Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

1

Nr 64.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket, m. m.; given
Stockholms slott den 23 januari 1948.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för denna dag vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

2) förordning om ersättning och belöning av7 statsmedel vid biträde åt
ordningsmakten.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att förbudet för polischef och polisman att tillhöra
polisnämnd upphäves. Vidare föreslås en sådan utvidgning av ersättningsrätten
vid biträde åt polisen, att den som biträtt polisen och därigenom
fält vidkännas utgifter eller eljest lidit ekonomisk förlust skall kunna få
ersättning därför av statsmedel, även om skada till person eller egendom
ej tillfogats honom. Belöning av statsmedel föreslås kunna tilldelas den
som vid ingripande till ordningsmaktens hjälp visat särskild radighet
och nit.

Bilaga till riksdagens protokoll 19''t8. 1 samt. Nr 64.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 (nr 170)

om polisväsendet i riket.

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet
i riket skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

13 §.

13 §.

3. Tillsättandet av---vice ordförande.

Vad i 12 § stadgas om hinder för
att vara ledamot eller suppleant i
poliskollegium skall gälla jämväl i
avseende å ledamöter och suppleanter
i polisnämnd.

Ledamot eller suppleant i polisnämnd
må ej den vara, som icke
uppnått 23 års ålder eller icke råder
över sig och sitt gods.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

(Gällande bestämmelser:)

Nr 330.

Förordning

om ersättning av statsmedel för skada
vid biträde åt ordningsmakten;

given Stockholms slott den 15 juni
1935.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Förslag

till

Förordning

om ersättning och belöning av statsmedel
vid biträde åt ordningsmakten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• 1 §•

Har någon biträtt polismyndighet, polisman eller ordningsvakt vid ingripande
mot person, som stört den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts
för brott eller kunnat antagas vara farlig för allmän säkerhet, och
har till följd av ingripandet skada till person eller egendom tillskyndats
honom, skall ersättning för skadan utgivas av allmänna medel. Ersättning

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

skall dock ej utgå, då biträde varken påkallats eller eljest synts nödigt, ej
heller då det lämnats mot uttryckligt förbud av polisverksamhetens utövare.

Ersättningen skall bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande
skadestånd stadgade grunderna; dock att därvid i fall som i 4 § nämnda
kap. sägs avseende ej skall fästas vid tillgångarna hos den som må vara

ansvarig för skadan.

2 §.

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen
i den ort, där skadan timat.
Ansökning om ersättning skall
göras inom ett år från det skadan
skedde.

3 §.

Vid ansökning om ersättning bär
fogas utredning om skadan och dess
uppkomst. Finnes nödigt att för vinnande
av fullständig utredning i
ärendet någon höres såsom vittne
eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen
förordna om sådant förhör vid
allmän domstol. Ersättning till den
som inkallats till förhör skall utgå
av allmänna medel.

Vad i första stycket år stadgat
skall äga motsvarande tillämpning
om någon till följd av ingripande
som där avses fått vidkännas utgift
eller eljest lidit ekonomisk förlust,
ehuru skada till person eller egendom
ej tillskyndats honom.

2 §.

Belöning må av allmänna medel
tilldelas den som vid biträde åt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt
i fall som i 1 § sägs visat
särskild rådighet och nit.

3 §■

Rätt till ersättning eller belöning
prövas av länsstyrelsen i den ort, där
ingripandet skett.

Ansökning om ersättning skall
göras inom ett år från det ingripandet
ägde rum eller skadan inträffade.

4 §.

Vid ansökning om ersättning bör
fogas utredning om ersättningsanspråkets
uppkomst och omfattning.
Finnes nödigt att för vinnande
av fullständig utredning i ärendet
någon höres såsom vittne eller upplysningsvis,
äger länsstyrelsen förordna
om sådant förhör vid allmän
underrätt. Ersättning till den som
inkallats till förhör skall utgå av allmänna
medel.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

(Gällande bestämmelser:) (Kungl. Maj:ts förslag:)

Skriftligt besked angående länsstyrelses beslut om ersättning enligt
denna förordning skall, där det begärts, utan avgift tillhandahållas sökanden.

* §■

För belopp, som statsverket utgivit
till den skadelidande, inträder
statsverket i dennes rätt mot den
som är ansvarig för skadan.

5 §■

För belopp, som statsverket jämlikt
1 § första stycket utgivit till den
skadelidande, inträder statsverket i
dennes rätt mot den som är ansvarig
för skadan.

6 §.

Förslag rörande belöning uppgöres
av polischefen i den ort, dår ingripandet
skedde. Förslaget bör ingivas
till länsstyrelsen senast inom
tre månader efter ingripandet.

7 §■

Över länsstyrelses beslut i ärende
rörande belöning må klagan ej föras.

