Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skgldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen
av rikets ekonomiska försvarsberedskap;
given Stockholms slott den 6 februari 1948.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsprotokollet över folkhushållningsärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om skyldighet för näringsidkare m. fl.
att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Sammanfattning.

Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta lagen den 16 april 1937 (nr
159) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets
ekonomiska försvarsberedskap. Förslaget innebär i huvudsak följande ändringar
i förhållande till sistnämnda lag.

Berättigad att infordra uppgifter för och biträda vid planläggningen av
rikets ekonomiska försvarsberedskap skall vara riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap ävensom annan myndighet som Konungen förordnar.
Uppgifts- och biträdesskyldigheten har i princip utsträckts till varje
ägare eller innehavare av industriell anläggning eller näringsidkare här i
riket ävensom till statliga och kommunala myndigheter eller inrättningar.
Även uppgiftsskyldighetens innebörd har i vissa hänseenden utsträckts.
1 § 3 mom. i den nu gällande lagen har uteslutits, varjämte sekretess- och
straffbestämmelser omarbetats.

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. nr 96.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag

till

Lag

om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets

ekonomiska försvarsberedskap.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Det åligger ägare eller innehavare av industriell anläggning ävensom annan
näringsidkare här i riket att på särskild anfordran av riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap eller annan myndighet, som Konungen förordnar,
beträffande anläggningen eller rörelsen lämna de uppgifter om personal,
lokalförhållanden, maskinpark och annan utrustning, produktion och
produktionsförmåga, förbrukning av elektrisk kraft, bränslen, råvaror eller
andra förnödenheter, lagerhållning, inköp, leveranser och dylikt, vilka myndigheten
finner erforderliga för planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap,
ävensom i övrigt biträda vid nämnda planläggning.

Statlig eller kommunal myndighet eller inrättning är jämväl eljest skyldig
att inom sitt verksamhetsområde lämna de uppgifter för planläggningen
och det biträde vid densamma, som riksnämnden eller annan av Konungen
förordnad myndighet påfordrar.

2 §.

Medför biträde, som i 1 § sägs, för kommunal myndighet eller inrättning
eller för enskild näringsidkare arbete av sådan beskaffenhet, att ersättning
härför anses böra påfordras, och kan överenskommelse därom ej
träffas med den myndighet, som påkallat biträdet, skall frågan hänskjutas
till en enligt lagen om skiljemän den 14 juni 1929 (nr 145) tillsatt skiljenämnd,
vilken äger avgöra, om ersättning skall utgå, ävensom bestämma
ersättningens belopp.

3 §•

Den som underlåter att fullgöra honom jämlikt 1 § åliggande uppgiftseller
biträdesskyldighet eller härvid mot bättre vetande lämnar felaktig uppgift
vare, därest han är offentlig tjänsteman, underkastad ansvar såsom för
annat tjänstefel men straffes eljest med dagsböter.

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

4 §•

Uppgifter angående näringsidkares verksamhet, som införskaffats jämlikt
1 § eller eljest erhållits i samband med planläggningen av den ekonomiska
försvarsberedskapen, må ej yppas i vidare mån än som erfordras
för planläggningen. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller
fängelse.

5 §•

Förseelse som i 4 § avses må av allmän åklagare åtalas endast efter angivelse
av målsägaren.

Böter tillfalla kronan.

6 §•

Konungen äger utfärda närmare bestämmelser rörande tillämpningen av
denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948. Genom lagen upphäves lagen
den 16 april 1937 (nr 159) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda
vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet
Sträng, fråga om ändrad lagstiftning om skyldighet för näringsidkare
in. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap
samt anför.

