.

Värnpliktige nr 4021-1-46 Lindgren, fjärde plutonen, uppgav: Den 12
juni 1946 hade han inryckt till tjänstgöring. Vid en uppställning i kompanikorridoren
för persedelvisitation hade han haft oborstade skodon. Befälet
över plutonen hade förts av Hurtig, vilken uppmärksammat hans skodon.
Lindgren hade då fått order av Hurtig att samma kväll putsa sju—åtta
par av furirernas skodon, vilka omedelbart överlämnats till honom. Sedan
borstningen verkställts, hade Lindgren ställt in skodonen i furirrummet.

Värnpliktige nr 1707-17-45 Svensson, fjärde plutonen, anförde: Under
förra hälften av juli månad 1946 hade Hurtig vid en uppställning visiterat
klädseln och anmärkt på att Svenssons skodon varit oborstade. Hurtig,
som varit ställföreträdande gruppchef, hade givit Svensson order att klockan
1800 samma dag anmäla sig för honom för övning i skoputsning. Då
Svensson å angiven tid anmält sig hade han fått cirka femton par av furirernas
skodon att putsa. När putsningen varit verkställd, hade han ställt
in skodonen på furirrummet. Hurtig hade då icke varit närvarande.

Hurtig förmälde: Han vitsordade riktigheten av Perssons och Du Rietz’
uppgifter. Därutöver ville han anföra, att då daglöjtnanten visiterat den
pågående vakten, anmärkning gjorts angående dålig skoputs beträffande
nämnda båda värnpliktiga. Före vaktavlösningen hade Hurtig givit dessa order
att putsa skodonen till avlösningen. Framför kasernen hade han före avlösningen
sagt, att det första man kunde fordra vore att manskapet hade
putsade skodon vid vakttjänst samt att de behövde övning i skoputsning) så
att icke Hurtig såsom vaktchef behövde få anmärkning av dagofficeren för
dålig puts. Därefter hade Persson och Du Rietz fått order att anmäla sig
för Hurtig på furirrummet. Hurtig hade sagt till att skodonen efter putsningen
skulle ställas in på furirrummet för att han senare skulle visitera
dem. Beträffande Edlund ville han framhålla, att det på dennes skodon icke
blott funnits damm utan även gammal smuts, vilket varit orsaken till att
han anmärkt på putsen. Han hade frågat Edlund, om denne visste hur ett
par borstade skodon såge ut, vilken fråga Edlund besvarat jakande. Edlund
hade därvid fått ett par skodon av Hurtig för att visa att han kunde putsa
skodon. Lindberg hade haft oputsade skodon vid upprepade tillfällen. Hurtig
hade därvid sagt till honom, att om det upprepades, så skulle han övas
i skoputsning. När Lindberg följande morgon likväl kommit i oputsade skodon,
hade Hurtig givit honom tillsägelse om övning i skoputsning. Det uppgivna
antalet skodon, som blivit putsade, vitsordades. Sedan putsningen avslutats
skulle skodonen ställas in på furirrummet. Hurtig hade meddelat, att
han skulle verkställa visitation av dem senare. Då skodonen visat sig vara
dåligt putsade, hade Lindberg nästa morgon fått order att göra om putsningen
påföljande måndag. På måndagen hade putsningen godkänts. —
Hurtig kunde icke erinra sig det av Lindgren angivna tillfället. — Svensson
hade vid upprepade tillfällen haft oborstade skodon vid uppställningar.
Hurtig hade tillsagt honom, att om han icke borstade sina skodon, så skulle
han komma att få övning i skoputsning. Vid morgonuppställningen dagen
efter tillsägelsen hade Svenssons skodon ånyo varit oputsade, varför han
fått order av Hurtig att samma kväll anmäla sig för att övas i skoputsning.
Elva par skodon hade han därefter fått putsa. Visitationen av skodonen hade
verkställts av Hurtig senare på kvällen.

Nygren uppgav: Lindström, vilken tjänstgjort såsom ställföreträdande
chef för första plutonen, hade givit Nygren order om övervakning av den
Lindqvist anbefallda skoputsningen. Nygren vore den ende av gruppcheferna
på första plutonen, som låge i furirrum. Han hade fått besked om att
Lindqvist skulle anmäla sig klockan 1900. Det av Lindqvist uppgivna antalet
skodon vore riktigt. Något skäl att anmärka på den utförda skoputsningen
hade icke förelegat. Vid anmälan hade det tillgått så att Lindqvist
efter att ha uppgivit nummer och namn tillfogat orden »för straffkommendering».
Nygren hade då påpekat, att det icke vore någon straffkommendering
utan en övning i skoputsning. Gustafssons uppgifter vitsordades. På
fråga av Gustafssons gruppchef, furiren Ekström, varför Gustafsson kommit
med oborstade skodon igen, hade Gustafsson svarat: »Jag har glömt

bort hur det går till att borsta skor.» Vid båda nu ifrågavarande tillfällen
hade Nygren haft order av Lindström att tillhandahålla ett antal skodon
samt visitera skoputsningen.

Schentz förmälde, att Jansson vid anmälan den 25 juni 1946 klockan
1800 fått order att borsta sina egna skodon samt att Schentz givit honom
order om städningen, eftersom sådan varit behövlig.

Asplund anförde: Han vitsordade Jonssons uppgifter. Carlsson hade givit
Asplund i uppgift att anskaffa erforderligt antal skodon samt kontrollera
pulsningen av desamma. Till Jonsson hade Carlsson yttrat, att övningen på
kvällen avsåge utbildning i skoborstning. Någon kontroll på den tid Jonsson
använt för borstningen hade Asplund icke haft.

Vid ytterligare förhör den 13 september 1946 förmälde Carlquist: I egenskap
av kompanichef hade han vid tiden för de värnpliktigas inryckning i
juni 1946 givit tillsägelse om att värnpliktiga, som vid upprepade tillfällen
uppträdde med dåligt borstade skodon, kunde såsom övning åläggas att
borsta jämväl andra skodon än sina egna. Enligt ordern skulle vederbörande
plutonchef i varje särskilt fall inhämta Carlquists medgivande till sådan
särskild övning. Carlquist hade aldrig medgivit, att skoborstning finge användas
såsom övning för annan försummelse än dåligt borstade skodon och
hade icke haft reda på att så skett förrän genom vad som framkommit vid
utredningen. Carlsson hade icke tillfrågat honom, innan skoborstning ålagts
Jansson och Jonsson. Såvitt Carlquist kunde erinra sig, hade Hurtig vid något
tillfälle efter anmälan om dålig puts fått order att ålägga någon eller
några värnpliktiga övning i skoputsning.

Carlsson vitsordade vid sistnämnda förhör riktigheten av Carlquists uppgifter
rörande innehållet i dennes order om övning i skoborstning. Carlsson
hade sålunda haft klart för sig, att dylik övning icke finge av honom anbefallas
utan särskilt tillstånd i varje fall och icke med anledning av annat
förhållande än dålig skoputs. Han hade icke heller i något fall såsom övning
för bristande puts självrådigt vidtagit åtgärd utan hade först inhämtat
kompanichefens tillstånd. I dessa fall hade övningen avsett borstning
av tre ä fem par skodon. Någon dag i slutet av juni 1946 hade Jansson och
Jonsson för av dem angivna förseelser blivit ålagda övning i skoputsning
utan att Carlsson inhämtat kompanichefens tillstånd därtill. Carlsson insåge
nu, att han härigenom förfarit felaktigt och olämpligt, men han hade
i hastigheten kommit att använda denna form av övning på grund av att
truppen varit trött efter övningar under dagen, varför han icke velat ytterligare
trötta de båda värnpliktiga genom annan kvällsövning.

Sedan härefter Janssons och Jonssons i handlingarna i ärendet intagna
berättelser föredragits, förklarade Carlsson, att han i huvudsakliga delar
kunde vitsorda riktigheten av berättelserna. Med anledning av Jonssons
uppgift att han fått borsta 22 par skodon, ville Carlsson emellertid framhålla,
att borstning av detta antal icke skett på hans order. Carlsson hade
nämligen givit order om att Jansson skulle borsta första och andra gruppchefernas
skodon och Jonsson de skodon, som tillhörde tredje och fjärde

gruppcheferna. Detta hade inneburit, att Jansson och Jonsson skulle ha
borstat högst åtta par vardera, eftersom varje gruppchef i regel hade fyra
par.

Chefen för kompaniets fjärde pluton, fänriken Kåre Svanfeldl, som jämväl
hördes vid förhöret den 13 september 1946, förklarade efter att ha fått
del av vad Carlquist uppgivit rörande ordern om övningar i skoputsning,
att Carlquists därom lämnade uppgifter vore riktiga. För sin del hade Svanfeldt
icke anbefallt någon dylik övning och han skulle aldrig ha gjort det
utan att i varje särskilt fal! ha inhämtat kompanichefens tillstånd. Svanfeldt
ansåge således icke att Carlquist på plutoncheferna överflyttat befogenheten
att anbefalla sådana övningar. Enligt vad Svanfeldt numera fått
sig bekant hade en av hans gruppchefer, nämligen Hurtig, anbefallt övningar
i skoputsning; det hade emellertid skett utan Svanfeldts vetskap eller
tillstånd. Huruvida Hurtig erhållit kompanichefens tillstånd till övningarna,
kände Svanfeldt ej till.

Den 12 februari 1947 inställde sig efter anmodan Lindström, dåmera
elev vid krigsskolan å Karlberg, å militieombudsmansexpeditionen för att
höras i ärendet.

På frågor uppgav därvid Lindström: Han hade ålagt Lindqvist och Gustafsson
borstning av gruppchefernas skodon. De uppgifter nämnda värnpliktiga
lämnat därom vore riktiga. Han hade icke inhämtat Carlquists
tillstånd till åläggandena. Han hade nämligen icke, såvitt han nu kunde
minnas, vid detta tillfälle känt till att Carlquists tillstånd skulle inhämtas
innan borstning ålades. Då Carlquist utfärdat den i ärendet ifrågavarande
ordern, hade Lindström efter vad han erinrade sig icke varit tillstädes. Lindström
hade emellertid haft sig bekant att borstning av andras skodon finge
åläggas såsom övning. Att ordern haft det innehåll Carlquist gjorde gällande,
ville Lindström icke bestrida. Han hade icke givit någon annan än
Lindqvist och Gustafsson sådant åläggande. Anledningen till att de blivit
ålagda skoborstning hade varit, att de själva uppträtt med synnerligen dåligt
putsade skodon men att Lindström icke velat göra anmälan därom till
kompanichefen, i vilket fall de troligen erhållit tillrättavisning, vilket Lindström
ansett vara för strängt med hänsyn till att de då varit i tjänst endast
två eller tre veckor och varit ovana vid militära förhållanden. Lindström
ville framhålla, att han sedan är 1936 tjänstgjort vid Svea ingenjörkår
såsom stamanställd. Under hela denna tid hade det praktiserats att borstning
av gruppchefernas skodon ålagts såsom övning. Själv hade Lindström
blivit undervisad om att sådant åläggande vore tillåtet och lämpligt och han
hade sedermera i sin tur på samma sätt instruerat underbefäl och volontärer,
vilkas utbildning och undervisning han fått hand om. Icke förrän i
samband med förhören i anledning av det hos militieombudsmannen anhängiga
ärendet i saken hade han reflekterat över att detta av hans överordnade
påbjudna förfarande varit oriktigt. Han beklagade uppriktigt det
inträffade, emedan han alltid varit noga med att handla i enlighet med gällande
föreskrifter.

Vid besök å militieombudsmansexpeditionen den 28 februari 1947 uppgav
Carlsson: Under tiden den 12 juni—den 3 oktober 1946 hade han tjänstgjort
vid Svea ingenjörkår, därvid han fungerat såsom chef för tredje plutonen
av sjätte kompaniet. Carlquist hade sedan den 1 april 1946 tjänstgjort
som chef för kompaniet. Tidigare hade Carlsson fullgjort tjänstgöring vid
Bodens ingenjörkår, därvid han likaledes haft Carlquist till kompanichef.
Under sin egen rekryttjänstgöring hade Carlsson och hans dåvarande kamrater
i stor utsträckning blivit ålagda att såsom övning borsta andras skodon,
framför allt gruppchefernas. Vid Bodens ingenjörkår hade Carlquist
i nu ifrågavarande hänseende tillämpat samma metod som sedermera vid
Svea ingenjörkår och Carlsson hade därför under sin tjänstgöring vid sistnämnda
kår väl känt till Carlquists inställning. Eftersom Carlsson från sin
tidigare tjänstgöring varit van vid att borstning av andras skodon ålades
såsom övning, hade det förefallit honom naturligt att sådant även förekommit
vid Svea ingenjörkår. Varken underofficerarna eller underbefälet vid
kompaniet hade på något sätt visat sig stå främmande för sådana övningar.
Som denna personal tidigare tjänstgjort vid andra kompanier, talade allt
för att samma slags övningar begagnats även av de övriga kompanicheferna.
Carlsson hade för sin del utgått från att så varit fallet. Själv hade Carlsson
ålagt borstning av andras skodon endast i två fall, nämligen beträffande
Jansson och Jonsson. Carlsson medgåve, att skoborstningen i dessa fall
icke ålagts såsom övning utan såsom en påföljd för fel eller försummelse i
tjänsten. Därvid hade Carlsson handlat i förhastande. Jansson och Jonsson
hade under dagen fullgjort sin tjänst på ett otillfredsställande sätt och hade
enligt Carlssons mening gjort sig förtjänta av något slags reprimand. Som
Carlsson icke velat anmäla dem till kompanichefen för erhållande av bestraffning
eller tillrättavisning, enär han ansett sådant ingripande alltför
strängt, hade han velat på egen hand giva dem någon påföljd för vad de
låtit komma sig till last. I hastigheten hade han då ålagt dem att borsta
gruppchefernas skodon. Vid närmare eftertanke hade han insett att detta
åläggande varit felaktigt men han hade ansett sig icke böra ändra en given
order.

I skrivelse den 20 mars 1947 anförde därefter chefen för Svea ingenjörkår:
Efter att ha hört ett antal officerare och underofficerare kunde kårchefen
meddela följande. Under 1930-talet syntes det ha varit vanligt och av
det fast anställda underbefälet betraktat som en rättighet att som övning
för mindre förseelser beordra meniga att borsta underbefälets skodon samt
städa i furirrum. Officerare och underofficerare syntes icke, utom med ett
undantag år 1932, ha anbefallt någon skoputsning. Efter krigsutbrottet 1939
syntes denna underbefälets självtagna rätt icke ha utövats, eftersom befälet
endast kände till ett fall, vilket inträffat under år 1942 och sedan det kommit
till kompanichefens kännedom föranlett dennes omedelbara ingripande. Av
officerare och underofficerare hade ingen, utöver vad som förekommit vid
Carlquists kompani, någonsin anbefallt putsning av andra skodon än de
värnpliktigas egna och därtill endast i fall då putsen varit dålig.

Med anledning av uppgiften att åläggande att borsta annans skodon förekommit
jämväl vid Bodens ingenjörkår verkställdes viss utredning därom
i samband med militieombudsmannens inspektion av kåren den 16 juli 1947.
Enligt därvid inhämtade upplysningar hade sådana ålägganden icke, i vart
fall ej under senare år, kommit till användning vid kåren.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 25 juli 1947 dagtecknad, till chefen för Svea ingenjörkår översänd instruktion
för åtal mot Carlquist.

Carlquist har uppgivit, att han vid tiden för de värnpliktigas inryckning
till tjänstgöring i juni 1946 givit order om att värnpliktiga, som vid upprepade
tillfällen uppträtt med dåligt borstade skodon, kunde såsom övning
åläggas att borsta jämväl andra skodon än sina egna. Innan sådan övning
beordrades, skulle vederbörande plutonchef i varje särskilt fall inhämta
Carlquists medgivande därtill.

Om värnpliktig icke tillfredsställande tillgodogjort sig meddelad undervisning,
torde i princip intet vara att erinra mot att han genom särskilda
lektioner och övningar i lämplig omfattning bibringas nödiga färdigheter. Av
sakens natur följer dock att sådana särskilda övningar icke i längden få
användas såsom något extra rättelsemedel; försummelser av dem som erhållit
erforderlig undervisning få icke beivras i annan ordning än strafflagen
för krigsmakten anvisar.

Övningar som avse borstning av andras skodon synas emellertid icke stå
i överensstämmelse med de bestämmelser, som utfärdats rörande persedelvården.

Beträffande denna stadgas i mom. 233 soldatinstruktionen för armén att
soldat är ansvarig för vården av de persedlar, som utlämnats till honom.
Jämlikt mom. 235 åligger det soldat att göra sina persedlar rena och själv
utan tillsägelse avhjälpa mindre fel. Vidare föreskrives i mom. 672 tjänstereglementet
för krigsmakten, att envar av manskapet skall hålla sina persedlar
väl rengjorda och vårdade.

Att — såvitt angår manskap — ålägga krigsman att vårda persedlar, utlämnade
till annan krigsman, innebär sålunda att innehavaren av persedlarna
befrias från honom enligt ovannämnda bestämmelser normalt åvilande
göromål. Skäl härför torde saknas, med mindre persedelinnehavaren på
grund av sjukdom eller kommendering eller av annan orsak är hindrad från
alt själv utföra dessa göromål. Att utan förhandenvaron av dylika särskilda
omständigheter uppdraga persedelvården åt annan krigsman synes icke
endast olämpligt utan torde även stå i strid mot föreskriften i mom. 25
tjänstereglementet för krigsmakten, att det är krigsman förbjudet att till
egen eller annans enskilda nytta tvinga eller förmå underlydande till arbete,
som den underlydande icke enligt föreskrift i reglemente är pliktig alt förrätta.
Såsom särskilt stötande framstår det om de värnpliktiga av sitt befäl
påläggas att fullgöra den persedelvård som ankommer å befälet självt, i

all synnerhet om någon förman beordrar -värnpliktig att putsa förmannens
egna persedlar. Ett sådant system är i hög grad ägnat att leda till missbruk
av befälsrätten.

Erinringar kunna sålunda göras mot anordnandet av övningar i skoborstning
redan i den form Carlquist avsett. Av utredningen framgår emellertid,
att borstning av annans skodon stundom ålagts utan något som helst
samband med brister i vederbörandes skoputs och även i sådan omfattning,
att åläggandet icke kan anses ha innefattat endast övning. Ej heller har
Carlquists tillstånd alltid inhämtats före åläggandena.

Sålunda är utrett, att Carlsson den 25 juni 1946 tillsagt Jansson för det
denne visat sig slö under exercis att anmäla sig för Schentz för skoborstning.
Schentz hade emellertid — jämte det han enligt egen uppgift sagt till
Jansson att borsta sina egna skodon — givit Jansson order att städa Schentz’
rum, vilket varit i behov av rengöring. Samma dag hade Jonsson på grund
av att han stått med händerna på ryggen, sedan »giv akt» kommenderats,
av Carlsson erhållit order att, förutom att fullgöra vissa andra anmälningar,
efter middagen anmäla sig för Asplund för att borsta skodon tillhöriga
furirerna vid kompaniet. Jonsson hade sedermera erhållit sammanlagt 22
par skodon att borsta. Enligt Jonssons uppgift hade borstningen tagit omkring
fyra timmar i anspråk. Carlsson hade icke inhämtat Carlquisis tillstånd
till åläggandena.

Av utredningen framgår vidare, att åtminstone Hurtig i åtskilliga fall
ålagt honom underställda värnpliktiga att borsta furirernas skodon.

Genom utfärdandet av ifrågavarande order har Carlquist förfarit felaktigt.
Han har därjämte genom ordern ingivit underlydande befäl den uppfattningen,
att dylika ålägganden i princip tillkomme befälet, låt vara att
Carlquist förutsatt att medgivande till åläggande skulle inhämtas i varje
särskilt fall. Carlquist har tillika underlåtit att övervaka huru ordern tilllämpades
vid kompaniet.

De tjänstefel, Carlquist sålunda låtit komma sig till last, äro av beskaffenhet
att icke böra undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdrog fördenskull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, under vilken Carlquist lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot denne samt därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet.

Rörande Carlsson och Lindström avlät militieombudsmannen den 25 juli
1947 skrivelse til! chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan, resp. chefen
för krigsskolan å Karlberg.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
beträffande Carlsson.

Carlsson har medgivit, att borstning av furirernas skodon icke ålagts Jansson
och Jonsson såsom övning utan såsom särskild påföljd för fel eller försummelse
i tjänsten utan samband med brister i fråga om vården av deras

egna skodon. Åläggandet är därför att anse såsom en bestraffning eller tillrättavisning.

Om krigsman gjort sig skyldig till fel eller försummelse av beskaffenhet
att böra medföra annan påföljd än rättelse äger därtill behörig befälhavare
ålägga honom disciplinstraff eller, därest fråga är om mindre förseelse eller
fel mot militär tukt och ordning, meddela honom tillrättavisning. Med hänsyn
till rättssäkerheten är det ett oavvisligt krav att inga andra än i lag
medgivna och reglerade former för bestraffning och tillrättavisning komma
till användning. Häremot har Carlsson brutit. Borstning av annans skodon
är icke någon tillåten form för bestraffning. Av generalorderna nr 444/1941
och 2398/1942 framgår att sådan borstning ej är att hänföra till handräckningsarbeten,
som i allmänhet eller under särskilda förhållanden kunna inbegripas
i manskaps åligganden i kronans eller särskilt regementes tjänst.
Åläggande att utföra borstning av annans skodon kan därför ej heller begagnas
såsom tillrättavisning. Carlsson har därjämte saknat befogenhet att
bestraffa eller tillrättavisa honom underställd personal.

De tjänstefel, Carlsson i nu angivna hänseenden låtit komma sig till last,
äro av principiellt allvarlig beskaffenhet och kunna icke undgå laga beivran.
Då det emellertid icke synes erforderligt, att frågan om ansvar bringas
under krigsrätts prövning, får jag för Eder, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt
över Carlsson, anmäla denne för erhållande av sådan bestraffning.

Beträffande Lindström anförde militieombudsmannen bland annat.

Vad Lindström beträffar är utrett, att han ålagt Lindqvist och Gustafsson
att borsta gruppchefernas skodon samt att han icke inhämtat Carlquists tillstånd
därtill.

Lindström har uppgivit, att han under sin tidigare utbildning blivit undervisad
om att det vore tillåtet och lämpligt att ålägga underlydande personal
borstning av gruppchefernas skodon som övning. Han synes också ha saknat
kännedom om att Carlquists tillstånd till sådant åläggande enligt Carlquists
order varit erforderligt i varje särskilt fall.

Vid nu angivna förhållanden anser jag mig beträffande Lindström kunna
inskränka mig till att hos Eder, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt
över Lindström, anmäla denne för erhållande av tillrättavisning.

I fråga om Hurtig och Schentz, vilka icke stodo under militieombudsmannens
tillsyn, överlämnade militieombudsmannen åt kårchefen att mot dem
företaga den åtgärd, vartill kunde finnas fog.

* *

Målet mot Carlquist hänsköts av kårchefen till regementskrigsrätten vid
kåren, där vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Carlquist för oförstånd
i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 28 augusti 1947 och
yttrade därvid.

Carlquist har erkänt, att han i egenskap av chef för kårens sjätte kompani
vid tiden för de värnpliktigas inryckning till tjänstgöring i juni 1946
givit order om att värnpliktiga, som vid upprepade tillfällen uppträtt med
dåligt borstade skodon, kunde såsom övning åläggas att borsta jämväl andra
skodon än sina egna, dock med förbehåll, att innan sådan övning beordrades,
underlydande chef i varje särskilt fall skulle inhämta Carlquists medgivande
därtill.

Genom denna ordergivning måste Carlquist anses ha gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten prövar förty rättvist döma Carlquist jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att hållas i vaktarrest
fem dagar.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av krigsdomaren Bång, vice auditören Appeltofft och kaptenen Löfgren,
var kaptenen Qvennerstedt skiljaktig och yttrade.

»Enligt min mening har Carlquist icke genom utfärdandet av ifrågavarande
order gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Genom sin underlåtenhet
att efter orderns utfärdande tillse, att ordern icke missbrukades av
underlydande chefer, har Carlquist däremot visat oförstånd. På nu anförda
skäl biträder jag det slut, vartill krigsrättens övriga ledamöter kommit.»

Utslaget har vunnit laga kraft.

Sedan chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan upplyst, att Carlsson
åter stode under kårchefens befäl, anmälde kårchefen den 4 september 1947
att han den 2 samma månad jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt
Carlsson för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt disciplinstraff av vaktarrest
tre dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

I skrivelse den 4 augusti 1947 anmälde chefen för krigsskolan, att han
samma dag meddelat Lindström tillrättavisning i form av varning.

Kårchefen meddelade i skrivelse den 25 november 1947, att han tilldelat
Sclientz tillrättavisning i form av varning för det denne beordrat Jansson att
städa Schentz’ rum. Beträffande Hurtig hade kårchefen ej vidtagit någon
åtgärd, enär det ej kunnat utrönas huruvida denne känt till att kompanichefens
tillstånd skulle inhämtas, innan borstning av annans skodon ålades.

20. Värnpliktig som under militärtjänstgöring lidit av åderbråckssjukdom
i förening med bensår har icke erhållit den behandling som hans tillstånd
påkallat. Fråga om åtgärd mot vederbörande militärläkare.

I en den 20 februari 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 295-26-33 Erik Ringstrand bland annat följande: Han
anhölle om utredning, huruvida han ägde rätt till ersättning från kronan för
skador, som åsamkats honom genom att han erhållit bristfällig behandling

under sin militärtjänstgöring vid Östgöta luftvärnsregemente i Linköping
under tiden den 21 augusti—den 20 december 1944. Någon vecka före inkallelsen
hade han slagit sig på högra underbenet, så att ett bensår uppstått.
Sedan han varit i tjänst några veckor, hade benet börjat värka till den grad
att han sjukanmält sig. Detta hade inträffat den 10 september. Dagen därpå
hade han enligt föreskrift av värnpliktige bataljonsläkaren Bertil Erwald
blivit inlagd på sjukavdelningen och fått benet omlagt. Regementsläkaren
Ivar Cassel hade givit Ringstrand tillstånd att den 17 september resa till
Norrköping för att deltaga i riksdagsmannaval. Efter återkomsten till förläggningen
hade han åter besökt sjukavdelningen, där Cassel nu tjänstgjort.
Han hade ej blivit sjukskriven men hade fått gå på omläggning. Trots att
benet ej blivit bra, hade omläggningarna upphört efter en tid. Ringstrand
hade omtalat för Cassel, att benet ej vore bra, och frågat om ej operation
skulle ske. Cassel hade dock bagatelliserat skadan under påstående att »var
och varannan gubbe och käring har sån’t där», tydligen menande, att Ringstrand
sedan lång tid tillbaka lidit av bensår. Då Ringstrand frågat Cassel,
om ej benröta kunde följa, hade han fått till svar: »Stå inte och prata skit!»
Ringstrand hade därefter fått vara i tjänst ända till utryckningsdagen den
20 december och tjänstgjort vid yrkeskompaniet. Det onda benet hade gjort
tjänsten svår för honom. Efter utryckningen hade han haft ständig värk,
varför han besökt lasarettet i Norrköping, där han fått besked om att benet
måste opereras.

Sedan skriften översänts till regementschefen inkom denne med yttrande
av Cassel ävensom eget yttrande.

Cassel anförde i sitt yttrande: Ringstrand, som inställt sig till tjänstgöring
vid regementet den 21 augusti 1944, hade tjänstgjort vid yrkesbatteriet såsom
handräckning till utryckningen den 20 december 1944. Enligt avskrift
av sjukkort (läkare) hade han omedelbart efter inryckningen blivit föremål
för undersökning av magen. Röntgenundersökning av ventrikel och duodenum
hade företagits utan att några fel konstaterats. Under tiden för undersökningen
hade Ringstrand varit sjukskriven i förläggningen den 22
augusti—den 26 augusti. Den 10 september hade tjänstgörande läkaren Erwald
antecknat: »Infekterat sår å höger underben (ulcus varicos)», och sjukskrivit
Ringstrand i förläggningen. Påföljande dag hade Ringstrand enligt
Erwalds beslut blivit inlagd på sjukavdelningen, där han legat fem dagar,
varefter han på egen begäran utskrivits den 16 september. Efter den 16
september hade Ringstrand icke vidare visat sig å sjukavdelningen; i varje
fall hade han icke sjukanmält sig någon gång före utryckningen. Därest något
väsentligt fel förelegat, hade han åtminstone vid sistnämnda tidpunkt
bort visa sig för att framföra sina besvär av åderbråcket, som måste ha varit
av äldre datum. Ringstrands fall hade icke lämpat sig för operation vid den
tidpunkt Cassel sett fallet. Huruvida Ringstrand fått sina besvär förvärrade
under tjänsten vid regementet undandroge sig Cassels bedömande.

Cassels uppgifter om Ringstrands behandling vid sjukavdelningen överensstämde
med innehållet i av regementschefen översända avskrifter av

ti -47847.». Militieombudsnumnens ämbetsberättelse.

sjukkort (läkare), remisskort och journalkort. Å journalkortet hade antecknats
följande: »Sedan ett par veckor irriterad å h. underben. St. Varicer
på h. underben. På ett 2-kronestort område mitt på underbenet rodnad, tunn
atrofisk hud med ett par små ulcerationer. (Erwald) — ie/e Utskriven på egen
begäran (för röstningsplikt). Såren nu nästan läkta, retningslösa. Kan gå i
tjänst. (I. Cassel).»

Regementschefen anförde: Några omständigheter, som visade att Cassel
uppträtt olämpligt mot Ringstrand eller vägrat Ringstrand den vård som
hans åkomma bort föranleda, hade ej framkommit. Det syntes ej heller sannolikt
att något orsakssammanhang rådde mellan Ringstrands tjänstgöringvid
regementet under 1944 och de förändringar, som Ringstrand uppgåve ha
inträtt i hans hälsotillstånd.

Ringstrand, som fick tillfälle avgiva påminnelser, anförde i skrift den 7
maj 1945 ytterligare: Efter den 16 september 1944 hade han sjukanmält sig
först den 18 september och därefter ytterligare en gång, sannolikt den 20
september. Cassel hade därvid icke velat sjukskriva honom utan hade vid
ett av dessa tillfällen fällt det i anmälningsskriften omnämnda yttrandet om
att åkommor som Ringstrands vore vanliga. En granskning av sjukrullan
måste visa, att Ringstrand sjukanmält sig flera gånger före utryckningen.
Det förefölle honom märkvärdigt, om inga anteckningar skulle ha förts angående
alla de besök för omläggning av benet, som han dagligen gjort tiden
efter den 17 september. Ringstrand vidhölle sitt yrkande om utredning, huruvida
han vore berättigad till ersättning. I första hand hade han tänkt på
ersättning från riksförsäkringsanstalten. Faktum vore, att Ringstrand blivit
mycket sämre i benet under militärtjänsten. Han hade den 24 februari 1945
blivit opererad på Norrköpings lasarett. Operationen hade gått bra och Ringstrand
vore nu fullt återställd.

Ett av leg. läkaren Sten von Stapelmohr å Norrköpings lasarett den 2
januari 1946 utfärdat intyg utvisade, att Ringstrand efter lasarettsvistelsen
i Norrköping den 23 februari—den 26 februari 1945 vårdats ambulatoriskt å
kirurgiska mottagningen till och med den 19 mars 1945 samt att han varit
helt oförmögen till arbete från och med den 23 februari 1945 till och med
den 19 mars 1945.

I riksförsäkringsanstaltens akt i ärende angående ersättning till Ringstrand
fanns intagen en av Cassel den 16 juni 1945 undertecknad anmälan
jämlikt 1927 års militärersättningsförordning om Ringstrands sjukdom, vilken
anmälan innehöll bland annat följande: »4. Den närmare beskaffenheten
av den tjänstgöring (sysselsättning), varunder sjukdomen anses ådragen:
Tjänstgöring såsom handräckning i köket Lv 2, vilket icke kan anses såsom
särskilt tungt arbete för hans ben. — 7. Sjukdomens art (diagnos): Varicos
anticruris dx + ulcus varicos anticruris dx. Såret här låg en dm ovan fotleden,
under det att lasarettet uppger att såret då var beläget å mediala
malleolen. — 9. Sjukdomens orsak och förlopp: Sedan flera år besvär av
varicer, huru länge bensåret å tibian varat är osäkert. Utskrevs emellertid
i det närmaste fullt läkt. Därefter ej sjukanmält sig, men sannolikt gått på

efterbehandling någon tid. Huruvida sedermera uppkomna varicösa sår har
samband med sjukdomen här, eller kunna bero på en försämring efteråt
undandrager sig mitt bedömande.»

I anledning av Ringstrands uppgifter om besök å sjukavdelningen efter
den 16 september 1944 samt om behandling av bensåret genom omläggningar
verkställdes utredning genom förhör med personal å sjukavdelningen samt
vissa av Ringstrand angivna värnpliktiga.

Sedan utlåtande infordrats från sjukvårdsförvaltningen överlämnades
ärendet av förvaltningen till medicinalstyrelsen för prövning av frågan om
vederbörande läkares medicinska handlande.

Medicinalstyrelsen åberopade i utlåtande den 5 december 1945 promemoria
av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Gustaf
Södc-rlund. I promemorian uttalades bland annat, att Ringstrand vid tiden
för inryckningen i militärtjänst den 28 augusti 1944 lidit av en åderbråckssjukdom,
att härutöver ett bensår uppstått, enligt Ringstrands uppgift på
grund av att han en vecka före inryckningen slagit sig på höger underben,
att Ringstrand för detta bensår vårdats på militär sjukavdelning i Linköping
samt att det torde få anses utrett att Ringstrands bensår, då han den 16
september 1944 utskrivits från sjukavdelningen, ännu icke varit läkt. Sammanfattningsvis
anförde Söderlund som sin mening, att Ringstrand, som
redan i september, då han legat på militärsjukhuset, bevisligen lidit av åderbråck
med sår på underbenet, då bort bliva föremål för undersökning av
kirurg i och för bestämmande av om ej injektions- eller operativ behandling,
eventuellt en kombination av båda behandlingsmetoderna, borde ifrågakomma
för botande av hans åderbråckssjukdom; att Cassels underlåtenhet
att ombestyra dylik konsultation icke kunde anses annat än som ett
oriktigt förfarande; att det visserligen ej framginge av handlingarna, att
Ringstrands sjukdom förvärrats under hans ifrågavarande militärtjänstgöring
men att goda skäl funnes för antagande, att därest kirurgisk konsultation
skett i september, en mera effektiv behandling redan vid denna
tidpunkt kunnat insättas och Ringstrands sjukdomstid härigenom förkortas.

Medicinalstyrelsen beslöt göra följande uttalande: I anslutning till av
Söderlund uttalad uppfattning ansåge styrelsen att Ringstrand för sin sjukdom
icke av Cassel, som i egenskap av militärläkare varit ansvarig för vården
av Ringstrand, ägnats den behandling, som Ringstrands tillstånd lordrat
och som överensstämde med vetenskap och beprövad erfarenhet. Av Cassels
förklaring i ärendet framginge emellertid att detta berott på en medicinsk
felbedömning av fallet. På grund härav och då denna felbedömning icke
kunde anses vara av den art och grad att den innefattade tjänstefel av
svårare beskaffenhet än som borde beivras i disciplinär väg, ville styrelsen
avvakta huruvida inilitieombudsmannen anställde åtal samt därefter, om
åtal ej komme till stånd, upptaga ärendet till förnyad prövning. Styrelsen
hemställde därför hos militieombudsmannen, att därest denne icke anställde
åtal, handlingarna måtte återgå till styrelsen.

Sjukvårdsförvaltningen anslöt sig i yttrande den 5 mars 1946 till medicinalstyrelsens
ställningstagande i ärendet.

Vidkommande frågan om ersättning åt Ringstrand upplystes i ärendet att
enligt beslut av försvarets civilförvaltning till Ringstrand utbetalats dels
sjukvårdskostnader för tiden den 21 december 1944—den 20 mars 1945 med
7 kronor 67 öre, dels kost- och inkvarteringsersättning för tiden den 27 februari—den
19 mars 1945 med 86 kronor 40 öre, dels ock krigslön för tiden
den 23 februari—den 19 mars 1945 med 37 kronor 50 öre. Härutöver hade
familjebidragsnämnden i Norrköping till Ringstrand i familjebidrag och
hemortslön för tiden den 23 februari—den 19 mars 1945 utbetalat 83 kronor
84 öre.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till Ringstrand den 15 april 1947
anmodat Ringstrand att inkomma med upplysning huruvida han ansåge
sig ha några ytterligare ersättningsanspråk att framställa, meddelade Ringstrand
att han icke fordrade någon ersättning utöver den han redan erhållit.

I skrivelse till Cassel den 28 april 1947 anförde militieombudsmannen att
han i likhet med medicinalstyrelsen funne utredningen giva vid handen att
Cassel i fråga om Ringstrands sjukdom gjort sig skyldig till en medicinsk
felbedömning och att Ringstrand till följd därav icke under militärtjänstgöringen
erhållit den behandling som hans tillstånd påkallat. I Söderlunds
promemoria hade framhållits, att det redan då Ringstrand vårdades å militärsjukhuset
förelegat skäl att remittera fallet till undersökning av kirurg.
I vart fall borde Cassel enligt militieombudsmannens mening, eftersom bensåren
ej varit fullt läkta då Ringstrand lämnade sjukhuset, ha ägnat fallet
fortsatt uppmärksamhet, vilket Cassel emellertid enligt sina egna uppgifter
ej gjort. Med hänsyn till felets beskaffenhet samt det förhållandet att Ringstrand
icke tillskyndats varaktigt men och att han erhållit ersättning för
dröjsmålet med sjukdomens botande funne militieombudsmannen sig kunna
låta bero utan företagande av annan åtgärd än att militieombudsmannen
i enlighet med styrelsens begäran överlämnade handlingarna i ärendet till
styrelsen för den åtgärd, vartill denna kunde finna fog.

Med skrivelse samma dag till styrelsen översände militieombudsmannen
nämnda handlingar med anhållan att få del av styrelsens blivande beslut.

Genom utdrag av styrelsens protokoll den 21 maj 1947 meddelades att
styrelsen beslutat tilldela Cassel varning för vad han låtit komma sig till
last vid handläggning av det ifrågavarande sjukdomsfallet därigenom att
han icke ägnat den sjuke den behandling, som tillståndet fordrat och som
överensstämde med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Oriktiga uppgifter i yttranden till militieombudsmannen.

I en den 23 mars 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
ledamoten av riksdagens andra kammare Nils Jönsson i Rossbol klagomål
över den behandling värnpliktige nr 257-64-41 Bertil Persson under
värnpliktstjänstgöring blivit föremål för från bataljonsläkaren vid Jämtlands
fältjägarregemente Torsten Åstrands sida.

Av i ärendet införskaffad utredning framgick, att Persson vid läkarbesiktning
i samband med hans inskrivning såsom värnpliktig hänfördes till
besiktningsgrupp 1. Sedan han vid inryckningen till första tjänstgöring den
10 april 1942 vid regementet blivit föremål för skärmbildsundersökning,
remitterades han till Jämtlands läns sanatorium Solliden, där han den 7
maj 1942 underkastades närmare undersökning av lungorna. Därvid konstaterades
en förtätning i högra lungan. Den undersökande läkaren föreslog
i sitt utlåtande, att kontroll skulle företagas efter två månader, samt uttalade
att Persson torde kunna deltaga i mindre ansträngande övningar. Den
22 juli 1942 blev Persson på nytt undersökt vid sanatoriet. I utlåtande rörande
undersökningsresultatet anförde sanatorieläkaren, att med all sannolikhet
läkt tuberkulos förelåge samt att det, då aktivitet icke med full
visshet kunde uteslutas, väl vore säkrast att icke låta Persson gå i ansträngande
tjänst. Tillika föreslog sanatorieläkaren att kontroll skulle äga
rum om något halvår. Sådan kontrollundersökning kom icke till stånd.
Efter fullgjord första tjänstgöring den 28 september 1943 hempermitterades
Persson samt inkallades därefter till beredskapstjänstgöring den 11
juni 1944. Under sistnämnda tjänstgöring insjuknade Persson. Efter hans
hempermittering den 30 juni 1944 försämrades tillståndet. Tillkallad läkare
ställde diagnosen lungsäcksinflammation med utgjutning samt ordinerade
sängläge och anmodade honom att söka in till förut nämnda sanatorium.
Den 18 augusti 1944 intogs Persson å sanatoriet och avled där den 25 november
samma år.

I sin skrift till militieombudsmannen gjorde Jönsson gällande, att Åstrand,
som haft hand om Persson, genom underlåtenhet att följa sanatorieläkarens
råd att bereda Persson lättare tjänstgöring samt att övervaka att den
föreslagna senare undersökningen kommit till stånd i hög grad varit vållande
till att Persson genom överansträngning och bristande kontroll dukat

under för eu eljest ganska ofarlig lungåkonmia. Jönsson gjorde dessutom
gällande, att Persson och dennes föräldrar hållits i okunnighet om resultatet
av läkarundersökningarna. På fråga av Persson rörande sagda resultat
hade Åstrand svarat att det icke funnes något fel av betvdelse.

I ett den 25 april 1945 dagtecknat yttrande anförde Åstrand: De i anmälan
mot Åstrand riktade anklagelserna, vilka avsåge behandlingen av
Persson, som tjänstgjort vid regementets mobiliseringsdepå under tiden den
10 april 1942—den 14 januari 1943, måste enligt Åstrands förmenande
efter närmare granskning, åtminstone i vissa hänseenden, betecknas som
minst sagt absurda. Åstrand anklagades sålunda för att Persson och dennes
föräldrar hållits i okunnighet om resultatet av de tvenne röntgenundersökningar
av lungorna å Sollidens sanatorium, som Persson undergått dels
den 7 maj och dels den 22 juli 1942. Givetvis hade Persson själv blivit underrättad
om dessa undersökningsresultat, vilket ju framginge av att Persson
tillfrågat Åstrand därom, varvid denne svarat, »att det inte fanns något
fel av betydelse». Den omständigheten, att Persson också inställt sig
till förnyad röntgenundersökning cirka två månader efter den första bevisade
ju även, att han blivit delaktig av sanatorieläkarens den 7 maj avgivna
utlåtande, i vilket en dylik kontrollundersökning föreslagits. Ävenledes
torde Persson med största sannolikhet ha fått taga del av sanatorieläkarens
den 22 juli lämnade utlåtande, i vilket föreslagits ny kontrollundersökning
om »något halvår». Något skriftligt bevis härpå förelåge visserligen
ej i form av anteckningar å sjukbesked, respektive rulla — det
nya sjukskrivningssystemet hade vid denna tidpunkt ännu ej varit infört.
Att Åstrand dessutom skulle ha underrättat Perssons föräldrar om undersökningarnas
relativt magra resultat, torde väl ändå vara för mycket begärt;
detta borde väl, tyckte man, hellre ha ankommit på Persson själv än
på Åstrand. I anmälningsakten sades vidare, att Åstrand ej kontrollerat, att
Persson erhållit av sanatorieläkarna förordade lättnader i tjänstgöringen,
samt att Åstrand ej övervakat, att en senare föreslagen lungundersökning
kommit till stånd. Därest vissa lättnader i Perssons tjänstgöring såsom
signalist verkligen varit av behovet påkallade, hade säkerligen sådana meddelats.
Persson syntes emellertid ha trivts ganska bra med sin tjänstgöring,
eftersom han sedermera aldrig sjukanmält sig; för övrigt hade tjänstgöringens
mer eller mindre ansträngande beskaffenhet med hänsyn till den
fortsatta utvecklingen saknat varje utslagsgivande betydelse. Beträffande
den föreslagna lungundersökningen om »något halvår» efter den 22 juli
1942, alltså omkring den 22 januari 1943, syntes, av handlingarna i ärendet
att döma, ingen sådan undersökning ha kommit till stånd, vilket anmälaren
ansåge vara Åstrands fel, trots att Persson vid ifrågavarande tidpunkt (den
22 januari 1943) ej funnits vid mobiliseringsdepån. Månne det för övrigt
icke skulle ha legat i Perssons eget intresse att själv taga initiativet till en
dylik undersökning genom besök hos militärläkaren vid det förband, där
han då tjänstgjorde? Att av militärläkaren begära att denne skulle hålla
reda på tidpunkten för dylika kontrollundersökningar överhuvud taget, tor -

de väl vara att ställa hart när övermänskliga fordringar på honom. Enligt
Åstrands förmenande borde det tillkomma vederbörande själv att i eget
intresse föranstalta om sådan undersökning, såvida ej alldeles särskilda
indikationer förelåge för annat handlingssätt. Det vore Åstrands bestämda
uppfattning, att något kausalsammanhang icke förelåge mellan den behandling
Persson i sjukvårdshänseende erhållit under sin tjänstgöringstid vid
mobiliseringsdepån under år 1942 och den sjukdom — vatten i ena lungsäcken
— som Persson i juni 1944, drygt ett och ett halvt år senare, drabbats
av. Enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, syntes Persson också
ha varit relativt frisk under sin fortsatta militärtjänstgöring under år 1943,
i varje fall ej så sjuk att han ansett sig böra göra sjukanmälan. Perssons
hälsotillstånd syntes snarare ha försämrats efter militärtjänstgöringens avslutande
hösten 1943, då Persson fått anställning som kontorist vid Jämtlands
slakteriförening i Östersund. All medicinsk erfarenhet talade för att
det, av föregående militärtjänstgöring oberoende, akuta insjuknandet i juni
1944 varit den direkta ödesdigra orsaken, som sedan ändat Perssons liv.

Medicinalstyrelsen avgav i ärendet det utlåtandet, att medicinalstyrelsen
— med beaktande av i ärendet föreliggande särskilda omständigheter —
funne sig böra som sin mening uttala, att utredningen i ärendet visserligen
icke gåve vid handen att Åstrand såsom ansvarig för Perssons vård under
militärtjänstgöringen gjort sig skyldig till fel eller försummelse i utövandet
av läkarkonsten av beskaffenhet att böra medföra ansvar. Medicinalstyrelsen
ville dock i detta sammanhang framhålla, att Åstrand även om han
själv ansett sjukdomen läkt hade bort genom anteckning å läkarkortet eller
på annat sätt sörja för att den av lungspecialisten förordade efterkontrollen
av Perssons lungstatus liksom den av specialisten tillstyrkta lindringen
i tjänstgöringen kommit till stånd.

Efter ytterligare utredning inkom Åstrand den 4 januari 1946 med förnyat
yttrande, vari han förmälde: Som av utredningen i ärendet framginge,
hade Persson blivit röntgenundersökt dels den 7 maj och dels den
22 juli 1942, varvid vid det senare tillfället kontrollundersökning föreslagits
»om något halvår». En sådan undersökning hade emellertid av obekanta
orsaker icke kommit till stånd, vilket Jönsson i skrivelse till militieombudsmannen
fortfarande ansåge bero på uraktlåtenhet från Åstrands
sida »att meddela Persson eller hans anhöriga, att en ny undersökning av
Persson skulle verkställas om sex månader», ja, han ansåge till och med
»att det torde ligga i öppen dag», att denna uraktlåtenhet liksom uraktlåtenheten
att meddela föreskrifter om lättare tjänstgöring för Persson väsentligen
orsakat den för Perssons vidkommande olyckliga utgången. Man
torde härav vara berättigad draga den slutsatsen, att om Persson erhållit
föreskrivna lättnader i sin tjänstgöring och om den föreslagna röntgenundersökningen
»om sex månader» kommit till stånd — så skulle Perssons
liv ha kunnat räddas! Den av Jönsson påtalade »uraktlåtenheten» från
Åstrands sida innebure alltså eu mycket allvarlig anklagelse. Det funnes
givetvis ingen anledning antaga att Åstrand efter röntgenundersökningen

den 22 juli 1942 förfarit annorlunda än vad han gjort efter den första röntgenundersökningen
i maj samma år. Utan tvekan hade Persson genom
Åstrand blivit delaktig av röntgenresultatet från den 22 juli och även fått
meddelande, att kontrollundersökning av lungorna ansåges tillrådlig »om
något halvår». Trots att Åstrand handlat under tjänsteansvar krävde Jönsson
emellertid bevis härför. Det funnes, sade han, ingen som helst anledning
att fästa avseende vid vad Åstrand härom anfört i sin skrivelse den
25 april 1945. Förutom den omständliga procedur och den tidsutdräkt vid
sjukvisitationerna, som åtgärder i sådant syfte överhuvud taget skulle innebära,
ville Åstrand dessutom framhålla, att även om — såsom medicinalstyrelsen
i sitt utlåtande föreslagit — anteckningar gjorts å Perssons läkarkort
eller i kompaniets sjukrulla om den tillrådda kontrollundersökningen
av Perssons lungor liksom beträffande lindrigare tjänstgöring för
honom, så skulle ett dylikt förfaringssätt, varom inga föreskrifter vore utfärdade,
likväl icke inneburit någon garanti för att den tillrådda röntgenundersökningen
kommit till stånd, enär praxis vore, att såväl läkarkort
som kompaniernas sjukrullor kvar stannade vid mobiliseringsdepån, varför
dessa handlingar alltså ej åtföljt Persson till det fältförband, där denne vid
ifrågavarande tidpunkt i januari 1943 tjänstgjort. Med hänsyn till Perssons
av Jönsson vitsordade vakenhet, redighet och goda omdöme syntes det förvånansvärt,
att Persson, som dock av Åstrand erhållit del av resultatet från
röntgenundersökningen den 22 juli 1942, icke självmant inställt sig hos
fältförbandets läkare för erhållande av förnyad kontrollundersökning av
lungorna. Emellertid vore de av medicinalstyrelsen i dess utlåtande framförda
anmärkningarna mera av formell art och saknade enligt Åstrands
förmenande den utslagsgivande betydelse för fallets vidare utveckling, som
Jönsson ville göra gällande. Sedan det genom utredningen styrkts, att Perssons
hälsotillstånd under hela tjänstgöringstiden varit gott — i varje fall
hade han ej någon gång varit sjukredovisad — och att försämringen i hans
tillstånd syntes ha inträffat under hans civila verksamhet någon gång på
våren 1944 vore Åstrand av den bestämda uppfattningen, att Perssons sjukdom
och död förorsakats av omständigheter eller faktorer, som tillkommit
efter militärtjänstgöringens avslutande i september 1943.

På grund av vad i ärendet blivit utrett föranstaltade militieombudsmannen
genom beslut den 23 november 1946 om åtal mot Åstrand för fel och
försummelse i tjänsten.

Målet handlades vid regementskrigsrätten den 6 december 1946. Därvid
yrkade krigsfiskalen ansvar å Åstrand jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, vilken försummelse
bestått bland annat däri att Åstrand icke vidtagit sådana åtgärder att den
i röntgenutlåtandet den 22 juli 1942 föreslagna kontrollundersökningen
kommit till stånd.

Vid rättegången styrkte Åstrand emellertid genom utdrag ur tjänstledighetsförteckning,
att han åtnjutit tjänstledighet under tiden den 17—31 juli
1942. Han invände, att han sålunda icke vore ansvarig för de åtgärder, som
vidtagits eller icke vidtagits på grund av utlåtandet den 22 juli 1942.

Den mot Åstrand förda talan blev därefter återkallad och målet avskrevs
vid följande rättegångstillfälle från vidare handläggning.

Vid därefter fortsatt undersökning kunde icke utredas vem som var
ansvarig för Perssons behandling vid tiden för läkarutlåtandet den 22 juli
1942.

Med anledning av de oriktiga eller missledande uppgifter Åstrand lämnat
i sina yttranden anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 26 mars
1947 till regementschefen att denne måtte inkomma med förklaring av
Åstrand.

Den 2 maj 1947 inkom regementschefen med den begärda förklaringen,
i vilken Åstrand bland annat anförde.

Tillvitelsen att ha lämnat oriktiga eller missledande uppgifter i ärendet
vore enligt Åstrands bestämda mening oberättigad. Åstrand hade naturligtvis
icke avsiktligt lämnat några vilseledande uppgifter. Förhållandena
vore sådana, att det ej heller kunde läggas honom till last såsom vårdslöshet,
att av honom lämnade uppgifter objektivt sett kommit att bliva oriktiga.
Han hade lämnat sina uppgifter i fullständigt god tro och hade såvitt
han kunde förstå från början saknat anledning tro annat än att förhållandet
varit det av honom uppgivna. En genomläsning av hans båda i ärendet
avgivna yttranden gåve tydligt vid handen, att han icke haft något
konkret minne av de ifrågavarande händelserna utan måst rekonstruera
dem med ledning av tillgängligt material. I yttrandet den 25 april 1945
hade han sålunda uppgivit, att Persson med största sannolikhet torde ha
fått del av röntgenutlåtandet av den 22 juli 1942 och att, därest vissa lättnader
i Perssons tjänstgöring verkligen varit av behovet påkallade, sådana
lättnader säkert hade beretts denne. Vidare hette det i yttrandet den 4 januari
1946, att det icke funnes anledning antaga att Åstrand efter röntgenundersökningen
den 22 juli 1942 förfarit annorlunda än han gjort efter
undersökningen i maj samma år samt att Persson utan tvekan genom honom
blivit delaktig av röntgenresultatet den 22 juli och även fått meddelande
om att kontrollundersökning av lungorna ansåges tillrådlig om något
halvår. Åstrand kunde icke se annat än att detta skrivsätt klart och
tydligt gåve vid handen att han icke mindes dessa detaljer men toge för
givet att det måste förhålla sig på sätt han anförde. Det kunde ej heller
rimligen begäras, att han efter fyra å fem års förlopp skulle kunna erinra
sig de olika konkreta fallen. Därför vore arbetsbördan alltför stor. Han
hade aldrig förrän hans hustru strax före krigsrättens sammanträde råkat
tänka därpå kommit på tanken att han möjligen varit tjänstledig vid tiden
för den andra röntgenundersökningen. Skälet till att han utan vidare tagit
för givet att han själv vore den ansvarige, vore att söka i anmälarens kategoriska
och reservationslösa påståenden. Under intryck härav hade han tagit
för givet, att han behandlat fallet hela tiden.

Etter en redogörelse för ärendet anförde inilitieonibudsmannen i skrivelse
den 6 november 1947 till Åstrand följande.

Av vad som förekommit framgår, att Ni vid avgivandet av yttrandena
iörande Perssons behandling icke blott underlåtit lämna upplvsning om
Eder tjänstledighet vid den tid, omkring den 22 juli 1942, varom i ärendet
framför allt var fråga, utan även lämnat positiva uppgifter, som icke överensstämt
med det verkliga förhållandet. Sålunda har Ni i yttrandet den 4
januari 1946 närmare angivit huru Ni förfarit i anledning av röntgenutlåtandet
den 22 juli 1942, oaktat Ni varit tjänstledig vid denna tid. Eder
uppfattning att uppgifterna icke varit vilseledande kan jag icke dela. Det
synes mig i hög grad förvånande att Ni anser Eder kunna göra gällande
att ett skrivsätt, varvid Ni bland annat uppgiver att Persson »utan tvekan»
genom Eder blivit delaktig av nämnda röntgenutlåtande och även fått meddelande
om att kontrollundersökning av lungorna ansåges tillrådlig om
något halvår, skulle klart och tydligt giva vid handen att Ni vore oviss
om huruvida det uppgivna förhållandet vore riktigt. Tvärtom torde envar
finna, att uttalandet präglas av bestämdhet och icke giver rum för tvekan.

Utredningen i de hos militieombudsmannen anhängiggjorda ärendena införskaffas
nästan alltid skriftligen. Som från militieombudsmannens sida
tidigare vid flera tillfällen framhållits är det en angelägenhet av största
vikt att de yttranden, som militieombudsmannen finner anledning infordra,
avfattas så att de erhålla ett fullt riktigt innehåll. Yttrandena ligga nämligen
till grund för militieombudsmannens slutliga beslut i ärendena, och
ett missvisande yttrande kan därför föranleda att beslutet blir felaktigt.
Vidhålles icke strängt kravet på att yttrandena ej få vara missvisande, kan
ett förfarande, som bygger på skriftväxling, icke längre fungera tillfredsställande.
Militieombudsmannen har tidigare vid flera tillfällen haft anledning
att ingripa mot befattningshavare, som felat i nu angivna hänseende,
och vederbörande ha för sitt förfarande blivit fällda till ansvar för tjänstefel.

I förevarande fall ha de oriktiga uppgifterna i Edra yttranden haft till
följd att ett åtal anhängiggjorts som senare måst nedläggas. Uppgifterna
ha således föranlett ett beslut av oriktigt innehåll samt onyttigt arbete för
domstol och åklagare. Edra oriktiga uppgifter ha vidare medfört att det
först på ett sent stadium under utredningen blivit anledning söka upplysning
om vem som handlagt Perssons fall vid tiden närmast efter läkarutlåtandet
den 22 juli 1942. Som ovan nämnts har det icke lyckats att erhålla
klarläggande upplysningar därom. Huruvida möjligheterna härtill
varit större om undersökningen företagits tidigare låter sig nu icke avgöra
men det torde icke vara uteslutet att så varit fallet.

