JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1948

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1948

IVAR HiBOGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

47*2066

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Std.

Inledning................................................ 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen R. Enhammar för olaga kvarhållande (ämbetsberättelserna 1945 s. 49

och 1946 s. 10)........................................ 8

2) t. f. taxeringsintendenten J. M. Zingmark för kränkande uttalanden i tjänsteskri velse

(ämbetsberättelsen 1946 s. 142)........................... 9

3) t. f. inspektionskonstapeln R. Ståhl i fråga om olaga kvarhållande å polisstation

för fylleri (ämbetsberättelsen 1947 s. 12)......................... 9

4) häradshövdingen O. Bäcksin för felaktigt beslut om häktning (ämbetsberättelsen

1947 s. 45).......................................... 11

5) t. f. landsfiskalen O. Hedenius för försummelse att till överåklagares prövning hän skjuta

fråga om åtalseftergift beträffande underårig (ämbetsberättelsen 1947 s. 52). 12

6) landsfiskalen E. Noring i fråga om försummelse att till överåklagare hänskjuta av görandet,

huruvida underårig skulle åtalas för begångna brott eller åtalet eftergivas
(ämbetsberättelsen 1947 s. 71)............................... 13

7) t. f. taxeringsintendenten G. Andersson för felaktigt förfarande genom anhållan att

tandläkare måtte för granskning ställa kortregister över sina patienter till taxeringsmyndighets
förfogande (ämbetsberättelsen 1947 s. 87).................. 14

8) polismästaren S. Mannergren i fråga om olaga kvarhållande............. 14

9) kommunalborgmästaren A. Hemminger för felaktigt förfarande genom införande i orts tidning

av kungörelse om att vissa personer av honom anmälts till åtal för ordningsförseelse.
........................................ 36

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

1) Felaktigt beslut av länsstyrelse på framställning av allmän åklagare om tillstånd

till åtal för försök till olovlig varuutförsel m.m..................... 41

2) Felaktigt förfarande vid införskaffande av uppgifter från enskild person för annans

taxering m. m......................................... 48

3) Åtgärder för tillgodoseende av pressens och allmänhetens berättigade krav på möjlighet
att tillfredsställande kunna följa rättegångsförhandlingar............ 55

4) Bötfälld person har efter böternas ådömande blivit sinnessjuk. Fråga om vid utebliven
betalning av böterna förvandling av dessa bör ske............... 62

5) Felaktigt förfarande vid kyrkobokföring.......................... 67

6) Felaktig tillämpning av bestämmelserna i lagen den 8 april 1927 om dödande av

förkommen handling..................................... 74

7) Då medicinalstyrelsen förklarar någon icke sinnessjuk eller sinnesslö person vid
brotts begående ha lidit av själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet därom innehålla skälen

till att sådan jämställdhet anses föreligga......................... 80

Sid.

8) Fråga huruvida i visst fall rättegångsombud bort tillåtas föra talan för aktiebolag

på grund av fullmakt, utfärdad av suppleant i bolagets styrelse........... 89

9) Fråga huruvida den, som erhållit hyresgästs uppdrag att biträda denne vid avhysning,
må vägras att övervara vräkningsförrättningen.................. 93

10) Fråga på vilken distriktsåklagare det ankommit att hos överåklagare inhämta erforderligt
medgivande till åtal...............................99

11) Fråga om möjligheten för häktad person att erhålla kännedom om innehållet i ett

av hovrätt inhämtat läkarutlåtande eller yttrande från interneringsnämnden. — Tilllämpningen
av 9 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m...........102

12) Fråga huruvida en person obehörigen intagits och kvarhållits å sinnessjukhus .... 104

13) Intagning i fångvårdsanstalt på grund av notis i Polisunderrättelser, utvisande att

dömd person efterlysts för undergående av straff eller skyddsåtgärd.........113

14) Kungörelser om lediga lärartjänster vid folk- och småskolor böra innehålla uppgift

om att vid ansökan till tjänst skall fogas merit- och tjänsteförteckning, upprättad
enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär......................117

15) Fråga huruvida den, som i egenskap av god man för ett barn har att föra dess

talan i mål om äktenskaplig börd, må jämlikt lagen om fri rättegång förordnas till
rättegångsbiträde åt barnet......................... 120

III. Framställningar till Konungen m. m.

1) Ang. åtgärder för undanröjande av sådana missförhållanden vid fångvårdens sinnes sjukavdelningar,

som medföra dröjsmål med avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet........................126

2) » åtgärder för undvikande av anhopning av undersökningsfall vid vissa av de

till sinnessjukhusen förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna . . . 162

3) » utfärdande av bestämmelser om tid för upptagande efter nya rättegångsbal kens

ikraftträdande av mål eller ärende, som utsatts till fullföljd å rättegångsdag
bestämd enligt tidigare gällande tingsordning.............164

4) » en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med utkast till militär

rättegångslag......................................167

5) » åstadkommande av enhetligt förfarande vid bötesindrivning, då influtet belopp

icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar
ådömda böter.....................................168

6) » upprättad promemoria med förslag till ny förordning om straff för olovlig

varuutförsel..... 184

7) » förtydligande bestämmelser i 3 § lagen den 11 september 1936 om förenings och

förhandlingsrätt för beredande av ökat skydd mot kränkning av föreningsrätten
.......................................185

IV. Inspektionsresor under år 1947 ........................... 217

V. Under år 1947 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......218

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................220

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1947 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd enligt
riksdagens protokoll....................................221

II. Förteckning över de av 1947 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte uppgifter
om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma skrivelser: 223

1) Justitiedepartementet...................................223

2) Utrikesdepartementet ...................................229

3) Försvarsdepartementet...................................232

4) Socialdepartementet....................................235

5) Kommunikationsdepartementet..............................243

6) Finansdepartementet....................................247

7) Ecklesiastikdepartementet.................................258

8) Jordbruksdepartementet..................................263

9) Handelsdepartementet...................................268

10) Inrikesdepartementet...................................272

11) Folkhushållningsdepartementet..............................274

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,

som vid utgången av år 1947 ännu voro i sin helhet eller till någon del på Kungl.
Maj:ts prövning beroende....................................276

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från
riksdagen före år 1947 men vid samma års början voro i sin helhet eller till någon del
oavgjorda, jämte uppgifter om den behandling dessa ärenden undergått under år 1947: 282

1) Justitiedepartementet ...................................282

2) Utrikesdepartementet...................................293

3) Försvarsdepartementet...................................294

4) Socialdepartementet....................................295

5) Kommunikationsdepartementet..............................303

6) Finansdepartementet....................................305

7) Ecklesiastikdepartementet.................................320

8) Jordbruksdepartementet..................................326

9) Handelsdepartementet...................................331

10) Inrikesdepartementet...................................335

11) Folkhushållningsdepartementet..............................342

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser från

justitieombudsmannen före den 1 januari 1947 och vari under år 1947 åtgärd vidtagits
eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.........................343

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 14 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktionen
får jag härmed avlämna berättelse angående justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1947. Jag får därvid meddela, att jag
begagnat mig av semester under tiden den 30 juni—den 2 augusti
samt att under nämnda tid min av riksdagen utsedde ställföreträdare
hovrättsrådet, numera justitierådet Nils Beckman förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla
redogörelse för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Olaga kvarhållande.

I 1945 års ämbetsberättelse (s. 49 o. f.) och 1946 års ämbetsberättelse
(s. 10 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt åtal mot landsfiskalen i Bollebygds
distrikt R. Enhammar för olaga kvarhållande av chauffören Sven
Andersson i Lobo samt åkeriägaren Einar Olssons i Storegården underårige
son Rolf Olsson. Av redogörelsen framgår, att Ås, Vedens och Bollebygds
tingslags häradsrätt, jämte det häradsrätten ogillat ett av Andersson utöver
den av mig anbefallda ansvarstalan framställt yrkande om ansvar å Enhammar
för falskt åtal, i utslag den 29 september 1944 yttrat följande: I målet
vore upplyst, att sedan Enhammar påbörjat utredning angående förment
olovligt tillgrepp av Södra Älvsborgs läns skogsägareförening tillhörig ved
i Mårtensbacka, Andersson av Enhammar kvarhållits såsom misstänkt för
tillgreppet under tiden den 17 november 1942 klockan 16.45—den 21 november
1942 klockan 17 och Rolf Olsson såsom misstänkt för delaktighet i tillgreppet
under tiden den 18 november 1942 klockan 12.30—den 21 november
1942 klockan 15, att Enhammar därefter ställt Andersson under åtal för det
han under senare hälften av september 1942 i Mårtensbacka olovligen tillgripit
omkring 11 kubikmeter föreningen tillhörig ved, att häradsrätten genom
utslag den 11 februari 1944 ogillat detta åtal, i vilket utslag Göta hovrätt,
där Andersson fullföljt talan, genom utslag den 25 maj 1944, mot vilket
talan icke fick föras, icke funnit skäl att göra ändring, samt att Olsson
icke ställts under åtal. Enhammar hade underlåtit, på sätt honom ålegat,
att först utreda, huruvida föreningen vid Mårtensbacka blivit frånhänd
någon ved. Detta hade bäst skett genom att den kvarvarande veden uppmätts.
Någon sådan uppmätning hade icke förekommit vare sig från Enhammars
eller föreningens sida. Det vore därför icke utrett, att föreningen i
Mårtensbacka blivit frånhänd någon ved. Tvärtom talade åtskilliga omständigheter
för att så icke skulle vara fallet. Att under sådana förhållanden
kvarhålla Andersson och Rolf Olsson hade Enhammar saknat fog. Häradsrätten
prövade förty lagligt döma Enhammar för sagda kvarhållanden, som
jämväl innefattade oförstånd i tjänsten, jämlikt 4 kap. 1 och 2 §§, 15 kap.
22 § och 25 kap. 17, 18 och 22 §§, allt strafflagen, att utgiva 15 dagsböter
å 10 kronor. Enhammar förpliktades att gottgöra Andersson för mistad
arbetsförtjänst och personligt lidande med skäliga ansedda 140 kronor och
Rolf Olsson för personligt lidande med skäliga ansedda 100 kronor, men lämnades
övriga skadeståndsyrkanden såsom obestyrkta utan bifall. Därjämte
förpliktades Enhammar att gottgöra Andersson och Rolf Olsson deras
kostnader å målet med skäliga ansedda 475 kronor jämte vad de visade sig
hava utgivit för ett gemensamt exemplar av häradsrättens protokoll i målet.

Såväl Enhammar som Andersson och Einar Olsson hade anfört besvär

över häradsrättens utslag. Enhammar hade sedermera avlidit den 9 december
1944.

Göta hovrätt hade i utslag den 22 mars 1945 yttrat följande: Vidkommande
själva målet funne hovrätten, att Enhammar så förfarit, som i överklagade
utslaget angivits, samt att han därjämte åtalat Andersson för det
denne den 30 september 1942 i Storegården olovligen tillgripit 8,89 kubikmeter
föreningen tillhörig ved. Emellertid hade Enhammar endast genom
kvarhållandet av Andersson och Rolf Olsson gjort sig skyldig till straffbart
förfarande och, då Enhammar numera avlidit, hade frågan om hans dömande
till straff förfallit. I fråga om skadestånd och rättegångskostnader gjorde
hovrätten ej ändring i det överklagade utslaget.

Över hovrättens utslag hade Andersson och Einar Olsson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 15 april 1947 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Kränkande uttalanden av taxeringsintendent i tjänsteskrivelse.

I 1946 års berättelse (s. 142 o. f.) redogöres för ett av mig, efter klagomål
av Västerbottens-Kurirens Aktiebolag, anbefallt åtal mot t. f. taxeringsintendenten
i Västerbottens län J. M. Zingmark för det denne i avgiven
förklaring över besvär, som av bolaget anförts i kammarrätten över länsprövningsnämndens
beslut år 1943 i fråga om bolagets taxering, yttrat sig
kränkande om bolagets verkställande direktör J. M. Bäckström. Hovrätten
för Övre Norrland hade i utslag den 18 oktober 1945 funnit, att Zingmark
i sin förklaring över nämnda besvär om Bäckströms person och verksamhet
gjort uttalanden, som vore kränkande för Bäckström och som icke varit
påkallade av det i förklaringen behandlade ärendet, samt dömt Zingmark
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för oförstånd i ämbetet att utgiva 10 dagsböter
å 15 kronor. Över hovrättens utslag hade Zingmark anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 5 februari 1947 ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

3. Fråga om olaga kvarhållande å polisstation för fylleri.

Av 1947 års berättelse (s. 12 o. f.) framgår, att jag, efter klagomål av
svarvaren Sixten Svensson i Södertälje, förordnat om åtal mot, förutom
annan polisman, t. f. inspektionskonstapeln Robert Ståhl för olaga kvarhållande
av klagandens son förre svarvaren Baltzar Svensson å polisstationen
i staden. Rådhusrätten i Södertälje hade i utslag den 18 april 1946 funnit
utrett, att — sedan en polisman den 26 oktober 1945 å Turingegatan i Södertälje
anhållit Baltzar Svensson för att denne skulle hava varit överlastad

av starka drycker samt klockan 23.45 infört honom å polisstationen, där
Ståhl vid tillfället tjänstgjort såsom jourhavande inspektionskonstapel —
Ståhl, som av Svenssons uppträdande fått den uppfattningen, att han varit
av starka drycker överlastad, beordrat hans insättande i arrest; att Svensson
inför Ståhl och den andre polismannen bestämt förnekat, att han vore
onykter, och payrkat läkarundersökning för bekräftande av att så ej vore
förhållandet; att Svensson, som sedan ett flertal år tillbaka lede av epilepsi,
vid här ifrågavarande tillfället ostridigt varit nykter, men på grund av sin
ifragavarande sjukdom företett symptom — raglande gång, dimmig blick
och sluddrigt tal som skenbart givit vid handen att han vore berusad;
samt att Svensson fått kvarstanna i arresten till klockan 5.15 påföljande
morgon, da han frigivits. Da Ståhl med hänsyn till Svenssons bestämda
förnekande av att han var onykter, hans fordran å läkarundersökning samt
frånvaron av spritlukt från Svenssons andedräkt, haft grundad anledning
att, innan han beordrat Svenssons insättande i arrest, ägna fallet mera
grundlig uppmärksamhet än som skett, samt Ståhl förty genom uraktlåtenhet
därutinnan gjort sig skyldig till vårdslöshet och oförstånd i sin tjänsteutövning,
prövade rådhusrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen,
lagligt döma Ståhl att för vad han sålunda låtit komma sig till last böta
25 dagsböter om 4 kronor till Kronan. Rådhusrätten förpliktade Ståhl att
till Svensson utgiva dels skadestånd för lidande i följd av förvaringen i
polisarresten med skäliga ansedda 50 kronor, dels ock ersättning för utrednings-
och rättegångskostnader i saken med 200 kronor, förutom vad Svensson
kunde visa sig hava utgivit till lösen av rådhusrättens protokoll i målet.
Av klaganden i målet förd talan om skadestånd fann rådhusrätten icke skäl
bifalla. Det skulle åligga Ståhl att gottgöra statsverket därifrån i målet
förskjutna vittneslöner med tillhopa 29 kronor.

Efter besvär av Ståhl hade Svea hovrätt i utslag den 26 juli 1946 yttrat
följande: Av utredningen i målet framginge, att Svenssons uppträdande givit
grundad anledning till antagande, att Svensson var överlastad av starka
drycker. Stahl hade därför varit berättigad att utan företagande av noggrannare
undersökning utgå från att Svensson vid införandet å polisstationen
varit sålunda överlastad. Ehuru frågan om Svenssons tillstånd därefter diskuterats
före Svenssons insättande i arresten, hade Svensson likväl icke
förrän påföljande morgon omtalat, att han lede av epilepsi, eller gjort gällande,
att hans tillstand vid anhallandet och införandet å polisstationen berodde
på nämnda sjukdom, men endast under bestridande av att han vore
onykter utan angivande av något skäl för sin begäran påkallat läkarundersökning
eller tagande av blodprov. Med hänsyn till vad sålunda upptagits
kunde det icke läggas Ståhl till last, att han icke villfarit Svenssons begäran
eller företagit en noggrannare undersökning av Svenssons tillstånd. Hovrätten
prövade därför rättvist att, med ändring av rådhusrättens utslag,

ogilla den mot Ståhl förda talan; och skulle vittnesersättningarna stanna å
statsverket.

Över hovrättens utslag hade tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman anfört besvär hos Kungl. Maj:t under yrkande om bifall till den
mot Ståhl förda ansvarstalan. Jämväl Baltzar Svensson hade besvärat sig.

Sedan högsta domstolen vid föredragning av målet den 23 januari 1947
beslutat inhämta medicinalstyrelsens yttrande beträffande den närmare beskaffenheten
av Svenssons sjukdom och dess yttringar, jämförda med verkningarna
av alkoholförtäring, avgav medicinalstyrelsen den 20 mars 1947
det utlåtandet, att det av den förebragta utredningen framginge, att Svensson
till följd av kronisk fenemal- och antilepsinmedikation företett vissa
med berusning av alkohol identiska symptom och att det därför varit
omöjligt för polismännen att avgöra, huruvida de påtalade gång- och talrubbningar,
som Svensson företett vid anhållandet den 26 oktober 1945,
varit att hänföra till medicinpåverkan eller alkohol.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 11 juli 1947 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

Om detta beslut voro fyra justitieråd ense. Ett justitieråd anförde:

”Enär frånvaron av spritlukt från Svenssons andedräkt vid ifrågavarande
tillfälle inneburit grundad anledning för Ståhl att, till utrönande av huruvida
Svensson var överlastad av starka drycker, ägna fallet mera grundlig
uppmärksamhet än som skett, prövar jag lagligt att, med ändring av hovrättens
utslag, fastställa det slut rådhusrättens utslag innehåller.”

4. Felaktigt beslut av häradsrätt om häktning.

I 1947 års berättelse (s. 45 o. f.) redogöres för ett av mig, efter klagomål
av försäljaren Albert Theodor Hansson i Trollhättan, anbefallt åtal mot
häradshövdingen Orvar Bäcksin för det Flundre, Väne och Bjärke domsagas
häradsrätt under Bäcksins ordförandeskap i utslag den 11 januari
1945, jämte det häradsrätten med stöd av 5 kap. 5 § strafflagen förklarat
Hansson straffri för åtalade gärningar, förordnat att Hansson, som var på
fri fot, omedelbart skulle träda i häkte. Göta hovrätt, varest Hansson fordrat
skadestånd av Bäcksin med 900 kronor för förlorad arbetsförtjänst under
den tid Hansson på grund av häktningsbeslutet varit berövad friheten
samt med 600 kronor för det psykiska lidande, som intagningen å vänteavdelningen
vid kronohäktet i Jönköping vållat Hansson, hade i utslag
den 8 juli 1946 yttrat följande: Hovrätten funne väl, att häradsrätten vid
den utgång, som åtalet mot Hansson fått i häradsrätten, förfarit felaktigt
genom det av häradsrätten meddelade häktningsbeslutet; men enär med

hänsyn till omständigheterna — särskilt därtill att Hansson kunnat före
den dag, då häradsrätten meddelat slutligt utslag i målet, på föreliggande,
giltiga skäl av åklagarmyndighet eller häradsrätten häktas för de brottsliga
gärningar, som häradsrätten fört honom till last och vilka delvis förövats
under tiden mellan rättegångstillfällena den 31 augusti 1944 och den 10
januari 1945 — häradsrättens felaktiga förfarande icke borde för Räclcsin
såsom häradsrättens ordförande föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet,
lämnade hovrätten den mot Bäeksin i målet förda talan utan bifall.

Över hovrättens utslag hade Hansson anfört besvär.

Kungl. Maj:t har i utslag den 2 augusti 1947 yttrat följande.

Enär Hansson icke är behörig att fullfölja ansvarstalan i målet, lämnar
Kungl. Maj:t besvären i denna del utan prövning.

Vidkommande Hanssons skadeståndstalan finner Kungl. Maj:t ej skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

5. Försummelse av distriktsåklagare att till överåklagares
prövning hänskjuta fråga om åtalseftergift
beträffande underårig.

Av 1947 års berättelse (s. 52 o. f.) framgår, att jag förordnat om åtal
mot t. f. landsfiskalen O. Hedenius för försummelse att till överåklagares
prövning hänskjuta fråga om åtalseftergift beträffande underårig. Rådhusrätten
i Härnösand hade i utslag den 29 juli 1946 yttrat följande: I målet
vore utrett, att Hedenius i egenskap av t. f. landsfiskal i Säbrå distrikt den
18 juli 1945 instämt däcksmannen Gunnar Emanuel Sjödin, född den ”31”
juli 1928, till Ångermanlands södra domsagas häradsrätts sammanträde den
29 augusti 1945 med yrkande om ansvar å Sjödin jämlikt 20 kap. 6 § strafflagen
för grovt egenmäktigt förfarande utan att, såsom vederbort, dessförinnan
hava underställt landsfogden i länet frågan om eftergift av åtalet.
Genom häradsrättens sedermera lagakraftvunna utslag den 26 september
1945 hade Sjödin dömts jämlikt anmärkta lagrum samt 5 kap. 2 § strafflagen
för grovt egenmäktigt förfarande att böta 60 dagsböter om 1 krona
50 öre till Kronan. Rådhusrätten funne väl, att Hedenius genom vad sålunda
förekommit gjort sig skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten. Med
hänsyn emellertid till i saken upplysta omständigheter, särskilt att — såsom
även av häradsrättens utslag framginge — Sjödins förbrytelse icke kunde
anses hava varit av ringa beskaffenhet, funne rådhusrätten Hedenius’ underlåtenhet
icke skäligen böra för honom medföra ansvar. Rådhusrätten lämnade
förty åtalet utan bifall.

Efter anmodan av tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman hade
advokatfiskalen vid Svea hovrätt anfört besvär över rådhusrättens utslag.

Svea hovrätt har i utslag den 13 mars 1947 yttrat följande.

Enär Hedenius, såsom rådhusrätten funnit, gjort sig skyldig till felaktigt
förfarande i tjänst såsom t. f. landsfiskal i Säbra distrikt, ty och da
sådana omständigheter icke blivit i målet förebragta, att Hedenius bör undgå
ansvar för vad honom salunda ligger till last, prövar hovrätten lagligt
att, med ändring av rådhusrättens utslag, döma Hedenius jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen för tjänstefel att utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot fastställd
till 5 kronor, vilka böter skola tillfalla Kronan.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Fråga om försummelse av landsfiskal att till överåklagare
hänskjuta avgörandet, huruvida underårig skulle åtalas
för begångna brott eller åtalet eftergivas.

I 1947 års berättelse (s. 71 o. f.) redogöres för ett av mig anbefallt åtal
mot landsfiskalen i Kinnefjärdings distrikt Erik Noring för det han under
senare halvåret 1945 ställt jordbruksarbetaren Lennart Pettersson, född den
4 september 1928, under åtal vid Kinnefjärdings, Kinne och Kållands domsagas
häradsrätt för brott, som kunnat förskylla frihetsstraff, utan att dessförinnan
underställa landsfogden i Skaraborgs län frågan om åtalseftergift.
Enligt redogörelsen hade rådhusrätten i Lidköping i utslag den 30 september
1946 yttrat följande: Noring hade numera uppgivit, att han telefonledes
överlagt med landsfogden i fragan, huruvida åtalseftergift borde äga
rum i förevarande fall eller ej, och att han därefter av förbiseende anhängiggjort
åtalet, utan att landsfogdens uttryckliga beslut i ärendet förelegat.
Landsfogden, som ansett sig icke böra bestrida förstnämnda uppgift, hade
vidare förklarat, att han numera vore av den uppfattningen, att han icke
skulle hava beviljat åtalseftergift i fallet ifråga, vid vilket förhållande
Norings förfarande icke kunde anses hava tillskyndat den åtalade skada.
Med hänsyn till angivna omständigheter funne rådhusrätten Norings felaktiga
förfarande att anhängiggöra åtalet utan att beslut av landsfogden
förelåg, huruvida åtalet skulle eftergivas eller ansvarstalan föras, icke vara
av beskaffenhet att för Noring föranleda ansvar. Rådhusrätten prövade förty
lagligt lämna mot Noring förd ansvarstalan utan bifall.

På anmodan av mig hade advokatfiskalen vid Göta hovrätt anfört besvär
över rådhusrättens utslag under yrkande, att hovrätten matte bifalla åtalet.

Göta hovrätt har i utslag den 6 februari 1947 yttrat följande.

Noring har uppgivit, att han före anhängiggörandet av atalet mot Pettersson
vid telefonsamtal med landsfogden Emil Nyström berört fragan om åtalseftergift
och att Nyström därvid uttalat, att åtalseftergift icke komme att
meddelas för de av Pettersson begångna brotten. Denna Norings uppgift har

lämnats obestridd. Med hänsyn härtill ävensom till övriga omständigheter
i malet finner hovrätten Norings felaktiga förfarande att anhängiggöra åtalet
utan att i den ordning, som stadgas i 13 § andra punkten fjärde stycket
landsfiskalsinstruktionen, hava underställt landsfogden frågan om åtalseftergift
och erhållit dennes förklaring, att åtalet ej borde eftergivas, icke
böra för Noring föranleda ansvar. På grund härav fastställer hovrätten det
slut, vartill rådhusrätten kommit i målet.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Felaktigt förfarande av taxeringsintendent genom anhållan
att tandläkare måtte för granskning ställa kortregister över
sina patienter till taxeringsmyndighets förfogande.

Såsom av 1947 års berättelse (s. 87 o. f.) framgår hade — sedan jag efter
anmälan av Sveriges tandläkarförbund förordnat om åtal mot t. f. taxeringsintendenten
Gunnar Andersson för det han i en den 3 oktober 1945 till tandläkaren
Per Carl Josef Ahlqvist i Malmö avlåten skrivelse anhållit, att Ahlqvist
måtte för granskning ställa kortregister över sina patienter till taxeringsmyndighets
förfogande — hovrätten över Skåne och Blekinge i utslag
den 9 december 1946 yttrat följande: Med hänsyn därtill, att tandläkares
patientkort huvudsakligen vore avsedda att tjäna till ledning vid patienternas
tandbehandling, kunde stadgandet i 32 § 3 mom. första stycket andra
punkten taxeringsförordningen icke anses tillämpligt på dylika kort, och
följaktligen anmaning att tillhandahålla sådana för granskning, varom i
första punkten av samma stycke förmäles, icke lagligen ske. Vid sådant
förhållande och då Anderssons i skrivelsen den 3 oktober 1945 gjorda anhållan,
att Ahlqvist måtte ställa eventuellt befintligt (kort-)register över patienter
till förfogande, måste betraktas som sådan anmaning som ovan nämnts,
funne hovrätten Andersson genom avlåtandet av skrivelsen hava gjort sig
skyldig till felaktigt förfarande i tjänsten, men enär Anderssons berörda förfarande
skäligen icke borde för honom medföra ansvar, lämnade hovrätten
den mot Andersson förda ansvarstalan utan bifall. Tandläkarförbundet skulle
självt vidkännas sina kostnader å målet inför J. O. och i hovrätten.

Med hänsyn till att hovrätten i sitt utslag betecknat Anderssons förfarande
såsom felaktigt fann jag icke anledning fullfölja talan mot hovrättens utslag,
som därefter vann laga kraft.

8. Fråga om olaga kvarhållande.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kommunalarbetaren Paul
Johansson, Backen 507 i Jönköping, härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Enligt en av kriminalpolisen i Jönköping den 21 februari 1946 upprättad
polisrapport anmäldes söndagen den 17 februari 1946 till polisstationen,
att personbilen F 8490, vilken förts Backgatan i sydvästlig riktning för att
vidare framföras på Inre Ljungarumsvägen, omedelbart före framkomsten
till den senare vägen kommit av vägbanan och stannat med båda högra
hjulen utanför densamma. Bilen hade framförts av en för anmälaren obekant
person, men bussägaren Claes Johanson i Jönköping hade medföljt
som passagerare. Såväl föraren som Claes Johanson hade varit överlastade
av starka drycker.

I anledning därav beordrades två poliskonstaplar att med polisverkets
tjänstebil begiva sig till platsen och anhålla föraren av personbilen.

Klockan 14.55 införde konstaplarna klaganden å polisstationen, varvid
konstaplarna rapporterade, att de anhållit klaganden på Jönköpings flygfält,
dit han vid polisbilens ankomst springande tagit sin tillflykt.

Klaganden, som vid införandet på polisstationen var överlastad av starka
drycker, erkände enligt rapporten, att han i spritpåverkat tillstånd fört
personbilen, som tillhörde Claes Johanson.

Konstaplarna rapporterade vidare, att de vid framkomsten till vägskälet
mellan Inre Ljungarumsvägen och Backgatan icke kunnat finna personbilen,
vilken då varit förd från platsen. Vid efterspaning hade bilen återfunnits
parkerad framför villan Vårbacka i Fridhem. Såväl föraren som
passageraren hade varit försvunna, men startnycklarna hade fortfarande
suttit kvar i bilen, varför konstaplarna omhändertagit desamma. Av tillstädeskommande
skolbarn hade konstaplarna fått veta, att de båda personerna
begivit sig till en familj Lambert Nyström i Turelund, Fridhem.
Vid verkställd efterspaning hade konstaplarna funnit Claes Johanson hos
nämnda familj, där han suttit, till synes överlastad av starka drycker.
Klaganden däremot hade vid polisbilens ankomst springande begivit sig ut
i riktning mot flygfältet, tydligen i avsikt att begiva sig till sin bostad.
Kort därefter hade klaganden upphunnits av konstaplarna samt anhållits.

Efter klagandens införande å polisstationen togs av tillkallad läkare
blodprov.

Sedan klaganden blivit nykter, hördes han och berättade: Klaganden,
vilken sedan år 1933 vore anställd som kommunalarbetare vid Jönköpings
stads byggnadskontor, hade vid 11-tiden samma dag begivit sig från hemmet
till Järnviigstorget. Han hade medfört en halv liter brännvin i en
flaska. Å Järnvägstorget hade han sammanträffat med Claes Johanson. I
sällskap hade de förtärt var sin flasksup av det medförda brännvinet. Därefter
hade de satt sig i Claes Johansons personbil F 8490, varefter Claes
Johansons son, Curt Claesson, kört bilen fram till hörnet av Klostergatan
och Brunnsgatan, där han stigit ur. Klaganden hade då övertagit ratten,
medan Claes Johanson suttit bredvid som passagerare. De hade därefter
fortsatt färden till Ljungarumsskogen, där de tillsammans förtärt ytter -

ligare brännvin ur den medförda flaskan. Därefter hade klaganden kört
till sin bostad i Backen för att tala med sin hustru. Vid ankomsten dit
hade gott och väl hälften av innehållet i halvliterflaskan varit urdrucken.
Klagandens hustru hade vid tillfället icke varit hemma, varför klaganden
och Claes Johanson omedelbart, fortfarande med klaganden som förare,
fortsatt Backgatan i sydvästlig riktning fram mot Inre Ljungarumsvägen.
Omedelbart innan de kommit upp på Inre Ljungarums vägen hade bilen i
det hala väglaget slirat av vägbanan och med båda högerhjulen blivit
stående utanför den högra delen av Backgatan. Samtidigt hade en personbil
kommit på Inre Ljungarums vägen. Claes Johanson hade frågat passagerarna
i denna, om de ville hjälpa dem upp på vägen igen. De hade
svarat, att de icke hade någon kedja till hands. Claes Johanson hade då
gått ur bilen och stöttat densamma, varefter de åter kommit upp på vägbanan
och sedan fortsatt till Fridhemsområdet. Där hade de parkerat
bilen och gått till Nyströms bostad. Väl inkomna dit hade klaganden
märkt, att polisbilen anlänt. Då han misstänkt, att polisen var på spaning
efter honom, hade han lämnat brännvinsflaskan hos Nyströms samt begivit
sig ut ur lägenheten. Dessförinnan hade han icke förtärt någon ytterligare
sprit. Ilan hade haft för avsikt att över flygfältet begiva sig hem till sin
bostad. Emellertid hade han blivit upptäckt av polismännen, vilka sprungit
i fatt honom och anhållit honom.

Claes Johanson uppgav vid senare anställt förhör, efter att ha redogjort
för bilfärden och dikeskörningen, att han och klaganden efter ankomsten
till Nyströms blivit bjudna på kaffe och därvid druckit ur större delen av
den medförda spriten. Efter en stund hade de fått se polisbilen komma
och fru Nyström, som lede av starkt hjärtfel, hade då blivit förskräckt
och undrat, vad klaganden och Claes Johanson gjort, eftersom polisbilen
kommit till platsen. Då klaganden känt till att fru Nyström vore sjuklig
och icke tålde några sinnesrörelser, hade han ansett det bäst att avlägsna
sig från lägenheten. Claes Johanson ville särskilt framhålla, att klaganden
icke förtärt mer än en mindre kvantitet spritdrycker vid Järnvägstorget
och att han under körningen icke förtärt någon sprit. De övriga spritdryckerna
hade de förtärt i Nyströms bostad efter körningen vid omkring
klockan 13.15-tiden, då de anlänt till Fridhem.

Enligt ett av föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium utfärdat
analysbevis hade alkoholkoncentrationen i klagandens blod vid provtagningstillfället
den 17 februari 1946 med säkerhet överstigit 1,5 promille.

Sedan stadsfiskalen Sven Mannergren därefter instämt klaganden till
rådhusrätten i Jönköping den 4 mars 1946 med yrkande om ansvar å
honom för rattfylleri å sabbatstid, handlades målet å utsatt dag, därvid
klaganden i åklagarens närvaro inställde sig personligen.

Hörd i saken uppgav klaganden, att han vid 19-tiden den 16 februari
1946 sammanträffat med Claes Johanson, i vilkens sällskap han sedan för -

tärt två supar om 10 centiliter och senare en flasksup. — Under uppehållet
hos Nyströms hade klaganden ej förtärt någon sprit. På vägen hem från
Nyströms hade klaganden druckit ur resten av innehållet i flaskan och
sedan slängt bort denna. Klaganden bestred, att han varit spritpåverkad
då han fört bilen.

Till styrkande därav ingav klaganden ett så lydande

”Intyg.

Härmed intygas under edlig förpliktelse att Paul Johansson, vilken
besökte oss söndagen den 17 februari i sällskap med Claes Johanson vid
ankomsten till vårt hem var absolut nykter. Vi har känt Johansson i 15 år,
så vi bör ju om någon se, om han varit påverkad av spritdrycker. Fridhem
den 2 mars 1946.

Högaktningsfullt.

Lambert Nyström. Margit Nyström.

Ovanstående egenhändiga namnteckningar bevittnas.

Eric Wendel. Greta Wendel.”

Mannergren anförde: Klagandens historia om att han förtärt sprit efter
det han lämnat Nyströms lägenhet vore uppdiktad. Då klaganden efter
anhållandet införts till polisstationen, hade Mannergren själv hört klaganden
och därvid direkt frågat honom, om han förtärt sprit mellan bilkörningen
och anhållandet. Klaganden hade förnekat detta och erkänt, att
han gjort sig skyldig till rattfylleri.

Mannergren yrkade utöver stämningen ansvar å klaganden dels jämlikt
3 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
för det han sökt undandraga sig att uppgiva namn och hemvist
och dels för det han under körningen ej medhaft sitt körkort.

På Mannergrens begäran uppsköts målet till den 18 mars 1946.

Vid förnyad handläggning av målet sistnämnda dag ingav Mannergren
en den 8 mars 1946 upprättad rapport över förhör, som i anledning av
makarna Nyströms intyg hållits med dem av t. f. överkonstapeln G. Areskough.

Enligt rapporten hade Lambert Nyström vid sagda förhör uppgivit följande:
Vid 14-tiden den 17 februari hade klaganden i sällskap med Claes
Johanson kommit till Nyströms lägenhet i Turelund. Claes Johanson hade
därvid varit märkbart påverkad av starka drycker. Klaganden hade omtalat,
att han kört Claes Johansons bil, vilken han parkerat på vägen
utanför Nyströms bostad. Han hade även omtalat, att han kort förut
”blivit sittande” med bilen vid vägkorsningen mellan Backgatan och Inre
Ljungarumsvägen. Klaganden hade till Nyströms lägenhet medfört en halvliterflaska
innehållande brännvin. Nyström kunde icke erinra sig, huru
mycket flaskan innehållit, ty omedelbart därefter hade det uppstått en
förfärlig villervalla. Någon av sällskapet hade nämligen fått se polisbilen
komma från Kämpevägen och stanna utanför Turelund. Då någon undrat,

2 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclsc till 19^8 urs riksdag.

vad det var frågan om, hade klaganden yttrat något, som Nyström nu
icke kunde erinra sig, varefter han lämnat lägenheten. Nyström kände icke
till vart klaganden sedan tagit vägen. Kort därefter hade två polismän
kommit upp i lägenheten och frågat efter klaganden, varvid Nyström svarat,
att han nyss gått därifrån.

På särskild fråga hade Nyström uppgivit, att han ”icke trodde” att
klaganden varit påverkad av sprit, då han kommit upp till Nyströms lägenhet.
Skälet härtill vore, att klaganden kört bil samt att han vid ett
tidigare tillfälle förklarat, att han icke brukade taga någon sprit i samband
med bilkörning. Vidare hade Nyström förklarat, att han skrivit på
ovannämnda intyg, enär klaganden uppgivit att han haft flera vittnen,
bland andra en polisman, som kunde intyga, att han vid tillfället var
nykter. Slutligen hade Nyström emellertid på det bestämdaste förklarat,
att han icke vore villig att gå ed på att innehållet i intyget vore riktigt.

Beträffande klagandens spritförtäring i Nyströms lägenhet hade Nyström
uppgivit, att han icke med bestämdhet kunde yttra sig om huruvida
klaganden förtärt någon sprit, innan polisen kommit. Klaganden hade
uppehållit sig endast ett par minuter i Nyströms lägenhet, innan han efter
polisbilens ankomst gått därifrån.

Margit Nyström hade enligt rapporten berättat följande: Då klaganden
och Claes Johanson kommit upp i familjen Nyströms lägenhet, hade Claes
Johanson varit märkbart påverkad av spritdrycker. Däremot trodde Margit
Nyström icke, att klaganden var påverkad av dylika drycker. Detta kunde
dock ha berott på att klaganden endast vistats i lägenheten omkring två
minuter, innan han åter lämnat densamma. Dessutom hade Margit Nyström
och hennes man legat och sovit middag, varför båda varit yrvakna
då klaganden och Claes Johanson kommit in i lägenheten. Klaganden hade
medfört en halvliterbutelj med brännvin, vilken, enligt vad hon nu kunde
erinra sig, varit ”oskårad”. Margit Nyström visste bestämt, att klaganden
icke inne i Nyströms lägenhet förtärt några spritdrycker, innan han gått
därifrån. Margit Nyströms man hade nämligen upptäckt polisbilen, vilken
stannat utanför villan. De hade då undrat, varför polisbilen stannade där,
och omedelbart därefter hade klaganden gått ut från lägenheten. Han hade
därvid lämnat kvar brännvinsbuteljen. Ett par dagar efter denna händelse
hade klaganden frågat, om han, i det fall det skulle behövas, kunde få ett
intyg av makarna Nyström, att han varit nykter den 17 februari, då han
träffat dem. Makarna Nyström hade svarat ja, och efter ytterligare några
dagar hade klaganden kommit till dem, varvid han medfört ett redan
färdigskrivet intyg, som makarna Nyström skrivit under. Intyget hade
”nog inte varit som de själva menat”. Margit Nyström hade icke haft för
avsikt att gå ed på intygets riktighet. Detta hade Margit Nyström och
hennes man senare kommit överens om, enär de vid tillfället sammanträffat

med klaganden under en så kort stund och varit så yrvakna, att de icke
hunnit bilda sig en riktig uppfattning om klaganden.

Makarna Nyström hördes därefter såsom vittnen i målet.

Lambert Nyström uppgav därvid följande: Han hade ej på något sätt
märkt, att klaganden varit spritpåverkad, då han anlänt till Nyströms
bostad. Då klaganden emellertid själv uppgivit, att han tidigare tagit en
snaps, kunde han ej, som i intyget angivits, ha varit absolut nykter. Av
denna anledning hade Nyström ej ansett sig kunna beediga intyget. Han
hade emellertid, som nämnts, ej märkt att klaganden varit spritpåverkad.
Klaganden hade uppehållit sig i Nyströms bostad 5—10 minuter. Vid ankomsten
hade klaganden medfört en butelj konjak och hällt upp tre glas.
Nyström hade tömt sitt glas innan polisen kommit, men om klaganden
och Claes Johanson druckit ur sina glas kunde Nyström ej säga.

Margit Nyström berättade: Hon hade ej märkt, att klaganden varit
påverkad av spritdrycker. Efter ankomsten hade klaganden och Claes
Johanson samt Lambert Nyström gått in i lägenheten, under det Margit
Nyström stannat kvar i köket. Hon hade därför ej sett, om de förtärt
några spritdrycker. Uppgiften i polisrapporten att klaganden bett att få ett
intyg av makarna Nyström vore ej riktig. Det hade i stället varit så, att
Margit Nyström själv sagt till klaganden, att hon kunde intyga, att han
varit nykter.

Genom utslag samma dag prövade rådhusrätten lagligt på det sätt bifalla
mot klaganden i målet förd talan, att rådhusrätten jämlikt 1 § 1 mom.
lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon
jämte 7 kap. 4 § strafflagen dömde klaganden att för onykterhet vid förande
av motorfordon under sabbatstid hållas i fängelse en månad.

Göta hovrätt, där såväl åklagaren som klaganden besvärade sig, fann i
utslag den 29 juni 1946 ej skäl att göra ändring i rådhusrättens utslag.

I en den 17 juli 1946 till mig inkommen skrift anförde klaganden, Paul
Johansson, klagomål mot Mannergren för det denne i egenskap av polismästare
i staden kallat klaganden till förhör angående av Claes Johanson
förövade brott m. m. samt kvarhållit klaganden å polisstationen över
en natt.

Enligt vad handlingarna i ett annat härstädes prövat ärende utvisa
handlades vid rådhusrätten den 18 mars 1946 ett av Mannergren anhängiggjort
mål mot Claes Johanson för det denne den 12 januari 1946 gjort
sig skyldig till rattfylleri m. m.

Claes Johanson, som vid polisförhör uppgivit att han vid omstämda
tillfället, klockan mellan 15 och 16 den 12 januari, kört sin bil en viss
sträcka, gjorde vid rådhusrätten gällande, att bilen därvid förts icke av
honom utan av sågaren Eric Anderson i Hovslätt. Till stöd härför ingav

och åberopade Johanson dels ett av Anderson den 14 mars 1946 utfärdat
intyg att Anderson vid tiden ifråga fört Johansons bil från Järnvägstorget
till Djurläkareliden och åter, dels ett av trafikbiträdet K. A. Andersson i
Jönköping utfärdat intyg att han den 12 ”februari” 1946 omkring klockan
16 sett Eric Anderson stiga in i en Johanson tillhörig bil och dels
ett av chauffören Gustav Adolfsson i Jönköping utfärdat intyg att han den
12 januari 1946 träffat Eric Anderson å Järnvägstorget vid 15-tiden.

Vid förnyad handläggning av målet den 1 april 1946 hördes på Alannergrens
begäran Eric Anderson ävensom Adolfsson och K. A. Andersson såsom
vittnen i målet. Aled anledning av vad som upplysts om tillkomsten
av ovanberörda intyg yrkade Alannergren ansvar å Claes Johanson för
försök till anstiftan av mened. På yrkande av Alannergren förklarade rådhusrätten
samma dag Claes Johanson skyldig att omedelbart träda i häkte,
varefter målet uppsköts till den 8 april 1946.

Sedan Eric Anderson den 5 april 1946 av Alannergren häktats för mened,
handlades målet mot Claes Johanson den 8 april gemensamt med målet
mot Eric Anderson. Alannergren bestämde därvid sitt ansvarsyrkande mot
Claes Johanson att avse anstiftan av mened såvitt avsåg Eric Anderson
och försök till anstiftan av mened beträffande Adolfsson och K. A. Andersson.
Ä Eric Anderson yrkade Alannergren ansvar för mened.

Därefter handlades målet mot Claes Johanson och Eric Anderson ånyo
vid flera rättegångstillfällen. Sedan Johanson och Anderson undergått sinnesundersökning
och därefter av rådhusrätten försatts på fri fot, meddelade
rådhusrätten den 8 juli 1946 utslag i målet. Rådhusrätten fann därvid av
utredningen framgå bland annat följande. Claes Johanson hade den 12
januari 1946 fört bil i Jönköping och därunder gjort sig skyldig till vårdslöshet.
Vid förandet av bilen hade Johanson varit så påverkad av starka
drycker, att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat
föra fordonet. Vid ett flertal sammanträffanden med Eric Anderson under
tiden från slutet av januari till och med den 28 mars 1946 hade Johanson
— i syfte att undgå straff för rattfylleri — sökt förmå Eric Anderson att
som vittne vid rådhusrätten uppgiva, att Eric Anderson vid nyssnämnda
tillfälle den 12 januari 1946 fört Johansons bil. Tillika hade Johanson i
mars 1946 sökt förmå Adolfsson och K. A. Andersson att som vittnen inför
rådhusrätten lämna oriktiga uppgifter till stöd för påståendet, att Eric
Anderson fört bilen. Då Eric Anderson den 1 april 1946 hörts såsom vittne
i målet mot Johanson, hade Eric Anderson under laga ed osant förnekat,
att Johanson bett Eric Anderson påtaga sig att hava fört bilen, samt jämväl
i andra avseenden lämnat osanna uppgifter om Johansons påverkan.

På dessa och i övrigt i utslaget anförda skäl dömde rådhusrätten dels
Claes Johanson för försök till anstiftan av mened, rattfylleri m. m. till ett
gemensamt straff av straffarbete ett år fyra månader, dels ock Eric Anderson
för mened m. m. till straffarbete tio månader.

Eric Andersons straff nedsattes sedermera av hovrätten till straffarbete
sex månader.

Under den tid målet var anhängigt vid rådhusrätten höllos polisförhör
med ett flertal personer angående vad som förekommit vid de tillfällen
efter den 12 januari 1946, då Claes Johanson och Eric Anderson träffat
varandra. Därvid utröntes bland annat, att de i sällskap med klaganden
samt poliskonstapeln Gunnar Liljenvall och korvhandlaren Georg Rehn
den 12 mars 1946 företagit en bilresa till Ulricehamn ävensom att klaganden
den 28 mars 1946 i Claes Johansons bostad sammanträffat med Eric
Anderson, Liljenvall och Claes Johansons hustru Märta Johanson.

Till upplysning om vad som förefallit vid berörda tillfällen den 12 och
den 28 mars åberopade Mannergren vid rättegångstillfället den 8 april
1946 en den 6 i samma månad upprättad polisrapport över förhör, som av
t. f. överkonstapeln Carl-Axel Ahlberg hållits med bland andra stationskarlen
Pontus Johansson i Smålands Taberg, fru Hillie Nygård i Hovslätt,
Eric Anderson och klaganden.

Enligt rapporten hade Pontus Johansson, vilken den 27 och den 28 mars
1946 tjänstgjort å järnvägsstationen i Hovslätt och därunder i likhet med
Eric Anderson bott hos Hillie Nygård, lämnat vissa uppgifter om samtal,
som Pontus Johansson den 28 mars haft med Hillie Nygård och Eric
Anderson rörande den sistnämndes intyg åt Claes Johanson. Pontus Johansson
hade enligt rapporten vidare uppgivit: Under samtalet hade Eric Anderson
och Hillie Nygård nämnt namnen ”Bussa-Claes”, Märta, Curt,
Liljenvall och Paul Johansson. Pontus Johansson hade av det sätt, på
vilket Eric Anderson talat, bibragts den uppfattningen, att Liljenvall var
polisman samt stått på Claes Johansons sida. Däremot hade icke framkommit
något, som tytt på att Liljenvall med råd bistått Claes Johanson.
Klagandens namn hade nämnts endast i förbigående. Anderson hade även
talat om, att han och Claes Johanson, klaganden samt Liljenvall vid ett
tillfälle ämnat besöka Stora Hotellet i Ulricehamn. Under vägen dit hade
de hälsat på en släkting till Claes Johanson. När de sedan kommit till Stora
Hotellet, hade de blivit stoppade, enär släktingen ringt och uppmanat
personalen att vägra sällskapet tillträde, varför de gått på restaurang Sten
Sture. Vem i sällskapet, som fört bilen vid detta tillfälle, kände Pontus
Johansson ej till. Under detta och ett kort samtal föregående dag med
Eric Anderson hade Pontus Johansson fått den uppfattningen, att Claes
Johanson genom påtryckning förmått Eric Anderson att underteckna ett
intyg om att Anderson fört bilen i stället för Claes Johanson.

Hillie Nygård hade vid förhör vitsordat Pontus Johanssons uppgifter
med tillägg, att den resa Eric Anderson gjort till Ulricehamn ägt rum den
5 eller den 6 mars 1946. Anderson hade vid ett tidigare tillfälle angående
denna resa yttrat: ”Jag fick betala för både mej och Claes.”

Vid ett med anledning av Pontus Johanssons och Hillie Nygårds upp -

gifter den 6 april 1946 hållet förhör hade Eric Anderson vitsordat, att han
vid ett tillfälle i början av mars 1946 i Claes Johansons bil färdats till
Ulricehamn i sällskap med Claes Johanson, klaganden, Liljenvall och Rehn,
vilken kört bilen till Ulricehamn. På vägen dit hade de stannat med bilen
medan Claes Johanson hälsat på hos en släkting. Det övriga sällskapet
hade under tiden suttit kvar i bilen. Claes Johanson hade luktat sprit.
Däremot hade det icke förmärkts någon spritlukt från de övriga. Rehn
och Liljenvall hade uppgivit, att de ej smakat ”en droppe”. När sällskapet
anlänt till Stora Hotellet i Ulricehamn, hade de icke fått tillträde, enär
Claes Johansons släkting ringt till hotellet och uppmanat personalen stoppa
sällskapet. De hade därför åkt till restaurang Sten Sture i staden, där
de till mat beställt full spritranson. Enär Liljenvall skolat köra bilen hem,
hade denne icke velat ha all spriten, varför Claes Johanson tagit en av
Liljenvalls supar. Huruvida även Rehn erhållit en av Liljenvalls supar
kunde Anderson ej minnas med säkerhet. Var och en i sällskapet hade betalat
för sig. Under denna resa hade Claes Johansons rattfylleri ej förts
på tal.

Klaganden hade vid förhör berättat följande: Någon av de närmaste dagarna
efter Claes Johansons anhållande den 12 januari 1946 hade klaganden
sammanträffat med denne. Därvid hade Claes Johanson yttrat: ”Nu
har jag åkt fast för rattfylleri.” Någon vecka senare hade klaganden återigen
träffat Johanson, varvid denne sagt: ”Fan, jag har ju inte kört bilen,
utan det är ju Eric Anderson som kört den.” Rätt lång tid efter dessa
sammanträffanden hade klaganden vid ett tillfälle varit tillsammans med
Eric Anderson och Johanson i den sistnämndes bostad. Därvid hade Johanson
och Anderson talat om att Anderson den 12 januari 1946 fört Johansons
bil. Samtalet hade förts i en så övertygande ton, att vem som helst
skulle kunnat tro, att det varit Anderson, som fört bilen. Trots detta hade
klaganden misstänkt, att det hela ej stod rätt till, enär han väl kände
både Anderson och Johanson. Ända sedan Johanson anhållits för rattfylleri
hade han varit mycket nervös samt förtärt rätt mycket spritdrycker. Vid
de tillfällen, klaganden varit tillsammans med Johanson, hade klaganden
ej hört Johanson påverka någon person att i rattfyllerimålet vittna till
Johansons förmån. Klaganden hade ej känt till några andra vittnen än
Anderson, förrän målet påropats inför rådhusrätten. Han hade ingen kännedom
om vem, som givit impulsen till att Anderson skulle påtaga sig
körningen.

Vidare ingav Mannergren en den 7 april 1946 upprättad tilläggsrapport
rörande samma dag hållna ytterligare förhör med Pontus Johansson, Hillie
Nygård, Eric Anderson och klaganden.

Pontus Johansson hade enligt rapporten berättat: På kvällen den 28 mars
1946 hade Eric Anderson bett Pontus Johansson köra honom i Hillie

Nygårds bil till Claes Johansons bostad. Såvitt Pontus Johansson kände till
hade ingen ringt till Anderson omedelbart innan denne framställt sin begäran.
Vid 19.45-tiden hade Pontus Johansson och Anderson åkt in till
Jönköping. Anderson hade icke talat om vad han hade för ärende, men
innan de skilts hade Anderson bett Pontus Johansson komma och hämta
honom senare. Pontus Johansson hade därefter återvänt till Hovslätt, där
han hämtat Ilillie Nygård, varefter båda åkt in till Jönköping och sedan
till Claes Johansons bostad, dit de anlänt vid 2O.30-tiden. Pontus Johansson
hade parkerat bilen, varefter han ringt på dörren, som öppnats av Märta
Johanson. Sedan han framfört sitt ärende, hade han blivit ombedd att
stiga in och sitta i hallen. Under tiden hade han hört några män och en
kvinna samtala i ett annat rum. Han hade ej kunnat urskilja, vad de talat
om. Efter 5 å 10 minuter hade Eric Anderson kommit, varefter de åkt till
Hovslätt. Vid något tillfälle under kvällen, antingen omedelbart i bilen
eller senare i bostaden, hade Anderson berättat, att Liljenvall och troligen
klaganden ävenledes uppehållit sig hos Märta Johanson. När Pontus Johansson
ringt på dörrklockan ”gick Liljenvall och Paul och gömde sig för
de trodde att det var poliser (snutar) som kommo”. Anderson hade vidare
omtalat, att ”de varit i förbindelse med en mycket styv advokat”. Det hade
varit efter denna resa som Hillie Nygård och Pontus Johansson haft det
förut omförmälda samtalet med Eric Anderson.

Hillie Nygård hade berättat att, sedan Eric Anderson på kvällen den 28
mars 1946 hämtats i Claes Johansons bostad, hade Hillie Nygård vid något
tillfälle samma kväll hört talas om att Liljenvall och klaganden skulle ha
gömt sig, när Pontus Johansson ringt på hos Claes Johanson, enär Liljenvall
och klaganden befarat, att det varit poliser som kommit. Därvid hade
Eric Anderson yttrat: ”De sprang och gömde sig, när du ringde på dörrklockan.
”

Eric Anderson hade uppgivit att, då han den 28 mars 1946 kommit till
Claes Johansons bostad, hade Liljenvall och klaganden redan befunnit sig
där. De hade samtalat om att Claes Johanson tidigare på dagen blivit
anhållen, varvid Anderson yttrat: ”Jag kan ej stå vid mitt.” Liljenvall och
klaganden, som deltagit i samtalet, hade troligen bett Anderson hjälpa
Claes Johanson, så ”att det ej skulle bli tubbning”. Om det varit klaganden
eller Liljenvall, som fällt yttrandet, kunde Anderson ej erinra sig. När
det sedan efter en stund ringt på dörren, hade Liljenvall stigit upp från
stolen under det att klaganden suttit kvar. Liljenvall hade därvid yttrat:
”Det kanske är polisen.” Anderson, som vid förhöret uppgivit att han ej
lämnats i fred av vare sig Claes Johanson direkt eller hans bekanta indirekt
genom att de talat om att de tyckt synd om Claes Johanson och
framhållit, att Claes Johanson behövde hjälp för att icke straffas för
”tubbning”, hade förklarat, att han ej kunde erinra sig allt vad som förevarit
i saken.

Klaganden hade vid förhöret den 7 april 1946 berättat: Den 28 mars
1946, när klaganden efter arbetstidens slut kommit hem, hade Liljenvall
och chauffören E.J. Broheden suttit i klagandens kök och druckit kaffe.
Liljenvall hade berättat, att Claes Johanson anhållits i Hovslätt av polisen.
Huruvida Curt Claesson sedan besökt Liljenvall och anmodat denne
medtaga klaganden till Claes Johansons bostad senare på kvällen eller om
Claesson lämnat detta meddelande till klagandens hustru, som i sin tur
hämtat Liljenvall, kunde klaganden ej erinra sig. Sedan klaganden klätt
om sig, hade han och Liljenvall cyklat till Märta Johanson. Enligt vad
klaganden ville minnas, hade Anderson befunnit sig hos Märta Johanson,
när de anlänt dit. Klaganden kunde nu ej minnas, om Curt Claesson
varit med och deltagit i det samtal, som därefter följt. Därvid hade
Anderson talat om, att Claes Johanson besökt honom på arbetsplatsen i
Hovslätt, där han sedan blivit anhållen av Ahlberg och en annan polisman.
Anderson hade vidare berättat, att han hörts ett flertal gånger.
Innan Claes Johanson blivit anhållen hade Anderson yttrat till honom:
”Nu kan jag ej hålla fast vid det här längre, för att nu har de andra talat
om’et” eller något liknande. Anderson hade vidare yttrat något om att
han sagt till polisen, att intyget vore sanningslöst, och att det han sagt
till polisen vore sant. Märta Johanson, som gråtit, hade troligen bett Liljenvall
ringa till Claes Johansons rättegångsbiträde. Något annat ärende
kunde klaganden ej minnas hon bett dem utföra. För övrigt hade klaganden
ej kunnat förstå, att hon velat dem något särskilt. Klaganden hade
undvikit ställa några frågor till Claes Johanson i saken, enär han ej önskat
veta något, för att han icke själv skulle ”komma med i klabbet”. Under
tiden de suttit hos Märta Johanson hade det ringt på dörrklockan, varefter
Märta Johanson tillsagt Anderson, att det vore någon som sökte
honom. Klaganden kunde ej erinra sig, att Liljenvall rest sig från stolen
eller lämnat rummet, när signalen hörts från dörrklockan. Han kunde ej
heller minnas, att Liljenvall yttrat något om, att det kanske vore någon
polis.

I klagoskriften till mig anförde klaganden, bland annat, följande.

Lördagen den 6 april 1946 klockan omkring 9 hade klaganden kallats att
inställa sig hos kriminalpolisen för att höras rörande vissa förhållanden i samband
med Claes Johansons häktning. Klaganden hade infunnit sig hos kriminalpolisen,
där förhör med honom genast börjat. Klaganden hade framhållit,
att han hade svårighet att stanna längre tid på grund av sitt arbete och
att han vore villig återkomma efter arbetstidens slut. Någon hänsyn hade
emellertid icke tagits till klagandens erbjudande, utan klaganden hade kvarhållits
till klockan omkring 13. Förhöret hade till en början letts av Ahlberg
och senare av poliskommissarien Ernst Gustavsson. Det hade gått ut
på att få utrönt, om klaganden hade någon kännedom om huruvida Claes

Johanson sökt påverka Eric Anderson att avgiva falskt vittnesmål inför
rätta. Dagen därpå eller söndagen den 7 april hade polisen uppsökt klaganden
i hans bostad. Vid detta tillfälle hade klaganden icke varit hemma.
Då klaganden kommit hem och fått höra att polisen sökt honom, hade
han gått ned till polisstationen, dit han anlänt klockan omkring 13. Klaganden
hade omedelbart underkastats förhör av Ahlberg och Gustavsson
om bilresan till Ulricehamn den 12 mars. Förhöret hade varat omkring
två timmar. Under måndagen den 8 april hade klaganden vid två tillfällen
ånyo sökts av polisen. Klaganden hade därvid icke varit hemma, men när
han sedan fått höra att polisen sökt honom, hade han genast gåtttill polisstationen,
dit han anlänt mellan klockan 15 och 16. Klaganden hade omedelbart
underkastats nytt förhör. Detta hade rört sig om det i målet mot
klaganden ingivna intyget av makarna Nyström. Förhöret hade letts av
kriminalkommissarien C. O. Sjöqvist. Makarna Nyström hade redan tidigare
på dagen blivit hörda av polisen. Förhöret med klaganden hade varat
omkring två timmar. Sedan förhöret avslutats, hade Sjöqvist yttrat: ”Johanssons
uppgifter stämmer ju med vad vittnena sagt.” Sjöqvist hade därefter
ringt till Mannergren i dennes bostad. Efter telefonsamtalet med
denne hade Sjöqvist meddelat klaganden, att klaganden skulle kvarstanna
å polisstationen över natten. Klaganden hade då för Sjöqvist framhållit,
att han självmant infunnit sig på polisstationen och att han omedelbart
ville gå hem, samt lovat att återkomma dagen därpå för förnyat förhör.
Sjöqvist hade då svarat, att det vore Mannergrens order att klaganden
skulle stanna kvar över natten. Dagen därpå hade förhör med klaganden
påbörjats klockan omkring 10 samt varat endast en kort stund. Förhöret
hade även nu letts av Sjöqvist. Under förhöret hade Mannergren kommit
in i rummet och i skarp ton sagt: ”Tala nu sanning Paul och tänk på
familjen.” Mannergren hade därpå avlägsnat sig. Klaganden hade omedelbart
för förhörsledaren framhållit, att beträffande vad klaganden nu hörts
om hade klaganden redan på lördagen och söndagen underkastats förhör
av Ahlberg och Gustavsson. Sjöqvist hade då satt sig i förbindelse med
Ahlberg, och denne hade därvid bekräftat, att klaganden redan under
lördagen och söndagen blivit hörd rörande samma saker. Med anledning
därav hade förhöret avslutats. Klaganden hade emellertid fortfarande kvarhållits
på polisstationen och ej fått lämna denna förrän omkring klockan
13. Enligt vad klaganden inhämtat hade klagandens kvarhållande icke
blivit antecknat i den å polisstationen förda liggaren över för brott kvarhållna
personer. Med hänsyn till omständigheterna och särskilt till att klaganden
måst stanna över natten på polisstationen kunde klaganden icke
finna annat, än att ett kvarhållande i lagens mening förelåge. Något som
helst laga skäl för ett sådant kvarhållande hade enligt klagandens uppfattning
icke förefunnits. Med anledning av vad sålunda förekommit hem -

ställde klaganden, att J. O. måtte vidtaga de åtgärder, vartill saken kunde
föranleda.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Mannergren
att inkomma med förklaring, överlämnade och åberopade Mannergren
två av Ahlberg och Sjöqvist i saken avgivna promemorior, varjämte
Mannergren avgav eget yttrande.

Ahlberg anförde i sin promemoria följande: Under utredningen angående
Claes Johansons rattfylleri och menedsbrott hade ett flertal personer blivit
hörda som vittnen, allt eftersom nya uppgifter lämnats i saken. Det hade
framkommit, att klaganden varit tillsammans med Claes Johanson under
tiden efter det denne gjort sig skyldig till rattfylleri. För att få utrönt om
klaganden kände till något, som kunde vara av betydelse för den fortsatta
utredningen, hade han kallats till förhör den 6 april 1946. Klaganden hade
hörts om sina sammanträffanden med Claes Johanson. Vid denna tidpunkt
hade det även framkommit, att Liljenvall varit mycket tillsammans med
såväl Claes Johanson som klaganden. Den senare hade därför samtidigt
hörts om de sammanträffanden, vilka Liljenvall haft med Claes Johanson
och vid vilka klaganden varit närvarande. Sedan förhöret avslutats och de
av klaganden lämnade uppgifterna i görligaste mån kontrollerats, hade klaganden
omedelbart fått lämna polisstationen. Något kvarhållande hade
det därvid aldrig varit tal om. Söndagen den 7 april hade från Pontus
Johansson inkommit telefonmeddelande att han, som tidigare hörts i saken,
önskade lämna ytterligare uppgifter. Ahlberg hade därför i radiobilen farit
till Smålands Taberg, där Pontus Johansson tjänstgjorde, och hört honom.
Då det därvid framkommit sådana uppgifter, att klaganden behövt höras
på nytt, hade Ahlberg genom radion uppmanat poliskontoret att låta söka
klaganden och kalla honom till förhör vid Ahlbergs återkomst. Ahlberg
hade anlänt till polisstationen klockan 13. Klaganden, som icke anträffats
men kallats genom hustrun, hade då icke kommit till kontoret. Ahlberg
hade gjort sig beredd att åka hem, men utanför kontoret hade han sam-,
manträffat med klaganden, som då var på väg dit för att höras. Ahlberg
hade omedelbart hört honom angående den bilresa till Ulricehamn, som
Liljenvall och Claes Johanson deltagit i. Dessutom hade klaganden hörts
om huruvida han hade något att tillägga till sina vid tidigare förhör lämnade
uppgifter, vilket dock icke varit fallet. Sedan förhöret med klaganden
slutförts, hade han även denna gång fått lämna polisstationen utan att det
varit tal om hans kvarhållande. Vad anginge klagandens förhör på ordningspolisavdelningen,
hade dessa endast varit rena vittnesförhör, och något
tal om hans kvarhållande hade aldrig förekommit. Någon som helst anledning
att anteckna klaganden i den å polisstationen förda journalen över
för brott kvarhållna personer hade således ej funnits.

Sjöqvists promemoria innehöll följande: Den 8 april 1946 hade Sjöqvist

av Mannergren erhållit order att verkställa förhör med bland andra klaganden
rörande tillkomsten av det i malet mot honom för rattfylleri ingivna
vittnesintyget. På grund därav hade Sjöqvist beordrat en kriminalkonstapel
att uppsöka klaganden och kalla honom till förhör a polisstationen.
Konstapeln hade emellertid återkommit och rapporterat, att klaganden
icke kunnat anträffas. Klockan 17.05 samma dag hade klaganden inställt
sig å Sjöqvists tjänsterum. Sjöqvist hade upplyst klaganden om vad saken
gällt samt omedelbart anställt förhöret, vilket pågått till kloekan 17.50,
då Sjöqvist telefonledes underrättat Mannergren om förhörsresultatet.
Mannergren hade då meddelat, att klaganden skulle kvarstanna a polisstationen
över natten i avvaktan på vidare beslut inom 24 timmar. Påföljande
dag, den 9 april, hade Sjöqvist erhållit order av Mannergren att
höra klaganden angående vissa förhållanden i målet mot Claes Johanson,
vari utredning verkställts av Ahlberg. Avsikten med förhöret hade varit
att få utrett, huruvida klaganden och Lilj envall voro delaktiga i Claes
Johansons anstiftan av mened. Förhöret hade sålunda närmast skolat avse
att klarlägga den av klaganden, Liljenvall och Johanson m. fl. den 12 mars
1946 företagna bilfärden till Ulricehamn. Sedan klaganden hörts och avgivit
sin berättelse om Ulrieehamnsresan, hade Sjöqvist i erforderliga delar
låtit kontrollera hans uppgifter, varefter ett kort kompletterande förhör
med klaganden verkställts. Av Sjöqvists vid förhöret gjorda anteckningar
att döma hade Sjöqvist tydligen under samtalet med klaganden kommit
in på ett av honom och Liljenvall den 28 mars 1946 avlagt besök i Claes
Johansons hem. Det vore mycket sannolikt, att klaganden då påpekat, att
han tidigare av Ahlberg blivit hörd i denna sak, och att Sjöqvist, som icke
varit insatt i detaljerna i den av Ahlberg gjorda utredningen, genom en
förfrågan hos Ahlberg erhållit en bekräftelse därpå. Sjöqvist hade nämligen
i denna del gjort följande anteckning: ”Beträffande besöket i Claes Johansons
hem den 28/3 1946 vitsordar Johansson vad han därom förut uppgivit
vid förhör inför Ök Ahlberg, med följande tillägg. Han kan icke minnas
om Eric Anderson var kommen då han och Liljenvall anlände till Claes
Johansons bostad eller om Anderson kom strax efter.” Något dubbelförhör
i denna sak hade sålunda icke förekommit. Efter Mannergrens order hade
klaganden frigivits den 9 april klockan 13.25. På vad sätt klaganden gjort
sig underrättad om, att hans kvarhållande icke blivit infört i liggaren
över för brott kvarhållna personer, kände Sjöqvist icke till. Klaganden
vore nämligen under nr 26/1946 av Sjöqvist vederbörligen införd i nämnda
liggare.

I det avgivna yttrandet anförde Mannergren, bland annat, följande.
Vid polisutredningen i målet mot Claes Johanson, vilken utredning omhänderhafts
av Ahlberg under överinseende av Gustavsson i egenskap av
kommissarie vid ordningspolisavdelningen, hade framkommit, att utom

Claes Johanson ett flertal andra personer kunde misstänkas för att ha
påverkat Eric Anderson till menedsbrottet. Misstankarna hade särskilt varit
riktade mot klaganden och Liljenvall. Starkast hade misstankarna varit
mot klaganden, eftersom han i sitt mål åberopat ett intyg, som sedermera
visat sig vara oriktigt. På grund därav hade Mannergren ansett sig icke
kunna underlåta att höra klaganden ånyo. Då den Claes Johansonska härvan
synts bliva allt mera omfattande, hade Mannergren uppdragit åt Sjöqvist,
som besutte större vana och rutin än Ahlberg, att handha utredningen
såvitt avsåg klaganden. Att lämna uppdraget till Ahlberg hade
Mannergren ansett icke möjligt, eftersom Ahlberg redan var överhopad
av arbete med utredningen rörande Claes Johanson. Beträffande de närmare
omständigheterna i samband med förhören med klaganden och vad
därvid framkommit åberopade Mannergren vad Sjöqvist och Ahlberg anfört
i sina promemorior samt konceptanteckningar och polisrapporter. Av
konceptanteckningarna för den 8 april 1946 framginge, bland annat, att det
av makarna Nyström undertecknade och av klaganden åberopade intyget
utskrivits i Claes Johansons bostad och på dennes skrivmaskin av Claes
Johansons son Curt Claesson. Resultatet av förhöret hade meddelats Mannergren
den 8 april vid 18-tiden. Klaganden hade emellertid bestritt, att
han försökt påverka makarna Nyström att lämna oriktiga uppgifter till
hans förmån. På grund av vad som framkommit mot klaganden hade
Mannergren ansett skäl föreligga för klagandens kvarhållande över natten
för att man skulle få tillfälle att kontrollera riktigheten av hans berättelse
och få honom ytterligare hörd angående hans förhållande till Claes Johanson.
Att fortsätta förhöret redan samma kväll hade Mannergren ansett icke
möjligt med hänsyn till den relativt sena timmen. Utredningsmaterialet
i de båda målen hade varit betydande och både Sjöqvist och Mannergren
hade såväl denna dag som dagarna dessförinnan varit i strängt arbete,
varför de varit i behov av vila. Att frigiva klaganden hade Mannergren
ansett icke tillrådligt på sakens dåvarande ståndpunkt, enär Mannergren
befarat, att klaganden komme att konferera med övriga i saken hörda på
fri fot varande personer. Det vore riktigt, att Mannergren följande dag,
den 9 april, inställt sig å Sjöqvists tjänsterum medan förhöret med klaganden
pågått, och det vore mycket möjligt, att Mannergren därvid uppmanat
klaganden att hålla sig till sanningen. Därtill kunde Mannergren
icke anses ha saknat fog. Mannergren bestrede emellertid bestämt, att han
i samband därmed uppträtt skarpt och obalanserat. Vad slutligen beträffade
klagandens påstående, att han icke skulle blivit införd i den å kriminalavdelningen
förda liggaren över för brott kvarhållna personer, saknade
detta påstående all grund.

Vid yttrandet var fogad en av Sjöqvist den 17 april 1946 avgiven rapport
rörande av honom den 8 i samma månad anställda förhör med klaganden
och Lambert Nyström. Enligt rapporten hade klaganden, efter

att ha redogjort för vad som den 17 februari 1946 förekommit i samband
med det rattfylleribrott, för vilket han dömts till ansvar, berättat följande:
Måndagen den 18 februari 1946 hade en fru Karlsson, som vore granne
med klaganden och som tydligen sett honom vid besöket i hemmet omedelbart
före avfärden till Nyströms, till klagandens hustru uttalat sin förvåning
över att klaganden blivit anhallen för rattfylleri, ty, hade hon
tillagt, ”han var ju som vanligt”, varmed hon tydligen menat, att klaganden
var nykter. Antingen på torsdagen eller fredagen därefter hade klaganden
hälsat på hos Nyström. Han hade träffat Nyström i dennes källare,
varifrån de åtföljts upp i Nyströms bostad, där även Margit Nyström
uppehållit sig. Där hade de kommit att tala om bilkörningen, och klaganden
hade tyckt det vara konstigt, att de av polisen hörda vittnena kunnat
uppgiva, att klaganden vid tillfället varit spritpåverkad, ty fru Karlsson
hade sagt så och så. Nyström hade därvid yttrat, att saväl han som hans
fru även kunde intyga, att klaganden varit nykter vid ankomsten till deras
bostad på söndagen. Av denna anledning hade det blivit tal om, att makarna
Nyström skulle lämna ett skriftligt intyg därom, men huruvida det
varit de själva eller klaganden, som kommit upp med förslag därom, kunde
han nu ej erinra sig. Det hade emellertid även talats om, att ett sadant intyg
borde skrivas på maskin, men da nagon sadan icke funnits tillgänglig i
makarna Nyströms hem, hade något intyg då icke blivit skrivet. Vid detta
tillfälle hade makarna Nyström icke varit hörda i saken av polisen. Klaganden
hade sedermera blivit instämd till rådhusrättens sammanträde den
4 mars 1946. Söndagen den 3 mars hade han beslutat sig för att anskaffa
det förut omtalade intyget från makarna Nyström. Av denna anledning
hade klaganden gått till Claes Johansons hem, där han visste att det
fanns en skrivmaskin. Claes Johanson hade icke varit hemma, men däremot
hade han sammanträffat med dennes hustru och sonen Curt Claesson.
Någon mera hade icke varit närvarande i Claes Johansons hem. Klaganden
hade uträttat sitt ärende och bett Claesson att skriva ut ett intyg
på skrivmaskin. Claesson hade satt sig vid skrivmaskinen och klaganden
hade suttit på en soffa intill. Claes Johansons hustru hade sannolikt varit
upptagen av något arbete i köket, ty hon hade icke deltagit i samtalet
om intyget eller i utskriften av detta. Efter klagandens diktamen hade
Claesson på skrivmaskinen skrivit ett intyg av den lydelse, det till rådhusrätten
ingivna intyget utvisade. Det hade icke varit tal om, att intyget
skulle dateras för någon särskild dag, och det förhållandet att intyget daterats
den 2 mars, ehuru det utskrivits den 3 mars, hade säkerligen berott
på ett ofrivilligt misstag på dagens datum. Klaganden hade sedan tagit
med sig intyget och åkt ut till makarna Nyströms hem och förelagt dem
intyget för underskrift. Båda makarna Nyström hade läst igenom intyget
samt därefter utan att uttala någon tveksamhet undertecknat detsamma
med sina namn. Namnteckningarna hade därefter bevittnats av ett par

grannar till Nyström, Erik och Greta Wendel. Klaganden, som haft för
avsikt att själv svara i målet, hade upplyst makarna Nyström om att intyget
skulle inlämnas till domstolen. Det hade dock icke varit något tal
om, att makarna Nyström skulle av klaganden kallas som vittnen i målet,
och detta hade ej heller varit klagandens avsikt. Han hade endast tänkt
avlämna intyget i rådhusrätten till styrkande av sitt eget påstående att
han vid ifrågavarande tillfälle icke varit berusad. Då klaganden den 4
mars 1946 kommit till rådhusrätten, hade han utanför rättssalen träffat
sakföraren G. Malmros samt uppdragit åt honom att biträda klaganden
vid rättsförhandlingen. Samtidigt hade klaganden överlämnat såväl ett
exemplar av polisrapporten i saken som det av makarna Nyström undertecknade
intyget till Malmros, som därefter ingivit intyget till domstolen.
Vid ett senare rättegångstillfälle hade makarna Nyström på åklagarens
tillskyndan blivit hörda såsom vittnen. Klaganden förnekade slutligen bestämt,
att han påverkat makarna Nyström i något avseende, utan dessa
hade handlat fullständigt efter eget bedömande.

Lambert Nyström hade enligt rapporten redogjort för vad som förekommit
vid klagandens och Claes Johansons besök i makarna Nyströms
bostad söndagen den 17 februari 1946, varvid han på klagandens uppträdande
icke kunnat finna något tecken på spritpåverkan, samt vidare
berättat: Efter det klaganden den 17 februari avlägsnat sig från Lambert
Nyströms hem, hade Nyström icke träffat honom förrän troligen på torsdagen
eller fredagen därefter. Då hade klaganden kommit till Nyström i
hans vedbod, där han vid tillfället höll pa att hugga ved. Såvitt Nyström
förstått, hade klaganden icke haft något särskilt ärende. De hade talat
om alldagliga saker. Det vore möjligt, att de i sitt samtal även berört
söndagens händelser, men dessa hade dock icke varit anledningen till klagandens
besök. Klaganden hade stannat blott några få minuter, och det
hade icke nämnts ett ord om intyg eller vittnesmål. Påföljande lördag eller
den 23 februari hade klaganden återkommit till Nyströms hem. Icke heller
då hade han, såvitt Nyström förstått, haft något särskilt ärende, men han
hade dock börjat tala om bilkörningen under söndagen. I samband därmed
hade han påstått, att det vore ett par poliser, en fru på Backen samt en
familj i Fridhem, som kunde intyga, att han varit nykter vid tillfället.
Nyström hade då sagt, att även han kunde intyga detsamma, därest så
skulle behövas. Även Margit Nyström, som varit närvarande, hade sagt
något om, att ej heller hon kunnat finna annat än att klaganden varit
nykter vid ifrågavarande tillfälle. Klaganden hade emellertid icke vid detta
besök medhaft något skriftligt intyg, och det hade ej vidare talats om
saken. En söndag därefter, antingen den 24 februari eller möjligen den 3
mars 1946, hade klaganden på eftermiddagen ensam ånyo kommit till
makarna Nyströms hem. Klaganden hade då meddelat, att han hade ”det
där intyget”. Lambert Nyström hade förstått, att klaganden åsyftat ett

skriftligt intyg om sin nykterhet vid besöket i Nyströms hem den 17
februari. Klaganden hade tagit fram ett maskinskrivet intyg och överlämnat
detta till Nyström, som läst igenom innehållet och därefter överräckt
intyget till Margit Nyström. Även hon hade säkerligen läst igenom
intyget. Därefter hade båda makarna Nyström skrivit sina namn under
intyget, varefter namnteckningarna bevittnats av en grannfamilj, makarna
Wendel. Det hade dock icke varit något tal om vem som skrivit intyget
eller var detta skett. Sedan klaganden erhållit namnteckningarna å intyget,
hade han medtagande detta avlägsnat sig. Någon vecka senare hade makarna
Nyström av åklagaren blivit instämda såsom vittnen i målet mot
klaganden. Under målets handläggning hade Lambert Nyström fått veta,
att klaganden själv erkänt, att han före besöket hos Nyström den 17
februari förtärt sprit, ett förhållande som förut varit för Nyström obekant.
På grund därav hade Nyström i sitt vittnesmål icke kunnat taga intygets
ordalydelse, att klaganden vid ankomsten till makarna Nyströms hem ”var
absolut nykter”, på sin ed. Han hade därför i sitt vittnesmål ändrat uppgiften
såtillvida, att det varit hans uppfattning, att klaganden varit nykter
vid tillfället ifråga.

Vid sitt yttrande fogade Mannergren vidare konceptanteckningar vid
det av Ahlberg den 7 april 1946 med klaganden hållna förhöret om Ulricehamnsresan.
Enligt vad som framgick av konceptanteckningarna hade klaganden
därvid lämnat följande uppgifter.

En kväll i början av mars 1946 hade klaganden och Liljenvall varit ute i
staden och därvid träffat Claes Johanson och Rehn, vilka suttit i den
förres på Bredgränd parkerade bil. Claes Johanson hade varit påverkad av
sprit. Rehn hade föreslagit, att de tillsammans skulle åka till Ulricehamn
och äta. På Claes Johansons förslag hade de först rest till Hovslätt och där
hämtat Eric Anderson, varefter de fortsatt till Ulricehamn. På vägen dit
hade de stannat vid Torhult, där Claes Johanson besökt sin svägerska
samt ringt till Ulricehamn och beställt bord på Stora Hotellet. Klaganden
hade hämtat Claes Johansons svåger, vilken Claes Johanson ombett medfölja
till Ulricehamn. Svågern hade emellertid vägrat att följa med. Då
sällskapet anlänt till Stora Hotellet hade ett bord stått dukat för dem,
men hovmästaren hade vägrat dem servering av sprit. De hade då åkt till
restaurang Sten Sture, där de ätit och druckit sprit till maten. Klaganden
hade fått två supar och sannolikt en grogg. Huruvida de övriga i sällskapet
tagit ut sin ranson visste klaganden icke. Ej heller hade klaganden sett
om någon i sällskapet druckit av sprit, som beställts åt någon annan av
dem. Klaganden trodde icke, att Claes Johanson fått ut hela sin ranson.
Claes Johanson hade nämligen talat högröstat och klaganden hade fått
taga hand om honom. Sedan de intagit sin förtäring, hade Rehn betalat
för sig och klaganden. Liljenvall hade betalat sin egen förtäring och Eric
Anderson hade betalat för sig och Claes Johanson. Såväl under resan till

Ulricehamn som under hemresan hade Rehn och Liljenvall växlat om att
föra bilen, därvid Rehn börjat körningen. Någon sprit hade icke medförts
till Ulricehamn och klaganden hade ej druckit någon sprit förrän i Ulricehamn.
Under resan hade det icke talats något om rattfylleriet.

I avgivna påminnelser anförde klaganden följande.

Mannergren gjorde gällande, att klaganden och Liljenvall varit misstänkta
för att ha påverkat Eric Anderson till det av honom begångna
menedsbrottet samt att misstankarna varit starkast mot klaganden, enär
han i ett tidigare handlagt mål åberopat ett intyg, som visat sig vara oriktigt.
Av handlingarna framginge tydligt, att omständigheterna beträffande
detta intyg varit åskilligt annorlunda än vad Mannergren ville göra gällande.
Makarna Nyström hade själva erbjudit sig att intyga, att klaganden
varit nykter vid ankomsten till deras bostad. Klaganden hade för dem
icke omnämnt, att han redan före sin ankomst dit förtärt någon sprit.
Då makarna Nyström sedermera av klaganden själv fått höra, att han
före sin ankomst till deras bostad druckit cirka 5 centiliter sprit, hade de
ansett, att de icke kunde taga intyget, på grund av dess ordalydelse, på
sin ed. I intyget stöd nämligen ”absolut nykter”. Inför rådhusrätten hade
båda makarna Nyström vittnat, att de ej på något sätt märkt att klaganden
var spritpåverkad. På grund av intygets definitiva formulering hade
de emellertid icke velat taga detsamma på sin ed, då de efter intygets
undertecknande erfarit att klaganden förtärt sprit före sin ankomst till
deras bostad. Denna omständighet jämte den, att klaganden vore god vän
med Claes Johanson och ofta plägat sammanträffa med honom, hade alltså
för Mannergren varit tillräckliga för att klaganden skulle anses vara skäligen
misstänkt att ha anstiftat Eric Andersons menedsbrott. Skälet till
klagandens kvarhållande efter förhöret den 8 april vore enligt Mannergren
dels att tillfälle bort beredas polisen att kontrollera klagandens vid
förhöret avgivna berättelse och dels att klaganden skulle ytterligare höras
angående sitt förhållande till Claes Johanson. Vad det första skälet anginge
hade, då Mannergren beslöt klagandens kvarhållande, Lambert Nyström
samma dag blivit hörd om det intyg han skrivit rörande klaganden. Vid
detta förhör hade icke framkommit något, som ytterligare behövt kontrolleras
eller som ställt klagandens uppgifter i tvivelaktig dager. Vad det
andra skälet beträffade, så hade ju icke Mannergrens önskan att ytterligare
höra klaganden angående hans förhållande till Claes Johanson behövt
motivera, att klaganden kvarhållits å polisstationen över natten. Enligt
uppgift av Sjöqvist hade förhöret avslutats klockan 17.50. Först nästa
dag hade förhöret återupptagits och uteslutande gällt nöjesresan till Ulricehamn,
som klaganden i sällskap med Claes Johanson och några andra
personer företagit. Klaganden vidhölle bestämt, att Mannergren saknat
laga skäl för klagandens kvarhållande å polisstationen från omkring kloc -

kan 17 den 8 april till omkring klockan 13 nästa dag. Klaganden ville
tillägga, att han hade familj, vore fast anställd i stadens tjänst och ägde
fastighet. Genom polisens åtgärd att kvarhålla klaganden under arbetstid
den 8 och den 9 april 1946 cirka 5 timmar hade klaganden gått miste
om arbetsförtjänst.

I en till landsfogden i Jönköpings län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 19 § 12 punkten kungl. förordningen den 16 februari 1864 om nya
strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, sådant lagrummet
lyder enligt lag den 12 maj 1933, äro bestämmelser meddelade om
den befogenhet, som må tillkomma polismyndighet att vid undersökning
rörande begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person utan att
häktning sker. Enligt dessa bestämmelser är för kvarhållande i dylikt fall
en förutsättning, att det brott, varom fråga är, kan leda till häktning. Vid
tillkomsten av ovannämnda lag den 12 maj 1933, varigenom uttryckliga
föreskrifter om kvarhållande av misstänkt person första gången meddelades
i lag, framhölls särskilt, att kvarhållande borde få ske allenast, då ej fulla
skäl till häktning förelåge utan därför erfordrades ytterligare utredning
samt det funnes vara av synnerlig vikt, att den misstänkte toges i förvar
i avvaktan på utredningens fullständigande.

I 19 § 8 punkten samma promulgationsförordning stadgas såsom en allmängiltig
regel, att ej må någon såsom misstänkt häktas, där ej misstanke
på sannolika skäl grundad är.

Vad sålunda stadgas om häktning måste även gälla i fråga om kvarhållande.
Det är alltså icke tillåtet att efter förhör kvarhålla en person under
annan förutsättning än att det föreligger på sannolika skäl grundad misstanke
att brott blivit begånget och förövats av den hörde.

I förevarande fall har, efter det förhör med klaganden anställts den 6
och den 7 april 1946 rörande hans förhållande till häktade Claes Johanson
samt den 8 april angående tillkomsten av makarna Nyströms intyg, klaganden
efter förhörets avslutande sistnämnda dag klockan 17.50 på order
av polismästaren Mannergren kvarhållits å polisstationen till påföljande
dag, då klaganden efter nytt förhör frigivits klockan 13.25. Till stöd för
kvarhållandet har Mannergren åberopat, att klaganden, med hänsyn till att
han i målet mot honom själv åberopat ett oriktigt intyg till sitt fredande,
varit starkt misstänkt för att ha påverkat Eric Anderson till det menedsbrott,
för vilket denne ställts under åtal. Vad som förekommit i det redan
den 18 mars 1946 vid rådhusrätten slutbehandlade målet mot klaganden,
däri makarna Nyström hörts såsom vittnen, synes mig emellertid ha
givit en tillfredsställande förklaring till den oriktighet, som vidlått det av
klaganden åberopade intyget. Vad detta intyg beträffar synes alltså till -

3 - Justitieombudsmannens ämbctnbcrättelsc till 1948 rir.i rikxdafj.

komsten av detsamma icke vid den tid, varom här är fråga, ha bort föranleda
någon misstanke mot klaganden för försök till anstiftan av Eric
Andersons brott. I all synnerhet måste detta ha varit förhållandet, sedan
Lambert Nyström ånyo hörts den 8 april 1946. Ej heller bär vad som
framkommit under utredningen i målet mot Claes Johanson kunnat grunda
skäl till antagande att klaganden sökt påverka Eric Anderson att avgiva
falskt vittnesmål. Erinras må också, att Ahlberg betecknat de av honom
hållna förhören med klaganden såsom ”rena vittnesförhör”, d. v. s. avsedda
att åstadkomma utredning till styrkande av åtalen mot Claes Johanson och
Eric Anderson.

Enligt min mening har Mannergren därför icke ägt befogenhet att efter
avslutandet av förhöret med klaganden den 8 april 1946 låta kvarhålla
honom till påföljande dag. Genom att icke desto mindre giva order om
klagandens kvarhållande har Mannergren alltså överskridit sin befogenhet
på ett sätt, som icke kan undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Mannergren
för tjänstefel i anmärkta hänseende. Tillfälle borde beredas klaganden
att i målet föra talan, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av landsfogden understödjas.

Rådhusrätten i Jönköping, varest åtalet anhängiggjordes och klaganden
fordrade skadestånd av Mannergren, yttrade i utslag den 5 maj 19J+7 följande.

Mannergren kan med hänsyn till i målet förekomna omständigheter icke
anses hava saknat fog för sitt beslut att kvarhålla klaganden å polisstationen
från den 8 april 1946 klockan 17.50 till påföljande dag, och
lämnas förty mot Mannergren i målet förd talan utan bifall.

Som jag ansåg mig icke böra åtnöjas med den utgång målet fått i rådhusrätten,
anmodade jag advokatfiskalen vid Göta hovrätt att anföra
besvär över rådhusrättens utslag under yrkande, att hovrätten måtte bifalla
åtalet. I skrivelsen till advokatfiskalen anförde jag, bland annat,
följande.

Rådhusrätten har i sitt utslag funnit, att Mannergren icke saknat fog för
sitt påtalade beslut att kvarhålla klaganden å polisstationen från den 8 april
1946 klockan 17.50 till påföljande dag. Då genom vad Mannergren till försvar
för sagda beslut andragit inför rådhusrätten icke i någon mån visats,
att Mannergren den 8 april haft verkliga skäl till antagande att klaganden
sökt påverka Eric Anderson att avgiva falskt vittnesmål i målet mot
Claes Johanson, synes mig den uppfattningen att Mannergren icke saknat
fog för kvarhållningsbeslutet icke böra godtagas. Klagandens umgänge med

Claes Johanson och Anderson kan icke utgöra något skäl för misstanke
mot klaganden för brottslighet i det angivna hänseendet. För att kvarhålla
en person för brott erfordras påtagbara skäl mot honom att han begått
gärningen och ej blotta förmodanden.

Förhöret med klaganden den 8 april 1946 avslutades redan klockan 17.50,
då kvarhållningsbeslutet meddelades. Att avsluta förhöret för dagen redan
vid 18-tiden utan att anställa det förhör om Ulricehamnsresan, som Mannergren
ansåg erforderligt, är redan i och för sig anmärkningsvärt. Mannergren
borde ha förstått, att det vid en så tidig tidpunkt icke kunde anses
tillåtet att uppskjuta förhöret till följande dag, när utredningens fortsättande
på kvällen icke hindrades av andra tjänstegöromål och uppskovet skulle
medföra ett så hårt ingrepp i klagandens frihet som ifrågakomna kvarhållande.
Härutinnan må anmärkas, att tidigare en polisuppsyningsman
av J. O. ställts under åtal för det han vid utredning rörande ett brott ”redan
vid 8-tiden på aftonen avslutade undersökningen för dagen” utan att efter
ett vittnes hörande anställa nytt förhör med den misstänkte och kvarhöll
denne över natten. (Jfr ämb.-ber. 1927 s. 151.) Om Mannergren ansett uppskov
med förhöret böra ske, borde det i allt fall stått klart för honom, att
detta icke kunde få medföra ett kvarhållande av klaganden över natten
i arrest. Någon fara för att klaganden, om han efter förhöret den 8 april
försattes på fri fot, skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvåra sakens utredning, intill dess nytt förhör kunde anställas med
honom, torde icke ha förelegat, i synnerhet som både Claes Johanson och
Anderson voro häktade. Enligt min mening kan Mannergrens förfarande
icke heller rättfärdigas av de i saken agerande personernas uppträdande.
Då alltså för det meddelade kvarhållningsbeslutet fog ej kan anses ha förelegat,
synes mig Mannergren icke böra undgå ansvar för det därigenom
begångna tjänstefelet.

I en till hovrätten den 4 juni 1947 ingiven skrift förklarade klaganden sig
vidhålla sina vid rådhusrätten framställda skadeståndsanspråk.

Göta hovrätt har i utslag den 27 november 1947 yttrat följande.

Enär det enligt lag och meddelad besvärshänvisning ålegat klaganden
att, därest han ville söka ändring i rådhusrättens utslag, till hovrätten inkomma
med besvär över detsamma sist före tjänstetidens slut den 27 maj
1947, kan vad klaganden anfört och yrkat i den till hovrätten den 4 juni
1947 ingivna skriften icke komma under bedömande.

Vidkommande målet i övrigt finner hovrätten ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

9. Felaktigt förfarande av kommunalborgmästare genom införande
i ortstidning av kungörelse om att vissa personer av honom
anmälts till åtal för ordningsförseelse.

Handlingarna i ett genom klagomål av bankdirektören Erik Hallström,
handlanden Erik Notting, löjtnanten Knut Landö, fru Julia Wester, packmästaren
Axel Olsson, fru Nanny Thiir och fröken Gertrud Rytter, alla i
Borgholm, hos mig anihängiggjort ärende utvisa följande.

I en i tidningen Ölandsbladet för den 7 maj 1946 intagen annons uppmanade
kommunalborgmästaren i Borgholm hundägarna i staden att ovillkorligen
tillse, att deras hundar icke vistades i stadens planteringar. Överträdelse
av förbudet skulle, enligt annonsen, komma att medföra åtal.

Den 21 november 1946 var i samma tidning införd en så lydande kungörelse: ”Hundägare.

För kännedom meddelas härmed, att jag till åtal anmält följande
hundägare, som icke tagit rättelse av tidigare vädjanden i denna tidning
att taga tillbörlig vård om hundarna:

bankdirektör Erik Hallström, handlanden Erik Notting, löjtnanten Knut
Landö, fru Julia Wester, herr Axel Olsson, fru Nanny Thiir och fröken
Gertrud Rytter.

Hundarna ha i strid mot bestämmelserna i Ordningsstadgan vistats å stadens
planteringar vid Torget vid ett eller flera tillfällen under tiden 10—16
november.

Åtal torde framdeles säkrast undvikas, om hundarna alltid föras i band.

Kommunalborgmästaren.”

I en till mig inkommen klagoskrift anförde klagandena följande.

Genom den i Ölandsbladet den 21 november 1946 införda kungörelsen,
som utfärdats av kommunalborgmästaren A. Hemminger, hade klagandenas
anseende blivit i hög grad kränkt. Det måste väl anses strida mot normal
sedvana, att en stads högste tjänsteman i tidningspressen kungjorde namn
och titel å ett antal medborgare, vilka gjort sig skyldiga till en så obetydlig
förseelse som där ifrågasatts. Det vore för övrigt icke styrkt, att någon förseelse
förelåge. De flesta av klagandena hade sålunda ingen säker kännedom
om, huruvida deras hundar vistats i planteringarna, och i åtminstone två
fall hade ingen förseelse av ifrågavarande art ägt rum. Detta oaktat hade
Hemminger dels låtit kungöra klagandenas namn och dels till allmänne åklagaren
ingivit anmälan mot klagandena. Anmälan till åklagaren hade för
övrigt skett först sedan kungörandet ägt rum. För den händelse ett kungörande
skulle anses berättigat, ansåge klagandena, att detta bort ske först
sedan dom fallit. Det kunde även framhållas, att Hemminger icke hade
någon som helst skyldighet att övervaka efterlevnaden av utfärdade ordningsföreskrifter.
Han hade icke någon befattning vid stadens polisväsende och

hade icke åtalsrätt. Han kunde sålunda icke åberopa tjänsteplikt som stöd
för sina ifrågavarande åtgärder, varför de måste anses sä mycket mera omotiverade.
Det vore emellertid icke första gången Hemminger visat stadens
hundägare sitt speciella intresse, såsom framginge av annonsen den 7 maj
1946. Hans åtgärd att i tidningen kungöra klagandenas namn hade väckt
stor uppmärksamhet, och två ortstidningar hade i en eller annan form berört
saken.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Hemminger
följande.

Sedan många år tillbaka hade ett stort antal hundar i ''Borgholm utan
någon som helst tillsyn av ägarna fått springa omkring i parker samt på
gator och torg, varvid de särskilt å torget åstadkommit ohägn och otrevnad
genom skadegörelse å planteringarna. Såväl hälsovårdsnämnden som polismyndigheten
hade därjämte haft sin uppmärksamhet riktad på de olägenheter,
som dessa hundar medfört för torghandeln i allmänhet och livsmedelsförsäljningen
i synnerhet. Trots upprepade vädjanden till hundägarna i ortspressen
och trots att flera hundägare vid skilda tillfällen blivit bötfällda för
överträdelse av bestämmelserna rörande tillsyn av hundar, hade alla försök
att åstadkomma drägliga förhållanden i detta hänseende blivit resultatlösa.
Som ett sista försök att åstadkomma en bättre tingens ordning utan att
införa strängare och mera restriktiva bestämmelser till nackdel för de hundägare,
som väl vårdade sig om sina hundar, hade Hemminger i tidningen
Ölandsbladet låtit införa det meddelande, som föranlett de sju djupt kränkta
hundägarna att påkalla J. 0:s bistånd för att få sitt skamfilade anseende
fullt återställt. Att någon skolat kunna äventyra sitt anseende genom att
det bragtes till allmän kännedom att hans hund vistats i planteringarna å
torget hade Hemminger faktiskt icke kunnat tänka sig. Däremot hade
Hemminger varit väl medveten om att han skulle ådraga sig dessa hundägares
ovilja genom sin oförsynthet att icke tröttna i försöken att åstadkomma
trivsel också för dem, som icke ägde några hundar eller väl toge
vård om dem. Hemminger vore alltså av den uppfattningen, att hans åtgärd
rimligen icke kunde sägas vara ägnad att kränka dessa medborgare, vilkas
oförvitlighet icke på något sätt kunnat sättas i tvivelsmål genom tidniugsmeddelandet.
Det borde också i detta sammanhang framhållas, att åtgärden
medfört just det resultat Hemminger åsyftat. Numera hade hundarna fullständigt
försvunnit från torget, och även Hallströms hund, som tidigare varit
till störst ohägn, hade från och med den 21 november 1946 endast setts i
band vid ägarens sida. På grund av vad sålunda anförts hemställde Hemminger,
att klagomålen icke måtte föranleda någon J. 0:s åtgärd.

Av införskaffade utdrag av Ölands domsagas häradsrätts dombok för den
13 januari 1947 inhämtades, att Hemminger i en till landsfiskalen i Borg -

holms distrikt den 18 november 1946 avlåten skrivelse till åtal anmält klagandena
”för att dem tillhöriga hundar i strid mot 2 § 2 st i till Ordningsstadgan
för Borgholms stad fogade bestämmelser rörande tillsyn av hundar
vistats i stadens planteringar vid Torget vid ett eller flera tillfällen under
tiden 10—16 november 1946”.

Efter verkställd utredning hade landsfiskalen K. Botesgård instämt Hallström,
Notting, Landö, Julia Wester, Olsson och Nanny Thiir till häradsrättens
sammanträde den 13 januari 1947. Sedan upplysts, att på grund av
Gertrud Rytters vistelse å annan ort vårdnaden om hennes hund omhänderhafts
av hennes svärson köpmannen Friedrich Reinhold Kuppe, samt denne
förnekat, att sagda hund under i anmälningen angiven tid vistats på torget
eller i planteringarna därstädes, men medgivit, att en honom själv tillhörig
hund möjligen vid något tillfälle vistats lös å nämnda platser, hade Botesgård
till samma dag instämt Kuppe med yrkande om ansvar för förseelsen
i fråga om hans egen hund.

Häradsrätten yttrade i utslag den 13 januari 1947 i fråga om åtalet mot
Notting följande: Enär i målet icke blivit styrkt, att en Notting tillhörig
hund, vilken, såsom utrett blivit, i Nottings följe vid passerande av Stora
torget under november månad 1946 vid något tillfälle avlägsnat sig på kortare
avstånd från Notting och sprungit över planteringar vid torget, uppehållit
sig däri under sådana omständigheter, att enligt gällande ordningsstadga för
staden ansvar kunde ådömas ägare av hund, som ”vistats” i planteringarna,
lämnade häradsrätten åklagarens yrkande om ansvar å Notting utan bifall.

Göta hovrätt, varest besvär anfördes från åklagarsidan, dömde i utslag
den 6 maj 1947, enär Notting i hovrätten medgivit att han förbrutit sig i
det hänseende, varom i målet var fråga, Notting jämlikt § 5 ordningsstadgan
för rikets städer att böta 4 kronor.

Beträffande åtalet mot Landö fann häradsrätten i utslag den 13 januari
1947 genom vad Landö erkänt och övrigt i målet förekommit utrett, att en
honom tillhörig hund vistats lös och utan tillsyn vid olika tillfällen under
åren 1945 och 1946 i planteringar vid Stora torget i Borgholm. På grund
därav dömde häradsrätten Landö jämlikt § 5 ordningsstadgan för rikets städer
jämförd med 2 och 3 §§ i ”Av stadsstyrelsen jämlikt 5 § i ordningsstadgan
för rikets städer utfärdade bestämmelser rörande tillsyn av hundar” att
för nämnda förseelse böta 6 kronor. Men enär i målet icke styrkts, att Landös
hund uppehållit sig i ifrågavarande planteringar å den tid, som i stämningen
avsåges, ogillades åklagarens yrkande om ansvar å Landö för det en honom
tillhörig hund vid sagda tid vistats lös i ovan omförmälda planteringar.

I malet mot Nanny Thiir meddelade häradsrätten utslag samma dag och
dömde henne jämlikt erkännande att för åtalade förseelsen böta 6 kronor.

Jämväl Kuppe dömdes i utslag samma dag för den åtalade förseelsen till
böter 6 kronor.

Målen mot Hallström, Julia Westei och Olsson handlades likaledes den

13 januari 1947, varvid svarandena genom ombud förklarade sig icke kunna
medgiva, att deras hundar under omstämd tid uppehållit sig i planteringarna
vid Stora torget. På åklagarens begäran uppskötos målen till den 10
februari 1947.

Å uppskovsdagen, till vilken t. f. landsfiskalen Arthur Jansson utfärdat
nya stämningar å Hallström, Julia Wester och Olsson med yrkande om
ansvar för det de vid olika tillfällen under tiden den 1 januari—den 1 november
1946 låtit sina hundar vistas lösa i nyssnämnda planteringar, handlades
målet mot dem gemensamt, varvid tre personer hördes såsom vittnen. Hemminger,
som var tillstädes, hördes upplysningsvis. I därefter meddelat utslag
fann häradsrätten utrett, att Hallström, Julia Wester och Olsson tillhöriga
hundar år 1946 dels under tiden den 1 januari—den 1 november, dels under
november såvitt anginge Julia Westers och Olssons hundar och dels undei
tiden den 10—den 16 november såvitt anginge Hallströms hund vid olika
tillfällen vistats lösa och utan tillsyn i planteringar vid Stora torget. På
grund därav dömde häradsrätten envar av Hallström, Julia Wester och Olsson
att böta 6 kronor.

I en till landsfogden i Kalmar län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

Enligt § 5 jämförd med § 29 i ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868 är ägare av hund pliktig att iakttaga vad kommunalborgmästare
i stad, där magistrat ej finnes, med avseende a sadant kreaturs utelöpande i
stad, till förekommande av olägenhet därav, förordnar. Underlåtenhet därutinnan
straffas med böter från och med 2 till och med 20 kronor.

Innan kommunalborgmästarebefattning inrättades i fögderistad, ankom det
på stadsstyrelse att meddela förordnande, som nu sagts.

Med stöd av nämnda bestämmelser har stadsstyrelsen i Borgholm utfärdat
föreskrifter rörande tillsyn av hundar. Enligt dessa föreskrifter, som fortfarande
gälla, må å Stora torget de dagar, försäljning av livsmedel därstädes
äger rum, hund icke gå lös från klockan 6 på morgonen till klockan 3 e. m.
Å stadens planteringar vid samma torg må hund icke vistas.

Om kommunalborgmästaren, som ej är polischef i staden, iakttager eller
erhåller kännedom om att av honom eller stadsstyrelsen utfärdade föreskrifter
om tillsyn av hundar icke iakttagas av hundägare i staden, star det
honom givetvis öppet att därom göra anmälan till allmän åklagare för atals
anställande mot den försumlige. Den av Hemminger i förevarande fall till
landsfiskalen i Borgholms distrikt gjorda anmälan emot klagandena torde
alltså i och för sig icke kunna göras till föremål för anmärkning, även om
Hemminger möjligen bort innan anmälan gjordes förskaffa sig större visshet
om att envar av de anmälda gjort sig skyldig till försummelse under den tid,
som i anmälan avsågs.

Utöver sin anmälan mot klagandena har emellertid Hemminger vidtagit
den uppseendeväckande åtgärden att utfärda en särskild kungörelse om att
klagandena anmälts till åtal för angivna förseelser samt införa denna kungörelse
såsom annons i en i staden utkommande tidning. Härigenom har
Hemminger uppenbarligen överskridit sin befogenhet på ett betänkligt siitt.
Syftet med kungörandet må ha varit vilket som helst, åtgärden måste i allt
fall betraktas såsom omdömeslös. Genom kungörandet på sätt som skett av
de anmäldas namn har saken väckt vida större uppseende än som eljest skolat
bli fallet. Att förfarandet ifråga måste anses kränkande för klagandena
synes mig stå utom tvivel. För Gertrud Hytter, som ej ställts under åtal
av landsfiskalen, måste kungörandet i tidningen ha varit särskilt kränkande.

Vad Hemminger anfört till försvar för det påtalade förfarandet kan icke
landa honom till ursäkt. Genom att utfärda och i ortens tidning låta införa
ifragakomna kungörelse bär Hemminger visat sådant oförstånd i tjänsten,
att detsamma icke bör undgå beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt landsfogden att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Hemminger
för tjänstefel i angivna hänseende. Tillfälle borde beredas klagandena
att föra talan i målet.

Ölands domsagas häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utsla"
den 25 augusti 191,7 följande.

1 egCr!sk.ap av k °m n i u n a 1 bo r g in ä s ta re i Borgholm utfärdade Hemminger
och lät i tidningen Ölandsbladet för den 21 november 1946 införa en kungörelse,
att han till åtal anmält sju namngivna personer för det att dem tillhöriga
hundar i strid mot bestämmelserna i ordningsstadgan vistats å stadens
planteringar vid Torget vid ett eller flera tillfällen under tiden 10—16
november . Uti en till landsfiskalen i Borgholms distrikt den 18 i samma
månad avlåten skrivelse anmälde Hemminger samma personer till åtal för
i kungörelsen åsyftade förseelser. Sedan landsfiskalen ställt samtliga personer
med undantag av en under åtal, blevo fem av häradsrätten den 13 januari
och den 10 februari 1947 samt en — efter av åklagaren anförda besvär — av
hovrätten den 6 maj samma år ådömda böter för åtalade förseelser. Genom
sin åtgärd att offentligen kungöra, att han till åtal för angivna förseelser
anmält ifrågavarande personer, har Hemminger överskridit sin befogenhet
såsom kommunalborgmästare samt utsatt nämnda personer för onödigt obehag,
alltså prövar häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen rättvist
döma Hemminger att för oförstånd i sin tjänst såsom kommunalborgmästare
utgiva 25 dagsböter, envar å 6 kronor, till Kronan.

Över häradsrättens utslag har Hemminger anfört besvär i Göta hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

II. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtal.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen bär jag, i likhet
med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse för
allenast ett mindre antal under år 1947 behandlade ärenden.

1. Felaktigt beslut av länsstyrelse på framställning av allmän
åklagare om tillstånd till åtal för försök till olovlig
varuutförsel m. m.

Enligt en av tullvakten Helmer Mathsson den 11 juli 1946 avgiven
rapport iakttog Mathsson under tjänstgöring som dagvakt vid hamnen i
Ronneby den 8 juli 1946 klockan 18.30, att ett sällskap på fem personer,
tillhörande besättningen på två vid kajen liggande holländska motorfartyg,
Heron och Elisabeth, ämnade begiva sig ombord på respektive fartyg.
Mathsson hade tillfrågat personerna, om de inköpt några varor under
besöket i land. Samtliga hade besvarat denna fråga nekande. Då Mathsson
misstänkt, att de hade på sig förstucket till utförsel förbjudet gods, hade
Mathsson anmodat dem att medfölja till tullkammaren för undersökning.
Vid därefter företagen undersökning hade hos besättningsmännen påträffats
förstuckna i deras kläder 1,45 kilogram ullgarn, 12 par damsilkestrumpor,
3 par skor och en blus av charmeuse. De anträffade varorna hade
enligt förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m.
tillvaratagits av Mathsson. Vid därefter företaget förhör hade kaptenen
Arie van Sluis, boende i Wilkinson Street 16, Ellesmere, England, erkänt
sig vara ägare till i hans kläder anträffade 550 gram ullgarn. Kocken
A. Bijl, boende i Mauritsstraat 98, Rotterdam, hade förklarat sig vara
ägare till hos honom anträffade 200 gram ullgarn och 6 par damsilkestrumpor
och förste maskinisten W. N. Dantuma, boende i Kapelstraat
150, Antwerpen, till hos honom anträffade 2 par skor. Vidare hade
kaptenen Harm Bartelds, boende under adress J. J. Onnes, Krannesweg 61,
Groningen, erkänt sig vara ägare till de i hans kläder anträffade 700 gram
ullgarn och 4 par damsilkestrumpor och maskinisten J. Velda, boende i
Bedammerstraat 21 A, Groningen, till hos honom anträffade 1 par barnskor,
2 par damsilkestrumpor och en blus av charmeuse. Samtliga de hörda
personerna hade erkänt, att det varit deras avsikt att olovligen utföra de
av Mathsson anträffade varorna, varom jämväl skriftliga erkännanden
lämnats.

Det tillvaratagna godset överlämnades den 9 juli 1946 till tullkammaren
i Ronneby.

Rapporten, vari Mathsson framställde anspråk på honom i egenskap av
angivare tillkommande beslagsandelar enligt 7 § förordningen om straff för
olovlig varuutförsel in. in., överlämnades av tullkammaren den 11 juli 1946

till stadsfiskalen i Ronneby för vederbörlig åtgärd. Tullkammaren vitsordade
därvid, att de omhändertagna varorna voro till utförsel förbjudna.

Under hänvisning till innehållet i 8 § 2 mom. ovannämnda förordning
överlämnade stadsfiskalen i staden Knut Norrman genom resolution påföljande
dag rapporten till länsstyrelsen i Blekinge län.

Sedan länsstyrelsen anmodat landsfogden i länet att avgiva yttrande i
anledning av rapporten, anförde t. f. landsfogden C. W. Sjögren, att han
inhämtat, att samtliga de ifrågavarande besättningsmännen den 9 juli
1946 lämnat Ronneby med utländsk hamn som destinationsort. Det vore
ovisst, om de framdeles skulle återkomma till Sverige. Med hänsyn därtill
samt till övriga omständigheter funne Sjögren skäl icke föreligga till åtal.