5 §. 8 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna förordning meddelas
av Konungen.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1935 men äger ej tillämpning
beträffande skada, som dessförinnan
inträffat.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1948. Ersättning enligt 1 §
tredje stycket samt belöning må dock
ej utgivas beträffande ingripande,
som skett dessförinnan.

Genom denna förordning upphäves
förordningen den 15 juni 1935
(nr 330) om ersättning av statsmedel
för skada vid biträde åt ordningsmakten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
23 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet fråga om rätt för
polischef och polisman att tillhöra polisnämnd, m. m. samt anför.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 7 juni 1946 tillkallade jag
samma dag fem sakkunniga1 att verkställa utredning rörande revision avgällande
tjänsteföreskrifter om polisens allmänna tjänstefunktioner och sättet
för deras fullgörande, främst i vad avsåg polisens förhållande till allmänheten,
samt att framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga,
vilka antogo benämningen polisinstruktionsutredningen, fingo sedermera
den 23 november 1946 i särskilt uppdrag att även överväga frågan om ökat
personalinflytande inom polisväsendet. Resultatet av utredningens arbete
föreligger i ett den 27 maj 1947 dagtecknat betänkande (SOU 1947:45),
som utmynnar i ett förslag till nytt tjänstereglemente för polisväsendet
(polisreglemente), avsett att gälla för alla befattningshavare vid polisväsendet
samt att ersätta såväl det nuvarande polisreglementet för riket den 26
september 1925 (nr 407) som den av chefen för socialdepartementet den 12
december samma år fastställda normalinstruktionen för polispersonal och
med stöd av denna utfärdade lokala polisinstruktioner. Beträffande innehållet
i det föreslagna polisreglementet — vars bestämmelser bl. a. syfta
till att skapa ett gott förhållande icke blott mellan polisen och allmänheten
utan även mellan polisledningen och den underlydande polispersonalen
må i detta sammanhang endast nämnas, att det skall åligga polischef att
i viktigare frågor rörande polisväsendets organisation, polispersonalens ar -

1 De sakkunniga voro statssekreteraren i justitiedepartementet I. A. Lindell, tillika ordförande,
poliskonstapeln F,. R. Andersson i Stockholm, polismästaren i Göteborg E. Fontell,
ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören Å. V. Olofsson och statspolisintendenten
G. Å. L. Thulin.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

betsförhållanden och vad eljest är av betydelse för personalens trivsel inhämta
personalens uppfattning genom en eller flera av vederbörande personalorganisationer
utsedda representanter. I anslutning till vad sålunda
förordats föreslår utredningen, att det enligt 13 § 3 mom. lagen den 6 juni
1925 (nr 170) om polisväsendet i riket nu gällande förbudet för polischef
och polisman att tillhöra polisnämnd upphäves.

Utöver förslaget till nytt polisreglemente har utredningen även förordat
en del andra åtgärder i syfte att främja samförståndet och samarbetet mellan
allmänheten och polisen. För att öka allmänhetens villighet att vid behov
hjälpa polisen vid ordningens och säkerhetens upprätthållande föreslår
utredningen, att förordningen den 15 juni 1935 (nr 330) om ersättning
av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten ändras därhän, att
ersättningsrätten utsträckes till att omfatta även förlust och utgifter, som
ingripandet förorsakat vederbörande, utan att skada till person eller egendom
tillfogats honom.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av bl. a. justitiekanslersämbetet,
statskontoret, socialstyrelsen, styrelsen för statens polisskola, statspolisintendenten,
överstathållarämbetet efter hörande av polismästaren, förste
stadsfiskalen och polisnämnden i Stockholm, länsstyrelserna i samtliga län,
envar efter hörande av landsfogden i länet samt de polischefer, åklagare
och polisnämnder eller motsvarande kommunorgan, vilkas yttranden länsstyrelsen
ansett böra inhämtas, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
polismästare, Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler, svenska
polisförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund
och landsorganisationen i Sverige.

De principer, som kommit till uttryck i utredningens förslag, ha i remissyttrandena
i stort sett gillats. Beträffande en del detalj spörsmål ha dock
från olika håll framförts vissa erinringar.

För egen del anser jag, såsom redan anmärkts i årets statsverksproposition
(elfte huvudtiteln, punkt 150), att ett nytt polisreglemente bör utfärdas
i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Med hänsyn
till att enligt 17 § polislagen Kungl. Maj:t äger meddela närmare bestämmelser
angående sådana frågor, som avhandlas i polisreglementet, torde det
nya reglementet få utfärdas i administrativ ordning. På sätt förutskickats
i statsverkspropositionen ämnar jag underställa Kungl. Maj:t ett förslag
till polisreglemente, avsett att träda i kraft den 1 juli 1948.