På grund av vad sålunda anförts måste det fel Ni begått anses vara avallvarlig
beskaffenhet. Även förmildrande omständigheter föreligga dock.
Främst är därvid att beakta att de oriktiga uppgifterna icke varit ägnade
att fritaga Eder från ansvar i saken utan tvärtom medfört att ansvaret
kommit att läggas på Eder. Vidare är det uppenbart att uppgifterna icke

lämnats mot bättre vetande utan berott på oaktsamhet, i det Ni underlåtit
att ägna yttrandena den omsorg som skäligen kunnat begäras. Med hänsyn
härtill och till omständigheterna i övrigt finner jag mig kunna låta
bero vid en allvarlig erinran till Eder om vikten av noggrannhet vid avgivande
av yttranden i tjänsten.

2. Dröjsmål med måls hänskjutande till krigsrätt och med dess handläggning
vid krigsrätten.

I en den 8 november 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 244-3-43 Rune Mattsson i Arboga klagomål bland
annat över att mål mot honom, som den 4 september 1946 hänskjutits till
handläggning vid regementskrigsrätten vid Västmanlands flygflottilj, förekommit
inför krigsrätten först den 5 oktober samma år, då Mattsson varit
hemförlovad.

Av tillgängliga handlingar inhämtades, att korpralen nr 85-10-44 Sigurd
Fredlund genom rapport den 6 augusti 1946 anmält Mattsson för en föregående
dag begången förseelse. Sedan förhör i anledning av rapporten hållits
den 7 augusti, meddelades beslut om målets hänskjutande till krigsrätt
först den 4 september.

Den 20 augusti rapporterades Mattsson av vice korpralen nr 161-10-45
Ingmar Eriksson för två förseelser, som Mattsson samma dag låtit komma
sig till last. Förhör rörande förseelserna ägde rum den 28 augusti och hänskjutande
till krigsrätt den 4 september.

På begäran om upplysning angående anledningen till att målen icke tidigare
blivit föremål för handläggning vid krigsrätten anförde krigsdomaren
S. E. H. Turén i en den 23 november 1946 dagtecknad skrivelse: Handlingarna
i målen hade inkommit till Turén måndagen den 9 september 1946.
Samma dag hade Turén anträtt en tjänsteresa till Norberg och Fagersta,
där han hållit tingssammanträden den 10 och 11 september. På grund härav
hade han troligen ej ägnat målen någon handläggning förrän i slutet av
veckan. Vid samtal med flottilj adjutanten eller krigsf iskalen, landsfogden
Mårten Stiernström, för bestämmande av dag för krigsrätt hade han erhållit
besked att krigsrätt på grund av pågående flygvapenövningar icke kunde
hållas före den 24 september. Sistnämnda dag hade emellertid han själv
och den 25 september t. f. auditören Gustav Malmer varit upptagna av
tingssammanträden. Stiernström hade meddelat Turén, att han av andra
tjänsteärenden, uppvaktning vid domstolar och sammanträde i Stockholm,
hade förhinder den 24, 26, 27 och 30 september samt att Stiernström hade
att räkna med att ett sammanträde den 27 september kunde komma att
fortfara även den 28 september. Krigsrätten hade sedermera sammanträtt
den 4 och 5 oktober. Under förberedelserna för utsättande av dag för krigsrättens
sammanträde hade Turén haft uppmärksamheten riktad på önsk -

värdheten att få målen mot Mattsson handlagda före dennes utryckning
från tjänstgöring den 27 september.

Stiernström anförde i yttrande den 14 december 1946: Rörande utsättande
av dag för krigsrättssammanträde hade under de senare åren vid flottiljen
gällt den ordningen, att krigsfiskalen, sedan krigsdomaren, auditören
och krigsfiskalen bestämt en för samtliga lämplig dag, underhandlat med
flottilj adjutanten om krigsrättens sammankallande, varvid krigsfiskalen
tillika lämnat uppgift å de vid flottiljen tjänstgörande parter, vittnen, angivare
och målsägande, som borde inställa sig vid krigsrätten, ävensom i
vilka hänseenden utredningen till äventyrs behövde kompletteras med bevis,
räkningar eller dylikt. Om någon av ifrågavarande personer icke längre
tillhört flottiljen, hade krigsfiskalen erhållit uppgift om dennes adress för
att bliva i tillfälle att delgiva honom formlig stämning eller kallelse. Därest
hinder icke mött för krigsrättens utsättande till den bestämda dagen, hade
krigsdomaren och auditören erhållit besked därom. I annat fall hade överenskommelse
måst träffas om annan lämplig dag. Handlingarna uti de av
Mattsson avsedda målen hade inkommit till Stiernström den 9 september
1946. Kort tid dessförinnan hade Stiernström, antingen i samband med
krigsrätt, som hållits den 21 augusti, eller i anledning därav att handlingarna
i ett par andra mål inkommit till honom den 22 augusti, av andre
flottiljadjutanten, löjtnanten I. Berglund, erhållit besked om att några
krigsrättssammanträden icke kunde avhållas under tiden den 3—23 september,
då flottiljen deltoge i flygvapenövningar. Någon gång i veckan den
16—21 september hade Stiernström erhållit telefonsamtal från tjänstförrättande
depåchefen, som påpekat att Mattsson skulle rycka ut den 27 september
och att det vore angeläget att krigsrätt dessförinnan kunde hållas
med anledning av ifrågavarande mål. Med hänsyn till flygvapenövningarna
kunde krigsrätten dock sammankallas först den 24 september, enär det
vore ovisst när de olika kontingenterna skulle återkomma till flottiljens
depå. I anledning härav hade Stiernström haft upprepade samtal med Turén
och tjänstförrättande depåchefen. Det hade nämligen befunnits, att
Turen varit upptagen av tingsförhandlingar den 24 september och att t. f.
auditören av samma skäl varit upptagen den 25 september. Den 23 och 26
september hade Stiernström själv varit nödsakad att uppvakta i mål, anhängiga
vid häradsrätter utanför Västerås, och den 27 september hade han
varit kallad att som ledamot deltaga i ett i Stockholm utsatt sammanträde
med nämnden för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst. Efter upprepade
överläggningar hade Turén och Stiernström funnit, att någon krigsrätt
därför icke kunde hållas någon av dagarna den 24—27 september, trots
vetskapen om att såväl Mattsson som en del av de personer, vilka skulle
höras som vittnen, skulle rycka ut sistnämnda dag. Turén och Stiernström
hade dock ansett, att det för Mattsson icke kunde innebära alltför stor
olägenhet att inställa sig någon dag senare, då han ej varit bosatt längre
bort än i Arboga, fem mil från Västerås. För handläggning av de sedan den
22 augusti inkomna målen hade därför krigsrätt utsatts att hållas den 4

och 5 oktober 1946. Sistnämnda dag hade målen mot Mattsson förekommit.

I detta sammanhang borde tilläggas, att Turén och Stiernström även övervägt,
huruvida krigsrätt icke kunnat hållas den 28 september eller i början
av påföljande vecka. Då Stiernström emellertid icke kunnat vara säker på
att sammanträdet i Stockholm skulle hinna avslutas den 27 september, hade
han icke ansett det rådligt att krigsrätt utsattes till den 28. Den 30 september
hade han varit kallad till muntligt förhör i krigshovrätten. Då krigsrätt
således kunnat utsättas tidigast den 1 oktober, hade det i allt fall ansetts
lämpligare att målen mot Mattsson handlades en lördag, enär det antagits
att det skulle vålla denne minst olägenhet att en sådan dag inställa sig vid
rätten. Den 25 september hade Stiernström kommit i förbindelse med en av
de båda flottilj adjutanterna, troligen med löjtnanten S. Bruse, som då återkommit
till flottiljen. Stiernström hade då bestämt om sammankallande av
krigsrätt den 4 och 5 oktober. Även vid detta tillfälle hade bragts på tal
möjligheten att ha krigsrätt för Mattssons räkning, innan denne lämnade
flottiljen.

Berglund uppgav för sin del: Under tiden den 4—22 september 1946 hade
hållits flygvapenövningar, i vilka flottiljen deltagit med basering på Gotland.
Endast en mindre del av flottiljen hade därvid varit kvar vid depån.
Vid samtal med Stiernström omkring den 1 september hade Berglund meddelat
honom detta under hand ävensom upplyst om att krigsrätt icke vore
att påräkna under nämnda tid. Flottiljen hade återkommit till depån den
24 september.

I skrivelse den 21 januari 1947 anförde flottiljchefen: Mattsson hade icke
deltagit i de flygvapenövningar, som anordnats i september 1946. I övningarna
hade däremot deltagit korpralen nr 85-10-44 Fredlund, vice korpralerna
nr 1241-10-44 Häll, nr 163-10-45 Södergren och nr 137-10-46 Nyberg
samt värnpliktige nr 81-3-43 Ljung, vilka skulle höras som vittnen i målen
mot Mattsson, övningarna hade bedrivits med basering på Gotland. På grund
av personalbrist hade personalstyrkan beräknats till ett absolut minimum
och en bortkommendering av den nämnda personalen skulle ha förorsakat
avbräck, beträffande Fredlund och Häll i mekanikertjänsten på två i övningarna
ingående flygplan, beträffande Södergren och Nyberg i viktig bevakningstjänst
och beträffande Ljung i första eskaderstabens expeditionstjänst.
Ävenledes skulle en hemkommendering av sagda personal ha förorsakat
statsverket en avsevärd kostnad. Orsaken till alt förhör i anledning av
Erikssons rapport icke företagits förrän den 28 augusti hade varit, att rapporten
icke kommit divisionschefen tillhanda förrän den 21 augusti. Förberedande
förhör hade hållits samma dag eller senast dagen efter. Vid detta
förhör hade det visat sig, att Nyberg måst kallas som vittne. Nyberg hade
emellertid på grund av annan tjänst icke varit disponibel de närmaste dagarna.
Av vilken ytterligare anledning förhöret icke kunnat hållas förrän
den 28 augusti, kunde divisionschefen nu icke erinra sig. Skälet till att målen
hänskjutits till krigsrätt först den 4 september vore att Mattsson efter
det första förhöret den 7 augusti inkommit med en motanmälan, vilken

syntes ha fördröjt handläggningen genom den ytterligare utredning jämte
samråd med krigsfiskalen, som föranlett förnyat förhör den 19 augusti.
\ id sistnämnda förhör hade dock intet nytt framkommit. Vid samma tid
hade Erikssons anmälan mot Mattsson inkommit och därvid hade beslutats,
att de båda målen skulle samtidigt hänskjutas till krigsrätt. Sedan
krigsfiskalen fått del av handlingarna hade den 4 september beslut fattats
om hänskjutandet.

Tillfälle bereddes därefter Mattsson att taga del av utredningen i ärendet
och att inkomma med yttrande, därest han funne anledning därtill. Mattsson
lät sig emellertid icke avhöra.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjänstförrättande
militieombudsinannen Wilhelmsson i skrivelse den 20 augusti 1947 till flottiljchefen
följande.

Enligt 202 § strafflagen för krigsmakten skall sedan anmälan om en förseelse
inkommit till den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren
utredning om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid
ske vid förhör, som hålles av befälhavaren eller av annan, som av honom
därtill förordnats.

I § 4 militär bestraffningsförordning stadgas, att sådant förhör skall
äga rum så snart lämpligen ske kan.

Finner befälhavaren, att påföljden ej bör stanna vid disciplinstraff eller
att förseelsen påkallar svårare disciplinstraff än han enligt 189 § strafflagen
för krigsmakten äger ålägga eller har erforderlig utredning om brottets
beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat vinnas, skall
målet som regel överlämnas till krigsdomstol (204 § strafflagen för krigsmakten).
Befälhavaren skall göra anmälan därom hos krigsdomaren, vilken
efter samråd med befälhavaren bestämmer tid och plats för rättens första
sammanträde (14 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes).

Jämlikt 15 § rättegångslagen skall krigsrättens första sammanträde utsättas
att äga rum så snart lämpligen ske kan. Enligt § 2 instruktionen för
krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler skall krigsdomaren vid bestämmandet
av tid för sammanträde taga hänsyn till tjänstgöringsförhållandena
vid det truppförband eller den station, där krigsrätten skall hållas.

I förevarande fall synes onödigt långt dröjsmål ha förekommit beträffande
målens hänskjutande till krigsrätt. Med hänsyn till vad i ärendet blivit
upplyst, låter jag emellertid i denna del bero vid Eder förklaring.

Vad angår utsättandet av dag för krigsrättens sammanträde kunna allvarligare
erinringar göras.

Utredningen giver vid handen, att handlingarna rörande Mattsson kommit
Turén tillhanda den 9 september 1946 samt att krigsrätt hållits först
den 5 oktober samma år.

Av utredningen torde framgå, att krigsrätt icke hållits under tiden till
och med den 24 september av hänsyn till de då anordnade flygvapenöv -

ningarna, i vilka deltagit, bland andra, en del av den personal, som skulle
höras i målen mot Mattsson. Mot detta förfarande synes någon anmärkning
icke böra riktas. Emellertid har målens handläggning därefter åtminstone
till och med den 28 september uppskjutits enbart på den grund att krigsdomaren,
auditören eller krigsfiskalen varit upptagen av göromål, hörande
till hans civila tjänst.

Normalt inneha krigsdomare, auditör och krigsfiskal även civila tjänster,

Vid remiss till lagrådet den 18 juli 1913 av förslaget till lag om krigsdomstolar
och rättegången därstädes anförde föredragande departementschefen
bland annat följande:

I avseende å frågan vem som skulle äga bestämma tid och plats för krigsrätts
sammanträde finge till en början framhållas, hurusom redan den omständigheten,
att krigsrätterna enligt det föreliggande förslaget skulle inrättas
vid krigsmaktens särskilda avdelningar i stället för att utgöra för
flera avdelningar gemensamma distriktskrigsrätter, syntes tala för en förändring
i det av kommittén föreslagna sättet för krigsrätternas sammankallande.
Visserligen skulle krigsrätternas civila ledamöter intaga en mera
sidoordnad ställning till de särskilda truppförbanden, och den omständigheten,
att dessa ledamöter i allmänhet samtidigt skulle vara anställda vid
flera olika krigsrätter, gjorde det nödvändigt, att vid utsättande av tid för
krigsrätts sammanträde hänsyn toges därtill, att krigsdomare och auditörer
ej vore upptagna av tjänstgöring vid annan krigsrätt eller av andra
ämbetsgöromål. För att tillbörligt avseende skulle fästas vid dessa förhållanden,
syntes det därför vara riktigast, att det överlämnades åt krigsdomaren
att i sista hand bestämma tid för krigsrättssammanträdet, dock
under förutsättning, att han i denna fråga sainrådde med befälhavaren, så
att sammanträdet icke utan tvingande skäl utsattes på en för den militära
tjänstgöringen olämplig tid.

Såsom anförts i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1938 s. 137 ff.
är det tveksamt huruvida med departementschefens uttalande avsetts att
framhålla, att hänsynen till domstolsledamöternas och åklagarens civila
tjänstegöromål kan föranleda att tiden för ett krigsrättssainmanträde något
jämkas. Avgjort felaktig torde i vart fall den uppfattningen vara, att till
krigsrättssainmanträde hörande göromål skulle principiellt intaga en andrahandsställning
i förhållande till civila göromål. Mot en sådan uppfattning
tala bland annat bestämmelserna i 7, 13 och 33 §§ rättegångslagen om
ställföreträdare för krigsdomare, auditör och krigsfiskal i händelse av förfall
för dem. Ej heller kan stadgandet i 15 § rättegångslagen, att krigsrätts
första sammanträde skall utsättas att äga rum »så snart lämpligen ske kan»,
anses innebära ett medgivande till dröjsmål med sammanträdet efter vederbörandes
fria skön. Förarbetena till lagrummet giva nämligen närmast
stöd åt den tolkningen därav, att uppskov med utsättande av krigsrättssammanträde
är motiverat, förutom i de fall av mindre jämkning i tiden som
avses med departementschefens ovan återgivna uttalande, endast då uppskovet
kan anses påkallat av hänsyn till pågående utredning eller eljesl
till främjande av den processuella ändamålsenligheten.

Då såsom i förevarande fall hindret för sammanträdets hållande bestått

däri, att någon eller några av krigsrättsledamöterna eller åklagaren haft
förfall på grund av civila tjänstegöromål, hade sammanträdet icke på sätt
som skett bort få anstå tills samtliga varit oförhindrade utan hade i stället
ställföreträdare bort anlitas för den eller dem, som haft förfall. Den omständigheten
att Mattsson såsom Turén väl kände till skulle hemförlovas
den 27 september har utgjort en alldeles särskild anledning till att undvika
dröjsmål. Genom att krigsrättssammanträdet uppskjutits till den 5 oktober
har Mattsson liksom även några såsom vittnen åberopade personer nödgats
företaga särskild resa för att inställa sig vid rätten. Därjämte har verkställigheten
av den Mattsson ålagda bestraffningen måst i dess helhet äga
rum å tid, då denne icke varit inkallad till värnpliktstjänstgöring.

Ehuru anmärkningar sålunda kunna riktas mot Turéns förfarande, finner
jag mig dock kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det
anförda.

Flottilj chefen skulle låta Turén och Stiernström få del av skrivelsens
innehåll.

3. Tillämpning av konkurrensbestämmelserna i lagen om ungdomsfängelse.

Av handlingarna i ett utav regementskrigsrätten vid Gotlands infanteriregemente
genom utslag den 30 augusti 1946, nr 79, avgjort mål mot korpralen
nr 7-18-45 Bert Karl Erik Pettersson framgick följande.

Den 23 oktober 1943 dömdes Pettersson av rådhusrätten i Norrköping
till ungdomsfängelse, vilket straff började verkställas den 2 november 1943.
Den 22 november 1944 utskrevs Pettersson på prov, varvid bestämdes att
han skulle stå under tillsyn under en tid av två år.

Under mars—juni 1946 gjorde Pettersson sig skyldig till olovliga tillgrepp,
rymning m. in. På grund av dessa brott häktades Pettersson den 25
juni 1946 och ställdes under tilltal vid regementskrigsrätten.

Ungdomsfängelsenämnden, som tillstyrkt att åtal väcktes mot Pettersson
för brott begångna sedan han utskrivits på prov, avstyrkte i ett under hänvisning
till 22 § lagen om ungdomsfängelse avgivet yttrande, att förordnande
meddelades därom, att det Pettersson tidigare ådömda ungdomsfängelsestraffet
skulle avse jämväl de efter utskrivningen begångna brotten
och att Pettersson skulle återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse.

I utslaget den 30 augusti 1946 förklarade regementskrigsrätten, med tilllämpning
av 21 § lagen om ungdomsfängelse, det tidigare meddelade beslutet
om ungdomsfängelse förfallet samt dömde Pettersson jämlikt i utslaget
angivna lagrum för de brott, som avsågos med ungdomsfängelsestraffet,
ävensom för de under år 1946 begångna brotten att undergå straffarbete
åtta månader. Tillika förordnade regementskrigsrätten att det Pettersson
sålunda ålagda straffet skulle till en tid av fem månader anses
verkställt genom att Pettersson dels undergått ungdomsfängelse och dels
hållits häktad.

Då Pettersson ställts under tilltal vid regementskrigsrätten först sedan
han utskrivits på prov, borde emellertid regementskrigsrätten rätteligen ha
tillämpat 22 § lagen om ungdomsfängelse i stället för 21 § samma lag.

Med anledning härav anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 25 november
1946 att krigsdomaren H. Löwenberg och vice auditören H. Ullman,
vilka tjänstgjort som civila ledamöter i regementskrigsrätten vid avkunnandet
av utslaget den 30 augusti 1946, ville inkomma med förklaring.

I skrivelse den 15 januari 1947 anförde Löwenberg och Ullman: Utslaget
syntes grunda sig på en beklaglig feltolkning av bestämmelserna i 21 och
22 §§ lagen om ungdomsfängelse, i det att krigsrätten haft den uppfattningen,
att bestämmelsen i 22 § endast avsåge ett specialfall av bestämmelserna
i 21 §, avsett för de fall, då det eller de nya brotten vore jämförelsevis
lindriga. I tidigare handlagda mål, som rört till ungdomsfängelse
dömda men på prov utskrivna personer, hade den nya brottsligheten, i den
mån ungdomsfängelsenämnden icke tillstyrkt återintagande å anstalt, varit
så pass lindrig, att den kunnat — om än i vissa fall med tvekan — sonas
med disciplinstraff. Något sådant hade i förevarande fall icke varit
möjligt, enär den nya brottsligheten varit alltför grov. Då Pettersson icke
blivit slutligen utskriven från ungdomsfängelse samt det synts mindre tillfredsställande
att en till ungdomsfängelse dömd person skulle kunna dömas
till vanligt frihetsstraff samtidigt som den möjligheten stode öppen
att ånyo förordna om hans återintagande å ungdomsfängelse, hade det synts
krigsrätten uppenbart, att 21 § varit tillämplig på fallet i fråga. Vid samtal
någon tid efteråt om fallet hade emellertid viss tvekan börjat uppstå.
Inför ett nytt fall, som då varit under uppsegling, hade frågan därför gjorts
till föremål för ett mera ingående studium. Av förarbetena, sådana dessa
återgivits i vissa årgångar av Nytt juridiskt arkiv avdelning II, hade då
inhämtats, att krigsrättens tidigare tolkning sannolikt icke varit riktig.
Detta antagande hade också bekräftats genom ett meddelande, som ungefär
samtidigt ingått från sekreteraren vid ungdomsfängelsenämnden.

Sedan Pettersson anhållit om resning i det av regementskrigsrätten avgjorda
målet och om nedsättning av straffet, yttrade Kungl. Maj :t i utslag
den 9 december 1946: Ehuru Pettersson undergått honom genom rådhusrättens
i Norrköping utslag den 23 oktober 1943 ådömt ungdomsfängelse
och därefter utskrivits, har krigsrätten förklarat beslutet om ungdomsfängelse
förfallet samt dömt Pettersson till gemensamt straff för de brott som
avses med rådhusrättens utslag och de under år 1946 begångna brott för
vilka han åtalats vid krigsrätten. Enär emellertid sistnämnda brott äro av
den beskaffenhet att, även om — såsom rätteligen skolat ske — straffarbete
hade ådömts allenast för dem, detsamma bort till sin tidslängd överstiga
det straff Pettersson i följd av krigsrättens utslag haft att undergå,
utgörande enligt fångvårdsstyrelsens med stöd av 1 § lagen om villkorlig
frigivning meddelade förordnande straffarbete i eu månad tjugu dagar, lämnar
Kungl. Maj :t resningsansökningen utan bifall.

7—47SI75. Militieombudsmannens ämbetsberättclse.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 28 oktober 1947 till Löwenberg följande.

21 och 22 §§ lagen om ungdomsfängelse erhöllo sin nuvarande lydelse
genom lag den 3 juni 1938 vid en allmän översyn av konkurrensbestämmelserna
i lagarna om ungdomsfängelse och tvångsuppfostran samt i 1937
års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt i samband med
genomförandet av den nya konkurrenslagstiftningen i 4 kap. allmänna
strafflagen.

Vid tillämpningen av lagen om ungdomsfängelse kunna i regel de allmänna
konkurrensbestämmelserna icke komma till användning. Föreligga
flera brottsliga handlingar till gemensamt bedömande, kan sålunda den
brottslige icke jämte ungdomsfängelse dömas till böter, fängelse eller straffarbete.
Blir såsom i förevarande fall den, som ådömts ungdomsfängelse,
sedermera övertygad om annat brott, äger 4 kap. allmänna strafflagen icke
tillämpning ifråga om det eller de brott, för vilka ungdomsfängelse ålagts,
med mindre beslutet om ungdomsfängelse först förklaras förfallet på grund
av det nya brottet. I stället skola de särskilda konkurrensregler, som meddelats
i 21, 22 och 22 a §§ lagen om ungdomsfängelse, tillämpas. Vilket av
dessa lagrum som därvid skall komma ifråga beror på huruvida vederbörande
övertygas om det nya brottet innan han utskrivits, varmed likställes
det fall då han efter utskrivning på prov återintagits och ej ånyo utskrivits
(21 §), eller medan han är på prov utskriven (22 §) eller slutligen
först sedan han frigivits från ungdomsfängelse eller, då han utskrivits på
prov, tillsynstiden gått till ända utan att beslut meddelats om återintagning
(22 a §).

I fall, som avses med 21 §, skall domstolen som regel förordna att ungdomsfängelsestraffet
skall avse jämväl det nya brottet. För den händelse
nämnda brott är av grov beskaffenhet eller begånget efter straffverkställighetens
början, må domstolen dock i stället förklara beslutet om ungdomsfängelse
förfallet och med tillämpning av konkurrensreglerna i 4 kap. allmänna
strafflagen utmäta annat straff för samtliga brott, därvid domstolen
må förordna att straffet skall anses till viss del verkställt genom att
den dömde undergått ungdomsfängelse.

övertygas vederbörande om det nya brottet, medan han är på prov utskriven,
må jämlikt 22 § domstolen förordna att ungdomsfängelsestraffet
skall avse jämväl detta brott samt att den brottslige skall återintagas för
att undergå fortsatt ungdomsfängelse; är brottet begånget före utskrivningen,
må i stället förordnas allenast att ungdomsfängelsestraffet skall avse
jämväl det nya brottet. Därest domstolen icke finner skäl förordna om antingen
konsumtion jämte återintagning eller enbart konsumtion, skall särskilt
straff ådömas för det nya brottet.

Slutligen stadgas i 22 a § att om den, som frigivits från ungdomsfängelse
eller för vilken efter utskrivning på prov tillsynstiden gått till ända utan
att beslut meddelats om återintagning, övertygas om nytt brott, må domstolen,
därest brottet begåtts före frigivningen eller utskrivningen, förordna

att det verkställda ungdomsfängelsestraffet skall avse jämväl detta brott.
Meddelar domstolen ej sådant förordnande eller har det nya brottet förövats
efter frigivningen eller utskrivningen, skall särskilt straff ådömas för detsamma.

Beträffande Pettersson är utrett, att han den 22 november 1944 utskrevs
på prov från ungdomsfängelse, varvid bestämdes att han skulle stå under
tillsyn under en tid av två år. Under mars—juni 1946 gjorde han sig skyldig
till nya brott och övertygades om dessa brott medan han var utskriven
på prov. Vid sådant förhållande hade 22 § bort tillämpas å honom, därvid
regementskrigsrätten haft att antingen förordna att ungdomsfängelsestraffet
skulle avse jämväl de under år 1946 begångna brotten och att Pettersson
skulle återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse eller ådöma
särskilt straff för sistnämnda brott.

Genom att i stället med tillämpning av 21 § förklara det tidigare meddelade
beslutet om ungdomsfängelse förfallet samt jämlikt 4 kap. allmänna
strafflagen utmäta gemensamt straff för samtliga brott, har regementskrigsrätten
förfarit felaktigt. Den oriktiga lagtillämpningen synes emellertid,
med hänsyn till beskaffenheten av de nya brotten och omständigheterna i
övrigt, icke kunna anses ha medfört en strängare bedömning än om Pettersson
ådömts särskilt straff för brotten.

Jag finner mig kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det
anförda.

Löwenberg skulle giva Ullman del av skrivelsens innehåll.

4. Fråga huruvida örlogsdepå är att anse såsom detacherad avdelning såvitt
angår befälhavarens bestraffningsrätt i disciplinmål.

Vid granskning av till militieombudsmannen inkomna fångförteckningar
från Hårsfjärdens örlogsdepå för maj och juni 1946 iakttogs, bland annat, att
chefen för örlogsdepån, kaptenen E. G. Idfeldt, i flera fall ålagt disciplinstraff.
Med anledning därav anhöll militieombudsmannen i skrivelse den
8 mars 1947 till chefen för Ostkustens marindistrikt om uppgift huruvida
Idfeldt vid nämnda tid ägt bestraffningsrätt i disciplinmål över personal,
som stått under hans befäl.

I skrivelse den 12 mars 1947 anförde marindistriktschefen: Idfeldt hade
vid ifrågavarande tid varit och vore alltjämt enligt marinorder kommenderad
såsom chef för örlogsdepån. Enär avståndet till örlogsdepån vore
så stort, att skriftliga befallningar icke dagligen kunde omedelbart av depåchefen
inhämtas hos marindistriktschefen (193 § strafflagen för krigsmakten),
tolkade denne bestämmelserna i nämnda lag så, att depåchefen vore
chef för detacherad avdelning. I denna egenskap ägde depåchefen jämlikt
191 § sjunde punkten bestraffningsrätt. T denna tolkning av detacheringsbegreppet
i vad anginge uttrycken »skriftliga befallningar» och »omedelbart»
hade marindistriktschefen stöd av de förklarande anmärkningar till

100

193 §, vilka funnes i Svedelius—af Geijerstams kommentar till strafflagen
för krigsmakten. Då fråga tidigare uppstått om den Idfeldt tillkommande
bestraffningsrätten, hade auditören E. Hildebrands utlåtande i saken inhämtats.
Hildebrands uppfattning om tolkningen av ifrågavarande lagrum
hade överensstämt med marindistriktschefens. Av praktiska skäl syntes
det nödvändigt, att bestraffningsrätt tillkomme depåchefen. I annat fall
skulle den mångfald av bestraffningsärenden samt ärenden rörande förlust
av och skada å kronan tillhörig materiel handläggas av marindistriktschefen
såsom varande depåchefens närmast högre chef. Onödigt arbete,
tidsförlust och extra kostnader skulle bliva resultatet. I motsats till de
flesta andra detacherade befälhavare hade depåchefen tillgång till auditör
varigenom rättssäkerheten torde bliva tillgodosedd.

Hildebrand uppgav i yttrande den 18 april 1947: Hildebrand vitsordade,
att han tillstyrkt att örlogsdepån skulle betraktas såsom detacherad avdelning.
Han hade grundat sin uppfattning på lydelsen av 193 §. Han visste
väl, att enligt förarbetena till ifrågavarande bestämmelser lagstiftaren närmast
tänkt på förhållandena i fält eller på sjötåg. Av bestämmelsernas avfattning
framginge emellertid ej detta. Det enligt förarbetena framförda
skälet för bestämmelserna syntes honom föreligga i förevarande fall. Enligt
praxis vid Ostkustens marindistrikt brukade utan undantag auditören höras
i disciplinmål och ersättningsmål, även då målen härrörde från detacherade
fartyg eller avdelning, som ej tillhörde Stockholms örlogsstation. Auditören
hade sålunda yttrat sig jämväl i sådana mål, som förekommit vid örlogsdepån,
och i de särskilda fallen hade auditörens förslag följts. Då de förberedande
förhören i dessa mål, även om marindistriktschefen utövat bestraffningsrätten
eller fattat beslut i ersättningsmålen, måst ske vid örlogsdepån,
syntes ur rättssäkerhetens synpunkt ej något vara att invända mot
det förfarande, som tillämpats och för vilket de av marindistriktschefen
anförda praktiska skälen talade. Därest målen handlagts av marindistriktschefen,
hade samme auditör hörts och denne hade givetvis avgivit samma
förslag, som han avgivit till depåchefen.

På begäran om yttrande i saken inkom chefen för marinen den 16 maj
1947 med en skrivelse, vari anfördes: Chefen för marinen ville meddela, att
han icke kunde finna att örlogsdepån, som inginge i den fasta förbandsindelningen,
rent formellt skulle anses som ett detacherat förband. Det
syntes emellertid med hänsyn till örlogsdepåns isolerade belägenhet och de
speciella omständigheter, som marindistriktschefen framhållit, vara av
praktiska skäl motiverat att depåchefen — såsom sådan utsåges numera
under fredsförhållanden en äldre kapten mot tidigare en regementsofficer
med lagenlig bestraffningsrätt — likställdes med i 193 § nämnd befälhavare
för detacherad avdelning och därigenom tillerkändes bestraffningsrätt
över underlydande personal.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
följande i skrivelse den 29 oktober 1947 till marindistriktschefen.
Bestämmelserna i 193 § strafflagen för krigsmakten angående vad som

101

är att hänföra till detacherad avdelning äro svårtolkade och giva ofta anledning
till tvekan. En sådan, i den fasta förbandsindelningen ingående
inrättning som en örlogsdepå kan dock icke -—• annat än möjligen under
rent extraordinära förhållanden —- anses som eller likställas med detacherad
avdelning. Bestraffningsrätten i disciplinmål beträffande personalen
vid depån tillkommer följaktligen regelmässigt icke depåchef som ej innehar
regementsofficers eller högre grad (jfr kung. den 4 juni 1937 om
bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befälhavare vid armén och marinen)
utan skall utövas av chefen för det marindistrikt, till vilket depån hör.

Ehuru det sålunda förfarits oriktigt vid åläggandet av ifrågavarande bestraffningar,
finner jag mig dock kunna låta bero vid den erinran, som innefattas
i det anförda. För den händelse den disciplinära bestraffningsrätten
icke lämpligen kan omhänderhavas av Eder, torde sådana åtgärder
kunna vidtagas att bestraffningsrätten likväl kommer att utövas av därtill
behörig person.

Då det pågående arbetet på en reform av krigslagstiftningen beträffande
rättegången i militära mål även omfattar den disciplinära bestraffningsrättens
utövande finner jag det icke för närvarande påkallat att upptaga
frågan om behovet av lagändring i syfte att chef för örlogsdepå skall kunna
tilläggas ständig bestraffningsrätt även om han är av endast kaptens
grad.

Marindistriktschefen skulle delgiva chefen för örlogsdepån och vederbörande
auditör skrivelsens innehåll.

5. Tilltalad, som begått flera brott, har av vederbörande befälhavare ålagts
bestraffning genom skilda beslut, oaktat samtliga brott varit för befälhavaren
kända vid tiden för det första bestraffningsbeslutet. Tillämpning av
202 a § strafflagen för krigsmakten.

Vid granskning av fångförteckning från Svea trängkår för mars 1946
iakttogs, att värnpliktige nr 5335-1-43 Karl Tore Gullberg efter förhör den
27 februari 1946 ålagts dels genom beslut den 2 mars av tjänstförrättande
kårchefen disciplinstraff av tolv dagars vaktarrest för brist i anständigt
uppförande och brott mot givna föreskrifter, dels ock genom beslut den 4
samma månad av kårchefen disciplinstraff av tre dagars vaktarrest för
försummelse av tjänsteplikt, vilka straff sammanlagts till femton dagars
vaktarrest.

Det anmärktes, att gemensamt straff syntes ha bort ådömas Gullberg
för vad denne låtit komma sig till last.

Med anledning av vad sålunda anmärkts inkom kårchefen den 13 december
1946 med förklaring av majoren Åke Soop såsom ansvarig för beslutet
den 2 mars ävensom med eget yttrande.

Soop anförde i sin förklaring: Bestraffningen den 2 mars hade ålagts
av honom i egenskap av tjänstförrättande kårchef i vederbörlig ordning
och någon erinran mot straffet i och för sig syntes icke ha gjorts. Den

102

omständigheten tillkomme emellertid, att Gullberg vid tiden för bestraffningens
åläggande varit ställd under tilltal för annan förseelse. Att Gullberg
begått ytterligare förseelse och att utredning därom påginge, kunde
enligt vad tillgängliga handlingar utvisade icke ha varit Soop obekant vid
beslutet den 2 mars. Det ville därför synas som om bestämmelsen i 202 a §
strafflagen för krigsmakten icke tillbörligt beaktats av honom. Då Gullberg
emellertid genom beslutet om sammanläggning erhållit ett sammanlagt
straff om femton dagars vaktarrest, hade i själva verket bestämmelsen
om åläggandet av gemensamt straff kommit att följas. På grund härav och
då Gullberg icke kommit att bliva lidande genom Soops förfarande, hemställde
Soop att vid vad i ärendet förekommit finge bero.

För egen del anförde kårchefen, att han vid handläggningen av det senare
disciplinmålet på grund av det tidigare bestraffningsbeslutet endast
kunnat ålägga ett nytt disciplinstraff och sammanlägga detta med det förut
ålagda straffet. Därest Gullberg erhållit gemensamt straff av kårchefen
för de begångna förseelserna, skulle denne ha ålagt honom femton dagars
vaktarrest. Någon skada hade sålunda icke uppkommit genom Soops oriktiga
förfarande.

I skrivelse den 2 april 1947 till kårchefen anförde militieombudsmannen
efter en redogörelse för utredningen i ärendet.

Enligt 202 a § strafflagen för krigsmakten skall, därest befälhavare genom
angivelse eller eljest erhållit kunskap om att någon begått flera förseelser,
bestraffning för förseelserna på en gång åläggas, där ej synnerliga
skäl däremot äro.

Av utredningen framgår att Soop genom beslut den 2 mars 1946 ålagt
Gullberg bestraffning för brist i anständigt uppförande och brott mot givna
föreskrifter, oaktat Gullberg vid tiden för beslutet varit rapporterad jämväl
för försummelse av tjänsteplikt därom utredning ännu pågått samt synnerliga
skäl mot åläggandet av gemensam bestraffning ej förelegat.

Soop har därigenom förfarit felaktigt.

Jag finner mig emellertid kunna låta bero vid en erinran om betydelsen
av att de bestämmelser, som meddelats för reglerandet av det disciplinära
bestraffningsförfarandet, noggrant iakttagas.

Kårchefen skulle låta Soop få del av skrivelsens innehåll.

6. Å kårorder har förbjudits ansvarslöst bortkastande av mat, som icke kan
hänföras till matavfall. Värnpliktig har bestraffats för att han icke ätit upp
sin portion. Fråga om orderns innebörd och om befogenheten
av bestraffningen.

I en den 26 oktober 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 952-21-45 Gunnar Hellström och 98 andra flygsoldater,
tjänstgörande vid Norrbottens flygbaskår: Vid frukostmålet den 2 september
1945 hade Hellström på grund av illamående kvarlämnat på sin
tallrik en liten del av den portion stångkorv, som serverats honom. I an -

103

ledning därav hade han av kårchefen, översten G. von Porat, blivit ålagd
två dagars vaktarrest. Då det kunde tänkas, att dylika tråkigheter kunde
förekomma även för framtiden, anhölle klagandena att åtgärder måtte vidtagas
mot den vid tillfället tjänstgörande biträdande husmodern samt om
upprättelse för den straffade så att dylikt ej upprepades.

Av förhörsprotokollet i disciplinmålet framgick, att dagunderofficeren
Reidar Svensson till divisionschefen anmält att Hellström vid ifrågavarande
utspisningstillfälle kastat bort mat i avfallstunnan. Vid förhör uppgav
Svensson, att Hellström kastat bort en tredjedel av sin portion. Svensson
hade själv ätit av stångkorven. Han hade icke ansett den särskilt salt och
hade icke på något sätt blivit illamående.

Hellström uppgav vid förhöret, att han kastat bort potatisskal och några
rester av stångkorven, enär han ansett korven vara för salt. Vid tillfället
hade han känt sig illamående och hade därför i samband med förtäringen
av den salta korven måst avbryta måltiden. Med hänsyn till illamåendet
ansåge han sig icke ha felat genom att kasta bort resterna.

I protokollet hade vidare antecknats, att Hellström vid förnyat förhör
vitsordat Svenssons berättelse.

Genom beslut den 14 september 1945 av von Porat dömdes Hellström
jämlikt 79 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att efterkomma
meddelad föreskrift att undergå vaktarrest två dagar.

På begäran om närmare upplysningar angående grunden till bestraffningsbeslutet
inkom von Porat med utdrag av kårorder den 17 maj 1944
samt med ett den 13 november 1945 dagtecknat yttrande.

Utdraget var i hithörande delar av följande lydelse:

»—---------------— --- —-----

5. Ett ansvarslöst bortkastande av mat, som icke kunnat hänföras till
matavfall, har konstaterats vid utspisningen i matinrättningen. Detta är ett
otillbörligt och straffbart förfarande särskilt med hänsyn till vårt lands försörjningsläge.

Jag förbjuder ett dylikt tillvägagångssätt och anbefaller dagbefälet att
hädanefter ägna ökad uppmärksamhet härutinnan i syfte att genom bestraffning
komma till rätta med ifrågavarande slöseri.

Som ovan
G. von Porat
Kårchef.

j S. B. Hofvendahl.»

I yttrandet anförde von Porat: Enligt punkt 5) i kårordern den 17 maj
1944 hade han på i ordern anförda skäl förbjudit ett ansvarslöst bortkastande
av mat. I syfte att bringa ordern till efterlevnad hade han vidare anbefallt
dagbefälet att ägna ökad uppmärksamhet åt att ordern åtlyddes.
För att ordern skulle bringas till vederbörandes kännedom hade den ansla -

104

gits i matsalen. Vidare hade han befallt, att förbandscheferna skulle muntligen
giva personalen del av ordern. Svensson, som vid ifrågavarande tillfälle
tjänstgjort såsom dagunderofficer, hade uppgivit att Hellström kastat
bort en tredjedel av sin korvportion. Vid ett första förhör hade Hellström
uppgivit, att han kastat hort endast potatisskal samt några rester av stångkorven.
Vid förnyat förhör hade Hellström enligt förhörsprotokollet vitsordat
Svenssons berättelse, vilket innebure ändrade och medgivande uppgifter.
Hellström syntes sålunda klart och tydligt ha åsidosatt en meddelad
föreskrift, vilket föranlett bestraffningsbeslutet.

Genom skrivelse den 6 december 1945 till von Porat begärde militieombudsmannen
ytterligare upplysningar. I skrivelsen erinrade militieombudsinannen,
att med avseende å vad som lagts Hellström till last 130 § strafflagen
för krigsmakten i vart fall bort tillämpas i stället för 79 §.

I förnyat yttrande den 6 augusti 1946 förmälde von Porat bland annat:
Ifrågavarande bestraffning hade ålagts Hellström för det denne underlåtit
rätta sig efter en av von Porat på kårorder lämnad föreskrift innefattande
förbud att kasta bort mat, som ej kunde hänföras till matavfall. Hellström
hade vid förhör erkänt detta men uppgivit, att maten varit för salt och att
han känt sig illamående. Stångkorven hade bevisligen icke varit för salt,
eftersom den ätits av praktiskt taget hela kårens personal utan att någon
opponerat sig. Därvid vore att märka att samma mat serverats ej blott i
manskapsmatsalen utan även å officers- och underofficersmässarna. Huruvida
Hellström verkligen varit illamående under måltiden hade ju varit
omöjligt att kontrollera efteråt, men man frågade sig varför han icke meddelat
dagunderofficeren förhållandet utan sparat denna upplysning till förhöret.
Om han varit illamående, hade han ju för övrigt kunnat förse sig
med en mindre portion. Det vore förvånande, att innebörden av kårordern
kunde synas oklar. Åtminstone hade den till sin innebörd varit fullt klar
för flygbaskårens personal, som väl uppfattat att man icke borde på misstankar
fylla sina tallrikar fulla för att sedan kasta bort vad man eventuellt
ej orkade med. I stället borde man förse sig med en lagom stor portion
för att få densamma påfylld, om så önskades. På detta sätt skulle Hellström
ha förfarit för att undgå straff. Åtgärden att tillse att ingen användbar
mat förfores vore intet påhitt av von Porat utan en följd av direktiv
från flygvapnets myndigheter. Säkerligen hade von Porat dock även utan
sådana direktiv vidtagit åtgärder för stävjandet av oskicket att kasta bort
användbar människoföda, så snart han märkt att detta förekommit.

Efter att ha tagit del av handlingarna i ärendet inkom Hellström den 21
augusti 1946 med en skrift, i vilken han bland annat anförde: Att dagunderofficeren
vid förhöret tillfrågats huruvida han mådde illa, vore helt
ovidkommande, eftersom Hellström kunde vara illamående utan att hela
flygbaskårens personal behövde vara det. Anledningen till att Hellström
icke omedelbart meddelat dagbefälet att han vore illamående hade varit att
han vid inlämnandet av sin matbricka fått besked av biträdande husmodern
att han hade att välja mellan rapport eller att försöka äta upp vad som

103

återstode av korven. Vad han haft att anföra hade tydligen icke tillmätts
någon betydelse. Av denna anledning hade han sparat vad han haft att
säga till kommande förhör. Han hade nämligen trott att det högre befälet
skulle ha litet mera förståelse för saken. Så hade emellertid uppenbarligen
icke varit fallet. Det läte sig icke göra att vid utspisningen först hämta ett
smakprov och därefter hämta mera, ty då man sökte få mer mat, finge
man avslag på sin begäran eller hade maten redan tagit slut. Vidare skulle,
om varje man toge ett smakprov först, utspisningen kräva oerhört lång tid
och fördubbla arbetet för personalen. Hellström bestrede bestämt, att han
vid förhören ändrat sina uppgifter. Vid det första förhöret hade han uppgivit,
att han lämnat potatisskal och rester av stångkorv. Därefter hade vid
det senare förhöret mängden kvarlämnad korv fastställts till en tredjedel
av portionen. Denna kvantitet kunde ju kallas rest.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 12 juli 1947 till von Porat följande.

Att en värnpliktig icke äter upp hela sin matportion kan ha olika orsaker.
Det kan sammanhänga med påkommande illamående eller bero på att
han finner maten ha en främmande eller oaptitlig smak eller att han på
grund av att maten är starkt kryddad eller av annan anledning befarar
att han ej skulle må väl av att förtära hela portionen. Edert förslag att i
syfte att minska matavfallet den värnpliktige först borde hämta en mindre
portion för att avsmaka maten och sedan eventuellt hämta mera kan knappast
tagas på allvar; omöjligheten av ett sådant förfaringssätt då fråga
är om utspisning av ett stort antal personer ligger i öppen dag. Av praktiska
skäl är det också vid dylik utspisning förenat med svårigheter att
noga avpassa vars och ens portion efter hans smak och det måste därför
ofta inträffa att en del tilldelas mera än de själva skulle tagit.

Ehuru det ur sparsamhetssynpunkt är otillfredsställande att de värnpliktiga
avhämta större portioner än de äro säkra på att de orka äta, kan det
i sådana fall som de nyss åsyftade knappast anses utgöra ansvarslöst slöseri
att de kvarlämna en del av maten. Såsom ansvarslöst kan däremot vara
att anse att eu värnpliktig, oaktat han har anledning tro att han icke förmår
äta en portion av vanlig storlek, icke ens försöker erhålla en mindre när
detta är möjligt, och klandervärt är om någon begär eller eljest själv föranleder
att till honom utlämnas mer än han anser sig kunna orka med.

Användandet av bestraffning i syfte att motverka slöseri med mat vid
utspisningen är förenat med särskilt stora vanskligheter. Vad och hur mycket
var och en vill äta framstår för honom i främsta rummet som eu högst
personlig angelägenhet, och användandet av tvång är därför stötande och
bör således undvikas. I överensstämmelse med vad jag ovan anfört kan
bortkastande av mat icke under alla förhållanden anses straffbart eller
ens klandervärt och när det gäller att utröna orsaken till att någon icke
ätit upp sin portion måste man i regel vara hänvisad till hans egna

106

uppgifter. Bestraffning synes därför knappast kunna ifrågakonnna annat
än i sådana särskilt uppenbara fall av medvetet slöseri, som ovan åsyftas,
men i praktiken torde dessa vara sällan förekommande. På grund härav
är bestraffning ett föga verksamt medel mot slöseri av ifrågavarande slag.
Främjandet av sparsamhet måste i stället ske genom andra metoder, främst
upplysning och anordningar av praktisk art vid utspisningen.

Ur de synpunkter jag nu anfört torde anmärkningar kunna riktas mot
innehållet i kårordern den 17 maj 1944. Däri framhäver Ni på ett enligt
min mening olämpligt sätt bestraffning såsom rättelsemedel i stället för att
försöka bibringa personalen insikt om frågans betydelse och därigenom vinna
deras frivilliga medverkan. Ordern synes även vara oklar till sin innebörd
vilket är otillfredsställande särskilt med hänsyn till det kategoriska
förbudet och straffhotet. I ordern talas om ansvarslöst bortkastande av
mat som icke kunnat hänföras till matavfall. Detta kan läsas — och av
Edra förklaringar synes framgå att Ni själv ansluter Eder till denna tolkning
— som om varje bortkastande av mat som icke kan hänföras till
matavfall är ansvarslöst och straffbart. Denna uppfattning anser jag såsom
framgår av det anförda icke kunna godtagas.

Den bestraffning som ägt rum i fråga om Hellström torde väl ha stått i
överensstämmelse med kårordern men synes strida mot de åsikter som
jag här utvecklat. Även om Hellströms påstående om illamående med hänsyn
till omständigheterna icke ansetts förtjäna tilltro, synes såvitt utredningen
giver vid handen det icke ha varit fullt klart att Hellström gjort sig
skyldig till något som bort föranleda ansvar. Hellströms i förhörsprotokollet
antecknade vitsordande av dagunderofficerens berättelse torde icke kunna
tolkas såsom ett erkännande att han gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Ehuru jag sålunda anser att Ni i olika avseenden förfarit olämpligt och
oriktigt finner jag mig, med hänsyn till det i och för sig lovvärda syftet
med Edra åtgärder och till att felen få anses ha skett av oförstånd utan
vrång avsikt, kunna låta bero vid en allvarlig erinran till Eder om vikten
av ett noggrant övervägande vid utfärdande av order av ifrågavarande slag
och vid deras tillämpning i disciplinmål.

7. Olämpligt uppträdande av officer mot underbefäl.

I en den 26 oktober 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren nr 8261-11-42 K. G. Karlsson: Omkring klockan 1445 den 1
oktober 1946 hade kommendörkaptenen av första graden Sören Hedin
under en visningsrond för å Karlskronaavdelningen nyembarkerade officerare
kommit in i ubåtsförbandets förläggning (ubåtsbyggnaden). Vid samma
tid hade förbandets personal just återvänt från tvättbyte vid bytescentralen
å avdelningen Ankarstierna och stuvat de rena kläderna i sina skåp.
För att samla och ställa upp manskapet, som varit och bytt kläder, hade

107

furiren nr 10-7-45 Gunnar Selander stannat kvar i byggnadens dagrum,
där även funnits tre man, som väntat på sina kamrater, vilka ännu icke
varit färdiga med bytet. Karlsson, som hämtat en radiomottagare, avsedd
för dagrummet, hade provat mottagaren och funnit att den icke fungerade.
I väntan på order från uppbördsinannen för mottagaren — styrmannen
Andersson — hade Karlsson fortsatt undersökningen av mottagaren för att
om möjligt finna felet. På grund av att Andersson blivit upptagen av visningen
hade ordern blivit fördröjd omkring tio minuter, varför Karlsson
vid Hedins ankomst fortfarande vistats i dagrummet, dock ej sysslolös.
Hedin hade omedelbart börjat förhöra varje man varför denne uppehölle
sig i dagrummet. Härvid hade sådana ordvändningar använts mot furirerna,
att de menigas inställning till underbefälet måst bliva att underbefäl
icke kunde föra befäl och ej heller finge giva order till underordnad
utan att fråga sina överordnade i varje situation. Till Selander hade Hedin
yttrat: »Gestikulera inte; här spelas inte teater!» Selander hade med
handen visat var uppställning skulle äga rum och var honom underställd
personal vistades. Därefter hade Selander avvisats med en handrörelse.
Furiren 334-7-43 Paul Olsson, som varit närvarande i egenskap av logementschef,
hade icke fått några kommentarer till sin förklaring. De meniga
hade fått muntlig order att avlägsna sig från dagrummet. Karlsson
hade blivit tillfrågad om det vore någon mening med att vistas i dagrummet,
när felet å mottagaren blivit konstaterat. Därefter hade Hedin vänt
sig till Andersson och frågat om det icke vore bättre att använda mannen,
d. v. s. Karlsson, till att laga avdelningens cykelställ samt hade tillagt något
om att förse Karlsson med hammare och spik. När Hedin senare avlägsnat
sig, hade han förklarat att det vore på sådant sätt, som så många
arbetstimmar ginge till spillo i flottan och Sveriges försvar i allmänhet.
Hedin hade genom sitt uppträdande visat, att underbefäl icke hade det
minsta förtroende bland sina överordnade av officers grad, och hade skymfat
två furirer.

Sedan skriften översänts till chefen för marinen med anhållan om utredning,
inkom denne den 21 januari 1947 med yttrande av Hedin ävensom
med protokoll från polisförhör den 9 december 1946 med Selander
och den 2 januari 1947 med Karlsson.

Hedin anförde i sitt yttrande: Den händelse, som avsåges med Karlssons
klagoskrift, hade icke nämnvärt fäst sig i Hedins minne, eftersom den förefallit
Hedin vara av ringa betydelse. Efter att ha hört några vid tillfället
ifråga närvarande personer och själv sökt erinra sig vad som inträffat,
trodde Hedin sig dock kunna tämligen väl rekonstruera händelseförloppet.
Karlsson hade sannolikt återgivit detsamma ganska riktigt ehuru enligt
Hedins uppfattning något färgat. Då Hedin vid besöket i ubåtsbyggnaden,
som utgjorde förläggnings- och fritidslokal, påträffat några man — sannolikt
sex ä sju — tillsynes sysslolösa, ehuru det varit övningstid, hade han
blivit förvånad och tillsport envar om anledningen till alt denne uppehölle
sig där. Av de svar, som lämnats, hade Hedin icke känt sig övertygad om

108

att tiden icke kunnat utnyttjas bättre. Ombord på flottans fartyg funnes
nämligen alltid arbete att utföra och sådant kunde särskilt på en ubåt
ofta utan olägenhet sättas i gång även under korta stunder. Huruvida det
varit övningar eller arbeten, som ifrågavarande eftermiddag skulle ha utlörts
ombord på ubåtarna, sedan klädbytet ägt rum, kunde han icke erinra
sig. Den man, som tillsagts att icke gestikulera — om det varit en furir
eller menig mindes Hedin icke — hade fått tillsägelsen, enär han använt
onödigt många och stora gester. Hans uppträdande hade i detta avseende
icke varit fullt militäriskt. Möjligen hade han varit nervös. Vad Karlsson
själv beträffade hade det varit Hedins uppfattning att Karlsson, då han
upptäckt ett fel på den i klagoskriften omnämnda radiomottagaren, självbort
taga initiativ till att avhjälpa felet vare sig hans egen yrkeskunskap
räckt till därför eller mottagaren måst föras till verkstad e. d. för reparation.
Det hade för Hedin icke förefallit tillfyllest att vänta på order av uppbördsmannen.
Karlsson hade själv kunnat uppsöka denne för att få besked
eller, om intet av betydelse varit att göra åt mottagaren för tillfället,
antingen ombesörja sitt klädbyte eller återvända till sin ordinarie sysselsättning
ombord e. d. Anmärkningen angående reparationen av cykelställen
hade varit riktad till uppbördsmannen, som nog förstått att den ej varit
att taga alldeles efter bokstaven. Hedin och uppbördsmannen hade emellertid
tidigare konstaterat, att vissa cykelställ hade behövt repareras, men personalbrist
hade dittills omöjliggjort arbetet. Att det vore av vikt att arbetstiden
utnyttjades väl, ansåge Hedin ovedersägligt. Att han skymfat någon,
kunde han icke finna. Att tre å fyra meniga åhört hans yttrande — eller
kanske snarare en del därav — samt furirernas svar, kunde han icke finna
vara av sådan betydelse att någon behövt taga så illa upp. Hedins avsikt
hade endast varit, att de som återkommit från klädbytet skulle sätta igång
med arbeten eller övningar omedelbart utan att avvakta de övrigas återkomst.
Övningstiden hade slutat redan klockan 1530, d. v. s. ungefär 45
minuter senare, varför arbetena bort igångsättas omedelbart, om något
skulle ha kunnat medhinnas samma dag.