Enligt 1 § 1 mom. av nu gällande lag den 16 april 1937 (nr 159) om skyldighet
för näringsidkare m. fl. att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska
försvarsberedskap åligger det varje ägare eller innehavare av industriell
anläggning i riket samt envar annan, vilken här äger eller innehar företag
eller bedriver verksamhet, som kan vid krig, krigsfara eller andra utomor -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

dentliga förhållanden bliva av betydelse för krigsmakten eller eljest för landets
förnödenhetsförsörjning, att beträffande anläggningen, företaget eller
verksamheten på anfordran lämna central förvaltningsmyndighet vid försvarsväsendet
eller rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap de
uppgifter rörande personal, maskinpark, tillverkningsförmåga, råvaruförbrukning,
lagerhållning och dylikt, vilka myndigheten anser erforderliga för
organisationen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, ävensom i övrigt
biträda vid planläggandet av nämnda organisation. Om dylikt biträde medför
arbete av sådan beskaffenhet eller omfattning, att näringsidkaren anser
sig böra påfordra ersättning härför och om överenskommelse därom ej träffas
med vederbörande myndighet, skall frågan hänskjutas till en enligt
lagen om skiljemän den 14 juni 1929 (nr 145) tillsatt skiljenämnd, vilken
äger dels avgöra, huruvida ersättning bör utgå, dels ock bestämma ersättningsbeloppets
storlek.

I 2 mom. av samma paragraf stadgas skyldighet för statliga och kommunala
verk, styrelser och inrättningar samt bankaktiebolag ävensom näringsidkare
utöver i 1 mom. avsedda att på anfordran av rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap lämna uppgift angående den för dem
i händelse av mobilisering erforderliga personalorganisationen.

Enligt 3 mom. ställes hos i de föregående momenten omnämnda verk, styrelser,
inrättningar, banker och näringsidkare anställd värnpliktig personal,
som av vederbörande myndighet finnes erforderlig för deras personalorganisation
i händelse av mobilisering, till förfogande på sätt Kungl.
Maj :t närmare bestämmer. Föreskrifter härom ha utfärdats genom kungörelsen
den 2 juli 1940 (nr 717) angående uppskov med inkallelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap (uppskovskungörelsen).

Enligt 2 § åligger det myndighet, som har att taga befattning med arbetet
å rikets ekonomiska försvarsberedskap, att tillse, att därvid vunnen
upplysning angående näringsidkares verksamhet ej kommer till annan näringsidkares
eller eljest till utomståendes kännedom.

3 § innehåller bestämmelser om straff för den som underlåter att lämna
infordrad uppgift eller mot bättre vetande avgiver oriktig sådan samt vidare
för den som underlåter att på anfordran fullständiga uppgift, som befunnits
ofullständig, eller i övrigt att lämna jämlikt 1 § påfordrat biträde vid planläggandet
av organisationen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Rikskommissionens uppgifter övertogos efter krigsutbrottet 1939 efter
hand av andra myndigheter, nämligen statens industrikommission, statens
livsmedelskommission, statens bränslekommission och statens arbetsmarknadskommission,
samt upphörde definitivt med utgången av år 1946.
Med ingången av år 1947 trädde ett nytt centralorgan för den ekonomiska
försvarsberedskapen i verksamhet, benämnt riksnämnden för ekonomisk

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

försvarsberedskap. Enligt den för riksnäninden utfärdade instruktionen
den 30 december 1946 (nr 897) ankommer det bland annat på riksnämnden,
att allt eftersom krisorganens verksamhet avvecklas övertaga dem
åliggande uppgifter av beredskapskaraktär, såvida ej Kungl. Maj :t annorledes
förordnar.

I utlåtande den 20 oktober 1947 har riksnämnden framlagt förslag angående
den ekonomiska försvar sbered skapens framtida ordnande. I detta utlåtande
har riksnämnden föreslagit, att krisorganens samtliga uppgifter av
beredskapskaraktär, utom i vad angår livsmedelskommissionen, skulle, där
så icke tidigare skett, övertagas av riksnämnden den 1 juli 1948.

