Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

1

Nr 48.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående stöd åt fiskerinäringen,
m. m.; given Stockholms slott den 30 januari
1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till förordning om viss reglering av handeln
med fisk in. m.,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
statsrådet hemställt.

GUSTAF.

G. E. Sträng.

Sammanfattning.

1. Utvecklingen inom fiskerinäringen under mellankrigsperioden och under
de senaste åren ger vid handenj att ett statligt stöd till fisket är nödvändigt
om icke inkomstnivån inom näringen skall bli oskäligt låg. Detta stöd
bör på kort sikt inriktas på prisreglerande åtgärder samt på lång sikt på en
omfattande rationalisering inom såväl själva fisket som inom fiskhandeln.
Målsättningen för de statliga åtgärderna bör vara att ge fiskets utövare möjlighet
att vid rationella produktionsförhållanden uppnå en med övriga befolkningsgrupper
likvärd levnadsstandard.

2. För att förverkliga denna målsättning erfordras att den prisstödjande
och handelsreglerande verksamheten inom fisket fortsättes under de näimaste
åren. I detta syfte föreslås dels att Kungl. Maj :t bemyndigas meddela
särskilt bildad försäljningsförening ensamrätt att inom sitt verksamhetsområde
handha förstahandsförsäljningen av all fisk eller visst fiskslag dels
att nu gällande prisregleringssystem bibehålies efter i stort sett oförändrade
grunder.

3. För att prisregleringarna skola kunna upprätthållas måste importen av
fisk regleras. Enligt förenämnda förordning bemyndigas Kungl. Maj:t att

1 Dilianp till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 48.

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

uppta importavgift pa såväl färsk som beredd fisk. En skärpning av importrestriktionerna
bör däremot om möjligt undvikas. En kvantitativ reglering
av import och export medelst licensiering kan om den skulle befinnas
erforderlig genomföras inom ramen för nu gällande allmänna importoch
exportreglering. En kontroll av exporten skulle därvid bland annat ha
till syfte att garantera att de kvantitativa exportkvoter Sverige får sig tilldelade
fyllas med så värdefull fisk som möjligt.

4. Rationaliseringen av produktionen bör närmast gå ut på att förbättra
fångstmetoderna och minska arbetsåtgången. Samtidigt bör ett bättre tillvaratagande
av fångsterna för ernående av högre kvalitet på de ilandförda
produkterna eftersträvas. Staten bör liksom hittills stödja denna verksamhet,
bland annat genom lån ur fiskerilånefonden. Den i annat sammanhang
föreslagna fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök bör genom en
målmedveten undersöknings- och upplysningsverksamhet kunna bidra till
denna rationaliserings genomförande.

5. Ett av de viktigaste medlen till förbättring av fiskarenas förvärvsmöjligheter
är att vidga marknaden för fiskets produkter, vilket bör kunna ske
om konsumenterna erbjudas fisk av högre kvalitet och till jämnare priser
än för närvarande. Rationaliseringen inom distributionen bör närmast ta
sikte härpå. Den bör söka förbilliga distributionen, motverka spekulationen
samt genomföra snabbare transporter och ändamålsenligare behandling och
förvaring av fisk i distributionens alla led. I huvudsak komma strävandena
i denna riktning att som hittills åvila fiskarenas sammanslutningar. Staten
bör härvid medverka bland annat genom att från det under Fonden för
låneunderstöd anvisade anslaget till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. bevilja lån till åtgärder som äro ägnade att förbättra
distributionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

3

Förslag

till

förordning om viss reglering av handeln med fisk, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med fisk förstås i denna förordning såväl färsk som frusen, kryddad, saltad,
sockersaltad, torkad eller rökt fisk.

Vad i förordningen sägs om fisk skall även gälla räkor.

Med fiskare avses i förordningen endast svensk fiskare.

Om viss reglering av handeln med fisk.