Selander uppgav vid polisförhöret: Den 1 oktober 1946 hade andre officeren
planlagt eftermiddagen för Selanders trupp så, att truppen först
skulle verkställa klädbyte å avdelningen Ankarstierna och därefter ha genomgång
av säkerhetsföreskrifter ombord på U 3. Vid återkomsten till baracken
efter klädbytet hade Selander tillsagt sin personal, att de efter instuvningen
av de hämtade kläderna skulle samlas i barackens dagrum för
att sedan begiva sig ombord på undervattensbåten. Ordern om samling i
dagrummet hade han givit därför att det varit blåsigt utomhus och tiden
för instuvningen skulle komma att taga olika tid, beroende på antalet klädespersedlar.
Han hade ansett det vara onödigt att sätta igång med arbeten
under väntetiden, eftersom eftermiddagen icke varit planerad för arbete.
När Hedin under visningsrond för nyembarkerade officerare kommit in i
dagrummet, hade Selander, Karlsson och Olsson samt tre eller fyra värnpliktiga
varit samlade där. På fråga av Hedin varför de vistades i dag -

109

rummet hade Selander, till vilken Hedin närmast vänt sig, svarat och därvid
i förtydligande syfte med armen visat var hans personal funnits och
vart de skulle begiva sig. Hedin hade då i skarp, tillrättavisande ton —
»den ton, som en officer använder när han tillrättavisar skarpt» — sagt
till Selander, att man på det stället icke gestikulerade och icke spelade
teater. Därefter hade Hedin med en handrörelse givit Selander tecken att
försvinna. Selander hade genast begivit sig in i logementet till sin personal
och de värnpliktiga hade gått ut. Selander hade icke hört, att Hedin tillrättavisat
Karlsson eller Olsson. Om så skett, hade tillrättavisningen ägt
rum sedan Selander lämnat rummet. Selander ansåge, att tillrättavisningen
varit skymflig för honom, eftersom Selander underordnad personal varit
närvarande.

Karlsson uppgav vid förhöret den 2 januari 1947: Vid ifrågavarande tillfälle
hade minst tio man uppehållit sig i ubåtsbyggnadens dagrum, nämligen
Selander och under dennes befäl stående tre man, som tidigare verkställt
klädbyte, fyra man, som varit »helfria» och sysselsatt sig med sällskapsspel,
samt Olsson och Karlsson själv. Sedan Hedin till Selander yttrat:
»Gestikulera inte; här spelas inte teater!», hade Hedin utan att yttra
något genom en gest med tummen över axeln »blåst bort» Selander från
dagrummet. Efter att ha konstaterat att ett reläfel funnits på radiomottagaren
hade Karlsson meddelat styrmannen Andersson resultatet av undersökningen
och därvid av Andersson fått uttrycklig order att å dagrummet
invänta denne för ytterligare order angående mottagaren. Samtidigt hade
Andersson sagt sig skola ringa till radioverkstaden. Då Andersson dröjt,
hade Karlsson sökt honom och därvid konstaterat, att Andersson varit
upptagen av den förut omförmälda visningen. Karlsson, som fördenskull
ansett sig icke kunna störa Andersson, hade då i väntan på denne återvänt
till dagrummet för ytterligare undersökning av apparaten. Nu nämnda förhållande
hade Hedin på därom gjord förfrågan blivit upplyst om av Karlsson.
Hedins anmärkningar mot Karlsson hade sålunda varit oberättigade,
eftersom Karlsson endast handlat enligt förmans order. Yttrandet till Andersson
om att Karlsson skulle utrustas med spik och hammare för lagning
av cykelställ hade Karlsson funnit kränkande såväl för Karlsson själv
som för hans furirkamrater, enär honom veterligt furirer icke tidigare varit
kommenderade till dylikt handräckningsarbete. Karlsson ansåge, att Hedin
genom detta yttrande nedsatt aktningen för underbefälet bland de värnpliktiga,
vilket för övrigt tagit sig uttryck i att de värnpliktiga ombord
flera dagar efter händelsen »pikat» furirerna med anledning av sagda yttrande.
Med sin anmälan till militieombudsmannen hade Karlsson icke velat
åstadkomma upprättelse för egen del; sådan hade han eventuellt kunnat
erhålla vid företräde för Hedin. Han hade däremot velat framhålla, att
underbefälets vid flottan redan förut svåra ställning i förhållande till de
värnpliktiga ytterligare försvårades genom sådana intermezzon, som påtalats
i anmälan.

På begäran hölls därefter den 17 februari 1947 förhör med Olsson, som

anförde: Den 1 oktober 1946 hade han tjänstgjort som logementschef. Då
Selander återvänt med ubåtens besättning från klädbytet, hade Olsson uppehållit
sig i förläggningen för att kontrollera ordningen vid instuvningen
av kläderna i skåpen. När Hedin trätt in i dagrummet, hade Olsson begivit
sig dit för att efterhöra eventuella order. Vid Olssons ankomst hade
Hedin hållit på att förhöra Karlsson om anledningen till att denne vistades
i dagrummet. Karlsson hade svarat, att han varit på radioverkstaden och
hämtat en radiomottagare samt vid prov konstaterat att mottagaren varit
i sådant skick, att den ej gått att använda. Cirka tio minuter före Hedins
inspektion hade Olsson hört, att Karlsson anmält förhållandet angående
mottagaren till Andersson samt att Karlsson av denne fått order att vänta
i baracken, tills Andersson ringt till verkstaden och fått närmare upplysningar
om vad som vore att göra med mottagaren. Vid inspektionen hade
Hedin till Andersson yttrat något, som Olsson ej uppfattat. Därefter hade
Hedin vänt sig till Selander och frågat om anledningen till att denne befunnit
sig i dagrummet. Selander hade svarat, att han varit på klädbytescentralen
med besättningen samt att han vid återkomsten givit besättningen
order att lägga in sina kläder i skåpen och omedelbart därefter samlas i
dagrummet för att sedan gå ombord på ubåten för instruktion i säkerhetstjänst.
Under sin förklaring hade Selander med handen utpekat de olika
platser, som han omnämnt. Hedin hade då yttrat: »Gestikulera inte! Här
spela vi inte teater.» Därefter hade Hedin med en gest visat bort Selander.
Hedin hade sedan vänt sig till Olsson och frågat vad denne gjorde. Olsson
hade svarat, att han tjänstgjorde som logementsfurir. Innan Hedin avlägsnat
sig, hade han yttrat att det vore på detta sätt som tusentals timmar
ginge till spillo inom försvaret.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson anförde, efter en
redogörelse för utredningen i ärendet, följande i skrivelse den 19 juni 1947
till chefen för marinen.

Enligt tjänstereglementet för krigsmakten skall chef i sitt uppträdande
vara ett gott föredöme. Han skall förhålla sig värdigt och grannlaga mot
underställda samt söka vinna deras förtroende och aktning. Rättelse och
kritik skall meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och
anseende icke nedsättes.

I nu nämnda hänseenden har Hedin brustit. Utredningen giver vid handen,
att hans uppträdande vid det i ärendet ifrågavarande tillfället varit
överlägset och sårande samt för de underlydandes självkänsla stötande. Vad
Hedin låtit komma sig till last är förkastligt även ur den synpunkten, att
det måste anses vara av stor vikt för underbefälets auktoritet i förhållande
till dem underställd personal att de icke utsättas för nedsättande behandling.

Ehuru anmärkning sålunda kan göras mot Hedins uppträdande, finner
jag mig dock kunna låta bero vid den erinran, som innefattas i det anförda.

Hedin skulle erhålla del av skrivelsen.

8. Upplysning om betygssänkning meddelad på olämpligt sätt m. m.

I en den 15 november 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde radiotelegrafisten Bengt österström i Göteborg bland annat: Under
tiden den 1 juli 1941—den 31 oktober 1946 hade österström varit fast anställd
vid flottan. Den 31 oktober 1944 hade han befordrats till furir. Han
vore radioman och hade alltsedan hösten 1942 alltid haft radiokommendering
ombord. Hans betyg i uppförande hade varit 10 och i tjänstbarhet 9.
Från den 2 april 1946 till slutet av september 1946 hade han varit kommenderad
å torpedbåten nr 17 såsom radiofurir. Å en torpedbåt finge radiomannen
även deltaga i alla på däck förekommande arbeten. Som österström
alltsedan 1942 haft radiokommendering å pansarskepp, jagare och
minsvepare, vore det naturligt att han efter så lång tids frånvaro från andra
sysslor icke kunnat vara lika förtrogen med övriga sjömansgöromål som
den personal, som uteslutande haft däckstjänstgöring. Den 5 september
1946, då österström sålunda tjänstgjort å torpedbåten nr 17, hade fartygschefen
löjtnanten N. Gynning vänt sig till honom omedelbart efter det skingring
anbefallts efter stationer och i närvaro av en hel del värnpliktiga och
fast anställda yttrat: »Jag har sänkt din tjänstbarhet.» Därefter hade Gynning
tillagt, att det icke gällde österströms radiotjänstgöring. För österström
hade det varit mycket smärtsamt att efter så lång tjänstgöring utan
anmärkning bliva offentligen tillsagd, att han skulle erhålla nedsatt tjänstbarhetsbetyg,
varför österström avlåtit en skrivelse till chefen för Göteborgseskadern,
som då varit kommendören D. Landquist. I anledning av
skrivelsen hade österström blivit delgiven en resolution av Landquist av
innehåll, att skrivelsen icke föranledde annan Landquists åtgärd än att fartygschefen
anmodades att för österström framhålla det olämpliga i hans
skrivelse. När österström vid sitt avskedstagande erhållit utdrag ur kompanirullan
samt tjänstgöringskort, hade tjänstbarhetsbetyget 9 emellertid
varit bibehållet oförändrat, österström kunde dock fortfarande icke inse, att
han förfarit olämpligt. Tvärtom ansåge österström, att fartygschefen förfarit
synnerligen olämpligt, när denne i närvaro av österström delvis underställd
personal yttrat, alt han skulle sänka österströms betyg. Ett sådant
uppträdande undergrävde disciplinen.

Vid skriften hade fogats dels en avskrift av österströms framställning
till eskaderchefen, dels ock ett av furirerna nr 3131-1-44 Bert Axelsson, nr
49-11-43 Gustav Arvidsson och nr 48-11-44 Stig öhgren utfärdat intyg, att
de ävensom ett antal meniga (andra klass sjömän och värnpliktiga) varit
närvarande vid uppställningen den 5 september 1946 klockan 1300.

112

Avskriften av framställningen till eskaderchefen var så lydande:

»Till Chefen för Göteborgseskadern

Härmed får jag vördsamt anmäla följande: FC å tb T 17, Löjtnant N.
Gynning, yttrade i går omkring kl 1300 omedelbart efter det skingring
anbefallts efter stationer och i närvaro av en hel del värnpliktiga och kamrater:
’Jag har sänkt Din tjänstbarhet.’ Därefter tilläde han, att det icke
gällde min radiotjänstgöring, där jag tvärtom enligt hans förmenande vore
den bästa på divisionen.

Då jag sedan hösten 1942 alltid haft radiokommendering ombord, är det
förklarligt, att jag icke efter så lång tid är lika förtrogen med andra
däckssysslor som personal vid daglig däckstjänstgöring. För mig är det
emellertid hårt att nödgas få sänkt tjänstbarhetsbetyg, vilket jag anser kan
inverka vid kommendering till annan tjänstgöring. Enligt mitt förmenande
torde FC:s uppfattning i fråga om lämpligheten att sänka mitt tjänstbarhetsbetyg
strida emot gällande reglementsbestämmelser, som tala om
tjänstbarhet i egen yrkesgren.

Likaså anser jag, att FC förfarit olämpligt genom att högt uttala, att
han ämnade sänka mitt tjänstbarhetsbetyg i övrig personals närvaro, och
jag anhåller vördsamt, att genom CGE försorg FC måtte i personalens närvaro
framföra en ursäkt till mig härför.

Vid enskilt samtal med FC idag erkände densamme, att han kanske förfarit
olämpligt, och beträffande betygssättningen sade han, att han kunde
sätta tjänstbarhetsbetyget 8 och i en randanmärkning förklara, att beträffande
radiotjänstgöringen vore betyget 9. Emellertid anser jag det vara
riktigare, att i sådant fall betyget 9 i tjänstbarhet får kvarstå och — om
en randanmärkning måste göras —- däri anmärkas, att beträffande annan,
tjänstgöring är min tjänstbarhet icke lika hög.

Orsaken till att jag är så angelägen om att få behålla mitt tjänstbarhetsbetyg
är den, att mitt kontrakt utgår den 31 oktober 1946 och jag har därför
icke tillfälle bevisa min tjänstbarhet tillräckligt länge för att erhålla
höjning av betyget. Med hänsyn till att jag vid min avgång och därmed
övergång till civilt förvärvsarbete gärna önskar bevisa, att jag i flottan utmärkt
mig för god tjänstbarhet som radioman, vilket för övrigt utom tidigare
tjänstbarhetsbetyg även månadsproven bevisa, vore jag tacksam,
om jag kunde få behålla mitt hittillsvarande tjänstbarhetsbetyg.

IL M. Torpedbåt T 17 den 6 september 1946

8126-11-44 österström.»

Sedan handlingarna översänts till chefen för Göteborgseskadern, kommendörkaptenen
av första graden R. Croneborg, med begäran om utredning,
inkom denne den 20 december 1946 med en skrift av Gynning ävensom
med yttrande av Landquist.

I sin skrift uppgav Gynning, att de av österström lämnade uppgifterna
rörande händelseförloppet den 5 september 1946 vore fullt riktiga. Dock
ville Gynning tillägga, att av den meniga personal, som varit närvarande,

113

samtliga tillhörde den honom underställda besättningen. Att hans yttrande
på något sätt skulle ha undergrävt disciplinen bestrede han bestämt. På
en så liten båt som en torpedbåt med endast tio mans besättning —- en
officer, två underofficerare, fyra furirer och tre meniga — där samtliga ombordvarande
dagligen umginges med varandra mycket intimt, finge vederbörande
mycket snart en bestämd uppfattning om dels de övrigas kapacitet
och dels fartygschefens inställning till var och en. Att yttrandet om
sänkning av tjänstbarhetsbetyget kommit som en överraskning vore omöjligt,
då österströms oförmåga att utföra de enklaste sysslor på däck och
totala avsaknad av befälsegenskaper varit en källa till ständig förtret för
Gynning och ej kunnat undgå att observeras av de övriga. Ett tjänstbarhetsbetyg
avsåge ej endast yrkesskicklighet utan omfattade även andra egenskaper
såsom befälsförmåga m. m. (marinorder nr 345 den 7 juli 1945).
Under de två första perioderna av expeditionen hade Gynning tagit hänsyn
till österströms tidigare obekantskap med torpedbåtar och låtit honom behålla
sitt höga tjänstbarhetsbetyg, men då österström efter fem månaders
tjänstgöring trots upprepade påstötningar icke visat vare sig lust eller förmåga
att bättra sig, hade Gynning ansett honom icke längre värd betyget 9
utan sänkt detta till 8. Sådana periodbetyg borde enligt ovan nämnda marinorder
meddelas personalen. Att österströms avgångsbetyg likväl blivit 9
hade berott dels på att avgångsbetyget varit en sammanfattning av periodbetygen
och dels på att Gynning tagit hänsyn till österströms blivande yrke
som varit radiomannens och icke sjömannens. Det förefölle Gynning som
om österströms klagomål vore orsakat icke så mycket av det »olämpliga»
i Gynnings yttrande utan fastmer av uppfattningen att sänkningen av betyget
varit oberättigad.

Landquist anförde i sitt yttrande: österströms skrift till Landquist i
dennes egenskap av eskaderchef hade föranlett följande resolution: »Återgår
till GC 2. tbdiv 2. grp. Skrivelsen föranleder ingen annan CGE åtgärd
än anmodan till GC 2. tbdiv. 2. grp att för österström framhålla olämpligheten
av hans skrivelse.» Motivet till Landquists ståndpunktstagande i
ärendet hade varit den anda av kverulans, bristande höviskhet mot förman
samt överdrivna känslighet för egen värdighet, som kännetecknat skriften.
Gruppchefen, som varit förlagd å samma fartyg som Landquist, hade
utöver den skriftliga resolutionen erhållit muntliga anvisningar angående
de former, under vilka Österström borde erhålla meddelande om olämpligheten
av skriften. En granskning av nämnda skrift gåve vid handen, att
österström till en början anmärkt på Gynnings åtgärd att meddela betygssänkningen.
österström hade därefter lämnat en förklaring till sin ovana
vid däckstjänst. Han hade fortsatt med att ifrågasätta, huruvida Gynnings
åtgärd att vid bestämmandet av tjänstbarhetsbetyg taga hänsyn till andra
faktorer än tjänstbarheten i österströms egen yrkesgren överensstämde med
gällande reglementsbestämmelser. Vidare hade österström anmärkt, att
Gynning uppträtt olämpligt, då han meddelat betygssänkningen i annan

8-—475475. Mil il ieombudsmannens ämbetsberättelse.

114

personals närvaro, och hade begärt eskaderchefens föranstaltande om att
Gynning skulle i personalens närvaro bedja österström om ursäkt därför.
I anledning av vad österström sålunda anfört ville Landquist framhålla
följande. Jämlikt marinordern nr 345/45 mom. 8 borde tjänstbarhetsbetyg
delgivas manskapet efterhand som betygen sattes. Mom. 2 i samma order
stadgade, att vid avgivandet av tjänstbarhetsbetyg för fast anställt manskap
hänsyn skulle tagas till yrkesskicklighet, innefattande såväl tjänst i
egen yrkesgren som stridstjänst, ådagalagd ansvarskänsla, villighet samt
fattnings- och omdömesförmåga ävensom i fråga om befattning, som medförde
befälsställning, till förmåga att utöva befäl och leda arbeten samt att
förskaffa sig respekt hos underlydande. Ifrågavarande betygssänkning hade
Gynning lika väl kunnat meddela österström enskilt. Under alla förhållanden
vore det dock en chef obetaget att inför trupp meddela rättelse och kritik
av underlydande, blott det skedde på grannlaga sätt, så att den felandes
värdighet och anseende icke nedsattes (tjänstereglementet för krigsmakten
mom. 45). Enligt Landquists åsikt kunde en furir vid flottan icke göra gällande,
att hans värdighet och anseende i nämnvärd grad nedsattes därigenom
att för honom så närstående personer som hans skeppskamrater på
en torpedbåt finge höra, att hans tjänstbarhet av fartygschefen värdesattes
med betyget 8 i stället för 9 (båda siffrorna angåve »mycket god tjänstbarhet»),
särskilt som fartygschefen samtidigt meddelat att vederbörande beträffande
radiotjänstgöring vore den bäste på divisionen, österströms påfallande
känslighet för befälsställningens värdighet i vad honom själv anginge
syntes dessutom illa överensstämma med hans anhållan, att eskaderchefen
måtte föranstalta om att hans fartygschef skulle inför underställd
personal framföra en ursäkt för det fartygschefen högt och i nämnda personals
närvaro uttalat, att han sänkt en honom underlydande furirs tjänstbarhetsbetyg
från 9 till 8.

Militieombudsmannen anförde, efter redogörelse för ärendet, följande i
skrivelse den 3 juni 1947 till eskaderchefen.

Jämlikt mom. 45 tjänstereglementet för krigsmakten skall rättelse och
kritik meddelas på grannlaga sätt, så att den felandes värdighet och anseende
icke nedsättas. Sänkning av tjänstbarhetsbetyget innefattar otvivelaktigt
kritik av vederbörandes prestationer och kravet på grannlagenhet torde
därför få gälla även ett meddelande om sådan sänkning. Det sätt, på vilket
Gynning för österström tillkännagivit betygssänkningen, kan emellertid
icke anses ha fyllt berättigade anspråk på grannlagenhet och har därför
varit mindre lämpligt.

Mot Landquists behandling av den klagoskrift, österström ingivit till
honom rörande Gynnings förfarande, synes även erinran kunna göras. Som
ovan framhållits har österström haft skäl för sitt klagomål mot Gynning.
Det är därför anmärkningsvärt, att Landquist efter att ha tagit del av vad
österström haft att anföra icke endast underlåtit att för Gynning framhålla

115

det olämpliga i dennes förfaringssätt utan därtill låtit tilldela österström
en reprimand för dennes i höviska ordalag avfattade klagoskrift.

Med den erinran som innefattades häri lät militieombudsmannen bero vid
vad i ärendet förekommit.

Eskaderchefen skulle giva Gynning och Landquist del av skrivelsen.

9. Angående verkställighet av arrest utan bevakning efter den dömdes

hemförlovning.

I skrivelse den 11 mars 1947 till militieombudsmannen anhöll chefen för
Västernorrlands regemente om upplysning, huruvida en bestraffning om
arrest utan bevakning i två dagar, som den 28 juli 1944 ålagts en värnpliktig
fänrik, numera kunde verkställas samt därest så vore förhållandet huru
verkställigheten skulle ske. Bestraffningen hade ålagts av befälhavaren för
Härnösands försvarsområde och enligt dennes förordnande skulle fänriken
deltaga i tjänstgöring under verkställigheten. Han fullgjorde emellertid icke
längre militärtjänstgöring och enligt regementschefens förmenande kunde
han icke inkallas till tjänstgöring för att undergå bestraffningen.

Med anledning härav anförde militieombudsmannen följande i skrivelse
den 3 juni 1947 till regementschefen.

Gällande preskriptionsbestämmelser (se 47 § strafflagen för krigsmakten
och 5 kap. 20 § allmänna strafflagen) lägga icke hinder i vägen för straffets
verkställande.

Huru arrest utan bevakning skall verkställas efter den dömdes hemförlovning
är emellertid icke reglerat genom någon uttrycklig bestämmelse
och synes giva rum för tvekan.

I 23 § strafflagen för krigsmakten stadgas, att arrest utan bevakning
skall verkställas, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget
rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Att
stadgandet närmast har avseende å sådana fall, då den dömde vid tiden för
verkställigheten fortfarande fullgör militärtjänstgöring, synes otvetydigt.
Enligt ordalagen torde manskap kunna undergå sådan bestraffning endast
inom militär förläggning. Beträffande officer eller underofficer synes däremot
hinder icke möta för verkställighet i egen bostad även sedan hemförlovning
ägt rum.

Kan bestraffning i form av arrest utan bevakning icke verkställas under
tid då den dömde fullgör militärtjänstgöring, torde såvitt angår officer eller
underofficer lämpligen förfaras på så sätt, att vederbörande befälhavare
meddelar verkställighetsbeslut i vanlig ordning, vilket bevisligen delgives
den dömde. Denne får därefter anses skyldig ställa sig beslutet till efterrättelse
och uppehålla sig i sin bostad under den av befälhavaren angivna
tiden. Bryter han mot befälhavarens förordnande, torde han kunna bestraffas
jämlikt 60 § strafflagen för krigsmakten. Såsom anmärkts i militieom -

116

budsmannens ämbetsberättelse 1946 s. 242 torde han icke äga lämna bostaden
för att utföra sitt civila arbete. På grund härav torde i fråga om
tiden för verkställigheten skälig hänsyn böra tagas till den dömdes förhållanden
(jfr 15 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. in.).

Den omständigheten att förordnande meddelats därom, att den dömde
skall under verkställigheten deltaga i tjänstgöring, hindrar icke att straffet
verkställes efter den dömdes hemförlovning. Förordnande om att den dömde
under arresttiden skall deltaga eller icke deltaga i tjänstgöring utgör
nämligen icke en del av själva straff beslutet utan innebär endast ett reglerande
av verkställigheten utav den förut ålagda bestraffningen, på samma
sätt som befälhavaren förordnar under vilken tid straffet skall verkställas.
Vad befälhavaren har att pröva vid meddelande av sådant förordnande är,
huruvida den dömde under arresttiden skall fullgöra den tjänstgöring, som
eljest åligger honom. Befälhavaren äger sålunda icke ålägga den dömde någon
ytterligare tjänstgöringsskyldighet i samband med verkställigheten.
Värnpliktig, som fullgjort honom enligt värnpliktslagen åliggande tjänstgöring,
kan därför icke åläggas att fullgöra ytterligare tjänstgöring i samband
med att han undergår arreststraff efter den fastställda tjänstgöringstidens
slut. I sådant fall finnes i själva verket ej rum för någon verklig
prövning av befälhavaren. Om förordnande meddelats att ett arreststraff
skall verkställas med den dömdes deltagande i tjänstgöring samt den fastställda
tjänstgöringstiden utlöper medan verkställigheten pågår, får förordnandet
anses ha förfallit såvitt gäller den del, som faller utanför tjänstgöringstiden,
och den dömde är under denna del av strafftiden icke skyldig
utföra någon tjänst.

I skrivelsen påpekade militieombudsmannen slutligen möjligheten för
den dömde att i sådana fall som förevarande genom nådeansökan vinna
befrielse från straffet eller få detta ändrat till böter.

10. Fråga om tillämpning av § 40 militär bestraffningsförordning samt
om sättet för tillrättavisnings delgivande.

I en den 13 februari 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktiga nr 324-9-45 Fogde, nr 956-9-45 Larsson, nr 1823-9-45
Andersson och nr 2098-9-45 Karlsson bland annat följande: De tillhörde en
bataljon av Svea livgarde som sedan den 3 februari 1947 varit förlagd i
baracker i Armasjärviområdet. Söndagen den 9 februari 1947 hade de av
plutonchefen, fänriken C. E. Johansson, blivit kommenderade till diskning
samt vedhuggning från klockan 0945 till klockan 1630. Ved hade tidigare
varit huggen i tillräcklig kvantitet för såväl söndagen som måndagen. Orsaken
till kommenderingen hade varit att tre av klagandena gått med händerna
i fickorna mellan två baracker samt att den fjärde kommit cirka två

117

minuter för sent till en uppställning. Klockan 0845 på söndagen hade vidare
den pluton de tillhörde på order av Johansson fått ställa upp för visitation
av två baracker som plutonen disponerade. Orsaken härtill vore att plutonen
ej haft mössor och rockar liggande fullt likformigt samt att det för
plutonen tagit sex minuter att göra en viss uppställning. Ifrågavarande
kommenderingar hade upptagits på ett av Johansson utfärdat program.

I programmet som bifogats klagoskriften hade upptagits att kommenderingar
skulle utgå efter anmälan för dagunderofficeren klockan 0945 utanför
kokskjulet. Därjämte hade i fråga om klagandena med angivande av
vederbörandes kompaninummer antecknats för Fogde, Larsson och Karlsson
»händerna i byxfick» samt för Andersson »för sen uppställning».

Fogde och övriga klagande anhöllo att få veta om Johansson haft rätt
att »utfärda kommenderingarna» på sätt som skett.

Sedan militieombudsmannen i anledning härav hos chefen för armén anhållit
om utredning inkom den 13 mars 1947 protokoll över förhör rörande
i anmälningen uppgivna förhållanden.

Vid förhöret förekom följande.

Kaptenen H. Cederschiöld: Han hade varit chef för det kompani klagandena
tillhörde. Sedan det visat sig att personal tillhörande kompaniet vid
en del tillfällen förbrutit sig mot vissa allmänna ordningsföreskrifter som
Cederschiöld muntligen meddelat kompaniet, hade Cederschiöld varnat
kompaniet och anbefallt särskild kontroll genom Johansson (vid denna
kontroll skulle bland annat tillses att de värnpliktiga icke uppträdde orakade
eller med händerna i fickorna samt att de respekterade angivna tidsbestämmelser).
Cederschiöld hade även framhållit att han vid fortsatta förseelser
komme att bestraffa vederbörande. Johansson hade verkställt kontrollen
samt för Cederschiöld rapporterat de värnpliktiga som icke följt angivna
föreskrifter. Bland de sålunda rapporterade hade befunnit sig även
klagandena. Dessa hade av Cederschiöld blivit tillrättavisade med handräckningstjänst
utöver ordinarie tur. Cederschiöld hade icke ansett det nödigt
att hålla förhör med de värnpliktiga, enär han själv iakttagit de värnpliktigas
försummelse att efterkomma givna order och uppmaningar. Cederschiöld
hade beordrat Johansson att meddela de värnpliktiga Cederschiölds
beslut angående tillrättavisningarna. Det enklaste sättet för sådant
meddelande hade varit att angiva lillrättavisningsformen på programmet
samtidigt med skälet för tillrättavisningen. Denna form för meddelandet
hade varit fullt klar, enär truppen vetat att den komme att bestraffas vid
fortsatta förseelser mot ordningsföreskrifterna. Varken tid, omständigheter
eller lokala förhållanden under fält medgåve att vid varje tillfälle maskinskrivna,
fullständiga order utfärdades. Cederschiöld ansåge sig ha iakttagit
föreskrifterna såväl i 210 § strafflagen för krigsmakten som i militär bestraffningsförordning
§ 40. De värnpliktigas klagomål i förevarande fall
avsågc säkerligen icke sättet för tillrättavisningarnas meddelande i och
för sig utan den omständigheten att programmet utfärdats av Johansson.

Rörande den form tillrättavisningarna erhållit tilläde Cederschiöld: Ved -

118

huggning hade anbefallts emedan dagunderofficeren till Cederschiöld anmält
att ved till barackerna icke funnes i erforderlig mängd. Temperaturen
hade ifrågavarande dag varit omkring — 15°. Tillrättavisningen av Andersson
hade föranletts av att denne kommit för sent till uppställningen vid två
av Cederschiöld för hela kompaniet anbefallda övningar. Den av klagandena
omnämnda uppställning som det tagit sex minuter att utföra hade ägt rum
lördagen den 8 februari. Johanssons åtgärder i fråga om uppställning och
visitation såväl då som söndagen den 9 februari hade varit fullt berättigade.

Johansson: Enär plutonen varit utan plutonchef av officers eller underofficers
grad sedan före jul, hade Johansson av Cederschiöld erhållit order
att särskilt övervaka och kontrollera puts och ordning inom plutonen. Då
trots Cederschiölds varning till hela kompaniet förseelser upprepade gånger
förekommit hade Johansson rapporterat vissa värnpliktiga, bland andra
klagandena. Johansson och Cederschiöld hade sedan diskuterat hur man
lämpligen borde förfara och Cederschiöld hade därvid beslutat tillrättavisa
de värnpliktiga med handräckningstjänst utöver vanlig ordning. Johansson
hade av Cederschiöld erhållit order att skriftligen meddela de värnpliktiga
Cederschiölds beslut. Johansson hade i anledning härav upptagit beslutet
på det förut omtalade programmet, som utskrivits av Johansson. Ved hade
saknats i barackerna varför vedhuggning måst utföras. Uppställningen på
söndagsmorgonen före frukost hade varit en helt naturlig militär åtgärd, i
all synnerhet som Cederschiöld anbefallt särskild kontroll och övervakning.
Uppställningen med åtföljande visitation kunde icke betraktas som en straffåtgärd,
enär den skett före frukost just för att möjliggöra för plutonen
att helt få disponera dagen efter gottfinnande. Plutonen hade i stort sett
skött sig utmärkt och Johansson ansåge förhållandet mellan honom och
plutonen vara mycket gott.

Fogde yttrade med instämmande av Larsson, Andersson och Karlsson:
Klagandena hade utgått ifrån att programmet varit utfärdat av Johansson.
De hade icke känt till att de å programmet upptagna kommenderingarna
utgjort av Cederschiöld meddelade tillrättavisningar. Beträffande tillgången
på ved hade det enligt deras uppfattning funnits tillräckligt med bilved vid
barackerna för uppvärmning. De hade därför ansett det vara onödigt att
såga och hugga famnved just på en söndag. Uppställningen den 9 februari
på morgonen ansåge de fortfarande vara onödig, emedan Cederschiöld vid
två tidigare tillfällen visiterat kompaniet och funnit ordningen utan större
anmärkningar.

Fogde, Larsson och Karlsson tilläde: De vore väl medvetna om att Cederschiöld
varnat för fortsatta förseelser mot ordningsföreskrifterna och att
straff kunnat väntas därest föreskrifterna icke följdes. Vid närmare eftertanke
insåge de nog att Johansson icke själv utmätt några straff utan endast
meddelat kompanichefens beslut härom. De hade icke tidigare reflekterat
häröver, då de trott att det varit Johanssons program.

Vid förhörsprotokollet hade fogats utdrag ur sjunde kompaniets anteckningsbok
för tillrättavisningar, utvisande att klagandena av Cederschiöld

119

tilldelats tillrättavisningar i form av handräckningsarbeten utöver ordinarie
tur den 9 februari 1947, Andersson på grund av för sen ankomst till
uppställningar upprepade gånger samt Fogde, Larsson och Karlsson för att
de haft händerna i byxfickorna,.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 3 november 1947 till sekundchefen för regementet
följande.

Enligt § 40 militär bestraffningsförordning må, då någon begått förseelse
som anses påkalla tillrättavisning, vederbörande befälhavare omedelbart
meddela tillrättavisning, såvitt han själv iakttagit förseelsen. I annat fall
skall befälhavaren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att
förklara sig.

I förevarande fall har Cederschiöld uppgivit att han själv iakttagit att
klagandena gjort sig skyldiga till förseelser mot gällande ordningsföreskrifter.
På vad sätt dessa iakttagelser skett har icke blivit upplyst. Om en tillsägelse
av tillrättavisning skall grundas på eget iakttagande, torde vederbörande
befäl böra i anslutning till iakttagelsen konstatera förseelsen genom
att påpeka felet och klargöra för den felande vilka föreskrifter denne
åsidosatt. Något dylikt konstaterande av klagandenas förseelser synes icke
ha förekommit. Vid sådant förhållande har det ålegat Cederschiöld att, innan
tillrättavisningarna ålades, vid förhör med klagandena utreda vilka
fel som begåtts. Cederschiöld har emellertid beslutat om tillrättavisningarna
utan förhör med de felande samt beordrat Johansson att meddela Cederschiölds
beslut. Johansson har till åtlydnad härav upptagit kommenderingarna
på ett övningsprogram rörande den 9 februari 1947. Genom anteckningarna
i programmet, som utskrivits men icke undertecknats av Johansson,
ha de berörda värnpliktiga underrättats om att de ansetts skyldiga
till förseelser mot ordningsföreskrifter. Av meddelandet i programmet framgår
emellertid icke att de angivna kommenderingarna utgjort av kompanichefen
för ifrågavarande förseelser meddelade tillrättavisningar enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten. Såvitt utredningen visar synas klagandena
närmast ha uppfattat ifrågavarande anteckningar å programmet som av
Johansson bestämda straffkommenderingar.

Som av ovanstående framgår har det i förevarande fall tillämpade tillrättavisningsförfarandet
icke stått i överensstämmelse med § 40 militär
bestraffningsförordning. För det fel som härutinnan förelupit är Cederschiöld
såsom kompanichef ansvarig. Därjämte har Johansson förfarit oriktigt
genom att icke å övningsprogrammet angiva att ifrågavarande kommenderingar
utgjort av kompanichefen beslutade tillrättavisningar. Då emellertid
klagandena icke bestritt att de gjort sig skyldiga till de förseelser, som
lagts dem till last samt med hänsyn jämväl till omständigheterna i övrigt
finner jag mig kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det anförda.

120

Övriga i klagoskriften anmärkta förhållanden föranleda icke någon vidare
åtgärd från min sida.

Sekundchefen skulle giva Cederschiöld och Johansson del av skrivelsens
innehåll.

11. Fråga huruvida värnpliktig äger att såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna
sig tid, under vilken han suttit häktad.

I anledning av en utav chefen för Göta artilleriregemente hos militieombudsmannen
gjord förfrågan huruvida värnpliktig ägde att såsom fullgjord
tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, under vilken han suttit häktad, anförde
militieombudsmannen i skrivelse den 19 september 1947 till regementschefen.

Enligt 131 § 1 mom. a) inskrivningsförordningen äger värnpliktig, som
till följd av sjukdom eller skada, vartill tjänstgöringen kan antagas ha
varit orsak, eller på grund av tjänstledighet, som förbandschef äger bevilja,
icke deltagit i tjänstgöring, att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig det
antal dagar, han sålunda varit frånvarande.

I 27 § 3 mom. D värnpliktslagen stadgas, att om värnpliktig under sin
i 1 mom. samma paragraf föreskrivna tjänstgöring blivit fälld till straff
för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet,
eller om hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete,
omedelbart ådömt fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran,
tvångsarbete, förvaring eller internering, skall den tid, under vilken han
varit rymd eller olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda
varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej
Konungen för särskilda fall annorledes förordnar.

Vidare stadgas i 131 § 1 mom. b) inskrivningsförordningen, att om värnpliktig
av annan orsak än under a) i samma moment eller i 27 § 3 mom.
D värnpliktslagen sägs varit frånvarande från tjänstgöring, må den tid
han varit frånvarande tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöring,
därest den sammanlagt icke överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen
omfattar.

Den tid, under vilken värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöring på
grund av att han varit häktad, är icke att hänföra till sådan frånvaro, varom
förmäles i 131 § 1 mom. a) inskrivningsförordningen eller 27 § 3 mom. D
värnpliktslagen. I anledning av vad Ni anfört må framhållas att med förvaring
avses i sistnämnda lagrum förvaring i särskild säkerhetsanstalt av vissa
abnorma förbrytare enligt av domstol meddelat förordnande jämlikt lagen
den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Vid sådant
förhållande måste frånvaro på grund av häktning bedömas enligt de i 131 §
1 mom. b) inskrivningsförordningen meddelade bestämmelserna. Tid, under
vilken värnpliktig varit frånvarande på grund av häktning, må sålunda
tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid därest sagda tid jämte annan
frånvaro av orsak, som avses i sistnämnda stadgande, sammanlagt icke
överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar.

121

12. Inryckande värnpliktiga ha i samband med mottagning vid regementet
fått tillbringa avsevärd väntetid utomhus. Då det vid tillfället varit kallt
och blåsigt väder samt väglaget varit slaskigt har förfarandet ansetts medföra
vissa risker i hälsohänseende. Tillika anmärkning rörande det förhållandet
att tillfälle icke beretts värnpliktiga, vilka medförde läkarintyg
som kunde föranleda uppskov, att redan första dagen förete sina intyg för

vederbörande militärläkare.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 1 november 1945 inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 758-5-43 Gustav Berthold Lindborg i
huvudsak följande: Lindborg hade under tiden den 18 januari—den 3 mars
1944 legat sjuk i knölros. Sistnämnda dag hade lian underkastats röntgenundersökning,
varvid konstaterats, att han vore fullt frisk, ehuru återgång
till tyngre arbete ej finge ske förrän den 1 maj samma år. Lindborg
hade vid samma tillfälle erhållit intyg om att han vore i behov av ett års
uppskov med fullgörande av förestående militärtjänstgöring. Intyget hade
han medfört vid sin inryckning den 12 april 1944 till första tjänstgöring
vid Norrlands artilleriregemente. De värnpliktiga hade vid detta tillfälle till
en början mottagits ute i det fria på kaserngården. Lindborg hade passerat
kön av väntande värnpliktiga och gått fram till det bord, där de värnpliktiga
skulle anmäla sig, i avsikt att visa upp det av honom medförda läkarintyget.
Han hade emellertid visats tillbaka utan att få lämna intyget. Efter
ungefär två timmars väntan i kön hade Lindborg kommit fram till bordet
och velat lämna sitt intyg men erhållit det beskedet, att sådana frågor behandlades
först nästa dag. Genom vistelsen ute på kaserngården hade han
blivit våt om fotterna och alldeles genomfrusen. Lindborg, som placerats
på »tredje» utbildningsbatteriet, hade även där hört sig för om möjligheten
att få överlämna sitt läkarintyg men utan resultat. Härefter hade följt
utlämning av persedlar från ett förråd å kasernvinden, som saknat värmeanordning,
och där det varit dragigt och kallt. Klädutlämningen hade tagit
omkring två timmar. I det logement, där Lindborg varit förlagd under natten,
hade det varit kallt och madrasserna hade också varit mycket kalla,
troligtvis stoppade med frusen halm. På morgonen följande dag hade förekommit
undervisning i persedel- och vapenvård samt exercis på kaserngården
omkring en timme. Lindborg hade anhållit att få slippa övningarna
utomhus eftersom han kände sig dålig, men denna begäran hade ej bifallits.
Regementsläkaren hade han fått besöka först på eftermiddagen i samband
med en allmän undersökning av de nyinryckta. På grund av läkarundersökningen
hade Lindborg förklarats vara tillfälligt oduglig till krigstjänst
och blivit hemförlovad. Innan han lämnade regementet skulle återlämning
ske av de persedlar han erhållit föregående dag. Då emellertid
samtidigt pågått viss utrustning för batteriets övriga värnpliktiga, hade
Lindborg måst vänta uppe i förrådet på vinden ett par timmar, innan han
fått lämna in sina persedlar. Han hade då ånyo varit genomfrusen. Lind -

122

borg hade från regementet rest till sitt hem och där blivit sängliggande.
Han hade sedermera sökt läkare, som remitterat honom till röntgenundersökning.
Vid denna undersökning, som företagits den 28 maj 1944, hade
konstaterats att Lindborg lede av lungsäcksinflammation. På grund härav
hade Lindborg varit nödsakad söka sanatorievård och hade legat på sanatorium
i nära elva månader samt därefter gått arbetsoförmögen i sex månader.
Lindborg önskade nu erhålla besked, huruvida kronan vore skyldig att
till Lindborg utbetala sjukpenning och underhåll för den tid Lindborg varit
sjuk.

Lindborg anhöll vidare om upplysning, huruvida han ägde vid domstol
föra talan om utbekommande av ersättning.

Av infordrad utredning framgick följande.

Regementschefen anförde i eget yttrande: Före de värnpliktigas inryckning
hade en preliminär fördelning på olika batterier och skolor verkställts
och särskilda fördelningslistor upprättats. Fördelningslistorna hade överlämnats
till en särskilt utsedd »fördelare», vilken på kaserngården mottagit
inryckande värnpliktiga efter hand som de anlänt, undersökt vilket
batteri vederbörande värnpliktige skulle tillhöra m. m. samt hänvisat honom
till det underbefäl ur ifrågavarande batteri som avdelats för att gruppvis
vägleda de värnpliktiga till batteriets förläggningslokaler. Denna anordning
hade vidtagits för att nedbringa tiden för de värnpliktigas fördelning
vid inryckningen. Lindborg hade troligen anlänt till Östersund den
12 april med något av de två tåg, som ankommit omkring klockan 1630.
De kontingenter, som medföljt dessa två tåg, hade anlänt till kasernen
omkring klockan 1700 och omedelbart fått inställa sig i matsalen för utspisning,
varefter de värnpliktiga hänvisats till fördelaren på kaserngården
för fördelning på vederbörliga batterier. Fördelningen hade varit avslutad
omkring klockan 1900. Lindborgs uppgift att han fått vänta i två timmar
i kön framför fördelarens bord kunde därför icke vara korrekt. Ett stort
antal värnpliktiga hade vid inryckningen medfört intyg av olika slag. Någon
möjlighet för fördelaren att låta alla med intyg försedda värnpliktiga
passera kön och komma i förtur hade icke förelegat utan att avsevärd tidsutdräkt
uppstått. Lindborgs påstående att förhållandena vid inryckningen
förorsakat hans förnyade insjuknande saknade grund.

Löjtnanten K. Edéus, vilken vid ifrågavarande tidpunkt tjänstgjorde såsom
chef för fjärde utbildningsbatteriet som Lindborg syntes ha tillhört,
uppgav: Inmönstringen hade skett å batteriexpeditionen och gjorts av batterichefen
med biträde av viss personal. Sedan de värnpliktiga inmönstrats,
hade de genom löjtnanten Plyhrs försorg visats till sin förläggning i batteriet,
där logementschefen tagit hand om dem. Utrustningen hade utlämnats
på vinden, där batteriadjutanten styckjunkaren A. Wendel lett verksamheten.
Utlämnade persedlar hade ej tillpassats i förrådslokalen, varför
utlämningen hade gått snabbt. Väntetiden torde ha uppgått till högst
tjugu minuter. I samband med inmönstringen på batteriet hade de värnpliktiga
tillfrågats om de vore behäftade med smittosam sjukdom. Dylika

123

värnpliktiga, samt sådana, som varit illamående, hade visats till regementets
sjukhus. Ett stort antal av de värnpliktiga hade medfört läkarintyg,
vilka de uppvisat vid inmönstringen. De hade fått besked, att läkarundersökning
skulle äga rum följande dag och att det vore lämpligast att de
själva visade upp sina intyg för läkaren vid detta tillfälle. Ingen värnpliktig
hade förvägrats lämna fram medfört intyg till batterichefen. För förläggningens
ordnande hade stoppning av madrasser samt bäddning av sängar
verkställts redan omkring den 1 april 1944, efter vilken tidpunkt medeltemperaturen
uppgått till omkring 17° i logementen. Inlämning av persedlar
för sådana värnpliktiga som förklarats odugliga eller tillfälligt odugliga
till krigstjänst hade jämväl ägt rum på vinden. Dessa värnpliktigas
antal hade varit relativt litet, varför väntetiden för dessa torde ha varit
kortare än vid utrustningens utlämnande. De hade dessutom haft möjlighet
att ha kappan på sig. Komplettering av de övriga värnpliktigas utrustning
hade skett omkring fyra dagar efter inryckningen.

Wendel vitsordade de uppgifter som sålunda lämnats av Edéus.

Regementsläkaren S. Göransson anförde: På morgonen den 13 april 1944
mellan klockan 0800 och 1015 hade företagits sundhetsvisitation av samtlika
nyinryckta värnpliktiga. Dessa hade uppmanats förete av dem medförda
intyg. Efter undersökningen av Lindborg hade för denne utfärdats
sådant intyg som omförmäldes i 126 § 2 mom. inskrivningsförordningen.
Vid inryckningen akut sjuka hade möjlighet att när som helst efter inryckningen
anmäla sig å sjukhuset för erhållande av vård. Det vore icke sannolikt
eller troligt att inryckningen till regementet i någon mån inverkat
på den postprimära pleurit, som utvecklat sig efter den knölros Lindborg
insjuknat i under maj 1944.

Sedan Lindborg anmodats att inkomma med uppgift å de personer som
han ville åberopa rörande de av honom påtalade förhållandena i samband
med inryckningen, angav han såsom vittnen skogsarbetarna Olof Jönsson
i överturingen och Sören Jakobsson i Handsjöbyn. Dessa hördes därefter
vid polisförhör.

Jönsson uppgav: Han hade samtidigt med Lindborg och Jakobsson inryckt
till regementet. Resan från överturingen hade anträtts vid 1030-tiden
med ankomst till Östersund någon gång vid middagstiden den 12 april. Vid
stationen i Östersund hade de mötts av befäl från regementet. Enligt vad
Jönsson mindes hade de utspisats vid ankomsten till regementet i matsalen
på Lövberga. Därefter hade samtliga fått ställa upp i en kolonn på
kaserngården samt i tur och ordning överlämna sina inkallelseorder till en
inskrivningsförrättare vid ett skrivbord. Själv hade Jönsson stått rätt långt
tillbaka i kolonnen samt Lindborg antingen något framför eller något bakom
Jönsson. Jönsson ville minnas, att han måst vänta någon timme innan
han kommit fram till inskrivningsförrättaren. Huruvida de värnpliktiga haft
möjlighet att tillbringa väntetiden inomhus, kände Jönsson icke till. Vid
tillfället hade det blåst kallt och genomträngande, och enligt vad Jönsson
ville minnas hade väglaget varit en aning slaskigt. Under väntetiden hade

124

Jönsson känt sig frusen. Några klagomål från de värnpliktigas sida hade
dock icke, såvitt Jönsson kände till, framförts till befälet men de värnpliktiga
hade sinsemellan klagat över förhållandet. Strax efter det Jönsson fått
order om sin förläggning hade han sammanträffat med Lindborg som omtalat
att han blivit placerad på en annan avdelning. De hade därefter skilts
och ej sammanträffat förrän en längre tid efteråt i hemorten. Under inryckningen
hade Lindborg icke på något sätt klagat över någon sjukdom.
Jönsson kände dock väl till att Lindborg före inryckningen lidit av knölros,
och Lindborg hade under resan till Östersund visat ett läkarintyg samt
sagt sig räkna med möjligheten att detta skulle föranleda uppskov med
hans rekryttjänstgöring. Under inskrivningen på kaserngården hade Lindborg,
såvitt Jönsson kunde erinra sig, icke på något sätt klagat över någon
sjukdom eller över några missförhållanden i samband med inskrivningen,
ej heller hade Jönsson förmärkt att Lindborg på något sätt blivit tillbakavisad
av militärbefälet vid inskrivningsförrättningen. — Jönsson hade efter
några dagars vistelse vid regementet blivit förkyld samt fått en besvärlig
hosta. Detta tillskreve Jönsson i viss mål förhållandena i samband med
uppställningen på kaserngården vid inskrivningen. Jönsson ville ha sagt
att denna förrättning lämpligen borde ha förlagts inomhus med hänsyn till
den rådande kalla väderleken, då det kunde tänkas att somliga värnpliktiga
icke vore rustade med varma kläder.

I ett till riksförsäkringsanstalten ingivet intyg hade Jakobsson förklarat
att Lindborgs uppgifter i skrivelsen till militieombudsmannen vore fullt
riktiga, med undantag för att inryckningen skedde till fjärde utbildningshatteriet
och ej till tredje, samt att Jakobsson personligen vid minst tre
olika tillfällen varit i Lindborgs sällskap när denne utan resultat anhållit att
få visa sina sjukintyg.

Vid polisförhöret uppgav Jakobsson: I sällskap med bland andra Lindborg
hade Jakobsson den 12 april inställt sig i Östersund, dit färden från
överturingen företagits med buss till östavall och sedan med tåg. Vid ankomsten
till kaserngården hade de omedelbart fått ställa upp sig i kolonn
för att avlämna sina inkallelseorder och erhålla uppgift om var de skulle
placeras. Omedelbart efter uppställningen hade Jakobsson sett Lindborg
slingra sig igenom kön fram till löjtnanten Plyhr som suttit vid ett skrivbord
och till vilken Lindborg sökt få överlämna sitt läkarintyg. Om Plyhr
tagit del av intyget eller ej visste Jakobsson inte men Lindborgs uppehåll
intör Plyhr hade endast varat några ögonblick, varefter Lindborg återkommit
och ånyo ställt sig bland de övriga. Sedermera hade Lindborg berättat
för Jakobsson att Plyhr vid företeende av läkarintyget sagt att detta vore
en sak som Lindborg senare finge anmäla för sin troppchef inne på kontoret.
Uppställningen på kaserngården hade med säkerhet pågått i två timmar
då de värnpliktiga förts till Lövberga för utspisning. Det hade rått en
hård, kall nlåst med snöbyar varför det långvariga stillaståendet på kaserngården
verkat synnerligen pinsamt. Oaktat Jakobsson varit väl utrustad
och iklädd varma kläder hade han aldrig, varken förr eller senare, varit så

125

grundligt genomfrusen som vid detta tillfälle. Denna behandling av de värnpliktiga
hade kunnat undvikas genom att förrättningen förlagts inomhus.
Efter utspisningen hade de värnpliktiga förts till en vind för erhållande av
en del utrustning. Denna utdelning hade pågått till omkring klockan tolv
på natten, och Lindborg hade hela tiden varit med bland de övriga. Påföljande
dag hade Lindborg blivit intagen på sjukhus och efter ett kortvarigt
uppehåll där hade han hemförlovats. Under sin vistelse vid regementet hade
Lindborg aldrig för Jakobsson omnämnt att han känt sig sjuk eller illamående.

I infordrat yttrande förklarade Plyhr att Jacobssons uppgifter vid polisförhöret
beträffande Plyhr ej kunde vara riktiga, enär Plyhr ej varit beordrad
att deltaga vid fördelningen av de inryckta värnpliktiga. Ej heller
hade Plyhr, såvitt han kunde minnas, i annat ärende uppehållit sig på
kaserngården under eftermiddagen den 12 april. Plyhr, som av sin batterichef,
löjtnant Edéus, disponerats för tjänst inom batteriet, kände ej till
något om Lindborg.

Riksförsäkringsanstalten fann genom beslut den 28 maj 1946 Lindborg
icke kunna tillerkännas någon ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning,
enär hans militärtjänstgöring icke skäligen kunde antagas
ha väsentligen bidragit till den lungsjukdom för vilken Lindborg sökt läkare
i maj 1944. Försäkringsrådet där Lindborg besvärade sig fann i utslag
den 28 september 1946 ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Försvarets civilförvaltning avgav efter samråd med försvarets sjukvårdsförvaltning
utlåtande vari anfördes bland annat följande: Sjukvårdsförvaltningen
som anslöte sig till riksförsäkringsanstaltens mening ansåge att
de av Lindborg påtalade förhållandena vid hans inställelse till militärtjänstgöring
icke kunde ha förorsakat lungsjukdomen. — Då Lindborg inkallats
till fullgörande av första tjänstgöring, hade jämlikt punkt 2 Kungl. brevet
den 24 januari 1941 med vissa bestämmelser angående hemförlovning av
sjukskriven personal in. m. med däri genom brevet den 25 september 1942
vidtagna ändring skolat å honom tillämpas bestämmelserna i kapitel IX
inskrivningsförordningen. Enligt 126 § sagda förordning hade Lindborg,
som förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst, skolat, på sätt skett, hemförlovas
från tjänstgöringen. Civilförvaltningen funne förty Lindborg ej
berättigad till någon förmån från kronan i anledning av sjukdomen efter
hemförlovningen.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 16 maj 1947 till regementschefen följande.

De anordningar som träffats för ifrågavarande värnpliktsinryckning synas,
såvitt handlingarna utvisa, i vissa hänseenden giva rum lör erinran.

Det torde sålunda få anses otillfredsställande att de värnpliktiga i samband
med mottagningen och fördelningen behövt tillbringa väntetiden utomhus.
Av utredningen framgår att det vid tillfället varit kallt och blåsigt vä -

126

der samt att väglaget varit slaskigt. Hur lång väntetiden på kaserngården
varit är icke fullt klarlagt, men det får antagas att åtminstone den grupp
som Lindborg tillhörde fått vänta ganska avsevärd tid. Då det här var fråga
om nyinryckande värnpliktiga har man haft att beakta möjligheterna av
otillräcklig beklädnad, bristande härdning samt ohälsa. Förfarandet har
därför medfört vissa risker i hälsohänseende.

Enligt vad Lindborg uppgivit har han blivit avvisad när han under inryckningsdagen
velat förete läkarintyget för tjänstgörande befäl. Utredningen
lämnar icke tillförlitlig upplysning om vad som förekommit i detta
avseende. Det framgår dock att särskilt tillfälle icke beretts de värnpliktiga,
vilka medförde läkarintyg som kunde föranleda uppskov, att redan första
dagen förete sina intyg för vederbörande militärläkare. Detta synes mig
innebära en brist. Även om egentlig läkarundersökning icke kunnat äga
rum samma dag skulle givetvis vid en förstahandsgranskning fullt klara
fall ha kunnat avskiljas. Denna granskning torde lämpligen ha kunnat försiggå
i samband med sundhetsinspektion av de inryckande, vilken förrättning
lärer ha bort företagas å inryckningsdagen.

De brister som enligt min mening förelegat synas emellertid icke vara av
beskaffenhet att kunna läggas någon till last såsom tjänstefel, och utredningen
giver icke stöd för antagande att omständigheterna vid inryckningen
förorsakat den lungsjukdom i vilken Lindborg insjuknade i maj 1944.
Jag finner mig därför kunna låta bero vid den erinran som innefattas i det
sagda.

Vidkommande ersättningsfrågan torde det stå Lindborg fritt att vid domstol
anhängiggöra den talan mot kronan vartill han kan finna fog.

13. Försummelser att företaga vederbörliga åtgärder i anledning av att vid
skärmbilds- och röntgenundersökningar av värnpliktig iakttagits symtom

på tuberkulos sjukdom.

I en den 25 oktober 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift
anhöll värnpliktige nr 2278-45-27 Nils Vilhelm Pettersson i Stockholm om
utredning huruvida tjänsteförsummelse begåtts i samband med skärmbildsoch
röntgenundersökningar av honom under militärtjänstgöring den 29 oktober
1943—den 13 februari 1944.

Med anledning härav lät militieombudsmannen verkställa utredning. Genom
försvarets sjukvårdsförvaltning inhämtades yttranden från läkare och
annan personal vid Stockholms kustartilleriförsvar, där Pettersson fullgjort
tjänstgöring vid den tid, som var i fråga. Vederbörliga handlingar rörande
de undersökningar, som företagits beträffande honom under tjänstgöringen,
införskaffades. Yttranden avgåvos av sjukvårdsförvaltningen och medicinalstyrelsen.
Skriftteknisk undersökning i visst hänseende ägde rum genom
statens kriminaltekniska anstalt, varjämte förhör med vissa personer hölls
å militieombudsmansexpeditionen. Hos riksförsäkringsanstalten förvarade

127

handlingar rörande ersättning till Pettersson jämlikt militärersättningsförordningen
voro tillgängliga i ärendet.

I skrivelse den 14 juni 1947 till Pettersson anförde militieombudsmannen
bland annat följande.

I ärendet är upplyst att Ni under ifrågavarande tid tjänstgjorde vid ett
i trakten av Vaxholm förlagt infanteriförband som saknade egen läkare.
Skärmbildsundersökningar av Eder företogos den 9 november och den 14
december 1943. Röntgenfotografering skedde å garnisonssjukhuset i Stockholm
den 12 januari 1944.