Riksnämnden har nu upptagit frågan om revision av lagen den 16
april 1937. Till en början har riksnämnden från de myndigheter, för
vilka lagen närmast är av betydelse, nämligen arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, krigsmaterielverket, försvarets sjukvårdsförvaltning,
arméns fortifikationsförvaltning, arbetsmarknadskommissionen,
livsmedelskommissionen, industrikommissionen och bränslekommissionen,
inhämtat yttranden rörande myndigheternas erfarenhet av lagens
tillämpning och deras önskemål beträffande lagens utformning. I dessa yttranden
vitsordas allmänt, att behov av lagen alltjämt finnes och att
lagen i stort sett fyllt sitt ändamål. Vissa av myndigheterna föreslå ändringar
i lagen. Sålunda anför arbetsmarknadskommissionen, att, därest
den kommande arbetsmarknadsstyrelsen skulle handha frågan om uppskov
jämlikt uppskovskungörelsen, ändring i lagen borde vidtagas, varigenom arbetsmarknadsstyrelsen
erhölle befogenhet att från verk och företag in. fl.
infordra för handläggning av uppskovsärendena erforderliga uppgifter om
personal och vid mobilisering erforderlig personalorganisation. Kungörelsen
den 28 februari 1941, nr 100 ålade med stöd av tjänstepliktslagen företagare,
som utövade industriell verksamhet eller idkade hantverk, att i den
utsträckning och enligt de närmare föreskrifter i övrigt som arbetsmarknadskommissionen
fastställde lämna uppgifter om storleken och sammansättningen
av den vid företaget sysselsatta arbetskraften, ävensom rörande
företagets huvudsakliga verksamhet. Denna kungörelse komme att sättas ur
kraft i samband med att tjänstepliktslagen upphörde att gälla med utgången
av år 1947. På grund härav syntes, med hänsyn till arbetsmarknadsstyrelsens
och länsarbetsnämndernas uppgift att förbereda arbetsmarknadens reglering
under krig, i 1937 års lag böra införas motsvarande stadgande som i sistnämnda
kungörelse. Uppgiftsskyldigheten borde därvid omfatta alla företagare
inom näringslivet och uttryckligen angivas avse även uppgifter till länsarbetsnämnderna.
— Livsmedelskommissionen ifrågasätter, om det icke vore
lämpligt att komplettera lagen med bestämmelser, vilka möjliggjorde begränsade
eller till och med mera allmänna inventeringar hos vissa företagaregrupper.
Vidare anger livsmedelskommissionen såsom önskvärt, att

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

den rätt, som enligt lagen tillkommer bland annat rikskoinmissionen, överföres
icke endast på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap utan
även på de centrala organ, åt vilka Kungl. Maj :t kunde komma att anförtro
vissa områden av beredskapen. — Industrikommissionen anser, att de
uppgifter, som riksnämnden med stöd av lagen skall kunna inhämta, böra
omfatta icke blott tillverkningsförmåga utan även tillverkning samt icke
blott råvaruförbrukning utan även förbrukning av halvfabrikat och förnödenheter.
Dessutom ifrågasätter kommissionen, om icke möjlighet bör skapas
för nämnden att med stöd av något slags kungörande dels från större antal
ej kända förbrukare eller allmänheten inhämta direkta uppgifter rörande
förbrukningen av för försörjningen viktiga varor, dels ock verkställa allmänna
lagerinventeringar. — Flygförvaltningen framhåller såsom önskvärt,
att lagens bestämmelser om ersättning för biträde förtydligas genom att
vissa allmänna riktlinjer angivas.

I skrivelse den 20 oktober 1947 har riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
avgivit förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § i 1937 års lag.

Riksnämnden framhåller till en början, att det vore av vikt, att riksnämnden
erhölle samma möjligheter att infordra uppgifter och begära biträde
av näringsidkare som enligt 1937 års lag tillkomme rikskommissionen.
Bestämmelse därom borde införas i lagen, som emellertid behövde omarbetas
även i vissa andra hänseenden.

Beträffande de myndigheter, som med stöd av lagen
skola äga inhämta uppgifter och påkalla biträde, framhåller
riksnämnden till en början, att enligt riksnämndens förslag till organisation
av den ekonomiska försvarsberedskapen åtskilliga andra myndigheter
förutsattes skola ingå i beredskapsorganisationen med uppgift att i
första hand svara för försvarsförberedelserna på visst eller vissa delområden
av det ekonomiska området, t. ex. arbetsmarknadsstyrelsen, jordbruksnämnden
m. fl. För att dessa myndigheter skulle kunna fullgöra de på dem
ankommande planläggningsuppgifterna, borde även de ha möjlighet att påkalla
biträde vid planläggningen. Frågan om organisationen av vissa av
dessa myndigheter vore för närvarande under övervägande och även i framtiden
kunde hithörande myndigheter komma att bli föremål för omorganisation
av olika slag. Därför borde Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse
bestämma, vilka myndigheter förutom riksnämnden som skulle vara
berättigade att påkalla biträde jämlikt lagen. Då uppgiftssamlandet så långt
möjligt borde samordnas, så att onödigt dubbelarbete undvekes, borde de
andra myndigheter än riksnämnden, som bemyndigades infordra uppgifter
m. in., åläggas att samråda med denna, innan uppgifter infordrades eller
biträde i övrigt påkallades.

