Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

1

Nr 78.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statlig kreditgaranti
för lån åt den som genomgått polisskola; given
Stockholms slott den 73 februari 79b8.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den som genomgått statens polisskola i
Stockholm eller polisskolan i Göteborg skall, till underlättande bl. a. av eu
planmässig amortering under lämplig tid av ådragna studieskulder, kunna
erhålla lån med statlig kreditgaranti (garantilån) i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som enligt kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 676)
gäller för garantilån åt akademiker och med dem jämförliga kategorier. 1

1 Hilning till riksdagens protokoll 1!)i8. 1 sand. Kr 78.

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Flans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
februari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensak beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg,
fråga rörande kostnaderna för polismännens utbildning samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 oktober 1946 tillkallade
jag den 26 i samma månad tre sakkunniga1 att verkställa utredning
rörande polismännens utbildningskostnader och en eventuell statlig kreditgaranti
för dessa ävensom viss stipendiegivning åt elever vid statens polisskola.
De sakkunniga ha den 22 april och den 29 oktober 1947 avgivit två
betänkanden med förslag i ämnet.

Det förstnämnda betänkandet, där frågan om polismännens skuldsättning
vid genomgång av polisskola behandlas, har utmynnat i förslag om
att den statliga kreditgaranti, som enligt kungörelse den 11 oktober 1946
(nr 676) tillkommer akademiker och med dem jämställda kategorier för
ådragna studieskulder, skall utsträckas att omfatta även den som åsamkats
skulder till följd av polisutbildning.

Det andra betänkandet avser spörsmålet om polispersonalens ekonomiska
förhållanden under polisskoleutbildningen. I denna del går de sakkunnigas
förslag ut på att polisman under sådan utbildning skall äga åtnjuta
avlöning och vissa andra förmåner enligt i stort sett sannna grunder, som
gälla för statens befattningshavare när de deltaga i utbildningskurser som
anordnas vid statliga verk, samt att staten skall bestrida huvudparten av
kostnaderna härför.

Betänkandena ha remissbehandlats i vanlig ordning. I det alldeles övervägande
antalet remissyttranden ha förslagen tillstyrkts. Från några håll 1

1 De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens första kammare David Norman, tillika
ordförande, fil. lic. Nils Norman och sekreteraren hos svenska polisförbundet Martin Sahlin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 78. 3

ha dock erinringar framförts mot såväl förslagens principer som vissa detaljfrågor.

För egen del anser jag, att frågan om polismännens skuldsättning på
grund av utbildningskostnader bör lösas i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag. Jag förordar alltså att den statliga kreditgarantien
får avse lån även åt den som genomgått polisskola. Däremot har jag
av skäl som utvecklas närmare i fortsättningen ansett mig icke böra
framlägga något förslag rörande spörsmålet om polispersonalens ekonomiska
förmåner vid genomgång av polisskola.

Jag anhåller nu att få upptaga ärendet till närmare behandling.

Kompetensvillkor för polispersonalen samt polisutbildning.

Allmänna föreskrifter om kompetensvillkor för polispersonalen,
vartill enligt den inom polisväsendet i allmänhet tillämpade
terminologien hänföras polismän av högst poliskommissaries tjänstegrad,
återfinnas i 5 § polisreglementet för riket den 26 september 1925 (nr
407). Till ordinarie polisman kan antagas endast den som uppnått 23 år.
I stad eller köping som bildar eget polisdistrikt må ej, där invånarantalet
överstiger 2 000, till ordinarie polisman antagas annan än den som genomgått
lägre klassen i en av staten bekostad polisskola; länsstyrelsen likväl
obetaget alt i särskilt fall besluta annat. Detsamma skall gälla beträffande
annat polisdistrikt vars invånarantal överstiger 5 000. Ordinarie anställning
vid kriminalpolisavdelning må ej vinnas av annan än den som
genomgått högre klassen i skola som nyss nämnts. Vidare stadgas, att där
den, som anmäler sig till ordinarie befattning, innehar eller tidigare innehaft
anställning vid polisväsendet eller eljest i statens eller kommuns
tjänst, han ej må antagas till befattningen, med mindre hans tjänstgöring
blivit väl vitsordad.

Utöver de i polisreglementet angivna fordringarna ha i de för polispersonalen
i de olika polisdistrikten utfärdade instruktionerna meddelats
kompletterande bestämmelser rörande de villkor, som skola uppfyllas för
vinnande av anställning i resp. polisdistrikt. Vid utarbetandet av dessa lokala
polisinstruktioner har eu av chefen för socialdepartementet den 12
december 1925 fastställd normalinstruktion tjänat som ledning. I normalinstruktionen
uppställes såsom allmän! villkor för att vinna anställning
vid polisväsendet bl. a. att sökanden fyllt 21 år, bär god hälsa och lämplig
kroppsbyggnad, golt omdöme och lugnt sinnelag samt är känd för
ordentligt levnadssätt och pålitlighet. Vidare uppställes krav på viss allmänbildning.
Sökande till befattning i stad med minst It) 000 invånare —
enligt polislagen är sådan stad skyldig att tillhandahålla reservpolismän
för att tillgodose tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort — skall

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

sålunda ha genomgått minst fyra klasser i allmänt läroverk eller minst
två klasser i kommunal mellanskola eller i liögre folkskola eller folkskolans
högre avdelning i Stockholm eller ock ha efter obligatorisk folkskolundervisning
under minst sex månader bevistat folkhögskola eller däremot
svarande bildningsanstalt eller slutligen ha på annat sätt förvärvat jämförlig,
för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Sökande som är eller varit
fast anställd vid krigsmakten skall ha genomgått furirskola. Sökande till
ordinarie befattning i annat polisdistrikt, för vilken polisskoleutbildning
är föreskriven, skall under minst sex månader ha bevistat folkhögskola
eller däremot svarande bildningsanstalt eller ock ha på annat sätt förvärvat
jämförlig för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Sökande som
är eller varit fast anställd vid krigsmakten, skall ha genomgått korpralskola.
Vidare må anmärkas, att enligt normalinstruktionen genomgång av
högre klassen i polisskolan är föreskrivet även för befälstjänster i städer
med minst 30 000 invånare.

För polismännens utbildning finnas för närvarande två polisskolor,
statens polisskola i Stockholm och en statsunderstödd kommunal
polisskola i Göteborg. Den förra är eu central utbildningsanstalt för polisväsendet
i dess helhet, medan den senare främst har till syfte att meddela
grundläggande utbildning för polismän tillhörande Göteborgs poliskår.

Enligt stadgan den 30 juni 1938 för statens polisskola har skolan till
uppgift att meddela teoretisk och praktisk polisutbildning. Undervisningen
är avgiftsfri. Skolans angelägenheter handhavas av en styrelse, och
undervisningen meddelas av rektor, heltidsanställda lärare och timlärare.
Skolan omfattar en första klass (konstapelsklassen), en andra klass (överkonstapelsklassen)
och en tredje klass (kommissarieklassen). I konstapelsklassen
ges varje läsår två kurser vardera om högst 21 arbetsveckor
och i överkonstapelsklassen en kurs om högst 28 veckor. Undervisning i
kommissarieklassen anordnas de år Kungl. Maj :t bestämmer. Kursen i
denna klass omfattar för elev som icke genomgått överkonstapelsklassen
högst 13 veckor och för elev som genomgått överkonstapelsklassen högst
8 veckor.

I stadgan meddelas vidare bestämmelser om undervisningen i de olika
klasserna, om betygssättning, om inträdesfordringar, prövning av inträdesansökningar
in. in. Beträffande inträdesfordringarna gäller i stort sett följande.
För konstapelsklassen fordras bl. a. att sökanden vunnit anställning
vid polisväsendet eller uppfyller de fordringar, som äro föreskrivna
för att erhålla anställning såsom extra konstapel i reservpolisstad, samt att
han vid ansökningstidens utgång ej fyllt 30 år. Sökande till överkonstapelsklassen
skall inneha ordinarie polismansbefattning, ha genomgått konstapelsklassen
eller viss annan grundläggande polisskoleutbildning samt
ej ha fyllt 35 år. Inträde i kommissarieklassen kan vinnas av den som

Kungl. Maj.ts proposition nr 78. ■>

innehar ordinarie polisinansbefattning samt genomgått överkonstapel sklassen.
Åldersgränserna gälla icke för sökande, som anställts vid polisväsendet
före den 1 januari 1926. Inträdesansökningarna prövas av skolans
styrelse. Styrelsen äger, då särskilda skäl föranleda därtill, meddela
dispens från föreskrifterna om viss högsta ålder och föregående skolutbildning.