Rörande undersökningar av detta slag ha ett flertal olika föreskrifter
lämnats. Sålunda utfärdade marinförvaltningen i december 1941 bestämmelser
angående tuberkulosbekämpande inom marinen (TSA: II nr 37/41).
Enligt dessa bestämmelser skulle skärmbildsundersökning ske beträffande
all värnpliktig personal utan undantag samt röntgenundersökning företagas
bland annat vid resultat av skärmbildsfotografering som därtill gåve
anledning. Vid konstaterat fall av lungtuberkulos skulle, därest sjukdomsprocessen
ej kunde anses som utläkt, närmare angivna åtgärder vidtagas,
såsom utfärdande av intyg för värnpliktigt manskap om oduglighet eller
tillfällig oduglighet till krigstjänst, insändande av skriftlig anmälan jämlikt
bestämmelserna i 1939 års tuberkulosförordning, hänvisning till vederbörande
dispensär av sådana fall, vilka icke omedelbart erhölle anstaltsvård genom
kronans försorg, ansökan om intagning å sanatorium samt insändande
av vederbörlig anmälan till riksförsäkringsanstalten. I maj 1942 utfärdade
marinförvaltningen kompletterande bestämmelser (TSA: II nr 19/42).
Enligt dessa skulle efter företagen skärmbildsundersökning filmerna för
granskning m. in. insändas till ett å Stockholms örlogsstation upprättat,
centralt skämbildsarkiv. Samtidigt med filmerna insändes för varje man
upplagda s. k. skärmbildskort i två exemplar. Dessa ifylldes vad beträffar
skärmbildsundersökningens resultat efter slutförd filmgranskning genom
granskarens försorg, varefter det ena skärmbildskort et jämte filmen förvarades
å arkivet medan det andra skärmbildskortet återställdes till vederbörande
undersökare för vidtagande av de åtgärder som av undersökningsresultatet
kunde motiveras. I anslutning till nu refererade bestämmelser utfärdades
enligt erhållna upplysningar olika kustartilleriförsvarsorder. En
sådan, nr 60 den 29 juli 1942, innehöll bestämmelse om att skärmbildsfotografering
skulle utföras genom försorg av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
samt härutöver vissa detalj föreskrifter. Från och med den 4
januari 1944 gällde kustartilleriförsvarsorder nr 1/44: II jämte sistnämnda
order bifogade föreskrifter beträffande åtgärder för tuberkulosbekämpande
inom Stockholms kustartilleriförsvar. Enligt denna order skulle skärmbildsundersökning
utföras å bland annat personal tjänstgörande vid regementets
depå samt övriga till trakten av Vaxholm förlagda förband genom försorg
av regementschefen. Efter granskning vid centrala skärmbildsarkivet av
insänd film skulle det ena skärmbildskortet, försett med anteckning om resultatet
av skärmbildsundersökningen, återställas till regementsläkaren vid

128

regementet. För det fall att undersökningen föranledde vidare åtgärder, såsom
röntgenundersökning, anmälan jämlikt tuberkulosförordningen, ansökan
om intagning å sanatorium eller remiss till annat sjukhus, miljöundersökning
samt smittrening, skulle sådana åtgärder vidtagas av regementsläkaren
beträffande personal som ägde anlita läkarvård vid sjukmönstring
vid regementets depå eller blivit skärmbildsundersökt vid regementets rnobiliseringsdepåer.

Regementsläkare vid regementet voro under tiden den 21 oktober—den
27 november 1943 marinläkaren av första graden K. Å. R. Lundberg samt
under tiden därefter och åtminstone fram till tidpunkten för Eder hemförlovning
den 13 februari 1944 marinläkaren av första graden i reserven
T. Bjernestam. Skärmbildsfotografering utfördes av en vid regementet
tjänstgörande extra läkare, värnpliktige marinläkaren av andra graden B.
Franzén.

Granskningsutlåtandet rörande skärmbildsfotograferingen av Eder den
9 november 1943 innehöll bland annat anteckning om »misstänkt (aktiv?)
tbc». Någon åtgärd i anledning av utlåtandet företogs emellertid icke och ej
heller erhöll Ni underrättelse om resultatet. Angående orsaken härtill och
ansvaret för underlåtenheten har klarhet ej vunnits. Det är upplyst att
skärmbildskortet med utlåtandet icke kunnat återfinnas å regementet men
det har ej kunnat utrönas, huruvida skärmbildsarkivet underlåtit återsända
kortet eller om detta förkommit. Lundberg har på grund av att kortet ej
påträffats ansett starka skäl tala för att kortet aldrig kommit till hans
kännedom och att fallet följaktligen icke kunnat av honom författningsenligt
handläggas.

Rörande anledningen till att Ni den 14 december 1943 ånyo blev föremål
för skärmbildsundersökning har under utredningen icke framkommit annat
än vad Ni själv uppgivit, eller att undersökningen företogs, emedan Ni
indelats till ny tjänstgöring, vari ingick att handhava uträkning av livsmedel.
Även vid denna undersökning erhölls utlåtandet »misstänkt tbc». Undersökningsfyndet
föranledde remiss den 11 januari 1944 av fallet till garnisonssjukhuset
i Stockholm för röntgenkontroll. Utlåtandet om röntgenundersökningen,
som skedde den 12 januari, innehåller bland annat att inom
övre hälften av båda lungorna funnes utbredda parenchyminfiltrat av tbcnatur
samt att pågående process ej kunde uteslutas. Utlåtandet har försetts
med följande blyertsanteckning: »Kontroll om 1—2 mån». Av utredningen
framgår icke i vilket sammanhang denna anteckning tillkommit. Omständigheterna
synas emellertid giva vid handen att anteckningen gjorts sedan
utlåtandet ankommit från garnisonssjukhuset till regementet, och det måste
antagas att utlåtandet försetts med nämnda anteckning av läkare eller på
läkares tillsägelse. Varken Bjernestam eller Franzén har velat påtaga sig
ansvaret för handläggningen av Edert fall. Iakttagelser vid skriftteknisk
undersökning ha ansetts motivera slutsatsen att, därest anteckningen skulle
ha gjorts av Bjernestam eller Franzén, Franzén vore den ende, som komme
i fråga såsom upphovsman till den omstridda skriften. Ett mera

129

bestämt uttalande i identitetsfrågan har undersökaren icke ansett vara
möjligt på grundval av det förebragta materialet. Utredningen i övrigt
kan dock icke sägas utgöra något stöd för att Franzén är upphovsman till
anteckningen. Det må anmärkas att Bjernestam och Franzén uttalat olika
uppfattningar om det sätt på vilket kontroll av skärmbildsundersökningarna
skett under ifrågavarande tid. Bjernestam har sålunda gjort gällande att
kontrollarbetet i avseende å skärmbildsundersökningarna varit uppdelat på
flera läkare, att han personligen handhaft kontrollen endast beträffande
personal tillhörande regementet samt att i fråga om övriga fall vederbörliga
handlingar först när tuberkulos ansetts säker översänts till regementsläkaren
för vidtagande av erforderliga åtgärder. Franzén åter har som sin mening
uttalat, att alla misstänkta fall bringats till regementsläkarens kännedom
för handläggning i föreskriven ordning och att Franzén icke vågat på
egen hand utreda sådana fall och hålla dem under observation, vilket för
övrigt icke varit möjligt på grund av arten av Franzéns tjänstgöring. Med
hänsyn till innehållet i ovannämnda kustartilleriförsvarsorder av år 1944
torde det emellertid i första hand ha ålegat Bjernestam att tillse att erforderliga
åtgärder vidtogos i anledning av röntgenundersökningen.

Orsaken till att några åtgärder icke blivit vidtagna och att ej heller den
avsedda kontrollen kommit till stånd framgår ej av utredningen. Möjligen
kan anledningen ha varit att röntgenutlåtandet i fortsättningen av misstag
blivit undanlagt och förbisett. Värnpliktige underofficeren av andra graden
Karl Kölving, vilken vid ifrågavarande tid tjänstgjort som skrivbiträde å
regementsläkarens expedition, har nämligen vid förhör å militieombudsmansexpeditionen
uppgivit att utlåtandet vid regementet återfunnits i ett
skåp, där skärmbildskort rörande frisk personal förvarades. När och i vilket
sammanhang utlåtandet blivit placerat tillsammans med skärmbildshandlingar
rörande den friska personalen har icke kunnat utredas. Underofficeren
av andra graden Nils Mårdh, under ifrågavarande tid expeditionsunderofficer
vid regementets sjukhus, har vid förhör uppgivit att röntgenutlåtandena
ej sorterats in bland de friska fallen förrän allt varit klart och
ingen åtgärd mera erforderlig.

Det synes vara uppenbart att ett fel blivit begånget beträffande handläggningen
av röntgenutlåtandet i det att i anledning av detta icke företagits
någon som helst åtgärd utöver anteckningen om senare kontroll och Ni
icke ens underrättats om resultatet. Detta har haft till följd att behandlingen
av Eder sjukdom blivit avsevärt fördröjd samt att Ni därigenom, utöver annat
men, tillskyndats ekonomisk förlust. Av utredningen framgår emellertid
icke med säkerhet vilken läkare som, efter det röntgenutlåtande avgivits,
handlagt Edert fall å regementssjukhuset och som sålunda är närmast
ansvarig för berörda fel. Med hänsyn härtill finner jag mig sakna grund för
att vidtaga ytterligare åtgärd i ärendet.

Det är upplyst att Ni enligt riksförsäkringsanstaltens beslut uppbär livränta
jämlikt militärersättningsförordningen och att Ni utbekommit vissa

9—-i.:*/,7,5. Militieombudsmannens iimbetsberättelse.

130

ersättningsbelopp i övrigt. Huruvida Ni härutöver har rätt till ersättning
av kronan för liden skada är en fråga i vilken det icke tillkommer mig att
göra uttalande. Det torde emellertid stå Eder fritt att vid domstol föra den
ersättningstalan mot kronan, vartill Ni kan finna fog.

14. Angående förfarandet vid inkallelse till tiänstgöring av värnpliktiga

läkare.

I en den 5 juli 1947 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige läkaren nr 597-11-41 Hans Brise i Göteborg: Efter fackutbildning
under juni—augusti 1946 hade Brise haft att fullgöra facktjänstgöring
enligt värnpliktslagens bestämmelser. Brise hade sålunda fortsatt sin tjänstgöring
och fullgjort tre månaders militärkirurgisk assistenttjänstgöring under
tiden september—den 19 december 1946. Med kännedom om att medicine
studerande genom ett olämpligt inkallelseförfarande kunde få vidkännas
avsevärda avbräck i universitetsstudierna, hade han i december 1946
skriftligen satt sig i förbindelse med arméöverläkaren, därvid han framhållit,
att han varit inkallad sex månader i följd och vore i behov av att
ha våren fri från militärtjänstgöring. Om detta icke varit möjligt, hade han
för att söka vara tillmötesgående i så stor utsträckning som möjligt anhållit
om besked om var och när vinterfältövningar i fjällen skulle äga rum.
Som svar å sin framställning hade han per telefon ombetts sätta sig i förbindelse
med personaldetaljens chef. Denne hade uppgivit, att Brise på
grund av inkallelsen i december ej skulle ånyo inkallas. Efter detta meddelande
hade Brise ansett sig kunna planera vårterminens studier, inlämna
nödiga kursansökningar och börja studierna den 1 januari 1947. Den 22
samma månad hade Brise emellertid erhållit meddelande om att han hade
att vänta kommendering till militärtjänstgöring under tiden den 31 januari
—den 19 mars 1947. Per telefon hade han omedelbart gjort förfrågan huruvida
något fel möjligen förelåge och hade framhållit det avsevärda avbräck,
som komme att åsamkas honom genom inkallelsen. Svaret hade blivit, att
man intet kunde göra samt att eventuella framställningar icke skulle hinna
behandlas före inställelsedagen. Upprepade påpekanden hade av hans chef,
professorn Larsson i Lund, gjorts för arméöverläkaren med flera, därvid
det även framhållits att inkallelsen strede mot gällande bestämmelser, som
stadgade att personlig order skulle tillställas den värnpliktige i god tid, senast
en månad före inställelsedagen. Ordern beträffande Brise hade ankommit
samma dag, han måst avresa, d. v. s. den 29 januari. Nämnda samtal
hade icke föranlett någon åtgärd. I en senare skrivelse till arméöverläkaren
hade Brise begärt en förklaring rörande förfarandet beträffande hans
inkallelse. Resultatet härav hade blivit, att Brise fått order om utryckning
den 1 mars. Något svar i övrigt hade han ej erhållit. Inkallelsen under
februari hade förlängt hans studier med en termin. Han anhölle om upplysning
huruvida förfaringssättet vid ifrågavarande inkallelse stode i över -

131

ensstämmelse med gällande bestämmelser samt därest så icke vore fallet
huruvida ersättning kunde utgå för den ekonomiska skada han lidit.

Sedan skriften översänts till arméöverläkaren, inkom tjänstförrättande
arméöverläkaren den 23 juli 1947 med en skrivelse, i vilken anfördes: I en
skrift den 22 augusti 1946 till bataljonsläkaren Sture Järnmark hade vissa
värnpliktiga läkare, bland dem Brise, anhållit att deras militärkirurgiska och
civilkirurgiska assistenttjänstgöringar under tiden september—december 1946
efter i augusti samma år avslutad fackutbildning icke måtte avbrytas av facktjänstgöring.
Denna skrift hade besvarats av dåvarande tjänstförrättande
chefen för personaldetaljen genom skrivelse i september 1946 till värnpliktige
läkaren H. Brattström, varvid meddelats att facktjänstgöring under hösten
1946 icke torde ifrågakomma men att ifrågavarande värnpliktiga läkare finge
räkna med att under inskrivningsförrättningarna och vinterfältövningarna
februari—mars 1947 få fullgöra viss del av facktjänstgöringen. Av svaret
framginge sålunda, att Brattström och därmed hans kamrater, bland dem
även Brise, »förvarnats» att under våren 1947 fullgöra viss facktjänstgöring.
Därefter hade den 29 november 1946 förekommit ett telefonsamtal
mellan chefen för personaldetaljen och Brise, varvid Brise erinrats om, att
han under nyss angiven tid måste räkna med att fullgöra viss facktjänstgöring.
Brise hade sålunda även genom detta samtal förvarnats i fråga om
nämnda facktjänstgöring. Brise uppgåve nu, att han i december 1946 haft
ett telefonsamtal med chefen för personaldetaljen och därvid erhållit det
beskedet att han på grund av inkallelsen i december ej ånyo skulle inkallas.
Å det hos arméöverläkaren beträffande Brise förda personalkortet funnes
ingen anteckning om ifrågavarande telefonsamtal. Arméöverläkaren ville
givetvis icke bestrida, att ett telefonsamtal kunde ha förekommit mellan chefen
för personaldetaljen och Brise under den uppgivna tiden, men sagde
chef hade vid förfrågan upplyst, att ett besked i denna kategoriska form
icke förekommit, och att Brise allenast erhållit meddelande om att han
skulle skonas från tjänstgöring för den händelse personaltillgången möjliggjorde
detta men att något som helst löfte härom icke kunde lämnas.
Brise hade också vid ett telefonsamtal den 28 januari 1947 med chefen för
personaldetaljen, vilket samtal antecknats å personalkortet, medgivit att
han blivit förvarnad dels genom skrivelsen i september 1946 och dels genom
telefonsamtalet med chefen för personaldetaljen den 29 november 1946 och
därvid förklarat sig vara med på eu konunendering i februari med avlösning
den 1 mars 1947. Ursprungligen hade avlösning avsetts äga rum den
19 mars. Under februari—mars 1947 hade pågått årets inskrivningsförrättningar
samt repetitionsövningar med av chefen för armén anbefallda fälttjänstövningar.
Arméöverläkaren hade för det beräknade behovet av läkare
kunnat beordra honom underställd personal i behörig tid. Emellertid hade
utöver detta antal läkare en viss reserv måst hållas i beredskap för att
kunna tillgodose sådana behov, som kunde uppträda akut. Sålunda kunde
beordrade läkare få laga förfall (sjukdom in. in.). Under repetitionsoch
fälttjänstövningar kunde ökad sjukledighet (epidemier in. in.) kräva yt -

132

terligare behov av läkare. För att kunna möta dessa behov, som icke vore
möjliga att förutse, hade arméöverläkaren förvarnat ett visst antal läkare,
som sålunda hållits i reserv. Fältläkarkårens personal hade i första hand
tagits i anspråk för detta behov, men även vissa värnpliktiga läkare hade
måst tillgripas. Genom nämnda förvarningar hade de värnpliktiga läkarna
erhållit meddelande om att de kunde emotse att bliva tagna i anspråk. Bestämmelserna
i 110 § inskrivningsförordningen om att personlig order om
inkallelse skulle utfärdas i god tid före tjänstgöringens början och senast en
månad före avsedd inryckningsdag hade genom förvarningen i möjligaste
mån tillgodosetts. Det vore emellertid uppenbart, att vid ett akut behov av
läkare inställelsedagen icke kunde angivas med en månads varsel. Den
nämnda läkarreserven måste kunna tagas i anspråk, då behovet uppstode.
Arméöverläkaren skulle i annat fall vara tvungen att inbeordra denna reserv
av läkare under hela den tid, då akut behov kunde förekomma. Genom
att använda förvarningssättet hade endast det oundgängligen nödvändiga
antalet värnpliktiga läkare tillhörande denna arméöverläkarens reserv behövt
inbeordras. Arméöverläkaren hade tidigare i annat sammanhang framhållit
att brist på militärläkare ävensom den omständigheten att de värnpliktiga
läkarna vid den förstärkta beredskapens upphörande så gott som helt
fullgjort dem åliggande facktjänstgöring utgjorde de huvudsakliga orsakerna
till att värnpliktiga läkare nu måste inbeordras till facktjänstgöring även
på tider, som bland annat orsakade hinder i studiegången. Först sedan 6—8
år förflutit efter det 1941 års värnpliktslag trätt i kraft, kunde det förväntas,
att antalet värnpliktiga läkare ökade i väsentlig mån. Vakanserna bland
bataljonsläkarna vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiaterna vore allt
fortfarande mycket stora. För sjukvårdens behöriga handhavande hade arméöverläkaren
på grund härav varit nödsakad att inkalla även värnpliktiga
läkare, vilka kort tid förut fullgjort längre eller kortare värnpliktstjänstgöring.
Då de nämnda vakanserna blivit fyllda, och då tillgången på
värnpliktiga läkare ökats, hade arméöverläkaren möjlighet att tillmötesgå
de värnpliktiga läkarnas önskemål, att facktjänstgöringen icke skulle rubba
studiegången, inverka störande på forskningsarbete eller i övrigt ogynnsamt
påverka läkarnas allmänna eller enskilda verksamhet.

Efter att ha tagit del av tjänstförrättande arméöverläkarens skrivelse anförde
Brise i en den 11 augusti 1947 till militieombudsmannen inkommen
skrift: Skriften till Järnmark hade haft till huvudsakligt syfte att göra de
militära myndigheterna uppmärksamma på olämpligheten att avbryta den
militärkirurgiska assistenttjänstgöringen, vilket arméöverläkaren vid en
inspektion antytt eventuellt skulle bliva fallet. Det hade förefallit Brise och
övriga undertecknare av skriften självklart, att nämnda tjänstgöring liksom
även fackutbildningen icke skulle fullgöras med en månad då och en då.
Genom nämnda förfaringssätt hade undertecknarna ansett sig garderade
samtidigt som de påtalat en olämplig avvikelse från den fastställda utbildningsplanen.
I det svar, som lämnats i anledning av skriften, hade inkallelse
under februari—mars månader förberetts. Svaret hade emellertid icke läm -

133

nät besked om huruvida inkallelsen skulle avse båda månaderna eller endera
av dem. Det hade för Brise varit av allra största betydelse att erhålla
upplysning därom före den 15 december 1946, då kursansökningar skulle
vara inlämnade. För att få närmare upplysning angående tidpunkten för
inkallelse under våren hade Brise tillskrivit arméöverläkaren och därvid
tydligt framhållit att han för vårterminens disponering önskade besked om
sagda tidpunkt. Skriften hade ej direkt besvarats utan i stället hade begäran
framställts därom, att han skulle per telefon sätta sig i förbindelse med
chefen för personaldetaljen. Telefonsamtal hade emellertid beställts från
båda hållen och Brise förmodade att det, som beställts av chefen för personaldetaljen,
blivit expedierat först. Vid detta samtal, som ägt rum den 29
november och vore detsamma som det av Brise tidigare åsyftade, hade den
uppfattningen bibringats Brise, att han icke hade att vänta inkallelse. Om
han såsom det sades i tjänstförrättande arméöverläkarens skrivelse erhållit
samma besked som i anledning av skriften i augusti samma år, skulle han
då, när han visat så påtagligt intresse av att erhålla klara besked, ha nöjt
sig med ett sådant svar? Ej heller skulle han ha planlagt sina studier på
sätt som skett — flera kombinationsmöjligheter hade nämligen funnits —
om han erhållit besked om att han skulle fullgöra facktjänstgöring under
tiden den 1 februari—den 1 mars. Att han skulle ha fått meddelande om
tjänstgöring den 1 februari—den 19 mars vore otänkbart, då han i sådant
fall omedelbart skulle ha anfört besvär och tiden för inkallelseperioden kunnat
redan vid det laget fixeras med den begränsning som sedermera skedde.
Vad anginge telefonsamtalet den 28 januari 1947 så hade han därvid ej
kunnat bestrida kännedomen om skrivelsen i september 1946, men han
hade ej personligen tagit del av densamma. Något meddelande om inkallelse
hade han ej känt till, innan han mottagit sin den 22 januari 1947 datumstämplade
order. Härom hade besked lämnats med största tydlighet utan
möjlighet till missförstånd. Dagligen hade förfrågningar gjorts rörande inkallelsen,
bland annat hos chefen för personaldetaljen, därvid påpekats att
det tillämpade förfarandet vore olämpligt såväl i princip som för Brise personligen.
Tiden hade förhalats med osäkra utfästelser om att om möjligt
ändra inkallelseperioden. Att skriftligen ansöka om uppskov hade Brise
ansett lönlöst på grund av den korta tidsfristen och då han upplysts om att
det skulle taga så lång tid att behandla en sådan framställning, att inkallelsen
skulle hinna gå i verkställighet. Det vore egendomligt, att tjänstförrättande
arméöverläkaren, då Brise så samvetsgrant upplyst om behovet
av uppskov, kunde anse att Brise förklarat sig samtycka till kommenderingen.
Vid tjänstgöringens början hade Brise icke känt till huruvida denna
skulle fortsätta till den 19 mars eller ej. Med sitt förband hade Brise farit
direkt till Armasjärvi. Så snart han fått tid därtill, hade han skriftligen underrättat
arméöverläkaren om den med hänsyn till hans kapacitet olämpliga
placeringen och om den utveckling sakerna tagit. Vidare hade han begärt
skriftlig förklaring angående orsakerna till den plötsliga inkallelsen. Något
svar å skriften hade icke tillställts honom. Alt den kommit fram hade han

134

möjligheter att bevisa. Senare hade han genom regementsorder fått besked om
att han skulle rycka ut den 1 mars. I Stockholm hade han sammanträffat
med sin avlösare och han förmodade att ej heller denne blivit underrättad
om sin inkallelse i särdeles god tid. Med ledning av tidpunkten för avlösarens
placering i Armasjärvi kunde man antagligen utläsa när tiden för
Brises facktjänstgöring fixerades. Genom sin skrift till militieombudsmannen
hade Brise velat påpeka att det för närvarande använda förvarningssystemet
icke utgjorde någon hjälp, vilket det tydligen vore avsett att utgöra.
Brise vore tacksam för ett uttalande huruvida det vore tänkt att gällande
författning skulle under fredstid tillämpas på ifrågavarande sätt med en
förvarning, som icke med säkerhet fastställde att inkallelse skulle ske, än
mindre fixerade tiden för inkallelsen, och som gåve arméöverläkaren fria
händer att endast någon dag i förväg utsända order om inryckning liksom
även om utryckning vilken dag som helst, allteftersom akut behov kunde
tänkas uppstå. Det funnes flera medicine studerande, som förlorat avsevärd
tid på grund av att in- och utryckning ägt rum å egendomliga tider, vilket
föranlett ekonomiska uppoffringar. Framställningar hade gjorts i anledning
därav men intet avseende hade tydligen fästs vid dem. I början av juli
1947 hade samma förfarande upprepats. Det hade kommit en telefonpåringning
med förfrågan om tjänstgöring cirka fjorton dagar därefter. På
grund av att Brise innehade ett vikariatsförordnande som underläkare hade
saken emellertid stannat därvid, tills vidare. Varför kunde värnpliktiga läkare
icke erhålla en förteckning utvisande tid och plats för samt arten av
kommande tjänstgöringar för läkare för att därefter kunna inkomma med
ansökningar? Vore det möjligt att fältläkarkårens personal, om den disponerades
rätt, ej räckte till att hålla den reserv, som beräknades för akut behov?
I alla händelser funne Brise det olämpligt att värnpliktiga läkare användes i
sådana fall. Vore det vidare författningsenligt att inkalla värnpliktiga läkare
med en avlöning av fyra kronor om dagen för besättande av semester- och
vakansvikariat för ordinarie militärläkare?

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Wilhelmsson i skrivelse den 20 augusti 1947 till Brise
följande.

Enligt 110 § inskrivningsförordningen skall värnpliktig inkallas till tjänstgöring
genom personlig order. Sådan order skall utfärdas i god tid före
tjänstgöringens början och senast en månad före den avsedda inryckningsdagen.
Dock må inkallelse med kortare tidsfrist äga rum med den värnpliktiges
eget medgivande eller eljest enligt bestämmelser, som meddelas i
kommandoväg.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att personlig order om inkallelse
till militärtjänstgöring från och med den 31 januari 1947 kommit Eder till
handa först den 29 samma månad eller den dag Ni avrest från boningsorten
för att inställa Eder vid Edert förband. Emellertid giver utredningen tillika
vid handen, att tjänstförrättande chefen för personalavdelningen genom skri -

135

velse i september 1946 till Brattström meddelat att Ni och de övriga värnpliktiga
läkare, som samtidigt gjort förfrågan angående fortsatt tjänstgöring,
skulle om möjligt komma att skonas från inkallelse till facktjänstgöring
under hösten 1946 men finge räkna med att fullgöra viss del av sådan tjänstgöring
under inskrivningsförrättningarna och vinterfältövningarna i februari
•—mars 1947. Vidare är upplyst, att det rörande Eder inkallelse förekommit
ett telefonsamtal den 29 november 1946 mellan Eder och chefen för nämnda
avdelning. Om vad därvid avhandlats föreligga emellertid olika uppgifter.
Av Eder egen berättelse synes framgå, att Ni den 22 januari 1947 erhållit
bestämt besked om inkallelsen. Därefter har Ni den 28 sistnämnda månad
på nytt haft ett telefonsamtal i saken med sagde chef. Huruvida Ni därvid
såsom denne uppgivit förklarat Eder samtycka till en inkallelse i februari
med avlösning i mars är icke utrett.

Såsom framgår av tjänstförrättande arméöverläkarens yttrande har i
första hand fältläkarkårens personal tagits i anspråk vid ifrågavarande
fälttjänstövningar och samtidigt pågående inskrivningsförrättningar. På
grund av knappheten på sådan personal ha emellertid därjämte värnpliktiga
läkare i viss utsträckning måst anlitas, då vakanser uppstått. Det förfarande,
som kommit till användning vid de inkallelser av värnpliktiga
läkare, som befunnits nödvändiga, kan icke anses stå i överensstämmelse
med stadgandet i 110 § inskrivningsförordningen. En strikt tillämpning av
nämnda stadgande torde emellertid ha givit till resultat, att i stället för
förvarning inkallelseorder i föreskriven tid utfärdats till ett så stort antal
värnpliktiga läkare, att en betryggande reserv skapats, varefter beträffande
dem, som visat sig ej erforderliga, ordern återkallats före inställelsen eller
hemförlovning ägt rum omedelbart efter densamma. Ett dylikt förfarande
torde för de värnpliktiga läkarna knappast ha varit att föredraga framför
det, som kommit till användning.

Något skadestånd synes Ni icke vara berättigad till i anledning av inkallelsen.

Jag låter bero vid vad i ärendet förekommit. Som emellertid såvitt nu är
i fråga avvikelse från det i inskrivningsförordningen föreskrivna inkallelseförfarandet
får — bortsett från det fall att medgivande av den värnpliktige
föreligger — äga rum endast med stöd av i kommandoväg utfärdade bestämmelser,
kommer en avskrift av denna skrivelse att översändas till försvarets
kommandoexpedition för kännedom.

15. Fråga om tillämpning av vissa bestämmelser angående inkallelse och
hemförlovning av vapenfria värnpliktiga.

I en den 18 juni 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
A. Dahlgren-Wiberg i Hedemora såsom ombud för värnpliktiga nr 6701-20-34 Bertil Danielsson och nr 2016-20-44 Kjell östen Sjöström bland annat
följande: Danielsson och Sjöström hade var för sig hos Konungen an -

136

hållit om befrielse från värnpliktstjänstgöring, den förre såvitt angick tjänstgöring
vid krigsmakten och den senare beträffande all slags tjänstgöring.
Sedan ansökningarna lämnats utan avseende, hade Danielsson och Sjöström
inkallats till tjänstgöring, därvid de emellertid vägrat att åtlyda förmans
i tjänsten givna befallning och fällts till ansvar därför. Under åberopande
av 4 § kungörelsen den 26 mars 1943 med vissa bestämmelser angående
vapenfria värnpliktiga hade de därefter anhållit, att deras sak
måtte upptagas till förnyad prövning. Kungl. Maj :t hade i anledning därav
lämnat dem tillstånd att såsom vapenfria värnpliktiga fullgöra dem åliggande
tjänstgöring, oaktat de icke anhållit därom utan deras ansökningar
avsett befrielse från all slags värnpliktstjänstgöring. Därefter hade de på
nytt inkallats till tjänstgöring. De anhölle om upplysning, huruvida de lagligen
kunnat inkallas till tjänstgöring, innan deras sak prövats i enlighet
med 4 § nämnda kungörelse.

Av verkställd utredning framgick, att Danielsson i en den 30 juli 1942 dagtecknad
ansökan hos Konungen anhållit om befrielse på grund av samvetsbetänkligheter
från varje slag av tjänstgöring vid krigsmakten, varvid han
förklarat sig icke ovillig att utföra civilt arbete helt utanför krigsmaktens
område. Genom beslut den 16 oktober 1942 lämnades ansökan utan bifall.

Sedan Danielsson efter inkallelse till militärtjänstgöring den 3 juli 1945
vägrat bära uniform och härför jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten
ådömts femton dagars vaktarrest, vilken bestraffning verkställdes under
tiden den 13—den 28 juli 1945, anmälde han i en sistnämnda dag daterad,
till chefen för Västerbottens regemente ställd skrift, att han efter den undergångna
bestraffningen fortfarande kände sig av sitt samvete förhindrad
fullgöra honom ålagd värnpliktstjänstgöring. Fördenskull anhöll han under
åberopande av 4 § kungörelsen den 26 mars 1943 med vissa bestämmelser
angående vapenfria värnpliktiga, att hans sak upptoges till förnyad
prövning.

Genom beslut den 26 oktober 1945 medgav Kungl. Maj :t, att Danielsson,
som hemförlovats den 12 juli samma år, finge såsom vapenfri värnpliktig
fullgöra honom åliggande värnpliktstjänstgöring.

Beträffande Sjöström utreddes, att denne i ansökan den 14 oktober 1944
hos Konungen anhållit om befrielse från värnpliktstjänst på grund av samvetsbetänkligheter
samt att ansökan enligt beslut den 10 november 1944
icke föranlett någon åtgärd.

Den 27 november 1944 inkallades Sjöström till Stockholms örlogsstation
för fullgörande av första tjänstgöring men vägrade att åtlyda av förman
given befallning ävensom att underkasta sig föreskriven ympningsplikt. På
grund härav dömdes Sjöström av stationskrigsrätten den 15 december 1944
att hållas i fängelse en månad. Den 16 december 1944 hemförlovades Sjöström.
Straffet verkställdes under tiden den 16 augusti—den 16 september
1945.

I en till inskrivningschefen för Västerbottens inskrivningsoinråde ställd,
den 18 september 1945 dagtecknad skrift anmälde Sjöström, att han trots

137

den undergångna bestraffningen på grund av samvetsbetänkligheter ej
kunde fullgöra honom ålagd värnpliktstjänstgöring, samt anhöll med åberopande
av 4 § ovannämnda kungörelse den 26 mars 1943 att hans sak
upptoges till förnyad prövning.

Enligt beslut den 26 oktober 1945 av Kungl. Maj :t erhöll Sjöström tillstånd
att såsom vapenfri värnpliktig fullgöra honom åliggande värnpliktstjänstgöring.

I enlighet med föreskrift i generalorder (3484/1945, TLB 119/1945) inkallades
Danielsson och Sjöström till den 8 januari 1946 för att fullgöra
av domänstyrelsen anordnade arbeten inom Gästriklands revir, men vägrade
de att utföra de arbeten, som anvisades dem. På grund av sin vägran
dömdes de den 7 februari 1946 av rådhusrätten i Gävle jämlikt 3 § lagen
den 26 mars 1943 om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria
värnpliktiga att hållas i fängelse vardera en månad. Den 8 februari 1946
blevo de hemförlovade.

Mot rådhusrättens utslag fullföljde Danielsson och Sjöström talan i Svea
hovrätt. Enligt inhämtade upplysningar fann hovrätten i utslag den 11 april
1946 ej skäl göra ändring i rådhusrättens utslag. En till Konungen ingiven
ansökan om tillstånd till talans fullföljande lämnades enligt beslut den 12
september 1946 utan bifall.

Efter redogörelse för vad sålunda blivit utrett anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 januari 1947 till A. Dahlgren-Wiberg följande.

Beträffande värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri
tjänst, stadgas i 4 § kungörelsen den 26 mars 1943 att om sådan värnpliktig
fälles till ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen
eller ammunition, äger han, sedan han utstått straffet eller frågan om dess
verkställande förfallit, genom anmälan till vederbörande inskrivningschef
eller, om den värnpliktige är i tjänstgöring, till truppförbandschefen (motsvarande
chef) påkalla att hans sak upptages till förnyad prövning. Den
värnpliktige skall därefter hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungen
meddelat beslut i ärendet.

Av 5 § första och tredje styckena framgår, att om värnpliktig, som fått
tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst, fälles till ansvar för vägran att fullgöra
honom ålagd tjänstgöring, skall anmälan därom göras till inskrivningschefen
av den chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd.
Sedan den värnpliktige utstått straffet eller frågan om dess verkställande
förfallit, skall han hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungen
meddelat beslut i anledning av anmälan.

5 § andra stycket innehåller slutligen bestämmelser rörande det fall, att
värnpliktig, som icke sökt tillstånd till vapenfri tjänst, fälles till ansvar för
att han under åberopande av samvetsskäl vägrat fullgöra tjänstgöring, som
ålagts honom. Anmälan härom skall göras till inskrivningschefen av vederbörande
chef. Inskrivningschefen har att till försvarsdepartementet insända
anmälan jämte till ärendet hörande handlingar in. in. För detta fall

138

finnes icke någon bestämmelse om att den värnpliktige efter utståndet straff
skall hemförlovas och ej får ånyo inkallas, förrän Konungen meddelat beslut
i ärendet.

På sätt framgår av vad ovan anförts ha genom beslut av Kungl. Maj :t den
26 oktober 1945 Danielsson och Sjöström erhållit tillstånd att såsom vapenfria
värnpliktiga fullgöra dem åliggande värnpliktstjänstgöring.

En av Danielsson tidigare gjord ansökan — vari Danielsson anhållit om
befrielse på grund av samvetsbetänkligheter från varje slag av tjänstgöringvid
krigsmakten men förklarat sig icke ovillig att utföra civilt arbete helt
utanför krigsmakten — hade avslagits genom beslut den 16 oktober 1942.

Likaledes hade genom beslut den 10 november 1944 meddelats avslag å
en ansökan av Sjöström, vari denne av enahanda skäl anhållit om befrielse
från värnpliktstjänst.

Besluten ar 1945 tillkommo sedan Danielsson och Sjöström var för sig
anhållit att hans sak upptoges till förnyad prövning jämlikt 4 § kungörelsen
den 26 mars 1943. 1 överensstämmelse med besluten förordnades genom
ovannämnda generalorder år 1945 att Danielsson och Sjöström skulle inkallas
till visst civilt arbete utanför krigsmakten.

Efter det Danielsson och Sjöström vägrat att utföra de arbeten, till vilka
de inkallats, samt av rådhusrätten i Gävle dömts till straff härför, ha de
liemförlovats.

Utredningen giver icke vid handen att någon felaktighet förelupit beträffande
vare sig Danielssons och Sjöströms inkallande eller deras behandling
i övrigt såvitt nu är i fråga.

Jag företager icke vidare åtgärd i ärendet.

16. Fråga huruvida förman är förhindrad att med underlydande träffa frivillig
överenskommelse om utförande mot ersättning av arbete för förmannens
räkning. Tolkning av 25 mom. första stycket tjänstereglementet

för krigsmakten.

Med anledning av en utav fanjunkaren Ivan M. Holmgren, tjänstgörande
vid Luleå luftvärnskår, hos militieombudsmannen gjord förfrågan huruvida
bestämmelserna i 25 mom. första stycket tjänstereglementet för krigsmakten
innefattade förbud för värnpliktig personal att efter frivillig överenskommelse
mot ersättning utföra arbete åt militär befattningshavare,
exempelvis musik å mäss, markering vid tävlingsskjutningar eller snickerioch
målningsarbete, anförde militieombudsmannen i skrivelse den 11 juni
1947 följande.

Åsyftade bestämmelser äro av följande lydelse:

»Det är krigsman förbjudet att till egen eller annans enskilda nytta
tvinga eller förmå underlydande till sammanskott, utgift eller kostnad eller
till arbete, som den underlydande icke enligt föreskrift i reglemente är pliktig
att förrätta. Krigsman får icke heller taga sådant emot, då det erbjudes
av fri vilja.»

139

Med dessa bestämmelser kunna jämföras stadgandena i 113 § strafflagen
för krigsmakten:

»Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller
annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat
arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig forratta;
varde förmannen, där han är officer eller underofficer, avsatt samt, om
han hör till manskapet, dömd till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han
är officer eller underofficer, till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid
och, om han hör till manskapet, till disciplinstraff.

Förmår förman annorledes, till sin eller annans enskilda nytta, underlydande
till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, varde den
brottslige, om han är officer eller underofficer, dömd till avsättning eller
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff och, om han
hör till manskapet, belagd med disciplinstraff. Tager officer eller underofficer
för egen vinning sådant emot, då det såsom av fri vilja bjudes; belägges
med disciplinstraff.»

I det betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten, vilket
avgivits den 16 november 1946 (SOU 1946:83), återfinnas motsvarande
stadganden i förslagets 26 kap. 5 § första stycket, vilket är så lydande:

»Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande
att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst, dömes
för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet
grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år.»

I Svedelius—af Geijerstams kommentar till strafflagen för krigsmakten
in. in. anföres (s. 273), att stadgandet i andra stycket av 113 § naturligtvis
icke innebär förbud för förman att med underlydande träffa frivillig överenskommelse
om utförande på fritid av arbete för förmannens räkning.

Ovannämnda förslag avses enligt motiven icke skola innebära någon
ändring härutinnan. I motiveringen till 26 kap. 5 § anföres sedan det
anmärkts att en särskild straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap
borde upptagas i förslaget — bland annat följande (s. 81 f.):

»Vid utformningen av en dylik bestämmelse synes först böra uppmärksammas
sådana fall där förman överskrider sin befälsrätt. Om förman vid
meddelandet av befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, bor
förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifragavarande bestämmelse.
Däremot torde bestämmelsen ej böra avse fall då förman giver
befallning, som står i strid med order av högre befälhavare utan att eljest
innebära överskridande av befälsrätten; dessa torde böra bedömas sasom
tjänstefel. För att klargöra denna innebörd hos bestämmelsen torde såsom
förutsättning för straffbarhet böra uppställas att förmannen missbrukar
sin myndighet över underlydande. För att missbruk av myndighet skall
föreligga behöver emellertid förmannen icke ha givit formell befallning.
Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller underlåta något
som icke angår dennes tjänst bör vara straffbart, i den mån försöket kan
anses vara grundat å förmanskapet. Så torde ofta vara fallet då en forman
försöker hindra en underlydande att göra framställning eller anföra klagomål.
Givetvis kan icke varje sådant försök anses straffbart. Fn förman bör
kunna oegennyttigt råda eu underlydande att avstå från en uppenbart obe -

140

fogad anmälan. Vidare bör naturligtvis en förman liksom andra människor
ha möjlighet att be en underlydande om en personlig tjänst. På grund av
lydnadsförhållandet i tjänsten kunna emellertid här uppkomma ömtåliga
gränsfall. Om en underlydande av sin förman blir ombedd att göra något
som ej avser tjänsten och det ej klart framgår att fråga är om ett frivilligt
åtagande, kan missbruk av förmanskap ofta anses föreligga.»

Föreskrifterna i 25 mom. första stycket tjänstereglementet ha liksom
stadgandena i 113 § strafflagen för krigsmakten meddelats till skydd för
den underlydande. Syftet har uppenbarligen varit att hindra förman från
att med utnyttjande av sin ställning skal fa sig förmåner på den underlydandes
bekostnad. Att därvid gå så långt, att den underlydande helt avstänges
från möjligheten att utföra arbete för förmannens räkning synes
icke vara pakallat av eller ens förenligt med den underlydandes eget intresse.
Bestämmelserna torde ej heller göra en så snäv tolkning nödvändig.
25 mom. första stycket är uppenbarligen avfattat med 113 § andra stycket
såsom förebild. Orden »såsom av fri vilja» i sistnämnda lagrum torde åsyfta
sådana fall då erbjudandet väl formellt framstår såsom frivilligt men i
verkligheten betingats av den underlydandes känsla av lydnadsplikt gentemot
förmannen eller tillkommit genom obehörig påtryckning från dennes
sida. Fullt frivilliga åtaganden torde därför icke kunna anses falla under
113 §. Med hänsyn till grunden för och sambandet mellan ifrågavarande
bestämmelser torde ej heller 25 mom. första stycket andra punkten, trots
det där använda uttryckssättet, kunna givas en strängare innebörd än nu
sagts.

Såvitt frivilligt åtagande verkligen föreligger synes därför enligt min mening
intet vara att erinra mot att exempelvis värnpliktig under fritid för
lörmans räkning utför arbete av sådant slag som Holmgren omnämner.
Sakens natur bjuder emellertid att försiktighet iakttages i dylika fall, så
att förmannens ställning icke obehörigen inverkar på den underlydandes
beslut att åtaga sig arbetet eller förmår honom att utföra arbetet mot lägre
ersättning än han eljest skulle ha betingat sig. Av vikt är givetvis också,
att förhållandena i tjänsten och utom tjänsten hållas väl åtskilda. Avböjande
av en framställning om arbete för förmannens räkning får sålunda
lika litet föranleda menliga påföljder som villighet att tillmötesgå förmannen
får medföra extra förmåner i samband med tjänsten.

17. Angående kommendering av manskap att biträda vid idrottstävlingar,
som anordnats av militär och enskild idrottsförening gemensamt.

I en den 7 mars 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöllo
värnpliktige nr 502 Hans-Erik Enberg och 29 andra värnpliktiga vid tredje
kompaniet av Norrbottens regemente om utredning, huruvida organisationskommittén
för Bodenspelen haft befogenhet kommendera dem att under
deras fritid lördagen den 2 och söndagen den 3 mars 1946 utan ersättning

141

utföra spårning, biträda med ordningens upprätthållande in. in. under
spelen.

Sedan skriften översänts till regementschefen, översten N. Björk, med
begäran om upplysningar, anförde denne i en den 18 mars 1946 dagtecknad
skrivelse: Ifrågavarande tävlingar hade liksom tidigare under en följd
av år anordnats av regementets idrottsförening och Bodens bandyklubb.
Dessa föreningar delade den nettovinst, som kunde uppkomma. Regementets
andel i vinsten ginge oavkortad till idrottens, främst skididrottens, främjande
vid förbandet. Därjämte ägde regementets personal kostnadsfritt åse
längdtävlingarna. På morgonen den 1 mars 1946 hade regementets huvuddel
återkommit till Boden från övningar, vilka sedan den 16 februari pågått
utom förläggningsorten. Tävlingarna skulle taga sin början den 2 mars.
Med hänsyn till den knappa tid, som sålunda stått till förfogande för förberedelsernas
avslutande, hade Björk ansett möjlighet knappast föreligga
att helt uttaga erforderlig personal på frivillighetens väg. Enär endast en
mindre del av personalen erfordrats, hade dock vissa förutsättningar synts
finnas för att vid uttagningen på underavdelningarna välja främst sådana,
som vore villiga att tjänstgöra. Att ersättning skulle utgå hade varit avsett
men hade av förbiseende beklagligtvis ej kommit att meddelas truppen
före tävlingarna. Den personal, som tagits i anspråk, hade sedermera
erhållit ersättning med sex kronor per man för tjänstgöring eftermiddagen
den 2 och förmiddagen den 3 mars, med två kronor för tjänstgöring två
och en halv timmar den 2 mars, med tre kronor för tjänstgöring fyra timmar
den 3 mars och med två kronor för tjänstgöring två och en halv timmar
den 3 mars.

Klagandena erhöllo del av upplysningarna och bereddes tillfälle att inkomma
med yttrande. De läto sig emellertid icke avhöra.

På begäran om ytterligare upplysningar anförde Björk i skrivelse den 2
september 1946: Den personalstyrka, som för tävlingarna disponerats efter
tjänstens slut den 2 och 3 mars och till vilken ersättning skolat utgå, hade
utgjorts av 77 man under tiden från kl. 1330 till kl. 1600 den 2 mars, 62
man från kl. 1400 den 2 till omkring kl. 1200 den 3 mars samt den 3 mars
14 man från kl. 0600 till kl. 1000, 59 man från kl. 0800 till kl. 1030, 72
man från kl. 0800 till kl. 1300 och 90 man från kl. 1200 till kl. 1630. Personalen
— såväl befäl som trupp — hade beordrats på regementsorder, i
stort sett med likformig fördelning på regementets underavdelningar. Den
slutliga uttagningen hade verkställts av vederbörande kompanichefer (motsvarande).
Såsom framhållits i det tidigare yttrandet, hade Björk ansett
förutsättningar finnas för att vid uttagningen på underavdelningarna välja
främst sådana, som varit villiga åtaga sig arbetet. Den uttagna personalen
hade huvudsakligen använts för spårläggning, spårmärkning och kontrollantarbeten,
för arbeten i skidbacken, i vilken regementets idrottsförening
vore delägare, för att hålla ordning inom kasernetablissementet och i skidbacken
samt för signaltjänst. Enär militär personal såväl ur regementet
som ur andra militära förband anmält sig till deltagande och även deltagit

142

i tävlingarna samt tävlingsspåren sedermera delvis avsetts för användning
vid militära tävlingar, hade Björk ansett sig oförhindrad att låta trupp förbereda
tävlingarna under tjänstgöringstid. Under tävlingarna, i den mån
dessa ägt rum på annan tid än ordinarie övningstid, hade det varit hans
avsikt att främst skidintresserad, frivillig arbetskraft skulle komma till
användning mot viss ersättning. Såsom anförts i det tidigare yttrandet
hade av förbiseende icke angivits, att personalen skulle uttagas främst på
frivillighetens väg och erhålla ersättning. För detta vore Björk ansvarig.
Björk ville slutligen framhålla, att ifrågavarande tävlingar hade stort värde
för regementet och de värnpliktiga dels indirekt såsom propaganda för
skididrotten, dels direkt genom den icke oansenliga inkomst, som genom
dem erhölles för främjande av idrotten vid regementet.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 14 april 1947 till Björk följande.

Genom brev den 30 oktober 1914 angående en av dåvarande civilkommissionen
gjord framställning rörande manskapets användande till vissa
handräckningar in. m. förordnade Kungl. Maj :t bland annat, att därest med
enskilda föreningar avslutats eller framdeles avslutades överenskommelse,
varigenom kronan förorsakades utgift eller manskapet arbete, såsom utövande
av tillsyn och vård av ridbanor, vakthållning vid kapplöpningar
o. d., vederbörande arméfördelningschef, militärbefälhavaren på Gotland
eller kommendanten i Boden skulle underställa sådan överenskommelse
Kungl. Maj :ts prövning och i sammanhang därmed föreslå huru eventuellt
Kungl. Maj :ts godkännande av dylik överenskommelse, i vad den rörde
manskapet, skulle bringas till dess kännedom.

Med ändring av ovan nämnda bestämmelser i vad de avsågo manskapets
användande till vissa handräckningar m. m. förordnade därefter Kungl.
Maj :t genom brev den 30 september 1921 att arméfördelningscheferna, militärbefälhavaren
på Gotland och kommendanten i Boden ägde, envar beträffande
honom underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt
fall gjord framställning lämna tillstånd till att manskap, som efter det
dylikt tillstånd blivit inom truppförbandets etablissement vederbörligen
kungjort därtill frivilligt anmälde sig, finge under förutsättning att så
kunde ske utan förfång för den militära utbildningen bestrida vakthållning
ni. m. vid av enskild klubb eller förening anordnad kapplöpning, skyttetävling
e. d. Kungl. Maj :t lämnade vidare tillstånd för manskapet att för
sådant arbete uppbära ersättning av vederbörande klubb eller förening.

Av upplysningarna i ärendet framgår, att ifrågavarande tävlingar anordnats
gemensamt av regementets idrottsförening och Bodens bandyklubb
samt att den behållning, som kunnat uppstå, skolat delas lika mellan dessa
sammanslutningar. Som deltagare har även militär personal anmält sig såväl
från regementet som från andra militära förband men någon skyldighet
för sådan personal att deltaga i tävlingarna har icke förelegat. Att täv -

143

lingarna under sådana omständigheter haft enskild karaktär är otvivelaktigt.

Vid sådant förhållande hade Ni enligt bestämmelserna i brevet den 30
september 1921 varit skyldig inhämta vederbörande högre chefs tillstånd
till att få använda manskap till de göromål, varom i ärendet är fråga. Vidare
framgår av nämnda bestämmelser att kommendering av manskap till
sådana göromål under alla omständigheter är utesluten. Dylik kommendering
står även i strid mot stadgandet i mom. 25 tjänstereglementet för
krigsmakten, enligt vilket det är krigsman förbjudet att till egen eller annans
enskilda nytta förmå underlydande till arbete, som den underlydande
icke enligt föreskrift i reglemente är pliktig att förrätta. Att ersättning avses
skola utgå för arbetet, medför icke att kommendering därtill blir tilllåten.

Av vad som sålunda anförts framgår, att Ni i flera hänsenden förfarit
felaktigt. Med hänsyn till omständigheterna, däribland det förhållandet att
enligt vad Ni meddelat personalen numera erhållit viss gottgörelse för det
arbete de utfört under fritid, finner jag mig emellertid kunna låta bero vid
den erinran, som innefattas i det anförda.

18. I regementes stall ha intagits främmande hästar, vilka deltagit i av regementets
sportförening anordnade tävlingar. Värnpliktig personal har tagits
i anspråk för vakthållning beträffande hästarna.

I en den 28 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
ingenjören John Söderström i Huskvarna: Under pingsthelgen 1945, vid vilken
tid Söderström varit inkallad till beredskapstjänst vid Wendes artilleriregemente,
hade av regementets sportförening i Kristianstad anordnats stora
ryttartävlingar. Till desamma hade anlänt ett femtiotal hästar jämte hästskötare
från skilda delar av landet — de flesta dock från ridskolan i Strömsholm.
Såväl hästarna som hästskötarna hade förlagts till Södra kasernen.
Nattstallvakter och även dagstallvakter hade under helgdagarna utkommenderats
från yrkesbatteriet och ej från hästskötarna. De sistnämnda hade
bekräftat att de vid vaktkommendering vore berättigade till övertidsersättning.
Denna kostnad hade bortfallit genom kommenderingen av personal
från yrkesbatteriet. De som blivit kommenderade till ifrågavarande vakttjänst
hade ansett densamma ligga utanför deras skyldighet. Tjänstgöringen
hade haft som följd att all permission indragits vid yrkesbatteriet utan att
någon kompensation senare givits. Utan att vara närmare underrättad kunde
Söderström efter eget bedömande förstå, att dessa ryttartävlingar kostat
vårt svenska försvar mellan 75 000 och 150 000 kronor. Även om det övervägande
antalet deltagare varit militärer, hade en stor del utgjorts av civila.
Även dessa hade således haft del av nämnda förmåner. Det kunde icke undvikas
att samtliga på yrkesbatteriet ansett det hela vara en i dessa tider alldeles
för dyrbar tillställning, särskilt med tanke på den intensiva sparpro -

144

pagandan inom försvaret. Utöver vad sålunda anförts ville Söderström göra
följande påpekanden beträffande vakttjänsten vid nämnda batteri. Vaktkommendering
hade regelbundet inträffat var tredje natt. På senare tid hade
dock dylik kommendering förekommit varannan natt och även i en del
fall två nätter å rad. Mellan dessa vakter hade handräckningstjänst fullgjorts.
Vissa vaktkommenderingar hade inneburit en tjänstgöringstid av
sjutton och en halv timmar per dygn. Detta hade givetvis för kompaniet
medfört trötthet genom för litet sömn och även i stor utsträckning olustkänsla
med dålig försvarsanda. En allmän uppfattning hade vidare varit,
att batteriadjutanten saknat vilja och förmåga att sköta sin befattning. Söderström
anhölle att undersökning måtte göras för att få utrönt i vilket
avseende vederbörande handlat i strid mot gällande förordningar.

Sedan skriften översänts till regementschefen med begäran om upplysningar,
inkom denne med en skrivelse, vari han hland annat anförde: Till en
början framhölle Söderström att personalen vid yrkesbatteriet betraktade
det såsom icke tillhörande dess skyldighet att fullgöra tjänst såsom stallvakter
hos hästar, vilka i anledning av de stora ryttartävlingar, som anordnats
av sportföreningen, tillfälligt uppstallats i Södra kasernen. Det
ägde sin riktighet, att regementets sportförening anordnat tävlingar under
pingsten och att dessa på grund av den tillslutning de vunnit varit att betrakta
som stora. Härom vore att anföra, att sportföreningen vore ansluten
till Svenska ridsportens centralförbund och att tävlingarna ingått i den
serie av sådana, som av centralförbundet sanktionerats. Genom att Kungl.
Maj :t i utslag den 24 november 1944 befriat ridsporttävlingar av här avsett
slag från nöjesskatt hade tävlingarnas tjänstekaraktär bestyrkts. Än skarpare
framhävdes detta genom ridskolans deltagande, vilket utgjort ett led i
nämnda skolas årliga utbildningsprogram. Såväl lärare som elever hade
varit beordrade deltaga i tävlingarna. Det anförda syntes vara till fyllest för
att bestyrka det berättigade i åtgärden att kommendera personal ur yrkesbatteriet
som stallvakter vid tiden i fråga. Att med behörigt tillstånd en del
hästar, tillhöriga civila ägare, vid tillfället stått uppstallade bland kronan
tillhöriga tävlingshästar, syntes sakna betydelse vid principfrågans avgörande.
Detta vore så mycket tydligare som vissa Kungl. Maj :ts åtgärder (resa
å skyttetaxa för civila manliga ryttare i värnpliktsåldern, fria återtransporter
för civila tävlingshästar) tillkommit i syfte att underlätta civila ryttares
deltagande i offentliga tävlingar, allt i ändamål att öka konkurrensen vid
dessa och därigenom främja ridskickligheten hos militära och civila ryttare
samt möjliggöra en prövning av resultatet av landets halvblodsuppfödning.
Det förtjänade att i detta sammanhang särskilt observeras, att Söderström
personligen icke utfört stallvaktstjänst under pingsten. Söderström påstode
vidare att ifrågavarande stallvaktstjänstgöring medfört att all permission
indragits vid yrkesbatteriet under pingsthelgen. I ett fall — nämligen för
Söderström — hade redan beviljad permission indragits. I övrigt hade någon
sådan indragning icke ifrågakommit. Däremot hade givetvis icke all
personal vid ett förband, där vakttjänst vore huvuduppgift, kunnat beredas

145

ledighet över pingsten. Sålunda hade av yrkesbatteriets vid tillfället 128
tjänstbara meniga 51 varit permitterade och 4 tjänstlediga under pingsten.
Vad beträffade indragning av Söderströms permission förhölle sig saken på
följande sätt. Söderström hade sökt och även beviljats permission tiden den
19 maj klockan 1130—den 21 maj klockan 1830 för att besöka hemmet.
På förmiddagen den 19 maj hade personaldetaljen meddelat, att en av Söderström
ingiven framställning om hemförlovning bifallits, varvid Söderström
underrättats om att han kunde hemförlovas den 22 maj. Söderström
hade under dessa förhållanden ansett sig icke vilja betala sin permissionsresa
till hemmet utan hade sagt sig icke ha något att erinra mot att hans
permission indroges, varigenom motsvarande ledighet kunde beredas annan
värnpliktig. Han hade härefter beordrats till viss handräckningstjänst under
den 20 maj, varit ledig den 21 maj och utryckt den 22 maj. — I skriften
anförde Söderström vidare att enligt hans bedömande tävlingarna i fråga
»kostade vårt svenska försvar något mellan 75 000 och 150 000 kronor», vilket
»samtliga på yrkesbatteriet ansågo----vara en i dessa tider all deles

för dyrbar tillställning». Han tilläde dock, att han i denna fråga
icke vore närmare underrättad. Det ägde sin riktighet, att Söderström icke
orienterats om de kostnader, ridsporttävlingarna dragit med sig. Någon
skyldighet att lämna dylik orientering kunde icke heller sägas föreligga,
även om det vore ett allmänt eftersträvat önskemål att genom överskådliga
orienteringar giva manskapet en riktig uppfattning om utförda övningars
och arbetsprestationers syftemål och sammanhang. Det vore riktigt att tävlingarna
kostat pengar. Genom vad som anförts stode emellertid full klart
att tävlingarnas anordnande varit ett legitimt, militärt intresse. Utbytet av
tävlingarna låge i uppnått utbildningsresultat, vilket i detta fall svårligen
läte sig så preciseras att det kunde ställas i relation till nedlagda kostnader.
Det syntes regementschefen emellertid betydelsefullt framhålla, att vad
som kunnat göras för att nedbringa statsverkets kostnader verkligen gjorts.
Som ett exempel på strävan att minska statens utgifter kunde anföras just
det förhållandet att värnpliktig personal beordrats till stallvaktstjänst. övertidsersättning
för ridskolans civilanställda hästskötare skulle nämligen ha
belastat skolans anslag för tävlingsresor. De av Söderström anförda siffrorna
överensstämde icke med de verkliga förhållandena. Vissa kostnader
— priser, reklam, katalogtryckning, hindermateriel m. in. — gäldades av
föreningen med dess inkomster, d. v. s. årsavgifter och frivilliga bidrag,
entrébiljetter, anmälnings- och startavgifter in. in. Dessa utbetalningar rörde
sig vid här ifrågavarande tillfälle om ungefär 15 000 kronor. Av statsmedel
bekostades fria transporter för armén tillhöriga tävlingshästar, fria återtransporter
för civila deltagares hästar, kostnader för iordningställande av
olika banor samt de merkostnader för ridskolans deltagande som gäldades
av särskilt anslag. Antalet deltagande hästar utgjordes av ungefär 100 militära
och 10 privatägda, de sistnämnda samtliga från Skåne. Transportkostnaderna
vore sålunda obetydliga. Härvid bortsåges helt från ett 20-tal privatägda
hästar från i Kristianstads omnejd befintliga lantliga ryttarför 10—478475.

