Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
1
Nr 87.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till ersättning för skador vållade av personer som
avvikit från vissa anstalter; given Stockholms slott
den 20 februari 1948.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag ay statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över social ärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 februari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och inrikesdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I fem särskilda motioner (II: 84, 139, 221, 276 och 279) till 1947 års riksdag
behandlades frågan om ersättning av allmänna medel till personer, som lidit
skada genom åtgärd av vid sinnessjukhus eller vissa andra anstalter intagen
eller över huvud taget genom brottslig gärning.
Riksdagen anförde (skrivelse nr 475) i anledning av motionerna bl. a.,
att riksdagen fann det i en av motionerna (II: 279) framlagda förslaget att
1—3U 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml. Nr 87.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr ST.
ersättning skall kunna utgå av statsmedel för skada, som tillfogats genom
brottslig gärning, vara värt beaktande. På anförda skäl fann sig riksdagen
emellertid icke beredd att påkalla utredning i ämnet. Härefter anförde riksdagen.
I övriga motioner har ersättning av allmänna medel ifrågasatts endast
beträffande skador vållade av sådana, som äro intagna på sinnessjukhus m. fl.
anstalter, eller rymt eller försöksvis utskrivits därifrån. Efter prövning av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall har ersättning för dylika skador hittills i
viss omfattning tillerkänts skadelidande med anlitande av anslag till extra
utgifter. Enligt riksdagens mening bör en utredning av dessa ersättningsspörsmål
omedelbart inledas. Förslag till åtminstone provisoriska åtgärder
för att utan anlitande av den nödfallsutväg, som extra utgiftsanslagen erbjuda,
möjliggöra ersättning av statsmedel i ömmande fall av skador av
här avsett slag bör om möjligt föreläggas redan nästa års riksdag. Riksdagen
är ej beredd att, såsom påyrkats i vissa motioner, redan nu besluta
om särskild medelsanvisning för skadornas ersättande. Tills vidare torde
alltså den utväg böra anlitas, som anslagen till extra utgifter erbjuda.
Under åberopande av vad sålunda anförts anhöll riksdagen om utredning
av frågan om ersättning av allmänna medel för skador, vållade av personer,
vilka äro eller varit intagna på sinnessjukhus m. fl. anstalter.
Jag hemställer nu att få till behandling upptaga den fråga, vari utredning
begärts av riksdagen. Härvid torde jag till en början få lämna följande
uppgifter rörande hittills inom området tillämpad praxis.
På socialdepartementets föredragning har Kungl. Maj:t under de senaste
åren i ett antal fall beviljat ersättning för skador förorsakade av elever, som
rymt från skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (skyddshem).
Under åren 1944—1946 har Kungl. Maj:t sålunda haft att pröva tre ansökningar
om ersättning för skada till följd av cykelstölder, förövade av
elever som avvikit från skyddshem. Socialstyrelsen, som yttrat sig över ansökningarna,
tillstyrkte i samtliga fall ersättning men föreslog att denna,
särskilt med hänsyn till att cyklarna varit olåsta då de tillgripits, skulle
nedsättas till omkring hälften av cyklarnas värde. Kungl. Maj:t beslöt i
överensstämmelse med socialstyrelsens förslag och ersättningsbeloppen utgingo
från femte huvudtitelns anslag till extra utgifter. I intet av dessa fall
översteg det beviljade ersättningsbeloppet 100 kronor.
Under 1947 ha till socialdepartementet inkommit sex framställningar avseende
skador, som vållats av elever vilka avvikit från skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården. I två fall ha skadorna uppkommit i samband
med inbrott i bostadshus och i de övriga vid tillgrepp av bilar eller försök
därtill. Skadorna ha i de särskilda fallen uppgått till belopp mellan omkring
400 och 1 500 kronor. Av nu ifrågavarande sex ärenden ha fem hittills
avgjorts av Kungl. Maj:t. I dessa fem fall har Kungl. Maj:t påförslag
av statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendena, medgivit ersättning endast
i den mån ömmande omständigheter ansetts föreligga och i det särskilda
fallet bestämt ersättningsbeloppet med hänsyn till sökandens ekonomiska
ställning. Sålunda har i ett fall framställningen avslagits, i ett fall
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
har beviljats full ersättning för liden förlust och i de övriga har ersättning
medgivits med belopp motsvarande ungefär hälften av den beräknade skadan.
De beviljade ersättningsbeloppen, vilka utgått från femte huvudtitelns anslag
till extra utgifter, ha varit 800, 300, 500 och 597 kronor. Socialstyrelsen,
som likaledes yttrat sig över ansökningarna, har i samtliga fall tillstyrkt
full ersättning.