För polisskolan i Göteborg gäller ett av Kungl. Maj :t den 17 april 1942
utfärdat reglemente. Skolan har till uppgift att meddela teoretisk och praktisk
polisutbildning av minst samma omfattning som den vilken meddelas
i statens polisskolas konstapelsklass. Vid skolan ges årligen en kurs. Undervisningen
är även här kostnadsfri. Såsom tidigare omnämnts är skolan
främst avsedd för extra konstaplar i Göteborgs stads polisdistrikt, men
även polismän från annat polisdistrikt kunna efter ansökan, som prövas
av styrelsen för statens polisskola, vinna inträde i skolan.

Statlig kreditgaranti åt akademiker m fl.

Genom beslut av 1946 års lagtima riksdag ha medel anvisats till kostnaderna
för lån med statlig kreditgaranti åt akademiker och därmed jämställda
kategorier. Bestämmelser om dessa garantilån återfinnas i den
förut omnämnda kungörelsen den 11 oktober 1946 (nr 676). Enligt denna
må lån med statlig kreditgaranti (garantilån) utlämnas till den som avlagt
akademisk eller därmed jämförlig examen, vilken normalt är ägnad
att bereda vederbörande möjligheter till försörjning. Lån må utlämnas
endast till den, som gjort sig känd för skötsamhet samt med hänsyn
härtill och till i övrigt föreliggande omständigheter kan antagas ha vilja
och förmåga att fullgöra sina förpliktelser såsom låntagare. Ändamålet
med garantilånen är att underlätta en planmässig amortering under lämplig
tid av ådragna studieskulder. Garantilån bör som regel omfatta samtliga
de studieskulder, som åvila sökanden och som med hänsyn till dennes
utbildning och övriga omständigheter kunna anses skäliga. Med studieskuld
avses icke lån från allmänna studielånefonden, lånefonden för universitetsstudier
eller värnpliktslånefonden. Garantilån utlämnas utan annan
säkerhet än den statliga garantien och mot ränta, som fastställes av
Kungl. Maj :t. Räntan utgör f. n. 3%. Amorteringstiden må, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, bestämmas till högst femton
år. Beslut om statlig garanti meddelas av eu av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd
(garantilånenämnden), som består av sex ledamöter, av vilka två böra
företräda allmänna intressen, två vara förtrogna med frågor rörande studiekredit
och två äga god kännedom om förhållandena på de akademiska
eller därmed jämförliga studieområdena. Ordförande utses av Kungl.
Maj:t bland nämndens ledamöter. Vice ordförande utser nämnden inom

I)

Kungi. Maj:ts proposition nr 78.

sig. Nämnden är beslutför, då ordföranden eller vice ordföranden samt
ytterligare minst tre ledamöter äro närvarande. Såsom nämndens beslut
gäller den mening varom de flesta förena sig eller vid lika röstetal den
mening som biträdes av ordföranden.

Garantilån må utlämnas av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, studentkårs
kreditkassa, Sveriges allmänna folkskollärarförenings kreditkassa
eller annan därmed jämförlig kreditkassa.

Beträffande kreditgivningens organisation i övrigt innehåller kungörelsen
bl. a. följande. Ansökan om garantilån göres hos kreditanstalten, som
skall noggrant undersöka sökandens kreditvärdighet och övriga omständigheter
av betydelse för ärendets avgörande samt efter samråd med sökanden
uppgöra förslag till amorteringsplan. Kreditanstalten överlämnar
därefter handlingarna med eget yttrande till garantilånenäinnden. Därest
lånenämnden medger statlig kreditgaranti, skall nämnden i sitt beslut
härom ange lånebeloppets storlek och amorteringsvillkoren samt meddela
erforderliga föreskrifter beträffande lånets användande. Sökanden har därefter
att omedelbart uppsäga de lån, vilka enligt lånenämndens beslut skola
inlösas, samt att om uppsägningen omedelbart underrätta den kreditanstalt
som skall utlämna garantilånet. Låntagaren skall därefter till kreditanstalten
utfärda skuldförbindelse enligt fastställt formulär, varefter det ankommer
på kreditanstalten att infria de lån som uppsagts till inlösen.

Kreditanstalt som utlämnat garantilån har att övervaka, att låntagaren
i vederbörlig ordning fullgör amorteringar och ränteinbetalningar. Gör låntagaren
sig skyldig till försummelse i angivna hänseenden, skall kreditanstalten
därom göra anmälan till garantilånenäinnden senast inom ett år
efter det till betalning förfallet belopp skolat erläggas. Sker ej anmälan
inom sålunda föreskriven tid, upphör den statliga garantien att gälla. I
samband med anmälan som nyss sagts skall kreditanstalten ange, huruvida
enligt dess mening lånet bör kvarligga hos kreditanstalten, uppsägas
till betalning, överflyttas till postsparbanken eller avskrivas, överflyttning
av lånet till postsparbanken skall ske, om kreditanstalten så påyrkat, såvida
lånet ej skall avskrivas. Enligt motiven avses överflyttning av lån till
postsparbanken skola ifrågakomma i sådana fall, där låntagaren oförskyllt
råkat i temporära betalningssvårigheter, som han vid en senare tidpunkt
kan väntas övervinna. Kungörelsen innehåller även bestämmelser rörande
förfarandet om låntagaren genom oriktiga uppgifter föranlett lånets utlämnande,
om låntagaren avlidit eller eljest omständighet inträffat, vilken kan
antagas medföra betalningsoförmåga. Fråga om avskrivning av fordran avgöres
av Kungl. Maj :t. Beslutas avskrivning helt eller delvis av fordran,
skall denna anses efterskänkt till motsvarande belopp, och kreditanstalten
äger erhålla gottgörelse av statsmedel för det avskrivna beloppet jämte
ränta. Vidare meddelas föreskrifter om postsparbankens och generalpoststyrelsens
befattning med lån, som överflyttas till postsparbanken. Slutli -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

gen stadgas, att beslut av garantilånenämnden eller av generalpoststyrelsen
i fråga om garantilån ej får överklagas samt att lånenämnden äger meddela
de ytterligare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpning av
kungörelsen.

Utredningens förslag.

1 de första avsnitten av betänkandet rörande polismännens
skuldsättning på grund av utbildningskostnader
lämna de sakkunniga —- förutom en kortfattad översikt av polisväsendets
organisation — en redogörelse för de förut återgivna bestämmelserna rörande
kompetensvillkor för polispersonalen och polisskoleutbildningen.

I en följande avdelning redogör utredningen för resultatet av vissa undersökningar,
som utredningen företagit rörande dels kommunernas deltagande
i polispersonalens utbildningskostnader, dels elevernas ekonomiska förhållanden
vid genomgång av statens polisskola. Redogörelsen bygger på uppgifter,
som lämnats av 112 städer, 55 köpingar och 134 landsbygdskommuner
av olika storlek i samtliga län resp. från de elever, som deltogo i
konstapelsklassen höstterminen 1946 och i överkonstapelsklassen läsåret
1946—1947. Av redogörelsen inhämtas bl. a. följande.

Kommunernas deltagande i polispersonalens utbildningskostnader. Av
uppgifterna från kommunerna framgår, att stor brist på enhetlighet råder
i fråga om kommunernas deltagande i kostnaderna för polismännens utbildning
och formerna härför. Beträffande städerna har dock i fråga om
den ordinarie polispersonalen en viss grad av enhetlighet inträtt under
senaste tid. Detta torde huvudsakligen sammanhänga med att under hösten
1945, efter förhandlingar mellan svenska stadsförbundet och bl. a. svenska
polisförbundet, utarbetats ett normaltjänstereglemente för städernas
ordinarie befattningshavare. Enligt detta reglemente, som i stor utsträckning
antagits av städerna, äger ordinarie befattningshavare uppbära oavkortad
avlöning under tjänstledighet för studier. Framhållas må emellertid
att, enligt protokollsanteckningar till normaltjänstereglementet, städerna,
såvitt angår polispersonal, rekommenderas att tills vidare tillämpa
nämnda bestämmelser endast i fråga om överkonstapels- och kommissarieklasserna
men ej beträffande konstapelsklassen. Enligt stadsförbundets
uttalande vid en lönekonferens 1945 vore konstapelsklassen att betrakta
såsom en grundläggande utbildning, som polismännen själva borde bekosta.

Beträffande s t ä d e r n a synes lön eller annat bidrag merendels ej utgå
till polisman vid genomgång av konstapelsklassen. Av de förutnämnda
112 städerna ha nämligen 75 som regel icke utbetalat bidrag till elev i
denna klass. Övriga städer ha däremot utbetalat full lön eller bidrag varierande
mellan 20—75 c/c av full lön.

Till elev i överkonstapelsklassen torde däremot flertalet städer utbetala
lön eller bidrag. 60 städer ha nämligen uppgivit att de utbetalade oavkortad
lön och 24 städer att eu efter olika grunder reducerad lön utginge.
I en stad utbetalades ingen lön under skoltiden men viss del av den på

<8 Knngl. Maj:ts proposition nr 7 8.

denna tid belöpande lönen utbetalades sedan polismannen efter genomgång
av skolan återinträtt i stadens tjänst. Från 6 städer har uppgivits, att lön
eller bidrag icke utginge vid genomgång av överkonstapelsklassen, i St
mindre eller nybildade städer har frågan icke varit aktuell och i återstående
12 städer ha beslut om utbetalande av lön eller bidrag tid efter annan
meddelats, men någon fast praxis synes ej ha utbildats.