Militieombiul.imanncns ämbetsberuttelse.

146

eningar, vilka hästar ridits in för att deltaga i för dessa särskilt utlysta
klasser. Då bestämmelserna angående fria transporter innebure, att kostnaderna
härför ej bokfördes vid någon militär expedition, ställde sig en fullständig
utredning i denna fråga både svår och tidsödande. Under hand hade
emellertid inhämtats, att transporterna till Kristianstad kunde beräknas
kosta 2 438 kronor 70 öre. Som ungefärligt värde kunde därför siffran 5 000
sägas väl motsvara statens kostnader för dessa transporter. Ridskolans årliga
anslag för praktiska övningar uppginge till 10 800 kronor, av vilket
anslag bland annat skolresor till Göteborg, Skövde, Stockholm och Kristianstad
bestredes. Det hade uppgivits som ett högt medeltal att ungefär
80 % av anslaget förbrukades på dylika skolresor. Om resan till Kristianstad
beräknades taga en fjärdedel av detta belopp i anspråk, skulle summan
ha uppgått till 2 160 kronor. Huvudparten av arbetet för banornas iordningställande
hade utförts av handräckningsmanskap från yrkesbatteriet.
Om härvid bortsåges från stallvaktstjänstgöringen, vilket syntes riktigt, då
värnpliktig personal skulle ha tagits i anspråk härför var än hästarna befunnit
sig, framginge att 72 dagsverken fullgjorts, varvid dock i intet fall
uttagits mer än 5 timmar. Godtoges den vanliga siffran 10 kronor per dag
såsom ungefärlig uppskattning av vad en värnpliktig i beredskapstjänst
kostade staten, skulle här avsedd arbetskvantitet ha kostat staten 450 kronor.
Under själva tävlingsdagarna hade härutöver värnpliktiga tillhörande
årets klass tjänstgjort som hinderhandräckning, ordonnanser in. in., men
det syntes berättigat att bortse från de kostnader som kunde anses förbundna
härmed. Denna handräckningstjänst vore att betrakta som fullt
jämförbar med till exempel den tjänst som åvilade en »måltrupp» vid en
befälsövning vilken som helst. Under hänvisning till vad sålunda anförts
syntes — högt räknat — statens utgifter för tävlingarna ha understigit 8 000
kronor. Söderström gjorde vidare en del påpekanden angående hur vakttjänstgöringen
vid yrkesbatteriet överhuvud organiserats samt anförde, att
batteriadjutanten skulle sakna vilja och förmåga att sköta sin tjänst. Från
yrkesbatteriet bestredes sedan lång tid tillbaka vakttjänsten vid Norra kasernen
och Norra skolan med sammanlagt 6 man, fördelade å två postställen.
För fullgörande av denna vakttjänst hade en vaktstyrka av 22 värnpliktiga
varit inkallad för en period av tre månader. Då vakanser uppstått,
till exempel genom heinpermittering, hade ersättare inkallats så att full
personalstyrka, 22 man, kunnat upprätthållas. För vaktens bestridande
hade behovet varit 18 man med vaktkommendering vart tredje dygn. De
övriga 4 hade utgjort reserv för sjuka, permitterade eller tjänstlediga. Kasernvakten
hade dagligen gått på klockan 1900 och av klockan 0600 dagen
därpå. Under denna tid hade enkelpost varit utsatt dels vid Norra kasernen
och dels vid Norra skolan. Posteringstiden hade utgjort 2 timmar, således
4 timmar per man och natt. Mellan klockan 0600—1900 had 2 man
ur Norra kasernens vaktstyrka tjänstgjort såsom portvakt och trafikpost
vid infarten till Norra kasernen. Den ene av dessa hade tjänstgjort såsom
trafikpost vid grinden, medan den andre haft tillstånd att vila i vaktrum -

147

met eller dess närhet. Avlösning hade skett efter överenskommelse. Av Norra
skolans poster hade en man beordrats tjänstgöra under nyssnämnda tid
med en man såsom avlösare vid måltider och dylikt. Skolpostens uppgift
hade varit att förhindra att obehöriga personer finge tillträde till expeditionerna
å Norra skolan. Posten hade uppehållit sig inomhus, sittande vid
fönstret i korridoren utanför expeditionen. Han hade även haft tillstånd
att vistas i närheten av ingången. Återstående del av vaktpersonalen hade
ingått i batteriets handräckningsreserv och avsetts för bestridande av vid
regementet förekommande tillfälliga handräckningar. De hade dagligen beordrats
av expeditionsfuriren till handräckningstjänst mellan klockan 0730
—1130 och 1300—1700. Omkring den 12 maj hade order erhållits att all
personal, som innehade betkort, skulle hempermitteras den 15 maj. Vid
yrkesbatteriet hade funnits ett flertal som hempermitterats enligt denna order.
Genom regementsorder av den 18 maj hade vidare anbefallts, att vakttjänsten
vid Norra skolan och Norra kasernen skulle från och med den 31
maj bestridas av annat förband än yrkesbatteriet. Med anledning härav
hade inkallelseorderna inhiberats för de värnpliktiga, vilka inkallats till den
22 maj som avlösning för yrkesbatteriets vaktmanskap. Härigenom hade
chefen för yrkesbatteriet tvingats att under sista perioden av här ifrågavarande
tid beordra personal till vakttjänstgöring oftare än som eljest skulle
ha skett. Dock hade i intet fall personal behövt beordras till sådan tjänstgöring
oftare än vartannat dygn. Personal, som blivit beordrad på vakt
vartannat dygn i fyra dygn å rad, hade som kompensation erhållit en dag
fri från all tjänst. Om dessa förhållanden funnes i tjänstgöringsreglementet
för armén § 103 föreskrivet, att vakt i regel beordrades för 24 timmar
samt att den »som beordras, skall, därest icke särskilda förhållanden annorlunda
betinga, hava haft minst 3 nätter fria från vakttjänstgöring». Som
härav framginge, funnes ej hinder för att, när skäl förelåge, beordra personal
till vakttjänst på sätt som vid yrkesbatteriet skett. Det vore vidare
att observera, att den vakttjänstgöring, varom det här vore fråga, icke vore
vakttjänstgöring i tjänstgöringsreglementets bemärkelse. Det rörde sig här
endast om ett halvt vaktdygn samt därefter — för del av personalen — ren
portvaktstjänstgöring. Då det dessutom rörde sig om en begränsad tidsperiod,
vore batterichefens beslut att icke inkalla äldre värnpliktiga utan ordna
tjänsten på här angivet sätt lämpligt och vittnade om hänsyn till såväl statens
bästa som individens berättigade krav på vila. Den av Söderström
åsyftade underofficeren tjänstgjorde sedan september 1943 i den ytterligt
krävande befattningen som adjutant vid yrkesbatteriet, vilken tjänst han
fullgjort och fullgjorde på ett föredömligt sätt. Regementschefen funne därför
Söderströms utfall mot honom kränkande och anhölle, att mililieombudsmannen
måtte taga under övervägande huruvida Söderström borde ställas
under åtal för kränkande beskyllning mot överordnad.

Arméförvaltningens intendenturavdclning inkom med följande yttrande i
ärendet: Algärden att vid ifrågavarande tillfälle vid regementet inhysa civila
ryttare tillhöriga hästar syntes ha skett utan inhämtande av nådigt

148

medgivande. Generellt dylikt medgivande hade utfärdats först genom ämbetsskrivelse
den 15 juni 1945 (TLA 107). Bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet
för armén § 114 mom. 19 att främmande hästar finge uppställas
i kronans stall efter regementschefs medgivande syntes avse hästar, som
utan att tillhöra regementet dock tillhörde armén. Åtgärden att taga i anspråk
värnpliktig personal för civila ryttare tillhöriga hästars skötsel saknade
stöd i gällande bestämmelser. Mot åtgärden att i stället för vederbörande
civila hästskötare taga den värnpliktiga personalen i anspråk för skötseln av
ridskolans hästar syntes anmärkning icke kunna göras, enär den varit
ägnad att minska statsverkets kostnader för utbildningen i fråga.

Efter en redogörelse för ärendet anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Wilhelmsson i skrivelse den 20 augusti 1947 till regementschefen
följande.

I ärendet är upplyst att regementets sportförening under maj 1945 anordnat
ridtävlingar, i vilka såväl militära som civila tävlande deltagit. Enligt
uppgift ha kronan tillhöriga hästar till ett antal av ungefär 100 kommit
till användning vid det ifrågavarande tillfället, därav ett 50-tal från
ridskolan, medan antalet av civila ryttare ägda hästar utgjort omkring 30.
Av utredningen synes framgå, att av sistnämnda hästar ett 10-tal uppstallats
i regementets stall. Det är vidare utrett att värnpliktig personal ur
yrkesbatteriet under ifrågavarande tävlingar kommenderats som stallvakter.
Sålunda ha i stallet för tävlingshästarna tjänstgjort den 18 maj en
samt den 19 maj—den 22 maj två dagstallvakter och under tiden den 17
maj—den 21 maj tre nattstallvakter.

Till en början må upptagas frågan huruvida personal vid regementet
bort tagas i anspråk för vakthållning beträffande ridskolans och andra
armén tillhöriga hästar än regementets egna. De militära ryttarnas deltagande
i tävlingarna har, i den mån de blivit därtill beordrade, otvivelaktigt
haft karaktären av vederbörligen ålagd militär tjänstgöring. Att så är
förhållandet har kommit till klart uttryck bland annat i hästhållningsreglementet.
Härav måste följa att det under nämnda förutsättning icke förelegat
något hinder att såvitt gällt militära tävlingsdeltagares hästar kommendera
regementet tillhörande personal att förrätta stallvaktstjänst. Av
utredningen framgår att de militära ryttarna blivit beordrade att deltaga i
tävlingarna.

Vad angår civila tävlingsdeltagares hästar blir frågan i första hand huruvida
vid förevarande tid överhuvud taget förefunnits rätt att låta inhysa
sådana deltagares hästar i regementets stall. Följande bestämmelser kunna
i detta hänseende anses vara av intresse.

I tjänstgöringsreglementet för armén § 114 mom. 19 stadgas bland annat
att främmande hästar icke få uppställas i kronans stall utan att vederbörande
regementschef lämnat sitt medgivande härtill. Fråga blir då närmast
vad som skall inläggas i det allmänt hållna uttrycket främmande

149

hästax-. Därav beror avgränsningen av den befogenhet som enligt stadgandet
tillagts regementschef att bestämma om upplåtande av regementets
stallar. Tydligt är att sådan befogenhet i första hand gäller i avseende å
armén tillhöriga hästar, som ej tilldelats regementet. Att stadgandet i viss
utsträckning gäller även privatägda hästar följer av andra hithörande bestämmelser.
Härmed åsyftas nännast tjänstgöringsreglementet § 148 mom.
10 och hästhållningsreglementet § 9. Förstnämnda bestämmelse hänvisar
i-örande rätten för officer eller vederlike att insätta annan häst än egen
tjänstehäst i kronans stall till vad särskilt är stadgat. Hästhållningsreglementet
upptager i nyssnämnda paragraf föreskrifter om rätten att insätta
kronan ej tillhörig häst i kronans stall. Härom utsäges att officer, som enligt
reglementet fått två stamhästar sig tilldelade och därutöver för egen
utbildning själv anskaffat häst, må med vederbörande chefs medgivande
insätta dylik häst i kronans stall, i den mån utrymmet därstädes så tillåter.
Förmånen kan under vissa förutsättningar utsträckas till annan officer
och vederlike. Hästarna skola under uppställandet i kronans stall beredas
skötsel och vård genom kronans försorg under villkor bland andra att
manskapet icke på grund härav tages i anspråk utöver vanlig tjänstetid,
att dess utbildning och övningar icke eftersättas samt att vissa ersättningar
gäldas och angivna persedlar tillhandahållas.

Förekomsten av bestämmelser om rätt för officer eller vederlike att under
vissa förutsättningar insätta av dem ägda hästar i kronans stall samt
avsaknaden vid den tid varom nu är fråga av liknande allmänna bestämmelser
beträffande av civila personer ägda hästar tala ganska tydligt för
att befogenheten för regementschef enligt tjänstgöringsreglementet § 114
mom. 19 icke bör anses gälla civila personer tillhöriga hästar.

I detta sammanhang kan även anmärkas att genom Kungl. brev den
4 mars 1921 meddelades bestämmelser angående mottagande och uppställande
i truppförbands stall av civila personer tillhöriga sjuka hästar, därvid
tillika reglerades den ersättning som i olika avseenden skulle utgå.

Å andra sidan kan hänvisas till en bestämmelse, som möjligen skulle
kunna åbei-opas för en utsträckning av regementschefs ifrågavarande befogenhet
till att avse även av civila personer ägda hästar. Sålunda stadgas
i tjänstgöringsreglementets § 155 mom. 7 att veterinärbesiktning skall anställas
å häst, som tillhör officer eller annan enskild person och som anländer
till regementes etablissement för att uppställas därstädes, dock allenast
då omständigheterna så påkalla. Då det icke torde vara klart huruvida
med uttrycket annan enskild person avsetts att utvidga stadgandets tilllämpning
till annan enskild person än officers vederlike (jfr ovan återgivna
bestämmelser i § 148 mom. 10), synes emellertid nu ifrågavarande
stadgande icke kunna läggas till grund för någon säker slutsats beträffande
flet föreliggande spörsmålet.

Det bör i detta sammanhang även framhållas att Kungl. Maj:t redan vid
den lid varom nu är fråga vidtagit åtgärder för att — i andra avseenden
än uppställande av hästar — underlätta civila ryttares deltagande i offent -

150

liga ridtävlingar. Sålunda ha genom Kungl. brev den 31 december 1908 föreskrifter
lämnats om fria återtransporter från tävlingar av i dessa deltagande
civila personers hästar. Givetvis kunna icke av dessa föreskrifter
dragas några slutsatser angående rätten att inhysa sådana hästar i kronans
stall. Föreskrifterna understryka emellertid en tydligen förefintlig strävan
att i ridulbildningens och hästuppfödningens intresse bevilja ganska långtgående
förmåner åt civila personer, som deltaga i offentliga ridtävlingar.

Den oklarhet som i viss mån kan sägas ha rått i fråga om rätten att inhysa
privatägda hästar i kronans stall har i det avseende som här närmast
är under bedömande undanröjts genom den 15 juni 1945 lämnat bemyndigande
för truppförbandschef att avgöra ärenden om uppställande och utfodring
i kronans stall av kronan icke tillhöriga hästar under vissa tävlingar.
Bemyndigandet innesluter rätt för truppförbandschef att tillsvidare
i förekommande fall låta till offentliga ridsporttävlingar anmälda, kronan
icke tillhöriga hästar uppställas och utfodras i kronans stall under för deltagande
i dylika tävlingar stadgad tid, dock på villkor att hästarnas skötsel
och vård ombesörjes och bekostas av vederbörande ägare, att ersättning
för uttagen ration erlägges med belopp motsvarande rationens värde
ökat med 10 %, att såsom spilthyra samt för vatten och belysning i stallarna
jämte eventuellt tillhandahållen veterinärmateriel erlägges ersättning
med belopp som fastställes av intendenturavdelningen, att veterinärbesiktning
av hästarna med avseende å smittsamma sjukdomar verkställes på
vederbörande ägares bekostnad innan hästarna uppställas vid truppförbandet
samt att vederbörande ägare förbinder sig att bereda kronan full ersättning
för eventuellt uppkommande skada.

Om sålunda vid i ärendet ifrågavarande tid inhysandet av civila personer
tillhöriga hästar i regementets stall icke synes ha varit förenligt med då
gällande bestämmelser, lär det så mycket mindre kunna åberopas något
stöd för att värnpliktig personal blivit beordrad till vakthållning beträffande
sådana hästar. Icke heller genom 1945 års bestämmelser om rätt att
uppstalla kronan icke tillhöriga hästar i kronans stall torde någon ändring
i nu nämnda hänseende ha inträtt. I det villkor, som i första hand föreskrivits
för uppställande av privatägda hästar eller att hästarnas skötsel och
vård skall ombesörjas och bekostas av vederbörande ägare, synes fastmera
kunna inläggas ett allmänt gällande förbud mot kommendering av
militär personal till göromål, som ha avseende å sådana hästar. Bedömes
föreliggande fråga i enlighet med vad nu angivits, torde såvitt gäller manskaps
anlitande för dylika sysslor ha varit att tillämpa bestämmelserna i
Kungl. Maj :ts brev den 30 september 1921 angående användande av arméns
manskap för vakthållning m. m. vid kapplöpningar, skyttetävlingar och
dylikt. Genom detta brev har förordnats att arméfördelningscheferna, militärbefälhavaren
på Gotland och kommendanten i Boden äga, envar beträffande
honom underlydande truppförband, att på därom i varje särskilt
fall gjord framställning lämna tillstånd till att manskap, som efter det
dylikt tillstånd blivit inom truppförbandets etablissement vederbörligen

151

kungjort därtill frivilligt anmäler sig, må under förutsättning att så kan
ske utan förfång för den militära utbildningen bestrida vakthållning in. m.
vid av enskild klubb eller förening anordnad kapplöpning, skyttetävling
e. d. I brevet lämnar Kungl. Maj :t vidare tillstånd för manskapet att för
sådant arbete uppbära ersättning av vederbörande klubb eller förening.

Såsom ovan framhållits kan vid i målet ifrågakomna tid oklarhet i viss
mån sägas ha rått i fråga om rätten att vid offentliga ridsporttävlingar
inhysa civila ryttare tillhöriga hästar i regementets stall. Vid sådant förhållande
och då vakthållningen beträffande dessa hästar genom därtill beordrade
värnpliktiga stallvakter i allt fall endast ingått såsom en till sin
omfattning jämförelsevis obetydlig uppgift i förhållande till åliggandet att
samtidigt ombesörja vakthållning beträffande ridskolans och andra armén
tillhöriga hästar anser jag mig i dessa delar kunna låta bero vid det anförda.

I fråga om övriga i ärendet framförda anmärkningar finner jag icke
anledning till någon min åtgärd.

19. Fråga huruvida föreskrifterna i säkerhetsinstruktionen för armén iakttagits
vid oskadliggörandet av icke detonerad mina m. m.

I en den 18 maj 1945 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
furiren nr 8082-19-43 Hilding Carlsson vid Norrbottens regemente löjtnanten
vid samma regemente Erling Ahlberg för det denne dels under en övning
i mintjänst överlåtit åt Carlsson att oskadliggöra sprängladdade icke
detonerade minor utan att själv närvara, dels ock vid en skjutövning med
granatkastare låtit hopsamla några blindgångare i stället för att spränga
dem å platsen för nedslaget samt gömt en granat, som endast fått det s. k.
ögonblicksröret skadat, under en sten utan att på något vis utmärka platsen
i fråga.

Vid ett med anledning av skriften med Ahlberg hållet förhör uppgav denne
bland annat: Vid den av Carlsson påtalade övningen i mintjänst, vilken
ägt rum den 4 oktober 1944, hade Ahlberg demonstrerat sprängning av olika
minor. Därvid hade sprängningen av en stridsvagnsmina misslyckats. Ahlberg
hade frågat Carlsson om denne kunde oskadliggöra minan genom
sprängning, vilket Carlsson förklarat sig kunna. Trots detta hade Ahlberg
givit Carlsson noggranna instruktioner hur han skulle förfara. Sedan två
värnpliktiga kvarlämnats såsom poster hade Ahlberg avlägsnat sig med
plutonen för att i tid inställa sig vid en gudstjänst. Senare samma dag hade
Carlsson meddelat att sprängningen utförts utan anmärkning. Den i anmälningsskriften
påtalade skjutövningen hade ägt rum någon dag i november
1944. Vid visitation av ammunitionen före skjutningen hade det
visat sig att två granater icke kunde iordningställas för skjutning. De hade
därför lagts undan för att sprängas efter skjutningen. Under övningen hade
inträffat eu blindgångare, vilken av Ahlberg sprängts å platsen för ned -

152

slaget. Då Ahlberg därefter endast haft materiel för ytterligare en sprängning,
hade han sökt spränga de båda kasserade granaterna på en gång.
Sprängningen hade lyckats beträffande den ena granaten. Å den andra
hade emellertid endast stjärten och större delen av röret avslagits. Eftersom
Ahlberg icke haft mera spränginedel till förfogande, hade han gömt granaten
under ett stenkummel. Den hade där varit absolut oåtkomlig för var och
en som icke velat om gömstället. Avsikten hade varit att sedermera nästföljande
vår vid barmark oskadliggöra granaten.

Uti en inom arméstaben upprättad promemoria i ärendet anfördes: Enligt
mom. 2713 säkerhetsinstruktionen för armén skulle övningar med sprängladdade
minor ledas av officer eller underofficer, som vore fullt förtrogen
med minornas konstruktion och verkningssätt samt utbildad för tjänst av
ifrågavarande slag. Denna föreskrift uteslöte icke, att ledaren uppdroge åt
utbildad underlydande att utföra och leda visst arbete. I inom. 22 i bilaga
3 till säkerhetsinstruktionen stadgades att oskadliggörandet av blindgångare,
vartill även räknades klickade minor, skulle ombesörjas av därtill utbildad
personal under ledning och ansvar av officer eller underofficer. Enligt
vad som upplysts hade Carlsson varit att anse som fullt utbildad för uppgiften
i fråga. Säkerhetsinstruktionens föreskrift om ledning och ansvar kunde
icke tolkas så, att officer eller underofficer måste vara närvarande vid
och övervaka varje sprängning. Det måste, bland annat av rent praktiska
skäl, anses tillfyllest att vederbörande ansvarige ledare förvissade sig om
att den, som skulle utföra arbetet, besutte därför erforderliga kvalifikationer.
I fråga om skjutövningen med granatkastare syntes Ahlberg ha handlat på
ett efter omständigheterna praktiskt sätt. Han hade dock ehuru det icke vore
direkt föreskrivet bort följande dag utföra det arbete, som icke kunnat
utföras under övningsdagen av brist på materiel (sprängämne m. m.). Sannolikt
hade tändröret på den granat, han icke lyckats spränga, varit i det
skick, som förutsåges i mom. 13 tredje stycket samma bilaga, d. v. s. det
hade varit söndersprängt och därför ofarligt att handhava.

Sprängämnesinspelctionen uppgav i ett den 2 november 1945 dagtecknat
utlåtande: Inspektionen hade allt intresse av att sådana säkerhetsföreskrifter,
som åsyftade förhindrandet av olyckshändelser vid handhavandet vid
trupp av sprängladdad materiel, strikt upprätthölles och att överträdelser
beivrades. Därest beivrande utebleve, vore fara värt att respekten för föreskrifterna
slappnade och att därigenom onödiga olyckshändelser inträffade.
Minövningen den 4 oktober 1944 syntes ha varit anordnad på ett ur säkerhetssynpunkt
tillfredsställande sätt. Det kunde givetvis icke erfordras att
minutbildad officer eller underofficer skulle vara närvarande vid varje övningsstation.
Ur säkerhetssynpunkt vore det tillfredsställande om ledaren
uppdroge åt minutbildad underlydande att leda arbetet på viss övningsstation.
Med hänsyn till de risker, som visat sig vara förknippade med handhavandet
av stridsvagnsminor, hade emellertid Ahlberg enligt inspektionens
mening icke bort lämna övningsplatsen, förrän han övertygat sig om att den
icke detonerade minan blivit på betryggande och riskfritt sätt oskadliggjord.

153

Vid skjutövningen i november 1944 syntes Ahlberg ha förfarit omtänksamt
och ansvarsmedvetet samt i överensstämmelse med gällande föreskrifter.
Ahlberg liade vid visitation av ammunitionen påträffat två granater, vilkas
rör saknat transportsäkring. Dessa granater hade Ahlberg lagt undan för att
efter skjutningens slut oskadliggöra dem genom sprängning. Härvid hade
den ena granaten fullständigt söndersprängts, medan på den andra endast
stjärten och större delen av röret avslagits. Ahlberg hade iakttagit, att av
röret endast kvarstått gängningen jämte den »undre tändhatten». Vore denna
iakttagelse riktig, hade granaten därmed varit ofarlig att hantera och
det hade icke inneburit någon risk att förflytta den till gömstället under
stenkumlet. Formellt sett skulle Ahlberg varit skyldig att därest granaten
icke omedelbart oskadliggjordes låta inhägna platsen. Denna åtgärd hade
måhända icke varit tekniskt motiverad med hänsyn till den skadade granatens
ofarliga beskaffenhet men torde få anses vara av betydelse ur formell
och disciplinär synpunkt. Sammanfattningsvis finge inspektionen som sin
uppfattning anföra att Ahlberg efter övningen i mintjänst bort personligen
övervaka oskadliggörandet av stridsvagnsminan samt att Ahlberg bort låta
inhägna den vinggranat, som ej omedelbart förstörts. I övrigt hade Ahlbergs
åtgöranden varit präglade av ansvarskänsla och gott omdöme.

Med hänsyn till att olika meningar yppats bland annat angående innebörden
av mom. 22 i bilaga 3 till säkerhetsinstruktionen översändes handlingarna
i ärendet till chefen för armén med anhållan om yttrande.

I anledning därav inkom souschefen för arméstaben den 14 december 1945
med en skrivelse, vari anfördes: Övningen den 4 oktober 1944 hade varit
att anse som en ren demonstrationsövning. Vid dylika övningar iordningställdes
först enligt ledarens direktiv på ett antal platser olikartade
demonstrationsobjekt, vilka sedermera studerades och till slut sprängdes.
Sprängningen hade i regel icke till ändamål att visa stridsmedlets verkan
utan fastmer att giva truppen ett belägg för att stridsmedlet fungerade.
Den första sprängningen av en stridsvagnsmina hade misslyckats, enligt
uppgift emedan tändmedlet (30 sekunders rivtändare) icke fungerat. Minan
och dess mekanism hade icke i något avseende berörts av denna bristande
funktionssäkerhet hos rivtändaren. Minan hade sålunda icke varit
någon blindgångare, eftersom klick icke inträffat. Den andra sprängningen,
som utförts av Carlsson utan att Ahlberg varit närvarande och sedan plutonens
huvuddel avmarscherat, hade däremot lyckats. Vei''ksamheten vid demonstrationssprängningar
reglerades av bestämmelserna i mom. 2713 säkerhetsinstruktionen.
Enligt dessa bestämmelser förelåge icke skyldighet för
ledaren alt personligen övervaka varje sprängning. Mom. 22 i bilaga 3 till
säkerhetsinstruktionen kunde sålunda icke anses tillämpligt beträffande ifrågavarande
övning. Ahlberg syntes såvitt denna övning anginge ha handlat
helt i överensstämmelse med givna föreskrifter. Beträffande skjutövningen
med granatkastare kunde anföras, att mom. 2 i bilaga 3 föreskreve, att
anträffad blindgångare skulle oskadliggöras eller inhägnas. Mom. 21 föreskreve
därjämte, att sprängladdade blindgångare skulle sprängas, om deras

154

kaliber vore större än 12 mm. I det ifrågavarande fallet hade det gällt att
oskadliggöra en 47 mm sprängladdad vinggranat, vilket alltså hade skolat
ske med sprängning. Sådan hade även utförts med resultat, att projektilens
tändanordning förstörts, varigenom praktiskt taget även projektilen varit
att anse som ofarlig att handhava, ehuru sprängämnet i densamma icke detonerat.
Emellertid föreskreve mom. 23 att därest ofullständig krevad ägt
rum vid sprängning av blindgångare, ledaren skulle ombesörja att återstående
delar av blindgångaren sprängdes var för sig. Enär Ahlberg saknat
sprängmedel för ytterligare sprängningar samma dag, hade han formellt
sett bort låta inhägna platsen i avvaktan på sprängning vid senare tidpunkt.
Med hänsyn till den skadade granatens ofarliga beskaffenhet hade
han i stället gömt densamma i ett stenkummel i syfte att senare vidtaga
åtgärder för dess oskadliggörande. Härigenom torde i praktiken samma resultat
ha åstadkommits som med en inhägnad. Den förnyade sprängningen
hade emellertid bort verkställas snarast och icke såsom skett uppskjutas
till följande vår.

I en den 1 juni 1946 dagtecknad promemoria anförde härpå sprängämnesinspektionen:
Jämlikt mom. 2714 säkerhetsinstruktionen skulle vid demonstrationssprängning
av minor användas utlösning med krutstubin eller
elektrisk tändning. Vid övningen den 4 oktober hade använts rivtändare.
Enligt mom. 8 i bilaga 3 till säkerhetsinstruktionen orsakades blindgångare
av att tändmedlet icke funktionerat. Vid ifrågavarande demonstrationssprängning,
där tändmedlet utgjorts av rivtändare, hade denna icke funktionerat,
varför inspektionens uppfattning vore, att minan borde anses som
blindgångare. I souschefens yttrande anfördes, att minan och dennas mekanism
icke i något avseende berörts av den bristande funktionssäkerheten
hos rivtändaren. Denna uppfattning torde kunna ha ganska farliga konsekvenser,
då det vore mycket svårt att avgöra huruvida den bristande funktionsdugligheten
haft någon inverkan på minans mekanism.

Den 2 november 1946 inkom från arméstaben en ny promemoria i ärendet,
vari bland annat anfördes: Mom. 2714 säkerhetsinstruktionen hade
ändrats genom utsändande av »Ändringstryck nr 6», kungjort genom generalorder
nr 1050 den 17 mars 1945. Ifrågavarande demonstrationssprängning
hade ägt rum den 4 oktober 1944. Vid sistnämnda tid hade mom.
2714 haft följande lydelse: »Vid demonstrationssprängning iakttages utöver
2713 att endast en mina i taget får sprängas, att utlösning i regel
bör ske genom elektrisk tändning eller krutstubin---.» Vid jämfö relse

av momentens ordalydelse framginge tydligt, att övningsledaren vid
övningstillfället i fråga haft rätt att — såsom också skett — välja även
andra tändmedel än elektrisk tändning och krutstubin. Numera gällande
bestämmelser gåve dock icke denna frihet. Av utredningen i ärendet samt
av praktisk erfarenhet från ett stort antal liknande fall kunde man med
säkerhet hävda, att rivtändaren gått sönder — brutits av —• vid dragningen
i utlösningssnöret. Någon antändning av stubinen och detonation av tändhatten
på densamma hade sålunda ej ägt rum. Sedan föreskriven väntetid

155

gått tillända, torde ingen risk ha förelegat för borttagandet av den sondriga
rivtändaren och insättandet av en ny sådan. Minan och dess mekanism
hade i detta fall icke påverkats av det förhållandet, att rivtändaren
gått sönder. Därest rivtändaren icke fungerat vid dragning i utlösningstråden,
hade vid övningar i regel ny tändare insatts. Det förfaringssätt,
som föreskreves i säkerhetsinstruktionen för det fall detonation uteblivit
vid demonstrationssprängning eller motsvarande (mom. 6 i bilaga 3), torde
i detta sammanhang ha praktiserats endast undantagsvis, enar det avsedda
ändamålet med minsprängningen — demonstration av verkan — i
så fall icke bleve uppfyllt. Ett helt annat hade läget däremot varit, därest
rivtändaren fungerat, d. v. s. om stubinen brunnit och tändhatten detonerat
eller t. o. m. om endast stubinen brunnit. Vid bedömandet av frågor av
hithörande art, framför allt då det gällde att efteråt avgöra om en övningsledare
i alla avseenden handlat enligt säkerhetsinstruktionens bestämmelser,
måste hänsyn även tagas till praktiska och lokala förhållanden.
Dreves fordran på formellt oantastlig tolkning av säkerhetsföreskrifterna
för långt, kunde detta medföra att trupputbildningens lust att syssla med
hithörande detaljer avtrubbades eller ginge helt förlorad.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 april 1947 till chefen för Norrbottens regemente.

Beträffande skjutövningar stadgas i säkerhetsinstruktionen för armén
mom. 231, att chef som beordrar övningsledare är ansvarig för att övningsledaren
äger erforderlig kännedom om den materiel, som användes under
övningen, samt om säkerhetsföreskrifter, övningsledaren är enligt mom.
232 ansvarig för säkerheten under övning. Enligt en i sistnämnda mom.
intagen promemoria åligger det honom bland annat att vidtaga i bilaga 3
till instruktionen föreskrivna åtgärder beträffande blindgångare. Av promemorian
framgår att övningsledare kan uppdraga åt underlydande att
verkställa de i promemorian avsedda åtgärderna, dock med bibehållet ansvar
för desamma.

övningar med sprängladdade minor skola enligt mom. 2713 i instruktionen
ledas av officer eller underofficer, som är fullt förtrogen med minornas
konstruktion och verkningssätt samt utbildad för ifrågavarande
tjänst. För ledare av sådana övningar gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i mom. 232.

Bilaga 3 avser behandlingen av blindgångare, vartill enligt mom. 109
i instruktionen hänföras, jämte annat, dels på platsen utlagd ammunition,
som efter åtgärder för tändning (motsvarande) icke bringats till krevad
(motsvarande), t. ex. mina, dels ock sådana vid sprängning avslagna ammunitionsdelar
— t. ex. del av granat innehallande rester av fyllning
vilka vid ovarsam behandling kunna förorsaka olycka. Enligt mom. 8 i

156

bilagan orsakas blindgångare oftast av att tändmedlet icke funktionerar
eller slås av.

Jämlikt mom. 4 och 5 i nämnda bilaga åligger det övningsledare att oskadliggöra
samt vid behov inhägna blindgångare. Sprängladdad blindgångare
av 12 mm kaliber eller därutöver skall enligt mom. 21 oskadliggöras genom
sprängning.

I inom. 22 i bilagan föreskrives, att oskadliggörande av blindgångare skall
utföras av därtill utbildad personal under ledning och ansvar av officer
eller underofficer.

Vad angår minövningen den 4 oktober 1944 äro de sakkunniga myndigheter
som yttrat sig i ärendet icke ense i frågan huruvida den icke detonerade
minan varit att anse såsom blindgångare. Från arméstabens sida
har framhållits att, ehuru rivtändaren till minan gått sönder, minan
och dennas mekanism icke påverkats därav och att, då klick sålunda icke
inträffat, minan icke vore att betrakta som blindgångare. Sprängämnesinspektionen
har däremot hävdat att, eftersom tändmedlet icke fungerat,
minan vore att anse som blindgångare och föreskrifterna i mom. 22 i bilaga
3 varit tillämpliga. Den senare åsikten synes stå bättre i överensstämmelse
med den allmänna och förbehållslösa bestämmelsen i mom. 109 i
instruktionen, enligt vilken till blindgångare hänföres bland annat mina
som efter åtgärd för tändning icke bringats till krevad (jfr även mom. 8
i bilaga 3).

Även om i enlighet med sprängämnesinspektionens åsikt bestämmelserna
i bilaga 3 varit tillämpliga beträffande minan, kan det emellertid icke
anses klart framgå, att Ahlberg varit förhindrad att uppdraga åt Carlsson
att oskadliggöra minan. De i detta hänseende givna föreskrifterna
(inom. 22 i bilaga 3 jämfört med mom. 2713 och 232 samt den till sistnämnda
moment anslutna promemorian) äro nämligen icke entydiga utan
synas väl giva rum för den tolkningen att Ahlberg icke varit skyldig att
personligen övervaka minans oskadliggörande.

n De av Ahlberg i övrigt beträffande minan företagna åtgärderna synas,
såvitt utredningen giver vid handen, ha varit präglade av ansvarskänsla
och gott omdöme.

På grund häiav och då enligt inhämtade upplysningar säkerhetsinstruktionen
för närvarande är föremål för omarbetning, därvid oklarheterna i
o''an angivna hänseenden kunna förväntas bliva avhjälpta, låter jag i denna
del av ärendet bero vid vad däri förekommit.

I fråga om skjutövningen med granatkastare i november 1944 är utrett,
att en blindgångare vid sprängning icke blivit fullständigt förstörd
samt att Ahlberg, som i brist på sprängämne icke kunnat företaga ny
sprängning, gömt blindgångaren under ett stenkummel i avsikt att vid barmark
följande vår oskadliggöra densamma.

Med hänsyn till vad i ärendet upplysts måste det emellertid anses ha
ålegat Ahlberg att inhägna det område där blindgångaren befunnit sig samt
att snarast möjligt vidtaga åtgärder för oskadliggörandet av densamma.

157

Ehuru anmärkning sålunda kan riktas mot Ahlbergs förfarande såvitt
angår nu ifrågavarande blindgångare, finner jag mig dock kunna låta bero
vid den erinran, som innefattas i det anförda.

Regementschefen skulle låta Ahlberg få del av skrivelsens innehåll.

20. Fråga om djurplågeri mot draghundar vid en av arméns jägarskola företagen
fjällmarsch.

Under åberopande av en i tidningen Expressen intagen artikel under rubriken
»Draghundklubb protesterar mot Arméhundväsendet!» anmälde redaktören
Torsten Kamp i Stockholm i en skrift till militieombudsmannen
den 9 april 1946 arméhundväsendet eller den det vederborde för djurplågeri.

Av artikeln framgick, att Bodens draghundklubb ämnade i en skrivelse
till chefen för arméhundväsendet protestera mot det sätt, på vilket klubbens
hundar behandlats vid en av arméns jägarskola företagen fjällmarsch från
Abisko till Kiruna. Anmärkningarna avsågo i huvudsak, att hundarna erhållit
olämplig föda, att hundförarna varit dåligt utbildade samt att lasten
varit alltför tung.

Genom chefen för armén införskaffades i ärendet yttrande av chefen för
jägarbataljonen, majoren G. Wetterhall, jämte annan utredning. Av utredningen
framgick bland annat följande.

Vid den av jägarbataljonen företagna fjällmarsch, vilken ägde rum under
tiden den 26 mars—den 1 april 1946, hade 28 draghundar medförts, därav
elva stamhundar från Norrbottens regemente, sju stamhundar inkallade
från fodervärdar och tio privatägda inkallade hundar. Av hundarna hade
24 fördelats på tolv spann, medan återstående fyra hundar bildat en reserv.
Därjämte hade fem privatägda hundar medförts av sina ägare. Hundarna
hade anlänt till jägarbataljonen i Abisko den 12 mars 1946 för att
tränas. Flertalet stamhundar hade redan vid inryckningen varit fulltränade,
under det att de inkallade hundarnas träning torde ha varit ojämn. En
del av sistnämnda hundar hade dock deltagit i ett flertal draghundstävlingar
under den gångna delen av vintern. Efter besiktning av hundarna dagen före
avmarschen hade Wetterhall beslutat att icke taga med två inkallade hundar,
som bedömts vara otillräckligt tränade och företett tecken till begynnande
skavsår å bogen. Dessa båda hundar hade sänts med tåg till Kiruna.
Av hundförarna hade tolv varit fullständigt specialutbildade i hundtjänst
vid Norrbottens regemente, medan sjutton erhållit två veckors specialutbildning
vid jägarbataljonen. Befälet över hundavdelningen hade förts
av överfuriren John Erenbo, Jämtlands fältjägarregemente, med biträde av
furiren Åke Karlsson, Norrbottens regemente, båda specialutbildade i hundtjänst.
Karlsson hade deltagit i 1945 års hundförsök med åtföljande fjällmarsch.
Hundfödan hade utgjorts av torkad fisk, inkokt makrill, hundkex
och buljongtärningar enligt följande stat per dag: 0,5 kg inkokt makrill,

158

0,3 kg torkad fisk, 0,4 kg hundkex, 3 st. buljongtärningar och 1 st. dricksvattentablett.
Vid marschens slut hade funnits en behållning av torkad fisk
och hundkex, vilket visade att staten varit tillräcklig. Den last, som medförts
å envar av de tolv pulkorna, hade varierat mellan under första inarschdagen
89 kg—45,5 kg, andra marschdagen 80,5 kg—27,5 kg, fjärde marschdagen
69,5 kg—16,5 kg och sjätte marschdagen 58,5 kg—5,5 kg. En pulka,
som innehållit bilkol till medförda kupoltält, hade första dagen visat sig
väl tung för hundarna — lastens vikt hade uppgått till 89 kg — varför
lasten lämpats av och pulkan fr. o. m. andra dagen gått tom och kunnat
nyttjas för utjämning av de övriga lasterna. Ett tält, som forslats på en
annan pulka, hade på femte dagen icke kunnat nedmonteras på grund av
nedisning och snöstorm utan hade måst kvarlämnas i fjället, varefter även
denna pulka kunnat nyttjas för utjämning. Å två av de tyngst lastade pulkorna
— lastens vikt hade för vardera uppgått till under första dagen 86 kg,
andra dagen 80,5 kg, fjärde dagen 69,5 kg och sjätte dagen 58,5 kg — hade
forslats förbandets radioutrustning. Distriktsveterinären Per Fohlin i Gällivare
hade den 3 april 1946 besiktigat samtliga hundar, som deltagit i fjällmarsclien.
Protokoll hade icke upprättats över besiktningen. I ett uttalande,
infört i tidningen Norrbottens-Kuriren den 11 samma månad, hade Fohlin
rörande besiktningen uppgivit, att han väntat sig få se en bedrövlig syn.
I stället hade han emellertid blivit verkligen angenämt överraskad över
hundarnas goda kondition. Att alla hundarna magrat hade icke varit förvånande
men att ingen av dem haft såriga tassar eller varit halt, hade visat
att deras vård under marschen varit mycket god. Visserligen hade några
lättare brytskador förekommit men ingen av sådan art, att ingripande av
Fohlin behövts; personalen vid förbandet hade mycket väl själv kunnat
taga hand om skadorna. Endast en tunnhårig hund av schnautzertyp hade
varit allvarligt sjuk med hög feber (tecken på bronchitis) samt med en
svårare brytskada. Denna hund hade varit den enda, som måst behandlas
av Fohlin och som fått lov att stanna kvar i Kiruna tills vidare. Fohlin,
som hade lång erfarenhet av förhållandena i övre Norrbotten, ville giva
jägarbataljonens befäl och hundvårdare en uppriktig eloge för den goda vården
av hundarna, vilken trots otroligt pressande förhållanden av alla tecken
att döma varit verkligt god. Den hund, som varit allvarligt sjuk, hade den
24 april 1946 avlidit. Bataljonsveterinären Sture A. Nilsson i Boden, vilken
besiktigat nitton av hundarna vid deras ankomst till Norrbottens regemente,
uppgav däremot i en den 4 april 1946 dagtecknad rapport att han funnit
att två av hundarna varit vid gott, femton vid mindre gott och två vid dåligt
hull. Sex hundar hade varit behäftade med tryckskada å bogarna, fyra
med eksem eller sår på tassarna och en med krosskada å svansspetsen. Fem
hundar hade måst sjukskrivas. Största delen av de besiktigade hundarna
hade lidit av diarré och djurens allmänna kondition hade varit mindre god
eller dålig. I en den 16 april 1946 dagtecknad rapport hade Nilsson beträffande
nio av hundarna anmält, att de skador, dessa lidit av, vore helt eller
i det närmaste läkta samt att hundarna företedde ett livligt temperament
och gåve ett gott allmänt intryck.

159

Vid förhör uppgav Karlsson, att han varit beordrad som chef för de från
Norrbottens regemente deltagande förarna jämte hundar samt underställts
Erenbo. Dennes uppläggning av övningar och utbildning hade icke stått i
överensstämmelse med vad Karlsson lärt sig vid de kurser, han genomgått.
Karlsson hade påpekat detta men Erenbo hade icke tagit någon hänsyn därtill.
Hos kompanichefen, löjtnanten Körlof, hade Karlsson förfrågat sig angående
befälsförhållanden, utbildning m. in. och hade därvid beordrats följa
Erenbos föreskrifter och order. Karlsson ansåge, att träningskörningen med
de otränade hundarna icke skett med lämplig stegringsföljd utan drivits
för hårt. Som följd därav hade sju hundar varit mer eller mindre skadade
före fjällmarschens anträdande. Av dessa skadade hundar hade fem medförts
på marschen, därav en såsom ordinarie draghund och de övriga som
reserver. Två av de övriga hundarna hade enligt Karlssons åsikt icke varit
lämpliga att medföra. Karlsson hade upprepade gånger framfört nu angivna
anmärkningar till Erenbo men utan att uppnå någon ändring. De hundar,
Karlsson avsett med sina anmärkningar, hade visat sig icke kunna utföra
dragarbete under marschen och hade därigenom blivit till visst hinder. Såsom
exempel på icke lämpliga åtgärder beträffande hundarna ville han
framhålla, att avselning ägt rum vid varje rast, att utfodringen till en början
varit olämplig med hänsyn till att förläggningen varit fast samt att
ingen instruktion eller övning i bromsning vid utförskörning förekommit.
Under marschen hade samtliga hundförare på ett med hänsyn till utbildningens
ståndpunkt mycket gott sätt fört och vårdat sina hundar. Uppkomna
tryckskador hade orsakats dels av ogynnsamt väder, dels av selarnas
olämplighet och dels av att hundförarnas utbildning icke varit tillräcklig.
Flertalet pulkor hade varit överbelastade och dessutom hade på en del pulkor
forslats truppen tillhörig, buren personlig materiel.

Erenbo förmälde: Utbildningen av de värnpliktiga och hundarna hade i
huvudsak skolat avse transporttjänst. Under utbildningstiden hade hundarna
utfodrats med matavfall från det i Abisko förlagda kompaniet, varjämte
mjölk, ost, potatis och köttben anlänt från jägarskolans lcöksföreståndare
i Kiruna. Utbildningen skulle ha omfattat cirka 65 timmar men
den hade blivit endast omkring 35 effektiva timmar. Omkring en tredjedel
av hundarna hade varit otränade för transporttjänst. Dragselarna hade
varit nya och stela. Vid flera tillfällen under utbildningstiden hade bataljonschefen
kommenderat ut hundspann för transport av materiel vid andra
förband, varvid kontroll icke kunnat utövas över hundarnas användning.
Vid återkomsten efter sådana kommenderingar hade hundarna vid flera
tillfällen varit skadade. Den 19 mars 1946 klockan 1630 hade Erenbo vid
hemkomsten från cn övning i transporttjänst, varvid hundarna hela dagen
gått under dragträning, fått order att plutonen under kvällen och natten
skulle förflyttas till Kårsavaggestugan medförande proviant samt viss byggnadsmateriel
(prismastuga). Vid framkomsten till Kårsavaggestugan, som
vore belägen ungefär 15 kilometer från Abisko, hade hundarna varit mycket
trötta och eu del brytskador hade uppstått. Med hänsyn till den tid,

160

som stått till förfogande, hade transporten blivit mycket ansträngande för
hundarna, som då icke varit tränade för en sådan uppgift. Någon utbildning
i egentlig mening i samband med transporten hade icke varit att påräkna.
En av de första utbildningsdagarna hade Erenbo beordrat att avselning
skulle ske vid varje rast men omkring en vecka före fjällmarschens
början hade han ändrat denna order. Träningskörningen hade enligt hans
åsikt icke bedrivits för hårt. Instruktion och övning i bromsning hade ägt
rum, sedan han en av de första utbildningsdagarna erhållit anvisning därom
av kompanichefen. Utfodringen hade kanske till en början varit olämplig,
i det att de två första målen bestått av enbart hundkex, enär annan
mat ej hunnit anlända. Genom Erenbos försorg hade emellertid utfodringen
därefter rättats till. Den 23 mars hade varit anslagen till förberedelser
för fjällmarschen. Därvid hade en nyttig last på omkring 60 kilogram
beräknats för varje dubbelspann. Provianten för de värnpliktiga och
iör hundarna hade emellertid icke räknats in i den nyttiga lasten, varför
lastens verkliga vikt uppgått till ungefär 80 kilogram för flertalet spann.
Denna överbelastning hade anmälts för bataljonschefen. Utöver ordinarie
last hade på kompanichefens order jämväl renhudar medförts på pulkorna.
Sju hundar, som varit skadade före marschen, hade uppvisats för bataljonschefen,
vilken bestämt att en av dessa skulle gå i ordinarie spann, tre
medföras såsom reservhundar och de övriga hemsändas till Kiruna för
vård. Under marschen hade bataljonschefen tillsagt, att hundförarna skulle
vara utrustade för mansdrag, något som Erenbo under sin tidigare tjänst
icke hört talas om. I varje hundförares personliga utrustning hade ingått
en sambandslina av omkring 2,5 meters längd. Denna hade kommit till användning
vid mansdrag, vid motlut och vid tillfällen då hundarna varit uttröttade.
Ogynnsamt väder under marschen hade inverkat menligt på hundförarna
och hundarna. Vid hemkomsten hade hundarna minskat i vikt och
företett en del tryckskador. Detta hade berott på att pulkorna varit tungt
lastade och selarna olämpliga, att hundförarna till en del ej varit tillräckligt
utbildade och hundarna ej nog tränade samt att föret tidvis varit tungt.

Chefen för arméhundväsendet, överstelöjtnanten Einar Edström, anförde
bland annat: Alltifrån den stund klagomålen från civila hundägare rörande
vissa förhållanden i samband med jägarskolans fjällmarsch kommit till
hans kännedom hade han stått i underhandskontakt med dem, som vore
av saken berörda, saväl militära myndigheter som representanter för Svenska
brukshundklubben och hundägarna själva. Av vad som därvid förekommit
samt med stöd av uttalandena i de olika militära rapporterna syntes
följande sammanfattning av de i ärendet förebragta omständigheterna
kunna göras. För det första hade eu avsevärd del (måhända flertalet) av
hundselarna icke varit av den absolut prima beskaffenhet, som måste fordras
vid så allvarliga övningar, som det här gällt. För det andra hade den
allmänna förträningen (i förevarande fall högst fjorton dagar) varit i knappaste
laget. För det tredje syntes hundspannen omedelbart före marschen
ha varit i forcerat arbete i stället för att få vila. De övriga anmärkningar

161

rörande en del detaljer, som framkommit i olika rapporter och vittnesmål,
ansåge Edström sakna betydelse, då marschen letts av en på just ifrågavarande
område synnerligen väl förfaren man. Edström hade personligen sett
Wetterhall handhava hundtrossen vid svenska frivilligkåren under finska
vinterkriget, och Wetterhalls kunnighet därvidlag liksom hans omsorg om
hundarnas välfärd borde kunna vitsordas även från andra håll. Att variationer
i pulkavikterna icke kunde undvikas, att hundar tillfälligtvis finge
diarré, att smärre skav- och brytskador kunde inträffa, att sår på tassar
och brott på en del klor icke kunde undvikas vid hårt före samt att en
draghund efter en veckas hårt arbete såge lika skelettartad ut som en
stövare eller fågelhund efter motsvarande tids forcerad jakt visste varje
på området sakkunnig, lika väl som han också visste, att en sådan hund
efter endast några få dagars vila »åte upp sig», så att han åter bleve normal.
Det toge naturligtvis ytterligare någon tid, innan ett skavsår läktes ut och
håren växte igen, men att som det här gjorts tala om upprörande djurplågeri
och för all framtid fördärvade hundar vore rent nonsens. En längre
fältmässig förflyttning i allvarligt fjällväder med snöstorm måste alltid
innebära ett visst mått av plågeri för både djur och människor. Vid
ifrågavarande fjällmarsch hade emellertid av alla tillgängliga rapporter och
uttalanden att döma under för handen varande omständigheter allt tänkbart
gjorts för omvårdnaden av såväl människor som djur. Den ovan
gjorda sammanfattningen i tre punkter vore uttryck för Edströms personliga
uppfattning om i vad mån man kunde säga, att vissa brister förefunnits
i förberedelserna till marschen. Beträffande punkterna 2) och 3) torde
endast vara att konstatera faktum för rättelses vinnande i framtiden.
Vad anginge punkt 1) syntes en närmare utredning önskvärd. Efter vad
Edström inhämtat skulle nämligen upprepade framställningar ha gjorts
om att få nyare och bättre dragmateriel men utan resultat. Var orsaken
vore att söka till att fullgod dragmateriel icke erhållits undandroge sig Edströms
bedömande. Att en bättre tingens ordning i detta hänseende måste
genomföras vore tydligt.

I ett den 18 juni 1946 dagtecknat yttrande anförde överfältveterinären
Erik Liljefors: Av den i ärendet föreliggande utredningen framginge, att
de skador hundarna på grund av marschen ådragit sig huvudsakligen utgjorts
av avmagring, tryckskador på bogarna och sår på tassarna. En hund
hade avlidit i sviter efter en under marschen ådragen sjukdom, vars natur
icke med säkerhet fastställts. För att ur veterinärmedicinsk synpunkt kunna
bedöma graden av skadorna och därigenom erhålla en grundval för eventuella
slutsatser angående storleken av de påfrestningar hundarna varit utsatta
för, hade erfordrats specificerade anteckningar från besiktningen av
hundarna vid in- och utryckningen vid jägarskolan. Av särskild betydelse
hade varit uppgifter om hundarnas vikter vid dessa tillfällen. Några sådana
anteckningar funnes emellertid icke, vilket måste betraktas såsom försummelse
från vederbörande befäls sida. Förutom det av Fohlin till pressen
avgivna allmänna uttalandet angående hundarnas tillstånd efter återkoms 11—478475.

Mililieombudumannens ämbetsbcrättelse.