Vad angår utredningens förslag, att det i 13 § 3 mom. polislagen stadgade
förbudet för polischef och polisman att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd
upphäves, anser jag mig böra biträda detsamma. Såsom jag uttalat
i statsverkspropositionen (elfte huvudtiteln, punkt 152) delar jag också utredningens
uppfattning att ersättningsrätten enligt förordningen den 15
juni 1935 bör utvidgas att omfatta utgift och förlust, som åsamkats den
som biträtt ordningsmakten, även om skada till person eller egendom därvid

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 6b.

ej tillfogats honom. Enligt min mening bör belöning av statsmedel också
kunna tilldelas den som vid ingripande till ordningsmaktens hjälp visat
särskild rådighet eller nit.

Då de av mig sålunda förordade ändringarna avseende polislagen och
nyssnämnda förordning äro av beskaffenhet att böra underställas riksdagens
prövning, vill jag nu upptaga dessa frågor till närmare behandling.

Rätt för polischef och polisman att tillhöra polisnämnd.

Gällande bestämmelser. Enligt 13 § 1 mom. polislagen kan polisnämnd
förekomma endast i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Skyldighet att
tillsätta sådan nämnd föreligger ej, utan inrättandet därav beror på kommunens
beslut. Polisnämnd har att upprätta förslag till löne-, omkostnadsoch
i förekommande fall pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet
samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, att förvalta till
polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda fastigheter och
annan egendom samt att till vederbörande myndigheter avge yttranden och
göra framställning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet.
Kommun äger emellertid bestämma, att polisnämnden skall utöva endast
viss eller vissa av de angivna funktionerna. Polisnämnd skall vidare, enligt
13 § 2 inom., avge yttrande vid tillsättning av en del polisbefattningar.

Tillsättandet av polisnämnd ankommer enligt 13 § 3 mom. på vederbörande
kommuns allmänt beslutande organ. Polisnämnden skall bestå av fem
ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas minst en suppleant. Val
av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder. Polisnämnd utser
inom sig ordförande och vice ordförande. I fråga om behörigheten att vara
ledamot eller suppleant uppställes samma hinder som för ledamot och suppleant
i poliskollegium. Därom gäller enligt 12 § 2 mom. polislagen — sådant
detta lagrum lyder enligt lag den 7 december 1945 (nr 763) -— att
polischef eller någon som under polischef har anställning vid polisväsendet
ej må vara ledamot eller suppleant i poliskollegium och ej heller den, som
icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods.

Det må anmärkas, att polisnämnder huvudsakligen tillsatts i städer och
stadsliknande samhällen, där behovet av dylika specialorgan gjort sig gällande.

Utredningen. Enligt polisinstruktionsutredningens mening skulle ett utnyttjande
av polisledningens och den underordnade polispersonalens fackkunskap
och erfarenheter vara av icke ringa värde vid de betydelsefulla avgöranden,
som kommunerna ha att träffa rörande polisväsendets organisation
och ekonomiska förvaltning. Inom andra områden av den offentliga
förvaltningsverksamheten hade man också — framhåller utredningen — på

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 64.

olika sätt tillgodosett förvaltningsorganens behov av erforderlig fackkunskap
vid handläggningen av på dem ankommande ärenden. I vissa fall hade
man sålunda redan vid de kommunala organens sammansättning säkrat sig
om representanter för expertisen, medan man i andra fall stadgat rätt eller
skyldighet för fackkunskapen att deltaga i organens överläggningar. Sålunda
inginge exempelvis i barnavårdsnämnd representanter för prästerskapet,
läkarkåren och folkskoleväsendet, och i städernas hälsovårdsnämnder vore
vederbörande polischef och tjänsteläkare självskrivna ledamöter. Enligt fattigvårdslagen
vore kyrkoherden och stads- resp. provinsialläkaren berättigade
att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt tillkomme
förste provinsialläkaren beträffande hälsovårdsnämnds samt provinsialläkare
beträffande barnavårdsnämnds sammanträden. Enligt byggnadsstadgan
vore stadsarkitekt, stadsingenjör och mätningsman pliktiga samt länsarkitekten,
förste provinsialläkaren, provinsial- eller stadsläkaren, civilförsvarschefen
och brandchefen berättigade att närvara vid byggnadsnämndens
sammanträden och äga deltaga i dess överläggningar.