Av k ö p i n g a r n a ha 3 uppgivit, att lön utbetalades till polisman vid
genomgång av konstapelsklassen, därav i 2 köpingar hela lönen och i en
köping halva lönen. Flertalet köpingar ha emellertid uppgivit, att frågan
icke varit aktuell. Vad beträffar frågan om lön till polisman vid genomgång
av överkonstapelsklassen har 7 köpingar uppgivit, att hela lönen utbetalades,
och 10 köpingar, att en efter olika grunder reducerad lön utginge.

Beträffande landsbygdskommunerna framgår av undersökningen,
att frågor om utbetalande av lön vid genomgång av polisskola endast
uppkommit i mindre utsträckning. I den mån kommun bidragit till
utbildningskostnaderna, ha besluten därom merendels haft karaktär av
engångsföreteelser. I 32 av de 134 landsbygdskommuner, från vilka svar
inkommit, ha beslut meddelats om utbetalande av lön eller bidrag till polisskoleutbildning.
I samtliga fall utom ett ha besluten avsett ordinarie befattningshavare.
1 5 kommuner har hela lönen utbetalats.

Enligt det förut omnämnda normal t jänstereglementet för städerna uppställes
såsom villkor för åtnjutande av lön under polisskoletiden att befattningshavaren
skall kvarstå i stadens tjänst minst fem år vid äventyr
att återbetalningsskyldighet eljest inträder. Av de från kommunerna inhämtade
uppgifterna framgår att detta och liknande villkor, som syfta till
att skapa garantier för att kommunens kostnad för befattningshavarens
utbildning skall komma kommunen till godo, i betydande utsträckning
föreskrivas av kommunerna.

Kommunala lån åt polisskoleelever synas mera sällan beviljas. Enligt de
föreliggande uppgifterna ha endast i) städer och 9 landsbygdskommuner
beviljat dylika lån.

Polisskoleelevernas ekonomiska förhållanden. I konstapelklassen höstterminen
19i6, som omfattade 21 arbetsveckor, deltogo 187 polismän, av
vilka 26 voro anställda i Stockholm, 82 huvudsakligen i andra städer, 28
på landsfiskalskontor, s. k. kontorspoliser, samt övriga huvudsakligen i
landsbygdsdistrikt. Av eleverna voro 50 eller 27 % gifta. Elevernas medelålder
vid kursens början var 26,1 år. Den genomsnittliga tiden för anställning
vid polisväsendet vid kursens början utgjorde — frånsett kontorspoliserna
— 1 år 8 månader. Av de 157 kommunalanställda eleverna erhöllo
104 varken lön eller bidrag under kurstiden. De genomsnittliga kostnaderna
för kursen, beräknade med ledning av uppgifter från 172 elever,
utgjorde 1 946 kr. För eleverna från Stockholm uppgick genomsnittskostnaden
till 1 604 kr. och för de övriga till 2 002 kr. För de gifta av sistnämnda
elever utgjorde kostnaden för kursen i genomsnitt 2 299 kr. och
för de ogifta 1 880 kr. Genomsnittskostnaden för de elever, som ej tillhörde
Stockholms polisdistrikt, har beräknats för bostad till 65 kr. och
för maten till 136 kr. i månaden.

Av de 187 eleverna ha 131 uppgivit, att de måst skuldsätta sig för genomgång
av kursen. Den samlade studieskulden för 121 elever belöpte sig vid
kursens slut till 185 870 kr. Av skulderna, vilka uppgingo till synnerligen

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

skiftande belopp, belöpte 50 % på banker, 24 % på föräldrar och 26 % Pa
andra kreditgivare. Medeltalet av skuldbeloppen per elev var 1 536 kr. Av
de 50 gifta eleverna hade 29 upptagit lån, varierande mellan 300 och 4 000
kr. Medeltalet för dessa elever utgjorde 1 703 kr.

Överkonstapelsklassen läsåret 1946—1947, som pågick i omkring sju manader,
omfattade 123 elever, av vilka 98 voro från städerna och 25 från
landsbygden. Elevernas medelålder vid kursens början utgjorde 33 år;
ingen elev var under 28 år. Av 120 elever, som lämnat svar angående sitt
civilstånd, voro 14 ogifta och 106 gifta. Den genomsnittliga tid eleverna vid
kursens början varit anställda vid polisväsendet utgjorde 9 år. Tidsperioden
mellan genomgång av konstapelsklassen eller motsvarande utbildningskurs
och överkonstapelsklass utgjorde i medeltal 7 år. Under kurstiden
uppburo av samtliga 123 elever 95 hela lönen och 23 en efter olika grunder
reducerad lön. Återstående 5 elever åtnjöto icke något bidrag. Utöver
full lön erhöllo 2 elever stipendier å resp. 200 och 400 kr.

Uppgifter rörande kostnaderna för kursen föreligga från 79 elever. Av
övriga 44 elever voro 40 bosatta i Stockholm eller i dess omedelbara grannskap
och åtnjöto oavkortad avlöning under kurstiden, varför dessa elever
icke haft några särskilda kostnader av nämnvärd betydelse för genomgång
av kursen. Medelkostnaden för de gifta av nämnda 79 elever utgjorde 4 444
kr. Genomsnittskostnaden för de elever som hade barn, tillhopa 57 elever,
uppgick till 4 615 kr. och för de gifta utan barn, tillhopa 15 elever, 3 794
kr. För de ogifta elever, som lämnat uppgift om kostnaden för kursen, tillhopa
7, utgjorde genomsnittskostnaden 2 786 kr. Den genomsnittliga kostnaden
för bostad i Stockholm utgjorde 71 kr. i månaden. Beräkningen har
gjorts med ledning av uppgifter från 70 elever. Medelkostnaden för mat
har med ledning av uppgifter från 74 elever beräknats till 135 kr. i månaden.

Av de gifta elever, som lämnat uppgift om totalkostnaden för genomgång
av kursen, ha 4 uppgivit, att lönen räckt till för bestridande av kurskostnaden.
Dessa elever hade emellertid kunnat hålla kostnaden nere på
grund av att släktingar åtagit sig familjens huvudsakliga försörjning under
kurstiden (3 fall) eller att hustrun försörjt sig genom förvärvsarbete (1
fall). För övriga gifta elever hade kostnaderna överstigit erhållna löneförmåner.
För de gifta elever som erhållit hela lönen under kurstiden, tillhopa
43 elever, varierade de överskjutande utgifterna mellan 186 och 2 870
kr. Medeltalet överskjutande utgifter för dessa elever utgjorde 1 396 kr.
För de av sistnämnda elever som hade barn, tillhopa 37 elever, utgjorde
de överskjutande utgifterna i medeltal 1 468 kr. — I redogörelsen anmärkes,
att uppgifterna lämnats då omkring två månader av kurstiden återstod.
Elevernas uppgifter om kurskostnaderna grunda sig därför, framhåller
utredningen, delvis på en uppskattningsvis gjord beräkning av ifragavarande
kostnader.

Av de 123 eleverna ha 52 uppgivit, att de måst skuldsätta sig för genomgång
av överkonstapelsklassen. Den samlade studieskulden för 49 av dessa
elever — 3 av eleverna hade lämnat ofullständiga uppgifter, varför utredningen
i detta hänseende bortsett från dessa elever —- uppgick till 94 840 kr.
Av skulderna belöpte 50 % på banker, 15 % på föräldrar och 35 % på andra
enskilda. Den genomsnittliga skuldbördan för genomgång av överkonstapelsklassen
utgjorde 1 936 kr. Härtill kom ett sammanlagt belopp av 12 035 kr.,
utgörande icke återbetald skuld för genomgång av konstapelsklassen. Den

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

totala skuld, som åvilade eleverna för utbildning i polisskola, uppgick sålunda
till 106 875 kr. — Även i detta fall ha uppgifterna lämnats, då omkring
två månader av kurstiden återstod, varför det icke är osannolikt, att
en del elever måst skuldsätta sig ytterligare.

I ett följande avsnitt av betänkandet påvisar utredningen olägenheterna
av polismännens skuldsättning och framhåller, att
dessa medföra menliga verkningar ur såväl polismännens egen som det allmännas
synpunkt.