Beträffande frågan vem uppgifts- och biträdesskyldighet
med stöd av lagen skall kunna åläggas, föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 9<j. ''

riksnämnden, att skyldigheten skall åvila, förutom ägare eller innehavare
av industriell anläggning, varje annan näringsidkare här i riket utan den
i lagen nu stadgade begränsningen. Riksnämnden framhåller, att i princip
varje näringsidkare, som kunde lämna uppgift eller biträde av värde för
den ekonomiska försvarsberedskapen över huvud, borde vara skyldig lämna
sådan uppgift eller sådant biträde. Den nuvarande formuleringen syntes för
övrigt lämna utrymme för tveksamhet angående vilka näringsidkare som
i det enskilda fallet vore uppgiftsskyldiga. Detta kunde medföra olägenheter
i ett kritiskt läge, då planläggningsarbetet måste påskyndas.

Riksnämnden framhåller vidare, att statliga och kommunala verk, inrättningar
och styrelser för närvarande, i den mån de ej kunde hänföras till 1
inom., vore skyldiga att bidraga allenast med lämnande av uppgift angående
deras personalorganisation vid mobilisering, samt fortsätter.

Med hänsyn till att i bestämmelserna om ersättning i 1 mom. talas om
»näringsidkaren» kan det möjligen vara tveksamt, om biträdesskyldighet
jämlikt detta moment åligger kommunal eller statlig myndighet som äger
eller innehar industriell anläggning eller bedriver affärsverksamhet. Så bör
dock helt naturligt vara fallet. Myndigheternas skyldighet att biträda vid
planeringen torde emellertid böra sträcka sig längre än vad nyss sagts. Såsom
närmare utvecklats i riksnämndens utlåtande angående ordnandet av
den ekonomiska försvarsberedskapen, finnas åtskilliga statliga och allmänna
organ, vilka visserligen icke i större utsträckning handhava försvarsberedskapsuppgifter
men vilkas sakkunskap, där sa befinnes lämpligt, bör utnyttjas
vid beredskapens utformning inom deras verksamhetsområde. Beträffande
dessa myndigheter har i utlåtandet anförts, att det skulle vara
till fördel ur olika synpunkter, om en allmän bestämmelse utfärdades av
innebörd att statlig eller kommunal myndighet skall vara skyldig att på
anfordran av riksnämnden eller annan beredskapsmyndighet biträda vid
planeringen av den ekonomiska försvarsberedskapen. Vad de statliga myndigheterna
beträffar skulle det visserligen räcka med en av Kungl. Maj :t
utfärdad kungörelse härom. För de kommunala myndigheternas del behövs
däremot särskild lagföreskrift. Det synes därför för fullständighetens
skull lämpligt att i lagtexten medtaga även de statliga myndigheterna. Dessa
äro för övrigt omnämnda i andra momentet i dess nuvarande lydelse. I den
mån statlig myndighet icke anser sig kunna lämna det begärda biträdet
inom ramen för de" medel som stå till myndighetens förfogande, bör myndigheten
underställa frågan Kungl. Maj :t prövning och underrätta riksnämnden
härom.

Beträffande uppgifts- och biträdessky ldighetens innebörd
framhåller riksnämnden, att i förslaget en del tillägg och förtydliganden
gjorts, varvid industrikommissionens önskemål beaktats. Biträdesskyldigheten
hade förtydligats till att avse lämnandet av uppgifter som
myndigheten ansåge erforderliga för planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap ävensom att i övrigt biträda vid denna planläggning.
Näringsidkarnas åligganden jämlikt lagen borde nämligen begränsas till
alt avse biträde vid planläggningsarbetet, däri inbegripen skyldighet att vid -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

taga åtgärder av organisatorisk art. Däremot syntes skyldigheten icke böra
utsträckas till att avse vidtagandet av verkställighetsåtgärder, såsom uppläggandet
av reservlager, igångsättandet av produktion eller dylikt.