162

ten från marschen förelåge ett av Nilsson upprättat detaljerat besiktningsprotokoll
jämte en till chefen för Norrbottens regemente samma dag avgiven
rapport över nitton av hundarna vid dessas ankomst till regementet
den 4 april, alltså tre dagar efter marschens avslutande. Vad i detta protokoll
och i rapporten anförts syntes Liljefors kunna väl vitsordas, då det
grundade sig på iakttagelser och omdömen av en med hundar och hundsjukdomar
väl förtrogen fackman, sedan flera år anställd vid veterinärhögskolans
medicinska hundklinik. Även om de av Nilsson gjorda anmärkningarna
vid besiktningen av hundarna tydde på att hundarna varit utsatta
för betydande påfrestningar under marschen kunde graden av de
uppkomna skadorna betecknas såsom i flertalet fall icke allvarlig. Härför
talade också med bestämdhet det förhållandet, att enligt Nilssons den 16
april till regementschefen avgivna rapport över samma dag verkställd besiktning
av hundarna flertalet skador då varit läkta och hullet i det närmaste
ordinärt samt hundarna givit ett gott allmänt intryck. Med detta
förhållande korresponderade även Fohlins allmänna uttalande. Med avseende
å frågan huruvida sättet för hundarnas användning och vård under
marschen skulle anses påkalla ansvar för djurplågeri, ansåge Liljefors med
hänsyn till genom utredningen förebragta fakta, att hundarna visserligen,
framför allt på grund av de synnerligen svåra väderleksförhållandena, utsatts
för stora påfrestningar, att därvid från samtliga vederbörandes sida
allt syntes ha gjorts för hundarnas omvårdnad samt att på grund härav
ansvar för djurplågeri icke borde ifrågasättas. I detta sammanhang ansåge
Liljefors sig böra beröra frågan i vad mån under förberedelserna för marschen
vidtagna åtgärder varit tillfredsställande med hänsyn till möjligheten
att förhindra eller minska risken för skador å och avgång av hundar. Såväl
personal som djur borde för en övning av här ifrågavarande slag vara väl
förberedda och tränade och vid övningens början i fullt fältduglig kondition.
Materielen borde vara fullgod och erfarenhetsmässigt befunnen lämplig. Ur
dessa synpunkter framginge av den föreliggande utredningen att vissa erinringar
kunde göras. Träningstiden, högst fjorton dagar, för de privatägda
hundarna hade varit väl kort. Det borde här påpekas att träningen för fälttjänst
jämväl innebure för sådana hundar anpassning till den föda, som
därunder gåves dem. Det vore icke uteslutet att bristande anpassning i
detta avseende varit en bidragande orsak till den under marschen uppkomna
diarrén hos en del av hundarna. Beträffande denna sak i övrigt —
orsakerna till diarré hos hundar under marscher —■ påginge f. n. utredning,
varför Liljefors icke funne anledning att för tillfället närmare ingå
på hithörande spörsmål. Dragträningen syntes därjämte i vissa fall ha
bedrivits väl forcerat. Sålunda måste den kort före fjällmarschen utförda
krävande transporten av en prismastuga till Ivårsavaggestugan betraktas
såsom mindre välbetänkt. Beträffande de använda hundselarna (arméns
nuvarande modell) hade tidigare erfarenheter framhävt dessas mindre
lämpliga konstruktion. Bisk för tryckskador förelåge. Under förträningen
med hundarna hade detta förhållande bekräftats. Till denna omständighet

163

borde större hänsyn tagits med avseende å lastens storlek på pulkorna och
behovet av medförda reservhundar. Beträffande pulkornas belastning finge
anföras att de gränser — 60—80 kg per tvåspänd pulka —- som angåves
i vederbörande instruktion angåve de värden mellan vilka man kunde
hålla vikten med hänsyn tagen till hundarnas storlek och träning samt
den terräng och de klimatologiska förhållanden under vilka dragarbetet
skulle utföras. Då en stor del av hundarna tidigare ej varit tränade och
då för övrigt förhållandena beträffande klimat och terräng kunde bedömas
såsom mycket krävande ävensom med hänsyn till vad ovan anförts beträffande
seldonens beskaffenhet syntes den lägre viktgränsen ha bort
sättas som maximum i detta fall. Härtill komme att till de i målet angivna
beräknade vikterna på pulkorna syntes ha kommit vikten av renhudar
in. m. Fem av hundarna, varav en omedelbart insatts i spann och de fyra
övriga gått som reservhundar, hade vid marschens början varit behäftade
med vissa skador (tryckskador) och således icke varit i fullt fältdugligt
skick. Med hänsyn till vad förut anförts rörande seldonen och jämväl till
pulkornas belastning borde ha förutsetts att reservhundarna mycket snart
skulle behöva insättas i spann, varför kravet på »fullt fältdugligt skick»
på reservhundarna redan från början icke borde ha frångåtts. Av Karlssons
uppgifter syntes framgå att ifrågavarande hundar visat sig icke kunna
utföra dragarbete under marschen.

Slutligen förmälde chefen för armén i skrivelse den 28 juni 1946: Genom
de svåra väderleksförhållanden, som rått under marschen, syntes hundarna
ha utsatts för stora påfrestningar. Detta hade givit anledning till att anmärkningar
riktats mot det sätt, på vilket marschen förberetts och genomförts
särskilt vad beträffade hundtjänsten. Mot förberedelserna för
marschen syntes enligt vad utredningen visat vissa erinringar kunna göras.
Träningstiden för de privatägda hundarna syntes sålunda ha varit väl kort.
Dessa hundar, som anlänt till jägarskolan den 12 mars, hade under den
forcerade träningen utsatts för så stora ansträngningar, att de knappast
kunnat vara i fullgod form vid fjällmarschens igångsättande. Transporten
av den s. k. prismastugan den 20—22 mars syntes härvid ha varit mindre
välbetänkt, särskilt med hänsyn till att hundarna gått under dragträning
hela dagen den 19 mars. Slutligen syntes pulkorna ha varit lastade i tyngsta
laget, särskilt med hänsyn till seldonens beskaffenhet och hundarnas kondition.
Utredningen syntes klart visa, att djurplågeri icke förekommit. Mot
personalens sätt att under marschen omhanderhava hundarna syntes sålunda
inga anmärkningar kunna göras. Att såväl personal som hundar varit
utsatta för svåra strapatser under förflyttningen i fjällterräng under rådande
snöstorm vore påtagligt och syntes ofrånkomligt, då övningar av
denna art måste bedrivas vid skolan. Vissa klagomål bade vidare framförts
över den nuvarande hundselen av armémodell. Efter längre lids användning
och framför allt om materiel och utförande icke vore fullgoda förlorade
selen sin form och kunde då förorsaka tryckskador. Inom armén hade
emellertid sedan ett par år — bl. a. just under denna fjällmarsch — pågått

164

försök med selar av ny typ. Resultaten av dessa försök vore synnerligen
gynnsamma, varför seltypen torde komma att antagas som armémodell.
Såsom en sammanfattning ville chefen för armén framhålla, att det främst
syntes ha varit de svåra väderleksförhållandena, som gjort att vissa hundar
utsatts för alltför stora påfrestningar. Chef och personal syntes emellertid
under marschen ha gjort allt för att taga vård om hundarna och bemästra
svårigheterna. Det förhållandet, att vissa privatägda hundar icke varit tillräckligt
tränade för den forcerade dragträningen och för de oväntat svåra
påfrestningar, för vilka de på grund av väderleksförhållandena utsatts under
marschen, syntes knappast kunna läggas skolans chef eller för hundtjänsten
ansvarig personal till last.

Efter redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 14 maj 1947 till Kamp.

Jägarskolans fjällmarsch under tiden den 26 mars—den 1 april 1946
synes ha företagits under mer än vanligt besvärliga väderleksförhållanden.
Ehuru fullständiga upplysningar saknas om de deltagande hundarnas tillstånd
före marschens anträdande, torde det dock vara uppenbart att deras
tillstånd avsevärt försämrats och efter marschen givit rum för anmärkningar.

Utredningen giver icke stöd för antagande att hundarna under marschen
blivit utsatta för dålig behandling från personalens sida. Att så skulle varit
fallet synes heller icke vilja påstås från något håll. Däremot torde vissa
anmärkningar kunna riktas mot förberedelserna till marschen.

Sålunda synes hundarnas träning före marschens anträdande ha varit
otillfredsställande ordnad. Den tid, som anslagits till träning, torde beträffande
en del av hundarna ha varit alltför kort och träningskörningen synes
på ett mindre lämpligt sätt ha kombinerats med andra arbetsuppgifter. På
grund härav ha några av hundarna icke varit i fullgott skick vid anträdandet
av marschen. Åtminstone en av dessa hundar har det oaktat insatts
i ett spann. Fastän hundarnas tillstånd sålunda redan från början icke varit
fullgott, har likväl å pulkorna medtagits anmärkningsvärt tung last.
Utöver den särskilt redovisade lasten, som vid starten överskridit eller närmat
sig den maximalt tillåtna, synes å pulkorna ha forslats renhudar samt
möjligen även viss personlig utrustning, som bort transporteras på annat
sätt.

Utredningen giver emellertid vid handen, att sådana åtgärder vidtagits
att de anmärkta bristerna till en del motverkats eller avhjälpts. Hundarnas
arbete har underlättats genom att den medföljande personalen utrustats
med mansdrag och lämnat hundarna hjälp då sa erfordrats. Vidare har
lasten redan andra marschdagen väsentligt minskats för flertalet spann.

Av utredningen framgår tillika, att hundarnas skador delvis måste tillskrivas
den inom armén vid tiden för marschen använda typen av hundsele,
vilken synes ha varit mindre lämplig. Då andra selar icke torde ha

165

stått till förfogande, kan jägarskolans personal uppenbarligen icke lastas
för de skador, som orsakats av selarna. Enligt uppgift ha åtgärder vidtagits
för att utbyta nämnda seltyp mot en lämpligare.

Huru omsorgsfullt en fjällmarsch av ifrågavarande slag än förberedes
och utföres medför den givetvis stora påfrestningar för draghundarna och
man måste därför räkna med att skador kunna inträffa och att hundarnas
allmäntillstånd försämras. Även om det i förevarande fall får anses ådagalagt
att hundarnas tillstånd efter marschen varit sämre än vad man haft
att räkna med, synes — särskilt vid beaktande av den svåra väderleken -—
det icke kunna med bestämdhet göras gällande att detta berott på de bristfälliga
förberedelserna.

På grund härav och då utredningen i vart fall torde giva vid handen, att
hundarna icke utsatts för otillbörligt lidande, låter jag bero vid vad i ärendet
förekommit.

21. Angående skötseln av värmeanläggning inom regementes soldathem och

bestridandet av kostnaden för uppvärmning av soldathemmets lokaler.

I en den 17 oktober 1946 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde maskinisten vid Norra skånska infanteriregementet Gustaf
Larsson i huvudsak följande: Enligt 10 § 2 mom. kasernvårdskungörelsen
ålåge det maskinist att vid vederbörligt etablissement omhänderha skötsel
och vård av till fastighetsförvaltningen hörande maskinella anläggningar
med därtill hörande ledningar, belysningsanläggningar samt inre och yttre
ledningar för värme, gas, vatten och avlopp med tillbehör; att på för kronan
förmånligaste sätt handha det bränsle som avdelats till de under maskinistens
skötsel och vård stående anläggningarna; att utan särskild ersättning
å under hans skötsel och vård stående anläggningar och ledningar utföra
sådana mindre reparationer och ändringsarbeten vilka kunde verkställas
med av kronan tillhandahållna verktyg; samt att i övrigt ställa sig
till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, vilka arméns fortifikationsförvallning
kunde komma att meddela. Regementets soldathem hade uppförts
under år 1943 och bekostats av insamlade medel jämte tillskott ur regementets
lägerkassa. Byggnaden hade uppförts i Föreningens I 6 Soldathem regi.
Alltsedan byggnaden tagits i bruk hade eldningsarbetet och bränslet bekostats
av kronan. Eftersom soldathemmet icke vore statens egendom borde
utgifterna för eldningsarbete, bränsle och reparationer betalas av regementets
lägerkassa. Arméns fortifikationsförvaltning hade icke tillställt Larsson
några ytterligare föreskrifter angående maskinistens åliggande beträffande
soldathemmet sedan det tagits i bruk. Arméförvaltningens intendenturavdelnings
kasernutredningsbyrå hade i skrivelse den 20 februari 1945
till regementschefen framhållit att varken skötseln av värmeanläggningen
eller bränslet för soldathemmet finge bekostas av kronan. Då det i Larssons
åligganden inginge att tillvarataga kronans intressen hade han vid flera

166

tillfällen sökt framhålla för regementschefen de ovan berörda föreskrifterna
i kasernvårdskungörelsen, men det hade icke lyckats Larsson att få framföra
sina synpunkter till slut utan hade regementschefen för varje gång givit
Larsson order om att eldningen i soldathemmet skulle utföras av regementets
maskinpersonal. Larsson anhölle att antingen nya bestämmelser angående
soldathemmet måtte tillställas honom från arméns fortifikationsförvaltning
eller också att regementschefen bibringades den uppfattningen att
detsamma borde skötas såsom ett helt privat företag samt att kronan gottgjordes
för de kostnader som varit förenade med skötseln av soldathemmets
värmeanläggning jämte bränsle.

Sedan Larssons skrift översänts till fortifikationsförvaltningen för utredning
och yttrande i vad skriften anginge skötseln av värmeanläggningen
och kostnaderna för uppvärmningen inom soldathemmet anförde fortifikationsförvaltningen
i yttrande den 18 augusti 1947: Den för soldathemmet
uppförda byggnaden tillhörde icke regementets fastighetsförvaltning och
redovisades ej heller i lantförsvarets fastighetsregister. Kostnaderna för
byggnadens uppvärmning syntes därför ej böra bestridas från regementets
bränsleanslag, utan torde desamma i sin helhet böra gäldas av lägerkassan.
Därest emellertid lokaler inom soldathemmet på grund av bristande utrymmen
inom regementets egna byggnader måste upplåtas för ändamål, för vilka
kronan normalt tillhandahölle lokaler, syntes skälig ersättning för upplåtelsen
böra erläggas till lägerkassan. Av det sagda framginge, att regementschefen
icke torde kunna anbefalla regementets maskinist eller annan
för fastighetsförvaltningen vid regementet särskilt tillsatt personal att ombesörja
skötseln av soldathemmets värmeanläggning. Något hinder mot att
skötseln av ifrågavarande anläggning handhades av nämnda personal torde
emellertid icke förefinnas, under förutsättning att särskild uppgörelse härom
träffades med personalen och att de ordinarie tjänsteåliggandena därigenom
icke eftersattes. Uppkomme därvid fråga om ekonomisk gottgörelse
skulle dylik fastställas av central myndighet.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 3 oktober 1947 till regementschefen.

Till den mening rörande skötseln av soldathemmets värmeanläggning
in. m. som fortifikationsförvaltningen uttalat i sitt yttrande kan jag ansluta
mig. Då jag förutsätter att Ni kommer att ställa Eder fortifikationsförvaltningens
uttalande till efterrättelse och att de ekonomiska uppgörelser som
i anledning därav kunna bliva erforderliga komma till stånd utan vidare
åtgärd från min sida, låter jag bero vid vad i ärendet förekommit.

167

22. Enskild mark har olovligen tagits i anspråk för militär anläggning.

I en den 8 juli 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
kammarskrivaren A. H. Nilsson i Göteborg under åberopande av vissa vid
skriften fogade handlingar att laga åtgärder måtte vidtagas mot den eller de
personer, som vore ansvariga för en skogsavverkning som år 1944 av militär
myndighet företagits å en fastighet, vari Nilsson vore delägare, i samband
med framdragande av en telefonledning.

Sedan skriften och handlingarna översänts till chefen för Blekinge kustartilleriförsvar,
inkom denne den 23 juli 1946 med yttrande av tygmästaren
vid kustartilleriförsvaret Å. Wockatz samt av linjeingenjören G. Axelsson,
som enligt vad Wockatz meddelade vore civilanställd vid kustartilleriförsvaret
samt vid ifrågavarande tid tjänstgjort som biträdande linjeingenjör.

Axelsson anförde i huvudsak följande: På våren 1944 hade tygförvaltningen
vid kustartilleriförsvaret av vederbörande marindistriktschef beordrats
anordna vissa ledningar för flottans räkning, bland annat i den trakt,
där den av Nilsson påtalade skogsavverkningen skett. Ifrågavarande ledning
hade planerats såsom luftledning på stolpar från viss växel till anvisad
punkt. På grund av den rådande skiftesindelningen i trakten hade ledningen
kommit att korsa icke mindre än sex olika markägares fastigheter. Vid
arbetets planering hade så många markägare som stått att träffa blivit uppsökta
och överenskommelse hade träffats med dem om tillstånd att framdraga
ledningen över deras ägor. När arbetet, som var av mycket brådskande
natur, påbörjats, hade arbetsförmannen uppsökt övriga markägare och tillstånd
erhållits för framdragningen. Ägaren till nu ifrågavarande fastighet,
vilken sedermera visat sig tillhöra ett dödsbo i vilket Nilsson vore delägare,
hade icke stått att finna, då ingen av ortsbefolkningen kunnat lämna annan
upplysning än att fastigheten ägdes av ett dödsbo. För att ej fördröja arbetet
hade ledningen framdragits även över denna fastighet trots att tillstånd därtill
ej erhållits. Avsikten hade varit att framdeles införskaffa tillstånd. Då
emellertid nya arbetsuppgifter väntat, hade ifrågavarande detalj bortglömts
ända till dess ägaren givit sig tillkänna genom att göra polisanmälan. Anledningen
till polisanmälan syntes främst ha varit den skada, som åsamkats
genom att elva mindre björkar måst fällas vid ledningens framdragande.
Någon möjlighet att undvika att dessa träd fälldes hade ej funnits. Björkarna
hade stått så tätt, att det ej funnits någon som helst möjlighet att
komma fram med ledningen mellan träden. Skulle annan ledningsväg ha
valts, hade kostnaderna till följd av betydligt ökad ledningslängd blivit
oproportionerligt stora; vidare hade minsta möjliga materielåtgång ständigt
måst eftersträvas, då möjligheterna till nytillverkning varit högst begränsade.
Den åsamkade skadan hade av skogvaktare värderats till femton kronor.
Detta belopp hade genom postgirokontorets försorg utanordnats den 18 januari
1946 men av Nilsson utkvitterats först i början av juli 1946.

168

Wockatz’ yttrande var av i huvudsak följande innehåll: Ifrågavarande
linje vore avsedd som orienteringslinje. Från marindistriktets förbindelseofficer
hade meddelats, att arbetet med linjens upprättande vore synnerligen
brådskande med hänsyn till då ofta förekommande överflygningar av främmande
flygplan. Det hade sålunda varit nödvändigt att linjen droges fram
till fastställd plats. Av Axelssons yttrande framginge, att den icke utan ökade
kostnader och onödig merförbrukning av svåråtkomlig materiel kunde ha
framdragits annan väg. Emellertid vore det beklagligt, att förhållandet blivit
avglömt och att ägaren icke blivit meddelad om linjebygget, så att uppgörelse
i godo kunnat träffas. Med hänsyn till Axelssons stora arbetsbörda
vid tillfället kunde denna glömska anses förklarlig. Ej heller hade funnits
någon anledning förmoda, att ägaren skulle motsätta sig bygget, då övriga
fem ägare intet haft att erinra mot linjens framdragande över deras marker.
Wockatz ville dessutom framhålla, att ägaren icke vänt sig till tygförvaltningen
i frågan utan direkt ingivit polisanmälan. Genom denna hade Axelsson
blivit uppmärksammad på förhållandet och det av ojävig person fastställda
värdet å de träd som måst fällas eller femton kronor hade den 18
januari 1946 genom postgirokontoret utanordnats till Nilsson. Då beloppet
icke utlösts hade genom bokföringsavdelningens vid kustförsvaret försorg
sänts brev med mottagningsbevis med förfrågan, varför beloppet icke utlösts.
Detta brev hade utkvitterats men Nilsson hade icke svarat på det. Genom
hänvändelse till posten hade duplettkort å de femton kronorna utsänts
den 17 juni. Postgirokortet hade kvitterat återkommit till postgirokontoret
den 12 juli. Härigenom borde man kunna anse, att Nilsson godtagit erbjuden
gottgörelse för skadan å björkarna. — Ledningen funnes fortfarande
kvar, enär densamma vid ett eventuellt återkommande beredskapsläge ånyo
konnne att erfordras.

Tidigare hade ytterligare utredning förebragts i ärendet genom allmän
åklagare, hos vilken Nilsson påkallat åtgärd i saken, därvid Nilsson yrkat
dels att skada å växande skog måtte ersättas med tvåhundra kronor och
dels att kronan måtte förständigas att omedelbart borttaga den olovligen anlagda
ledningen. Denna utredning omfattade yttranden av:

a) Wockatz i skrift den 22 december 1945: De markägare, som tillfrågats,
hade visat sig ytterst välvilliga, eftersom ledningen framdragits med största
möjliga hänsyn till att icke försvåra arbetet med markens brukande. Såvitt
anginge Nilssons fastighet hade ledningen berört endast hagmark, varför anledning
till nedtagning eller flyttning av ledningen ej förelåge.

b) Skogvaktaren H. Olofsson i värderingsintyg den 20 december 1945: Vid
besök på platsen den 20 december 1945 hade Olofsson konstaterat att elva
mindre björkar fällts och två björkar kvistats på fastigheten. Då något tillväxtvärde
å dessa mindervärdiga träd ej varit att påräkna, kunde skadan
ej värderas till mera än som svarade mot förlusten av en kubikmeter sekunda
lövved eller tio kronor. Värdet av de två kvistade björkarna vore fem
kronor. Något hinder för gårdsdriften torde ledningen ej utgöra.

c) Hemmansägaren Gustaf Olsson vid polisförhör den 25 september 1945:

169

Antagligen på eftersommaren 1944 hade en militärpatrull anlagt en telefonledning
över bland annat Nilssons fastighet. Det militära manskapet hade å
denna fastighet fällt elva ungbjörkar, vilka varit fem å sex meter höga och
i rotändan haft en diameter av mellan tio och tjugo centimeter. Dessa björkar
hade ännu icke blivit tillvaratagna utan kvarlåge på samma ställe, där
de blivit fällda. Telefonledningen hade icke nedmonterats. Här ifrågavarande
fastighet, till vilken hörde omkring fem tunnland öppen jord, hade icke
brukats under de senaste två åren. När härtill komme, att ledningen endast
framdragits över till fastigheten hörande hagmark, kunde icke gärna göras
gällande, att ledningen i och för sig varit till hinder för gårdsdriften.

Nilsson anförde i klagoskriften: Beträffande den verkställda utredningen
syntes det Nilsson uppenbart, att denna i huvudsak verkställts av kronan.
Landsfiskalen syntes ha spelat en mindre väsentlig roll, och denna omständighet
kunde måhända icke frånkännas viss betydelse för utredningens
resultat. För övrigt hade tillfälle ej beretts Nilsson att närvara vid »förrättningen».
Skogvaktarens värdering måste frånkännas varje värde. Man högge
icke fristående björkar av fyra till fem meter längd till ved. Dylikt kallades
skövling och ej skogsavverkning. Man skulle ju då t. ex. kunna avverka
värdefulla fruktträd och sedan värdera skadan efter värdet av sekunda ved.
Dessutom hade ingen hänsyn tagits till den skada som alltjämt bestode genom
att skog hindrades växa upp där ledningen framdragits.

I påminnelser tilläde Nilsson: Uppgiften att Nilsson icke skulle ha varit
anträffbar eller att inga andra upplysningar stått att få än att fastigheten
tillhörde ett dödsbo vore missvisande. Nilsson hade sedan sin flyttning från
orten 1938 vid flera tillfällen korresponderat med flera av ortsbefolkningen
samt dessutom upprepade gånger besökt orten. Han hade vid upprepade
tillfällen korresponderat med löjtnanten Werner å fortifikationsstaben i
Karlskrona samt även vid ett tillfälle erhållit skriftligt besked från amiralens
i Karlskrona kansli. Det vore att märka, att nämnda korrespondens ägt
rum jämväl före telefonlinjens anläggande. Nilssons adress hade ej varit
okänd. En förfrågan hos post-, tull- eller polispersonal eller hos kommunala
myndigheter i orten hade för övrigt varit tillräcklig för att få uppgift om
Nilssons adress. Ökade kostnader rättfärdigade icke egenmäktigt förfarande.
I januari månad 1946 hade Nilsson av vederbörande militära myndigheter
begärt förklaring till postgiroutbetalningskortets term: »enl. räkning».
Något svar hade Nilsson icke fått. Han hade ingalunda i och med kvitteringen
av det utställda duplettkortet godkänt ersättningen. Kvitteringen av denna
obetydliga avbetalning hade endast skett för att bespara postverket en
massa besvär, som de militära myndigheterna envisats med att åsamka sagda
verk. Det utanordnade beloppet vore löjligt lågt i förhållande till den
skada som vållats. Ledningen utgjorde alltjämt hinder för återväxt. Nilsson
hemställde att vederbörande ansvariga måtte befordras till så kraftig näpst,
att ett upprepande för all framtid bleve uteslutet samt att skälig ersättning
utanordnades, förutom för liden skada, jämväl för det besvär och den kostnad
saken vållat Nilsson.

170

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 14 april 1947 till chefen för Blekinge kustartilleriförsvar.

I fråga om anskaffande av mark för befästningar m. m. ha vid skilda
tillfällen utfärdats föreskrifter av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.
En redogörelse för dessa föreskrifter (TLA 1941 s. 105 och TLA 1942 s.
358) har lämnats i militieombudsmannens ämbetsberättelse för år 1944 s.
277 och följande. Av redogörelsen framgår bland annat att mark i regel bör
— för ändamål varom här är fråga — anskaffas med nyttjanderätt, att det
åligger vederbörande att, innan erforderlig mark tages i anspråk, söka av
markägaren erhålla skriftligt medgivande härtill samt att, därest markägaren
vägrar att underteckna medgivande, andra utvägar böra sökas, därvid
särskilt nämnes möjligheten att, om förutsättningar därför föreligga, tilllämpa
rekvisitionslagen. Ändring av nu refererade bestämmelser har skett
genom föreskrifter av fortifikationsförvaltningen i januari 1946 (TLA 1946
s. 7), vilka föreskrifter emellertid icke beröra den tidpunkt varom här är
fråga.

Ledningens framdragande har i förevarande fall uppenbarligen inneburit
ett sådant nyttjande av annans mark att därför erfordrats särskild rättsgrund.

I första hand borde vederbörande militära myndighet ha sökt erhålla upplåtelse
av marken genom avtal med ägaren. Denna skyldighet ligger i sakens
natur och framgår för övrigt även av ovannämnda föreskrifter. Överenskommelse
synes ock ha träffats med ägarna till övriga berörda fastigheter. Något
avgörande hinder att förfara enligt meddelade föreskrifter även i fråga
om Nilssons fastighet synes, såvitt av handlingarna framgår, icke ha förelegat.
Även om ledningens anläggande fordrat stor skyndsamhet, torde det
icke ha varit förbundet med några större svårigheter att före eller i samband
med arbetenas påbörjande komma i förbindelse med Nilsson och utreda huruvida
han vore villig att upplåta mark eller om tvångsförfarande kunde
komma att erfordras.

Därest Nilsson vägrat att upplåta mark för ledningens framdragande, hade
fråga närmast uppkommit huruvida rekvisitionslagen kunnat tillämpas. Enligt
rekvisitionslagen kunde mark tagas i anspråk endast för tillfälliga eller
brådskande arbeten. Med brådskande arbeten avser lagen sådana arbeten
som utföras under trycket av ett militärt tvångs- eller nödläge (prop. 1942
nr 201 s. 40). Att arbetet med ledningen varit brådskande i nu angivna mening
torde få anses klarlagt genom de av Wockatz och Axelsson lämnade
uppgifterna. Rekvisitionslagen synes sålunda ha kunnat tillämpas, vare sig
ledningen vid tiden för dess anläggande varit att anse såsom tillfällig eller
icke. I sista hand har expropriation kunnat tillgripas för förvärvande av
rätt att framdraga ledningen. Därest det vid tillfället kunnat avgöras att
ledningen skulle bliva av permanent natur, torde rekvisition ha bort ske
endast tillsvidare i avvaktan på att frågan reglerades genom expropriation.

Vad här sagts om rätten att taga mark i anspråk för ledningens framdragande
äger givetvis tillämpning även i fråga om rätten att nedhugga träd för
att bereda erforderlig plats för ledning och stolpar.

171

Ansvaret för att föreskrivna åtgärder för erhållande av nyttjanderätt till
Nilssons mark icke blivit vidtagna synes åvila Wockatz såsom chef för tygförvaltningen
och Axelsson såsom ledare vid arbetenas utförande. Med hänsyn
till omständigheterna finner jag mig emellertid kunna låta bero vid en
erinran till Wockatz och Axelsson att för framtiden vederbörligen beakta
enskilda markägares intresse.

För den skada som skett föreligger ersättningsskyldighet. Det är upplyst
att till Nilsson ulanordnats viss gottgörelse. Därest Nilsson och hans meddelägare
i fastigheten icke vilja godtaga det av kronan utgivna beloppet såsom
full ersättning, äro de oförhindrade att draga saken under domstols prövning.
Det torde ock stå dem fritt att, om de ej vilja åtnöjas med det ingrepp
som skett, i laga ordning påkalla prövning av kronans rätt att ha ledningen
kvar.

Jag får anhålla att Ni ville lämna Wockatz och Axelsson underrättelse om
denna skrivelses innehåll.

23. Angående militärövningar med vadning i Bodån, vars vatten är starkt

förorenat genom kloaker.

I en den 3 juli 1946 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 698-8-45 Andersson och nr 1411-21-45 Svensson såsom ombud
för manskapet vid tredje plutonen av andra skolkompaniet vid Bodens
ingenjörkår klagomål över att manskapet vid fälttävlan den 25 maj 1946
bland annat fått vada över Bodån, vars vatten vore i hög grad förorenat.
Samtliga kloakledningar från Boden hade fritt utlopp i ån och det vore
enligt klagandena förbjudet att på något sätt komma i beröring med dess
vatten.

Sedan skriften översänts till kårchefen med begäran om upplysningar,
inkom denne den 15 juli 1946 med en skrivelse jämte därvid fogade yttranden
av vederbörande kompanichef och plutonchef, av vilka handlingar
inhämtades följande: Ifrågavarande tävling hade anordnats såsom en sammanfattande
övning i förflyttningssätten, målspaning och rapportavfattning
ävensom i syfte att vänja soldaterna vid motbjudande arbete och därigenom
stärka deras hårdhet och framåtanda m. in. Soldaterna hade varit
iförda linnekläder och hade fått tillsägelse att taga på så litet underkläder
som möjligt. Siste man i mål hade vid återkomsten till kasernen haft cirka
en och en halv timme till förfogande för kropps- och persedelvård, innan
nästa övning skulle börja. Ingen av soldaterna hade varit i vattnet, som
vore omkring 60 cm djupt, i större utsträckning än vad fallet kunde bliva
vid broarbeten i ån. Veterligt hade ingen tagit någon skada av tävlingen.
Det vore riktigt att vissa avloppsledningar utmynnade i ån. Förberedande
arbeten på en reningsanläggning påginge. Förbud mot badning i ån hade
utfärdats. Broslagningsövningar, vid vilka ofta krävdes vadning, måste
emellertid äga rum i densamma. Att tillfälligt komma i invärtes beröring

172

med åns vatten hade aldrig ifrågasatts vara farligt. Såvitt man visste, hade
ingen olägenhet följt av sådan beröring. Kårchefen ansåge för sin del att
tävlingen icke varit olämplig.

På begäran om uppgift rörande de bestämmelser, som av hälsovårdsnämnden
i Boden kunde ha utfärdats beträffande vattnet i ån, ävensom om
de upplysningar nämnden i övrigt kunde lämna i saken uppgav nämnden, att
förbud mot badning i ån gällde sedan lång tid tillbaka. Något förbud i övrigt
att komma i beröring med åns vatten hade icke utfärdats. I åns nedre
lopp innehölle vattnet enligt tagna prov så många bakterier per kubikmillimeter,
att ån måste betecknas såsom öppen kloak.

Med anledning av vad sålunda blivit upplyst översändes handlingarna i
ärendet till försvarets sjukvårdsförvaltning med anhållan om dess yttrande.

Efter att ha företagit ytterligare utredning i saken inkom sjukvårdsförvaltningen
den 18 januari 1947 med yttrande vari anfördes följande: I anmälningsskriften
gjordes gällande, att det skulle vara förbjudet att på något
vis komma i beröring med Bodåns vatten, emedan detsamma vore i
hög grad förorenat genom avlopp från Bodens stad. Av den utredning, vartill
anmälan föranlett, framginge bland annat, att hälsovårdsnämnden i
Boden sedan lång tid tillbaka utfärdat förbud mot badning i ån, att vattnet
i ån vid lågvatten enligt företagna vattenanalyser måste betecknas som en
öppen kloak samt att vadning tidigare förekommit utan att veterligen någon
olägenhet därav följt. Av den genom sjukvårdsförvaltningens försorg
införskaffade utredningen framginge vidare, att något sjukdomsfall, som
kunde sättas i samband med den i anmälan påtalade övningen, ej inträffat.
Vadningen syntes ha försiggått i åns nedre lopp, strax före dess utmynnande
i Lule älv och efter det ån fått mottaga avloppsvatten från ett flertal
kloakledningar. Av en tablå över bakteriefloran i åns vatten framginge
— något som ju också vore att vänta — att bakteriehalten visserligen växlade
men likväl i allmänhet visade sådana värden, att vattnet närmast
måste betecknas som utspätt avloppsvatten. Av tablån framginge vidare, att
bakteriehalten varit lägst vid provtagningarnas början den 18 juni 1946 för
att sedan kontinuerligt stiga fram mot de varma sommarmånaderna. Härav
torde den slutsatsen kunna dragas, att vattnets beskaffenhet varit något
bättre vid övningstillfället den 25 maj 1946 än vid de till tiden senare provtagningstillfällena.
Även om risken vid vadning i dylikt vatten måste bedömas
såsom betydligt mindre än vid badning, vore det givet, att fara för
uppkomst av vissa hudinfektioner vid kontakt med ett starkt förorenat
vatten teoretiskt aldrig kunde helt uteslutas. I praktiken torde emellertid
denna fara få anses vara relativt liten, och detta särskilt i föreliggande
fall, där en kort övning efterföljdes av en paus på en och en halv
timme för kropps- och persedelvård. I betydligt högre grad än vad här varit
fallet utsattes i det civila livet vissa yrkesgrupper, såsom renhållningsoch
kloakarbetare, arbetare vid pudrettfabriker och sopstationer in. fl., dagligen
för liknande risker. Även om dylika övningar av naturliga skäl ej borde
i onödan förläggas till starkt förorenade vattendrag, måste dock ihåg -

173

kommas, att dessa militära övningar syftade till att utbilda soldaten för
krigsförhållanden. En vadning av ifrågavarande slag torde med till visshet
gränsande grad av sannolikhet under den allmänna försämring av hygienen,
som brukade åtfölja krig och krigsförhållanden, bedömas som en oväsentlig
detalj. I ett särskilt yttrande hade militärbefälhavaren för sjätte militärområdet
framhållit, att förbud mot varje övning i ån skulle utgöra ett svårt
hinder för utbildning i broslagning o. d. vid ingenjörkåren. Sjukvårdsförvaltningen
kunde ej heller för närvarande finna skäl föreligga för utfärdande
av sådant generellt förbud men ville för sin del förorda, att i övningarna
deltagande manskap — på sätt i förevarande fall ägt rum — efter
övningens slut erhölle tillräcklig tid för noggrann kropps- och persedelvård.

Av militärbefälhavarens nyss omförmälda yttrande inhämtades vidare,
att med hänsyn till bakteriefloran i Bodåns vatten t. ex. vadning i detta
vatten enligt hans åsikt icke borde förekomma sommartid samt att frågan
om reningsanläggning för Boden enligt uppgift framskridit så långt, att endast
materielbrist lade hinder i vägen för uppförandet av densamma.

Beträffande de åtgärder, som av arméns fortifikationsförvaltning vidtagits
eller skulle komma att vidtagas för sanering av ån, lämnades en närmare
redogörelse i en inom fortifikationsförvaltningens byggnadslcontor
uppgjord, den 4 mars 1947 dagtecknad promemoria, vari bland annat anfördes:
I skrivelse den 11 oktober 1941 till dåvarande fortifikationsstyrelsen
angående vattenförsörjningen in. in. för Bodens fästning hade kommendanten
upptagit bland annat frågan rörande rening av kloakvattnet.
Med anledning av kommendantens framställning hade byggnadskontoret i
skrivelse den 20 mars 1943 föreslagit att fortifikationsstyrelsen skulle uppdraga
åt byggnadskontoret att utreda frågan om åtgärder beträffande de
för byggnadskontoret under hand påvisade sanitära olägenheterna, förorsakade
av spillvattenavloppen från Bodens stad och garnison, vilka avlopp
utmynnade i ån och i Lule älv. I sistnämnda skrivelse hade påpekats, att
avloppsfrågan borde lösas gemensamt för staden och garnisonen. Genom
beslut den 26 mars 1943 hade ärendet överlämnats till byggnadskontoret
med uppdrag att verkställa den föreslagna utredningen och inleda förberedande
förhandlingar med staden, varvid även den ekonomiska sidan borde
bliva föremål för reglering. I anslutning härtill hade byggnadskontoret igångsatt
samarbete med staden, vilket resulterat i att stadsfullmäktige i Boden
vid sammanträde den 21 maj 1943 beslutat bifalla en framställning om stadens
deltagande i föreslagen utredning och i därav följande kostnader. För
närvarande vore stadens och garnisonens avlopp ordnade så, att avloppsvattnet
utan någon som helst föregående rening utsläpptes från stadens
områden i åns övre del (tio utlopp) samt från kronans områden i åns nedre
del (sex utlopp) och i Lule älv (tretton utlopp, belägna från tygstationen
i nordväst till södra delen av Bodens artilleriregementes område i söder).
Det vatten, som från staden utsläpptes i ån, fördes i denna på cirka en
timme till åns utlopp i Lule älv. Någon förskämning av avloppsvattnet kunde
under denna tidrymd icke komma i fråga. Åns stränder vore emellertid

174

bevuxna med sjögräs och vass, vilket gjorde att slamavlagringar på bottnen
förekomme i mycket stor utsträckning. Förruttnelse av dessa avlagringar
förorsakade, att de sanitära olägenheterna i vattendraget bleve mycket
stora. Detta gällde vid såväl stadens som garnisonens bebyggelse vid ån
liksom framför allt vid ingenjörkårens övningsplats därstädes. Företagna
analyser, fysikalisk-kemiska och bakteriologiska, gåve vid handen, att föroreningsgraden
i ån vore avsevärd. Olägenheterna i Lule älv begränsades
till att vattnet vid intagen till garnisonens fyra reservvattenverk och vid
befintliga badplatser förorenades, vilket dock skedde i sådan utsträckning
att hälsovårdsnämnden förbjudit badning vid artilleriregementets område
samt vid de två badplatserna vid ingenjörkåren. Förutom berörda olägenheter
inträffade att då vid högvatten i Lule älv uppström rådde i ån föroreningar
i älven och ån medföljde till och förorenade vattnet i Bodträsket,
där stadens nya friluftsbad vore beläget. Högflod inträffade i regel så sent
att badsäsongen redan börjat. Ett flertal förslag till avhjälpande av berörda
olägenheter hade framlagts, och krav hade därvid framkommit att helt betria
ån från föroreningar, vilket vore nödvändigt med hänsyn till den låga
vattenhastigheten vid lågvattenföring liksom till den ringa vattenföringen
överhuvud. Tillika hade krävts, att allt avloppsvatten skulle samlas till ett
enda utsläpp i älven nedanför åns mynning till skydd mot att föroreningar
tördes in i Bodträsket, då uppström rådde. Utloppsledningen borde vidare
utdragas till älvens strömfåra och förläggas så långt nedströms åns mynning,
att där belägna badplatser samt vattnet vid intaget till artilleriregementets
reservvattenverk skyddades mot förorening. Avloppsvattnet borde
före utsläppandet undergå viss rening, vilket kunde anses nödvändigt med
hänsyn till befintliga vattentäkter i älven nedströms garnisonen. Under nuvarande
förhållanden hade föroreningar iakttagits en mil nedströms artilleriregementets
område. Vid stark blåst dreve dessutom flytande föroreningar
in mot stranden. Med hänsyn till älvens avsevärda vattenföring torde dock
låggradig rening av avloppsvattnet vara tillfyllest.

Efter en teknisk redogörelse för ett förslag till saneringsfrågans ordnande,
av vilken redogörelse bland annat framgick att kostnaden för förslagets utförande
efter i september 1944 gällande priser beräknades uppgå till sammanlagt
1 107 000 kronor, anfördes vidare i byggnadskontorets promemoria:
Förberedande sammanträde mellan representanter för staden och byggnadskontoret
hade hållits den 13 februari 1945. Stadens representanter hade godkänt
förslagets huvudlinjer. Vidare bearbetning skulle dock ske i samråd
med stadsingenjören. Vid detta sammanträde hade även träffats överenskommelse
om att kostnaderna för såväl utredningarna som utförandet av
saneringsförslaget skulle fördelas mellan kronan och staden i förhållande
till dels föroreningsgraden (antalet anslutna personer) och dels vattenförbrukningen,
varvid lika vikt skulle fästas vid dessa båda fördelningsgrunder.
Av byggnadskontoret hade uppgjorts ett förslag att kostnaderna skulle
fördelas så, att kronan skulle svara för 53,2 % och staden för 4(5,8 % därav.
Drätselkammaren i staden hade vid sammanträde den 1 februari 1946 god -

175

känt denna fördelning. I skrivelse den 31 juli 1945 till statens arbetsmarknadskommission
hade byggnadskontoret hemställt om närmare besked rörande
möjligheterna för att ifrågavarande arbete skulle kunna utföras i
kommissionens regi och med anslag, som av Kungl. Maj :t ställdes till kommissionens
förfogande, samt begärt uppgift om de åtgärder, som från byggnadskontorets
sida borde vidtagas för att arbetet skulle kunna komma till
utförande snarast möjligt. Kommissionen hade i skrivelse den 12 september
1945 meddelat att rådande arbetsmarknadsläge icke påkallade igångsättande
av arbetet såsom beredskapsarbete. Dessförinnan hade arbetet föreslagits
skola ingå i investeringsplanens grovarbetsreserv för budgetåret
1945/46 med ett belopp för en första etapp av 400 000 kronor. Med detta
belopp hade arbetet sedermera ingått i grovarbetsreserven för budgetåret
1946/47. De sanitära olägenheterna föranledde snara åtgärder men då staden
fordrade statsbidrag för att själv kunna bevilja ytterligare erforderliga
medel och en ansökan härom till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste
åtföljas av en mera detaljerad kostnadsberäkning än den föreliggande preliminära,
hade en sådan ansökan ännu ej kunnat insändas. Det av staden
den 13 februari 1945 godkända principförslaget hade under hand justerats
med hänsyn till framkomna önskemål och fordringar. Vissa förberedande
arbeten hade utförts under sommaren 1946. För det slutgiltiga förslagets
färdigställande erforderliga ytterligare arbeten beräknades vara avslutade
under loppet av sommaren 1947.

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll militieombudsmannen
om medicinalstyrelsens utlåtande i frågan huruvida vattnet i ån vore
av sådan beskaffenhet att ån icke borde användas för militära övningar.

På medicinalstyrelsens begäran avgav statens institut för folkhälsan yttrande
i ärendet.

I yttrandet anfördes följande: Föreliggande utredningar gåve vid handen
att ån mottoge en i förhållande till sin relativt ringa vattenmängd oproportionellt
stor kvantitet ej renat kloakvatten, att åns vatten under tiden
den 18 juni—den 20 augusti 1946 uppvisat en anmärkningsvärt hög halt
av faecalbakterier (colibakterier), och att vid vadningsstället (strax ovanför
åns utlopp i Lule älv) mängden colibakterier per liter vatten varit lägst
240 000 (den 18 juni) samt högst 60 000 000. Bakteriologisk undersökningav
åns vatten hade ej utförts vid tiden för övningen. Den bakteriella föroreningen
torde emellertid, då vattenståndet vid denna tidpunkt sannolikt
varit relativt lågt, ej ha varit mindre utan troligen större än den 18 juni.
Ett allmänt utnyttjande av ån för vadningsövningar måste på grund av den
konstant överallt förekommande höggradiga föroreningen ur hygienisk synpunkt
bedömas som olämpligt. Förutsatt att efter övningens slut manskapet
verkställt effektiv kropps- och klädvård torde vadningen ej ha inneburit
nämnvärda sanitära risker. Med hänsyn till den starka faecala föroreningen
av vattnet i ån måste dock anförda profylaktiska åtgärder utföras
synnerligen grundligt. Kläder och skodon, som burits under övningen, borde
avtagas samt i fortsättningen behandlas enligt direktiv, som lämpligen gå -

176

ves av vederbörande militärläkare. Tvättning borde utföras av hela kroppen
med tvål (såpa) och rent vatten, varefter duschning borde äga rum
och en ny uppsättning rena kläder påtagas. Då i ärendet även till behandling
upptagits frågan om rening av det kloakvatten, som tillfördes ån, ville
institutet framhålla och kraftigt betona vikten av att denna fråga snarast
löstes på ett tillfredsställande sätt.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt den 28 april 1947 dagtecknade utlåtande:
Medicinalstyrelsen delade institutets uppfattning att ett allmänt utnyttjande
av ån för militära vadningsövningar på grund av den konstant överallt i
åns nedre lopp förekommande höggradiga föroreningen måste ur hygienisk
synpunkt anses vara mindre lämpligt. Skulle förhållandena ändock nödvändiggöra
utförandet av vadningsövningar i ån borde särskilda direktiv
utfärdas av vederbörande militärläkare för kropps- och klädvård enligt
de riktlinjer, som angivits i institutets yttrande. Medicinalstyrelsen ville
slutligen understryka vikten av att frågan om rening av kloakvatten, som
tillfördes ån, utan uppskov löstes på ett ur sanitär synpunkt tillfredsställande
sätt.

Genom skrivelse den 10 maj 1947 anhöll militieombudsmannen om fortifikationsförvaltningens
yttrande angående åns användande vid militära övningar.
I yttrandet, som inkom den 20 september 1947, anförde fortifikationsförvaltningen
bland annat: Inom fortifikationsförvaltningens byggnadskontor
hade sedan några år tillbaka pågått utredning beträffande de
åtgärder, som av kronan och Bodens stad gemensamt borde vidtagas för
erforderlig rening av ån. Resultatet av denna utredning hade i huvudsak delgivits
militieombudsmannen genom en i ärendet ingiven promemoria. Påbörjandet
av de föreslagna åtgärderna för åns rening vore emellertid beroende
av dels att förslag om anvisande för lantförsvarets räkning av för
ändamålet erforderliga medel godkändes av statsmakterna, dels att staden
erhölle påräknat statsbidrag för ändamålet, dels ock att erforderligt byggnadstillstånd
beviljades.

Vid yttrandet hade fogats en skrivelse den 18 juli 1947 från kårchefen,
i vilken skrivelse anfördes i huvudsak följande: I skrivelse den 4 juli 1947
hade fortifikationsförvaltningen ifrågasatt att, i avvaktan på vidtagandet
av planerade åtgärder för rening av ån, annat för broslagning och andra
övningar lämpligt vattendrag kunde användas. Med anledning därav ville
kårchefen anmäla, att så för närvarande skedde. Dylika övningar anordnades
de flesta dagarna under tre månader på sommaren i Lule älv vid
kårens övningsplatser å Ängesholmen och vid Råbäck, vilka platser vore
belägna sju, respektive fem kilometer från kårens kasern. Båda platserna
vore ur ingenjörteknisk synpunkt mycket lämpliga för sitt ändamål. På
Ängesholmen kunde förläggning av trupp med fördel ske. Sedan övningsplatsen
vid Råbäck under de senaste två åren berövats åtta av elva förläggningsbaracker,
lede densamma av den olägenheten, att truppen dagligen
måste förflyttas till och från platsen, i regel per cykel, något som
krävde oproportionerligt lång tid. Enär övrig lägerbebyggelse därstädes —•

177

matinrättning, marketenteri in. m. — befunne sig i gott skick, vore det
särdeles önskvärt att övningsplatsen åter i övrigt utrustades för förläggning
av ett kompani. Det syntes sålunda icke tillfyllest att låta bero vid ett
konstaterande av att ån i nuvarande läge icke behövde användas för övningar.
Viktigare syntes vara att snara åtgärder vidtoges för förbättring
av utbildningsförhållandena vid lägret vid Råbäck genom att förläggningsmöjligheter
där ordnades ävensom att en sanering av ån påskyndades så
att bland annat kårens badplats vid Lule älv invid kasernen åter kunde
användas.

Med anledning av vad kårchefen anfört rörande baracklägret vid Råbäck
upplyste fortifikationsförvaltningen i sitt ovan omförmälda yttrande, att
vissa av barackerna på förslag av chefen för armén och efter prövning av
överbefälhavaren befunnits kunna försäljas med hänsyn till det jämförelsevis
korta avståndet till kårens kasernetablissement.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 17 december 1947 till militärbefälhavaren följande.

Av utredningen i ärendet framgår att vattnet i Bodån är i hög grad förorenat
genom att kloakvatten från staden och garnisonen utan rening utsläppes
däri. Hälsovårdsnämnden har betecknat ån som en öppen kloak
och badning i ån har sedan länge varit förbjuden. Föroreningen är särskilt
stor i den del av ån, intill ingenjörkårens kasernetablissement strax före
åns utlopp i Lule älv, där ifrågavarande övning företogs. Med hänsyn till
vad statens institut för folkhälsan och medicinalstyrelsen anfört måste det
uppenbarligen anses uteslutet att ordinärt företaga militära övningar vari
ingår vadning i ån. En förutsättning för att dylik övning överhuvud skall
få företagas är enligt nämnda yttranden att effektiva åtgärder genomföras
i fråga om kropps- och klädvård. De föreskrifter som i detta hänseende
anses påkallade äro så stränga att det enligt min mening praktiskt sett
måste anses föreligga hinder att ens i enstaka fall anordna övningar med
vadning i ån. Särskilt må framhållas svårigheten att utöva erforderlig kontroll
över att truppen verkligen iakttager härom meddelade föreskrifter.

Enligt erhållna upplysningar stå också andra övningsplatser av god beskaffenhet
till kårens förfogande. Även om dessa äro belägna på längre avstånd
från kårens kasern synes tidsspillan vid deras begagnande icke behöva
vara stor. Den kropps- och persedelvård som erfordras efter vadning
i Bodån skulle dessutom synbarligen draga sådan tid att någon verklig tidsvinst
icke skulle uppstå genom att använda ån som övningsplats i stället
för de mera avlägsna vattendragen.

Att militär övning företages i så starkt förorenat vatten som ifrågavarande
i syfte att därigenom vänja de deltagande vid motbjudande arbete torde, med
hänsyn till risken för deras hälsa, icke böra förekomma.

Såsom svar på en skrivelse, vari fortifikationsförvaltningen ifrågasatt
alt i avvaktan på vidtagandet av planerade åtgärder för rening av Bodån

12—i78i7.>. Mililieombudsmannens ämbetsberåttclse.

178

annat för övningar lämpligt vattendrag kunde användas, har kårchefen i
skrivelse den 18 juli 1947 anmält att så för närvarande skedde. Jag utgår
från att även i fortsättningen intill dess reningsåtgärderna genomförts Bodån
icke användes vid övningar av ifrågavarande slag. Efter att nu ha delgivit
Eder min uppfattning i denna fråga företager jag därutinnan icke vidare
åtgärd.

Vidkommande den särskilda övning som föranlett klagomålen låter jag
bero vid vad i ärendet förekommit.

I nämnda skrivelse har kårchefen framhållit att, då Bodån icke längre
användes för övningar, förläggningsmöjligheterna vid en av de ovan avsedda
andra övningsplatserna behövde förbättras. Jag förutsätter att, utan
någon vidare åtgärd från min sida, frågan härom vederbörligen beaktas och
erforderliga anstalter vidtagas.

Statens institut för folkhälsan och medicinalstyrelsen ha understrukit
vikten av att saneringen av Bodån utan ytterligare uppskov genomföres.
Av handlingarna framgår att förberedelser härför vidtagits men att påbörjandet
av föreslagna åtgärder är beroende på utgången av vissa anslagsfrågor
och erhållandet av byggnadstillstånd. Med hänsyn till frågans betydelse
för ingenjörkåren och övriga till garnisonen hörande förband finner
jag mig böra till chefen för försvarsdepartementet för kännedom överlämna
en avskrift av denna skrivelse.

En avskrift av skrivelsen tillställdes även kårchefen.

24. Fråga om offentlighet vid rättegång inför krigsrätt.

Den 20 december 1946 förekom inför regementskrigsrätten vid Svea livgarde
till handläggning första gången ett brottmål mot kaptenen Frithjof
Nils Hans Trulsson. I målet yrkade krigsfiskalen Gustaf Persson ansvar å
Trulsson för det denne hösten 1943 obehörigen till militärattachéer vid
tyska legationen i Stockholm lämnat uppgifter av betydelse för rikets försvar
och därvid till biträdande militärattachén Albrecht överlämnat en instruktionsbok,
innehållande föreskrifter angående cykelinfanteriförbands
krigsorganisation. Persson gjorde gällande att den bok Trulsson överlämnat
varit »Provisoriska handboksuppgifter, Fälthandbok, del I Organisation.
Fördelning.» samt åberopade, jämte en polisrapport med flera handlingar,
en skrivelse från avdelningschefen för försvarsstabens inrikesavdelning majoren
H. Leche, vari denne meddelade att nyssnämnda bok, vilken varit
försedd med beteckningen »Endast för tjänstebruk. Förvaras under läs.»,
varit av vikt och bort hållas hemlig för främmande makt med hänsyn till
rikets försvar.

Den av Persson åberopade rapporten, dagtecknad den 23 oktober 1946,
innehöll en uppteckning av förhör med dels Trulsson och dels två förutvarande
biträdande militärattachéer vid tyska legationen, ryttmästaren Harald
von Koenigsegg och kaptenen Hans Georg Miiller-Libenau. Rapporten
var försedd med påteckningen »hemlig».

179

Trulsson bestred att han utlämnat den av Persson angivna handlingen
och att han eljest till någon tysk legationstjänsteman lämnat handling eller
upplysning angående sakförhållande som bort hållas hemligt för främmande
makt med hänsyn till rikets försvar. Trulsson medgav dock att han till
Albrecht överlämnat ett stencilerat häfte, som enligt vad Trulsson mindes
rört cykelgrupps och cykelplutons uppställningsformer samt cykelvård o. d.
samt varit av ungefär samma innehåll som soldatinstruktionen. Trulsson
påstod att häftet senare utkommit i tryck och utdelats till all personal vid
cykelförband samt att å häftet ej funnits sådan påteckning som omnämndes
i Leches skrivelse.

Målet förekom därefter till handläggning vid krigsrätten den 7 februari
1947, då bland annat von Koenigsegg på Perssons begäran blev hörd upplysningsvis,
samt den 14 mars och den 6 juni 1947.

I utslag sistnämnda dag fann krigsrätten genom Trulssons erkännande
och vad i övrigt förekommit styrkt att Trulsson antagligen hösten 1943 till
Albrecht överlämnat ett av Trulsson i tjänsten mottaget häfte, innehållande
bestämmelser angående svenska cykelinfanteriförband, samt vid besök som
han vid olika tillfällen under åren 1942 och 1943 gjort å militärattachéavdelningen
vid tyska legationen inlåtit sig i samtal med Albrecht eller annan
å avdelningen tjänstgörande tysk personal beträffande bland annat
svenska militära förhållanden. Det kunde emellertid icke anses tillförlitligen
styrkt att häftet innefattat upplysning om sakförhållande som bort
hållas hemligt för främmande makt med hänsyn till rikets försvar. Trulsson
hade dock visat oförstånd i tjänsten genom sitt förfarande med häftet och
genom att på nämnt sätt inlåta sig i samtal med personal å berörda avdelning.
Trulsson fälldes därför till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt.

över krigsrättens utslag ha Persson och Trulsson anfört besvär. Målet är
beroende på krigshovrättens prövning.

Vid första rättegångstillfället skedde handläggningen inom stängda dörrar.

I protokollet antecknades — sedan däri anmärkts att till krigsrätten
överlämnats ovan åsyftade polisrapport och skrivelse, vilka intogos såsom
bilagor till protokollet — att krigsrätten enskilt överläde dels angående en
fråga om krigsrättens behörighet och dels angående frågan om handläggningens
offentlighet. Efter anteckning om det meddelade beslutet i forumfrågan
innehåller protokollet följande: »Vid pårop av målet till handläggning
inom lyckta dörrar enligt förordningen den 22 april 1881 med hänsyn
till rikets säkerhet inställde sig . . .».

Protokollet innehåller härefter först redogörelse för Perssons ansvarsyrkanden
och i anslutning därtill följande: Krigsfiskalen framhöll vidare,
att det ur utrednings- och spaningssynpunkt, avseende andra förhållanden
än dem, varom i detta mål vore fråga, vore av vikt, alt utredningen vid
krigsrätten skedde inom lyckta dörrar. Trulssons rättegångsbiträde sade sig

ej ha något att erinra mot att handläggningen skedde inom lyckta dörrar
men hemställde att till allmänhetens kännedom orsaken meddelades, så
att ej de gärningar som lagts Trulsson till last ansåges ha föranlett beslutet.