Utredningen fortsätter:

Uppenbart är att förbudet för polisdistriktens befattningshavare att tillhöra
polisnämnd icke överensstämmer med de krav på vidgat personalinflytande,
som under den senaste tiden alltmer gjort sig gällande inom olika
områden av samhällslivet. Förbudet motiverades vid dess tillkomst med
att bl. a. då det gällde löne- och övriga anslagsfrågor såväl polischef som
annan befattningshavare vid polisväsendet lätteligen måste komma att åtminstone
uppfattas såsom representant mera för egna och kårens intressen
än för vederbörande samhälles. Enligt utredningens åsikt kan man emellertid
icke befara att ärendena ej skulle handläggas opartiskt eller objektivt,
därest medlem av polisdistrikts poliskår skulle äga säte i polisnämnden.
Utredningen utgår därvid ifrån att det måste betraktas såsom självklart att
ingen ledamot får deltaga i avgörandet av exempelvis storleken av hans egen
lön eller av annat ärende, vari han äger ett väsentligt intresse som kan vara
stridande mot kommunens. Diskvalifikationsgrunder av det tidigare berörda
slaget gälla för övrigt ej beträffande ledamotskap i andra liknande kommunala
berednings- och förvaltningsorgan. I kommun, där polisnämnd ej finnes
inrättad, utövas nämndens befogenheter av drätselkammaren resp.
kommunalnämnden, och beträffande ledamotskap i dessa organ har icke
uppställts något hinder speciellt för befattningshavare vid polisdistrikts
polisväsen, utan gälla härvidlag endast de allmänna diskvalifikationsgrunderna
i 13 § lagen om kommunalstyrelse i stad och 47 § lagen om kommunalstyrelse
på landet. I vad mån polischef, annan än distriktsåklagare och
kommunalborgmästare, eller underordnad polisman är valbar till ledamot
i drätselkammare resp. kommunalnämnd beror sålunda på i vad mån förbudet
att tillhöra nämnda organ för tjänsteman eller betjänt, som är anställd
vid kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är redovisningsskyldig
för sin befattning, är tillämpligt på ifrågavarande polistjänstemän.
Enligt den tolkning berörda stadgande erhållit i rättspraxis
synes hinder icke föreligga för polisman att vara ledamot i drätselkammare.
Däremot har fjärdingsman på landsbygden jämlikt nämnda diskvalifikationsgrund
ansetts obehörig att vara ledamot i kommunalnämnd.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 6‘4.

Med hänsyn till angivna förhållanden föreslår utredningen, att det i 13
3 inom. polislagen stadgade hindret för polischef eller någon som under
polischef har anställning vid polisväsendet att vara ledamot eller suppleant
i polisnämnd måtte undanröjas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet remissyttranden, i vilka frågan
behandlats, har utredningens förslag att upphäva förbudet för polisdistriktens
befattningshavare att vara ledamot eller suppleant i polisnämnd
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Så är fallet beträffande de yttranden,
som avgivits av statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, landsfogdarna i Södermanlands,
Östergötlands och Kalmar län, ett stort antal polischefer,
polisnämnderna i Eskilstuna, Norrköping, Karlskrona, Malmö, Göteborg och
Borås samt ytterligare ett 20-tal städer, drätselkamrarna i lb städer, ett
30-tal kommunal- och municipalnämnder, ett 20-tal direktioner för gemensamma
polisdistrikt, stadsfiskalsföreningen, polisförbundet och landsorganisationen.
Några skäl utöver dem, som utredningen åberopat, ha ej anförts
i dessa yttranden.

I en del yttranden har man ställt sig mer eller mindre avvisande mot
förslaget. Landsfogden i Kristianstads län, polismästaren i Linköping, polisnämnderna
i Linköping, Jönköping, Hässleholm, Ulricehamn, Örebro, Västerås
och Örnsköldsvik, drätselkammaren i Lidingö och stadsförbundet ha
sålunda helt avstyrkt detsamma. Länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands,
Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län, föreningen Sveriges
landsfogdar, flertalet landsfogdar samt några polischefer och polisnämnder
ha förklarat sig vilja biträda förslaget endast under förutsättning,
att polischefen bleve självskriven ledamot av polisnämnden. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län har icke något att erinra mot att polisman får bli ledamot
i polisnämnd under förutsättning, att polischefen icke är föredragande i
nämnden. Lämpligheten av den föreslagna ändringen bar vidare ifrågasatts
av länsstyrelsen i Uppsala län samt polisnämnderna i Kristianstad, Hälsingborg,
Falun, Ludvika och Kramfors.

1 de yttranden, där förslaget avvisats, har såsom motivering därför i allmänhet
anförts, att det ur principiell synpunkt icke vore lämpligt att personalrepresentanter
vore ledamöter i kommunorgan, som hade att handlägga
frågor av betydelse för personalen. Därjämte har invänts, att polistjänstemän
kunde väntas företräda egna och kårens intressen mera än kommunens
och allmänhetens och därför antagas ej komma att intaga en fullt
opartisk ställning till de ärenden, som polisnämnden hade att handlägga.
Förbudets upphävande förmenas vidare få ringa praktisk betydelse, enär
polisman måste anses jävig att deltaga i flertalet av polisnämndens ärenden.
Jävsfrågan skulle dessutom kunna vålla praktiska olägenheter vid ärendenas
handläggning. Från ett par håll har slutligen behovet av den föreslagna

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

änaringen ifrågasatts, varvid bl. a. åberopats att polispersonalen hade möjlighet
att framföra sina synpunkter till polischefen, som i sina yttranden
till polisnämnden givetvis också tillgodosåge personalens intressen.