Med tillkännagivande att länsstyrelsen med hänsyn till förekomna omständigheter
icke funnit skäl lämna lov till åtal återställde länsstyrelsen
den 17 juli 1946 rapporten till Norrman.

I skrivelse den 17 oktober 1946 till stadsfiskalen i Ronneby begärde
Mathsson avskrifter av samtliga handlingar i ovanberörda ärende, varjämte
Mathsson anhöll om upplysningar rörande de åtgärder, som myndigheterna
vidtagit eller komme att vidtaga i fråga om behandlingen av de omhändertagna
varorna.

Då Mathsson icke erhöll något svar å sagda skrivelse, förnyade han i
skrivelse den 5 november 1946 till stadsfiskalen sin framställning om avskrifter
och upplysningar i ovannämnda hänseende.

I en den 10 december 1946 hit inkommen klagoskrift anförde Mathsson,
vilken i anledning av nyssnämnda skrivelser allenast erhållit de begärda
avskrifterna, följande.

I betraktande av omständigheterna vid ifrågavarande beslag syntes länsstyrelsens
beslut ofattbart. Besättningsmännens förnekande av fakta och
resultatet av den därpå följande undersökningen samt besättningsmännens
erkännande om avsikten att ur riket olovligen utföra ifrågavarande varor
hade enligt Mathssons tolkning av bestämmelserna i varuutförselförordningen
bort utgöra ett mycket tungt vägande skäl till åtal. Den omständigheten
att besättningsmännen dagen efter beslaget lämnat Ronneby med
utländsk hamn som destinationsort samt ovissheten huruvida de framdeles
skulle återvända till Sverige kunde enligt Mathssons förmenande icke
utgöra skäl för länsstyrelsens ställningstagande. I sin egenskap av tullbe
vakningstjänsteman skulle Mathsson i en objektiv bedömning av frågan
se en händelse av största principiella betydelse. Mathsson hemställde därför,
att J. O. måtte taga vad i saken förekommit under omprövning. I
samband därmed kunde Mathsson icke underlåta att fästa uppmärksamheten
därpå, att han, trots upprepad och enträgen anhållan, icke kunnat
få något svar på frågan, huru det skulle förfaras med de beslagtagna
varorna.

I ett med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde Norrman,
att han till Mathsson avsänt de begärda avskrifterna men i brådskan
förbisett att bekräfta, att de omhändertagna varorna alltjämt förvarades
på stadsfiskalskontoret i Ronneby. Norrman hade därför i skrivelse till
Mathsson den 28 december 1946 underrättat denne därom ävensom anfört
följande: ”Enligt vad jag funnit råder ovisshet hur med dylikt gods skall
förfaras, då åtal ej skett. Jag har emellertid för avsikt att tillskriva ägarna
med förfrågningar huruvida de önska på något sätt disponera över varorna,
här i landet.”

Sedan jag därefter anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande i ärendet,
inkom länsstyrelsen med däri av landsfogden Stig Kaijser verkställd
utredning ävensom med eget utlåtande.

Kaijser anförde i yttrande den 7 januari 1947: Genom beslutet den 17
juli 1946 hade länsstyrelsen icke funnit skäl medgiva åtal mot de utländska
medborgare, som av Mathsson rapporterats för försök till olovlig varuutförsel.
I samband därmed hade länsstyrelsen icke yttrat sig i frågan om
varornas beslagtagande eller icke. Men det måste väl ha varit för Norrman
klart, att länsstyrelsen, då den icke medgivit åtal, ej heller funnit skäl medgiva
beslag. Vid sådant förhållande hade Norrman med tillämpning analogivis
av föreskrifterna för det fall, att beslag av domstol upphävts, snarast
efter mottagandet av beskedet om länsstyrelsens beslut bort underrätta
godsets ägare, vilkas adresser funnos angivna i rapporten, om att godset
för deras räkning förvarades av honom. Detta hade Norrman underlåtit.
Däremot kunde Kaijser icke finna någon skyldighet stadgad för Norrman
att om länsstyrelsens beslut, som icke ginge att överklaga, underrätta
Mathsson och i ett fall som detta tullmyndigheten i orten. Av handlingarna
framginge vidare, att Norrman icke, som han bort, inom rimlig tid besvarat
Mathssons skrivelser med förfrågan om varornas behandling och med begäran
om avskrifter av handlingarna i ärendet.

På därefter av Kaijser gjord förfrågan meddelade Norrman i skrivelse
den 11 januari 1947, att han samma dag till samtliga ägare av de omhändertagna
varorna avlåtit skrivelser med underrättelse, att varorna för
vederbörande ägares räkning förvarades hos Norrman, samt med anhallan
om besked, huruvida ägaren hade någon särskild önskan i fråga om förfarandet
med varorna, som icke utan licens finge utföras ur riket.

Länsstyrelsen anförde i det avgivna utlåtandet följande.

Av handlingarna framginge att, sedan Mathsson den 8 juli 1946 omhändertagit
ifrågavarande varor, Norrman den 13 i samma månad överlämnat
ärendet till länsstyrelsen enligt 8 § förordningen om straff för olovlig
varuutförsel m. in. Sedan t. f. landsfogden i länet den 16 juli avgivit yttrande
i ärendet, hade länsstyrelsen påföljande dag förklarat, att länsstyrelsen
med hänsyn till förekomna omständigheter icke funnit skäl lämna

lov till åtal. Det hade nämligen upplysts, att fartygen med de fem utlänningarna
ombord redan den 9 juli lämnat Ronneby med utländsk hamn
som destinationsort, varjämte det varuvärde, som belöpt på respektive utlänning,
varit ringa. Vid sådant förhållande syntes näppeligen anmärkning
med fog kunna framställas mot länsstyrelsens ståndpunkttagande. Länsstyrelsen,
som vid skilda tillfällen tidigare — och senast efter tagen del av
protokoll över den 11-den 13 november 1946 hos Norrman företagen inventering
— förmärkt dröjsmål vid ärendens handläggning och redovisning,
kunde icke finna annat än att Norrman i nu förevarande fall gjort
sig skyldig till anmärkningsvärt dröjsmål genom sin underlåtenhet att,
trots påminnelse från Mathsson och först sedan dennes ovannämnda skrivelse
remitterats till Norrman för yttrande, helt besvara Mathssons brevtill
honom. Sedan länsstyrelsen funnit skäl att genom landsfogden införskaffa
särskild uppgift, huruvida varuägarna underrättats om läget, hade
Norrman den 11 januari 1947 inkommit med besked, att meddelande samma
dag avsänts till dem.

I en till länsstyrelsen i Blekinge län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 1 § 1 mom. kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig
varuutförsel m. m. stadgas, att den, som i strid mot gällande, av Konungen
i utfärdad författning meddelat förbud utför gods ur riket, skall böta för
olovlig varuutförsel från och med 10 till och med 10 000 kronor.

Enligt 2 mom. samma paragraf skall olovligen utfört gods vara förverkat
och enligt 3 mom. i vissa fall jämväl forslingsredskap.

Vad som stadgas om olovlig varuutförsel gäller, enligt 5 §, även om försök
därtill.

I 8 § 1 mom. meddelas bestämmelser om rätt domstol för anhängiggörande
av åtal för brott mot förordningen.

I 8 § 2 mom. heter det:

”Vederbörande allmänna åklagare åligger att åtala brott, vilka enligt
denna förordning äro belagda med straff, ävensom att verkställa beslag å
gods och forslingsredskap, som enligt förordningens bestämmelser anses
förbrutna; dock må åtal och beslag ej äga rum, utan att K. B. i det län,
där åtalet skall utföras, därtill giver lov. Vid sådan prövning skall hänsyn
tagas jämväl därtill, om synnerlig svårighet förelegat för gärningsmannen
att vid den tidpunkt, då den olovliga varuutförseln eller försöket därtill
ägde rum, förskaffa sig kännedom om det utförselförbud, som överträtts,
eller att avgöra, om förbudet avsett gods av sådan beskaffenhet som det
ifrågavarande. Mot K. B:s beslut i ärende angående tillstånd till åtal och
beslag må talan ej fullföljas.”

I 3 mom. samma paragraf stadgas att, då fråga om beslag underställes
K. B:s prövning, skola godset och i fall, som i 1 § 3 mom. sägs, forslingsredskapen
kvarhållas av vederbörande myndighet i avvaktan på beslut i
ärendet.

Beträffande tillkomsten av stadgandet i 8 § 2 mom. om inhämtande av
länsstyrelses tillstånd till åtal för brott mot förordningen och till beslag må
följande här erinras.

Enligt de efter första världskrigets utbrott i juli 1914 utfärdade kungörelserna
angående förbud mot utförsel från riket av varor utav skilda
slag gällde i huvudsak följande. Den som i strid mot förbudet ur riket
utförde eller sökte utföra varor ådömdes böter intill ett belopp av 1 000
kronor och hade tillika förbrutit varan eller skulle, där den ej kunde tillrättaskaffas,
gälda dess värde. Allmän åklagare hade att verkställa beslag
å vara, som ansågs förbruten. Fanns särskild angivare, tillföll en tredjedel
av utdömda böter och av värdet av förbruten vara angivaren och en tredjedel
åklagaren. Exportförbuden trädde i regel i kraft redan dagen efter det
kungörelsen om förbudet i svensk författningssamling utkommit från
trycket.

Hos J. O. påtalades under år 1915 att den alltför knappa tiden mellan
exportförbudens utfärdande och deras trädande i tillämpning i ett flertal
fall förorsakat exporterande affärsmän, förutom böter och obehag, tillika
stora ekonomiska förluster, ehuru de, i fullkomlig saknad av vetskap om
förbud, icke med vett och vilja sökt överträda gällande författning.

I en till Konungen den 31 december 1915 avlåten framställning anförde

J. O., att det syntes alldeles ovedersägligt att beträffande exportörer, som
vore i god tro, bestämmelserna vore obilliga och för stränga. Lika ense som
alla torde vara därom, att jobberi såväl med livsmedel som med andra
förnödenheter borde med all kraft av statsmakterna stävjas, lika uppenbart
torde vara, att det ej borde ifrågakomma att genom strängare bestämmelser
än av föreliggande förhållanden med nödvändighet krävdes ingripa
mot lojalt bedriven handel. Och i de fall, där en affärsman, exempelvis
ute i landsorten, utan vetskap om ett nyss utfärdat exportförbud och
således i god tro, för utförsel ur riket avsände i förbudet avsedd vara, borde
avsändaren rimligen icke drabbas av bötesansvar och påföljden av varans
förverkande. — Enligt gällande bestämmelser ålåge det de underordnade
tullmyndigheterna att hos vederbörande allmänna åklagare angiva skedd
överträdelse av förbud. Ingen föreskrift funnes därom, att frågan, huruvida
angivelse borde göras eller ej och beslag borde ske eller ej, skulle underställas
vederbörande tullkammares prövning, utan ägde den underlydande
tulltjänstemannen befogenhet att själv på eget ansvar göra direkt angivelse
hos åklagaren. Då angivaren ägde uppbära viss del av utdömda böter
och av förbruten varas värde, läge däri givetvis eu eggelse för vederbörande
tulltjänstemän att ej försumma något tillfälle till angivelse, således

ej heller i de fall, där god tro hos avsändaren finge presumeras. På denna
punkt ansåge J. O. en ändring i bestämmelserna både möjlig och lämplig.
— På sålunda och i övrigt anförda skäl föreslog J. O., förutom frihet från
ansvar i vissa fall av utförsel i god tro av exportförbjudet gods, att där
åklagare tagit vara i beslag, densamma omedelbart skulle överlämnas till
närmaste tullförvaltning, som bland annat hade att om beslaget underrätta
generaltullstyrelsen för prövning, huruvida beslaget skulle äga bestånd och
åtal mot vederbörande anställas eller ej.

I ett därefter av särskilda sakkunniga upprättat förslag till förordning
om straff för olovlig varuutförsel m. m. upptogos i 8 § 2 mom. bestämmelser
därom, att det skulle åligga allmän åklagare att åtala brott mot
förordningen ävensom att verkställa beslag å gods och forslingsredskap,
dock att åtal och beslag ej finge äga rum utan att länsstyrelsen i det län,
där åtalet skulle utföras, därtill gåve lov. I övrigt innehöll förslaget enahanda
bestämmelser som äro intagna i 8 § 2 mom. nu gällande förordning.

Över förslaget avgavs utlåtande av, bland andra, statens handelskommission,
som anförde, att den i 8 § 2 mom. omförmälda underställningen
under högre administrativ myndighet i första rummet måste ha till ändamål
att garantera en sakkunnig prövning, huruvida så starka skäl för att en
förseelse blivit begången vore för handen, att ett åtal kunde anses på sin
plats. Enligt förslaget skulle emellertid vid prövningen ”hänsyn tagas jämväl
därtill, om synnerlig svårighet förelegat för gärningsmannen att vid den
tidpunkt, då den olovliga varuutförseln eller försöket därtill ägde rum, förskaffa
sig kännedom om det utförselförbud, som överträtts, eller att avgöra,
om förbudet avsett gods av sådan beskaffenhet som det ifrågavarande”.
Kommissionen ville ej motsätta sig ett stadgande av dylikt innehåll,
men ansåge sig ej böra underlåta att framhålla, att här lades i administrativ
myndighets hand befogenhet att genom uraktlåtenhet att förordna
om åtal befria från ansvar även i sådana fall, då enligt myndighetens
egen uppfattning en förseelse — låt vara under förmildrande omständigheter
— verkligen blivit begången. Att härigenom den i allmänhet uppdragna
gränsen för åtalsmyndighets befogenhet överskredes syntes obestridligt.

Justitiekanslersämbetet anförde i ett över förslaget avgivet utlåtande,
bland annat, följande: Enligt 8 § 2 mom. skulle det åligga allmän åklagare
att åtala brott, vilka i förordningen vore belagda med straff, ävensom
verkställa beslag å gods och forslingsredskap, som enligt förordningens bestämmelser
skulle anses förbrutna. Samtidigt hade emellertid stadgats, att
åtal och beslag ej finge äga rum, utan att K. B. därtill gåve lov. En dylik
inskränkning i åklagarens befogenhet innebure en avvikelse från vad i
allmänhet eljest gällde. Särskilt kunde erinras, att enligt åtskilliga författningar,
exempelvis skogsvårdsförfattningar, allmän åklagare ägde befogenhet
verkställa beslag och att jämväl i dylika fall fråga kunde vara om

betydliga värden. Något stadgande om tillstånd till åtalet eller beslaget
hade ej där ansetts erforderligt, och det kunde nog ifrågasättas, om mera
behov av särskild prövning av överordnad myndighet erfordrades i förevarande
fall. I J.O:s framställning, som närmast torde föranlett vad i nu
ifrågakomna hänseende föreslagits, hade väl omnämnts ett fall, då åtal
anställts mot person, som skulle i god tro utfört exportförbjudet gods och,
därest mera hänsyn tagits till billighetens fordringar, möjligen bort gå fri
från åtal och beslag, men detta hade ej av J. O. ansetts innebära, att ett
missbruk av åtalsrätten ägt rum. Befunnes emellertid att fråga, huruvida
beslag finge äga rum, borde prövas av en åklagaren överordnad myndighet,
ville justitiekanslersämbetet för sin del icke motsätta sig en anordning
sådan som den föreslagna, då ju uti ifrågavarande fall stora värden äventyrades
genom beslaget. Det kunde likväl erinras, att den önskade prövningen
kunde jämväl på det sätt åstadkommas, att den, vilkens rätt vore i
fråga, tillätes att hos K. B. anföra besvär över det av åklagaren verkställda
beslaget. Däremot förelåge icke enligt justitiekanslersämbetets mening tillräckliga
skäl för att stadga, att åtal ej finge äga rum utan att K.B. därtill
givit lov; en stämning till domstol medförde i och för sig icke annat, än att
den stämde själv eller genom ombud skulle inställa sig vid domstol och
svara; några stora ekonomiska intressen äventyrades icke genom blotta instämningen.
Även för åklagarna kunde föreskrivas, att vid prövning av
fråga, huruvida åtal finge ske, hänsyn skulle tagas till de i detta moment
omförmälda omständigheter, vilka K. B. ålagts beakta vid prövning av
dylik fråga.

Generaltullstyrelsen förklarade sig icke ha något att erinra mot det upprättade
förslaget.

Sedan förslaget överarbetats i vissa delar, utfärdades den 3 mars 1916
förordning om straff för olovlig varuutförsel m. m., i vilken förordning
såvitt angår 8 § därefter icke skett någon ändring.

Av vad som förekommit vid tillkomsten av här ifrågavarande bestämmelse
i 1916 års förordning framgår, att det icke varit lagstiftarens avsikt
att giva länsstyrelse en rent diskretionär prövningsrätt i frågan, om åtal
och beslag skulle äga rum, då exportförbjudet gods omhändertagits vid
försök till utförsel av sådant gods. Närmast synes man ha haft i tanke
att förhindra, att överträdelse skulle medföra straff och stora ekonomiska
förluster i sådana fall, då godsets ägare icke varit underkunnig om utfärdandet
eller omfånget av ett exportförbud samt påföljden därför skulle
te sig alltför obillig. Det torde sålunda vara uppenbart, att det icke varit
meningen, att överträdelsens beskaffenhet av större eller mindre förseelse
med hänsyn till den för utförsel avsedda varans värde skulle vara av någon
avgörande betydelse. Detsamma måste gälla i fråga om möjligheten att
till svensk domstol instämma vederbörande och efter dom utkräva ett
ådömt straff.

I förevarande fall har, sedan stadsfiskalen i Ronneby underställt länsstyrelsen
i Blekinge län frågan om åtal och beslag skulle ske i anledning
därav, att fem utländska medborgare, anställda å utländska fartyg som
anlöpt stadens hamn, sökt utföra vissa för utförsel förbjudna varor, länsstyrelsen
genom beslut den 17 juli 1946 förklarat åtal icke skola äga rum.
Anledningen till att åtal icke medgivits har varit, att utlänningarna med
fartygen vid beslutets meddelande redan lämnat landet samt att värdet av
de if rågakomna varorna varit ringa. I enlighet med vad jag ovan anfört
kunna nämnda omständigheter icke ha utgjort tillräcklig anledning att
avslå den gjorda framställningen om tillstånd att anställa åtal. Genom
att icke lämna medgivande till åtal har länsstyrelsen därför enligt min mening
förfarit felaktigt. Länsstyrelsen har därjämte förfarit oriktigt genom
att icke meddela beslut i fråga om varornas beslagtagande. Detta förhållande
synes i sin tur ha medverkat till det anmärkningsvärda dröjsmål, som
sedan förelupit i fråga om varornas återställande. Norrman synes nämligen
ha varit oviss om huru med varorna skulle förfaras, då något besked icke
erhållits från länsstyrelsen. Han har emellertid även efter det besked erhållits
från landsfogden gjort sig skyldig till ett dröjsmål med ärendets behandling,
som icke bort förekomma. Därjämte har Norrman gjort sig skyldig
till försummelse genom att icke inom rimlig tid besvara Mathssons till
Norrman avlåtna skrivelser.

Med hänsyn till omständigheterna lät jag bero vid mina ovan gjorda
uttalanden, av vilka jämväl Norrman erhöll del.

2. Felaktigt förfarande vid införskaffande av uppgifter från
enskild person för annans taxering m. m.

I en till mig inkommen skrift anförde fabrikören Oscar Waern i Eksjö
klagomål i fråga om åtgärder, som efter det klaganden hos prövningsnämnden
i Jönköpings län anfört besvär över taxeringsnämndens i Eksjö
stads östra taxeringsdistrikt beslut rörande klagandens taxering år 1945
till inkomst- och förmögenhetsskatt vidtagits av taxeringstjänstemän för
inhämtande av upplysningar om klagandens och hans hustrus levnadskostnader
in. in. Därjämte påtalade klaganden, att han först efter lång väntan
kunnat återfå till taxeringstjänstemän för granskning överlämnade räkenskapshandlingar,
varvid han dock icke fått besked om resultatet av bokföringsgranskningen,
m. in.

I klagoskriften uppgav klaganden därjämte, bland annat, att för kontrollerande
av huruvida en av klaganden lämnad uppgift om att han år
1941 erhållit ett lån av sin svärfader, f. d. stationsinspektoren Victor Rost
i Alingsås, vore riktig, denne blivit underkastad förhör i saken av en
tjänsteman vid länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat länsstyrelsen
i Jönköpings län att efter vederbörandes hörande inkomma med yttrande,
överlämnade länsstyrelsen infordrade förklaringar från taxeringsintendenten
F. Psilander och taxeringsassistenten Ivan Svensson, varjämte länsstyrelsen
avgav eget utlåtande.

I den avgivna förklaringen anförde Svensson i den del varom här närmast
är fråga, nämligen det hos Rost företagna förhöret, följande.

Vid granskning av klagandens deklaration och räkenskapshandlingar
hade Svensson av klaganden skriftligen fått vissa upplysningar angående
ett lån (gåva), som klaganden skulle ha erhållit av Rost. I anledning därav
hade Psilander på Svenssons muntliga hemställan från länsstyrelsen i Älvsborgs
län rekvirerat Rosts deklarationer, vilka kommit Svensson tillhanda
den 25 maj 1946. Då Svensson av Rosts deklarationer icke kunnat utläsa
några förhållanden, som synts styrka de av klaganden lämnade uppgifterna
om ifrågavarande lån (gåva), hade Svensson per telefon förhört sig hos
sin kollega i Älvsborgs län, taxeringsassistenten Sven Olvegård, huruvida
någon av granskningspersonalen därstädes inom den närmaste tiden skulle
göra något besök i Rosts hemstad, Alingsås. Svensson hade erhållit besked,
att så icke skulle ske förrän efter midsommar samt att ifrågavarande personals
arbetsbörda intill denna tidpunkt vore mycket stor, varför den utredning
som Svensson önskat utförd i Älvsborgs län icke skulle kunna företagas
före sagda tidpunkt. Den 1 juli 1946 hade Svensson till Olvegård
översänt de handlingar, som kunde vara behövliga för den i Älvsborgs
län begärda utredningen. I avvaktan på det slutliga resultatet av denna
undersökning hade Svensson icke företagit något väsentligt i ärendet, men
en gång under sommarens lopp, troligen den 6 augusti, hade Svensson sökt
Olvegård per telefon, varvid Svensson erhållit upplysning att denne var på
semester. Senare hade Svensson omkring månadsskiftet augusti—september
ett par gånger haft samtal med Olvegård i ärendet.

Rost inkom sedermera till mig med en redogörelse för vad som förekommit
vid det hos honom anställda förhöret. Rost anförde därutinnan
följande.

Den 28 augusti 1946 hade Rost per telefon blivit uppringd av en tjänsteman
vid länsstyrelsen i Vänersborg, vilken hemställt om ett sammanträffande,
helst påföljande dag, för åstadkommande av utredning, huruvida
klaganden för några år sedan av Rost erhållit ett lån a 7 000 kronor.
Då Rost påföljande dag måste resa till Göteborg vid 18-tiden, hade överenskommits,
att sammanträffandet skulle äga rum klockan 16.30 i Rosts bostad
i Alingsås. Rost hade nämligen förutsatt, att sammanträffandet ej skulle
behöva taga mera än högst en timme i anspråk. Den 29 augusti klockan
16.30 hade Rost inväntat vederbörandes ankomst i bostaden men fått vänta
förgäves till klockan 17.35. Vid tjänstemannens ankomst då hade Rost på 4

- - Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 194* ars riksdag.

pekat, att han pa grund av resa till Göteborg endast kunde disponera en
mycket kort tid. Före förhörets början hade Rost frågat, om tjänstemannen
hade någon legitimationshandling, som styrkte att han vore den
person som ringt från länsstyrelsen. Dylik legitimation hade han ej kunnat
förete, men han hade visat ett större konvolut med adress länsstyrelsen i
Vänersborg, och därmed hade Rost låtit sig nöja. Därefter hade Rost
frågat, om tjänstemannen vore lagligen berättigad att komma och utfråga
eller anställa förhör med Rost pa detta sätt. Rost hade nämligen varit
av den uppfattningen, att dylika förhör endast kunde anställas genom
vederbörlig polismyndighet. Tjänstemannen hade utan tvekan uppgivit,
att han vore berättigad därtill, varpå han omedelbart börjat förhöret. Han
hade därvid uppgivit, att Rost år 1941 skulle ha givit klaganden ett räntefritt
lån å 7 000 kronor, tillsvidare utan återbetalningsskyldighet, och i samband
därmed framtagit Rosts deklarationer för åren 1940 och 1941. Rost
hade svarat, att han givit klaganden nämnda lån, varpå tjänstemannen
frågat, hur Rost kunnat ge sin svärson ett så stort belopp, då hans egen
förmögenhetsdeklaration för 1940 ej upptoge någon dylik summa. Därtill
hade Rost förklarat, att han under år 1940 haft innestående på bank åtminstone
3 000 å 4 000 kronor och att han i början av år 1941 av en
sedermera avliden syster oberäknat återbekommit 3 000 kronor, som hon
tidigare i olika poster fått av Rost. Rost hade aldrig räknat med att
någonsin återfå dessa pengar utan fastmer betraktat dem som hjälp till
henne, sedan hon blivit änka. Då Rost gott klarat sig på sin inkomst, hade
han ansett sin svärson vara i bättre behov av dem, då denne inköpt en
fastighet, och alltså överlämnat beloppet till honom. Att Rost ej upptagit
banktillgodohavandet i sin förmögenhetsdeklaration hade berott på att han
haft för avsikt att överlämna beloppet före årsskiftet, men att överlämnandet
på grund av mellankommande hinder skett först år 1941. Vad som
fattats i 7 000 kronor hade Rost tagit av under år 1941 intjänade medel,
då hans inkomst detta år varit avsevärt högre än tidigare. Rost kunde nu
ej erinra sig, att något vidare förekommit. Vid sitt uppbrott hade tjänstemannen
emellertid frågat, om Rost icke hade flera barn och om dessa ej
gjort invändningar mot att han givit sin dotter och hennes man ett så stort
belopp. Rost hade då upplyst, att han ytterligare endast hade en son och
att denne fått hela sin utbildning — studentexamen, examen från Göteborgs
handelsinstitut och reservofficersexamen — helt bekostad av Röst,
varför någon orättvisa ej vore begången. Därmed hade förhöret varit slut,
och om Rost ej missminde sig, hade klockan då varit ej fullt 18.

På anmodan av mig inkom därefter länsstyrelsen i Älvsborgs län med
infordrat yttrande från Olvegård ävensom med eget utlåtande.

Olvegård anförde i sitt yttrande följande.

Någon gång under juni 1946 hade Olvegård fått en telefonförfrågan från

Svensson, huruvida Olvegård eller någon annan på landskontorets bokgranskningsavdelning
hade tillfälle biträda med utredning av bland
annat vissa lånetransaktioner mellan klaganden och dennes svärfader Rost
i Alingsås. Vid telefonsamtalet hade Olvegård meddelat, att ifrågavarande
utredning icke kunde göras inom den närmaste tiden på grund av överhopning
av arbete på avdelningen, men lovat att göra utredningen i samband
med någon resa till Alingsås längre fram. En av de första dagarna i
juli hade Olvegård från Svensson erhållit vissa handlingar, som kunde vara
behövliga för utredningen, bland annat Rosts deklarationer för vissa år.
Med ledning av uppgifterna i dessa hade för år 1941 uppgjorts en kontantberäkning,
varvid hänsyn tagits till de 7 000 kronor, som klaganden enligt
uppgift skulle ha lånat av Röst under sagda år. Hänsyn hade däremot
icke tagits till Rosts och hans familjs utgifter för levnadskostnader under
året. Den sålunda uppgjorda kontantberäkningen hade utvisat ett underskott
på 1 699 kronor. För att erhålla förklaring på underskottet enligt
nämnda kontantberäkning hade ett sammanträffande med Rost synts vara
lämpligt. På grund av önskvärdheten av att utföra vissa bokföringsgranskningar
av brådskande natur samt vissa andra omständigheter hade Olvegård
telefonledes satt sig i förbindelse med Rost den 28 augusti och anhållit
om ett besök vid tidpunkt som vore lämplig för denne. Vid telefonsamtalet
hade Olvegård upplyst Rost om vad saken gällde. Överenskommelse
hade träffats, att Olvegård skulle infinna sig i Alingsås dagen därpå,
alltså den 29 augusti, klockan 16.30. Det hade emellertid visat sig, att tåget
var framme i Alingsås först klockan 17.19. För att i möjligaste mån reducera
Rosts väntetid hade Olvegård omedelbart tagit en droskbil till Rosts bostad.
Vid sammanträffandet med Rost hade Olvegård uttryckt sitt beklagande
över att han låtit Rost vänta och förklarat sin försening med
att han misstagit sig på tågtiderna. Omedelbart därefter hade Rost meddelat,
att de hade mycket kort tid till förfogande för en diskussion, enär
Rost hade för avsikt att åka till Göteborg klockan 18. Därom hade Rost
icke nämnt något dagen förut. Med anledning av den korta tid som stod
till buds för samtalet hade Olvegård föreslagit Röst, att detta skulle uppskjutas.
Rost hade emellertid ansett, att så icke skulle behöva ske. Innan
”förhöret” börjat, hade Rost frågat, om Olvegård kunde förete någon legitimation.
Olvegård hade svarat, att så icke vore fallet. Av en tillfällighet
hade Olvegård emellertid i sin portfölj haft en försändelse, som var ställd
till Olvegård under adress länsstyrelsen. Han hade visat Rost denna, och
denne hade tyckts vara nöjd därmed. Rosts förfrågan, huruvida Olvegård
hade rättighet att framställa frågor av den art det här gällde, hade besvarats
jakande. Då Rost icke tyckts ha något ytterligare att tillägga,
hade Olvegård ånyo lämnat en förklaring till sitt besök. Han hade därvid
uppgivit, att vissa omständigheter framkommit i samband med granskning
av klagandens räkenskaper, vilka tarvat en närmare förklaring. Olvegård

hade nämnt, att det bland annat skulle ha framkommit, att Rost under år
1941 lånat klaganden 7 000 kronor i kontanter. Detta hade Rost bekräftat.
Olvegård hade då frågat, hur detta varit möjligt, och samtidigt visat den
förut omnämnda kontantberäkningen, vilken utvisat ett underskott på
1 699 kronor. Förhållandet hade förklarats på följande sätt. Rost hade
sedan en längre tid tillbaka haft 3 000 kronor utlånade till en sedermera
avliden syster. Denna fordran hade icke upptagits i deklarationerna beroende
på att den ansetts osäker. Under år 1941 skulle systern emellertid ha
återbetalat lånet. För att ha någon möjlighet att kontrollera Rosts uppgift
hade Olvegård anhållit om systerns namn och adress och då fått veta, att
hon hette Gerda Uller och varit bosatt i Ryssby samt senast i Karlshamn.
Hennes fullständiga adress i Karlshamn hade Rost icke kunnat erinra sig,
och han hade sagt sig ej heller vara i stånd att taga reda på den. Av återstoden
av de utlånade 7 000 kronorna skulle 3 000 kronor ha tagits av
tidigare besparingar och 1 000 kronor av 1941 års inkomst. På fråga hur
de 3 000 kronorna varit placerade hade Rost uppgivit, att de funnits i
kontanter och att dessa förvarats i bostaden. Olvegård hade uttryckt sin
förvåning över att ett så stort belopp förvarats på så osäkert ställe. Senare
under samtalets gång hade Rost ändrat sin uppgift, varvid han påstått,
att pengarna varit insatta i bank men att han av glömska icke medtagit
desamma i deklarationerna. Med anledning av detta påstående hade Olvegård
anhållit om uppgift på de banker, vari Rost under senare år haft
pengar innestående. Av bankbesked från dessa syntes emellertid framgå,
att Rost icke haft större banktillgodohavanden än som uppgivits i deklarationerna.

Länsstyrelsen anförde i sitt utlåtande, att något felaktigt förfarande icke
syntes kunna läggas Olvegård till last, samt hemställde på grund därav,
att anmälan för dennes del måtte lämnas utan avseende.

Klaganden avgav påminnelser.

Från landskontoret i Jönköpings län införskaffades därefter den skriftväxling,
som i förevarande taxeringsärende förts mellan Svensson och
Olvegård.

Av skriftväxlingen framgick, att Svensson i skrivelse den 1 juli 1946
till Olvegård begärt, att denne skulle utreda ”hur det kan förhålla sig med
de belopp, som fabrikör Oscar Waern i Eksjö uppger sig ha fått av sin
svärfader Victor Rost i Alingsås”. I skrivelsen hade Svensson beträffande
en klagandens uppgift om hustruns förmögenhet vid äktenskapets ingående
vidare anfört: ”Då han uppger att förmögenheten varit placerad i aktier,
som förvaltats av Rost, bör denne kunna uppge vilka aktier det varit fråga
om, när de köpts och sålts, huruvida de varit belånade etc. Likaså vore
det bra om Du kunde reda ut hur fru Waern fått dessa medel. Likaså
bör ju Rost, därest han vitsordar Waerns upplysning, kunna uppgiva hur

han tidigare haft de 7 000 kronor placerade, som han år 1941 lånade
(skänkte?) Waern. Då Rost har flera barn synes det måhända märkligt,
att Waern inte ens känner till om beloppet avser lån eller gåva.”

I svarsskrivelse den 8 oktober 1946 till Svensson hade Olvegård anfört
följande: ”Jag återsänder härmed papperen för Rost i Alingsås. Som jag
tidigare nämnt vid telefonsamtal har jag haft ett personligt sammanträffande
med honom, vilket dock blev mycket kort, beroende på att han
samtidigt med besöket hade ordnat med en resa till Göteborg. Vid mitt
besök försökte jag så gott sig göra lät få klarhet i de frågor, Du bett mig
utreda. Vad först angår frågan om det kapital, dottern (fru Waern) ägde
vid sitt giftermål, skulle hon enligt Rosts uppgift ha förvärvat detsamma
under den tid av 12—14 år, som hon haft egen anställning. Rost vitsordade,
att ifrågavarande kapital varit placerat i aktier — huvudsakligen S. K. F.-aktier — och att desamma förvaltats av honom. Några andra upplysningar
om aktierna t. ex. när de köpts eller sålts, inköpspris eller försäljningspris
kunde han icke lämna.” I övrigt innehöll skrivelsen upplysningar i de hänseenden,
som av Olvegård angivits i ovanberörda yttrande.

Sedan taxeringsintendenten i Älvsborgs län tillfrågats, huruvida nyssnämnda
utredning verkställts på uppdrag av honom, uppgav taxeringsintendenten
Gunnar Hjort, att utredningen verkställts utan hans särskilda
uppdrag. Framställningen därom hade riktats direkt till Olvegård utan
förmedling av taxeringsintendenten i Jönköpings län och av Olvegård direkt
besvarats. Det vore ovisst, när framställningen, som vore daterad den 1 juli
1946, kommit Olvegård tillhanda. Hjort hade haft semester under tiden
den 4—den 27 juli 1946. Taxeringsinspektören T. Wigardt, som under sagda
ledighet uppehållit taxeringsintendentstjänsten, hade ej heller lämnat Olvegård
uppdrag att utföra ifrågavarande undersökning. Sådan torde emellertid
ha beordrats, därest begäran därom framställts av taxeringsintendenten
i Jönköpings län, så mycket hellre som anledning förelåg misstänka, att
Rost undanhållit tillgångar från beskattning. Olvegård hade vid 1947 års
början lämnat sin anställning såsom taxeringsassistent i Älvsborgs län och
övergått till privat verksamhet.

I en till länsstyrelsen i Älvsborgs län avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande.

I 33—35 §§ taxeringsförordningen den 28 september 1928 äro bestämmelser
meddelade om skyldighet för arbetsgivare och rörelseidkare m. fl.
att lämna uppgifter till ledning för annans taxering. I 35 § 3 mom. stadgas
sålunda bland annat, att om rörelseidkare från rörelsen till annan utbetalt
ränta å gäld och fråga ej är om lån mot obligationer, förlagsbevis eller andra
för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, åligger honom att efter
anmaning av taxeringsintendent tillhandahålla sina handelsböcker med

därtill hörande handlingar eller, därest handelsböcker icke förts, förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter inom rörelsen för kontroll av
lämnad uppgift om borgenären eller för att bereda beskattningsmyndighet
upplysning i sådant avseende. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgifter
enligt ovanberörda stadganden eller anmaning enligt 35 § 3 mom.
att tillhandahålla handelsböcker eller andra handlingar, må enligt 40 §
2 mom. för uppgiftens införskaffande eller handlingarnas tillhandahållande
anlitas biträde av länsstyrelsen, som äger förelägga den försumlige, därest
han icke är offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

Försummelse att efterkomma anmaning i nämnda hänseende är i vissa
fall belagd med bötesstraff.

Genom dessa bestämmelser har man alltså avsett att reglera skyldigheten
för enskild person att lämna uppgift för taxering av annan person.
Härmed måste också taxeringsmyndighets befogenhet att fordra dylik uppgift
vara bestämd och inskränkt till sådana fall, i vilka uppgiftsskyldighet
föreligger. Tydligt är, att taxeringsmyndigheten därutinnan också måste
vara bunden av de stadgade formerna för uppgifters införskaffande. Vägrar
uppgiftsskyldig att lämna infordrad uppgift, har taxeringsmyndigheten att
anlita vitesförfarandet. Någon i lag medgiven befogenhet för taxeringsmyndighet
att anställa förhör med en person för inhämtande av upplysningar
till ledning för annans taxering förefinnes icke. I den mån taxeringsintendent
anmanat uppgiftspliktig att lämna upplysningar kunna dessa visserligen
lämnas muntligen, men något förhör i vanlig mening är det ej heller
i dylikt fall fråga om. Har vederbörande över huvud taget icke någon uppgiftsskyldighet,
kan han givetvis icke på något sätt tvingas att lämna vare
sig muntliga eller skriftliga upplysningar. Att framställa frågor i sådant
fall kan ingiva vederbörande den föreställningen, att han är skyldig besvara
dem, därest samtidigt icke meddelas honom, att någon upplysningsplikt
icke förefinnes.

I förevarande fall är utrett att, sedan klaganden i ett besvärsmål hos
prövningsnämnden i Jönköpings län för taxeringsassistenten Svensson uppgivit
att klaganden under år 1941 skulle ha fått ett lån (gåva) å 7 000
kronor av sin svärfader, f. d. stationsinspektoren Rost i Alingsås, Svensson
efter tagen del av Rosts självdeklaration för sagda år hos taxeringsassistenten
i Älvsborgs län Olvegård begärt, att genom dennes försorg utredning
skulle verkställas rörande nämnda lån och angående viss av klagandens
hustru uppgiven förmögenhet, som hon ägt vid äktenskapets ingående.
Med anledning härav har Olvegård den 29 augusti 1940 infunnit sig i
Rosts hem i Alingsås samt, efter att på Rosts förfrågan ha förklarat att
Olvegård ägde befogenhet att i saken framställa frågor av den art det här
gällde, anställt förhör med Rost angående lånet och Rosts möjligheter att
lämna ett dylikt lån under år 1941 ävensom rörande den klagandens hustru
vid äktenskapets ingående tillhöriga förmögenheten.

Därest undersökning skolat ske i och för en eftertaxering av Rost själv,
torde något hinder icke ha förelegat för inhämtande av upplysningar angående
Rosts förmögenhetsförhållanden vid den tid, varom här var fråga.
Avgörandet härutinnan hade emellertid icke ankommit på Olvegård, utan
hade denne i sådant fall bort underställa frågan vederbörande taxeringsintendent
och avvakta dennes besked i saken. Olvegård har emellertid
uppenbarligen i första hand varit inriktad på att tillmötesgå Svenssons
anhållan om undersökning i och för klagandens taxering inom Jönköpings
län. Av vad jag ovan anfört torde framgå, att gällande bestämmelser om
skyldighet att lämna uppgifter för taxering av annan person icke kunna
grunda någon dylik plikt för Rost i fråga om klagandens taxering. Har
Rost ej varit pliktig att lämna uppgifter efter anmaning av taxeringsintendent,
kan han ej heller ha varit skyldig att besvara frågor av taxeringstjänsteman
rörande klagandens tillgångar och skulder. Genom att på sätt
som skett anställa förhör med Rost har därför Olvegård överskridit sin
befogenhet. Väl är det av stor vikt att taxeringstjänstemän söka erhålla
så fullständiga upplysningar som möjligt för ernående av ett riktigt taxeringsresultat,
men anskaffandet av dessa upplysningar måste hållas inom
den ram taxeringsförordningen angiver. Undersökningar, som likna polisförhör,
kunna icke anses tillåtliga.

Jag kunde alltså icke dela länsstyrelsens i Älvsborgs län uppfattning
att Olvegård i förevarande fall förfarit riktigt. Med hänsyn till omständigheterna
lät jag emellertid bero vid mina i skrivelsen gjorda uttalanden,
vilka delgåvos Olvegård genom avskrift av skrivelsen. Med hänsyn till den
del Svensson tagit i tillkomsten av ifrågavarande förhör lät jag därjämte
genom länsstyrelsen i Jönköpings län bringa mina uttalanden till Svenssons
kännedom.

Vad angår klagomålen såvitt de avsågo befattningshavare vid länsstyrelsen
i Jönköpings län lät jag bero vid i ärendet avgivna förklaringar och
vidtagna åtgärder samt en erinran om vikten därav, att i fall, då bokföringsgranskning
verkställts hos taxeringsmyndighet, granskade handelsböcker
och handlingar så fort ske kan återställas och meddelande om resultatet
av granskningen snarast lämnas den, vars bokföring varit föremål för
granskningen.

3. Åtgärder för tillgodoseende av pressens och allmänhetens
berättigade krav på möjlighet att tillfredsställande
kunna följa rättegångsförhandlingar.

I en hit den 27 maj 1947 inkommen skrift anförde redaktören T. F. Winqvist,
Tidningarnas telegrambyrå, klagomål mot rådmannen E. Holmstrand
såsom ordförande å Stockholms rådhusrätts extra avdelning för det rätte -

gångsförhandlingarna i ett därstädes anhängigt rannsakningsmål den 22 maj
1947 förts i en alltför lågmäld ton. Vid klagoskriften var fogat ett ur tidningen
Dagens Nyheter för den 23 samma månad gjort urklipp av ett referat från
handläggningen av ifrågavarande mål. Referatet innehöll bland annat följande:
”Till slut måste sägas att rannsakningen fördes i en så lågmäld ton att
den var ytterst svår att följa. Om något missförstånd från en sådan rättegång
insmyger sig i ett referat, är det inte bara referentens fel.” Klaganden
framhöll, att det i tidningsartikeln påtalade fallet icke vore isolerat samt att
klagomål i angivet hänseende då och då förekomme.

I avgiven förklaring anförde Holmstrand huvudsakligen följande: Något
avsiktligt åsidosättande av offentlighetsgrundsatsen hade vid handläggningen
av målet icke ägt rum. I den mån svårighet förelegat för någon tidningsman
att följa förhandlingarna i målet, måste sådan svårighet, försåvitt den ej
varit att tillskriva någon rent subjektiv omständighet, i allt väsentligt berott
på tillfälliga ogynnsamma förhållanden. Vad anginge förment lågmäldhet under
rannsakningen ville Holmstrand framhålla, att han den 22 maj hade haft
den uppfattningen att han talat tillräckligt högt ända till dess att vid början
av lunchpausen, vilken tagits efter det rannsakningen pågått omkring två
timmar, en av de närvarande tidningsmännen till Holmstrand framställt
anmärkning om att svårighet förelegat att följa förhandlingarna på grund
av att de i målet tilltalade personerna talat lågmält samt att även Holmstrands
röst hörts dåligt. Detta yttrande hade berett Holmstrand stor överraskning,
då Holmstrand under rannsakningen använt sig av en röststyrka
som, såvitt han förstode, i varje fall icke varit mindre än den han tidigare
plägat såsom domstolsordförande nyttja under liknande förhållanden. Holmstrand
hade aldrig förut under den långa tid han tjänstgjort såsom ordförande
i rådhusrätten försport, att hans röst skulle ha varit otillräcklig. Då Holmstrand
fört ordet i rätten hade det alltid varit honom angeläget att söka genom
tydligt tal med en efter förhållandena lämpad röststyrka bidraga till att
icke minst för pressens närvarande representanter underlätta möjligheterna
att följa rättegångsförhandlingarna. Något avsteg från denna princip hade
Holmstrand ej heller avsett att göra vid rättegångstillfället den 22 maj 1947.
Efter mottagandet av nämnda klagomål hade Holmstrand emellertid talat
med högre röst.

Holmstrand uppgav vidare, att det ifrågavarande målet handlagts under
hans ordförandeskap, förutom den 22 maj, vid ytterligare tre tillfällen, nämligen
den 14 och den 29 maj samt den 5 juni. Den 14 maj hade det i målet
endast varit en tilltalad. Vid övriga rättegångstillfällen hade det varit två.
Båda de tilltalade hade varit lågmälda. Den ene hade talat svenska med för
svenskfinnar typiskt tonfall men liksom väst fram vad han yttrat. De tilltalades
lågmäldhet under rannsakningarna hade upprepade gånger givit Holmstrand
anledning att i bestämd ton uppmana dem att tala högre. Hans upp -

maningar hade emellertid, i den man de atlytts, endast haft kortvarig effekt,
ty snart hade de tilltalade återfallit i sitt tidigare lågmälda sätt att tala.
Deras lågmäldhet hade icke sällan varit så avsevärd, att Holmstrand själv
haft svårt att höra vad de yttrat. Vid rannsakningen den 22 maj hade särskilt
den ene av de tilltalade berett Holmstrand bekymmer därutinnan. Det
vore därför helt naturligt, att Holmstrand uppmanat dem att tala högre.
Förhöret hade för övrigt varit av den art, att det krävt oavlåtlig kraftig
tankekoncentration från Holmstrands sida. Till en början hade Holmstrand
fått det intrycket, att de tilltalades röstresurser varit otillräckliga för att de
tilltalade skulle under mera än en kort stund kunna tala med normal röststyrka.
Omsider hade det emellertid visat sig, att åtminstone den ene av
dem i verkligheten haft goda röstresurser. Styrkan i hans röst hade kommit
fram vid ett tillfälle den 5 juni, då han av Holmstrand anmodats att yttra
sig över två av åklagaren åberopade brev från honom till hans vid brevens
avlåtande i Finland vistande hustru. Den tilltalade hade därvid förefallit
högeligen besvärad samt höjt rösten till förut oanad styrka. På annat sätt
än genom uppmaningar kunde givetvis en domare icke söka förmå en lågmäld
part att tala högre. Från rannsakningen den 29 maj erinrade sig Holmstrand,
att han på grund av störningar vid två tillfällen nödgats giva tillsägelse
om tystnad i rättssalen. Under rannsakningarna den 22 och den 29
maj hade de tilltalade stått endast undantagsvis på kortare avstånd från
dombordet än 1 till 2 m. Under rannsakningen den 5 juni hade de
däremot, då de yttrat sig, fått stå helt nära en på dombordets framsida uppsatt
mikrofon till en högtalaranläggning för att deras tal skulle kunna uppfångas
av mikrofonen. Båda de tilltalade hade, såvitt Holmstrand kunde
minnas, utan svårighet uppfattat hans frågor och yttranden.

Vad angår frågan, huruvida Holmstrand kunde anses ha gjort sig skyldig
till försummelse beträffande vidtagandet av lokala anordningar för att underlätta
arbetet för tidningspressens representanter under rannsakningarna, hävdade
Holmstrand, att han under målets behandling försökt att i rättssalen
ordna för tidningsmännen så, att de skulle kunna på bästa sätt följa rättegångsförhandlingarna.
Vid rannsakningstillfället den 22 maj hade Holmstrand
sålunda, sedan det meddelats honom att tidningsmännen haft svårt att uppfatta
vad som yttrats, låtit stadstjänarna å avdelningen flytta referentbordet
från dess dåvarande, dittills vanliga plats i salen — från dombordet räknat
— något snett till vänster bakom men helt nära de tilltalade till en plats
alldeles vid sidan om dombordet snett till höger framför de tilltalade för att
på det sättet bereda tidningsmännen tillfälle att bättre höra vad de tilltalade
yttrade. Under den fortsatta ungefär en och en halv timme långa rannsakningen
samma dag hade tidningsmännen suttit på den lör dem salunda anvisade
nya platsen. Denna placering hade tidningsmännens bord även haft
under rannsakningen den 29 maj. Till rannsakningen den 5 juni hade Holmstrand
i ändamål närmast att för tidningsmännen förstärka de tilltalades

röster låtit i rättssalen tillfälligt uppmontera en högtalaranläggning med
en för de tilltalade gemensam mikrofon anbringad å framsidan av dombordet
och helt vänd mot de tilltalade, varför högtalaren icke i någon mån återgivit
Holmstrands röst, samt en annan högtalare på omkring en meters avstånd
från tidningsmännens bord, vilket då flyttats tillbaka till sin tidigare plats
i salen. Efter det omförmälda tillfället den 22 maj hade till Holmstrand
icke av någon tidningsman eller annan person framförts klagomål över att
Holmstrand talat för lågt eller att eljest svårighet förelegat att följa förhandlingarna
i malet. IS agra andra åtgärder än de av Holmstrand vidtagna
för att för tidningsmännen underlätta uppfattandet av yttrandena under rannsakningen
hade näppeligen stått honom till buds. Holmstrand framhöll slutligen,
att i medvetandet om den stora betydelsen av tidningsmännens närvaro
vid rättegångsförhandlingar hade han under utövning av ordförandeskap
i rådhusrätten vinnlagt sig om att på olika sätt skapa gynnsamma betingelser
för tidningsmännens arbete.

o Holmstrand åberopade ett flertal intyg, däribland ett utfärdat av t. f.
rådmannen Richard Rettner och t. f. assessorn Bruno Åkesson, vilka vid
handläggningen av berörda mål tjänstgjort såsom ledamöter i rätten. Dessa
lämnade en med Holmstrands uppgifter i huvudsak överensstämmande redogörelse
för rättegångens yttre förlopp men tilläde, att det förefölle dem som
om de tilltalades yttranden, oavsett den lågmälda ton varmed de sålunda ofta
avgivits, bort kunna uppfattas av samtliga i rättssalen närvarande. Att svårigheter
i sådant avseende tydligen förelegat måste åtminstone delvis ha
berott på andra omständigheter. Rådhusrättens extra avdelning hade vid
handläggningen av målet använt sig av familjerättsavdelningens sessionssal.
Denna vore icke så stor som sessionssalarna å brottmålsavdelningarna och
vore till formen kvadratisk. Detta medförde, att allmänhetens platser och
dörrarna till salen vore belägna relativt nära dombordet. Under målets handläggning
hade tillströmningen av åhörare varit stor och det hade varit ett
ständigt gående i dörrarna av åhörare, pressreferenter, polismän m. fl. Det
vore troligt, att dessa förhållanden medverkat till den påtalade svårigheten
att följa handläggningen. Vad beträffade Holmstrands egna frågor till de
tilltalade hade dessa framställts klart och tydligt, och detta gällde även hans
övriga yttranden såsom rättens ordförande. Kettner och Åkesson tilläde
vidare, att de närvarit vid ett stort antal handläggningar av mål, som letts
av Holmstrand, och aldrig funnit någon tendens hos honom att tala så lågt,
att det varit svårt för någon i rättssalen närvarande, med normal hörsel utrustad
person att höra honom. Det vore också en allmän uppfattning inom
domstolen, att Holmstrand såsom ordförande i rätten vore synnerligen
distinkt och klar i sina yttranden.

Övriga intyg, vartill Holmstrand hänvisade, hade avgivits av uppvaktande
aklagaren i malet, tva vid rådhusrättens extra avdelning tjänstgörande assessorer,
en stadstjänare, en tidningsman samt en pensionerad kamrer, som en -

ligt egen utsago sedan mitten av år 1946 dagligen såsom åhörare bevistat
Stockholms rådhusrätts sessioner och mestadels dem å extra avdelningen.
Den sistnämnde förklarade, att i såväl ifrågavarande som övriga av Holmstrand
handlagda mål hade han aldrig trots sin av hög ålder något nedsatta
hörsel haft svårighet att uppfatta vad Holmstrand yttrat.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att vad han åsyftat med sin
anmälan hade varit att fästa uppmärksamheten på ett missförhållande vid
rådhusrätten, som begränsade pressens möjligheter att prestera korrekta referat
av rättsförhandlingarna. Att förhandlingarna ofta fördes i en lågmäld ton
hade framhållits vid flera tillfällen, då rättegångsreferaten diskuterats och
senast vid ett möte med Publicistklubben och Stockholms juristförening.
När sedan missförhållandet påtalats i en stor huvudstadstidning i ett konkret
fall, hade klaganden ansett sig i egenskap av klubbens pressombudsman böra
fästa J. 0:s uppmärksamhet på att skäl kunde föreligga till ett ingripande.
Vad Holmstrand anfört rörande vid den ifrågavarande rättegången omsider
träffade särskilda anstalter för förbättrande av hörmöjligheterna vore mycket
tillfredsställande. Det vore föranstaltningar av den arten klaganden delvis
tänkt sig. Men klaganden kunde icke se, att Holmstrand därmed jävade
vad klaganden tidigare anfört. Tvärtom syntes de vidtagna extraatgärderna
visa, att förhållandena icke varit tillfredsställande. Den omnämnda högtalaren
vore för övrigt numera borttagen. Syftet med framställningen till J. O.
hade varit att påkalla åtgöranden, som kunde varaktigt förbättra möjligheterna
för tidningsreferenterna att uppfatta förhören. Förhörsledaren borde
lägga sig vinn om att tala så högt och tydligt som möjligt, och han borde
allvarligt tillhålla parterna att göra detsamma. De tekniska anordningar, som
därjämte kunde tillitas för att ytterligare öka uppfattningsmöjligheterna,
borde också i möjlig mån komma till användning.

I en till Stockholms rådhusrätt den 29 juli 1947 avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman därefter följande.

I kungl. förordningen den 22 april 1881 om offentlighet vid underdomstolarna,
vilken erhöll sin nu gällande lydelse genom lag den 9 maj 1913,
stadgas, att vid allmän underrätt rättegång skall hållas offentligen. Grundsatsen
att förhandling vid domstol skall vara offentlig, vilken enligt 5 kap.
1 § nya rättegångsbalken från och med den 1 januari 1948 skall gälla alla
domstolar, är alltså för allmän underrätt fastslagen redan i nu gällande lag.
Vad överrätterna angår har processen där hittills till övervägande del varit
skriftlig. Till den del en process är skriftlig finnes laglig möjlighet att följa
densamma på grund av den i tryckfrihetsförordningen fastslagna regeln om
allmänna handlingars offentlighet. Offentlighetsregeln vid domstolarna, vilken

har djupa rötter i svensk rättsuppfattning, avser vad den muntliga processen
beträffar att fylla samma, funktion som regeln om allmänna handlingars
offentlighet vad den skriftliga processen beträffar. Vilken betydelse offentlighetsgrundsatsen
intager i svensk rätt framgår av att densamma, såvitt angår
allmänna handlingar, givits grundlags helgd. Meningen med offentligheten
är att denna skall underlätta ett sakligt bedömande från allmänhetens sida
av statsorganens åtgärder. Offentligheten har betecknats såsom ett till allmänhetens
förfogande ställt hjälpmedel att bedöma allmänna angelägenheter.
Den utgör ett viktigt led i det medborgarna tillförsäkrade rättsskyddet. (Jfr
Herlitz: Förvaltningsrättsliga grunddrag, s. 59 o. f.)

J. O. har vid flera tillfällen understrukit vikten av rättskipningens offentlighet.
I den till lagtima riksmötet år 1880 avgivna berättelsen göres (s. 84—
88) en betraktelse över detta ämne, däri det bland annat heter: Är det nu sfi,
att allmänheten, folket, har en urgammal, från vårt samhällsskick oskiljaktig
och följaktligen obestridlig rättighet att få kännedom om vad i lagskipningen
vid våra domstolar försiggår, och är numera tidningspressen det
medel, varigenom folket fullständigast kan komma i åtnjutande av denna
sin rättighet, så har dock lagskiparen en oavvislig skyldighet att tillse, att
återgivandet av domstolsförhandlingarna, sa vitt detta sker genom tidningspressen,
ma bliva sa fullständigt och tillförlitligt som möjligt, och detta ej
mindre för allmänhetens skull utan även för sitt ämbetes och för sin egen
persons skull. Det är följaktligen också hans skyldighet att ej allenast icke
lägga hinder för, utan tvärtom, i vad pa honom ankommer och så vitt ske
kan, framja uppnåendet av nämnda ändamal. Och detta sker därigenom, att
varje domare låter sig angeläget vara, att åt tidningspressens utskickade
beredas platser i domsalen, från vilka de kunna höra och se vad vid målens
och ärendenas handläggning förefaller, och att dem tillhandahållas upplysningar
ur akter och protokoll, som av dem äskas, utan annan inskränkning
än, vad åhörareplatserna beträffar, att andras bättre rätt — d. v. s. deras,
som i rättsförhandlingarna deltaga, sasom domare, parter, deras lagliga biträden,
åklagare, vittnen och ordningens upprätthållare — icke kränkes, ty bland
dem, som endast äro åhörare eller åskådare, bör ingen tillåtas att göra dem
platserna stridiga, emedan dessa utskickade företräda de många tusen, som
måst stanna utanför tingssalen men äga rätt att där vara tillstädes, och emedan
dessa pressens tjänare, bättre än alla övriga åhörare tillsammans, giva
offentlighetens prägel åt förhandlingarna.

Sedermera har J. O. i ämbetsberättelsen 1928 s. 128 framhållit, att
grundsatsen om offentlighet vid underdomstolarna innebär icke blott en rätt
för allmänheten att såsom åskådare närvara vid rättegångsförhandlingarna
utan också en rätt att därvid i verklig mening vara åhörare. För att offentlighetsgrundsatsen
i båda dessa hänseenden skall komma till sin fulla rätt i
tillämpningen, heter det i J. 0:s sist angivna uttalande, fordras dels för ändamålet
lämpliga lokaler, vilka medgiva ett tillräckligt antal representanter för

Öl

allmänheten att såväl se som höra förhandlingarna, dels att handläggningen
av rättegångsmålen sker på sådant sätt, att offentligheten i ena eller andra
avseendet icke åsidosättes.

Med hänsyn till att förfarandet vid domstolarna efter nya rättegångsbalkens
ikraftträdande kommer att i huvudsak och långt mer än enligt hittillsvarande
rättegångsordning vara muntligt, är det nu mer än någonsin av vikt
att regeln om offentlighet vid domstolarna icke blir illusorisk genom att domstolsförhandlingarna
föras i så lågmäld ton eller eljest på sådant sätt att de
i vilkas intresse regeln tillkommit, d. v. s. allmänheten, äro ur stand att
uppfatta vad som förehaves vid domstolarna. Av särskild betydelse är att
representanterna för pressen, genom vars referat från rättegångsförhandlingarna
allmänheten främst erhåller kännedom om rättskipningen i landet, utan
svårighet kunna göra detta. Enär det huvudsakligen är genom pressens förmedling
som allmänheten erhåller kännedom om domstolarnas förhandlingar,
är det ett viktigt intresse att pressens referat av dessa bliva så goda som
möjligt. Domstolarna hava därför att sörja för att sådana anordningar vidtagas,
att pressens representanter — och naturligtvis även den tillstädesvarande
allmänheten — utan besvär kunna följa förhandlingarna. Främst åligger
det därvid vederbörande ordförande att iakttaga, att det talade ordet,
såväl hans eget som parters, vittnens m. fl., tydligt kan höras av alla vid
domstolen närvarande med normal hörsel utrustade personer.

Processnämnden har i ett av sina ”Meddelanden” (nr 3) lämnat anvisningar
om inredning av domstolarnas sessionssalar m. m. Därest dessa anvisningar
följas, synes det mig föreligga goda möjligheter för pressen och allmänheten
att följa förhandlingarna. Genom de föreslagna yttre arrangemangen
tvingas den talande att använda en sådan röststyrka, att alla vid rätten
närvarande kunna höra honom utan att han fördenskull behöver anstränga
rösten. I meddelandet heter det bland annat: En grundprincip för inredningen
bör vara, att samtliga vid en huvudförhandling inför domstolen agerande
— parter, advokater och vittnen — om möjligt erhålla sina platser så att
de kunna övervara förhandlingen utan att vända ryggen mot någon av de
övriga. De böra därvid placeras på sådant avstånd från varandra att yttranden,
som äro avsedda att höras av samtliga, också kunna utan svårighet
uppfattas av dessa. Pet är fördenskull angeläget såväl att avstånden icke bli
för små som att de icke bil för stora, Ett visst avstånd framtvingar ett tydligare
och klarare tal. Utan en fast placering enligt dessa principer kan en
huvudförhandling svårligen genomföras på det sätt som nya rättegångsbalken
avser. Mest önskvärt är att nämndemännen — i häradsrätt och rådhusrätt
— sitta vid själva dombordet vid ordförandens sida. Med denna anordning
måste, eftersom även protokollföraren i nämndmål bör sitta vid ordförandens
sida, elva platser finnas vid dombordet. För att bäst tillfredsställa
ovan angivna krav bör ett sådant dombord vara något svängt. Där nämndemännen
icke placeras vid själva dombordet, maste i vart fall iakttagas, att

de få sitta så att de alla kunna lätt följa förhandlingarna och se de agerande.
Dombordet bör stå på ett plan, 15 å 20 cm högre än salen i övrigt. Bakom
dombordet böra lämpligen utmed väggen finnas några sittplatser. För parter
med ombud bör finnas ett bord å vardera sidan och av sådan längd att parten
kan sitta invid ombudet. Närmast rätten bör å vartdera bordet finnas
en talarpulpet (lämpligen löstagbar, med belysningsanordning), som kan begagnas
av advokat eller åklagare som så önskar. Vid vartdera bordet bör
finnas plats för tre personer. Utrymme bör finnas för extra sittplatser bakom
eller vid sidan av borden, då flera parter eller advokater uppträda på samma
sida. För vittnesförhör och för avhörande av part under sanningsförsäkran
bör helst anordnas en särskild pulpet el. dyl. framför dombordets mitt och
mellan partsborden. Avståndet från dombordet bör vara 2 ä 3 m. Anordnas
icke särskild vittnespulpet, måste tillses, att den hörde ändock kommer på
lämpligt avstånd från dombordet och i övrigt står så att han icke vänder
ryggen åt någon av domarna, advokaterna eller parterna. Anlitas stenograf
för ordagrant återgivande av utsaga enligt nya rättegångsbalken 6: 9, bör
denne placeras nedanför podiet i kretsens mitt. I övriga fall torde stenograf
lämpligen böra placeras å ledig plats vid dombordet. I varje sessionssal bör
plats beredas för så många åhörare som lämpligen kunna rymmas i salen,
och det bör tillses, att allmänheten erhåller så goda möjligheter att följa
förhandlingarna som omständigheterna medgiva. För pressreferenter bör finnas
ett särskilt bord.

Vad klagomålen mot Holmstrand beträffar framgår av utredningen i ärendet,
att förhandlingarna i målet tidvis förts i alltför lågmäld ton. Holmstrand
tyckes dock ha gjort vad på honom ankommit för att tillgodose såväl
pressens som allmänhetens berättigade krav på möjlighet att tillfredsställande
kunna följa rättegången. Holmstrands åtgärd att låta uppmontera en högtalaranläggning
i sessionssalen finner jag vara efterföljansvärd i sådana fall,
då parter, vittnen och övriga i rättegången agerande hava svårt att göra sig
hörda.

På grund av vad sålunda anförts finner jag ärendet icke föranleda vidare
åtgärd från min sida än att rådhusrätten erinras om angelägenheten av att
grundsatsen om rättegångars offentlighet för framtiden noga upprätthålles.

4. Bötfälld person har efter böternas ådömande blivit sinnessjuk.
Fråga om vid utebliven betalning av böterna
förvandling av dessa bör ske.

Vid en av mig den 17 juni 1946 verkställd inspektion av rådhusrätten i
Hälsingborg antecknades bland annat följande.

Till den 4 oktober 1945 hade stadsfiskalen John Sjögren instämt agenten
Axel Edvard Nilsson med yrkande om förvandling av böter, som ådömts
honom dels den 5 april 1945 av polisdomstolen i staden för förfall olös ute -

varo, 15 kronor, dels den 9 maj 1945 av rådhusrätten för enahanda förseelse,
15 kronor, dels ock den 17 maj 1945 av polisdomstolen för fylleri, 20 kronor,
ävensom förvandling av försuttet vite 50 kronor, som utdömts av rådhusrätten
den 3 maj 1945. Nilssons advokat, som påstod att Nilsson var sinnessjuk,
hade i målet ingivit ett av biträdande överläkaren vid psykiatriska kliniken
i Lund Carl Erik Uddenberg utfärdat intyg, däri Uddenberg såsom sin
åsikt uttalat, att Nilsson ”beträffande eventuella rättsstridiga handlingar,
som han vid tiden för sin utskrivning från polikliniken den 8 juli 1945 gjort
sig skyldig till, bör bedömas enligt strafflagen 5 kap. 5 §”. I egenskap av
bötesförvandlingsdomare hade rådmannen Sigfrid Lundgren i målet meddelat
följande beslut: ”Då det måste för visst antagas att Nilsson genom sjukdom
är berövad förståndets bruk, finner bötesförvandlingsdomaren åklagarens
talan om förvandling av ifrågavarande böter och vite icke för närvarande
kunna bifällas.”

Sedan jag med anledning av vad sålunda iakttagits anmodat Lundgren
att inkomma med yttrande, anförde denne följande.

Uttalandet i Lundgrens ovannämnda beslut att det måste för visst antagas,
att Nilsson genom sjukdom vore berövad förståndets bruk, torde ha varit
välgrundat. Huruvida nämnda förhållande bort föranleda till att åklagarens
talan om förvandling av ifrågavarande böter och vite för det dåvarande
lämnades utan bifall syntes emellertid vara diskutabelt. Anledning hade icke
förelegat, att Nilssons bristande åt betalningen av böterna och vitet berott
på tredska eller uppenbar vårdslöshet. Åklagaren hade däremot i stämningen
påstått, att verkställighet av förvandlingsstraff erfordrades för Nilssons tillrättaförande.
I sådant hänseende hade varit att märka, att Nilsson i augusti
1943 dömts villkorligt för bedrägeri och förfalskning vid 34 olika tillfällen
att undergå straffarbete i fyra månader. Då det emellertid med hänsyn till
Nilssons sinnesförfattning kunnat antagas, att verkställighet av förvandlingsstraif
skulle vara otjänligt såsom medel för Nilssons tillrättaförande, skulle
det ha varit oegentligt att påstå, att verkställighet ”erfordrades” för tillrättaförande.
Alternativet till det av Lundgren meddelade beslutet skulle
således ha varit, att vitet å 50 kronor förvandlats till fängelse med föreskrift
om anstånd med straffet, medan åklagarens talan i övrigt ogillats. Lundgren
hade varit mycket tveksam om, hur han borde förfara. I ett tidigare
liknande fall hade åklagaren nedlagt sin talan, och i det mål, varom nu vore
fråga, hade åklagaren förklarat, att han icke hade något att erinra mot att
med hänsyn till Nilssons sinnesbeskaffenhet förvandlingsbeslut icke för det
dåvarande meddelades. Å ena sidan hade icke i lag eller författning funnits
någon föreskrift, som kunnat stödja ett beslut i sådan riktning, och kanske
hade med fog kunnat göras gällande, att beslutet skolat sta i motsättning
till grunderna för 48 § sinnessjuklagen. Å andra sidan hade Lundgren funnit
det motbjudande att döma en otillräknelig person till fängelse, låt vara vill -

korligt. Förvandlingsstraff hade i detta fall knappast kunnat fylla något förnuftigt
ändamål. Lagens bestämmelser om när förvandling av småböter finge
äga rum och när förvandlingsstraff beträffande andra böter icke finge göras
villkorligt passade dåligt in på otillräknelig person. Tredska eller vårdslöshet
med avseende å betalningen kunde knappast räknas sådan person till last
såsom skuld, och det syntes ganska meningslöst att överväga, huruvida straffverkställigheten
erfordrades för hans tillrättaförande eller icke. Den frågan
inställde sig också, hur bötesförvandlingsdomare skulle förfara med otillräknelig
person, som efter att upprepade gånger ha fått villkorligt förvandlingsstraff
återkomme med böter, som måste förvandlas. Skulle de villkorliga
förvandlingsstraff en hopas på varandra till obegränsat antal? Och i jakande
fall, till vad nytta? Att Lundgren bestämt sig för att lämna åklagarens talan
för det dåvarande utan bifall hade vidare i ej ringa mån berott därpå, att
Lundgren ansett sig finna stöd för sådant tillvägagångssätt i ett uttalande
av dåvarande hovrättsrådet, numera militieombudsmannen Nils Regner, vilken
i egenskap av sekreterare kontrasignerat den promemoria, som låge till
grund för gällande lag om verkställighet av bötesstraff. I Sv. J. T. 1942,
s. 718—723, hade Lundgren behandlat några spörsmål berörande nämnda
lag, däribland även frågan om förfaringssättet när bötfälld person efter bötesbeslutet
blivit i annat mål förklarad straffri. Lundgren hade därvid uttalat
följande: ”1 ett fall har fråga uppkommit hur i bötesförvandlingsmål bör förfaras,
när den bötfällde efter bötesbeslutet blivit i annat mål förklarad straffri
jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen. Gäller det andra böter än småböter synes förvandlingsdomstolen,
i brist på föreskrift av annat innehåll, icke kunna underlåta
att förordna om förvandling, varvid på omständigheterna får bero, huruvida
förvandlingsstraffet skall göras villkorligt eller icke. Då emellertid de
i verkställighetslagen givna reglerna dåligt passa in på en otillräknelig person
och då ju förvandlingsstraff under inga förhållanden bör verkställas mot
en sådan, skulle man gärna önska ett stadgande, som fritoge domstol från
skyldighet att förordna om förvandlingsstraff beträffande otillräknelig.” Härtill
hade Regner i samma tidskrift, s. 725, anmärkt följande: ”Om en bötfälld
senare befinnes vara sinnessjuk, torde mot verkställigheten (d. v. s.
bland annat anhängiggörande av mål om förvandling) få anses föreligga ett
hinder, som kan berättiga vederbörande myndighet att låta anstå med verkställighetsåtgärd.
Sedan böterna efter tre år preskriberats, kunna de avkortas
(§ 13 mom. 2 bötesindrivningsförordningen).”

Vid tiden för beslutets meddelande — anförde Lundgren vidare i yttrandet
— hade Lundgren mest lutat åt den uppfattningen, att Regner haft rätt
och han själv orätt i ovanberörda meningsutbyte. Den 29 augusti 1946 hade
Lundgren ånyo i sin egenskap av bötesförvandlingsdomare måst taga ställning
till en liknande fråga. Det hade då gällt talan om förvandling av fylleriböter,
30 kronor, ådömda en person som i slutet av 1945 förklarats straffri
för tukt och sedlighet sårande gärning och som sedan början av 1946 vår -

dats på sinnessjukhus. Fortfarande tveksam om hur fallet rätteligen borde
behandlas hade Lundgren nu valt den i 16 § bötesverkställighetslagen anvisade
utvägen att hänskjuta saken till rådhusrätten. Denna hade förordnat
om villkorligt förvandlingsstraff. Det vore Lundgrens avsikt att i framdeles
förekommande liknande fall följa den mening, åt vilken rådhusrätten sålunda
givit uttryck. För honom framstode det emellertid alltjämt såsom önskvärt,
att i författningsväg måtte givas klart besked, huru frågor av denna art
skulle behandlas.

I 7 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff stadgas, att
om böter ej till fullo bliva guldna, skall — med vissa undantag — vad oguldet
är förvandlas till fängelse. Det heter vidare i paragrafen, att om villkorlig
dom i fråga om sådant förvandlingsstraff stadgas i lagen angående
sådan dom.

Enligt 8 § må bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande 5 dagsböter
eller 25 kronor omedelbart i penningar, ej förvandlas. Har bötesstraff
med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt för flera brott,
må förvandling ej ske med mindre straffet överstiger 10 dagsböter eller 50
kronor omedelbart i penningar. Då flera bötesstraff sammanträffa, skall vad
sålunda stadgas gälla de särskilda straffen. Utan hinder härav skall förvandling
dock äga rum, såframt omständigheterna föranleda till antagande att
den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna
eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande eller ock
bötesstraffet ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen
senast förflutna två åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan
förseelse.

Enligt 21 § skall vad i lagen är stadgat om böter även gälla viten.

I 4 § lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom stadgas, att när beslut
meddelas om förvandling av böter, må genom villkorlig dom beviljas anstånd
med förvandlingsstraffets verkställande, såframt omständigheterna ej
föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet
underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans
tillrättaförande.

Förslaget till lagen om verkställighet av bötesstraff, som är grundat på
en av särskilt tillkallade sakkunniga den 15 november 1935 avgiven promemoria
angående ändrade bestämmelser rörande verkställighet och förvandling
av bötesstraff, framlades i proposition nr 35 till 1937 års riksdag. I samma
proposition föreslogos även vissa av förstnämnda lagförslag föranledda
ändringar i den då gällande lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom.

Av förarbetena till nämnda lagförslag framgår, att man vid lagens tillkomst
avsett, att vid ådömande av förvandlingsstraff villkorlig dom skulle

5 — Justitieombudsmannens ämb c t sb er ii 11 cl se till 19^8 års riksdag.

användas i största möjliga utsträckning. Villkorlig dom angavs sålunda som
den regelmässiga domsf ormen. För densamma skulle huvudsakligen gälla
samma begränsningar som för den i 8 § bötesverkställighetslagen givna
regeln att småböter icke skulle förvandlas. Härutinnan träder sålunda den
bötfälldes förhållande till böternas betalande i förgrunden, även om en förutsättning
för den villkorliga domens användning också bör vara, att viss
sannolikhet föreligger att den brottslige skall utan straffets undergående låta
sig rättas.

Hur man bör förfara i fall som det här förevarande, då den bötfällde efter
bötesstraffets ådömande blivit sinnessjuk, synes vid sådant förhållande lämna
rum för tvekan. Att den bötfällde icke erlagt böterna kan bero på sjukdomen,
och då det gäller småböter behöva dessa i sådant fall regelmässigt
icke förvandlas. I fråga om större böter skola dessa vid utebliven betalning
förvandlas utan hänsyn till den bötfälldes visade större eller mindre villighet
att erlägga dem. Att göra undantag från denna regel i händelse den bötfällde
är sinnessjuk synes dock vara önskvärt, även om något direkt stöd i lag
icke torde finnas för något särskilt, å alla fall tillämpligt förfarande.

Därest i dylikt fall på grund av åklagarens yrkande ådömande av förvandlingsstraff
icke kan underlåtas, torde i regel villkorlig dom kunna komma
till användning. Såsom jag redan förut berört torde den bötfälldes underlåtenhet
att erlägga böterna kunna anses orsakad av sjukdomen och ej bero
på tredska eller vårdslöshet. Ur denna synpunkt bör sålunda icke möta
något hinder att vid förvandling av böterna låta förvandlingsstraffet bliva
villkorligt. Möjligen skulle kunna invändas, att ingen sannolikhet föreligger
för att den dömde skall utan straffets undergående låta sig rättas. Denna
invändning synes mig dock väga mindre, då det i allt fall torde vara klart,
att en sinnessjuk persons tillrättaförande icke kan ha större utsikt att främjas
genom undergående av ett straff. Med hänsyn till vad jag nu anfört
synes det mig därför riktigast att i fall av förevarande beskaffenhet förvandla
böterna och med begagnande av de möjligheter lagen om villkorlig dom
erbjuder lämna anstånd med förvandlingsstraffet.

I vissa fall kan det också vara till den bötfälldes fördel, att böterna utan
hänsyn till hans sinnessjukdom förvandlas och förvandlingsstraffet verkställes.
Ett sådant förfarande kan tänkas böra komma till användning, om den
brottslige häktats för annat brott och skall sinnesundersökas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Om han därvid samtidigt får avtjäna förvandlingsstraffet,
ändrar detta, icke något i fråga om hans vård å avdelningen.
Genom att straffet sålunda verkställes undgår den bötfällde alltså det framtida
straffhot, som en villkorlig dom alltid innebär.

Skulle åklagaren erhålla upplysning om att den bötfällde uppenbarligen
är sinnessjuk, kan det ifrågasättas, huruvida icke åklagaren på grund härav
kan underlåta att väcka talan om böternas förvandling. I och för sig lärer
sinnessjukdom icke utgöra hinder mot verkställighet av frihetsstraff. Av inne -

hållet i 48 § sinnessjuklagen den 19 september 1929 framgår, att fånge,
som befinnes lida av sinnessjukdom, skall intill strafftidens slut vårdas å sinnessjukavdelning
vid fångvården. Detta förhållande kunde väl tala emot
lämpligheten av att behandla en bötfälld, som befinnes vara sinnessjuk, på
annat sätt än bötfällda i allmänhet. Det synes mig dock — i överensstämmelse
med den mening som uttalats av Regner i hans ovan återgivna anförande
— icke böra förmenas en åklagare att i fall, som här avses, dröja med
talans anhängiggörande och avvakta, om icke den bötfällde tillfrisknar. En
förutsättning härför torde emellertid vara, att den bötfälldes sjukdom styrkes
genom läkarintyg eller på annat betryggande sätt. Om den bötfällde
icke återvinner hälsan å sådan tid, att talan om förvandling av böterna kan
ske inom den för verkställighet av bötesstraff stadgade preskriptionstiden,
bör avkortning av böterna kunna äga rum efter utgången av sistnämnda tid.

Vad här förevarande fall beträffar hade Lundgren alltså enligt min mening
förfarit oriktigt genom att förklara åklagarens talan om förvandling av Nilsson
ådömda böter och vite ”icke för närvarande kunna bifallas”. Enligt vad
jag ovan anfört hade vitet rätteligen bort förvandlas till fängelse och anstånd
med förvandlingsstraffet ha medgivits enligt lagen om villkorlig dom. Jämlikt
8 § lagen om verkställighet av bötesstraff torde någon förvandling av
böterna icke kunnat ifrågakomma. Av Lundgrens förklaring framgick, att
han dåmera själv kommit till en liknande uppfattning och att han hade för
avsikt att i framdeles förekommande fall av dylik beskaffenhet förfara i överensstämmelse
därmed. Med hänsyn därtill lät jag bero vid mina ovan gjorda
uttalanden, vilka jag upptog i en till Lundgren avlåten skrivelse.

5. Felaktigt förfarande vid kyrkobokföring.

I en till M. O. insänd klagoskrift anförde värnpliktige nr 194-16-39 Sten
Agne Osvald Samuelsson klagomål däröver, att han den 4 juni 1946 genom
polismyndighetens i Jönköping försorg blivit inställd för chefen för Norra
Smålands inskrivningsområde nr 12 i Eksjö.

Vid utredning, som i anledning av klagomålen verkställdes på M. 0:s
föranstaltande, förekom bland annat följande.

Chefen för Västgöta-Bohus inskrivningsområde nr 17 uppgav i avgivet
yttrande, att till honom i januari 1942 från pastorsämbetet i Göteborgs
Gamlestads församling inkommit inskrivningskort för Samuelsson, vilken
därefter tilldelats registernummer 9101-17-39. Såsom inskrivningsskyldig
hade Samuelsson under av pastorsämbetet uppgiven adress kallats till inskrivning
år 1942. Då Samuelsson icke inställt sig, hade han jämlikt 43 §
värnpliktslagen blivit uppförd i förteckning över inskrivningsskyldiga, som
utan laga förfall uteblivit från inskrivningsförrättning 1942. Han hade
sedan ånyo kallats till inskrivning under åren 1943—1946 men icke inställt

sig. Jämlikt hämtningskungörelsen den 2 oktober 1942 hade efterspaning
av Samuelsson begärts hos statens kriminaltekniska anstalt. I början av
juni 1946 hade inskrivningsexpeditionen erhållit telefonmeddelande från
polisen i Jönköping, att Samuelsson anträffats där. Vid samtalet hade överenslcommits,
att Samuelsson skulle inställas inför närmaste inskrivningschef,
chefen för inskrivningsområdet nr 12 i Eksjö, för inskrivning. Detta hade
också skett.

Chefen för centrala värnpliktsbyrån anförde i avgivet yttrande: Samuelsson
hade varit fast anställd vid Göta artilleriregemente under tiden den
1 november 1936—den 28 februari 1937. På grund av denna anställning
hade genom regementets försorg flyttningsbetyg för Samuelsson uttagits
från Slättåkra församling till Göteborgs Gamlestads församling. Enligt
meddelande från pastorsämbetet i Slättåkra församling hade anteckning
därom icke gjorts i den duplettbok, som förts för det inom församlingen
belägna municipalsamhället Oskarström. Samuelsson hade därigenom efter
den 30 november 1936 varit kyrkobokförd i två församlingar. Efter avskedet
hade han erhållit flyttningsbetyg från Slättåkra (Oskarström) till
Vissefjärda och sedermera den 1 januari 1939 till Emmaboda. Sistnämnda
år hade han inskrivits inom rullföringsområdet nr 16 under nr 194-16-39,
varefter han fullgjort militärtjänstgöring åren 1940—1945. Då Samuelsson
emellertid samtidigt varit kyrkoskriven inom Göteborgs Gamlestads församling,
hade han därifrån anmälts till inskrivningsområdet nr 17 för
inskrivning. Denna anmälan hade skett först år 1942. Han, som tilldelats
registreringsnummer 9101-17-39, hade i vanlig ordning efterspanats men
anträffats först i början av juni 1946, varefter han inställts för chefen
för inskrivningsområdet nr 12 för inskrivning. Enligt anvisningarna å
blankett till efterspaningssedel hade Samuelsson vid anträffandet genom
inskrivningsboken bort kunna styrka, att han redan var inskriven. Hämtningsförfarandet
hade då icke behövt tillgripas.

Samuelsson, som var född den 29 mars 1919, uppgav vid anställt förhör,
att han intill den 1 november 1936 varit kyrkoskriven i Slättåkra församling
under adress Nissaborg 1 i Oskarström. Sistnämnda dag hade Samuelsson
flyttat till Göteborg, där han fått fast anställning vid Göta artilleriregemente.
Samuelsson hade icke själv flyttat kyrkoskrivningen från Oskarström
till Göteborg, utan detta hade troligen verkställts genom batteriadjutanten.
Den 28 februari 1937 hade Samuelsson begärt avsked från regementet
och åter flyttat till Oskarström. Han kunde icke nu påminna sig,
om han själv uttagit flyttningsbetyg från Göteborg till Oskarström eller
om adjutanten hade ordnat detta. I Oskarström hade Samuelsson varit
bosatt tre månader, varefter han flyttat till Emmaboda. Samuelsson hade
icke begärt något flyttningsbetyg från pastorsämbetet i Oskarström vid
denna sista flyttning, men han hade bott så länge i Emmaboda, att han med
säkerhet visste att han blivit skriven därstädes. Från Emmaboda hade

Samuelsson i augusti 1941 flyttat till Bromölla. Han hade bott i Bromölla
till mars 1946, då han flyttat till Jönköping. Den 3 juni 1946 hade en
polisman kommit till Samuelssons bostad i Jönköping vid klockan 17-tiden
och anmodat honom medfölja till polisstationen. Samuelsson hade begärt
att få veta, av vilken anledning han skulle medfölja, och blivit upplyst om
att han vore efterlyst för att han icke fullgjort militärtjänst. Samuelsson
hade vid tillfället icke haft sin vämpliktsbok tillgänglig och hade därför
icke kunnat visa, att han fullgjort militärtjänst de senaste åren, men han
hade omtalat detta förhållande för polismannen. Samuelsson hade fått
följa med till polisstationen, där han måst kvarstanna ett par timmar.
Natten hade han emellertid fått tillbringa i bostaden. Påföljande morgon
hade han transporterats till Eksjö, där han inställts för inskrivningsförrättaren.
Genom diverse telefonsamtal med olika regementen hade misstaget
blivit uppklarat, och Samuelsson hade samma dag fått resa tillbaka
till Jönköping. Att Samuelsson under flera år efter november 1936 varit
kyrkobokförd i två församlingar hade han icke haft någon vetskap om.
Vid flyttningen från Göteborg till Oskarström hade han visserligen icke
begärt något flyttningsbetyg, men då batteriadjutanten ordnat denna sak
från Oskarström till Göteborg, hade Samuelsson varit av den uppfattningen,
att batteriadjutanten skulle sköta om flyttningen av betyget även då
Samuelsson flyttade från regementet. Samuelsson yrkade ersättning för
honom genom införpassningen tillskyndad skada med 23 kronor för förlorad
arbetsförtjänst, 5 kronor i dagtraktamente och 10 kronor för obehag.

Enligt av Samuelsson företedd inskrivningsbok hade han fullgjort militärtjänst
vid ovannämnda regemente och artilleriskjutskolan sammanlagt
409 dagar under tiden den 6 april 1940—den 30 juni 1945.

M. O. fann den företagna utredningen icke giva vid handen, att anmärkning
med fog kunde framställas mot de militära befattningshavarnas förfarande
i saken. Då det emellertid kunde ifrågasättas, huruvida icke någon
myndighet, som stod under min tillsyn, förfarit felaktigt, överlämnade
M. O. handlingarna i ärendet till mig för den åtgärd jag kunde finna påkallad.

Sedan jag därefter anmodat polismästaren i Jönköping att avgiva yttrande
i ärendet, överlämnade och åberopade polismästaren Sven Mannergren
ett av poliskommissarien Ernst Gustavsson avgivet yttrande jämte annan
utredning.

I yttrandet anförde Gustavsson följande.

Samuelsson hade varit efterlyst i kriminaltekniska anstaltens spärrlista
för maj månad 1946 för frånvaro vid inskrivning. Någon efterspaningssedel
hade icke, såvitt vore känt, utfärdats å honom. Den 3 juni 1946 hade
Samuelsson inställt sig på kriminalpolisens i Jönköping utlänningsavdelning
och begärt pass för resa utomlands. Vid utredning, som i anledning

därav verkställts, hade t. f. kriminalkonstapeln Thorild Garton upptäckt,
att Samuelsson var efterlyst i spärrlistan. Garton hade satt sig i telefonförbindelse
med militärmyndigheten i inskrivningsområdet nr 17, som utfärdat
efterlysningen, och fått besked att efterlysningen fortfarande gällde.
Garton hade därefter överlämnat ärendet till jourhavande överkonstapeln
å ordningsavdelningen Berthold Sterner. Denne hade anmält ärendet för
Gustavsson, som därvid anmodat Sterner att av militärmyndigheten begära
telegrafiskt eller skriftligt besked om önskad åtgärd mot Samuelsson.
Därefter hade från chefen för inskrivningsområdet nr 17 ankommit ett
telegram av innehåll, att Samuelsson ”torde införpassas insch io 12 för
prövning inskrivning”. Sedan detta telegram ankommit, hade Samuelsson
genom poliskonstapeln K. E. Cederquist kallats till polisstationen och av
Sterner underrättats om efterlysningen och telegrammet med begäran
om hans inställelse i Eksjö. Då Samuelsson därvid uppgivit, att han fullgjort
sin inskrivningsskyldighet, hade Sterner förhört sig hos vederbörande
vid Smålands artilleriregemente i Jönköping och fått till svar att Samuelsson
lämpligast borde inställas i Eksjö. Samuelsson hade ej på något sätt
kunnat styrka sina uppgifter att han redan blivit inskriven och att han
fullgjort sin militärtjänst. För att Samuelsson lättare skulle kunna styrka
dessa uppgifter hade Gustavsson låtit honom lämna polisstationen på eftermiddagen
den 3 juni med tillsägelse till honom att återkomma dit följande
morgon så tidigt, att avresa till Eksjö kunde ske med tåg klockan 6.58.
Därefter hade Gustavsson utfärdat förpassning och anmodat Cederquist
att inställa Samuelsson inför inskrivningschefen i Eksjö. Då Samuelsson
ej heller på morgonen den 4 juni kunnat styrka, att han blivit inskriven
och att han fullgjort sin militärtjänst, hade han blivit överförd till Eksjö.
Militärmyndigheten hade i avgivet yttrande utgått från det antagandet
att Samuelsson med sin inskrivningsbok kunnat styrka, att han redan var
inskriven, och att anvisningarna å efterspaningssedeln skolat leda till klarhet
i saken. Nu hade det emellertid icke funnits vare sig inskrivningsbok
eller efterspaningssedel att tillgå i ärendet. Anvisningarna å efterspaningssedel
innehölle endast uppgift om skyldighet för den, som verkställde
hämtningen, att uppmana efterspanad, som gjorde invändning mot inställelse,
att förete intyg eller bevis, som styrkte hans påstående. Detta hade även
gjorts så effektivt, att Samuelsson fått lämna polisstationen och återkomma
dit först följande morgon för att kunna införskaffa erforderligt bevis. Någon
begäran om uppskov med inställelsen för införskaffande av bevis hade
Samuelsson icke framställt. Han hade ju även ämnat resa till utrikes ort.
Då inställelsen orsakats av den sällsynt olyckliga omständigheten att
Samuelsson blivit kyrkoskriven i två olika församlingar samt sedan icke
kunnat styrka, att han blivit inskriven och fullgjort sin militärtjänst, samt
inställelsen grundats på vederbörande militärmyndighets efterlysning och
telegrafiska begäran, hemställde Gustavsson, att ärendet icke måtte föran -

leda någon vidare åtgärd. Skulle det likväl anses, att något fel blivit begånget,
påtoge Gustavsson sig ensam ansvaret därför.

Sterner uppgav i en avgiven promemoria att, sedan ovanberörda telegram
inkommit, Cederquist fått order att begiva sig till Samuelssons bostad och
anmoda honom medfölja till polisstationen för att därefter inställas hos
militärmyndigheterna i Eksjö. Sedan Samuelsson inkommit på polisstationen,
hade han sagt sig vara förvånad över att han vore efterlyst, då
han ej hade sig bekant, att han försummat någon militärtjänst. Sterner
hade då läst upp meddelandet i spärrlistan rörande honom och meddelat
honom innehållet i telegrammet. Samuelsson hade ansett, att efterlysningen
rörde honom, men sagt, att värnpliktsnumret antagligen vore felaktigt, enär
han ville minnas, att han hade ett annat värnpliktsnummer. Sterner hade
i anledning därav ringt upp löjtnanten Wictor Sandberg å personalavdelningen
vid Smålands artilleriregemente och frågat honom, hur man skulle
förfara i dylikt fall. Sandberg hade ansett det bäst, att Samuelsson inställdes
i Eksjö, där saken finge klaras upp. Strax därefter hade Gustavsson
kommit in på polisstationen, varvid han underrättats om förhållandet.
Samuelsson hade frågat Gustavsson, om han behövde tillbringa natten på
polisstationen, vilket Gustavsson sagt att han ej behövde, om han lovade
att påföljande morgon inställa sig där för att förpassas till Eksjö. Därefter
hade Samuelsson lämnat polisstationen. Samuelsson hade icke haft någon
värnpliktsbok eller annan handling, varmed han kunnat styrka sina uppgifter
angående värnpliktsnumret, fullgjord militärtjänst eller mönstring.

På förfrågan meddelade därefter pastorsämbetet i Göteborgs Gamlestads
församling att, sedan Samuelssons flyttningsbetyg från Slättåkra församling
år 1936 inlämnats å pastorsexpeditionen i förstnämnda församling, betyget
avbockats såsom aviserat till Slättåkra församling. Detta innebure, att
avis om inflyttningen avsänts till Slättåkra församling, så snart betyget
inkommit från mantalskontoret i Göteborg. Vilken dag detta skett kunde
dock ej uppgivas, då ankomstdagen vid ifrågavarande tidpunkt icke plägat
antecknas på betygen.

Sedan därefter hos pastorsämbetet i Slättåkra församling begärts upplysning,
huruvida meddelande om flyttningsbetygets avlämnande å pastorsexpeditionen
i Göteborgs Gamlestads församling inkommit till pastorsämbetet,
samt om de anteckningar, som i anledning därav verkställts i
kyrkoböckerna, meddelade kyrkoherden i förstnämnda församling Gustaf
Hederström, att avis om Samuelssons inflyttning i Göteborgs Gamlestads
församling inkommit till pastorsexpeditionen i Slättåkra den 2 december
1936 med upplysning tillika, att Samuelssons adress vore Göta artilleriregemente.
Anteckning därom hade gjorts i Slättåkra församlings utflyttningsbok.
Samuelsson hade strukits i församlingsboken, varvid i kolumnerna

16 och 17 antecknats, att han utflyttat till Göteborgs Gamlestads församling
den 30 november 1936.

I infordrade yttranden anförde Hederström därefter följande.

I gällande löneregleringsresolution för prästerskapet i Slättåkra och
Kvibille församlingars pastorat vore föreskrivet, att för invånarna i municipalsamhället
Oskarström inom Slättåkra församling pastorsexpedition
skulle i Oskarström hållas öppen en gång i veckan. Med anledning därav
förde sedan många år tillbaka den i Oskarström boende kyrkoadjunkten
i pastoratet duplettböcker, varvid det ålåge honom att omedelbart rapportera
varje kyrkobokföringsåtgärd till kyrkoherden i Slättåkra för anteckning.
Då en person flyttade från Oskarström, utfärdade kyrkoadjunkten
flyttningsbetyget och anmälde åtgärden till kyrkoherden för anteckning.
I fallet Samuelsson hade en avvikelse från det normala förfarandet skett
i så måtto, att flyttningsbetyget begärts hos kyrkoherden och expedierats
av denne. I ett sådant fall måste kyrkoherden underrätta kyrkoadjunkten
i Oskarström, så att böckerna stämde överens. Genom ett beklagligt förbiseende
hade Samuelsson vid flyttningen till Gamlestadsförsamlingen i
Göteborg icke blivit struken i duplettboken i Oskarström. Antingen hade
kyrkoherden råkat glömma att anmäla flyttningen hos pastor i Oskarström
eller också hade pastor i Oskarström mottagit dylik anmälan men
förbisett att göra anteckning. Hur som helst därmed; ansvaret för kyrkobokföringsfelet
måste åvila kyrkoherden, som svarade för pastoral vården.
Den omständigheten att Samuelsson icke blivit struken i duplettboken
hade medfört, att flyttningsbetyg för honom sedermera kunnat utfärdas
av pastor i Oskarström till annan församling, ehuru Samuelsson i verkligheten
redan utflyttat från Slättåkra församling. Det förtjänade även uppmärksammas
att, om Samuelsson själv sörjt för sina kyrkoskrivningsförhållanden
och alltså själv avhämtat flyttningsbetyg till Göteborg och vid
avflyttningen därifrån uttagit flyttningsbetyg till Slättåkra och inlämnat
det i Oskarström, felet i hans kyrkoskrivning säkerligen kunnat undvikas.
Skulle ifrågakomna fel i kyrkobokföringen emellertid anses vara den enda
orsaken till den polisåtgärd, som företagits mot Samuelsson — något som
Hederström icke kunde anse vara fullt klarlagt — då måste det vara rätt,
att den som hade ansvaret för kyrkobokföringsfelet ersatte Samuelsson
för den skada han lidit.

I ärendet är utrett, att sedan för Samuelsson den 26 november 1936 utfärdats
flyttningsbetyg från Slättåkra församling till Göteborgs Gamlestads
församling, Samuelsson den 30 i samma månad genom militärmyndighets
medverkan kyrkoskrivits såsom inflyttad i sistnämnda församling.
Härom bär meddelande i vederbörlig ordning expedierats till pastors -

iimbetet i Slättåkra församling. Genom förbiseende på sätt Hederström
förklarat har Samuelssons utflyttning emellertid icke blivit antecknad
i det av pastor i Oskarström förda duplettexemplaret av församlingsboken,
varigenom Samuelsson kommit att i denna duplettbok kvarsta sasom
kyrkoskriven i Slättåkra församling. Då Samuelsson den 28 februari 1937
slutat sin anställning i Göteborg, har han återflyttat till Oskarström. Därvid
har han, som icke själv ombesörjt den tidigare kyrkoskrivningen i
Göteborg, icke uttagit flyttningsbetyg från Göteborgs Gamlestads församling
och följaktligen kommit att kvarsta sasom kyrkoskriven i denna
församling. Då Samuelsson sedermera flyttat från Oskarström, har med
hänsyn till att han fortfarande var upptagen i det av pastor därstädes
förda duplettexemplaret av församlingsboken nytt flyttningsbetyg kunnat
utfärdas för honom från Slättåkra församling. Samuelsson har alltså därefter
varit kyrkoskriven i såväl Göteborgs Gamlestads församling som annan
församling. Då Samuelsson sedermera inskrivits såsom värnpliktig, har
detta skett på grund av uppgift från den församling, där han senast kyrkoskrivits,
varefter Samuelsson på grund av denna inskrivning fullgjort honom
åliggande militär tjänstgöring. I Göteborgs Gamlestads församling har han
emellertid vid en senare tidpunkt i vederbörlig ordning anmälts för inskrivning
men icke inställt sig vid inskrivningsförrättning. Till följd härav
har han efterspanats år efter år utan att anträffas förrän vid ovan omförmälda
tillfälle, då han å polisstationen i Jönköping begärt pass för utrikes
resa. Då Samuelsson vid detta tillfälle icke kunnat visa, att han redan
blivit inskriven och fullgjort sin värnplikt, har han av polismyndigheten
förts till Eksjö för inställelse inför chefen för närmaste inskrivningsområde.
Sedan genom verkställd utredning samma dag rätta förhållandet i fråga
om värnpliktstjänstgöringen blivit klarlagt, har Samuelsson fått återvända
till sitt hem.

Genom förpassningen till Eksjö har Samuelsson gått förlustig arbetsinkomst
ävensom haft kostnader och obehag. Härför har Samuelsson begärt
ersättning med 38 kronor, mot vilket yrkande såvitt angår beloppet icke
framställts någon erinran.

Vid prövning av ärendet har jag funnit de av polismyndigheten vidtagna
åtgärderna för Samuelssons införpassande till inskrivningschefen i Eksjö
icke vara av den beskaffenhet, att något felaktigt förfarande kan läggas
någon befattningshavare hos polismyndigheten till last. Det fel, som föranlett
införpassningen, måste enligt vad utredningen visar hänföras till den
dubbla kyrkobokföringen och ursprungligen till det fel, som blivit begånget
därigenom att Samuelsson efter inflyttningen till Göteborgs Gamlestads
församling icke i de i Oskarström förda kyrkoböckerna antecknats sasom
utflyttad från Slättåkra församling utan fått kvarstå i den därstädes förda
församlingsboken, till dess han efter återvändandet till Oskarström år 1937
ånyo utflyttat därifrån. På grund härav syntes det mig icke mer än rimligt.

att den skada, som åsamkats Samuelsson genom hans ovan berörda inställande
i Eksjö, gottgjordes honom av den för den felaktiga kyrkobokföringen
ansvarige befattningshavaren.

Då Hederström i sitt yttrande förklarat sig vara ansvarig för kyrkobokföringen
i Slättakra församling, fann jag mig böra, innan förevarande
ärende av mig slutbehandlades, bereda honom tillfälle att till Samuelsson
utgiva ersättning i berörda hänseende. Med anledning därav upptog jag i
en till Hederström avlat en skrivelse vad jag ovan anfört och beredde honom
tillfälle att till mig inkomma med bevis, att han till Samuelsson översänt
ett belopp av 38 kronor.

Sedan därefter Hederström till mig inkommit med bevis, att den av
Samuelsson begärda ersättningen blivit till honom översänd med posten,
fann jag ärendet icke föranleda någon min vidare åtgärd.

6. Felaktig tillämpning av bestämmelserna i lagen den 8 april
1927 om dödande av förkommen handling.

I Post- och Inrikes Tidningar för den 2 januari 1946 fanns införd en
kungörelse av följande lydelse:

”Offentlig stämning.

Skomakarmästaren Gabriel Sjöborg har hos rådhusrätten härstädes ansökt
om dödning av en i fastigheten nr 9 i kvarteret Dalkarlen i Landskrona
den 2 februari 1944 under § 74 i inteckningsprotokollet meddelad
inteckning till säkerhet för 2 500 kronor jämte sex procent ränta enligt
skuldebrev den 1 februari 1944 av A. Malmström till innehavaren med
därå av Ida Malmström tecknat inteckningsmedgivande. Som sökanden
visat sannolika skäl, att inteckningen förkommit, har rådhusrätten förelagt
sökanden att fullfölja ansökningen a andra ordinarie rättegångsdagen i
januari månad 1947.

Om någon innehar fordringshandlingen eller har kännedom om, att den
finnes i behåll, har han därom, vid äventyr att inteckningen eljest dödas,
hos rätten göra anmälan sist å den för ärendets fullföljande utsatta
dagen. Landskrona rådhus den 17 december 1945.

På rådhusrättens vägnar:

H. F. Klinghammer.”

Då tio år icke förflutit från det den i kungörelsen omförmälda fordringshandlingen
företetts i inteckningsärende och 13 § lagen den 8 april 1927
om dödande av förkommen handling följaktligen icke vore i förevarande
fall tillämplig, infordrade jag förklaring av stadsnotarien Klinghammer.

I avgivet yttrande förklarade Klinghammer, att 1 § nämnda lag tillämpats
samt att den omständigheten, att skuldebrevet vore intecknat, icke

ansetts utgöra hinder för handlingens dödande. Riktigast hade dock varit,
framhöll Klinghammer vidare, att handlingen betecknats som intecknat
skuldebrev i stället för inteckning.

Sedan utdrag av rådhusrättens protokoll i ärendet införskaffats, inhämtades
därav, att Sjöborg vid tiden för ärendets anhängiggörande vid rådhusrätten
varit lagfaren ägare till intecknade fastigheten. I protokollet
fanns intaget den av Sjöborg gjorda, i ovannämnda kungörelse åsyftade
ansökningen, så lydande:

”Till Landskrona rådhusrätt.

Undertecknad ägare av fastigheten nr 9 kvarteret Dalkarlen i Landskrona
får härmed vördsamt anhalla, att den i fastigheten den 2 februari
1944, § 74, fastställd inteckning till säkerhet för 2 500 kronor med 6 %
ränta enligt skuldebrev den 1 februari 1944 av A. Malmström med medgivande
av Ida Malmström måtte varda dödad jämlikt bestämmelserna
i lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling. Inteckningen
har varit pantförskriven hos trävaruhandlaren Anders Svensson i
Landskrona men blev den 7 juni 1944 av Svensson återställd till Malmström.
Denne har den emellertid icke i sin besittning och kan ej lämna
annan uppgift än att den blivit förlagd och förkommit. Innehavaren befullmäktigas
att ingiva denna ansökan och utföra min talan i ärendet. Landskrona
den 20 november 1945.

Gabriel Sjöborg.

Bevittnas: Olle Larsson A. S. Barrhed.

Härmed intygas, att här lämnade uppgifter äro riktiga. Jag har intet att
erinra mot bifall till denna ansökan.

A. Malmström.”

Såvitt av protokollet framgick, syntes Sjöborg varken ha vid rådhusrätten
styrkt, att han varit behörig innehavare av handlingen, eller visat
sannolika skäl att handlingen för honom förstörts eller eljest förkommit.
Enligt anteckning i protokollet hade rådhusrätten beslutat, att den offentliga
stämningen skulle genom rättens försorg införas i allmänna tidningarna.

På grund av vad sålunda förekommit anmodade jag borgmästaren A.
Munck af Rosenschöld samt rådmännen Edvin Richter och Sigurd Hånell,
vilka vid ärendets handläggning tjänstgjort såsom ledamöter i rådhusrätten,
att inkomma med förklaring. I anledning därav anförde Munck
af Rosenschöld, Richter och Hånell i avgivet yttrande, bland annat, följande:
Då den av Sjöborg gjorda ansökningen om inteckningshandlingens
dödande av dennes ombud, advokaten Gunnar Wihlborg, ingivits till rådhusrättens
kansli, hade Wihlborg av Klinghammer anmodats att anskaffa
påskrift av byggmästaren A. Malmström, att denne såsom siste innehavare
av inteckningen instämde i ansökningen. I anledning därav hade pa an -

sökningen tillkommit tillägget: ”Härmed intygas, att här lämnade uppgifter
äro riktiga. Jag har intet att erinra mot bifall till denna ansökan.
A. Malmström.” Formuleringen av påskriften hade ej ansetts lägga hinder
i vägen för att därefter, i enlighet med Wihlborgs hemställan, Malmström
betraktades som medsökande. Angående ärendets behandling i rådhusrätten
hade ingen av ledamöterna något bestämt minne. Av Wihlborgs intyg framginge
vilka omständigheter, som föranlett honom att ingiva ansökan om
handlingens dödande. Ansökningen hade tydligen uppfattats som ett led
i den utredning av Malmströms trassliga affärer, som anförtrotts åt Wihlborg,
och av vad i ansökningen uppgivits och under hand kommit till ledamöternas
kännedom hade de funnit sannolika skäl föreligga till antagandet,
att handlingen förkommit. Det medgåves gärna, att en fyllig redogörelse
för de omständigheter, varå ansökningen grundats, bort inflyta i
protokollet. Vid ärendets fullföljande i januari 1947 komme rådhusrätten
emellertid att noga pröva alla de omständigheter, som kunde tjäna till
upplysning i saken, innan rådhusrätten fattade slutligt beslut i ärendet.
Rådhusrätten komme sålunda att noga tillse, att alla de omständigheter,
varå rådhusrätten grundade sitt beslut, inflöte i protokollet. Slutligen
framhölls i yttrandet, att det vore en omdömessak, huruvida de skäl som
åberopats skulle anses så starka, att de motiverat att kungörelse utfärdats.

Vid yttrandet var fogat ett av Wihlborg utfärdat intyg, däri denne
bland annat anförde: I september 1945 hade Wihlborg av Malmströms
fordringsägare erhållit uppdrag att i anledning av Malmströms obestånd
biträda vid utredningen av dennes affärer. Ställningen hade varit mycket
invecklad. Bland annat hade Malmström till Sjöborg försålt fastigheten
nr 1 i kvarteret Herkules i Landskrona, varå skulle uppföras ett större
bostadshus med skyldighet för Malmström att färdigställa huset till den
1 oktober 1945, så att det då kunde övertagas av Sjöborg. Emellertid
hade Malmström på grund av sitt obestånd icke kunnat fullgöra detta
åtagande. Efter långa förhandlingar hade mellan Malmström och Sjöborg
träffats avtal om återgång av fastighetsköpet. Vid dessa förhandlingar
hade Wihlborg företrätt Malmström. I avtalet hade Sjöborg begärt, att
den i fastigheten nr 9 i kvarteret Dalkarlen den 2 februari 1944, § 74,
fastställda inteckningen å 2 500 kronor skulle överlämnas till Sjöborg. Sjöborg
hade nämligen av Malmström på sin tid inköpt denna fastighet och
häftade i skuld till Malmström härför med 5 210 kronor. Nu hade överenskommits,
att Sjöborg skulle befrias från skyldighet att betala detta
belopp, och såsom en följd därav skulle till Sjöborg överlämnas de inteckningar,
som Malmström innehade till säkerhet för skulden, nämligen dels
den ifrågavarande inteckningen och dels en annan i samma fastighet fastställd
inteckning å 2 Ilo kronor. Den senare hade påträffats hos Malmström,
men den andra å 2 500 kronor hade icke kunnat återfinnas. Det

hade utrönts, att den varit av Malmström pantförskriven till en trävaruhandlare
Svensson i Landskrona, men denne hade visat kvitto från Malmström,
att han i juni 1944 återlämnat handlingen. Malmström hade då
förmodat, att inteckningen lämnats som säkerhet till Skånska Intecknings
Aktiebolaget i Malmö, där han hade flera lån, men bolaget hade
lämnat det beskedet, att det icke innehade inteckningen. Då Malmström
trots ihärdigt sökande icke kunnat återfinna inteckningen och han bestämt
förklarat, att han icke lämnat den till någon annan person, måste
det antagas att den förkommit. Detta vore också i högsta grad sannolikt
med hänsyn till den utomordentliga oordning, som varit rådande på Malmströms
kontor. Då Sjöborg bestämt fordrat att få sitt mellanhavande med
Malmström ordnat på fullt betryggande sätt, hade intet annat återstått
än att föranstalta om ansökan till rådhusrätten om inteckningens dödning.

Sedan ärendet fullföljts vid rådhusrätten å den i kungörelsen utsatta
dagen samt rådhusrätten därefter företagit ärendet till fortsatt handläggning
den 15 januari 1947, meddelade rådhusrätten sistnämnda dag följande
beslut i ärendet: Enär ingen omständighet förekommit, som utvisade,
att handlingen funnes i behåll, eller gåve skälig anledning till antagande,
att så vore fallet, funne rådhusrätten skäl förklara ifrågavarande
den 1 februari 1944 av A. Malmström med inteckningsmedgivande av
Ida Malmström utfärdade skuldebrev å 2 500 kronor jämte sex procent
ränta dödat; och erinrades sökanden därom, att detta beslut ej innebure
dödande av den till säkerhet för ifrågavarande skuldebrev i fastigheten
nr 9 kvarteret Dalkarlen den 2 februari 1944 § 74 fastställda inteckning.

Av protokollen över ärendets fullföljd framgick vidare, att vid rådhusrätten
då förebragts utredning i saken samt att Malmström med ed
betygat, att sedan inteckningshandlingen återlämnats av firman J. O.
Abrahamssons Efterträdare, den ej av Malmström utlämnats till någon
och att därefter ej heller något krav eller påminnelse framställts hos honom
på grund av handlingen vare sig å ränta eller kapital.

I en till rådhusrätten i Landskrona avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande
justitieombudsmannen Beckman följande.

I 1 § lagen den 8 april 1927 om dödande av förkommen handling stadgas,
bland annat, att löpande skuldebrev må, där antagas kan att handlingen
förstörts eller eljest förkommit, dödas på begäran av den, som förlorat
handlingen. En sådan begäran kan sålunda exempelvis framställas
av ägaren till en fastighet, då det är fråga om ett intecknat skuldebrev,
som har karaktären av ägarhypotek.

Enligt ‘3 § skall vid ansökningen fogas avskrift av handlingen eller sådan
uppgift om dess innehåll, som är nödig för dess säkra igenkännande.