Utredningen påpekar att polismännen redan före sitt inträde i polisskolan
ofta åsamkats skulder för sin utbildning och att de sedermera för att
finansiera utbildningen vid polisskolan nödgas ytterligare skuldsätta sig
till betydande belopp, som i stor utsträckning måste upplånas i den öppna
kreditmarknaden. Härom anför utredningen:

Redan vid inträdet på polismannabanan åsamkas polismannen ofta nog
skulder för sin utbildning på den grund, att han någon tid nödgas gå oavlönad
eller mot ringa lön. Även i den mån polismannen under denna tid
kan bo i föräldrahemmet och sålunda icke behöver skuldsätta sig för sitt
uppehälle, måste han som regel vidkännas betydande engångskostnader
— med nuvarande priser ända upp till 1 000 kr. — för anskaffandet av
uniformspersedlar, vilket för många icke kan ske utan skuldsättning.

Även för dem, som erhålla skälig lön, kan den första tiden medföra
skuldsättning. Polisdistrikten fullgöra nämligen ofta sin i polislagen ålagda
skyldighet att draga försorg om föreskriven uniformering av polispersonalen
på så sätt, att de lämna kontanta bidrag i form av beklädnadsersättning,
som oftast utgår i efterskott per månad eller kvartal. Uppenbart är,
att för många polismän anskaffandet av uniformspersedlar är förenat med
en om än temporär skuldsättning.

Härtill kommer, att de extra polismän, som icke äro knutna till de större
städernas poliskårer, ofta föra en ambulerande tillvaro, som särskilt för
dem, som hunnit bilda familj, kan draga med sig avsevärda kostnader.

För många polismän är sålunda den ekonomiska situationen allt annat
än gynnsam, då de genomsnittligt sett halvtannat år efter den första anställningen
vid polisväsendet vunnit inträde i polisskolans konstapelsklass.
Som framgått av det tidigare anförda åtnjuta eleverna i konstapelsklassen
som regel icke några bidrag till bestridande av de med vistelsen vid polisskolan
förenade kostnaderna. Dessa måste som regel bestridas genom upptagande
av lån.

För dem, som kvalificerat sig för vidare polisutbildning, måste i många
fall ytterligare skuldsättning ske. Visserligen åtnjuta flertalet av eleverna
i överkonstapels- och kommissarieklasserna oavkortad lön under skoltiden,
men då eleverna som regel bildat familj förslår icke lönen till täckandet
av de med vistelsen i Stockholm förenade merkostnaderna utan lånevägen
måste anlitas för finansiering av studiekostnaderna. För dem, som under
studietiden erhålla reducerad lön eller icke erhålla någon lön, uppgår
skuldsättningen till betydande belopp.

Polispersonalen rekryteras uppenbarligen endast i mindre omfattning
ur folkgrupper, som äga ekonomisk möjlighet att bispringa med lån. Av
den tidigare refererade undersökningen framgår, att skulderna till för -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

äldrar utgjorde, i konstapelsklassen 24 % av det totala skuldbeloppet och
i överkonstapelsklassen 15 %. Att märka är emellertid att i många fall, där
vederbörande uppgivit skuld till föräldrar, den huvudsakliga skuldsättningen
skett på annat håll. Vidare lärer få antagas, att föräldraskulderna
till viss del tillkommit på så sätt, att föräldrarna upplånat medel, som de
sedan i sin tur utlånat. Stöd för ett sådant antagande synes finnas bl. a.
i den omständigheten, att skuldsättning enligt instruktionerna för polispersonalen
bör undvikas. För upptagande av de lån, som erfordras för bestridande
av de med vistelsen vid polisskolan förenade kostnaderna, äro
sålunda polismännen i betydande utsträckning hänvisade till den öppna
kreditmarknaden.

Utredningen belyser härefter de nackdelar och svårigheter, som skuldsättningen
i olika hänseenden medför för polismännen, och anför härom:

Den skuldsättning, som föranledes i samband med genomgång av konstapelsklassen,
sker som regel vid en tidpunkt, då eleverna antingen nyss
bildat familj eller just stå i begrepp att göra det. Då familjebildning som
regel är förenad med skuldsättning inses lätt, att tiden närmast efter genomgång
av konstapelsklassen för flertalet polismän erbjuder ekonomiska
svårigheter, för de ekonomiskt sämst lottade av allvarlig art.

Likartat är förhållandet för dem, som genomgått överkonstapelsklassen.
Eleverna i denna klass äro som regel gifta. Skuldsättning föranledd av föregående
polisutbildning och familjebildning har för många polismän medfört,
att deras ekonomi vid inträdet i överkonstapelsklassen är hårt ansträngd.
Många elever ha icke kunnat slutbetala de skulder, som de ådragit
sig vid genomgång av konstapelsklassen. I denna situation tvingas de
till ytterligare skuldsättning. Detta sker vid en tidpunkt, då vederbörande
med avseende på såväl tjänstetidens längd som levnadsåldern nått så
långt, att skuldsättning på grund av utbildning normalt icke borde få
äga rum.

De svårigheter, som nu antytts, ställa otvivelaktigt många polismän i en
svår situation. Svårigheterna för polismännen att med de i regel låga löner,
som utgå till polispersonalen, amortera även en måttlig studieskuld äro
med rådande korta amorteringstider stora. För dem, som ha studieskulder
uppgående till flera tusen kronor, innebär ordnandet av en planmässig
amortering av skulderna ett mycket allvarligt problem. I detta sammanhang
må erinras om att många polismän, bundna av kommunala villkor
på sätt i det föregående framhållits, under avsevärd tid efter genomgång
av polisskolan faktiskt äro förhindrade att söka mot deras kompetens svarande
bättre avlönade anställningar i andra kommuner.

Förutom de olägenheter, som äro förbundna med ordnandet av eu planmässig
amortering av studieskulden, framträda även olägenheter ur synpunkter,
som äga samband med beredande av säkerhet åt långivare eller
borgensmän. Sålunda lärer det icke vara ovanligt, att låntagare för detta
ändamål ser sig nödsakad att hålla ett betryggande försäkringsskydd. Förutom
olägenheten av att familjen berövas det ekonomiska skydd, som normalt
är varje försäkrings ändamål, kunna härigenom uppkomma kostnader,
vilka bidraga till ätt ytterligare försämra polismannens ekonomiska
ställning.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 78.

Beträffande de olägenheter, som skuldsättningen i fråga medför ur samhällets
synpunkt, framhålles i betänkandet, att skuldsatta polismän lätt
kunna riskera att komina i en ur allmän synpunkt olämplig beroendeställning
till långivare och borgensmän. Härvid erinrar utredningen om den i
13 § normalinstruktionen intagna föreskriften, att polisman bör särskilt
iakttaga att han icke må sätta sig i skuld hos någon, vars verksamhet han
har att å tjänstens vägnar övervaka, eller anlita sådan person såsom borgensman.
Utredningen fortsätter:

Denna föreskrift utgör en konkretisering av eu i samma paragraf intagen
allmän föreskrift av innehåll, alt polisman icke må låta sig i sitt förhållande
i tjänsten obehörigen påverkas av hänsyn till enskilda intressen.
Uppenbarligen inrymmes häri en princip om polismannens oväld, som utgör
en av grundvalarna för det förtroende hos allmänheten, vars bibehållande
och stärkande utgör en angelägen uppgift i ett demokratiskt samhälle.
De krav, som här uppställts på polismännen, ha emellertid icke motsvarats
av åtgärder från det allmännas sida i syfte att undanröja de olägenheter,
som äro förbundna med den nuvarande skuldsättningen på grund
av utbildningskostnaderna. Insikten härom har medverkat till skapandet
av misstämning bland polismännen, vilket på sina håll icke undgått uppmärksamhet
bland allmänheten.

Det må här även framhållas, att polismännen från landsbygden och
mindre orter som regel tvingas till skuldsättning i större omfattning än
övriga polismän. Eftersom de förra i regel äro sämst ställda i lönehänseende,
äro olägenheterna av skuldsättningen störst för dem. Detta gäller
även i fråga om förtroendet hos allmänheten. Nu ifrågavarande polismäns
ekonomiska förhållanden äro helt naturligt i mindre mån skyddade från
insyn utifrån än övriga polismäns. Samtidigt kunna riskerna av en beroendeställning
lättare aktualiseras för polismän på orter, där polispersonalen
är fåtalig. I detta sammanhang må även framhållas, att polismän
på landsbygden ofta omhänderha anförtrodda medel. Det är icke ägnat atl
inge förtroende hos allmänheten, att dessa polismän måste dragas med
skulder, till följd varav de vid aktualiserade betalningssvårigheter tvingas
att uppträda som hjälpsökande hos ortsbefolkningen.