De som avstyrkt förslaget ha emellertid över lag uttalat sig för att polischef
eller representant lör polispersonalen eller bådadera borde tillerkännas
rätt att närvara vid polisnämndens sammanträden och att deltaga i
dess överläggningar. Införandet av en dylik rätt har även förordats av några
av dem, som ej framställt någon principiell invändning mot förbudets upphävande.

Till belysande av kritiken mot förslaget må återges innehållet i det av
stadsförbundet avgivna yttrandet. I detta anföres:

Det har tidigare stundom kunnat förefalla naturligt att en arbetstagarrepresentant
valts in i styrelsen för det verk, där han är anställd. Efter tillkomsten
av 1940 års kommunala förhandlingsrättslag, varigenom arbetstagarna
fått en i lag reglerad möjlighet att framföra sina synpunkter på
små anställningsförhållanden, har frågan kommit i ett annat läge, och det
kan ej längre anses naturligt att arbetstagarrepresentanter skola sitta i
kommunala styrelser för deras egna verk. Särskilt är detta naturligtvis förhållandet
med sådana styrelser som liksom polisnämnden i stor utsträckning
just syssla med frågor varom förhandlingar kunna föras. Det av utredningen
återgivna motivet för förbudet för polischef och polispersonal att
tillhöra polisnämnd — att de lätteligen skulle komma att uppfattas såsom
representanter mera för egna och kårens intressen än för vederbörande
synes alltjämt äga giltighet. När utredningen anför, att den
självfallet utgår från att ingen ledamot av polisnämnd får deltaga i behandlingen
av ärende, vari han äger elt väsentligt intresse som kan vara stridande
mot kommunens, måste styrelsen göra den reflexionen att i så fall
en polisledamot knappast skulle få deltaga nämnvärt i nämndens arbete.
Ej heller utredningens påpekande, att man i andra fall, t. ex. i fråga om
barnavårdsnämnd, vid ett kommunalt organs uppbyggnad försäkrat sig om
representanter för fackkunskap synes vid närmare påseende innebära något
argument til! förmån för en reform. Det kan naturligtvis med en viss rätt
sägas, att enbart ett upphävande av förbudet icke ger vare sig polischef eller
polispersonal rätt att bli representerad i polisnämnden utan att härför fordlas
kommunens uppdrag. Ett upphävande av förbudet kan emellertid med
visst skäl tagas till intäkt för krav på sådan representation, och dylika
påtryckningar böra som av det föregående framgår enligt styrelsens mening
icke givas ens ett sken av berättigande.

Såsom nämnts har föreningen Sveriges landsfogdar såsom villkor för
förbudets upphävande uppställt, att polischefen bleve självskriven ledamot
i polisnämnden. Föreningen har härom yttrat:

I regel torde det vara så, att polischefen är närvarande vid polisnämndens
sammanträde och där föredrager förekommande ärenden. Under sådana
förhållanden kan det icke anses lämpligt, att polischefen skall plädera
jäm\äl inför en honom underställd polisman, som är ledamot av
nämnden. Enligt föreningens mening förlorar det av utredningen anförda
skälet, att polisman i kommun, där polisnämnd icke finnes, kan vara ledamot
av kommunalnämnd eller drätselkammare och sålunda faktiskt

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

komina att taga befattning med de ärenden, som eljest prövas av polisnämnd,
mycket av sin styrka, om man betänker, att polischefen i intet tall
uppträder som föredragande hos drätselkammare eller kommunalnämnd,
då fråga är om prövning av ärenden rörande polisväsendet. Polischefen
kan sålunda i sådana kommuner icke komma i någon ömtålig ställning till
underordnad polisman, som är ledamot av kommunalnämnden eller drätselkammaren.
Därest emellertid polischefen blir självskriven ledamot av
polisnämnden, anser föreningen det endast vara till nytta, om jämväl annan
polisman får säte och stämma i nämnden, varigenom även de underlydande
polismännens erfarenhet kan utnyttjas till det allmännas bästa. I så fall
blir ju polischefen och varje annan ledamot av nämnden, även om han är
polisman, jämställda och likaberättigade.

Föreningens uppfattning har såsom redan framhållits biträtts av länsstyrelserna
i Stockholms, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands
och Kopparbergs län samt flertalet landsfogdar. Lämpligheten av att polischefen
blir självskriven ledamot i polisnämnd har också understrukits av
polismästarna i Norrköping och Västerås. Nämnas må ytterligare att polisnämnden
i Jönköping tillstyrker, att poliskåren beredes tillfälle att utse en
representant till ledamot i polisnämnden, samt att polisnämnden i Karlstad
förordar, att bestämmelser utfärdas i syfte att förebygga att mer än hälften
av polisnämnds ledamöter utgöres av polismän.