Enligt 6 § skall, om sökanden visat sannolika skäl att handlingen för
honom förstörts eller eljest förkommit, rätten förelägga honom att å viss
dag fullfölja ansökningen. Rätten har att i samband med föreläggandet
utfärda offentlig stämning, vilken skall anslås å rättens dörr och införas
i allmänna tidningarna ävensom, om rätten finner det lämpligt, i tidning
inom orten. Införandet i tidningarna skall enligt vad i stadgandet angivits
ske genom sökandens försorg och i enlighet med vad rätten bestämmer
äga rum i första numret för januari, april, juli eller oktober
månad. Vid utsättande av dag för ansökningens fullföljande har rätten
att iakttaga, att minst ett och högst två år komma att förflyta mellan
dagen för införandet och den dag, som utsättes för ärendets fullföljande.
Slutligen angives i paragrafen, att stämningen skall innehålla, jämte beskrivning
av handlingen, att sannolika skäl visats för sökandens uppgift
att den för honom förkommit, ävensom tillkännagivande att, om någon
innehar handlingen eller vet att den finnes i behåll, han bör därom hos
rätten eller domaren göra anmälan sist å den dag, som utsatts för ärendets
fullföljd.

Finner rätten, vid den slutliga prövningen av ansökningen, att någon omständighet
ej har förekommit, som utvisar att handlingen finnes i behåll eller
giver skälig anledning till antagande att så är fallet, har rätten enligt 8 §
att besluta om handlingens dödande. Genom en den 29 mars 1946 vidtagen
lagändring har till 8 § fogats ett tillägg av det innehåll, att beträffande
intecknad handling rättens beslut tillika skall innehålla erinran,
att beslutet ej innebär dödande av inteckningen. Denna föreskrift har
enligt motiven till lagändringen tillkommit för att icke rättens beslut om
intecknad handlings dödande skall kunna verka vilseledande.

13 § mortifikationslagen innehåller bestämmelser om dödande av inteckning
utan inteckningshandlingens företeende. Denna form av inteckningsdödning
genomfördes i samband med att förnyelseregeln i 19 § inteckningsförordningen
upphävdes 1934. Vid inteckningsförnyelsens avskaffande
måste nämligen tillses att, om en inteckningshandling förstörts eller
förkommit, inteckningen icke för all framtid förbleve gällande på den
grund att tillräcklig utredning ej kunde presteras i dödningsärendet.
Någon sannolikhetsbevisning för att handlingen förkommit erfordras ej
vid dödning enligt 13 § mortifikationslagen. För att dödning enligt denna
paragraf skall kunna ske räcker det att tio år förflutit från det den intecknade
fordringshandlingen — om vilken det ej är känt var den finnes
— blivit uppvisad för anteckning om innehav eller eljest företedd i
inteckningsärende. Under denna förutsättning kan den intecknade egendomens
ägare — men heller ingen annan än denne — begära dödning
av inteckningen. Sedan ansökningen, där så ske kan, genom sökandens
försorg delgivits den senast antecknade innehavaren av handlingen, utfärdar
rätten offentlig stämning. Denna skall kungöras på enahanda sätt

som i 6 § sägs samt innehålla beskrivning av handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen eller har kännedom om
att den finnes i behåll, han bör därom, vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten eller domaren göra anmälan sist å dag som för ärendets
fullföljande utsättes. Sådan dag må ej sättas tidigare än sex månader efter
kungörelsens införande i allmänna tidningarna.

J. O. har tidigare (ämb.-ber. 1944 s. 150 o. f.) framhållit, att ärenden om
dödande av förkommen handling av många domstolar icke handlagts med
tillbörlig omsorg och noggrannhet utan i ett stort antal fall givit anledning
till anmärkningar. Särskilt har J. O. påtalat det förhållandet, att
man vid domstolarna icke strängt skilt mellan, å ena sidan, ärenden rörande
dödning av inteckningshandling samt, å andra sidan, ärenden enligt
13 §. Medan dödningen i det förra fallet innebär, att en handling, vars
företeende utgör villkor för att betalning skall kunna krävas, blir förklarad
kraftlös, så att betalning kan sökas utan handlingens företeende
och ny handling sättes i den gamlas ställe, innebär dödning enligt 13 §,
att själva inteckningen dödas, d. v. s. betalningsrätten i fastigheten bringas
att upphöra. (Olivecrona: Inteckningsförordningen, 2 uppl. s. 47.)

Före varande ärende har i flera hänseenden behandlats felaktigt.

Till en början giver sålunda den av rådhusrätten i ärendet utfärdade
offentliga stämningen icke klart vid handen, huruvida dödning av inteckningshandlingen
eller av inteckningen åsyftas. Såsom sökande angives i
stämningen fastighetsägaren, Sjöborg, vilken varit behörig att göra ansökan
om dödning av inteckningen men icke av inteckningshandlingen.
I sin ansökan har Sjöborg anhållit, ”att den i fastigheten den 2 februari
1944, § 74, fastställda inteckningen måtte varda dödad”. Sökandens begäran
går alltså enligt ordalagen ut på att ernå en dödning av själva inteckningen.
Att så även varit sökandens verkliga avsikt synes utredningen
om de förhållanden, som föranlett ansökningen, giva vid handen.
Enär tio år ännu ej förflutit från det inteckningen meddelats, hade ansökan
om inteckningens dödning enligt 13 § bort omedelbart avslås. Vid
ansökningens ingivande till domstolens kansli borde ingivaren därför ha
erhållit besked, att eu sådan ansökan icke kunde bifallas samt att enda
vägen att uppnå ett positivt beslut vore att låta inteckningshandlingens
siste innehavare, Malmström, göra en ny ansökning, avseende dödning av
skuldebrevet. I stället har Klinghammer, som mottagit ansökningen, anmodat
ingivaren anskaffa påskrift av Malmström, att denne som siste innehavare
av inteckningen instämde i ansökningen. Malmström har sedermera
också å ansökningen gjort en påskrift av detta innehåll. Såvitt jag kan
finna, har Klinghammer genom denna åtgärd snarare trott sig komplettera
ansökningen i enlighet med bestämmelserna i 13 § än avsett att, som rådhusrättens
ledamöter synas vilja göra gällande, göra Malmström — i egenskap
av den som förlorat handlingen — till medsökande.

För att den genom Malmströms påskrift kompletterade ansökningen
skulle kunna bifallas hade det varit nödvändigt att betrakta den såsom
en av Malmström gjord ansökan om dödning av skuldebrevet. Så ha också
rådhusrättens ledamöter enligt den av dem avgivna förklaringen uppfattat
saken i fortsättningen av ärendets handläggning. Vid sådant förhållande
är det emellertid felaktigt, att i den av rådhusrätten utfärdade
stämningen Sjöborg angivits som sökande samt att föremålet för dödningsåtgärden
på flera ställen betecknats som ”inteckningen” med uttryckligt
angivande av det i 13 § stadgade äventyret att inteckningen
dödas för den händelse föreskriven anmälan ej sker.

Däremot har rådhusrätten bestämt tiden för ärendets fullföljd enligt
reglerna om dödning av skuldebrev. Vidare har den i 6 § men icke i 13 §
upptagna föreskriften, att stämningen skall innehålla att sannolika skäl
visats för sökandens uppgift att handlingen för honom förkommit, såtillvida
följts, att i stämningen uppgivits att sökanden visat sannolika skäl
att inteckningen förkommit. Emellertid har handlingen, enligt vad utredningen
utvisar, icke förkommit för den i stämningen angivne sökanden,
Sjöborg, vilken fastmer aldrig innehaft densamma. Icke heller har, såvitt
av protokollen i ärendet framgår, utredning om att skuldebrevet förkommit
för Malmström blivit förebragt förrän vid ärendets fullföljd. Då
sannolika skäl härför borde ha visats före stämningens utfärdande, synes
försummelse även i detta hänseende ligga rådhusrättens ledamöter till
last. Vad dessa till förklaring härutinnan anmärkt därom, att sådana skäl
under hand kommit till deras kännedom, kan jag icke godtaga, eftersom
den utredning varpå en dödningsåtgärd skall grundas givetvis måste protokollföras
eller på annat lika betryggande sätt bevaras till framtida
kännedom.

Med hänsyn till att någon skada i förevarande fall varken synes ha
uppkommit eller såvitt av omständigheterna framgår är att befara genom
rådhusrättens behandling av ärendet, låter jag emellertid bero vid att
giva rådhusrätten del av mina ovan gjorda uttalanden i saken.

Ärendet var därmed av J. O. slutbehandlat.

7. Då medicinalstyrelsen förklarar någon icke sinnessjuk eller sinnesslö
person vid brotts begående ha lidit av själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
skall utlåtandet därom innehålla skälen till
att sådan jämställdhet anses föreligga.

I 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 stadgas
beträffande utlåtande över sinnesundersökning av den, som förvaras i
häkte, att undersökningsläkaren skall i sådant utlåtande angiva den under -

söktes sinnestillstånd vid gärningens begående, så ock huruvida han är i
behov av vård å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest böra på grund
av sin sinnesbeskaffenhet bliva föremål för särskild åtgärd, bör sådant
anmärkas. I utlåtandet skola ock angivas de skäl och omständigheter, på
vilka däri givet omdöme grundas.

I sista punkten av samma stycke heter det: ”Förklaras någon, som ej
är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående hava lidit av annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika innehålla skälen till att sådan
jämställdhet anses föreligga.”

Enligt 43 § skall vad sålunda stadgas lända till efterrättelse jämväl
i fråga om utlåtande över sinnesundersökning av den, som befinner sig på
fri fot.

Av hit införskaffade koncept till utlåtanden, som medicinalstyrelsen
under år 1946 på domstolars begäran avgivit över sinnesundersökningar
av personer, som tilltalats för brott, fann jag, att den i sista punkten av
42 § fjärde stycket sinnessjuklagen meddelade föreskriften om angivande
av skäl icke städse iakttagits i de utlåtanden, som medicinalstyrelsen,
utan att kunna hänvisa till av undersökningsläkare angivna skäl, själv
avgivit.

Såsom exempel må anföras följande.

Den 21 juni 1946 avgav överläkaren Gunnar Adell utlåtande över sinnesundersökning
av diversearbetaren Tage Gustav Adolf Börjesson, vilken
ställts under åtal vid rådhusrätten i Sala. I utlåtandet yttrade Adell, att
Börjesson begått de åtalade brotten under inflytande av själslig abnormitet,
som dock icke vore av så djupgående natur att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, att han sannolikt vore föga mottaglig för den med
straff avsedda verkan, att han vore i viss mån farlig för annans säkerhet
till egendom, att han efter strafftidens slut borde bli föremål för behandling
enligt alkoholistlagen samt att han icke vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Sedan rådhusrätten därefter beslutat inhämta medicinalstyrelsens utlåtande
i saken, anförde styrelsen i utlåtande den 3 juli 1946, att Börjesson
begått de åtalade brotten under inflytande av själslig abnormitet, vilken
vore av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
samt att han vore i behov av vård å sinnessjukhus.

I ett den 28 juni 1946 avgivet utlåtande över sinnesundersökning av
diversearbetaren Knut Emil Allan Linderoth, vilken stöd under åtal vid
samma rådhusrätt, yttrade t. f. överläkaren N. Ohlsson, att Linderoth vid
tiden för brottens begående led av psykisk abnormitet (psychopathia) men
att denna ej kunde anses jämställd med sinnessjukdom samt att Linderoth
icke vore i behov av vård å sinnessjukhus.

På begäran av rådhusrätten avgav medicinalstyrelsen därefter den 9 juli

6 —• Justitieombudsmannens ämbet»berättelse till 10/,8 ars riksdag.

1946 utlåtande angående Linderoth, däri styrelsen anförde, att Linderoth
begått brotten under inflytande av själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, samt att han
vore i behov av vård å sinnessjukhus.

I intetdera av berörda två fall hade medicinalstyrelsen i utlåtandet angivit
skälen till att Börjessons och Linderoths själsliga abnormitet ansetts
jämställd med sinnessjukdom. Detsamma var förhållandet i fråga om utlåtanden,
som avgivits av medicinalstyrelsen den 3 april 1946 angående
Karl August Jansson, den 24 april 1946 angående Olof Bertil Olsson, den
8 maj 1946 angående David Torbjörn Bråth, den 24 juli 1946 angående
Bror Arne Zetterström och den 29 november 1946 angående Alfred Joakim
Utterstedt.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag medicinalstyrelsen
att till mig inkomma med yttrande.

I ett den 17 mars 1947 hit inkommet yttrande anförde medicinalstyrelsen
följande.

Det kunde först andragas, att det i lagtexten icke återfunnes någon
uttrycklig bestämmelse om skyldighet för medicinalstyrelsen att redovisa
skälen för sin uppfattning att den undersöktes själsliga abnormitet respektive
själsliga rubbningar måste anses jämställda med sinnessjukdom. Vid
tolkningen av fjärde stycket i 42 § sinnessjuklagen hade styrelsen kommit
till den uppfattningen, att föreskriften om angivande av ovannämnda skäl
avsåge undersökningsläkare, vilken omnämndes i detta styckes första
mening. I den lagtext, som berörde styrelsens skyldigheter vid s. k. ytterligare
psykiatrisk granskning av ett rättspsykiatriskt utlåtande eller vid
behandlingen av de fall, där domstolen, ändå att styrelsen granskat läkarens
utlåtande utan åtgärd, begärt styrelsens utlåtande, vore icke heller något
utsagt om formen för styrelsens yttrande. Tveksamhet kunde ävenledes
råda, om styrelsen i sin egenskap av slutlig instans vid den medicinska bedömningen
av ett rättspsykiatriskt ärende borde bindas av samma föreskrifter,
som gällde för undersökningsläkare, vilkens slutsatser till väsentlig
del grundades på personlig kontakt med den undersökte. Om styrelsen
i sitt slutliga utlåtande, helt grundat på uppgifter i det samlade skrivna
materialet och icke på personkännedom, skulle på ett mer eller mindre ingående
sätt redovisa skälen, varför exempelvis i ett givet fall jämställdhet
med sinnessjukdom ansåges föreligga, kunde detta i så måtto verka till
förfång för den slutligt dömande instansen, att denna då psykologiskt sett
måste känna sig starkare bunden av styrelsens utlåtande. Vid sådant förhållande
syntes det styrelsen föreligga risk just för det, som man syntes ha
särskilt velat undvika, nämligen att den juridiska bedömningen av ärendet
föregrepes av den medicinska, rådgivande instansen. Styrelsen funne det
vara ofrånkomligt, att domstolen måste fälla sitt utslag även i dessa, ofta

de mest intrikata rättspsykiatriska ärendena, främst på grundval av sin
egen bedömning av totalmaterialet. En annan omständighet, som därvidlag
även syntes böra beaktas, vore den, att det rättspsykiatriska undersökningsförfarandet
under år 1946 befunnit sig i ett övergångsskede mellan lagbestämmelser
gällande före respektive efter den 1 januari 1946. En ny
praxis hölle på att utbildas. Juridiskt sett vore lagtillämpningen mera
fixerad till datum än den rättspsykiatriska och medicinska bedömningen
av naturliga skäl kunde vara. Detta hade i några av de berörda fallen för
styrelsen icke varit oväsentligt. En annan väsentlig anledning till att
medicinalstyrelsen ofta icke närmare motiverat sitt utlåtande vore den
från vetenskaplig synpunkt diffusa och föga exakta formuleringen i 5 kap.
5 § strafflagen: ”av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom”. Därmed syntes avses abnormitet av sådan natur, att
den medförde vårdbehov å sinnessjukhus eller att den med avseende på
sin inverkan på handlandet hade samma kausala betydelse som vissa s. k.
sinnessjukdomar ibland kunde ha. Då styrelsen efter granskning av läkarens
utlåtande och övriga handlingar funnit, att en abnormitet visat sig vara
av sådan klinisk och social dignitet, att den i ovanberörda avseenden haft
denna betydelse, hade styrelsen ansett abnormiteten vara så ”djupgående,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom”. Att koncist motivera
detta omdöme utan att mera omfattande överarbeta det ej sällan vidlyftiga
materialet vore ibland ej möjligt och oftast förenat med ej obetydliga
vanskligheter. En fråga, som visserligen låge något vid sidan om
det principiella i det av J. O. berörda spörsmålet men som, om det från
juridiskt håll ansåges önskvärt att styrelsen mera utförligt motiverade sina
utlåtanden, i detta sammanhang måste vidröras, vore den, att styrelsens
hittillsvarande organisation för handläggningen av dessa ärenden knappast
vore mäktig att i den form, som antytts, leverera ett sådant utlåtande
över rättspsylciaterns utlåtande. Förutsättningen för att ett dylikt krav
skulle kunna effektueras vore, att styrelsen kunde bereda sina inom den
rättspsykiatriska specialiteten arbetande tjänstemän ökad arbetsro d. v. s.
att tjänsterna hade karaktären av heltidstjänster och icke som nu av bisysslor.

Vid behandlingen i rättspsykiatriska nämnden av samtliga ovanberörda
fall — anförde medicinalstyrelsen vidare — hade sådan enighet rått bland
nämndens ledamöter, att nämnden icke ansett det behövligt att styrelsens
vetenskapliga råd i psykiatri inkallats. Styrelsen hade ur undersökningsläkarnas
utlåtande och övriga tillgängliga handlingar ansett sig kunna utläsa,
att den undersöktes psykiska tillstånd varit sådant, att styrelsen ansett
sig böra frångå undersökningsläkarens rättspsykiatriska bedömning av
fallet. Efter rent medicinska bedömningsgrunder hade även samtliga fall
ansetts vara i behov av vård å sinnessjukhus. Av de sju undersökta personerna
hade sex vid tidigare tillfällen straffriförldarats; två av dom hade

straffriförklarats vardera tre gånger; i det sjunde fallet vore åtal väckt för
första gången.

Sammanfattningsvis anförde medicinalstyrelsen slutligen, att på grunder
som styrelsen ovan anfört föreskriften i sista punkten av 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen angående skyldighet för undersökningsläkaren att i vissa
fall angiva skäl för sin uppfattning icke gällde eller lämpligen borde gälla
för medicinalstyrelsen, att en närmare motivering för styrelsens i utlåtandet
avgivna omdöme i flertalet fall fordrade en överarbetning av det ej
sällan vidlyftiga materialet, vilken krävde tillgång till arbetskrafter som
styrelsen icke hade till sitt förfogande, samt att därför anställandet av
sådana vore ett oundgängligt villkor för att möjliggöra en ändrad praxis
därvidlag från styrelsens sida.

I en till medicinalstyrelsen avlåten skrivelse anförde jag därefter följande.

I en till 1945 års riksdag avlåten proposition, nr 207, med förslag till
lag om ändring i 5 kap. strafflagen in. m. föreslog Kungl. Maj:t omfattande
ändringar i de bestämmelser, som tidigare gällt i fråga om befrielse från
ansvar för brott begånget under inflytande av rubbad själsverksamhet.
I 5 § i förslaget stadgades, förutom att sinnessjukdom och sinnesslöhet
skulle föranleda straffrihet, att gärning, som beginges av den som till sin
sinnesbeskaffenhet vore att jämställa med sinnessjuk, skulle vara strafflös.
Första lagutskottet, som avgav utlåtande över propositionen, anförde i utlåtande
nr 36 i denna del bland annat: ”Av den i ärendet föreliggande utredningen
har framgått, att inom fackkretsar olika meningar synas råda
om innebörden och avgränsningen av begreppet psykopati och att många
läkare härunder innefatta icke endast de rent konstitutionella psykopatierna
utan även vissa organiska defekttillstånd och svårare neurotiska sjukdomstillstånd.
Även strafflagberedningen har ansett, att dessa defekt- och sjukdomstillstånd
böra medföra straffrihet. Beredningen har emellertid menat,
att det medicinska språkbruket skulle medgiva att också beteckna dem
som sinnessjukdom. Det är främst dylika och andra därmed jämförliga,
med sinnessjukdom nära likartade fall, som utskottet åsyftar, när det förordar
en bestämmelse om att även vissa andra psykiskt abnorma än sinnessjuka
och sinnesslöa skola kunna på grund av sin sinnesbeskaffenhet helt
frias från ansvar. I likhet med lagrådet anser utskottet det emellertid omöjligt
att ens genom vetenskaplig beskrivning draga en klar skiljelinje mellan
de fall som här avses och övriga fall av psykopati.” På grund av vad sålunda
anförts föreslog första lagutskottet, att de psykiska abnormtillstånd,
vilka vid sidan av sinnessjukdom och sinnesslöhet skulle kunna medföra
straffriande verkan, i lagtexten betecknades såsom ”annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjuk -

dom”. I enlighet med utskottets hemställan erhöll 5 kap. 5 § första stycket
strafflagen sin nu gällande lydelse.

Vid samma riksdag framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 239 förslag
till lag om ändring i sinnessjuklagen den 19 september 1929. I fråga om
innehållet i utlåtande angående tilltalads sinnesbeskaffenhet anförde chefen
för justitiedepartementet i propositionen följande: ”Då ändamålet med en
sinnesundersökning är att giva domstolen ett sakkunnigt utlåtande rörande
den undersöktes sinnesbeskaffenhet, bör givetvis utlåtandet innehålla en
medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes psyke. Däremot
erfordras icke att i utlåtandet utsäges, huruvida det sinnestillstånd, som
förelegat hos den undersökte vid åtalade gärningens begående, är av beskaffenhet
att böra föranleda tillämpning av 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen.
Detta avgörande tillkommer domstolen. Till ledning för domstolens bedömande
erfordras emellertid jämväl att i utlåtandet angives det vårdbehov
som föreligger;---Att utlåtandet innehåller upplysning om vård behovet

är vidare av betydelse för frågan huru det skall förfaras med den
undersökte därest han straffriförklaras. Beträffande den som av läkaren
finnes icke vara i behov av särskild vård synes det önskvärt, att i utlåtandet
angives huruvida vid bestämmande av påföljden för brottet särskild
hänsyn bör tagas till hans sinnesbeskaffenhet. Sålunda torde, när formella
förutsättningar för ådömande av förvaring föreligga, utlåtandet böra lämna
besked, huruvida den tilltalade till sin sinnesbeskaffenhet avviker från
det normala och är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom. I fråga om tilltalad, som kan komma i åtnjutande av villkorlig
dom, kan det vara av värde för domstolen, att läkaren i utlåtandet
angiver i vad mån med hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet särskilda
föreskrifter böra knytas till den villkorliga domen. På grund av det
anförda vill jag föreslå, att bestämmelse införes därom att undersökningsläkaren
i utlåtandet skall angiva den undersöktes sinnestillstånd vid gärningens
begående samt att han därjämte skall angiva, huruvida den undersökte
är i behov av vård å sinnessjukhus. Härutöver synes böra föreskrivas,
att om den undersökte eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet finnes
böra bliva föremål för särskild behandling, sådant bör anmärkas i utlåtandet.
Läkaren är sålunda i sistnämnda hänseende icke ovillkorligen skyldig
att avgiva något omdöme. I likhet med strafflagberedningen finner jag
lämpligt att läkaren, om han så önskar, skall kunna underlåta att uttala
sig rörande den kriminalpolitiskt lämpliga behandlingen av den undersökte.
Avgörandet härutinnan kan påverkas av faktorer som ligga utanför läkarens
verksamhetsområde. De föreslagna bestämmelserna om utlåtandets innehåll
synas böra upptagas i 42 § sinnessjuklagen såsom fjärde stycke.”

I enlighet med departementschefens uttalande erhöll 42 § fjärde stycket
sinnessjuklagen i det för riksdagen framlagda förslaget följande lydelse:

”1 utlåtandet skall undersökningsläkaren angiva den undersöktes sinnes -

tillstånd vid gärningens begående, så ock huruvida han är i behov av vård
å sinnessjukhus. Finnes den undersökte eljest böra på grund av sin sinnesbeskaffenhet
bliva föremål för särskild åtgärd, bör sådant anmärkas. I utlåtandet
skola ock angivas de skäl och omständigheter, på vilka däri givet
omdöme grundas.”

Över propositionen avgav första lagutskottet utlåtande, nr 37, däri utskottet
beträffande ifrågavarande stycke i 42 § anförde följande: ”1 utlåtandet
skola enligt Kungl. Maj:ts förslag angivas de skäl och omständigheter,
på vilka däri givet omdöme grundas. Utskottet finner det föreslagna
stadgandet lämpligt och ändamålsenligt men vill föreslå visst tillägg till detsamma.
Enligt utskottets förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen
skola vissa andra abnormtillstånd än sinnessjukdom och sinnesslöhet
kunna föranleda straffrihet. Dessa fall ha i lagtexten angivits såsom ’annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom’. Prövningen av dessa fall erbjuder stora svårigheter
och fordrar särskild uppmärksamhet från domstolarnas sida. För att möjliggöra
för domstolen att draga en självständig konklusion av sakkunnigutlåtandet
föreslår utskottet sådant tillägg till 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen,
att utlåtandet, om någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö,
förklaras vid gärningens begående hava lidit av annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
tillika skall innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga. I
samband härmed må framhållas att om undersökningsläkaren skulle finna
att den undersökte vid gärningens begående lidit av själslig abnormitet,
men att gärningen icke begåtts under inflytande härav, detta uppenbarligen
bör angivas i utlåtandet. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen synes
icke erforderlig. Utskottet vill i detta sammanhang uttala sin anslutning
till departementschefens åsikt, att undersökningsläkaren icke har att yttra
sig i frågan, huruvida den undersöktes sinnestillstånd bör föranleda tilllämpning
av 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen. Detta rättsliga avgörande tillkommer,
såsom departementschefen uttalat, domstolen.”

På grund av vad sålunda anförts föreslog utskottet, att till det i propositionen
föreslagna fjärde stycket i 42 § skulle läggas följande stadgande:
”Förklaras någon, som ej är sinnessjuk eller sinnesslö, vid gärningens begående
hava lidit av annan själslig abnormitet av så djupgående natur,
att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall utlåtandet tillika
innehålla skälen till att sådan jämställdhet anses föreligga.”

Sedan utskottets förslag i nämnda delar antagits av riksdagen, utfärdades
lag i ämnet den 22 juni 1945 att såvitt angår 42 § träda i kraft den 1
januari 1946.

Såsom departementschefen och utskottet framhållit ankommer det uteslutande
på domstol att avgöra frågan om den psykiska abnormitetens inverkan
på det straffrättsliga bedömandet av brottsliga gärningar. För att

erhålla önskvärd ledning vid tillämpandet av bestämmelserna i 5 kap.

5 och G §§ strafflagen äga domstolarna att anlita medicinsk sakkunskap
genom inhämtande av utlåtande av rättspsykiater rörande gärningsmannens
sinnesbeskaffenhet. Dessa utlåtanden äro emellertid endast rådgivande, och
domstolarna intaga till de rättspsykiatriska utlatandena samma ställning
som till andra sakkunniguttalanden, som i bevisningshänseende förebringas
vid rättegång. Denna domstolarnas ställning medför, att domstolarna böra
söka tränga in i de rättspsykiatriska frågorna och bilda sig eu självständig
uppfattning om den riktiga lösningen av de i varje särskilt fall
uppkomna spörsmålen. För att sa skall kunna ske är det självfallet nödvändigt,
att slutsatserna i de rättspsykiatriska utlåtandena äro i erforderlig
grad motiverade. Är ett utlåtande bristfälligt motiverat, saknar domstolen
möjlighet att ägna utlåtandet en självständig och kritisk prövning,
och domstolen är då hänvisad att grunda sitt omdöme om utlåtandet främst
på auktoriteten hos den, som avgivit detsamma.

Denna fordran på motivering av de rättspsykiatriska utlatandena gör
sig särskilt gällande vid bedömandet av de ofta svara gränsfall, som i 5 kap.
5 § strafflagen betecknas såsom annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Av vad som
förekommit vid tillkomsten av de år 1945 vidtagna ändringarna i 42 §
sinnessjuklagen framgår, att lagstiftaren velat skapa garantier mot att domstolen
på grund av bristande motivering av ett rättspsykiatrisk! utlåtande
ställes utan möjlighet att själv bedöma riktigheten av ett psykiaterns uttalande
att en sådan jämställdhet får anses föreligga.

Att den i 42 § sinnessjuklagen för fall av dylik beskaffenhet meddelade
särskilda föreskriften om skyldighet att angiva skäl för uttalandet intagits
i lagtexten i anslutning till bestämmelserna om innehållet i undersökningsläkares
utlåtande kan med hänsyn till vad nu anförts icke innebära, att
medicinalstyrelsen skulle vara befriad från sadan skyldighet. Härutinnan
kan icke göras någon skillnad mellan utlåtande av undersökningsläkare och
av medicinalstyrelsen. 42 § fjärde stycket sinnessjuklagen innefattar allmänna
bestämmelser rörande omfattningen av den utredning, som i anledning
av verkställd sinnesundersökning skall framläggas för domstolen, och
om°beskaffenheten i övrigt av denna utredning. Det åligger uppenbarligen
medicinalstyrelsen likaväl som undersöknmgsläkaren att tillse, att utredningen
har den fullständighet, som lagen angiver. Härtill kommer, att medverkan
av den centrala medicinska instansen är ett nödvändigt \ lllkor för
åstadkommande av den fasta och enhetliga praxis, som är önskvärd på
ifrågavarande område. Den av medicinalstyrelsen uttalade uppfattningen
om den från vetenskaplig synpunkt diffusa och föga exakta formuleringen
av 5 kap. 5 § strafflagen gör, att en sådan medverkan framstår såsom än
mera behövlig.

Vad medicinalstyrelsen anfört till försvar för underlåtenheten att i ovanbe -

rörda undersökningsfall motivera sina utlåtanden kan jag alltså icke godtaga.
Denna min uppfattning vinner stöd av vad första lagutskottet i utlåtande
nr 1 till 1947 års riksdag i här förevarande ämne anfört i anledning av att
medicinalstyrelsen i fallen Börjesson och Linderoth icke angivit skälen för
att den själsliga abnormiteten hos dem ansetts jämställd med sinnessjukdom.
Första lagutskottet har däri såsom sin mening uttalat, att de skäl,
som av riksdagen åberopats för föreskriften om de rättspsykiatriska utlåtandenas
innehåll, uppenbarligen hade samma betydelse i fråga om medicinalstyrelsens
som i fråga om undersökningsläkarnas utlåtanden. En underlåtenhet
av medicinalstyrelsen att i fall som här avses motivera sina utlåtanden,
framhöll utskottet, medförde, att domstolarna i sitt bedömande
saknade den vägledning, som lagstadgandet avsetts skola tillförsäkra dem.
Enligt utskottets mening torde det för övrigt även för undersökningsläkarnas
bedömande av nya fall av ifrågavarande art vara av vikt, att
medicinalstyrelsen angåve motivering för sin avvikelse från undersökningsläkarens
slutsats.

Vid behandlingen av omförmälda utlåtande i första kammaren uttalade
den ledamot av kammaren, som år 1945 i egenskap av chef för justitiedepartementet
framlagt förslaget till propositionen nr 239, att vad anginge
medicinalstyrelsens förfarande, då styrelsen hade att avge utlåtande över
verkställd sinnesundersökning, ansåge ledamoten det utan tvivel av värde
att första lagutskottet understrukit, att därvidlag borde bliva en ändrad
praxis i förhållande till den som nu rådde. Det uttalande, som första lagutskottet
här gjort, stode ju helt i överensstämmelse med tidigare uttalanden
från utskottet i samband med lagstiftningens genomförande.

I sitt yttrande till mig har medicinalstyrelsen anfört, att en närmare
motivering för styrelsens omdöme i flertalet fall fordrade en överarbetning
av det ej sällan vidlyftiga materialet, vilken krävde ökade arbetskrafter
utöver dem som styrelsen hade till sitt förfogande. Även om en sådan omständighet
som bristen på arbetskrafter kan vara förtjänt av beaktande
i vissa fall, synes den mig dock icke få åberopas såsom skäl för underlåtenhet
att i begärda utlåtanden över sinnesundersökningar lämna upplysningar,
som i lag särskilt förutsatts skola där lämnas. I den mån ökning av arbetskrafterna
måste ske ankommer det på medicinalstyrelsen att vidtaga de
åtgärder, som på grund därav äro erforderliga.

I enlighet med vad jag sålunda anfört fann jag alltså att den praxis,
som av medicinalstyrelsen tillämpades i fall av omförmälda beskaffenhet,
icke stod i överensstämmelse med gällande lag i ämnet. Med hänsyn till
omständigheterna lät jag emellertid bero vid mina i skrivelsen gjorda uttalanden
under förväntan, att medicinalstyrelsen i framdeles förekommande
fall, då medicinalstyrelsen förklarade någon icke sinnessjuk eller sinnesslö
person vid brotts begående ha lidit av själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skulle i utlåtandet
därom särskilt angiva på vilka speciella omständigheter i det föreliggande
fallet medicinalstyrelsen grundat sitt omdöme.

Ärendet var därmed av mig slutbehandlat.

8. Fråga huruvida i visst fall rättegångsombud bort tillåtas
föra talan för aktiebolag på grund av fullmakt, utfärdad
av suppleant i bolagets styrelse.

Vid rådhusrättens i Malmö tredje avdelning handlades den 6 februari 1947
ett av Aktiebolaget Svenska Shell i Stockholm instämt mål angående fordran.
I målet inställde sig bolaget genom ombud, som till stöd för sin behörighet
åberopade en av bolaget utställd rättegångsfullmakt. Å fullmakten hade
bolagets firma tecknats av direktören E. J. Gustafson och civilingenjören
Eiffel Mattsson, båda i Stockholm. Av vederbörligt i målet företett registreringsbevis
rörande bolaget framgick, att bolagets styrelse utgjordes av sex
i beviset namngivna personer med Gustafson som suppleant samt att firman
tecknades, förutom av styrelsen, av styrelsens ledamöter, två i förening,
eller av en styrelseledamot i förening med endera av fyra ytterligare i beviset
till namnet angivna personer, däribland Mattsson.

För ombudet påpekades vid rådhusrätten, att bolagets firma i underskriften
å den åberopade fullmakten — liksom även i underskriften å stämningsansökan
— tecknats av suppleanten i bolagets styrelse, men att enligt registreringsbeviset
firman tecknades, förutom av styrelsen, av styrelsens ledamöter
två i förening eller av en styrelseledamot i förening med Mattsson
eller tre andra i beviset namngivna personer. Häremot genmälde ombudet,
att enligt bolagets förmenande vore Gustafson såsom suppleant i styrelsen
behörig att i stället för styrelseledamot utöva denne enligt registreringsbeviset
tillkommande rätt att teckna bolagets firma. Bolaget ansåge förtv, att
Gustafson i förening med Mattsson ägde teckna dess firma. Rörande denna
fråga påkallade bolaget rättens beslut. Skulle rätten anse, att Gustafson icke
ägde dylik firmateckningsrätt, önskade bolaget komplettera handlingarna med
ny fullmakt för ombudet att företräda bolaget i målet.

Rådhusrätten yttrade i beslut samma dag, att det bemyndigande, som
enligt registreringsbeviset angående bolaget givits ledamöterna av bolagets
styrelse att två i förening eller en styrelseledamot i förening med någon av
andra i beviset namngivna personer teckna bolagets firma, icke kunde anses
innefatta rätt för Gustafson såsom suppleant i styrelsen att i stället för styrelseledamot
utöva denne på grund av sagda bemyndigande tillkommande
firmateckningsrätt. Rådhusrätten fann för den skull, att ombudet icke genom
den av honom åberopade fullmakten styrkt sin behörighet att företräda bolaget.
För att emellertid bereda bolaget tillfälle att komplettera handlingarna
med ny vederbörlig fullmakt beslöt rådhusrätten att meddela slutligt utslag

i målet först nästföljande dag, den 7 februari. Denna dag inställde sig bolaget
genom sitt tidigare ombud, som nu åberopade en ny rättegångsfullmakt.
Denna godtogs av rådhusrätten, vilken därefter meddelade slutligt utslag i
huvudsaken.

I en hit den 15 april 1947 inkommen klagoskrift hemställde Aktiebolaget
Svenska Shell, att J. O. i anledning av rådhusrättens ovannämnda beslut
ville vidtaga den åtgärd, som kunde anses påkallad. Bolaget anförde därefter
i huvudsak följande: Man finge antaga att rådhusrätten icke ifrågasatt,
huruvida förutsättning i detta fall förelegat för Gustafson att över huvud
handla såsom ledamot i styrelsen. Att förutsättning därför saknats hade icke
från något håll gjorts gällande, och rådhusrättens beslut innehölle icke någon
antydan om att beslutet skulle grunda sig på en dylik omständighet. Någon
skyldighet att ex officio fastställa förefintligheten av en sådan förutsättning
hade icke heller ålegat rådhusrätten. Aktiebolagslagen (§ 71) utginge i stället
från den presumtionen, att då en suppleant handlade i stället för en styrelseledamot,
giltig grund för suppleantens befogenhet därtill förelegat. Bolaget
bleve bundet av hans handlande gentemot envar, som icke till äventyrs
visades ha ägt kännedom om att förutsättningen för hans handlande saknats,
och förbudet mot registrering av sådan förutsättning vore uppenbarligen tillkommet
för att den, som förhandlade med bolaget, icke skulle behöva undersöka,
huruvida förutsättningen vore för handen. Enligt sagda 71 § i aktiebolagslagen
skulle vad i denna lag funnes stadgat om styrelseledamot äga
motsvarande tillämpning å suppleant i styrelsen. När alltså finge antagas
att allmänna förutsättningar vore för handen för att en suppleant skulle
kunna fungera som styrelseledamot, bestämdes innehållet och omfattningen
av hans befogenheter av vad i lagen stadgades i fråga om de befogenheter,
som tillkomme styrelseledamot. Så långt syntes saken alltså vara klar.
Gustafson måste förutsättas ha ägt samma behörighet att handla å Aktiebolaget
Svenska Shells vägnar som enligt aktiebolagslagen tillkomme styrelseledamot.
Rådhusrättens beslut kunde sålunda förklaras endast med antagande
av att rådhusrätten icke funnit skäl att tillerkänna Gustafson den
firmateckningsrätt, som närmast grundades på de av bolagets styrelse beslutade
och hos patent- och registreringsverket registrerade bestämmelserna om
huru bolagets firma skulle tecknas i andra fall än då firman tecknades av
styrelsen. Man finge kanske antaga att rådhusrätten därvid resonerat på följande
sätt. Den firmateckningsrätt, som tillerkänts två styrelseledamöter i
förening eller en ledamot jämte någon av andra i anmälningen uppgivna personer,
innebure en utvidgning av den rätt i detta hänseende, som enligt lagen
omedelbart tillkomme styrelseledamot. Enligt förutnämnda 71 § i aktiebolagslagen
hade styrelsesuppleant emellertid endast tillerkänts den befogenhet,
som enligt aktiebolagslagen tillkomme ledamot. Den utvidgade firmateckningsrätt,
som enligt bolagets registrerade bestämmelser tillkomme leda -

mot, kunde alltså icke tillerkännas suppleant i styrelsen. En sådan tolkning
torde doek enligt bolagets mening vara felaktig. Bolagets uppfattning
i saken vore den, som av bolagets ombud framförts vid rådhusrätten. Den
bolagsledning, som icke önskade medgiva suppleant att inträda i stället för
ledamot vid annan firmateckning än då densamma verkställdes av styrelsen,
torde alltid ha möjlighet därtill genom att angiva namnen å de ledamöter,
som finge utföra sådan teckning. Men hade så ej skett utan bestämmelserna
om firmateckningen hänförde sig till en eller flera ledamöter , saknades
all anledning till antagande att avsikten varit att utesluta suppleant
från substitutionsrätt. Ett sådant tolkningsalternativ tedde sig så mycket
mera främmande som ett uteslutande av suppleants substitutionsrätt, då firman
tecknades av styrelsen, förefölle oförenligt med bestämmelserna i 71 §
aktiebolagslagen och alltså icke skulle få registreras.

På grund av vad sålunda förekommit anmodade jag rådmannen Einar
Welin, t. f. rådmannen Helge Forkman och assessorn Göte Liedholm, vilka
vid målets handläggning tjänstgjort såsom ledamöter i rådhusrätten, att till
mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde nämnda ledamöter bland annat följande: Deras
uppfattning om den förevarande frågan framginge av det av rådhusrätten
fattade beslutet. Denna uppfattning vunne stöd av vad lagberedningen anfört
därom under 88 § i den nya lagen om aktiebolag (N. J. A. 1945 avd. II
s. 481 samt Stenbeck-Wijnbladh-Nial: Den nya aktiebolagslagen, s. 287).
Därest Aktiebolaget Svenska Shell hade ett verkligt behov av firmateckningsrätt
för suppleanten i bolagets styrelse, kunde detta behov lätt tillgodoses
genom att styrelsen meddelade suppleanten samma rätt att teckna
firman, som tillkomme styrelsens ledamöter.

I en till rådhusrätten i Malmö den 28 juli 1947 avlåten skrivelse anförde
tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman därefter följande.

I 1910 års aktiebolagslag, vars bestämmelser det i första hand gäller att
taga ställning till, stadgas i 58 §, bland annat, att styrelsen, så ock den eller
de särskilda styrelseledamöter, som bemyndigats teckna bolagets firma, äga
att själva eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla
å bolagets vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda
bolaget.

Enligt 60 § må styrelsen, där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen
eller av bolagsstämman, meddela bemyndigande för styrelseledamot att
teckna bolagets firma. I 6.3 § sägs, att i bolagsordningen må bestämmas,
att styrelsen äger bemyndiga annan än styrelseledamot att teckna firman.
I Skarstedts kommentar till lagen (Allmänna aktiebolagslagen, 7 uppl. s.

206) framhålles under hänvisning till 71 § bland annat att med ”annan än
styrelseledamot” menas i 63 § annan än ledamot eller suppleant i styrelsen.
Vid meddelande av rätt till firmateckning må enligt 64 § kunna föreskrivas,
att denna rätt endast får utövas av flera i förening, s. k. kollektiv firmateckning.

71 § innehåller en generell bestämmelse, som uttalar att vad i lagen finnes
stadgat om styrelseledamot, äger motsvarande tillämpning å suppleant
i styrelsen. Har suppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är den omständigheten,
att förutsättningen för hans inträde i styrelsen saknats, utan
verkan mot envar, som ej visas hava ägt kännedom därom. Bestämmelse
rörande den förutsättning, under vilken suppleant äger utöva styrelseledamots
befogenhet, får ej registreras. — Skarstedt har i sin ovannämnda kommentar
(s. 223) berört frågan om styrelsesuppleants firmateckningsrätt. Han
uttalar i anslutning till 71 § bland annat följande: ”Likasom suppleanten i
vederbörande ordinarie ledamots ställe deltager i bolagets inre förvaltning,
övertager han dennes befogenhet utåt. Detta innebär, att suppleanten tillsammans
med ordinarie styrelseledamöter företräder bolaget utåt på sätt
i 58 § sägs samt att suppleanten äger mottaga stämning eller annat meddelande
jämlikt 68 §. Beträffande frågan om firmateckningsrätt lärer det ställa
sig olika för olika fall. År det bestämt, att envar av styrelsens ledamöter,
vilka de än äro, äger teckna firman, torde suppleanten utan särskilt bemyndigande
hava samma firmateckningsrätt som den av honom ersatte ledamoten.
Skulle åter vara stadgat, att av styrelsens ledamöter endast X äger
firmateckningsrätt, lärer suppleanten, även om han inträder just för X,
näppeligen allenast på grund av suppleantskapet hava firmateckningsrätt.”

Vad nya aktiebolagslagen beträffar synes denna intaga samma ställning
till ifrågavarande spörsmål. I 88 § stadgas, att bemyndigande för styrelseledamot,
styrelsesuppleant, verkställande direktör eller vice verkställande
direktör att teckna bolagets firma må meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen
blivit bestämt, att sådant bemyndigande icke må meddelas. Firmatecknare
kunna endast utses av styrelsen, ej som enligt tidigare rätt av
bolagsstämman. (Nial: Aktiebolagsrätt, s. 115 o. f.) I den av Stenbeck,
Wijnbladh och Nial gjorda av rättens ledamöter åberopade kommentaren
till nya aktiebolagslagen framhålles under 88 § (s. 287), att styrelsesuppleant
och vice verkställande direktör, som bemyndigats att teckna bolagets
firma, äger firmateckningsrätt även då han ej inträtt såsom styrelseledamot
eller verkställande direktör. Rådhusrättens ledamöter synas hava i dessa
ord funnit ett stöd för sin uppfattning i saken. Motsättningsvis framgår ju
emellertid av uttalandet att styrelsesuppleant och vice verkställande direktör
även utan särskilt bemyndigande kan äga firmateckningsrätt, nämligen
vid det fall att han inträtt såsom styrelseledamot eller verkställande direktör.
Detta gäller naturligtvis endast under förutsättning, att åt ordinarie
styrelseledamot och verkställande direktör givits bemyndigande att teckna

bolagets firma. Vidare heter det i samma kommentar, att om firmateckningsrätt
meddelats viss, vissa eller samtliga styrelseledamöter, gäller bemyndigandet
icke till förmån för suppleant, som inträder i styrelseledamots
ställe. I kommentaren framhålles alltså uttryckligen, att den firmateckningsrätt,
som tillerkänts en viss till namnet angiven styrelseledamot, icke
utan vidare tillkommer suppleant för honom; härav torde framgå, att författarna
av kommentaren till den nya aktiebolagslagen, liksom Skarstedt i
ovan citerade uttalande för äldre lags del, utgå ifrån att styrelsesuppleant
eljest äger samma firmateckningsrätt som den av honom ersatte ledamoten.
— I BO § innehåller den nya lagen en motsvarighet till bestämmelsen i 71 §
gällande lag. Det heter nämligen i BO §, att vad i lagen är stadgat om styrelseledamot
skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant.

I förevarande fall har rätt att teckna Aktiebolaget Svenska Shells firma
icke meddelats viss eller vissa till namnet angivna styrelseledamöter, utan
rätt att jämte annan teckna firman har tillkommit varje styrelseledamot
såsom sådan. Samma firmateckningsrätt måste förty anses ha tillkommit
suppleanten vid inträde i styrelsen. Huruvida förutsättningarna för suppleantens
inträde i styrelsen varit för handen har rådhusrätten icke haft att
pröva, utan rådhusrätten borde ha utgått från att så varit förhållandet. Rådhusrätten
har alltså förfarit felaktigt genom att icke godtaga den av bolaget
i målet först åberopade fullmakten.

Med hänsyn till omständigheterna och under erinran att rådhusrätten framdeles
hade att förfara i enlighet med vad som av det anförda framginge lät
J. O. emellertid bero vid att giva rådhusrätten del av sina ovan gjorda uttalanden
i saken.

9. Fråga huruvida den, som erhållit hyresgästs uppdrag att
biträda denne vid avhysning, må vägras att övervara
vräkningsförrättningen.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Hyresgästföreningen i Östersund
med omnejd genom föreningens ordförande, överpostiljonen B. O.
Brändfors, hos mig anhängiggjort ärende inhämtas, bland annat, följande.

I en till överexekutor i Östersund den 13 november 1946 ingiven skrift
förmälde Fastighetsaktiebolaget Hjorten, att köpmannen Thorsten Falk,
vilken jämlikt hyreskontrakt den 9 september 1943 på ett ars tid från den
1 oktober sagda år i bolagets fastighet med adressnummer 24 vid Storgatan
i Östersund förhyrde ett rum och kök i nedre våningen samt ett verkstadsrum
i källarvåningen mot att Falk åtoge sig i kontraktet närmare omförmiilda
gårdskarlssysslor, uraktlåtit att avflytta från bostaden trots att
kontraktet på grund av uppsägning upphört att gälla från och med den
1 november 1946. Bolaget yrkade, att Falk ävensom i bostadslägenheten då -

mera inflyttade eldaren Knut Reinhold Stolt och i verkstadsrummet boende
guldsmeden P. H. Gidlövv måtte med husfolk från lokalerna avhysas.

Genom utslag den 17 december 1946 förpliktade överexekutor jämlikt
192 § utsökningslagen Falk ävensom Stolt och Gidlöw att med husfolk
avflytta från lägenheten och verkstadsrummet vid äventyr att eljest bliva
därifrån på egen bekostnad avhysta, därtill stadsfogden ägde att efter anmodan
lämna erforderlig handräckning.

Den 4 januari 1947 anhöll bolaget hos stadsfogden S. Å. Fogelberg om
utslagets verkställande. Sedan ansökningen delgivits Stolts hustru Hanna
Kristina Stolt samt anstånd med verkställigheten av Fogelberg beviljats
till en början till den 10 januari och senare intill dess Svea hovrätt, där
utslaget överklagats och yrkande om inhibition framställts, den 16 januari
meddelat beslut i fråga om detta yrkande, som avslagits, verkställde Fogelberg
den 17 januari 1947 förrättning för avhysning av Stolt och hans
familj från ifrågavarande lägenhet.

I en till mig insänd klagoskrift anförde sedermera hyresgästföreningen,
bland annat, följande.

Vid den för omförmälda avhysningsförrättning utsatta tidpunkten
hade Brändfors och föreningens ombudsman B. Thideman, vilka av fru
Stolt genom en den 15 januari 1947 utfärdad fullmakt befullmäktigats att
tillvarataga hennes intressen vid förrättningen, infunnit sig i makarna Stolts
lägenhet tillsammans med en fotograf, som för Länstidningens i Östersund
räkning ämnade taga några fotografier vid förrättningen. Vid Fogelbergs
ankomst till platsen hade Brändfors och Thideman uppgivit, att de på
grund av nämnda fullmakt ämnade övervara förrättningen. Fru Stolt vore
nämligen på grund av invaliditet mindre rörlig. Fogelberg hade därvid
visat stor irritation och förbjudit dem att närvara. De hade sedan uppmanats
att avlägsna sig, vilken uppmaning också åtlytts. Enär föreningen
ansåge, att förrättningen var av sådan natur att de med fullmakt utrustade
representanterna för föreningen haft rättighet att närvara, ville
föreningen bringa vad sålunda förekommit till J. 0:s kännedom för den åtgärd
detta kunde föranleda.

Vid klagoskriften var i bestyrkt avskrift fogad en så lydande fullmakt:

”Fullmakt

för Hyresgästföreningen i Östersund m. o., köpman B. Thideman och överpostiljon
B. O. Brändfors, att övervara och tillvarataga mina intressen vid
förestående avhysning i enlighet med föreläggande från stadsfogden av den
4 januari 1947. Östersund d. 15/1 1947.

Hanna Kristina Stolt.

Hanna Kristina Stolts egenhändiga namnteckning bevittna:

E. Gustavsson. A. Nordström.”

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Fogelberg att inkomma
med yttrande, anförde denne till en början, att bolaget den 4 januari 1947
genom juris kandidaten Sixten Brolén latit till stadsfogden ingiva ansökan
om verkställighet av överexekutors utslag. Därom hade Fogelberg i vederbörlig
ordning låtit underrätta hyresgästerna Falk och Gidlöw. Då Stolt
icke kunnat anträffas i staden, hade underrättelsen delgivits hans hustru
Hanna Kristina Stolt. Den 7 januari hade Brändfors och Thideman infunnit
sig å Fogelbergs expedition och hört sig för, huruvida det funnes någon
möjlighet att undvika verkställighet av utslaget beträffande familjen Stolt.

Efter att ha redogjort för det därvid lämnade svaret och utslagets överklagande
ävensom för utverkandet genom Fogelbergs bemedling av anstånd
med verkställigheten till den 16 januari 1947, då hovrätten beräknades ha
meddelat beslut i anledning av inhibitionsyrkandet, anförde Fogelberg
vidare: På förmiddagen den 16 januari hade Fogelberg per telefon erhållit
besked från hovrätten, att fru Stolts inhibitionsansökan avslagits. Han
hade omedelbart underrättat hennes biträde i besvärsmålet, advokaten
D. Cappelen-Smith, därom och förklarat, att utslaget skulle komma att
verkställas påföljande dag. Därefter hade Fogelberg satt sig i förbindelse
med fattigvårdssysslomannen H. Pihl, med vilken han tidigare rådgjort
om anskaffandet av bostad åt fru Stolt, därest hon komme att avhysas.
Pihl hade upplyst, att fru Stolt skulle beredas bostad å stadens ålderdomshem.
Fogelberg hade bett Pihl att vidtala fru Stolt att god\illigt avflytta
från lägenheten, så att någon avhysning beträffande henne icke behövde
komma till stånd. Någon stund senare hade han blivit uppringd av
Thideman, vilken undrat, huruvida hovrätten fattat något beslut i målet.
Fogelberg hade upplyst Thideman, att fru Stolts inhibitionsansökan avslagits
och att fru Stolt sålunda vore skyldig att avflytta från lägenheten.
På Thidemans förfrågan, när avhysningen skulle komma att äga rum, hade
Fogelberg uppgivit, att densamma, därest fru Stolt icke godvilligt avflyttade,
måste ske påföljande dag. Thideman hade förklarat, att det vore av
synnerlig vikt för honom att få reda på den exakta tiden för förrättningen,
enär han ämnade övervara och filma förrättningen. Da Fogelbeig förstått,
att Thideman verkligen hade för avsikt att filma förrättningen, hade han
framhållit för Thideman, att han komme att förbjuda filmning å förrättningsplatsen,
enär sådan skulle inverka störande a förrättningen. Ihideman
hade genmält, att Fogelberg saknade all befogenhet att meddela nagot
sådant förbud och att Thideman, oavsett vad Fogelberg hade för inställning
i frågan, komme alt närvara vid förrättningen och filma densamma.
Sedan Fogelberg på förmiddagen den 17 januari av Pihl underrättats om
att fru Stolt icke komme att avflytta från lägenheten, hade han utsatt
förrättningen att äga rum samma dag klockan 15. Å den utsatta tiden hade
Fogelberg inställt sig å förrättningsplatsen, åtföljd av exekutionsbiträdet
Tage Sjölin såsom vittne samt tre män från Östersunds stadsbudskontor

sasom handräckningsmanskap. I sällskap med Sjölin hade han därefter
gått in i köket till den av familjen Stolt bebodda lägenheten, där fru Stolt
och hennes 25- ä 30-årige son befunno sig. I dörröppningen till ett angränsande
rum uppehöllo sig Brändfors och Thideman samt en person,
vilken senare på Fogelbergs förfrågan sagt sig vara journalisten Halling
och närvarande som representant för Länstidningen. Omedelbart efter det
Fogelberg inträtt i köket hade Thideman höjt en kamera mot honom i
avsikt att fotografera honom. Fogelberg hade då vänt sig mot Thideman
och yttrat: Tag bort den där. Vad är det för dumheter. Jag förbjuder all
fotografering vid denna förrättning.” Sedan Thideman åtlytt tillsägelsen
och sänkt ned kameran, hade Fogelberg vänt sig till fru Stolt och hennes
son och klargjort för dem, att sedan hovrätten avslagit hennes ansökan om
verkställighetens inställande, de hade att åtlyda myndigheternas beslut
och avflytta från lägenheten. Under det Fogelberg varit i färd med att läsa
upp överexekutors utslag för fru Stolt, hade Halling hoppat upp på ett i
köket stående bord och fotograferat honom och fru Stolt. Något ögonblick
därefter hade Thideman från dörröppningen till det angränsande rummet
tagit ett fotografi av Fogelberg. Sedan Fogelberg avslutat uppläsningen
av utslaget, hade han förklarat, att avhysningen skulle taga sin början.
Han hade därefter uppmanat Brändfors, Thideman och Halling att genast
lämna lägenheten. Brändfors och Thideman hade då förklarat, att de innehade
av fru Stolt utfärdad fullmakt att närvara vid förrättningen. Sedan
Fogelberg upplyst Brändfors och Thideman, att fullmakten saknade all
betydelse och att en avhysning innebure att hyresgästen med husfolk och
tillhörigheter skulle avlägsnas från lägenheten, hade han ånyo uppmanat
Brändfors, Thideman och Halling att begiva sig av. Brändfors, Thideman
och Halling hade då under svaga protester lämnat lägenheten och gått ut
på gårdsplanen. Avhysningen av familjen Stolt hade därefter fullföljts
och familjens tillhörigheter utflyttats på gårdsplanen, varifrån dessa genom
Pihls medverkan forslats till ett av denne anvisat rum. Genom Pihls försorg
hade fru Stolt och hennes son erhållit husrum för natten å ett pensionat
i staden. Påföljande dag skulle fru Stolt, som icke ville flytta till
ålderdomshemmet, erhalla bostad hos bekanta. Beträffande avhysningen
av Gidlöw så hade denne av fastighetsaktiebolaget lämnats anstånd med
avflyttningen från verkstadsrummet till den 1 februari 1947.

Vad anginge klagomålen över att Fogelberg icke låtit Brändfors och
Thideman övervara förrättningen — anförde Fogelberg vidare — så torde
till en början böra fastslås, att en vräkningsförrättning icke hade offentlig
karaktär i annat avseende än att densamma verkställdes av offentlig myndighet.
Allmänheten ägde sålunda icke tillträde till förrättningsplatsen.
För att Brändfors och Thideman ävensom Halling skolat äga rätt att närvara
vid avhysningen av familjen Stolt hade därför fordrats, att de kunnat
åberopa ett bärande skäl därtill. Enligt Fogelbergs uppfattning hade ingen

av dem haft något sådant skäl. Brändfors och Thideman hade uppgivit
sig skola närvara för att iakttaga fru Stolts intressen, och Halling hade
motiverat sin närvaro med att han vore representant för Länstidningen.
Den av Brändfors och Thideman åberopade fullmakten syntes i detta sammanhang
sakna all betydelse. Då fru Stolt, vilkens invaliditet endast syntes
bestå i att hon vore halt på ena foten, haft sin son närvarande, hade denne
i alla avseenden kunnat iakttaga sin moders intressen. Därest Brändfors
och Thideman emellertid visat sig ha haft för avsikt att hjälpa fru Stolt med
nedpackandet och omhändertagandet av hennes tillhörigheter, hade Fogelberg
icke ifrågasatt deras rätt att närvara, men då Brändfors och Thideman
under hela ärendets gång klart låtit Fogelberg förstå, att deras intresse
av förrättningen enbart var att ”söka komma åt” en för dem misshaglig
hyresvärd, hade han måst finna deras syften ogrannlaga. Förrättningen
hade avsett att bringa ett av laga myndigheter prövat beslut till verkställighet,
och såväl Brändfors och Thideman som Halling hade saknat all
anledning att blanda sig i densamma. Fogelberg ville framhålla, att han,
trots Brändfors’, Thidemans och Hallings motiv, dock säkerligen låtit
dem övervara förrättningen, därest Thideman och Halling icke brutit det
av Fogelberg meddelade fotograferingsförbudet å förrättningsplatsen. Då
Thideman och Halling icke följt Fogelbergs direktiv, hade han ansett, att
de störde förrättningen. Det borde påpekas, att Fogelberg icke reagerat
mot att två representanter för Jämtlands Folkblad under förrättningens
senare förlopp uppehållit sig i en till lägenhetens kök gränsande tambur,
enär dessa personer icke gjort några ansatser till att fotografera eller att
på annat sätt störa förrättningen. På grund av vad han sålunda anfört
hemställde Fogelberg, att klagomålen måtte lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var fogat ett av Sjölin den 26 februari 1947 utfärdat intyg,
att de av Fogelberg i yttrandet lämnade uppgifterna om händelseförloppet
vid ifrågavarande förrättning vore fullt överensstämmande med vad
som passerat.

I ett vid yttrandet likaledes fogat, den 20 februari 1947 dagtecknat intyg
av Pihl anförde denne bland annat följande: Under ett besök, som Pihl
den 17 januari 1947 gjort hos fru Stolt, hade Thideman infunnit sig hos
henne. Thideman hade vid ankomsten varit utrustad med kamera och blixtljuslampa.
Pihl hade vid tillfället för Thideman framhållit, att fru Stolts
intressen bäst bleve tillgodosedda, om hennes bostadsfraga kunde ordnas
så, att vräkningsdomen icke behövde verkställas. Thideman hade genmält,
att han en vecka tidigare kunnat skaffa fru Stolt en bostad men icke gjort
detta, enär han aldrig trott, att vräkningen skulle kunna fullföljas. Pihl
hade därigenom fått den uppfattningen att Thideman ville driva saken till
sin spets och även framhållit detta för honom. Därtill hade Thideman
svarat, att han givetvis i första hand ville hjälpa fru Stolt, men att om
vräkning skulle ske, han skulle tillse, att densamma komme att väcka upp 7

_ Justitieombudsmannens ämbctsbcrättche till 1948 urs riksdag.

seende i tidningspressen över hela landet. Då Pihl framhållit, att Fogelberg
väl hade vissa möjligheter att ordna så att förrättningen verkställdes
utan fotografering, hade Thideman genmält, att han vore utrustad med
sådan befogenhet, att Fogelberg icke kunde avvisa honom.

I avgivna påminnelser anförde hyresgästföreningen, att Fogelberg icke
haft rätt att avvisa fru Stolts ombud, förrän förrättningen avslutats. Hans
påstående att de bada ombuden icke tänkt medverka med nedpackningen
av fru Stolts tillhörigheter bestredes. Då de omedelbart efter Fogelbergs
ankomst uppmanats att lämna lägenheten, hade självfallet ingen möjlighet
därtill givits. Det syntes som om Fogelbergs avvisande hållning till
de båda ombuden sammanhängt med att en av dessa varit utrustad med
kamera. Det borde da påpekas, att Brändfors icke varit försedd med någon
sådan. Att Thideman tagit ett fotografi kunde icke anses på något sätt ha
hindrat eller stört förrättningen. I sin egenskap av ombud hade Thideman
i stället haft rätt att därigenom komplettera sitt bevismaterial beträffande
sättet för förrättningens genomförande. Alla påståenden att ombuden
velat filma förrättningen tillbakavisades. Deras åtgöranden i saken hade
endast betingats av strävan att hjälpa den svagare parten att tillvarataga
sin rätt samt att skapa klarhet kring ett vräkningsfall, vars juridiska och
sociala konsekvenser krävde allmän uppmärksamhet.

Enligt 192 § utsökningslagen äger överexekutor, om hyresgäst enligt
fastighetsägarens mening förverkat legorätten, förordna om hyresgästens
vräkande, där överexekutor finner uppenbart, att rätten är förverkad.

I 193 § samma lag stadgas, att sådant förordnande ej må verkställas,
med mindre underrättelse därom, att verkställighet är sökt, blivit genom
utmätningsmans försorg meddelad den, som ansökningen avser, sist fyra
dagar före vräkningen. Har underrättelsen, av utmätningsmannen skriftligen
utfärdad, bevisligen kommit den, som ansökningen avser, annorledes till
handa inom tid, som nyss är sagd, eller ock, om han, i sitt hemvist sökt,
ej kunnat där anträffas, blivit inom samma tid meddelad hans make eller
husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr, är detta ock gillt.

Utmätningsmannen äger, där förhållandena därtill föranleda, medgiva
skäligt anstånd med vräkningen, dock högst sex dagar utöver den ovan
nämnda tiden.

Vad i utsökningslagen sålunda stadgas om vräkning avser ju närmast
betingelserna för verkställighetens åvägabringande. I fråga om själva förrättningens
utförande torde emellertid vissa civilprocessuella principer få
anses gälla. En av utmätningsman företagen handräckning för vräkning
måste sålunda betraktas såsom en allmän förrättning, vid vilken den sökan -

de fastighetsägaren och hyresgästen äro att anse såsom parter. Även om
offentlighetsprincipen icke är tillämplig med avseende å en dylik förrättning,
är det dock klart, att sagda parter äga närvara vid densamma, personligen
eller genom ombud. Givetvis står det också part fritt att inför utmätningsmannen
andraga vad han aktar nödigt till bevakande av sin rätt.
Härav torde även följa, att parten, liksom vid domstol, måste anses berättigad
att vid förrättningen anlita biträde av annan person. Den som av
hyresgäst erhållit uppdrag i sådant hänseende bör alltså få övervara vräkningsförrättningen
intill dess denna, är slutförd.

Den av Fogelberg i förevarande fall verkställda vräkningen av Knut
Reinhold Stolt och hans familj har, såvitt av handlingarna framgår, skett
i överensstämmelse med föreskrifterna i 193 § utsökningslagen. Vid förrättningen
ha emellertid Brändfors och Thideman under åberopande av en
av fru Stolt utfärdad fullmakt för dem att biträda henne vid avhysningen
anhållit att få närvara vid densamma. Denna deras anhållan har av Fogelberg
avslagits, varpå Brändfors och Thideman fått avlägsna sig från lägenheten.
Till försvar för detta beslut har Fogelberg i sin förklaring gjort
gällande, bland annat, att den av Brändfors och Thideman åberopade fullmakten
saknade all betydelse för bedömande av frågan, om de ägde vara
tillstädes vid förrättningen. Med anledning av vad Fogelberg i berörda
hänseende anfört bör framhållas, att då fru Stolt, som delgivits fastighetsägarens
ansökan om verkställighet, varit att betrakta såsom part vid avhysningsförrättningen
och i sådan egenskap berättigad att anlita Brändfors
och Thideman såsom biträden, dessa bort tillåtas att i sådan egenskap
övervara förrättningen i den mån hinder därför icke mött på grund av
andra förhållanden. Därest någon av dem under förrättningen vidtagit
åtgärd av beskaffenhet att störa denna eller Fogelberg i tjänsteutövningen,
kan det däremot icke ha varit Fogelberg betaget att, om rättelse icke
skedde efter tillsägelse, avvisa den felande. Brändfors synes i förevarande
fall näppeligen ha vidtagit någon sådan åtgärd, att hans avvisande på angivna
grund varit påkallat.

Med dessa uttalanden, som jag upptog i en till Fogelberg avlåten skrivelse,
lät jag beträffande denna del av klagomålen bero vid vad i saken förevarit.
Beträffande klagomålen i övrigt fann jag desamma icke föranleda
någon min vidare åtgärd.

10. Fråga på vilken distriktsåklagare det ankommit att hos överåklagare
inhämta erforderligt medgivande till åtal.

Vid en av mig den 20 juni 194G verkställd inspektion av Norra Åsbo
domsagas kansli fann jag, att landsfiskalen i Riseberga distrikt Einar
Tydén i två fall anställt åtal utan att föreskriven överåklagarprövning ägt

100

rum. Sålunda hade svarvaren Sune Sunesson, född den 9 december 1927,
åtalats för förargelseväckande beteende och misshandel den 13 oktober
1945 utan att frågan om åtalseftergift hänskjutits till landsfogden jämlikt
3 § lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Vidare
hade Ernst Eric Emanuel Andersson åtalats för bland annat olovligt förfogande
utan att Tydén visat behörighet att föra talan om ansvar jämlikt
22 kap. 4 § strafflagen.

Sedan jag med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen förda
protokollet anmodat Tydén att till mig inkomma med yttrande, anförde
denne i avgiven förklaring, att beträffande åtalet mot Sunesson syntes
åtalseftergift ha varit utesluten, då en förutsättning därför vore att vederbörande
begått brott men detta i fråga om Sunesson, vilken mot sitt nekande
dömts på grund av vittnesbevisning, icke kunnat bevisas på annat sätt
än genom anställande av åtal. Beträffande åtalet mot Andersson hade
denne, som i övrigt gjort sig skyldig till grova bedrägeri- och förskingringsbrott,
i juli 1945 försålt en på avbetalning inköpt lättviktsmotorcykel till en
person i Tyringe inom Brönnestads landsfiskalsdistrikt. Efter åtalsframställning
från landsfiskalen i sagda distrikt hade Tydén yrkat ansvar å
Andersson för sistnämnda brott jämlikt 22 kap. 4 § strafflagen. Enligt
Tydéns mening hade det ålegat landsfiskalen i Brönnestads distrikt att
innan åtalsframställning gjordes hos Tydén underställa ärendet landsfogdens
prövning.

På anmodan avgav därefter landsfiskalen i sistnämnda distrikt Edgar
Holm yttrande, däri han som anledning till att han icke införskaffat landsfogdens
åtalsmedgivande beträffande det brott mot 22 kap. 4 § strafflagen,
som Andersson begått inom hans distrikt, förklarade sig ha varit av den
uppfattningen, att sådant medgivande komme att införskaffas av Tydén,
vilken haft allt utredningsmaterialet beträffande Andersson samlat. Holm
anförde vidare: För att erhålla ett åtalsmedgivande i förevarande fall hade
utredningen i sin helhet bort föreläggas landsfogden, varigenom för landsfogden
visats de olika fallen av olovligt förfogande samt dessutom de brott
i övrigt av närbesläktad typ, till vilka Andersson gjort sig skyldig. Det
vore Holms uppfattning, att ett enstaka fall av olovligt förfogande, exempelvis
beträffande avbetalningsgods, ej skulle vara tillfyllest för ett åtalsmedgivande.
Genom framläggande av hela utredningen hade det visats, att
åtal för olovligt förfogande i detta fall kunde ur allmän synpunkt anses
påkallat.

I avgivet utlåtande anförde slutligen landsfogden i Kristianstads län
Sven Sandwall, att enligt hans mening skäl till anställande av åtal förelegat
i såväl Sunessons som Anderssons fall. Beträffande sistnämnda fall

101

anförde Sandwall vidare: Det vore nog riktigt, att landsfogden bort ha tillgång
till hela utredningen i målet, men Sandwall ansåge det dock icke böra
råda någon tvekan om, att det ålåge den åklagare, inom vars distrikt ett
brott inträffat, att i förekommande fall inhämta åtalsmedgivande. Innan
landsfogden beslutat om åtal, kunde distriktsåklagare ej vara berättigad att
hos annan åklagare göra framställning om väckande av åtal. I varje fall
hade Holm ej utan vidare bort utgå ifrån, att åtalsmedgivande komme att
begäras av Tydén, utan hade bort göra förfrågan om så vore fallet. Den
mera allsidiga prövning, varom Holm talat, hade ändock kunnat komma
till stånd, om Holm vid sin åtalsframställning uppgivit, att Andersson av
Tydén komme att ställas under åtal för ett flertal andra brott, i vilket fall
Sandwall från Tydén hade införskaffat närmare uppgifter angående omfattningen
av åtalet. Holm måste således anses ha förfarit felaktigt vid handläggningen
av ifrågavarande ärende. Även Tydén måste anses ha förfarit
felaktigt. Då Tydén mottagit åtalsbegäran från Holm utan att denna åtföljts
av vederbörligt medgivande från landsfogden, hade Tydén bort göra
Holm uppmärksam därpå samt icke överlämna målet till rättens prövning
förrän åtalsfrågan blivit prövad av landsfogden.

Vid ärendets avgörande lät tjänstförrättande justitieombudsmannen
Beckman i fråga om åtalet mot Sunesson bero vid den av Tydén avgivna
förklaringen. Beträffande åtalet mot Andersson gjorde J. O. därefter följande
uttalanden.

Enligt 22 kap. 10 § strafflagen må olovligt förfogande ej åtalas av allmän
åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen
finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I lagen den 22 februari 1924
angående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål
stadgas att, om någon är vid allmän underrätt tilltalad för brott, skall vid
denna rätt också upptagas talan, som mot den tilltalade föres på grund av
brott, begånget inom annan allmän underrätts domvärjo, så vida det kan
ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn
till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt. Uppkommer fråga
om upptagande av talan vid domstol på grund av brott, begånget inom
annan domstols domvärjo, ankommer det på åklagaren vid den förra domstolen
ej mindre att på framställning av åklagare vid den senare domstolen
vidtaga erforderliga åtgärder för åtalets anhängiggörande än även att utföra
åklagartalan. Till lagen ansluter sig ett kungl. cirkulär av den 20 juni
1924, vari bland annat betonas vikten av samverkan mellan den åklagare
som har att utföra åtalet och åklagare å annan ort. Denna samverkan avser
visserligen närmast den utredning, som ligger till grund för åtalet, men
torde även gälla alla de åtgärder, som äro erforderliga för målets behöriga
anhängiggörande.

102

På grund av nu återgivna lagbestämmelser borde i Anderssons fall Holm,
inom vars åklagardistrikt Andersson gjort sig skyldig till olovligt förfogande,
ha inhämtat landsfogdens medgivande till åtal, innan han hos Tydén, inom
vars åklagardistrikt Andersson begått andra brott, gjorde framställning att
åtala det nu ifrågavarande. Å andra sidan borde Tydén, innan han anställde
åtalet, ha förvissat sig om, huruvida Holm inhämtat landsfogdens medgivande
till åtal. Då så ej skett, kunde Tydén själv ha underställt landsfogden
åtalsfrågans prövning. Behörighet att verkställa överåklagarprövning
måste nämligen enligt min mening tillkomma såväl den överåklagare
under vilken den åtalsframställande distriktsåklagaren lyder som den överåklagare
under vilken den åtalande distriktsåklagaren lyder. Både Holm
och Tydén ha alltså gjort sig skyldiga till försummelse.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet finner jag emellertid detsamma
icke föranleda annan min vidare åtgärd än en erinran till Tydén
och Holm om vikten av att för framtiden ställa sig lagens föreskrifter om
överåklagarprövning till noggrann efterrättelse.

De sålunda gjorda uttalandena upptog J.O. i två till Tydén och Holm
avlåtna skrivelser, och var ärendet därmed av J.O. slutbehandlat.

11. Fråga om möjligheten för häktad person att erhålla kännedom
om innehållet i ett av hovrätt inhämtat läkarutlåtande eller
yttrande från interneringsnämnden. — Tillämpningen
av 9 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.

I en den 10 juli 1946 till mig inkommen skrivelse lämnade styrelsen för
Sveriges advokatsamfund en redogörelse för ett inträffat fall, där efter
besvär av åklagare en häktad person, beträffande vilken Svea hovrätt efter
muntligt förhör i målet inhämtat utlåtande rörande hans sinnesbeskaffenhet
samt därpå yttrande från interneringsnämnden, av hovrätten dömts till
ansvar i målet utan att den häktade dessförinnan beretts tillfälle att taga
del av berörda läkarutlåtande och yttrande. Under hänvisning härtill hemställde
styrelsen, att jag måtte taga under övervägande, huruvida icke särskilda
bestämmelser måste anses påkallade i syfte att trygga häktad persons
rätt att få del av resultatet av verkställd sinnesundersökning och yttrande
av interneringsnämnden. Därjämte ifrågasatte styrelsen, om icke bestämmelser
borde meddelas rörande möjligheterna för häktad person att under
häktningstiden få påbörja avtjänandet av frihetsstraff, som ådömts honom
för annat brott.

I ärendet avgav Svea hovrätt, med överlämnande av yttrande från de
hovrättsledamöter som deltagit i avgörandet av ovan åsyftade mål, utlåtande
och anförde däri följande.

103

Hovrätten anslöte sig till en i nyssnämnda yttrande uttalad uppfattning
att anordnande av muntligt förhör icke syntes vara erforderligt för att
giva häktad person kännedom om innehållet i ett av hovrätt inhämtat
läkarutlåtande eller yttrande från interneringsnämnden. I partens intresse
vore det av vikt att de åtgärder, som för nämnda ändamål ansåges böra
vidtagas, icke föranledde dröjsmål med målets avgörande. Det kunde anmärkas,
att part eller hans ombud så gott som undantagslöst före målets
avgörande torde hava varit underrättad om utlåtanden av förevarande art,
som infordrats i målet. Att så icke varit förhållandet i förevarande fall
syntes få tillskrivas tillfälliga omständigheter. För att tillgodose den åtalades
intresse att få kännedom om här avsedda utlåtanden syntes det vara tillfyllest,
att vederbörande fiskal omedelbart meddelade ombudet eller parten
att utlåtande inkommit. Hovrätten hade i detta syfte meddelat föreskrift
om skyldighet för fiskalerna att ombesörja sådana meddelanden.

I 8 § lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff
m. m., vilken lag trätt i kraft den 1 juli 1946, meddelas bestämmelser om
förfarandet då häktad, för att få undergå honom ådömt straff, vill avgiva
nöjdförklaring rörande den meddelade domen.

Enligt 9 § samma lag skall vad i 8 § stadgas om häktad äga motsvarande
tillämpning med avseende å den, som undergår straff eller eljest är intagen
å fångvårdsanstalt.

Sedan jag i anledning av den av styrelsen för advokatsamfundet berörda
verkställighetsfrågan anhållit om fångvårdsstyrelsens yttrande rörande tilllämpningen
av ovannämnda bestämmelser, anförde fångvårdsstyrelsen i
ett den 29 januari 1947 avgivet utlåtande följande.

Stadgandet i 9 § verkställighetslagen omfattade alla dem, som vore intagna
i fångvårdsanstalt, och sålunda jämväl dem, som vore häktade för
annat brott eller underginge ungdomsfängelse eller såsom straffriförklarade
kvarhölles å sinnessjukavdelning vid fångvården för vård m. fl. Jämlikt
detta stadgande hade fångvårdsstyrelsen hittills i sammanlagt sju fall meddelat
verkställighetsresolutioner. Ett av dessa fall hade avsett häktad, som
besvärat sig i överrätt, och återstående sex fall häktade, vilka stått under
tilltal för brott och för sinnesundersökning varit intagna å någon av fångvårdens
sinnessjukavdelningar. I samband med verkställighetsresolutionerna
hade fångvårdsstyrelsen underrättat vederbörande domstol och åklagare
om den beräknade strafftiden.

Vid prövning av förevarande ärende fann jag med hänsyn till vad i de
avgivna yttrandena anförts detsamma icke föranleda någon min vidare åtgärd.
Om innehållet i de ovan återgivna yttrandena och mitt i ärendet med -

104

delade beslut lämnade jag därefter styrelsen för Sveriges advokatsamfund
underrättelse i en till styrelsen avlåten skrivelse, varav avskrift tillställdes
presidenterna i Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt hovrätten
för Övre Norrland för kännedom.

12. Fråga huruvida en person obehörigen intagits och
kvarhållits å sinnessjukhus.

I en den 1 augusti 1947 hit inkommen klagoskrift anförde en å Birgittas
sjukhus i Vadstena intagen patient följande.

Då klaganden, som haft anställning vid en bilverkstad i Linköping, den
12 januari 1947 efter lunchrasten återvänt till sitt arbete, hade han anhållits
av några polismän och förts till polisstationen i staden. Av polismännen
hade klaganden fått veta, att han anmälts av sin hustru för att han skulle
ha varit vild och slagit sönder inredningen i hemmet samt misshandlat
henne. På polisstationen hade en praktiserande läkare haft två minuters
samtal med klaganden. Något förhör inför polisen hade icke hållits med
klaganden. Påföljande dag hade klaganden överförts till Birgittas sjukhus.
Vad som verkligen förefallit mellan klaganden och hans hustru vore följande,
vilket sedermera blivit klarlagt i mål om hemskillnad mellan makarna.
Makarna hade tio barn, varav nio underåriga. Förhållandena i hemmet
hade varit goda, givetvis med trätor och misshälligheter, som blivit följden
av en stor barnskara och den därmed sammanhängande tidvis något pressade
ekonomien. Under kriget hade klaganden fullgjort beredskapstjänst.
Efter klagandens hemkomst hade hustrun varit mycket förändrad i sitt sätt
mot honom. Hon hade misstänkt klaganden för att ha varit otrogen
under beredskapstiden, och en del misshälligheter och gräl hade föranletts
därav. Då klaganden den 12 januari kom hem från sitt arbete för att äta
lunch hade han varit trött och hungrig. Hustrun hade varit mycket retlig
och pikat honom för allt möjligl. Maten hade icke varit färdig, och det hade
gått ”beräknande långsamt” med matlagningen. Till slut hade klaganden
fullständigt förlorat tålamodet, krossat sin tallrik mot bordet och rest sig
för att rusa ut. Även hustrun hade tappat besinningen och krossat sin tallrik
mot bordet. När klaganden sedan tagit sin mössa från hatthyllan hade
han i upphetsningen råkat riva ned hyllan, som endast varit fastsatt med
svaga aluminiumkonsoler. Att polisen, som senare infunnit sig i våningen,
funnit förödelsen stor vore givet, liksom ock att hustrun i sitt upphetsade
tillstånd skildrat händelseförloppet fullständigt skevt och ensidigt. Hon
hade beskyllt klaganden bland annat för misshandel både vid detta och
tidigare tillfällen. Det förefölle klaganden synnerligen olämpligt att polisen
upptagit berättelse av hustrun vid ett tillfälle, då hon på grund av upphetsning
och ilska knappast kunnat anses vara vid sina sinnens fulla bruk, och
det vore upprörande att icke även den andra parten hörts.

105

Klaganden anförde vidare: Vid hans intagning å sjukhuset hade överläkaren
därstädes Einar Sellberg haft några minuters samtal med klaganden.
Någon undersökning av klaganden hade icke företagits vare sig då
eller senare. De få gånger klaganden fått sammanträffa med Sellberg hade
klaganden enträget fått be därom. Sellberg hade alltid framhållit för klaganden,
att denne icke vore något medicinskt fall. Till en början hade han
endast hänvisat till att polisundersökningen icke vore avslutad, att klaganden
vore intagen på remiss av polisen och att sjukhuset icke kunde göra
något däråt. Vid ett flertal tillfällen hade klaganden utlovats att snarast
bli utskriven och vid ett tillfälle hade klaganden redan utskrivits, då Sellberg
ändrat mening och förklarat, att han icke ägde befogenhet att utskriva
klaganden utan sinnessjuknämndens hörande. Upprepade framställningar
till sinnessjuknämnden hade icke lett till något resultat, vilket knappast
vore ägnat att förvåna. På grund av ensidigheten i den utredning, som föregått
klagandens intagande, hade ju nämnden knappast kunnat bilda sig
en självständig uppfattning om klagandens fall. Klaganden hade fått den
uppfattningen att grunden för hans vistelse a sjukhuset vore den, att han
förmodades vara farlig för sin hustru. Läkarna hänvisade ideligen till det
s. k. Göteborgsfallet1, och ehuru i sig upprörande vore det kanske en begriplig
och i någon mån försvarlig avvägning av den enskildes och det
allmännas krav på rättssäkerhet om tveksamma fall remitterades till experter.
Men man kunde då rimligen fordra, att dessa experter med intensitet
och exceptionell snabbhet sökte komma till rätta med fallet. Klaganden
hade icke stått under observation av andra än möjligen sköterskorna, i
vilkas hand väl knappast frågor av denna för individen avgörande beskaffenhet
borde ligga. I klagandens fall hade dessutom pa grund av arten av
hans sjukhusvistelse för länge sedan bort kunna utrönas, att klagandens
farlighet för hustrun endast vore inbillad. Klaganden hade sedan länge
åtnjutit en sådan frihet, att han endast sovit å sjukhuset. Han hade haft
arbete i Vadstena och tillgång till stora penningsummor på arbetsplatsen
och hade dagligen kunnat fara till Linköping för att uppsöka hustrun. Ingen
människa kunde påstå annat, än att klaganden uppträtt mönstergillt under
sin sjukhusvistelse, trots den oerhörda orättvisa han ansage begången. Han
hade endast sakligt sökt komma till rätta med frågan men aldrig förlorat
sin självbehärskning. Hans nerver vore emellertid snart så pressade och
hans omgivning så dyster — han vistades tillsammans med höggradigt sinnessjuka
individer — att han befarade att han snart verkligen skulle bliva
i behov av vård å sinnessjukhus.

Klagandens fall syntes, anförde han slutligen, ha hamnat i ett fullständigt
dödläge. Även sedan hans juridiska biträde tagit hand om fallet och

1 Härmed avses en under våren 1947 inträffad händelse, då en man under permission från
anstalt för öppen vård av psykiskt sjuka uppsökt sin i Göteborg boende hustru och stuckit
ned henne med kniv.

106

sökt komma till rätta med anledningen till klagandens kvarhållande hade
de olika myndigheterna — polisen, överläkaren och sinnessjuknämnden —
endast hänvisat till varandra. Klaganden vore övertygad om att en serie
felaktigheter begåtts, och hela förfarandet stode i skriande kontrast till de
garantier för den enskildes rättssäkerhet, som i övrigt strängt upprätthölles
i det svenska rättssamhället. Det syntes höra hemma i en diktaturstat.
Klaganden avsåge icke i första hand att komma åt någon enskild person
för begångna fel. Men klaganden hade vistats å sjukhuset i drygt sex månader
och därvid visat ett lugn och en behärskning, som hans vänner sade vara
enastående; då han trots detta och den omständigheten att han och hans
hustru vunnit hemskillnad icke blivit utskriven, hade han, som intet hellre
önskade än att återgå till ett normalt liv och ärligen försörja sina underåriga
barn, förlorat allt hopp om att något kunde inträffa, som skulle kunna
föranleda de ansvariga myndigheterna att ändra uppfattning om fallet.

Sedan Sellberg i anledning av klagoskriften anmodats att hit inkomma
med yttrande, anförde Sellberg följande.

Klaganden vore född 1902 och till yrket bilmontör. Hereditärt vore intet
av intresse känt. Han hade ansetts väl begåvad. Vid unga år hade han blivit
stamanställd, skött sig bra och blivit befordrad. Under civilanställning hade
han likaledes skött sig bra. Under militär beredskapstjänst åren 1940—
1945, varunder han mestadels tjänstgjort som lärare vid skolor, hade han
skött sig väl och befordrats till värnpliktig löjtnant. Efter hemkomsten hade
han arbetat på en bilverkstad. Klaganden hade gift sig 1924 och hade tio
barn. Äktenskapet hade från början varit mindre lyckligt och syntes ha
försämrats efter 1929, då hustrun fått vetskap om att klaganden haft en
utomäktenskaplig förbindelse. Sedan 1932 hade tidvis svårare misshälligheter
med raseriutbrott och hotfullt uppträdande mot hustrun förekommit.
Enligt vad hustrun uppgivit skulle klaganden vid denna tid även haft
förbindelse med en annan kvinna och fört ett tämligen dyrbart uteliv, med
påföljd att familjen under år 1935 vräkts från sin bostad. Vid sina mera
sporadiska besök i hemmet under beredskapstiden hade han ställt till uppträden,
i regel med handgripligheter. Efter återkomsten från militärtjänsten
i maj 1945 hade han en tid gått arbetslös, varvid hans humör blivit allt
sämre. Han skulle därefter ofta ha överfallit hustrun, hotat skjuta henne,
barnen och sig själv samt slagit sönder inredningen i hemmet. Enligt
hustrun hade han efter utbrotten ”rasat” en stund och sedan gått till sängs
och somnat, varvid han stönat och jämrat sig i sömnen. Ibland hade han
tyckt sig höra personer komma genom ytterdörren, varvid han sett uppskrämd
ut. Sedan hösten 1946 hade hustrun fruktat för sitt och barnens
liv, varför de legat innanför låsta dörrar. Den 12 januari 1947 hade klaganden
fått ett nytt raseriutbrott, varvid han slagit sönder porslin m. m. samt
givit hustrun ett slag på hakan. En grannfru hade tillkallat polis, och kla -

107

ganden hade anhållits samma dag på sin arbetsplats samt undersökts av
polisläkaren, som utfärdat vårdattest, varefter klaganden intagits å Birgittas
sjukhus på ansökning av polismästaren i Linköping. Med ansökningshandlingen
hade följt en polisrapport av den 13 januari 1947. — Vid intagningen
hade klaganden varit klar, ordnad och redig. Han hade verkat vaken
och intelligent. Av allt att döma hade han rätt höga tankar om sig själv
och hade visat en uttalad affektlabilitet. Han hade lätt brusat upp och förlorat
självbehärskningen samt hade vid flera tillfällen synts nära att brista
i gråt. Han hade visat en oresonlighet, som gjort det svårt att genomföra
även sådana åtgärder, som kunnat vara till hans fördel. Då han i väsentliga
delar bestritt uppgifterna i polisrapporten, hade denna genomgåtts
punkt för punkt för att klaganden skulle få precisera sina bemötanden.
Med anledning av de uppgifter klaganden lämnat hade Sellberg i skrivelse
till polisen i Linköping den 19 mars 1947 begärt, att klagandens hustru,
hennes söner och andra som känt till förhållandena skulle höras närmare
angående uppgifterna i polisrapporten. I en ny polisrapport, som inkommit
den 16 maj 1947, hade de tidigare lämnade uppgifterna om att patienten
uppträtt hotfullt i hemmet i huvudsak bekräftats. — Den 27 mars 1947
hade den över klaganden förda journalen översänts till överinspektören för
sinnessjukvården med anhållan om direktiv i fråga om frigång och permission
för klaganden. I svar den 1 april 1947 hade överinspektören meddelat,
att han intet hade att erinra mot frigång, men att frågan om klagandens
utskrivning skulle underställas sinnessjuknämnden. En av klaganden
gjord framställning om utskrivning från sjukhuset hade avslagits av
sinnessjuknämnden den 29 april 1947.1 ny skrivelse till sinnessjuknämnden
den 19 maj 1947 hade Sellberg föreslagit, att klaganden skulle erhålla s. k.
utsträckt frigång, vilket innebure att klaganden, ehuru han var intagen
på sjukhuset, medgåves antaga och fullgöra arbete utanför sjukhuset. Klaganden
hade nämligen den 14 maj erbjudits arbete vid en bilskola i Vadstena.
Då klaganden vore bilmontör, hade Sellberg fått den uppfattningen
att klaganden skulle anställas som sådan. Sinnessjuknämnden hade bifallit
framställningen om utsträckt frigång. På omvägar hade Sellberg emellertid
sedan fått veta, att klaganden tjänstgjorde som bilinstruktör och meddelade
undervisning i bilkörning. Sellberg hade då tillsagt klaganden, att Sellberg
icke ansåge det lämpligt att klaganden tjänstgjorde som lärare i bilkörning,
så länge han var intagen å sjukhuset, samt föreslagit, att klaganden skulle
skaffa sig arbete som bilmontör. Då klaganden vägrat gå med på detta,
hade Sellberg förklarat, att tillståndet om utsträckt frigång måste återkallas.
Vid överinspektörens besök å sjukhuset den 5 juni 1947 hade klaganden
fått tillfälle att framlägga sin sak för denne. Klaganden hade därvid
bestritt, att han gjort sig skyldig till hustrumisshandel. Beträffande det
aktuella arbetet hade han förklarat, att han icke kunde få detta, om han ej
finge tjänstgöra som lärare. I en ny skrivelse till sinnessjuknämnden den

108

3 juni 1947 hade klaganden anhållit, att frågan om hans utskrivning måtte
upptagas till förnyad prövning. Sinnessjuknämnden hade i skrivelse den
17 juni 1947 meddelat, att den icke funnit skäl bifalla framställningen.
Klaganden hade därefter haft anställning vid en bensinstation i Vadstena
och under denna tid haft utsträckt frigång. Klaganden och hans hustru
hade numera erhållit hemskillnad.

Sellberg yttrade slutligen: Den i klagoskriften lämnade uppgiften att
klaganden icke blivit undersökt vore icke överensstämmande med sanningen.
Allt hade gjorts för att göra utredningen så fullständig som möjligt
samt för att bereda klaganden största möjliga frihet och tillfälle till arbete.
Hans förhöjda självkänsla, hans oresonlighet samt hans förnekande eller
bagatelliserande av fakta gjorde, att han trots sitt ordnade uppträdande
måste betraktas som en ganska besvärlig patient. På grund av sitt överlägsna
uppträdande och sin påstridighet vore han illa omtyckt av medpatienterna.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde Sellberg,
att klagoskriften icke måtte föranleda någon J.O:s åtgärd.

Till utredning i ärendet införskaffade jag sinnessjuknämndens handlingar
rörande klaganden, avskrift av klagandens journal vid Birgittas sjukhus,
de av Sellberg omförmälda polisrapporterna samt Linköpings rådhusrätts
protokoll i hemskillnadsmålet. Av sistnämnda protokoll inhämtades, att
rådhusrätten den 27 maj 1947 på talan av klagandens hustru dömt till hemskillnad
mellan henne och klaganden jämlikt 11 kap. 2 § andra stycket
giftermålsbalken, därvid makarna vid vite av en månads fängelse för dem
vardera förbjudits att under hemskillnadstiden besöka varandra.

I en till mig den 23 augusti 1947 inkommen skrift anförde klagandens
i hemskillnadsmålet anlitade biträde juris kandidaten Hans Lindstedt
följande.

Lindstedt hade kommit i förbindelse med klaganden i början av maj
1947. Trots att klaganden då på hustruns föranstaltande vistats å sjukhuset
i fyra månader hade hans inställning i målet varit allt annat än hätsk. Han
hade motsatt sig hemskillnad med tanke pa de många underåriga barnen,
som skulle bliva utan riktigt hem, och menat att föräldrarna hade plikt
att icke i första hand tänka på sig själva utan måste försöka att fortsätta
sammanlevnaden. I fråga om underhåll till barnen hade klaganden varit
mj eket man om att skäligt sadant skulle utga, om hemskillnad beviljades.
Klaganden hade också framhållit, att hemmets egendom såvitt möjligt icke
skulle splittras, han hade gjort ansprak endast pa viss personlig egendom
samt en del annat nödvändigt såsom sängkläder m. m. Hans uppträdande
hade hela tiden varit förvånande lugnt och behärskat, utan minsta hätskhet.
Klaganden hade även anmodat Lindstedt att söka få rättelse i fråga
om hans intagande å sjukhuset. Sellberg hade till en början hänvisat till

109

att polisutredningen icke vore avslutad, varför han icke kunde taga definitiv
ställning till saken. Sedan Lindstedt anhållit, att polisen snarast måtte
slutföra undersökningen — vad som ansetts återstå hade tydligen varit
hörande av klagandens föräldrar — hade på förfrågan från sjukhuset meddelats,
att överläkaren i detta fall icke ägde befogenhet att verkställa utskrivning
utan sinnessjuknämndens hörande, men att en ansökan till nämnden
skulle tillstyrkas. Lindstedt hade även samtalat med överinspektören
för sinnessjukvården Gunnar Lundquist, som personligen tagit del av fallet.
Redan före detta samtal hade framställning till sinnessjuknämnden gjorts.
Efter samtalet hade ny framställning gjorts med samma negativa resultat.
Ärendet syntes nu, vad den medicinska sakkunskapen beträffade, ha slagit
knut på sig självt, varvid enligt Lindstedts uppfattning prestigesynpunkter
måste spelat in. Överläkaren torde ha bedömt klagandens farlighet för
hustrun endast på grund av hans handlingar, sådana dessa framstått enligt
polisrapporten. Någon undersökning hade ju icke förekommit, kanske just
därför att man insett vetenskapens begränsning; något belägg för vare sig
det ena eller det andra kunde icke erhållas genom en sinnesundersökning.
Sedan läkaren sålunda funnit bäst att ”för säkerhets skull” intaga klaganden
(kritiken efter det s. k. Göteborgsfallet torde enligt vad som framkommit
vid Lindstedts samtal med flera läkare i sinnessjukvården ha åstadkommit
en benägenhet att hellre fälla än fria), hade han senare helt ändrat
mening. Han hade enligt klaganden vid ett flertal tillfällen yttrat, att han
icke alls ville behålla klaganden och liknande uttryck. Enligt egen utsago
skulle han även ha tillstyrkt framställningarna till sinnessjuknämnden. Nu
hade han emellertid avhänt sig makten över saken. På grundval av samma
handlingar, som föranlett överläkaren att intaga klaganden, funne nämnden
att klaganden borde kvarhållas. Om nämnden icke litade på överläkarens
uppfattning måste, innan den kunde komma till en annan uppfattning,
antingen den ensidiga polisrapporten rättas eller nämnden personligen
ha klaganden under uppsikt. Någon utsikt till vare sig det ena eller
det andra syntes icke föreligga. Det syntes Lindstedt ganska klart, att
överläkarens ändrade uppfattning innerst inne måste bero på att han senare
insett, att han misstagit sig vid intagandet; att vistelsen å sjukhuset
skulle ha medfört en förbättring i klagandens tillstånd kunde han väl knappast
räkna med. Om i så fall detta med skärpa framhållits för nämnden,
kunde väl denna knappast taga på sitt ansvar att på grundval av endast
papper neka en utskrivning. Och om det underlåtits av prestigeskäl, vore
det ytterligare en mörk punkt i denna bedrövliga historia. — Klagandens
intagning å sjukhuset syntes helt vara en internering i säkerhetssyfte. Man
bävade vid tanken att en sådan åtgärd skett utan dom för bevisade handlingar
och utan att vederbörande genom sinnesundersökning befunnits vara
i behov av vård å sinnessjukhus. Men saken bleve, om den icke vore så allvarlig
för klaganden, närmast komisk, när man betänkte, att utformningen

av interneringen helt omintetgjort dess syfte; klaganden vore helt utan kontroll
från klockan 7 på morgonen till 21 på kvällen. Läkarens uppfattning
stämde icke längre med sinnessjuknämndens, och klaganden måste åtminstone
formellt vara intagen. Det syntes Lindstedt vara på tiden att
någon gång påtala och försöka sätta en gräns för läkarnas alltmera vittgående
ingrepp i den medborgerliga friheten. Ett fall så extremt som detta
syntes dessbättre än så länge vara sällsynt. Varje lekman, som kände klaganden,
ställde sig fullständigt frågande inför hur något sådant som detta
vore möjligt. Och läkarvetenskapen vore i sanning förmäten, om den ansåge
sig vara på det klara med fallet utan närmare undersökning. Lindstedt
ansåge, att en juridisk instans tyvärr hade små möjligheter att göra något
åt läkarens medicinska uppfattning. Men han ansåge, att man borde kunna
konstatera, att förfarandet i detta fall varit alltför ensidigt och att materialet
för bedömande av klagandens farlighet varit alltför bristfälligt. En
polisrapport, som icke ansåges kunna ligga till grund för ett åtal, borde
icke komma i läkarnas händer, så att de på grundval av denna fastsloge
personens farlighet. Ingen garanti funnes för att utredningen då, såsom
inför domstol, bleve fullständig. De två slag av intagning och internering
som borde få förekomma vore antingen att vederbörande åtalades och på
grund av bevisat begångna handlingar omhändertoges i straffanstalt eller,
efter sinnesundersökning, å sinnessjukhus eller ock att han, utan att ha
begått åtalbara handlingar, efter vanlig sinnesundersökning intoges å sinnessjukhus.
I det rörande sådan sinnesundersökning avgivna utlåtandet
borde då, liksom fallet vore i utlåtanden efter domstolsremiss, undersökningsläkaren
på heder och samvete uttala, att den undersökte vore i behov
av vård å sinnessjukhus. Den mellanform, som förelåge i detta fall, vore ett
allvarligt hot mot rättssäkerheten. — I ett brev till Sellberg den 15 juli
1947 hade Lindstedt gjort ett sista försök att komma tillrätta med saken
hos den medicinska sakkunskapen. På detta brev hade Sellberg svarat, bland
annat, att klaganden finge försöka med ny ansökan om försöksutskrivning
längre fram”. Därmed hade tydligen avsetts en ansökan efter den tid av
fyra månader, inom vilken sinnessjuknämnden icke hade skyldighet att
upptaga förnyad ansökan till prövning. Sellberg hade även framhållit, att
han komme att tillstyrka framställningen ”om intet oförutsett inträffar”.
Det oförutsedda’ skulle kunna bestå däri, att klaganden bröte samman
och förlorade sitt tålamod. För Lindstedt vore detta en möjlighet, som man
allvarligt kunde räkna med.

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 26 augusti 1947 anhöll jag, att styrelsen
måtte så snart ske kunde avgiva utlåtande i ärendet och däri särskilt
yttra sig rörande klagandens sinnesbeskaffenhet och frågan huruvida han
vore i behov av vård å sinnessjukhus.

Sedan medicinalstyrelsen remitterat handlingarna i ärendet till överinspektören
Lundquist, anförde denne följande.

På sjukhuset hade klaganden visat en uttalad affektlabilitet. Han hade
lätt brusat upp, visat sig oresonlig och bagatelliserat alla graverande uppgifter
om sitt beteende. Han hade dock erhållit frigång från början av april
1947, och från slutet av maj hade han haft s. k. utsträckt frigång med arbete
i Vadstena. Vid Lundquists personliga undersökning av klaganden den
5 juni hade han varit spänd och något upphetsad, men han hade klart och
öppet redogjort för sina förhållanden. Han hade dock visat en påtagligt
förhöjd självkänsla med bristande insikt om vad som fört honom till sjukhuset.
Han hade förefallit envist fixerad vid tanken att han vore offer för
en ”orättvis inspärrning”. Enligt Lundquists mening hade klaganden då
fortfarande befunnit sig i ett insufficienstillstånd, som kanske snarast kunde
betecknas som en psykoneuros hos ixothym personlighet. Detta insufficienstillstånd
hade tydligen förelegat sedan flera år tillbaka och tagit sig allt
svårare uttryck. Beträffande vårdbehovet då hade Lundquist — ehuru
med viss tvekan — ansett, att sådant alltjämt förelegat, men Lundquist
hade tillrått hänvändelse till sinnessjuknämnden. Vid samtal med Sellberg
den 19 september hade denne framhållit, att klaganden liksom förut vore
skrytsam, skroderande och ”högfärdig” på sjukhuset och ville bli titulerad
löjtnant. Han bleve lätt upphetsad och arg vid motsägelser, men han skötte
sitt arbete och hade även skött ett par permissioner utan anmärkning.
Lundquist ville som sin mening framhålla, att klaganden ännu icke syntes
ha kommit ur sitt psykiska insufficienstillstånd. Delvis torde detta dock
vara reaktivt betingat (på grund av intagningen). Beträffande vårdbehovet
syntes klaganden numera kunna medgivas försöksutskrivning under villkor
att han under närmaste halvåret hade bostad och arbete i Vadstena och
stode under tillsyn av hjälpverksamheten vid Birgittas sjukhus.

I ett till mig den 25 september 1947 avgivet utlåtande anförde medicinalstyrelsens
rättspsykiatriska nämnd, att klaganden vore en höggradigt psykiskt
abnorm individ (ixoid psykopat med starkt förhöjd självkänsla samt
med benägenhet för paranoida reaktioner och för affektexplosioner med
våldshandlingar) och sålunda tillhörde en abnormtyp, som kunde vara
mycket farlig för annans säkerhet till person, att han vid tidpunkten för
omhändertagandet befunnit sig i ett med sinnessjukdom jämförligt psykiskt
abnormtillstånd av sådan art, att han var i trängande behov av vård å sinnessjukhus,
att han tillhörde den grupp av på sinnessjukhus intagna, rörande
vilka hinder för utskrivning förelåge enligt 18 § andra stycket sinnessjuklagen,
varför beslutanderätten om hans utskrivning tillkomme sinnessjuknämnden,
att han vid tidpunkten för sinnessjuknämndens prövning den 17
juni 1947 av frågan om hans utskrivning otvivelaktigt alltjämt var i behov
av vård å sinnessjukhus samt att hans psykiska tillstånd för närvarande
syntes vara sådant att det möjliggjorde hans utskrivning på försök under

112

villkor att han icke besökte den ort, där hans hustru vistades, samt att i
övrigt tillfredsställande övervakning av honom anordnades.

I därefter infordrat yttrande anförde sinnessjuknämnden följande.

Nämnden hade vid tre olika tillfällen, nämligen den 29 april, den 28 maj
och den 17 juni 1947, prövat frågan om klagandens utskrivning. Nämnden
hade ansett, att för utskrivningen hinder mötte jämlikt 18 § sinnessjuklagen
på grund av att klaganden ”enligt vad känt är under inflytande av
sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat brott, vilket
icke blivit beivrat”. Innehållet av den mera fullständiga utredning, som
återfunnes i remissakten, hade icke kommit nämnden att ändra sin uppfattning
om den ordning, i vilken klagandens utskrivningsfråga borde handläggas.
Då sinnessjuknämnden endast i ett mycket ringa antal fall kunde
konfronteras med de sjuka och få en på personligt sammanträffande med
dem grundad uppfattning om deras psykiska tillstånd, vore det naturligt,
att den ansvarige sjukvårdsläkarens åsikt tillmättes avsevärd vikt av nämnden.
Nämnden skulle å andra sidan ej rätt fullgöra sina åligganden, om de
föreliggande ärendena icke underkastades en självständig prövning. Då det
vore en synnerligen vansklig sak att avväga å ena sidan den enskilde individens
intresse av att vistelsen å sinnessjukhuset icke utsträcktes längre än
nödvändigt och å andra sidan intresset av att andras säkerhet icke äventyrades,
låge det icke något egendomligt i att nämnden och sjukvårdsläkaren
understundom vore av olika uppfattning antingen därutinnan att nämnden
intoge en mindre försiktig ställning i utskrivningsfrågor än läkaren
eller i motsatt riktning. Det vore ej sällan förenat med svårighet att i efterhand
i detalj redovisa de olika synpunkter, som tillsammantagna bestämt
nämndens ställningstagande i utskrivningsfrågor, särskilt om, såsom i förevarande
fall, några månader förflutit sedan beslutet meddelats. Det syntes
i detta fall ej heller vara erforderligt att närmare belysa de synpunkter,
som varit bestämmande för nämndens ställningstagande, med hänsyn till
att överinspektören, som den 5 juni 1947 personligen undersökt klaganden,
enligt vad den nu gjorda utredningen utvisade ansett vårdbehov då alltjämt
föreligga samt medicinalstyrelsens rättspsykiatriska nämnd förklarat
sig dela denna uppfattning. Sinnessjuknämnden begränsade sig därför till
att framhålla, att den framställning, som var föremål för nämndens bedömande
den 17 juni 1947, förutsatt, att klaganden skulle vara lärare vid
bilskola, en syssla, som enligt nämndens mening icke vore lämplig för en
person med klagandens psyke. Sinnessjuknämnden hade som bekant att
pröva utskrivningsfrågor allenast efter anmälan eller framställning enligt
21, 22 eller 23 § sinnessjuklagen. Då nämnden på nytt finge taga ställning
till en anmälan eller framställning om klagandens utskrivning, komme
givetvis de synpunkter, som tillförts ärendet genom det i anledning av
klagoskriften verkställda remissförfarandet, att av nämnden beaktas.

113

Sedan klagandens föräldrar gjort framställning om klagandens utskrivning
från sjukhuset, beslöt sinnessjuknämnden den 14 oktober 1947, att
klaganden skulle på försök utskrivas från sjukhuset för tiden till och med
den 30 april 1948, varvid skulle iakttagas, att han hade bostad och arbete
hos viss namngiven person i Vadstena och stode under tillsyn av7 denne
ävensom av den vid sjukhuset anordnade hjälpverksamheten.

Med hänsyn till vad medicinalstyrelsen anfört och vad i övrigt i saken
förevarit fann jag vid därefter företagen prövning av ärendet klagomålen
icke föranleda någon min vidare åtgärd.

13. Intagning i fångvårdsanstalt på grund av notis i Polisunderrättelser,
utvisande att dömd person efterlysts för undergående
av straff eller skyddsåtgärd.

I en till mig inkommen skrift anförde Fritz Oscar Valdemar Adolfsson
klagomål över att han, som genom polisdomstolens i Stockholm utslag
den 7 januari 1946 ålagts elva dagars fängelse såsom förvandlingsstraff
för böter, anhållits och överförts till kriminalpolisens station i Stockholm
den 13 mars 1946 klockan 21.3o men först påföljande dag förpassats till
stadens rannsakningsfängelse, varigenom strafftiden kommit att räknas
först från sistnämnda dag.

Sedan jag i anledning av klagoskriften anmodat Ö.Ä. att efter verkställd
utredning avgiva utlåtande, inkom Ö.Ä. med utredning och eget yttrande.

Av utredningen framgick, bland annat, att Adolfsson icke kunnat anträffas
för verkställighet vid den tidpunkt då utslaget vunnit laga kraft mot
honom, att Ö.Ä. därför låtit efterlysa honom i Polisunderrättelser, att de
polismän, som på grund av efterlysningen anhållit Adolfsson den 13 mars
1946, icke varit i tillfälle att samma dag förete utslaget, att den anhållne
vid detta förhållande enligt vid rannsakningsfängelset tillämpad praxis
kunde intagas för verkställighet allenast, såframt fängelset hade möjlighet
att kontrollera att han skulle undergå straffet, t. ex. genom eu telefonpåringning
till vederbörande myndighet — i detta fall Ö.Ä. — samt att
förpassningen fått anstå, emedan sistnämnda möjlighet ej förelegat vid den
tid på dagen då anhållandet ägt rum.

I utlåtandet framhöll Ö.Ä. såsom sin mening, att de polismän, som voro
ansvariga för att Adolfsson ankommit till fängelset först dagen efter anhållandet,
icke kunde anses ha genom sitt förfarande föranlett det men, som
Adolfsson påtalat. Emellertid förklarade Ö.Ä., som funnit ovannämnda
vid rannsakningsfängelset tillämpade praxis naturlig men ägnad att i vissa

8 — Juatitieombudamavvcna ämbct ahcrättdac till 19^8 dra rikadag.

114

fall medföra en otillfredsställande förlängning av den ådömda frihetsförlusten,
sig anse, att en efterlyst person, som av polismyndighet införpassades
till fångvårdsanstalt för undergående av straff och ej själv gjorde
invändning mot att straffverkställigheten påbörjades, borde, därest utslaget
rörande bestraffningen ej vore tillgängligt, intagas i anstalten på grundval
allenast av efterlysningsnotisen. Ö.Ä. framhöll slutligen, att situationer
liknande den ifrågavarande lätt kunde uppstå och att ett uttalande i ämnet
från J. 0:s sida därför skulle vara av synnerligt värde för åvägabringande
av enhetlighet de olika fångvårdsanstalterna emellan.

Efter remiss avgav därefter fångvårdsstyrelsen den 11 mars 1947 utlåtande
i ärendet och anförde däri följande.

Liksom Ö. Ä. ansåge fångvårdsstyrelsen, att det med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke borde läggas någon befattningshavare till
last att Adolfsson förpassats till verkställighet först dagen efter den då han
anhållits. Till den principiellt viktiga frågan, huruvida personer, som efterlysts
i Polisunderrättelser för undergående av straff, borde intagas för
verkställighet allenast på grundval av efterlysningsnotisen, hade styrelsen
ansett sig böra taga ställning först sedan någon erfarenhet vunnits under
tillämpningen av de nya bestämmelser rörande verkställighetens inledande,
som innefattades i lagstiftningen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff m. m. jämte tillämpningsförfattningar, vilka bestämmelser
trätt i kraft den 1 juli 1946. För att en straffdom skolat befordras till verkställighet
hade enligt de före den 1 juli 1946 gällande reglerna erfordrats,
att länsstyrelse eller tillsyningsman vid häkte meddelat ett särskilt förordnande
om verkställighet, vilket jämväl innefattat ett fastställande av den
dag då den dömde skolat frigivas. När en straffdom förekommit till verkställighet,
hade det visserligen varit brukligt, att styresman vid fångvårdsanstalt
omedelbart föranstaltat om verkställighetens inledande, men det
hade ankommit på länsstyrelsen eller tillsyningsmannen att pröva förutsättningarna
för verkställighet. Genom den nya lagstiftningen hade styresmannen
erhållit ett mera direkt ansvar för vidtagna verkställighetsåtgärder,
vilkas laglighet han måste självständigt pröva. Den efterföljande prövning,
som fångvårdsstyrelsen verkställde i samband med fastställande av
frigivningsdagen, fritoge icke styresmannen från ansvar för begångna fel.
De nya verkställighetsreglerna hade vidare medfört, att prövningen huruvida
intagning för verkställighet kunde äga rum blivit mera komplicerad.
När en straffdom förekomme till verkställighet mot någon som icke hölles
häktad i målet, finge den dömde nämligen icke såsom förut i regel intagas
för verkställighet i närmast belägna fångvårdsanstalt, utan olika bestämmelser
om intagningsanstalt gällde allt efter den ådömda påföljdens art
och tidslängd m. m. En styresman kunde göra sig skyldig till tjänstefel
genom att intaga någon för verkställighet, om anstalten enligt fångvårds -

115

styrelsens anv isningar icke vore avsedd för den kategori, som den dömde
tillhörde. Fångvårdsstyrelsen hade meddelat föreskrifter och anvisningar
beträffande verkställighetens inledande mot icke häktade dömda genom
bland annat cirkulär den 30 juni 1946, nr 5, samt rundskrivelser den 15
juli 1946, nr 88 och nr 83 SD, och den 4 januari 1947, nr 1 SD.