I detta sammanhang må nämnas, att styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona fr. o. m. budgetåret 1937/38 ägt att för skada, som genom
brott vållats av elev vid anstalten, utbetala ersättning med högst 100 kronor
till varje målsägare under villkor, att åtal för brottet i laga ordning eftergivits.
Sådan ersättning har utgått från anstaltens omkostnadsanslag. Tidigare
hade Kungl. Maj:t i ett antal dylika fall tillerkänt skadelidande ersättning,
som utgått från andra huvudtitelns anslag till extra utgifter.
Framställningar om ersättning för skador genom åtgärd av person, som
intagits å fångvårdsanstalt eller sinnessjukhus, ha i det fåtal fall då dylik
framställning under senare år gjorts, avslagits av Kungl. Maj:t. Sista gången
en sådan ansökan prövades synes ha varit år 1938. En framställning har
dock nyligen inkommit till inrikesdepartementet och har ännu icke prövats
av Kungl. Maj:t. Det gäller i detta fall ersättning för skador å en bil, som
tillgripits av två rymlingar från ett sinnessjukhus. Skadorna ha uppskattats
till nära 2 500 kronor.
Med anledning av riksdagens nämnda skrivelse har inom justitiedepartementet
företagits viss utredning, varefter hithörande frågor ytterligare övervägts
inom Kungl. Maj:ts kansli. Utredningen och övervägandena ha begränsats
till sådana skador, som avses i riksdagens hemställan, d. v. s.
skador vållade av personer som äro eller ha varit intagna på vissa anstalter.
Jag torde i detta sammanhang få antyda några av de spörsmål, som härvid
beaktats.
Till en början uppställer sig spörsmålet om vilka slags anstalter, som
här böra komma ifråga. De praktiskt viktigaste torde vara fångvårdsanstalter,
barna- och ungdomsvårdsskolor samt sinnessjukhus. Det kan möjligen
ifrågasättas, att även alkoholistanstalter skola medtagas.
Härnäst blir att avgöra vilket samband, som skall finnas mellan anstaltsvistelsen
och skadans uppkomst. De fall som väckt störst uppmärksamhet
äro tillgrepp och skador som förövats av rymlingar, alltså sådana intagna
som utan lov avvikit från anstalt. För att ersättning skall utgå i sådana
fall tala vissa speciella skäl. Sålunda är uppenbart, att faran för skador av
detta slag är särskilt stor i grannskapet av sådan anstalt, varom här är
fråga. Det kan anses obilligt, att befolkningen i den trakt där en anstalt
är belägen skall löpa större risker än andra. Det vore olyckligt om förläggandet
av en anstalt till en viss ort skulle av denna anledning väcka
oro och ovilja i kringliggande bygd. Ett annat skäl för ersättning i förevarande
fall kan sägas ligga diiri att man både inom fångvården och andra
former för omhändertagande strävar efter mera öppna vårdformer med mindre
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
tvång och mindre bevakning. Därvid räknar man medvetet med att rymningar
komma att äga rum i någon omfattning men att de olägenheter som
uppkomma därigenom äro små i jämförelse med det öppna systemets fördelar.
Det är endast sällan som rymlingar lyckas hålla sig undan någon
längre tid och de skador de vålla äro i allmänhet icke mera betydande.
Aven vid det öppna systemet kan rymningsfrekvensen reduceras till ett
minimum om en effektiv bevakning anordnas. Kostnaderna härför bli emellertid
avsevärda för det allmänna. I detta resonemang om fördelar och nackdelar
hos det öppna systemet kan sägas ligga att man vägt värdet av
skadorna mot vad som vinnes genom systemet, och i konsekvens härmed
kan sägas att det allmänna bör bära dessa skador som ett slags omkostnad
för anstaltsväsendet.
I riksdagens skrivelse avses emellertid icke blott skador vållade av rymlingar
utan även sådana skador, som förorsakats av dem som på försök utskrivits
från anstalt. Beträffande denna grupp kan sägas, att det skulle bli
mycket vanskligt att där draga gränsen för möjligheten till ersättning. Sålunda
måste övervägas, om icke även de som villkorligt frigivits från frihetsstraff
böra medräknas. Framförallt skulle kunna pekas på fall som stå mycket
nära de nyss nämnda, t. ex. att skada vållats av en sinnessjuk, som vistats
i frihet enär han icke kunnat få plats på sjukhus eller som blivit slutligt
utskriven enär man, måhända alltför optimistiskt, ansett att han icke var
farlig för andras säkerhet. Dessa överväganden föra med andra ord in på
det större problemet om samhället borde ersätta i princip all den skada
som vållats därav att samhällets skyddsåtgärder mot kriminella och otillräkneliga
nödvändigtvis måste bli ofullkomliga.