Vid andra rättegångstillfället beslöt krigsrätten efter enskild överläggning
att huvudförhandlingen i målet tills vidare skulle ske offentligen. Före
överläggningen hade parterna tillfrågats, huruvida under handläggningen
komme att företes några hemligstämplade handlingar eller lämnas några
upplysningar, som med hänsyn till rikets säkerhet icke borde komma till
offentlig kännedom. Persson förklarade att han ämnade ingiva en hemligstämplad
polisrapport men att enligt hans uppfattning vid handläggningen
ej komme att förekomma något som kunde vara till skada för rikets säkerhet.
Trulssons rättegångsbiträde meddelade att Trulsson icke hade något att
erinra emot att förhandlingarna fördes offentligt men tilläde, att i vart fall
sådana förhållanden komme att nämnas som vid föregående rättegångstillfälle
ansetts utgöra grund för att handläggningen skulle ske inom lyckta
dörrar. Sedan krigsrättens beslut avsagts, anhöll ordföranden att parterna
under den kommande handläggningen måtte i förväg tillkännagiva, när de
hade för avsikt att lämna upplysningar av beskaffenhet att icke böra komma
till allmän kännedom, så att krigsrätten då finge taga ställning till frågan
om målets handläggning inför öppna eller inom lyckta dörrar i de delarna.

Något sådant tillkännagivande skedde icke och den fortsatta rättegången
hölls, såvitt protokollet utvisar, offentligen.

Genom skrivelse den 20 januari 1947 anhöll militieombudsmannen om
yttrande av krigsdomaren Folke Lundquist och auditören Edw. Grape, vilka
tjänstgjort såsom civila ledamöter i krigsrätten, rörande grunden för krigsrättens
beslut den 20 december 1946 om målets handläggning inom lyckta
dörrar.

Lundquist anförde: Såsom av protokollet för den 20 december 1946 framginge
hade domstolens ifrågavarande beslut fattats så snart forumfrågan
avgjorts. De senare i protokollet antecknade kommentarerna till ifrågavarande
beslut från åklagarens och försvarsadvokatens sida låge sålunda helt
vid sidan av de synpunkter, vilka varit avgörande för domstolens ståndpunktstagande
i saken. Av samma protokolls avfattning torde framgå, att
till grund för beslutet legat den uppfattningen, att vid handläggningen av
målet något kunde uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet borde
hållas hemligt för främmande makt. Innehållet uti den i målet ingivna polisrapporten
ävensom i ett därvid fogat uttalande av sakkunnig person bekräftade
riktigheten av en sådan uppfattning. Det sätt på vilket åklagaren
sedermera bestämde sin talan gåve vid handen, att när som helst under målets
fortsatta handläggning fråga kunde bliva om upplysningar av militär
art, vilka av ovan angiven anledning icke borde bringas till allmän kännedom.
Av protokollet för den 7 februari 1947 framginge att målet sedermera
kommit i ett förändrat läge samt att krigsrätten i anledning därav
intagit en modifierad ställning till frågan om rättegångens offentlighet.

181

Grape yttrade: I ifrågavarande mål, vilket rörde ansvar bland annat enligt
8 kap. allmänna strafflagen angående förräderi och andra för rikets
säkerhet menliga brott, hade åklagaren yrkat ansvar å Trulsson i första
hand enligt 8 kap. 11 § andra stycket nämnda lag samt i andra hand enligt
8 kap. 10 § andra stycket samma lag. Vidare kunde anföras att den
polisrapport, som låge till grund för åtalet mot Trulsson vore förklarad
hemlig samt att det eller de reglementen eller instruktioner som Trulsson
anklagades för att ha överlämnat till en biträdande militärattaché vid tyska
legationen i Stockholm innehölle uppgifter, som enligt upplysningar frän
militärt håll vore av hemlig natur och således borde hållas hemliga för främmande
makter, även om dessa reglementen och instruktioner icke direkt
skulle vara hemligstämplade på grund av det praktiska skäl att de så ofta
behövde användas i den militära tjänsten och därför lämpligen icke kunde
förvaras på det betryggande sätt som om hemliga handlingar vore föreskrivet.
Ifrågavarande reglementens och instruktioners hemliga natur hade man
i stället utmärkt på så sätt att man påtryckt dem föreskriften »endast för
tjänstebruk» eller »endast för tjänstebruk, förvaras under lås». Dessa påskrifter
funnes också på här ifrågavarande reglementen m. m. När således
Trulsson vid rannsakningen den 20 december 1946 skulle höras om dessa
reglementens och instruktioners hemliga innehåll hade krigsrätten efter en
långvarig överläggning härom och om forumfrågan ansett det vara försiktigast
att åtminstone vid första rättegångstillfället och innan man erhållit
någon närmare kännedom om Trulssons brottsliga förfarande förordna om
målets handläggning inom lyckta dörrar. Vid det andra rättegångstillfället
den 7 februari 1947 hade krigsrätten emellertid efter förnyad överläggning
beslutat att söka handlägga målet vid offentlig rättegång under förutsättning
att såväl åklagare och svarande jämte dennes advokat som samtliga
vittnen på förhand tillfrågades om huruvida några upplysningar av hemlig
natur vid handläggningen av målet komme att lämnas. Före varje anförande
av åklagare eller svarande och dennes försvarsadvokat samt förhör
med instämda vittnen i målet hade också vederbörande tillfrågats härom
av krigsrättens ordförande. Det vore också krigsrättens avsikt att vid målets
fortsatta handläggning om möjligt söka bibehålla offentligheten vid rannsakningen
med Trulsson.

På begäran inkommo vidare yttranden från Persson och statspolisintendenten
Georg Thulin.

Persson anförde: Vid krigsrättens handläggning av målet den 20 december
1946 hade från Perssons sida icke gjorts någon direkt hemställan om
målets handläggning inför lyckta dörrar utan hade Persson därvid med
särskilt angivande av att det skedde på begäran av den avdelning inom
statspolisen, som handhaft utredningen i målet, anfört att ett offentliggörande
av materialet skulle ur utrednings- och spaningssynpunkt vara till
men för undersökningen av andra förhållanden än dem varom i målet vore
fråga. För egen del vore Persson emellertid ej i tillfälle att närmare angiva
de omständigheter, som motiverade utredningsmaterialets hemlighål -

182

lande, utan tilläte sig Persson att för vinnande av närmare upplysningar
härom hänvisa till kriminalpolisintendenten G. Österdahl.

Thulin förmälde att hemligstämplandet av polisrapporten, vilket skett i
samråd med honom, grundats å 10 § lagen om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar och att det synts Thulin uppenbart att
man skäligen kunde befara att utlämnande av handlingarna skulle motverka
brotts upptäckande och brottmålsutredning. Vid yttrandet var fogad
en promemoria av Österdahl med redogörelse för de förhållanden som legat
till grund för polismyndighetens uppfattning i nämnda hänseende. Österdahl
anförde däri bland annat: Då von Koenigsegg i Sverige hörts av svenska
polisen hade han efter hand och synnerligen motvilligt berättat att Trulsson
och en annan person till tyska legationens militäravdelning lämnat
vissa upplysningar. Trulsson hade vid polisförhöret lämnat en del medgivanden
och bevisningen hade i hans fall ansetts vara tillräcklig för åtal.
Det hade emellertid ansetts vara av stor vikt att von Koenigsegg personligen
hördes i målet, von Koenigsegg hade ansett sig vara i en svår pliktkollision.
Det hade för honom varit mycket motbjudande att röja Trulsson
och den andra personen, vilka haft anledning lita på att de icke skulle avslöjas
av dem till vilka de lämnat upplysningar. Å andra sidan hade von
Koenigsegg, som vore gift med en i Sverige bosatt svenskfödd kvinna och
hade minderåriga barn i detta äktenskap, varit angelägen om att icke genom
förtegenhet minska sina möjligheter att få kvarstanna i Sverige, von
Koenigsegg hade uppenbarligen gjort sig svåra samvetsförebråelser, innan
han bestämde sig för att berätta vad han visste i nämnda fall. Om von
Koenigsegg blivit utsatt för uppseendeväckande publicitet innan han hördes
inför rätten — vilket med all sannolikhet kunde antagas ha blivit fallet
om rapporten icke hemligstämplats — så förefölle det Österdahl vara möjligt,
att von Koenigsegg skulle ha föredragit att återvända till Tyskland
framför att inställa sig inför rätten. Härigenom skulle utredningen i målet
ha i hög grad motverkats. Av denna anledning hade Österdahl hemligstämplat
polisrapporten i fallet Trulsson.

I skrivelse den 19 december 1947 till Lundquist och Grape anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad sålunda förekommit, följande.

Den i vårt land sedan gammalt gällande grundsatsen om rättegångars
offentlighet har kommit till uttryck genom förordningen den 22 april 1881
om offentlighet vid underdomstolarna. Enligt denna författning, sådan den
numera lyder, skall vid allmän underrätt rättegång hållas offentligen och
skall förty, så länge det kan ske utan trängsel för dem, som höra till rätten
eller ha med saken att skaffa, ej någon vara förment att vara inne medan
rätten sitter, där ej överläggning till beslut skall hållas inom lyckta dörrar
eller rätten finner förekommande mål vara för anständigheten och sedligheten
stötande eller att i följd av rättegångens offentlighet något kan
uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för

183

främmande makt, i vilka händelser åhörarna på ordförandens tillsägelse
skola avträda.

De sålunda för allmän underrätt meddelade bestämmelserna gälla även
för krigsrätterna. I 57 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
stadgas, att rannsakning vid krigsrätt skall hållas offentligen utom i fall
där undantag från rannsaknings offentlighet i brottmål medgives i allmän
lag. Vissa särbestämmelser gälla dock i krig och vid mobilisering.

Grundsatsen är också fastslagen i nya rättegångsbalken, där det i 5 kap.
1 § stadgas att förhandling vid domstol skall vara offentlig. Undantag från
offentlighetsprincipen medgives dock för de fall som avses i 1881 års förordning
ävensom i vissa andra fall varom nu ej är fråga. Genom en särskild
lag den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av offentligheten vid
domstol beträffande allmänna handlingar, vilken träder i kraft samtidigt
med nya rättegångsbalken den 1 januari 1948, har såsom ytterligare undantag
föreskrivits att, därest vid förhandling inför domstol företes allmän
handling som enligt vad därom är stadgat icke må utlämnas till envar och
det finnes vara av synnerlig vikt att ej genom handlingens offentliggörande
något uppenbaras som av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen bör
hållas hemligt, domstolen äger, även om föreskrift därom eljest ej är i lag
meddelad, förordna att förhandlingen i vad den angår sådan handling skall
hållas inom stängda dörrar.

Tillämpningen av 1881 års förordning behandlades vid 1944 års riksdag.
I två motioner (I: 74 och II: 121) föreslogs hemställan till Kungl. Maj :t om
sådan omarbetning av förordningen att av ordalydelsen otvetydigt framginge
att endast under den tid något sådant förhållande avhandlades, som
med hänsyn till rikets försvarsläge borde hemlighållas, rättegången finge
hållas inom lyckta dörrar. I utlåtande (nr 24) över motionerna anförde
första lagutskottet härom bland annat: Enligt gällande rättegångsordning
vore rättegången vid underdomstolarna och enligt den nya rättegångsbalken
rättegången i alla instanser i princip offentlig. Enligt utskottets mening
vore det av synnerlig vikt att denna princip upprätthölles i största möjliga
utsträckning. Erfarenheterna från skilda länder gåve vid handen att hemliga
rättegångar kunde medföra allvarliga faror för rättssäkerheten. Det
syntes å andra sidan ofrånkomligt att undantag från offentlighetsprincipen
skulle kunna göras i särskilda fall. Huruvida bestämmelserna om handläggning
inom stängda dörrar i sådana fall då något kunde uppenbaras, som
med hänsyn till rikets säkerhet borde hållas hemligt för främmande makt,
erhållit en ur alla synpunkter fullt ändamålsenlig utformning kunde uppenbarligen
vara föremål för delade meningar. Att begränsa undantagen från
offentlighetsprincipen på det sätt som motionärerna föreslagit torde å andra
sidan knappast vara tillrådligt, även om upplysningar av de mest skilda
slag tydligtvis kunde vara av beskaffenhet åt! inverka på rikets försvarsläge.
Det väsentligaste torde emellertid icke vara bestämmelsernas utformning
i och för sig utan domstolarnas sätt att tillämpa desamma. Innebörden
av gällande bestämmelser torde vara att handläggning inom stängda dörrar

184

skulle få förekomma endast under sådana skeden av rättegången, varunder
något kunde uppenbaras, som på den ena eller andra i lag medgivna grunden
borde hållas hemligt. Så snart rättegången berörde andra förhållanden
borde handläggningen åter göras offentlig. Framhållas kunde att det uppenbarligen
mången gång vore svårt eller till och med omöjligt att på förhand
avgöra huruvida under handläggningen av ett mål sådana omständigheter
kunde förekomma att målet borde handläggas inom stängda dörrar. Huruvida
domstolarna i mål av nu förevarande art förordnat om handläggning
inom stängda dörrar i större utsträckning än hänsyn till rikets säkerhet påkallat
kunde icke av utskottet bedömas.

Det är, såsom första lagutskottet framhållit, av synnerlig vikt att grundsatsen
om offentlighet vid rättegång upprätthålles i största möjliga utsträckning.
Avsteg därifrån får ske endast i fall som angivas i lag och
bör äga rum blott i den mån det är erforderligt med hänsyn till det allmänna
intresse som avses med lagens undantagsbestämmelser. Medgivandet
att hålla rannsakning inom stängda dörrar för att förhindra spridandet
av kännedom om försvarshemlighet får således icke föranleda att offentligheten
uteslutes även i andra avsnitt av rättegången än sådana där
det kan uppenbaras något som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas
hemligt för främmande makt.

Vid avgörande av fråga huruvida förhandling inom stängda dörrar är
påkallad med hänsyn till rikets säkerhet är domstolen icke bunden av att
polisrapport eller annan handling av polis- eller militärmyndighet hemligstämplats
eller försetts med påteckningen »hemlig», »endast för tjänstebruk»
e. d. Frågan om sekretess beträffande polisrapport och andra allmänna
handlingar är att bedöma enligt föreskrifterna i 1937 års lag om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Sedan utredningsmaterialet
framlagts inför domstol, har denna att pröva om handläggningen
skall vara offentlig eller äga rum inom stängda dörrar. Denna
fråga regleras icke i 1937 års lag utan gälla härom bestämmelserna i 1881
års förordning. Myndighets beslut att icke utlämna viss handling kan —
såsom i förevarande fall varit händelsen beträffande polisrapporten —
ha föranletts av andra skäl än sådana som avses i förordningen eller ock
framstå såsom helt eller delvis ogrundat. Domstolen har därför att självständigt
pröva huruvida offentlig förhandling är ägnad att skada riket.

Den mot Trulsson av åklagaren förda talan gällde huvudsakligen utlämnande
av en viss handling som enligt ett av åklagaren åberopat utlåtande
av militär myndighet borde hållas hemlig för främmande makt med hänsyn
till rikets försvar. Trulsson bestred att han utlämnat den av åklagaren
angivna handlingen, och utredningen i målet rörde sig i huvudsak kring
frågan om vilken handling som utlämnats. Vid det förhör med Trulsson
som ägde rum vid första rättegångstillfället behandlades överhuvud icke
någon annan fråga; därutöver förekommo vid detta tillfälle blott partsanföranden
av mera allmänt innehåll och några uppgifter av Trulsson rörande
hans tjänstgöringsförhållanden.

185

Därest i polisrapporten såvitt den avsåg utlämnande av handling, som
bort hållas hemlig med hänsyn till rikets försvar, funnits uppgifter varigenom
innehållet i sådan handling uppenbarats, hade detta kunnat innefatta
skäl antaga att även vid förhandlingen inför krigsrätten dylika uppgifter
skulle röjas. Så var emellertid icke fallet. I polisrapporten fanns väl
antecknat titeln på den handling som åklagaren påstod att Trulsson utlämnat,
»Provisoriska handboksuppgifter del I Organisation. Fördelning.»
Närmare upplysningar om denna handlings innehåll meddelades däremot
icke i rapporten. Rörande innehållet i de handlingar av ifrågavarande slag
som omnämnas eller åsyftas i denna del av rapporten förekomma däri blott
sådana allmänna upplysningar som att de rört »svenska regementens organisation»,
»cykelförbands organisation», »cykelinfanteriregementes sammansättning»,
»krigsorganisation för fördelning», »organisation av en skidlöparbataljon
eller cykelbataljon».

Liknande var enligt protokollet förhållandet vid målets handläggning inför
krigsrätten. Ej heller då lämnades någon upplysning om innehållet i
de olika handlingar som i detta sammanhang voro på tal; endast sådana
allmänna ordalag användes som »cykelinstruktion eller cykelreglemente»,
»cykelgruppens och cykelplutonens uppställning», »provisoriskt infanterireglemente,
cykelinfanteriförband».

Såsom framgår av det anförda förekom vid den muntliga förhandlingen
vid första rättegångstillfället icke något som i och för sig utgjort tillräcklig
anledning att utesluta offentligheten. Att vid förhandlingen som hjälp
vid förhöret företeddes vissa militära handlingar har, såvitt protokollet
utvisar, icke medfört att deras innehåll behövt röjas för åhörare. Ej hellei
polisrapporten i den del den var föremål för behandling vid nämnda tillfälle
eller övriga därvid ingivna handlingar innehöllo sådana uppgifter att
det med hänsyn till rikets säkerhet var påkallat att föredragningen därav
ägde rum inom stängda dörrar.

Väl må medgivas att krigsrätten då handläggningen började icke med
säkerhet kunnat förutse att icke vid förhandlingen skulle komma att yppas
något som ej borde komma till offentlig kännedom. I polisrapporten
avhandlades sålunda även huruvida Trulsson i övrigt utlämnat uppgifter
rörande försvaret, och i denna del omnämndes vissa förhallanden som möjligen
kunnat föranleda handläggning inom stängda dörrar. Såsom nyss
sagts berördes dock ej denna del av målet vid första rättegångstillfället. Ej
heller förelåg innan krigsrätten fattade sitt beslut om handläggning inom
stängda dörrar något uttalande av parterna i målet rörande behovet därav.
Krigsrätten synes på grund av målets beskaffenhet utan vidare ha förutsatt
såsom självfallet att vid handläggningen skulle röjas hemliga sakförhållanden.
Beslut om handläggning inom stängda dörrar borde icke
ha meddelats omedelbart utan först senare, i den mån det på grund av förhandlingens
faktiska förlopp visade sig erforderligt. Krigsrätten borde således
redan vid första rättegångstillfället ha tillämpat den metod som enligt
vad ovan angivits senare kom till användning.

186

Det må framhållas att, om förhandlingen vid första rättegångstillfället
skett öppet, detta icke behövt medföra att också polisrapporten i sin helhet
blivit offentlig. På sätt nyss anmärkts skulle det kunna ha varit motiverat
att handläggningen i viss del av målet skedde inom stängda dörrar. Därest
det ansetts erforderligt att bereda sekretesskydd även åt polisrapporten
i denna del, hade detta kunnat och bort ske genom att med intagandet därav
i protokollet fått anstå till detta skede av rättegången.

Enligt utredningen i ärendet har polismyndighetens åtgärd att förse polisrapporten
med påteckningen hemlig icke skett av hänsyn till rikets säkerhet
utan berott därpå att rapportens offentliggörande ansetts motverka
brotts upptäckande och brottmåls utredning. Huruvida polismyndighetens
uppfattning i detta hänseende varit befogad eller icke tillhör ej mitt bedömande.
Enligt lag är det emellertid icke domstol medgivet att enbart
av sådana skäl företaga rannsakningen inom lyckta dörrar. Härför måste
— där ej andra lagliga skäl för offentlighetens uteslutande föreligga — krävas
att förhandlingens offentlighet kan vara till men även för rikets säkerhet.
Att de följder i fråga om brotts upptäckande och brottmåls utredning,
som i förevarande fall ansetts kunna uppkomma genom polisrapportens
offentliggörande, skulle kunnat vara till sådant men framgår dock ej av
utredningen. Vad nu sagts har dock endast avseende å ännu gällande lag;
enligt den förut omförmälda lagen den 10 juli 1947 om inskränkning av
offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar kan framdeles
undantagsvis tänkas förekomma att förhandling må ske inom stängda
dörrar uteslutande på den grund att handlings offentliggörande är till men
för brotts upptäckande och brottmåls utredning.

Av vad ovan anförts framgår att enligt min mening tillräckliga skäl icke
förelegat för krigsrättens beslut vid första rättegångstillfället den 20 december
1946 att handläggningen skulle företagas inom lyckta dörrar. Att
förhandlingen vid första rättegångstillfället utan men för rikets säkerhet
kunnat hållas offentligen finner jag krigsrätten ha bekräftat genom att
hålla de fortsatta förhandlingarna i målet inför öppna dörrar och att icke
i utslaget meddela förordnande om sekretess beträffande protokollet för
första rättegångstillfället.

Jag har härigenom velat giva Eder del av min uppfattning i förevarande
spörsmål och företager ej vidare åtgärd i ärendet.

187

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid som villkor för vapenfri
värnpliktigs rätt till hemortslön.

Ämbetsberättelsen till 1945 års riksdag innehåller (s. 360 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 27 oktober 1944 till Konungen avlåten
skrivelse angående beräkning av kvalifikationstiden för rätt till hemortslön
för vapenfri värnpliktig, som blivit helt befriad från tjänstgöring under
fredstid. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat följande.

Värnpliktiga nr 233-32-36 Lennart Jonsson och nr 795-32-37 Bertil Carlsson,
vilka blivit befriade från värnpliktens fullgörande i fredstid, hade sedermera
erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att i stället för tjänstgöring vid
krigsmakten utföra civilt arbete för statens räkning. På hösten 1942 hade
de inkallats till värnpliktstjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen. De hade
då icke fullgjort och ej heller varit skyldiga att fullgöra någon tjänstgöring
i fredstid. Vid tillkomsten av 1942 års krigsfamiljebidragsförordning hade
sådana uttalanden gjorts, att innebörden av de hithörande stadgandena
måste vara den, som statens arbetsmarknadskommission i juli 1942 givit
uttryck för, eller att värnpliktig som blivit helt befriad från tjänstgöring
under fredstid skulle behandlas såsom om fredstjänstgöring om 180 respektive
270 eller 300 dagar likväl vore fullgjord. Kommissionen hade emellertid
numera intagit en annan ståndpunkt, i det att den förklarat, att sadan
värnpliktig hade att fullgöra 120 dagars tjänstgöring innan kvalifikationstid
för erhållande av hemortslön finge räknas. Till stöd för denna uppfattning
hade särskilt åberopats vissa uttalanden vid tillkomsten av den nya
lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. Dessa uttalanden stödde obestridligen
kommissionens senare ståndpunkt. Argument funnes salunda för både
den ena och den andra tolkningen. Vad som syntes mest angeläget vore,
att en enhetlig praxis komme till stånd hos familjebidragsnämnder och
truppregistreringsmyndigheter.

Genom beslut den 31 januari 1947 fann Kungl. Maj :t i anledning av vad
i ärendet förekommit gott förklara, att Jonsson och Carlsson hade att fullgöra
120 dagars tilläggstjänstgöring, innan kvalifikationstid för rätt att
komma i åtnjutande av hemortslön finge börja räknas.

188

2. Angående föreskrifter om befälhavares åtgärder då straff skall verkställas
utan hinder av att utslaget ej vunnit laga kraft.

Den 20 augusti 1947 avlät tjänstförrättande militieombudsmannen Wilhelmsson
följande skrivelse härom till Konungen.

\ id granskning av till militieombudsmannen inkomna fångförteckningar
från Skånska kavalleriregementet för juli och augusti 1946 iakttogs, att
vissa anteckningar rörande värnpliktige nr 2349-6-45 Harry Elvir Sigfrid
Lindell, som den 29 juli intagits i regementets häkte och den 24 augusti
överlämnats till polismyndigheten för undergående av ungdomsfängelse,
icke voro fullt tydliga i avseende å Lindells häktning och rannsakning.

Av infordrad utredning framgick bland annat följande: Lindell häktades
den 30 juli. Genom utslag av regementskrigsrätten den 14 augusti förklarades
Lindell förfallen till ansvar jämlikt 50 § första stycket och 53 § andra
stycket strafflagen för krigsmakten för rymning, varjämte regementskrigsrätten
— med anteckning att Lindell tidigare ådömts ungdomsfängelse men
utskrivits på prov den 22 januari 1946 med en prövotid av två år — förordnade
att det Lindell tidigare ådömda ungdomsfängelsestraffet skulle avse
jämväl ifrågavarande rymningsbrott och att han skulle återintagas för alt
undergå fortsatt ungdomsfängelse. Lindell skulle i häkte avbida det fortsatta
ungdomsfängelsestraffets verkställighet. Meddelande angående utslaget
inkom till regementsexpeditionen med post den 15 augusti. Innan straffet
befordrades till verkställighet avvaktades Lindells nöjdförklaring som
avgavs den 17 augusti. Sistnämnda dag anhöll tjänstförrättande regementschefen
i skrivelse till Konungens befallningshavande om verkställighet omedelbart
av Lindell ådömt straff och Lindells avhämtande snarast i regementets
läger i Ljungbyhed. Den 24 augusti överlämnades Lindell till polismyndigheten
för undergående av ungdomsfängelse.

I skrivelse till regementschefen denna dag har jag anfört bland annat
följande: Vad befälhavare har att iakttaga i avseende å verkställighet av
frihetsstraff finnes angivet bland annat i § 21 militär bestraffningsförordning.
Där stadgas att, om befälhavare mottagit utslag, varigenom dömts
till straff eller skyddsåtgärd som avses i lagen om verkställighet av frihetsstraff
in. in., och den dömde är förvarad i militärhäkte som står under befälhavarens
uppsikt, befälhavaren skall, sedan utslaget vunnit laga kraft
mot den dömde i ansvarsfrågan, i det besvär icke inom föreskriven tid anförts
eller han i stadgad ordning förklarat sig nöjd med utslaget, ofördröjligen
med översändande av utslaget hos Konungens befallningshavande göra
anhållan om den dömdes avhämtande. Stadgandets avfattning synes närmast
giva vid handen att därmed avsetts en uttömmande reglering av befälhavarens
skyldigheter i nu ifrågavarande hänseende. Det är emellertid uppenbart
att dessa föreskrifter, i den mån de icke äro fullständiga, ej få leda
till underlåtenhet att i förekommande fall tillämpa allmänna föreskrifter
om verkställighet. Enligt 7 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m. må dom rörande frihetsstraff (närmare angivna i

189

ö § samma lag) i vissa fall, varom särskilt är stadgat, verkställas utan hinder
av att tiden för fullföljd av talan i målet ej gått till ända. Verkställighet
må ock ske, därest den dömde i föreskriven ordning före fullföljdstidens
utgång avgiver nöjdförklaring. Med vad »särskilt är stadgat» åsyftas
bland annat 5 § i lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse, i vilket stadgande
föreskrives att beslut om ungdomsfängelse skall, där domstolen ej
annorlunda förordnar, gå i verkställighet utan hinder därav att det ej
äger laga kraft. Något förordnande av nyssnämnda art har i förevarande
fall icke meddelats. Det har därför ålegat vederbörande befälhavare att så
snart han mottagit regementskrigsrättens utslag befordra detsamma till
verkställighet utan att såsom här skett avvakta nöjdförklaring. Det av befälhavaren
tillämpade förfaringssättet medför risk för att en till ungdomsfängelse
dömd person, som i häkte avbidar straffets verkställighet, får kvarbliva
i häkte längre än som vederbör. Med det anförda har jag velat fästa
Eder uppmärksamhet å vad som bör iakttagas i avseende å verkställighet av
straff av ifrågavarande slag.

Av utredningen i ärendet framgår att vederbörande befälhavare missuppfattat
reglerna om verkställighet av ungdomsfängelse. Missuppfattningen
synes emellertid med hänsyn till innehållet i § 21 militär bestraffningsförordning
förklarlig. Såsom framhållits i min skrivelse till regementschefen
synes nämligen stadgandets avfattning vara ägnad att ingiva den oriktiga
uppfattningen att stadgandet åsyftar en uttömmande reglering av befälhavarens
befattning med verkställighet av straff och skyddsåtgärder som avses
i lagen om verkställighet av frihetsstraff, sålunda även ungdomsfängelse.
Särskilt med hänsyn till att stadgandets tillämpning är anförtrodd åt befattningshavare
utan juridisk utbildning lär en upprepning av här ifrågakomna
fel icke kunna anses utesluten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Maj :t ville taga under övervägande, huruvida icke § 21
militär bestraffningsförordning bör så förtydligas att därav framgår att
verkställighet i vissa fall skall ske utan hinder av att utslaget ej har vunnit
laga kraft mot den dömde.

3. Angående upphävande av bestämmelse om kvarhållande utöver kontraktstid
av fast anställt manskap.

Den 19 december 1947 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen.

I § 53 militär bestraffningsförordning stadgas: Har krigsman, som förbundit
sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, blivit fälld till straff för rymning
eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller har

190

hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart
ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han varit rymd eller
olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten,
ej tillgodoräknas honom såsom tjänstetid. — För värnpliktiga gäller i motsvarande
fall vad därom är stadgat i värnpliktslagen.

I en den 18 oktober 1947 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift har Försvarets underbefälsförbund bland annat anfört:

Det syntes kunna ifrågasättas, huruvida en föreskrift enligt § 53 militär
bestraffningsförordning kunde anses vara skälig och ur statsnyttans synpunkt
tjäna något ändamål. Vid ett bedömande härav torde böra beaktas
de alldeles speciella och från andra verksamhetsområden vitt skilda förhållanden
som rådde inom försvaret och den levnadsålder, vid vilken det
övervägande antalet fast anställda inträdde i krigstjänst samt det förhållandet
att en jämlikt nämnda författningsrum efter kontraktstiden ''kvarhållen’
inte rimligen kunde under den överskjutande tiden, som för honom måste
framstå såsom ytterligare straffpåföljd, väntas vara en effektiv och positivt
inställd arbetskraft. Antagningen av fast anställt manskap skedde redan
vid så tidig ålder att de anställningssökande som regel nyligen kommit in
i pubertetsåldern, ett utvecklingsskede, som för ungdomen medförde fysiska
och framförallt psykiska påfrestningar, vilka medverkade till ofta oförklarliga
beteenden. Militärtjänsten med sin till tiden noggranna inrutning
av livsföringen, sina speciella förläggnings- och utspisningsförhållanden,
den ständiga friktionen med andra människor, sitt för det personliga uppträdandet
speciella mönster o. s. v. torde inte medverka till minskning av
dessa fysiska och psykiska påfrestningar. Motsatsen torde vara mera sannolik.
Det förelåge därför anledning draga den slutsatsen, att rymning och
olovligt undanhållande eller brott, som medfört fängelse eller straffarbete,
begångna under dessa utvecklingsår, ofta vore betingade av inflytande från
pubertetsårens utvecklingsskede, under vilket en i och för sig svår anpassning
från i det civila livet rådande förhållanden till de militära förhållandena
skulle äga rum. Utifrån dessa synpunkter kunde skäligheten av bestämmelserna
i författningsrummet starkt ifrågasättas. Anställningen såsom fast
anställt manskap hade icke av det svenska samhället och i viss utsträckning
icke heller av beställningshavarna själva betraktats såsom en med
andra likvärdig anställning. Orsakerna härtill vore givetvis flera. En av
dessa och säkerligen den tyngst vägande torde utan tvekan vara att söka
i det sätt, på vilket värvning av soldater i gången tid ägt rum och som givit
anställningen karaktär av straff. Men också det förhållandet, att militär
tidigare och så sent som under 1930-talet använts i inrepolitiska uppgörelser,
hade medverkat härtill. Underbefälsförbundet hade med hänsyn till
personalens egna intressen men också i syfte att medverka till en fastare
förankring av försvaret i det svenska folkmedvetandet under hela sin tillvaro
sökt verka för en utveckling av denna anställning till likvärdighet
med andra anställningar. Det målet syntes förbundet numera inte vara
alltför avlägset, särskilt i betraktande av den ändrade löneställning och

191

anställningsform, som 1947 års riksdag beslutat. Anställningens karaktär
— eller rättare uppfattningen därom — vore emellertid icke bara beroende
av löneställning och anställningsform utan också arten av olika reglerande
föreskrifter medverkade därtill. § 53 militär bestraffningsförordning syntes
vara en sådan föreskrift, som gåve anställningen en annan och ur dessa
synpunkter icke önskvärd karaktär.

De i § 53 militär bestraffningsförordning lämnade föreskrifterna i fråga
om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, hade
i tidigare krigslagstiftning sin motsvarighet i vissa i strafflagen för krigsmakten
upptagna bestämmelser. Sålunda stadgades i 26 § i 1881 års strafflag
för krigsmakten, att, där krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid
vid krigsmakten, under samma tid undergått straffarbete eller hållits i
fängelse, som blivit honom för brott omedelbart eller såsom förvandlingsstraff
ålagt, strafftiden ej finge tillgodoräknas honom såsom tjänstetid.
Vidare föreskrevs i 65 § samma lag, att dylik krigsman, som för rymning
fällts till straff som ej medförde hans uteslutande från krigsmakten, ej
skulle få såsom tjänstetid tillgodoräkna sig den tid han varit rymd. Likartade
föreskrifter funnos upptagna jämväl i den dessförinnan gällande
1868 års strafflag för krigsmakten (2 kap. 12 § och 5 kap. 7 §).

1901 års krigslagstiftningskommitté påpekade i sitt år 1905 avgivna betänkande
(del II s. 81), att ifrågavarande bestämmelser uteslutits ur förslaget
till ny strafflag för krigsmakten. Såsom skäl härför anfördes, att
genom dessa bestämmelser i själva verket ej stadgades en straffpåföljd
utan endast meddelades föreskrift om sättet för beräkningen av fast anställd
krigsmans tjänstetid i visst fall. Föreskrifterna hade därför enligt kommitténs
uppfattning rätteligen icke sin plats i strafflagen för krigsmakten
utan borde snarare, därest de fortfarande funnes böra bibehållas, införas
i vederbörande tjänstgöringsreglementen eller de särskilda författningar,
som angående dylika ämnen funnes meddelade.

Vid granskning av ett på grundval av kommitténs betänkande inom justitiedepartementet
utarbetat förslag till strafflag för krigsmakten — som
i förevarande del ej innefattade någon ändring i betänkandet — anförde
fyra ledamöter av högsta domstolen (se prop. 1908: 67 s. 225): Enär uppenbarligen
icke bör ifrågakomma, att strafftiden eller den tid, då krigsman
såsom rymmare avhållit sig från tjänstgöring, skall räknas för tjänstetid,
samt en utsträckt tid av tjänstgöringsskyldigheten måste anses såsom påföljd
å de ådömda straffen, böra omförmälda nu i gällande strafflag för
krigsmakten och i värnpliktslagen upptagna stadganden återgivas i den
nya lagen. Härvid torde endast den ändring böra vidtagas, att då alla skäl
synas tala för att med rymning uti ifrågavarande avseende likställes olovligt
undanhållande, vad som för närvarande beträffande rymningstidens
frånräknande från tjänstgöringstiden finnes stadgat även må göras gällande
beträffande lid, varunder någon krigsmakten tillhörig person olovligen
undanhållit sig från tjänstgöring.

192

Departementschefen förklarade, att han var ense med de ledamöter av
högsta domstolen, som framhållit, att det uppenbarligen ej borde ifrågakomma,
att den tid, som för krigsman åtgått för verkställande av straffarbete
eller fängelse, eller under vilken han varit rymd, skulle tillgodoräknas
honom såsom tjänstetid. Han var även därutinnan ense med dessa ledamöter,
att han ansåg olovligt undanhållande böra uti ifrågavarande hänseende
likställas med rymning, därvid dock av praktiska skäl torde böra uppställas
det villkoret, att det olovliga undanhållandet varat minst 24 timmar.
Vad anginge den lämpligaste platsen för ifrågavarande bestämmelser, anslöt
sig departementschefen till den av kommittén utan meningsskiljaktighet
uttalade uppfattningen och fann sålunda ej anledning biträda den
av ifrågavarande ledamöter i högsta domstolen gjorda hemställan (prop.
s. 271).

För värnpliktig gäller enligt 27 § värnpliktslagen att, där han under
föreskriven tjänstgöring för utbildning blivit fälld till straff för rymning
eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet eller hans
tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete, omedelbart ådömt
fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring
eller internering, den tid under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit
sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej skall tillgodoräknas
honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall
annorledes förordnar. I anslutning härtill föreskrives i samma lagrum att
Konungen äger bestämma i vad mån den värnpliktige får tillgodoräkna sig
fullgjord del av tjänstgöringen samt i vilken ordning han skall fullgöra
återstående tjänstgöringsskyldighet. I 131 § inskrivningsförordningen upptagas
närmare bestämmelser härom, varjämte föreskrives, att i vissa fall
även tid för verkställande av disciplinstraff ej skall få tillgodoräknas såsom
tjänstgöringstid (se angående innebörden av dessa bestämmelser militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1947 s. 234 och 299). Föreskrifterna att
i vissa fall tid för disciplinstraff ej må tillgodoräknas som tjänstgöring infördes
först i 1925 års inskrivningsförordning under det att ovannämnda
stadgande i gällande värnpliktslag hade sin motsvarighet redan i 1901 års
värnpliktslag.

1922 års krigslagstiftningssakkunniga upptogo i sitt den 31 augusti 1923
avgivna betänkande (SOU 1923: 78) till behandling frågan, huruvida en
krigsman, vars tjänstgöring avbrutits för verkställighet av arreststraff,
borde få tillgodoräkna sig nämnda tid som tjänstetid samt föreslogo sådan
ändring i såväl värnpliktslagen som § 53 militär bestraffningsförordning,
att sådant tillgodoräknande i vissa fall ej vidare skulle få ske. Förslaget
föranledde icke någon ändring vare sig i värnpliktslagen eller i militär
bestraffningsförordning. Däremot lämnades, som ovan nämnts, i 1925 års
inskrivningsförordning föreskrifter i denna riktning.

Såsom motiv till vad sålunda föreslagits anfördes i 1923 års betänkande,
efter det bestämmelserna i § 53 militär bestraffningsförordning och § 27

193

inom. 4 i då gällande värnpliktslag av 1914 återgivits: Ur principiell synpunkt
synas nämnda bestämmelser fullt motiverade, alldeles särskilt då
det gäller värnpliktiga med deras relativt kort tillmätta tjänstetid. Vad
som nu gäller rörande fängelse och straffarbete synes med samma skäl böra
tillämpas, då arreststraff avtjänas utan tjänstgöring, åtminstone då strafftiden
varit av något längre varaktighet. Den straffade har nämligen i sådant
fall försummat en del av den honom lagligen åliggande tjänstgöringen,
vilken sedermera bör kompletteras. För den stamanställde bör tjänstgöringen
kunna förlängas med ett antal dagar, som motsvarar arreststraffets
längd. Den värnpliktige åter bör ha skyldighet att antingen kvarstanna i
tjänst en motsvarande tid eller ock, där sådant av särskild anledning är
lämpligt, inkallas till fullgörande av eftertjänsten i sammanhang med annan
honom åliggande tjänstgöring. En sådan utsträckning av nämnda regel
synes så mycket mera motiverad, som enligt vårt förslag tiden för arreststraffen
i rätt avsevärd mån förlänges. Att en sådan eftertjänst icke är att
betrakta såsom en straffpåföljd är utan vidare uppenbart, då det ju här
uteslutande är fråga om en anordning, som betingas av hänsyn till vederbörandes
utbildning och till statens anspråk på hans arbetskraft. Emellertid
ligger det i sakens natur, att en sadan anordning jämväl bör vara ägnad
att avhålla vederbörande från begåendet av brott. Medvetandet om, att man
med ett arreststraff kan ådraga sig skyldighet att kvarstanna i tjänst, då kamraterna
rycka ut, eller ock att ånyo inställa sig i tjänstgöring, torde rentav
i åtskilliga fall ur preventiv synpunkt spela en ännu större roll än enbart
själva straffhotet. Vi anse således, att bestämmelser om skyldighet att taga
igen förlorad tjänstetid böra införas jämväl för det fall, att tjänstgöringen
avbrutits för verkställighet av arreststraff. Då emellertid en eftertjänst, avseende
endast ett fåtal dagar, icke är av sådant värde, att de praktiska olägenheter,
som med en sådan tjänstgöring äro förenade, därigenom uppvägas,
synes eftertjänst böra krävas endast i det fall, att avbrottet varit av
mera avsevärd tidslängd. Vid rymning och olovligt undanhållande ligger
saken något annorlunda. Här medför redan en enstaka dags utevaro skyldighet
att taga igen den försummade tjänstetiden. För dessa speciella fall måste
en sådan regel anses lämplig, då det otvivelaktigt är psykologiskt riktigt
att mota avsikten att undandraga sig krigstjänsten med hot om skyldighet
att taga igen just den lid, varunder undanhållandet varat. I fråga om det
fast anställda manskapet, som ju tjänstgör en längre tid, i regel omkring
tre år, synes man härvid för utkrävande av eftertjänst lämpligen kunna
fordra, att avbrottet i tjänstetiden överstiger åtta dagar, men då även sådana
fall torde kunna inträffa, då ett avbrott, överstigande åtta dagar icke
skaligen bör föranleda eftertjänst, hava vi föreslagit, alt utkrävande av efterIjanst
beträffande det fast anställda manskapet vid avbrott, överstigande alla
dagar, skall bero på vederbörande befälhavare. Denne skulle således äga
att meddela dispens i sådana fall, då eftertjänst uppenbart skulle vara onytlig.
Vad angår de värnpliktiga med deras växlande utbildningsperioder
torde man hora sätta avbrottstiden i visst förhållande till utbildningsperio13-
-47S47Mililicnmbuilsmannens ämbetsberättelse.

194

dens längd. Vi ha i detta hänseende ansett oss böra föreslå, att eftertjänst
skall äga rum allenast under förutsättning, att avbrottet överstiger fyra dagar,
om det gäller en utbildningsperiod av högst 30 dagar, samt åtta dagar beträffande
en utbildningsperiod av längre varaktighet. Det är givetvis i detta
fall likgiltigt, huruvida det är fråga om ett enda arreststraff av förevarande
tidslängd eller huruvida det föreligger två eller flera arreststraff under samma
utbildningstid, som tillhopa uppgå till nämnda dagantal. Har person,
som på grund av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff är skyldig
fullgöra eftertjänst, tillika under tjänstgöringsperioden undergått arreststraff
utan tjänstgöring, bör vidare den för förstnämnda båda straff påkallade
eftertjänsten utökas med tid motsvarande arreststraffet, även om
detta icke i och för sig skulle hava uppgått till ovannämnda minimitider.
Detsamma bör gälla, där den, som undergått arreststraff, redan på grund
av rymning eller olovligt undanhållande är skyldig att fullgöra eftertjänst.

Min företrädare har i underdånig skrivelse den 24 september 1946 angående
ovannämnda stadganden i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
om eftertjänst framhållit att det måste anses olämpligt att, medan avbrott
i tjänstgöringen vid straffverkställighet i övrigt är reglerad i lag, frågan
huruvida tiden för disciplinstraffs avtjänande skall tillgodoräknas såsom
tjänstgöringstid behandlas i en administrativ författning; spörsmålet
vore av den vikt för den värnpliktige att det borde lösas genom lag. I ett
den 16 november 1946 avgivet betänkande med förslag till strafflagstiftning
för krigsmakten (SOU 1946: 83) har i anslutning till vad sålunda uttalats
föreslagits, att till 27 § värnpliktslagen måtte fogas en bestämmelse
av den innebörden, att vad i lagrummet stadgas därom att viss tid ej må
tillgodoräknas som tjänstgöringstid skall gälla även tid, under vilken värnpliktig
varit frånvarande från tjänstgöringen för avtjänande av arreststraff,
i den mån tiden överstiger tjugu dagar då fråga är om första tjänstgöring
eller annan tjänstgöring om mer än tvåhundra dagar eller, beträffande kortare
tjänstgöring, en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar. I
motiven framhålles, att i anledning av den sålunda föreslagna ändringen
stadgandet i § 53 militär bestraffningsförordning, som möjligen bör sammanföras
med övriga bestämmelser om manskapets anställningsförhållanden,
borde tagas under omprövning.

De nuvarande reglerna i värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
om eftertjänst för värnpliktiga innebära att självförvållat avbrott i de värnpliktigas
tjänstgöring i viss utsträckning icke tillgodoräknas dem utan att
den fastställda tjänstetiden i motsvarande mån förlänges. Den närmare utformningen
av dessa regler torde visserligen, såsom framhållits av min företrädare
i ovannämnda skrivelse och föreslagits i 1946 års betänkande,
behöva undergå jämkningar. Men i princip synes det vara välmotiverat att
bibehålla sagda grundsats. Skälen därför sammanhänga ytterst med att det
är fråga om ett framtvingat fullgörande av en medborgerlig plikt och att
värnpliktstjänstgöringen i fredstid är relativt kortvarig. För vinnandet av

195

utbildningssyftet torde det, åtminstone om ett mera avsevärt avbrott förekommit,
i regel vara oundgängligt att den förlorade tiden ersättes. Såsom
anförts i 1923 års betänkande ligger det dessutom i sakens natur att skyldigheten
att fullgöra eftertjänst i viss mån är ägnad att avhålla de värnpliktiga
från rymning och andra brott under militärtjänsten. Även rättvisesynpunkten
torde härvidlag spela en viss roll. Om en värnpliktig, som på
grund av rymning varit frånvarande från förbandet en längre tid, skulle
det oaktat få avsluta värnpliktstjänstgöringen samtidigt med sina mera
skötsamma kamrater, skulle detta sannolikt ofta ur deras synpunkt anses
stötande.

Vad angår det fast anställda manskapet äro förhållandena såtillvida annorlunda
att denna personals tjänstgöringsskyldighet är grundad å ett frivilligt
anställningsavtal. Avtalets fullgörande från den kontraktsanställdes
sida garanteras emellertid — i motsats till vad i övrigt gäller vid anställning
i såväl enskild som allmän tjänst — genom mot den anställde

riktad personexekution. Detta framstår såsom en kvarleva från den tid då
tvångsvärvning var den vanligaste rekryteringsmetoden, trots att vid upplepade
tillfällen utfärdades föreskrifter till förhindrande av värvningsmissbruk
och övergrepp. Förhållandet torde kunna belysas genom en hänvisning
till § 13 i Kungl. stadgan den 7 april 1802 om värvning och manskaps
legande till krigstjänst, vari framliålles hurusom all värvning bör ske utan
tvång eller list genom ömsesides mellan värvaren och den som anvärves
träffad godvillig överenskommelse. Nu för tiden äro det fast anställda manskapets
anställningsförhållanden med vissa undantag likartade med andra
statsanställdas. Det viktigaste undantaget är att anställningen sker genom
kontrakt, varigenom den anställde förbinder sig till viss första anställningstid.
Denna kontraktstid varierar mellan 31/, och 61/, år. 1946 års manskapsloneu
t redning, som uttalade sig för bibehållande av kontraktsanställning
under den första anställningstiden, anförde angående skälen för denna
anställningsform följande (prop. 1947: 281 s. 46): Mot kontraktsanställningen
kan visserligen anföras, att den binder befattningshavaren till anställningen
på ett sätt, som icke är vanligt. Det bör dock här hållas i minnet,
att manskapet erhåller avgiftsfri utbildning samt därtill avlöning. Det synes
då falla sig naturligt, att den anställde — utom det att han förbinder sig
genomgå hela utbildningen — även förbinder sig att kvarstå i tjänst viss
tid därefter för att av staten kunna utnyttjas för sådana arbetsuppgifter,
tor vilka han påkostats utbildning.

I enlighet med förslag av manskapslöneutredningen har i samband med
den vkI 1947 års riksdag beslutade allmänna löneregleringen för statens
befattningshavare användningen av kontraktsformen vid manskapsanställmng
väsentligt inskränkts. Numera gäller härutinnan följande. Den första
anställningen regleras alltjämt genom kontrakt. Efter första anställningsidens
utgång upphör anställningen med kontrakt för dem som befordrats
till furirer Dessa anstallas med antagningsbevis på samma sätt som extra
ordinarie befattningshavare i allmänhet i statens tjänst. Sedan kontrakts -

196

tiden utgått äger beställningshavaren lämna tjänsten viss tid efter uppsägning.
Skyldighet föreligger emellertid för furir att avgå från denna anställning
vid en uppnådd levnadsålder av 34 år. Under den första anställningstiden
och intill dess den anställde befordrats till furir erhåller han lön enligt
ett biandlönesystem, som innebär att lönen utgår i form av dels kontanter,
dels naturaunderhåll. Vid furirbefordran sker övergång till kontantlönesystemet.

Beträffande furirernas ställning kan även förtjäna anmärkas att i 1946
års betänkande föreslagits att bestämmelserna om ämbetsansvar skola utsträckas
att avse jämväl dessa beställningshavare.

Även om man ansett sig icke kunna undvara att i viss utsträckning anställa
manskap på kontrakt för viss tid, synes det dock angeläget att de
särskilda villkoren för anställningen icke göras mera betungande för den
anställde än som oundgängligen erfordras. Anordningen med eftertjänst kan
med hänsyn härtill enligt min mening ej anses tillräckligt motiverad.

De hänsyn till utbildningen, som kunna anföras såsom skäl till att de
värnpliktiga åläggas viss eftertjänst, torde vara av avsevärt mindre vikt i
fråga om de fast anställda med deras längre tjänstetid. Denna är ej heller
uteslutande att betrakta som en utbildningstid. De anställda ha sålunda, i
varje fall mot slutet av anställningstiden, regelmässigt att efter avslutad
utbildning fullgöra på dem ankommande uppgifter som trupputbildare
samt inom vissa särskilda, mera yrkesinriktade verksamhetsområden. Vid
en till följd av viss tids frånvaro på grund av rymning eller straffavtjänande
inträdd mindre eftersläpning i utbildningen för fast anställd tillhörande
manskapet torde med hänsyn till längden av tjänstetiden den förlorade
tiden många gånger kunna åter inhämtas. Där så ej kan ske torde
utbildningen i allmänhet dock kunna avslutas inom ramen för den första
anställningstiden. Det är även tydligt att värdet av det arbete som en under
dessa omständigheter med tvång kvarhållen befattningshavare utför regelmässigt
måste vara ganska ringa.

Beträffande frågan vilka skäl som, i fall av rymning eller olovligt undanhållande,
vartill fast anställt manskap gjort sig skyldigt, tala för en
motsvarande förlängning av tjänstgöringstiden, må framhållas följande.
Vad i 1923 års betänkande uttalats därom, att det måste anses psykologiskt
riktigt att möta avsikten att undandraga sig krigstjänsten med hot om
skyldighet att taga igen just den tid, varunder undanhållandet varat, kan
i och för sig förefalla bärande. Även om bestämmelsen rörande eftertjänst
icke erhölle en så undanskymd placering som för närvarande utan framhävdes
genom att intagas i kontrakt eller sammanföras med övriga bestämmelser
om manskapets anställningsförhållanden, synes det dock vara tvivelaktigt
om bestämmelsen verkligen fyller någon uppgift i detta avseende. Fall
av rymning och olovligt undanhållande torde väl beträffande det fast anställda
manskapet i allmänhet endast förekomma under den första anställningstiden,
innan vederbörande hunnit riktigt inordna sig i de för honom helt nya
förhållandena. Uppenbarligen utgör risken att efter lång tid vid kontrakts -

197

tidens slut kunna få fullgöra eftertjänst icke något nämnvärt avhållande
skäl mot rymning och undanhållande under den första tiden av anställningen.
De andra påföljder i form av bestraffning och utebliven befordran
under kontraktstiden som kunna bliva följden av rymning torde vara tillräckliga.
Att flera år senare vid en tidpunkt då vederbörande står i begrepp
att övergå till civil anställning av honom utkräva viss ytterligare
tjänstgöring, torde med visst fog lätt kunna uppfattas som en något senkommen
extra bestraffning för en sedan länge sonad förseelse. 1923 års
betänkande giver —- som framgår av den ovan lämnade redogörelsen
— beträffande tid som för fast anställd beställningshavare åtgått för avtjänande
av arreststraff uttryck för en motsvarande tankegång. Enligt
betänkandet borde utkrävande av eftertjänst i dylikt fall ifrågakomma
endast vid avbrott i tjänstetiden överstigande åtta dagar och huruvida eftertjänst
i sådant fall skulle uttagas skulle vara beroende av en skälighetsprövning
av vederbörande befälhavare. Det kan ifrågasättas om det ur
statens-arbetsgivarens synpunkt bör anses föreligga någon avgörande skillnad
mellan det fall att den anställde genom en tids rymning eller undanhållande
bryter mot sina åtaganden enligt kontraktet eller om han genom
annan mer eller mindre grov försummelse i tjänsten med därav föranledd
påföljd i form av arreststraff föranleder att han under viss tid blir förhindrad
att fullgöra sin tjänst.

En regel om eftertjänst på grund av utevarobrott står ej heller väl samman
med gällande bestämmelser om manskaps skiljande från tjänsten. Vid
fall av rymning eller undanhållande av mera allvarlig karaktär eller vid
upprepad sådan finnes i 29 § strafflagen för krigsmakten inrymd en befogenhet
för vederbörande befälhavare att från anställning vid krigsmakten
skilja fast anställt manskap. I 1946 års ovannämnda betänkande (s. 215)
har såvitt rör manskap som icke har ämbetsansvar icke upptagits något
häremot svarande stadgande men förordats att i den administrativa författning,
som i övrigt reglerar manskapets anställningsförhållanden, upptagas
häremot svarande bestämmelser, vilka torde böra avfattas i närmare
saklig överensstämmelse med reglerna i 25 kap. 7 § i det den 10 maj 1946
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen. Första
stycket i nämnda lagrum skulle enligt förslaget erhålla följande lydelse:
Där ämbetsman på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff
enligt vad förut i detta kapitel sägs, dömes till straffarbete, varde ock
avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten,
och kan i sådant fall dömas till suspension; förskyller han fängelse
eller böter, skall dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig
uppenbarligen icke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension
om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen
bör äga. Det synes föga lämpligt att som alternativ till stadgande
av denna innebörd ha en regel enligt vilken, i stället för ett skiljande
från tjänsten, sker en förlängning av denna.

198

Vad beträffar föreskriften i § 53 militär bestraffningsförordning om
fullgörande av eftertjänst vid avbrott i tjänstgöringen för verkställighet
av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff kan till en början
framhållas att i 27 § värnpliktslagen härmed jämställts även ungdomsfängelse,
tvångsarbete, förvaring och internering. Någon anledning torde
icke föreligga till skiljaktighet härutinnan. Genom den utredning som innan
anställningskontrakt tecknas regelmässigt sker angående den anställningssökandes
person torde det knappast behöva inträffa att det först
senare uppdagas att han tidigare ådömts urbota bestraffning som ännu ej
verkställts. Vad åter angår det fall att vederbörande under anställningstiden
ådömes straffarbete eller fängelse erbjuder 29 § strafflagen för krigsmakten
under vissa förutsättningar möjlighet för befälhavaren att skilja vederbörande
från hans anställning vid krigsmakten. Vid en omarbetning av
den administrativa författning som reglerar manskapets anställningsförhållanden
i enlighet med ovan omförmälda förslag, torde åt vederbörande befälhavare
komma att inrymmas möjlighet att, efter omständigheterna i
varje fall, på grund av brott skilja beställningshavare som ej uppnått furirs
grad från anställningen. Man torde kunna utgå från att den som dömes
till ett något så när långvarigt straff skiljes från anställningen. Anser
befälhavaren att den dömde bör få kvar stanna i tjänsten torde det vara
mest ändamålsenligt att i dylikt fall någon eftertjänst ej ifrågakommer.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed hemställa, att Eders Kungl. Maj :t ville taga
i övervägande det av mig nu framförda spörsmålet om upphävande av
§ 53 i militär bestraffningsförordning.

4. Angående upptagande av nöjdförklaring av häktad m. m.

Den 19 december 1947 avlät militieombudsmannen följande skrivelse
härom till Konungen.

Militärhäkte vid regemente, kår eller annat truppförband eller skola står
enligt § 11 andra stycket militär bestraffningsförordning under uppsikt av
befälhavaren för truppförbandet eller skolan, fästnings eller garnisons
häkte under uppsikt av kommendanten eller platsbefälhavaren, stations
häkte under uppsikt av stationsbefälhavaren, fartygs häkte under uppsikt
av fartygschefen samt häkte vid annan avdelning av krigsmakten under
uppsikt av avdelningens befälhavare. Den, som har militärhäkte under sin
uppsikt, äger att, då han är förhindrad att själv fullgöra därmed förenade
åligganden, uppdraga åt underlydande befälhavare av minst kaptens grad
att tillfälligt utöva uppsikten över häktet.