2 §•

Hava fiskare, för vilka fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla,
eller sammanslutningar av sådana fiskare ensamma eller tillsammans
med personer eller företag, vilka idka handel med fisk, bildat ekonomisk
förening för omhändertagande och försäljning av fisk, som ilandföres
inom visst område, må föreningen, därest den finnes äga förutsättning
för dylik verksamhet och omfatta tillräckligt antal fiskare, kunna
erhålla Kungl. Maj :ts tillstånd att såsom auktoriserad producentförening
från fiskare för försäljning mottaga fisk, som ilandföres inom området.
Tillståndet må begränsas att gälla allenast visst eller vissa slag av fisk. Fisk,
som omfattas av sådant tillstånd, benämnes i det följande handelsreglerad
fisk.

Den, som inom auktoriserad producentförenings område ilandför handelsreglerad
fisk, må mot vederlag överlåta denna, förutom till producentföreningen,
allenast till statens livsmedelskommission eller eljest i den
ordning och under de villkor kommissionen bestämmer.

Auktoriserad producentförening är pliktig att enligt samma grunder, som
gälla i fråga om medlems fångst, för försäljning mottaga handelsreglerad
fisk, som inom föreningens område ilandföres av annan fiskare.

År tillförseln av något slag av handelsreglerad fisk så riklig, att det kan
antagas att en väsentlig del därav ej kan avsättas för konsumtion i färskt
tillstånd, må producentförening efter medgivande av livsmedelskommissionen
lämna fiskare, som mera regelbundet levererar till föreningen och för
vilken fiske utgör huvudsaklig eller väsentlig inkomstkälla, företräde till
leverans.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

1 övrigt skall auktoriserad producentförening vid bedrivandet av sin verksamhet
ställa sig till efterrättelse de ytterligare villkor, som kunna hava
uppställts vid tillståndets beviljande, ävensom de särskilda föreskrifter, som
livsmedelskommissionen kan komma att meddela.

Tillstånd, varom i första stycket förmäles, må av Kungl. Maj :t eller, efter
Kungl. Maj :ts bemyndigande, av livsmedelskommissionen återkallas, då
skäl därtill äro.

3 §■

I andra fall än i 2 § andra stycket avses må handelsreglerad fisk allenast
i den ordning och under de villkor livsmedelskommissionen bestämmer mot
vederlag överlåtas till återförsäljare i och för dennes rörelse eller till person
eller företag, som använder fisk för yrkesmässig tillverkning eller beredning
av varor till avsalu.

4 §•

Vid handel med fisk skall priset, där ej livsmedelskommissionen annat
medgiver, angivas per viktenhet.

Om prisregleringsavgift å fisk.

5 §•

För fisk, som ilandföres här i riket, skall, där fråga icke är om import,
prisregleringsavgift upptagas i den utsträckning och med det belopp, som
Ivungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, livsmedelskommissionen
bestämmer.

Avgiften skall erläggas i samband med första försäljningen av fisken samt
gäldas av köparen. För fisk, som annorledes än å kommunal fiskauktion försäljes
för förbrukning i köparens hushåll, skall avgiften dock betalas av säljaren.

6 §•

Medel, som inflyta genom upptagande av prisregleringsavgift, skola enligt
livsmedelskommissionens bestämmande användas för reglering av Driset å
fisk.

7 §•

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, livsmedelskommissionen
må, där så finnes erforderligt för att reglera priset å fisk, förordna,
att prisregleringsavgift skall upptagas jämväl för fisk, som importeras
till riket. Avgiften skall erläggas i samband med införseln.

8 §•

Prisregleringsavgift skall inbetalas till livsmedelskommissionen i den ordning
kommissionen bestämmer. Kommunal fiskhamnsförvaltning skall vara
skyldig att, om kommissionen så föreskriver, uppbära och till kommissionen
redovisa dylik avgift.

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

9 §•

Inbetalas icke prisregleringsavgift i föreskriven ordning, må avgiften på
framställning av livsmedelskommissionen omedelbart utmätas med det belopp,
vartill kommissionen efter verkställd undersökning fastställer densamma.