Såvitt angår rymningsfallen kan diskuteras vilket orsakssammanhang som
skall fordras mellan rymningen och skadan. Denna fråga blir aktuell t. ex.
om en rymling lyckas hålla sig undan och sedermera, måhända lång tid
efter rymningen, förövar skada.
Vidare uppstår frågan vilka skador, som böra ersättas. Ersättning kan
sålunda göras beroende av att skadan förövats genom brott. En begränsning
till egendomsskador med uteslutande av personskador kan även tänkas.
Mest svårbehandlade äro de spörsmål, som hänföra sig till den skadelidandes
personliga förhållanden, framförallt hans ekonomiska ställning.
Till en början uppställer sig frågan hur det skall inverka på möjligheten
till ersättning om egendomen varit eller kunnat vara försäkrad. I samband
härmed uppkommer en lad olika problem. Vidare kunna skäl åberopas både
för och^ emot att hänsyn skall tagas till den skadelidandes ekonomiska ställning.
Å ena sidan kan göras gällande, att om ersättning över huvud taget
skall utgå för skador av här ifrågavarande slag det principiellt riktigaste är,
att full ersättning beviljas oberoende av den skadelidandes ekonomi. Framförallt
kan åberopas, att endast denna lösning rimmar med den förut anförda
motiveringen för ersättningen, nämligen att den kan betraktas som en omkostnad
för anstalternas drift. Å andra sidan kan sägas, att man på nuvarande
stadium, i avvaktan på närmare erfarenheter, bör gå försiktigare till väga
Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 5
och icke binda sig för att utge ersättning i andra än ömmande fall. Biksdagens
hemställan avser endast sådana fall.
För egen del torde jag få anföra följande i ämnet. Jag delar den principiella
uppfattning, som torde ligga till grund för riksdagens ställningstagande
till förenämnda motioner, nämligen att staten bör i större utsträckning
än hittills faktiskt skett ersätta skador, som vållats av å vissa anstalter
intagna personer, samt att härvid den nödfallsutväg, som anlitandet av anslag
till extra utgifter innebär, icke bör komma till användning. Statsmakterna
torde sålunda i detta sammanhang böra godkänna principen att staten lämnar
ersättning för dylika skador, varjämte särskilda medel böra anvisas till bestridande
av ersättningarna. Såsom torde framgå av vad jag i det föregående
anfört, förutsätter emellertid en detaljerad reglering av ersättningsmöjligheterna
ställningstagande till en rad delvis svårbedömda spörsmål, för vilkas
lösande hittills tillämpad praxis lämnar endast ringa ledning. Tills vidare
torde man därför i avbidan på ytterligare erfarenhet böra — såsom också
riksdagen ifrågasatt — åtnöjas med en provisorisk reglering. Härvid bör
någon rätt till ersättning icke fastslås i författning utan en prövning inom
relativt vida gränser äga rum av omständigheterna i varje särskilt fall. Under
dessa förhållanden torde prövningen böra ankomma på Kungl. Maj:t.
Ersättningsmöjligheterna synas tills vidare böra i huvudsak begränsas
till rymningsfallen. Med hänsyn till svårigheterna att nu överblicka konsekvenserna
av en utsträckning av ersättningsmöjligheten till fall, då skada
vållats av försöksutskriven person, bör i dessa och därmed likartade fall
ersättning icke utgå i förevarande ordning. Det synes rimligt, att hänsyn i
regel tages till den skadelidandes ekonomiska ställning. Någon sträng begränsning
till ömmande fall synes dock icke f. n. böra komma ifråga. Däremot
synas fall där livränta eller därmed jämförlig ersättning kan ifrågasättas
böra underställas riksdagen.
Innan eu mera definitiv reglering inom nu ifrågavarande område genomföres,
torde en grundligare utredning böra äga rum. Denna utredning synes
emellertid icke böra sättas igång förrän den nu föreslagna provisoriska anordningen
tillämpats någon tid.
Kostnaderna i framtiden för ifrågavarande ersättningar kunna icke med
någon säkerhet beräknas. Sannolikt är att antalet ersättningsansökningar
kommer att avsevärt stiga sedan möjligheten att erhålla ersättning blivit
mera allmänt bekant. Det synes lämpligt att tills vidare anvisas ett gemensamt
anslag för samtliga ersättningar av ifrågavarande slag samt att anslaget
uppföres under femte huvudtiteln. Anslaget torde för budgetåret 1948/49
böra anvisas med ett förslagsvis beräknat belopp av 5 000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Ersättning för skador vållade av personer som avvikit
från vissa anstalter för budgetåret 1948/49 under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av.................. kronor 5 000.
6
Kungl. May.ts proposition nr 87.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
M. Silfverstolpe.
Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.