I tredje stycket av samma paragraf föreskrives, att befälhavare som har
militärhäkte under sin uppsikt skall ställa sig till efterrättelse vad i lag och
särskilda författningar är stadgat angående verkställighet av frihetsstraff
samt förvaring av häktade personer. Genom särskilda instruktioner skall

199

befälhavaren meddela häktets föreståndare erforderliga föreskrifter i avseende
på ordningen och snyggheten inom häktet, fångarnas och arrestanternas
behandling och säkerhet med mera dylikt samt giva nödiga förhållningsorder
beträffande häktets bevakning.

Föreståndare för militärhäkte är enligt § 12 militär bestraffningsförordning
vederbörande väbel eller, där väbel ej finnes, annan underofficer som
av befälhavaren därtill förordnats.

Beträffande de skyldigheter som åvila befälhavare som har uppsikt över
häktet i fråga om upptagande av nöjdförklaring av häktad och verkställande
av häktad ådömd bestraffning må anföras följande.

Enligt 8 § första stycket lagen den 21 december 1945 om verkställighet av
frihetsstraff m. in. (verkställighetslagen) skall nöjdförklaring av häktad i
vittnes närvaro avgivas inför styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller
föreståndaren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte,
inför den befälhavare som har uppsikt över häktet. Där den som sålunda
äger mottaga nöjdförklaring ej är tillstädes, må förklaringen avgivas
inför den som är i hans ställe. Förklaringen må ej gälla utan att domen eller
rättens eller domarens bevis om målets utgång, såvitt den dömde rörer,
finnes att tillgå för den som mottager förklaringen samt den dömde haft
betänketid till andra dagen efter den då domen vid rätten avkunnades för
honom eller blev honom annorledes delgiven. I andra stycket av samma
paragraf stadgas, att myndighet som äger mottaga nöjdförklaring av häktad
skall så snart ske kan erinra den häktade om hans rätt att avgiva sådan
förklaring och vad därvid är att iakttaga samt å den dag, då nöjdförklaring
först kan avgivas, evad det är söckendag eller helgdag, efterhöra huruvida
han vill avgiva sådan förklaring. Jämlikt 9 § samma lag skall vad i 8 §
är stadgat om häktad äga motsvarande tillämpning med avseende å den som
undergår straff eller eljest är intagen i fångvårdsanstalt.

Angående förfarandet vid upptagande av nöjdförklaring lämnas vissa
ytterligare föreskrifter i 11 § verkställighetslagen. Myndighet som mottagit
nöjdförklaring skall göra anteckning därom å den handling, på grund
varav förklaringen avgivits. Anteckningen skall jämväl underskrivas av den
dömde och av vittnet. Om avgiven nöjdförklaring skall underrättelse ofördröjligen
avsändas till den domstol hos vilken den dömde ägt fullfölja talan
mot domen. Myndighet som äger mottaga nöjdförklaring skall föra särskilda
minnesanteckningar över dylika förklaringar och åtgärder som omförmälas
i 8 § andra stycket.

1 fråga om verkställighet av dom varigenom ansvar ådömts i militärhäkte
förvarad gäller enligt 82 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
att domen skall befordras till verkställighet av den befälhavare,
som har uppsikt över häktet (jämför 13 § tredje stycket verkställighetslagen).
Detta åliggande innebär där fråga är om straffarbete, fängelse,
ungdomsfängelse, förvaring eller internering — såsom framgår av § 21 militär
bestraffningsförordning — endast att befälhavaren överlämnar utslaget

200

till Konungens befallningshavande samt anhåller om den dömdes avhämtande.

Angående strafftidens beräkning gäller enligt 17 § verkställighetslagen
som huvudregel att vid verkställighet av straffarbete eller fängelse strafftiden
skall, om den dömde hålles häktad i målet, räknas från den dag då
domen må verkställas såvitt angår honom ådömt ansvar. På grund av hänvisning
i 7 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt är detta stadgande med visst undantag tillämpligt
även i fråga om förvaring och internering. Vid ungdomsfängelse skall
jämlikt 14 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse angående beräkning
av strafftiden i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat angående
beräkning av strafftid, där någon blivit dömd till straffarbete eller
fängelse. Har häktad, som dömts att undergå straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
förvaring eller internering, icke inom föreskriven tid fullföljt
talan i målet såvitt angår honom ådömt ansvar eller har han avgivit
nöjdförklaring, må domen jämlikt 6 och 7 §§ verkställighetslagen i denna
del verkställas utan hinder av fullföljd å åklagares eller målsägandes sida.
Dock är beträffande ungdomsfängelse att märka, att beslut därom, när
domstolen ej annorlunda förordnat, skall verkställas utan hinder därav att
det ej äger laga kraft (5 § lagen om ungdomsfängelse).

Beträffande disciplinstraff, som skall avtjänas i militärhäkte, gäller att
den befälhavare som har uppsikt över häktet skall meddela uttryckligt förordnande
om verkställighet av straffet, varvid å domen skall av honom
göras anteckning om dagen för straffets början och slut (82 § krigsdomstolslagen
och § 32 militär bestraffningsförordning). Att disciplinstraff i
dessa fall i regel bör befordras till verkställighet omedelbart framgår av
207 § strafflagen för krigsmakten samt 82 § krigsdomstolslagen. Nöjdförklaring
kan ej avgivas av den som dömts till disciplinstraff.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår att vissa av de uppgifter med
avseende å verkställighet av straff vilka åvila den befälhavare som har
uppsikt över häktet och vilka måste av honom personligen fullgöras äro av
så brådskande natur att de icke kunna utan rättsförlust för den häktade
uppskjutas från en dag till annan. Detta gäller dels upptagande av nöjdförklaring
av häktad och dels förordnande om verkställighet av häktad
ådömt disciplinstraff. Däremot torde det icke vara erforderligt att den befälhavare
som har uppsikt över häktet personligen ombesörjer övriga föreskrivna
åtgärder, som äga samband med inhämtande av nöjdförklaring av
häktad samt med befordran till verkställighet av häktad ådömd bestraffning
i form av straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering.

Angående utövande av befäl över avdelning av krigsmakten vid förhinder
för vederbörande chef finnas vissa bestämmelser i tjänstereglementet för
krigsmakten. Enligt mom. 174 i nämnda reglemente skall chef vid förhinder
för honom att utöva befälet — på grund av ledighet, kommendering eller
tillfällig frånvaro — tilldela tillfällig befälsrätt (avlämna befälet) till någon

201

av de i momentet närmare angivna befattningshavare. Där omständigheterna
icke medgivit chef att på sätt sålunda föreskrivits vid förhinder avlämna
befälet, skall jämlikt 186 inom. samma reglemente som regel den
till tjänsteställningen främste vid förbandet i egenskap av tjänstförrättande
chef taga befälet, dock skall, om för visst fall är stadgat eller bestämt
att viss person vid förhinder för chef skall föra befälet, denne taga befälet.
Vad beträffar utövandet av uppsikt över militärhäkte framgår härav, att,
därest vid chefs frånvaro befälet över avdelningen överlämnats till annan,
nämnda uppsikt utan vidare övergår på denne. Enahanda blir förhållandet
beträffande den, som med stöd av mom. 186 i tjänstereglementet för krigsmakten
tagit befälet då omständigheterna icke medgivit ett överlämnande
därav.

Stadgandet i § 11 militär bestraffningsförordning om rätt för befälhavare
som har militärhäkte under sin uppsikt att uppdraga åt underlydande befälhavare
att tillfälligt utöva uppsikten över häktet avser sådana fall då
befälhavaren — utan att sådana förhållanden föreligga att befälet överlämnas
enligt 174 mom. tjänstereglementet eller må tagas enligt 186 mom.
samma reglemente — på grund av frånvaro eller annan orsak är förhindrad
att utöva uppsikten över häktet.

För tolkningen av nämnda stadgande i militär bestraffningsförordning
äro förarbetena till detsamma belysande. Bestämmelsen tillkom genom kungörelse
den 2 februari 1923 och föranleddes av en skrivelse den 14 oktober

1922 från militieombudsmannen till Kungl. Maj :t (se ämbetsberättelsen

1923 s. 201).

I skrivelsen framhöll militieombudsmannen, att det inträffat att, under
det regementschef deltagit i övningar med regementet utom förläggningsorten,
den dömde under flera dagar förgäves sökt få avgiva nöjdförklaring,
i det befälhavaren för den hemmavarande styrkan ansett sig sakna behörighet
att upptaga sådan förklaring. I skrivelsen anfördes vidare bland annat
följande. Huruvida sådan behörighet kunnat grundas på bestämmelserna
om tillfällig befälsrätt i (då gällande) tjänstgöringsreglemente torde
vara tveksamt vid det förhållande, att regementschefen fortfarande torde
varit att anse som befälhavare för den avdelning, till vilken häktet hörde.
Även om emellertid i det ifrågakomna fallet likväl torde få anses, att behörighet
att upptaga förklaringen tillkommit befälhavaren för den hemmavarande
styrkan, torde det dock vara klart, att det i många fall måste bliva
förenat med svårighet för militärbefälet att avgöra, huru gällande bestämmelser
i förevarande hänseende skola tolkas. Särskilt torde svårigheter
kunna uppstå, då regementschefen under övning med regementet, jämte
övriga officerare av högre grad, befinner sig utom förläggningsorten. För
undanröjande av de svårigheter för lagens tillämpning som visat sig kunna
uppstå då vederbörande befälhavare, utan att sådant fall är för handen att
han jämlikt tjänstgöringsreglementet bör till annan överlämna befälet, på
grund av frånvaro från förläggningsorten är ur stånd alt upptaga nöjdförklaring
samt för att underlätta fullgörandet av detta tjänsteåliggande i all -

202

mänhet, synes möjlighet böra finnas för nöjdförklaringars avgivande jämväl
inför annan än befälhavaren för vederbörande truppförband. Då det
vid de allmänna straffanstalterna åligger vederbörande direktör eller föreståndare
att mottaga nöjdförklaringar, torde kunna ifrågasättas, om ej den
förevarande frågan bäst kunde ordnas på det sätt, att den till väbel förordnade
underofficer, som jämlikt § 12 militär bestraffningsförordning är
föreståndare för militärhäkte, bekläddes med samma befogenhet som föreståndare
vid allmänt häkte. Med hänsyn till väbelns allmänna tjänsteåligganden
och den nära beröring, i vilken han under deras fullgörande kommer
till den dömde, samt på grund av hans tjänsteställning i allmänhet,
synes denna lösning av frågan dock icke lämplig. Frågan synes däremot
lämpligen kunna ordnas så, att vederbörande befälhavare, i analogi med
vad i 202 § strafflagen för krigsmakten är för där avsett fall stadgat, berättigas
att förordna annan vid truppförbandet att i allmänhet eller för särskilt
fall utöva ifrågavarande befogenhet. Att därvid i regel dagmajoren,
eller där sådan ej finnes, annan av vederbörande dagbefäl i första hand
kommer att erhålla dylikt förordnande torde vara uppenbart, men synes
det knappast lämpligt att i vidare mån inskränka befälhavarens valfrihet
härutinnan än att föreskrift lämnas därom, att förordnandet skall givas
person av officers tjänslegrad. På de sålunda anförda skälen förordade militieombudsmannen
i skrivelsen att till § 11 militär bestraffningsförordning
skulle fogas ett stadgande av innehåll, att befälhavaren finge åt annan officer
uppdraga att i allmänhet eller för särskilt fall i befälhavarens ställe
upptaga nöjdförklaring.

I avgivet yttrande över militieombudsmannens framställning anförde
krigshovrätten bland annat: Krigshovrätten hölle för sin del före, att det
fortfarande borde ankomma på vederbörande befälhavare att upptaga nöjdförklaring.
Det borde sålunda endast för särskilt fall — då befälhavaren
funne sig förhindrad att fullgöra detta åliggande —- medgivas befälhavaren
rätt att meddela annan person uppdrag att i befälhavarens ställe utföra de
tjänsteförrättningar, som stode i samband med nöjdförklaringens upptagande.
Rätten att för särskilt fall förordna substitut borde begränsas att
avse officer av minst kaptens tjänsteställning.

Såsom framgår av vissa i militieombudsmannens ämbetsberättelser redovisade
ärenden har även efter genomförandet av den författningsändring
för vilken här redogjorts förekommit dröjsmål med upptagande av nöjdförklaring
till följd av förhinder för vederbörande befälhavare att själv
mottaga sådan förklaring. Angående nämnda ärenden må här anmärkas
följande.

I ett fall (se ämbetsberättelsen 1926 s. 95) framkom vid granskning av
fångförteckningar att nöjdförklaring av häktad upptagits två dagar tidigare
än som lagligen bort ske, d. v. s. innan vederbörande fått åtnjuta föreskriven
betänketid. Såsom skäl härför åberopade regementschefen dels att
den häktade självmant uttryckt önskan att omedelbart få förklara sig nöjd
och dels att regementschefen på grund av övningar utom kasernområdet

203

skulle varit förhindrad att å rätt dag mottaga nöjdförklaringen. Beträffande
sistnämnda skäl framhöll militieombudsinannen, att, även om omförmälda
övningar kunde ha medfört viss svårighet för nöjdförklarings mottagande
å rätt dag, övningarna i allt fall ej berättigat regementschefen att
på sätt som skett upptaga nöjdförklaringen tidigare än lagligen vore medgivet.

I ett ärende, för vilket redogörelse lämnats i 1939 års ämbetsberättelse
(s. 35), var läget följande. Vid granskning av fångförteckningar framgick
att häktad, beträffande vilken utslag meddelats den 28 augusti 1937, fått
avgiva nöjdförklaring redan den 30 augusti, d. v. s. en dag för tidigt. Nöjdförklaringen
hade, under det den befälhavare under vars uppsikt häktet
stått befunnit sig på tjänsteresa, avgivits inför väbeln och en furir. Militie-,
ombudsmannen fann att nöjdförklaringen på grund härav måste anses
ogiltig.

Ämbetsberättelsen till 1942 års riksdag (s. 104) upptager även redogörelse
för ett ärende, där fråga var om felaktigt upptagande av nöjdförklaring.
Omständigheterna voro här dessa. En värnpliktig vid en flygflottilj hade
genom utslag den 8 april 1941 av vederbörande regementskrigsrätt dömts
att hållas i fängelse två månader, varjämte regementskrigsrätten förklarat
honom skyldig att omedelbart träda i häkte. Den värnpliktige hade dels den
10 och dels den 23 april förklarat sig nöjd med utslaget. Nöjdförklaringen
hade i båda fallen bevittnats av samma personer, en kapten (depåadjutanten)
och en fanjunkare (expeditionsunderofficer och föreståndare för häktet).
Det framgick att nöjdförklaringen den 10 april upptagits av depåadjutanten
som av flottilj chefen, vilken icke haft tillfälle att närvara, erhållit
uppdrag att handlägga ärendet. Flottilj chefen ansåg sig genom denna muntliga
order rent formellt ha tillfälligt uppdragit åt adjutanten att utöva uppsikten
över häktet. Militieombudsmannen fann det emellertid obestridligt,
att uppdraget åt adjutanten att handlägga ärendet angående nöjdförklaring
icke kunde anses liktydigt med ett uppdrag att tillfälligtvis ha uppsikten
över häktet. Adjutanten skulle näppeligen ha ansett sig på grund
av den mottagna ordern behörig vidtaga andra på uppsiktsmyndigheten
ankommande uppgifter än just upptagande av ifrågavarande nöjdförklaring.
Det åt adjutanten lämnade uppdraget stode sålunda icke i överensstämmelse
med föreskrifterna i § 11 militär bestraffningsförordning. Frågan
om omfattningen av uppdraget vore icke endast av formell natur. För
meddelande av ett uppdrag av den omfattning, som i nämnda paragraf avsåges,
torde krävas en prövning huruvida uppdragstagaren besutte den kännedom
om lag och författningar, som i paragrafen sades. Gällde uppdraget
däremot endast att å viss tid mottaga en förklaring, kunde dylik lag- och
författningskännedom synas överflödig. Vidare kunde ett uppdrag av den
begränsade omfattning som lämnats adjutanten föranleda missförstånd i
frågan huruvida förutsättningarna för nöjdförklaringens upptagande redan
av uppdragsgivaren prövats föreligga. Som den första nöjdförklaringen
upptagits så tidigt att den häktade vid dess avgivande icke haft i lag stad -

204

gad betänketid, vore förklaringen ogiltig. I följd av det begångna felet hade
vederbörande hållits häktad i ytterligare tolv dagar innan strafftiden börjat
räknas.

I 1943 års ämbetsberättelse (s. 159) redogöres för ett ärende angående
nöjdförklaring. Vid en ingenjörkår hade en värnpliktig, som den 14 juni
1941 av vederbörande regementskrigsrätt dömts att undergå straffarbete i
sex månader, varvid förklarats att han skulle kvarbliva i häkte, först den
18 juni avgivit nöjdförklaring inför tjänstförrättande kårchefen. Angående
anledningen till dröjsmålet uppgav denne, att han möjligen den 17 juni
varit upptagen av inspektioner av högre chef.

Av ett i 1945 års ämbetsberättelse (s. 30) refererat ärende framgår att till
förelupet dröjsmål med upptagande av nöjdförklaring av häktad, förvarad
i ett vid fältbataljon inrättat militärhäkte, möjligen medverkat det förhållandet
att tjänstförrättande bataljonschefen försummat att, vid förhinder
för honom på grund av inspektion av bataljonens förband å andra orter,
uppdraga åt underlydande befälhavare att tillfälligt utöva uppsikten över
häktet.

Vid granskning av fångförteckningar som inkommit till militieombudsmannen
framkom (se ämbetsberättelsen 1946 s. 243), att en värnpliktig,
som den 31 juli 1943 av regementskrigsrätten vid en ingenjörkår dömts att
hållas till straffarbete fyra månader, varvid föreskrivits att han skulle kvarstanna
i häkte, den 3 augusti avgivit nöjdförklaring inför stabschefen vid
kåren. Angående anledningen till att nöjdförklaring avgivits inför stabschefen
upplyste kårchefen, att detta berott därpå, att kårchefen den 3 augusti
varit upptagen av rekognosceringar i visst gränsområde 15—20 mil från kasernen
utan att ha avlämnat befälet över kåren. Stabschefen hade i sådana
fall brukat handlägga rutinmässiga ärenden enligt bemyndigande och hade
sålunda vid tillfället även haft uppsikt över kårens häkte. Militieombudsmannen
framhöll, att i förevarande fall nöjdförklaring avgivits inför stabschefen
ehuru denne, såvitt av utredningen framginge, icke övertagit befälet
över kåren eller haft sådant särskilt uppdrag, varom stadgas i § 11 militär
bestraffningsförordning. Stabschefen syntes alltså icke ha varit behörig att
upplaga nöjdförklaring.

Vid granskning av en till militieombudsmansexpeditionen inkommen
fångförteckning från Norrlands artilleriregemente för juli 1946 iakttogs, att
häktade värnpliktige nr 73-5-45 Ivar Valdemar Dahlman, som den 8 juli
1946 av regementskrigsrätten vid regementet för vissa brott dömts till straffarbete
åtta månader, först den 11 samma månad förklarat sig nöjd med utslaget.
Militieombudsmannen anhöll om besked, huruvida regementschefen
såsom vederbort den 10 juli låtit efterhöra om Dahlman velat avgiva dylik
förklaring. Med anledning härav anförde överstelöjtnanten Y. Hallgren: Vidi
ärendet ifrågakomna tid hade Hallgren fungerat som tjänstförrättande chef
för regementet. Såvitt kunde utrönas hade regementsväbeln den 10 juli för
tjänstförrättande stabschefen, majoren J. Påhlman, anmält, att tillfälle
samma dag borde beredas Dahlman att avgiva nöjdförklaring. Enär Hall -

205

gren hela dagen befunnit sig på övningar utom regementet hade nöjdförklaringen
emellertid kunnat upptagas först påföljande dag. — Till styrkande
av sina uppgifter åberopade Hallgren skriftligt yttrande av Påhlman, vari
denne meddelade, att Hallgren den 10 juli avreste med bil direkt från bostaden
och återvände dit efter expeditionstidens slut samt på grund härav
var oanträffbar hela dagen, varför Påhlman icke kunde ordna nöjdförklaring
förrän påföljande dag. — Militieombudsmannen beslöt den 19 december
1947 att låta bero vid vad i ärendet förekommit.

I 8 § av den från och med den 1 juli 1946 gällande verkställighetslagen
har, som ovan nämnts, för det fall, att den som enligt vad i paragrafen
stadgas äger mottaga nöjdförklaring ej är tillstädes, lämnats en uttrycklig
föreskrift om att förklaringen må avgivas inför den som är i hans ställe.
Angående denna föreskrift anförde strafflagberedningen i sitt den 14 november
1944 avgivna betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff
in. in. (SOU 1944: 50 s. 14): Tillägget att nöjdförklaring må upptagas jämväl
av den som är satt i stället för sådan person som enligt huvudregeln
är behörig innebär en nyhet beträffande de civila anstalterna. Den nuvarande
ordningen enligt vilken nöjdförldaring icke kan upptagas av annan än
den som är styresman eller tillförordnad styresman kan medföra betydande
olägenheter när första nöjdförklaringsdagen infaller å dag då sådan befattningshavare
är tjänstfri ehuru ej tjänstledig, exempelvis sön- och helgdagar.
Det har nämligen ifrågasatts huruvida styresmannen i detta fall äger sätta
annan i sitt ställe. Beträffande militärhäkten finnes redan en regel i militär
bestraffningsförordning § 11 andra stycket andra punkten, enligt vilken
den som har militärhäkte under sin uppsikt — vanligen regementschef
eller därmed jämställd chef — äger att, när han är förhindrad att
själv fullgöra därmed förenade åligganden, uppdraga åt underlydande befälhavare
av minst kaptens grad att tillfälligt utöva uppsikten över häktet.
Sådan tillfälligt förordnad befälhavare blir uppenbarligen enligt beredningens
föreslagna stadgande behörig att mottaga nöjdförklaring.

Härav torde framgå att genom nyssnämnda föreskrift icke avsetts någon
ändring i vad tidigare gällt angående mottagande av nöjdförklaring av den
som förvaras i militärhäkte. Nöjdförklaring av sådan person synes sålunda,
där den befälhavare som har uppsikten över häktet ej är tillstädes, liksom
före ikraftträdandet av 1945 års verkställighetslag allenast kunna ske inför
underlydande befälhavare av minst kaptens grad som för visst tillfälle
erhållit i uppdrag att utöva uppsikten över häktet.

Det kan synas anmärkningsvärt, att i flertalet av de ärenden angående
upptagande av nöjdförklaring, för vilka ovan redogjorts, icke av vederbörande
befälhavare utnyttjats möjligheten att vid förhinder uppdraga åt
underlydande befälhavare att tillfälligt utöva uppsikten över häktet. Därest
så skett torde några hinder ej ha förefunnils för upptagande av nöjdförklaring
i laga ordning och några rättsförluster för de häktade hade ej varit

206

att befara. Att denna möjlighet ej uppmärksammats sammanhänger troligen
därmed att något egentligt praktiskt behov av sådant uppdrag endast
föreligger i de relativt sällsynta fall att i militärarresten förvaras häktad
person. Med hänsyn härtill kan det understundom vara förklarligt och med
beaktande av de mångahanda uppgifter som åvila en regementschef i viss
mån ursäktligt att han vid bortresa för övningar och dylikt förbiser att
under hans frånvaro kan bliva fråga om avgivande av nöjdförklaring.

I regel torde befälhavare genom särskild instruktion eller i annan ordning
uppdraga åt underlydande befattningshavare, vanligen väbeln, att i
föreskriven ordning efterhöra huruvida den häktade önskar avgiva nöjdförklaring.
Det torde då tillkomma denne befattningshavare att hos befälhavaren
anmäla ärende om upptagande av nöjdförklaring och befälhavaren
torde knappast kunna lastas för att han icke personligen för varje fall tillser
att ingenting försummas härvidlag. Då den underlydande befattningshavaren
vanligen ej torde kunna beräknas i förväg äga kännedom om vilka
dagar och vilka tider å dagen som befälhavaren ej är tillstädes, kan för denne
befattningshavare uppenbarligen uppkomma vissa svårigheter att hålla
befälhavaren underrättad om förestående nöjdförklaring. Det kan på grund
härav tänkas förbigå befälhavaren att han vid frånvaro i visst fall bör åt
underlydande befälhavare uppdraga uppsikten över häktet. Det torde även
kunna förekomma att befälhavaren t. ex. på grund av hastigt påkommen
inspektion av överordnad eller av annan anledning icke har tillfälle att meddela
sådant uppdrag.

Med hänsyn till det anförda vill jag ifrågasätta om icke det ändamål,
som man genom 1923 års författningsändring velat främja, skulle kunna
bättre och mera effektivt tillgodoses genom en allmän föreskrift om att viss
befattningshavare, som kan beräknas alltid vara tillstädes, skall vid förhinder
för avdelningens befälhavare i dennes ställe utöva uppsikt över häktet.
Vid en sådan anordning skulle något uppdrag ej behöva av befälhavaren
lämnas för varje särskilt fall. Någon risk, att på grund av förbiseende sådant
uppdrag ej skulle komma att lämnas, skulle icke föreligga. Vid förhinder
för befälhavaren skulle det rent automatiskt tillkomma ersättaren att
utöva uppsikten över häktet.

Det kan synas tveksamt efter vilka grunder ersättaren i dylikt fall lämpligen
bör utses. Man kan tänka sig att uppdraget lämnas åt viss person, åt
innehavaren av viss befattning eller åt den vid förbandet tillstädesvarande
som är till tjänsteställningen främst. Den första möjligheten, att uppdraget
överlåtes åt viss person, synes, särskilt med hänsyn till de svårigheter som
kunde uppstå vid förhinder för denne, mindre ändamålsenlig. För det
andra alternativet, att såsom ständig ersättare i förevarande avseende skulle
tjänstgöra innehavaren av viss befattning, talar bland annat det förhållandet
att innehavaren av den ifrågavarande befattningen genom att vid
upprepade tillfällen handlägga hithörande angelägenheter komme att bliva
väl insatt i dessa frågor. Genom att anförtro uppdraget åt väbeln eller — vid
arméns förband — åt den underofficer som avses såsom expeditionsiore -

207

ståndare vid regementsexpeditionen skulle man kunna för ifrågavarande
ändamål utnyttja den erfarenhet som dessa befattningshavare besitta. Det
kan nämnas att det är avsett att såväl väbeln som expeditionsföreståndaren
skall vara förvaltare, vilket innebär att han erhåller grad mellan löjtnant
och kapten. Dessa befattningshavare avses även skola erhålla speciell
utbildning för de rättsvårdande uppgifterna. De skäl som av militieombudsmannen
1922 anfördes mot att väbeln anförtroddes dessa uppgifter torde
emellertid, även om väbelns tjänsteställning såsom avsetts något höjes, alltjämt
i huvudsak äga giltighet. En annan möjlighet vore att till ständig ersättare
i förevarande avseende utse dagofficeren (motsvarande). Med hänsyn
till att dagofficeren ofta ej innehar högre grad än löjtnant eller fänrik
och understundom är underofficer torde det dock ej vara lämpligt att uppdraget
generellt anförtros åt dagofficeren.

Avgjort företräde bör enligt min mening lämnas åt det tredje alternativet,
d. v. s. att uppgiften som ersättare anförtros åt den vid förbandet
tillstädesvarande som är till tjänsteställningen främst och som enligt därom
gällande bestämmelser har att i egenskap av tjänstförrättande chef
taga befälet då omständigheterna ej medgivit chef att avlämna befälet.
Detta skulle innebära att, i sådana fall då omständigheterna ej medföra
hinder för chef att avlämna befälet men något dylikt avlämnande ej sker,
ersättare för chefen såsom uppsiktsmyndighet för häktet bestämmes genom
en analogisk tillämpning av 186 mom. tjänstereglementet. Där omständigheterna
icke medgivit chef att vid förhinder avlämna befälet inträder
den till tjänsteställningen främste vid förbandet såsom tjänstförrättande
chef, varmed givetvis även följer befogenhet att utöva uppsikt över häktet.
Genom den föreslagna anordningen göres med hänsyn till vederbörandes
grad minsta möjliga avsteg från huvudregeln att befälhavare själv
har uppsikten över häktet. Å andra sidan behöver man ej riskera att den
omständigheten att någon befattningshavare av högre grad ej är tillstädes
skall utgöra hinder för upptagande av nöjdförklaring. Häremot kan möjligen
invändas, att av den som har att upptaga nöjdförklaring bör fordras
viss kännedom om hithörande lagstiftning samt att en på detta sätt utsedd
befattningshavare ofta torde sakna dylika insikter. Där så är förhållandet
torde han emellertid lätt av föredraganden i ärendet (väbeln
eller expeditionsföreståndaren) kunna erhålla anvisning å gällande bestämmelser.
Dessa ha genom 1945 års verkställighetslag undergått viss
förenkling — bland annat därigenom att nöjdförklaring numera endast
kan avse ådömt ansvar under det alt det tidigare även avsåg utdömt skadestånd
— och äro nu även mera överskådligt samlade i en lag än vad
tidigare var fallet. Av en till vederbörandes ledning vid upptagande av
nöjdförklaring upprättad kortfattad promemoria torde lätt kunna inhämtas
vad som är att därvid iakttaga.

Av lika brådskande natur som upptagande av nöjdförklaring av häktad
är, som förut nämnts, förekommande förordnande om verkställighet avdisciplinstraff
i det fall att den dömde är häktad. Alt meddela dylikt

208

förordnande torde utan olägenhet jämväl kunna anförtros åt den, som
enligt vad här föreslagits vid förhinder för befälhavaren har uppsikt över
häktet. De åligganden som i övrigt — d. v. s. utom upptagande av nöjdförklaring
och verkställighetsförordnande i nyssnämnda fall — åvila den
som har uppsikt över häktet torde i allmänhet ej vara av särskilt brådskande
natur eller påkalla befälhavarens personliga åtgärd; något behov av att
ersättare alltid finnes tillstädes synes därför knappast föreligga. Det kunde
med hänsyn härtill tänkas att ersättarens befogenheter begränsades till att
avse endast upptagande av nöjdförklaring och meddelande av verkställighetsförordnande,
allt såvitt rör häktad. Det synes mig emellertid knappast
erforderligt att göra en sådan uppdelning. Med hänsyn till bestämmelsernas
överskådlighet torde det vara lämpligast att på ersättaren formellt överflyttas
samtliga de skyldigheter och befogenheter som åvila den söm har uppsikten
över häktet. Möjligen kunde tänkas att härtill fogades den reservationen
att fråga är om åtgärder som icke lämpligen kunna anstå.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsinan utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj :t framföra detta
spörsmål till den åtgärd som Eders Kungl. Maj :t må finna framställningen
föranleda.

209

Yttrande i anledning av remiss av utredning angående
förhållandet mellan befäl och meniga inom
krigsmakten m. m.

Härom avlät militieombudsmannen den 10 juni 1947 följande skrivelse
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet.

Genom remiss den 3 december 1946 har tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över ett av 1945 års militärutredning avgivet betänkande och förslag
angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten
m. m.

Betänkandet är rikt på intresseväckande synpunkter på ämnet och faktiska
upplysningar av värde. Särskilt intresse erbjuder givetvis den företagna
s. k. attitydundersökningen av värnpliktiga vid vissa förband, vilken
till stor del ligger till grund för utredningens slutsatser och förslag. Man
kan naturligtvis ställa sig tveksam inför möjligheten att på denna väg nå
ett tillförlitligt resultat. Även om den utförda undersökningen förutsättes
vara tillräckligt omfattande såsom grund för bedömningen, synes det ligga
nära till hands att antaga att svarens innehåll i många fall berott på tillfälliga
yttre omständigheter och subjektiva stämningar hos de värnpliktiga.
Det är också givet att många inför frågor om sin trivsel i en dem påtvingad
militärtjänstgöring varit benägna att giva ett mindre gynnsamt omdöme om
förhållandena än dessa objektivt sett äro värda. Med hänsyn härtill synes
det vara anmärkningsvärt samt i och för sig glädjande att de värnpliktigas
inställning till de militära förhållandena varit så pass positiv som de meddelade
resultaten av undersökningen ådagalägga. De uttalanden om olika
orsaker till missnöje med militärtjänsten som framkommit genom undersökningen
torde i huvudsak kunna anses såsom representativa för en mera
allmän uppfattning bland de värnpliktiga; i mycket överensstämma de med
vad man kunnat räkna med på grundval av en allmän insikt om förhållandena.
Det hade varit av värde om förhållandet mellan befäl och meniga
blivit belyst även med en motsvarande undersökning rörande befälets uppfattning.

Betänkandet synes väl ägnat att läggas till grund för reformer och förbättringar
i åtskilliga hänseenden. Mot de rekommendationer och förslag
som utredningen framlagt har jag från de synpunkter på ämnet som militieombudsmannen
närmast har att beakta i stort sett föga att erinra. Beträffande
vissa spörsmål får jag anföra följande.

14—478175. MUitieombudsmanncns ämbctsberättelse.

210

De ekonomiska frågor som röra de värnpliktigas materiella standard
torde såsom utredningen framhållit komma att övervägas i annat sammanhang.
Det måste anses önskvärt och i vissa hänseenden behövligt att på
detta område genomföra förbättringar. Särskilt för det fall att penningbidraget
icke skulle höjas vill jag i detta sammanhang framhålla behovet
av att vid förband, som äro belägna på något längre avstånd från det samhälle
dit personalen på fritid regelmässigt söker sig, anordna fria resor
eller på annat sätt bereda kompensation för resekostnaderna, som på sina
håll torde vara ganska stora i förhållande till nuvarande penningbidrag.
I fråga om förläggningsförhållandena torde det icke råda tvivel om att dessa
mångenstädes, i vart fall enligt nutida bedömande, äro mindre goda och
i behov av förbättring utan alltför lång tidsutdräkt. Enligt vad som iakttagits
vid militieombudsmannens inspektioner föreligger på många håll ett
framträdande behov att förbättra förläggningsförhållandena för det fast anställda
manskapet. Med hänsyn till underbefälets längre tjänstetid och till
rekryteringssvårigheterna bör det vara angeläget att de för denna personal
avsedda förläggningarna uppfylla icke alltför lågt ställda krav på trivsel
och bekvämlighet. På grund av iakttagelser vid inspektioner kan även vitsordas
att marketenterierna ofta äro otidsenliga och alltför små, vilket _

såsom utredningen framhåller — medför att lägerkassornas inkomster bliva
låga och att möjligheterna att genomföra anordningar för personalens trivsel
bliva mycket beskurna. I fråga om förplägnaden, som såvitt gäller beskaffenheten
av födoämnena synes relativt tillfredsställande, vill jag understryka
vad utredningen framhållit om vikten av att utspisningsnämnderna
eller deras framtida motsvarighet bringas att fungera på ett effektivt
sätt och icke bara föra en formell existens. För detta ändamål torde det
bland annat böra tillses att utspisningsnämndens tillvaro och sammansättning
blir känd för de värnpliktiga vid förbandet och att sammanträden hållas
med regelbundna mellanrum, minst ett varje månad.

I kapitlet om militär psykologi framhåller utredningen som ett trängande
önskemål att värnpliktiga vilka förefalla psykiskt abnorma eller som upprepade
gånger bestraffas bliva föremål för psykiatrisk undersökning. I
detta uttalande kan jag instämma. Erfarenheter från den militära jurisdiktionen
torde utvisa att förseelser som värnpliktiga begå i ett icke ringa
antal fall sammanhänga med psykiska defekter i en eller annan form, och
det är uppenbart att sådana värnpliktiga som utgöra vad utredningen kallar
ett kroniskt missanpassnjngsklientel föranleda stora svårigheter i militärtjänsten.
Det torde emellertid icke vara tillfyllest att — såsom utredningens
förslag synes innebära — för erhållande av den psykiatriska undersökning
som erfordras endast lita till att krigsrätterna skola tillkalla medicinsk expertis.
För att på ett så tidigt stadium som möjligt och i tillräcklig omfattning
skilja psykiskt abnorma värnpliktiga från militärtjänsten eller tilldela
dem sådan tjänst att deras psykiska abnormitet medför minsta olägenhet
och risk, synes det erforderligt att psykiatrisk sakkunskap står till förbandschefens
förfogande och att befälet uppmärksammas på angelägenhe -

211

ten av att värnpliktiga som förete beteenderubbningar underkastas psykiatrisk
undersökning.

En ganska stor del av de hos militieombudsmannen anhängiggjorda ärenden
som röra förhållandet mellan befäl och meniga avse värnpliktigas klagomål
över bryskt och obehärskat uppträdande från befälets sida. Även om
förhållandena i detta avseende numera torde vara något bättre än tidigare,
finner jag mig böra starkt understryka vad utredningen uttalat om att man
med all makt bör motarbeta de tendenser i sådan riktning som alltjämt
framträda samt att det framför allt är av vikt att detta iakttages vid befälsutbildning.

I fråga om de yttre militära formerna vill jag helt allmänt framhålla
önskvärdheten av att den tyngd och stelhet som i vissa avseenden präglar
det militära uppträdandet och i synnerhet förhållandet mellan befäl och
meniga avlöses och ersättes av former som mera närma sig vad som eljest
iakttages mellan människor. Det torde emellertid vara av värde även för
de meniga att bestämda och klara regler gälla i fråga om det yttre uppträdandet.
Sådana bidraga uppenbarligen till att de krav på viss yttre korrekthet
i tjänsten som måste ställas på all militär personal bliva iakttagna och
till att onödiga friktioner mellan de olika personalkategorierna undvikas.
Hälsning och andra liknande yttre former, som icke ha någon egentlig militär
betydelse i och för sig utan vilkas värde är av mera allmänt uppfostrande
natur, böra dock icke påbjudas i vidare mån än att föreskrifterna
kunna påräknas bliva konsekvent tillämpade. Erhålla de alltför stor räckvidd,
riskerar man att även uppsåtliga överträdelser mot dem i avsevärd
utsträckning tolereras och att till följd härav svårigheter jämväl uppstå
med avseende å genomförandet av andra, militärt viktigare bestämmelser.
Ett sådant tillstånd innebär för disciplinen i allmänhet en fara som synes
mig vara både större och mera näraliggande än den som kan vara förenad
med en begränsning av formföreskrifterna. Med hänsyn framför allt till
vad nu anförts finner jag mig böra förorda att en inskränkning i hälsningsplikten
genomföres och anser goda skäl tala för det förslag som utredningen
stannat för. Dock må anmärkas att en regel, som innebär skyldighet vid
straffansvar att hälsa på överordnade som vederbörande i och för sin tjänst
lärt känna, synes vara ägnad att medföra svårigheter i tillämpningen. Vad
angår förslaget om införande av tilltalsordet Ni betvivlar jag lämpligheten
att genomföra denna reform innan den vunnit större allmän anslutning.

Utredningen föreslår att den allmänna ledigheten för de värnpliktiga utsträckes
till att omfatta natten före sön- eller helgdag och tiden intill midnatt
övriga kvällar samt att denna ledighet skall vara en rättighet, som kan
inskränkas endast för tjänst eller på grund av bestraffning eller tillrättavisning.
Vad som föreslagits i detta avseende torde utgöra en av de mest betydelsefulla
nyheterna i betänkandet. För närvarande är fritiden för de
värnpliktiga relativt knappt tillmätt och för erhållande av ledighet därutöver
erfordras medgivande, permission. Enligt nu gällande regler föreligger
ej rättighet alt erhålla permission. I tjänstgöringsregleinentet för armén

212

fanns upptagen en uttrycklig föreskrift av denna innebörd, vartill var fogat
att permission i främsta rummet borde beviljas såsom uppmuntran för
ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten. Dessa föreskrifter ha visserligen
icke överflyttats till tjänstereglementet för krigsmakten men ha i sak
alltjämt giltighet; i tjänstereglementet stadgas att rätt till ledighet endast
föreligger beträffande semester. Möjligheten att medgiva eller vägra permission
har i praktiken kommit att utgöra ett medel för befälet att vid sidan
av bestraffnings- och tillrättavisningsförfarandet reagera mot bristande intresse
och mindre gott uppförande i tjänsten. Till sin innebörd är detta rättelsemedel
så likartat med tillrättavisning att tillämpningen därav är ägnad
att utsudda gränsen gentemot de straffrättsliga reaktionsformerna. Då det
i soldatinstruktionen förklaras att den omständigheten att permission ej
beviljas icke är att betrakta som tillrättavisning enligt strafflagen, är detta
i regel endast formellt riktigt. Vägran av permission vid ett tillfälle då sådan
eljest brukar allmänt beviljas utgör i verkligheten en påföljd som är
och i vart fall av den därav berörde uppfattas såsom fullt jämförbar med
en tillrättavisning i form av frihetsinskränkning. Ehuru föreskrifterna om
permission icke få tillämpas godtyckligt, är det givet att faran för missbruk
är avsevärd, och det är ingalunda uteslutet att permission kan bli vägrad
på grund av bagatellartade förseelser eller ovidkommande omständigheter.
I likhet med utredningen är jag övertygad om att den osäkerhet i fråga om
erhållande av ledighet som följer av de nuvarande föreskrifterna utgör en
av de mest väsentliga orsakerna till de värnpliktigas missnöje med militärtjänsten.
Jag finner mig därför kunna utan tvekan biträda utredningens
förslag att införa ledighet i viss ökad omfattning såsom rättighet. Jag tillstyrker
även förslagen om upphävande av föreskrifterna om fritidsområde
samt införande av bestämmelse, att särskilda kommenderingar som inskränka
personalens fritid skola, då så är möjligt, delgivas vederbörande i god
tid dessförinnan.

I fråga om fritidens omfattning är jag tveksam. En definitiv reglering
härutinnan synes böra anstå i avbidan på resultatet av de pågående försöken.
Jag finner mig emellertid ej ha anledning till erinran mot den ordning
i detta hänseende som utredningen föreslagit skola införas omedelbart
oberoende av hur försöken utfalla. I betänkandet anföres att en förutsättning
för ett system med allmän ledighet från tjänstens slut till dess
början påföljande dag är, att befälet har möjlighet att ingripa mot missbruk.
Därest försöken skulle giva vid handen att sådana ingripanden kunna
bli erforderliga, finner jag detta utgöra ett beaktansvärt skäl mot en så
vidsträckt ledighet. I vart fall måste jag ställa mig avvisande till tanken att,
såsom utredningen uttalar, befälet skulle erhålla rätt att tvinga notoriska
nattsuddare, som missköta sin tjänst, att sova vissa timmar varje dygn. Tanken
synes innebära att reaktionen mot missbruk skulle ske i form av fritidsinskränkning
i särskilda fall. Sådana individuella ingripanden torde i
praktiken lätteligen komma att giva anledning till anmärkningar av samma
slag som de vilka nu riktas mot permissionsindragningarna. Det synes

213

vara mindre att erinra mot en ordning som innebär att högre chefer, lägst
regementschef och motsvarande, ha rätt att för förband eller avdelning därav
påbjuda sådana inskränkningar som på grund av mera allmänt förekommande
missbruk visa sig nödvändiga. Enligt min mening är det emellertid,
icke minst med hänsyn till de värnpliktigas intresse, avgjort att föredraga
att fritiden blir mindre vidsträckt men i stället rätten att få åtnjuta densamma
säkerställes. Även av andra skäl synes värdet av ett system med
ledighet under all tjänstefri tid vara tvivelaktigt. Möjligheterna för de värnpliktiga
att utnyttja sin frihet skulle ställa sig väsentligt olika allt efter
deras personliga förhållanden. De som ha sina hem på förläggningsorten
samt de som ha det bättre ställt i ekonomiskt avseende skulle få fördelar
som andra icke kunde begagna sig av, en olikhet som skulle ytterligare ökas
genom den föreslagna, i och för sig välmotiverade reformen i fråga om rätten
att på fritid använda civil klädsel. I långt större utsträckning än hittills
skulle de värnpliktiga komma att skiljas åt efter tjänstens slut för dagen.
Den samhörighetskänsla och det goda kamratskap, som nu i regel råder
mellan värnpliktiga och utgör värden vilka ej böra ringaktas, skulle härigenom
kunna sättas i fara.

Utredningen har föreslagit nya bestämmelser beträffande organisationen
av personalvårdsassistenter vid förbanden. En grundtanke är att assistentbefattningarna
i avsevärt större utsträckning än nu skola anordnas såsom
heltidstjänster. Värdet av en sådan ändring är emellertid i hög grad beroende
på om avlöningen sättes tillräckligt högt. De uppgifter som åvila
dessa befattningshavare äro sådana att av dem måste krävas en icke obetydlig
författningskunskap, särskilt beträffande lagstiftningen på sociala och
närbesläktade områden, förmåga att organisera undervisning och förströelseverksamhet
samt viss mognad och allmän erfarenhet. Även om avlöningen
icke sättes lägre än utredningen föreslagit, synes det tvivelaktigt
om det blir möjligt att till dessa nyinrättade heltidstjänster erhålla tillräckligt
kvalificerad personal. Det torde vara lättare att förvärva lämpliga personer
för dessa uppgifter, därest tjänsterna alltjämt i huvudsak anordnas
såsom deltidstjänster. Jag ställer mig också frågande till om uppgifterna
i fredstid äro av sådan omfattning att de kunna bereda full sysselsättning
åt en heltidsanställd befattningshavare.

Någon granskning i tekniskt avseende av de framlagda förslagen angående
reglementen in. in. har jag ej företagit.

214

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av prome
moria med utkast till militär rättegångslag.

Militieombudsmannen avgav den 15 september 1947 härom följande underdåniga
yttrande.

Sedan genom remiss den 16 juli 1947 tillfälle beretts mig att avgiva utlåtande
över en vid remissen fogad PM med utkast till militär rättegångslag,
får jag härmed beträffande i promemorian gjorda uttalanden om §§
96 och 101 regeringsformen i vad de avse gränsdragningen mellan justitieombudsmannens
och militieombudsmannens verksamhetsområden anföra
följande.

Jämlikt § 96 regeringsformen har riksdagens militieombudsman att öva
tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skola tillämpas
vid krigsdomstolarna samt av ämbets- och tjänstemän med avlöning från de
till försvarsväsendet anslagna medel. Tillsynen över lagars och författningars
efterlevnad i vad de eljest skola vid domstolarna samt av ämbets- och tjänstemän
tillämpas åvilar enligt samma bestämmelse justitieombudsmannen.
Enligt § 101 regeringsformen åligger det i vissa fall militieombudsmannen
att vid riksrätt anställa åtal mot ledamot av högsta domstolen för fel i domarämbetets
utövning med avseende å mål som från krigsdomstolarna kommit
under högsta domstolens prövning.

Häremot svarande stadganden återfinnas i 1 § första stycket och 5 § i
instruktionen för militieombudsmannen av den 14 mars 1941. I andra stycket
av 1 § stadgas att om jämte ämbets- eller tjänsteman, vars ämbetsutövning
står under militieombudsmannens tillsyn, annan ämbets- eller tjänsteman,
vars ämbetsutövning står under justitieombudsmannens tillsyn, deltagit
i åtgärd, som militieombudsmannen finner böra föranleda åtal, äger denne
att för sådan åtgärd anställa och utföra talan även mot sist nämnde ämbets-
eller tjänsteman. I instruktionens 14 § föreskrives, att militieombudsmannen
har att övervaka tillämpningen av lagar och författningar angående
kvarhållande och häktande av personer, vilka skola åtalas vid krigsdomstol,
samt om hållande i förvar av sådana personer, som vid krigsdomstol dömts
till frihetsstraff, att besöka militärhäkten, arrester och fängelser för att göra
sig underrättad om nämnda personers skötsel och underhåll ävensom att
granska de fånglistor för militärhäkten och arrester samt de andra fånglistor,
som enligt särskilda författningar inkomma till militieombudsmannen.

Det den 17 december 1946 av rådmannen Erik Wilhelmsson avgivna betänkandet
angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:
91) innebär i fråga om domstolsrättskipningen i militära mål i fredstid,

215

att krigsdomstolarna skola avskaffas samt att de mål som nu tillhöra dessa
domstolar skola upptagas av de allmänna domstolarna. I anledning av denna
reform har i betänkandet föreslagits att § 96 regeringsformen i vad paragrafen
avser krigsdomstolarna lämpligen borde givas den avfattningen, att
militieombudsmannen angives skola hava tillsyn över lagars och författningars
efterlevnad i mål, som enligt bestämmande på sätt i § 87 mom. 1
regeringsformen stadgas äro att hänföra till militära mål, vilket begrepp
förutsattes komma att i sig inrymma även disciplinmål, samt att § 101 regeringsformen
borde omredigeras på motsvarande sätt.

I den remitterade promemorian uttalas att, i olikhet mot vad som föreslagits
i betänkandet, någon ändring i § 96 regeringsformen icke planerades.
Den i detta lagrum angivna arbetsfördelningen mellan justitieombudsmannen
och militieombudsmannen syntes kunna bibehållas även efter ett genomförande
av förslaget till militär rättegångslag, därvid dock förutsattes att
auditörerna, som enligt förslaget skulle erhålla en väsentligt annan ställning
i organisationen, komine att lyda under försvarsdepartementet och därmed
falla under militieombudsmannens tillsyn. I överensstämmelse härmed
ifrågasättes i promemorian, huruvida det vore anledning att bibehålla stadgandet
i § 101 regeringsformen om att militieombudsmannen har att väcka
åtal inför riksrätt såvitt angår handläggning av mål, som från krigsdomstol
kommit under högsta domstolens prövning.

Såsom i promemorian påpekats innebära de där gjorda uttalandena att,
vad angår tillämpningen av den föreslagna militära rättegångslagen, under
militieombudsmannens tillsyn skulle falla alla åtgärder av militära befälhavare
samt av auditörer, bland annat deras handläggning av disciplinmål
och ersättningsmål, ävensom verksamheten vid krigsrätterna då sådana äro
inrättade. Däremot skulle justitieombudsmannen öva tillsyn över de allmänna
domstolarnas och åklagarnas verksamhet även i vad avser militära
mål.

Den ordning som sålunda föreslagits finner jag av flera skäl vara mindre
välbetänkt.

Uppenbarligen är det i och för sig önskvärt att tillämpningen av de speciella
militära rättsreglerna står under enhetlig tillsyn även om den ankommer
å myndigheter av olika slag. Enligt föreliggande förslag skola för krigsmän
finnas ett ej ringa antal lagstadganden på straff- och processrättens
områden som avvika från de eljest gällande. Avvikelserna äro betingade
av de speciellt militära tjänsteplikterna och av de särskilda tjänsteförhållandena
inom krigsmakten. Det måste vara av värde vid utövandet av tillsyn
över tillämpningen av dessa stadganden att ha den allmänna kännedom
om förhållandena inom försvaret som en militieombudsman förvärvar i sin
ämbetsutövning. För ämbetets utövande i andra avseenden är det givetvis
även av stor betydelse att ha den närmare kunskap om vad i militära mål
förekommer hos domstolar och åklagare, som vinnes genom granskning av
dessas verksamhet i sådana mål.

216

Olägenheterna av den föreslagna uppdelningen framträda tydligt när
man beaktar förhållandet mellan befälhavaren jämte auditören å ena sidan
samt de allmänna domstolarna resp. åklagaren å andra sidan. I disciplinmål
och ersättningsmål skall militär befälhavare med biträde av auditör
utöva en domsrätt som åtminstone till arten är helt jämställd med
den som eljest ankommer å domstol, och befälhavarens beslut skall genom
fullföljd kunna dragas under prövning av allmän underrätt. Befälhavaren
intager således i dessa avseenden en ställning av första instans. Det förefaller
onaturligt att, därest i ett sådant fullföljt mål fel begåtts såväl av befälhavaren
som av domstolen, ingripande mot den förre i regel skulle ankomma
å militieombudsmannen men i vad gäller domstolen å justitieombudsmannen;
endast undantagsvis skulle militieombudsmannen jämlikt
stadgandet i 1 § andra stycket i instruktionen äga vända sig mot domstolen.
Det synes jämväl vara olämpligt att militieombudsmannen, därest han
eljest finner ett av befälhavare meddelat beslut vara oriktigt, icke skulle
äga påtala enahanda felaktighet som förelupit i en domstols dom i ett annat
militärt mål utan att detta skulle bero på justitieombudsmannen. Bortsett
från de komplikationer som i dylika fall kunde uppstå därest ombudsmännen
hyste olika åsikter, är det självfallet att denna fördelning är ägnad
att betänkligt försvaga militieombudsmannens möjligheter att få en av honom
hävdad uppfattning genomförd i praktiken. Lika onaturlig synes fördelningen
bliva i vad avser förhållandet mellan befälhavaren och åklagaren.
Även här kan förekomma att båda i samma sak eller i enahanda avseende
förfara felaktigt eller att de eljest tillämpa lagstadganden olika t. ex. med
avseende åt utredningen i militära mål beträffande måls hänskjutande från
den ene till den andre eller i fråga om användandet av tvångsåtgärd i form
av förvarsarrest resp. anhållande.

Såsom ovan nämnts har militieombudsmannen enligt 14 § i instruktionen
bland annat att granska fånglistor för militärhäkten och militärarrester,
d. v. s. förteckningar över dem som under viss tid varit intagna i dessa anstalter.
Jämte annat uppmärksammas vid denna granskning, i den mån så är
möjligt, huruvida gällande bestämmelser om förvarsarrest, häktning, tid för
rannsakning med häktade, nöjdförklaring och straffverkställighet blivit rätteligen
iakttagna av befälhavare och domstolar. Granskningen giver tillika
ej sällan anledning till att närmare undersöka innehållet i dessa myndigheters
beslut och utslag. Därest förslaget genomföres, måste tydligen den
tidskrävande granskningen av dessa arrestantförteckningar i vissa avseenden
utföras även av justitieombudsmannen, eftersom militieombudsmannen
skulle sakna behörighet att ingripa mot de allmänna åklagarna och domstolarna.
Liknande konsekvenser skulle förslaget få beträffande den granskning
som nu utföres hos militieombudsmannen av de utdrag ur de allmänna
fångförteckningarna vilka upptaga häktade och fångar vilka skola rannsakas
eller hava dömts av krigsdomstol (se 4 § kungörelsen den 30 maj 1941
angående avlämnande av förteckningar över häktade, fångar, arrestanter
och tvångsarbetare). Slutligen må ock påpekas att den granskning, som

217

vid militieombudsmannens inspektioner brukar äga rum av de militära
straffregistren, tämligen ofta föranleder att militieombudsmannen tager
närmare del av innehållet i befälhavarens beslut och krigdomstolarnas utslag;
såvitt gäller domstolarna skulle även i dessa fall militieombudsmannen
genom förslaget bliva obehörig att infordra förklaring.

Det förslag till ändringar i ifrågavarande hänseende av §§ 96 och 101
regeringsformen som innefattas i betänkandet innebär, att den för närvarande
gällande arbetsfördelningen mellan justitieombudsmannen och militieombudsmannen
i huvudsak bibehålies oförändrad. Ett genomförande därav
medför icke några sådana olägenheter som de ovan omförmälda och synes
ej heller i övrigt giva anledning till erinringar. Att enligt förslaget samma
myndighet skulle stå under tillsyn i vissa avseenden av militieombudsmannen
och i övrigt av justitieombudsmannen torde i praktiken icke behöva
skapa några vanskligheter. Genom de i förslaget till militär rättegångslag
upptagna bestämmelserna är omfattningen av begreppet militära mål med
tydlighet fastställd. Då de militära målen i huvudsak skola handläggas vid
vissa underrätter som ha säte i närheten av de olika militära förbanden
uppstå ej några svårigheter för militieombudsmannen att vid inspektion av
förbanden även granska domstolarnas och åklagarnas verksamhet. Önskvärt
är dock för granskningens underlättande att dessa domstolar ålägges
att sammanföra domarna i militära mål till en särskild avdelning av domboken.

På grund av vad nu anförts avstyrker jag att de i promemorian framförda
förslagen genomföras och förordar att i stället §§ 96 och 101 regeringsformen
ändras i enlighet med vad som föreslagits i betänkandet. Om så
sker bortfaller behovet av att överföra auditörerna till att lyda under försvarsdepartementet.
Med hänsyn till arten av dessa befattningar och till att
de avses skola innehavas av befattningshavare vid domstolarna finner jag
det lämpligast att de liksom hittills lyda under justitiedepartementet.

I detta sammanhang vill jag till sist framhålla att det — därest förslaget
till militär rättegångslag genomföres -—• under alla förhållanden lärer bliva
erforderligt att i vissa avseenden ändra instruktionen för militieombudsmannen.

15—A78A75. Mililieombudsmannens ämbetsberättelse.