Med hänsyn till de olägenheter, som polispersonalens omfattande skuldsättning
till följd av polisskoleutbildningen enligt utredningens mening sålunda
medför ur såväl polismännens egen som samhällets synpunkt, böra,
framhåller utredningen, åtgärder vidtagas i syfte att så långt ske kan undanröja
dessa nackdelar. Detta bör ske även om frågan rörande de ekonomiska
förmånerna till polismännen under polisskoletiden framdeles löses
så, att skuldsättning på grund av utbildning i polisskola normalt icke behöver
ifrågakomma. En dylik reglering kan nämligen enligt utredningen
icke förutsättas sträcka sig bakåt i tiden. Såsom eu lämplig lösning förordar
utredningen, att den statliga kreditgaranti, som, på sätt tidigare omnämnts,
tillkommer akademiker och därmed jämställda kategorier för
ådragna studieskulder, utsträckes att gälla jämväl för den som ådragit
sig skulder till följd av polisutbildning. En sådan anordning skulle enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 7 tf. 13

utredningens mening möjliggöra en mera planmässig amortering av studieskulderna
än f. n. och skänka stadga åt vederbörande polismans ekonomi,
befria honom från beroende av enskilda långivare eller borgensmän
samt undanröja olägenheterna av att tagna försäkringar tjäna såsom säkerhet
för studieskulder. Under hänvisning till det förslag utredningen framlagt
rörande polismännens ekonomiska förmåner vid genomgång av polisskola
framhåller utredningen, att den förordade kreditgarantien huvudsakligen
skulle avse dem, som redan genomgått eller inom den närmaste tiden
komma att genomgå polisskola. I den mån de ekonomiska förhållandena
för polisskoleeleverna framdeles förbättrades, komme den statliga kreditgivningen
för polispersonalens studieskulder att förlora i betydelse.

Beträffande frågan om behörighet att söka lån anför utredningen: Behörighet

att söka lån bör tillkomma den, som genomgått av staten bekostad
eller understödd polisskola, d. v. s. förvärvat den utbildning, som
enligt polisreglementet i regel erfordras för vinnande av ordinarie anställning
vid polisväsendet. I enlighet med förslagets allmänna syfte torde som
regel även böra gälla krav på att lånesökanden är knuten till polisväsendet.
Emellertid synes något sådant krav icke böra föreskrivas, utan torde det
få prövas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet om skäl
föreligger att medgiva garantilån även åt annan sökande.

Om syftet att undanröja olägenheterna av polismännens skuldsättning
på grund av kostnader för sin utbildning helt skall nås, synes emellertid
böra öppnas möjlighet till kreditgivning inom en något vidare ram. Det
synes nämligen sannolikt, att även andra till polisväsendet knutna befattningshavare,
än som nyss avsetts, åsamkats skulder till följd av kostnader
för sin utbildning. Utredningen har därvid särskilt uppmärksammat, att
det inom landsfiskalsorganisationen torde finnas befattningshavare, som
till följd av de före distriktsåklagarreformens genomförande otillfredsställande
utbildnings- och avlöningsförhållandena, åsamkat sig skulder för sin
utbildning och till följd härav skäligen böra erhålla tillfälle att sanera sin
ekonomi. Utredningen förbiser därvid icke, att vissa svårigheter kunna förefinnas
att i sådana fall bedöma i vad mån uppgivna skulder äro att hänföra
till kostnader för vederbörandes utbildning. Dessa svårigheter synas
dock icke böra överskattas. I allmänhet torde det icke möta några svårigheter
att med ledning av föreliggande upplysningar avgöra, om vederbörande
nödgats skuldsätta sig för sin utbildning. I den mån så är fallet
synes i det begränsade antal fall, varom här kan bliva fråga, det påtagliga
allmänna intresset av att befattningshavare vid polisväsendet har en ordnad
ekonomi tala för en fri skälighetsprövning av lånebeloppets storlek.

1 detta sammanhang påpekar utredningen, att de som avlagt distriktsåklagarexamen
redan på grund av nu gällande bestämmelser torde äga
möjlighet alt erhålla garantilån.

Rörande lånens o in fattning framhåller utredningen all, om förslagets
syfte skulle nås, lånen borde omfatta icke endast skulder, ådragna
på grund av utbildning i polisskola, utan även sådana skulder som hän -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

förde sig till annan utbildning samt praktikanttjänstgöring. Garantilånen
kol de sålunda omfatta samtliga till följd av studier eller annan utbildning,
praktikanttjänstgöring inbegripen, ådragna skulder, som vid tiden
lör låneansökningen åvilade sökanden och som med hänsyn till dennas
utbildning och övriga omständigheter kunde anses skäliga. Någon maxiinering
av lånebeloppets storlek syntes med hänsyn till de ytterst växlande
förhållandena för polismännen under utbildningstiden icke kunna ske och
ej heller vara lämplig, utan det torde böra överlåtas till lånenämnden att
med ledning av vad som i varje särskilt fall blivit upplyst pröva beloppets
skälighet.

Beträffande a morterings villkor en för lånen föreslår utredningen
icke någon avvikelse från vad som gäller med avseende på akademikerlånen.
Såsom skäl härför framhåller utredningen:

Visserligen uppgår polismännens skuldsättning på grund av utbildning
i allmänhet till väsentligt lägre belopp än den skuldsättning, som i regel
åvilar den, som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen, men å
andra sidan äro polismännens löner i allmänhet väsentligt lägre än akademikernas.
Det bör dock betonas, att även om amorteringstiden sålunda
kan utsträckas ända till 15 år och, då särskilda omständigheter därtill
töranleda, ännu längre en så lång amorteringstid endast mera undantagsvis
synes böra komma i fråga. Med hänsyn till det smidiga sätt, på vilket
bestämmelserna om de statliga garantilånen äro utformade, synes icke behöva
befaras, att amorteringstiderna behöva utsträckas längre än vad som
med hänsyn till omständigheterna kan vara skäligt.

Organisationen av den föreslagna kreditgivningen bär enligt utredningen
handhavas av de organ, som handlägga ärenden rörande akademikerlån.
För att polismännens synpunkter skola bli tillgodosedda inom
garantilånenämnden föreslås dock, alt två av Kungl. Maj:t, efter förslag
av vederbörande polisorganisation utsedda personer, som företräda polismännens
intressen, skola äga deltaga i nämndens överläggningar och beslut
i ärenden om lån till polismän. Några ändrade regler om garantilånenämndens
beslutförhet anser utredningen icke erforderliga.

Vad slutligen angår kostnaderna för den ifrågasatta låneverksamlieten
anser utredningen, att några medel utöver det förslagsanslag, som
anvisats för garantilånenämndens verksamhet för akademikerlånen, tills
vidare icke erfordras. Utredningen anför härom:

Det totala beloppet av de skulder, som kunna komma i fråga till inlösen
enligt utredningens förslag, kan icke med någon grad av säkerhet bedömas
liksom ej heller i vilken utsträckning den föreslagna låneformen
kommer att anlitas. Emellertid synes kunna hävdas, att den kreditgivning,
varom nu är fråga, kommer att få blygsam omfattning i jämförelse med
den, som statsmakterna redan bundit sig för.

De förlustrisker, som ett förverkligande av utredningens förslag kan antagas
medföra för statsverket, synas skäligen ej befaras bliva större än de,
som äro förbundna med kreditgivningen till dem, som avlagt akademisk

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

eller därmed jämförlig examen. Rörande sistnämnda kreditgivning föreligga
ej heller några säkra hållpunkter för bedömandet av förlustriskerna.

Även om förlustriskerna sålunda icke f. n. kunna bedömas med den
säkerhet, att en viss årlig förlust kan på förhand beräknas, synes emellertid
kunna antagas, att förlusterna under den första tiden bliva synnerligen
ringa.

Såsom tidigare omnämnts har utredningen i ett särskilt betänkande även
framlagt förslag rörande en reglering av frågan om polismännens
ekonomiska förmåner vid genomgång av polisskola.
Förslaget, vilket i stort sett utformats enligt de principer som gälla för statens
befattningshavare vid deltagande i utbildningskurser som anordnas
vid statliga verk, innebär i huvudsak följande. Ordinarie polisman skall
såsom elev vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg äga åtnjuta
oavkortad lön. Avlöningskostnaderna skola helt bestridas av staten. Polisman,
som är familjeförsörjare och ej är bosatt på utbildningsorten, skall därjämte
under kurstiden av statsmedel äga uppbära en ersättning av 5 kronor
om dagen. Extra polisman, som av polisdistriktet ej erhåller avlöning
vid genomgång av konstapel sklassen vid statens polisskola eller den motsvarande
utbildningskursen vid polisskolan i Göteborg, skall av staten erhålla
bidrag (statsstipendium), som i stort sett avses skola täcka kostnaderna
för kursen. Vid genomgång av konstapelsklassen vid statens polisskola
skall stipendiet utgöra, för elev som är familjeförsörjare 2 000 kr.
och för annan elev 1 250 kr., motsvarande 400 resp. 250 kr. i månaden.
I den mån extra polisman såsom elev vid polisskola erhåller avlöning av
polisdistriktet skall staten bidraga med hälften av avlöningskostnaden.
Dessutom skola såväl ordinarie som extra polismän av statsmedel åtnjuta
ersättning enligt allmänna resereglementet för resan till och från utbildningskurserna
samt för en extra resa under kurstiden till och från hemorten.