Vad angår frågan om att i lagen införa möjligheter att generellt
infordra uppgifter från hela grupper av företagare
eller att genomföra inventeringar av skilda slag anför
riksnämnden, att det för planläggningsarbetet vore av vikt att sådan möjlighet
funnes. Det torde emellertid lämpligen böra förbehållas Kungl. Maj:t
att förordna om igångsättandet härav. Tidigare hade Kungl. Maj:t vid olika
tillfällen i samband med inventeringar av landets förråd av olika varor utan
stöd av uttrycklig lagföreskrift förordnat om sådan allmän uppgiftsskyldighet.
Riksnämnden utginge från att Kungl. Maj:t även i fortsättningen hade
möjlighet härtill. Därest Kungl. Maj :t emellertid skulle anse erforderligt
eller lämpligt, att en särskild bestämmelse härom intoges i lagen, syntes
denna kunna införas såsom ett nytt moment i 1 § och innebära, att Kungl.
Maj:t skulle äga att, då så prövades erforderligt för planläggningen av
rikets ekonomiska försvarsberedskap, ålägga myndigheter och näringsidkare
att utan särskild anfordran lämna uppgifter, som i 1 mom. avsåges,
ävensom att från envar som innehade eller förbrukade viss förnödenhet
infordra uppgift härom.

De av riksnämnden föreslagna bestämmelserna om ersättning för
lämnat biträde ansluta sig i huvudsak till de nu gällande med den
ändringen, att jämväl kommunala myndigheter upptagits bland de ersättningsberättigade.
Riksnämnden anför, att kostnaderna för utbetalande av
ersättningar borde bestridas från de anslag som kunde stå till vederbörande
myndigheters förfogande för planläggningsarbetet. Det torde vara
svårt att annat än i allmänna ordalag i lagen angiva riktlinjer för bedömande
av uppkommande ersättningsfrågor utan att ingående undersöka
hur de nuvarande ersättningsbestämmelserna tillämpats av de olika myndigheterna.
Med hänsyn till att anmärkningar mot de nuvarande ersättningsbestämmelserna
framställts endast från ett håll, ifrågasatte riksnämnden
nödvändigheten av att nu ändra dessa bestämmelser.

Beträffande lagförslaget i övrigt framhåller riksnämnden, att med den
nu föreslagna lydelsen av 1 § 1 mom. i lagen det nuvarande 2 mom. syntes
bliva överflödigt, att i 3 mom. i förslaget allenast gjorts den ändringen, att
»verk» utbytts mot »myndighet» samt att övriga bestämmelser i lagen syntes
kunna kvarstå oförändrade.

Över riksnämndens framställning ha utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, krigsmaterielverket, försvarets
sjukvårdsförvaltning, arméns fortifikationsförvaltning, statens arbetsmarknadskommission,
kommerskollegium — som överlämnat yttranden av
Sveriges industriförbund samt handelskamrarna i Stockholm, Malmö, Göte -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

borg och Gävle, — statens industrikommission, statens livsmedelskommission,
statens priskontrollnämnd och statens bränslekommission.

Riksnämndens förslag tillstyrkes i princip i samtliga yttranden. I några
av yttrandena ha dock vissa detaljanmärkningar och kommentarer anförts,
av vilka följande här må refereras.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter, huruvida bestämmelsen att
även annan myndighet än riksnämnden skall kunna infordra uppgifter är
lämplig, samt framhåller, att det för de enskilda företagarna utan tvivel
vore en stor fördel, om förfrågningarna gjordes enbart genom riksnämnden.
Då övriga ifrågakommande myndigheter enligt förslaget ändock skulle
samråda med nämnden, innan förfrågningar finge göras, syntes ett förfaringssätt
sådant som det föreslagna icke behöva vålla myndigheterna större
besvär än det i lagförslaget angivna systemet. — Handelskammaren föreslår
därjämte att sekretessbestämmelsen i 2 § kombineras med bestämmelse
om ansvar för tjänsteman som gör sig skyldig till brott mot tystnadsplikten.