I likhet med Ö. Ä. — anförde fångvårdsstyrelsen vidare — funne styrelsen
det angeläget, att till straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, förvaring
och internering dömda som efterlysts för att förpassas till verkställighet —
alltså personer som ej hölles häktade — kunde intagas för verkställighet
omedelbart efter anhållandet, såframt omständigheterna ej vore sådana att
den dömde utan fara för avvikande kunde lämnas på fri fot. Bortsett
från sistnämnda fall erfordrades enhetliga bestämmelser rörande förfarandet
vid intagning för verkställighet, när verkställbar dom ej kunde företes.
För ett särskilt fall — när den dömde erhölle föreläggande att själv inställa
sig för verkställighet — hade fångvårdsstyrelsen meddelat sådana bestämmelser
i ovannämnda cirkulär nr 5. Den myndighet, som meddelade föreläggandet,
borde tillställa den dömde ett skriftligt bevis därom, vilket
skulle innefatta uppgift om domstolens namn, dagen för domen och det
ådömda straffet ävensom anteckning om att domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vunnit laga kraft mot den dömde. När någon efterlystes
för undergående av straff eller skyddsåtgärd som ovan sagts, måste man
räkna med att den dömde kunde komma att förpassas till fångvårdsanstalt
å sådan tid på dagen, att styresmannen saknade möjlighet att genom telefonsamtal
eller på annat sätt kontrollera att verkställbar dom förelåge.
För att en notis i Polisunderrättelser skulle kunna läggas till grund för
intagningen — vilket fångvårdsstyrelsen funne lämpligt — erfordrades
därför, att notisen innehölle samma uppgifter som ovannämnda föreläggande.
När någon förelädes att inställa sig för verkställighet, toge den myndighet,
som meddelade föreläggandet, ställning till frågan om intagningsanstalt
genom att den dömde förelädes att inställa sig å viss angiven
fångvårdsanstalt. Därvid hade myndigheten att följa de anvisningar, som
fångvårdsstyrelsen meddelat vid utslagets översändande för verkställighet,
eller, om den dömde avgivit nöjdförklaring och myndigheten ej hade kännedom
om fångvårdsstyrelsens anvisning, vad i cirkuläret nr 5 för sådant fall
föreskrivits. Då efterlysning för undergående av straff eller skyddsåtgärd
icke kunde antagas förekomma beträffande någon som avgivit nöjdförklaring,
vore det alltid den länsstyrelse, som från fångvårdsstyrelsen mottagit
domen för verkställighet, eller myndighet, till vilken länsstyrelsen vidarebefordrat
domen, som föranstaltade om efterlysning. Myndigheten ägde alltså
tillgång till den resolution, varigenom fångvårdsstyrelsen anvisat intagningsanstalt.
Upplysning därom kunde således utan olägenhet lämnas i efterlysningsnotisen.
Då det icke vore känt å vilken ort den dömde komme att
anträffas, borde även medtagas den alternativa hiinvisning till i cirkuläret

116

angivna anstalter, som fångvårdsstyrelsens resolution i regel innehölle. I
ovannämnda rundskrivelse den 15 juli 1946 nr 88 hade fångvårdsstyrelsen
föreskrivit, bland annat, att styresman borde för verkställighet intaga
den som inställde sig efter meddelat föreläggande, såframt beviset därom
vore avfattat i enlighet med vad ovan sagts och förutsättningarna för verkställighet
i övrigt förelåge. Styrelsen hade för avsikt att meddela motsvarande
föreskrift för styresmännen beträffande intagning för verkställighet
på grundval av efterlysningsnotis i Polisunderrättelser, som vore avfattad
på sätt ovan angivits, ävensom att på lämpligt sätt bringa detta till vederbörande
länsstyrelsers och andra därav berörda myndigheters kännedom.
Styrelsen ville erinra, att komplikationer kunde uppkomma i vissa fall.
Ett sådant, fastän av mindre praktisk betydelse, vore att straffet blivit
verkställt utan att efterlysningsnotisen avlysts. Ett annat fall vore det
som inträdde, när mera än en straffdom förelåge mot den dömde och förening
enligt 4 kap. 4 § strafflagen skulle äga rum. Vidare kunde det inträffa,
att det straff, för vilket den efterlyste dömts, blivit konsumerat
genom senare verkställighet av ungdomsfängelse eller frihetsberövande
skyddsåtgärd, utan att efterlysningen blivit avlyst. I samtliga dessa fall
syntes det böra ankomma på fångvårdsstyrelsen att återkalla sin hos
vederbörande länsstyrelse framställda begäran om verkställighet och därigenom
föranleda att efterlysningen avlystes. För detta ändamål måste
vissa särskilda kontrollåtgärder vidtagas inom styrelsen. Däremot syntes
vederbörande länsstyrelser på eget initiativ böra föranstalta om avlysning
ur Polisunderrättelser, när ett ådömt straff blivit preskriberat. Styrelsen
ville slutligen framhålla, att det även när efterlysning i Polisunderrättelser
ej ägt rum kunde inträffa, att den dömde bleve anhållen utan att utslaget
hunne anlända under dagen. I sådana fall syntes emellertid telegrafisk
begäran om verkställighet kunna göras från vederbörande länsstyrelse.
Styresmannen hade också möjlighet att telefonledes införskaffa upplysningar.
Några särskilda regler för det fall, att införpassning ägde rum sent
på dagen, syntes ej vara påkallade. Dock borde enligt styrelsens mening
övervägas, huruvida det icke åtminstone i Stockholm borde finnas möjlighet
att efter ordinarie tjänstgöringstid inhämta upplysningar angående
sådana straffdomar, som av Ö. Ä. befordrades till verkställighet. Ett fall,
i vilket det skulle ha inverkat på strafftidens längd om styresman vid
fångvårdsanstalt kunnat erhålla svar på telefonförfrågan i ett verkställighetsärende,
hade behandlats i J. 0:s ämbetsberättelse 1947 sid. 97 o. f.

Genom cirkulär den 26 juni 1947, nr 8, förordnade sedermera fångvårdsstyrelsen,
under hänvisning till cirkuläret den 30 juni 1946 nr 5 och rundskrivelsen
den 15 juli 1946 nr 88, i hithörande avseende följande:

”Kan verkställbar dom icke företes, när någon som icke är häktad förpassas
till fångvårdsanstalt för undergående av straff eller skyddsåtgärd,

117

bör den förpassade intagas för verkställighet, om styresmannen genom
telefonsamtal med länsstyrelse eller på annat sätt kan kontrollera, att verkställbar
dom föreligger och att övriga förutsättningar för intagning i anstalten
föreligga. Intagning skall ske, om den som verkställer förpassningen
företer bestyrkt avskrift av notis i tidningen Polisunderrättelser, utvisande
att den dömde efterlysts för undergående av straff eller skyddsåtgärd, som
kan verkställas i anstalten. Efterlysningsnotisen skall dels innehålla uppgift
om domstolens namn, dagen för domen och straffet eller skyddsåtgärden
ävensom upplysning om att domen vunnit laga kraft mot den dömde,
dels angiva hos vilken myndighet verkställighetshandlingarna förvaras och
vad de innehålla om intagningsanstalt för den dömde. När intagning skett,
skall styresmannen ofördröjligen hos nämnda myndighet begära, att
verkställighetshandlingarna översändas till anstalten, ävensom till fångvårdsstyrelsen
sända meddelande om intagningen med angivande av domstolens
namn, dagen för domen och straffet eller skyddsåtgärden.”

I rundskrivelse den 26 juni 1947, nr 429, varmed cirkuläret samma dag
översändes till länsstyrelserna och kriminaltekniska anstalten, framhöll
fångvårdsstyrelsen vidare, att styrelsen vid sitt ställningstagande till frågan
om intagning i fångvårdsanstalt på grund av notis i Polisunderrättelser om
den dömdes efterlysning för undergående av straff eller skyddsåtgärd förutsatt,
att sådan efterlysning genom vederbörande länsstyrelses försorg återkallades,
när straffet eller skyddsåtgärden preskriberats.

Med hänsyn till de av fångvårdsstyrelsen vidtagna åtgärderna till förekommande
av dröjsmål med utslags bringande till verkställighet i fall som
det förevarande fann jag därefter ärendet icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

14. Kungörelser om lediga lärartjänster vid folk- och småskolor
böra innehålla uppgift om att vid ansökan till tjänst skall
fogas merit- och tjänsteförteckning, upprättad enligt
av skolöverstyrelsen fastställt formulär.

Genom kungl. kungörelse den 14 juni 1946 (nr 567) om vissa ändringar
i förnyade stadgan den 26 september 1921 angående folkundervisningen i
riket erhöll § 19 mom. 3 i stadgan, som innehåller bestämmelser om ansökning
till ordinarie lärartjänst vid folk- och småskolor, från och med den
1 oktober 1946 sådan lydelse, att ansökan till dylik tjänst skall åtföljas
av ”behörigen styrkt merit- och tjänsteförteckning, upprättad enligt av
skolöverstyrelsen fastställt formulär”.

118

Formulär till merit- och tjänsteförteckning fastställdes av skolöverstyrelsen
den 28 september 1946.

I en hit ingiven skrift påtalade f. d. bankombudsmannen G. Undén det
förhållandet att i ett fall en sökande till en lärartjänst förklarats obehörig
att uppföras på förslag till den sökta tjänsten allenast på den grund, att
den av sökanden åberopade merit- och tjänsteförtecknjngen icke varit avfattad
i överensstämmelse med angivna formulär.

I ärendet avgav skolöverstyrelsen, efter verkställd utredning, utlåtande,
däri överstyrelsen anförde följande.

I det sannolikt åsyftade fallet hade vederbörande folkskolinspektör ansett,
att en sökande, som av folkskolestyrelsen uppförts i andra förslagsrummet,
borde förklaras obehörig på grund av att föreskrivet formulär ej
använts vid upprättande av merit- och tjänsteförteckning. Enligt av folkskolinspektören
avgivet yttrande hade denna princip tillämpats vid andra
lärarval, som under år 1947 förrättats inom inspektionsområdet. Den sökande,
som på grund av inspektörens yrkande därefter avförts från förslagsrum,
hade sedermera erhållit ordinarie anställning i annat skoldistrikt.
Till belysning av ifrågavarande spörsmål ville skolöverstyrelsen tillägga
följande. Den 6 september 1946 hade överstyrelsen efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t utfärdat kungörelse med anvisningar rörande meritvärdering
vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster (SFS 1946:593), vilken
trätt i kraft den 1 oktober 1946. Samtidigt hade den i § 19 mom. 3 i folkskolestadgan
intagna bestämmelsen om skyldighet att vid ansökan till
lärartjänst foga merit- och tjänsteförteckning, upprättad enligt fastställt
formulär, trätt i tillämpning. Före den 1 oktober 1946 hade ej funnits någon
föreskrift om fastställt formulär för nämnda förteckning. I § 19 mom. 3
folkskolestadgan hade nämligen endast föreskrivits, att ansökan till lärartjänst
skulle vara åtföljd av, bland annat, behörigen styrkt merit- och
tjänsteförteckning. De av överstyrelsen utfärdade anvisningarna rörande
meritvärdering vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster hade tillkommit
i syfte att åstadkomma en enhetlig värdering av de sökandes meriter.
För att denna värdering skulle bliva i möjligaste mån noggrant utförd
vore det av största vikt, att de sökande lämnade fullständiga och klara
uppgifter om sina meriter. Så länge merit- och tjänsteförteckningarna uppgjorts
på olika sätt av sökandena, hade ofta värderingen av deras inbördes
meriter försvårats. Det nu fastställda formuläret avsåge alltså icke blott
att bereda de myndigheter, som skulle granska ansökningshandlingarna,
ökade möjligheter att rättvist värdera de sökandes meriter utan ock att
underlätta för de sökande att lämna tydliga och fullständiga uppgifter om
olika slag av meriter. Folkskolinspektör eller folkskolestyrelse, som ansett
sig böra såsom villkor för behörighet fordra, att merit- och tjänsteförteck -

119

ningen skulle vara upprättad enligt i gällande folkskolestadga fastställt
formulär, kunde sålunda icke med fog anses ha handlat i strid mot gällande
föreskrifter. Enligt vad överstyrelsen under hand inhämtat hade emellertid
ett flertal folkskolinspektörer icke ifrågasatt, att en sökande skulle förklaras
obehörig på grund av att han ej använt fastställt formulär för meritoch
tjänsteförteckning. Så länge ifrågavarande bestämmelse vore jämförelsevis
ny och det därför kunde förmodas, att den ännu icke vore allmänt
känd av lärarna i folk- och småskolor, borde ett sådant förfaringssätt kunna
anses försvarligt.

I en till skolöverstyrelsen den 21 augusti 1947 avlåten skrivelse anförde
jag därefter följande.

Vad till en början angår klagomålen, vilka såvitt de kunna anses riktade
mot vederbörande kommunala skolstyrelse icke kunna komma under mitt
bedömande, finner jag dessa i och för sig icke föranleda någon min vidare
åtgärd.

Vid granskning av i Post- och Inrikes Tidningar under juli och augusti
1947 införda kungörelser angående ledigförklarade lärartjänster har jag
iakttagit, att i många fall kungörelsen innehåller anvisning därom, att vid
ansökan till tjänsten skall fogas merit- och tjänsteförteckning enligt av
skolöverstyrelsen fastställt formulär. Jag har emellertid även funnit, att i
ett stort antal fall någon dylik anvisning icke lämnats. I somliga fall har
kungörelsen givits sådan formulering, att denna kunnat verka direkt vilseledande,
t. ex. att ”ansökan med noggrant uträknad tjänstetid” skall ställas
till vederbörande skolstyrelse. Enligt min mening skulle det till undvikande
av missförstånd vara lämpligt, att i kungörelser rörande ledigförklarade
lärartjänster vid ifrågavarande skolor regelmässigt erinrades om
att merit- och tjänsteförteckning skall vara upprättad enligt fastställt formulär.
Jag vill därför ifrågasätta, om icke skolöverstyrelsen skulle finna
det av omständigheterna påkallat att på lämpligt sätt bringa till skolstyrelsernas
kännedom vikten därav, att i kungörelser av ifrågavarande slag
städse intages cn erinran av nyssberörda innehåll.

Med anledning av vad jag sålunda anfört avlät skolöverstyrelsen den
30 augusti 1947 en cirkulärskrivelse till samtliga statens folkskolinspektörer,
däri överstyrelsen, under hänvisning till en bifogad avskrift av min skrivelse
i saken, anmodade folkskolinspektörerna att för skolstyrelserna i förekommande
fall framhålla vikten av att kungörelser i Post- och Inrikes
Tidningar och annorstädes angående lediga lärartjänster innehålla uppgift
om att vid ansökan till tjänst skall fogas merit- och tjänsteförteckning,
upprättad enligt av överstyrelsen den 28 september 1946 fastställt formulär.

120

15. Fråga huruvida den, som i egenskap av god man för ett barn
har att föra dess talan i mål om äktenskaplig börd, må
jämlikt lagen om fri rättegång förordnas till
rättegångsbiträde åt barnet.

Den 11 juni 1947 verkställde jag inspektion av rådhusrätten och magistraten
i Varberg. Vid inspektionen antecknades, bland annat, följande.

Den 28 januari 1946 hade advokaten C. Nyström i Varberg förordnats att
såsom god man jämlikt 5 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd
bevaka omyndige Leif Kenneth Ekdahls rätt vid talan om dennes börd.
Vidare hade rådhusrätten den 4 mars 1946 jämlikt 6 kap. 2 § och 11 kap.
2 § förmynderskapslagen förordnat juris kandidaten Anders Munckhammar
att i egenskap av god man föra omyndige Erik Gregor Ekdahls talan
i mål mellan Leif Kenneth Ekdahl och Erik Gregor Ekdahl. De omyndiga
voro födda Erik Gregor den 15 oktober 1941 och Leif Kenneth den 17
december 1943 av Anna Gunborg Ekdahl i äktenskap med jordbruksarbetaren
John Gregor Ekdahl, vilken avlidit den 6 augusti 1945.

Den 30 mars 1946 hade Leif Kenneth beviljats fri rättegång i mål mellan
honom och Erik Gregor med Nyström såsom biträde vid anhängiggörandet
av hans talan.

I stämning till rådhusrätten å Munckhammar i dennes egenskap av god
man för Erik Gregor hade Nyström såsom god man för Leif Kenneth
yrkat, att Leif Kenneth måtte förklaras sakna äktenskaplig börd.

Vid målets handläggning den 29 april 1946 hade Nyström och Munckhammar
inställt sig personligen. På begäran hade Nyström förordnats att
biträda Leif Kenneth jämväl vid utförandet av dennes talan i målet. Sedan
Munckhammar företett vederbörlig uppgift rörande Erik Gregor för erhållande
av fri rättegång, hade denne beviljats fri rättegång i målet med
Munckhammar såsom biträde.

Efter det Nyström utvecklat käromålet, hade Munckhammar förklarat,
att han medgåve bifall till detsamma.

Målet hade därefter överlämnats till rättens prövning, därvid Nyström
och Munckhammar hemställt om ersättning av allmänna medel för sitt åt
parterna lämnade biträde, Munckhammar med 25 kronor och Nyström
enligt en kostnadsräkning, vari upptagits dels utlägg med 19 kronor, nämligen
för förordnande av god man för Leif Kenneth 5 kronor, för förordnande
av god man för Erik Gregor 2 kronor, för delgivning av stämning 2
kronor och för porto, maskinskrivning och övriga expeditionskostnader
10 kronor, dels ock arvode med 125 kronor för förberedande konferenser,
uppsättande av två ansökningar om förordnande av god man samt anskaffande
av handlingar, uppsättande av stämningsansökan och inställelse den
29 april.

I utslag samma dag hade rådhusrätten bifallit käromålet ävensom

121

Munckhammars ersättningsanspråk samt tillerkänt Nyström ersättning av
allmänna medel med 9 kronor såsom gottgörelse för utgifter och 65 kronor
i arvode.

Jag anmärkte, att Nyström och Munckhammar förordnats till rättegångsbiträden
i målet och tillerkänts ersättning av allmänna medel i denna
deras egenskap, oaktat de varit på grund av sina godmansförordnanden
pliktiga att utföra parternas talan.

Sedan jag på grund av vad sålunda förekommit anmodat rådhusrätten
att inkomma med yttrande, anförde rådhusrätten i avgivet utlåtande följande.

Enligt rådhusrättens mening vore frågan, huruvida Nyström och Munckhammar
bort förordnas till rättegångsbiträden i omförmälda mal och tillerkännas
ersättning av allmänna medel i denna deras egenskap, oaktat
de varit på grund av godmansförordnanden pliktiga att utföra parternas
talan, av ganska intrikat beskaffenhet. Innan rådhusrätten beslutat förordna
Nyström och Munckhammar till rättegångsbiträden, hade också
frågan därom varit föremål för noggrant övervägande. Till grund för rådhusrättens
beslut låge följande tankegång. Parter i målet hade varit två
omyndiga. För den ene hade Nyström förordnats till god man jämlikt 5 §
lagen om äktenskaplig börd, och för den andre hade Munckhammar förordnats
till god man jämlikt 6 kap. 2 § och It kap. 2 § förmynderskapslagen.
Då de omyndiga varit att betrakta som parter i målet (jfr artikel
av justitierådet Nils von Steyern i Sv. J. T. 1942 s. 347 o.f.) och saknat
medel, hade fri rättegång beviljats dem. Något hinder däremot hade uppenbarligen
icke förelegat. Mera tveksamt förhölle det sig med frågan om
rättegångsbiträde. Vad som här komplicerade saken vore bestämmelsen i
5 § lagen om fri rättegång, vari det hette, att rättegångsbiträde finge förordnas
för part, som åtnjöte fri rättegång, om han funnes ”icke kunna
själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom
bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen”. Rådhusrätten hade ansett,
att det före denna bestämmelses tillkomst — år 1929 — icke funnits något
hinder mot att en legal ställföreträdare förordnades som rättegångsbiträde
åt parten enligt lagen om fri rättegång. Någon sådan principiell skillnad
mellan ett befullmäktigat ombud och en legal ställföreträdare hade nämligen
i och för sig icke ansetts ha förelegat, att den ene kunde förordnas och
den andre icke kunde förordnas till rättegångsbiträde. Vid nämnda bestämmelses
tillkomst hade uttalats, att rättegångsbiträde icke skulle förordnas i
sådana fall då t. ex. i ett mål om barnuppfostringsbidrag kärandetalan
kunde utföras av barnavårdsmannen eller i ett brottmål målsäganden
kunde få sina intressen behörigen tillgodosedda genom åklagarens försorg.
(Jfr artikel av kommerserådet S. Matz i Sv. J. T. 1929 s. 451 o. f.) Huruvida
avsikten varit att rättegångsbiträde ej skulle kunna förordnas i sådana fall.

122

då gode män varit utsedda för parterna, framginge ej av detta uttalande
eller av de förarbeten till lagändringen som varit för rådhusrätten tillgängliga.
Rådhusrätten hade emellertid ansett, att man icke rimligen kunde
begära, att en person, som dreve advokatrörelse, skulle utan någon som
helst ersättning föra en omyndigs talan i ett mål av förevarande art. Ty att
någon ersättning icke kunnat uttagas av de omyndiga parterna hade från
början stått klart. Uppenbart hade också varit, att en talan om äktenskaplig
börd — åtminstone i vad anginge käromålet — icke kunde anförtros åt
en lekman. Rådhusrätten hade funnit att 5 § lagen om fri rättegång borde
ges den tolkningen, att gode mannens uppgift vore av mera formell art och
att hans skyldighet icke skulle kunna sträcka sig så långt att han skulle
biträda den omyndige även i rättegången. Rådhusrätten hade därför icke
sett något hinder att förordna Nyström och Munckhammar till rättegångsbiträden
åt de omyndiga parterna. Efter att ha tagit del av J. 0:s synpunkter
hade rådhusrätten vid närmare övervägande funnit, att detta beslut
måhända icke formellt överensstämde med lagens mening. Beslutet innebure
dock i varje fall den mest praktiska och rimliga anordningen.

I en till rådhusrätten i Varberg avlåten skrivelse anförde jag därefter
följande. i

Enligt 2 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd äger mannen i
ett äktenskap genom talan vid domstol vinna förklarande att barn, som
födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det kan
vara avlat dessförinnan, icke har äktenskaplig börd. Om barnet ej har särskild
förmyndare, har mannen att hos rätten söka förordnande av god man
att bevaka dess rätt.

I 3 § samma lag stadgas, att om mannen är död och ej försuttit föreskriven
tid för talan enligt 2 §, må envar, som jämte eller näst efter barnet
är berättigad till arv efter honom, föra sådan talan.

I 5 § stadgas rätt för barnet att efter stämning å mannen eller, där han
är död, a dem, som jämte eller näst efter barnet äro hans arvingar, föra
talan om sin börd. Är barnet omyndigt på grund av sin ålder eller lider det
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet, föres talan av förmyndaren, om särskild
sådan är förordnad, och eljest av god man, som rätten på anmälan av
barnavårdsnämnden förordnar att bevaka barnets rätt.

Det åligger enligt 6 § rätten att sörja för fullständig utredning.

Godmansförordnande, som avses i ovannämnda lagrum, torde vara att likställa
med förordnande, som enligt 11 kap. 2 § lagen den 27 juni 1924 om
förmynderskap meddelas i fall, da fråga uppstår om rättegång mellan omyndig
och hans förmyndare eller dennes make eller någon, som förmyndaren
företräder. Gode mannens huvuduppgift är alltså att utföra den omyndiges
talan i den rättegång, som föranlett förordnandet.

123

Även om gode mannen sålunda regelmässigt själv har att föra rättegången,
uppkommer ofta spörsmålet, huruvida han bör vara berättigad att härför
anlita biträde på statsverkets bekostnad.

I 1 § lagen den 19 juni 1919 om fri rättegång stadgas, att vid allmän
underrätt må på vissa villkor fri rättegång i visst mål beviljas den, som icke
äger tillgång till gäldande av de med rättegången därstädes förenade kostnader.
Omfattningen av den fria rättegången regleras närmare i 3 och 4 §§
i lagen.

I 5 § samma lag, sådant lagrummet lyder enligt lag den 12 maj 1944,
heter det, att finnes part, som åtnjuter fri rättegång, icke kunna själv eller
genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom bistånd, behörigen
tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande eller utförande,
må på hans begäran lämplig person förordnas att därvid mot
ersättning av allmänna medel biträda honom.

Ovannämnda innehåll har 5 § i huvudsak erhållit genom lag den 14 juni
1929. Dessförinnan gällde — enligt stadgande i 2 § andra stycket — att
rättegångsbiträde finge förordnas, där så funnes ”erforderligt för behörigt
anhängiggörande eller utförande av partens talan”. På många håll hade
denna rätt att erhålla biträde i rättegång missbrukats, och statsverkets
utgifter för ifrågavarande ändamål hade stegrats år från år. För att stävja
detta missbruk föreslogs i proposition nr 191 till 1929 års riksdag, att i 5 §
i lagen om fri rättegång skulle införas en bestämmelse att förordnande av
rättegångsbiträde skulle kunna meddelas, om part funnes ”icke kunna
själv eller genom någon, som i tjänsteställning eller eljest lämnar honom
bistånd, behörigen tillvarataga sina intressen vid talans anhängiggörande
eller utförande”. I propositionen anförde chefen för justitiedepartementet
i denna del följande: I syfte att föranleda domstolarna att i allmänhet iakttaga
önskvärd återhållsamhet i fråga om förordnande av rättegångsbiträde
hade föreslagits en något strängare formulering i avseende å villkoren för
att erhålla biträde överhuvudtaget. Därjämte hade i ett inom departementet
upprättat utkast genom orden ”själv eller genom någon, som å
tjänstens vägnar lämnar honom bistånd” avsetts att understryka, att i den
mån exempelvis åklagare i fråga om utförande av målsägandetalan i brottmål,
i vilka han å tjänstens vägnar förde ansvarstalan, samt vidare barnavårdsman
i mål rörande barnuppfostringsbidrag in. m. kunde anses lämna
parten erforderligt bistånd särskilt rättegångsbiträde icke borde förordnas.
Vad barnavårdsmännens ställning i rättegångar om barnuppfostringsbidrag
beträffade, kunde framhållas, att det bistånd, som från barnavårdsmännens
sida torde kunna påräknas, närmast avsåge de barnavårdsmän,
som i större utsträckning ägnade sig åt uppgiften och åtnjöte avlöning
från vederbörande kommun. Att dessa barnavårdsmän i en hel
del fall lämpligen torde kunna tagas i anspråk i berörda hänseende hade
i ett stort antal av de avgivna utlåtandena framhållits. Det kunde också

124

erinras om, att det i här ifrågavarande mål i lagen ålagts domstolen att
sörja för fullständig utredning. Att, såsom nu på sina håll skedde, barnavårdsmannen
för ändamålet anlitade ett särskilt rättegångsombud, föranledde
en ofta onödig ökning av det allmännas kostnader. Därjämte
kunde, vad såväl åklagarens som barnavårdsmannens ställning beträffade,
erinras, att det helt lagts i domstolens hand att efter omständigheterna
bedöma, huruvida den fattige partens talan vore av så invecklad beskaffenhet,
att den ej kunde behörigen utredas med mindre ett särskilt rättegångsbiträde
ställdes vid hans sida.

Första lagutskottet förklarade sig i avgivet utlåtande, nr 34, icke ha funnit
anledning framställa någon erinran mot de i 5 § föreslagna ändringarna.
Propositionen blev i denna del antagen av riksdagen. Lagrummet har sedermera
undergått vissa ändringar, men såvitt angår biträdes förordnande har
det fortfarande samma innehåll som det erhöll genom 1929 års lag.

Av vad sålunda förekommit torde framgå, att biträde enligt lagen om fri
rättegång icke bör förordnas i fall, där det är uppenbart att rättegångshjälp
står den medellöse parten till buds även utan dylikt förordnande. Fall kunna
tvivelsutan förekomma, då det är av vikt för exempelvis moder till barn
utom äktenskap att äga särskilt biträde även om barnavårdsman för barnet
för talan i målet. Det bör då ej förvägras modern att erhålla eget biträde.
I fall, då till barnavårdsman utsetts person som ej regelmässigt anlitas för
dylikt uppdrag inom kommunen, kan även för en barnavårdsman uppstå
behov av biträde. Såsom av förarbetena till lagändringen 1929 framgår har
man ej heller i dylikt fall ansett hinder böra föreligga för biträdes förordnande.
Men har till barnavårdsman förordnats i kommunen för sådana uppdrag
anställd och avlönad person, som måste antagas äga tillräcklig erfarenhet
för rättegångars utförande, torde behov av biträde enligt lagen om fri
rättegång icke kunna anses erforderligt. Ännu mindre kan sådant behov
anses föreligga, om till barnavårdsman utsetts juridiskt bildad person.

Vad nu sagts om barnavårdsman torde i princip äga tillämpning jämväl
beträffande den, som i egenskap av god man förordnats att föra talan för
barn i rättegång om äktenskaplig börd. Under alla omständigheter måste
det anses oegentligt att förordna gode mannen till rättegångsbiträde åt barnet.
Ett sådant förordnande innebär i själva verket, att gode mannen utses
till rättegångsbiträde åt sig själv. Att en dylik oformlighet överhuvud förekommer
kan endast förklaras av en önskan att tillförsäkra gode mannen en
ersättning för godmanskapets utförande, om vilken han eljest skulle gå
miste. Uppenbart är emellertid, att detta sätt att ordna ersättningsfrågan
icke står i överensstämmelse med bestämmelserna i lagen om fri rättegång.

Ett underkännande av det anmärkta förfarandet innebär ingalunda, att
barnet ställes utan rättshjälp. Vid meddelandet av godmansförordnandet
åligger det rätten att tillse, att den som erhåller godmanskapet såvitt möjligt
är kompetent att utföra den talan, varom fråga är. Rätten har därvid

125

att i varje särskilt fall bedöma vilka krav, som komma att ställas på gode
mannen i den kommande rättegången. Ofta torde dessa krav ej vara större
än att de kunna uppfyllas även av en person utan juridisk utbildning. Detta
gäller i synnerhet då fråga är om utförande av svarandetalan. Bland dem,
som omhänderhava den allmänna sociala omvårdnaden i orten, torde det i
allmänhet kunna finnas personer, som äro både kompetenta och villiga att
i enklare fall mottaga ett godmansförordnande. Härvid bör särskilt uppmärksammas
den domstolen åliggande skyldigheten att i mål om äktenskaplig
börd sörja för fullständig utredning. Lagstiftaren har härigenom
tillsett, att målets utgång icke blir beroende av den större eller mindre
erfarenheten i processuellt avseende hos parterna i rättegången.

Gäller det däremot mera invecklade rättsfrågor, kan det visa sig omöjligt
att till god man för en medellös erhålla någon med tillräckliga kvalifikationer.
I dylika fall kan det vara nödvändigt att jämlikt lagen om fri
rättegång förordna en advokat att i rättegången biträda gode mannen.
Ur kostnadssynpunkt blir detta icke alltid detsamma som om gode mannen
själv förordnas till rättegångsbiträde åt barnet. Förhållandena kunna nämligen
vara sådana, att advokatens arbete i större eller mindre grad underlättas
genom att gode mannen ombesörjer en del uppgifter i rättegången
och att advokatens arvode därför blir lägre än om allt vad till rättegången
hörer skulle utföras av rättegångsbiträde^ Ej sällan torde det vara tillräckligt
att gode mannen erhåller biträde vid väckandet av barnets talan, medan
däremot talans utförande kan skötas av gode mannen utan anlitande
av rättegångsbiträde. Är exempelvis målet av sådan beskaffenhet att
huvudförhandling jämlikt 42 kap. 20 § nya rättegångsbalken kan hållas i
omedelbart samband med förberedelsen, torde gode mannen mera sällan
behöva hjälp annat än vid väckandet av talan.

Vad förevarande fall beträffar ha Nyström och Munckhammar på grund
av dem enligt lagen om äktenskaplig börd och förmynderskapslagen meddelade
förordnanden haft att bevaka respektive barns rätt samt utföra
deras talan i rättegången. Barnens intressen hade således kunnat behörigen
tillvaratagas av deras gode män. Någon anledning för rådhusrätten att
enligt lagen om fri rättegång förordna biträden åt bamen hade således icke
förelegat. Av rådhusrättens till mig avgivna förklaring framgår också,
att Nyström och Munckhammar förordnats till rättegångsbiträden för att
ersättning för godmanskapen därigenom skulle kunna beredas dem. I enlighet
med vad jag i det föregående anfört har rådhusrätten förfarit oriktigt
genom meddelandet av förordnandena. Med hänsyn till omständigheterna
låter jag emellertid bero vid mina nu gjorda uttalanden.

126

III. Framställningar till Konungen m. m.

1. Framställning angående åtgärder för undanröjande av sådana

missförhållanden vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, som
medföra dröjsmål med avgivande av utlåtanden rörande
häktade personers sinnesbeskaffenhet.

Den 12 maj 1947 avlät jag till Konungen följande framställning:

Den 13 och den 14 april 1944 verkställde jag inspektion av centralfängelset
å Långholmen. I närvaro av t. f. sinnessjukläkaren G. E. R. Bejke inspekterade
jag därvid kronohäktets sinnessjukavdelning, som var inrymd i en
särskild, år 1935 uppförd byggnad, om vars inredning och användning upplysningar
lämnas i det vid inspektionen förda protokollet. Å avdelningen
voro intagna 72 män och 8 kvinnor.

Under inspektionen lämnade Bejke på frågor av mig vissa uppgifter angående
arbetsförhållandena å sinnessjukavdelningen samt rörande den tid, som
åtginge innan läkarutlåtande beträffande sinnesundersökningarna kunde avgivas.

På därom framställd begäran inkom sedermera ordinarie sinnessjukläkaren,
docenten Gösta Rylander, med närmare redogörelse i angivna hänseenden.
I denna redogörelse, vilken överensstämde med Bejkes uppgifter, anförde
Rylander följande: Redan sommaren 1941 hade stockningar börjat
uppstå, emedan tillströmningen överstigit intagningsmöjligheterna å kliniken.
I en skrivelse till fångvårdsstyrelsen den 12 augusti 1941 hade Rylander
påpekat detta förhållande. I skrivelsen hade framhållits, att undersökningsförfarandet
vid kliniken rationaliserats och förenklats, att arbetstakten drivits
upp till det yttersta, att antalet utförda undersökningar också stigit
men att trots detta oroväckande förlängningar dels av väntetiden å kronohäktet
och dels av undersökningstiderna å kliniken uppstått. Under hänvisning
till de därav följande betänkliga konsekvenserna hade Rylander anhållit,
att ännu en underläkare måtte anställas vid rättspsykiatriska kliniken.
Denna anhållan hade bifallits såtillvida, att tillstånd erhållits att anställa
en extra läkare, vilken skulle erhålla ett arvode av 70 kronor per utförd
undersökning. Svårigheterna att finna en kompetent kraft, som för denna
ersättning var villig att åtaga sig de ansvarsfyllda och synnerligen tidskrävande
uppgifterna att verkställa rättspsykiatriska utredningar, hade medfört
att åtgärden icke fått väntat resultat. I en ny skrivelse till fångvårdsstyrelsen
hade Rylander därför i januari 1942 ansett sig nödsakad påpeka,
att arbetsförhållandena vid kliniken hölle på att bli sådana, att han icke för
någon längre tid kunde åtaga sig ansvaret för avdelningen, om ej läkarantalet
utökades. De tidigare uttalade farhågorna om en växande stockning i
strömmen av patienter, som väntade på undersökning, hade till fullo besan -

127

nats. Väntetiderna å kronohäktet, sammanlagda med de förlängningar av de
egentliga undersökningstiderna, som måste begäras, hade tilltagit i sådan
utsträckning, att häktningstiderna med anledning av domstolarnas undersökningsbeslut
förlängts till 4 månader i stället för det i lagen avsedda maximala,
nämligen 2 månader. Under påpekande att sinnessjukavdelningen vid
Långholmen kunde betecknas som den mest svårskötta och ansvarskrävande
vårdavdelningen för psykiskt abnorma i riket och att en ytterligare stegring
av antalet undersökningsfall kunde motses hade Rylander anhållit, att ytterligare
en underläkare omedelbart måtte anställas vid kliniken. Sedermera
hade domstolarna börjat vägra förlängning av undersökningstiderna i den
utsträckning, som begärts från kliniken för utredningarnas verkställande.
Det säregna förhållandet hade alltså förelegat, att domstolarna föreskrivit,
att ytterst svåra och ansvarsfyllda uppdrag skulle verkställas inom viss tid,
samtidigt som erforderlig arbetskraft icke stått till förfogande för verkställande
av dessa beslut. Läkarna vid rättspsykiatriska kliniken hade därför
kommit så att säga mellan tvenne eldar och situationen hade varit olidlig.
Genom raskt ingripande av chefen för fångvårdsstyrelsen, som hänvänt sig
till justitieministern, hade tillstånd då utverkats om omedelbart anställande
av en extra underläkare för en tid av 3 månader. Det kritiska läget hade
därigenom kunnat bemästras. I samband med att förordnandet för denne
läkare utgått i maj 1942 hade Rylander påpekat, att inom kort liknande
svårigheter måste uppstå som i början av året, därest ej även i fortsättningen
extra läkarhjälp kunde påräknas. Det förutsedda läget hade uppstått
redan inom loppet av en månad. Den 1 juli 1942 hade därför ånyo en extra
läkare anställts vid kliniken, och väntetiderna hade åter kunnat nedbringas.
I början av hösten 1942 hade ytterligare en stark stegring av antalet undersökningsfall
inträtt. Fångvårdsstyrelsen hade då begärt medel för utökande
av undersökningsverksamheten annorstädes än å Långholmen, och Kungl.
Maj:t hade beviljat anställandet av ytterligare läkare vid sinnessjukavdelningarna
å Hall samt i Västervik, varjämte sinnessjukavdelningen i Jönköping
förvandlats till undersökningsavdelning. Trots dessa åtgärder hade undersök -ningsorganisationen icke visat sig tillräcklig. Väntetiden å kronohäktet hade
småningom stigit till 3 y> månad och undersökningstiden å kliniken till omkring
2 ]/ii månad. Tiden mellan det en domstol fattat beslut om sinnesundersökning
och till dess målet återupptagits, sedan läkarutlåtande inkommit,
hade således uppgått till ett halvt år i stället för i lagen avsedda 2
månader. I januari 1943 hade kön av väntande uppgått till ett antal av
över CO stycken. Vid denna tid hade emellertid antalet undersökningsplatser
blivit starkt reducerat. Straffriförklarade samt sinnessjuka och sinnesoroliga
fångar hade stigit till den grad, att i april 1943 endast 19 av de 54 platserna
för manliga patienter varit belagda med undersökningspatienter. Härav hade
följt, att undersökningstiden kunnat efter hand nedbringas under tvåmånadersgränsen.
Efter det Sidsjöns sjukhus i Sundsvall öppnats, hade expektant -

128

antalet nedgått till 12—14 men därefter återigen oavbrutet ökats. I början
av januari 1944 hade väntetiden för de 25 häktade personer, som då förvarats
å kronohäktet i avbidan på plats å kliniken, uppgått till 6 veckor,
medan undersökningstiden å kliniken med 5—6 veckor överstigit den då
ordinära maximitiden av 2 månader. Som resultat av ett flertal framställningar
till fångvårdsstyrelsen hade i januari 1944 en ny avdelning om 21
sängplatser tillkommit. Men ingen ytterligare läkartjänst hade inrättats,
trots att klinikens platsantal sålunda i ett slag ökats med över 20 procent
och läkarnas arbetsförmåga redan dessförinnan varit utnyttjad till det
yttersta.

Sedan den nya avdelningen öppnats, yttrade Rylander vidare, hade givetvis
kön på kronohäktet nästan försvunnit, eftersom 21 patienter kunnat överföras
till kliniken. Men för det dåvarande väntade återigen 27 män på plats
å kliniken och deras väntetid vore redan uppe i 5 veckor, medan undersökningstiderna
på kliniken, liksom förut, uppginge till omkring 3 månader.
Fördelen med den nya avdelningen hade alltså endast varit tillfällig, vilket
torde vara lätt förståeligt, eftersom någon ytterligare läkare icke blivit
anställd. Undersökningsarbetet hade under de sista åren förenklats och rationaliserats.
Ytterligare avkortningar kunde icke genomföras utan att värdet
av de rättspsykiatriska utlåtandena äventyrades. Domstolarnas undersökningsuppdrag
vore både svåra och ömtåliga. En förutsättning för att de skulle
fylla sina funktioner vore, att materialet framlades i så fullständig och tydlig
form att den juridiska sakkunskapen bereddes möjlighet till självständigt
ställningstagande till sina medicinska experters slutsatser. Arbetstakten kunde
därför icke ytterligare påskyndas. — För att i någon mån underlätta undersökningsarbetet
hade fångvårdsstyrelsen begärt och erhållit tillstånd att
inrätta 4 tjänster för socialassistenter vid kliniken. Alltsedan 1934 hade
utvalda studerande från socialpolitiska institutet genom överenskommelse
med institutet beretts tillfälle att biträda med de sociala utredningarna
rörande patienterna. Dessa studerande hade kostnadsfritt utfört ett värdefullt
arbete och därigenom själva erhållit för sin framtida verksamhet betydelsefulla
erfarenheter. Dessa frivilliga socialassistenter hade dock i regel tjänstgjort
endast i fyramånadersperioder vid kliniken och samtidigt haft andra
arbetsuppgifter att fullgöra vid socialpolitiska institutet, vilket medfört tidsförluster.
Svårare utredningsfall hade ej heller kunnat lämnas dem, och deras
verksamhet hade självfallet ej kunnat läggas på så självständig basis, som
varit önskvärt; detta på grund av deras relativa oerfarenhet. — Anställandet
av 4 fasta socialassistenter innebure därför, att det sociala utredningsarbetet
komme att gå snabbare än förut, varjämte tid även kunde sparas för läkarna
därigenom att de fasta, mer erfarna assistenterna kunde arbeta självständigare
än de studerande från socialpolitiska institutet. Men att dessa lättnader
icke kunde kompensera den ökade arbetsbörda, som den nya avdelningen
medfört, vore klart. — Om icke ytterligare en läkare anställdes vid

129

kliniken, bleve förhållandena inom kort ändå mer kritiska än vad fallet var
vid årsskiftet 1942—1943. Redan nu krävde en sinnesundersökning vid Långholmen
över 4 månader i stället för i lagen avsedda 2 månader, och denna
tid komme obönhörligt att inom kort ytterligare förlängas. Följderna därav
kunde icke låta vänta på sig, i form av berättigat missnöje bland undersökningspatienterna
och klagomål till olika myndigheter. Domstolarna tvekade
självfallet att ständigt bevilja allt längre uppskovstider. Redan hade en domstol
med anledning av en begäran från kliniken om förlängd undersökningstid
på 5 veckor, trots utförlig motivering, beslutat inhämta medicinalstyrelsens
yttrande om denna anhållan. Fångvårdsstyrelsen torde visserligen ha för
avsikt att inom kort göra en framställning till Kungl. Maj:t om anställande
av ytterligare en biträdande läkare vid kliniken, men därmed skulle endast
de värsta svårigheterna vara avhjälpta för ögonblicket. Om strömmen av
undersökningsfall även i fortsättningen komme att tilltaga, bleve sannolikt
behovet av ytterligare läkarkrafter återigen aktuellt.

Rylander fortsatte: I realiteten avtjänade de till sinnesundersökning hänvisade
patienterna ett extra fängelsestraff under den tid de förvarades å kronohäktet.
De behandlades såsom fängelsefångar. De sutte nämligen isolerade
i cell, hade begränsade promenadtider i de muromgärdade fängelsegårdarna
etc. Följderna av att behandla psykiskt abnorma människor på detta vis
hade icke låtit vänta på sig. I samband med deras intagning på kronohäktet
underkastade Rylander dem en primär, kort granskning för att kunna placera
sådana i förtur för intagning, vilka vore i trängande behov av vård.
De flesta av undersökningsfångarna visade sig vid denna granskning vara
tillgängliga och tillmötesgående och hade i förvånande stor utsträckning
förståelse för undersökningarnas syftemål. Under den långa väntetiden bleve
de över lag irriterade och fientligt inställda mot myndigheter och läkare;
de klagade ständigt och begärde intagning i förtid etc. Denna förklarliga
sinnesändring försvårade sedan undersökningarna i hög grad. Ett flertal av
de väntande undersökningsfångarna hade reagerat med psykiska sjukdomssymtom
i form av depressionstillstånd och självmordsförsök. När sådant
hände funnes ibland möjlighet att omedelbart intaga dem å kliniken med
åsidosättande av andra, som väntat längre. Men andra gånger funnes inga
platser på kliniken lediga, och då måste dessa akut sjuka människor antingen
intagas på kroppssjukhuset eller också under den fortsatta, förvaringen å
kronohäktet dämpas så gott sig göra läte med lugnande medicin, sömnmedel
och dylikt. Att svåra olyckstillbud i form av självmordsförsök icke inträffat
mer än som skett under dessa väntetider finge tillskrivas det förhållandet,
att expektanterna å kronohäktet ägnats en oavlåtlig uppmärksamhet genom
att läkarna dagligen haft samtal med dem för utrönande av, huruvida anledning
funnes att giva dem förtur vid intagandet på kliniken. Vid ett tillfälle
i januari 1943 hade dock 4 undersökningsfångar, som begått självmordsförsök,
samtidigt vårdats å kliniken. Förhållandena hade ytterligare försvårats

1) Justiticombudxynanncns ämbetsbcrättelsc till 1948 års riksdag.

130

av att de straffriförklarade fått gå kvar långa tider — vid vissa tillfällen
upp till ett halvt år — efter undersökningens avslutande.

Rylander upplyste slutligen, att de som erhölle förtur vid intagningen på
kliniken utgjordes av sinnessjuka eller sinnesoroliga patienter, ungdomliga
förbrytare samt rymmare ur militärtjänst och förstagångsförbrytare, vilka
kunde vänta villkorlig dom eller kortvarigt fängelsestraff. Ur rättssynpunkt
syntes det Rylander mycket betänkligt, att den i vårt land så strängt lagreglerade
häktningstiden på angivet sätt utsträcktes månad efter månad.
Även ur ekonomisk synpunkt vore det rådande förhållandet minst sagt otillfredsställande.
År 1937 hade statsrevisorerna beräknat, att personalkostnaden
för en sinnesundersökning å rättspsykiatriska kliniken uppginge till 740
kronor, om undersökningen utfördes på 2 månader. År 1944 komme antalet
undersökningar att uppgå till minst 220 men tiden per fall till omkring
4 månader på grund av vänte- och uppskovstider. Även om väntetiden i
kronohäktet ställde sig något mindre kostsam än vistelsen å kliniken, torde
man med hänsyn till kristiden kunna kalkylera med att statsverket ådroges
en utgiftsökning av minst 75 000 kronor. Anställande av ytterligare en
läkare kostade ungefär en sjundedel därav.

Sedan jag med anledning av vad sålunda förekommit inhämtat yttrande

1 ärendet från fångvårdsstyrelsen, fann jag förhållandena icke påkalla vidare
åtgärd från min sida men överlämnade med skrivelse den 24 oktober 1944
handlingarna i ärendet till chefen för justitiedepartementet för kännedom.

Den 13 februari 1947 företog jag ånyo inspektion av sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen. Vid inspektionen närvoro ordinarie
överläkaren Rylander, vilken åtnjutit tjänstledighet sedan den 1 juli 1944
men skulle återinträda i tjänst den 1 april 1947, samt t. f. överläkaren LarsIngemar
Lundström.

Läkarpersonalen utgjordes av, förutom överläkaren, 3 förste läkare och

2 andre läkare. Dessutom funnos 4 heltidsanställda socialassistenter samt 4
frivilliga halvtidsarbetande studerande från socialpolitiska institutet (praktikanter)
.

Å avdelningen funnos intagna 69 män och 3 kvinnor. Av dessa voro
51 män och 2 kvinnor föremål för sinnesundersökning. 4 män och 2 kvinnor
voro expektanter, d. v. s. de avvaktade efter erhållen straffriförklaring intagning
å sinnessjukhus. De övriga 13 männen, av vilka 4 förvarades å rannsakningsfängelset
och 9 å kronohäktet, väntade på sinnesundersökning.

Rörande förhållandena å sinnessjukavdelningen lämnade Rylander vid samtal
med mig följande i protokollet sålunda antecknade upplysningar:

”Vid J. 0:s besök den 14 april 1944 hade vid kliniken tjänstgjort en sinnessjukläkare
såsom chef, 2 biträdande sinnessjukläkare och en biträdande
läkare. Från den 1 juli 1944 hade anställts ännu en biträdande läkare. Dessutom
hade inrättats 4 befattningar såsom socialassistenter. Härigenom hade

131

en avsevärd lättnad i arbetsförhållandena åstadkommits, och på grund av
den ökade arbetskapaciteten hade undersökningstiderna åter kunnat nedbringas.
Under större delen av år 1945 hade personalen vid kliniken också
kunnat utan större förlängningar av undersökningstiderna hinna utföra sina
arbetsuppgifter. Några nämnvärda väntetider å kronohäktet hade ej förekommit.
Under loppet av hösten 1945 hade emellertid antalet undersökningsfall
ökat. Följden hade blivit, att då den nya rättspsykiatriska organisationen
trätt i funktion den 1 januari 1946, åter avsevärda förlängningar av
undersökningstiderna blivit nödvändiga. Uppskovstiderna hade uppgått till
en månad. Enligt den nya organisationen skulle vid kliniken finnas en överläkare,
2 förste läkare och en andre läkare. På grund av den inträdda stockningen
hade fångvårdsstyrelsen emellertid från den 1 januari 1946 vid kliniken
placerat en av de extra och rörliga läkartjänsterna. Under våren 1946
hade en tydlig minskning i strömmen av undersökningsfall inträffat, av allt
att döma såsom en följd av att de nya ’tillräknelighetsbestämmelserna’ trätt
i kraft. Undersökningstiderna hade åter kunnat nedbringas. Minskningen
hade dock endast varit tillfällig och antalet undersökningsfall hade under
hösten 1946 åter stigit.

Därtill komme, att från den 1 juli 1946 en ny arbetsuppgift lagts å läkarna
vid kliniken, nämligen utförandet av undersökningar enligt 43 § lagen om
verkställighet av frihetsstraff m. m. Några nya läkare hade icke ställts till
förfogande för utförande av dessa undersökningar vid de sinnessjukavdelningar,
där heltidsanställda läkare funnes. Statsmakterna hade nämligen i
motsats till fångvårdsstyrelsen ansett, att undersökningarna enligt verkställighetslagen
borde kunna utföras av dessa sinnessjukavdelningars ordinarie
personal. Där sinnessjukavdelningar icke funnes, anlitades däremot särskilda
läkare mot ett arvode av 30 kronor per undersökningsfall. Vid Långholmen
— landets största fängelse med en beläggning av över 300 fångar — hade
dessa undersökningar blivit ganska betydande. Under tiden juli—december
1946 hade utförts 95 dylika undersökningar vid kliniken. Undersökningarna
omfattade dels en kort social utredning med huvuddragen av fångens hereditet,
uppväxtmiljö, skolförhållanden, yrkesutbildning, ådagalagd arbetsförmåga
och speciella intressen, dels en skildring av det psykiska tillståndet,
dels slutligen förslag till behandling under straffverkställigheten. Den tid
dessa undersökningar jämte avfattandet av utlåtandena krävde varierade
från några få timmar till i det närmaste en hel arbetsdag.

De rättspsykiatriska utlåtandena till domstolarna hade av nu angivna
orsaker icke kunnat expedieras i samma takt som förut. Under augusti 1946
hade 10 och under september 11 utlåtanden avgivits från kliniken, medan
tidigare under året 13—17 utlåtanden färdigställts per månad. Medeltalet
avgivna utlåtanden per månad hade belöpt sig under perioden januari—juli
1946 till 14,i) och under tiden augusti—december till 11,2. Såsom förut
nämnts hade under senare delen av år 1946 antalet tilltalade, som hänvisades

132

till sinnesundersökning, börjat växa, oaktat hösten vore den årstid, som brukade
uppvisa det i förhållande till övriga årstider minsta antalet undersök -ningsfall. En månad under senare halvåret 1946 hade till kliniken inkommit
ända till 32 nya undersökningsfall. I hela riket hade avgivits 643 utlåtanden
under första halvåret 1946 mot 741 under det andra. Sedan Rylander
i flera skrivelser till fångvårdsstyrelsen under hösten 1946 framhållit den
beklagliga utvecklingen mot allt längre uppskovstider, hade från den 1
januari 1947 ännu en läkare anställts vid rättspsykiatriska kliniken. Antalet
läkare hade därigenom blivit detsamma som före omorganisationen.

Lundström hade icke haft någon akademisk undervisning att sköta utan
hade helt kunnat ägna sin arbetsdag åt de inneliggande patienterna samt
de administrativa göromål, som åtföljde överläkarbefattningen. Då Rylander
den 1 april 1947 åter trädde i tjänst, ålåge det Rylander att under april
och maj månader giva en kurs i rättspsykiatri för legitimerade läkare och
medicine kandidater, att handleda deras praktiska övningar, att rätta och
diskutera deras kursutlåtanden m. m. Dessutom bleve Rylander tvungen
att under nämnda månader föreläsa ett 20-tal timmar för fångvårdstjänstemän.
Undervisningsuppgifterna komme antagligen att taga i anspråk närmare
hälften av Rylanders arbetstid, varför det bleve honom omöjligt att
själv hinna avfatta utlåtanden i samma utsträckning, som det varit möjligt
för Lundström att göra.

Härtill komme den rådande läkarbristen. Betydande svårigheter hade uppstått
att erhålla kompetenta sökande till läkarbefattningarna vid kliniken.
Samma svårigheter hade för övrigt förelegat även vid ett flertal andra av
fångvårdens sinnessjukavdelningar. Förhållandet syntes sammanhänga dels
med den allmänt rådande bristen på läkare och dels med anställnings- och
arbetsförhållandena vid sinnessjukavdelningarna. I propositionen nr 240 till
1945 års riksdag hade chefen för justitiedepartementet framhållit, att läkartjänsterna
inom de båda rättspsykiatriska undersökningsorganisationerna —
vid sinnessjukhusen och vid fängelserna — borde göras fullt likartade såväl
med avseende å tjänste- och löneställning som beträffande arbetsuppgifter.
Någon likställighet i fråga om arbetsuppgifter förelåge emellertid icke och
komme ej heller framdeles att kunna föreligga, något som med skärpa framhållits
av docenten Torsten Sondén i en artikel i Svensk läkartidning 1945
(s. 538) och även påvisats i en av presidenten K. Schlyter m. fl. år 1945
i riksdagens första kammare väckt motion (nr 368). Överläkarna inom fångvården
vore nämligen tillika chefer för en anstalt eller en avdelning och ansvarade
för sjukvården i fråga om såväl undersökningsfångarna som straffriförklarade
samt sinnessjuka och sinnesoroliga fångar, vilka tarvade psykiatrisk
vård. Även de övriga vid sinnessjukavdelningarna anställda läkarna hade
självfallet ett flertal arbetsuppgifter utöver dem, som åvilade undersökningsläkarna
vid sinnessjukhusens rättspsykiatriska stationer. De sistnämnda hade
ju icke någon sjukavdelning att svara för, utan endast enstaka å sjukhusen

133

i samband med undersökningarna inlagda tilltalade. I nyssnämnda motion
hade framhållits risken av att de rättspsykiatriska tjänsterna inom fångvården
skulle avfolkas och att läkarna skulle komma att söka sig till sinnessjukhusen,
varest arbetsförhållandena vore bättre och avanceringsmöjligheterna
större. I motionen hade därför hemställts, bland annat, att 3 överläkartjänster
vid fångvården skulle placeras i 29 lönegraden såsom överläkartjänster
av första klass. Sondén hade understrukit, att läkarantalet enligt den
nya organisationen vore alldeles otillräckligt, särskilt vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Samma synpunkter hade framkommit i yttranden av
Svenska läkarförbundet och Svenska psykiatriska föreningen (Svensk läkartidning
1945 s. 983). Läkarorganisationerna hade dessutom framhållit det
berättigade i att överläkartjänsterna vid fångvården med hänsyn till de synnerligen
ansvarsfyllda och krävande arbetsuppgifterna placerades i högre
lönegrad än som föreslagits samt hade uttalat allvarliga farhågor att rekryteringssvårigheter
i annat fall snart skulle uppstå.

De förutsägelser, som sålunda gjorts, hade redan börjat gå i uppfyllelse.
En tydlig tendens bland fångvårdens läkare att söka sig över till sinnessjukhusen
hade framträtt. Det hade visat sig allt svårare att erhålla kompetenta
läkarkrafter till fångvårdens psykiatriska avdelningar. Under 1946 hade en
av de båda försteläkartjänsterna vid kliniken stått obesatt under två månaders
tid på grund av svårigheten att erhålla kompetent kraft. Till den extra
andreläkartjänst, som från den 1 januari 1947 inrättats vid kliniken, hade
det varit svårt att få en stadigvarande innehavare. En läkare hade uppehållit
tjänsten en månad, en annan tre veckor. Till två försteläkartjänster
vid en annan sinnessjukavdelning hade endast två sökande anmält sig. Båda
hade förklarats inkompetenta av medicinalstyrelsen. Trots detta hade de
sedan måst förordnas att uppehålla de ifrågavarande befattningarna. Till
det rådande tillståndet medverkade den ringa uppskattning ur meritsynpunkt,
som en tjänstgöring på det rättspsykiatriska området ägde.

Om därtill komme — såsom fallet vore vid Långholmen — att arbetet
ständigt måste utföras under jäktade och hetsande förhållanden, vore det
självfallet att de nämnda tendenserna måste bliva särskilt framträdande. En
ständig arbetsbalans bleve i längden påfrestande. Veckor och månader i förväg
vore de dagar bestämda, då utlåtandena måste vara färdigställda, sedan
uppskov beviljats av domstolarna. För närvarande måste uppskov begäras
två eller flera gånger i samtliga undersökningsfall. Om en liikare insjuknade
eller om ett svårbedömt och omfattande undersökningsfall visade sig kräva
längre tid än som beräknats vid uppgörandet av uppskovsschemat, ställde
det sig svårt att en tredje, fjärde eller femte gång ånyo begära uppskov
beträffande samma patient. Läkaren, som insjuknat, tvingades därför ofta
att återgå i tjänst, innan han till fullo tillfrisknat. Besvärligheter hade också
uppstått att på ett tillfredsställande sätt ordna semestrar åt läkarna. Det
hade hänt, att semestern på grund av brådskande göromål måst uppskjutas

134

till påföljande år. Icke mindre än 6 av de tidigare vid kliniken utbildade
läkarna hade också sökt och erhållit befattningar vid de rättspsykiatriska stationerna
på sinnessjukhusen, och 2 vid kliniken för närvarande tjänstgörande
läkare hade ävenledes sökt dylika tjänster utan att dock ha erhållit de
önskade befattningarna.

Det vore Rylander bekant, att flera utlåtanden per läkare och år expedierades
vid andra undersökningsavdelningar än vid rättspsykiatriska kliniken.
Speciella förhållanden vore orsaken därtill. Arbetsuppgifterna vid
kliniken vore mer mångskiftande och talrika vid sidan av det egentliga
undersökningsarbetet än vid någon annan undersökningsavdelning, vartill
komme den akademiska undervisningen såsom ett extra åliggande för överläkaren.
För närvarande toge en sinnesundersökning vid rättspsykiatriska
kliniken en tid av omkring 4 månader, varjämte de häktade tvingades att
vänta 2 till 3 veckor på kronohäktet, innan plats kunde beredas dem å kliniken.
Icke mindre än 44 s. k. långtidsfångar vore anmälda till summarisk
rättspsykiatrisk undersökning enligt straffverkställighetslagen. Huruvida
denna mycket betydande eftersläpning i arbetet småningom skulle kunna
bemästras tack vare den från den 1 januari 1947 anställde läkaren, vore svårt
att nu bedöma. Utvecklingen härvidlag bleve helt beroende på det antal
häktade, som inom de närmaste månaderna komme att hänvisas till kliniken.
Nedginge detta antal, funnes möjlighet att arbeta in vad som låge efter.
Hölle sig antalet undersökningsfall däremot uppe, befarade Rylander, att
undersökningstiderna, väntetiden å kronohäktet inräknad, komme att under
försommaren 1947 uppgå till 5 månader. Även å övriga sinnessjukavdelningar
vid fångvården syntes det vara överbelagt.

Rylander förklarade sig icke kunna underlåta att ännu en gång understryka
vad han vid inspektionen den 14 april 1944 yttrat rörande de allvarliga
konsekvenser, som det kroniska uppskovs- och väntesystemet förde med
sig såväl för de abnorma brottslingarna själva som för möjligheten att utföra
undersökningarna under så goda omständigheter som möjligt. Av J. 0:s
ämbetsberättelse år 1947 framginge, att en domare åtalats, enär han genom
felaktigt förfaringssätt i fråga om inhämtande av medicinalstyrelsens yttrande
sannolikt förlängt häktningstiden för en tilltalad med 2 veckor. Visserligen
skedde icke förlängningarna av häktningstiderna med 3 månader eller
mer för de vid rättspsykiatriska kliniken intagna på grund av något lagstridigt
tillvägagångssätt. Men här gjordes likväl ett förfaringssätt till regel,
som sinnessjuklagen ansåge skulle utgöra undantagsfall. Och lämnade man
de formellt juridiska synpunkterna åt sidan, så måste det ur läkarsynpunkt
konstateras, att individen bleve i lika hög grad lidande, vare sig de långa
psykiskt påfrestande undersökningstiderna vore juridiskt försvarliga eller ej.
Även patienter, som förut undergått rättspsykiatrisk eller annan psykiatrisk
granskning och för vilka undersökningen därför kunde göras enkelt och
snabbt, måste underkasta sig långvarig väntan. Det kunde framhållas, att

135

samma oro och olust börjat infinna sig hos de på undersökningarnas avslutande
väntande brottslingarna, som uppstått under de kritiska perioderna
1942 och 1944. Undersökningspatienterna klagade nu åter över dålig sömn
och allmän nervositet samt ängslan, och en del av dem hade på ett oroväckande
sätt börjat tigga sömnmedel och lugnande medicin. De bleve mer
och mer avogt inställda mot undersökningarnas ändamål och mot läkarna.
Vaktpersonalen hade haft rikliga tillfällen att avlyssna mustiga uttryck om
det existerande ''systemet’, vilket ur de häktades synpunkt förklarligt nog
betraktades såsom oefterrättligt. En vid kliniken intagen undersökningspatient,
som under ett abnormt rustillstånd begått dråp men i övrigt syntes
vara en relativt skötsam och duktig man, hade upplevat att 4 y2 månad
förflutit, sedan domstolen fattade beslut om att hans sinnesbeskaffenhet
skulle undersökas, utan att beslutet ännu hunnit verkställas. Ingen torde
förundra sig över att denne man mer och mer hölle på att förlora sin psykiska
jämvikt, i grunden upprörd över skillnaden mellan den i lagen angivna
tiden om 6 veckor för en sinnesundersökning och den i verkligheten behövliga.
Undersökningspatienterna plågades i stor utsträckning av sysslolöshet
under observationstiden. På senaste tiden hade man dock kunnat draga
nytta av att beläggningen av fångar å Långholmen nedgått, till följd varav
väntande undersökningsfall kunnat erbjudas lämpligt arbete.

Rörande de möjligheter, som kunde förefinnas till avhjälpande av de rådande
missförhållandena, anförde Rylander följande.

Närmast låge den tanken till hands att avkorta undersökningsförfarandet
och utlåtandena. Emellertid hade undersökningarna redan avkortats och rationaliserats,
och det syntes Rylander mycket tveksamt, om ytterligare åtgärder
av denna art borde genomföras. Rylanders uppmärksamhet hade städse
hållits inriktad på möjligheten av vidare förenklingar, och genom personliga
förfrågningar då och då hos ledamöter av såväl under- som överdomstolar
hade Rylander sökt utröna, om man från juristhåll ansett utlåtandena
från rättspsykiatriska kliniken vara onödigt utförliga. Svaren hade blivit
nekande. Senast hade Rylander väckt denna fråga till diskussion vid
Stockholms rådhusrätts domarförenings höstmöte 194G och då erhållit det
beskedet, att utlåtandena icke borde avkortas. Från ett och annat håll hade
likväl påpekats, att undersökningarna rörande klart sinnessjuka, sinnesslöa
och tidigare undersökta brottslingar med bestående former av psykisk abnormitet
borde kunna göras mera schematiska. Dessa synpunkter hade Rylander
sökt iakttaga, men det vore möjligt, att man i vissa fall skulle kunna
gå ännu längre i avkortning än som hittills skett. Här vore dock endast
fråga om ett litet antal av undersökningsfallen. De flesta utgjorde svårbedömda
gränsfall. Det kunde också erinras om de upprepade uttalanden,
som gjorts under förarbetena till de nya ''tillräknelighetsbestämmelserna,
att domstolarna borde företaga en så självständig prövning som möjligt av
de medicinskt sakkunnigas utlåtanden. Man hade från juristhåll påpekat,

136

att detta önskemål icke kunde förverkligas, om utlåtandena avfattades i
summarisk form. Själv hade Rylander från sin verksamhet såsom ledamot
av interneringsnämnden ett livligt intryck av hur betydelsefullt det vore,
att undersökningsläkama utförligt anförde sina primäriakttagelser, så att
jurister och lekmän själva kunde bliva i stånd att pröva de därav dragna
slutsatserna och påståendena. Ett kortfattat utlåtande gåve ej den, som
saknade psykiatrisk utbildning, riktig uppfattning om brottslingens personlighet.
Och inför sådana påståenden av undersökningsläkaren, som icke syntes
vila på i utlåtandet återgivna iakttagelser, ställde han sig tvivlande.
Psykiatern förstode vad som dolde sig bakom undersökningsläkarens uttryck
och påståenden, men lekmannen gjorde det icke, och resultatet kunde bliva
en olämplig rättsreaktion. Rättssäkerheten äventyrades med andra ord genom
summariska undersökningar och utlåtanden. Rörande möjligheten att vinna
tid genom avkortade undersökningsförfaranden kunde således sägas, att vissa
ändringar måhända kunde göras men att dessa vore av sådan art, att någon
egentlig inverkan på situationen icke vore att förvänta. En ytterligare
ökning av läkarantalet vid kliniken syntes icke möjlig på grund av brist på
lokaler. Socialassistenterna, som icke endast utförde de sociala utredningarna
utan även tjänstgjorde som kuratorer vid kliniken, kunde ej medhinna mer
arbete än de nu skötte. Om ännu en läkare skulle tillkomma, uppstode därför
behov av att öka även socialassistenternas antal. Däremot kunde det
tänkas, att en arvodestjänst inrättades för en läkare, som hade att utföra
undersökningarna enligt 43 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m.
Denne läkare kunde då erhålla ett rum på kronohäktet, men då behövdes
dessutom socialassistent, skrivbiträde m. m. för denna ''filial’ till kliniken.
Det vore emellertid tvivelaktigt, om det kunde lyckas att få någon läkare
till detta arbete, och numera komme nog en sådan anordning att inverka
mycket litet på arbetsbalansen vid kliniken.

Den enda möjlighet, som syntes stå till buds att inom rimlig tid åstadkomma
förbättrade undersökningsförhållanden vid kliniken, vore att minska
antalet dit hänvisade häktade genom att en tillräcklig del av dem överfördes
till andra sinnessjukavdelningar inom fångvården. Tänkbart vore således,
att en del fall kunde överflyttas från kliniken till den nya sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten i Härianda eller att beläggningen å Håga
avsevärt utökades. Skulle några organisatoriska förbättringar icke kunna för
närvarande åstadkommas för nedskärande av de långa undersökningstiderna,
syntes det — icke minst ur humanitär synpunkt — vara önskvärt med en
minskning av antalet sinnesundersökningar i avvaktan på utvidgade under -sökningsresurser. En dylik minskning skulle framför allt kunna ske genom
att ett större antal tilltalade underkastades sådan läkarundersökning, som
avses i lagen den 22 januari 1939 om särskild förundersökning i brottmål.
Härigenom kunde en viss garanti erhållas, att svårt sjuka och abnorma människor
icke dömdes till frihetsstraff utan föregående sinnesundersökning.”

137

Då jag av vad sålunda upplysts fann anledning föreligga till antagande
att det i stor omfattning förekommit, att utlåtande rörande häktad persons
sinnesbeskaffenhet icke kunnat av läkare vid sinnessjukavdelning inom fångvården
avgivas inom den i sinnessjuklagen angivna tiden för utlåtandes avgivande
samt att anstånd därmed måst medgivas i en utsträckning, som icke
syntes tillfredsställande, anmodade jag omedelbart efter inspektionen å Långholmen
överläkarna vid övriga fångvården tillhörande sinnessjukavdelningar
att till mig inkomma med utredning i angivna hänseende i vad avsåge en var
av dem anförtrodda sinnessjukavdelningar.

I anledning därav avgåvo överläkaren vid sinnessjukavdelningen å Håga
Folke Kinnmark, t. f. överläkaren vid sinnessjukavdelningen i Västervik
Arvid Werner, t. f. överläkaren vid sinnessjukavdelningen i Jönköping Olof
Ögren, t. f. överläkaren vid sinnessjukavdelningen i Härnösand Elsa Skantze
och överläkaren vid sinnessjukavdelningen i Malmö Torsten Sondén utlåtanden.

Av innehållet i de avgivna utlåtandena, vilka bifogas, må här återgivas
följande uttalanden av Sondén rörande situationen vid sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten i Malmö den 13 februari 1947, då 12 intagna voro
föremål för undersökning å avdelningen. I fråga om undersökningstiden
anförde Sondén bland annat följande: Den officiella undersökningstiden hade
från den 1 januari 1946 inskränkts till 6 veckor från det rättegångshandlingarna
inkommit till sinnessjukavdelningen. Det hade emellertid visat sig svårt
att få utlåtandena färdiga inom den förutsatta tiden. Dels hade detta berott
på de svårigheter det alltid erbjöde under omorganisationstider att finna de
arbetsformer, som gåve det effektivaste resultatet, dels hade orsaken varit
särskilda förhållanden av det slag, som alltid måste motivera förlängd undersökningstid
(t. ex. fallets säregna art, dess samhörighet med andra undersökningar
etc.), dels åter hade dröjsmålen sammanhängt med missförhållanden,
som vidlådde det nuvarande undersökningsväsendet och som måste
avhjälpas, om undersökningsväsendet skulle kunna fungera tillfredsställande.
Vid sinnessjukavdelningen i Malmö hade under år 1946 intagits 130 personer,
därav 20 vård- och observationsfall och Ilo undersökningsfall. Av
undersökningsfångarna hade en avlidit, varför utlåtanden avgivits angående
109. I 49 av dessa fall hade tiden 6 veckor överskridits. I 11 fall hade
tiden överskridits med 3 veckor eller mera. Frånräknades dessa fall, hade
undersökningstiden för återstående 98 fall utgjort i medeltal 42,4 dagar,
d. v. s. praktiskt taget den i lagen förutsatta tiden, vilket alltså innebure,
att den kortare förlängning av undersökningstiden, som emellanåt förekommit,
motsvarats av de forceringar av undersökningarna och förkortningar
av tiderna, som i andra fall kunnat ske. — Angående utsikterna för framtiden
att förkorta undersökningstiderna kunde framhållas, att dröjsmålen i
någon mån berott på den ojämnhet, som kommit att prägla arbetet under
detta de nya förhållandenas år, då den nya rättspsykiatriska organisationen

138

trätt i kraft den 1 januari 1946 och den nya fångvårdsreformen (lagen om
verkställighet av frihetsstraff) den 1 juli 1946. Förhållandena torde därför
komma att något förbättras, när arbetet kunde komma in i mera lugna och
vanda former. Huvudsakligen berodde dock svårigheterna på missförhållanden,
som sammanhängde med organisatoriska frågor.

Beträffande den rättspsykiatriska organisationen anförde Sondén därefter
följande: Sedan tio år tillbaka hade Sondén ideligen i tal och skrift framhållit
bristerna i det rättspsykiatriska undersökningsväsendet och därvid bland
annat understrukit, hur den otillfredsställande organisationen medförde en
förlängning av undersökningstiderna, som icke kunde anses försvarlig. Samma
synpunkter hade Sondén understrukit, då han deltagit i det strafflagberedningens
arbete, som resulterat i betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,
sinnesundersökning m. m., avgivet den 31 december
1942. Strafflagberedningens förslag hade emellertid icke blivit förverkligat,
men omkring två år senare hade, under trycket av de alltmera stegrade svårigheterna,
framlagts ett synnerligen otillfredsställande förslag till organisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet. Detta förslag hade
accepterat strafflagberedningens ståndpunkt att för de rättspsykiatriska
undersökningarna måste finnas heltidsanställda specialister, men i övrigt
hade förslaget endast lappat en del för ögonblicket aktuella brister med bibehållande
av missförhållandena i övrigt och med bortseende från utvecklingen
på längre sikt. Beträffande orsakerna till att det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
icke vore funktionsdugligt, vore det omöjligt att bortse från
att organisationen från början vore otillfredsställande, framför allt därför att
man helt och hållet försummat rekryteringsfrågan. Konsekvenserna därav
hade redan visat sig och komrae alltmera att göra sig gällande på ett för
undersökningsväsendet katastrofalt sätt. Vad anginge undersökningsväsendets
produktionskapacitet och tiden för undersökningarna kunde till en
början framhållas, att strafflagberedningen räknat med att fångvårdens rättspsykiatrer
hade en uppgift även som psykiatriska rådgivare vid fångvården
utöver de speciella rättspsykiatriska uppgifterna. Vid tiden för strafflagberedningens
arbete hade man emellertid icke haft att räkna med de vidgade
uppgifter för fångvårdens psykiatrer, som måste vara en naturlig följd av
den omläggning inom fångvården, som sedermera föreslagits och som stadfästs
genom den nya lagen om verkställighet av frihetsstraff, vilken trätt i
kraft den 1 juli 1946. Denna väntade reform hade däremot icke varit obekant,
när det betänkliga rättspsykiatriska organisationsförslaget framlagts i
början av januari 1945, men trots detta hade förslaget icke tagit någon som
helst hänsyn till psykiatrernas allmänna läkaruppgifter inom fångvården utan
låtsat som om fångvårdens psykiatrer vore helt att jämställa med undersökningsläkarna
för icke häktade vid sinnessjukhusen, varvid man till och
med bortsett från det faktum, att de senare icke hade någon som helst sjukavdelning,
under det att fångvårdens psykiatrer vore i första hand läkare vid

139

sinnessjukavdelningar och ansvariga för vården av de där intagna. — Inom
strafflagberedningen hade Sondén företrätt den uppfattningen, att rättspsykiatrisk!
utlåtande skulle som regel kunna avgivas inom en månad från
det handlingarna i målet inkommit till anstalten, en bestämmelse som sedermera
också ingått i strafflagberedningens förslag. Sondéns ståndpunkt hade
emellertid byggt på förutsättningar, som sedan icke blivit förverkligade,
nämligen att tillräcklig arbetskraft funnes för uppgifterna, att den obligatoriska
granskningen genom medicinalstyrelsen skulle bortfalla samt att en
närmare kontakt skulle etableras mellan domstolen och undersökningsläkaren,
vilket skulle innebära, att det skriftliga utlåtandet skulle kunna göras
kortare för att sedan vid behov kunna kompletteras, om domstolen önskade
mera utförligt få höra undersökningsläkarens mening på vissa punkter. Som
bekant vore de rättspsykiatriska utlåtandena i Danmark betydligt kortare
än de svenska, men i Danmark förekomme icke någon obligatorisk eftergranskning.
Då nu i Sverige medicinalstyrelsens obligatoriska granskning
bibehållits, medförde detta, att utlåtandena och undersökningsjournalerna
måste skrivas utförligt och detaljrikt, då ju medicinalstyrelsen gjorde anspråk
på att kunna på grundval av dessa handlingar bedöma såväl den medicinskt
diagnostiska som den rättspsykiatriska frågan. Detta gjorde, att utlåtandena
måste kräva mycket mera tid än som skulle vara fallet, om förhallandena
vore som i Danmark. En mera summarisk redogörelse innebure nämligen risk
för felbedömning från medicinalstyrelsens sida eller medförde, att medicinalstyrelsen
funne det nödvändigt att inhämta kompletterande uppgifter från
undersökningsläkaren, i vilket senare fall ju häktningstiden också förlängdes.
Sondéns uppfattning vore, att medicinalstyrelsens obligatoriska granskning
mer och mer komme att te sig som överflödig och med tiden komme
att avskaffas, men då medicinalstyrelsen tillsvidare vore mycket angelägen
om att få behålla denna granskning, måste man räkna med som ett oundvikligt
faktum, att den koncentrering av utlåtandet och därmed inbesparing
av tid, som eljest varit möjlig, tillsvidare icke kunde ske.

Vidare anförde Sondén: Enligt 42 § sinnessjuklagen skulle domstol, som
förordnat om sinnesundersökning, skyndsamt översända samtliga handlingar
i målet till vederbörande sinnessjukavdelning, och tiden för undersökningen
räknades från den dag handlingarna inkommit till avdelningen. Dessa bestämmelser
utginge ju från den synpunkten, att undersökningsläkaren hade
möjlighet att taga itu med undersökningen av en åtalad först när han hade
tillgång till de handlingar, som innehölle de för undersökningen behövliga
uppgifterna. I praktiken finge man emellertid vanligen tillgång till de erforderliga
handlingarna först vid en senare tidpunkt. Domstolarna hade nämligen
för sig, att ”samtliga handlingar i målet” betydde ”samtliga protokoll
i målet” och att de icke behövde skicka övriga i målet förekommande handlingar,
vilka ofta vore de för sinnesundersökningen viktigaste. Sålunda funne
man ideligen, att sådana handlingar som straffregisterutdrag, förundersök -

140

ningsrapport, den åtalades egenhändiga skrivelser, läkarutlåtanden angående
den åtalade m. m. vore uteslutna i protokollet och icke bleve översända till
undersökningsläkaren. En eller annan domstol skickade samtliga hos rätten
förvarade handlingar, men detta vore undantag. Sällsynt vore också, att domstolen
eller åklagaren införskaffade de handlingar angående den åtalade, som
funnes att tillgå hos offentliga myndigheter eller allmänna inrättningar, ehuru
det redan vid polisutredningen måste stå klart, att dessa handlingar vore av
intresse i målet samt av betydelse för undersökningsläkaren, t. ex. tidigare
förundersökning, handlingar från Bona, från ungdomsfängelsenämnden, från
säkerhetsanstalter, tidigare rättspsykiatriska utlåtanden etc. Alla dessa handlingar
kunde anskaffas med ledning av straffregistret. Det skulle också vara
önskvärt, att domstolarna i större utsträckning verkställde utredning angående
den åtalades personliga förhållanden. En del domstolar inom Malmöområdet
vore i detta avseende föredömliga, medan man från andra håll aldrig
kunde få annat än protokoll av det torftigaste slag, skrivna efter en bestämd
schablon oberoende av personens och brottets särart. Det förefölle, som om
Svea hovrätts förträffliga, ännu gällande universal den 31 oktober 1820
angående fullständighet uti rannsakningar i grövre brottmål på sina håll
råkat helt i glömska. Det vore givet, att en del av de upplysningar, som behövdes
för en sinnesundersökning, vore av det slag att det vore naturligast,
att undersökningsläkaren själv skaffade dem. Så vore fallet med t. ex. sjukjournaler,
intima uppgifter från anhöriga etc. Däremot vore det väl naturligt,
om vid polisutredningen inhämtades uppgifter från nykterhetsnämnden
om en notorisk alkoholist, från barnavårdsnämnden om en redan som barn
vanartig man etc. Sondén tilläte sig ifrågasätta, om icke onödigt förlängda
undersökningstider skulle motverkas genom att den domstol, som beslutat
om sinnesundersökning, också tillställde undersökningsläkaren samtliga handlingar
i målet samt även de andra handlingar angående den tilltalade, som
det vore enkelt och naturligt för domstol och åklagare att införskaffa, så
att de funnes tillgängliga vid undersökningstidens början. — Före år 1946
hade sinnesundersökning varit obligatorisk, när tillämpning av 5 kap. 5 §
eller 6 § strafflagen kunnat ifrågasättas. Detta hade inneburit bland annat,
att de psykopater, som bedömts enligt 5 kap. 6 § nämnda lag, måst undersökas
på nytt varje gång de återfallit i brott, och det hade förekommit, att
samma person blivit rättspsykiatriskt undersökt flera gånger samma år.
Dessa alldeles onödiga undersökningar behövde nu ej förekomma. Redan
hade det i Malmö-området varit mycket märkbart, att sinnesundersökningarna
hölle på att ändra karaktär. De bleve färre men svårare, i det den
nämnda gruppen och andra grupper av enklare fall fölle bort. Sondén hade
dock en känsla av att domstolarna kanske icke på alla håll fått upp ögonen
för att sinnesundersökning numera icke vore obligatorisk utan kunde ersättas
med annan utredning. När t. ex. en psykopat redan blivit rättspsykiatriskt
undersökt och i ett senare mål — kanske rätt kort därefter — förvaring i

141

säkerhetsanstalt ifrågasattes för honom, hade ibland domstolen ansett sig
oförhindrad att besluta om förvaring utan ny sinnesundersökning, medan
andra domstolar ansett ny sinnesundersökning ofrånkomlig. Sinnesundersökning
i rättspsykiatrisk form vore ett omständligt förfarande, särskilt på grund
av den utförliga redogörelse, som vore nödvändig bland annat på grund av
bestämmelserna om medicinalstyrelsens granskning. Det vore angeläget, att
sinnesundersökning skedde, när den vore nödvändig, men det syntes också
vara av vikt, att denna mera omständliga procedur icke anlitades, när tidigare
sinnesundersökning eller andra tillgängliga handlingar kunde giva tillräckliga
upplysningar. Man vore nu på god väg att få en rätt god kännedom om det
mera kroniska fängelseklientelet (flertalet av de häktade undersökningsfallen)
genom de redogörelser och läkarutlåtanden, som funnes från deras tidigare
vistelser på uppfostringsanstalter och fångvårdsanstalter, och särskilt
komme berättelserna över undersökningarna enligt 43 och 63 §§ verkställighetslagen
att bidraga därtill. I och med det komme rättspsykiatrisk undersökning
av återfallsförbrytare att få minskad betydelse. Sondén ifrågasatte,
om det icke skulle vara önskvärt med en bestämmelse, att domstol före
beslut om sinnesundersökning skulle skaffa sig kännedom om dessa redan
föreliggande läkarutlåtanden och redogörelser, och Sondén skulle tro, att
domstolen då i flera fall skulle finna tillräcklig utredning angående den tilltalades
person redan föreligga. Sondén underskattade icke den stora vikten
av att rättspsykiatrisk undersökning skedde i erforderlig utsträckning, men
det kunde icke anses vara en lycklig utveckling, om dessa undersökningar
finge numerärt öka på bekostnad av de andra uppgifter, som måste vara
fångvårdspsykiaterns. Hans uppgift vore icke i första hand det rättspsykiatriska
undersökningsarbetet utan sjukvården på den sinnessjukavdelning,
som han vore ansvarig för, samt den läkarvård och rådgivning inom fångvårdsanstalten
i övrigt, som hörde till hans speciella fack. Det förefölle ibland,
som om man gåve de rättspsykiatriska utlåtandena ett värde i och för sig
med bortseende från det syfte de avsåge att, tjäna. Vilket värde hade det,
om en fånge vore rättspsykiatriskt undersökt före domen, om han sedan
under fängelsetiden ändock icke kunde få den psykiatriska vård, som vore
behövlig? Vilket värde hade en straffriförklaring på grund av sinnessjukdom,
om icke den terapi sattes in, som omedelbart — men sannolikt icke senare
— kunde ha verkan? I detta sammanhang tilläte Sondén sig framhålla,
att hur viktigt det än i de flesta fall vore, att icke häktningstiden bleve lång,
hade dock häktningstiderna i viss mån givits en överdriven betydelse vid
sinnesundersökningarna. Om det vid undersökning blivit klart, att en tilltalad
vore sinnessjuk eller sinnesslö och i behov av vård på sinnessjukhus,
vore det för hans del rätt likgiltigt, när det skriftliga utlåtandet avgåves, ty
han finge ju på fängelsets sinnessjukavdelning den vård och eventuellt den
specialbehandling han vore i behov av.

Slutligen anförde Sondén i fråga om undersökningarna jämlikt 43 § verk -

142

ställighetslagen, att dessa, med några undantag, utförts av Sondén, vid dessa
liksom vid andra uppgifter givetvis biträdd av de båda underläkarna. Då
det väsentliga syftet med dessa undersökningar icke vore en kliniskdiagnostisk
bedömning utan en för de praktiska resultaten av fångvårdsbehandlingen
synnerligen betydelsefull bedömning ur arbetsterapeutiska och
allmänt psykologiska synpunkter, hade Sondén ansett sig böra i största
utsträckning ta hand om dessa undersökningar och avgiva de förslag till
behandling, vari undersökningen utmynnade. Den undersökning enligt 43 §
verkställighetslagen, som skulle verkställas av styresmannen och läkaren,
utgjorde grunden både för den intagnes behandling under fängelsetiden och
för de försiktighets- och hjälpåtgärder, som skulle vidtagas då han lämnat
fängelset, och hörde alltså oupplösligt tillsammans med det väsentliga i den
nya fångvårdsreformen. Det skulle äventyra resultaten av denna reform, om
verkställighetsundersökningarna bagatelliserades och skötes åsido som oväsentliga
och mindre betydelsefulla än de rättspsykiatriska undersökningarna.
Hur viktiga dessa senare än komme att vara i många fall även i fortsättningen,
komme de dock i viss utsträckning att minska i betydelse i och med
att de intagna under straffverkställigheten bleve föremål för psykiatrisk observation
och vid behov vård, nota bene om denna observation och vård icke
bleve endast en tom formalitet. — Enligt lagen vore tiden för undersökning
enligt 43 § verkställighetslagen en månad, men denna tid hade under de
gångna 8 månaderna ofta kommit att överskridas. Hela denna undersökningsverksamhet
hade tillsvidare icke varit närmare reglerad och hade i viss mån
befunnit sig på experimentstadiet. Sedan verkställighetslagen varit i kraft
ett par år, komme skriftliga redogörelser för verkställda läkarundersökningar
m. m. att föreligga beträffande det egentliga kriminella klientelet, varför vid
recidiv de förnyade undersökningarna då komme att bli betydligt enklare
och mindre tidskrävande. Under andra halvåret 1946 hade för undersökning
i Malmö remitterats 69 verkställighetsfall, motsvarande 2—3 per vecka.
Under tiden den 1 januari—den 13 mars 1947 hade motsvarande antal varit
39, motsvarande närmare 4 per vecka. — Det vore givet, att verkställighetsundersökningarna
krävde tid och att hänsyn måste tagas till dessa undersökningar
vid beräkning av antalet läkare och kanslipersonal vid sinnessjukavdelningarna.
De skriftliga utlåtandena kunde visserligen göras betydligt
kortare än vid de rättspsykiatriska undersökningarna och bleve därför mindre
tidsödande för läkare och kanslipersonal, men det väsentliga vore dock att
skaffa sig pålitlig kännedom om den undersökte och hans möjligheter, bland
annat med ledning av testresultat och anamnestiska upplysningar, och undersökningarnas
stora praktiska vikt gjorde, att de icke kunde utföras summariskt
och ofullständigt, om de icke skulle bli alldeles värdelösa. Det hade
ifrågasatts att låta utackordera verkställighetsundersökningarna till utomstående
läkare, som vid tillfälliga besök på fängelset skulle skriva utlåtanden
mot ett arvode av högst 30 kronor. Detta skulle vara att sabotera fång -

143

vårdsreformen. Det vore illa nog, att dylika summariska 30-kronorsutlåtanden
blivit accepterade i andra sammanhang, t. ex. innan någon dömdes till
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse.

Av de övriga till mig inkomna yttrandena framgick, att undersökningstiderna
i allmänhet kunnat begränsas till 6 veckor utom i Jönköping och
Härnösand, där undersökningstiderna uppgått till respektive 10 och 8—9
veckor.

Sedan jag därefter med överlämnande av inspektionsprotokoll och avgivna
yttranden anmodat fångvårdsstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet, anförde
fångvårdsstyrelsen i ett den 29 april 1947 hit inkommet utlåtande följande.

”Organisationen av undersökningsväsendet grundar sig på ett i proposition
nr 240 till 1945 års riksdag framlagt förslag. Enligt detta skulle de dittillsvarande
vid fångvården heltids- och deltidsanställda arvodesläkarna ersättas
med heltidsanställda läkare (6 överläkare, 6 förste läkare och 2 andre läkare)
vid de fångvårdens sinnessjukavdelningar — tillhopa sex — där ett större
antal undersökningar verkställdes. Undersökning i Växjö av häktade kvinnor
samt å S:t Olofs sjukhus i Visby av inom Gotlands län häktade skulle
utföras av arvodesläkare mot ersättning av 125 kronor för varje undersökning.
Vid hopning av undersökningsfall skulle en extra förste läkare kunna
anställas med arvode motsvarande lön enligt 27 löneklassen ävensom i mån
av behov ytterligare läkarpersonal i arvodestjänst.

Enligt regleringsbrevet för innevarande budgetår må vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
anställas 6 ordinarie överläkare, 6 ordinarie förste läkare
samt 2 extra ordinarie andre läkare. Därjämte finnes sedan den 1 januari
1946 — alltså från och med den nya organisationens ikraftträdande — enligt
Kungl. Maj:ts särskilda medgivande en extra förste läkare anställd vid avdelningen
å Långholmen. Vidare är sedan den 1 januari 1947 en extra andre
läkare knuten till Långholmen. Då emellertid en försteläkartjänst vid avdelningen
i Västervik icke kunnat besättas med vare sig ordinarie innehavare
eller vikarie, har den sålunda medgivna förstärkningen av läkarpersonalen i
verkligheten stannat vid en andreläkartjänst.

Det må i detta sammanhang meddelas, att en ny sinnessjukavdelning med
ett 30-tal platser den 1 april 1947 öppnats vid fångvårdsanstalten å Härlanda.
Till denna avdelning ha överflyttats heltidstjänster från avdelningarna
i Jönköping (en överläkartjänst) och å Håga (en försteläkartjänst).

För närvarande äro de heltidsanställda läkarna fördelade på sätt nedanstå -

ende tablå utvisar:

Anstalt Överläkare Förste läkare Andre läkare

Långholmen .......... 1 3 2

Håga ................ 1 2

Malmö............... 1 1 1

Härnösand ............ 1

144

Anstalt Överläkare Förste läkare Andre läkare

Härianda (från 1 april

1947) .............. 1

Västervik............. 1

6 6 3

I sitt betänkande den 31 december 1942 (SOU 1942: 59) angående strafflagens
tillräknelighetsbestämmelser, sinnesundersökning in. m. beräknade
strafflagberedningen att en överläkare med biträde av underläkare icke skulle
kunna medhinna mer än omkring 100 utlåtanden om året och räknade följaktligen
med en heltidsanställd läkare för varje 50-tal undersökningar. Häremot
reserverade sig ledamoten av beredningen, docenten Torsten Sondén,
som framhöll att man i genomsnitt icke kunde utgå från mer än ett 40-tal
undersökningar om året per läkare.

Under första månaderna efter den nya organisationens ikraftträdande, alltså
på våren och sommaren 1946, visade sig antalet läkare någorlunda räcka till
för undersökningarna. Detta berodde bland annat på att tillströmningen av
undersökningsfall under denna tid icke var så stor, under första kvartalet
1946 133 och under andra och tredje kvartalen 129 respektive 135. Därefter
inträffade emellertid en häftig stegring, i det att antalet undersökningsfall
under sista kvartalet uppgick till 194, det största antal nykomna undersökningsfall
som någonsin registrerats vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.

Under januari månad 1947 nedgick antalet undersökningsfall till 39 men
steg under februari till 46 och under mars till 52. Sammanlagda antalet
undersökningsfall under detta kvartal uppgick således till 137.

Beläggningen på sinnessjukavdelningarna återspeglar, i vad det gäller
undersökningsfall, nu redovisade förhållanden.

Antalet undersökningsfall vid samtliga undersökningsstationer utgjorde

sålunda

år 1946 1 januari ............................... 102

1 april.................................. 102

1 juli .................................. 84

1 oktober ............................... 105

år 1947 1 januari ............................... 142

1 april ................................. 140.

I det för den 1 januari och den 1 april 1947 uppgivna antalet — 142
respektive 140 — ingå 19 respektive 16 häktade, som till följd av platsbrist
på sinnessjukavdelning ännu icke hade kunnat flyttas dit utan måste tillbringa
väntetiden i de för vanligt fångförvar avsedda avdelningarna, i båda
fallen gäller det anstalten å Långholmen.

Enbart den omständigheten att antalet undersökningsfall stegrats så häftigt
under sista kvartalet 1946 ledde till att undersökningsorganisationen
ålades uppgifter som vida översteg dess resurser. Men härtill kom ytter -

145

ligare, att undersökningsläkarna från och med den 1 juli 1946 ålagts att
jämväl utföra de i 43 § verkställighetslagen anbefallda verkställighetsundersökningarna
(observationerna) av straffångar och fängelsefångar. Antalet
sådana undersökningar utgjorde under andra halvåret 1946 vid Långholmen
93, i Malmö 46 och i Härnösand 26, samtliga utförda av där stationerade
heltidsanställda läkare utan ersättning. Vid uppgörandet i januari 1945 av
planen för organisation av sinnesundersökningarna räknade man ej med dessa
observationer; den nya verkställighetslagen antogs av riksdagen först i
december samma år.

För att i möjligaste mån bespara sinnessjukavdelningarna arbetet med
observationerna har styrelsen sökt att förlägga observationerna jämväl till
andra fångvårdsanstalter, där observationerna kunde utföras mot arvode av
utanför fångvården stående psykiatrer. Denna anordning har emellertid icke
kunnat tillämpas i önskvärd omfattning, enär psykiatriskt utbildade läkare
finnas att tillgå endast på ett begränsat antal orter. På grund härav ha
sinnessjukavdelningarnas läkare måst anlitas i vidsträckt omfattning, med
påföljd att observationerna kommit att svårt inkräkta på den tid, som
läkarna disponera för sinnesundersökningarna.

Antalet under hela år 1946 utförda sinnesundersökningar vid avdelningar
med heltidsanställda läkare framgår av nedanstående uppställning (inom
parentes angives antalet observationer under andra halvåret 1946).

Långholmen .......................................... 160 (+ 93)

Håga ................................................ 88 (+ 1)

Malmö .............................................. 102 (+ 46)

Härnösand............................................ 50 (+ 26)

Jönköping (numera utan heltidsanställd läkare) ............ 59 (+ 1)

Västervik ............................................ 65

Tillhopa 524.

Härtill komma av icke-heltidsanställda läkare mot arvode utförda 17 sinnesundersökningar.
Hela antalet undersökningar uppgick således under år
1946 till 541.

I nedanstående uppställning hava intagits antalet vid samma avdelningar
verkställda sinnesundersökningar under år 1945.

Antal undersökningar

Anstalt under år 1945

. Långholmen .............................. 192

Håga ..................................... 155

Malmö ................................... 143

Härnösand ................................ 45

Jönköping................................. 70

Västervik ................................. 84

10 — Juatiticombudamannena ämbctabcrättehe till 1948 åra riksdag.

Tillhopa 689.

146

Om man jämför antalet utförda undersökningar med de beräkningar, som
på sin tid utfördes av strafflagberedningen, medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen,
visar det sig, att den nuvarande organisationen är för snävt tilltagen.
Jämförelsen av antalet undersökningar mellan år 1945 och 1946
blir vidare missvisande i olika avseenden. Förklaringen till nu nämnda omständigheter
är att söka i en råd nytillkomna omständigheter. Sålunda är
att märka, att, sedan läkare med heltidstjänst blivit anställda vid avdelningarna,
de å sinnessjukavdelning intagna numera, där resultat kan förväntas,
göras till föremål för specialbehandling (t. ex. chockbehandling vid
schizofreni), en omständighet som starkt bidrager till att öka läkarnas arbetsbörda.
Vidare är att beakta, att sinnesundersökningarna efter den 1 januari
1946 ändrat karaktär. Tidigare var sinnesundersökning obligatorisk när tilllämpning
av strafflagen 5:5 eller 5:6 kunde ifrågasättas. Detta kunde
medföra att en person med korta mellanrum — ibland flera gånger samma
år — underkastades sinnesundersökning. Dessa enkla och föga tidsödande
undersökningsfall, där läkaren i mycket kunde inskränka sig till hänvisningar
till föregående utredningar, hålla numera på att försvinna. De fall
som nu hänvisas till undersökning äro genomgående svårare än förr, t. ex.
mördare med komplicerade familjeförhållanden och därav följande stridigheter,
egenartade sexualförbrytare samt bedragare med vidlyftig kriminalitet.
Fallen kräva därför mycket mera tid och arbete. Härtill kommer den
tilltagande bristen på psykiatrer. Det har icke lyckats styrelsen att erhålla
sökande till försteläkartjänsterna vid avdelningarna i Västervik och Jönköping.
Dessa tjänster ha i stället fått tillfälligt förläggas till andra anstalter
(Långholmen, Håga o. s. v.) eller stå utan innehavare. Vidare har ofta vid
semester och annan tjänstledighet för läkare vikarie icke kunnat anskaffas.
Under den tid som förflutit sedan organisationen trätt i kraft har densamma
under vissa tidsperioder fått fungera utan avsedd uppsättning av läkare.
Särskilt bekymmersamt blir då läget, när tillströmningen av undersökningsfall
tilltar häftigt, såsom fallet var under sista kvartalet 1946.

Det stora antalet undersökningsfall har lett till förlängning av undersökningstiderna
utom vid avdelningarna å Håga och Västervik. Vid avdelningen
i Malmö har i 11 av 109 undersökningsfall tiden mera avsevärt överskridits.
Vid avdelningen i Härnösand ha undersökningarna i genomsnitt tagit 8 å 9
veckor, vid avdelningen i Jönköping 10 veckor. De längsta undersökningstiderna
förekomma vid avdelningen å Långholmen. Under innevarande vår
ha undersökningarna där ibland tagit en tid av 4 ä 5 månader, vartill kommer
en väntetid av 2 till 3 veckor, innan den häktade över huvud kan
erhålla plats på avdelningen. För närvarande finnas å avdelningen 57 personer,
som vänta på att undergå sinnesundersökning. Av dessa 57 kunna
med nuvarande läkarpersonal 26 beräknas vara färdigundersökta den 1 juli
1947. Om Kungl. Maj:t — på sätt i det följande angives — bifaller fångvårdsstyrelsens
förslag att undersökningar enligt verkställighetslagen få ut -

147

föras jämväl av utanför fångvården stående läkare, skulle antalet sinnesundersökningar
fram till den 1 juli 1947 kunna ökas till omkring 31. Under
återstoden av innevarande månad samt under maj och juni månader äro
emellertid ytterligare 20—25 undersökningsfall att förvänta, varigenom antalet
av dem som vid halvårsskiftet vänta på undersökning uppgår till mellan
51 och 56 eller nära nog samma antal som nu. Vad som här erfordras
är att omkring 30 fall kunna avverkas genom särskilda åtgärder.

Med anledning av den stockning i undersökningsförfarandet som sålunda
uppkommit har fångvårdsstyrelsen vidtagit följande åtgärder.

Styrelsen har, som förut nämnts, utverkat Kungl. Maj:ts medgivande att
från den 1 januari 1946 en extra förste läkare samt från och med den 1
januari 1947 jämväl en extra andre läkare må vara anställda vid avdelningen
å Långholmen. Antalet läkare vid denna undersökningsstation uppgår härigenom
till 6 mot ursprungligen beräknade 4.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 februari 1947 har fångvårdsstyrelsen
hemställt om bemyndigande att i den omfattning fångvårdsstyrelsen funne
erforderlig vid fångvårdsanstalterna i Malmö, Härnösand och Härianda anlita
annan än där heltidsanställd läkare för medverkan vid undersökning enligt
43 § verkställighetslagen mot ersättning av 30 kronor för varje undersökning.
I underdånig skrivelse den 21 april 1947 har fångvårdsstyrelsen, då skrivelsen
den 10 februari 1947 ännu icke hade föranlett något Kungl. Maj:ts
beslut, ingivit en ny skrivelse i samma ämne, vari styrelsen under utvecklande
av skälen för att snara åtgärder måste vidtagas för att lätta arbetsbördan
för läkarna på sinnessjukavdelningarna hemställt, att det i föregående
skrivelse begärda bemyndigandet måtte utsträckas att gälla även anstalten
å Långholmen.

Vidare är att anmäla, att den nya sinnessjukavdelningen å Härlanda, vars
färdigställande fördröjts till följd av svårigheten att anskaffa material, delvis
tagits i bruk innevarande månad och beräknas vara färdigställd under maj
månad. Den har plats för ett 30-tal intagna. Sinnessjukavdelningen i Jönköping
kommer att med reducerad beläggning bibehållas tillsvidare, varvid
sinnesundersökningarna där komma att utföras av arvodesläkare.

Slutligen har styrelsen i underdånig skrivelse den 26 innevarande april
hos Kungl. Maj:t hemställt om bemyndigande att vidtaga ytterligare åtgärder
i följande avseenden.

Styrelsen har i sin skrivelse erinrat om att en försteläkartjänst i Västervik
icke kunnat utnyttjas, enär några sökande icke anmält sig ens för vikariat
på befattningen. Skulle vikarie kunna erhållas, därest tjänsten tillfälligt förlägges
till sinnessjukavdelning på annan ort, har styrelsen för avsikt att vidtaga
åtgärder härför. Att förstärka läkarkrafterna genom anställande av ytterligare
förste läkare synes under sådana förhållanden nära nog omöjligt. Däremot
torde det vara möjligt att finna kikare villiga att mottaga förordnande

148

såsom extra andre läkare. Styrelsen hemställer därför om medgivande att
intill utgången av innevarande budgetår anställa 3 andre läkare.

Vid sidan härav erfordras en annan åtgärd, nämligen anskaffande av läkare,
villiga att vid sidan av annan tjänst verkställa sinnesundersökningar mot
särskilt arvode för varje undersökning. Styrelsen hyser förhoppningar om
att denna väg skall visa sig framkomlig under förutsättning att ersättningsbeloppet
höjes. Den nuvarande ersättningen — 125 kronor för varje undersökning
— anses nämligen vara för låg och styrelsen föreslår att ersättningen
höjes till 150 kronor.

Vid bedömandet av frågan hur många undersökningar, som skulle verkställas
på detta sätt har styrelsen ansett sig böra utgå från det ogynnsammaste
fallet, nämligen att inga heltidsanställda läkare utöver de nuvarande
kunna anskaffas och att det kan ställa sig svårt att erhålla vikarie för tjänstledig
läkare. I detta läge synes antalet undersökningsfall, som böra vara
färdiga före den 1 juli 1947, kunna beräknas till ett 50-tal. Kostnaden härför
skulle då belöpa sig till 7 500 kronor. Härtill komma kostnaderna för renskrivning
av utlåtanden m. m., beräknade till 2 500, eller sammanlagt
10 OOO kronor.

Styrelsen har i denna del hemställt att Kungl. Maj:t måtte för tiden till
och med den 30 juni 1947 medgiva, att för undersökning av sinnesbeskaffenheten
hos för brott eller lösdriveri tilltalade personer m. fl. må vid de sinnessjukavdelningar
fångvårdsstyrelsen bestämmer efter styrelsens beprövande
anlitas annan än vid sinnessjukavdelningen heltidsanställd läkare mot ersättning
av 150 kronor för varje undersökning.

Vad härefter angår den i vissa yttranden berörda frågan om bättre och
utvidgade lokaler för sinnessjukavdelningarna — det gäller i huvudsak avdelningarna
på Långholmen och i Malmö — har styrelsen denna fråga under
utredning. Överläkaren vid avdelningen i Malmö har föreslagit vissa utvidgningar,
som synas kunna giva rymliga och ändamålsenliga lokaler icke blott
för läkarna och deras biträden utan jämväl för de intagnas sysselsättande.
På Långholmen, där vissa av straffångar och fängelsefångar drivna yrkesgrenar
komma att nedläggas omkring den 1 instundande juli, synas verkstadslokaler
för sinnessjukavdelningens patienter kunna inredas i utrymmen, som
därigenom bliva lediga.

Frågan om läkarnas löneställning, som beröres i vissa yttranden, förtjänar
uppmärksamhet jämväl ur den synpunkten, att det efter hand torde bli allt
svårare att förvärva erforderligt antal läkare för rättspsykiatrien. I jämförelse
med överläkarna vid sinnessjukhusen äro överläkarna inom undersökningsväsendet
mindre gynnsamt ställda. Härtill kommer att antalet läkare,
som ägna sig åt psykiatri, i varje fall icke synes tilltaga, medan å andra
sidan efterfrågan på psykiatrer nu torde vara större än någonsin. Härtill
bidrager i särskild grad det förhållandet, att psykiatrerna i växande utsträckning
anlitas inom socialvården, inom barnavård, fattigvård och andra vård -

149

grenar. De löner, som därvid erbjudas av kommuner och landsting, synas
vida överstiga lönesättningen vid statliga sjukhus och andra anstalter. Enligt
styrelsens mening kan det bliva nödvändigt att åvägabringa en löneförbättring
för nu berörda läkare, en fråga som styrelsen vill upptaga till övervägande
i samband med anslagsäskanden i höst. Styrelsen vill i detta sammanhang
framhålla, att det ofta förbises att fångvårdens sinnessjukavdelningar
äro sjukhus, där läkarna ha att icke blott avgiva utlåtanden utan
jämväl vårda patienterna. Såsom förut nämnts tillämpas härvid numera,
sedan läkarna blivit heltidsanställda, moderna medicinska behandlingsmetoder.
Det synes även med hänsyn härtill i alla avseenden befogat, att tjänstgöring
vid någon av fångvårdens sinnessjukavdelningar i full utsträckning
får tillgodoräknas som merit till tjänster vid sinnessjukhusen.

Enligt 42 § sinnessjuklagen skall häktad, som hänvisats till sinnesundersökning,
överföras till den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens
bestämmande skall mottaga för sinnessjukdom misstänkta från det häkte,
där han förvaras. I enlighet härmed har fångvårdsstyrelsen i cirkulär nr 2
år 1946 lämnat föreskrifter angående det område, varifrån varje särskild
avdelning har att mottaga undersökningsfall. Då tillströmningen av undersökningsfall
kan vara synnerligen varierande inom olika områden, har styrelsen
understundom varit nödsakad att söka få till stånd en utjämning genom
att flytta över undersökningsfall från en hårt belastad avdelning till avdelning
med mindre antal intagna. Åtgärden, som vidtages i syfte att avkorta
undersökningstidens längd, är en nödfallsutväg och såsom sådan behäftad
med många och svåra olägenheter. En föreslagen omdisposition av den för
sinnessjukavdelningarna nu gällande rayondelningen kan emellertid nedbringa
antalet sådana överflyttningar. Om styrelsen därjämte får bemyndigande
att anlita arvodesläkare, när antalet undersökningsfall vid en avdelning stiger
över det normala, torde överflyttningar icke vidare behöva ifrågakomma
annat än i undantagsfall.

Av synnerligt intresse äro vissa uttalanden i remisshandlingarna angående
verkställighetsundersökningarna. Ehuru bestämmelserna om dessa undersökningar
icke tillämpats längre än sedan den 1 juli 1946, har deras betydelse
redan dokumenterats. Syftet med undersökningen är att giva vägledning
angående den intagnes behandling under strafftiden. Fångvårdsstyrelsen, som
avgör frågan om å vilken anstalt den intagne skall placeras, kan bestyrka att
dessa undersökningar äro av utomordentligt värde både för anstaltsplaceringen
och för andra åtgärder, t. ex. vid bedömandet av frågor om sysselsättning,
yrkesutbildning, permission, frigång och eftervård. Härjämte torde
emellertid dessa undersökningar kunna rätt snart komma att få en viktig
uppgift jämväl under det rättsliga förfarandet inför domstol. Det förhåller
sig nämligen så, att utlåtandena rörande verkställighetsundersökningarna ofta
innehålla tillräckligt med uppgifter för bedömande av vederbörandes sinnesbeskaffenhet.
Det förefaller sannolikt att härigenom frågan om behovet av

150

sinnesundersökningar snart nog kan komma i nytt läge. Intill den 1 juli
1946 var utlåtandet rörande häktads sinnesbeskaffenhet det enda dokument,
i vilket psykiatern kunde ge konkreta anvisningar angående behandlingen av
den häktade efter domfällandet. Så kommer det väl alltjämt att förbli beträffande
vissa grupper av lagöverträdare, t. ex. när villkorlig dom kan
ifrågasättas, men beträffande återfallsbrottslingar — och de utgöra flertalet
bland till sinnesundersökning hänvisade häktade — komma sinnesundersökningarna
att få minskad betydelse. Om nämligen verkställighetsundersökningarna
göras noggrant, blir behovet av sinnesundersökning mindre, eftersom
domstolen genom att skaffa sig tillgång till berättelserna rörande föregående
verkställighetsundersökningar ofta har tillförlitligt material att bygga
på för att misstanken om att den tilltalade är att hänföra under strafflagen
5: 5 skall kunna elimineras och därmed sinnesundersökning underlåtas. Även
vad beträffar det andra i 41 § sinnessjuklagen omförmälda fallet där sinnesundersökning
skall ske — där domstolen finner särskild utredning om den
misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse för bestämmande av påföljd
för brottet eller eljest för målets avgörande — synas verkställighetsundersökningarna
i vissa fall kunna lämna tillräcklig vägledning. Styrelsen
är helt överens med överläkaren Sondén, när han i sitt utlåtande framhåller,
att den mera omständliga proceduren med sinnesundersökning icke bör anlitas,
när tidigare sinnesundersökning eller andra tillgängliga handlingar kunna
ge tillräckliga upplysningar. Sondéns förslag om en bestämmelse av innehåll,
att domstol före beslut om sinnesundersökning skall skaffa sig kännedom
om redan föreliggande läkarutlåtanden och redogörelser, synes värt
beaktande. Måhända kan man börja med att på lämpligt sätt rikta domstolarnas
uppmärksamhet på de upplysningar rörande vissa tilltalade, som finnas
i verkställighetsundersökningarna angående dem som efter den 1 juli
1946 ådömts ovillkorligt fängelse eller straffarbete på minst 6 månader. Utlåtandena
rörande dessa undersökningar förvaras i fångvårdsstyrelsen. Hos styrelsen
och hos de under styrelsen sorterande anstalterna och skyddskonsulenterna
finnas jämväl uppgifter angående den dömdes förhållande under anstaltsvistelsen
och efter frigivningen. Vad angår förstagångsbrottslingar torde
behovet av sinnesundersökningar kunna minskas genom att den summariska
läkarundersökningen kompletteras med psykologiska och psykiatriska
uppgifter.