Departementschefen. I samband med att polisinstruktionsutredningen erhöll
i uppdrag att överväga frågan om ökat personalinflytande inom polisväsendet
uttalade jag till statsrådsprotokollet den 23 november 1946, bland
annat, att under senare tid i olika sammanhang framhållits angelägenheten
av att de anställda beredes bättre insikt i det egna företagets problem samt
ökat inflytande på frågor, som direkt eller indirekt berörde dem, ävensom
att åtskilliga organisations- och liknande frågor inom polisväsendet vore av
sådan art, att deras lösning skulle underlättas, om personalens erfarenheter
utnyttjades bättre.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen har polisinstruktionsutredningen
föreslagit sådan form av personaldemokrati vid polisväsendet, att
polispersonalen skall erhålla rätt att överlägga med polischeferna i ärenden,
som ankomma på dessas handläggning. De skäl, som utredningen funnit
tala härför, torde enligt vad utredningen framhåller i viss mån även
motivera, att polisdistriktens befattningshavare tillerkännes liknande möjlighet
att göra sig gällande jämväl i förhållande till de kommunala organen
rörande en del av de frågor, som tillhöra polisdistriktens kompetensområde.
Enligt utredningens mening skulle nämligen ett utnyttjande av polisledningens
och den underordnade polispersonalens fackkunskap och erfarenheter
vara av värde, när kommunerna skola avgöra olika frågor rörande
polisväsendet. Utredningen förordar därför, att det i polislagen upptagna
förbudet för polisdistriktens befattningshavare att tillhöra polisnämnd,
upphäves. Detta förbud överensstämmer enligt utredningens uppfattning

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 61.

ej med de krav på vidgat personalinflytande, som alltmer gjort sig gällande
inom olika områden av samhällslivet.

Vad utredningen anfört till stöd för ett upphävande av förbudet för polischef
och polisman att tillhöra polisnämnd synes mig tala för att förslaget
bör genomföras.

Förbudet för polischef och honom underställd polisman att tillhöra polisnämnd
motiverades vid dess tillkomst framför allt därmed, att polisnäinnderna
skulle framstå såsom opartiska i de frågor, som det ankomme på
dem att handlägga. I den kritik, som framförts mot förbudets upphävande,
har i allmänhet gjorts gällande att denna synpunkt fortfarande borde tillmätas
avgörande betydelse. De farhågor, som därvid uttalats för att ärendena
icke skulle handläggas med erforderlig objektivitet, därest polistjänstemän
bleve ledamot av polisnämnd, måste emellertid enligt min mening
betecknas såsom överdrivna. Samma risk för bristande saklighet skulle
i så fall även föreligga beträffande andra liknande kommunorgan, såsom
exempelvis drätselkammare och kommunalnämnd. Såsom utredningen påpekat
utöva nämligen dessa organ i de kommuner, där polisnämnd ej finnes
tillsatt, även polisnämndens befogenheter. Något förbud speciellt för
polisdistriktens befattningshavare att tillhöra drätselkammare eller kommunalnämnd
har emellertid icke uppställts. Behov av ett dylikt förbud har
veterligen ej heller försports. Detta torde bl. a. sammanhänga med att ledamot
i kommunorgan av här ifrågavarande slag icke anses böra deltaga i
avgörandet av ett ärende, vari han äger ett rent personligt intresse som är
stridande mot kommunens. För polisnämndens vidkommande innebär
denna oskrivna regel, att en polisman icke bör deltaga i polisnämndens
avgöranden av ärenden, som exempelvis avse hans enskilda löneförmåner,
hans befordran eller dylikt. Att i detta sammanhang vidare ingå på frågan
om de jävshinder, som föreligga för ledamöter i polisnämnd, synes icke
erforderligt.

I flera remissyttranden — särskilt från landsfogdehåll — har påpekats,
att, därest utredningens förslag skulle genomföras, polischefen borde bli
självskriven ledamot av polisnämnden. En lagändring av dylikt innehåll anser
jag mig dock icke kunna tillstyrka, lika litet som jag kan ansluta mig
till de uppslag i övrigt, som framkommit i fråga om polisnämndernas sammansättning.
Därvid vill jag framhålla att, när jag anser förbudet för polisdistriktens
befattningshavare att tillhöra polisnämnd böra upphävas, jag
därmed icke uttalat mig för att någon av dessa befattningshavare skall
äga ovillkorlig rätt att bli ledamot i polisnämnd. Utredningens av mig tillstyrkta
förslag innebär icke någon skyldighet utan endast en rätt för kommun,
som så finner lämpligt, att invälja representant för polisverksamheten
i polisnämnden. I vad mån denna möjlighet bör tillvaratagas ha kommunerna
att själva avgöra.