Stockholms handelskammare framhåller såsom angeläget, att myndigheter,
som verkställde upphandling för försvarsväsendets räkning eller eljest
dreve rörelse av något slag, icke bereddes tillfälle att genom infordrade uppgifter
förskaffa sig vetskap om förhållanden, vilka de kunde utnyttja i
den löpande affärsverksamheten. Om någon myndighet med sådan verksamhet
önskade för planläggningsarbetet erhålla vissa uppgifter, vilka
kunde utnyttjas i affärsverksamheten, borde dessa uppgifter infordras av
riksnämnden och lämpligen sammanställda ställas till förfogande för den
myndighet, som begärt uppgifterna.

Handelskammaren i Malmö, som icke har något att erinra mot förslaget,
framhåller emellertid angelägenheten av att den utvidgade uppgifts- och
biträdesplikten icke tages i anspråk i annan mån än då för ändamålet viktiga
uppgifter ej i annan ordning stå till förfogande samt framför allt att
rätten ej användes för att inhämta alldeles samma uppgifter, som redan
avlämnats till andra myndigheter eller organisationer. Enligt handelskammarens
mening måste därför tillses, att riksnämnden liksom övriga beredskapsorgan
i första hand använda redan förefintligt uppgiftsmaterial samt,
i den mån den nya uppgifts- och biträdesplikten ändock måste tagas i anspråk,
därvid låta sig angeläget vara att såvitt möjligt begränsa skyldigheten
ej endast genom inbördes samråd beredskapsorganen emellan utan
även genom önskvärd samverkan mellan denna och sådana enskilda institutioner,
sammanslutningar och företag, vilka därav beröras eller därvid
kunna medverka. I samband härmed ifrågasätter handelskammaren jämväl,
huruvida icke den anvisning om sådan samverkan med enskilda, som
redan nu funnes angiven i instruktionen för riksnämnden, lämpligen borde
komma till uttryck jämväl i här förevarande lag.

Krig smaterielverket anför beträffande den i 1 § 1 mom. föreslagna skyl -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

digheten till samråd med riksnämnden, att verket, som i princip ansåge det
lämpligt att kontakt på föreslaget sätt etablerades mellan de uppgiftssamlande
myndigheterna, likväl ifrågasatte, om icke från samrådsförfarandet
borde undantagas sådana fall, där vederbörande myndighet med hänsyn till
ärendets ringa vikt eller brådskande natur funne samråd icke böra eller
kunna äga rum. Verket omnämner vidare, att verket i regel kunnat inhämta
uppgifter och påkalla biträde utan att förevarande lag direkt åberopats, och
att verket förutsatte, att denna informationsservice icke försvårades genom
det föreslagna samrådsförfarandet. — Slutligen framhåller verket, att ersättning
för biträde jämlikt lagen bör lämnas med största återhållsamhet
och ifrågasätter, om icke annan myndighet än riksnämnden, innan ersättningsfråga
avgjordes, borde samråda med riksnämnden, åtminstone i fråga
om ersättning överstigande visst belopp.

Livsmedelskommissionen framhåller, att med den utformning riksnämndens
förslag erhållit det vore tveksamt, om icke bestämmelsen om samråd
med riksnämnden måste tolkas så, att samrådet med riksnämnden skulle
äga rum för varje gång en myndighet måste framställa förfrågan till näringslivet
eller på annat sätt anlita biträde av ett företag för beredskapsarbetet.
Detta måste enligt kommissionens mening bliva betungande för
beredskapsmyndigheterna. Den erforderliga samordningen syntes bäst
kunna ske i den formen att riksnämnden utfärdade allmänna direktiv till
vederbörande myndigheter. Då denna direktivgivning mycket väl kunde ske
med stöd av den för riksnämnden gällande instruktionen, ansåge kommissionen,
att den föreslagna bestämmelsen om samråd med riksnämnden
lämpligen borde utgå ur lagen. Därest särskilda bestämmelser i sådant hänseende
ansåges böra utfärdas, torde denna lämpligen böra intagas antingen
i särskild tillämpningskungörelse till lagen eller i Kungl. Maj:ts bemyndigande
att infordra här avsedda uppgifter m. m. — Vidare påpekar kommissionen,
att bland de förhållanden, om vilka enligt lagen uppgift kunde
inhämtas, särskilt borde omnämnas jämväl förbrukning av elektrisk kraft.