Kostnaderna för realiserandet av förslaget — vilket förutsättes skola
gälla även för de utbildningskurser för polissystrar som kunna komma
att anordnas — ha av utredningen för budgetåret 1948/49 beräknats för
konstapels- och överkonstapelsklasserna vid statens polisskola till 1 104 000
kr. och för utbildningen vid polisskolan i Göteborg till 50 000 kr. Därest
under nästa budgetår en kommissariekurs och eu polissysterkurs komma
att anordnas vid statens polisskola, skulle de beräknade kostnaderna sammanlagt
uppgå till 1 263 000 kr.

Remissyttrandena.

över utredningens förslag om statlig kreditgaranti för polismännens utbildningskostnader
ha yttranden avgivits av statskontoret, generalpoststyrelsen,
styrelserna för statens polisskola och polisskolan i Göteborg, stats -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

polisintendenten, överståthållarämbetet efter hörande av polismästaren,
länsstyrelserna i samtliga län, envar efter hörande av landsfogden i länet
och de polischefer, vilkas yttranden länsstyrelsen ansett böra inhämtas,
garantilånenämnden, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen,
föreningarna Sveriges landsfogdar, landsfiskaler, stadsfiskaler, landsfiskalsassistenter
och poliskommissarier, svenska polisförbundet, svenska
stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen
i Sverige samt tjänstemännens centralorganisation.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av nära nog
samtliga remissinstanser. Endast statskontoret har avstyrkt detsamma, varjämte
svenska bankföreningen framfört en del kritiska allmänna synpunkter.
I de yttranden, där förslaget gillas, ha några skäl utöver dem utredningen
åberopat ej anförts.

Såsom motivering för sitt avstyrkande av förslaget har statskontoret
anfört:

Gällande bestämmelser om statlig kreditgaranti åt dem, som avlagt akademisk
eller därmed jämförlig examen, vilka bestämmelser de sakkunniga
ha tagit till förebild för sitt nu framlagda förslag, ha tillkommit för att
stödja personer, som på grund av särskilt dyrbar utbildning åsamkat sig
skulder av en helt annan storleksordning än den, varom i detta sammanhang
kan bliva fråga. För akademikernas vidkommande gäller det en flerårig
utbildning inom ett vidare studieområde, medan det för poliserna är
fråga om vissa kortare kurser inom ett begränsat fackområde. Med nutidens
starka yrkesspecialisering och skärpta utbildningskrav måste helt naturligt
förutsättas, att studieskulder ådragas vid snart sagt all yrkesutbildning.
Konsekvensen av ett utsträckande av rätten till"statlig kreditgaranti
även till polismännen måste därför bliva, att andra yrkesutövare,
vilka befinna sig i samma ekonomiska predikament, komma att kräva
motsvarande förmån. Dylika krav lära då svårligen kunna i längden avvisas.
Den verkställda utredningen synes heller icke giva vid handen, att
polisens skuldsättning är av sådan omfattning, att särskilda stödåtgärder
från statens sida böra vidtagas enbart för denna speciella yrkesgrupp. Del
torde i detta sammanhang även böra erinras om att polisen ofta rekryteras
från avgående militärunderbefäl, som vid avskedet från krigsmakten
äger uppbära avgångsersättning, avsedd bl. a. att bestrida viss del av
kostnaderna för utbildning i civilt yrke.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha framförts av svenska bankföreningen.

Förslagets detaljbestämmelser ha i vissa yttranden föranlett erinringar.

Beträffande frågan om behörigheten att söka lån ha sålunda
länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län, landsfogden i sistnämnda
län, Kronobergs länsavdelning av landsfiskalsföreningen samt landsfiskalerna
i Solna och Oskarströms distrikt uttalat sig för att endast de som
äro knutna till polisväsendet böra kunna komma i fråga för erhållande
av lån.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att såsom villkor för erhållande

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

av kreditgaranti borde uppställas att lånesökanden genomgått polisskola
med godkända betyg samt att han skulle vara livförsäkrad för minst det
belopp, vartill lånet uppginge.

Landsfogden i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida den föreslagna kreditgarantien
även borde omfatta utbildningskostnader, som befattningshavare
tillhörande landsfiskalsorganisationen ådragit sig före distriktsåklagarreformens
genomförande. Enligt landsfogdens åsikt syntes behovet därav
knappast vara så stort, att det uppvägde de påtagliga svårigheter, som
vore förenade med att i varje särskilt fall bedöma i vad mån uppgivna
skulder hänförde sig till vederbörandes utbildning.

Även föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter har understrukit svårigheten
att bedöma i vad mån befattningshavares vid landsfiskalsorganisationen
skulder hänförde sig till vederbörandes utbildning. Föreningen
har härom anfört:

Det är obestridligt, att en del befattningshavare inom landsfiskalsorganisationen
måst skuldsätta sig. I likhet med utredningen måste dock föreningen
understryka, att stora svårigheter förefinnas att bedöma i vad mån
skulderna äro att hänföra till vederbörandes utbildning och praktikanttjänstgöring''.
Ett exempel: En landsfiskalsaspirant inträdde å banan 1927.
Under första året åtnjöt han ingen lön. Nästa år erhöll han en månatlig
lön om 25 kronor. De därpå följande fem åren ökades lönen successivt till
100 kronor i månaden. Under denna period hade aspiranten dock att på
egen bekostnad under sex månader fullgöra praktisk tjänstgöring vid kriminalpolisen
i Stockholm. Under åren 1934—1937 erhöll aspiranten en genomsnittlig
månadslön om 150 kronor. Sistnämnda år förordnades han
som landsfiskalsassistent med en lön om cirka 250 kronor i månaden. 1 id
distriktsåklagarreformens genomförande 1941 förordnades han som landsfiskalsassistent
i dåvarande lönegraden Eo 14. — Det nu framlagda

exemplet är icke något ytterlighetsfall utan ett rent normalfall. Framhållas
bör kanske i detta sammanhang, att åtskilliga landsfiskalsaspiranter
tidigare måst erlägga betalning för första praktikantåret. — Med detta
exempel för ögonen kan man fråga sig, var gränsen för praktikanttjänstgyringen
skall dragas. Det torde vara svårt att som sådan tjänstgöring
rubricera en så pass lång tidsperiod som de tio första åren, då aspirantens
lön klart underskred även dåvarande existensminimum. Med andra ord
torde man icke konsekvent kunna sätta likhetstecken mellan praktikanttjänstgöring
och tjänstgöringstid, varunder oskäligt låg lön uppburits.

Styrelsen för polisskolan i Göteborg och polismästaren i nämnda stad
anse, alt det skulle vara fördelaktigt, om den föreslagna kreditgarantien
kunde utsträckas alt gälla även den som vunnit inträde i polisskola. Finansieringen
av själva studierna kunde för många elever vara svar att oidna
även med hänsyn till möjligheten att sedermera erhålla garantilan för
sludiekostnaderna. En dylik utvidgning av kreditgivningen skulle vara särskilt
värdefull, om utredningens förslag rörande avlöning åt polismän vid
genomgång av polisskola icke komme att genomföras.

Vad angår 1 å n e n s o in fattning har länsstyrelsen i Östergötlands

2 Hihang till riksdagens protokoll I!)''i8. 1 sand. Nr 18.

18

Kungi. Maj.ts proposition nr 78.

län framhållit, att lånen icke borde omfatta andra skulder än sådana, som
hänförde sig till polisutbildningen. Att staten i förevarande ordning skulle
ikläda sig garanti för lån för skulder, föranledda av studier eller annan
utbildning före eller efter vederbörandes polisutbildning, syntes mindre
lämpligt.

Generalpoststyrelsen ifrågasätter huruvida ej den för kreditgarantien för
akademikerlånen gällande bestämmelsen, att sådant lån ej får omfatta
skuld i form av lån från allmänna studielånefonden, lånefonden för universitetsstudier
eller värnpliktslånefonden, borde gälla även för polislånen.
Detta vore enligt styrelsens mening motiverat med hänsyn bl. a. därtill att
räntesatserna för studielånen och akademikerlånen vore olika.

Rörande amorterings villkoren ifrågasätter länsstyrelsen i Hallands
län om icke amorteringstiden borde begränsas till högst 10 år. Polismännens
skuldsättning för utbildning torde, framhåller länsstyrelsen, i allmänhet
även med hänsynstagande till storleken av de löneförmåner, som
efter utbildningen tillkomme dem, vara mindre betungande än akademikernas.
Även för polismännen själva syntes det vara till fördel att de tvingades
avbetala sina utbildningskostnader så snart som möjligt eller i varje
fall innan ökade levnadskostnader till följd av familjebildning m. m. försvårade
skuldavbetalning.

Även Kronobergs läns avdelning av landsfiskalsföreningen har uttalat
sig för en dylik begränsning av amorteringstiden.