I vissa yttranden har framförts tanken på att stadga rätt för polischefen

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

att närvara vid polisnämndens sammanträden och att deltaga i dess överläggningar.
Att i detta sammanhang lagfästa en sådan befogenhet synes
dock ej behövligt, då utvecklingen under de senare åren alltmer gått i den
riktningen, att polischeferna kallas till polisnämndernas sammanträden för
att där lämna önskade upplysningar.

Rätt till ersättning vid biträde åt ordningsmakten.

Gällande bestämmelser. Enligt förordningen den 15 juni 1935 (nr 330)
om ersättning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten äger
enskild person, som biträtt ordningsmakten vid fullgörande av dess uppgift,
i vissa fall rätt till ersättning av statsmedel för skada som därvid tillskyndats
honom. I detta hänseende gäller, att om någon biträtt polismyndighet,
polisman eller ordningsvakt vid ingripande mot person, som stört
den allmänna ordningen eller begått eller misstänkts för brott eller kunnat
antagas vara farlig för allmän säkerhet, och till följd av ingripandet skada
till person eller egendom tillskyndats honom, ersättning för skadan skall
utgivas av allmänna medel. Ersättning skall dock ej utgå, då biträde varken
påkallats eller eljest synts nödigt, ej heller då det lämnats mot uttryckligt
förbud av polisverksamhetens utövare (1 § 1 st.). Ersättningen skall
bestämmas enligt de i 6 kap. strafflagen beträffande skadestånd stadgade
grunderna; dock att därvid i fall som sägs i 4 § nämnda kap. d. v. s. vid
prövning av fråga om underhåll åt efterlevande — avseende ej skall fästas
vid tillgångarna hos den som må vara ansvarig för skadan (1 § 2 st.).

Rätt till ersättning prövas av länsstyrelsen i den ort, där skadan inträffat.
Ansökning om ersättning skall göras inom ett år från det skadan skedde
(2 §). Vid ansökningen bör fogas utredning om skadan och dess uppkomst.
Finnes nödigt att för vinnande av fullständig utredning i ärendet någon höres
såsom vittne eller upplysningsvis, äger länsstyrelsen förordna om sådant
förhör vid allmän domstol (3 §). För belopp, som statsverket utgivit till den
skadelidande, inträder statsverket i dennes rätt mot den som är ansvarig
för skadan (4 §). Slutligen stadgas att närmare föreskrifter om tillämpningen
av förordningen skola meddelas av Kungl. Maj:t (5 §). Dylika tilllämpningsbestämmelser
äro givna i kungörelse den 15 juni 1935 (nr 331).

Utredningen. Vid behandlingen av frågan om allmänhetens villighet att
biträda polisen i dess verksamhet framhåller utredningen att polisen vid
fullgörande av sin uppgift att trygga den allmänna ordningen och säkerheten
icke sällan vore beroende av allmänhetens stöd och medverkan både
direkt och indirekt. Att vid behov på polisens begäran eller självmant bistå
ordningsmakten borde enligt utredningens mening vara en självklar skyldighet
för alla ansvarskännande medborgare, ehuru någon straffsanktioncrad
sådan skyldighet cj förelåge enligt svensk rätt. Dessvärre nödgades man

14

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 64.

dock konstatera, att denna uppfattning i anmärkningsvärt ringa utsträckning
syntes omfattas av allmänheten.

Utredningen har likväl kommit till den uppfattningen, att en straffsanktionerad
förpliktelse för allmänheten att vid behov bistå polisen icke borde
ifrågakomma. 1 syfte att öka allmänhetens villighet att när så påkallas
hjälpa polisen förordar utredningen i stället bl. a. en utvidgning av rätten
till ersättning enligt 1935 års förordning. Ersättningsrätten — framhåller
utredningen — vore nu begränsad till skada till person eller egendom, som
till följd av ingripandet tillskyndats den, som biträtt ordningsmakten men
omfattade däremot ej förlust eller utgifter, som ingripandet kunde förorsaka
vederbörande utan att dylik skada tillfogats honom. Ersättning enligt
1935 års förordning syntes sålunda ej kunna utgå för förlust eller utgifter,
som någon åsamkats därigenom att han på grund av ingripandet blivit
hindrad att fullgöra sitt vanliga arbete. Då en utvidgad ersättningsmöjiighet
torde vara ägnad att bidraga till att öka allmänhetens villighet att i mån
av behov biträda ordningsmakten i dess verksamhet, föreslår utredningen,
att gällande ersättningsregler utsträckas att omfatta även förlust och utgifter
av nu berört slag.

Remissyttrandena. Utredningens förslag har icke rönt gensaga i något
yttrande. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ifrågasatt huruvida man
icke, i syfte att öka allmänhetens villighet att hjälpa polisen, borde införa
ett system med någon mindre kontant belöning.