Marinförvaltningen anser, att det i lagtexten uttryckligen bör angivas, att
biträde av statlig eller kommunal myndighet, styrelse eller inrättning icke
bör kunna påfordras annat än i hänseenden, som falla inom vederbörandes
verksamhetsområde. Vidare framhåller förvaltningen, att i fråga om
försvarsväsendet samtliga förfrågningar, uppgifter och dylikt skola infordras
genom vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Slutligen
anför marinförvaltningen — under hänvisning till kungörelsen den 26
maj 1939 (nr 414) med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende
å planläggning av rekvisition och förfogande m. m. — att planläggning
av ianspråktagande av egendom genom rekvisition, förfogande eller
på annat sätt icke torde påfordra samråd med riksnämnden, och anser därför
i lagtexten böra införas stadgande om att dylik planläggning äger rum
i enlighet med vad därom särskilt stadgats.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 90.

Departementschefen: I en samtidigt härmed avlåten proposition har förslag
framlagts till en mera definitiv organisation för planläggningen av
rikets ekonomiska försvarsberedskap. Centralorgan för denna planläggning
skall vara riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I vissa delar
skall planläggningen emellertid under riksnämndens överinseende handhavas
av andra myndigheter.

För att en ändamålsenlig planläggning på nu ifrågavarande område skall
erhållas erfordras samverkan mellan å ena sidan de planläggande myndigheterna
och å den andra näringslivet samt statliga och kommunala myndigheter.
Det är nödvändigt, att de planläggande myndigheterna ha ingående
och fortlöpande kännedom om näringslivet, såväl dess förhållanden i allmänhet
som förutsättningarna hos olika näringsidkare eller grupper av
näringsidkare att i olika hänseenden bidraga till näringslivets upprätthållande
under en avspärrnings- eller krigssituation. Myndigheterna i fråga
böra därför ha författningsmässig befogenhet att infordra uppgifter för
och påkalla biträde vid planläggningsarbetet.

Bestämmelser om befogenhet, som nu nämnts, finnas för närvarande i
lagen den 16 april 1937 (nr 159) om skyldighet för näringsidkare in. fl.
att biträda vid arbetet å rikets ekonomiska försvarsberedskap. Berättigade
att infordra uppgifter och att påkalla biträde jämlikt denna lag äro dels
de centrala militära förvaltningsmyndigheterna, dels ock rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Sistnämnda myndighets befogenheter
böra emellertid numera, sedan rikskommissionen ersatts med riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, överföras till denna nämnd.
Härav föranledes ändring i 1937 års lag.

Emellertid har riksnämnden ansett även vissa andra bestämmelser i 1937
års lag böra överarbetas och har framlagt förslag i sådant hänseende. Sedan
yttranden över detta förslag inhämtats från olika myndigheter, har
översyn av lagen verkställts inom folkhushållningsdepartementet. Vid
denna översyn har det befunnits lämpligt, att helt ny lag i ämnet utfärdas.

I enlighet med riksnämndens förslag torde i den nya lagen av de myndigheter,
som skola äga att infordra uppgifter eller påkalla biträde, endast
riksnämnden böra uttryckligen nämnas, medan övriga myndigheter skola
erhålla sådan rätt först efter särskilt förordnande av Kungl. Maj :t. Dylikt
förordnande kan lämpligen intagas i en blivande tillämpningskungörelse
till lagen. De av Stockholms handelskammare anförda betänkligheterna i
fråga om införskaffande av uppgifter, som kunna av statliga myndigheter
utnyttjas vid upphandling eller annan löpande affärsverksamhet, torde
härvid böra beaktas.