F rågan om kreditgiv ningens organisation har diskuterats
i några yttranden. Beträffande utredningens förslag, att lånen till polismän
skola utlämnas av samma kreditinstitut som handha utlåningen av akademikerlånen,
finner svenska bankföreningen denna anordning naturlig
men är tveksam rörande affärsbankernas villighet att utlämna dylika lån.
Härom anför föreningen:

Affärsbankerna ha i allmänhet anmält sig villiga att utlämna garantilån
till akademiker enligt 1946 års lagstiftning, och det ankommer helt
naturligt även i detta fall på envar bank att avgöra, huruvida den önskar
utlämna garantilån enligt det föreliggande förslaget. Med hänsyn till att
sådana lån genomsnittligt skulle komma att vara av väsentligt mindre storlek
och sålunda ge mindre ränteinkomster än akademikerlånen men likväl
komme att vara förenade med samma administrativa arbete som dessa,
kan det emellertid vara tveksamt, huruvida bankerna skola visa samma
beredvillighet att utlämna dylika lån som fallet varit och är med akademikerlånen.

Vad angår förslaget att garantilånenämndens verksamhet skall utsträckas
att omfatta även lån till polismän har garantilånenämnden — under
framhållande att det syntes olämpligt att för handhavande av en verksamhet,
som principiellt och organisatoriskt överensstämde med nämndens
uppgifter, tillskapa ett nytt organ — förklarat sig icke ha något att erinra
mot detsamma.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Mot den av utredningen föreslagna ändringen av garantilånenämndens
sammansättning ha garantilånenämnden, länsstyrelsen och landsfogden i
Malmöhus län samt svenska bankföreningen ställt sig mer eller mindre
avvisande. Till belysande av kritiken må återges följande uttalande av
garantilånenämnden.

Det synes icke lämpligt eller ens möjligt att varje yrkeskategori bland
låntagarna skall vara representerad i garantilånenämnden. De flesta av de
skilda yrken, som nämndens nuvarande klientel tillhör, äro f. n. icke representerade
i nämnden, vilket hittills icke visat sig vara till något men för
verksamheten.

Frågan om förändringar i garantilånenämndens sammansättning torde
lämpligen böra anstå tills vidare och upptagas till prövning vid en tidpunkt,
då nämndens arbetsuppgifter bättre kunna överblickas. Under den
korta tid som nämnden arbetat har nämligen frågan om garantilån åt
skilda grupper med kostnadskrävande utbildning aktualiserats, och bl. a.
torde ett förslag om garantilån redan under pågående utbildning inom
kort komma att framläggas av studentsociala utredningen. Det finnes
alltså anledning att förvänta att den verksamhet som nämnden bedriver i
framtiden kommer att betydligt utvidgas.

Styrelsen för statens polisskola, som icke vill motsätta sig att personer,
som företräda polismännens intressen, deltaga i handläggningen av ärenden
rörande de ifrågasatta lånen, anser dock att en motsvarande inskränkning
av antalet ledamöter bör ske, exempelvis så att de ledamöter, som
företräda akademiker och likställda, ej skola deltaga i behandlingen av
dessa ärenden.

Beträffande slutligen kostnaderna för förslagets genomförande
har garantilånenämnden framhållit, att den föreslagna utvidgningen av
nämndens verksamhet komme att medföra en ökning av dess administrationskostnader
samt att frågan om sättet för dessa kostnaders bestridande
torde böra övervägas i samband med förslagets realiserande.

Över utredningens förslag rörande polispersonalens ekonomiska förmåner
vid genomgång av polisskola ha yttranden i stort sett avgivits av samma
myndigheter och organisationer, som yttrat sig över förslaget om statlig
kreditgaranti för polismännens utbildningskostnader. Även ifrågavarande
förslag har i allmänhet vunnit gillande i remissvaren. I några av dessa har
man dock intagit en avvisande hållning till den lösning av frågan utredningen
förordat. Så är fallet beträffande de yttranden, som avgivits av
statskontoret, överståthållarämbctet och länsstyrelsen i Kronobergs län.
Såsom skäl för sin ståndpunkt ha dessa myndigheter huvudsakligen anfört,
att förslaget avveke från nu gällande principer för fördelningen av
kostnaderna för polisväsendet mellan staten och kommunerna samt att
förslagets genomförande kunde komma att föregripa statsmakternas ställningstagande
till frågan om polisväsendets förstatligande.

20

Kungl. Maj. ts proposition nr 78.

Departementschefen.

Enligt gällande polislag är polisdistrikt pliktigt alt skäligen avlöna de
polismän, som enligt lagen skola finnas anställda i distriktet. Kostnaderna
för polisväsendet bestridas också till huvudsaklig del av polisdistrikten.
Statsbidrag utgår allenast för en mindre del av kostnaderna. Utom på
landsbygden och i mindre orter fordras i allmänhet för att en polisman
skall vinna ordinarie anställning vid polisväsendet att han genomgått
polisskola.

De av utredningen företagna undersökningarna visa, att polisutbildningen
föranleder en icke obetydlig skuldsättning för polismännen. Detta
torde främst bero därpå att polisdistrikten i stor utsträckning icke utbetala
lön till polismännen för den tid då de genomgå polisutbildning. Polismännens
skuldsättning måste anses medföra väsentliga olägenheter icke endast för
dem själva utan även för det allmänna. Såsom utredningen framhållit är
det därför ett samhällsintresse av vikt att dessa konsekvenser av polismännens
utbildningsskulder så långt det är möjligt undanröjas.

När utredningsmännen den 18 oktober 1946 tillkallades, uttalade jag till
statsrådsprotokollet, att de med polisutbildningen förenade skäliga kostnaderna
i princip borde täckas genom avlöning från resp. polisdistrikt.
Skulle vissa polisskoleelever på grund av sin tjänsteställning icke kunna
komma i åtnjutande av lön från polisdistriktet, syntes möjligheten att genom
statsstipendium bidraga till att täcka utbildningskostnaderna böra
övervägas. En sådan stipendiegivning borde dock utformas under iakttagande
av att polisdistriktens intresse att betala skälig lön under studietiden
ej minskades.

Enligt det förslag till lösning av frågan om polismännens ekonomiska
förhållanden vid genomgång av polisskola som utredningen framlagt skall
emellertid staten helt bestrida utbildningskostnaderna för ordinarie och en
väsentlig del av dessa kostnader för extra polispersonal. Denna lösning avviker
i avsevärd mån från nu gällande principer angående fördelningen av
kostnaderna för polisväsendet mellan staten och kommunerna. Ett genomförande
av.förslaget skulle vidare för statsverket medföra betydande kostnader.
Enligt utredningens beräkningar skulle sålunda förslagets förverkligande
för nästa budgetår medföra en ökning av statens utgifter med i
runt tal 1,2 milj. kr. Med hänsyn härtill och då ett realiserande av förslaget
skulle kunna föregripa ett ställningstagande till det sedan länge
vilande men nu åter aktuella spörsmålet om ett förstatligande, helt eller
delvis, av polisväsendet anser jag mig icke i detta sammanhang böra framlägga
något förslag i förevarande hänseende.

Däremot anser jag mig böra biträda utredningens förslag om statlig kreditgaranti
avseende polismännens utbildningskostnader. Utredningens förslag
rörande denna fråga synes välbetänkt. Ur det allmännas synpunkt är

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

det angeläget, att befattningshavare vid polisväsendet i största möjliga män
intaga en ekonomiskt oberoende ställning. Med hänsyn till de grannlaga
uppgifter, som ankomma på polismännen i de olika polisdistrikten, är det
härvid av alldeles särskild betydelse, att dessa ej stå i något beroende till
enskilda personer inom sina tjänstgöringsområden. I sådant hänseende har
också i de för polispersonalen gällande tjänsteföreskrifterna stadgats ovillkorligt
förbud för polisman att sätta sig i skuld hos någon, vars verksamhet
han har att övervaka, eller anlita sådan person såsom borgensman. Att
detta förbud — som syftar till att säkerställa det viktiga kravet på polismannens
oväld och opartiskhet — i praktiken också upprätthålles är naturligen
av synnerlig betydelse.

Utöver vad nu anförts medför den föreslagna kreditgarantien även andra
fördelar. Polismannen befrias från borgensbekymmer och det understundom
ganska kostnadskrävande försäkringsskyddet till borgenärerna.
Vidare får han möjlighet till en kontinuerlig, planmässig amortering av
studieskulderna under en längre tid samt till en samlad och ekonomiskt
fördelaktigare placering av utbildningsskulden, som nu ej sällan är uppdelad
på flera lån med skiftande villkor. Genom den sanering och stabilisering
av vederbörandes ekonomi, som de ifrågasatta kreditåtgärderna sålunda
möjliggöra, erhåller han också en friare och tryggare ställning, vilket
även ur samhällets synpunkt måste betecknas såsom en väsentlig
fördel.