Departementschefen. Liksom utredningen anser jag, att allmänheten bör
uppmuntras till större beredvillighet att vid behov biträda ordningsmakten
i dess verksamhet. I sådant syfte synes det lämpligt, att ersättningsreglerna
i 1935 års förordning ändras på sätt utredningen föreslagit. Det kan ej anses
annat än riktigt och skäligt, att enskild person, som ingriper till polisens
hjälp, av det allmänna erhåller gottgörelse för förlust och utgifter, som
åsamkas honom till följd av ingripandet även i det fall att skada till person
eller egendom ej tillfogats honom. De ersättningar, som härvidlag kunna
ifrågakomma, torde som regel uppgå till förhållandevis obetydliga belopp.

I allmänhet torde det nämligen röra sig om någon mindre ersättning för
mistad arbetsförtjänst och annan tidsspillan samt extra utlägg för resor för
inställelse på arbetsplats och dylikt. Att samhället på detta sätt ger uttryck åt
sin uppskattning av ingripande till ordningsmaktens hjälp torde kunna vara
ägnat att bidraga till att öka allmänhetens villighet till dylika hjälpåtgärder.

Ur sistnämnda synpunkt torde det även vara av ett visst värde, att belöning
av allmänna medel i vissa fall kan tilldelas enskild person, som biträtt
polisverksamhetens utövare. En motsvarande möjlighet finnes för övrigt
inom ett annat närliggande område, nämligen brandväsendet. Enligt
kungörelse den 30 juni 1947 (nr 343) kan således belöning av statsmedel

Kungl. Maj.ts proposition nr 64. 15

tilldelas den, som vid släckning av skogsbrand visat särskild rådighet
och nit.

Jag förordar alltså, att ersättningsrätten enligt 1935 års förordning utsträckes
till att omfatta även förlust och utgifter av förut antytt slag samt
att möjlighet beredes att belöna den, som vid ingripande till ordningsmaktens
hjälp visat särskild rådighet och nit.

Med hänsyn till att ett genomförande av dessa förslag föranleder ändring
såväl i rubriken till 1935 års förordning som i flertalet av förordningens
paragrafer synes denna böra ersättas med en helt ny författning. Beträffande
det förslag till ny sådan förordning, som upprättats inom inrikesdepartementet,
torde här få anmärkas följande.

Första och andra styckena av 1 § äro helt likalydande med motsvarande
stadganden i 1935 års förordning. I tredje stycket av 1 § har upptagits den
grundläggande föreskriften rörande den i det föregående förordade utvidgningen
av ersättningsrätten.

I 2 § har upptagits huvudregeln rörande belöning åt enskilda personer
som biträtt ordningsmakten. Belöning bör givetvis kunna utgå även om
vederbörande ej tillfogats skada vid ingripandet och oberoende av om han
till följd därav fått vidkännas utgifter eller åsamkats ekonomisk förlust.
Belöning bör kunna tilldelas inte blott den som hjälpt polisen utan även
den som biträtt ordningsvakt i dennes verksamhet.

Enligt 3 §, som motsvarar 2 § i 1935 års förordning, föreslås att länsstyrelserna
— som pröva ersättningsfrågor enligt gällande förordning —
skola avgöra även ärenden rörande belöning.

För ersättningsbelopp, som av statsmedel utgivits för förlust eller utgifter
utan samband med uppkommen skada till person eller egendom,
torde regressrätt för statsverket ej böra föreligga. Genom stadgandet i 5 §
bibehållas nuvarande regressregler i sak oförändrade.

I 6 § ha upptagits vissa bestämmelser rörande ordningen för uppgörande
av förslag om belöning.

Klagorätt synes ej böra medgivas beträffande länsstyrelses beslut i ärende
om belöning. Stadgande därom har upptagits i 7 §.

8 § är likalydande med 5 § gällande förordning. I anledning av förevarande
förslag bör nu gällande tillämpningskungörelse ersättas med en ny
sådan författning.

Den föreslagna förordningen bör träda i kraft den 1 juli 1948. Beträffande
ingripande, som skett dessförinnan, synas de nya reglerna om utsträckt
ersättningsrätt och om belöning icke böra äga tillämpning.

Till bestridande av statsverkets kostnader för de ersättningar och belöningar,
som avses i den nya förordningen, har anslag äskats i årets statsverksproposition
(elfte huvudtiteln, punkt 151).

16

Kungl. Maj. ts proposition nr 6''i.

Hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga i enlighet med det anförda
inom inrikesdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 13 § 3 mom. lagen den 6 juni 1925
(nr 170) om polisväsendet i riket; samt

2) förordning om ersättning och belöning av statsmedel vid biträde åt
ordningsmakten.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1348
816186