Styrelsen delar som nämnts Sondéns uppfattning att med ett utnyttjande
av verkställighetsundersökningarna och annat liknande material behovet av
sinnesundersökningar skall avtaga. Ett sådant läge inträder emellertid först
så småningom. Den nu aktuella frågan är om, förutom de av fångvårdsstyrelsen
föreslagna åtgärderna i syfte att anskaffa ytterligare psykiatrer inom
fångvården, ytterligare något kan göras för att lätta arbetsbördan för läkarna
vid sinnessjukavdelningarna.

Så långt styrelsens erfarenhet sträcker sig äro de i vårt land avgivna utlå -

151

tandena rörande sinnesbeskaffenheten hos häktade mycket vidlyftigare än
i något annat europeiskt land. Detta beror bland annat på att utlåtandena
innehålla redogörelse för det av den tilltalade begångna brottet och omständigheterna
vid detsamma. Där flera brott begåtts kan denna redogörelse
svälla ut ansenligt. Där brotten äro av ungefär samma typ, t. ex. en rad
inbrott eller — för att taga ett nyligen aktuellt fall — en serie cykelstölder
på olika orter i landet, kan redogörelsen, som i vissa fall endast är ett något
förkortat återgivande av domstolsprotokollen, te sig rätt värdelös med hänsyn
till huvudfrågorna, den tilltalades sinnesbeskaffenhet respektive den
lämpligaste påföljden för brottet. Vissa undersökningsläkare söka sammanarbeta
brottsredogörelsen, vilket gör utlåtandet mera koncentrerat och mera
läsbart men å andra sidan kräver mera arbete. Även dessa koncentrerade redogörelser
för brottet eller brotten synas emellertid alltför vidlyftiga, en omständighet
som betingas av att utlåtandena i denna del skrivas uteslutande
för medicinalstyrelsen, vilken utan tillgång till rättegångsprotokoll har att
granska varje utlåtande, avgivet i ärende rörande sinnesundersökning.

Av samma anledning innehålla utlåtandena i regel en fullständig redogörelse
för undersökningens gång, med redovisning för samtliga verkställda
prov och testningar m. m. För andra bedömare än de specialister som handha
eftergranskningen äro dessa delar av utlåtandet betydelselösa i alla de fall,
då vad därur framgår icke är på något sätt anmärkningsvärt. Det kunde
härvid räcka med att läkaren i korthet angav resultatet.

Den nu påtalade omständigheten sammanhänger som nämnts med att
samtliga utlåtanden bli föremål för eftergranskning, varigenom man velat
skapa garantier för ett enhetligt rättspsykiatriskt bedömande. I strafflagberedningens
betänkande år 1942 angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,
sinnesundersökning m. m. föreslogs bland annat, i syfte att minska
utlåtandenas omfattning, att eftergranskningen skulle slopas. Departementschefen
fann emellertid behov föreligga av kontroll av de enskilda undersökningsläkarnas
verksamhet åtminstone under en övergångstid. Jämväl riksdagen
förordade i enlighet med första lagutskottets utlåtande ett bibehållande
tillsvidare av den centrala granskningen.

Åtminstone på det område där styrelsen har tillfälle att följa utvecklingen,
nämligen beträffande häktade undersökningsfält, synes praxis vid bedömandet
av sinnesbeskaffenheten nu vara på väg att stadgas. Det kan under
sådana förhållanden med fog ifrågasättas om det längre finnes anledning att
bibehålla den centrala kontrollen över utlåtandena beträffande häktade. Om
kontrollen slopas, står möjligheten alltjämt öppen för domstol och för interneringsnämnden
att i tveksamma fall remittera utlåtandet till medicinalstyrelsen.
Med den efterfrågan på psykiatrer som nu råder synes det styrelsen
synnerligen angeläget att undersökningsläkarna befrias från onödigt arbete
och sparas för sina egentliga uppgifter. Avskaffandet av eftergranskningen
skulle vara ett verksamt medel härtill. Undersökningstiderna skulle härige -

152

nom förkortas och därigenom, vilket är det i förevarande sammanhang viktigaste,
också tiden för de häktades vistelse på sinnessjukavdelning.”

Utöver vad ovan omförmälts ha hos mig under den senaste tiden anhängiggjorts
två ärenden, som ytterligare belysa den situation, som föreligger beträffande
sinnesundersökningarna vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen.

Med en den 22 april 1947 hit inkommen skrivelse överlämnade för min
kännedom rådmännen Erik Wilhelmsson och Curt Nordström, assessorn
Thure Hahn och t. f. assessorn Carl Sandblom i egenskap av ledamöter å
Stockholms rådhusrätts femte avdelning avskrifter av två av dem till fångvårdsstyrelsen
och medicinalstyrelsen den 17 april 1947 avlåtna skrivelser,
vilka innehöllo följande.

Genom beslut den 11 december 1946 hade rådhusrätten förklarat ett vid
femte avdelningen anhängigt mål angående häktade grovarbetaren Sten Tage
Hansson vilande i avbidan på utlåtande över sinnesundersökning beträffande
Hansson. Rådhusrättens protokoll i målet hade inkommit till sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen den 27 i samma månad
och utlåtandet hade således skolat avgivas senast den 7 februari 1947. Efter
framställningar från vederbörande läkare hade rådhusrätten beviljat anstånd
med avgivandet av utlåtandet, den 5 februari till den 27 februari, den 26
februari till den 20 mars och den 19 mars till den 14 april 1947. Den 10
april hade från Rylander till rådhusrätten inkommit en skrivelse med anhållan
på anförda skäl om ytterligare anstånd till den 2 juni 1947. Genom
beslut den 12 april hade rådhusrätten funnit den gjorda framställningen om
anstånd icke kunna bifallas i vidare mån än att anstånd beviljades till den
7 maj 1947. — I ett annat vid rådhusrätten anhängigt och för sinnesundersökning
vilandeförklarat mål angående häktade diversearbetaren Curt Ivar
Pettersson, vari utlåtande skulle ha avgivits senast den 8 februari 1947 men
efter därom gjorda framställningar anstånd med utlåtandet beviljats till den
14 april 1947, hade den 10 samma månad från vederbörande läkare inkommit
en skrivelse av i tillämpliga delar enahanda innehåll som den ovan omnämnda
och vari ytterligare anstånd begärts till den 7 juni. Genom beslut
den 10 april hade rådhusrätten beviljat anstånd till den 7 maj 1947. — Å
brottmålsrotlarna II och III å femte avdelningen vore för det dåvarande
anhängiga 24 mål, vari sinnesundersökningar enligt bestämmelserna i sinnessjuklagen
påginge, därav 13 mål angående häktade och 11 mål angående
å fri fot varande tilltalade. I samtliga dessa fall — med undantag av ett —
hade, där den i lagen föreskrivna tiden för utlåtandets avgivande av 6 veckor
från handlingarnas mottagande tilländagått, på begäran beviljats anstånd
med utlåtandenas avgivande i en eller flera omgångar. Enligt vid avdelningen
tillämpad praxis hade å utdömda straff avräknats en del av häktningstiden.
I sådana fall där sinnesundersökningen ej föranlett tillämpning av 5 kap.

153

5 eller 6 § strafflagen hade i allmänhet avräknats den del av häktningstiden,
som överskjutit nyssnämnda tid av 6 veckor. Genom dröjsmålen med utlåtandenas
avgivande hade i en del fall häktningstiden blivit så lång, att risk
förelåge för att den enligt nyssnämnda princip avräkningsbara delen av häktningstiden
kunde komma att överstiga det straff, som kunde beräknas ifrågakomma.
Även om avräkning kunde ske, vore det uppenbarligen i högsta
grad otillfredsställande, att straffverkställigheten till övervägande eller i
varje fall till betydande del komme att ersättas med den dömdes hållande
i häkte å sinnessjukavdelning. Det syntes jämväl ligga i öppen dag, att även
dröjsmålen med utlåtandena i mål angående å fri fot varande tilltalade i
flera hänseenden innebure allvarliga olägenheter. Med hänsyn till vad nu
framhållits kunde rådhusrätten i fortsättningen icke taga på sitt ansvar att
medgiva anstånd i den utsträckning, som av vederbörande läkare angivits
vara erforderligt med nu rådande ordning. Rådhusrätten hade funnit angeläget
att fästa vederbörande myndigheters uppmärksamhet på nu anmärkta
förhållanden.

I det andra ärendet överlämnade Rylander med en den 25 april 1947
hit inkommen skrivelse en klagoskrift från å sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen för undersökning intagne John Hugo Henry
Wahlström. I klagoskriften anförde Wahlström följande.

Wahlström ville uttrycka sin starkaste indignation över den långa tid,
som åtginge för sinnesundersökning, 5—6 månader, kanske ännu längre tid
om medicinalstyrelsen eller intemeringsnämnden även skulle avgiva yttrande.
Denna långsamhet samt den ovisshet, som vore rådande innan sista
utslaget bleve fällt i samtliga intagnas mål, gjorde givetvis, att tiden på
sinnessjukavdelningen bleve enerverande och psykiskt påfrestande i högsta
grad. Detta hade, vilket Wahlström särskilt ville framhålla, gjort att många
av de mindre nervstarka kamraterna just nu på avdelningen blivit så deprimerade
av all väntan i olika avseenden, att dagligen förekomme raseriutbrott,
vilket ginge ut över möbler, fönster samt annan materiel. Att se och höra
dessa mer eller mindre medicinomtöcknade patienter samt på nätterna höra
deras bultningar och skrän på den lyhörda och för sådana patienter dåligt
isolerade avdelningen gjorde tillvaron på avdelningen odräglig. Därför vädjade
Wahlström till J. O. att göra allt vad som i denna sak kunde göras
för ett snabbare undersökningsförfarande. Wahlström ville till sist uttrycka
en undran, om det vore nödvändigt, att frågan om en persons sinnestillstånd
skulle behöva penetreras i så många instanser, innan det slutliga utslaget
kunde fällas.

Rylander anförde i sin skrivelse följande.

Wahlström, som vid Stockholms rådhusrätt åtalats för stöld och som
tidigare lagförts 12 gånger, hade intagits å kronohäktet den 17 januari 1947
och vid rättspsykiatriska kliniken den 14 februari 1947. Med nuvarande
tillgång till arbetskrafter vid kliniken kunde undersökningen av Wahlström

154

beräknas vara avslutad omkring den 2 juli 1947. Wahlström hade under
vistelsen på kliniken uppträtt lugnt och sansat och skötte en syssla som städare
på ett utmärkt sätt. Han tillhörde ej de kverulatoriska patienterna utan
hade sökt ingripa och lugna vissa av kamraterna på avdelningen, då de
”spelade över” på grund av ilska över de psykiskt påfrestande väntetiderna.
Wahlströms klagoskrift syntes Rylander närmast vara att betrakta som ett
relativt hovsamt uttryck för det växande missnöje och den stigande irritation
och allmänna oro, som uppstått bland de intagna och som under senaste
tiden tagit sig alltmer markerade uttryck i olikartade psykiska sjukdomssymtom
med orosutbrott, hot om självmord och hot om våld mot omgivningen.
Såväl undersöknings- som vårdförhållandena vid rättspsykiatriska kliniken
hade en längre tid varit allt annat än tillfredsställande, såsom Rylander tidigare
anfört vid J. 0:s inspektion. Sedan dess hade läget ytterligare försämrats.
I upprepade skrivelser till olika myndigheter hade Rylander påpekat
rådande missförhållanden och sökt framhålla nödvändigheten av att avhjälpande
åtgärder snarast vidtoges. Därjämte hade Rylander muntligen vid
besök å fångvårdsstyrelsen upprepade gånger givit uttryck åt sin oro över
läget, liksom Rylander även inför presidenten Schlyter, som vore ordförande
i centralfängelsets anstaltsnämnd, framhållit nödvändigheten av att åtgärder
vidtoges för förbättring av förhållandena. För det dåvarande väntade
57 häktade, vilka antingen vistades å kronohäktet eller vore intagna vid
kliniken för sinnesundersökning. Med de läkarkrafter, som funnes tillgängliga,
kunde man beräkna, att omkring 26 av dem skulle hinna undersökas
till den 1 juli 1947. För att även medhinna återstoden (31 häktade) till den
1 juli skulle tre å fyra extra läkare vara behövliga, enär en läkare icke vore
i stånd att slutföra mer än ungefär en undersökning per vecka. Observeras
borde dessutom, att under tiden den 1 maj—den 1 juli 1947 kunde 20 å 25
ytterligare häktade beräknas bli hänvisade till kliniken för undersökning, vartill
komme undersökningar av långtidsfångar enligt 43 § verkställighetslagen.
32 långtidsfångar väntade på undersökning och 15 nya kunde beräknas tillkomma
per månad. Att hastigt inom den närmaste tiden finna fyra kompetenta
läkare, som vore villiga att utföra rättspsykiatriska undersökningar
vid kliniken, syntes knappast låta sig göra. För övrigt kunde heller icke
arbetsplats och behövlig hjälp beredas dem. Möjligen skulle två läkare kunna
anställas. I bästa fall skulle sålunda med tillhjälp av extra arbetskraft
ytterligare 16 undersökningar kunna hinna slutföras vid rättspsykiatriska kliniken
till den 1 juli 1947. Vad beträffade återstående häktade av den stora
anhopningen, som tillåtits uppkomma, så syntes det bli nödvändigt att förflytta
dem till andra sinnessjukavdelningar, varest möjligheterna att skaffa
extra läkarhjälp vore större. Slutligen ville Rylander tillägga, att en av
de mest oroliga patienterna på samma avdelning som Wahlström den 23
april överförts till sinnessjukavdelningen vid Håga, där plats kunnat beredas
honom.

155

Med anledning av fångvårdsstyrelsens ovanberörda hemställan har Kungl.
Maj :t genom beslut den 2 maj 1947 medgivit, att undersökningar av sinnesbeskaffenheten
hos för brott eller lösdriveri tilltalade personer in. fl. ma för
tiden till och med den 30 juni 1947 — i den omfattning som finnes nödvändig
för att avarbeta uppkommen balans av undersökningsfält — verkställas
av annan än vid fångvårdens sinnessjukavdelningar heltidsanställd läkare
samt att ersättning för varje dylik undersökning må utgå med 125 kronor
jämte gottgörelse för kostnad för renskrivning av utlåtandet över undersökningen.

I 6 kap. sinnessjuklagen den 19 september 1929, vilket kapitel erhållit
sin nuvarande lydelse genom lag den 22 juni 194o, äro bestämmelser meddelade
om sinnesundersökning i brottmål. Dessa bestämmelser, som bland annat
innebära sådan ändring i tidigare gällande bestämmelser angående tiden för
sinnesundersöknings verkställande att denna förkortats från 2 månader till
6 veckor, trädde med vissa undantag i kraft den 1 januari 1946.

I 41 § under nämnda kapitel heter det, att om anledning föreligger till antagande
att den, som är misstänkt för brott, begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som
avses i 5 kap. 5 § strafflagen, skall domstolen förordna om sinnesundersökning
enligt vad i lagen sägs, där ej av särskilda skäl sadan undersökning finnes
obehövlig. Sinnesundersökning skall ock ske, där domstolen finner särskild
utredning om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vara av betydelse
för bestämmande av påföljd för brottet eller eljest för målets avgörande.

Finnes brottet ej förskylla svårare straff än böter, må sinnesundersökning
ske endast när särskilda skäl därtill äro.

I 42 § första stycket stadgas, att sinnesundersökning av den, som förvaras
i häkte, skall verkställas å sinnessjukavdelning vid fångvården av där anställd
läkare. För undersökningen skall den häktade överföras till den sinnessjukavdelning,
som enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall mottaga
för sinnessjukdom misstänkta från det häkte, där han förvaras. Domstol,
som förordnat om undersökningen, skall skyndsamt översända samtliga handlingar
i målet till nämnda avdelning.

Enligt 42 § tredje stycket skall sinnesundersökning verkställas utan dröjsmål
och utlåtande däröver avgivas sist inom 6 veckor från det handlingarna
inkommo till sinnessjukavdelningen, i den mån ej domstolen i särskilt fall
på framställning av undersökningsliikaren medgiver anstånd. Beslut om
anstånd må meddelas utan parternas hörande.

I fjärde stycket samma paragraf äro bestämmelser meddelade om utlåtandes
innehåll in. m.

Då utlåtande avgives, skall, enligt 42 § femte stycket, undersökningsläkaren
samtidigt insända en avskrift därav till medicinalstyrelsen; finner sty -

156

relsen anledning föreligga till ytterligare psykiatrisk granskning, har styrelsen
att ofördröjligen underrätta domstolen därom.

Bestämmelser om sinnesundersökning av den, som befinner sig på fri fot,
äro meddelade i 43 § sinnessjuklagen. Undersökningen skall i sådant fall
verkställas av läkare, som för dylikt ändamål är anställd vid statligt sinnessjukhus.
Grunder för sådana undersökningars fördelning mellan vederbörande
sjukhus fastställas av medicinalstyrelsen. Den, som skall undersökas, är pliktig
att för undersökningen inställa sig å tid och ort, som av undersökningsläkaren
bestämmas. Finnes det erforderligt för undersökningens verkställande,
äger domstolen på framställning av undersökningsläkaren förordna, att den,
som skall undersökas, skall intagas å det sinnessjukhus, där läkaren är anställd.
Ej må domstolen utan medgivande av den, som skall undersökas,
meddela dylikt förordnande, med mindre å brottet kan följa straffarbete,
fängelse, avsättning eller mistning av ämbete på viss tid.

44 § innehåller bestämmelser om rätt för domstol att, därest efter utlåtandes
avgivande så prövas erforderligt, inhämta medicinalstyrelsens utlåtande.

I lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m., vilken
lag trätt i kraft den 1 juli 1946, äro vidare bestämmelser meddelade om
undersökning i vissa hänseenden av å fångvårdsanstalterna intagna fångar.

I 43 § nämnda lag förordnas sålunda, att beträffande straff- eller fängelsefånge
skall, om det ådömda straffet uppgår till minst 6 månader, till ledning
för behandlingen så snart ske kan verkställas en såvitt möjligt fullständig
undersökning av hans levnadsomständigheter, personliga utveckling, hälsotillstånd,
anlag och kunskaper. Fångvårdsstyrelsen äger jämväl i annat fall
förordna om sådan undersökning. Undersökningen skall enligt fångvårdsstyrelsens
anvisningar utföras av styresmannen vid den anstalt, där fången intagits
för straffets undergående, under medverkan av anstaltens läkare. Berättelse
över undersökningen jämte styresmannens och läkarens förslag angående
fångens placering och behandling skall så snart ske kan och senast inom en
månad efter intagningen insändas till fångvårdsstyrelsen. När särskilda omständigheter
påkalla det, må styrelsen medgiva anstånd, högst en månad,
med berättelsens avgivande.

Enligt 63 § skall, under medverkan av anstaltsläkare, enahanda undersökning
verkställas beträffande för förvaring och internering intagnas levnadsomständigheter,
personliga utveckling, hälsotillstånd, anlag och kunskaper.
Jämväl över sådan undersökning skall berättelse insändas till fångvårdsstyrelsen.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår ha under senare år förhållandena
i fråga om undersökningarna av häktade personers sinnesbeskaffenhet
varit sådana, att vid flera av fångvårdens sinnessjukavdelningar
utlåtanden tid efter annan icke kunnat avgivas inom den tidsfrist, som
bestämts i 42 § sinnessjuklagen. Vid sinnessjukavdelningen å Långhol -

157

men har den stora anhopningen av undersökningsfall medfört, att anstånd
med utlåtandes avgivande måst utverkas icke blott en utan ett flertal gånger
i fråga om varje å avdelningen intagen person. En sinnesundersökning vid
denna landets största sinnessjukavdelning har sålunda under senaste tiden
så gott som regelmässigt icke kunnat verkställas på kortare tid än 4—5
månader, och det finnes anledning befara, att undersökningstiden skall komma
att förlängas än mera. Dessa oefterrättliga förhållanden, som icke bero
på försummelser från läkarnas sida, kunna enligt min mening omöjligen
få fortvara.

Genom det av Eders Kungl. Maj:t den 2 maj 1947 meddelade beslutet om
medgivande att för undersökningar vid sinnessjukavdelningen å Långholmen
anlita även andra än vid avdelningen fast anställda läkare torde måhända
den nuvarande balansen i någon mån kunna nedbringas. Det synes emellertid
vara uppenbart, att tillfredsställande förhållanden icke därmed kunna med
önskvärd snabbhet åstadkommas. Ytterligare åtgärder för minskning av den
nuvarande balansen torde därför vara erforderliga, vartill kommer att anstalter
böra träffas för att förebygga liknande missförhållanden i framtiden.

Vad till en början angår de åtgärder, som kunna vidtagas för att fortast
möjligt bemästra de nuvarande svårigheterna, synes mig vad fångvårdsstyrelsen
därutinnan hemställt vara värt det största beaktande. Då ett snabbt
nedbringande av balansen är ofrånkomligt, vill jag på det livligaste tillstyrka,
att de av fångvårdsstyrelsen äskade åtgärderna för ökning av läkarkrafterna
vidtagas, i den mån avgörande icke redan träffats genom beslutet den 2 maj
1947.

Härutöver vill jag ifrågasätta, om icke den befarade ökningen av antalet
undersökningsfall möjligen skulle kunna motverkas genom vissa i cirkulär
till domstolar och åklagare gjorda påpekanden. Frågan om den misstänktes
sinnesbeskaffenhet torde, utan att särskild sinnesundersökning behöver företagas,
i många fall kunna av domstolen avgöras redan på grund av uppgifter
i tidigare läkarutlåtanden eller andra tillgängliga handlingar. Detta förhållande
har, enligt vad jag funnit, icke i tillräcklig grad beaktats av domstolarna,
tydligen beroende på bristande kännedom bland domarna om den
enligt 41 § sinnessjuklagen förefintliga möjligheten att underlåta sinnesundersökning,
om sådan av särskilda skäl finnes vara obehövlig. Ett åläggande
för domstolarna eller åklagarna att till rätten eller vid förundersökningen
införskaffa alla de handlingar, som stå att erhålla från offentlig myndighet
och kunna tjäna till ledning för bedömandet av den misstänktes sinnesbeskaffenhet,
skulle säkerligen medföra, att domstolarna i större utsträckning
iin som nu sker uppmärksammade nämnda möjlighet. Genom ett sådant
åläggande skulle därjämte den fördelen vinnas att, om läkares utlåtande
rörande den misstänktes sinnesbeskaffenhet finnes böra inhämtas, rätten är
i stånd att omedelbart tillhandahålla läkaren material, som är nödvändigt för
hans undersökning. Såsom Sondén påpekat är handlingarnas översändande

158

i fullständigt skick av vikt för undvikande av dröjsmål med utlåtandets avgivande.
Därest handlingar, av vilka upplysningar kunna erhållas om den
misstänktes sinnesbeskaffenhet, icke på grund av vad nu sagts införskaffats
redan före beslutet om sinnesundersökning, synas de fördenskull böra omedelbart
efter beslutet anskaffas och översändas till undersökningsläkaren.

En minskning av antalet till fångvårdens sinnessjukavdelningar hänskjutna
undersökningsfall skulle möjligen kunna åstadkommas jämväl därigenom,
att domstolarna erinrades om angelägenheten av att i samband med beslut
om sinnesundersökning noggrant pröva frågan, huruvida den misstänkte
nödvändigtvis måste hållas häktad under undersökningstiden. Enär beslut
om sinnesundersökning ej får meddelas, med mindre den misstänkte erkänt
gärningen eller övertygande bevisning förebragts att han begått densamma,
torde vid tiden för beslutet någon kollusionsfara icke kunna föreligga. Enligt
24 kap. 1 § nya rättegångsbalken kvarstår därför såsom häktningsskäl att
det kan befaras att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrager
sig lagföring eller straff, eller ock att anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet. Anses den misstänkte kunna få vistas på
fri fot i avvaktan på undersökningens verkställande, vinnes den fördelen
att sinnesundersökningen enligt bestämmelserna i 43 § sinnessjuklagen får
ske av därtill förordnad läkare vid sinnessjukhus. Visserligen torde, enligt
vad jag inhämtat, en avsevärd balans föreligga jämväl i fråga om undersökningarna
enligt denna paragraf, men den misstänkte är under sådan undersökning
ej berövad sin frihet annat än i undantagsfall och under mycket
kort tid.

För att för framtiden hindra uppkomsten av sådana missförhållanden vid
undersökningsförfarandet som de nu rådande synas mig även åtgärder på
längre sikt böra övervägas. Jag syftar härmed närmast på frågan, om icke
i gällande bestämmelser om sinnesundersökning och utlåtande däröver skulle
kunna vidtagas vissa ändringar, ägnade att bereda lättnad i fråga om utlåtandets
utarbetande och att omöjliggöra en onödig förlängning av undersökningstiden.

Det synes mig således som om betydande fördelar i olika hänseenden
skulle kunna ernås, om man inskränkte den eftergranskning av undersökningsläkarnas
utlåtanden, som enligt 42 § femte stycket sinnessjuklagen skall
ske i medicinalstyrelsen. Nödvändigheten av denna granskning har från
flera håll ifrågasatts. Redan vid lagens tillkomst voro meningarna därom
delade, men granskningen befanns önskvärd åtminstone intill dess den rättspsykiatriska
organisationen vunnit tillräcklig stadga. En inskränkning av
denna granskning torde emellertid numera utan större olägenhet kunna vidtagas.
Såsom ovan berörts är det huvudsakligen av hänsyn till medicinalstyrelsens
eftergranskning som de nu vanliga vidlyftiga redogörelserna ur rättegångshandlingarna
intagas i utlåtandena. Därest undersökningsläkarnas utlåtanden
icke behövde bedömas i medicinalstyrelsen, vore det tillfyllest om

159

allenast erforderliga hänvisningar till rättegångshandlingarna gjordes i utlåtandena.
På grund härav kunde utlåtandena skrivas betydligt kortare och
mycket arbete därigenom besparas läkarna. Eftergranskningen torde emellertid
icke kunna helt undvaras. Men den bör enligt min mening kunna inskränkas
till att avse allenast sådana utlåtanden, i vilka undersökningsläkaren
funnit den undersökte vara i behov av vård å sinnessjukhus. Bibehålies
den obligatoriska granskningen i fråga om sistnämnda utlåtanden, synes rättssäkerheten
bliva på betryggande sätt tillgodosedd, i det att ingen undersökt
kan efter straffriförklaring interneras å sinnessjukhus utan att frågan därom
prövats av landets högsta medicinska myndighet. För domstolarna står det
ju alltid öppet att efter prövning av läkarens utlåtande begära medicinalstyrelsens
yttrande angående den undersöktes sinnesbeskaffenhet och vårdbehov.
Även om inskränkningen av den obligatoriska eftergranskningen stannar
vid vad jag nu ifrågasatt och den nuvarande vidlyftiga avfattningen av
utlåtandena således kvarstår i fråga om dem, som finnas vara i behov av
vård å sinnessjukhus, torde så mycket vara att vinna i besparing av arbetskraft,
att läkarna böra kunna medhinna ett betydligt större antal undersökningar
än nu är fallet.

Vidare synes det mig böra tagas under övervägande, huruvida icke en
ändring bör göras i föreskriften i 42 § tredje stycket sinnessjuklagen om tiden
för avgivande av utlåtande. Anstånd bör icke, sasom nu sker, kunna utverkas
i anledning av svårighet för läkaren att på grund av arbetsbördan medhinna
en undersökning. Godtagbart skäl för anstånd bör föreligga endast om undersökningsfallets
svårighetsgrad nödvändiggör en utsträckning av undersökningstiden
eller denna tid måste förlängas på grund av något den undersöktes
eget förhållande, t. ex. rymning, kroppslig sjukdom etc. För att säkerställa
en sådan tillämpning av lagstadgandet synes erforderligt, att det i lagtexten
uttryckligen angives i vilka särskilda fall, som domstolen äger att på
framställning av undersökningsläkaren medgiva honom anstand att inkomma
med sitt utlåtande efter 6-veckorstidens utgång.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhallanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Kungl. Maj:t föreskrev därefter i brev till fångvårdsstyrelsen den 30
maj 1947, att för sinnesundersökning av den som vore intagen på sinnessjukavdelning
vid fångvården finge — mot en ersättning av 150 kronor
för varje undersökning jämte gottgörelse för utskrift av utlåtande över
undersökningen — anlitas annan psykiater än vid avdelningen heltidsanställd
läkare, samt att för medverkan vid s. k. observationsundersökningar
enligt 43 § lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. finge vid

160

fångvårdsanstalt, där sinnessjukavdelning funnes eller inrättades, anlitas
annan än vid anstalten heltidsanställd läkare mot en ersättning av 30 kronor
för varje undersökningsfall, allt såvitt avsåge tiden till och med den
30 september 1947.

I brevet den 30 maj 1947, däri utöver vad ovan nämnts ett flertal föreskrifter
meddelades för påskyndande av sinnesundersökningarna vid fångvårdens
sinnessjukavdelningar, yttrade Kungl. Maj:t slutligen, att Kungl.
Maj:t — som övervägde särskilda åtgärder för att förhindra upprepning
av den inträdda förseningen av sinnesundersökningar — förväntade att alla
av denna sak berörda myndigheter och befattningshavare gjorde allvarliga
ansträngningar att snarast undanröja den föreliggande ar betsbalansen.

Den 6 juni 1947 bestämde Kungl. Maj:t, för tiden till och med den 30
september 1947, att till sinnessjukläkaren vid fångvårdsanstalten i Växjö
och till läkare vid S:t Olofs sjukhus i Visby finge för sinnesundersökning
av vissa tilltalade personer utgå ersättning för varje undersökning med
ett från 125 kronor till 150 kronor förhöjt belopp jämte gottgörelse för
utskrift av utlåtande över undersökningen.

I regleringsbrev den 30 juni 1947 bestämdes vidare, att s. k. observationsundersökningar
skulle utan särskild ersättning verkställas av de vid
fångvårdsanstalt heltidsanställda läkarna ävensom att ersättning, som avsåges
i brevet den 6 juni 1947, skulle utgå med 125 kronor; dock att för
tiden till och med den 30 september 1947 skulle gälla de särskilda föreskrifter
som meddelats i breven den 30 maj och den 6 juni 1947.

Slutligen förklarade Kungl. Maj:t den 11 juli 1947, att vid sinnessjukavdelningen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen finge för tiden till och
med den 30 september 1947 vara anställda en extra förste läkare och en
extra andre läkare.

Genom beslut den 24 september 1947 har Kungl. Maj:t — med upphävande
av tidigare meddelade, häremot stridande bestämmelser — funnit
gott att för tiden från och med den 1 oktober 1947 föreskriva, bland annat,
följande.

1. Därest antalet sinnesundersökningar, som ankomma på sinnessjukavdelning
inom fångvården, ökas så att det kan förutses att undersökningarna
icke komma att medhinnas inom den i lag stadgade tiden, åligger
det vederbörande överläkare att snarast anmäla förhållandet till fångvårdsstyrelsen.
Senast skall sådan anmälan göras, då överläkaren hos domstol
gör framställning om anstånd med utlåtande över sinnesundersökning
och skälet härtill huvudsakligen är avdelningens arbetsbelastning.

2. Då anmälan enligt 1. inkommer till fångvårdsstyrelsen, har styrelsen
att ofördröjligen undersöka läget och, om överbelastningen icke är endast
tillfällig, vidtaga erforderliga åtgärder för dess avhjälpande. Efter vad

161

som finnes lämpligast i olika fall bör styrelsen antingen bemyndiga överläkaren
att för sinnesundersökning av den som är intagen på avdelningen
anlita annan psykiater än vid avdelningen heltidsanställd läkare eller ock
förordna om överflyttning av undersökningsklientel till andra, mindre arbetsbelastade
avdelningar.

3. Bemyndigande som nyss sagts skall avse visst antal undersökningar
och gälla begränsad tid. För varje sådan undersökning må utgå ersättning
med 150 kronor jämte gottgörelse för kostnad för utskrift av utlåtandet.
Om lämnat bemyndigande skall styrelsen underrätta justitiedepartementet.

4. Sedan fångvårdsstyrelsen vidtagit åtgärder enligt 2., åligger det styrelsen
att med uppmärksamhet följa hur åtgärderna verka. Finner styrelsen
åtgärder av detta slag omöjliga att genomföra eller otillräckliga för
att snabbt avhjälpa uppkommen arbetsbalans, har styrelsen att ofördröjligen
göra anmälan därom till justitiedepartementet.

5. Om vid månadsskifte det på sinnessjukavdelning inom fångvården
finnes någon för sinnesundersökning intagen, i fråga om vilken utlåtande
icke hunnit avgivas inom 6 veckor från det handlingarna i malet inkommit
till avdelningen, åligger det överläkaren att snarast efter månadsskiftet
meddela fångvårdsstyrelsen antalet personer, om vilka detta gäller. Inkommande
sådana uppgifter skola av styrelsen ofördröjligen sammanställas
och vidarebefordras till justitiedepartementet.

6. Erfordras för att undvika arbetsbalans i fråga om sinnesundersökningar
vid viss sinnessjukavdelning inom fångvården, att avdelningens
läkare befrias från att medverka vid undersökningar enligt 43 § lagen om
verkställighet av frihetsstraff m. m., må fångvårdsstyrelsen i behövlig
omfattning härför anlita annan än vid anstalten heltidsanställd läkaie.
För sådan medverkan må utgå ersättning med 30 kronor.

7. För sinnesundersökningar, som enligt gällande ordning utföras av
sinnessjukläkaren vid fångvardsanstalten i Växjö eller av läkare vid S.t
Olofs sjukhus i Visby, skall utgå ersättning enligt vad som sägs under 3.

8. Vid sinnessjukavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen må
fortfarande från och med den 1 oktober 1947 tillsvidare till och med den
31 mars 1948 vara anställda en extra förste läkare och en extra andre
läkare med arvoden, motsvarande de kontanta avlöningsförmånerna i lönegraden
Ce 31 löneklassen 31 respektive lönegraden Ce 29 löneklassen 29.

Enligt vad jag inhämtat har situationen på ifrågavarande område nu i
hög grad förbättrats. Den 1 december 1947 pågingo vid fångvårdens sinnessjukavdelningar
87 undersökningar. Beträffande dessa hade handlingarna
inkommit till vederbörande undersökningsläkare i 1 fall i september,
i 18 fall i oktober och i 49 fall i november. I fråga om återstående 19 undersökningsfall
hade handlingarna sagda dag ännu icke kommit läkaren tillhanda.

11 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 19^8 ars riksdag.

162

2. Framställning angående åtgärder för undvikande av anhopning
av undersökningsfall vid vissa av de till sinnessjukhusen
förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna.

Den 19 maj 1947 skrev jag till Konungen följande:

Den 30 mars 1947 verkställde jag i närvaro av sjukhuschefen överläkaren
Einar Österman och överläkaren vid rättspsykiatriska avdelningen Nils Ohlsson
inspektion av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Vid inspektionen av ovannämnda avdelning uppgav Ohlsson i fråga om
den rättspsykiatriska verksamheten å sjukhuset följande: Det Ohlsson åvilande
arbetet med de rättspsykiatriska undersökningarna vore betungande.
Under år 1946 hade till undersökningsstationen hänvisats 77 undersökningsfall,
av vilka 3 sedan översänts till annan station. Under året hade avgivits
55 utlåtanden. Av undersökningsfallen hade 11 vistats å sjukhuset som
patienter. För närvarande avvaktade 21 patienter sinnesundersökning. Då
Ohlsson beräknade en tid av omkring en vecka för varje patient, utgjorde
väntetiden således mellan 4 och 5 månader. Av de nu väntande undersökningsfallen
utgjordes 10 av patienter, som förövat brott under rymning.
Ehuru inga säkra uttalanden kunde göras om dessa undersökningsfall, syntes
det dock Ohlsson som om 5 skulle erhålla tidsbestämt straff, 2 förvaring
å säkerhetsanstalt och endast 3 förklaras straffria.

Sedan jag med överlämnande av utdrag av det vid inspektionen förda protokollet
anmodat medicinalstyrelsen att inkomma med yttrande, anförde
medicinalstyrelsen i ett denna dag hit inkommet utlåtande följande.

Till rättspsykiatriska undersökningsavdelningen vid Sidsjöns sjukhus i
Sundsvall hänvisades för sinnesundersökning å fri fot varande åtalade från
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Avdelningen hade därjämte
belastats med ett 20-tal undersökningsfall, avseende på sjukhuset vårdade
patienter, vilka dit återtagits i samband med brott begångna under avvikning
eller försöksutskrivning och vilka hänvisats till ny sinnesundersökning.
Dessa — huvudsakligen på sjukhusets specialavdelning vårdade, tidigare
straffriförklarade psykopater — hade i många fall uppgivit, att de begått
nya brott i förhoppning att efter ny sinnesundersökning bli ådömda frihetsstraff
i enlighet med den ändring av 5 kap. strafflagen, som trätt i kraft
den 1 januari 1946. Tillströmningen av undersökningsfall till Sidsjön hade
varit stor och ett uppskovsförfarande med avgivandet av utlåtanden hade
\ arit ofrånkomligt. I ett fatal fall hade läkaren kunnat översända undersökningsfall
till annan station, vilket förfaringssätt år 1946 begagnats i 3
fall och under den gångna delen av år 1947 i 2 fall. Hänvisning av undersökningsfall
från ett sjukhus till ett annat hade skett, sedan den åtalade
lämnat sitt medgivande därtill och undersökningsläkarna därom träffat överenskommelse
eller medicinalstyrelsen förordnat om sådan överflyttning. De
båda Sidsjöns sjukhus närmast liggande undersökningsstationerna, vid Ume -

163

dalens sjukhus vid Umeå och Mariebergs sjukhus i Kristinehamn, vardera
liksom den vid Sidsjöns sjukhus med en läkare, skulle på detta sätt i viss
mån kunna övertaga en del av balansen pa Sidsjön, varom undersökningsläkaren
vid Sidsjöns sjukhus vore underrättad.

Antalet vid de tre avdelningarna väntande undersökningsfall hade fördelat

sig på följande sätt: 1947	Sidsjön	Umedalen	Marieberg
1 mars ...............	. . 15	2	5
15 » ................	. . 20	6	7
1 april ...............	. . 19	4	9
15 » ...............	. . 19	5	7
1 maj ................	. . 16	5	5
Väntande undersökningsfall på de övriga fem undersökningsavdelningarna
vid sinnessjukhusen hade den 1 maj 1947 fördelat sig på följande sätt:
	Antal fall	Antal läkare	Beräknad tid för undersökning
Psykiatriska sjukhuset, Stockholm .	. 33	5	6—7 veckor
Ulleråkers sjukhus, Uppsala.......	. 20	2	10 »
Ryhovs sjukhus, Jönköping ......	9	1 (2)	9 »
S:t Lars sjukhus, Lund...........	4	2	2 »
S:t Jörgens sjukhus, Göteborg.....	. 19	1 (2)	19 »

Till en ledig försteläkartjänst vid rättspsykiatriska avdelningen vid Ryhovs
sjukhus, anförde medicinalstyrelsen vidare, hade vid ansökningstidens utgång
den 25 februari 1947 ingen sökande anmält sig och vikarie hade ännu icke
kunnat anskaffas. Försteläkartjänst en vid rättspsykiatriska avdelningen vid
S:t Jörgens sjukhus vore ledigförklarad och någon vakansvikarie hade ej
kunnat anskaffas. Medicinalstyrelsen övervägde att hos Kungl. Maj:t göra
framställning att, för att avverka den förefintliga balansen av å fri fot
varande undersökningsfall, erhålla bemyndigande att mot arvode per utlåtande
få anlita läkare utanför de rättspsykiatriska avdelningarna att utföra
20 sådana undersökningar, detta i överensstämmelse med en liknande framställning
från fångvårdsstyrelsen den 26 april 1947.

I en till Eders Kungl. Maj:t den 12 maj 1947 avlåten skrivelse har jag
gjort framställning om åtgärder för undanröjande av sådana missförhållanden
vid fångvårdens sinnessjukavdelningar, som medföra dröjsmål med avgivande
av utlåtanden rörande häktade personers sinnesbeskaffenhet. Redan
i denna framställning uttalade jag en förmodan, att i fråga om verkställandet
av undersökningar enligt 43 § sinnessjuklagen balans skulle föreligga. Då
vad medicinalstyrelsen i sitt nu avgivna utlåtande upplyst synes mig utvisa,

164

att denna balans är avsevärd och att extra åtgärder torde vara nödvändiga
för undvikande av fortsatt anhopning av undersökningsfall vid vissa av de
till sinnessjukhusen förlagda rättspsykiatriska undersökningsavdelningarna,
finner jag mig böra i underdånighet bringa vad sålunda upplysts till Eders
Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna förhållandena
påkalla.

Kungl. Maj:t har den 11 juli 1947 medgivit, att medicinalstyrelsen finge
disponera ett belopp av högst 3 000 kronor för utgivande av ersättning med
150 kronor för varje undersökning åt annan psykiater än vid rättspsykiatrisk
avdelning anställd läkare, vilken efter förordnande av medicinalstyrelsen
avgivit utlåtande rörande sinnesbeskaffenheten hos tilltalad, som icke vore
häktad.

Enligt vad jag inhämtat har undersökningsavdelningen vid Sidsjöns sjukhus,
som under år 1947 haft den största överbeläggningen med mellan 15
och 20 undersökningsfall, den 1 december 1947 redovisat 9 fall, vilken siffra
endast obetydligt överstiger den optimala, 6 undersökningsfall.

3. Framställning angående utfärdande av bestämmelser om tid för

upptagande efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande av mål
eller ärende, som utsatts till fullföljd å rättegångsdag
bestämd enligt tidigare gällande tingsordning.

Den 2 juni 1947 avlät jag till Konungen följande framställning:

Jämlikt 6 och 8 §§ lagen den 20 december 1946 om domstolsärenden skall,
då ärende om dödande av förkommen handling handlägges av häradsrätt,
nämnd deltaga i häradsrätten, och skall handläggningen äga rum vid ting,
försåvitt icke ärendet är brådskande, i vilket fall handläggning må ske å
särskilt sammanträde.

Enligt 1 kap. 7 § rättegångsbalken den 18 juli 1942 — vilken balk i likhet
med ovannämnda lag skall träda i kraft den 1 januari 1948 — skola i
tingslag för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda
tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden under
häradsrättens ferier hållas varje vecka, om ej annat föranledes av arbetet
i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera
tingsställen, fördelas tingen mellan dem. Om tingsordning förordnar
Konungen.

Vid granskning av vissa i Post- och Inrikes Tidningar för den 1 april 1947
intagna kungörelser fann jag, att ärenden av ovannämnda slag i ett flertal
fall blivit utsatta att under år 1948 fullföljas å rättegångsdagar angivna i
överensstämmelse med den år 1947 för tingslaget gällande tingsordningen.

165

Sålunda hade Åkers och Selebo tingslags häradsrätt i anledning av en
av Elon Bommelin gjord ansökan om dödande av ett förkommet skuldebrev
förelagt sökanden att fullfölja ansökningen å åttonde allmänna sammanträdet
under lagtima vårtinget 1948.

Under hänvisning till att enligt ovan omförmälda bestämmelser ändrad
tingsordning komme att tillämpas efter den 1 januari 1948 anmodade jag
domhavanden i Livgedingets domsaga att inkomma med yttrande rörande
det förhållandet att tidpunkten för ärendets fullföljande icke bestämts med
hänsyn till den tingsordning, som komme att gälla efter nämnda dag.

I avgivet yttrande vitsordade t. f. domhavanden Anders Litzén, som fört
ordet i rätten vid ansökningsärendets handläggning, den gjorda anmärkningens
riktighet och förklarade sig villig att medverka till rättelse av det
begångna felet, vilket berott på förbiseende.

Enligt en annan i samma tidning införd kungörelse hade Oppunda tingslags
häradsrätt i ett av Jacob Odell anhängiggjort ärende om dödande av
förkommet skuldebrev förelagt sökanden att fullfölja ansökningen sist å
tredje rättegångsdagen av femte allmänna sammanträdet under 1948 års
lagtima vårting.

I ett med anledning därav infordrat yttrande anförde häradshövdingen i
Oppunda och Villåttinge domsaga Albert Brycker följande: Kungörelsen
hade beslutats den 19 december 1946 och alltså innan lagen den 20 december
1946 om införande av nya rättegångsbalken utfärdats. Tiden för ansökningens
fullföljande hade därför ej kunnat fastställas på annat sätt än som
skett. Enligt Bryckers förmenande borde såsom den fastställda tiden anses
den dag, å vilken enligt nu gällande tingsordning tredje rättegångsdagen
av femte allmänna sammanträdet skulle infalla under 1948, eller, om allmänt
ting då ej hölles, första rättegångsdagen av nästa allmänna ting. Därom
ämnade Brycker underrätta sökanden.

Enligt i samma tidning införda kungörelser hade vidare fullföljdsdag under
år 1948 bestämts på liknande sätt i ärenden rörande dödande av förkommen
handling, vilka handlagts vid häradsrätterna i Finspånga läns tingslag,
Medelpads västra domsaga, Aspelands och Handbörds domsaga, Umeå domsaga,
Jönåkers, Rönö och Hölebo tingslag, Jämtlands västra domsaga och
Mora tingslag.

I infordrade yttranden ha de för de anmärkta felaktigheterna ansvariga
domarna var för sig förklarat, att felen berott på förbiseende, samt i vissa
fall uppgivit, att de vidtagit åtgärder för åstadkommande av rättelse på
det sätt, att den redan gjorda ansökningen skulle återkallas och ny ansökan
ingivas för erhållande — utan merkostnad för sökanden — av riktigt bestämd
dag för fullföljd och nytt kungörelseförfarande.

166

Vad i ovanberörda ärenden förekommit visar, att man inom domarkåren
icke städse har för ögonen, att i och med nya rättegångsbalkens ikraftträdande
nya tingsordningar skola träda i tillämpning den 1 januari 1948. Då
ärende uppskjutes för fullföljd under år 1948, bör givetvis dagen för ärendets
fullföljande bestämmas så, att den kommer att stå i överensstämmelse
med den efter 1948 års ingång i tingslaget gällande tingsordningen. Det
torde emellertid kunna antagas, att såsom i ovannämnda fall å många håll
ärenden uppskjutits till dag, som bestämts i överensstämmelse med den år
1947 gällande tingsordningen. Utöver vad ovan angivits har jag mig bekant
ett 20-tal fall, där så skett. Sådana uppskovsbeslut kunna även ha meddelats
i ärenden av andra slag än de närmast ifrågakomna dödningsärendena.
Möjligt är ju också, att uppskovsbeslut i såväl mål som ärenden meddelats
å tid så långt tillbaka, att i varje fall de följ dförfattningar till nya rättegångsbalken,
som utfärdats i december 1946, ännu icke kommit till domstolarnas
kännedom.

Det kan sålunda förväntas, att efter den 1 januari 1948 ett flertal mål och
ärenden vid häradsrätterna visa sig utsatta till återupptagande eller fullföljd
å dag, som i uppskovsbeslutet bestämts enligt äldre tingsordning. I
sådana fall torde i rättstillämpningen ofta uppstå tvekan, om vilken dag
målet eller ärendet enligt en ny tingsordning skall upptagas till behandling
av rätten. Till förhindrande härav synes det mig önskvärt, att bestämmelser
utfärdas hur i dylikt fall skall förfaras.

Jag vill därför ifrågasätta, om icke i övergångsbestämmelser till den författning
om nya tingsordningar, vilken torde komma att utfärdas att gälla
från ingången av år 1948, kunde intagas bestämmelser i förevarande ämne.
Enligt min mening borde därjämte innebörden av dessa bestämmelser genom
särskilt kungörande bringas till den därav berörda rättssökande allmänhetens
kännedom.

Det synes mig sålunda böra föreskrivas, att om mål av häradsrätt uppskjutits
för fortsatt handläggning å viss efter den 1 januari 1948 infallande
rättegångsdag, bestämd enligt tidigare gällande tingsordning, eller om häradsrätt
föreskrivit, att åtgärd skall vidtagas sist å sålunda bestämd rättegångsdag,
målet skall företagas till handläggning eller vad föreskrivet är sist fullgöras
å den utsatta dagen, om allmänt ting då hålles i tingslaget, eller i annat
fall å det allmänna ting, som efter nämnda dag först hålles i tingslaget. I
domsaga, där tillämpning av dessa föreskrifter ifrågakommer, bör häradshövdingen
vara skyldig att före den 1 november 1947 meddela hovrätten
och länsstyrelsen uppgift om tid för de allmänna tingssammanträden, som
under år 1948 skulle hava hållits i domsagan, därest den äldre tingsordningen
fortfarande varit gällande, ävensom å vilka allmänna ting mål och ärenden,
som utsatts till allmänt tingssammanträde enligt den äldre tingsordningen,
komma att enligt ovan angivna grunder handläggas. I fråga om nämnda
uppgifter torde föreskrifterna i 3 § samt 4 § första stycket och andra stycket

167

första punkten lagen den 8 mars 1935 om kungörande av häradsrätts sammanträden
böra tillämpas.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål för den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

Kungl. Maj:t har den 10 juli 1947 utfärdat kungörelse om tingsordningar
m. m. (SFS nr 679) att träda i kraft den 1 januari 1948. I övergångsbestämmelser
till denna kungörelse har förordnats, att om häradsrätt uppskjutit
mål eller ärende till fortsatt handläggning å viss efter den 1 januari 1948
infallande rättegångsdag, bestämd enligt kungörelsen den 18 oktober 1935
om häradsrätternas tingsställen och tingsordningar, eller föreskrivit att i
mål eller ärende åtgärd skall vidtagas å eller sist å sålunda bestämd rättegångsdag,
skall målet eller ärendet företagas till handläggning eller vad föreskrivet
är fullgöras å eller sist å den dag varå rättegångsdagen skulle hava
infallit enligt nämnda kungörelse, därest allmänt ting då hålles i tingslaget
eller fråga är om ärende, vid vars handläggning rätten är domför utan
nämnd, samt, i annat fall, å närmast därefter inträffande allmänna ting.
Häradshövding i domsaga, där tillämpning ifrågakommer av vad sålunda
föreskrivits, har att i god tid underrätta parterna ävensom övriga kända
sakägare, vilkas rätt kan vara därav beroende, om dagen då målet eller ärendet
skall företagas till handläggning eller åtgärden skall vidtagas.

4. Utlåtande angående en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria med utkast till militär rättegångslag.

Den 15 september 1947 skrev jag till Konungen följande:

I egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig har rådmannen Erik Wilhelmsson
den 17 december 1946 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
avgivit betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet
(SOU 1946:91). I betänkandet har bland annat föreslagits vissa ändringar
i §§ 96 och 101 regeringsformen i vad dessa paragrafer avse gränsdragningen
mellan J. 0:s och M. 0:s verksamhetsområden. Sålunda har föreslagits,
att § 96 skall givas den avfattningen att M. O. angives skola hava tillsyn
över lagars och författningars efterlevnad i mål, som enligt bestämmande
på sätt i § 87 mom. 1 regeringsformen stadgas äro att hänföra till militära
mål, samt att bestämmelsen i § 101 angående M. 0:s åliggande att i vissa
mål anställa åtal vid riksrätt skall omredigeras på motsvarande sätt.

Sedan yttranden över betänkandet inhämtats från myndigheter och sammanslutningar,
har inom justitiedepartementet utarbetats en promemoria
med utkast till militär rättegångslag. Enligt denna promemoria skall någon

168

ändring i § 96 regeringsformen icke ske utan den i detta lagrum angivna
arbetsfördelningen mellan J. O. och M. O. bibehållas även efter ett genomförande
av förslaget till militär rättegångslag, därvid dock förutsättes att
auditörerna, som enligt förslaget skola erhålla en väsentligt annan ställning
i organisationen, skola lyda under försvarsdepartementet och därmed falla
under M. 0:s tillsyn. I överensstämmelse härmed ifrågasattes i promemorian,
huruvida det är anledning att bibehålla stadgandet i § 101 regeringsformen
om M. 0:s åliggande att väcka åtal inför riksrätt såvitt angår handläggning
av mål, som från krigsdomstol kommit under högsta domstolens prövning.

Genom remiss den 16 juli 1947 har Eders Kungl. Maj:t berett J. O. tillfälle
att avgiva utlåtande över omförmälda promemoria.

Med anledning härav får jag med instämmande i .vad M. O. anfört i ett
denna dag, efter samråd med mig, avgivet utlåtande i förevarande ämne förorda,
att i stället för de i promemorian i hithörande del framförda förslagen
§§ 96 och 101 regeringsformen ändras i enlighet med vad av Wilhelmsson
föreslagits i betänkandet den 17 december 1946.

5. Framställning angående åstadkommande av enhetligt förfarande
vid bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till
fulla gäldandet av samtliga den bötfällde
genom flera domar ådömda böter.

I detta ämne avlät jag den 31 oktober 1947 till Konungen följande framställning: I

1 § lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff stadgas, att
om anledning är att antaga att bötfälld icke utan att oskäligt betungas förmår
att strax gälda böterna, äger myndighet, som jämlikt lag eller författning
har att ombesörja böternas indrivning, medgiva anstånd med deras
erläggande eller avbetalning av dem i särskilda poster. Anstånd må beviljas
under fyra månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall
ske med visst belopp minst en gång i månaden, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, och i övrigt så, att böterna äro till fullo guldna inom
ett år från dagen för beslutet. Då särskilda skäl därtill äro, må tiden utsträckas,
för anstånd till åtta månader och för avbetalning till två år.

Lagstadgandena om förvandling av böter återfinnas i 7—20 §§ samma
lag. Såsom huvudregel gäller enligt 7 §, att om böter ej varda till fullo
guldna, skall vad oguldet är förvandlas till fängelse. Om undantag från
denna huvudregel, om det processuella förfarandet i bötesförvandlingsmål
och om beräkningen av förvandlingsstraffets storlek meddelas bestämmelser
i de därefter följande paragraferna.

Sålunda stadgas i 8 § att bötesstraff, som ådömts till belopp ej överstigande
5 dagsböter eller 25 kronor omedelbart i penningar, ej må förvandlas

169

annat än under vissa, i lagen närmare angivna förutsättningar. Har bötesstraff
med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen ådömts gemensamt för flera
brott, gäller samma förbud mot förvandling, såframt straffet ej överstiger
10 dagsböter eller 50 kronor omedelbart i penningar. I 9 § föreskrives, att
där någon enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt eller
tvångsarbetsanstalt eller för skyddsuppfostran i skyddshem eller allmän
uppfostringsanstalt, skall beslut om förvandling som dessförinnan meddelats
vara förfallet. Förvandling må ej ske av böter som ådömts före intagandet.
Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej
förvandlas med mindre anstaltens styrelse det påkallar.

Jämlikt 13 § bestämmes förvandlingsstraffets längd enligt vissa skalor
efter antalet oguldna dagsböter, därvid dagsbot som endast delvis guldits
anses som ogulden. Vid förvandling av böter som ådömts omedelbart i penningar
skall varje påbörjat belopp av 5 kronor anses svara mot en dagsbot.

I 14 § första stycket föreskrives, att om förvandling skall ske av något
bötesstraff och den bötfällde häftar jämväl för andra böter som enligt lagen
må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff
bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning
skett och äro dagsböternas belopp olika, skall vid bestämmande av
förvandlingsstraffet betalningen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot.
Därvid gäller enligt 13 § sista stycket, att vid förvandling av böter som
ådömts omedelbart i penningar varje påbörjat belopp av 5 kronor skall
anses svara mot en dagsbot.

I andra stycket av 14 § föreskrives vidare, att om någon avtjänat förvandlingsstraff
för böter och därefter till förvandling förekomma andra
böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, må för
dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som skolat återstå, därest
gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sågs beräknats för
samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraffet.

Är bötesbelopp beroende av värdet av viss egendom eller eljest bestämt
efter särskild beräkningsgrund (normerade böter), kan enligt 15 § första
stycket förvandlingsstraffet i vissa fall nedsättas, dock ej till mindre än sex
dagar, eller ock den bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Enligt andra
stycket av samma paragraf må, om i fråga om andra böter med skål kan
antagas att den bötfällde gjort vad han förmatt för att betala böterna, nedsättning
av förvandlingsstraffet ske i enlighet med vad i första stycket
stadgas, såframt synnerliga skäl därtill föreligga; ha böterna till huvudsaklig
del guldits och är vad som återstår ringa, må den bötfällde befrias från
förvandlingsstraff.

Om förfarandet vid uttagandet hos den bötfällde av ådömt bötesbelopp
äro — med undantag för vissa speciella fall — bestämmelser meddelade i
kungl. förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redo -

170

visning av böter, vari stadgas bland annat följande. Efter det saköreslängd
eller expedition om bötesbeslut kommit utmätningsmannen till handa, åligger
det denne att skyndsamt vidtaga alla för bötesbesluts verkställande
erforderliga och på honom ankommande åtgärder, mot vilka laga hinder
icke möter. I sådant avseende har utmätningsmannen att icke allenast hos
vederbörande åklagare göra framställning om förvandling, där sådan lagligen
äger rum, av böter, till vilkas gäldande den bötfällde vid undersökning
inom utmätningsmannens distrikt befunnits sakna tillgångar, utan
även i avseende å sådana bötfällda, som uppehålla sig inom riket å viss ort
utom utmätningsmannens distrikt, begära handräckning för böternas indrivning
och redovisning (§ 6 mom. 2). Sådan handräckning skall sökas
hos utmätningsmannen i den ort, där den bötfällde vistas, och skall, då
framställning om handräckning göres, för varje särskild person som framställningen
avser överlämnas fullständigt utdrag ur saköreslängden eller
bötesbeslutet (§ 9 mom. 1). Utmätningsman, hos vilken handräckning
sålunda blivit begärd, åligger att, intill dess slutredovisning avgivits, i mitten
av varje manad över postgiro till sökanden överlämna redovisning för
dittills influtna bötesmedel samt i övrigt så skyndsamt ombesörja handräckningen,
att slutredovisning, såvitt på honom beror, kommer den som
påkallat åtgärden till handa senast inom två månader efter det utmätningsmannen
mottagit framställningen om handräckning. Kan handräckningsärende
icke inom sistnämnda tid slutligen redovisas, skall uppgift om
anledningen därtill lämnas vid slutredovisningen samt därförut vid utgången
av maj och november månader (§ 9 mom. 4). Utmätningsman må
åt vederbörligen utsett exekutionsbiträde uppdraga att verkställa indrivning
av böter samt att för sådant ändamål förrätta utmätning av lös
egendom eller, i vissa fall, bevilja införsel (§ 7 mom. 1). Utmätningsman
eller exekutionsbiträde skall a böter, som han enligt förordningen indriver,
utfärda kvitto (indrivningskvitto), dock att sådant kvitto icke erfordras
då böter erläggas genom insättning å hans tjänstepostgirokonto (§ 7
mom. 2). Sådana av utmätningsman uppburna bötesmedel, beträffande
vilka efter nästföregående redovisning indrivningen slutförts till följd av
verkställd inbetalning eller meddelat beslut om avkortning eller avskrivning
och vilka ej böra redovisas till annan som begärt handräckning, skola,
därest de tillfalla kronan eller eljest på grund av gällande föreskrifter böra
ingå till K. B., gireras av utmätningsman i stad med egen uppbördsförvaltning
den 15 i varje månad till kronokamrerarens postgirokonto och av
annan utmätningsman å tredje söckendagen före varje månads utgång till

K. B:s postgiro. Bötesmedel, vilka icke tillfalla kronan eller eljest på grund
av gällande föreskrifter böra ingå till K. B., skola, därest de icke böra redovisas
till annan som begärt handräckning, skyndsamt mot kvitto eller över
postgiro tillställas dem, vilka medlen tillfalla (§ 11). Utmätningsman i stad
med egen uppbördsförvaltning skall den 15 i varje månad till kronokam -

171

reraren och annan utmätningsman å tredje söckendagen före varje månads
utgång till K. B. insända uppgift å sådana bötesmedel, beträffande vilka
efter nästföregående redovisning indrivningen slutförts till följd av verkställd
inbetalning eller meddelat beslut om avkortning eller avskrivning,
dock endast i den mån böterna icke böra redovisas till annan som begärt
handräckning. Denna uppgift skall upptaga den bötfälldes namn samt varje
inbetalt bötesbelopp och dettas fördelning enligt saköreslängd eller bötesbeslut
(§ 12).

Då en bötfälld, som häftar för flera bötesstraff, verkställer betalning, vilken
ej förslår till gäldande av samtliga bötesposter, uppkommer spörsmålet
å vilket av bötesbeloppen avbetalningen skall anses gjord. Denna fråga har
i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta reglerats
för det fall att betalningen gäldas genom införsel. Jämlikt 21 och 22 §§
nämnda lag skola nämligen lagens bestämmelser om införsel för underhållsbidrag
i tillämpliga delar —- med vissa närmare angivna undantag,
vilka sakna betydelse i detta sammanhang — lända till efterrättelse i fråga
om böter eller viten, som äro förfallna till betalning och ej erläggas. Och
enligt 7 § andra stycket skall, då införsel beviljas till gäldande av bidrag
åt flera underhållsberättigade och det belopp som må innehållas ej förslår
till bidragens gäldande, beloppet fördelas mellan de underhållsberättigade
i förhållande till bidragens storlek. I övrigt saknas i lag eller författning
bestämmelser om hur utmätningsmannen bör förfara, då avbetalning verkställes
å flera bötesposter. Vid härstädes företagen granskning av fångförteckningar
har det också uppmärksammats, att utmätningsmännen tillämpat
olika principer då de haft att avgöra, å vilken eller vilka bötesposter
en verkställd avbetalning skall redovisas.

Då det synts mig önskvärt att vinna utredning rörande den praxis, som
råder i omförmälda hänseende, har jag i skrivelser till tjugo utmätningsmän
i olika delar av landet anhållit, att de måtte till mig inkomma med upplysningar
i denna fråga samt i övrigt avgiva det yttrande, vartill saken kunde
giva anledning.

De med anledning därav till mig inkomna yttrandena ha bekräftat, att
någon fast utbildad praxis icke förefinnes i angivna hänseende och att
tveksamhet råder i fråga om vilket förfaringssätt, som bör anses vara det
lämpligaste.

Det största antalet eller tolv av de tillfrågade utmätningsmännen (landsfiskalerna
i Solna, Motala, Älmhults, Höganäs, Arvika, Karlskoga och Borlänge
distrikt, poliskamreraren i Stockholm, förste stadsfogdarna i Norrköping
och Hälsingborg samt stadsfogdarna i Örebro och Västerås) ha förklarat,
att de alltid hänföra en gjord avbetalning till det tidigast ådömda
bötesstraffet och därefter till övriga böter i tur och ordning, så att de sist
ådömda bliva sist betalda. Till stöd för detta förfaringssätt bär åberopats,
att det hörde till god ordning att i första hand redovisa de längst öppet -

172

stående posterna eller att, då lång tid kunde åtgå för böternas fulla gäldande,
det borde tillses, att de äldsta bötesstraffen icke bleve preskriberade inom
den i 5 kap. 20 § strafflagen stadgade tiden av tre år. Några av dessa
utmätningsmän ha också hänvisat till den praxis, som enligt deras mening
råder vid indrivning av restförda utslcylder, nämligen att den äldsta skatteposten
blir föremål för indrivning i första hand. Förste stadsfogden i Hälsingborg
har emellertid framhållit, att någon fast praxis rörande fördelningen
av avbetalningar, då en skattskvldig samtidigt resterar för flera
utskylder, icke synes förefinnas samt att han, då flera utskyldsbelopp
hotats av preskription, ur praktisk synpunkt gjort en proportionell fördelning
av avbetalningarna på de olika utskyldsbeloppen.

En motsvarande proportionell fördelning av gjord avbetalning på flera
bötesposter synes icke användas av någon av de hörda utmätningsmännen.
Stadsfogden i Karlskrona har emellertid uppgivit följande: Om bötesutslagen
för verkställighet successivt ankommit till honom, hade han oftast
lämnat den bötfällde rätt till avbetalning för det första bötesstraffet. Medan
den bötfällde fullgjorde betalningen av detta bötesbelopp, kunde ytterligare
bötesposter inkomma. Då ändrades ofta beslutet om rätt till avbetalning
att avse samtliga bötesposterna. Men stundom meddelades nytt
beslut om rätt till avbetalning att löpa parallellt med det första.

Landsfiskalen i Sköns distrikt har upplyst, att då samtliga böter icke på
en gång betalats, han i första hand hänfört avbetalningen till det äldsta
till utmätningsmannen inkomna ärendet. Samma förfarande har tillämpats
av landsfiskalen i Tumba distrikt, vilken framhållit, att det vore synnerligen
angeläget för utmätningsmannen eller exekutionsbiträdet att det
äldsta ärendet, som oftast ehuru ej alltid avsåge de tidigast ådömda böterna,
bleve i första hand avslutat och redovisat.

Den sistnämnde utmätningsmannen har emellertid förklarat sig göra undantag
för det fall att stämning om böternas förvandling utfärdats, enär
verkställd avbetalning då alltid borde avräknas på det sätt, som ur förvandlingssynpunkt
tedde sig fördelaktigast för den bötfällde. Samma förfarande
i fråga om böter, rörande vilka stämning om förvandling utfärdats,
har iakttagits av landsfiskalen i Solna distrikt.

Andre stadsfogden i Malmö har förklarat sig tillämpa följande principer.
Därest fara förefinnes att någon av bötesposterna inom den närmaste
tiden skall preskriberas, gottskrives alltid verkställd betalning å det
äldsta bötesutslaget. Om däremot någon sådan preskriptionsfara ej förefinnes,
gottskrives avbetalningen i första hand å dagsböter, därest sådana
föreligga, och därefter å penningböter, detta med hänsyn till att den bötfällde
i händelse av framtida utebliven slutbetalning bör få tillgodoräkna
sig bästa möjliga förmån vid en eventuell bötesförvandling. Utmätningsmannen
avgör alltid i varje särskilt fall på nu angivna grunder vilken bötespost,
som skall komma i åtnjutande av gjord avbetalning.

173

Den sålunda antydda principen att låta bestämmelsen i 14 § första stycket
lagen om verkställighet av bötesstraff, att avbetalning vid förvandlingsstraffets
bestämmande skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot,
vara avgörande även vid bötesindrivningen har omfattats av ytterligare
två av de hörda utmätningsmännen. Sålunda har landsfiskalen i Skellefteå
norra distrikt uppgivit sig tillämpa den ordningen att det äldsta bötesbeloppet
med hänsyn till preskriptionsfaran först indrives men att dagsböter
ha företrädesrätt oavsett bötesstraffets ålder. Landsfiskalen i Mölndals
distrikt har upplyst, att han med anledning av bestämmelserna i nyssnämnda
lagrum ”i regel” låtit verkställda avbetalningar eller likvider först
utgå på dagsbotsbelopp å eller under 5 kronor och att därefter ”vanliga
böter” godtagits för likvid. Vid ett tillfälle hade han dock låtit ett införselbeslut
först läggas å ett bötesbelopp, vars preskriptionstid inom relativt
kort tid utlöpte, medan den bötfällde ådömda dagsböter av yngre datum
uttagits genom ett senare införselbeslut. Han ansåge det också önskvärt,
att utmätningsman kunde få klar rätt att vid avbetalningar eller införsel
först få tillgodoräkna dessa belopp å de äldsta böterna, under förutsättning
att dessa kunde bliva till fullo guldna. Inkomme vid sådant förhållande
däremot allenast en mindre avbetalning, borde densamma i enlighet med
gällande bestämmelser möjligtvis avföras å dagsbotsbeloppet. Härigenom
skulle indrivningsverksamheten underlättas. Penningböter eller dagsböter
med högre dagsbotsbelopp, utdömda t. ex. minst ett år före dagsböter med
lägre dagsbot, syntes böra erhålla företräde före sistnämnda dagsböter.

Landsfiskalen i Älmhults distrikt har ifrågasatt, huruvida icke i anslutning
till den i 14 § första stycket uttalade principen en avbetalning i första
hand borde av utmätningsmannen avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot,
ehuru han själv låtit avbetalning i första hand redovisas å den äldsta
bötesposten.

Ett särskilt hänsynstagande till olika situationer utmärker det förfaringssätt,
som användes av tredje stadsfogden i Göteborg, vilken upplyst följande:
I sådana fall, då endast omedelbart i penningar utdömda böter förekomme,
tillämpades av honom den principen att avbetalningar i första
hand ginge till betalning av den äldsta bötesposten. Dock förfores ofta så,
att om den äldsta bötesposten vore relativt stor och ungefär samtidigt
men något senare mindre bötesbelopp å exempelvis 5 eller 10 kronor ådömts
den bötfällde, dessa senare toges i första hand för att på så sätt minska
ärendenas antal, vilket hade en viss praktisk betydelse. Förekomme däremot
såväl penningböter som dagsböter eller endast dagsböter och hade
dagsbotsbeloppen satts olika, bleve förhållandet något annorlunda. I överensstämmelse
med stadgandet i 14 § första stycket borde redan på ett tidigare
stadium, alltså innan böterna vore föremål för förvandling, så förfaras, att en
avbetalning i första hand borde avräknas å de böter, vilkas betalning ställde
sig förmånligast för den bötfällde med tanke på en eventuell förvandling.

174

Detta förfarande tillämpades också i Göteborg, dock med viss modifikation,
ty att strikt genomföra ett dylikt förfaringssätt torde nog icke låta sig göra.
Så t. ex. måste ofta med hänsyn till preskriptionstiden äldre böter tagas i
första hand, även om detta skulle ställa sig mindre förmånligt i förvandlingshänseende
för den bötfällde. Även andra fall skulle kunna andragas.

Slutligen har stadsfogden i Borås anfört följande: Enligt därstädes tillämpat
bruk vid verkställighetskonkurrens avräknades avbetalningslikviden i
första hand i enlighet med den bötfälldes uttalade önskemål och eljest i regel
å det äldsta bötesärendet. Undantagsvis kunde det förekomma, att ett jämförelsevis
obetydligt bötesbelopp likviderades före avbetalning å ett bötesärende
med avsevärt högre belopp. Det finge emellertid understrykas, att
den bötfällde i övervägande antalet fall vore tämligen ointresserad av hur
likviden disponerades. Men att en eventuell önskan från hans sida i fråga
om fördelningen borde vara avgörande syntes obestridligt, trots att åt den
bötfällde därigenom inrymdes en möjlighet att inverka på strafftillämpningen.
Frågan om vilken princip, som borde tillämpas i andra fall, vore svårare
att avgöra. Den i straffrättskipningen gällande regeln till förmån för tilltalad
torde ej ha allmängiltighet inom straff tillämpningen. I varje fall syntes
motsatsen framgå av den i 13 § lagen om verkställighet av bötesstraff meddelade
bestämmelsen att dagsbot, som endast delvis guldits, vore att anse som
ogulden.. Å andra sidan funnes intet direkt stöd för uppfattningen att statens
straffanspråk skulle tillgodoses på bekostnad av grundsatsen om den
för den dömde lindrigaste tolkningen. Genom att böter ådömdes i de olika
formerna dagsbot och penningbot komplicerades konkurrensfrågan. Det syntes
icke vara möjligt att finna någon framkomlig väg, som tillgodosåge alla
synpunkter. Nyssnämnda komplikation syntes också lägga ett allvarligt hinder
i vägen för en fördelning efter proportionella grunder. Den i Borås tilllämpade
grundsatsen syntes vara den under givna förhållanden mest förnuftiga.

Den av stadsfogden i Borås berörda frågan, huruvida den bötfälldes egen
önskan om avbetalning å en viss av de honom ådömda bötesposterna bör villfaras,
har besvarats jakande av ytterligare fem av de hörda utmätningsmannen,
nämligen landsfiskalerna i Tumba, Solna, Motala och Älmhults distrikt
samt stadsfogden i Karlshamn. Landsfiskalen i Älmhults distrikt synes emellertid
vilja reservera sig för det fall att hela den post, den bötfällde önskar
gälda, icke betalas på en gång. Landsfiskalen i Motala distrikt har funnit,
att den bötfällde i regel begär att få erlägga det äldsta bötesbeloppet först.

Övriga i ärendet hörda utmätningsmän ha icke uttalat sig i denna fråga.

Av särskild betydelse vid den gjorda utredningen är jämväl utmätningsmännens
förfarande vid överlämnandet av bötesärendena till åklagaren för
anhängiggörande av talan om förvandlingsstraff. I regel synes till åklagaren
icke hänskjutas andra böter än sådana, som icke blivit till fullo guldna.
Tredje stadsfogden i Göteborg har i detta hänseende framhållit, att om en

175

bötfälld verkställde avbetalning med små belopp å ett flertal bötesposter,
kunde samtliga bötesposter icke få ligga oredovisade kanske i åratal i avvaktan
på en eventuell förvandling. Med hänsyn till den stora arbetsbörda, som
åvilade indrivningsmyndigheten, skulle detta förfarande visa sig synnerligen
opraktiskt för att icke säga ohållbart. Ärendena måste undan för undan
redovisas, allteftersom de uppdebiterade bötesposterna bleve fullbetalda. —
Landsfiskalen i Motala distrikt har erinrat om de svårigheter, som, därest
alla för verkställighet inkomna bötesbelopp behandlas som ett komplex, uppstå
då fråga är om bötfällda, som med korta mellanrum ådraga sig böter.

Detta allmänt vedertagna förfarande är dock icke utan undantag. Sålunda
har förste stadsfogden i Norrköping upplyst, att samtliga saköreslängdsutdrag
av honom kvarhållas, tills alla bötesposterna blivit till fullo guldna,
och att samtliga böteshandlingar med därå gjorda anteckningar om verkställda
avbetalningar överlämnas till åklagarmyndigheten, därest förvandlingstalan
påkallas beträffande några av böterna.

Poliskamreraren i Stockholm har i fråga om vilka bötesbeslut, som böra
överlämnas till åklagaren vid begäran om förvandling, anfört följande: Då
bötesskyldig, som hade flera oguldna poster, efter framställning erhållit avbetalningsrätt,
sammanfördes samtliga saköreslängdsutdragen jämte ett
exemplar av avbetalningsbeslutet till en akt. På samma sätt förfores när
någon, utan att ha erhållit avbetalningsrätt, insände avbetalning. Tillkomme
ytterligare bötespost, införlivades den med akten. Givet vore, att avbetalningarna
emellanåt droge så långt ut på tiden, att någon eller några av de
äldsta bötesposterna hunne bliva mer än tre år gamla, innan samtliga böter
bleve guldna. När ärende på grund av utebliven avbetalning skickats med
redogörelse till åklagaren, hade åtminstone tidigare regelmässigt förfarits så,
att ärendet överlämnats i befintligt skick, d. v. s. alla saköreslängdsutdragen
hade medsänts, även om avbetalning skett i sådan omfattning, att full betalning
för en eller flera av de äldre posterna förelegat. Skälet härtill hade varit,
att man utgått från att domstolen måste äga tillgång till samtliga utdrag
för att kunna bedöma, till vilken eller vilka poster avbetalningarna skulle
hänföras för att de skulle verka så förmånligt som möjligt vid bestämmandet
av förvandlingsstraffets längd. Till eu början hade man också räknat med att
med ledning av domstolens å utdragen tecknade bevis kunna vid avbetalningarnas
slutliga redovisande hänföra dem till de poster, till vilka de hänförts
av domstolen. Det hade emellertid visat sig, att domstolarna ej lämnat
tillräckligt tydliga bevis för sådant ändamål. Trots detta hade i regel vid
bötesärendenas slutliga redovisning avbetalningarna hänförts till de böter,
som haft lägsta dagsboten. På senare tid hade ett annat förfarande kommit
att i viss utsträckning tillämpas, nämligen att avbetalningarna hänfördes
till den äldsta bötesposten och därefter i tur och ordning till de övriga efter
deras ålder. Vid avgivande av redogörelser till åklagaren hade därför numera
börjat förfaras så, att när en bötespost blivit till fullo betald, densamma redo -

176

visades såsom gulden och allenast övriga bötesposter upptoges i redogörelsen
till åklagaren. Med hänsyn till domstolens skyldighet att vid förvandlingsstraff
avräkna erlagda avbetalningar å böter med lägre dagsbot måste emellertid
i dylika fall i redogörelsen upplysning lämnas av indrivningsmyndigheten
om dels avbetalningarnas hänförande till ifrågavarande bötespost, dels
tidpunkten för densammas ådömande, dels storleken av bötesbeloppet eller
dagsböternas antal och belopp. Såsom exempel kunde nämnas ett fall, där
förhållandena varit följande. Den bötesskyldige hade haft flera bötesposter.
Den äldsta av dem hade utgjort ett handräckningsärende, avseende 20 kronors
böter. De verkställda avbetalningarna hade uppgått till detta belopp. Handräekningsärendet
hade redovisats till handräckningssökanden med de influtna
avbetalningarna. De övriga bo tesärendena hade därefter överlämnats till åklagaren,
varvid upplysningar angående de redovisade böterna å 20 kronor lämnats
i redogörelse av den omfattning, som nyss angivits. Härigenom hade
vunnits bland annat, att handräckningsärendet omedelbart kunnat redovisas
till handräckningssökanden. Ett annat exempel vore följande. En person hade
haft fyra bötesstraff, ådömda ett 1942 å 20 kronor, ett i januari 1943 å 50
kronor, ett i februari 1943 å 100 kronor och ett i mars 1943 å 120 kronor.
Samtliga böter hade ådömts omedelbart i penningar utom de sistnämnda,
vilka utgjorts av 30 dagsböter å 4 kronor. Sedan beslut om införsel meddelats,
hade arbetsgivaren redovisat 85 kronor. Den bötfällde hade därefter
icke kunnat anträffas. Närmast til! hands syntes ligga att redovisa de två
äldsta bötesposterna å tillhopa 70 kronor såsom fullbetalda och få de två
övriga avskrivna med det resterande beloppet, 205 kronor, på grund av bristande
kännedom om den bötfälldes vistelseort. Därest den bötfällde sedermera
skulle anträffas och ärendet, exempelvis i början av 1946, överlämnades till
åklagaren, syntes det, med hänsyn till bestämmelsen om avbetalningars avräknande
å böter med lägre dagsbot, vara nödvändigt att i redogörelsen till
åklagaren lämna uppgift om de två äldsta bötesposterna, som redovisats såsom
guldna.

Stadsfogden i Örebro har i sitt yttrande berört de situationer, som kunna
uppkomma vid indrivning av böter hos en och samme bötfälld å skilda orter.
Han har framhållit, att hos åklagaren ibland förelåge äldre bötesposter, som
vore oguldna, medan en avbetalning gjorts å en yngre bötespost. Detta vore
fallet, då böter redovisats från Örebro, varefter från annan ort inkommit begäran
om handräckning för uttagande av äldre böter. Dessa senare redovisades
då till åklagaren. Det ålåge ju också denne att, därest det utröntes att
den bötfällde häftade för andra böter, infordra vederbörliga böteshandlingar
från indrivningsmyndigheten, innan talan om böternas förvandling anhängiggjordes.
Det kunde då givetvis inträffa, att de bötesärenden, han därvid
erhölle, vore äldre än de, rörande vilka förvandling tidigare begärts, ävensom
att avbetalningar verkställts å flera av dessa. Hade en person bott på flera
orter och bötfällts på envar av dem, vore det ju ganska vanligt, att genom

177

införsel eller frivilliga betalningar avbetalning verkställts å ett flertal bötesposter.
Då förvandling sedermera begärdes, förelåge sålunda ett flertal bötesposter,
beträffande vilka avbetalningar gjorts. Även om indrivningsmyndigheterna
konsekvent tillämpade den principen, att avbetalning i första hand
skulle avse den äldsta bötesposten, syntes man emellertid vid förvandling av
böter, ådömda å skilda orter, få räkna med att avbetalningar vore gjorda
å ett flertal bötesposter. Vid rådhusrätten i Örebro förekomme mycket ofta,
att förvandling ägde rum av böter, ådömda samma person av domstolar å
skilda orter.

Liknande synpunkter ha framförts av tredje stadsfogden i Göteborg.

Åtskilliga av de i ärendet hörda utmätningsmännen ha förklarat sig anse
uttryckliga bestämmelser i de ifrågavarande hänseendena böra meddelas till
ledning för indrivningsmyndigheterna.

Landsfiskalen i Skellefteå norra distrikt har sålunda anfört följande: Det
måste vara av stor betydelse om tydliga och utförliga riktlinjer kunde utarbetas,
efter vilka indrivningsförrättarna hade att gå. För dem vore det
eljest icke lätt att komma ihåg eller överhuvudtaget räkna ut, hur det rätteligen
borde förfaras för att bliva till den bötfälldes fördel. Då ett eller flera
bötesbelopp förelåge för indrivning, finge man ju alltid utgå ifrån, att förvandling
till sist kunde ifrågakomma. Därför borde i riktlinjerna klarläggas
icke endast, huru av- eller helbetalning skulle inverka på de just vid betalningstillfället
aktuella, för förvandling kvarstående böterna, utan även, därest
betalningar av äldre böter, som förut funnits för indrivning men ej längre
vore aktuella, skulle ha sin inverkan, huru långt bakåt man i så fall skulle
gå, huru vittomfattande undersökningarna härom skulle vara, huru det skulle
styrkas att dylika undersökningar gjorts, innan åtal för förvandling anhängiggjordes,
samt huruvida, i vilken omfattning och på vad sätt avskrivna ännu
ej preskriberade böter borde upptagas till förvandling.

I motsats till dem, som efterlyst uttryckliga lagbestämmelser hur avräkning
skall verkställas vid gjorda bötesavbetalningar, har tredje stadsfogden
i Göteborg framhållit, att ett likartat förfarande visserligen borde tillämpas
av indrivningsmyndigheterna samt att för uppnående därav vissa generella
anvisningar borde lämnas, men att några exakta regler näppeligen syntes
kunna givas med hänsyn till de olikartade situationer, inför vilka en bötesindrivare
kunde ställas.

Då ett vid bötesindrivning influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet
av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter, torde utmätningsmannen
ha att omedelbart bestämma, å vilket bötesbelopp avbetalningen
skall anses gjord. Detta följer såväl av skyldigheten att utfärda indrivningskvitto
som av bötesbeloppens redovisning i kassajournal och bötesliggare.
Att icke hänföra den gjorda avbetalningen till viss eller vissa bötespos 12

— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1948 års riksdag.

178

ter utan dröja därmed, till dess samtliga böter äro guldna eller böterna hänskjutas
till förvandling, synes stå i strid mot de i bötesindrivningsförordningen
givna föreskrifterna om redovisning av bötesmedel. Ett sådant förfarande
torde för övrigt redan av praktiska skäl icke gärna böra ifrågakomma.

Av den verkställda utredningen synes också framgå, att utmätningsmännen
i stort sett äro ense härom. Då det däremot gäller att avgöra den inbördes
ordning, i vilken bötesposterna böra likvideras, gå meningarna helt isär.
De flesta bötesindrivare synas låta tiden för bötesposternas ådömande vara
avgörande, medan andra verkställa avräkningen med hänsyn till storleken
av de dagsbotsbelopp, som ingå i bötesstraffen. Några utmätningsmän tilllämpa
icke någon bestämd princip utan förfara efter vad i varje särskilt fall
synes dem lämpligast.

Bötesindrivarens förfarande i angivna hänseende blir emellertid ej sällan
avgörande för längden av det förvandlingsstraff, som kan komma att ådömas
den bötfällde. Häftar den bötfällde för dagsböter i flera poster med olika
dagsbotsbelopp eller för penningböter jämte dagsböter med annat dagsbotsbelopp
än 5 kronor, kan avbetalningens hänförande till den ena eller den
andra bötesposten bliva helt bestämmande för det antal dagsböter, som kvarstå
oguldna vid förvandlingen, och således för förvandlingsstraffets storlek.
Om exempelvis en person dömts att böta dels 60 kronor omedelbart i penningar
och dels 60 dagsböter å en krona samt han å dessa böter avbetalat
60 kronor, erhåller han, därest dagsbotsbeloppet anses guldet genom avbetalningen
samt fördenskull endast penningböterna gå till förvandling, ett förvandlingsstraff
å 17 dagars fängelse. Avräknas däremot avbetalningen å penningböterna
och dagsbotsstraffet hänskjutes till förvandling, blir förvandlingsstraffet
45 dagar.

Har den bötfällde ådömts ett flertal bötesstraff och har han därå gjort
upprepade avbetalningar, kunna de olika sätt, på vilka avbetalningarna
redovisas, medföra ett flertal variationer i fråga om förvandlingsstraffets
storlek. Följande exempel kan anföras till belysande av förhållandet.

Det antages, att en person dömts att böta genom ett utslag 30 kronor
omedelbart i penningar (a) samt genom ett senare utslag 30 dagsböter å en
krona (b). Sedan dessa böter blivit föremål för indrivning och den bötfällde
till utmätningsmannen erlagt 30 kronor, bliva böterna förvandlade. Härefter
dömes han ytterligare dels innan förvandlingsstraffet verkställts att böta 40
kronor omedelbart i penningar (c) och dels efter förvandlingsstraffets avtjänande
att utgiva 40 dagsböter å en krona (d). Vid indrivning av sistnämnda
två bötesposter inflyta 40 kronor, varefter jämväl dessa böter förvandlas.
Härvid är att märka, att om bötesstraffet c ingår i sistnämnda förvandling,
14 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff kommer i tilllämpning.

Har utmätningsmannen vid indrivningen av bötesbeloppen a och b hänfört
de influtna 30 kronorna till straffet a, återstå vid den första förvand -

179

lingen 30 dagsböter oguldna, vilket medför ett förvandlingsstraff om 30
dagars fängelse. Användes sedan samma avräkningsprincip beträffande avbetalningen
å 40 kronor, motsvara vid den senare förvandlingen resterande
40 dagsböter 35 dagars fängelse. Sammanlagda förvandlingsstraffet för samtliga
böter uppgår i sådant fall till 65 dagar. Om åter avbetalningen å 40
kronor avräknas å dagsbotsstraffet d, förvandlas straffen b och c, motsvarande
sammanlagt 38 dagsböter, till fängelse i 34 dagar, varå förut avtjänats 30
dagar.

Antages att utmätningsmannen vid indrivningen av bötesposterna a och b
hänför avbetalade 30 kronor till straffet b, blir förvandlingsstraffet å resterande
30 kronor endast 11 dagars fängelse. Anses därefter, då bötesposterna
c och d indrivas, avbetalningen å 40 kronor ha gjorts å dagsbotsbeloppet d,
blir straffet vid den senare skedda förvandlingen av a och c, tillhopa 70 kronor,
bestämt till 19 dagar, varå redan avtjänats 11 dagar. Om däremot avbetalningen
å 40 kronor avräknats å straffet c och följaktligen dagsbotsstraffet
d återstår oguldet, erhåller den bötfällde vid sistnämnda förvandling 35
dagars fängelse utan avdrag av vad han tidigare avtjänat. De sammanlagda
förvandlingsstraffen uppgå då till fängelse i 46 dagar.

Exemplet visar således, att bötesstraff å tillhopa 140 kronor, varå hälften
avbetalats, kunna medföra ett förvandlingsstraff av fängelse i 19, 34, 46
eller 65 dagar, beroende på hur utmätningsmännen förfara vid bötesindrivningen.
En än större differens mellan de möjliga förvandlingsstraffen uppkommer,
om ettvart av bötesstraffen a och c ådömts såsom gemensamt straff
för flera brott. Jämlikt 8 § lagen om verkställighet av bötesstraff skola dessa
böter då i regel icke förvandlas. Ha de gjorda avbetalningarna hänförts till
dagsbotsstraffen b och d, kan följaktligen den bötfällde undgå varje förvandlingsstraff.
Detsamma kan inträffa eller också kan förvandlingsstraffet nedsättas,
om bötesstraffen a och c utgöras av normerade böter, beträffande
vilka förvandlingsskalan kan frångås. Skulle några av bötesstraffen vara av
sådan beskaffenhet, att 9 § i lagen är tillämplig å dem, kan också frågan
huruvida talan om bötesförvandling överhuvud skall föras vara beroende
av den ordning, i vilken böterna indrivas.

Förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid inverka icke blott på
förvandlingsstraffets längd och på frågan huruvida någon talan om bötesförvandling
skall föras eller icke, utan även på avgörandet huruvida en bötfälld
skall jämlikt It § i lagen, i stället för att erhålla förvandlingsstraff, underkastas
behandling enligt alkoholistlagen. Skulle utmätningsmannen, när fylleriböter
föreligga, i första hand avräkna gjord avbetalning å dessa böter, så
att de såsom till fullo guldna icke hänskjutas till förvandling, kommer någon
tillämpning av nämnda lagrum icke ifråga, medan motsatsen blir fallet om
utmätningsmannen verkställer indrivningen så, att fylleriböterna återstå
oguldna.

Vad i det föregående anförts förutsätter, att helt guldna böter icke jämte

de oguldna överlämnas till åklagaren för förvandling och således icke heller
medräknas av domstolen vid bestämmandet av förvandlingsstraffet. Lagen
om verkställighet av bötesstraff utgår uppenbarligen från att förvandlingsstraffet
beräknas endast å bötesposter, som helt eller till viss del återstå
oguldna. I lagens 7 § f öreskri ves, att ”vad oguldet är” skall förvandlas, och
i 14 § första stycket stadgas, att förvandling skall ske av samtliga de böter,
för vilka den bötfällde ”häftar”. Att endast böter, som ej äro till fullo betalda,
kunna bliva föremål för förvandling framgår också av bötesindrivningsförordningens
bestämmelser om redovisning. Så snart en bötespost blivit till
fullo gulden, har utmätningsmannen att redovisa densamma, och därmed
avhänder han sig saköreslängdsutdrag och andra handlingar rörande denna
bötespost. Utredningen i ärendet visar, att en tämligen fast praxis i detta
hänseende råder bland u tmätningsmännen, i det att endast en av de hörda
utmätningsmännen vid begäran om förvandling till åklagaren överlämnar
handlingarna jämväl rörande helt guldna böter. Skulle också i detta hänseende
praxis vara vacklande, tillkomme ett nytt osäkerhetsmoment av beskaffenhet
att kunna medföra variationer i förvandlingsstraffen.

I detta sammanhang må beröras frågan om det rätta förfarandet i det fall
att avbetalning sker medan den bötfällde häftar för flera bötesposter samt
någon av dessa är preskriberad, då talan om böternas förvandling anhängiggöres.
Detta spörsmål har prövats av Svea hovrätt i ett den 17 november
1944 avgjort mål, vari förekom följande. En person hade dömts dels den
14 februari 1941 att böta 50 kronor, dels den 3 februari 1943 att utgiva 30
dagsböter å 4 kronor, dels den 29 april 1943 att böta 60 kronor, dels den
28 juli 1943 att böta 70 kronor, dels den 28 januari 1944 att böta 70 kronor
och dels den 15 februari 1944 att böta 80 kronor. I oktober och november
1943 hade han avbetalat tillhopa 20 kronor, vilket belopp av indrivningsmyndigheten
bokförts såsom avseende det år 1941 ådömda bötesstraffet.
Sedan sistnämnda straff på grund av preskription förfallit, anhängiggjordes
vid polisdomstolen i Stockholm talan om förvandling av de övriga böterna.
Polisdomstolen förvandlade sistnämnda böter, vilka icke ansågos vara till
någon del guldna, till fängelse i 58 dagar. Hovrätten, där den bötfällde besvärade
sig, fann genom sitt utslag ej skäl göra ändring i polisdomstolens
beslut.

Enligt detta rättsfall har således hänsyn icke tagits därtill, att avbetalningen
skett medan den bötfällde jämväl häftade för dagsböter å 4 kronor.
Avgörande har i stället varit hur avbetalningen bokförts. Att märka är, att
en bötfälld vid en konsekvent tillämpning av de principer, som kommit till
uttryck i rättsfallet, under vissa förhållanden kan erhålla ett strängare förvandlingsstraff,
om de äldsta böterna bliva preskriberade än om de icke
bliva det. Om exempelvis till förvandling hänskjutits ett bötesstraff å 30
kronor omedelbart i penningar, varå avbetalats 20 kronor, och ett bötesstraff
om 30 dagsböter å 2 kronor, skall avbetalningen, oberoende av hur den -

181

samma bokförts, avräknas å dagsbotsbeloppet, och den bötfällde erhåller då
ett förvandlingsstraff på 24 dagar, under det att, om bötesstraffet å 30 kronor
blivit preskriberat, dagsbotsstraffet i sin helhet kvarstår oguldet med påföljd
att förvandlingsstraffet blir bestämt till 30 dagar.

Av det anförda framgår enligt min mening vikten av att bötesindrivarna
erhålla bestämda direktiv rörande vilket av flera den bötfällde ådömda bötesstraff,
som i första hand skall gäldas genom en gjord avbetalning. Att i detta
hänseende överlåta åt utmätningsmännen själva att bestämma de principer,
efter vilka de skola handla, eller giva dem möjlighet att förfara efter vad i
varje särskilt fall synes dem lämpligast kan medföra olika förvandlingsstraff
i likartade fall och kan till och med innebära en fara för rättssäkerheten.
Sålunda synes det för närvarande icke möta något hinder för en utmätningsman
att t. ex. i första hand indriva sådana böter, i vilka annan än kronan
äger bötesandel, eller att vid indrivningen så förfara, att en bötfälld blir särskilt
gynnad eller missgynnad. De som handhava bötesindrivningen synas
också vara väl medvetna om behovet av bestämmelser i detta hänseende
för åstadkommande av en enhetlig tillämpning av gällande lag.

Rörande frågan om utformningen av de bestämmelser, som således kunna
anses erforderliga, må i anslutning till vad vid utredningen framkommit
några synpunkter här beröras.

För bötesindrivaren måste det framstå såsom naturligast, att den tidigast
ådömda bötesposten i första hand indrives, detta med hänsyn såväl till angelägenheten
av att de äldsta ärendena bliva först avslutade och redovisade som
till undvikande av att böter, vilka synas kunna gäldas av den bötfällde, måste
hänskjutas till förvandling på grund av att den äldsta bötesposten hotar
att bliva preskriberad. Därtill kommer, att anstånd med bötesbetalning kan
medgivas endast under åtta månader och avbetalning beviljas under högst
två år, såframt indrivningen ej sker genom införsel, vilken kan utsträckas till
hela preskriptionstiden. Även för den bötfällde bör det vara till fördel, att
indrivningsmyndigheten icke tvingas att begära förvandling av böter, som
den bötfällde har möjlighet att betala. Den bötfällde kan icke heller sägas
vara utsatt för någon orättvisa, om han nödgas betala de äldsta böterna i
första hand. Förhållandet blir ju då detsamma för honom som för den ordentlige
bötesbetalaren, vilken omedelbart erlägger honom ådömda böter allt
efter som bötesutslagen bliva meddelade. Fn omständighet, som även synes
mig värd ett visst beaktande, är den praktiska fördelen av att med en sådan
ordning en tillämpning av 14 § andra stycket lagen om verkställighet av
bötesstraff mera sällan kommer ifråga.

För en bötfälld, som ej förmår att med sina avbetalningar gälda samtliga
böter, kan det emellertid stundom bliva synnerligen ofördelaktigt, att avbetalningarna
avräknas å den äldsta bötesposten. Detta inträffar, om sistnämnda
bötespost har högre dagsbot än de senare ådömda böterna och bötesstraffen
gå till förvandling. Det ligger då i den böt fälldes intresse, att den äldsta

182

bötesposten icke blir tillfullo gulden och att de gjorda avbetalningarna till
följd därav medtagas vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.

Det är denna omständighet, som föranlett åtskilliga utmätningsman att
vid bötesindrivningen tillämpa samma principer, som i 14 § första stycket
lagen om verkställighet av bötesstraff ligga till grund för förvandlingen av
flera bötesstraff. Nämnda stadgande gäller emellertid uttryckligen endast
”vid bestämmande av förvandlingsstraffet” och avser icke att materiellt
reglera, å vilket bötesstraff betalningen skall redovisas. Det har också visat
sig, att de utmätningsmän, som sökt använda detta förfarande, mött svårigheter
av praktisk art. Faran för att det äldsta bötesstraffet blir preskriberat
har således ofta hindrat en konsekvent tillämpning av regeln. Härtill kommer,
att regeln i vissa fall omöjligen kan tillämpas. Vid bötesförvandlingen
kunna nämligen gjorda avbetalningar avräknas å ett bötesbelopp, som ej ens
var ådömt då avbetalningen skedde, en möjlighet som ju är utesluten vid
bötesindrivningen.

De övriga förfaringssätt i fråga om redovisningen av gjorda avbetalningar,
som berörts i de hit avgivna yttrandena, torde knappast vara lämpliga eller
ens riktiga. Det synes således få anses oriktigt att i första hand verkställa
avräkning å böter, som ej kunna förvandlas, framför äldre böter eller böter
med lägre dagsbot. Detsamma gäller fylleriböter, i anledning av vilka den
bötfällde kan underkastas alkoholistbehandling, samt normerade böter, rörande
vilka förvandlingsskalan kan frångås. En sådan proportionell fördelning
av influtet belopp, som stadgas vid införsel, skall iakttagas även då genom
en och samma förrättning verkställts utmätning för flera bötesposter och
kunde därför tänkas böra analogivis tillämpas även vid annan bötesbetalning.
Anordningen synes emellertid vara ur praktisk synpunkt olämplig. Att döma
av den härstädes verkställda utredningen förefaller det också som om utmätningsmännen
undvika att tillämpa införsellagens bestämmelser i angivna
hänseende genom att vid införsel för flera bötesposter meddela särskilda införselbeslut
beträffande varje bötespost för sig att löpa antingen jämsides
med eller i tur efter varandra.

Har avbetalning skett efter det talan om böternas förvandling anhängiggjorts,
torde sättet för redovisningen av dessa avbetalningar icke kunna
inverka vid en sedermera företagen förvandling. Även de bötesposter, som
efter anhängiggörandet blivit till fullo guldna, böra nämligen i detta fall hänskjutas
till förvandling, enär den bötfällde i annat fall kan erhålla ett längre
förvandlingsstraff än han skulle fått, om avbetalningarna icke alls gjorts. Vad
nu sagts bör särskilt beaktas, da avbetalning verkställes efter det domstolen
jämlikt 12 § lagen om verkställighet av bötesstraff hänskjutit saken till ny
behandling av indrivningsmyndigheten; en därefter väckt talan om förvandling
bör då avse samtliga de bötesposter, som omfattades av den ursprungliga
stämningen i målet.

Enligt allmänna rättsprinciper står det en gäldenär öppet att själv avgöra

183

vilken av flera skuldposter, som skall likvideras genom en gjord avbetalning.
Den gängse uppfattningen torde vara, att en bötfälld har en motsvarande
rätt att bestämma ordningen för böternas gäldande, oaktat det här
gäller verkställighet av straff. I de flesta fall torde nog en sådan rätt vara
tämligen illusorisk, enär den bötfällde på grund av sin o vetskap om verkningarna
av bötesindrivningen oftast ställer sig fullständigt likgiltig till hur
bötesbetalningarna redovisas. Med hänsyn härtill har också bötesindrivaren
stora möjligheter att inverka på den bötfälldes beslut i för bötesindrivaren
önskvärd riktning. Stundom kan dock bötesbetalaren ha ett påtagligt intresse
av att genom en gjord avbetalning likvidera en bestämd bötespost.
Detta kan vara fallet exempelvis då någon önskar gälda ett visst, en annan
person ådömt bötesbelopp eller då den bötfällde önskar att före böter, som
ej kunna förvandlas, likvidera förvandlingsbara böter. Skulle emellertid för
utmätningsmännen stadgas skyldighet att indriva böterna i viss ordning,
synes det vara mest följdriktigt, att den sålunda stadgade ordningen för
böternas gäldande skall iakttagas utan hinder av den bötfälldes egna önskemål
i annan riktning.

Även om bötesindrivarna ålägges att iakttaga en viss ordningsföljd vid
indrivningen av flera en bötfälld ådömda bötesposter, bliva icke samtliga nu
ifrågavarande spörsmål därmed lösta. En bestämd ordningsföljd kan nämligen
icke alltid iakttagas vid indrivningen. Ha bötesutslagen successivt inkommit
till utmätningsmannen eller har indrivning mot en bötfälld verkställts
av utmätningsmän å skilda orter, måste det inträffa, att betalning i
första hand verkställes å ett bötesbelopp, medan en annan bötespost, som
rätteligen först bort likvideras, utestår ogulden. Genom inrättandet av ett för
hela riket gemensamt centralt bötesregister skulle denna olägenhet kunna
undanröjas. Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av bötesstraff framhölls
emellertid med rätta, att det av praktiska skäl vore hart när omöjligt
att införa registrering av alla ådömda böter.

För åstadkommande av större enhetlighet vid straffbestämningen i nu berörda
fall skulle möjligen en utsträckt tillämpning av stadgandet i 15 § andra
stycket lagen om verkställighet av bötesstraff kunna ifrågakomma. Med
stöd av nämnda stadgande har domstolen möjlighet att frångå förvandlingsvskalan.
Förutsättningarna för lagrummets tillämpning torde ofta vara för
handen i fall, varom nu är fråga. Redan den omständigheten att avbetalning
å böterna skett bör väl i allmänhet föranleda till antagande, att den bötfällde
gjort vad han förmått för att gälda böterna. Synnerliga skäl för lagrummets
tillämpning synas mig alltid förefinnas, när den bötfällde med en annan redovisning
av gjorda inbetalningar än den som skett skulle erhålla ett lägre förvandlingsstraff.
Ett villkor för stadgandets begagnande i nu ifrågavarande
hänseende är — förutom att domstolarna få sin uppmärksamhet riktad på
saken — att indrivningsmyndigheterna och åklagarna erhålla direktiv, som
tillförsäkra domstolarna erforderlig utredning för en sådan tillämpning. Detta

184

kan ske genom att, på sätt numera förfares i Stockholm, i den redogörelse
utmätningsmannen skall tillställa åklagaren lämnas uppgifter jämväl om helt
guldna böter i sådan omfattning, att därav framgår i vilken mån den bötfällde
missgynnats genom det sätt, på vilket de gjorda avbetalningarna redovisats
vid bötesindrivningen.

Att förvandlingsstraffets storlek göres helt oberoende av förfarandet vid
bötesindrivningen kan emellertid icke åstadkommas ens med en sådan användning
av 15 § andra stycket, som nu antytts. Dels kan lagrummet icke
tillämpas vare sig till höjning av förvandlingsstraffet eller i alla fall för nedsättning
av detsamma och dels är lagrummets tillämpning beroende av domarens
fria skön. Därtill kommer, att de förut omförmälda osäkerhetsmomenten
i fråga om preskriberade böter och beträffande behandlingen av dem, vilka
ådömts ansvar för fylleri under omständigheter som i 11 § sägs, icke därmed
avlägsnas. Ett fullständigt undanröjande av de rådande missförhållandena
synes därför endast kunna ske genom lagbestämmelser i ämnet.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan berörda förhållanden
och spörsmål till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

6. Utlåtande angående upprättad promemoria med förslag till ny
förordning om straff för olovlig varuutförsel.

Den 29 juni 1944 avlät jag till Konungen en framställning angående
bestämmelser om försäljning av egendom, som enligt kungl. förordningen
den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.
I framställningen anförde jag, att hos de myndigheter, vilka hade att ombesörja
försäljningen av gods och forslingsredskap, som enligt ifrågavarande
förordning förklarats förbrutna, kunde råda tvekan om huru sådan försäljning
rätteligen borde ske. Med hänsyn därtill syntes det mig kunna
ifrågasättas, om icke i förordningen borde införas uttrycklig bestämmelse,
att sådan egendom städse skulle försäljas å offentligen kungjord auktion.

Sedan med anledning av nämnda och från andra håll gjorda framställningar
angående revision av ifrågavarande förordning tullfiskalen Herbert
Alexandersson enligt uppdrag upprättat ett utkast till ny förordning om
straff för olovlig varuutförsel, utarbetades på grundval av detta utkast
inom justitiedepartementet en promemoria med förslag till ny förordning
i ämnet. I 8 § i departementsförslaget voro bestämmelser meddelade om
försäljning av förverkad egendom å offentlig auktion.

Genom remiss den 27 november 1947 beredde Kungl. Maj:t mig tillfälle
att avgiva utlåtande över ovanberörda promemoria och förslag till ny förordning
om straff för olovlig varuutförsel.

185

Med anledning därav meddelade jag i utlåtande den 10 december 1947,
att mot det remitterade förslaget, i vilket hänsyn tagits till vad från min
sida anförts i framställningen den 29 juni 1944, icke något torde vara att
erinra ur de synpunkter jag hade att företräda.

7. Framställning angående förtydligande bestämmelser i 3 § lagen
den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt för
beredande av ökat skydd mot kränkning av föreningsrätten.

Den 16 december 1947 avlät jag till Konungen en så lydande framställning: Lagen

den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt äger
tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dock icke
beträffande sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst, som
äro underkastade ämbetsmannaansvar. Med förening av arbetstagare förstås
förening, som består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift
att tillvarataga arbetstagarnas intressen rörande anställningsvillkor och
förhållandet i övrigt till arbetsgivaren. Med förening av arbetsgivare avses
en motsvarande sammanslutning å arbetsgivarsidan.

Med förhandlingsrätt förstås enligt 4 § i lagen rätt att påkalla förhandling
rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande förhållandet
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer
å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är
medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande
arbetstagarna äro medlemmar. Förhandlingsrätt för en part medför skyldighet
för andra parten att träda i förhandling. Nämnda skyldighet innebär
åliggande att, själv eller genom ombud, inställa sig vid förhandlingssammanträde
samt att, där så erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag
till lösning av fråga, varom förhandling påkallats.

Bestämmelserna om föreningsrätt äro givna i lagens 3 §. Första stycket i
denna paragraf stadgade enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att föreningsrätten
skulle lämnas okränkt samt att, om kränkning av föreningsrätten
skedde genom avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling eller
genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, rättshandlingen eller
bestämmelsen vore ogill.

Innebörden av begreppet föreningsrätt angavs icke i lagen, som ej heller
eljest lämnade någon ledning för ett fastställande av vad som skulle anses
innefatta en kränkning av föreningsrätten. Under förarbetena till lagen
gjorde sig huvudsakligen två meningar gällande angående föreningsrättens
begrepp och den omfattning, vari skydd borde beredas för föreningsrätten.
Enligt den ena borde genom lagstiftningen föreningsrätten på arbetsmarknadens
område erhålla en fullständig lösning. Detta innebure, att till reglering
i lagen om förenings- och förhandlingsrätt borde upptagas saväl fragan

186

om skydd för rätt att tillhöra förening av arbetsgivare eller arbetstagare
(föreningsrättens positiva sida) som ock frågan om skydd för rätt att stå
utanför dylik förening (föreningsrättens negativa sida). Enligt den andra
meningen borde föreningsrätten i förevarande sammanhang ej regleras i
vidare mån än som vore nödvändigt för tryggande av förhandlingsrätten.
För detta ändamål ansågs tillfyllest, att skydd tillskapades för rätt att tillhöra
förening. Sådan lagen framgick ur riksdagsbehandlingen blev denna
meningsskiljaktighet ej löst, i det att huvudstadgandet endast kom att
innehålla föreskriften att föreningsrätten skulle lämnas okränkt. Som motivering
till detta stadgande angavs, att den föreningsrätt, vilken enligt
allmänna rättsgrundsatser redan förefunnes, borde komma till uttryck i
lagen. Vad dessa rättsgrundsatser skulle innebära antyddes däremot ej.

På grund av att innebörden av begreppet föreningsrätt icke med klarhet
och fullständighet angivits i lagtexten överläts åt arbetsdomstolen, vilken
har att upptaga och avgöra mål, som avse tillämpningen av ifrågavarande
lag, att vara i egentlig mening rättsbildande på området. Genom en rad av
arbetsdomstolen under åren efter lagens tillkomst meddelade domar blevo
också de rättsverkningar, som åtföljde den i lagen åsyftade föreningsrätten,
närmare bestämda. Salunda fastslogs, att endast föreningsrättens positiva
sida var föremål för lagens skydd. En arbetsgivare ansågs exempelvis icke
vara berättigad att avskeda en organiserad arbetstagare på grund av dennes
anslutning till sin organisation, medan han däremot var oförhindrad att
avskeda en oorganiserad arbetare för att denne vägrade ansluta sig till viss
organisation.

I detta sammanhang uppkom jämväl spörsmålet om den verkan i föreningsrättsavseende,
som en organisations- eller monopolklausul — d. v. s.
en bestämmelse i kollektivavtal vilken syftar till att bereda den avtalsslutande
arbetstagarorganisationens medlemmar företrädes- eller ensamrätt
till anställning hos den eller de arbetsgivare avtalet avser — medför för
arbetstagare, vilka icke tillhöra den organisation, till vars förmån klausulen
gäller. Ej sällan konkurrera tva olika arbetstagarorganisationer med varandra
om arbetstillfällena pa en arbetsplats, därvid den ena organisationen
förmår arbetsgivaren att i kollektivavtalet inrycka organisationsklausul av
innehall att arbetsgivaren skall använda uteslutande medlemmar av denna
organisation. Ofta sker detta trots att arbetsgivaren redan har kollektivavtal
med den andra organisationen, eventuellt innehållande organisationsklausul
till förmån för dennas medlemmar. Eftersom organisationsklausulen
innebär förbud för arbetsgivaren att använda arbetare, som tillhöra den
andra organisationen, är arbetsgivaren enligt klausulen pliktig avskeda
dylika arbetare. Fragan blev da, huruvida icke ett fullgörande av klausulen
i detta hänseende komme i strid med de berörda arbetarnas lagenliga föreningsrätt.