Såsom hittills torde den i lagen föreskrivna uppgifts- och biträdesskyldigheten
böra vara inskränkt till fall, då anfordran därom lämnas vederbörande
direkt av myndighet. Rätten att påbjuda eu allmännare uppgiftsskyldighet
utan direkt anfordran torde böra förbehållas Kungl. Maj:t. Sär -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

skild bestämmelse härom i lagen synes icke erforderlig, då en dylik rätt
torde få anses tillhöra Kungl. Maj:ts ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt.

Riksnämnden har föreslagit, att i lagen skall intagas uttrycklig bestämmelse
om att annan myndighet än riksnämnden får med stöd av lagen
infordra uppgift eller påkalla biträde endast efter samråd med nämnden.
Den föreslagna bestämmelsen är otvivelaktigt i princip riktig, då det är
synnerligen angeläget, att näringslivet i förevarande hänseende icke betungas
mer än nödvändigt. Det bör åligga riksnämnden att vaka häröver.
Bestämmelser torde dock icke böra ingå i lagen utan i stället intagas i tilllämpningskungörelsen.

Enligt nu gällande lag åvilar uppgifts- och biträdesskyldighet varje ägare
eller innehavare av industriell anläggning i riket samt envar annan, vilken
här äger eller innehar företag eller verksamhet som kan vid krig, krigsfara
eller andra utomordentliga förhållanden bliva av betydelse för krigsmakten
eller eljest för landets förnödenhetsförsörjning. Den begränsning
i fråga om skyldigheten, som ligger häri, kan vara svår att bedöma i det
enskilda fallet. Liksom riksnämnden anser jag skyldigheten i princip böra
gälla varje ägare eller innehavare av industriell anläggning ävensom varje
annan näringsidkare. Det får i stället ankomma på vederbörande myndighet
att bedöma, vilka uppgifter och vilket biträde som erfordras för planläggningsarbetet.
Myndigheten bör härvid i första hand undersöka, i vad
mån på annat sätt tillgängliga uppgifter äro tillräckliga för det åsyftade
ändamålet. Att i lagtexten intaga särskild erinran härom eller om skyldighet
att i dessa hänseenden samverka med enskilda, synes emellertid icke
erforderligt.

Vid angivandet av de förhållanden, som de från näringslivet infordrade
uppgifterna kunna avse, torde riksnämndens förslag i huvudsak böra följas,
dock med det tillägget, att i enlighet med livsmedelskommissionens
yrkande jämväl förbrukning av elektrisk kraft medtages. Bestämmelsen
innebär viss utvidgning i förhållande till nu gällande lag.

Statliga och kommunala verk, styrelser och inrättningar ha enligt nu
gällande lag skyldighet att lämna uppgifter endast om den i händelse av
mobilisering erforderliga personalorganisationen. Såsom riksnämnden föreslagit
torde häri den ändringen böra göras, att i lagen införes en mera
generell uppgifts- och biträdesskyldighet för statliga och kommunala myndigheter
och inrättningar. Däremot torde i lagen icke böra intagas en av
riksnämnden ifrågasatt bestämmelse, att statlig myndighet, som anser sig
icke kunna lämna begärt biträde inom ramen för de medel, som stå till
myndighetens förfogande, skall underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning.
Denna bestämmelse torde i stället böra intagas i tillämpningskungörelsen.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.

Ersättningsbestämmelserna i den nya lagen torde böra överensstämma
med de nu gällande med den skillnaden, att de göras tillämpliga även å
kommunal myndighet och inrättning. Riksnämnden bör verka för en enhetlig
tillämpning av dessa bestämmelser hos de särskilda myndigheterna.
Föreskrift härom bör intagas i tillämpningskungörelsen.

Särskilda bestämmelser med innehåll motsvarande 1 § 2 och 3 mom. nu
gällande lag torde icke vara erforderliga i den nya lagen.

Sekretessbestämmelsen i 3 § nu gällande lag torde böra omarbetas till
närmare överensstämmelse med motsvarande stadganden i andra lagar,
exempelvis prisregleringslagen. Även straffbestämmelsen torde böra
revideras.

I enlighet med det anförda har inom folkhushållningsdepartementet upprättats
förslag till lag om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid
planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslaget måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga til! detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Curt Nordwall.