Den av utredningen förordade lösningen har också allmänt gillats i
remissyttrandena. Endast från ett par håll — statskontoret och svenska
bankföreningen — ha erinringar av principiell innebörd framförts mot förslaget.
Denna kritik går huvudsakligen ut på dels att behovet av en statlig
kreditgaranti icke vore lika påtagligt för polismännen som för akademikerna,
enär de förras studieskulder vore betydligt mindre än de senares,
dels att en utvidgning av den statliga garantien till att omfatta polismännen
kunde medföra att även andra yrkesgrupper komme att yrka på motsvarande
förmån. Dessa erinringar synas mig icke böra tillmätas någon
avgörande betydelse. Även om polistjänstemännens utbildningsskulder i
allmänhet icke äro så stora som akademikernas, torde dock de olägenheter
och svårigheter som skuldsättningen för med sig väl motivera att polismännen
erhålla den förmån som statsgarantien innebär. Och vad angai
farhågorna för förslagets konsekvenser är — såsom framgår av förslagets
allmänna motivering och av vad jag förut anfört — trågan om polismännens
skuldsättning för utbildningen av sådan speciell natur, att förslagets
förverkligande svårligen torde kunna tagas till intäkt för att bereda även
andra yrkeskategorier motsvarande förmån.

Rörande den ifrågasatta kreditgivningens närmare utformning kan jag
i allt väsentligt ansluta mig till det föreliggande förslaget. På några punkter
vill jag dock förorda vissa jämkningar.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 78.

Beträffande till en början behörigheten att söka garantilån
anser jag i likhet med vissa remissinstanser, att denna bör begränsas till
de polismän som vid tiden för låneansökningen äro anställda vid polisväsendet.
Tillräckliga skäl att, på sätt utredningen förordat, även bereda
dem som icke äro knutna till polisväsendet möjlighet att erhålla dylika
lån synas mig icke föreligga.

Enligt utredningens förslag skulle icke endast befattningshavare anställda
vid polisdistriktens polisväsen utan också andra tjänstemän med
polisfunktioner kunna erhålla lån. Utredningen har härvid i första hand
syftat på landsfiskalsorganisationen tillhörande befattningshavare, som före
den år 1941 genomförda distriktsåklagarreformen till följd av otillfredsställande
utbildnings- och avlöningsförhållanden åsamkats studieskulder.
I vad mån även dessa i statens tjänst anställda böra erhålla garantilån synes
tveksamt. De skäl, som tala för att polisdistriktens befattningshavare böra
beredas möjlighet att genom föreslagna kreditåtgärder sanera sin ekonomi,
framträda icke med samma styrka när det gäller berörda tjänstekategorier.
Vidare ställer det sig, såsom också framhållits i remissyttranden, svårt att
i sådana fall avgöra i vad mån uppgivna skulder hänföra sig till vederbörandes
utbildning eller andra förhållanden. Med hänsyn härtill anser jag
övervägande skäl tala för att den föreslagna kreditgarantien icke bör utsträckas
till befattningshavare tillhörande landsfiskalsorganisationen.

I ett par yttranden har framförts tanken på att utsträcka statsgarantien,
därhän att polisman redan då han genomgår polisskola kan erhålla garantilån
för kostnaderna därför. Skäl att medge en dylik utvidgning av ifrågavarande
kreditåtgärder synas dock icke föreligga.

I enlighet med det sagda skulle alltså möjligheten att erhålla garantilån
begränsas till vid polisdistriktens polisväsen anställda polismän, som
genomgått av staten helt eller delvis bekostad polisskola.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat sig för att endast den som
med godkända betyg genomgått polisskola borde kunna erhålla garantilån.
Denna fordran bör givetvis gälla såsom allmän regel. Det torde emellertid
böra överlämnas till garantilånenämnden att under beaktande av de
föreliggande förhållandena pröva i vad mån den omständigheten, att lånesökanden
icke uppfyller sagda villkor, bör utgöra hinder för honom att erhålla
lån. Samma länsstyrelse har vidare förordat, att såsom villkor för
erhållande av kreditgaranti borde uppställas att sökanden lämnar livförsäkring
såsom säkerhet för lånet. Eftersom krav på försäkringsskydd icke
gäller för akademikerlånen, synes anledning saknas att uppställa dylikt
krav beträffande här föreslagna lån, som genomgående torde avse väsentligt
lägre belopp än akademikerlånen.

Vad angår frågan om lånens omfattning böra dessa i första hand
omfatta studieskulder, föranledda av genomgång av polisskola. Jag delar

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

emellertid utredningens förslag att polislånen även må omfatta skulder,
som hänföra sig till praktikanttjänstgöring eller annan utbildning.

I likhet med vad som enligt kungörelsen den It oktober 1946 (nr 676)
gäller beträffande akademikerlånen bör från den föreslagna kreditgarantien
undantagas skuld i form av lån från den allmänna studielånefonden,
lånefonden för universitetsstudier eller värnpliktslånefonden.

Amorteringstiden skall enligt utredningens förslag vara densamma
som för akademikerlånen eller längst 15 år, dock med rätt för
garantilånenämnden att i särskilt fall medge ytterligare förlängning. I ett
par yttranden har ifrågasatts, om icke amorteringstiden borde begränsas
till högst 10 år. Det torde få överlämnas till lånenämnden att bestämma
den amorteringstid som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall kan anses skälig. Med hänsyn bl. a. därtill att polismännens studieskulder
i allmänhet torde uppgå till betydligt lägre belopp än akademikernas
torde amorteringstiden endast undantagsvis behöva utsträckas till
15 år.

Beträffande kreditgivningens organisation innebär det föreliggande
förslaget, att denna skall handhavas av samma lokala kreditinstitut
och centralorgan som handlägga ärenden rörande akademikerlån. För
att säkerställa att polismännens synpunkter bli tillgodosedda inom garantilånenämnden
skulle dock två av Kungl. Maj :t utsedda personer, som företräda
polispersonalens intressen, deltaga i handläggningen av polislåneärendena.
Redan av vad jag i det föregående anfört framgår att jag anser
att den organisation som tillskapats för akademikerlånen även bör handha
den nu ifrågasatta låneverksamheten. I likhet med vissa remissinstanser
ställer jag mig däremot tveksam till lämpligheten av den föreslagna ändringen
beträffande garantilånenämndens sammansättning. Frågan i vad
mån de polisiära intressena böra vara företrädda inom lånenämnden synes
lämpligen tills vidare böra lämnas öppen och övervägas först sedan någon
tids erfarenhet vunnits rörande den nya låneverksamheten.

Vad härefter angår kostnaderna för den föreslagna kreditgivningen
må till en början erinras, att kostnaderna för låneverksamheten
för akademiker och likställda bestridas från medel upptagna i ecklesiastikdepartementets
stat. Utgifter för avskrivning av fordran på grund
av dessa lån bestridas från ett särskilt anslag — Kostnader för statlig kreditgaranti
för vissa studielån — medan kostnaderna för garantilånenämndens
verksamhet bestridas från åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer
och utredningar genom sakkunniga. Förstnämnda anslag, som är ett förslagsanslag,
utgör för innevarande budgetår 20 000 kr. men har i årets
slatsverksproposition (åttonde huvudtiteln, punkt 122) höjts till 50 000 kr.

De förlustrisker, som den föreslagna kreditgarantien kan medföra för
statsverkets vidkommande, torde böra täckas från det förutnämnda under

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 78.

åttonde huvudtiteln uppförda anslaget till kostnader för statlig kreditgaranti
för vissa studielån. Någon höjning av detta anslag synes icke erforderlig.

Garantilånenämndens administrationskostnader synas lämpligen böra fördelas
på ecklesiastik- och inrikesdepartementens kommittéanslag efter de
grunder, som cheferna för dessa departement komma överens om.

De bestämmelser, som erfordras för att genomföra det av mig sålunda
tillstyrkta förslaget, torde böra upptagas i en särskild författning, som bör
träda i kraft den 1 juli 1948. Möjlighet att erhålla de föreslagna lånen
skulle således stå öppen för dem som efter denna dag genomgått statens
polisskola eller polisskolan i Göteborg. Även den, som före den 1 juli 1948
genomgått polisskola som nu nämnts, bör dock beredas möjlighet att
komma i åtnjutande av ifrågavarande kreditgaranti. Jag förordar härvidlag
att man ej sträcker sig längre tillbaka än fem år eller till den 1 juli 1943.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig tillstyrkta grunder, utfärda erforderliga
bestämmelser angående statlig kreditgaranti för lån
åt den som genomgått polisskola;

dels ock medgiva att utgifter för avskrivning av fordran
på grund av sådant lån må bestridas från det under åttonde
huvudtiteln uppförda anslaget till kostnader för statlig
kreditgaranti för vissa studielån.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Lennart Sundkler.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
816301