I arbetsdomstolens domar nr 73/1937 och 24/1939 löstes denna fråga på

187

följande sätt: Krav att en klausul om företrädesrätt till arbete för en viss
arbetstagarorganisations medlemmar skulle intagas i kollektivavtal förklarade
arbetsdomstolen icke i och för sig kunna anses vara stridande mot
3 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Men om en arbetare, tillhörande
annan organisation än den avtalsslutande, var anställd hos arbetsgivaren
redan vid organisationsklausulens tillkomst, skulle en tillämpning
av klausulen strida mot denne arbetares föreningsrätt. Han finge därför
icke avskedas, och klausulen vore ogiltig i vad honom anginge. I fall däremot
då en arbetare, tillhörande annan organisation, anställts efter klausulens
tillkomst och arbetsgivaren alltså genom anställandet gjort sig skyldig
till ett avtalsbrott, ansåg domstolens pluralitet i den senare av de båda
nyssnämnda domarna, att lagens föreningsrättsbestämmelser icke gällde;
hinder kunde icke antagas föreligga mot att arbetsgivaren genom att åter
avskeda arbetaren gottgjorde detta avtalsbrott. Domstolens vice ordförande
var skiljaktig och ansåg, att lagen även i detta senare fall medförde skydd
mot avskedande.

Sistberörda dom behandlade jämväl det fall, att arbetsgivaren gentemot
olika arbetstagarorganisationer gjort utfästelser, som icke voro förenliga
med varandra. Arbetsdomstolen ansåg, att båda utfästelserna i och för sig
voro giltiga, men att blott den ena kunde fullgöras efter sitt innehåll. I
anslutning till allmänna rättsgrundsatser borde då — enligt domstolens
mening — i princip gälla, att den utfästelse, som först blivit gjord, skulle
fullgöras utan hänsyn till den andra, vilket icke uteslöte, att den som vore
berättigad enligt den senare utfästelsen kunde tillerkännas skadestånd därför
att arbetsgivaren icke uppfyllt sitt löfte enligt denna.

I skrivelse den 22 april 1939, nr 197, hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning angående ändring av lagen om förenings-
och förhandlingsrätt i syfte att närmare bestämma begreppet föreningsrätt
ävensom att för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kunde föranleda. I anledning härav uppdrogs åt en inom socialdepartementet
tillkallad sakkunnig att verkställa utredning i ämnet. Enligt ett
av denne den 30 december 1939 avgivet betänkande (SOU 1939:49) föreslogs,
att 3 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt skulle i vad nu är i
fråga erhålla följande ändrade lydelse:

”Med föreningsrätt förstås i denna lag rätt för arbetsgivare och arbetstagare
att tillhöra förening, varom i 2 § sägs, utnyttja medlemskap i förening
samt verka för förening eller för bildandet av sådan.

Föreningsrätten skall lämnas okränkt; och vare förening icke skyldig
tåla sådan kränkning av föreningsrätten, som innebär intrång i dess verksamhet.

Kränkning av föreningsrätten föreligger, om å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan
åtgärd vidtages mot någon å andra sidan för att förmå honom
att icke inträda i oller att utträda ur förening eller att icke utnyttja med -

188

lemskap i förening eller att icke verka för förening eller för bildandet av
sådan, så ock om å ena sidan, till nackdel för någon å andra sidan, åtgärd
vidtages på grund av hans medlemskap i förening eller utnyttjande av detta
eller hans verksamhet för förening eller för bildandet av sådan.

Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan
dylik rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat
avtal, vare rättshandlingen eller bestämmelsen ogill.”

I betänkandet anförde den sakkunnige, att vid en sådan partiell reglering
av föreningsrätten, som avsåges med det honom lämnade utredningsuppdraget,
begränsades området för lagstiftningen genom dess syftemål att
trygga förhandlingsrätten vad arbetsmarknaden beträffade. Därigenom
komme lagstiftningen, framhöll den sakkunnige vidare, att avse blott sådana
förhållanden, som kunde uppkomma mellan arbetsgivare och arbetstagare,
under det att förhållandet mellan arbetstagare eller arbetsgivare
inbördes fölle utanför lagstiftningen.

Rörande föreningsrättens positiva och negativa sida samt beträffande
frågan om organisationstvång anförde den sakkunnige följande:

”Vad beträffar arbetsgivare och arbetstagare har av undersökningen
framgått, att föreningsrätten för dem i första hand bör innefatta rätt att
tillhöra förening. En dylik rätt måste även anses följa av det ändamål,
som i detta sammanhang tillagts föreningsrätten, nämligen att säkerställa
förhandlingsrätten. Däremot har förhandlingsrättens säkerställande icke
synts kräva en föreningsrätt, som tillika innefattar rätt för arbetsgivare och
arbetstagare att icke tillhöra förening, d. v. s. skydd mot organisationstvång.
Följande må tjäna till belysning härav. Den i lagen stadgade förhandlingsrätten
gäller i förhållandet mellan å ena sidan arbetsgivare eller
förening av arbetsgivare samt å andra sidan förening av arbetstagare. En
åtgärd från ena sidan, som innebär organisationstvång mot någon å andra
sidan, kan i första hand rikta sig mot oorganiserad arbetsgivare eller arbetstagare,
och åtgärdens syfte är då att förmå arbetsgivaren eller arbetstagaren
att inträda i viss organisation. I dylikt fall kan icke gärna någons förhandlingsrätt
bli lidande, såvida icke den mot vilken åtgärden riktar sig skulle
ha för avsikt att ansluta sig till annan organisation. För denna sistnämnda
organisations del kan värdet av förhandlingsrätten visserligen förringas
genom minskad medlemsanslutning, men den påverkan för vilken vederbörande
utsättes berör härvicf dennes rätt att tillhöra en organisation d. v. s.
föreningsrättens positiva sida. Åtgärden kan emellertid även rikta sig mot
organiserad arbetsgivare eller arbetstagare, och den avser då att antingen
hindra denne från att utgå ur den organisation han tillhör eller ock förmå
honom att övergå till annan organisation. Tydligt är att en åtgärd, som
avser att hindra någon från att lämna en organisation, icke kan för denna
organisations del minska värdet av förhandlingsrätten. Ej heller kan en
åtgärd, som går ut på att förmå någon att övergå från en organisation till

189

en annan, förringa värdet av förhandlingsrätten för den senare organisationen.
Skulle en arbetsgivare eller arbetstagare, som utsättes för påverkan
att mot sin vilja kvarstanna i en organisation, ha för avsikt att övergå till
annan organisation, kan däremot för denna senare organisations del förhandlingsrätten
mista i värde. Likaså kan, då arbetsgivare eller arbetstagare
utsättes för påverkan att övergå från en organisation till en annan, förhandlingsrätten
för den förra organisationen minska i betydelse. Emellertid
beröres i båda dessa fall arbetsgivarens eller arbetstagarens rätt att tillhöra
förening; därest föreningsrätten här skulle anses kränkt, förelåge sålunda en
kränkning av dess positiva sida. I detta sammanhang är att uppmärksamma
arbetsdomstolens dom nr 73/1937. Häri uttalade arbetsdomstolen, att
föreningsrätten enligt 1936 års lag endast omfattade den positiva sidan
av denna rätt; och enligt den uppfattning, som kom till uttryck i domen,
skulle en arbetsgivare — vilken, efter att ha träffat avtal med en arbetstagarorganisation
om företrädesrätt för dess medlemmar till arbete hos
honom, till uppfyllande av avtalet avskedar tidigare anställda arbetstagare
tillhörande annan organisation — göra sig skyldig till kränkning av dessa

arbetstagares lagenliga föreningsrätt.------------

Föreningsrätten för arbetsgivare och arbetstagare bör vara absolut. Den
bör sålunda icke kunna med laga verkan efterges. Ej heller böra de rättsverkningar,
som knutits till rätten, kunna upphävas eller inskränkas genom
kollektiva eller andra avtal. I detta sammanhang må uppmärksammas de
stundom i kollektivavtal förekommande s. k. organisationsklausulerna,
vilka vanligen innebära företrädesrätt till arbete för medlemmarna i den
arbetstagarorganisation som slutit avtalet. En dylik organisationsklausul
bör väl i och för sig vara giltig. Men verkningarna av densamma böra icke
kunna sträcka sig därhän, att en åtgärd från en arbetsgivares sida, som
eljest skolat vara föreningsrättskränkande, icke blir att anse som sådan,
därför att den sker med stöd av klausulen. Skydd för en organiserad arbetstagares
föreningsrätt bör alltså med hänsyn till föreningsrättens absoluta
natur föreligga, oavsett huruvida den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren
är anställd, före eller efter arbetstagarens anställande med annan organisation
än den arbetstagaren tillhör slutit kollektivavtal innehållande organisationsklausul.
Anmärkas må, att denna ståndpunkt överensstämmer med
den skiljaktiga mening, som i arbetsdomstolens dom nr 24/1939 omfattades
av domstolens vice ordförande.

Av föreningsrättens absoluta natur torde vidare följa, att en organisationsklausul
icke kan göras gällande till den del densamma skulle ålägga
en arbetsgivare något som strider mot hans förpliktelse att hålla föreningsrätten
i helgd. Följande fall torde härutinnan vara belysande. Situationen
tänkes vara den, att två arbetstagarorganisationer, kallade A och 11, konkurrera
om arbetstillfällena hos en och samme arbetsgivare och att organisationen
B med arbetsgivaren överenskommit om organisationsklausul. Ilar ar -

190

betsgivaren inga A-medlemmar anställda, och anställer han ej heller sådana,
erbjuder situationen tydligen intet av intresse i detta sammanhang. Har
arbetsgivaren A-medlemmar anställda, kan däremot en motsättning uppstå
mellan arbetsgivarens i lag stadgade skyldighet att respektera dessas föreningsrätt
samt de åtaganden, arbetsgivaren genom organisationsklausulen
gjort. Ett dylikt åtagande kan vara att avskeda redan vid klausulens tillkomst
anställda A-medlemmar för att i deras ställe intaga B-medlemmar.
höreningsrätten måste emellertid lägga hinder i vägen för arbetsgivaren
att fullgöra detta åtagande, och vid sådant förhållande kan arbetsgivaren
ej bli skadeståndsskyldig till B, om han underlåter att avskeda A-medlemmarna.
Verkställer han dylikt avskedande för att fullgöra sitt ifrågavarande
åtagande, kränker han A-medlemmarnas föreningsrätt, och för denna
kränkning kan han åläggas skadestånd. Anställer arbetsgivaren i strid mot
organisationsklausulen A-medlemmar, utgör dessas föreningsrätt väl hinder
mot åläggande för honom att på grund av organisationsklausulen avskeda
de anställda A-medlemmarna för att i deras ställe intaga B-medlemmar,
men genom anställandet av A-medlemmarna bryter arbetsgivaren mot organisationsklausulen
och för avtalsbrottet härutinnan kan han förpliktas att
till B utge skadestånd.

Det anförda torde innebära, att den lagstadgade föreningsrätten städse
utgör hinder för en arbetsgivare att till uppfyllande av en organisationsklausul,
som han träffat med en organisation, avskeda arbetstagare tillhörande
annan organisation samt att underlåtenhet av en arbetsgivare att
till efterkommande av en organisationsklausul verkställa avskedanden icke
medför skadeståndsskyldighet för honom gentemot den organisation, till
vars förmån klausulen ingåtts.”

Vad den sakkunnige sålunda yttrat gäller den föreningsrätt, som skulle
tillkomma enskilda arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande förening av
arbetsgivare eller arbetstagare framhöll den sakkunnige, att i samtliga de
fall, däri föreningsmedlems föreningsrätt kränktes, jämväl föreningen kunde
lida intrång i sin verksamhet, och detta på sådant sätt, att verklig skada för
föreningen kunde uppkomma. Med hänsyn därtill och då dylikt intrång
vore ägnat att förringa värdet av förhandlingsrätten för föreningens vidkommande
borde förening som sådan tilläggas rätt att icke behöva tåla
kränkning av medlems föreningsrätt. Emellertid kunde förening lida intrång
i sin verksamhet ej blott då någon dess medlem utsattes för föreningsrättskränkning
utan jämväl då arbetsgivare eller arbetstagare utanför föreningen
påverkades att icke ansluta sig till föreningen. Förening borde därför
äga rätt att icke behöva tåla kränkning av arbetsgivares eller arbetstagares
föreningsrätt, oavsett om den kränkte vore föreningsmedlem eller ej, allt
dock under förutsättning att den föreningsrättskränkande åtgärden innebure
intrång i föreningens verksamhet. Att utöver vad som följde av det
nu sagda medge en materiell rätt på förevarande område för förening som

191

sådan, vore däremot enligt den sakkunniges mening ej tillrådligt. Förening
kunde visserligen tillfogas intrång i sin verksamhet utan att någon arbetsgivares
eller arbetstagares föreningsrätt kränktes. Men de fall där så kunde
ske syntes icke böra föranleda till ett fristående skydd för förening. Uppmärksamheten
riktades här främst å det fall, då en arbetsgivare systematiskt
undveke att anställa arbetstagare tillhörande viss förening, vilket
kunde leda till minskad medlemsanslutning. Ett skydd för förening mot
dylikt intrång i sin verksamhet skulle emellertid — eftersom skillnad
uppenbarligen icke kunde göras mellan det fall arbetsgivaren till stöd för
sitt berörda handlingssätt kunde åberopa en organisationsklausul och då
så ej vore händelsen — medföra, att organisationsklausuler bleve ogiltiga
i vad de avsåge åläggande för arbetsgivare att vid anställning av arbetstagare
hålla sig till viss organisation, och vad detta skulle betyda för förhållandena
på arbetsmarknaden kunde blott bedömas i ett vidare sammanhang.

Den sakkunnige kom således till det resultatet, att förening icke borde
tillerkännas en självständig föreningsrätt utan skulle sådan rätt endast
tillkomma enskild arbetsgivare och arbetstagare. Förening skulle emellertid
icke vara skyldig tåla sådan kränkning av arbetsgivares och arbetstagares
föreningsrätt, som innebure intrång i föreningens verksamhet. Den
sakkunnige föreslog i överensstämmelse härmed ett tillägg till 29 § lagen
om förenings- och förhandlingsrätt av innehåll att förening, varom i 2 §
sägs, skulle äga vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan i mål rörande
föreningsrätt för medlem i föreningen samt att denne själv ej finge kära i
sådant mål, med mindre han visade, att föreningen undandroge sig att tala
å hans vägnar.

I proposition nr 106 framlades lagstiftningsfrågan till prövning av 1940
års riksdag. Chefen för socialdepartementet anslöt sig därvid helt till de
synpunkter, som framförts av den sakkunnige. Dennes förslag till lag om
ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen om förenings- och förhandlingsrätt
upptogs därför — med allenast en mindre redaktionell jämkning — i propositionen.
Därjämte föreslogs i propositionen dels att till 3 § tredje stycket
skulle göras det tillägg att kränkning av föreningsrätten skulle anses föreligga,
änskönt åtgärden vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal
eller annat avtal, dels ock att till 3 § andra stycket samt 29 §
skulle läggas den bestämmelsen att, om huvudorganisation funnes, skulle
vad i nämnda lagrum sades om förening gälla beträffande huvudorganisationen.

Sedan propositionen i oförändrat skick på hemställan av andra lagutskottet
bifallits av riksdagen, utfärdades lag i ämnet den 17 maj 1940.

Även efter denna lagändring har arbetsdomstolen avgjort ett stort antal
mål rörande föreningsrättsskyddet och frågan om lagens verkan i förhål -

192

lande till organisationsklausulerna i kollektivavtalen. I sistnämnda hänseende
må särskilt hänvisas till domarna nr 50/1944 och 96/1944.

I det mål, som avgjordes genom domen nr 50/1944 hade en arbetsgivare
— efter att med en fackförbundsavdelning ha träffat ett kollektivavtal
innehållande en monopolklausul — avskedat tre arbetare, vilka voro medlemmar
av en syndikalistisk lokal samorganisation. Vid arbetsdomstolen
yrkade samorganisationen, att enär avskedandena haft sin grund uteslutande
i arbetarnas medlemskap i samorganisationen och arbetsgivarens förfarande
mot arbetarna följaktligen utgjorde en klar föreningsrättskriinkning,
arbetsgivaren måtte förpliktas dels att till arbetarna utgiva ersättning
för förlorad arbetsförtjänst, dels ock att till såväl arbetarna själva som
samorganisationen gälda allmänt skadestånd. Arbetsgivaren invände bland
annat, att avskedandena icke varit riktade mot arbetarna i deras egenskap
av just syndikalister utan hade endast föranletts därav, att arbetsgivaren
med hänsyn till innehållet i organisationsklausulen varit gentemot fackförbundsavdelningen
avtalsenligt förhindrad att anlita andra arbetare än
medlemmar av avdelningen. Arbetsdomstolen fann av utredningen i målet
framgå, att avskedandena av arbetarna haft sin grund allenast i deras medlemskap
i lokala samorganisationen. Arbetsdomstolen ansåg därför, att avskedandena
— änskönt de företagits till uppfyllande av arbetsgivarens i
förhållande till förbundsavdelningen åtagna förpliktelse att icke anlita
andra arbetare än medlemmar av avdelningen — stått i uppenbar strid
med bestämmelserna i 3 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Arbetsgivaren
prövades på grund av föreningsrättskränkningen ha ådragit sig
ersättningsskyldighet till arbetarna och skadeståndsskyldighet till dessa
och samorganisationen.

I det fall, som avgjordes genom domen nr 96/1944, gällde det likaledes
en av en lokal samorganisation väckt talan för det arbetare, tillhörande
samorganisationen, ej återanställts hos en arbetsgivare, som med en fackförbundsavdelning
slutit kollektivavtal med monopolklausul. Arbetsdomstolen
fann det ställt utom tvivel, att arbetsgivaren för att bereda arbete
åt de i målet ifrågakomna arbetarna uppställt såsom villkor, att de skulle
utträda ur samorganisationen och ingå som medlemmar i avdelningen,
ävensom att detta skett till fullgörande av en i arbetsgivarens avtal med
avdelningen inryckt bestämmelse att arbetarna vid företaget skulle vara
organiserade i förbundet och att förbundets medlemmar ägde företrädesrätt
till arbete. Fråga vore nu, huruvida arbetsgivaren genom sitt handlingssätt
gjort sig skyldig till kränkning av föreningsrätten. Arbetsdomstolen yttrade
härutinnan: ”Om en arbetsgivare, som med viss arbetarorganisation träffat
överenskommelse om en sådan organisationsklausul som den ovan nämnda,
på grund av klausulen avskedar en hos honom anställd arbetare, som är
medlem av annan organisation, eller såsom villkor för fortsatt anställning
uppställer, att arbetstagaren skall utträda ur sin organisation, innebär

193

detta otvivelaktigt en kränkning av föreningsrätten. Var dylik arbetstagare
anställd redan vid organisationsklausulens tillkomst, måste vidare klausulen
anses ogiltig, såvitt angår denne arbetstagare. På den grund att arbetsgivaren
utan villkor i sin tjänst behåller arbetstagaren även efter klausulens
tillkomst kan arbetsgivaren alltså icke bliva skadeståndsskyldig i förhållande
till den organisation, med vilken klausulen avtalats. Denna uppfattning
har kommit till uttryck såväl i arbetsdomstolens domar nr 73/1937 och
24/1939 som även under förarbetena till lagen den 17 maj 1940 angående
ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen den 11 september 1936 om föreningsoch
förhandlingsrätt. Enligt vad som uttalats under nämnda förarbeten är
däremot organisationsklausulen giltig, om arbetstagaren blivit anställd
efter organisationsklausulens tillkomst, ehuru arbetsgivaren även i detta fall
gör sig skyldig till kränkning av föreningsrätten genom förfarande, varom
nu är fråga. Detta sammanhänger med att arbetsgivaren i det senare fallet
handlat i strid med organisationsklausulen redan genom arbetstagarens anställande.
” Jämväl i detta mål bifölls käromålet.

De nu nämnda domarna voro enhälliga.

I en till mig inkommen klagoskrift har redaktören Frid Nordin i Stockholm
på uppdrag av och såsom ombud för Filipstads lokala samorganisation,
hotellägaren Eric Östlund i Ludvika, Ludvika lokala samorganisation,
åkeriägaren Otto Granqvist i Växjö, åkeriägaren Evald Samuelsson i Persberg
samt Persbergs lokala samorganisation och dess förutvarande medlemmar
Karl Arne ILolmkvist, Fritz Olof Henriksson och John Helge Andersson
anfört, att genom arbetsdomstolens domar nr 35 och 36 för år 1945 samt
nr 41 och 59 för år 1946 införts en ny tolkning av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt, vilken tolkning icke syntes stå i överensstämmelse med
lagens anda och mening och som på ett allvarligt sätt beredde osäkerhet
i fråga om medborgares rättigheter samt i fråga om arbetsgivares och arbetstagares
skyldigheter enligt lagen.

I de mål, som avgjordes genom de sålunda påtalade domarna, voro omständigheterna
följande.

Domen nr 35/1945. Aktiebolaget Wasa spisbrödsfabrik i Filipstad hade sedan
gammalt kollektivavtal med Svenska livsmedelsarbetareförbundets avdelning
nr 56 Filipstad, innehållande bestämmelse att samtliga arbetare
skulle vara medlemmar av förbundet. Den 15 mars 1943 anställdes hos bolaget
en medlem av Filipstads lokala samorganisation vid namn Elov Olsson
utan att det därvid var tal om Olssons organisationsförhållanden. Sedan
Olsson av en funktionär i avdelningen förmåtts att ingå som medlem av
avdelningen, blev han, enär han underlåtit att erlägga föreskrivna avgifter
till avdelningen, från och med den 1 juli 1944 utesluten ur densamma. I
augusti 1944 erhöll han av bolaget en skrivelse, vari bolaget — under hänvisning
till organisationsklausulen i avtalet med avdelningen och under

13 - Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1048 års riksdag.

194

åberopande att Olsson icke fullgjort sina skyldigheter mot avdelningen -—
uppsade Olsson från hans anställning.

Samorganisationen yrkade vid arbetsdomstolen, att enär avskedandet av
Olsson inneburit kränkning av dennes föreningsrätt och medfört intrång i
samorganisationens verksamhet, bolaget måtte förpliktas att återanställa
Olsson och till honom utgiva ersättning för förlorad arbetsförtjänst ävensom
att till Olsson och samorganisationen utgiva skadestånd.

Bolaget invände bland annat: Avskedandet hade icke föranletts av att
Olsson vore syndikalist utan hade uteslutande berott på Olssons vägran
att fullfölja sin ansökan om inträde i avdelningen. Härigenom hade icke
skett någon kränkning av Olssons föreningsrätt. Medlemskap i förbundet
och i lokala samorganisationen uteslöte nämligen icke varandra, vare sig
enligt förbundets eller enligt samorganisationens stadgar. Det förekomme
i ej obetydlig utsträckning, att arbetare vid fabriken tillhörde båda organisationerna.
Genom lagen om förenings- och förhandlingsrätt hade väl rätten
att tillhöra viss organisation skyddats, men däremot hade ej lagfästs någon
rätt att stå utanför en organisation.

Arbetsdomstolen yttrade i domen följande:

”När arbetstagarorganisationer inbördes konkurrera om arbetstillfällena,
uppkommer ofta problemet om motsättningen mellan den lagstadgade föreningsrätten
och den i lag icke förbjudna möjligheten att i kollektivavtal
föreskriva tvång för arbetsgivaren att endast sysselsätta medlemmar av
den ena av de konkurrerande organisationerna. I förevarande mål har en ny
fråga uppkommit, som hänför sig till detta problemkomplex. En arbetsgivare
har under hänvisning till organisationsklausul i avtal mellan honom
och viss arbetarorganisation avskedat en till annan arbetarorganisation
hörande arbetare, vilken vägrat att ansluta sig till förstnämnda organisation.
Gentemot påstående att avskedandet inneburit föreningsrättskränkning
åberopar arbetsgivaren, att hinder icke förelegat för den avskedade
arbetaren att samtidigt vara medlem av båda organisationerna. Avskedandet
skulle följaktligen icke riktat sig mot arbetarens rätt att tillhöra den
organisation han själv önskade utan uteslutande varit en följd av arbetarens
vägran att ansluta sig till den av arbetsgivaren anvisade organisationen.

I de flesta mål av liknande art, som domstolen tidigare avgjort till arbetarpartens
förmån, har läget varit det, att enligt vad som blivit utrett avskedandet
föranletts av arbetarens vägran att lämna den ena arbetarorganisationen
för att inträda i den andra. Dessa mål sakna uppenbarligen intresse
i förevarande sammanhang. Emellertid finnas i domstolens praxis
även andra mål — bland andra de som avgjorts genom de av samorganisationen
åberopade domarna nr 73/1937 och 24/1939 — där liksom i det nu
till bedömande föreliggande fallet arbetsgivaren icke krävt mera av arbetaren
än att denne skulle inträda i viss av arbetsgivaren anvisad organisation
och där det sålunda icke varit tal om utträde ur annan organisation

195

men där domstolen likväl, när den vägrande arbetaren avskedats, antagit
att härigenom skett en kränkning av föreningsrätten. Den stora olikheten
föreligger dock mellan dessa mål och det nu förevarande, att i de tidigare
avgjorda målen från arbetsgivarsidan icke åberopats och ej heller på annat
sätt i målet framkommit, att en arbetare ägde möjlighet att samtidigt tillhöra
båda de konkurrerande organisationerna. Denna omständighet i förening
med uppläggningen i övrigt av de tidigare målen och den skarpa motsättningen
mellan organisationerna har i själva verket medfört, att möjligheten
av dylik dubbelorganisation ej stått för domstolen klar. Domstolen
har med andra ord utgått från att arbetsgivarens krav på inträde i den ena
organisationen innefattade krav på utträde ur den andra.

Från domstolens tidigare praxis kan följaktligen ingen ledning hämtas
för avgörande av den nu föreliggande tvistefrågan.

Huvudfrågan i detta mål är, huruvida bolagets åtgärd att avskeda Olsson
med anledning av att han icke efterkommit bolagets fordran, att han skulle
ansluta sig till livsmedelsarbetareförbundets avdelning nr 56, kan anses
samtidigt rikta sig mot Olssons rätt att tillhöra samorganisationen samt
utnyttja sitt medlemskap i och verka för densamma. Onekligen äro, såsom
från samorganisationens sida i målet framhållits, för en arbetare vissa
olägenheter förenade med ett samtidigt medlemskap i samorganisationen
och avdelningen. Då emellertid, enligt vad som i målet är ostridigt, ett
samtidigt medlemskap i båda organisationerna är stadgeenligt tillåtet, hava
tydligen icke dessa olägenheter för samorganisationen och dess medlemmar
framstått såsom särskilt betydelsefulla. I praktiken förekommer också,
enligt vad numera är för domstolen känt, att arbetare samtidigt äro medlemmar
i sådana konkurrerande organisationer, varom här är fråga. Möjligt
är väl, att Olsson icke haft kännedom om att han kunde samtidigt vara
medlem i båda organisationerna och därför uppfattat bolagets krav, att
han skulle inträda i avdelningen, såsom innefattande ett krav på utträde
ur samorganisationen. Det har dock närmast ålegat Olsson att själv förskaffa
sig kännedom om möjligheten att vara medlem i båda organisationerna
och icke bolaget att upplysa honom därom. Bolagets underlåtenhet
att vid Olssons anställande undersöka dennes organisationstillhörighet
liksom det förhållandet, att man veterligen icke haft något att erinra
emot att en del av de övriga arbetarna vid företaget varit organiserade
även i samorganisationen, utvisar att Olssons medlemskap i samorganisationen
i och för sig varit bolaget likgiltigt. Med hänsyn till vad nu anförts,
kan bolagets åtgärd att söka påverka Olsson att intriida i avdelningen och
det sedermera vidtagna avskedandet av Olsson icke med fog anses hava
företagits i sådant syfte eller av sådan anledning, som i 3 § lagen om
förenings- och förhandlingsrätt förutsättes för att föreningsrättskränkning
skall föreligga.

På grund härav prövar arbetsdomstolen riittvist ogilla käromålet.”

196

Domen var icke enhällig. Vid omröstningen förenade sig domstolens
arbetsgivar- och arbetarrepresentanter om den mening, domen innehåller.
Ordföranden, vice ordföranden och den tredje utan förslag utsedde ledamoten
voro av skiljaktig mening och yttrade:

”På de av pluraliteten anförda skälen finna även vi, att ledning för
avgörande av den nu föreliggande tvistefrågan icke kan hämtas från domstolens
tidigare praxis.

Om en arbetare, som tillhör viss organisation men genom hot om avsked
av arbetsgivaren tvingas att ingå i annan organisation med motsatsställning
till den förra, likväl tillätes kvarstå i sin gamla organisation, måste
dock hans intresse för den senare och för dess verksamhet bliva i hög grad
minskat. Den praktiska nyttan av fortsatt medlemskap i den gamla organisationen
blir ganska obetydlig; i alla angelägenheter, som röra hans
anställning, har han att söka stöd hos sin nya organisation. Möjligheten
för honom att utöva verksamhet för den gamla organisationen måste också
bliva högst begränsad. På grund av motsatsförhållandet mellan organisationerna
och de krav på solidaritet och lojalitet, som uppställas av vardera
organisationen, kommer arbetaren lätteligen i en brydsam situation, och
han utsättes för risken att bliva misstrodd och trakasserad av båda organisationerna
och deras medlemmar. Slutligen betungas han av dubbla
medlemsavgifter. På grund av dessa omständigheter föreligger stor sannolikhet
för att arbetaren i längden icke kan uthärda sin mellanställning
utan nödgas utträda ur sin gamla organisation.

Vidare märkes, att arbetaren med hänsyn till omständigheterna har all
anledning att uppfatta arbetsgivarens under avskedshot framställda krav
på inträde i den andra organisationen såsom samtidigt avseende en fordran
på utträde ur den gamla. Om någon hänsyn över huvud skulle kunna tagas
till möjligheten av dubbelorganisation, skulle därför i varje fall först och
främst krävas, att arbetsgivaren i samband med sin uppmaning till arbetaren
att inträda i den andra organisationen samtidigt för arbetaren gjorde
klart, att utträde ur den gamla organisationen icke begärdes. Icke ens en
sådan åtgärd skulle dock vara till fyllest. Det för arbetaren otillfredsställande
i att tillhöra båda organisationerna beror på motsatsförhållandet
mellan dessa, och i denna del kan arbetsgivaren icke utöva någon inverkan.
Även om han skulle kunna uppvisa, att den organisation, i vilken han
fordrar att arbetaren skall inträda, icke har något att invända mot att
arbetaren är dubbelorganiserad, kan han aldrig lämna någon garanti mot
trakasserier av organisationens enskilda medlemmar och än mindre kan
han giva någon garanti i fråga om vad den gamla organisationen och dess
medlemmar kunna komma att företaga sig.

På grund av vad sålunda anförts finna vi det böra antagas, att en
arbetsgivare, som till fullgörande av organisationsklausul med en organisation
under hot om avsked kräver, att medlem i annan organisation med

197

motsatsställning till den förra skall inträda i denna organisation, gör sig
skyldig till kränkning av föreningsrätten, även om arbetsgivaren medgiver,
att utträde ur den gamla organisationen icke fordras.

I förevarande fall har bolaget, som lämnat obestritt att bolaget ägt
kännedom om att Olsson tillhört en syndikalistisk organisation, entledigat
Olsson därför att denne vägrat inträda i livsmedelsarbetarelorbundets
avdelning nr 56. Oavsett huruvida bolaget åsyftat, att Olsson i händelse av
inträde i avdelningen kunnat kvarstå i den syndikalistiska organisationen,
finna vi i enlighet med vår angivna ståndpunkt, att bolaget genom sin
åtgärd gjort sig skyldig till kränkning av Olssons föreningsrätt, vilken
kränkning samtidigt inneburit intrång i samorganisationens verksamhet.”

På grund härav biföllo dessa ledamöter samorganisationens talan med
vissa jämkningar av fordrade ersättnings- och skadeståndsbelopp.

Domen nr 36/1945. Sedan Östlund såsom innehavare av Hotell Malmen
i Ludvika den 14 mars 1945 träffat överenskommelse med Sverges hotelloch
restaurangpersonals förbund, varigenom han dels förpliktat sig att
från och med den 15 mars 1945 vid hotellet tillämpa visst kollektivavtal,
dels oek förklarat att samtliga vid företaget redan anställda skulle omedelbart
efter överenskommelsens undertecknande ingå som medlemmar i
förbundet och nyanställd personal senast fjorton dagar efter anställningens
tillträdande, yrkade förbundet vid arbetsdomstolen, att enär åtminstone
fyra vid hotellet anställda personer icke kunnat förmås att ansluta sig
till förbundet och Östlund det oaktat vägrat avskeda dem, Östlund måtte
förpliktas att omedelbart avskeda dem av de anställda, som ej voro medlemmar
i förbundet, ävensom att till förbundet gälda allmänt skadestånd.
I målet upplystes, att Östlund den 7 november 1944 slutit kollektivavtal
med Ludvika lokala samorganisation och att de fyra arbetarna i anledning
därav utträtt ur förbundet och i stället ingått såsom medlemmar i samorganisationen.

På i huvudsak samma skäl, som av arbetsdomstolen anförts i nästföregående
dom, förpliktade domstolens majoritet Östlund dels att från sin
tjänst skilja dem av arbetarna, som stodo utanför förbundet, för såvitt
de icke redan sökt eller inom fjorton dagar från dagen för arbetsdomstolens
dom sökte inträde i detsamma, dels ock att till förbundet såsom allmänt
. skadestånd utgiva 100 kronor. Majoriteten utgjordes jämväl i detta mål
av domstolens arbetsgivar- och arbetarrepresentanter. Domstolens övriga
ledamöter gjorde enahanda uttalande som de skiljaktiga ledamöterna i
domen nr 35/1945 och ogillade därför förbundets talan i nu ifrågavarande
avseende.

Domen nr 41/19/6. Den 27 maj 1941 träffades mellan åtskilliga åkeriägare
i Växjö, däribland Granqvist, samt Svenska transportarbetareförbundets
avdelning nr 96 (Växjö transportarbetares fackförening) ett kollektivavtal,
enligt vilket arbetsgivaren skulle vid behov av arbetskraft i första hand

198

anlita den avtalsslutande organisationens medlemmar i den mån lämpliga
sådana funnes. Arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren längre tid
än fjorton dagar, var enligt avtalet skyldig tillhöra den avtalsslutande
organisationen utan skyldighet för arbetsgivaren att kontrollera detsamma.
Granqvist sysselsatte fyra arbetare, vilka genom Växjö lokala samorganisation
inträdde såsom medlemmar i Sverges arbetares centralorganisation,
tre den 12 december 1944 och den fjärde den 3 april 1945. Den 6 juni 1945
träffade Granqvist kollektivavtal med samorganisationen, innehållande
bland annat att anställda arbetare skulle vara fackligt organiserade och
att vid varje tillfälle minst hälften av de anställda skulle vara medlemmar
i samorganisationen.

Fackföreningen yrkade vid arbetsdomstolen, att Granqvist måtte förpliktas
avskeda de fyra arbetarna, vilka stodo utanför fackföreningen,
samt att till fackföreningen gälda allmänt skadestånd. Fackföreningen
åberopade därvid domarna nr 35 och 36 för år 1945 samt uppgav, att det
varken enligt transportarbetareförbundets eller centralorganisationens stadgar
förelåge hinder mot att en arbetstagare tillhörde såväl förbundet som
centralorganisationen.

Granqvist genmälde bland annat: Med bestämmelsen i lagen att kränkning
av föreningsrätten skulle anses föreligga, änskönt åtgärden vidtagits
till uppfyllande av bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, syftades
främst på det fall att i kollektivavtal upptagits organisationsklausul. Ett
”uppfyllande” av organisationsklausulens innehåll behövde allenast bestå
däri, att arbetsgivaren vidtoge åtgärd mot sina arbetare för att förmå
dem att ingå i den organisation, till vilkens förmån klausulen avtalats.
Såsom lagen vore utformad, vore ett dylikt uppfyllande av organisationsklausulen
i och för sig att uppfatta såsom kränkning av föreningsrätten.
Denna uppfattning om lagens innebörd stöddes av det sätt, varpå den
återgivna lagbestämmelsen historiskt tillkommit. Bestämmelsen hade vid
lagändringen 1940 införts i lagen ytterst med anledning av vad arbetsdomstolens
vice ordförande uttalat i sin skiljaktiga mening till domen
nr 24/1939. Däri hade klart och tydligt sagts ifrån, att åtgärden att
genom avsked eller avskedshot söka tvinga en arbetare att ansluta sig till
en viss organisation vore lagstridig, såframt arbetaren tillhörde en annan
organisation, och detta alldeles oavsett om åtgärden vore anlagd på att
arbetaren också skulle lämna denna organisation eller icke. Den invändningen
kunde kanske tänkas, att den ifrågavarande lagbestämmelsen
stode i relation till vad förut sagts i lagens 3 § därom, att kränkning av
föreningsrätten förelåge, om åtgärd vidtoges för att förmå någon att icke
inträda i eller att utträda ur förening. Det vore emellertid tydligt, att det
för den lagfästa föreningsrättens syfte att trygga förhandlingsrätten vore
tillräckligt, att den anställde vore ansluten till en organisation, samt att
det för samma ändamål vore helt enkelt nödvändigt, att den anställde

199

själv finge fritt välja organisation utan påtryckning eller tvång från arbetsgivarens
sida. Förhandlingsrätten kunde annars lätt bliva en chimär.
Dessutom vore det uppenbart, att en tvångsorganisering i en annan organisation
med nödvändighet i regel komme att medföra utträde ur den
tidigare organisationen. Resultatet av domen nr 36/1945 hade också blivit,
att de arbetstagare, om vilka i målet varit fråga, nödgats lämna sin förutvarande
organisation. Visserligen förekomme i undantagsfall att arbetare
vore ansluten till två olika organisationer, men det vore då i regel fråga
om ett frivilligt åtagande, som icke kunde för andra fall rättfärdiga ett
tvångsförfarande. Ej heller kunde det anses riktigt, att lagligheten av
ett dylikt tvångsförfarande gjordes beroende av frånvaron av ett ”mottvång”
i form av ett stadgeförbud mot dubbelorganisering. Domarna nr
35 och 36 ledde till alldeles orimliga konsekvenser, bland annat då det
gällde det inbördes förhållandet mellan flera organisationsklausuler. I domen
nr 24/1939 hade arbetsdomstolen tydligen utgått från att endast den ena
klausulen, nämligen den först tillkomna, kunde fullgöras efter sitt innehåll.
Enligt domarna från år 1945 skulle däremot båda klausulerna kunna göras
gällande efter sitt innehåll.

Arbetsdomstolens dom avfattades enligt följande av arbetarrepresentanterna
och en av arbetsgivarrepresentanterna yttrade mening:

”Principiellt föreligger kränkning av föreningsrätt, om en arbetstagare,
som tillhör viss arbetstagarorganisation, av sin arbetsgivare avskedas
eller hotas med avsked på den grund att han icke vill utträda ur denna
organisation för att i stället ansluta sig till annan arbetstagarorganisation.
I de från fackföreningens sida åberopade båda domarna nr 35 och 36 för
1945 liksom i en senare dom nr 77 för 1945 har arbetsdomstolen uttalat,
att kränkning av föreningsrätten däremot icke föreligger, när åtgärden väl
går ut på att förmå arbetstagaren att inträda i den andra organisationen,
men krav icke framställes på att arbetstagaren skall utträda ur sin gamla
organisation och han också stadgeenligt har möjlighet att kvarstå i denna.

I det nu föreliggande fallet har Otto Granqvist — sedan han blivit underrättad
om att hans arbetare icke till efterkommande av organisationsklausulen
i kollektivavtalet med fackföreningen inträtt i denna samt arbetarna
därefter genom samorganisationen anslutit sig till centralorganisationen —
vägrat att avskeda arbetarna. Från fackföreningens sida har medgivits,
att arbetarna må kvarstå i centralorganisationen, och fackföreningens uppgift,
att hinder däremot icke föreligger i transportarbetareförbundets och
centralorganisationens stadgar, har icke blivit bestridd. Under sådana
omständigheter finner arbetsdomstolen, att Otto Granqvist genom att till
fullgörande av organisationsklausulen avskeda sina arbetare icke skulle
göra sig skyldig till kränkning av föreningsrätten.”

På dessa och i övrigt anförda skäl förpliktades Granqvist att avskeda
de fyra arbetarna, därest de icke inträdde i fackföreningen, samt att såsom

200

skadestånd för avtalsbrottet till fackföreningen utgiva 500 kronor. Granqvist
ålades tillika att ersätta fackföreningen dess rättegångskostnader
med 400 kronor.

Domstolens andre arbetsgivarrepresentant anförde i särskilt votum bland
annat, att om arbetarna, med bibehållande av sitt medlemskap i den syndikalistiska
organisationen, på grund av besked om att de i annat fall måste
erhålla avsked skulle förmås att inträda i fackföreningen, kunde det visserligen
enligt denne ledamots mening starkt ifrågasättas, huruvida icke
deras intresse för den förstnämnda organisationen och deras möjlighet att
utnyttja denna skulle så minskas, att arbetsgivarens åtgärd enligt lagens
anda vore att betrakta såsom en föreningsrättskränkning. Med hänsyn
till ordalagen i lagbestämmelserna, vilka enligt motiven borde anses uttömmande,
och då den ifrågasatta åtgärden från Granqvists sida icke med
strängt restriktiv tolkning av lagtexten kunde rubriceras såsom ett försök
att förmå arbetarna att icke inträda i organisation eller att utträda ur
eller att icke utnyttja medlemskapet i sådan, ansåge sig ledamoten likväl
böra biträda det slut, vartill de övriga partsrepresentanterna kommit.

Domstolens övriga ledamöter ogillade däremot fackföreningens talan,
därvid de i huvudsak åberopade de av de skiljaktiga ledamöterna i domarna
nr 35 och 36 för år 1945 anförda skälen med följande tillägg: ”Härtill
komma vissa omständigheter, som äro ägnade att medföra ett slumpartat
avgörande, därest hänsyn skall tagas till möjligheten av en anslutning till
båda organisationerna. Om en arbetare, som tillhör viss organisation, av
arbetsgivaren hotas med avsked, därest arbetaren icke vill inträda i en
annan organisation, skall arbetaren oftast ha anledning att fatta detta
såsom samtidigt innebärande krav på att han skall lämna sin gamla
organisation, därest icke arbetsgivaren uttryckligen betonar, att ett sådant
steg ej är nödvändigt, något som i det praktiska livet sällan torde komma
i fråga. Utgången blir också helt beroende av det uttryckssätt, som arbetsgivaren
använder. Om han knyter sitt hot om avsked till ett krav på
att arbetaren skall inträda i den andra organisationen, skulle kränkning
av föreningsrätten ej föreligga. Skulle han däremot hota med avsked, därest
arbetaren icke vill ’gå över’ till den andra organisationen, skulle han
däremot ej kunna undgå att dömas för föreningsrättskränkning. Tydligen
kan det icke väntas, att arbetsgivare i gemen skola ha klart för sig de
motsatta rättsliga följderna av att han råkar uttrycka sig på det ena eller
andra sättet.”

Domen nr 59/1946. I slutet av november 1944 upprättades mellan
Samuelsson och Svenska transportarbetareförbundets avdelning nr 100
Karlstad ett kollektivavtal, vari bestämdes att arbetsgivaren vid behov av
arbetskraft skulle i första hand anlita den avtalsslutande organisationens
medlemmar i den mån lämpliga sådana funnes samt att arbetare, som varit
anställd hos arbetsgivaren längre tid än en månad, vore skyldig tillhöra

201

den avtalsslutande organisationen, utan skyldighet för arbetsgivaren att
kontrollera detsamma. Holmkvist, Henriksson och Andersson samt ytterligare
en arbetare voro då anställda hos Samuelsson och de tillhörde samtliga
Persbergs lokala samorganisation, ansluten till Sverges arbetares
centralorganisation. Vid ordinarie möte den 3 september 1945 beslöt samorganisationen,
att dess medlemmar icke tillika finge tillhöra annan facklig
organisation.

Avdelningen yrkade vid arbetsdomstolen, att Samuelsson måtte förpliktas
att avskeda sina fyra arbetare samt att till avdelningen utgiva allmänt
skadestånd, enär han med förbigående av avdelningens arbetslösa medlemmar
anlitat utom avdelningen stående arbetare. Avdelningen anförde i målet
bland annat: Samuelsson skulle icke genom att uppfylla kollektivavtalets
monopolklausul kränka sina arbetares föreningsrätt, sådan denna i överensstämmelse
med domarna nr 35 och 36 för år 1945 finge uppfattas. I detta
hänseende hade nämligen samorganisationens beslut den 3 september 1945
intet att betyda, även om det skulle utgöra ett i och för sig giltigt beslut.
Avgörande i ett sådant fall som det förevarande vore, att det från avdelningens
sida icke uppställdes något hinder för dess medlemmar att tillhöra
samorganisationen. Emellertid måste nyssnämnda beslut anses stå i strid
mot de för samorganisationen gällande föreningsreglerna och följaktligen
vara ogillt.

Arbetsdomstolen yttrade efter ett principuttalande av samma innebörd
som i domen nr 41/1946 följande: I detta fall hade Samuelsson blivit av
avdelningen underrättad om att hans arbetare icke velat ansluta sig till
avdelningen. Avdelningen hade tillika medgivit, att arbetarna finge sta
kvar såsom medlemmar i Persbergs lokala samorganisation. Något hinder
därför förelåge icke vare sig i transportarbetareförbundets eller centralorganisationens
stadgar. Visserligen hade i målet åberopats, att samorganisationen
genom beslut den 3 september 1945 uppställt förbud för sina
medlemmar att tillika tillhöra annan facklig organisation. Vid samorganisationens
ifrågavarande beslut kunde dock något avseende icke fästas. Ett
i grundstadgarna för de lokala samorganisationerna gjort medgivande
att göra tillägg till stadgarna med hänsyn till olika platsers förhållanden
kunde icke tänkas vara avsett att gälla för ett principbeslut av denna
räckvidd, som icke vore på något sätt föranlett av ortsförhållandena.
I själva verket stode beslutet i strid med ett vid centralorganisationens
kongress år 1912 gjort uttalande, vilket inrymde rätt till dubbelorganisering
just för sådana situationer som den föreliggande. Beslutet måste därför
betraktas såsom ogiltigt och tillkommet allenast för att kunna åberopas i
denna rättegång.

På dessa och i övrigt i domen anförda skäl förpliktade arbetsdomstolen
Samuelsson att avskeda sina fyra arbetare, därest de icke inträdde i avdelningen,
samt att i skadestånd för avtalsbrottet till avdelningen utgiva

202

500 kronor. Samuelsson förpliktades tillika att ersätta avdelningen dess
rättegångskostnader med 270 kronor.

Jämväl denna dom fattades i enlighet med arbetsgivar- och arbetarrepresentanternas
votum. Med hänvisning till de skiljaktiga yttrandena i
domarna nr 35 och 36 för år 1945 samt i domen nr 41 för år 1946 ogillade
däremot domstolens övriga ledamöter avdelningens talan, därvid de framhöllo,
att något skadestånd till avdelningen så mycket mindre kunde ifrågakomma
som samtliga arbetarna varit anställda hos Samuelsson och anslutna
till samorganisationen redan vid tidpunkten för organisationsklausulens
tillkomst.

I ytterligare ett mål, som avgjordes av arbetsdomstolen genom dom nr
77/19^5, voro förhållandena likartade med dem i de nu refererade domarna.
En arbetsgivare, som i avtal med ett fackförbund utfäst, att alla hos
honom anställda skulle ansluta sig till förbundet, blev instämd av förbundet
med yrkande att han måtte förpliktas avskeda bland annat en person,
som utträtt ur förbundet. Sedan arbetsgivaren invänt, att den åsyftade
personen ämnat och alltjämt ämnade inträda i en syndikalistisk organisation
och att ett avskedande därför skulle kränka föreningsrätten, gjorde
förbundet gällande, att hinder icke förelåge att tillhöra båda organisationerna.

Arbetsdomstolen biföll förbundets talan, därvid domstolen yttrade: Vad
domstolen uttalat i domarna nr 35 och 36 för år 1945 ägde motsvarande
tillämpning för fall, där arbetare, som stode i begrepp att inträda i en
arbetarorganisation, avskedades, emedan han icke ville tillhöra jämväl en
annan. I förevarande mål syntes visserligen möjligheten av dubbelorganisation
icke ha stått fullt klar. Sålunda hade man från samorganisationens
sida enligt uppgift krävt, att arbetaren skulle utträda ur förbundet, innan
han kunde vinna inträde i samorganisationen. Arbetsdomstolen hade emellertid
anledning antaga, att samorganisationens stadgar icke gåve stöd
för ett sadant krav, och kunde därför icke tillmäta denna omständighet
någon avgörande betydelse.

Från denna dom, som innefattade partsrepresentanternas mening, voro
domstolens övriga ledamöter skiljaktiga på samma grunder, som uttalats
i domarna nr 35 och 36 för år 1945.

Sammanlagt deltogo i arbetsdomstolen vid avgörandet av de här omförmälda
fem domarna domstolens samtliga ordinarie ledamöter samt en
ersättare för vice ordföranden, två ersättare för den tredje utan förslag
utsedde ledamoten, tre ersättare för ledamöterna å arbetsgivarsidan och
två ersättare för ledamöterna å arbetarsidan.

I den till mig ingivna klagoskriften anförde Nordin följande.

Det säregna förhållandet hade uppstått, att arbetsdomstolen i en så
viktig och betydelsefull rättsfråga, som det här gällde, blivit delad i två

203

lager, vilka hävdade principiellt motstående uppfattningar om lagens
innebörd och tillämpning. Domarna hade dikterats av en knapp majoritet,
bestående av domstolens fyra s. k. partsledamöter, av vilka dessutom
åtminstone de två representanterna för landsorganisationen måste anses
ha ett eget organisationsintresse av den utgång målen fått. Å andra sidan
stode domstolens tre opartiska och juridiskt skolade ledamöter, vilka till
var och en av domarna samstämmigt uttalat avvikande mening, innebärande
en helt annan och motsatt tolkning av lagen än den partsledamöterna
kommit till. Att på detta sätt ett ensidigt organisationsintresse haft möjlighet
att göra sig gällande vid domsluten, medan å andra sidan den opartiska
juridiska sakkunskapens uppfattning icke annat än reservationsvis
kunnat komma till uttryck, kunde icke vara tillfredsställande ur allmän
rättssäkerhetssynpunkt. Den uppkomna situationen måste dessutom vara
juridiskt ohållbar därigenom, att domsluten och därmed lagtolkningen och
rättstillämpningen bleve beroende av rena tillfälligheter. Det behövdes
ju endast att i ett kommande liknande mål en av partsledamöterna anslöte
sig till de opartiska ledamöternas mening, så bleve domslutet ett annat
och principiellt motsatt det som de nu ifrågavarande domarna innehölle.
Till problemet, huruvida en redan organiserad arbetare skulle — trots
föreningsrättslagen — kunna av sin arbetsgivare tvingas att ansluta sig
till ytterligare en eller flera organisationer, hade arbetsdomstolen före
domen nr 35/1945 intagit den ståndpunkten att en arbetsgivare efter
tillkomsten av lagen om förenings- och förhandlingsrätt icke ägde rätt
att till uppfyllande av innehållet i en monopolklausul avskeda eller på
annat sätt vidtaga åtgärd mot en hos honom anställd arbetare, som vore
ansluten till annan organisation än den, med vilken monopolavtalet träffats.
Denna princip hade uttalats redan i domen nr 73 för år 1937 och
hade sedan vidhållits av arbetsdomstolen i domarna nr 150 och 151 för
år 1937 samt nr 24—27 och 32 för år 1939. Vid den utredning, som föregått
lagändringen 1940, syntes den sakkunnige ha helt och hållet accepterat
domstolens sålunda antagna slutsats men ansett, att lagens stadganden
borde vara ovillkorliga och gälla, oavsett om anställningen vunnits
före eller efter monopolklausulens tillkomst. Av den sakkunniges uttalanden
framginge också, att det lagliga föreningsrättsskyddet i vissa fall även
måste innefatta skydd mot organisationstvang för att kunna tillfullo säkerställa
förhandlingsrätten. Enligt den sakkunniges mening skulle tvång
eller påtryckning från en arbetsgivare mot en hos honom anställd organiserad
arbetare att ansluta sig till annan organisation betraktas som kränkning
av den positiva föreningsrätten och därmed falla under lagen om
förenings- och förhandlingsrätt. I visst fall skulle t. o. m. sådant tvång
mot en oorganiserad arbetare vara lagstridigt, nämligen då arbetaren ifråga
haft för avsikt att ansluta sig till annan organisation. Slutsatsen grundade
sig följdriktigt på vad som angivits vara lagens huvudsyfte, nämligen

204

förhandlingsrättens säkerställande. Huruvida den angripne arbetaren teoretiskt
sett hade möjligheter att tillhöra bägge organisationerna kunde under
sådana förhållanden icke ha någon betydelse. Det avgörande vore hur arbetaren
ifråga faktiskt ställde sig, hur han gjorde. Lämnade han på grund av
tvångsanslutningen sin gamla organisation, så hade denna obestridligen
lidit en skada, som inkräktat på dess förhandlingsrätt och förhandlingsmöjligheter.
Och det vore ju detta, som lagen skulle förhindra och som organisationen
icke skulle behöva tåla. På samma sätt också när tvånget riktade sig
mot en oorganiserad arbetare, som tänkt ansluta sig till annan organisation
än den han bleve intvingad i. Avstode han på grund av tvångsanslutningen
från att ingå i den organisation han själv från början ämnat ansluta sig
till, så minskades denna organisations möjligheter att göra sin förhandlingsrätt
gällande. Förhandlingsrättens effektiva säkerställande förutsatte således
att arbetstagarna (resp. arbetsgivarna) fritt finge välja organisation
utan tvång eller påtryckning från motparten i anställningsförhållandet.
Detta hade också varit såväl den sakkunniges som lagstiftarens mening.
Föredragande departementschefen, statsrådet Gustav Möller, hade på alla
väsentliga punkter understrukit vad den sakkunnige yttrat men hade gått
ännu ett steg längre än denne i fråga om lagens rättsverkan gentemot monopolklausulerna,
då han framhållit att det i lagtexten borde tydligt utsägas,
att kränkning av föreningsrätten skulle anses föreligga även om den föreningsrättskränkande
åtgärden vidtagits till uppfyllande av bestämmelse i
kollektivavtal eller annat avtal. Även efter ikraftträdandet av 1940 års
lagändring hade arbetsdomstolen i ett flertal domar fastslagit, att kränkning
av föreningsrätten förelåge, om en arbetsgivare, som hade kollektivavtal
med monopolklausul med viss organisation, avskedade en hos honom
anställd och till annan organisation ansluten arbetare, som icke ville ingå i
den organisation med vilken monopolavtalet slutits. Likaså hade arbetsdomstolen
fastslagit, att föreningsrättskränkning förelåge, om arbetsgivaren
under liknande förhållanden genom hot om avsked tvingade en redan
organiserad arbetare att ingå i den monopolutrustade organisationen. Efter
lagändringen hade någon skillnad härvidlag icke gjorts mellan arbetare som
varit anställda före och arbetare som blivit anställda efter monopolavtalets
tillkomst, varjämte även organisationerna i flera fall tilldömts skadestånd
för genom föreningsrättskränkning åstadkommet intrång i deras verksamhet.

Nordin hänvisade i detta sammanhang till arbetsdomstolens domar nr
16, 57, 75 och 83 för år 1943, nr 50 och 96 för år 1944, nr 67 för år 1945
och nr 50 för år 1946.

Mot bakgrunden av dessa tidigare domar och uttalanden — yttrade
Nordin vidare — framstode det slut, vartill domstolens av enbart partsledamöterna
bestående majoritet kommit i domarna nr 35 och 36 för år
1945 samt nr 41 och 59 för år 1946, såsom i högsta grad anmärkningsvärt

205

och förbluffande. Det vore Nordins bestämda övertygelse att dessa domslut
icke stode i överensstämmelse med lagens anda och mening. Beträffande
domen nr 36/1945 ville Nordin särskilt framhålla, att denna dom
lett till att de i målet omförmälda medlemmarna av Ludvika lokala samorganisation
lämnat samorganisationen, enär de ansett det vara för ekonomiskt
betungande och även ur andra synpunkter olämpligt och meningslöst
att samtidigt tillhöra två organisationer. Härigenom hade samorganisationen
lidit avbräck i sin organisationsverksamhet, vilket medfört att dess
möjligheter att göra sin förhandlingsrätt gällande på det ifrågavarande
arbetsområdet avsevärt försämrats och kanske helt omintetgjorts. Då
huvudsyftet med lagen om förenings- och förhandlingsrätt vore att trygga
förhandlingsrätten, hade således domen i detta mål direkt motverkat lagens
syfte. I det fall som berördes av domen nr 59/1946 hade förelegat förbud
från ena sidan mot dubbelorganisering. Domstolsmajoritetens uppfattning
att detta förbud tillkommit ”allenast för att kunna åberopas i denna rättegång”
vore felaktig och byggd på lösa, ogrundade antaganden. Uppfattningen
vore dessutom uppenbart orimlig, enär någon rättegång icke varit i
fråga, då beslutet fattades. Beslutet hade i stället tillkommit därför att det
kommit till samorganisationens kännedom, att vissa medlemmar av lokala
samorganisationer på andra platser även anslutit sig till under landsorganisationen
sorterande fackförbund, vilka så gott som genomgående bedreve
en monopolistisk organisations- och avtalspolitik och som i vissa fall tilllämpade
rent terroristiska metoder. Dessa företeelser hade för övrigt under
senare åren kommit särskilt starkt till uttryck just i Persberg. Persbergs
lokala samorganisation hade därför ansett det vara oförenligt med medlemskap
i den syndikalistiska rörelsen att samtidigt uppehålla medlemskap i
fackförbunden, vilka så klart och tydligt ådagalagt sig hysa en till den
syndikalistiska rörelsens ”frihetliga” uppfattning och strävanden helt motsatt
inställning. På grund därav hade samorganisationen efter moget övervägande
beslutat att för sin del icke tillåta dylikt dubbelmedlemskap. Oavsett
av vilken anledning beslutet tillkommit hade det emellertid obestridligen
fattats i fullt stadgeenlig och organisationsmässig ordning. Med hänsyn
till de lokala samorganisationernas organisatoriska ställning och självständiga
talerätt enligt bestämmelserna i föreningsrättslagen borde beslutet
därför ha tillerkänts laga verkan, även om det tilläventyrs skulle ha
stått i strid med uppfattningen inom och stadgarna för Sverges arbetares
centralorganisation. Centralorganisationens stadgar och beslut måste vara i
detta sammanhang ovidkommande, eftersom centralorganisationen icke
vore huvudorganisation i lagens mening i förhållande till de lokala samorganisationema.
Innan målet avgjorts hade dock arbetsdomstolens ordförande
låtit genom skrivelse till Sverges arbetares centralorganisation efterhöra,
huruvida enligt dess mening det av Persbergs lokala samorganisation fattade
beslutet kunde jämlikt centralorganisationens stadgar anses giltigt

206

och medföra bindande verkan för framtiden. Härpå hade centralorganisationen
svarat, att någon bestämmelse om dubbelmedlemskap icke funnes
i de för hela centralorganisationen gällande stadgarna, att samorganisationens
beslut visserligen gått längre än ett vid centralorganisationens
kongress år 1912 antaget uttalande i samma fråga, men att det av
samorganisationen fattade beslutet icke stode i strid med centralorganisationens
stadgar och principer, utan att de lokala samorganisationerna tvärtom
enligt grundstadgarna hade rätt att till dessa grundstadgar göra de
tillägg, som betingades av förhållandena på de lokala platserna. Slutligen
hade centralorganisationen också förklarat, att Persbergs lokala samorganisations
beslut hade bindande verkan för samorganisationens medlemmar.
Trots detta hade domstolens majoritet förklarat det av samorganisationen
fattade beslutet ogiltigt. Nordin ifrågasatte, huruvida icke vederbörande
domstolsledamöter därigenom hade överträtt sina befogenheter. Under
alla förhållanden hade domstolen icke möjlighet — och uppenbarligen icke
heller befogenhet — att hindra samorganisationen från att tillämpa det
sålunda införda förbudet för dess medlemmar att samtidigt vara medlemmar
i andra fackliga organisationer. Ilolmkvist, Henriksson och Andersson
hade på grund av arbetsdomstolens dom nödgats ansluta sig till Svenska
transportarbetareförbundet. I anledning därav hade de enligt det av samorganisationen
fattade beslutet om förbud mot dubbelorganisering blivit
uteslutna ur samorganisationen. Dessa arbetare hade alltså till följd av
domen och tvångsanslutningen till transportarbetareförbundet förlorat medlemskapet
i sin förutvarande organisation. Även denna dom hade således
haft en verkan, som stått i strid mot lagens ändamål och syften.

Slutligen anförde Nordin: Den rättspraxis, som vunnit tillämpning genom
de påtalade domarna, måste vidare medföra, att även flera jämsides med
varandra förefintliga organisationsklausuler bleve var för sig lika giltiga i
föreningsrättshänseende. Arbetsdomstolens i motsatt riktning gående uttalande
därutinnan i domen nr 24/1939 skulle sålunda även det vara ”ogiltigförklarat”.
Domstolen hade dock icke gjort något nytt uttalande i denna
för lagens efterlevnad mycket betydelsefulla fråga, trots att frågan dragits
upp vid handläggningen av målet nr 41/1946. Aled denna nya rättstillämpning
skulle alltså en arbetsgivare, som råkat sluta kollektivavtal med organisationsklausul
med flera organisationer, bliva skyldig att tvinga in sina
arbetare i samtliga dessa organisationer. Han skulle t. o. m. kunna bliva av
arbetsdomstolen ålagd att göra detta. Att en sådan rättspraxis kränkte det
allmänna rättsmedvetandet och att den icke stode i överensstämmelse med
lagens anda och mening syntes Nordin vara alldeles uppenbart. Alen icke
nog med de nyssnämnda konsekvenserna, vilka hänförde sig till fall där
kollektivavtal med organisationsklausul förelåge. Den angivna och genom
domarna nr 35/1945 och 36/1945 inaugurerade rättspraxis måste också
medföra, att vilken arbetsgivare som helst finge utan hinder av lagen om

207

förenings- och förhandlingsrätt utöva organisationstvång mot sina anställda,
blott han aktade sig för att kräva att de skulle utträda ur någon organisation.
Såväl i lagtexten som under förberedelserna till lagändringen 1940
hade ju uttryckligen sagts ifrån, att en organisationsklausul (bestämmelse
i kollektivavtal) icke skulle inverka på den föreningsrätt, som annars gällde
enligt lagen. Omvänt måste detta betyda att, om det vore lagligen tillåtet
för en arbetsgivare, som hade kollektivavtal med organisationsklausul, att
tvinga in sina anställda i viss organisation, så måste detta också vara lagligen
tillåtet för en arbetsgivare, som icke hade organisationsklausul i avtalet
eller som icke hade något avtal alls. T. o. m. om arbetsgivaren hade
avtal med organisationsklausul med en eller flera organisationer, måste han
ha laglig rätt att tvinga in de anställda i helt andra organisationer, allt
givetvis under förutsättning att arbetsgivaren icke krävde att de anställda
skulle utträda ur någon av de organisationer, som de redan tillhörde. Att
tillämpa lagen på ett sätt, som ledde till dylika groteska situationer, kunde
icke vara förenligt med god rättsvård.

På grund av vad sålunda anförts hemställde Nordin å sina uppdragsgivares
vägnar, att J.O. måtte vidtaga de åtgärder, som befunnes påkallade
för att åstadkomma rättelse av de påtalade missförhållandena samt garantier
för att tillämpningen av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i
fortsättningen bringades i bättre överensstämmelse med lagens anda och
mening.

Sedan jag, med överlämnande av handlingarna i ärendet, hos Svenska
arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige och Sverges arbetares
centralorganisation anhållit, att de ville till mig inkomma med yttrande,
huruvida enligt deras mening ändring i gällande lagstiftning i ämnet borde
komma till stånd och, om så vore fallet, i vilket eller vilka avseenden ändring
borde ske, avgåvo arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och centralorganisationens
arbetsutskott yttranden i saken.

Arbetsgivareföreningen anförde: De ifrågavarande avgörandena av arbetsdomstolen
utgjorde en konsekvens av den ståndpunkt beträffande föreningsrättsskyddets
omfattning, som statsmakterna intagit vid tillkomsten
av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Genom denna lag hade man,
såsom arbetsdomstolen framhållit i domen nr 73/1937, endast avsett, att
lösa frågan om rätten att tillhöra en förening (den positiva föreningsrätten)
men icke rätten att stå utanför förening (den negativa föreningsrätten).
I de nu aktuella fallen hade arbetarnas rätt att tillhöra en syndikalistisk
organisation icke ifrågasatts. Däremot hade deras intresse att få stå utanför
de till landsorganisationen anslutna fackföreningarna icke kunnat tillgodoses,
vilket alltså berott på att lagen icke gåve något skydd i detta hänseende.
Det vore förståeligt, att detta kunde verka stötande för rättskänslan.
Den frågan uppställde sig då, om statsmakterna nu vore beredda att i

208

lag reglera även rätten att stå utanför förening. Arbetsgivareföreningen
motsatte sig icke för sin del en utredning i denna fråga.

Landsorganisationen yttrade: Såvitt landsorganisationen kunde finna,
kunde åtgärd, som till fullgörande av organisationsklausul vidtoges mot
medlem av förening i syfte att förmå honom att inträda även i annan
förening, icke jämlikt gällande lag betraktas såsom föreningsrättskränkning,
därest vederbörande vore stadgeenligt oförhindrad att tillhöra båda organisationerna
och åtgärden eljest icke förbundes med krav på utträde ur
den organisation han tillhörde. Att till föreningsrättskränkning hänföra
en sådan åtgärd syntes innebära en utvidgning av det positiva föreningsrättsbegreppet,
vilken förutsatte lagändring. Med hänsyn till möjligheten att
genom behörigt stadgemässigt förbud mot dubbelorganisering åvägabringa
den gällande lagens tillämpning å åtgärder av här ifrågavarande slag kunde
emellertid något behov av lagändring icke anses föreligga.

Arbetsutskottet yttrade å centralföreningens vägnar följande: Den syndikalistiska
rörelsen vore och hade alltid varit utpräglat ”frihetlig”. Dess
grundåskådning kunde sammanfattas i kravet om största möjliga frihet —
ekonomisk, politisk, social och kulturell — för de enskilda individerna såväl
som för grupper och sammanslutningar. Med utgångspunkt från denna
grundåskådning bekämpade syndikalismen konsekvent varje tvång, som
icke syftade till att häva eller hindra ett ännu värre tvång. I förlitande på
att arbetarrörelsen och i all synnerhet arbetarnas fackligt-ekonomiska sammanslutningar
skulle även i sin praktiska gärning hävda och tillämpa den
frihet, för vars förverkligande de ursprungligen tillkommit, hade den syndikalistiska
rörelsen ständigt motsatt sig lagstiftning mot arbetarorganisationerna
och yrkat på att största möjliga rörelsefrihet skulle beredas dem
och att de skulle lämnas att så att säga stifta sina egna lagar. Visade det
sig emellertid att organisationer, som formellt representerade vissa arbetargrupper,
sveke sin ursprungliga frihetsvårdande uppgift genom att för egen
vinning tillgripa frihetsfientliga medel och metoder, väjde dock icke den
syndikalistiska rörelsen för de därav föranledda konsekvenserna. Ett frihetsövergrepp
bleve nämligen icke mera tilltalande eller acceptabelt därigenom
att det utövades av en arbetarorganisation. I sådant fall måste det
sålunda vara samhällets skyldighet att ingripa genom att ställa frihetsförtryckarna
till rätta och söka förhindra ytterligare liknande övergrepp. Föreningsrätten
hade alltid betraktats som en av de mest oförytterliga fri- och
rättigheterna. Utan rätt att fritt sammansluta sig med andra och verka
för sina intressen och uppfattningar vore den enskilda människan i nutidens
komplicerade samhälle i många fall helt rätts- och skyddslös. Utan fria
sammanslutningar kunde den enskilde i allmänhet icke heller verka för de
idéer och den samhällsåskådning han eller hon tilläventyrs omfattade. Föreningsrätten
vore således en integrerande del av den rätt och frihet, som
måste tillkomma varje enskild individ i ett fritt samhälle. Någon verklig

209

föreningsrätt existerade emellertid icke, om den enskilde individen kunde
på ett eller annat sätt tvingas att mot sin vilja ansluta sig till viss organisation,
exempelvis genom att rätten till arbete och utkomst ställdes i beroende
av sådan anslutning. Det bleve då icke längre den enskildes fria vilja, som
avgjorde för vilka intressen och åsikter eller uppfattningar han skulle
verka, utan arten och inriktningen av det tvång för vilket han utsattes.
Genom sådant tvång bleve den enskilde tvärtom nödsakad att mot sin vilja
verka för åskådningar, uppfattningar eller intressen, som vore honom främmande
eller till vilka han kanske rent av vore motståndare. Även om han
avhölle sig från varje aktiv verksamhet för och inom den organisation, till
vilken han tvångsanslutits, komme han ändock att med sina medlemsavgifter
och sitt namn i medlemsförteckningen bidraga till främjandet av
denna organisations syften och uppgifter. Föreningsrätten borde även innefatta
skydd mot tvångsanslutning till organisationerna, oavsett i vilken
form och i vilka sammanhang sådant tvång utövades. För denna ståndpunkt
kunde även anföras väsentliga och bärande samhälleliga synpunkter.
Fria folkliga organisationer vore utan tvivel en värdefull tillgång i ett demokratiskt
samhälle. Genom dessa organisationer registrerades folkmeningen
— ofta på ett bättre sätt än genom de allmänna valen — och skilda uppfattningar
och åsikter kunde komma till uttryck till ledning för dem, som
hade att ombesörja samhällets angelägenheter. Förutsättningen därför vore
emellertid, att anslutningen till organisationerna vore helt fri, icke endast
såtillvida att rätt till anslutning förelåge, utan även så att tvångsanslutning
icke kunde förekomma. Skedde detta senare, bleve organisationernas
numerär och styrka icke någon riktig mätare av medlemmarnas uppfattning
och inställning; den gå ve tvärtom en falsk bild av folkmeningen och
bleve sålunda som vägledning för de samhälleliga avgörandena mera till
skada än nytta. Skydd mot tvångsanslutning till organisationer av vad slag
de vara månde vore följaktligen också ett obestridligt samhällsintresse.
Genom tillkomsten av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt hade
föreningsrätten reglerats, när det gällde förhållandet mellan arbetare och
arbetsgivare. Detta vore ett steg på vägen, även om frågan om den verkliga
föreningsrätten därmed icke kunde sägas vara fullt tillfredsställande
eller slutgiltigt löst. Det rådde heller intet tvivel om att syftet med 1936
års lag varit att hindra även sådana tvångsåtgärder eller påtryckningar
från arbetsgivares sida, som avsåge att förmå hos vederbörande arbetsgivare
anställd organiserad arbetare att ansluta sig till annan organisation.
Genom lagändringen 1940 måste denna tolkning av lagen anses vara stadfäst
av lagstiftarna.

I förevarande fall, fortsatte arbetsutskottet, rörde det sig ytterst om ett
av olika, till landsorganisationen anslutna fackorganisationer via arbetsgivare
utövat organisationstvång gentemot medlemmar av den syndikalistiska
organisationen. I kraft av sin maktställning och med tillgripande

14 _ Justitieombudsmannen* ämbet sbcrättchc till 19^8 års riksdag.

210

delvis av rent terroristiska metoder hade dessa fackorganisationer lyckats
förmå vederbörande arbetsgivare att underteckna kollektivavtal, enligt
vilka arbetsgivarna ifråga förbunde sig att i sin tjänst sysselsätta allenast
medlemmar av de avtalsslutande organisationerna. Redan detta att dylika
avtal ännu kunde med någon laglig verkan slutas i ett demokratiskt land
som Sverige vore minst sagt eu oformlighet. Än mer stötande bleve det, då
avtalens ifrågavarande, mot andra arbetare riktade tvångsbestämmelser
gåves rättslig sanktion, och detta icke endast när det gällde oorganiserade
arbetare, utan även när det gällde medlemmar av andra arbetarorganisationer.
Vore det ifrågavarande tvånget utövat direkt mellan organisationerna
eller av den ena organisationen gentemot den andra organisationens
medlemmar, skulle förvisso icke bestämmelserna i 1936 års lag om förenings-
och förhandlingsrätt vara tillämpliga. Detta vore måhända en brist
i lagstiftningen, som borde upptagas till behandling i annat sammanhang.
I de förevarande fallen rörde det sig emellertid om ett genom arbetsgivaren
utövat tvång, d. v. s. om förhållandet mellan arbetsgivaren och hans anställda.
I dessa fall vore sålunda bestämmelserna i 1936 års lag otvivelaktigt
tillämpliga. Såsom arbetsdomstolen enhälligt uttalat i ett flertal
tidigare domar och såsom domstolens juridiskt utbildade opartiska ledamöter
även framhållit i sina skiljaktiga yttranden till domarna nr 35 och 36
för år 1945 m. fl. vore det jämlikt dessa bestämmelser icke tillåtet för en
arbetsgivare att under hot om avsked förmå hos honom anställda organiserade
arbetare att ansluta sig till annan organisation. Skedde likväl detta,
gjorde sig arbetsgivaren skyldig till kränkning av föreningsrätten. De
strängt formalistiska skäl som åberopats för den tolkning i annan riktning,
vilken kommit till uttryck i de påtalade domarna, vore uppenbarligen icke
hållbara. Även om direkt stadgeförbud mot dubbelorganisering icke funnes,
låge det nämligen i öppen dag, att en sålunda tvångsansluten arbetare icke
i längden kunde uppehålla medlemskap i båda organisationerna och att
han i varje fall måste förlora den tidigare samhörigheten med den organisation
han förut tillhört. Under alla förhållanden tvingades han genom
tvångsanslutningen att — om ock mera passivt — främja intressen och
verka för ändamål, som vore honom främmande eller som han kanske
vore avgjord motståndare till. Därigenom komme han in i en situation,
där kränkningen av den personliga integriteten vore ett påtagligt faktum.

Sammanfattningsvis anförde arbetsutskottet slutligen: Riktigt tolkade
och tillämpade borde föreskrifterna i 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt
med de ändringar som företagits 1940 vara tillräckliga för
att bereda erforderligt skydd mot ett genom arbetsgivare utövat organisationstvång,
när det gällde redan organiserade arbetare, d. v. s. i sådana
fall som berördes i Nordins klagoskrift till J.O. Skulle det visa sig, att
de rättskipande och rättsvårdande instanserna icke ville eller förmådde
tillämpa eller hävda lagens föreskrifter enligt lagens anda och mening,

211

borde emellertid lagstiftarna taga ställning till den uppkomna situationen
och därvid lämna så tydliga föreskrifter och uttalanden, att dessa icke
kunde förvrängas eller vantolkas. Ur andra synpunkter, exempelvis för
att åstadkomma vidgat skydd för föreningsrätten jämte skydd mot organisationstvång
även i andra hänseenden än de nu ifrågavarande, kunde det
också vara befogat med en utredning jämte ny översyn av lagen om
förenings- och förhandlingsrätt samt andra därmed sammanhängande
spörsmål.

I därefter till mig avgivna påminnelser framhöll Nordin, att syftet med
hans framställning till mig icke i första hand vore att åstadkomma en lagändring
utan att om möjligt vinna rättelse i de oriktiga domslut, som han
ansåge ha förekommit, och därmed även få till stånd en riktig tillämpning
av lagen i framdeles förekommande fall. Nordin yttrade vidare: En arbetare
i Filipstad hade upprätthållit medlemskap såväl i Svenska murareförbundets
avdelning nr 117 som i Filipstads lokala samorganisation. I skrivelse
till avdelningen den 16 november 1946 hade förbundet framhållit,
att ett sådant dubbelt medlemskap icke kunde tillåtas och att arbetaren alltså
måste utträda ur samorganisationen och offentligen i pressen tillkännagiva
detta sitt utträde; i motsatt fall riskerade han sitt medlemskap i förbundet.
Murareförbundets stadgar innehölle icke något förbud mot dubbelt
medlemskap. Om det i något av de av Nordin i klagoskriften omförmälda
målen gällt tvångsanslutning till murareförbundet, skulle alltså domslutet
ha blivit detsamma som det nu vore i dessa mål, d. v. s. domstolens majoritet
skulle icke ha ansett att tvångsanslutningen inneburit kränkning av
föreningsrätten, eftersom stadgarna icke förbjudit dubbelmedlemskap. Kortare
eller längre tid därefter skulle emellertid murareförbundets styrelse
ha kunnat dekretera, att samme arbetare — eller någon annan dubbelmedlem
— måste utträda ur den andra organisationen, enär sådant dubbelt
medlemskap icke kunde tillåtas. Förbundsstyrelsen vore ju enligt de inom
landsorganisationen gällande reglerna högsta beslutande myndighet även
i sådana angelägenheter. Gällde dekretet om utträde samme arbetare, som
berördes av domen, vore ju föreningsrättskränkningen direkt påtagbar,
lagligt sett dock icke på grund av dekretet utan genom den arbetsgivaråtgärd,
som åstadkommit tvångsanslutningen. Och gällde dekretet om
utträde någon annan arbetare, som mer eller mindre frivilligt uppehållit
medlemskap både i murareförbundet och i annan organisation, kunde man
väl icke tala om kränkning av föreningsrätten i den nu gällande lagens
mening, eftersom det då icke vore fråga om någon åtgärd från arbetsgivarens
sida. Men man måste ju då också fråga sig, om det möjligen kunde
vara så, att dubbelorganiseringen vore ”stadgeenlig” när den skedde tvångsmässigt
men förbjuden när den skedde frivilligt. Situationen bleve i så fall
onekligen något tilltrasslad. Det borde bemärkas, att liknande dekret om
utträde ur den andra organisationen när som helst kunde utfärdas även

212

av andra till landsorganisationen anslutna fackförbund. Att stadgarna icke
innehölle något direkt förbud mot dubbelmedlemskap utgjorde således icke
någon garanti för att dubbelmedlemskap vore tillåtet. På obefintligheten
av sådant stadgeförbud kunde man följaktligen icke grunda någon rättsregel
för tillämpning av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Försökte
man konstruera fram en sådan rättsregel, hamnade man ohjälpligt i rena
rättslösheten.

I de mål, som avgjorts genom de påtalade domarna, har det spörsmålet
uppkommit, huruvida en arbetsgivare gör sig skyldig till föreningsrättskränkning
genom att till uppfyllande av ett med en arbetstagarförening ingånget
kollektivavtal, innehållande monopolklausul till förmån för dess
medlemmar, under hot om avsked förmå en arbetare, tillhörande en annan
sådan förening, att ingå som medlem i den förstnämnda föreningen. Denna
fråga har av arbetsdomstolen besvarats nekande, såframt möjlighet finnes
för arbetaren att kvarstå i sin gamla förening även sedan han blivit medlem
i den nya. Saknas däremot möjlighet till en sådan dubbelorganisering
på grund av att någondera föreningen förvägrar sina medlemmar att tillhöra
jämväl den andra föreningen, har enligt domstolens mening arbetsgivaren
gjort sig skyldig till en föreningsrättskränlcning. För att kunna
uppfylla arbetsgivarens krav måste ju i sådant fall arbetaren utgå ur den
förening han redan tillhör. Arbetsgivarens förfarande innebär då indirekt
en uppmaning till arbetaren att utträda ur den förening han tillhör
och står därför i strid mot lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

Det synes mig med fog kunna ifrågasättas, om den avgörande betydelse,
som arbetsdomstolen sålunda tillmätt möjligheten av en dubbelorganisering,
står i överensstämmelse med de principer, vilka ligga till grund för
lagen om förenings- och förhandlingsrätt och vilka kommit till uttryck
under förarbetena till lagen. Vid bestämmandet i rättstillämpningen av
föreningsrättens innebörd har ej heller — oaktat möjligheten till dubbelt
medlemskap uppenbarligen förefunnits redan vid tiden för lagens tillkomst
— frågan om dubbelorganiseringens betydelse förts på tal i något av de
många mål rörande föreningsrättskränkning, vilka hänskjutits till prövning
av arbetsdomstolen före de mål som avgjorts genom domarna nr 35 och 36
för år 1945. Detta synes mig icke ha berott på ett förbiseende av en för
föreningsrätten betydelsefull omständighet; snarast synes det antagligt, att
vissa arbetstagarföreningar sedermera genom begreppet dubbelorganisering
funnit ett medel att med utnyttjande av lagens ordalydelse söka genomdriva
tillämpningen av en monopolklausul även gentemot arbetare, som
redan tillhöra annan organisation.

Att en arbetare är medlem av flera arbetstagarföreningar förefaller naturligt
endast för det fall, att dessa föreningar ha skilda verksamhetsområden

213

och således sträva för tillgodoseende av intressen, som äro av varandra oberoende.
Om föreningarna däremot konkurrera inbördes och således verka
för intressen, som strida mot varandra, framstår det dubbla medlemskapet
såsom en anomali. Så torde också det dubbla medlemskapet uppfattas av
arbetstagarföreningama i gemen, och det torde vara tvivelaktigt om ett
sådant medlemskap faktiskt tolereras, när föreningarna intaga en verklig
motsatsställning till varandra. Att låta ett förhållande av detta slag, vilket
närmast kan betraktas som en osund företeelse på arbetsmarknaden, verka
avgörande vid bestämmandet av begreppet föreningsrättskränkning synes
mig icke vara överensstämmande med de synpunkter, som varit vägledande
för lagstiftningen.

Vad en arbetsgivares åtgärd att förmå en arbetare att vara medlem av
två konkurrerande föreningar innebär för arbetaren har närmare utvecklats
av de utan förslag utsedda ledamöterna av arbetsdomstolen, vilka stannat
i minoritet. Ej heller domstolens majoritet har kunnat bortse från de olägenheter
för arbetaren, som äro förbundna med ett dubbelt medlemskap, men
den har i de åsyftade fallen funnit dessa olägenheter vara mindre betydelsefulla.
Det torde emellertid näppeligen kunna bestridas, att en arbetare, som
tvungits att vara medlem av flera föreningar, i längden måste finna detta
dubbla medlemskap så olidligt eller meningslöst, att han inom längre eller
kortare tid utgår ur den förening, som han ej är nödsakad tillhöra för att
få behålla sitt arbete. Under sådana omständigheter måste en arbetsgivares
åtgärd att under hot om avsked förmå en organiserad arbetare att
ansluta sig till annan förening framstå som ett ingrepp i arbetarens föreningstillhörighet
och i de enskildas frihet att organisera sig på sätt de för
främjande av gemensamma intressen finna lämpligt. Till sina verkningar
innebär åtgärden också ett faktiskt hinder för arbetaren att utnyttja medlemskapet
i den organisation han redan tillhör, och åtgärden måste följaktligen
även på denna grund anses utgöra en kränkning av föreningsrättens
positiva sida. För sistnämnda organisations del kan arbetsgivarens
åtgärd uppenbarligen lända till betydande olägenheter, även om arbetaren
kvarstår i organisationen. Om hos arbetsgivaren anställda medlemmar av
organisationen tvingas ansluta sig till en konkurrerande förening, försvåras
eller omöjliggöres organisationens strävan att hävda sina intressen mot arbetsgivaren.
Åtgärden medför följaktligen, att förhandlingsrätten väsentligen
mister i värde för denna organisations vidkommande.

På grund av vad sålunda anförts synes mig arbetsdomstolens avgöranden
i de påtalade domarna icke stå i överensstämmelse med grunderna för
gällande bestämmelser om föreningsrätt och föreningsrättskränkning. Domarna
synas mig också vara byggda på förhållanden och antaganden, som
äro av så verklighetsfrämmande natur, att de icke biira vinna beaktande
vid avgörandet av huruvida en viss åtgärd är att anse såsom en kränkning
av föreningsrätten. Emellertid kunna domarna icke anses stå i uppenbar

214

strid mot ordalydelsen av de lagstadganden, på vilka de grundats. Jag har
fördenskull icke funnit skäl föreligga till något mitt ingripande mot de ledamöter
av arbetsdomstolen, som äro för domarna ansvariga.

Det synes mig emellertid önskvärt, att lagstiftningen i förevarande hänseende
förtydligas och att den därvid erhåller sådan utformning, att rättstillämpningen
återföres till den ståndpunkt, som den före domarna nr 35
och 36 för år 1945 intog till frågan. Behovet av ett förtydligande av lagen
i denna riktning vinner enligt min mening i styrka vid ett närmare beaktande
av de konsekvenser, som arbetsdomstolens nuvarande praxis medför
eller kan befaras komma att medföra för parterna på arbetsmarknaden.
Härutinnan må framhållas följande.

Föreningsrätten är absolut och således oberoende av innehållet i kollektivavtal
eller annat avtal. Att arbetsgivarna, i de fall som avgjorts genom
de påtalade domarna, kunnat på en avtalad monopolklausul stödja ett krav
att arbetare, som tillhör en förening, skall inträda i annan förening, måste
därför sakna principiell betydelse. Domarna innebära följaktligen, att en
arbetsgivare, evad han har kollektivavtal eller icke, kan — utan att göra
sig skyldig till föreningsrättskränkning — under hot om avsked tvinga en
redan organiserad arbetare att ingå i vilken förening arbetsgivaren önskar.
Det synes betänkligt, att en arbetsgivare — exempelvis på den grund att
han föredrager att förhandla med en viss förening, vars politiska eller ekonomiska
syften tilltala honom — skall kunna nödga sina arbetare att ansluta
sig till en förening, företrädande intressen i strid mot dem som förmått
arbetarna att organisera sig.

Det måste visserligen antagas, att ett tvång, som här sagts, skall även
enligt arbetsdomstolens mening anses innefatta kränkning av föreningsrätten
för den händelse arbetsgivaren med sin åtgärd främst åsyftar att förmå
arbetaren att lämna den organisation han tillhör. Om emellertid arbetsgivarens
åtgärd står i överensstämmelse med en avtalad monopolklausul,
lärer, enligt den uppfattning som kommit till uttryck i de påtalade domarna,
hans åtgärd i regel icke anses förestavad av det nyss angivna syftet;
och någon föreningsrättskränkning torde då ej anses föreligga. Frånsett
vad förut anförts därom att arbetsgivaren kan, i strid mot en organiserad
arbetares önskan och intressen, nödga denne att ingå i annan förening,
måste det vara i hög grad otillfredsställande, att lagligheten av en mot arbetaren
riktad åtgärd, berörande dennes föreningsrätt, kan bliva, beroende av
förefintligheten av ett avtal, med vilket arbetaren icke har något att skaffa.

I detta sammanhang må ock beröras ett annat förhållande. När en arbetsgivare
under hot om avsked söker förmå en redan organiserad arbetare
att ingå i annan förening, är det ingalunda säkert, att åtgärden förestavas
av något arbetsgivarens omedelbara intresse för arbetarens organisationshemvist.
Fastmera lärer det — såsom av de påtalade fallen även framgår
— ofta förhålla sig så, att arbetsgivaren å sin sida är utsatt för press från

215

en av två konkurrerande arbetstagarföreningar. I detta läge blir arbetsgivarens
mellanhandsställning än svårare med hänsyn till de mångahanda
spörsmål, som — på sätt nedan närmare beröres — uppkomma, om han
tillika har att taga ställning till frågan huruvida dubbelorganisering är
möjlig eller icke.

Om en arbetsgivare slutit kollektivavtal, innehållande monopolklausul,
med två arbetstagarföreningar, har man enligt arbetsdomstolens tidigare
praxis ansett, att den utfästelse att antaga vissa arbetare, som först blivit
gjord, skulle fullgöras utan hänsyn till den andra, men att den förening,
som vore berättigad enligt den senare utfästelsen, kunde tillerkännas skadestånd,
enär arbetsgivaren icke kunde uppfylla sitt åtagande om monopol
för denna förenings medlemmar. Även i denna praxis torde de ifrågavarande
domarna medföra ändring. Om dubbelorganisering är möjlig, kan ju arbetsgivaren
fullgöra bägge utfästelserna genom att kräva, att hans arbetare
skola förskaffa sig medlemskap i båda föreningarna. Det torde icke råda
något tvivel om, att ett sådant förhållande är ägnat att i högsta grad
bringa oreda och oordning på arbetsmarknaden.

Den betydelse arbetsdomstolen fäst vid möjligheten av dubbelorganisering
måste vidare i praktiken ställa de därav berörda parterna inför betydande
vanskligheter, då de ha att avgöra, huruvida dylik möjlighet föreligger
eller om olägenheterna av en dubbelorganisering framstå såsom så
betydelsefulla för föreningsmedlemmarna, att ett krav på inträde jämväl
i annan förening är att anse som en kränkning av föreningsrätten. De
måste således taga del av de båda föreningarnas stadgar ävensom av
eventuellt förefintliga föreningsbeslut, som förbjuda medlemmarna att tillhöra
annan förening. Därvid skall — såsom framgår av domen nr 59/1946
— jämväl prövas, om ett sådant beslut är stadgeenligt. Olägenheterna av
en dubbelorganisering kunna emellertid framstå såsom särskilt betydelsefulla
för föreningsmedlemmarna, utan att detta kommit till uttryck genom
något i föreningens stadgar intaget eller eljest meddelat förbud mot dubbelorganisering.
Så t. ex. kan i föreningen råda en fast praxis att såsom
illojala utesluta de medlemmar, som samtidigt tillhöra annan förening.
Betecknande härvidlag är Svenska murareförbundets av Nordin omtalade
ingripande mot en medlem i Filipstad. Fn ytterligare omständighet, som
synes böra beaktas vid bedömandet av möjligheten till dubbelorganisering,
är skärpan i ett mellan föreningarna rådande motsatsförhållande. Huruvida
och i vilken omfattning omständigheter av dessa slag kunna inverka
på den här omhandlade frågan har ännu icke prövats av arbetsdomstolen.
Men redan de påtalade domarna, särskilt domen nr 59/1946, visa
vilka stora fordringar som ställas på insikter och omdömesförmåga hos de
personer, vilka ha att taga ställning till spörsmålet om en åtgärd är föreningsrättskränkande
eller icke, fordringar som de i allmänhet torde sakna
möjlighet att uppfylla. Det oaktat kan en felbedömning av dessa frågor

216

medföra skyldighet att gälda betydande skadestånd för avtalsbrott eller
föreningsrättskränkning.

Arbetsdomstolens minoritet i det mål, som avgjordes genom domen
nr 41/1946, har påpekat vissa omständigheter, vilka vid en tillämpning i
enlighet med den av majoriteten hävdade meningen äro ägnade att medföra
ett slumpartat avgörande. Helt naturligt betrakta också arbetsgivarna
och arbetarna ett krav mot en organiserad arbetare på inträde i annan
förening från rent reella synpunkter och fästa således avgörande vikt vid
huruvida arbetaren skall komma att kvarstå i sin gamla förening eller
icke, sedan han tvingats ingå i den nya. För dem är det därför ofta betydelselöst,
om arbetsgivaren fordrar att arbetaren skall ingå i en annan
förening eller om han påyrkar att arbetaren skall övergå till föreningen.
Att just de ordalag, som väljas vid framställandet av arbetsgivarens krav,
kunna bliva avgörande för arbetsdomstolens ståndpunkt i frågan, huruvida
föreningsrättskränkning skett eller icke, synes mig klart ådagalägga att
den nuvarande rättstillämpningen är otillfredsställande.

Ett förtydligande av lagen om förenings- och förhandlingsrätt i nu
ifrågavarande avseende synes påkallat jämväl i anledning av den oenighet,
som yppats i arbetsdomstolen vid meddelandet av de påtalade domarna.
Redan den omständigheten att arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanterna,
å ena, samt domstolens övriga ledamöter, å andra sidan, intaga olika
ståndpunkter i saken är ägnad att bekymra, desto mer som här är fråga
om en för föreningsrättens innebörd grundläggande princip. Härtill kommer,
att domstolsledamöterna ofta växla och att det därför med hänsyn
till den knappa majoriteten icke är uteslutet, att exempelvis en tillfälligt
inkallad ersättare å arbetsgivar- eller arbetstagarsidan skulle kunna i ett
mål bryta domstolens praxis genom att biträda den mening, som omfattas
av ordföranden och de med honom eniga ledamöterna. Fara föreligger således
för att domstolens ställningstagande kan komma att bliva olika alltefter
domstolens tillfälliga sammansättning.

I sitt till mig avgivna yttrande har landsorganisationen hävdat, att
behov av lagändring i den av mig antydda riktningen icke förefunnes, därvid
landsorganisationen hänvisat till möjligheten att förening genom behörigt
stadgemässigt förbud mot dubbelorganisering kunde åvägabringa tilllämpning
av gällande lags bestämmelser om föreningsrättskränkning. Föreningsrätten
bör emellertid lika litet vara beroende av föreningarnas stadgar
som den är beroende av innehållet i kollektivavtalen. Avgörande för behovet
av en lagändring bör vara hur medlemmarnas dubbelorganisering i
verkligheten uppfattas av föreningsmedlemmarna. I själva verket torde
det vara ganska betydelselöst om en förening stadgar förbud mot dubbelorganisering
eller ej. Även om stadgeenligt förbud meddelats, är det icke
därmed sagt, att förbudet kommer att tillämpas eller ens är avsett att
tillämpas; och avsaknaden av förbud innebär, såsom förut framhållits, icke

217

att föreningens medlemmar tillåta dubbelorganisering. Det står ju föreningsmedlemmarna
öppet att inom vissa gränser tillämpa sina stadgar så
som de finna lämpligheten i varje särskilt fall påkalla. De kunna också,
när de så önska, ändra sina stadgar och beslut och därmed undanröja de
förutsättningar, som i ett visst läge varit bestämmande för arbetsgivarens
eller arbetarnas handlande. Hos både arbetsgivare och arbetare torde
hittills den uppfattningen ha varit allmänt rådande, att en arbetsgivare
icke äger någon som helst bestämmanderätt över en organiserad arbetares
föreningstillhörighet, och denna uppfattning synes mig böra erhålla tydligt
stöd av lag.

I det föregående har — i anslutning till de hos mig påtalade domarna —
varit tal endast om den föreningsrätt, som tillkommer arbetstagare. Tydligt
är emellertid, att motsvarande spörsmål kunna uppkomma i fråga om
arbetsgivares föreningsrätt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts bör enligt min mening 3 § lagen
om förenings- och förhandlingsrätt erhålla sådan avfattning, att skydd i
nu ifrågavarande hänseende beredes mot kränkning av de fackligt organiserade
arbetsgivarnas och arbetstagarnas föreningsrätt. Jag vill härvid
särskilt understryka, att en sådan lagstiftningsåtgärd, vilken ju endast
skulle gå ut på att trygga föreningsmedlems rätt att tillhöra sin förening
och utnyttja medlemskapet i densamma, icke komme att innebära någon
reglering av föreningsrättens negativa sida.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag härmed
i underdånighet för Eders Kungl. Maj:t framlägga ovan anmärkta förhållanden
och synpunkter till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen
föranleda.

IV. Inspektionsresor under år 1947.

Under mina ämbetsresor år 1947 har jag inspekterat domstolar och
andra myndigheter inom Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Hallands
och Västernorrlands län. Därjämte har jag förrättat inspektion av ett
flertal myndigheter i Stockholm.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen Beckman har företagit inspektionsresa
i Skaraborgs län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i de
därunder förda protokollen, som jämte justitieombudsmannens diarium
och registratur komma att för granskning överlämnas till vederbörande
lagutskott.

218

V. Under år 1947 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes under år 1947 diarieförda ärenden har uppgått
till 810.

Vid 1947 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden av
annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot tjänstemän
anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning härstädes
................................................ 49

Under år 1947 hava anhängiggjorts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.........447

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av . . 204
Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 700
Av berörda 700 ärenden hava under år 1947:

1) såsom återkallade avskrivits.......................... 3

2) till annan myndighet överlämnats..................... 10

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla................250

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits........... 87

5) utan åtgärd avskrivits...............................146

6) till åtal hänvisats.................................. 4

7) föranlett annan åtgärd än åtal........................131

8) föranlett framställning till Kungl. Maj:t................ 14

och äro vid 1947 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande................................. 40

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..... 3

11) på prövning beroende............................... 12

Summa 700

Under år 1947 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 4
ärenden beslutits anställande av åtal, nämligen

på grund av förd klagan i................................2

av annan anledning i....................................2

Summa 4

För nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten har förordnats om
åtal mot:

1) polismästare för olaga kvarhållande (s. 14 o. f.);

2) kommunalborgmästare för införande i ortstidning av kungörelse om

219

att vissa personer av honom anmälts till atal för ordningsförseelse (s. 36

°- f-); . o ,

3) stadsfiskal för återkallande vid domstol av anhangiggjorda atal

m. in.; samt

4) stadsfiskal för felaktigt förfarande vid utfärdande av intyg enligt
20 § 1 mom c) motorfordonsförordningen.

Ordföranden i nedre justitierevisionen har på förfrågan uppgivit, att
sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring av lag, i den
ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av Kungl. Maj:t
meddelad.

För fullgörande av den i 14 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften om avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande
dels vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1947 års riksdags
skrivelser, dels ock — beträffande sadana genom föregående riksdagars
skrivelser hos Kungl. Maj:t anhängiggjorda ärenden som vid
1947 års början voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka
åtgärder under nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1947,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser
1947 års riksdag avlåtit till Kungl. Maj:t (bil. I) och en förteckning
över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1947 och vari under år
1947 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl.
Maj:ts prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1948.

FOLKE RUDEWALL.

Gösta Stenlund.

220

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1948.

Till RIKSDAGEN.

Under den tid, som förflutit efter avgivandet av tryckfrihetskommitténs
senaste berättelse, har kommittén icke haft att behandla något
ärende, vilket kommittén härmed får för riksdagen anmäla.

Stockholm i januari 1948.

FOLKE RUDEWALL.

K. SCHLYTER. HENNING LEO. N. GÄRDE.

ERIK WELLANDER. DAVID OLLÉN. NILS AHNLUND.

Gösta Stenlund.

221

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över de av 1947 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan
införda förteckningen.

1	Fi	1	34	Ju	2	66	S	4	100	K	10	135	Fo	2	166	Fi	39
2	Ju	11		u	2	67	S	5	101	K	11	136	S	13	167	Jo	21
3	U	7	35	E	2	68	I	2	102	S	8	137	S	14	168	E	12
4	Fö	10	36	Ju	3	69	s	6	103	Jo	13	138	u	11	169	E	13
5	S	16	37	K	3	70	Ju	10	104	Fi	24	139	Fö	8	170	E	14
5a	S	36	38	K	4	71	H	7	105	S	10	140	H	13	171	Fo	3
6	K	24	39	U	3	72	Jo	10	106	S	11	141	Fi	32	172	Ju	21
7	Fi	*1	40	Jo	7	73	Fi	11	107	s	12	142	Fi	33	173	Ju	22
8	E	11	41	H	4	74	Fi	12	108	K	12		H	10	174	Jo	22
9	Jo	12	42	Fi	7	75	Fi	13	109	Ju	16	143	K	14	175	Jo	23
10	H	16	43	S	2	76	Fi	14	no	H	9	144	Fi	34	176	K	27
11	Fo	6	44	S	3	77	K	6	in	Fi	25	145	Fi	35	177	Jo	24
12	Fö	3	45	Ju	4	78	K	7	112	Jo	14	146	Fi	36	178	S	17
	Fi	17	46	Ju	5	79	Fi	15	113	Jo	15	147	H	11	179	s	18
13	U	1	47	Ju	6	80	Fi	16	114	E	7	148	U	9	ISO	Fö	9
14	S	1	48	Ju	7	81	Fö	4	115	Fi	26		H	12	181	Fi	41
15	Jo	1	49	Ju	8	82	K	8	116	Fi	27	149	IT	10	182	Fi	42
16	Jo	2	50	Ju	9	83	Fi	18	117	K	13		S	15	183	U	12
17	Jo	3	51	Jo	8	84	E	3	118	Fö	6	150	Jo	17		H	14
18	Jo	4	52	Fi	8	85	Fö	5	119	Fö	7	151	Jo	18	184	Fi	40
19	Jo	5	53	u	4	86	Jo	11	120	Ju	17	152	K	15	185	Fo	4
20	Fö	1		H	5		H	8	121	Fi	28	153	Jo	19	186	Fö	11
21	H	1	54	u	5	87	S	7	122	Fi	29	154	K	16	187	Fö	12
22	E	1		H	6	88	Fi	19	123	Fi	30		Jo	20	188	Fö	13
23	K	1	55	U	6	89	Fi	20	124	Fi	31	155	K	17	189	U	13
24	Fi	2	56	Fi	9	90	Ju	12	125		)	156	K	18		H	15
25	Jo	6	57	Fö	2	91	E	4	126		)	157	K	19	190	E	15
26	Fi	3	58	K	9	92		)	127		)	158	K	20	191	Fö	14
27	Fi	4	59	8	9	93	Ju	13	128	E	8	159	Fi	37	192	Fö	15
28	Fi	5	60	I	1	94	Ju	14	129	E	9	160	K	21	193	Fö	16
29	Ju	1	61	Fo	1	95	Ju	15	130	Ju	18	161	K	22	194	Ju	24
30	Fi	6	62	Jo	9	96	E	5	131	Ju	19	162	Fi	38	195	Ju	25
31	K	2	63	U	8	97	E	6	132	Ju	20	163	K	23	196	s	19
32	H	2	64	Fi	10	98	Fi	22	133	E	10	164	K	25	197	K	30
33	H	3	65	K	5	99	Fi	23	134	Jo	16	165	K	26	198	E	23

l) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — *) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret. —
•) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

222

199	FC	22	256	Fö 20	308	E	24	355	H	34	407	S	69	456	E	39
200	E	25	257	H	19	309	K	38	356	S	57	408	E	38	457	S	79
201	Fi	43	258	H	20	310	Fö	24	357	Ju	46	409	Ju	51	458	FI	43
202	K	28	259	Fö 19	311	S	48		s	58	410	s	67	459	Ju	54
203	Fi	45	260	Fc	21	312	S	49	358	Ju	47	411	Fö	30	460	U	24
204	K	29	261	Ju	33	313	Ju	36	359	s	61		Fi	76	461	Fi	98
205	E	16	262	E	21	314	s	50	360	s	62	412	Fö	31		Jo	50
206	Ju	23	263	E	22	315	Fi	63	361	s	63	413	S	68		I	7
207	Fi	44	264	Fc	7	316	Ju	38	362	I	5	414	S	70	462	Jo	45
208	H	17	265	S	37		s	51	363	Jo	33	415	Fi	79	463	Jo	51
209	H	18	266	S	38	317	Ju	39	364	Jo	34	416	S	71	464	Fö	35
210	Jo	25	267	Fi	55	318	K	39	365	Jo	35	417	S	72	465	Ju	58
211	Jo	26	268	U	14	319	Ju	40	366	Jo	36	418	s	73	466	Fi	100
212	Fö	17		H	21		s	52	367	Jo	37	419	Fo	10	467	E	40
213	s	20	269	S	39		Fi	64	368	Jo	38	420	E	37	468	Fi	101
214	s	21		H	22	320	S	53	369	S	64	421	E	33	469	H	45
215	Ju	26	270	Fi	57		Fi	65	370	Ju	48	422	E	34	470	Jo	52
216	Ju	27	271	Fi	56	321	Ju	41		s	65	423	E	35	471	Fi	99
217	Ju	28	272	Fi	58	322	I	4		Fi	69	424	Jo	40	472	I	9
218	Ju	29	273	H	23	323	E	26	371	E	27	425	Jo	41	473	Fi	103
219	Ju	30	274	S	41	324	Jo	29	372	E	28	426	Jo	42	474	Ju	60
	i	3	275	S	42	325	Jo	30	373	E	29	427	Jo	43	475	Ju	61
220	s	22	276	u	15	326	E	30	374	Fi	97	428	Fi	95		s	85
221	s	23		s	43	327	Fö	28		Jo	46	429	Fi	70	476	Ju	59
222	Fo	5	277	Ju	34	328	Fi	77	375	Jo	47	430	Fi	80	477	u	25
223	E	17	278	s	40	329	Fö	34	376	Jo	48	431	Fi	81		H	46
224	E	18	279	Ju	35		S	80	377	Jo	49	432	Fi	82	478	Fö	36
225	E	19		Fi	59		Fi	96	378	H	35	433	Fi	83		S	81
226	E	20		H	24		H	44	379	U	18	434	Fi	84	479	s	82
227	S	24	280	Fi	60		I	6	380	II	36	435	Fi	85	480	s	83
228	Fi	48	281	Fi	61	330	E	36	381	H	37	436	Fi	86	481	s	84
229	Fö	18	282		)	331	Jo	31	382	E	31	437	Fo	11		Fi 102
230	Fi	49	283		‘)	332	H	29	383	Fi	71	438	Fi	87		E	41
i 231	S	25	284		l)	333	H	30	384	Fo	8	439	Fi	88		I	8
232	S	26	285		‘)	334	S	54	385	E	32	440	Fi	89	482	Fi	L04
233	8	27	286		)	335	K	40	386	Fo	9	441	S	74		E	42
234	S	28	287		)	336	Fö	25	387	S	66	442	Ju	52	483	E	43
235	Fi	46	288		l)	337	Fö	26	388	Jo	39		u	23	484	E	45
i 236	Ju	31	289		)	338	Fö	27	389	K	46		Fö	32		Jo	53
! 237	s	29	290		)	339	Ju	37		Fi	94		S	75	485	Fi 105
238	s	30	291		)	340	Ju	42	390	H	38		K	45	486	Fi 106
239	Fi	47	292		)		u	17	391	Fi	72		Fi	90	487	Ju	62
240	Ju	32	293	S	44	341	Ju	43	392	K	47		Jo	44		Fi 107
241	s	31	294	Jo	27	342	Ju	49	393	K	42		II	42	488	Fi 108
242	K	31	295	K	36		u	22	394	Fi	73		Fo	12	489	Fi 109
243	K	32	296	H	25	343	Ju	44	395	Fi	74	443	Fi	91	490	Fi no
! 244	K	33	297	S	45	344	s	55	396	IT	19	444	Fi	92	491	Fi	n
245	S	32	298	S	46	345	Fi	66	397	U	20	445	E	44	492	U	26
246	K	34	299	s	47	346	K	41	398	U	21	446	E	46		Fi 112
247	S	33	300	H	26	347	Ju	45	399	Fö	29	447	Fi	93	493	S	86
248	S	34	301	H	27		Fi	67	400	Fi	75	448	S	76	494	Fi 113
249	s	35	302	Fi	62	348	II	32	401	II	39	449	Ju	53	495	Fi 114
250	Fi	50	303	Fö	23	349	S	56	402	H	40	450	s	77	496	Ju	63
251	Fi	51	304	K	37	350	Jo	32	403	H	41	451	s	78		s	87
252	Fi	52	305	Jo	28	351	Fi	68	404	K	43	452	Ju	55	497	s	88
253	Fi	53	306	U	16	352	S	59	405	Fi	78	453	Ju	56	498	s	89
254	X	35		II	31	353	S	60	406	K	44	454	Ju	57	499	s	90
255	Fi	54	307	H	28	354	H	33	407	Ju	50	455	Fö	33	500	I	10

223

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1947 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 15 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (29.)

Den 7 mars 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt de av riksdagen anvisade

anslagen till fångvårdsstyrelsens förfogande.

2. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1946/47 till bestridande av kostnaderna för riksdagens
interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo. (34.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet.

3. den 22 februari, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fullföljd av talan från domkapitel m. m. (45.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 634).

5. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. (46.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 632).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i strafflagen. (47.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 627).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara
m. m. (48.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1947 (SFS nr 112).

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående utsträckt tillämpning av lagen den 4 juni 1943 (nr 274) om förlängd
giltighetstid för ränte- och utdelningskuponger, m. m. (49.)

Lagar i ämnet utfärdade den 14 mars 1947 (SFS nr 115 och 116).

224

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om
straff för sabotage. (50.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1947 (SFS nr 113).

10. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 29 juni 1945 (nr 522) om kontroll
å viss utländsk egendom m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m. (70.)

Lagar i ämnet utfärdade den 21 mars 1947 (SFS nr 110 och 111).

11. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
andra huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (2.)

Den 6, den 13, den 27 och den 30 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt

de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

12. den 26 mars, i anledning av väckt motion om utredning och förslag angående
gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. (90.)

Skrivelsen har överlämnats till sakkunniga för nordiskt samarbete på medborgar skapsrättens

område för att tagas i övervägande vid fullgörandet av de sakkunnigas
arbete.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd utan departement. (93.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 april 1947 (SFS nr 152).

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig
postanstalt för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter m. m. (94.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

15. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om tingshusbyggnadsskyldigheten i vissa fall. (95.)

Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1947 (SFS nr 153).

16. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt tillämpning av äldre rättegångsbalken å rättegången vid krigsdomstol
m. m. (109.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 635 och 636).

17. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 57 och 64 §§ lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m. (120.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 maj 1947 (SFS nr 160).

18. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 20 § lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m., så ock om fortsatt giltighet av samma lag, m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion. (130.)

Lagar i ämnet utfärdade den 25 april 1947 (SFS nr 142 och 143).

19. samma dag, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska
medborgare. (131.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

225

20. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut i
statsrådet. (132.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. (172.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 633).

22. samma dag, i anledning av väckt motion med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 kap. 9 § giftermålsbalken m. m. (173.)

Lagar i ämnet samt administrativa författningar därtill utfärdade den 16 maj 1947
(SFS nr 187—192).

23. den 13 maj, i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för kungörande
av tid och ställe för röstlängds framläggande till granskning. (206.)

Lag angående ändrad lydelse av 40 och 41 § § lagen den 26 november 1920 (nr 796)
om val till riksdagen utfärdad den 23 maj 1947 (SFS nr 202).

24. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m. (194.)

Den 13 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (195.)

Den 23 maj 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t dels meddelat justitiedepartementet
riksdagens beslut beträffande anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal
under budgetåret 1946/47, dels meddelat medicinalstyrelsen riksdagens beslut
beträffande anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal vid
statens rättsläkarstation i Stockholm, dels ock ställt av riksdagen anvisat anslag
till flyttning av Göta hovrätts arkiv till hovrättens förfogande.

26. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 2 § lagen den 26 maj 1933 (nr 229) angående blodundersökning
i mål om barn utom äktenskap. (215.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 626).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 och 6 §§ lagen den 14 juni 1917 (nr 377) om
äktenskaplig börd, m. m. (216.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 621—625).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om
eftergift av åtal mot vissa underåriga. (217.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 628).

29. samma dag, i anledning av väckt motion om upphävande av den på interneringsnämnden
enligt 6 § första stycket lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt ankommande förhandsprövningen. (218.)

Lag angående ändrad lydelse av 6 och 15 § § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 646).

15 — Justitieombudsmannens ämbetsbcrättclse till 19/f8 års riksdag.

226

30. samma dag, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala
utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. (219.)

Skrivelsen har överlämnats till inrikesdepartementet.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten,
i vad avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (236.)

Den 30 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat fångvårdsstyrelsen och
domänstyrelsen föreskrifter i fråga om dispositionen av de av riksdagen anvisade
anslagen.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om inköp av inventarier m. m. för fångkolonier. (240.)

Den 30 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen anvisade
anslaget till fångvårdsstyrelsens förfogande att disponeras enligt föreskrifter, som
meddelas av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall.

33. den 30 maj, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den 20
oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation. (277.)

Lag i ämnet utfärdad den 6 juni 1947 (SFS nr 233).

35. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m.
(279.)

Lagar samt förordning utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 647—651).

36. den 13 juni, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om full
ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

Skrivelsen har överlämnats till 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa
ändringar i vattenlagen för att tagas under övervägande vid fullgörandet av de
sakkunnigas uppdrag.

37. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med
förslag till byggnadslag m. m., i vad den hänvisats till konstitutionsutskottet.
(339.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 389). (Jfr ärendet under punkten
38.)

38. den 17 juni, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till
byggnadslag m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock
i ämnet väckta motioner. (316.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1947 (SFS nr 385—388).

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
byggnadsstadga. (317.)

Kungl. Majds byggnadsstadga utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 390).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1)
i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
m. m. (319.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1947 (SFS nr 470—472).

227

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 § och
15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

Den 26 september 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt strafflagberedningen och straffrättskommittén
att i samråd skyndsamt verkställa av riksdagen begärd utredning
av frågan om beredande av tillfredsställande skydd mot personer, som genom hot
om grova brott visa sig farliga för annans säkerhet.

42. den 18 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med
särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. in., dels
ock Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av en den 8 februari
1947 avslutad internationell överenskommelse rörande bibehållande och
återställande av rättigheter på den industriella äganderättens område,
m. m. (340.)

Kungl. Maj:t har den 20 juni 1947 för Sveriges del godkänt ifrågavarande överenskommelse
jämte slutprotokoll ävensom utfärdat lag i ämnet (SFS nr 261).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i utlänningslagen den 15 juni 1945 (nr 315) samt om
fortsatt giltighet av samma lag. (341.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 juni 1947 (SFS nr 312).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde. (343.)

Den 27 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t meddelat justitiekanslersämbetet
och hovrätten för Övre Norrland riksdagens beslut beträffande anslagsposterna
avlöningar till icke-ordinarie personal under budgetåret 1946/47.

45. samma dag, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet.

46. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol,
m. m. (357.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 637—639).

47. den 20 juni, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning rörande
uthyrning av bostäder. (358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m. (370.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 467).

49. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer,
m. m. (342.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 511 och 512).

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars
1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m. (407.)

Lagar i ämnet utfärdade den 30 juni 1947 (SFS nr 299 och 300).

228

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., såvitt
propositionen avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den
29 juni 1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom. (409.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 318). (Jfr ärendet under punkten
57 här nedan.)

52. samma däg, i anledning av Kungl. Majds framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner, i vad
skrivelsen avser barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst för
budgetåret 1947/48 under andra huvudtiteln. (442.)

Den 30 juni 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t ställt det av riksdagen beviljade
anslaget till vederbörandes förfogande.

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till domstolarna m. m. (449.)

Den 30 juni, den 17 oktober och den 14 november 1947 anmäld, därvid Kungl.
Maj:t ställt de av riksdagen anvisade anslagen till vederbörandes förfogande.

54. samma dag, angående decentralisering av statsförvaltningen. (459.)

Den av riksdagen begärda åtgärden har vidtagits i det att den 6 juni 1947 tillkallats
särskilda sakkunniga med uppgift att utreda möjligheten av en ytterligare
decentralisering inom statsförvaltningen jämte därmed sammanhängande frågor.

55. den 2 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. (452.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 444).

56. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740), m. m. (453.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 616—620).

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar, m. m., utom
såvitt avser förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss från ockuperat land härrörande
egendom. (454.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 486). (Jfr ärendet under punkten
51 här ovan.)

58. den 9 juli, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar m. m. ävensom en i ämnet väckt
motion. (465.)

Lagar i ämnet samt kungörelse utfärdade den 10 juli 1947 (SFS nr 629—631).

59. den 10 juli, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord
å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (476.)

Lagar i ämnet utfärdade den 19 september 1947 (SFS nr 700—704). Beträffande
den av riksdagen begärda utredningen angående upphävande av länsstyrelses
befogenhet enligt 21 kap. 68 § jorddelningslagen har Kungl. Majd uppdragit åt
fastighetsbildningssakkunniga att verkställa denna utredning.

229

60. den 11 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets
övertagande av vissa städers förpliktelser beträffande innehavare av befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att
indragas m. m. (474.)

Den 18 juli 1947 anmäld, därvid Kungl. Maj:t delgivit statskontoret riksdagens
beslut.

61. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada,
åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m. (475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 16 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
i vad propositionen avser förslag till lag angående ändrad lydelse av 17 §
lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar. (487.)

Lag utfärdad den 26 juli 1947 (SFS nr 580).

63. den 17 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:p) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

Lag i ämnet utfärdad den 19 september 1947 (SFS nr 671). I fråga om riksdagens
anhållan angående inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam
högsta prövningsinstans har ärendet överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 januari 1947, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden. (13.)

Anmäld den 24 januari 1947.

2. den 15 februari, i anledning av väckta motioner om anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1946/47 till bestridande av kostnaderna för
riksdagens interparlamentariska grupps deltagande i konferens i Kairo. (34.)

Anmäld den 28 februari 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde. (39.)

Anmäld den 21 mars 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

4. den 4 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.
(53.)

Anmäld den 11 mars 1947, varvid Kungl. Majrt bemyndigade sändebudet i Haag
att verkställa noteväxling om den nämnda överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

5. samma dag, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och den Bclgisk-Luxemburgiska ekonomiska
unionen träffad handelsöverenskommelse. (54.)

Anmäld den 11 mars 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades
att verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

230

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avgivande
av förklaring i enlighet med bestämmelserna i art. 36, mom. 2, i stadgan
för den internationella domstolen. (55.)

Anmäld den 21 mars 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt att uppdraga åt Sveriges
ständiga ombud vid Förenta Nationerna att avgiva ifrågavarande förklaring.

7. den 11 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48
under riksstatens III huvudtitel, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde. (3.)

Sedan punkten 4 i vad avser indragning av generalkonsulsbefattningen i Sydney
och upprättande av en sändebudsbefattning i Canberra föredragits den 6 juni
1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt indragning av nämnda generalkonsulsbefattning
fr. o. m. den 1 juli 1947 och upprättande av en sändebudsbefattning i Canberra
fr. o. m. samma dag, anmäldes skrivelsen den 30 juni 1947; nödiga föreskrifter meddelades
den 30 juni, den 18 juli samt den 3 och den 24 oktober 1947.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
Förenta Nationerna m. m. (63.)

Anmäld den 21 mars 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

9. den 26 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november
1945 träffade handels- och betalningsöverenskommelserna. (148.)

Anmäld den 9 maj 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades att
verkställa noteväxling rörande överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ratificering
av ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m. (149.)

Anmäld den 9 maj 1947, varvid Kungl. Majd beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande akt och i skrivelsen omnämnd konvention.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde. (138.)

Anmäld den 27 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

12. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det
svensk-finska varuutbytet. (183.)

Anmäld den 16 maj 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades
verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

13. den 14 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande regleringen av
varuutbytet mellan Sverige och Polen m. m. (189.)

Anmäld den 16 maj 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades
verkställa noteväxling om avtalens ikraftträdande.

14. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande
det svensk-danska varuutbytet. (268.)

Anmäld den 6 juni 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades att
verkställa noteväxling om överenskommelsens slutgiltiga ikraftträdande.

231

15. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges
anslutning till världshälsovårdsorganisationen. (276.)

Anmäld den 20 juni 1947, varvid beslut fattades om Sveriges anslutning till i
skrivelsen omförmälda stadga och protokoll.

16. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken
träffad handelsöverenskommelse m. m. (306.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid ministern för utrikes ärendena eller vid förfall
för honom t. f. chefen för utrikesdepartementet bemyndigades att verkställa noteväxling
om överenskommelsens ikraftträdande.

17. samma dag, i anledning av, bland annat, Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en den 8 februari 1947 avslutad internationell överenskommelse
rörande bibehållande och återställande av rättigheter på
den industriella äganderättens område, m. m. (340.)

Anmäld den 20 juni 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
i skrivelsen omförmälda överenskommelse och slutprotokoll.

18. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
i utlandet angående Sverige. (379.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av beskickningshus i Canberra. (396.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp av
fastighet i New York. (397.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
medel till inköp av fastighet för beskickningen i Dublin. (398.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

22. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
förslag till lag om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer,
m. m. (342.)

Anmäld den 10 juli 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt Sveriges anslutning till konventionen
rörande Förenta Nationernas privilegier och immuniteter.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förslag
till statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid nödiga föreskrifter meddelades.

24. den 2 juli, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (477.)

Anmäld den 19 september 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del
ratificera i skrivelsen omnämnd konvention (nr 75) angående besättningens bostäder
å fartyg.

232

26. den 16 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (492.)

Anmäld den 25 augusti 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande avtal.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (20.)

Anmäld den 14 februari samt den 14 och den 28 mars 1947. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

2. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag under försvarets fonder för budgetåret
1947/48. (57.)

Anmäld den 2 och den 16 maj samt den 12 september 1947. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

3. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)

Skrivelsen har såvitt angår förslagsanslaget till Vadstena krigsmanshuskassa överlämnats
till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld och slutbehandlad
den 30 juni 1947.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående livränta åt
Inga Elisabeth Karlsson m. m. (81.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring av 16 §
militärersättningsförordningen. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

6. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bestridande
av vissa haverikostnader. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa frågor
om befrielse från ersättningsskyldighet. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

8. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (139.)

Anmäld den 9 och den 16 maj 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

9. den 6 maj, i anledning av Kungl. Majds proposition angående bestridande
av vissa kostnader från anslaget till oförutsedda utgifter. (180.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

233

10. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
fjärde huvudtiteln, avseende anslagen inom försvarsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (4.)

Anmäld den 16 maj samt den 13 och den 30 juni 1947, därvid riksdagens beslut

rörande anvisande av anslag m. m. expedierades. Ärendet är därmed slutbehandlat.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning
av tillgångar och skulder m. m. vid örlogsvarvens marinverkstäder. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat
för försvarets fastighetsfond för budgetåret 1947/48. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
försvarets fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1947/48 till anordnande av vissa lokaler för luftbevakningen. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
för försvaret m. m. (191.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livränta åt
E. L. Ceder m. m. (192.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från ersättningsskyldighet för konteramiralen C. G. Wahlström. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

17. den 16 maj, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 10 § uttagningsförordningen.
(212.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

18. den 21 maj, i anledning av väckt motion om ersättning till arbetaren
K. E. F. Eriksson för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

19. den 28 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förslag till
förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947, varvid förordning i ämnet utfärdades

(SFS nr 228).

20. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av fastigheter, som förvaltas av försvarets bostadsanskaffningsnämnd, m. m.
(256.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1947.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 6 § 2 och 3 mom. familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99) m. m. (260.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1947, varvid två förordningar i ämnet utfärdades
(SFS nr 237 och 238).

234

22. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret m. m.
(199.)

Anmäld den 30 juni 1947. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser angående värnpliktslån. (303.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947, varvid två kungörelser i ämnet utfärdades
(SFS nr 258 och 259).

24. den 17 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde huvudtiteln m. m.
(310.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1947/48 till viss ersättningsanskaffning av maskiner
m. m. för krigsmaterielverket. (336.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under försvarets fabriksfond gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av central beklädnadsverkstad
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (337.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående förslag till
förordning rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m., såvitt avser frågan om bestridande av kostnader för effektivisering
av de värnpliktigas utbildning. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

28. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1947/48 under fjärde huvudtiteln jämte
i ämnet väckta motioner. (327.)

Anmäld den 30 juni och den 26 september 1947, varvid meddelades bestämmelser
beträffande av riksdagen anvisade anslag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till avveckling av beredskapen m. m. (399.)

Anmäld den 30 juni och den 12 september 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m. (411.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ersättning till marindirektören
A. Grönberg för vissa rättegångskostnader. (412.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

32. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid en förordning (SFS nr 603) och åtta kungörelser
(SFS nr 454—456, 560, 561 och 604—606) utfärdades. Skrivelsen är därmed, såvitt
på försvarsdepartementet ankommer, slutbehandlad.

235

33. samma dag, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni
1946. (329.)

Skrivelsen har såvitt angår punkterna 2 (redovisningen av vissa militära ämbetsverks
personalkostnader; krigsmaterielverkets kontrollkostnader), 3 (den centrala
materielbokföringen inom försvaret; de militära förrådskontrollkontoren), 4 (betalningsförfarandet
vid av värnpliktiga företagna resor) och 5 (avskrivning av brist
i statens förråd av proviant och fodervaror) överlämnats till försvarsdepartementet.
I punkterna 2 och 3 begärda utredningar hava uppdragits åt 1946 års militära
förvaltningsutredning. I fråga om punkterna 4 och 5 hava vissa utredningsuppdrag
lämnats försvarets civilförvaltning. Skrivelsen är därmed, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer, slutbehandlad.

35. den 9 juli, i fråga om antalet hemvärnsofficers- och hemvärnsunderofficersbefattningar.
(464.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947.

36. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. (478.)

Skrivelsen har såvitt angår ändrad lydelse av 16 § förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
överlämnats till försvarsdepartementet. Skrivelsen är i denna del anmäld
och slutbehandlad den 10 juli 1947, varvid förordning i ämnet utfärdades (SFS
nr 484).

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 5 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 februari 1947.

2. den 22 februari, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till bidrag till dyrtidstillägg å folkpensioner
och invalidunderstöd, anslag till bidrag till provisoriska förstärkningar
av tilläggspensioner och invalidunderstöd, anslag till provisorisk förstärkning
av ersättning åt blinda samt anslag till dyrtidstillägg å ersättning
åt blinda, dels ock Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag om dyrtidstillägg
under senare halvåret 1947 å folkpensioner och invalidunderstöd,
in. m. (43.)

Anmäld den 28 februari 1947. Författningar utfärdade samma dag (SFS nr

64—72).

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (44.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1947.

236

4. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol. (66.)

Lag utfärdad den 21 mars 1947 (SFS nr 90).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete. (67.)

Lag utfärdad den 21 mars 1947 (SFS nr 91).

6. samma dag, i anledning av väckt motion om höjt dagtraktamente för landstingsman.
(69.)

Lag utfärdad den 28 mars 1947 (SFS nr 103).

7. den 26 mars, i anledning av dels Kungl. Majds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till livräntetillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete, anslag till statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. samt anslag till bidrag
till fiskares försäkring, dels ock Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 (nr 449)
angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete m. m. (87.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947. Författningar utfärdade samma dag
(SFS nr 108 och 109).

8. den 12 april, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

9. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
de två departement, vari socialdepartementet föreslås uppdelat, m. m. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående ersättning i
vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående befrielse för
sysslomannen vid Sundby sjukhus A. Nordfeldt från viss skadeståndsskyldighet
till kronan. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden
i flottningsarbete. (107.)

Anmäld den 25 april 1947, varvid skrivelsen överlämnades till sakkunniga för
utredning rörande en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen (arbetstidsutredningen)
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag.

13. den 26 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om förbud mot politiska uniformer. (136.)

Lag utfärdad den 9 maj 1947 (SFS nr 164).

14. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande
lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och utom
äktenskap. (137.)

Anmäld den 19 december 1947, varvid uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa
utredning i frågan. Utredningsarbetet pågår.

237

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratificering
av ändringar i stadgan för Internationella arbetsorganisationen m. m. (149.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

16. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1947/48, såvitt avser anslagen inom det nya socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Anmäld den 30 maj samt den 20 och den 30 juni 1947. Författning utfärdad den

30 maj 1947 (SFS nr 263). Ärendet är därmed slutbehandlat.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
arbetsrådet för budgetåret 1947/48. (178.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till C. H. Magnusson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

19. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (196.)

Anmäld den 23 maj och den 30 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

20. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer, m. m. (213.)

Lagar utfärdade den 23 maj 1947 (SFS nr 216 och 217).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.
(214.)

Författningar utfärdade den 23 maj 1947 (SFS nr 221) och den 13 juni 1947 (SFS

nr 248).

22. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens institut för folkhälsan för budgetåret 1947/48. (220.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
centrala sjukvårdsberedningen: avlöningar m. m. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
statens bakteriologiska, rättskemiska och farmacevtiska laboratorier. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
uppförande eller inrättande av barnhem. (231.)

Anmäld den 30 maj 1947. Författning utfärdad samma dag (SFS nr 246). Ärendet
är därmed slutbehandlat.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till barnmorskeläroanstalterna. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av tjänstebostad åt landsfiskalen i Föllinge distrikt. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

238

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inlösen av
två fastigheter i Fjällbacka municipalsamhälle. (234.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48,
i vad avser det nya socialdepartementets verksamhetsområde. (237.)

Anmäld den 30 maj och den 20 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48,
i vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till
den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner. (241.)

Anmäld den 13 juni och den 26 september 1947. Författning utfärdad förstnämnda
dag (SFS nr 361). Den 26 september 1947 uppdrogs åt socialstyrelsen att med
beaktande av vad riksdagen anfört utreda frågorna om dels tillämpning av bruttoeller
nettolönesystem vid avlönande av heltidsanställda hemvårdarinnor, dels avlöningsförmånerna
för deltidsanställda hemvårdarinnor, dels behovet av särskilda
förmaner för hemvardarinnor i landets norra delar ävensom med angivna frågor
sammanhängande spörsmål. Detta uppdrag har icke fullgjorts.

32. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av medicinalstyrelsen. (245.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

33. samma dag, i anledning av väckt motion om förlängd semester för arbetstagare,
som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
i syfte att bereda vissa utländska läkare möjlighet att utöva läkarkonsten
inom riket. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss försöksverksamhet
på yrkesmedicinens område. (249.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

36. den 30 maj, i anledning av Kungl. Ma j ds i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1947/48, såvitt avser anslagen inom inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (5 a.)

Författningar utfärdade den 13 juni 1947 (SFS nr 279—281 och 393) och den
30 juni 1947 (SFS nr 435 och 487). Ärendet är därmed slutbehandlat.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
att ytterligare överskrida viss anslagspost i pensionsstyrelsens avlöningsstat
för budgetåret 1946/47. (265.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till social upplysningsfilm. (266.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

239

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni
1930 (251) om kommunalstyrelse på landet, m. m. (269.)

Lagar utfärdade den 13 juni 1947 (SFS nr 242—244).

40. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 30 juni 1943 (nr 570) om
anställande av distriktsbarnmorskor m. m. (278.)

Författning utfärdad den 13 juni 1947 (SFS nr 239).

41. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till yrkesinspektionen. (274.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar angående anslagför
budgetåret 1947/48 till bidrag till erkända och enskilda alkoholistanstalters
driftkostnader m. m. (275.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947. Författning utfärdad samma dag
(SFS nr 547).

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående Sveriges
anslutning till världshälsovårdsorganisationen. (276.)

Anmäld, såvitt angår anslagsfrågan, den 13 juni 1947. Skrivelsen överlämnad till
utrikesdepartementet för behandling i återstående del. Ärendet är slutbehandlat i
vad på socialdepartementet beror.

44. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor. (293.)

Författning utfärdad den 13 juni 1947 (SFS nr 245).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående pensionsstyrelsens
organisation m. m. jämte i ämnet väckt motion. (297.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till riksförsäkringsanstalten jämte i ämnet väckta
motioner. (298.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bidrag till
avlöningar åt distriktsbarnmorskor och distriktssköterskor m. m. (299.)

Anmäld den 13 och den 30 juni 1947. Författningar utfärdade förstnämnda
dag (SFS nr 277) och sistnämnda dag (SFS nr 428—434). Ärendet är därmed slutbehandlat.

48. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde fattade
beslut. (311.)

Kungl. Majd har genom beslut den 24 oktober 1947 funnit det slutliga ställningstagandet
till frågan om ratificering av förevarande konventioner böra anstå, till
dess nu pågående revidering av arbetarskyddslagstiftningen fullbordats.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till förordning
angående fortsatt giltighet av förordningen den 15 december 1944
(nr 779) om kristillägg å daghjälp från erkända arbetslöshetskassor. (312.)

Författning utfärdad den 20 juni 1947 (SFS nr 268).

240

50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr 461),
dels ock i ämnet väckta motioner. (314.)

Lag utfärdad den 20 juni 1947 (SFS nr 264). Frågan om utredning om införande

av arbetstidsreglering i hembiträdeslagen är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
byggnadslag m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels ock
i ämnet väckta motioner. (316.)

Lag utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 388). Ärendet är slutbehandlat i vad på

socialdepartementet beror.

52. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50
s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, m. m. (319.)

Lagar utfärdade den 30 juni 1947 (SFS nr 474—476).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker. (320.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

o4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av överståthållarämbetet m. m. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

55. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

56. samma dag, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående upphävande av 61 § 2 mom. lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården. (356.)

Lag utfärdad den 27 juni 1947 (SFS nr 555).

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol, m. m°
(357.)

Författningar utfärdade dea 10 juli 1947 (SFS nr 637 och 639).

59. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid statens sinnessjukhus m. m. jämte i ämnet väckta motioner
(352.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
jordbrukets byggnadsstudiekommitté. (353.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

241

61. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till kristillägg till erkända arbetslöshetskassor.
(359.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

62. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående bidrag till
undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande arbetarskydd. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående grunder för
ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad, m. m. (361.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. (369.)

Lag utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 398).

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m. (370.)

Skrivelsen överlämnad till justitie- och finansdepartementen för handläggning.

66. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.
(387.)

Anmäld den 30 juni och den 19 september 1947. Ärendet är slutbehandlat.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till civilförsvaret. (410.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

68. samma dag, i anledning av väckt motion angående skadestånd och livränta
till arbetaren A. Paulsson i anledning av honom genom olycksfall åsamkad
kroppsskada. (413.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

69. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående upphävande av 5 kap. 3 § strafflagen samt lagen den 13 mars
1937 (nr 75) om tvångsuppfostran, m. m. (407.)

Lag utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 300). Ärendet är slutbehandlat i vad på

socialdepartementet beror.

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till statens utlänningskommission m. m. (414.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Majds framställningar om anslag för
budgetåret 1947/48 till statens byggnadslånebyrå. (416.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1947/48 till socialstyrelsen. (417.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

73. samma dag, i anledning av väckt motion angående anslag till stadsmissionen
i Stockholm för dess förebyggande alkoholistvårdsverksamhet. (418.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

16 - J nät it ic ombud amanncn» ämbet sberättelse till 1948 är» rikadal/.

242

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående inrättande
av en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den offentliga arbetsförmedlingen
m. m. (441.)

Anmäld den 30 juni och den 24 oktober 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, i vad på social- och inrikesdepartementen
beror.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.
(448.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 67 § barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361). (450.)

Lag utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 322).

78. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om
tjänsteplikt, m. m. (451.)

Lag utfärdad den 30 juni 1947 (SFS nr 364).

79. samma dag, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem. (457.)
Anmäld den 25 juli 1947, varvid ärendet överlämnades till utredningen rörande
näringslivets lokalisering för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess
uppdrag.

80. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av, statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den
30 juni 1946. (329.)

Beträffande punkten 6 (kontrollen över barnavårdsnämndernas handhavande av
mödrahjälpsmedel) har Kungl. Maj:t den 17 oktober 1947 uppdragit åt socialstyrelsen
att utreda frågan om provisoriska åtgärder till åstadkommande av bättre
kontroll över barnavårdsnämndernas handhavande av mödrahjälpsmedel. Punkten
7 (allmänna arvsfonden) är föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Punkten 8 (kommunernas
ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen)
har den 17 oktober 1947 överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas
i övervägande vid fullgörandet av kommitténs utredningsarbete rörande revision
av gällande fattigvårdslagstiftning. Beträffande punkten 9 (fattigvårds- och barnavårdskonsulenternas
verksamhet) är ärendet anmält genom statsverkspropositionen
1948/49 (V. ht, punkten statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: avlöningar).
Ärendet är beträffande punkterna 8 och 9 slutbehandlat.

81. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 13 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete, m. m. (478.)

Lag utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 483). (Jfr ovan under försvarsdepartementet,
punkten 36.)

82. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering. (479.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

243

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande. (480.)

Lag utfärdad den 10 juli 1947 (nr 523).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
m. m. (481.)

Författning utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 517). Ärendet är slutbehandlat i
vad på socialdepartementet beror.

85. den 11 juli, i anledning av väckta motioner angående ersättning för skada,
åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m. (475.)

Skrivelsen har överlämnats till justitiedepartementet för handläggning.

86. den 17 juli, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående vissa
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen jämte i ämnet väckta
motioner. (493.)

Anmäld den 30 juni och den 26 juli 1947. Författningar utfärdade sistnämnda
dag (SFS nr 551 och 552).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt. (496.)

Beträffande frågan om utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar
gemensam högsta prövningsinstans är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. (Jfr ovan under justitiedepartementet, punkten 63.)

88. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 (nr 361),
m. m. (497.)

Lagar utfärdade den 26 juli 1947 (SFS nr 524—528).

89. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

Lag utfärdad den 26 juli 1947 (SFS nr 529). I övrigt är ärendet beroende på
Kungl. Majrts prövning.

90. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

Anmäld den 26 juli 1947. Lagar utfärdade samma dag (SFS nr 530—532). Frågan
om av riksdagen begärd utredning angående möjligheterna att bereda andra
ensamstående kvinnor med barn än änkor samma stöd som lämnas änkor enligt
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 12 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.
(23.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

244

2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1947.

3. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till förskott
av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse
för G. V. Löthner och F. H. Jonsson från ersättningsskyldighet. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1947.

5. den 12 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående livräntor
åt vissa befattningshavare och f. d. befattningshavare vid statens järnvägar.
(65.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1947.

6. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under luftfartsfonden gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1947/48 jämte i ämnet väckt motion. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1947.

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i telegrafverkets fond för budgetåret 1947/48. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1947.

8. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter. (82.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

9. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
statens affärsverksfonder gjorda framställningar om anslag för budgetåret
1947/48 i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk jämte i ämnet väckta motioner. (58.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1947.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
diverse kapitalfonder gjorda framställningar angående anslag för
budgetåret 1947/48, i vad propositionen avser väg- och vattenbyggnadsverkets
förrådsfond. (100.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1947.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad rörande vissa markfrågor
i Stockholm m. m. (101.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1947.

12. den 19 april, i anledning av väckt motion om revision av förordningen om
yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare ordnande
av godstransporterna på landsbygden. (108.)

Genom beslut den 25 april 1947 har skrivelsen överlämnats till 1944 års trafikutredning.

245

13. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rundradion
i Sverige jämte i ämnet väckta motioner. (117.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

14. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående postverkets
ensamrätt till brevbefordran m. m. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

15. samma dag, i anledning av väckta mötioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde. (152.)

Genom beslut den 2 maj 1947 har skrivelsen överlämnats till 1947 års utredning

rörande decentralisering inom väg- och vattenbyggnadsverket.

16. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

Genom beslut den 9 maj 1947 har skrivelsen överlämnats till 1946 års vatten- och

avloppssakkunniga.

17. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1947/48. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa investeringar
i postverkets fond för budgetåret 1947/48 m. m. (157.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa äldre
anslag. (158.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
svenska lastbilaktiebolaget m. m. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av
viss vattenrätt i Ume älv m. m. (161.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

24. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
sjätte huvudtiteln, avseende anslagen inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (6.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Halmstad—Bolmens m. fl. järnvägar. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

246

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning stående fastigheter
vid Falsterbokanalen. (165.)

Anmäld den 16 maj och den 18 juli 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda
vägar. (176.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, varvid en författning utfärdades (SFS

nr 183).

28. den 20 maj, angående fria järnvägsresor för barn under sex år. (202.)

Anmäld den 23 maj och den 20 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

29. samma dag, om utredning angående järn vägsnämnder. (204.)

Genom beslut den 6 juni 1947 har skrivelsen överlämnats till utredningen rörande

statens järnvägars organisation.

30. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av bilbesiktningsmannainstitutionen m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(197.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
aktieteckning i aktiebolaget Aerotransport jämte i ämnet väckta motioner.
(242.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till luftfartslånefonden.
(243.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till luftfartslånefonden.
(244.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947.

34. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till ett vattenförsörjnings-
och avloppsföretag inom Öckerö kommun. (246.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

35. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
redovisning av luftfartsfonden m. m. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

36. den 10 juni, i anledning av väckta motioner om utfärdande av vissa föreskrifter
att av länsstyrelserna beaktas vid fastställande av brandordningar
och om ändring av viss bestämmelse i normalbrandordningen för landskommuner.
(295.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts framställningar angående anslag
för budgetåret 1947/48 under V a huvudtiteln till brandväsendet. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

38. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
av aktier i Bergslagernas m. fl. järnvägsaktiebolag. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

247

39. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändring
av vissa vägväsendet berörande författningar. (318.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid två författningar utfärdades

(SFS nr 391 och 392).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ägoutbyten
och fastighetsförsäljningar. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

41. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av djurgårdskommissionen m. m. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

42. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bidrag till vissa plankostnader m. m. (393.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

43. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avsättning
till statens automobilskattemedelsfond. (404.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid kommunikationsverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (406.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1947.

46. den 2 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att
i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juli 1947.

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående förvärv av viss
del av tomten nr 2 i kv. Lejonet i Stockholm. (392.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juli 1947.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under riksstatens första huvudtitel, avseende anslagen till hovoch
slottsstaterna. (1.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

2. den 12 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående stat för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1947/48. (24.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1947.

3. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med ytterligare bestämmelser angående taxering för inkomst

248

under vissa år av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg,
m. m. (26.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1947, varvid författning utfärdades

(SFS nr 33).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1947, varvid författning utfärdades

(SFS nr 34).

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1947, varvid författning utfärdades

(SFS nr 35).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 februari 1947.

7. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva visst undantag från gällande
villkor för åtnjutande av rätt till varvsindustrirestitution. (42.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1947.

8. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
tolfte huvudtiteln gjorda framställningar om anslag för budgetåret 1947/48
till allmänna indragningsstaten. (52.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades (SFS

nr 401, 436, 458—460 och 541).

10. den 12 mars, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

11. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet för Svenska röda korset för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel.
(74.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1947.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
tullfrihet i vissa fall för Föreningen rädda barnen för kläder, beklädnadsmateriel
och livsförnödenheter. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1947.

249

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å
motorsprit. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 107).

15. den 18 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om upphävande av andra stycket lagen den 11 april 1924 (nr 68) angående
upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel
i Sverige. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1947, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 124 och 125).

16. samma dag, angående användande av riksbankens vinst för år 1946. (80.)
Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

17. den 26 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslagen till allmänna indragningsstaten. (12.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 492).

18. samma dag, angående ändrad lydelse av § 10 första stycket instruktionen
för riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken. (83.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse i
vissa fall från nöjesskatt. (88.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1947.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående utsträckning
i vissa fall av i 8 § 1 mom. tulltaxeförordningen stadgade tidsfrister
för åtnjutande av tullfrihet. (89.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1947, varvid avläts brev till generaltullstyrelsen
(SFS nr 145).

21. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

Anmäld den 30 juni samt den 3 och den 17 oktober 1947. Ärendet är i viss del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 12 april, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (98.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

23. samma dag, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänste- och
familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer. (99.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid gencralpoststyrelsen anbefallts att verkställa
utredning i ämnet.

24. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

250

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (111.)

Anmäld den 25 april 1947. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

26. den 22 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
kontrollen över sparbankerna. (115.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstilllägg
å vissa livräntor m. m. i anledning av olycksfall eller yrkessjukdom.

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

28. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt vissa biträden å häradsskrivarkontor. (121.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätt
för tillsyningsmannen E. H. Hansson m. m., jämte en i ämnet väckt
motion. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 158).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 159).

32. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsfonder jämte i ärendet väckta motioner. (141.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 174).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (142.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 168 och 169).

34. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

35. samma dag, i anledning av framställningar angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl. (145.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

36. samma dag, i anledning av väckt motion om pension åt f. d. lokmästaren
vid Varberg—Ätrans järnväg A. Larsson. (146.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

251

37. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av förslag till avtal mellan staten, å ena sidan, samt LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 september 1947.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående överskridande
av anslagsposten till reparations- och underhållskostnader m. m.
under karolinska sjukhusets delfond av statens allmänna fastighetsfond.
(162.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

39. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående redovisning
av vissa kronan tillhöriga markområden i Stockholm m. m. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1947. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 201).

41. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt
för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 194).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 5 förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 195).

43. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (201.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

Anmäld den 23 maj 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 210). Ärendet
har i viss del (såvitt angår frågan om skattefrihet för expropriationsersättning
till arrendator m. m.) överlämnats till 1944 års allmänna skattekommitté för att
tagas i övervägande vid fullgörande av åt kommittén lämnat utredningsuppdrag.

45. den 20 maj, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet och
den offentliga förvaltningen. (203.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
Folkbokföringen: Viss tillfällig personal vid länsstyrelserna m. m. för budgetåret
1947/48. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

252

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angaende anslag för budgetåret 1947/48 å kapitalbudgeten,
i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

48. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1947, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 754—759).

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstepensionsunderlag
för vissa befattningshavare vid polisväsendet. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 399).

50. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till statens avtalsnämnd. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med begäran om
bemyndigande att träffa avtal med Malmö stad angående villkoren för
överföring å Malmö stad av det tryckande registret för staden. (251.)

Anmäld den 11 juli och den 3 oktober 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till riksräkenskapsverket. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

53. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till Hennes Kungl. Höghet Hertiginnan av Västerbotten.
(253.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

54. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till förvärv av aktier i
aktiebolaget Göteborgs handelsbank m. m. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till anskaffning av motorbåtar för tullverket. (267.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

56. samma dag, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

Anmäld den 13 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 240). Ånyo
anmäld den 3 oktober 1947, därvid åt generaltullstyrelsen uppdrogs att i samråd
med luftfartsstyrelsen verkställa av riksdagen begärd utredning.

57. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för heltidsanställda hemvårdarinnor inom den statsunderstödda
sociala hemhjälpsverksamheten. (270.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 399).

58. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriskt
lönetillägg och tillfälligt lönetillägg till viss militär personal. (272.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

253

59. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m.
(279.)

Anmäld den 10 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS nr 647, 650 och
651). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

60. den 7 juni, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för
riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (280.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

61. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

62. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrad
lönestatistik. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

63. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension åt
vissa förutvarande bilbesiktningsmän m. fl. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

64. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 20 november 1845 (nr 50
s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, m. m. (319.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades (SFS nr 473 och 477
—481). Ärendet är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning
beror.

65. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående försäljning
av rusdrycker. (320.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 482). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

66. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

67. samma dag, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

Ärendet har överlämnats till 1945 års bankkommitté för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt kommittén lämnade utredningsuppdraget.

68. den 19 juni, i anledning av ifrågasatta åtgärder för rationalisering av riksdagstrycket
m. m. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 juli 1947.

69. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m. (370.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 468). Ärendet
är därmed slutbehandlat, såvitt på finansdepartementets föredragning beror.

254

70. den 27 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avveckling av den allmänna omsättningsskatten för vissa motorfordon.
(429.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1947.

71. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska
avlöningsbestämmelser för övningslärare vid de högre kommunala skolorna
m. m. (383.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 446 och 447).

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
förslag om anslag för budgetåret 1947/48 till oförutsedda utgifter. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1947/48. (394.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (395.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48. (400.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss tjänsteförteckningsrevision
för försvarsväsendet m. m. (411.)

Anmäld och slutbehandlad, såvitt på finansdepartementets föredragning beror,
den 30 juni 1947.

77. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

78. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster. (405.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till internationellt återuppbyggnadsarbete.
(415.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till prisregleringslag.
(430.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid beslöts remiss till lagrådet. Ånyo anmäld samma
dag, varvid författningar utfärdades (SFS nr 303—305). Ärendet är därmed slutbehandlat.

81. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (431.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades (SFS nr 416—423, 490,
491, 609, 683—695 och 768). Ånyo anmäld den 28 november 1947. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

255

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
vissa tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(432.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 657).

83. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av vissa från statens pensionsanstalt och lärarinnornas pensionsanstalt utgående
pensioner m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (433.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 658).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (434.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 308). Ånyo
anmäld den 19 september 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

85. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1947/48 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. (435.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 26 och 27 § § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
om sparbanker, m. m. (436.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 320 och 321).

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för avgifter till
vissa stiftelser, m. m. (438.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 339).

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om preliminärt uttagande av värnskatt för förra hälften av
budgetåret 1947/48. (439.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 340).

89. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1947/48,
m. m. (440.)

Anmäld den 30 juni 1947. Ånyo anmäld den 26 juli 1947, varvid författning utfärdades
(SFS nr 594). Ärendet är därmed slutbehandlat.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades (SFS nr 376, 411, 413
—415, 424, 463, 501, 543 och 553). Ånyo anmäld den 31 oktober och den 14
november 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

91. samma dag, angående tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47.
(443.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

92. samma dag, angående statsregleringen för budgetåret 1947/48. (444.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

256

93. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1947/48. (447.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

94. den 2 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fullmakt att
i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag uppförts
å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 19 § 1 mom. förordningen den 11 juli 1919
(nr 406) angående försäljning av pilsnerdricka, m. m. (428.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 409 och 410).

96. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den
30 juni 1946. (329.)

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 26 juli 1947 hava tryckta exemplar av skrivelsen
för vidare behandling i angivna delar överlämnats till försvarsdepartementet
(punkterna 2—5, redovisningen av vissa militära ämbetsverks personalkostnader,
krigsmaterielverkets kontrollkostnader; den centrala materielbokföringen inom
försvaret, de militära förrådskontrollkontoren; betalningsförfarandet vid av värnpliktiga
företagna resor; avskrivning av brist i statens förråd av proviant och fodervaror),
socialdepartementet (punkterna 6—9, kontrollen över barnavårdsnämndernas
handhavande av mödrahjälpsmedel; allmänna arvsfonden; kommunernas
ersättningsskyldighet i visst fall enligt fattigvårdslagen och barnavårdslagen; fattigvårds
och barna vårdskonsulenternas verksamhet) och inrikesdepartementet
(punkten 10, fonden för reglering av läkemedelspriser m. m.).

Vad angår ärendet under punkten 13 (översyn av vissa statliga taxor) har
Kungl. Maj:t den 17 oktober 1947 uppdragit åt statens sakrevision att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet.

I fråga om ärendet under punkten 14 (revisorernas granskningsrätt beträffande
statskontrollerade aktiebolag) har chefen för finansdepartementet med stöd av
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 oktober 1947 tillkallat två utredningsmän
för att inom departementet biträda med utredning av frågan om riksdagens revisorers
samt statens sakrevisions granskningsrätt beträffande aktiebolag, som helt
eller delvis ägas av staten.

Beträffande ärendet under punkten 15 (tullavdelningen i Stockholms frihamn)
har generaltullstyrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t den 26 juli 1947 erhållit i
uppdrag att inkomma med yttrande angående de åtgärder, vartill i ärendet omförmälda
förhållanden kunna ge anledning.

Ärendet under punkten 17 (iakttagelser beträffande lotspenningar m. m.)
har för vidare behandling överlämnats till handelsdepartementet.

Ärendena under punkten 1 (önskemål beträffande riksdagens revisorers arbete,
det statliga revisionsväsendet), punkten 11 (anställningsregistret), punkten 12
(anslagsformer vid anvisande av statsbidrag till byggnadsändamål), punkten 16
(tullbehandlingen av spritdrycker och viner vid införsel genom Aktiebolaget
Vin- och spritcentralen) och punkten 18 (utnyttjande av äldre arbetskraft inom
förvaltningen) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

97. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

257

98. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. den 9 juli, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98) om
ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, ävensom i ämnet
väckta motioner. (471.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 464).

100. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare vid universiteten. (466.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1947.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i
ämnet väckta motioner. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
m. m. (481.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 513, 514 och 518—522).

103. den 11 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
av viss personal, som övergått i statens järnvägars tjänst vid statsförvärv
av enskild järnväg m. m. (473.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1947.

104. den 14 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. (482.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 oktober 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning rörande utfallet av den
allmänna klassificeringen av tjänstebostäderna för folkskolans lärare.

105. den 16 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften. (485.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 538 och 539).

106. samma dag, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa
medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode. (486.)

Anmäld den 3 oktober 1947, varvid åt särskild sakkunnig uppdrogs att verkställa
utredning av den i skrivelsen berörda frågan.

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.
(487.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 575—579, 581 och 582).

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1948 års riksdag.

258

108. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om begränsning i vissa fall av skatt till staten på grund av 1948 års
taxering, m. m. (488.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 583 och 584).

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896),
m. m. (489.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 585—588).

110. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphävande av lagen
om skogsaccis och höjning av repartitionstalet för skogsvärde. (490.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författningar utfärdades (SFS
nr 589—593).

111. samma dag, angående det procenttal med vilket statlig inkomstskatt skall
ingå i preliminär skatt för senare hälften av budgetåret 1947/48. (491.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947, varvid författning utfärdades (SFS
nr 595).

112. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Norge för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å inkomst och förmögenhet. (492.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 oktober 1947, varvid författning utfärdades
(SFS nr 791).

113. den 17 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1947/48 till avskrivning av vissa kapitalinvesteringar. (494.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947.

114. samma dag, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1947/48.
(495.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (22.)

Punkterna 1 och 3—10 anmälda den 14 februari 1947. Punkten 2 efter remissbehandling
anmäld den 30 juni 1947, därvid en kungörelse utfärdades (SFS nr
381). Ärendet är därmed slutbehandlat.

2. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 7 december 1934 (nr 573) om tillsättning
av prästerliga tjänster. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1947, därvid tre kungörelser utfärdades
(SFS nr 60—62).

3. den 26 mars, angående ändrad lydelse av tredje stycket kungörelsen den
27 november 1942 (nr 951) angående ersättning åt ledamot av allmänt
kyrkomöte. (84.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 november 1947, därvid kungörelse utfärdades
(SFS nr 877).

259

4. samma dag, i anledning av väckta motioner om upphävande av bestämmelserna
i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande. (91.)

Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts provning.

5. den 10 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad
rätt till resekostnadsersättning för kontraktsprost vid tjänsteresor m. m.
(96.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 273).

6. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond, m. m., och dels en i ämnet väckt motion. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 272 och 274).

7. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten för budgetåret 1947/48,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(114.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1947.

8. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier jämte
i ämnet väckta motioner. (128.)

Anmäld den 6 juni 1947, därvid riksantikvarieämbetet anbefalldes att till Kungl.
Maj:t inkomma med det yttrande och förslag, som kunde föranledas av vad riksdagen
i skrivelsen anfört. Svar har ännu icke inkommit.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till avlöningar vid läroanstalterna för blinda m. m.
(129.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

10. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

Anmäld den 5 december 1947, därvid samtliga domkapitel anbefalldes att inkomma
med utlåtande i ärendet. Svar hava ännu icke inkommit.

11. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 6, den 13, den 27 och den 30 juni samt den 31 oktober 1947. Den
30 juni 1947 utfärdades nitton kungörelser (SFS nr 346—352, 358—359, 381—
383, 426, 488, 502, 504—506 och 558). Ärendet är därmed slutbehandlat.

12. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning
av vissa till församlingskyrkor utgående ersättningar m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 426).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 till vissa om- och nybyggnadsarbeten
vid serafimerlasarcttet m. m. (169.)

Anmäld den 30 maj och den 30 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

260

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
stipendier åt lärjungar vid högre läroanstalter m. m. (170.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

15. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
främjande av humanistisk forskning jämte en i ämnet väckt motion. (190.)

Anmäld den 30 juni 1947, därvid reglemente för humanistiska fonden och humanistiska
fondens nämnd fastställdes att gälla tillsvidare från och med den 1 juli
1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

16. den 20 maj, angående avgiftsfri konfirmationsundervisning genom skolornas
försorg. (205.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj 1947.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppdelning
av professuren i radioteknik vid Chalmers tekniska högskola. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till de tekniska högskolorna. (225.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid utfärdades dels stadgar för de
tekniska högskolorna (SFS nr 488), dels ock en kungörelse (SFS nr 506).

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till konstfackskolan m. m. (226.)

Anmäld den 30 juni 1947 (punkterna 1—7), därvid beträffande punkten 4 utfärdades
en kungörelse (SFS nr 485). Ånyo anmäld den 29 augusti 1947. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

21. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till instituten för socialpolitisk och kommunal utbildning
och forskning m. m. (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till statsbidrag till undervisningsmateriel vid folk- och
småskolor. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 400).

23. den 3 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (198.)

Anmäld den 30 juni 1947, därvid två kungörelser utfärdades (SFS nr 504 och 505).
Ånyo anmäld den 18 juli 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till skolöverstyrelsen. (308.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

261

25. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av det fria och frivilliga folkbildningsarbetet m. m. (200.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 507 och 508).

26. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om kyrkomusiker m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947, därvid två kungörelser utfärdades
(SFS nr 275 och 276).

27. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till överstyrelsen för yrkesutbildning. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till domkapitlen och stiftsnämnderna m. m. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 426).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast
erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner.
(373.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till folkskoleseminarierna m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den SO juni 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS
nr 509).

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

32. samma dag, i anledning av väckt motion om anslag till Samfundet De Nio.
(385.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juli 1947.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor m. m.
(421.)

Anmäld den 30 juni 1947. Ånyo anmäld den 26 juli 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagtill
universiteten och den medicinska undervisningen m. in., i vad propositionen
avser anslag under statens allmänna fastighetsfond. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.,
i vad propositionen avser anslag till inredningsarbeten för röntgendiagnostiska
avdelningen vid karolinska sjukhuset. (423.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 juli 1947.

36. den 30 juni, angående upptagande av vissa anslag under åttonde huvudtiteln
till universiteten m. m. i riksstaten för budgetåret 1947/48. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

262

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till utbildning av tandläkare m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (420.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa avlönings-
och pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (408.)

Anmäld den 10 juli 1947, därvid tre kungörelser utfärdades (SFS nr 498, 499
och 510). Ånyo anmäld den 18 juli 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

39. samma dag, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen. (456.)
Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

40. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avlönings- och pensionsförbättringar för präster m. m., såvitt angår under
punkterna 3 och 4 gjorda framställningar. (467.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 augusti 1947, därvid tre kungörelser utfärdades
(SFS nr 663—665).

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr
379), m. m. (481.)

Anmäld den 10 juli 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 516). Ärendet är
därmed slutbehandlat, såvitt på ecklesiastikdepartementets föredragning beror.

42. den 14 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskolläramas tjänstebostäder. (482.)

Anmäld den 26 juli 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 545). Ärendet är
därmed slutbehandlat, såvitt på ecklesiastikdepartementets föredragning beror.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor. (483.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m.,
i vad propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet väckta
motioner. (445.)

Anmäld den 26 juli 1947, därvid kungörelse utfärdades (SFS nr 13). Ånyo anmäld
den 19 september 1947. Ärendet är alltjämt i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel
för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

Skrivelsen har den 29 november 1947 överlämnats från jordbruksdepartementet.
(Jfr punkten 53 här nedan under jordbruksdepartementet.) I vad på ecklesiastikdepartementet
ankommer, nämligen det i motionen 11:287 berörda spörsmålet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 17 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (446.)

Anmäld den 26 juli 1947, därvid tre kungörelser utfärdades (SFS nr 502, 503 och
613). Ånyo anmäld den 19 september, den 14 november och den 5 december 1947.
Ärendet är i vissa delar alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

263

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
av visst område till Dorotea kommun i Västerbottens län. (16.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kro noegendomar m. m. (17.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp. (18.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
från betalningsskyldighet till kronan på grund av virkesköp. (19.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

6. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för undersökning rörande visst torrläggningsföretag, m. m.
(25.)

Anmäld den 21 februari och den 28 mars 1947, varmed skrivelsen slutbehandlats.

7. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
beträffande jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till
kapitalinvesteringar. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 april 1947 utom vad angar dels punkten 10
beträffande vilken beslut meddelats i skrivelsen nr 364, redovisad under punkt 34
här nedan, dels ock punkten 17 angående vilken beslut meddelats i skrivelsen
nr 151, redovisad under punkt 18 här nedan. Två beslut den 11 april innefattade
bland annat utfärdande av kungörelser (SFS nr 126 och 127).

8. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 mars 1947.

9. den 15 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av grunderna för bekämpande av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur
jämte i ämnet väckta motioner. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947, därvid en kungörelse i ämnet utfärdades
(SFS nr 102).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
åtgärder för hästavelns främjande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(72.)

Anmäld den 2 och den 23 maj samt den 30 juni 1947, varmed ärendet slutbehandlats.
Beslutet den 2 maj och ett beslut den 30 juni innefattade utfärdande av två
kungörelser (SFS nr 167 och 395).

11. den 26 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll
över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Skrivelsen har överlämnats till handelsdepartementet för handläggning.

264

12. den 12 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.
(9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i sitt utlåtande nr 1
föreslagit. Beslut i fråga om punkterna 48—51 har meddelats i skrivelsen nr 72
redovisad under punkt 10 här ovan, i fråga om punkten 85 i skrivelsen nr 134
redovisad under punkt 16 här nedan, i fråga om punkterna 106—108 i skrivelsen
nr 470 redovisad under punkt 52 här nedan, i fråga om punkten 146 i skrivelsen
nr 175 redovisad under punkt 23 här nedan, i fråga om punkten 159 i skrivelsen
nr 103 redovisad under punkt 13 här nedan, i fråga om punkterna 209 och 210
i skrivelsen nr 305 redovisad under punkt 28 här nedan, i fråga om punkterna
214—221 i skrivelsen nr 388 redovisad under punkt 39 här nedan, i fråga om
punkten 250 i skrivelsen nr 442 redovisad under punkt 44 här nedan. I utlåtandet
härutöver behandlade punkter ha anmälts och slutbehandlats den 18 och 25 april,
den 2, 16, 23 och 30 maj samt den 6, 13. 20, 27 och 30 juni 1947. Besluten den
30 maj och den 30 juni innefattade bland annat utfärdande av nio författningar
(SFS nr 229—231 och 282—287).

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
bidrag för anläggande av gemensamma tvättinrättningar på landsbygden.
(103.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 april 1947.

14. den 19 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar m. m. (112.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående bemyndigande
att iordningställa vissa åbolägenheter. (113.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

16. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående åtgärder
till stödjande av oljeväxt- samt lin- och hampodlingen m. in. jämte i ämnet
väckta motioner. (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 25 april 1947.

17. den 26 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, såvitt angår
jordbruksärenden. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående fiskprisreglering
samt främjande av beredning och avsättning av fisk m. in. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947, varvid bland annat två kungörelser
i ämnet utfärdades (SFS nr 172 och 173).

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående anslag till
täckdikningsförsök m. m. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

20. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten och avloppsledningar
m. m. (154.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet för handläggning.

265

21. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa författningar berörande veterinärväsendet
samt angående inrättande av en veterinärstyrelse. (167.)

Anmäld den 2 maj och den 30 juni 1947, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 2 maj innefattade utfärdande av en förordning och en kungörelse i ämnet
(SFS nr 206 och 207).

22. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 15 §§ förordningen den 20 juni 1941
(nr 577) angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, därvid två förordningar i ämnet
utfärdades (SFS nr 208 och 209).

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet, dels ock en i ämnet väckt motion. (175.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947, därvid bland annat en kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 267).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de
svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 225).

25. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 10 § lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om
häradsallmänningar. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, därvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 177).

26. den 21 maj, i anledning av väckt motion om statsbidrag till gäldande av
vissa kostnader för en laga skiftesförrättning å fastigheten Kuivakangas 264
i Övertorneå socken. (211.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 juni 1947.

27. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om virkesmätning, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.
(294.)

Anmäld den 13 och den 20 juni 1947, varmed skrivelsen slutbehandlats. Beslutet
den 20 juni innefattade bland annat utfärdande av två författningar i ämnet (SFS
nr 270 och 271).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till lag
om virkesmätning, m. m., såvitt angår anslagsfrågor. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

29. den 13 juni, i anledning av Kungl. Majds proposition angående inköp av
Källstorps södergård i Ljungby och Dörby socknar, Kalmar län. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag till
Grundförbättringar: Lyckebyåns regleringsföretag. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

266

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av vissa för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under diverse kapitalfonder
anvisade investeringsanslag. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 juni 1947.

32. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av sockernäringen i riket m. m. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947, därvid bland annat en förordning i

ämnet utfärdades (SFS nr 327).

33. den 19 juni, i anledning av väckt motion angående obligatorisk ansvarighetsförsäkring
för jägare. (363.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen: bil. 30:
kapitalbudgeten: jordbruksdepartementet under punkten 10, Egnahemslånefonden,
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., såvitt angår nionde
huvudtiteln. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

36. samma dag, i anledning av väckta motioner om statsbidrag till Rånebygdens
kalkbruksförening u. p. a. för uppförande av en kalkbruksanläggning.
(366.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till fraktlindring för
frukt till Norrbottens och Västerbottens län. (367.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av kungörelserna
angående lån från frukt- och potatislagerhusfonden samt angående statsbidrag
för uppförande av frukt- och potatislagerhus. (368.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lantmäteripersonalens
organisation och avlöningsförhållanden m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (388.)

Anmäld och slutbehandlad den SO juni 1947.

40. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(424.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid bland annat tre lagar i ämnet

utfärdades (SFS nr 324—326).

41. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om uppsikt å jordbruk m. m. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid åtta lagar i ämnet utfärdades

(SFS nr 288—295).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 43 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom. (426.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, därvid förordning i ämnet utfärdades

(SFS nr 298).

267

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder till
skydd mot sand- och jordflykt. (427.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

44. samma dag, i a.nledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld och slutbehandlad i vad på jordbruksdepartementet ankommer den 30
juni 1947.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag om
bedrivande av industrirörelse vid Laxå bruks aktiebolag med Aktiebolaget
Statens skogsindustrier som ägare. (462.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

46. den 5 juli, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

Skrivelsen har den 10 juli 1947 överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

47. samma dag, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande
erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av väckt motion om översyn av gällande bestämmelser
angående högre skoglig utbildning som kompetensvillkor för förvaltning
av skogar i allmän ägo. (376.)

Anmäld den 18 juli 1947, därvid uppdrogs åt domänstyrelsen och skogsstyrelsen
att gemensamt verkställa översyn av gällande bestämmelser angående kompetensvillkoren
för handhavandet av förvaltningen av skogar i allmän ägo. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

49. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande kolonisationen på kronomark, m. m. (377.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 juli 1947.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord. (461.)

Skrivelsen har den 10 juli 1947 överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

51. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av hushållningssällskapen m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (463.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947, därvid bland annat en kungörelse
i ämnet utfärdades (SFS nr 394).

52. den 9 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner.
(470.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juli 1947, därvid bland annat en förordning i
ämnet utfärdades (SFS nr 378).

53. den 14 juli, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel
för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland in. m. (484.)

Ärendet har i vad på jordbruksdepartementet ankommer anmälts dels den 18 juli
1947, därvid uppdrogs åt naturskyddsutredningen att vid fullgörandet av dess
uppdrag taga under övervägande spörsmålet om på vad sätt samhällsintresset bäst

268

skall kunna tillvaratagas i våra grustäkter, dels ock den 17 oktober 1947, därvid
chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla tre sakkunniga för att
verkställa utredning rörande frågan om samhällsintressets bevarande i samband
med exploateringen av Fjärås Bräcka. Sakkunniga tillkallades samma dag. Utredningarna
avvaktas. (Jfr punkten 44 här ovan under ecklesiastikdepartementet.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 februari 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (21.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

2. den 15 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för budgetåret
1947/48 till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (32.)

Anmäld den 21 februari, den 25 juli och den 30 december 1947. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ds i statsverkspropositionen under
statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1947/48 till säkerhetsanstalter för sjöfarten. (33.)

Anmäld den 21 februari, den 25 juli och den 30 december 1947. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

4. den 22 februari, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63)
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (41.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1947, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 80).

5. den 4 mars, i anledning av Kungl. Majds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Nederländerna träffad handelsöverenskommelse.
(53.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och den belgisk-luxemburgska ekonomiska
unionen träffad handelsöverenskommelse. (54.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

7. den 15 mars, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.
(71.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 mars 1947, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 121).

8. den 26 mars, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad kontroll
över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

Anmäld den 25 april 1947, varvid beslöts att skrivelsen skulle överlämnas till
1946 års utredning angående kv''alitetsforskning och konsumentupplysning för att
tagas under övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande. Utredningsarbetet
pågår.

269

9. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 14 december 1945 (nr 845) om
vissa inskränkningar i rätten att driva försäkringsrörelse. (110.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS
nr 166).

10. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av giltighetstiden för vissa tilläggstullar. (142.)

Skrivelsen har överlämnats till finansdepartementet för handläggning.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

Skrivelsen har den 9 maj 1947 anmälts och slutbehandlats beträffande av riksdagen
anvisat anslag för ändamålet. Vad angår av riksdagen i skrivelsen begärd
utredning bemyndigade Kungl. Maj:t den 10 juli 1947 chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande möjligheterna att ernå en förbättring av pensioneringen hos
handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk av manskapsklass och därmed sammanhängande
frågor. Sedan utredningsmän tillkallats samma dag, avvaktas utredningsarbetets
resultat.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av tilläggsprotokoll till de mellan Sverige och Italien den 24 november
1945 träffade handels- och betalningsöverenskommelserna. (148.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

13. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47 i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (140.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947.

14. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland träffad överenskommelse rörande det
svensk-finska varuutbytet. (183.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

15. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Polen träffat avtal rörande regleringen av
varuutbytet mellan Sverige och Polen m. in. (189.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

16. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
utom beträffande punkterna 26, 37, 67, 76 och 78, punkten 76 i vad densamma
avser av riksdagen begärd utredning rörande frågan om inrättande av en statens
kulturfond.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till svenska uppfinnarkontoret. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

270

18. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående organisationen
av statens isbrytarverksamhet jämte i ämnet väckt motion. (209.)

Anmäld den 20 juni och den 7 november 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
disposition av vissa äldre reservationsanslag. (257.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 juni 1947.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till avsättning till försäkringsinspektionens fond. (258.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Danmark träffad överenskommelse rörande
det svensk-danska varuutbytet. (268.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 79 § 1 mom. lagen den 6 juni
1930 (251) om kommunalstyrelse på landet, m. m. (269.)

Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet för handläggning.

23. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens försöksstation
m. m. (273.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse m. m.
(279.)

Kungl. Maj:t har den 10 juli 1947 utfärdat lag angående ändring i lagen den 25
maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse. Ärendet är därmed slutbehandlat i vad
på handelsdepartementets föredragning beror.

25. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till kostnader för ritningar m. m. till en ny statsisbrytare.
(296.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1947.

26. den 10 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av byggnader
för institutet för konserveringsforskning. (300.)

Anmäld den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Majrts prövning.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond. (301.)

Anmäld den 25 juli 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Majrts prövning.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till statens hantverksinstitut. (307.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende
på Kungl. Majrts prövning.

271

29. den 17 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till Navigationsskolorna: Skolhälsovård. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

30. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit. (333.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid kungörelse i ämnet utfärdades

(SFS nr 338).

31. den 18 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Jugoslaviska Federativa Folkrepubliken
träffad handelsöverenskommelse m. m. (300.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning.

32. samma dag, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation m. m.
(348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till täckning av vissa vid skifferoljeverket vid KinneKleva
uppkomna driftsförluster och avvecklingskostnader. (354.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 juli 1947.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till statens provningsanstalt. (355.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

35. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1946/47 m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (378.)

Anmäld den 30 juni och den 25 juli 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m. (380.)

Anmäld den 25 juli och den 14 november 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.
(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.
(390.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne. (401.)

Anmäld den 25 juli och den 7 november 1947. Ärendet är i viss del alltjämt

beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till planläggning av torvforskning. (402.)

Anmäld den 29 augusti och den 10 oktober 1947. Ärendet är i viss del alltjämt

beroende på Kungl. Mnj:ts prövning.

272

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi m. m.
(403.)

Anmäld den 19 september 1947. Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl.
Maj ds prövning.

42. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj ds framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Skrivelsen är i vad densamma avser anslag för budgetåret 1947/48 under tionde
huvudtiteln till barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst anmäld på
handelsdepartementets föredragning den 30 juni 1947. Skrivelsen är därmed slutbehandlad
för departementets vidkommande.

43. samma dag, angående den elektriska industrien. (458.)

Den 30 juni 1947 bemyndigade Kungl. Majd statsrådet Kock att tillkalla högst
tio utredningsmän att verkställa undersökning och avgiva förslag i frågan om
elbranschens utbyggnad, konkurrens- och strukturförhållanden. Sedan utredningsmän
tillkallats den 15 augusti 1947, har utredningsarbetet påbörjats.

44. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—
den 30 juni 1946. (329.)

Vad angår i skrivelsen under punkten 17 gjord anhållan om utredning rörande
gällande lotstaxesystem och lotspersonalens avlöningsförhållanden m. m., i vilken
del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, har
Kungl. Maj:t den 30 december 1947 bemyndigat chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag
i ämnet.

45. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen
hänvisats till bankoutskottet. (469.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 september 1947.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av den Internationella arbetsorganisationens
sjätte sjöfartskonferens år 1946 fattade beslut, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott. (477.)

Skrivelsen har överlämnats till utrikesdepartementet för handläggning i viss del.
Anmäld den 19 september 1947 på handelsdepartementets föredragning. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

Anmäld den 14 mars 1947, varvid skrivelsen överlämnades till 1946 års alkoholistvårdsutredning
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av utredningens
uppdrag.

273

2. den 15 mars, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet till
ökning av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.
(68.)

Anmäld den 28 mars 1947, varvid skrivelsen överlämnades till 1946 års kommunallagskommitté
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag.

3. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala utskrivningsnämnder
vid sinnessjukhusen. (219.)

Anmäld den 30 december 1947, därvid uppdrogs åt statens sinnessjukvårdsberedning
att verkställa ytterligare utredning i ärendet. Utredningsarbetet
pågår.

4. den 17 juni, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

Anmäld den 30 juni 1947, varvid statsrådet Mossberg bemyndigades tillkalla sakkunniga
för fortsatt utredning rörande psykopatvårdens organisation samt därmed
sammanhängande lagstiftningsfrågor.

5. den 20 juni, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

Anslagsfrågan anmäld den 27 juni 1947. Chefen för inrikesdepartementet har den
18 oktober 1947 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 september 1947 tillkallat
sakkunniga för utredning rörande de hörseldefektas problem.

6. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—den 30 juni
1946. (329.)

Ärendet är, i vad rör inrikesdepartementet (punkten 10), beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donations jord. (461.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379),
m. m. (481.)

Lag utfärdad den 10 juli 1947 (SFS nr 515). Ärendet är slutbehandlat i vad på
inrikesdepartementet beror.

9. den 11 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(472.)

Anmäld den 17 oktober 1947, varvid chefen för inrikesdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för utredning rörande frågan om lokaler för statens rättsläkarstation
i Stockholm. Sakkunniga tillkallades samma dag. De sakkunniga ha
den 30 december 1947 avgivit förslag i ämnet, vilket är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

10. den 17 juli, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa
fall, dels ock i ämnet väckta motioner. (500.)

Lag i ämnet utfärdad den 26 juli 1947 (SFS nr 536).

18 — Justitieombudsmannens ämbetsbcruttclsc till 19^8 års riksdag.

274

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 mars 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293). (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 21 mars 1947, varvid lag och förordning i ämnet

utfärdades (SFS nr 98 och 99).

2. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om
avverkningsskyldighet. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 maj 1947, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS

nr 157).

3. den 6 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse från
skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för gas. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 maj 1947.

4. den 9 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft och gas. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947, varvid lag i ämnet utfärdades (SFS

nr 199).

5. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde. (222.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48 under
elfte huvudtiteln, avseende anslagen under folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde. (11.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 maj och den 30 juni 1947.

7. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dels fortsatt
tillverkning av syntetiskt gummi m. m., dels ock täckande av vissa
förluster på statens reservförrådsnämnds verksamhet. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 och den 27 juni 1947.

8. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till
kristidsnämndernas verksamhet. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statliga
åtgärder för tryggande av vedförsörjningen m. m. (386.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

10. den 30 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
subventionering av införseln av vissa varor m. m. (419.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

275

11. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgifter
m. m., såvitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet.
(437.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid förordning i ämnet utfärdades
(SFS nr 310).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar med förslag till
statens löneplansförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (442.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947 i vad på folkhushållningsdepartementets
föredragning ankommer.

276

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1947 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj ds ''provning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 22 februari 1947, i anledning av väckta motioner om utredning och
förslag angående utsträckt tillämpning av den s. k. ensittarlagen. (36.)

12. den 26 mars, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående gift kvinnas medborgarrättsliga ställning. (90.)

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ordnande av tillfällig
postanstalt för poströstning vid sjukhus och andra vårdanstalter
m. m. (94.)

19. den 23 april, angående ökad delaktighet för danska, finländska, isländska
och norska medborgare i rättigheter och förmåner, som tillkomma svenska
medborgare. (131.)

20. samma dag, angående vidsträcktare publicering av Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet. (132.)

33. den 30 maj, i anledning av väckt motion om upphävande av lagen den
20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
(261.)

36. den 13 juni, i anledning av väckt motion om utredning av frågan om
full ersättning till kringliggande bygd för skador i anledning av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar m. m. (313.)

41. den 17 juni, i anledning av väckta motioner om ändring i 14 kap. 15 §
och 15 kap. 23 och 24 §§ strafflagen. (321.)

47. den 20 juni, i anledning av väckta motioner om skärpt lagstiftning
rörande uthyrning av bostäder. (358.)

54. den 30 juni, angående decentralisering av statsförvaltningen. (459.)

59. den 10 juli, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (476.)

61. den 11 juli, i anledning av väckta motioner angående ersättning för
skada, åstadkommen av person, som avvikit från anstalt m. m. (475.)

277

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

24. den 2 juli 1947, i anledning av väckt motion om intensifiering av utrikesnämndens
verksamhet. (460.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

22. den 3 juni 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret
m. m. (199.)

33. den 30 juni, rörande den lägre tygpersonalen vid armén. (455.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 12 april 1947, i anledning av väckt motion om förbättring av semesterförmånerna
för arbetstagare enligt lagen om semester. (102.)

12. den 19 april, i anledning av väckta motioner om laglig reglering av arbetstiden
i flottningsarbete. (107.)

14. den 26 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring av gällande
lagstiftning rörande vårdnadsbefogenheten i fråga om barn i och
utom äktenskap. (137.)

31. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till den sociala hemhjälpsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(241.)

33. den 23 maj, i anledning av väckt motion om förlängd semester för arbetstagare,
som utför arbete, där silikosfara föreligger. (247.)

48. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1946 vid dess tjugonionde sammanträde
fattade beslut. (311.)

50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av hembiträdeslagen den 30 juni 1944 (nr
461), dels ock i ämnet väckta motioner. (314.)

56. den 18 juni, angående effektivisering av arbetsmarknads- och sysselsättningsstatistiken.
(349.)

79. den 30 juni, angående vissa befolknings- och näringspolitiska problem.
(457.)

80. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—
—den 30 juni 1946. (329.)

82. den 10 juli, i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna
om änkepension i lagen om folkpensionering. (479.)

278

87. den 17 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 5:o), 8:o), 14:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (496.)

89. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmänna barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(498.)

90. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (499.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

12. den 19 april 1947, i anledning av väckt motion om revision av förordningen
om yrkesmässig automobiltrafik i syfte att åstadkomma ett rationellare
ordnande av godstransporterna på landsbygden. (108.)

15. den 26 april, i anledning av väckta motioner om inrättande av vägombudsstämma
inom varje vägnämndsområde. (152.)

16. samma dag, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i grunderna
för beviljande av bidrag till anläggning av vatten- och avloppsledningar
m. m. (154.)

29. den 20 maj, om utredning angående järnvägsnämnder. (204.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

21. den 10 april 1947, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1947/48 under sjunde huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (7.)

23. den 12 april, i anledning av väckta motioner om beredande av tjänsteoch
familjepension för föreståndare för icke förenade poststationer. (99.)

25. den 19 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa, allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter. (111.)

44. den 14 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om skattefrihet i vissa fall för realisationsvinst vid expropriation
m. m., jämte en i ämnet väckt motion. (207.)

45. den 20 maj, om vidgat nordiskt samarbete inom utredningsväsendet och
den offentliga förvaltningen. (203.)

56. den 30 maj, i anledning av väckt motion om revidering av gällande tullförfattningar
med hänsyn till trafikflygets utveckling. (271.)

67. den 18 juni, angående effektivare åtgärder mot ocker vid försträckning.
(347.)

75. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1947/48. (400.)

279

94. den 2 juli, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående fullmakt
att i arbetslöshetsbekämpande syfte igångsätta arbeten för vilka anslag
uppförts å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47, m. m. (389.)

97. samma dag, i anledning av väckta motioner om åtgärder för förvärv för
kronans räkning av nu återstående bruksåbohemman. (374.)

98. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

101. den 10 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsreglering
för vissa befattningshavare vid hushållningssällskapen jämte i
ämnet väckta motioner. (468.)

104. den 14 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder. (482.)

106. den 16 juli, i anledning av väckt motion om rätt för kommun att anvisa
medel till förstärkning av taxeringsnämndsordförandes arvode. (486.)

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner om upphävande av
bestämmelserna i 1823 års cirkulär angående kyrkovaktares utväljande.
(91.)

8. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till bidrag till avlöning åt landsantikvarier
jämte i ämnet väckta motioner. (128.)

10. samma dag, angående adoptiv- och utomäktenskapliga barns kyrkobokföring.
(133.)

29. den 20 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående närmast
erforderliga åtgärder för tillgodoseende av Sveriges behov av matematikmaskiner.
(373.)

39. den 30 juni, angående bokförlagsverksamheten och bokdistributionen.
(456.)

43. den 14 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
grunder för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor.
(483.)

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
m. m., i vad propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet
väckta motioner. (445.)

45. samma dag, i anledning av väckta motioner angående anvisande av
medel för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

280

46. den 17 juli, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående vissa
anslag till universiteten och den medicinska undervisningen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner. (446.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

33. den 19 juni 1947, i anledning av väckt motion angående obligatorisk
ansvarighetsförsäkring för jägare. (363.)

47. den 5 juli, i anledning av väckt motion om utredning och förslag rörande
erforderliga åtgärder på den skogliga statistikens område. (375.)

53. den 14 juli, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel
för inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m. (484.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 26 mars 1947, i anledning av väckta motioner angående lagstadgad
kontroll över handeln med s. k. bekämpningsmedel. (86.)

11. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om bidrag till pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensiomsanstalt jämte en i ämnet väckt motion. (147.)

16. den 20 maj, i anledning av Kungl. Majds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1947/48
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

23. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till nybyggnad vid ingenjörsvetenskapsakademiens
försöksstation m. m. (273.)

26. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond gjorda,
framställning angående anslag för budgetåret 1947/48 till uppförande av
byggnader för institutet för konserveringsforskning. (300.)

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen beträffande
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1947/48 till lotsverkets båtlånefond.
(301.)

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till statens hantverksinstitut. (307.)

32. den 18 juni, angående textil- och beklädnadsindustriens organisation
m. m. (348.)

281

37. den 28 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 194*7/48 till teckning av ytterligare aktier i Svenska skifferoljeaktiebolaget.
(381.)

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till teckning av ytterligare aktier i Norrbottens järnverk aktiebolag m. m.
(390.)

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 194-7/4*8 till djupborrning efter salt och olja m. m. i Skåne.
(401.)

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till planläggning av torvforskning. (402.)

41. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1947/48 till teckning av aktier i Aktiebolaget Atomenergi
m. m. (403.)

43. den 30 juni, angående den elektriska industrien. (458.)

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 8 mars 1947, i anledning av väckt motion om skärpning av bestämmelserna
i 63 § alkoholistlagen. (60.)

2. den 15 mars, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till ökning av antalet ledamöter i kommunernas fullmäktigerepresentationer.
(68.)

3. den 20 maj, i anledning av väckta motioner om inrättande av lokala
utskrivningsnämnder vid sinnessjukhusen. (219.)

4. den 17 juni, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
i 7 § sinnessjuklagen. (322.)

5. den 20 juni, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
bekostande av hörapparater för döva och lomhörda m. m. (362.)

6. den 5 juli, i anledning av riksdagens år 1946 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1945—
den 30 juni 1946. (329.)

7. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående avskaffande
av den fortlöpande kontrollen över städernas donationsjord.
(461.)

9. den 11 juli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1947/48 till nybyggnad för statens rättsläkarstation i Stockholm.
(472.)

282

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1947 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift om den behandling dessa ärenden
undergått under år 1947.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens nummer
enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande för
egnahemsbildningen. (201.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 274 och
1940 s. 301. Ärendet är, efter beredning inom justitiedepartementet, beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (94.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 275, 1938
s. 281, 1939 s. 279 och 1940 s. 302. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det
beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 12 här nedan.)

3. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1936 s. 335, 1939
s. 280 och 291, 1945 s. 290, 1946 s. 335 samt 1947 s. 304. Ärendet är, i avvaktan
på lagrådets utlåtande, beroende på Kungl. Maj ds prövning.

4. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion om beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse m. m.
(53.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 251, 1946
s. 336 och 1947 s. 304. Ärendet är, i avvaktan på lagrådets utlåtande, beroende
på Kungl. Maj ds prövning.

5. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

283

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 277 och 1945
s. 291. Skrivelsen har den 10 december 1947 överlämnats till utredningen
rörande lagstiftning angaende naturskyddet m. m. för att tagas under övervägande
vid fullgörande av utredningsuppdraget. (Jfr ärendet under punkten 40
här nedan.)

G. den 20 maj 1931, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1938 s. 281. Den 10
januari 1947 förordnade Kungl. Maj:t, att skrivelsen icke skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

7. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner om avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 276, 1939
s. 280, 1940 s. 302, 1941 s. 226, 1942 s. 251, 1943 s. 222, 1946 s. 336 samt 1947
s. 305. Den 3 oktober 1947 har Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets yttrande
över vissa inom departementet utarbetade förslag till ändrad strafflagstiftning för
krigsmakten. Sedan jämväl 1945 års krigsdomstolsutredning avgivit betänkande
(SOU 1946: 91) angående revision av det militära rättegångsväsendet samt däröver
infordrade utlåtanden inkommit, är ärendet i denna del föremål för vidare beredning
inom justitiedepartementet.

8. den 12 maj 1932, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 291. Ärendet är
föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet.

9. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 281 och 1940
s. 303. Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet
å landet m. m., omfattande bl. a. spörsmålet om möjlighet att tilllåta
sammanläggning av makar tillhöriga fastigheter, är ännu icke slutförd i sin
helhet. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

10. den 20 april 1934, i anledning av Kungl. Majds proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)^
Angående tidigare vidtagna åtgärder beträffande den i skrivelsen väckta frågan
om°förnyad utredning rörande verkningarna av avbetalningshandeln, se ämbetsberättelserna
1935 s. 370, 1939 s. 282, 1946 s. 336 och 1947 s. 305. Den 31 januari
1947 bemyndigades chefen för justitiedepartementet att tillkalla utredningsmän
för att verkställa utredning om ny lagstiftning rörande avbetalningsköp och därmed
sammanhängande spörsmål. Det på grund härav påbörjade utredningsarbetet
fortgår.

It. den 5 april 1935, i anledning av väckta motioner angående beredande av
skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 279, 1938
s. 284, 1939 s. 282 och 1940 s. 304. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

12. den 9 april 1935, i anledning av väckta motioner om vägfred m. m. (158.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 284, 1939 s.
282” och 1940 s. 304. I den mån ärendet icke slutbehandlats är det beroende på
Kungl. Maj ds prövning. (Jfr ärendet under punkten 2 här ovan.)

284

13. den 5 juni 1935, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 31 med förslag
till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder. (287.)

Rörande tidigare vidtagna åtgärder i fråga om den i skrivelsen begärda utredningen
angående möjligheterna att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare vid
byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285,
1939 s. 282, 1946 s. 337 och 1947 s. 306. Sedan infordrade utlåtanden över förslaget
till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. (SOU 1946:
62) inkommit, är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet.
(Jfr ärendet under punkten 30 här nedan.)

14. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition nr 33 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen. (289.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1937 s. 280, 1941 s. 228,
1942 s. 253, 1946 s. 337 och 1947 s. 306. Ärendet är, i avvaktan på lagrådets
utlåtande, beroende på Kungl. Majrts prövning.

15. den 7 juni 1935, angående ordnande av kommissionärsverksamhet vid rikets
överdomstolar och städernas rättsväsen. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1938 s. 285. Ärendet är
beroende på Kungl. Majrts prövning.

16. den 18 februari 1936, i anledning av väckta motioner angående inskränkning
i fråga om uppläsandet av världsliga kungörelser vid svenska kyrkans
gudstjänster. (28.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 253, 1943 s.
223 och 1947 s. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 41 här nedan.)

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i gällande
bestämmelser om utomäktenskapligt barns arvsrätt m. m. (29.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 285, 1942
s. 254 och 1947 s. 306. Ärvdabalkssakkunnigas utredningsarbete för framläggande
av ett andra betänkande med förslag till ärvdäbalk har ännu icke slutförts.

18. den 21 april 1936, i anledning av väckta motioner angående delning av
mark, som förut använts till väg. (172.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 286 och
1939 s. 283. Ärendet är föremal för vidare utredning av fastighetsbildningssakkunniga.

19. den 9 maj 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
till uppdelning av avdikningslån vid jorddelning. (218.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 305. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

20. den 27 juni 1936, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag om förenings- och förhandlingsrätt m. m., dels ock väckta motioner
angående lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder m. m. (418.)

Angående vidtagna åtgärder i vad angar den av riksdagen begärda utredningen
om föreningsväsendets normering genom lagstiftning, se ämbetsberättelserna 1939
s. 284 och 298 samt 1940 s. 306. Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

21. den 13 mars 1937, i anledning av väckta motioner angående ändringar i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att
inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (98.)

285

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 306. Fastighetsbildningssakkunnigas
utredning för revision av fastighetsbildningsväsendet å landet
m. m. är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendet under punkten 33 här nedan.)

22. den 6 april 1937, i anledning av väckt motion angående bestridandet av
kostnaderna för hemtransport av avliden sjöman, som varit anställd å
svenskt fartyg. (128.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 285, 1940 s. 306 och
1943 s. 224. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 24 april 1937, i anledning av väckt motion angående upphävande eller
revision av lagen om straff för ämbetsbrott av präst m. m. (196.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 254, 1946
s. 338 och 1947 s. 307. Den 24 januari 1947 har lagrådet avgivit utlåtande över
av 1946 års kyrkomöte godkända förslag till lag om tillägg till kyrkolagen samt
lag angående ändring i lagen den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel.
Ärendet, som har samband med de till lagrådet remitterade förslagen till lagstiftning
om brott mot staten och allmänheten, är därefter beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

24. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående ändring i strafflagens
bestämmelser om sabbatsbrott. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 255, 1946
s. 338 och 1947 s. 307. Ärendet är i avvaktan på lagrådets utlåtande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 25 maj 1937, i anledning av väckta motioner om åtgärder för stärkande
av justitiekanslerns samt justitieombudsmannens och militieombudsmannens
ställning. (313.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 226, 1939
s. 286, 1940 s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 255 och 1946 s. 338. Den 19 december
1946 avlämnade sakkunniga, tillkallade för utredning av frågan angående omorganisation
av justitiekanslersämbetet i anledning av processreformen, betänkande
med förslag till omorganisation av justitiekanslersämbetet och inrättande av ett
riksåklagarämbete (SOU 1946:92). Efter det infordrade utlåtanden avgivits över
de i betänkandet framlagda förslagen, hemställde Kungl. Maj:t i proposition nr
268 till 1947 års riksdag om beviljande av anslag till ifrågavarande omorganisation.
Riksdagen godkände Kungl. Majrts förslag samt anvisade de begärda anslagen.
(Jfr ärendet under punkten 53 i bilaga II.) Därefter har Kungl. Maj:t genom
beslut den 17 oktober 1947 förordnat, att skrivelsen icke skulle föranleda någon
Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 29 maj 1937, i anledning av väckt motion om revision av lagen angående
utlämning av förbrytare m. m. (356.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

27. den 2 juni 1937, angående utredning om orsakerna till den ökade ungdomsbrottsligheten
m. m. (387.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 227, 1940
s. 307, 1941 s. 230, 1942 s. 256, 1945 s. 294 och 1946 s. 339. Den 22 februari 1947
avlämnade ungdomsvårdskommittén betänkande del IV om ungdomens fritidsverksamhet
(SOU 1947:12), vilket betänkande överlämnats till socialdepartementet.
Ungdomsvårdskommitténs arbete fortsätter.

286

28. den 5 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om ersättning av statsverket till den, som lidit skada till följd av
felskrivning i fastighetsbok m. m. (425.)

Se ämbetsberättelserna 1940 s. 308 och 1947 s. 308. Ärendet är beroende på Kungi.
Maj:ts prövning.

29. den 8 juni 1937, i anledning av väckt motion om inrättande av ett centralt
organ för planmässig organisation av de statliga och statsunderstödda anstalterna
för asociala individer. (434.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 302 punkt 71 och
1940 s. 308.

30. den 12 mars 1938, i anledning av väckta motioner angående ändringar av
17 kap. 4 § handelsbalken m. m. (96.)

Se ämbetsberättelserna 1946 s. 339 och 1947 s. 308. Sedan infordrade utlåtanden
över förslaget till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. inkommit,
är ärendet föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet
under punkten 13 här ovan.)

31. den 18 mars 1938, med hemställan om utredning angående en departementalreform.
(112.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 308, 1941
s. 231 och 1942 s. 256. I en den 31 januari 1947 dagtecknad proposition, nr 32,
framlade Kungl. Maj:t förslag om en uppdelning av socialdepartementets arbetsuppgifter
och överförande av lantregerings- och kommunalärenden samt hälso- och
sjukvårdsärenden till ett nytt statsdepartement, benämnt inrikesdepartementet,
till följd varav Kungl. Maj:t genom nämnda proposition föreläde riksdagen till
antagande förslag till ny lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement.
Sedan riksdagen antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget, har
Kungl. Maj:t den 11 april 1947 låtit utfärda lag i ämnet (SFS nr 152). (Jfr ärendet
under punkten 13 i bilaga II.)

32. den 5 april 1938, i anledning av väckt motion om ändring av 55 § lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (167.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1939 s. 223. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 6 maj 1938, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen
om delning av jord å landet. (234.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 309, 1941 s.
231, 1945 s. 295 och 1947 s. 308. I en den 11 april 1947 dagtecknad proposition,
nr 232, framlade Kungl. Maj:t för riksdagen förslag till lag angående ändring i
jorddelningslagen m. fl. lagar, utarbetade på grundval av den i fastighetsbildningssakkunnigas
betänkande (SOU 1944:46) föreslagna revisionen av reglerna om
avstyckning och sammanläggning. Sedan riksdagen antagit de i nämnda proposition
framlagda lagförslagen med vissa ändringar i enlighet med vad andra lagutskottet
i utlåtande nr 47 anfört, har Kungl. Maj:t — efter det lagrådet avgivit utlåtande
över de av riksdagen för dess del antagna lagarna — den 19 september 1947 låtit
utfärda lagar i ämnet (SFS nr 700—704). (Jfr ärendet under punkten 59 i bilaga

II.) Fastighetsbildningssakkunnigas utredning för revision av fastighetsbildniogsväsendet
å landet är ännu icke slutförd i sin helhet. (Jfr ärendena under punkterna
9, 19 och 21 här ovan.)

287

34. den 20 maj 1938, i anledning av väckt motion angående de inom statskyrkans
ram existerande fria evangeliska samfundens rättsliga ställning m. m.
(300.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1939 s. 224 och 1944
s. 256. Dissenterlagskommitténs utredningsarbete har ännu icke slutförts.

35. den 25 maj 1938, angående beredande av möjlighet för svenska medborgare
av judisk börd att utträda ur mosaisk församling utan att inträda i svenska
kyrkan. (323.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 256. Dissenterlagskommitténs
utredningsarbete har ännu icke slutförts.

36. den 1 juni 1938, i anledning av väckta motioner om förstärkt grundlagsskydd
för vissa fundamentala principer för det nuvarande samhället. (362.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 309. Efter det tillkallade
sakkunniga avgivit betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16
regeringsformen (SOU 1941:20), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 1 mars 1939, i anledning av väckta motioner angående revision av lagstiftningen
om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. (68.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1940 s. 233, 1944 s.
256, 1945 s. 296 och 1946 s. 340. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning
i samband med fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års riksdag
såsom vilande antagna ändringar av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen. (Jfr
ärendet under punkten 68 här nedan.)

38. den 13 maj 1939, i anledning av väckt motion angående införande av möjlighet
att inskriva gruvrätt i protokoll, fört av inskrivningsdomare, och
därefter inteckna samma rätt. (262.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1940 s. 234. Den 12 juni 1947
har lagberedningen avlämnat delbetänkande med förslag till vissa kapitel i den
tillämnade jordabalken, behandlande frågorna om fastighet och dess gränser samt
om tillbehör till fastighet m. m. (SOU 1947:38). Lagberedningens arbete för
utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående beredande av effektivare
skydd för svensk konstslöjd. (263.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 23 maj 1939, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
av 36 § i 1934 års lag om allmänna vägar. (299.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 s. 278. Sedan skrivelsen
överlämnats till justitiedepartementet från kommunikationsdepartementet,
har skrivelsen den 10 december 1947 överlämnats till utredningen rörande
lagstiftning angående naturskyddet m. m. för att tagas under övervägande vid
fullgörande av utredningsuppdraget. (Jfr ärendet under punkten 5 här ovan.)

41. den 3 juni 1939, i anledning av väckt motion om uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna om obligatorisk uppläsning
av kungörelse om stämma och sammanträde m. m. (341.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1942 s. 258. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 16 här ovan.)

42. den 9 juni 1939, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (388.)

288

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 235. Såvitt
angår riksdagens hemställan om en omläggning eller utvidgning efter vissa riktlinjer
av rättsstatistiken rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar,
är ärendet, efter det statistiska centralbyrån avgivit utlåtande i frågan,
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 15 maj 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen
m. m. (248.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 s. 167 och 168
samt 1942 s. 259. Den 16 november 1946 avlämnades betänkande med förslag till
strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1943:83), varöver utlåtanden, på grund
av remiss, avgivits. Den 3 oktober 1947 har Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets
yttrande över vissa inom departementet utarbetade förslag till ändrad
lagstiftning för krigsmakten. (Jfr ärendet under punkten 7 här ovan.)

44. den 24 maj 1940, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
servitutsrättens förhållande till stadsplanelagstiftningen. (269.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 259 och 1943 s. 228.
Den 12 juni 1947 har lagberedningen avlämnat delbetänkande med förslag till
vissa kapitel i den tillämnade jordabalken, behandlande frågorna om fastighet och
dess gränser samt om tillbehör till fastighet m. m. (SOU 1947:38). Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk fortsätter.

45. den 16 maj 1942, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen
angående förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt. (236.)

Se ämbetsberättelserna 1945 s. 298 och 1947 s. 310. Sedan infordrade utlåtanden
avgivits över den i betänkande (SOU 1946:69) framlagda förberedande utredningen,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

46. den 6 juni 1942, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
4 kapitlet vattenlagen m. m. (312.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 258 och 259,
1945 s. 298 samt 1947 s. 310. De inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga
— Elkraftutredningen av år 1943 — ha i en i maj 1947 avlämnad promemoria
framlagt sina synpunkter på frågan om bygdekraftsinstitutets betydelse för kraftförsörjningen
och om dess framtida utformning samt hemställt, att frågor om ett
förenklat förfarande för tillgodogörande av bygdekraft måtte överlämnas till 1945
års sakkunniga för utredning rörande vissa ändringar i vattenlagen. Ärendet har
därefter för handläggning i denna del överlämnats till nämnda sakkunniga, vilkas
utredningsarbete ännu icke avslutats.

47. den 8 juli 1942, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag
till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen.
(475.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående offentliga insamlingar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 15 maj 1943, i anledning av väckt motion om lagstiftning angående
åtgärder mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. in. (205.)

289

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 299. Ärendet är i vad
angår den i riksdagens skrivelse begärda omarbetningen i skärpande riktning av

18 kap. 13 § strafflagen föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr
ärendet under punkten 57 här nedan.)

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om en revision av varumärkesoch
firmalagstiftningen. (206.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 197. Den förberedande
utredning rörande revision av varumärkes- och firmalagstiftningen och därmed
sammanhängande spörsmål, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdragits
åt särskilt tillkallad sakkunnig, har ännu icke slutförts.

51. den 5 juni 1943, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
stadsplanelagen. (268.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 198, 1946 s.
343 och 1947 s. 310. Sedan lagrådet den 15 februari 1947 avgivit utlåtande över
upprättat förslag till byggnadslag m. in., har Kungl. Maj:t genom en den 28
februari 1947 dagtecknad proposition, nr 131, förelagt riksdagen till antagande
förslag till ny byggnadslagstiftning. Riksdagen antog de av Kungl. Maj:t framlagda
förslagen med vissa ändringar i enlighet med vad första lagutskottet i
utlåtande nr 45 föreslagit. Sedan lagrådet hörts över de av riksdagen antagna
ändringarna, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1947 låtit utfärda lagar i ämnet
(SFS nr 385—388). (Jfr ärendet under punkten 38 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

52. den 15 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland. (293.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 300. Genom
proposition, nr 268, till 1947 års riksdag angående vissa anslag till domstolarna
in. m. har Kungl. Maj:t begärt anslag till, bland annat, hovrätten för Nedre
Norrland. Sedan riksdagen antagit de av Kungl. Maj:t i nämnda proposition
framlagda förslagen samt anvisat de begärda anslagen, har Kungl. Maj:t den 30
juni och den 14 november 1947 ställt de sålunda anvisade anslagen till vederbörandes
förfogande. (Jfr ärendet under punkten 53 i bilaga II.) Ärendet är därmed
slutbehandlat.

53. den 16 juni 1943, i anledning av väckt motion angående revision av grundlagarnas
bestämmelser om beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 22 juni 1943, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om tillsyn över hundar. (348.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1944 s. 199. I fråga om
riksdagens hemställan om utredning, huruvida och på vad sätt obligatorisk ansvarsförsäkring
för hundägare må kunna införas, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

55. den 11 december 1943, i anledning av konstitutionsutskottets memorial
med förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (516.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 201 och 1945 s. 301.
Den genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den 11 oktober 1946 tillsatta utredningen
för revision av riksdagens arbetsformer har den 20 december 1947 avgivit
betänkande med förslag angående riksdagens arbetsformer och därmed

19 — Justitieombudsmannens iimbet sberättelse till l0JtH ars riksdan.

290

sammanhängande frågor (SOU 1947:79). (Jfr ärendet under punkten 84 här
nedan.)

56. den 4 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i lagen den 26 november 1920 (nr 796) om val till
riksdagen jämte väckt motion angående utredning om underlättande av
deltagande i val till riksdagens andra kammare och kommunala val. (61.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 233, 1946 s. 343 och
1947 s. 311. Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ds prövning. (Jfr ärendet under
punkten 14 i bilaga II.)

57. den 18 mars 1944, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med
förslag till lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (102.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 233. I vad angår riksdagens
anhållan om en omarbetning i skärpande riktning av 18 kap. 13 § strafflagen,
är ärendet föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Jfr ärendet
under punkten 49 här ovan.)

58. den 17 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående revision av
8 kap. strafflagen m. m. (284.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 236. Utredningsarbetet
rörande tillämpningen av 1937 års lagstiftning om allmänna handlingars offentlighet
har ännu icke slutförts.

59. den 20 maj 1944, i anledning av väckta motioner om revision av tryckfrihetslagstiftningen
m. m. (291.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 237. Efter det 1944
års tryckfrihetssakkunniga den 30 oktober 1947 avlämnat betänkande med
förslag till tryckfrihetsförordning m. m. (SOU 1947: 60) och utlåtanden däröver
infordrats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Skrivelsen har den 11 november 1947 överlämnats till handelsdepartementet för
handläggning.

61. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner om beredande av ökade
möjligheter för kommun att inlösa mark för bostadsbebyggelse eller industriändamål.
(415.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 344 och 345 samt
1947 s. 312. Markutredningens arbete för utformningen av en rationell markpolitik
pågår. (Jfr ärendet under punkten 76 här nedan.)

62. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen den
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse
att förvärva fast egendom. (419.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 345 och 1947
s. 312. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

63. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

291

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1945 s. 239. Vad angår den av
riksdagen i skrivelsen under punkten 3 påvisade önskvärdheten av utredning
beträffande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala
sjukpenning till annan än den skadade, är ärendet beroende på Kungl. Majrts
prövning.

64. den 10 april 1945, i anledning av väckta motioner om viss ändring i § 7
riksdagsordningen m. m. (124.)

Skrivelsen är med avseende å den av riksdagen under angiven förutsättning antagna
lagen angående ändrad lydelse av 26 och 27 §§ lagen den 26 november 1920
(nr 796) om val till riksdagen beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med
fastställande, i grundlagsenlig ordning, av de av 1945 års riksdag såsom vilande
antagna ändringarna av § 6 mom. 5 och § 28 mom. 2 riksdagsordningen.

65. den 14 april 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid. (134.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 269. 1945 års
krigsdomstolsutredning avlämnade den 17 december 1946 betänkande angående
revision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946:91). Sedan infordrade
utlåtanden över de i nämnda betänkande framlagda förslagen avgivits, är ärendet
föremål för vidare beredning inom justitiedepartementet.

66. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
ökad offentlig redovisningsskyldighet av driftföretags ekonomiska förhållanden.
(169.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 270 och 1947
s. 312. I enlighet med Kungl. Majrts bemyndigande den 13 juni 1947 har en särskild
kommitté utsetts för att verkställa utredning, huru en ur samhällelig synpunkt
önskvärd förbättrad insyn i företagens ekonomiska förhållanden må kunna
vinnas. Arbetet inom kommittén pågår.

67. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion angående åläggande för
dammägare att underrätta ortsbefolkningen om förestående avtappning av
vatten ur dammar. (315.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 271. Skrivelsen
har i juli 1947 överlämnats till 1945 års sakkunniga för utredning rörande vissa
ändringar i vattenlagen för att tagas under övervägande vid utredningsuppdragets
fullgörande.

68. den 9 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen,
m. m. (363.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Skrivelsen är i övrigt
beroende på Kungl. Majrts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1945 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna av
regeringsformen.

69. den 12 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående revision av utsökningslagen
och i samband därmed stående lagstiftning. (365.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

70. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30
juni 1944. (352.)

292

Vad angår riksdagens i skrivelsen under punkten 1 gjorda anhållan angående omprövning
av frågan om indrivning och redovisning av kronans vederlagsfordringar,
i vilken del skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse,
m. m. (403.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Beträffande
den av riksdagen begärda utredningen angående vissa ändringar i lagen om ungdomsfängelse
m. fl. lagar har skrivelsen den 15 oktober 1947 överlämnats till
strafflagberedningen för att tagas i övervägande vid utförandet av dess uppdrag att
verkställa en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet.

72. samma dag, i anledning av väckta motioner angående förbättring av tomträttsförfarandet
såsom upplåtelseform beträffande kommunernas och statens
markområden. (405.)

Angående vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 272. Lagberedningens
arbete för utarbetande av ny jordabalk pågår.

73. den 20 juni 1945, i anledning av väckta motioner om skyldighet för utgivare
av periodisk skrift att redovisa hur skriften finansieras. (448.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

74. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
rätt i vissa fall för innehavare av en jordbrukets å ofri mark belägen förädlingsindustri
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område. (525.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 273. Ärendet är föremål
för ytterligare beredning inom justitiedepartementet.

75. den 30 juni 1945, i anledning av väckt motion angående förenklat förfarande
vid dödande av förkommet livförsäkringsbrev. (531.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

76. samma dag, angående samhällsplanering och beskattning av jordvärdestegring
m. m. (538.)

Se ämbetsberättelsen 1947 s. 314. Markutredningens arbete för utformningen av
en rationell markpolitik pågår. (Jfr ärendet under punkten 61 här ovan.)

77. den 18 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1945/46
gjorda framställningar om anslag till fångvården m. m. (599.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 314. Ärendet är härmed
att anse som slutbehandlat.

78. den 19 mars 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning
om ändrade bestämmelser rörande avstyckning i städer och vissa andra
samhällen. (62.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 238. Sedan förslag till
lagstiftning i ämnet upprättats inom justitiedepartementet, har Kungl. Maj:t
den 3 oktober 1947 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över förslaget.

79. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse
av § 36 regeringsformen m. m. (261.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

293

80. den 25 maj 194G, i anledning av väckt motion angående revision av bestämmelserna
i 6 kap. strafflagen om skadestånd m. m. (270.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

81. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944
—den 30 juni 1945. (212.)

Vad angår riksdagens i skrivelse under punkten 1 gjorda anhållan angående vidtagande
av åtgärder för åstadkommande av den ur ekonomisk synpunkt lämpligaste
organisationen och ledningen av fångvårdens jordbruksdrift, i vilken del
skrivelsen överlämnats från finansdepartementet för handläggning, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Kungl. Maj:t har den 30 juni 1947 uppdragit
åt statens organisationsnämnd att verkställa utredning och inkomma med
förslag i ämnet.

82. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1946/47 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av
fångar i stadens rannsakningsfängelse. (316.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 241. Kungl. Maj:t har
den 28 februari 1947 fastställt nya avtal i ämnet med Stockholms stad.

83. den 14 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag om rätt att i mål och ärenden som tillhöra stats- eller kommunalmyndighets
handläggning insända handlingar med posten m. m., såvitt
propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet. (339.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 241. Skrivelsen är i
övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning i samband med fastställande, i grundlagsenlig
ordning, av de av 1946 års riksdag såsom vilande antagna ändringarna
av §§ 11 och 12 riksdagsordningen.

84. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om revision av riksdagens
arbetsformer m. m. (457.)

Se ämbetsberättelsen 1947 s. 242. Den genom Kungl. Maj:ts bemyndigande den
11 oktober 1946 tillsatta utredningen för revision av riksdagens arbetsformer har
den 20 december 1947 avgivit betänkande med förslag angående riksdagens
arbetsformer och därmed sammanhängande frågor (SOU 1947:79).

85. den 19 november 1946, i anledning av väckta motioner angående översyn
av de i lagar och författningar förekommande räntebestämmelserna. (476.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 25, 51, 52, 60, 77 och 82 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 13 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt angående godkännande
av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union
träffat kreditavtal. (492.)

294

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 246.1 vad avser
ersättning för förluster i Estland, Lettland och Litauen anmäld den 24 januari
1947, varvid Kungl. Maj:t meddelade nödiga föreskrifter.

2. den 13 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av vissa ändringar i konventionen angående internationella
utställningar. (540.)

Anmäld den 17 januari 1947, varvid ministern för utrikes ärendena bemyndigades
notifiera franska utrikesministeriet om att nämnda ändringar av konventionen för
Sveriges del godkänts.

3. den 17 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av en mellan Sverige, å ena, samt Amerikas Förenta Stater,
Frankrike, Storbritannien och Norra Irland, å andra sidan, verkställd skriftväxling
rörande tyska tillgångar i Sverige m. m. (555.)

Anmäld den 28 mars 1947, varvid Kungl. Maj:t beslöt sätta den genom nämnda
skriftväxling träffade uppgörelsen i kraft.

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro av Kungl. Maj:t slutbehandlade.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—
den 30 juni 1944. (352.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet
under punkten 2 (krigssjukvården på Gotland) anmält och slutbehandlat den
31 januari 1947. Skrivelsen är därmed, såvitt på försvarsdepartementet ankommer,
slutbehandlad.

2. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statens övertagande av verksamheten vid Gustavsviks docka i HögsjÖ
socken. (520.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 315. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 mars 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1946/47 m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 mars 1947.

4. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—
den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 249. Ärendet
under punkten 4 (förening av statstjänst med visst uppdrag) anmält och slutbehandlat
den 3 januari 1947. Skrivelsen är därmed, såvitt på försvarsdepartementet
ankommer, slutbehandlad.

5. den 30 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde. (516.)

295

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 251. Anmäld
den 30 december 1946 samt den 28 februari och den 26 september 1947. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

6. den 7 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
höjning av premierna till vissa värnpliktiga m. m. (526.)

Anmäld den 30 december 1946 och den 17 januari 1947. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 3, 4, 5 och 6 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt det under 2 omförmälda
på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316. Kommittén
för partiellt arbetsföra har den 21 februari 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:18)
med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
m. m., vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendena under punkterna 14 och 28.)

2. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Angående vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1936 s. 333 med hänvisning.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

3. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928—30
juni 1929. (175.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 313—314. Sedan
skatteuppbörden reglerats genom uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896), är ärendet slutbehandlat.

4. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) om arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 317 med hänvisning.
Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder se ämbetsberättelsen 1947 s. 317. Ärendet
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Majrts i propositionerna nr 211,
212 och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

296

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 315 med hänvisning.
I skrivelsen ej slutbehandlade spörsmål äro föremål för socialvårdskommitténs
överväganden. (Jfr ärendet under punkten 7.)

7. den 4 maj 1934, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 348 med hänvisning.
Ärendet är föremål för socialvårdskommitténs övervägande. (Jfr ärendena
under punkterna 6, 10, 17, 22, 23, 24, 25, 31 och 40.)

8. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30
juni 1933. (307.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 316. Sedan
skatteuppbörden reglerats genom uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896), är ärendet slutbehandlat.

9. den 30 april 1935, i anledning av väckta motioner angående undersökning
av vårt lands befolkningsfråga m. m. (181.)

Sedan 1941 års befolkningsutrednings arbete numera fullgjorts, är ärendet att anse
såsom slutbehandlat.

10. den 25 april 1936, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i fattigvårdslagen m. m. (185.)

Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. (Jfr ärendet
under punkten 7.)

11. den 23 maj 1936, angående underlättande och tryggande av möjligheten
för den icke jordägande befolkningen att idka friluftsliv. (246.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 319 med hänvisning.
Fritidsutredningens betänkanden den 28 november 1938 med förslag
angående regleringen av strandbebyggelsen m. m. och den 31 maj 1940 med utredning
och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda
samhällenas befolkning äro föremål för Kungl. Maj:ts övervägande.

12. den 27 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
arbetsavtal m. m. (421.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 320. Vidkommande
den fortsatta utredningen rörande frågan om lagstiftning om arbetsavtal
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj ds prövning

13. den 9 mars 1937, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i lagen
den 12 maj 1917 om expropriation. (65.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

14. den 28 april 1937, angående yrkesutbildning av tuberkuloskonvalescenter
i vissa fall. (230.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 352. Kommittén
för partiellt arbetsföra har den 21 februari 1947 avgivit betänkande, del II, med
förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
m. m. (SOU 1947:18), vilket efter sedvanlig remiss är föremål för Kungl. Majds
prövning. (Jfr ärendena under punkterna 1, 27 och 28.)

297

15. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (261.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353. Utredningsarbetet
inom socialvårdskommittén pågår.

16. den 2 juni 1937, i anledning av väckt motion om anslag till bidrag för ordnande
av semestermöjligheter åt vissa folkgrupper m. m. (385.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 353—354.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 4 juni 1937, i anledning av väckta motioner angående översyn av bestämmelserna
rörande samhällets hjälpverksamhet m. m. (403.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom socialvårdskommittén.
(Jfr ärendet under punkten 7.)

18. den 5 juni 1937, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (400.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 323. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 18 mars 1938, i anledning av väckt motion angående rätten till uttagande
av övertidsarbete enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning. (108.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 februari 1947 tillkallade sakkunniga för utredning rörande en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen (arbetstidsutredningen). (Jfr ärendena under
punkterna 39 och 55.)

20. den 5 april 1938, i anledning av väckta motioner om beredande av representation
åt de privatanställda i arbetsdomstolen m. m. (166.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321 med hänvisning.
Kungl. Maj:t har i proposition nr 45 förelagt 1947 års riksdag förslag till
lag angående ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol. Riksdagen
har bifallit propositionen. Lag i ämnet utfärdad den 21 mars 1947 (SFS
nr 90). Beträffande arbetsrådet och försäkringsrådet är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 33.)

21. den 25 maj 1938, angående utredning om utlandssvenskarnas rättigheter
och skyldigheter. (328.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 312. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 25 februari 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 65 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården m. m. (57.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 mars 1939 (SFS 65—67); och beslöts därvid
tillika, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén för
att tagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendena
under punkterna 6 och 7.)

23. den 12 mars 1939, i anledning av väckta motioner om förnyad utredning
angående utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete. (95.)

Anmäld den 13 april 1939, därvid beslöts, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas
till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet
av kommitténs uppdrag. (Jfr ärendet under punkten 7.)

298

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av olycksfallsförsäkring
för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag. (96.)

Den 17 mars 1944 har socialvårdskommittén anbefallts att verkställa den i
skrivelsen begärda utredningen samt att inkomma med förslag i ämnet. Detta
uppdrag har ännu icke fullgjorts. (Jfr ärendena under punkterna 7 och 15.)

25. den 15 mars 1939, angående utredning om vederlag till kommunerna för
deras kostnader i anledning av barnavårdsnämndernas befattning med vissa
ärenden. (116.)

26. den 6 maj 1939, angående utredning om pension eller statsbidrag åt vissa
kvinnor med två eller flera minderåriga barn. (236.)

Ärendet, som överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av kommitténs uppdrag, har behandlats i kommitténs betänkande
med utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m.
(SOU 1947:21). Lagar i ämnet utfärdade den 26 juli 1947 (SFS nr 530—532).
Ärendet är slutbehandlat.

27. den 12 juni 1940, angående skyndsamma åtgärder i syfte att underlätta
för vanföra personer att vinna arbetsanställning. (386.)

Kommittén för partiellt arbetsföra har den 21 februari 1947 avgivit betänkande
med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
m. m. (SOU 1947: 18), vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl.
Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 1, 14 och 28.)

28. samma dag, angående utredning om de praktiska åtgärder, som äro ägnade
att tillgodoföra samhället och det produktiva livet de partiellt arbetsföras
arbetskraft. (387.)

Kommittén för partiellt arbetsföra har den 21 februari 1947 avgivit betänkande
med förslag angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
m. m. (SOU 1947:18), vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 1, 14 och 27.)

29. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30
juni 1940 m. m. (405.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324 med hänvisning.
Medicinalstyrelseutredningens betänkande angående den centrala organisationen
av det civila medicinal- och veterinärväsendet (SOU 1946:20) har behandlats
i proposition nr 67 till 1947 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

30. den 1 juli 1941, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (444.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 360. Där omförmälda
uppdrag har numera överlämnats till särskilda sakkunniga, som den 1
november 1946 tillkallats för att biträda med fortsatt utredning rörande anläggnings-
och bidragsverksamheten i fråga om vattenförsörjningen och avlopp.

299

31. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående sociala hjälpåtgärder
för de arbetslösa inom säsongyrkena. (464.)

Anmäld den 6 november 1942, därvid socialvårdskommittén anbefalldes verkställa
den begärda utredningen. Detta uppdrag är ännu icke fullgjort. (Jfr ärendet
under punkten 7.)

32. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Punkten 2 angående samordnande av civila och militära intressen i fråga om
sjukhusvården på Gotland torde få anses avgjord med proposition nr 266/1942.
Frågan under punkten 9 angående statens lån och bidrag för egnahems- och
bostadsförbättringsändamål har behandlats i bostadssociala utredningens betänkande,
del I (SOU 1945: 63). Propositioner i ämnet ha förelagts 1946 och 1947
års riksdagar (nr 279/1946 och 235/1947). Ärendet är därmed slutbehandlat i vad
på socialdepartementet beror.

33. den 10 april 1943, i anledning av väckta motioner om rätt för tjänstemannaorganisationerna
att i vissa mål representeras i arbetsdomstolen,
arbetsrådet och försäkringsrådet. (126.)

Ärendet behandlat i proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den
22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol. Lag utfärdad den 21 mars 1947 (SFS
nr 90). Beträffande arbetsrådet och försäkringsrådet är ärendet beroende på
Kungl. Maj :ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 20.)

34. den 4 mars 1944, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
lagen om barnbidrag. (57.)

Socialvårdskommittén har i mars 1947 avgivit betänkande med utredning och
förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. (SOU 1947:21).
Proposition i ämnet (nr 220/1947) har förelagts 1947 års riksdag. Lagar utfärdade
den 26 juli 1947 (SFS nr 530—532). Ärendet är slutbehandlat.

35. den 22 mars 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 363. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 29 april 1944, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i lagen om förskottering av underhållsbidrag till barn. (223.)

37. den 16 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående förbättrande av
skogsarbetarnas bostadsförhållanden. (279.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 327. 1945 års
skogshärbärgesutredning har den 22 februari 1947 avgivit betänkande del I, Utredning
rörande bostads- och levnadsförhållandena på hemmansskogarna med förslag
till åtgärder för bostadsbeståndets komplettering och förbättrande (SOU
1947:37), vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. I övrigt fortskrider utredningsarbetet.

300

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag för budgetåret 1944/45 till förbättrande av
bostadsförhållandena m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (281.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 327. Kungl.
Maj:t har den 18 april 1947 avlåtit proposition till riksdagen angående grunder för
ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad m. m. (nr 243). Ärendet är slutbehandlat.

39. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
arbetstidens begränsning. (317.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 februari 1947 tillkallade sakkunniga för utredning rörande en allmän översyn
av arbctstidslagstiftningen (arbetstidsutredningen). (Jfr ärendena under
punkterna 19 och 55.)

40. den 17 juni 1944, i anledning av väckt motion om undantagande från
preskription av rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. (385.)

Anmäld den 7 juli 1944, därvid Kungl. Maj:t anmodade socialvårdskommittén
att till övervägande upptaga frågan om ändrade regler för preskription av fordran
på ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen samt på ersättning enligt militärersättningsförordningen
för skada till följd av olycksfall. Detta uppdrag är ännu
icke slutfört. (Jfr ärendet under punkten 7.)

41. samma dag, i anledning av väckt motion om dyrtidstillägg å ersättningar
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (391.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 28 juni 1944, angående landsbygdens avfolkning. (437.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 februari 1947 tillkallade sakkunniga rörande näringslivets lokalisering.

43. den 29 juni 1944, angående byggnadskostnadernas förbilligande. (439.)
Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 24 maj 1947 tillkallade sakkunniga för utredning i frågan om prissättning på
och distribution av byggnadsmaterial in. m.

44. samma dag, angående bad- och w.c.-attiraljs förbilligande m. in. (461.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

45. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder i syfte
att befordra en förläggning av industriell verksamhet och hantverk till
andra platser i landet än storstäderna. (450.)

Anmäld den 18 april 1947, varvid skrivelsen överlämnades till de sakkunniga
rörande näringslivets lokalisering för att beaktas vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Utredningsarbetet pågår.

46. den 25 april 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
nedsättning av räntan å tertiärlån m. m. jämte i ämnet väckt motion. (164.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 328. I skrivelse
den 3 december 1947 har statens byggnadslånebyrå anfört, att sagda fråga
måste anses ha vunnit sin lösning genom de vid 1947 års riksdag fattade besluten
om lån och bidrag till enfamiljshus, samt anmält, att anledning numera
saknades för byrån att verkställa den ifrågavarande utredningen. Byggnadslånebyråns
skrivelse anmäld den 19 december 1947, varvid Kungl. Maj:t låtit
vid den gjorda anmälan bero. Ärendet är därmed slutbehandlat.

301

47. den 2 maj 1945, i anledning av väckt motion angående förhandlingsrätt för
arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer. (150.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 12 maj 1945, i anledning av väckt motion angående översyn av lagen
om medling i arbetstvister. (240.)

Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa den
av riksdagen begärda utredningen rörande förstärkningen av förlikningsväsendet.
Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

49. den 30 maj 1945, i anledning av väckt motion om viss begränsning av försäkringsinrättnings
regressrätt gentemot arbetsledare enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete. (314.)

Anmäld den 8 juni 1945, därvid Kungl. Maj:t förordnade, att skrivelsen jämte
däri omförmälda motion och utskottsutlåtande skulle överlämnas till socialvårdskommittén
för att tagas under övervägande i samband med arbetet på revision av
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Kommitténs arbete i denna del pågår.

50. den 20 juni 1945, angående planläggning av det fortsatta utredningsarbetet
på socialpolitikens och socialvårdens områden. (389.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 21 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utredning om
statligt stöd till lokaler för fritidsverksamhet m. m. (418.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1945/46 till skyddshemsvården, jämte i ärendet väckta
motioner. (432.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 329. Sedan
organisationsnämnden och de sakkunniga för utredning rörande personalorganisation
vid de statliga ungdomsvårdsskolorna den 31 januari resp. den 5 mars 1947
inkommit med utredning och förslag i ämnet, har Kungl. Maj:t den 9 mars 1947
avlåtit proposition till riksdagen (nr 269). Ärendet är slutbehandlat.

53. den 29 juni 1945, angående anordnande av hygieniska inrättningar på
arbetsplatserna. (469.)

Den 12 juli 1946 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstälten att i samråd
med 1938 års arbetarskyddskommitté verkställa den av riksdagen begärda utredningen
samt att till Kungl. Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningen kan
föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

54. samma dag, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av 5 §
lagen om barnbidrag. (524.)

Med anledning av givet uppdrag har socialvårdskommittén med skrivelse den 18
februari 1946 avlämnat utredning i ämnet. Knngl. Maj:t har den 12 april 1946
avlåtit proposition i ämnet (nr 248). Lag utfärdad den 7 juni 1946 (SFS nr 241).
Ärendet är slutbehandlat.

55. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning om förkortning
av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete under
jord m. m. (528.)

Anmäld den 28 februari 1947, varvid statsrådet Mossberg bemyndigades tillkalla
sakkunniga för utredning rörande en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen.
Utredningsarbetet pågår. (Jfr ärendena under punkterna 19 och 39.)

302

56. den 30 juni 1945, angående arbetsstudier. (509.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag till Svenska slöjdföreningen
för anordnande av en utbildningskurs för bosättningskonsulenter
m. m. (522.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 330. Chefen
för socialdepartementet har den 17 januari 1947 bemyndigats tillkalla sakkunniga
för att fullfölja inom 1941 års befolkningsutredning påbörjat utredningsarbete
angående hem- och familjefrågor (utredningen för hem- och familjefrågor). Utredningen
har den 25 augusti 1947 avgivit betänkande angående familjeliv och
hemarbete (SOU 1947:46), vilket efter sedvanlig remissbehandling är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

58. samma dag, angående landsbygdens bostadsförhållanden. (535.)

Ärendet har den 11 juli 1946 överlämnats till socialstyrelsen för att av styrelsen
beaktas vid de inom styrelsen pågående bostadsundersökningarna. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

59. samma dag, angående befolknings- och näringsförhållanden i Sverige. (536.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

60. samma dag, angående industrihem eller omskolnings- och träningsanstalter.
(539.)

Anmäld den 12 juli 1946, varvid Kungl. Maj:t anbefallt kommittén för partiellt
arbetsföra att verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t avgiva det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Utredningsuppdraget
har ännu icke slutförts.

61. den 19 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckt motion. (21.)

Anmäld den 1, 15 och 29 mars 1946. Författning utfärdad den 15 mars 1946
(SFS nr 83). Vad angår punkten 15, En till uppförande i Stockholm av en byggnad
för blinda, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 9 april 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
från återkrav av vissa ersättningar för vård av krigsskadade. (141.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 252. Sedan
medicinalstyrelsen inkommit med förslag i ämnet, har ärendet anmälts den 7
juni 1946. Ärendet är därmed slutbehandlat.

63. den 29 maj 1946, angående bättre försörjningsmöjligheter åt änkor. (282.)
Anmäld den 28 juni 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt socialvårdskommittén
att i samråd med kommittén för partiellt arbetsföra verkställa den av riksdagen
i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts.

64. samma dag, angående upplysningsfilmer rörande samhällets sociala hjälpverksamhet.
(284.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid sakkunniga för frågans utredning tillkallades
(kommittén för social upplysning). Utredningsarbetet pågår.

65. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill

303

hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944*—den 30 juni 1945. (212.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 255. Beträffande
punkten 7 har utredningen rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan den
16 januari 1947 överlämnat betänkande i ämnet (SOU 1947:24). Proposition i
ämnet har den 25 april 1947 (nr 239) avlåtits till riksdagen. Ärendet är i denna
del slutbehandlat. Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem
och alkoholistanstalter) är föremål för Kungl. Maj ds prövning. (Jfr punkten
54 under inrikesdepartementet här nedan.)

66. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med förslag till
lag om folkpensionering m. m. (425.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 257. Kungl.
Majd har den 11 april 1947 avlåtit proposition (nr 222) till riksdagen med förslagtill
lag om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen. Ärendet
är slutbehandlat.

67. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Majds proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

Lag utfärdad den 3 januari 1947 (SFS nr 1). Beträffande av riksdagen begärda
utredningar är ärendet föremål för övervägande inom socialdepartementet. (Jfr
ärendet under punkten 58 under inrikesdepartementet här nedan.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 8, 9, 26, 29, 32, 34, 36, 38, 46, 52, 54, 58,
62 och 66 omförmälda av Kungl. Majd inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 30 april 1938, angående utredning av skärgårdarnas trafikproblem.

(210.) ...

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 331.

2. den 18 april 1939, i anledning av väckt motion om övergång till högertrafik.
(170.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

3. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 394. Ärendet
har den 2 januari 1947 överlämnats från handelsdepartementet. Utredningsarbetet
pågår.

4. den 18 maj 1943, i anledning av väckta motioner angående utredning
rörande rundradiorörelsen. (209.)

Anmäld den 30 juni 1943. Åter anmäld och slutbehandlad den 16 maj 1947.

5. den 21 juni 1943, angående större planmässighet i den svenska hamnbyggnadspolitiken.
(375.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

304

6. den 1 juli 1943, angående järnvägs ansvar för skada å gods. (440.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 332.

7. den 21 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
rörande tvångsinlösen av enskild järnväg. (413.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

8. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om anläggning av ett
järnvägsspår mellan Haparandahamn och Haparanda. (290.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

9. den 29 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående upprättande av
passbåtsförbindelser mellan öarna i Öckerö socken och Hjuvik i Torslanda
kommun samt öarna i Styrsö socken och Saltholmen å Göteborgs stads
område. (422.)

Anmäld den 27 juli 1946, varvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till 1945
års skärgårdsutredning.

10. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner om anskaffning av två
kortvågssändare. (440.)

Genom beslut den 5 april 1946 har Kungl. Majd förelagt riksdagen förslag om
uppförande av anslag å allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare
för kortvåg i Hörby. Riksdagen har i skrivelse den 26 juni 1946,
nr 408, meddelat sitt beslut i anledning av Kungl. Maj ds förslag. Härmed får
riksdagens skrivelse den 30 juni 1945, nr 440, anses slutbehandlad. Riksdagens
skrivelse den 26 juni 1946, nr 408, redovisas under punkten 19 nedan.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upprättande av sjöfartsförbindelser
mellan Gotland och fastlandet i statlig regi. (441.)

Anmäld den 27 september 1945, därvid departementschefen bemyndigades tillkalla
utredningsmän för att inom departementet biträda med utredning rörande sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och det övriga Sverige (1945 års Gotlandskommitté).
Utredningsarbetet pågår.

12. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning angående byggande
av en järnvägslinje mellan Örnsköldsvik och Umeå. (517.)

Anmäld den 6 juli 1945, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt norrlandskommittén
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa den i skrivelsen avsedda utredningen
rörande ostkustbanans förlängning norrut till Umeå. Sedan kommittén och
styrelsen den 23 januari 1947 till Kungl. Maj:t överlämnat den begärda utredningen,
har ärendet den 18 mars 1947 remitterats till järnvägsstyrelsen och vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen för viss ytterligare utredning.

13. samma dag, angående reguljär landsvägstrafik i glest befolkade landsdelar.
(537.)

Anmäld den 20 juli 1945, varvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till 1944
års trafikutredning.

14. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944
—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 9 angående landsstatshuset i Halmstad. Kungl. Maj:t har den 1 november
1946 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att under hänsynstagande till vad i riksdagens
skrivelse anförts verkställa viss utredning samt inkomma med de förslag,
som därav kunna föranledas.

305

15. den 14 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (213.)

Skrivelsen, som den 25 september 1946 överlämnats till finansdepartementet, har
den 14 februari 1947 anmälts och slutbehandlats.

16. den 18 juni 1946, i anledning av väckta motioner om rätt för landskommuner
att övertaga byggande och underhåll av enskilda vägar och broar.
(347.)

Genom beslut den 12 juli 1946 har skrivelsen överlämnats till 1946 års kommunallagskommitté,
som den 9 juli 1947 avgivit betänkande (SOU 1947: 53). Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 19 juni 1946, i anledning av väckt motion om utredning angående
utbyggnad av kommunikationsnätet i norra Värmland. (344.)

Anmäld den 14 februari 1947, varvid chefen för kommunikationsdepartementet
bemyndigades tillkalla sakkunniga att verkställa den av riksdagen begärda utredningen.
Med stöd av nämnda bemyndigande ha särskilda sakkunniga samma dag
tillkallats. Utredningsarbetet pågår.

18. den 20 juni 1946, angående bebyggelsen i Bohusläns fiskelägen. (397.)
Genom beslut den 1 november 1946 har Kungl. Maj:t uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att utarbeta allmänna anvisningar för behandlingen av de bohuslänska
fiskelägenas stadsplane- och byggnadsplaneproblem.

19. den 26 juni 1946, angående anslag för budgetåret 1946/47 till rundradiosändare
för kortvåg i Hörby jämte i ämnet väckta motioner. (408.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 juni 1946 i vad avser det å riksstaten uppförda
anslaget av 1 200 000 kronor till rundradiosändare för kortvåg i Hörby. Dispositionen
av det å allmän beredskapsstat uppförda anslaget av 4 070 000 kronor är
beroende på särskilt beslut av Kungl. Maj:t.

20. den 19 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
byggande av eu storflygplats m. m. (529.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1947.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 10, 15 och 20 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan om reglering av den till vissa stapelstäder utgående
tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

I vad rör Ladugårdsgärde har denna fråga underställts 1946 års riksdag (prop.
nr 378; skr. nr 569). Beträffande övriga delar av kungl. Djurgården är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 19^8 års riksdag.

306

3. den 17 maj 1913, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334.

4. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma. (173.)

Ärendet har behandlats dels i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna
betänkande med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av permanent kontroll över
det statistiska arbetet m. m., dels ock i ett betänkande med förslag angående den
statliga statistikens organisation m. m. (SOU 1943:28), avgivet av besparingsberedningens
statistikkommitté. Kungl. Maj:t har den 17 december 1943 uppdragit
åt överdirektören E. J. Höijer att såsom sakkunnig inom finansdepartementet
biträda med fortsatt utredning angående rationalisering av den statliga statistiken.

5. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående tillsättande av eu jordkommission med närmare angivet uppdrag.
(368.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 254.

6. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av stämpeltrycket.
(95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att vissa
av statsfinansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2 juni 1911
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande. (284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet, som sammanhänger med frågan om avlösningen av frälseräntor, beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion om utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1925—30
juni 1926. (225.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 255. (Jfr ärendet
under punkten 36 här nedan.)

11. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats på grund av
avlämnade utförselbevis.

307

12. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1926—30
juni 1927. (190.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 5 (inteckningar i kronans
fastigheter). I denna del har ärendet överlämnats till f. d. generaldirektören L.
Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörandet av honom lämnat
uppdrag att inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om den
rättsliga vården och förvaltningen av kronans fasta egendom.

13. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Skrivelsen har för utredning överlämnats till kommunalskatteberedningen, såvitt
angår dels punkten a) (frågan om en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna), dels punkten b) (frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt
kommunerna av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att
utöver fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till
de skattskyldigas clika skatteförmåga), dels ock punkten c) (frågan om förvärvskällornas
omfattning vid beskattning av inkomst av jordbruksfastighet, vilken
fråga berörts i propositionen nr 220 till 1932 års riksdag, s. 127 och 128). Till kommunalskatteberedningen
har därjämte den 27 november 1936 överlämnats ärendet
under punkten e) (frågan i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid statens
taxering till kommunal inkomstskatt) för att tagas under övervägande vid fullgörande
av beredningens uppdrag.

Kommunalskatteberedningen har den 18 juli 1942 avgivit betänkanden med
förslag till omläggning av den kommunala beskattningen m. m., Del I (den kommunala
beskattningen) och Del II (inkomstbeskattningen av skogsbruk). I betänkandet
Del I har frågan under punkt b) behandlats, och i samma betänkande har
förslag framlagts, som i vissa hänseenden berör frågan under punkt c). I beredningens
den 19 augusti 1943 avgivna betänkande, Del III, har den under punkt
a) upptagna frågan behandlats. Kommunalskatteberedningens förslag har under
år 1944 varit föremål för remissbehandling. Förevarande ärende är i nu angivna
delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) om ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning av
prenrieåterbäringsreserv, har Ö.Ä. den 20 januari 1934 avgivit infordrat utlåtande
i frågan. Det under punkten d) upptagna ärendet, som därefter överlämnats till
försäkringsutredningen, har behandlats i utredningens betänkande den 1 april
1946. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Frågan under punkten e) har behandlats av 1944 års skattesakkunniga i betänkande
den 31 maj 1945 med förslag angående vissa spörsmål på den allmänna
kommunalbeskattningens område. Sedan yttrande över förslaget inhämtats från
vissa myndigheter och sammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

14. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1927—30
juni 1928. (175.)

Ärendet har slutbehandlats utom såvitt angår punkten 6 (stämpelavgifter för vissa

308

nya fondpapper). I denna del har på grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj
1930 utredning igångsatts rörande ändrade bestämmelser i fråga om stämpelavgifter,
som avses i 8 § stämpelförordningen. Resultaten av vissa förberedande
undersökningar hava överlämnats till finansdepartementet. Ärendet är beroende
på Kungl. Majrts prövning.

15. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 256. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om
skogsaccis. (103.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 336. Genom lag
den 26 juli 1947, nr 589, har lagen om skogsaccis upphävts. Ärendet är därmed
slutbehandlat.

17. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga varit
föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats till numera
regeringsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor
hänvisas till vad som under punkten 13 härovan anmärkts rörande punkterna
a) och b) i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

18. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen av
äkta makar och om hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av
hemmavarande barn. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 371. Jfr nedan
punkt 69.

19. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika verksamhetsgrenar
till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Den i skrivelsen berörda frågan har ur vissa synpunkter behandlats i
kap. IX i kommunalskatteberedningens betänkande Del I den 18 juli 1942 (jfr
punkt 13). Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Frågan om utredning hur prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal
fastighetsskatt för prästgårdar som upplåtas åt dem har behandlats av
1944 års skattesakkunniga i betänkande den 31 maj 1945 med förslag angående
vissa spörsmål på den allmänna kommunalbeskattningens område. Över betänkandet
hava infordrats yttranden från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds domkyrka
samt s. k. hospitalsränta. (240.)

309

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258. Frågan
om upphörande av den s. k. erkänslan vid försäljning utom börd av skattesålda
domkyrkohemman har den 6 december 1946 anmälts, varvid uppdragits åt kammarkollegiet
att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder
för erkänslans upphörande. Kammarkollegiet har inkommit med utlåtande den
3 juli 1947, varefter yttrande i ärendet inhämtats från statskontoret. Ärendet är
beroende på Kungl. Majds prövning. Jfr nedan punkt 91.

22. den 22 mars 1934, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 258.

23. den 2 juni 1934, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 334 under
punkt 3.

24. den 5 juni 1934, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—30
juni 1933. (307.)

Ärendet har slutbehandlats utom. såvitt angår punkten 3 (utanordnandet av statsmedel
m. m.), som är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 9 juni 1934, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet
m. m. (358.)

Ärendet har varit föremål för utredning av kvinnoarbetskommittén, som den 23
november 1938 avgivit betänkande angående gift kvinnas förvärvsarbete m. m.,
vilket är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 4 juni 1935, i anledning av väckt motion angående ändrade grunder
för sättande av markegång. (270.)

Ärendet, som sammanhänger med frågan om avlösningen av frälseräntor, är
beroende på Kungl. Maj ds prövning.

27. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juni 1933—30
juni 1934. (279.)

Ärendet under punkten 5 (provision för stämpelförsäljning), vilket behandlats i
propositionen nr 208 år 1939, är såvitt angår stämpelförsäljare med oreglerad
avlöning beroende på Kungl. Maj ds prövning. (Jfr SFS 1939 nr 330 och 334.)

28. samma dag, i anledning av vissa motioner avseende ändringar i gällande
kommunalskattelag m. m. (282.)

Ärendet, som överlämnats till kommunalskatteberedningen, har behandlats i
beredningens den 18 juli 1942 avgivna betänkanden (se ovan under punkt 13).
Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

29. den 7 juni 1935, i anledning av dels Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om folkpensionering m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (298.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1941 s. 260. Den i
skrivelsen berörda frågan (om understöd av skatteutjämningsmedel) har behandlats
i kommunalskatteberedningens betänkande Del III den 19 augusti 1943 (jfr
punkt 13). Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

310

30. den 14 juni 1935, angående åtgärder för ökad malmutskeppning över
Luleå. (309.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1941 s. 260 och
1947 s. 338.

31. den 19 juni 1936, i anledning av riksdagens år 1935 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1934—30
juni 1935. (339.)

Ärendena under punkterna 5 (kassarabatter m. m.) och 6 (anmärkningsarvode till
advokatfiskalerna vid hovrätterna) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 22 juni 1936, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag
till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 september
1928 om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt m. m. (387.)

Anmäld och slutbehandlad utom i fråga om avdragsrätt och skatteplikt för
periodiskt understöd, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 25 maj 1937, i anledning av riksdagens år 1936 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1935—30
juni 1936. (311.)

I ärendena under punkterna 5 (vissa avskrivningsfrågor) och 7 (indrivningen av
kronans fordringar i balans- och därmed jämställda mål) har riksräkenskapsverket
med skrivelse den 8 augusti 1942 ingivit anbefalld utredning. Sedan statskontoret
och kammarrätten däröver avgivit utlåtanden, äro dessa ärenden beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 4 juni 1937, i anledning av väckt motion om viss ändring av gällande
bestämmelser rörande restitution av arvsskatt. (408.)

Anmäld den 9 april 1941 och därvid slutbehandlad utom i vad rör frågan om
ändring i taxeringsförordningen, i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 och 8 §§ förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, ävensom vissa motioner angående
stämpelavgiften. (416.)

Anmäld den 18 juni 1937 och den 20 januari 1939 och därvid slutbehandlad utom
i vad angår åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel,
i vilken del ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Beträffande ärendet under punkten 3 (vissa entreprenadförfaranden) har efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för finansdepartementet den 21 september
1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

Ärendet under punkten 6 (brandförsäkring av statsverket tillhörande byggnader
m. m.) har varit föremål för utredning av de med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni 1941 av chefen för finansdepartementet tillkallade sakkunniga
angående försäkring av statens egendom, vilka avgivit förslag i ämnet den 27
februari 1942. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Bil

Anmäld beträffande punkten 8 (vissa fondmedel m. m.) den 17 juni 1938, därvid
Kungl. Maj:t anbefallde statskontoret dels att i vissa hänseenden verkställa utredning
angående behandlingen av de statskontorets förvaltning underställda, räntebärande
fonderna, dels ock att framlägga förslag till regler för statskontorets fondförvaltning.
Utredningsuppdraget har genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 november
1940 utvidgats till att omfatta jämväl frågan om förutsättningarna för viss
decentralisering av ifrågavarande fondförvaltning. Utredningen har numera verkställts
av statskontoret, som den 2 juni 1943 avgivit utlåtande i ämnet. Sedan
yttranden inhämtats från ett antal myndigheter m. fl., är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om nedsättning av tullsatserna
på industrimaskiner, som ej tillverkas inom landet. (331.)

Ärendet, som behandlats i ett av 1938 års tulltaxerevision den 8 mars 1939 avgivet
betänkande, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 13 maj 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
anslag till ersättning till statens domäners fond för upplåten mark m. m.
(246.)

Anmäld den 9 juni 1939, därvid Kungl. Maj:t anbefallde domänstyrelsen att
avgiva förslag till föreskrifter rörande redovisningen av vissa fastigheter, samt den
28 juni 1940. Domänstyrelsen har med skrivelse den 17 mars 1943 överlämnat den
anbefallda utredningen. Sedan riksräkenskapsverket och byggnadsstyrelsen däröver
avgivit utlåtanden, har ärendet återremitterats till riksräkenskapsverket för ytterligare
utredning.

39. den 3 juni 1939, i anledning av väckta motioner angående formerna för
riksdagens budgetbehandling. (343.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. den 9 juni 1939, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens
revisorers granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.
(376.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
24 oktober 1947 tillkallat två utredningsmän med uppdrag att inom departementet
biträda med utredning av frågan om riksdagens revisorers samt statens sakrevisions
granskningsrätt beträffande aktiebolag, som helt eller delvis ägas av staten.
(Jfr även proposition nr 164 år 1943.)

41. den 28 maj 1940, i anledning av väckta motioner angående slopande av
markegångsersättningen. (287.)

Ärendet, som sammanhänger med frågan om avlösningen av frälseräntor, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av väckta motioner om utökning av arbetstiden för
befattningshavare i statens tjänst. (293.)

Sedan skrivelsen enligt Kungl. Maj:ts beslut den 22 november 1940 överlämnats
till besparingsberedningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av beredningens
uppdrag, har beredningen den 1 december 1942 avgivit en promemoria
med yttrande och förslag angående arbetstiden för viss personal inom statsförvaltningen.

43. den 13 juni 1940, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande avdrag för förlust vid beräkning av skattepliktig inkomst av fastighet,
rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. (403.)

312

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylensticrna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Därefter har ärendet den 9 september 1944 överlämnats till 1944 års allmänna
skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det kommittén
lämnade uppdraget.

44. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938—30
juni 1939 m. m. (388.)

Skrivelsen har slutbehandlats utom såvitt angår ärendet under punkten 1 (vissa
upphandlingsärenden, utom i vad angår upphandling vid statens arbetsmarknadskommission).
Genom beslut den 21 september 1946 ha särskilda sakkunniga tillkallats
med uppdrag att verkställa utredning av frågan om ändrade bestämmelser
rörande det statliga upphandlingsväsendet.

45. den 18 juni 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
av krisläget föranledda lönespörsmål jämte i ämnet väckta motioner. (437.)

Anmäld i viss del den 21 juni 1940, varvid kungörelser utfärdades (SFS nr 611,
700—702 och 704). Åter anmäld den 28 mars 1941, den 6 mars 1942, den 5 mars
1943, den 10 mars 1944 och den 2 mars 1945, varvid kungörelser utfärdades (SFS
nr 180/1941, 79/1942, 94/1943, 66/1944 och 46/1945). Anmäld och slutbehandlad
den 30 juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 411).

46. den 11 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om allmän omsättningsskatt. (79.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 341. — Varubeskattningskommittén
har den 29 mars 1947 avgivit betänkande med förslag till
bl. a. slutlig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. Detta förslag, som
varit föremål för remissbehandling, är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 18 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande
bemyndigande för Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva eftergift beträffande
krigskonjunkturskatt m. in. (103.)

Anmäld den 20 december 1940, varvid tillsattes en särskild nämnd för beredning
av hithörande frågor. Med stöd av fullmakten har eftergift i ett flertal fall medgivits.
Sedan krigskonjunkturbeskattningen numera avvecklats, är ärendet slutbehandlat.

48. den 19 december 1940, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lärares avlönings- och anställningsförhållanden under tid, då undervisningen
inställes eller begränsas på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar
eller till följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak, m. m. (92.)

Anmäld den 14 februari 1941, varvid kungörelse utfärdades (SFS nr 71). Skrivelsen,
som även anmälts på ecklesiastikdepartementets föredragning, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 19 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939
(nr 8) m. m. (286.)

Skrivelsen är, såvitt angår frågan om skyldighet för vid försvarsväsendet anställd
civil personal att underkasta sig läkarundersökning m. m., beroende på Kungl.
Maj :ts prövning.

313

50. den 21 juni 1941, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
vidmakthållande av industriens produktionsförmåga och för främjande av
nyinvesteringar för industriella ändamål. (350.)

Anmäld den 19 september 1941 och överlämnad för utredning till numera regeringsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.
Ärendet har den 7 oktober 1944, med visst undantag, överlämnats till 1944 års
allmänna skattekommitté för att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt
kommittén lämnade uppdraget.

51. den 26 juni 1941, i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30
juni 1940 m. m. (405.)

Ärendet under punkten 5 (vissa arvodestjänster i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
anmält och slutbehandlat den 12 december 1947.

52. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående revision av
gällande bestämmelser rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.
(237.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet. Yttranden över promemorian hava avgivits av vissa myndigheter.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

53. den 19 maj 1942, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss
förmån åt ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgått från tjänsten
utan rätt att komma i åtnjutande av pension. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 juni 1947.

54. den 17 juni 1942, i anledning av väckt motion om viss ändring av förordningen
angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga
drycker. (353.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria i ämnet, över vilken
promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter. Ärendet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

55. samma dag, i anledning av väckta motioner om skärpning av straffet för
överlåtelse av motbokssprit till ungdom under 21 år. (354.)

Inom finansdepartementet har upprättats en promemoria med förslag till bestämmelser
i ämnet, över vilken promemoria yttranden avgivits av vissa myndigheter.
Sedan ärendet överlämnats till särskilda sakkunniga för utredning rörande orsakerna
till försämringen i nykterhetstillståndet, hava de sakkunniga den 29 januari
1944 framlagt förslag till vissa åtgärder för höjande av folknykterheten. Yttranden
över förslaget hava avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

56. den 20 juni 1942, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom, m. m. (388.)

Anmäld den 30 juni 1942, varvid författningar utfärdades (SFS nr 612 och 615).
Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

57. den 30 juni 1942, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
i visst fall om vad som är skattepliktiga intäkter. (435.)

Sedan chefen för finansdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts den 9 oktober 1942
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda översynen av gällande bestämmelser angå -

314

ende beskattning av vissa militära löneförmåner m. m., hava de sakkunniga den
19 december 1942 avgivit betänkande med förslag i ämnet. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

58. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Beträffande ärendet under punkten 6 (borttagande av öretalen från kronodebetsedlarna)
har detta ärende slutbehandlats såvitt angår borttagande av öretalen å
slutsumman å kronodebetsedlarna. Ärendet i övrigt har av Kungl. Maj:t den 24
september 1943 överlämnats för utredning till riksräkenskapsverket.

Ärendet under punkten 7 (avlöningsförmåner för icke-ordinarie personal) har,
såvitt angår kontors- och amanuenspersonal, anmälts och slutbehandlats den 30
juni 1947, varvid författning utfärdades (SFS nr 436). I fråga om vissa andra
personalgrupper har ärendet behandlats i 1944 års personalutrednings betänkande
angående reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen,
Del II (SOU 1947:58). Betänkandet har under år 1947 varit
föremål för remissbehandling. Ärendet är i nu angivna del beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

59. den 14 april 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i grunderna
för taxering av inkomst av jordbruksfastighet, m. m. (185.)

Sedan chefen för finansdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning av frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om
rätt för jordbrukare att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa
andra därmed sammanhängande frågor, hava de sakkunniga den 19 februari 1946
avgivit betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av
inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Betänkandet har
under år 1946 varit föremål för remissbehandling. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

60. samma dag, i anledning av väckta motioner om viss skattefrihet för jordbrukskassor
m. fl. (186.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts den 31 december 1943
lämnade bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan, huruvida jordbrukets kreditkassor borde medgivas rätt att
vid beskattningen erhålla avdrag för viss avsättning till reservfond. De sakkunniga
hava den 12 december 1944 avgivit betänkande i ämnet. Över betänkandet hava
yttranden avgivits av vissa myndigheter och sammanslutningar. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 25 maj 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avlöningsreglemente för de högre kommunala skolorna. (228.)

Anmäld den 30 juni 1943, varvid författningar utfärdades (SFS nr 509, 524, 525,
527—529, 613 och 619). Ånyo anmäld den 7 mars 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

62. den 9 juni 1943, angående åtgärder för införande av deltidstjänst. (297.)
Anmäld i proposition nr 281 till 1947 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

63. den 22 juni 1943, i anledning av väckta motioner om åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande.
(434.)

315

Viss utredning verkställd. Ärendets fortsatta behandling är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

64. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

Ärendena under punkterna 5 och 6 (särskild lönedomstol; sjukledighet och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen) äro beroende på Kungl. Majrts
prövning.

65. den 15 december 1943, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den
28 septeAiber 1928 (nr 379), m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (525.)

Anmäld och slutbehandlad utom såvitt angår riksdagens anhållan, att Kungl.
Maj:t ville snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag om inrättande av en
central nämnd med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen. Kungl. Majrt
har den 28 november 1947 bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla
särskilda sakkunniga för utredning av frågan om inrättande av en riksskattenämnd.

66. den 8 mars 1944, i anledning av vissa framställningar av Kungl. Majrt
angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1943/44, i
vad avser finansdepartementets verksamhetsområde. (72.)

Anmäld den 17 mars 1944. Ärendet är delvis beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

67. den 29 mars 1944, i anledning av väckt motion om avdrag vid taxering av
inkomst för flyttningskostnader vid tillträdande av annan anställning. (145.)

Skrivelsen har överlämnats till 1944 års skattesakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörande av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget.

68. den 29 april 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
ändring i gällande bestämmelser om statliga befattningshavares familjepension
för frånskild och efterlevande make m. m. (211.)

Sedan statskontoret den 2 mars 1945 inkommit med utredning och förslag i
ämnet, hava yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Majrts prövning.

69. samma dag, i anledning av väckta motioner om revision av familj ebeskattningen,
m. m. (236.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Majrts den 14 juni 1946 lämnade
bemyndigande tillkallat särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta
makar. Jfr ovan punkt 18 och nedan punkt 79.

70. den 6 maj 1944, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr
481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper ävensom i anledning
därav väckta motioner, dels ock väckta motioner angående utredning
om grunderna för lagfartsstämpclns utgående. (251.)

Anmäld den 19 maj 1944, varvid författning utfärdades (SFS nr 208). Ärendet är
såvitt angår frågan om grunderna för lagfartsstämpclns utgörande beroende på
Kungl. Majrts prövning.

316

71. den 6 juni 1944, i anledning av väckt motion om utvidgad granskningsrätt
för riksdagens revisorer beträffande statskontrollerade aktiebolag. (331.)

Jfr ovan punkt 40.

72. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendet under punkten 10 (befattningshavare vid vissa av staten övertagna familjepensionskassor)
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

73. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner angående löne- och anställningsförhållandena
för statsanställda sjuksköterskor m. fl. (451.)

Förslag i ämnet har framlagts i statsverkspropositionen till 1947 års riksdag under
För flera huvudtitlar gemensamma frågor. Ärendet är därmed slutbehandlat.

74. den 11 april 1945, i anledning av väckta motioner angående ändring av
gällande bestämmelser om val av huvudmän i sparbank. (123.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

75. den 2 maj 1945, i anledning av väckta motioner om beredande av pensionsrätt
åt underläkare vid vissa sjukhus. (174.)

Anmäld den 31 augusti 1945 och överlämnad till 1944 års pensionsutredning för
att tagas i övervägande vid fullgörande av det åt utredningen lämnade uppdraget.

76. den 2 juni 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om pensionsförmånerna
för innehavare av arvodesbefattningar för pensionerad personal
vid försvarsväsendet. (321.)

Kungl. Maj:t har i proposition den 9 maj 1947, nr 282, framlagt förslag i ämnet.
Ärendet är därmed slutbehandlat.

77. den 12 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inlösen
av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds aktier i LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag. (367.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

78. den 13 juni 1945, i anledning av väckta motioner om tillämpning i full utsträckning
inom det statliga pensionsväsendet av grundsatsen om pensionernas
oantastbarhet. (348.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

79. den 15 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder
för beskattning av äkta makar m. m. (413.)

Jfr ovan punkterna 18 och 69.

80. samma dag, i anledning av väckt motion angående beskattningen av expropriationsersättning
i vissa fall. (414.)

Efter verkställd utredning och i överensstämmelse med av 1947 års riksdag fattat
beslut har Kungl. Maj:t den 23 maj 1947 utfärdat förordning om skattefrihet i
vissa fall för realisationsvinst vid expropriation. Ärendet är därmed slutbehandlat.

81. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30
juni 1944. (352.)

Ärendena under punkten 4 (föreningen Svenska blå stjärnan), punkten 6 (innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbygg -

317

nadsskyldighet), punkten 7 (stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner)
och punkten 8 (indrivning av vissa kronans fordringar) äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

82. den 21 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående
statens kreditgivning till utlandet m. m. (431.)

Anmäld den 29 juni och den 21 december 1945. Ärendet är delvis beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

83. den 27 juni 1945, i anledning av väckt motion om uttagande av en engångsskatt
på förmögenhet. (506.)

Sedan skrivelsen överlämnats till 1945 års statsskatteberedning för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av beredningens uppdrag, har frågan behandlats i
beredningens den 19 november 1946 avgivna betänkande med förslag till omläggning
av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. m.
Sedan för 1947 års riksdag framlagts förslag till ändring i den direkta statsbeskattningen
och införande av kvarlåtenskapsskatt och förslagen antagits av riksdagen
hava författningar i ämnet utfärdats den 26 juli 1947 (SFS nr 576—581).
Ärendet är därmed slutbehandlat.

84. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående utsträckning
av statens sakrevisions granskningsrätt. (516.)

Anmäld den 20 juni 1947. Jfr ovan punkten 40.

85. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående
redogöraransvaret inom statsförvaltningen. (532.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 20 december 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till uppbördsförordning m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (609.)

Anmäld den 31 december 1945, varvid författningar utfärdades. Härefter har
Kungl. Maj:t i proposition den 3 maj 1946, nr 261, framlagt förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen, m. m. Ärendet är därmed slutbehandlat utom
såvitt angår frågan om beskattning och utskyldsbetalning för sjömän. I denna del
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

87. den 10 april 1946, i anledning av väckta motioner om hävande eller begränsning
av den för staten gällande skattefriheten i fråga om kommunal
fastighetsskatt. (163.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

88. den 8 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om omläggning av riksdagens budgetarbete. (218.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

89. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om viss ändring i och en
allmän översyn av förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter. (219.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

90. den 14 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående en omprövning
av räntan å vissa ur statens pensionsfonder beviljade äldre lån. (223.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

91. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphörande av den
”erkänsla”, som vid försäljning av vissa fastigheter betalas till Lunds domkyrka.
(231.)

318

Anmäld den 6 december 1946, varvid uppdragits åt kammarkollegiet att utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder för erkänslans upphörande.
Kammarkollegiet har inkommit med utlåtande den 3 juli 1947, varefter
yttrande i ärendet inhämtats från statskontoret. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. Jfr ovan punkten 21.

92. den 21 maj 1946, i anledning av väckta motioner angående likalönsprincipens
tillämpning inom det statliga avlöningssystemet. (255.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat utredningsmän för utredning angående likalönsprincipens
genomförande i statsförvaltningen.

93. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
jordbrukets fastighetskredit m. m. (267.)

Skrivelsen har överlämnats till jordbruksdepartementet.

94. den 5 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari
1932 (nr 17) om accis å silke, m. m. (301.)

Anmäld den 7 juni 1946, varvid författningar utfärdades (SFS nr 263—266). Ånyo
anmäld den 28 februari 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

95. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Vad angår ärendet under punkten 2 (försvarets tjänstebostäder) hade besparingsberedningen
den 8 oktober 1941 tillkallat fastighetskamreraren hos byggnadsstyrelsen
B. A. Ii. Löhr att såsom expert biträda vid undersökning rörande
hyressättningen i staten tillhöriga fastigheter. Den sakkunniges verksamhet blev
efter beslut av chefen för finansdepartementet i april 1943 inställd. Genom Kungl.
Maj:ts beslut den 21 juni 1946 har förordnats, att den sakkunnige skulle återupptaga
ifrågavarande utredningsarbete, varefter förberedande utredningar utförts.

Beträffande ärendet under punkten 10 (kontrollen över medel, som av statliga
myndigheter utbetalas till kommunala samfälligheter) har Kungl. Maj:t genom
beslut den 18 april 1947 uppdragit åt riksräkenskapsverket att verkställa utredning
och inkomma med förslag i ämnet.

Ärendena under punkten 11 (vissa befattningshavares anlitande för taxeringsuppdrag)
och punkten 15 (iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera
fonder; redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder; vissa iakttagelser
beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna; rederilånefonden; statlig
långivning för industriell verksamhet; iakttagelse beträffande vissa kristidsfonder
m. m.; iakttagelser beträffande statens utlåningsverksamhet och fondförvaltning
m. m.) äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

97. samma dag, i anledning av vissa i Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47 behandlade allmänna principfrågor.
(311.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

319

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde. (312.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde. (314.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde. (320.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

103. den 14 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

104. den 18 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående allmän
beredskapsstat för budgetåret 1946/47, såvitt angår jordbruksärenden.
(348.)

Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

105. den 19 juni 1946, angående de statliga publikationerna. (324.)

Chefen för finansdepartementet har jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17
januari 1947 tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning
rörande modernisering, större spridning och eventuellt förbilligande av det
statliga utredningstrycket.

106. samma dag, angående medaljutdelningen till statstjänare. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 maj 1947.

107. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättningsskatten.
(431.)

Kungl. Maj:t har i proposition den 29 november 1946 (nr 386) för riksdagen framlagt
förslag till förordning om avveckling av den allmänna omsättningsskatten, i
vad den utgår efter en skattesats av fem procent. Sedan propositionen antagits
av riksdagen, har författning i ämnet utfärdats den 20 december 1946 (SFS nr
767). Angående senare vidtagna åtgärder se punkt 46 här ovan. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

108. den 29 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, m. m. (430.)

Anmäld den 29 juni 1946, varvid författningar utfärdades (SFS nr 436—438, 447

320

och 513). Ånyo anmäld och slutbehandlad den 10 januari 1947, varvid författning
utfärdades (SFS nr 18).

109. samma dag, i anledning av väckta motioner angående sambandet mellan
socialpolitik och beskattning. (436.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret 1946/47. (446.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar. (464.)

Anmäld den 29 juni 1946 och den 30 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

112. samma dag, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1946/47. (470.)
Anmäld och slutbehandlad den 14 februari 1947.

113. den 13 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt angående godkännande
av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union träffat
kreditavtal. (492.)

Skrivelsen överlämnad till utrikesdepartementet.

114. den 19 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser finansdepartementets verksamhetsområde. (501.)

Anmäld den 29 november 1946 samt den 3 januari och den 20 juni 1947. Ärendet
är därmed slutbehandlat.

115. den 10 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
allmän lönereglering för befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner. (528.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1947, varvid författningar utfärdades
(SFS nr 376 och 424).

116. den 18 december 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
angående bidrag till den internationella flyktingskommittén m. m.
(561.)

Anmäld den 23 maj 1947. Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 45, 47, 51, 53, 61, 62, 73, 76, 80,
83, 93, 94, 96—104, 106, 108 samt 110—115 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

I vad på ecklesiastikdepartementet ankommer är skrivelsen slutbehandlad utom
beträffande framställningen, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning,

321

huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt
för prästgårdar, som upplåtas åt dem, samt för riksdagen framlägga det förslag,
som utredningen kan föranleda. I denna del anmäldes ärendet den 18 april 1941,
därvid kommunalskatteberedningen anbefalldes att till Kungl. Maj:t inkomma
med utredning i angivna hänseende. Sedan nämnda uppdrag överlämnats till 1944
års skattesakkunniga, hava dessa i ett den 31 maj 1945 avgivet betänkande (SOU
1945: 35) avgivit förslag i ämnet. Betänkandet har varit föremål för remissbehandling.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 15 maj 1935, angående obligatorisk undervisning i folk- och småskolor
i hälsovård m. m. (220.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 384. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 1 juni 1935, angående införande av gemensamma måltidstimmar. (267.)
Yttrande i ärendet har den 28 oktober 1942 inkommit från skolöverstyrelsen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 26 mars 1936, i anledning av väckt motion om viss ändring av bestämmelserna
rörande förening av folkskollärarbefattning med organist- eller
klockarsyssla. (114.)

Yttrande i ärendet har den 9 januari 1941 inkommit från folkskolans besparingssakkunniga.
Skrivelsen har den 4 december 1942 överlämnats till 1942 års kyrkomusikerutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
De sakkunniga hava den 13 april 1945 avgivit del I av betänkande med
förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. (SOU 1945:16)
och den 27 juni 1946 del II av samma betänkande (SOU 1946:50). Ärendet har
anmälts den 8 november 1946, därvid beslöts skrivelse till kyrkomötet (nr 11),
varefter kyrkomötet inkommit med underdånig skrivelse i ämnet (nr 27). Ånyo
anmäld den 20 december 1946, därvid uppdrogs åt 1941 års lärarlönesakkunniga
att i vissa avseenden verkställa överarbetning av de med sistnämnda betänkande
avgivna förslagen till kyrkomusikerstadga, avlöningsreglemente för kyrkomusiker
m. fl. författningar. Den 9 april 1947 hava 1941 års lärarlönesakkunniga
inkommit med förslag till omarbetning av vissa delar av förslaget till kyrkomusikerstadga.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 29 maj 1936, angående upprättande av ett statens filmarkiv. (273.)
Anmäld den 18 september 1936, därvid statens biografbyrå anbefalldes att till
Kungl Maj:t inkomma med utredning i ärendet. Statens biografbyrå har den 19
februari 1946 inkommit med yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

6. den 4 maj 1938, angående skolkökslärarinnornas vid fortsättningsskolorna
anställnings-, bostads-, löne- och pensionsförhållanden. (231.)

Anmäld den 31 december 1942, därvid skrivelsen överlämnades till 1941 års lärarlönesakkunniga.
Sedan de sakkunniga avgivit en promemoria i ämnet, anmäldes
ärendet den 11 februari 1944, därvid beslöts att proposition (nr 90) skulle avlåtas
till riksdagen med bland annat förslag till provisorisk reglering av anställningsoch
avlöningsförhållandena för i skrivelsen avsedda lärarinnor. De sakkunniga
hava den 23 januari 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:15). Ärendet är nu
slutbehandlat, såvitt på ecklesiastikdepartementets föredragning beror.

7. den 6 juni 1939, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet samt till avlöningar vid

21 - Justiticombudsmannens ämbet sberättelse till 19^8 års riksdag.

322

karolinska mediko-kirurgiska institutet jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(352.)

Anmäld de,n 22 juni och den 7 juli 1939. Förstnämnda dag utfärdades därvid ett
reglemente (SFS nr 416). I vad avser utredning rörande evalvering av vissa läkare
tillkommande ersättningar är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 9 juni 1939, angående utredning rörande missförhållanden inom det
offentliga nöjeslivet m. m. (382.)

Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, är, sedan i ämnet avgivet
betänkande varit föremål för remissbehandling, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

9. den 14 juni 1940, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1938-—30
juni 1939 m. m. (388.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr Kungl. Maj:ts proposition
1941 nr 176, s. 98.)

10. den 18 juni 1941, angående inrättande av ett nordiskt institut med uppgift
att fördjupa och stärka den nordiska samhörigheten. (348.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 339. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 10 juni 1942, angående åstadkommande av en undervisnings- och
upplysningsfilm, belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden.
(326.)

Anmäld den 18 september 1942, därvid statens informationsstyrelse anbefalldes
att till Kungl. Maj:t inkomma med utredning och yttrande i ärendet. Sedan
nämnda utredning den 4 maj 1943 inkommit och skolöverstyrelsen den 16 juni
1943 avgivit yttrande däröver, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 8 juli 1942, i anledning av riksdagens år 1941 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1940—30
juni 1941. (423.)

Punkten 8 angående tryckeriernas leveranser till kungl. biblioteket samt universitetsbiblioteken.
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945
s. 340. Ärendet är efter remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 8 maj 1943, i anledning av väckt motion angående utredning om ändrade
grunder för kommunernas befogenhet att anslå medel till bestridande
av skolbarns inackorderingskostnader. (192.)

Sedan skrivelsen den 31 december 1943 överlämnats till 1940 års skolutredning för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av skolutredningens uppdrag, har skolutredningen
den 26 april 1944 avgivit betänkande med utredning och förslag
angående vidgade möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom
(SOU 1944: 22). Ärendet har anmälts den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt avdelningschefen
i skolöverstyrelsen, kanslirådet G. Wejle att verkställa utredning
beträffande kommuns rätt att anslå medel för underlättande av studier. Wejle
har den 13 maj 1947 inkommit med utredning i ämnet, vilken utredning överlämnats
till 1946 års kommunallagskommitté. (Jfr ärendet under punkten 23.)

14. den 18 maj 1943, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.

(200.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 351. Ånyo

323

anmäld den 14 februari 1947. Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

15. samma dag, angående utredning om en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden.
(201.) .

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 351. Anmäld
och slutbehandlad den 2 maj 1947.

16. den 9 juni 1943, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom.
(295.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1944 s. 233 och
1945 s. 341. Skrivelsen har den 14 februari 1947 remitterats till 1946 års skolkommission.

17. den 13 april 1944, i anledning av väckt motion om ändrade grunder för
allmänna kyrkomötets sammansättning. (179.)

Anmäld den 8 december 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av den i riksdagens skrivelse
avsedda frågan jämte vad därmed sammanhänger. De sakkunniga hava den 22
mars 1946 avgivit betänkande (SOU 1946: 32). Ärendet är efter remissbehandling
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 15 april 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1944/45 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 352. Anmäld
och slutbehandlad den 7 mars 1947.

19. den 9 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret 1944/45 till Folkskolor
m. m.: Underhålls- och materielbidrag jämte i ämnet väckt motion. (258.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 352. Anmäld
och slutbehandlad den 7 mars 1947.

20. den 25 maj 1944, angående åtgärder för förbättrad simkunnighet. (297.)
Skrivelsen har den 3 december 1946 överlämnats till 1946 års skolkommission
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

21. den 13 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning om
inrättande av en kyrklig högtidsdag i vårt land under höstens lopp. (374.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid tillkallades särskilda sakkunniga. De sakkunniga
hava den 10 maj 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:27). Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 14 juni 1944, angående modernisering av almanackans namnlängd.
(376.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, angående kommunala studiebidrag. (377.)

Anmäld den 31 juli 1945, därvid uppdrogs åt avdelningschefen i skolöverstyrelsen,
kanslirådet G. Wejle att verkställa utredning beträffande kommuns rätt att anslå
medel för underlättande av studier. Wejle har den 13 maj 1947 inkommit med
utredning i ämnet, vilken utredning överlämnats till 1946 års kommunallagskommitté.
(Jfr ärendet under punkten 13.)

324

24. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1944/45 till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (368.)

I vad skrivelsen rör den av riksdagen begärda utredningen i fråga om löne- och
pensionsreglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna
m. m. anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet
bemyndigades tillkalla särskilda sakkunniga för ifrågavarande utredning.
I denna del är ärendet alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

25. den 28 juni 1944, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för
främjande av matematisk-naturvetenskaplig forskning. (441.)

Anmäld den 12 augusti 1944, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga. De sakkunniga hava numera fullgjort
sitt uppdrag. Anmäld den 3 maj 1946, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 273). Ånyo anmäld den 2 maj 1947, därvid beslöts proposition till riksdagen
(nr 272). Ärendet är därmed slutbehandlat.

26. den 15 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1945/46 under åttonde huvudtiteln, avseende anslagen inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (8.)

Anmäld den 12 april 1946 beträffande punkten 215. Angående tidigare vidtagna
åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 353. Överstyrelsen för yrkesutbildning
har den 8 oktober 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:55). Detta betänkande
är för närvarande föremål för remissbehandling, varjämte skrivelsen i vissa
delar alltjämt icke är slutbehandlad.

27. den 19 maj 1945, angående det kyrkliga kollektväsendet. (235.)

Anmäld den 5 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av den i riksdagens
skrivelse avsedda frågan.

28. den 29 juni 1945, angående avskaffande av den tvångsvisa anslutningen
till de tyska församlingarna i Stockholm och Göteborg m. m. (470.)

Anmäld den 13 juli 1945, därvid kammarrådet E. H. Schalling förordnades att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen. Den sakkunnige har den 14 oktober
1947 avgivit betänkande (SOU 1947:56). Detta betänkande är för närvarande
föremål för remissbehandling.

29. den 30 juni 1945, angående åtgärder för förbättring av läroböcker m. m.
(508.)

Anmäld den 19 oktober 1945, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning i ämnet. De sakkunniga
hava den 11 september 1947 avgivit betänkande (SOU 1947:51). Detta betänkande
är för närvarande föremål för remissbehandling.

30. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i gällande kyrkolagstiftning
rörande kyrkas upplåtande för annat ändamål än gudstjänst. (529.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, angående drunkningsolyckornas bekämpande. (533.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 6 februari 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1945/46, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde. (15.)

325

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 278. Ärendet
är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

33. den 20 mars 1946, i anledning av väckt motion angående utredning av
frågan om kvinnas behörighet till prästämbete m. m. (67.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid statsrådet Quensel bemyndigades tillkalla sakkunniga
för utredning av frågan om kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och
tjänster.

34. den 10 april 1946, angående en översyn av riksheraldikerämbetet. (179.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. samma dag, angående räntan å byggnadsförskott ur kyrkofonden. (180.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 29 maj 1946, angående kontroll av den privata kursverksamheten för
yrkesutbildning. (283.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid skrivelsen överlämnades till 1946 års
skolkommission för att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommissionens
uppdrag.

37. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli
1944—den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 12 angående utbetalningen av vissa anslag till undervisningsväsendet.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 29 juni 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av gällande bestämmelser om försäljning av kyrklig jord. (378.)

Anmäld den 20 december 1946, därvid kammarkollegiet anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående inrättande av en
medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg. (463.)

Anmäld den 20 september 1946, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning om en eventuell
medicinsk undervisningsanstalt i Göteborg. De sakkunniga hava den 27 februari
1947 inkommit med utredning i ämnet. Efter remissbehandling anmäldes densamma
delvis den 13 juni 1947, därvid chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigades
tillkalla sakkunniga för fortsatt beredning av frågan om inrättande
av en medicinsk högskola i Göteborg. Den 9 juli 1947 överlämnades ovanberörda
utredning till sistnämnda sakkunniga.

40. den 26 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1946/47, i vad propositionen
avser-ecklesiastikdepartementets driftbudget. (507.)

Anmäld den 6 december 1946. Ånyo anmäld den 17 januari 1947. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 15, 18, 19, 25 och 40 omförmälda av
Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

326

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk jämte i
ämnet väckta motioner. (171.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 24 oktober 1946 avgivit utredning rörande statsbidrag
till kalkanvändning inom jordbruket, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 22 februari 1935, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
beträffande understöd till förbättringsarbeten inom jordbruket.
(4(3.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 355. Skrivelsen
har behandlats i propositionerna nr 75 och 76 till 1947 års riksdag och är därmed
slutbehandlad.

3. den 15 mars 1935, angående ett rationellt och vinstgivande tillgodogörande
av svenska frukter och bär. (75.)

En i anledning av förevarande riksdagsskrivelse från lantbruksstyrelsen infordrad
utredning i ämnet har den 25 februari 1938 överlämnats till livsmedelslagstiftningssakkunniga
för att — i avseende å införande av lagstadgad märkning av
vissa läskedrycker — tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas
uppdrag. Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga den 4 juli 1941 avgivit betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (SOU 1941: 22), i vilket nämnda
fråga upptagits till behandling, har Kungl. Maj:t den 23 november 1945 förordnat
en särskild sakkunnig att inom socialdepartementet biträda med överarbetning
av förslaget. Utredningsarbetet pågår.

4. den 6 juni 1935, i anledning av riksdagens år 1934 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30
juni 1934. (279.)

I vad skrivelsen avsetts till handläggning på jordbruksdepartementets föredragning
och ej slutbehandlats, nämligen beträffande punkten 9, utnyttjande av
kronans fiskevatten, föreligger ett av fiskevattensutredningen den 1 september
1939 avgivet betänkande (SOU 1939:28) jämte yttranden däröver av åtskilliga
myndigheter och sammanslutningar. Kungl. Maj:t har i brev den 21 mars 1941
till de myndigheter, vilka förvalta kronans fiskevatten, i anslutning till nämnda
betänkande framlagt vissa synpunkter i avseende å nämnda förvaltning, som
borde vinna beaktande i skrivelsens syfte. Sedan fiskerättskommittén den 31 juli
1947 avgivit förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 7 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till höjande
av skogsbrukets ekonomiska bärkraft m. m. (274.)

1936 års skogsutredning har den 11 februari 1943 avgivit betänkande med förslag
berörande skogsbrukets transportfrågor (vägar och järnvägar) (SOU 1943:4). I
den del skrivelsen icke slutbehandlats, nämligen beträffande frågan om det
oförädlade virkets avsättning m. m., upptages skrivelsen till behandling av skogsstyrelsen
i samband med styrelsens övertagande av de 1936 års skogsutredning
åvilande arbetsuppgifterna.

327

6. den 22 maj 1936, angående utredning av smörets och margarinets näringsfysiologiska
betydelse m. m. (255.)

Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 29 maj 1936, i anledning av väckta motioner om åtgärder till främjande
av det svenska fisket. (288.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 356. Sedan 1946
års utredning angående central fiskeristyrelse den 30 december 1946 avgivit betänkande
med förslag angående inrättande av central fiskeristyrelse, är skrivelsen
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av väckt motion angående den industriella rationaliseringens
och koncentrationens inverkan på den jordbrukande befolkningens
förvärvsmöjligheter. (290.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 356. Sedan Kungl.
Maj:t till 1947 års riksdag framlagt proposition angående riktlinjerna för den
framtida jordbrukspolitiken m. m., vari frågan om förstärkning av s. k. ofullständiga
jordbruk upptagits till behandling, är skrivelsen slutbehandlad.

9. den 10 april 1937, i anledning av väckta motioner angående anordnande
av småbrukarkurser m. m. (133.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 356. Spörsmålet
har upptagits till behandling av de sakkunniga för yrkesutbildningen inom jordbruket
och skogshanteringen. Utredningen avvaktas.

10. den 24 april 1937, i anledning av väckta motioner angående omorganisation
av kontrollen över tillverkning av och handel med margarin m. m. (207.)

Sedan livsmedelslagstiftningssakkunniga i ett den 4 juli 1941 avgivet betänkande
med förslag till livsmedelsstadga m. m. (SOU 1941:22) upptagit ämnet till behandling,
har Kungl. Maj:t den 23 november 1945 förordnat en särskild sakkunnig
att inom socialdepartementet biträda med överarbetning av förslaget.
Utredningsarbetet pågår.

11. den 17 maj 1938, i anledning av väckt motion angående skäliga administrationsbidrag
till hushållningssällskapen för deras verksamhet i samband med
vissa stödåtgärder. (276.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 356. Ärendet
har behandlats i proposition nr 76 till 1947 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

12. den 1 juni 1938, i anledning av väckt motion angående utredning av lantbrukets
lärlingsfråga. (371.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 1 juli 1940 avgivit betänkande angående lantbrukets
lärlingsfråga samt yttranden däröver avgivits av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
har skrivelsen ånyo anmälts den 7 december 1945, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades tillkalla sex utredningsmän att verkställa
utredning rörande yrkesutbildningen inom jordbruket och skogshanteringen.
Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

13. den 6 maj 1939, i anledning av väckta motioner om fortsatt tillämpning
av lagen den 17 juni 1932 angående ytterligare utsträckning av lagen den
22 juni 1928 om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt. (228.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid uppdrogs åt kammarkollegiet att i samverkan
med vederbörande strandägare verkställa av riksdagen begärd utredning. Denna
har ännu ej slutförts.

328

14. den 17 april 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
åt lappar av lägenheter å kronomark m. m. (246.)

Efter remissbehandling är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag
rörande ordnandet av kontrollen över handeln med utsäde. (265.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 4 juli 1941 erhållit uppdrag att verkställa utredning
i ämnet, ha statens centrala frökontrollanstalt och statens skogsforskningsinstitut
i gemensamt utlåtande den 28 maj 1946 över en av norrlandskommittén gjord
framställning om revidering av lagen den 14 juni 1928 (nr 289) angående handel
med utsädesvaror i samråd med lantbruksstyrelsen avgivit förslag till ny lag angående
handel med utsädesvaror. En särskilt tillkallad utredningsman har inkommit
med en promemoria i ämnet angående kontroll över handeln med skogsfrö
och skogsplantor. Ärendet är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 11 juni 1941, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana
områden i vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga
landskapstyper. (317.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla
högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående
naturskyddet m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen
avvaktas. (Jfr ärendet under punkten 23.)

17. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående expropriation
och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk. (232.)

Sedan 1942 års jordbrukskommitté den 1 juni 1946 avgivit betänkande angående
riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken, har ärendet behandlats i proposition
nr 75 till 1947 års riksdag. Skrivelsen är därmed slutbehandlad. (Jfr ärendet under
punkten 24.)

18. den 22 maj 1942, i anledning av väckt motion om åtgärder till främjande
av den svenska ullproduktionen. (261.)

Ärendet har behandlats i propositionen nr 253/1944. 1942 års jordbrukskommitté
den 14 februari 1945 givet uppdrag att verkställa utredning i ämnet har ännu
icke slutförts.

19. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—
30 juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 356. Sedan den
tillkallade utredningsmannen den 17 oktober 1947 avgivit betänkande i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner om anordnande av utbildning
för skötsel av jordbruksmaskiner. (255.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 4 oktober 1946 avgivit utredning jämte förslag
rörande utbildning för skötsel av jordbruksmaskiner, har ärendet anmälts och
behandlats i 1947 års statsverksproposition punkt 47. Ärendet är alltjämt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 13 maj 1944, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder fölfördelning
av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. (271.)

Anmäld den 2 juni 1944, därvid uppdrogs åt skogsstyrelsen att i samråd med
lantmäteristyrelsen verkställa utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

329

22. den 26 maj 1944, i anledning av väckt motion angående förbättrade bestämmelser
om utmärkning av och skydd för fiskredskap mot översegling, m. m.
(308.)

Skrivelsen har överlämnats till fiskerättskommittén för att tagas i övervägande vid
fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget. Kommittén, som den 31 juli
1947 avgivit betänkande med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande
författningar, har därvid förklarat, att ifrågavarande spörsmål återstode till behandling.
Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 5 december 1947 förordnat, att kommitténs
arbete skall upphöra, är skrivelsen alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen den 25
juni 1909 (nr 56, s. 1) angående naturminnesmärkens fredande, m. m.
(316.)

Sedan vetenskapsakademien, som anbefallts att genom sin naturskyddskommitte
verkställa den genom ifrågavarande skrivelse begärda utredningen, den 14 september
1946 inkommit med utredning i ämnet, har skrivelsen ånyo anmälts den
27 september 1946, därvid föredragande statsrådet bemyndigades tillkalla högst
sju utredningsmän att verkställa utredning rörande lagstiftning angående naturskyddet
m. m. Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningen avvaktas.

24. den 9 juni 1944, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för
åstadkommande av ekonomiskt bärkraftiga jordbruk. (357.)

25. den 20 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
hushållningssällskapens organisation och verksamhet jämte i ämnet väckta
motioner. (398.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 28 juni 1945 avgivit utredning med förslag angående
genomförande av den i förevarande proposition och riksdagsskrivelse behandlade
omorganisationen av hushållningssällskapen och deras verksamhet, har
ärendet behandlats i proposition nr 76 till 1947 års riksdag. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad.

26. den 28 juni 1944, i anledning av väckt motion angående revision av åborättslagen.
(414.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 sid. 358. Sedan
de tillkallade utredningsmännen den 5 juni 1947 avgivit betänkande i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 19 maj 1945, i anledning av väckt motion angående utredning om
förekommande älgskador å växande skog m. m. (265.)

Sedan domänstyrelsen och skogsstyrelsen, vilka erhållit i uppdrag att gemensamt
verkställa utredning i ärendet, fullgjort sitt uppdrag samt därvid föreslagit ändringar
i vissa paragrafer av jaktstadgan, har ärendet anmälts och slutbehandlats
den 27 juni 1947, därvid en kungörelse i ämnet utfärdats (SFS nr 402).

330

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning av fiskerinäringens
efterkrigsproblem m. m. (266.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberätteisen 1947 s. 359. Sedan de
tillkallade utredningsmännen den 2 januari 1947 avgivit betänkande i ämnet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående yerkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943
—den 30 juni 1944. (352.)

Ärendet är i vad på jordbruksdepartementet ankommer (punkten 9, G. E. Broms’
egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs socken; vissa iakttagelser
rörande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag) beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

31. den 27 juni 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
framtida organisationen av den av Svenska vall- och mosskulturföreningen
bedrivna verksamheten m. m. (447.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberätteisen 1947 s. 359. Sedan de
sakkunniga den 5 juni 1947 avgivit betänkande i ämnet, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

32. den 11 maj 1946, i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av
5 § 2 mom. lagen om rätt till jakt. (225.)

Anmäld den 24 maj 1946, därvid uppdrogs åt domänstyrelsen och skogsstyrelsen
gemensamt att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan. Utredningen
avvaktas.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om effeJtivisering
och utvidgning av kontrollföreningsverksamheten. (226.)

Anmäld den 29 juni 1946, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att tillkalla sex utredningsmän för att verkställa utredning rörande kontrollföreningsverksamheten
m. m. Utredningsmän tillkallades den 5 juli 1946. Utredningen
avvaktas.

34. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
bidrag till byggnadsarbeten vid anstalter för lägre lantbruksundervisning.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberätteisen 1947 s. 286. Skrivelsen
har behandlats i 1947 års statsverksproposition punkt 44 och är därmed slutbehandlad.

35. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Majrts proposition, nr 243, angående
reglering av sockernäringen i riket m. m„ såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet, jämte i ämnet väckta motioner. (259.)

Anmäld den 24 maj 1946, därvid en förordning i ämnet utfärdades (SFS nr 226).
Skrivelsen är härigenom slutbehandlad utom i vad avser utredning rörande möjligheten
att åstadkomma ett enhetligt detaljhandelspris å socker, beträffande
vilken fråga nämnda dag uppdrogs åt statens sockernämnd att i samråd med
statens priskontrollnämnd verkställa utredning. Utredningen avvaktas.

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar om anslag till kapitalinvesteringar.
(263.)

331

Anmäld den 24 och den 31 maj 1946, varmed ärendet slutbehandlats utom i vad
avser utredning om införande av rörlig egnahemslåneränta, vilken fråga är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Två beslut den 31 maj innefattade bland annat
utfärdande av fyra kungörelser (SFS nr 237—240).

37. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om utredning angående
jordbrukets fastighetskredit m. m. (267.)

Skrivelsen har överlämnats till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21
februari 1947 tillkallade utredningsmännen för verkställande av omarbetning av
bestämmelser för egnahemsverksamheten m. m. för att tagas i övervägande v id
det dem lämnade uppdraget. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

38. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944
—den 30 juni 1945. (212.)

Sedan Kungl. Maj:t till 1947 års riksdag framlagt proposition nr 210 angående
lantmäteripersonalens organisation och avlöningsförhållanden m. m., är ärendet
såvitt på jordbruksdepartementet ankommer slutbehandlat med undantag av
punkten 15 i vad den avser iakttagelser beträffande kaninavelslånefonden med flera
fonder, redogörelse för jordförmedlingsfonden med flera fonder och vissa iakttagelser
beträffande allmänna och norrländska nyodlingsfonderna.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 8, 11, 17, 24, 25, 28, 34 och 37 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse i

1. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens sociala

nackdelar. (242.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 360. De tillkallade
sakkunniga att verkställa utredning rörande frågan om revision av forordningen
angående handel med vissa begagnade föremål m. m. ha den 10 mars
1947 avgivit betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående handel med
skrot, lump och begagnat gods (SOU 1947: 22). I betänkandet framlägges jämväl
förslag till ändringar i det av socialstyrelsen den 8 mars 1943 avgivna förslaget till
förordning angående idkande av pantlanerörelse. Ärendet är därefter beroende pa
Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 18 maj 1934, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Sedan kommerskollegium den 12 och den 25 november 1941 inkommit med utredning
och förslag i ärendet, har detsamma överlämnats till de enligt Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallade sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av befäl för handelsflottan och
vissa därmed sammanhängande frågor (1943 års sjöbefälssakkunniga). De sakkunniga
ha den 30 april 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947: 31). Ärendet
är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 6 juni 1935, i anledning av väckta motioner om åtgärder till ernående
av ökad säkerhet till sjöss. (291.)

332

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1936 anbefallt kommerskollegium att verkställa
och till Kungl. Maj :t inkomma med den av riksdagen begärda utredningen ävensom
med de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, har kommerskollegium
i betänkande den 28 oktober 1937 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet.
Förslaget har därefter för övervägande överlämnats till de med stöd av Kungl.
Maj.ts den 18 januari och den 1 februari 1946 givna bemyndiganden tillkallade
utredningsmännen för verkställande av utredning rörande sjöfolkets levnads- och
arbetsförhållanden (1946 års sjömanskommitté). Utredningsarbetet pågår.

4. den 5 juni 1936, angående reformering av pantlånerörelsen. (275.)

Se ärendet under punkten 1 här ovan.

5. den 12 maj 1942, i anledning av väckta motioner om landets tillgodoseende
med elektrisk energi m. m. (199.)

Skrivelsen har överlämnats till kommunikationsdepartementet.

6. den 1 juli 1943, i anledning av väckta motioner om bemanningsbestämmelser
för handelsfartyg. (462.)

Skrivelsen anmäld den 18 januari 1946. Frågan om bemanningsbestämmelserna
för handelsfartyg ingår i 1946 års sjömanskommittés uppdrag. (Jfr ärendet under
punkten 3 här ovan.)

7. den 3 juni 1944, i anledning av väckt motion angående utredning rörande
lagstiftning om företagarpension. (325.)

Den 24 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst nio utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande ordnandet av en pensionering för anställda i privat tjänst. Utredningsmän
tillkallades den 28 januari 1947. Utredningsarbetet pågår. (Jfr punkten 60 °under
justitiedepartementet här ovan.)

8. den 7 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1944/45
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1945 s. 280 och 1946
s. 395. Beträffande punkten 44, i vad densamma avser vissa av riksdagen begärda
utredningar, har chefen för handelsdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 juni 194a tillkallat sakkunniga att verkställa utredning rörande
möjligheterna att främja hantverkets och småindustriens utveckling (småföretagsutredningen).
De sakkunniga ha den 4 februari och den 27 maj 1946 avgivit
betänkande^ i ämnet (SOU 1946: 22 och 40). Ärendet är därefter i denna del
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 27 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande av ytterligare en statsisbrytare m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (429.)

Anmäld den 22 september och den 24 november 1944, den 2 november 1945 samt
den 17 maj och den 15 november 1946. Beslutet den 22 september 1944 innefattade
bland annat uppdrag åt norrlandskommittén att verkställa av riksdagen begärd
utredning av frågan om sättet för isbrytningens ordnande utefter norrlandskusten.
Utredningen avvaktas. Beslutet den 15 november 1946 avsåg uppdrag åt marinförvaltningen
att uppgöra och inkomma med förnyat förslag till ifrågavarande
isbrytare.

333

10. den 12 juli 1944, i anledning av väckta motioner om överflyttning till
yrkesinspektionen av frågor rörande arbetarskyddet ombord å fartyg. (452.)

Genom beslut den 14 september 1944 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1938 års
arbetarskyddskommitté att verkställa utredning av frågan om arbetarskyddet
ombord å fartyg. Utredningen avvaktas.

11. den 10 april 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46
under tionde huvudtiteln, avseende anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner. (10.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 321 och
1947 s. 362. Punkten 58 har i återstående del ånyo anmälts den 17 maj och den
15 november 1946. I sistnämnda del är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Jfr ärendet under punkten 9 här ovan.)

12. den 19 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av bergsstatsboställena i Filipstad och Kopparberg. (253.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 362. Anmäld
beträffande bergsstatsbostället i Kopparberg den 10 oktober 1947. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

13. den 26 maj 1945, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
möjligheterna för en metallurgisk storindustri i Norrbotten. (291.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 362. Styrelsen
för Norrbottens järnverk aktiebolag har den 11 mars 1947 framlagt förslag rörande
den fortsatta utbyggnaden av järnverket. Ärendet anmält den 25 april 1947,
därvid beslöts att proposition (nr 267) skulle avlåtas till riksdagen. Ärendet är
därmed slutbehandlat.

14. den 7 juni 1945, i anledning av väckta motioner om förstatligande av de
svenska gat- och kantstensindustrierna. (326.)

Den 4 januari 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning och
avgiva förslag rörande rationalisering av gat- och kantstensindustrierna. Sakkunniga
tillkallades den 16 januari 1946. Utredningsarbetet pågår.

15. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—
30 juni 1944. (352.)

Anmäld den 26 oktober 1945 i vad på handelsdepartementet ankommer (punkten
10, statens provningsanstalt). Nämnda dag bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för
handelsdepartementet att tillkalla en utredningsman att verkställa utredning och
avgiva förslag rörande frågan om den statliga provningsverksamhetens organisation.
Utredningsmannen, som tillkallades den 3 november 1945, har i betänkande
den 28 augusti 1946 inkommit med utlåtande och förslag i ämnet. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 20 juni 1945, angående marknadsförhållandena inom jordbruksmaskinbranschen.
(390.)

Den 31 januari 1947 uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium att verkställa
av riksdagen i skrivelsen begärd utredning i ämnet. Utredningen avvaktas.

17. den 29 juni 1945, angående ålderspension åt fiskare m. m. (468.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

334

18. den 30 juni 1945, angående skoindustriens organisation m. m. (510.)
Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning rörande skooch
garveriindustriernas samt sko- och läderhandelns sysselsättnings- och effektivitetsproblem.
Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utredning om
centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten m. m. (530.)

Den 26 oktober 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst sju utredningsmän att verkställa utredning och avgiva förslag
i frågan om en rationalisering och eventuell centralisering av försäkringsväsendet.
Utredningsmän tillkallades samma dag. Utredningsarbetet pågår.

20. den 4 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till om- och tillbyggnadsarbeten vid statens skeppsprovningsanstalt
m. m. (287.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944
—den 30 juni 1945. (212.)

I anledning av riksdagens i skrivelsen under punkten 14 gjorda anhållan angående
statskontrollen å krigsmaterieltillverkningen har inom handelsdepartementet
verkställts viss utredning. Resultatet, som redovisats i en den 1 december
1946 dagtecknad promemoria, har anmälts i 1947 års statsverksproposition,
bilaga 12, punkten 3. Ärendet är därmed slutbehandlat.

22. den 26 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1946/47 till uppförande av byggnader för konserveringsforskning
m. m. (406.)

Anmäld den 30 augusti och den 25 oktober 1946 samt den 10 oktober 1947.
Ärendet är i viss del alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av väckt motion om obligatorisk läkarundersökning
av navigationsskolornas elever. (407.)

Den 5 juli 1946 anbefallde Kungl. Maj:t kommerskollegium och medicinalstyrelsen
att gemensamt verkställa utredning rörande frågan om anordnande av obligatorisk
läkarundersökning av navigationsskolornas elever samt att till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Ämbetsverken
inkommo den 10 december 1946 med förslag i ämnet. Förslaget anmäldes i proposition
,nr 84 till 1947 års riksdag. Ärendet är därmed slutbehandlat.

24. den 27 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition''angående disposition
av behållningen å till anläggningar för oljelagring ovan jord anvisade
reservationsanslag. (416.)

Anmäld den 5 juli 1946 och den 11 april 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig
reglering av riksstaten för budgetåret 1945/46 m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde. (417.)

Anmäld den 28 juni och den 4 oktober 1946. Ånyo anmäld den 11 april och de,n
20 juni 1947. Ärendet är därmed slutbehandlat.

335

26. den 28 juni 1946, angående kvalitetskontroll av vissa varor. (473.)

Den 28 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst åtta utredningsmän att undersöka och avgiva förslag i frågan,
hur en intensifierad forsknings- och upplysningsverksamhet avseende förhållandet
mellan konsumtionsvarornas pris och kvalitet lämpligen bör organiseras, ävensom
i den utsträckning, som kan finnas erforderlig, särskilda sakkunniga för att deltaga
i överläggningar med utredningsmännen. Utredningsmän tillkallades den 29 juni
1946. Utredningsarbetet pågår.

27. samma dag, angående samhällets kontroll över landets malm- och mineraltillgångar.
(474.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

28. samma dag, angående det statliga inflytandet inom sockerindustrien. (475.)
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 1 juli 1946, i anledning av väckta motioner om förläggande till Västerbottens
län av ett statligt eller under statlig medverkan tillkommet pappersbruk.
(453.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 13 november 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående
godkännande av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union träffad handelsöverenskommelse m. m. samt angående godkännande
av mellan Sverige och De Socialistiska Rådsrepublikernas Union
träffat kreditavtal. (492.)

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1947 s. 293. Ånyo anmäld
den 24 januari 1947, på utrikesdepartementets föredragning, angående ersättning
för förluster i Estland, Lettland och Litauen. Ärendet är därmed slutbehandlat.

Av dessa ärenden äro alltså de under 5, 12, 13, 21, 23—25 och 30 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de
övriga på prövning beroende.

10. Inrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 316 med
hänvisning. Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års läkemedelsutredning.

2. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner om åvägabringande av
utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 313 med hänvisning.
I den mån ärendet icke är att anse såsom slutbehandlat, äro däri framförda
spörsmål föremål för övervägande av 1946 års statsbidragssakkunniga för
hälso- och sjukvården.

3. den 1 juni 1935, angående åtgärder för anläggning av badinrättningar på
landsbygden. (268.)

Angående tidigare vidtasrna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

336

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 317—318. Det
i skrivelsen behandlade spörsmålet om indragning av nu utgående ersättning till
tulltjänsteman för deras bestyr med gränskontrollen är fortfarande beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 28 februari 1936, i anledning av väckta motioner om beredande av rätt
för municipalsamhälle att upprätta högre folkskola. (62.)

Ärendet är föremål för övervägande av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 22 mars 1946 tillkallade sakkunniga för översyn av den kommunala lagstiftningen
(1946 års kommunallagskommitté).

6. den 2 maj 1936, i anledning av väckt motion om utvidgning av rätten att
erhalla lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa och fallandesjuka. (202.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1940 s. 318. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 maj 1936, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
statsbidrag till avlöning av vissa befattningshavare vid polisväsendet. (209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 350—351 med
hänvisning. Ärendet är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 18 och 19.)

8. den 20 maj 1936, i anledning av väckta motioner angående en utvidgad
livsmedelslagstiftning. (243.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 318—319 med
hänvisning. Utredningsarbetet pågår.

9. den 23 maj 1936, angående åtgärder för utrotande av väggohyran i hela
landet. (264.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1945 s. 308. Ärendet
är i vissa delar fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 18 juni 1936, i anledning av väckta motioner angående offentliga nöjestillställningar
m. m. (353.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 351. Ärendet
är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkterna
20 och 22.)

11. den 28 april 1937, angående sättet för erläggande av vårdavgifter vid statens
sinnessjukhus. (229.)

Den 2 juli 1937 anbefalldes socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att i anledning
av skrivelsen verkställa erforderlig utredning samt däröver avgiva utlåtande. Sedan
utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl Maj:ts prövning.

12. den 8 maj 1937, i anledning av väckta motioner angående utredning av
frågan om det kommunala revisionsväsendet. (266.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

13. den 26 maj 1937, angående de civila tjänsteläkarnas ställning i städer
och stadsliknande samhällen. (339.)

Anmäld den 19 maj 1939, därvid chefen för socialdepartementet bemyndigades
att utse sakkunniga för verkställande av ytterligare utredning rörande frågan om

337

de civila tjänsteläkarnas ställning i städer med över 5 000 invånare. Utredningsarbetet
vilar tillsvidare.

14. den 2 juni 1937, angående central bearbetning av de vid inskriv,ningsförrättningarna
inhämtade hygieniska uppgifterna. (340.)

Anmäld den 18 juni 1937, därvid statistiska centralbyrån anbefalldes att verkställa
utredning och avgiva förslag i ämnet. Statistiska centralbyrån har den
5 december 1947 avlämnat en promemoria i ämnet, varefter ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 5 mars 1938, i anledning av väckta motioner om viss ändring i bestämmelserna
om sättet för val av förstakammarledamöter i stad, som utgör
egen valkrets. (83.)

I skrivelsen avhandlade spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

16. den 18 maj 1938, angående yngre sjukhusläkares avlönings-, arbets- och
bostadsförhållanden. (282.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 321. Utredningsarbetet
pågår.

17. den 25 maj 1938, angående vissa ändringar i gällande vapenkungörelse.

(326.) . . ,

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 3o5. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av väckta motioner angående polisväsendets förstatligande
m. m. (330.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7 och 19.)

19. den 27 maj 1938, i anledning av riksdagens år 1937 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning. (308.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 355. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 7 och 18.)

20. den 1 juni 1938, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om tillägg till förordningen den 10 juni 1932 (nr 200) angående
utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13 av ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m. dels ock i ämnet väckt
motion. (364.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 356. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 10 och 22.)

21. den 6 maj 1939, angående utredning rörande åtgärder i syfte att minska
utbredningen av tandsjukdomar. (235.)

Anmäld den 30 juni 1939, därvid åt medicinalstyrelsen uppdrogs att i samråd med
tandläkarinstitutets lärarråd verkställa allsidig utredning rörande de åtgärder, som
böra vidtagas för att dels minska de vanligast förekommande tandsjukdomarnas
utbredning i landet, dels ock åstadkomma erforderlig prövning och kontroll av
tandvårdsmateriel. Viss försöksverksamhet rörande sambandet mellan kost och
tandsjukdomarna pågår för närvarande med anlitande av särskilda medel, som
anvisats av riksdagen. Medicinalstyrelsen har vidare den 9 juni 1944 överlämnat
preliminärt förslag till ett statens odontologiska laboratorium. Ärendet är efter
avslutad remissbehandling föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

22 — Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclse till 1948 års riksdag.

338

22. den 8 juni 1940, angående åtgärder mot nedskräpande eller vandalisering
och förstöring av mark eller vatten inom bebyggda områden eller i dessas
närhet. (358.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 358. Ärendet
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 10 och 20.)

23. den 29 april 1941, i anledning av väckta motioner om åtgärder för bekämpande
av de reumatiska sjukdomarna i riket. (190.)

Kungl. Maj:t har den 29 mars och den 3 maj 1946 framlagt propositioner (nr 224
och 273) angående viss utbyggnad av reumatikervården. Propositionerna ha bifallits
av riksdagen. Ärendet är i övrigt föremål för fortsatt övervägande av de jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1946 tillkallade sakkunniga för utredning
angående ortoped- och vanförevårdens organisation (ortoped- och vanförevårdssakkunniga)
samt av 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården.

24. den 10 maj 1941, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett till förra biskopsbostället 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs
socken hörande område. (222.)

Ärendet är efter avslutad remissbehandling beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 6 juni 1941, i anledning av väckt motion angående ordnandet av vården
av svårskötta obildbara sinnesslöa. (277.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 323—324.
Utredningsarbetet pågår.

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående vården av sinnesslöa
med smittosam tuberkulos. (278.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 324. Utredningsarbetet
pågår.

27. den 16 maj 1942, i anledning av väckta motioner om rätt för kommun att
anslå medel till hemvärnets verksamhet. (233.)

1946 års kommunallagskommitté har behandlat spörsmålet i sitt den 9 juni 1947
avgivna betänkande med förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser
om borgerlig primärkommuns kompetens och om kvalificerad majoritet
(SOU 1947: 53), vilket är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 20 maj 1942, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i
epidemilagen. (246.)

Anmäld den 10 juli 1942, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa den
begärda utredningen. Styrelsen har den 9 november 1945 avgivit förslag i ämnet,
vilket har överlämnats till 1946 års statsbidragssakkunniga för hälso- och sjukvården
för att tagas i övervägande vid fullgörande av de sakkunnigas uppdrag.
Utredningsarbetet pågår.

29. den 8 maj 1943, i anledning av väckta motioner om viss ändring i tuberkulosförordningen.
(190.)

Anmäld den 20 oktober 1944, varvid handlingarna i ärendet överlämnades till
medicinalstyrelsen för vidare utredning. Sedan styrelsen den 21 juni 1945 inkommit
med förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 19 maj 1943, angående utredning om åtgärder för att förbättra förhållandena
för de sockersjuka. (223.)

Ärendet är föremål för övervägande inom 1943 års sockersjukutredning.

339

31. den 22 juni 1943, i anledning av väckt motion om magistrats skiljande från
rådstuvurätt. (351.)

Ärendet är i viss del föremål för övervägande inom 1946 åi''s kommunallagskommitté.

32. den 28 juni 1943, i anledning av riksdagens år 1942 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30
juni 1942. (417.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 363. Ärendet
är i viss del beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

33. den 4 mars 1944, i anledning av väckta motioner om utredning rörande
ersättning till personer, som på grund av bestämmelser i epidemilagen
underkastats inskränkning i sitt näringsfång. (41.)

Anmäld den 14 april 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen
att verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl.
Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan
medicinalstyrelsen med skrivelse den 25 november 1947 inkommit med utredning
i ämnet, är ärendet föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

34. den 11 mars 1944, i anledning av väckt motion om införande i gällande lagstiftning
av skyldighet att lämna suppleant meddelande om tid för sammanträde
med kommunala nämnder och styrelser. (81.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

35. den 18 mars 1944, i anledning av väckt motion angående utseende av suppleanter
för stads-, kommunal-, municipal- och kyrkofullmäktige. (96.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års kommunallagskommitté.

36. den 13 april 1944, i anledning av väckta motioner om utredning angående
ändring av kommunallagarnas bestämmelser om kvalificerad majoritet m. m.
(181.)

1946 års kommunallagskommitté har den 9 juni 1947 avgivit betänkande med
förslag angående ändringar i kommunallagarnas bestämmelser om borgerlig primärkommuns
kompetens och om kvalificerad majoritet (SOU 1947:53), vilket
efter sedvanlig remissbehandling är föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 6 maj 1944, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till
verkställande av sterilisering enligt lagen den 23 maj 1941. (241.)

Anmäld den 22 juni 1944, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt medicinalstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i skrivelsen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Detta uppdrag är
ännu icke slutfört.

38. samma dag, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan
om avgiftsfri anstaltsvård för lungtuberkulösa. (242.)

22*

340

39. den 13 maj 1944, angående alkoholistvårdsproblemen. (246.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 september 1946 har statsrådet Mossberg
den 12 oktober 1946 tillkallat sakkunniga för utredning rörande alkoholistvården.
Utredningsarbetet pågår.

40. den 16 maj 1944, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av rättsmedicinal väsendet. (277.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ds prövning.

41. den 13 juni 1944, i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag för budgetåret 1944/45 till nykterhetsvården jämte i ämnet
väckt motion. (362.)

Anmäld den 30 juni 1944. Författningar i ämnet utfärdade samma dag (SFS nr
566—570). I vad angår den av riksdagen begärda utredningen angående understöd
åt hemmavarande anhöriga till den, som internerats å alkoholistanstalt, är ärendet
alltjämt beroende på Kungl. Maj ds prövning.

42. den 14 juni 1944, angående eventuellt förstatligande av apoteksväsendet
m. m. (375.)

Jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 7 juni 1946 har statsrådet Mossberg
samma dag tillkallat sakkunniga för verkställande av utredning angående apoteksväsendet,
droghandeln och läkemedelsindustrien (1946 års läkemedelsutredning).
Utredningsarbetet pågår.

43. den 10 juli 1944, i anledning av riksdagens år 1943 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30
juni 1943. (455.)

Ärendet är, såvitt detsamma berör inrikesdepartementet, beroende på Kungl.
Maj ds prövning i vad angår punkten 4 (avgifter för specialitetskontrollen).

44. den 5 maj 1945, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1945/46
under femte huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner. (5.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 328. Vad angår
under punkten 87 begärd utredning rörande ny plan för rikets indelning i provinsialläkardistrikt
har medicinalstyrelsen den 27 november 1946 ingivit förslag till
sådan plan, vilken är föremål för Kungl. Maj ds prövning.

45. den 19 maj 1945, angående sysselsättningsterapi på sjukvårdsanstalter.
(236.)

Statens sjukhusutredning av år 1943 har, med anledning av givet utredningsuppdrag,
tillsammans med kommittén för partiellt arbetsföra avgivit betänkande
med utredning och förslag angående sysselsättnings- och arbetsterapi vid vissa
sjukhus och vårdanstalter m. m. (SOU 1947:44), vilket efter avslutad remissbehandling
är föremål för Kungl. Maj ds prövning.

46. samma dag, angående penicillinframställning. (237.)

Skrivelsen har den 5 juli 1946 remitterats till medicinalstyrelsen för utlåtande.
Svar har ännu icke inkommit.

47. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
om ersättning till kommunala förtroendemän. (278.)

I skrivelsen omförmälda spörsmål äro föremål för övervägande inom 1946 års
kommunallagskommitté.

341

48. den 16 juni 1945, i anledning av riksdagens år 1944 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1943—30
juni 1944. (352.)

Ärendet är, såvitt inrikesdepartementet angår, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 29 juni 1945, angående upplysningsverksamhet för kommunalmän m. m.
(471.)

Den 28 juni 1946 tillkallade sakkunniga för utredning om handböcker och korrespondenskurser
i sociala ämnen (kommittén för kommunal upplysningsverksamhet)
har i december 1947 avgivit betänkande i ämnet, vilket är föremål för
Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av väckt motion angående reformering av lösdriverilagstiftningen.
(527.)

Kungl. Maj:t har den 31 augusti 1945 tillkallat en sakkunnig för att inom socialdepartementet
biträda med utredning rörande reformering av lösdriverilagstiftningen.
Utredningsarbetet pågår.

51. den 30 juni 1945, i anledning av väckta motioner angående sjukvårdspersonalens
utbildning och befordringsmöjligheter. (519.)

Ärendet är föremål för övervägande av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen.

52. den 22 maj 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av sinnessjukvården m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (209.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 254. Medicinalstyrelsen
har dels i skrivelse den 14 december 1946 uppdragit vissa riktlinjer
för omhändertagande av psykopater på särskilda anstalter, dels ock den
25 februari 1947 med eget yttrande överlämnat en av vederbörande medlemmar
av styrelsens vetenskapliga råd och överinspektören för sinnessjukvården upprättad
promemoria angående den statliga sinnessjukvårdens utbyggnad. Berörda
skrivelser äro anmälda den 30 juni 1947, varvid statsrådet Mossberg bemyndigades
tillkalla sakkunniga för fortsatt utredning rörande psykopatvårdens
organisation och därmed sammanhängande lagstiftningsfrågor, samt den 13 juni
1947, varvid statsrådet Mossberg bemyndigades tillkalla sakkunniga för att
såsom särskild beredning inom departementet biträda vid fortsatt handläggning
av frågorna om sinnessjukvårdens effektivisering och utbyggande (statens sinnessjukvårdsberedning).
Utredningsarbetet pågår.

53. den 25 maj 1946, i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet
för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans
med omkringliggande socknar. (269.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 11 juni 1946, i anledning av riksdagens år 1945 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1944—
den 30 juni 1945. (212.)

Punkten 8 (jordbruks- och verkstadsdriften vid statliga skyddshem och alkoholistanstalter)
är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkten 65 under socialdepartementet
här ovan.)

342

55. den 20 juni 1946, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggnad
av reumatikervården. (388.)

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1947 s. 256. Utredningsarbetet
pågår.

56. samma dag, i anledning av väckt motion om ändrade bestämmelser angående
överinseendet över anstalter för bildbara sinnesslöa. (392.)

Anmäld den 28 juni 1946, därvid sakkunniga för frågans utredning tillkallades
(1946 års sinnesslövårdsutredning). Utredningsarbetet pågår.

57. den 29 juni 1946, i anledning av väckt motion angående viss ändring av
1 § lagen om behandling av alkoholister. (386.)

Anmäld den 27 september 1946, därvid sakkunniga för frågans utredning tillkallades
(1946 års alkoholistvårdsutredning). Utredningsarbetet pågår.

58. den 19 december 1946, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag om allmän sjukförsäkring, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (559.)

I vad angar av riksdagen begärda utredningar är ärendet föremål för övervägande
inom inrikesdepartementet. (Jfr punkten 67 under socialdepartementet här ovan.)

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro alltså beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. Folkhushållningsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 juni 1944, angående begravningskostnadernas förbilligande. (438.)
Skrivelsen, som överlämnats från socialdepartementet, har anmälts den 12
januari 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt statens priskontrollnämnd att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt till Kungl. Maj:t inkomma
med de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

2. den 30 juni 1945, angående handeln med brännoljor m. m. (534.)
Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1946 s. 326. De jämlikt
bemyndigande den 31 augusti 1945 tillkallade utredningsmännen hava med
skrivelse den 18 februari 1947 avgivit betänkande i ämnet (SOU 1947:14). Ärendet
är efter avslutad remissbehandling i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning. I vad skrivelsen avser utredning på vad sätt handeln med kol och koks
bör framdeles organiseras är densamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 28 juni 1946, angående utjämning av priserna på motorbränslen. (472.)
Anmäld den 19 juli 1946, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt de under punkten 2
här ovan omförmälda utredningsmännen att verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Utredningsmännen hava i ovannämnda betänkande fullgjort
sitt uppdrag. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Samtliga ovan omförmälda ärenden äro alltså beroende på Kungl. Maj ds
prövning.

343

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maj.t anhängiggjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1947 och
vari under år 1947 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Maj:ts prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift om ärendenas behandling.

1. 1931 den 22 mars (nr 210), angående ändring i lagstiftningen om trafikförsäkring
å motorfordon.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1938 s. 335, 1939
s. 335 och 1940 s. 355. Ärendet är, till den del det icke slutbehandlats, beroende
på Kungl. Maj ris prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1936 den 16 september (nr 566), angående skärpning av straffet för spridande
av efterbildning av penningsedel m. m.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1942 s. 302, 1946
s. 397 och 1947 s. 364. Genom remiss den 10 maj 1946 har Kungl. Majri infordrat
lagrådets utlåtande över vissa, på grundval av straffrättskommitténs
betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten
utarbetade lagförslag. (Justitiedepartementet.)

3. 1937 den 28 december (nr 769), angående förtydligande bestämmelser om
lösen- och stämpelavgifter för vissa bevis m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj ris prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1938 den 30 december (nr 710), angående skyldighet för utmätningsman
att i dagboken i utsökningsmål införa specificerad uppgift rörande förrättningskostnad
m. m.

Över framställningen hava utlåtanden avgivits av åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar. Ärendet är beroende på Kungl. Maj ris prövning. (Inrikesdepartementet.
)

5. 1939 den 30 december (nr 711), angående skyldighet i vissa fall för konkursförvaltare
att lämna överexekutor uppgift å borgenärer, som äga
fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelserna 1946 s. 398 och
1947 s. 365. Efter det utlåtanden över de av byggnadsborgenärsutredningcn i
dess betänkande (SOU 1946:62) framlagda förslagen inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Majris prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1910 den 27 december (nr 710), angående upprättande av ett centralt
register över avhandlingar rörande lösöreköp.

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsbcrättelsen 1945 s. 350. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

344

7. 19kl den 30 december (nr 537), angående rätt för part, som till hovrätt
ingivit underrättens protokoll, att kostnadsfritt erhålla nytt protokoll
i händelse av muntligt förhör i hovrätten.

Angående tidigare vidtagna åtgärder, se ämbetsberättelsen 1944 s. 306. (Justitiedepartementet.
)

8. 19/2 den 30 november (nr 688/19kl), angående omfattningen och innebörden
av den prioritetsrätt, som vid införsel tillkommer underhållsbidrag
i förhållande till utskylder och avgifter.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

9. 19k2 den 30 december (nr k66/19/l), angående åtgärder för åstadkommande
av enhetlig rättstillämpning i fråga om avsöndrad lägenhets ansvar
för i stamfastigheten meddelade inteckningar.

Se ämbetsberättelsen 1944 s. 307. Den 12 juni 1947 har lagberedningen avlämnat
delbetänkande med förslag till vissa kapitel i den tillämnade jordabalken,
behandlande frågorna om fastighet och dess gränser samt om tillbehör till fastighet
m. m. (SOU 1947:38). Lagberedningens arbete för utarbetande av ny
jordabalk fortsätter. (Justitiedepartementet.)

10. 19/2 den 31 december (nr 229), angående ändring av 6 § lagen den 14
juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

11. 19k3 den 30 november (nr 782), angående rätt för kommunala ämbetsoch
tjänstemän att liksom statens avgiftsfritt erhålla expeditioner i allt
vad till ämbetet eller tjänsten hörer, så ock i mål som röra ansvar eller
ersättningsskyldighet för fel eller försummelse i ämbetet eller tjänsten.

Över framställningen hava, efter remiss, statskontoret, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund avgivit utlåtanden. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

12. 19k3 den 31 december (nr Ifik), angående vissa ändringar i stadgan den
23 december 1920 för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med
dem anordnade alkoholistanstalter.

Skrivelsen har den 15 april 1947 överlämnats till 1946 års alkoholistvårdsutredning
för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag.
(Inrikesdepartementet.)

13. 19kk den 29 jebruari (nr 177 och 189/191$), angående ändrade bestämmelser
om sättet för anförande av besvär i brottmål rörande vissa strafffriförklarade
m. m.

Sedan ett av Kungl. Maj:t genom proposition nr 188 framlagt förslag till lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 20 december 1946 (nr 804) om införande
av nya rättegångsbalken av riksdagen antagits, har den 10 juli 1947
lag i ämnet utfärdats (SFS nr 617). (Justitiedepartementet.)

14. 19kk den 15 juni (nr 357/19k3), angående bestämmelser om intagande i
gravationsbevis av upplysningar rörande dels Danviks hospital tillkommande
rekognitionsavgifter och dels Lunds domkyrka tillkommande s. k.
erkänsla vid försäljning av vissa hospitalet eller domkyrkan förut tillhöriga
fastigheter.

345

Angående tidigare vidtagen åtgärd, se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Ärendet
är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.)

15. 19a den 29 juni (nr 359/1943), angående bestämmelser om försäljning
av egendom, som enligt kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff
för olovlig varuutförsel m. m. dömts förbruten.

Se ämbetsberättelsen 1946 s. 399. Förslag till ny förordning om straff för olovlig
varuutförsel har upprättats och remitterats till vissa myndigheter. (Jfr ovan
s. 184.) Ärendet är, i avvaktan på infordrade utlåtanden, beroende på Kungl.
Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 19a den 20 juni (nr 359), angående skyldighet för domstol m. fl. att
till kontrollstyrelsen meddela uppgift om åläggande för den, som dömts
villkorligt, att avhålla sig från bruk av rusdrycker.

Över framställningen har, efter remiss, fångvårdsstyrelsen avgivit utlåtande och
i samband därmed överlämnat en skrivelse angående inskränkning av styrelsens
skyldighet att till kontrollstyrelsen sända uppgifter om intagning och frigivning
av vissa dömda personer. Handlingarna i ärendet hava därefter remitterats till
socialstyrelsen. (Finansdepartementet.)

17. 191)5 den 22 juni (nr 2a), angående åtgärder för vinnande av bättre
kommunikation mellan överdomstolarna och den rättssökande allmänheten.

Ärendet är föremål för beredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

18. 19a den 18 oktober (nr 666), angående ändring av bestämmelserna om
förverkande av anstånd, som enligt lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom medgivits i fråga om vissa frihetsstraff, m. m.

Ärendet är föremål för övervägande inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

19. 19a den 31 oktober (nr 471), angående förtydligande av bestämmelserna
om skyldighet att vid ansökningar enligt vissa lagar om tillstånd att
förvärva fast egendom bifoga fångeshandlingen i huvudskrift, m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

20. 19a den 2 december (nr 3.(0/1944 och 559/19a), angående spörsmålet
huruvida utskrivning eller permission från sinnessjukhus eller annan anstalt
må förbindas med villkor om sterilisering, m. m.

Genom remiss den 7 januari 1947 har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden över
framställningen från åtskilliga myndigheter och organisationer. Sedan de infordrade
utlåtandena inkommit, är ärendet föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

21. 19a den 9 december (nr 551 och 592), angående tillämpningen av bestämmelserna
om åtalseftergift i 49 a § alkoholistlagen.

I en den 7 mars 1947 dagtecknad proposition, nr 171, har Kungl. Maj:t för riksdagen
framlagt förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Sedan riksdagen
antagit det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget med vissa ändringar i
enlighet med vad första lagutskottet i utlåtande nr 33 anfört, har Kungl. Maj:t
den 10 juli 1947 låtit utfärda lag i ämnet i överensstämmelse med riksdagens
beslut (SFS nr 628). (Justitiedepartementet.)

346

22. 19/6 den 27 december (nr 623/19/5 och /9//19/6), angående allmän åklagares
åtalsplikt då brott blivit begånget av person, som försöksutskrivits
eller avvikit från sinnessjukhus.

Genom remiss den 29 mars 1947 har Kungl. Maj:t infordrat utlåtanden över
framställningen från åtskilliga myndigheter och organisationer. Sedan de infordrade
utlåtandena inkommit, är ärendet föremål för beredning inom justitiedepartementet.
(Justitiedepartementet.)

1	Fi	1	34	Ju	2	66	S	4	100	K	10	135	Fo	2	166	Fi	39
2	Ju	11		u	2	67	S	5	101	K	11	136	S	13	167	Jo	21
3	U	7	35	E	2	68	I	2	102	S	8	137	S	14	168	E	12
4	Fö	10	36	Ju	3	69	s	6	103	Jo	13	138	u	11	169	E	13
5	S	16	37	K	3	70	Ju	10	104	Fi	24	139	Fö	8	170	E	14
5a	S	36	38	K	4	71	H	7	105	S	10	140	H	13	171	Fo	3
6	K	24	39	U	3	72	Jo	10	106	S	11	141	Fi	32	172	Ju	21
7	Fi	*1	40	Jo	7	73	Fi	11	107	s	12	142	Fi	33	173	Ju	22
8	E	11	41	H	4	74	Fi	12	108	K	12		H	10	174	Jo	22
9	Jo	12	42	Fi	7	75	Fi	13	109	Ju	16	143	K	14	175	Jo	23
10	H	16	43	S	2	76	Fi	14	no	H	9	144	Fi	34	176	K	27
11	Fo	6	44	S	3	77	K	6	in	Fi	25	145	Fi	35	177	Jo	24
12	Fö	3	45	Ju	4	78	K	7	112	Jo	14	146	Fi	36	178	S	17
	Fi	17	46	Ju	5	79	Fi	15	113	Jo	15	147	H	11	179	s	18
13	U	1	47	Ju	6	80	Fi	16	114	E	7	148	U	9	ISO	Fö	9
14	S	1	48	Ju	7	81	Fö	4	115	Fi	26		H	12	181	Fi	41
15	Jo	1	49	Ju	8	82	K	8	116	Fi	27	149	IT	10	182	Fi	42
16	Jo	2	50	Ju	9	83	Fi	18	117	K	13		S	15	183	U	12
17	Jo	3	51	Jo	8	84	E	3	118	Fö	6	150	Jo	17		H	14
18	Jo	4	52	Fi	8	85	Fö	5	119	Fö	7	151	Jo	18	184	Fi	40
19	Jo	5	53	u	4	86	Jo	11	120	Ju	17	152	K	15	185	Fo	4
20	Fö	1		H	5		H	8	121	Fi	28	153	Jo	19	186	Fö	11
21	H	1	54	u	5	87	S	7	122	Fi	29	154	K	16	187	Fö	12
22	E	1		H	6	88	Fi	19	123	Fi	30		Jo	20	188	Fö	13
23	K	1	55	U	6	89	Fi	20	124	Fi	31	155	K	17	189	U	13
24	Fi	2	56	Fi	9	90	Ju	12	125		)	156	K	18		H	15
25	Jo	6	57	Fö	2	91	E	4	126		)	157	K	19	190	E	15
26	Fi	3	58	K	9	92		)	127		)	158	K	20	191	Fö	14
27	Fi	4	59	8	9	93	Ju	13	128	E	8	159	Fi	37	192	Fö	15
28	Fi	5	60	I	1	94	Ju	14	129	E	9	160	K	21	193	Fö	16
29	Ju	1	61	Fo	1	95	Ju	15	130	Ju	18	161	K	22	194	Ju	24
30	Fi	6	62	Jo	9	96	E	5	131	Ju	19	162	Fi	38	195	Ju	25
31	K	2	63	U	8	97	E	6	132	Ju	20	163	K	23	196	s	19
32	H	2	64	Fi	10	98	Fi	22	133	E	10	164	K	25	197	K	30
33	H	3	65	K	5	99	Fi	23	134	Jo	16	165	K	26	198	E	23

1	Fi	1	34	Ju	2	66	S	4	100	K	10	135	Fo	2	166	Fi	39
2	Ju	11		u	2	67	S	5	101	K	11	136	S	13	167	Jo	21
3	U	7	35	E	2	68	I	2	102	S	8	137	S	14	168	E	12
4	Fö	10	36	Ju	3	69	s	6	103	Jo	13	138	u	11	169	E	13
5	S	16	37	K	3	70	Ju	10	104	Fi	24	139	Fö	8	170	E	14
5a	S	36	38	K	4	71	H	7	105	S	10	140	H	13	171	Fo	3
6	K	24	39	U	3	72	Jo	10	106	S	11	141	Fi	32	172	Ju	21
7	Fi	*1	40	Jo	7	73	Fi	11	107	s	12	142	Fi	33	173	Ju	22
8	E	11	41	H	4	74	Fi	12	108	K	12		H	10	174	Jo	22
9	Jo	12	42	Fi	7	75	Fi	13	109	Ju	16	143	K	14	175	Jo	23
10	H	16	43	S	2	76	Fi	14	no	H	9	144	Fi	34	176	K	27
11	Fo	6	44	S	3	77	K	6	in	Fi	25	145	Fi	35	177	Jo	24
12	Fö	3	45	Ju	4	78	K	7	112	Jo	14	146	Fi	36	178	S	17
	Fi	17	46	Ju	5	79	Fi	15	113	Jo	15	147	H	11	179	s	18
13	U	1	47	Ju	6	80	Fi	16	114	E	7	148	U	9	ISO	Fö	9
14	S	1	48	Ju	7	81	Fö	4	115	Fi	26		H	12	181	Fi	41
15	Jo	1	49	Ju	8	82	K	8	116	Fi	27	149	IT	10	182	Fi	42
16	Jo	2	50	Ju	9	83	Fi	18	117	K	13		S	15	183	U	12
17	Jo	3	51	Jo	8	84	E	3	118	Fö	6	150	Jo	17		H	14
18	Jo	4	52	Fi	8	85	Fö	5	119	Fö	7	151	Jo	18	184	Fi	40
19	Jo	5	53	u	4	86	Jo	11	120	Ju	17	152	K	15	185	Fo	4
20	Fö	1		H	5		H	8	121	Fi	28	153	Jo	19	186	Fö	11
21	H	1	54	u	5	87	S	7	122	Fi	29	154	K	16	187	Fö	12
22	E	1		H	6	88	Fi	19	123	Fi	30		Jo	20	188	Fö	13
23	K	1	55	U	6	89	Fi	20	124	Fi	31	155	K	17	189	U	13
24	Fi	2	56	Fi	9	90	Ju	12	125		)	156	K	18		H	15
25	Jo	6	57	Fö	2	91	E	4	126		)	157	K	19	190	E	15
26	Fi	3	58	K	9	92		)	127		)	158	K	20	191	Fö	14
27	Fi	4	59	8	9	93	Ju	13	128	E	8	159	Fi	37	192	Fö	15
28	Fi	5	60	I	1	94	Ju	14	129	E	9	160	K	21	193	Fö	16
29	Ju	1	61	Fo	1	95	Ju	15	130	Ju	18	161	K	22	194	Ju	24
30	Fi	6	62	Jo	9	96	E	5	131	Ju	19	162	Fi	38	195	Ju	25
31	K	2	63	U	8	97	E	6	132	Ju	20	163	K	23	196	s	19
32	H	2	64	Fi	10	98	Fi	22	133	E	10	164	K	25	197	K	30
33	H	3	65	K	5	99	Fi	23	134	Jo	16	165	K	26	198	E	23

1	Fi	1	34	Ju	2	66	S	4	100	K	10	135	Fo	2	166	Fi	39
2	Ju	11		u	2	67	S	5	101	K	11	136	S	13	167	Jo	21
3	U	7	35	E	2	68	I	2	102	S	8	137	S	14	168	E	12
4	Fö	10	36	Ju	3	69	s	6	103	Jo	13	138	u	11	169	E	13
5	S	16	37	K	3	70	Ju	10	104	Fi	24	139	Fö	8	170	E	14
5a	S	36	38	K	4	71	H	7	105	S	10	140	H	13	171	Fo	3
6	K	24	39	U	3	72	Jo	10	106	S	11	141	Fi	32	172	Ju	21
7	Fi	*1	40	Jo	7	73	Fi	11	107	s	12	142	Fi	33	173	Ju	22
8	E	11	41	H	4	74	Fi	12	108	K	12		H	10	174	Jo	22
9	Jo	12	42	Fi	7	75	Fi	13	109	Ju	16	143	K	14	175	Jo	23
10	H	16	43	S	2	76	Fi	14	no	H	9	144	Fi	34	176	K	27
11	Fo	6	44	S	3	77	K	6	in	Fi	25	145	Fi	35	177	Jo	24
12	Fö	3	45	Ju	4	78	K	7	112	Jo	14	146	Fi	36	178	S	17
	Fi	17	46	Ju	5	79	Fi	15	113	Jo	15	147	H	11	179	s	18
13	U	1	47	Ju	6	80	Fi	16	114	E	7	148	U	9	ISO	Fö	9
14	S	1	48	Ju	7	81	Fö	4	115	Fi	26		H	12	181	Fi	41
15	Jo	1	49	Ju	8	82	K	8	116	Fi	27	149	IT	10	182	Fi	42
16	Jo	2	50	Ju	9	83	Fi	18	117	K	13		S	15	183	U	12
17	Jo	3	51	Jo	8	84	E	3	118	Fö	6	150	Jo	17		H	14
18	Jo	4	52	Fi	8	85	Fö	5	119	Fö	7	151	Jo	18	184	Fi	40
19	Jo	5	53	u	4	86	Jo	11	120	Ju	17	152	K	15	185	Fo	4
20	Fö	1		H	5		H	8	121	Fi	28	153	Jo	19	186	Fö	11
21	H	1	54	u	5	87	S	7	122	Fi	29	154	K	16	187	Fö	12
22	E	1		H	6	88	Fi	19	123	Fi	30		Jo	20	188	Fö	13
23	K	1	55	U	6	89	Fi	20	124	Fi	31	155	K	17	189	U	13
24	Fi	2	56	Fi	9	90	Ju	12	125		)	156	K	18		H	15
25	Jo	6	57	Fö	2	91	E	4	126		)	157	K	19	190	E	15
26	Fi	3	58	K	9	92		)	127		)	158	K	20	191	Fö	14
27	Fi	4	59	8	9	93	Ju	13	128	E	8	159	Fi	37	192	Fö	15
28	Fi	5	60	I	1	94	Ju	14	129	E	9	160	K	21	193	Fö	16
29	Ju	1	61	Fo	1	95	Ju	15	130	Ju	18	161	K	22	194	Ju	24
30	Fi	6	62	Jo	9	96	E	5	131	Ju	19	162	Fi	38	195	Ju	25
31	K	2	63	U	8	97	E	6	132	Ju	20	163	K	23	196	s	19
32	H	2	64	Fi	10	98	Fi	22	133	E	10	164	K	25	197	K	30
33	H	3	65	K	5	99	Fi	23	134	Jo	16	165	K	26	198	E	23