Då särskilda skäl därtill äro, må kommissionen jämväl meddela den avgiftspliktige
förbud att tills vidare, till dess avgiften guldits, bedriva sådan
verksamhet, som enligt 5 och 7 §§ medför skyldighet att erlägga prisregleringsavgift.

Antecknings- och uppgiftsskyldighet.

10 §.

En var, som yrkesmässigt försäljer handelsreglerad fisk eller som använder
sådan fisk för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu,
så ock en var som bedriver verksamhet, varmed följer skyldighet att
erlägga prisregleringsavgift, skall vara skyldig att, i den utsträckning livsmedelskommissionen
föreskriver och i enlighet med de närmare anvisningar
kommissionen meddelar, föra sådana anteckningar angående rörelsen,
som erfordras för kontroll av handelsregleringen eller över att prisregleringsavgift
behörigen erlägges.

Det åligger därjämte näringsidkare, som avses i första stycket, dels att på
anfordran tillhandahålla kommissionen eller dess ombud nämnda anteckningar
och förda handelsböcker med därtill hörande handlingar ävensom
de övriga uppgifter angående rörelsen kommissionen föreskriver, dels att i
den utsträckning kommissionen bestämmer och i enlighet med de närmare
anvisningar kommissionen meddelar till kommissionen eller dess ombud
lämna regelbundna uppgifter angående rörelsen.

Ansvarsbestämmelser m. m.

11 §•

överlåter någon fisk i strid mot vad i 2 § andra stycket ellei i 3 § är
stadgat,

eller bryter någon mot vad i 2 § tredje stycket stadgats eller mot villkor,
som föreskrivits jämlikt 2 § för tillgodonjutande av tillstånd som där avses,
eller överträder någon sådana särskilda föreskrifter, som jämlikt 2 §
meddelats av livsmedelskommissionen för auktoriserade producentföreningar.

eller bryter någon mot vad i 4 § stadgats,
straffes med dagsböter.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

12 §.

Den som bryter mot förbud, varom i 9 § andra stycket förmäles, straffes
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Underlåter någon att i anteckningar, varom i 10 § första stycket förmäles,
införa uppgift, som bort där införas, straffes, där underlåtenheten är uppsåtlig,
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader samt eljest med
dagsböter.

Inför någon oriktig uppgift i sådana anteckningar, som nyss nämnts,

eller lämnar någon oriktig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighet,
varom i 10 § andra stycket förmäles,

straffes, där den oriktiga uppgiften införts eller lämnats mot bättre vetande,
med dagsböter eller fängelse i högst sex månader samt, där så ej
är fallet men den som infört eller lämnat uppgiften därvid gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, med dagsböter.

13 §.

Den som underlåter att fullgöra vad enligt 10 § andra stycket åligger
honom, böte från och med femton till och med trehundra kronor. Livsmedelskommissionen
må jämväl förelägga honom vite.

Länsstyrelse äger fälla till vite enligt denna paragraf.

14 §.

Upplysning, som inhämtats med stöd av 10 §, må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det med upplysningens inhämtande avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller
fängelse.

15 §.

Husbonde ansvarar för sådan i 11 eller 12 § omförmäld förseelse, som
begas av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore förseelsen
begången av honom själv, såframt ej omständigheterna göra sannolikt,
att förseelsen skett utan hans vetskap och vilja.

16 §.

Förseelse, varom i 14 § förmäles, må av allmän åklagare åtalas allenast
efter angivelse av målsäganden.

17 §.

Böter och viten tillfalla kronan.

18 §.

Livsmedelskommissionen äger meddela närmare föreskrifter rörande tilllämpningen
av denna förordning samt medgiva undantag från de i 2 §
andra stycket och 3 § givna bestämmelserna. Kommissionen må ock, då
särskilda omständigheter därtill föranleda, efterskänka prisregleringsavgift
ävensom förordna om avkortning av dylik avgift.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948 och gäller till och med
den 30 juni 1950. Vad i förordningen stadgas i fråga om åsidosättande av
tystnadsplikt samt beträffande annan förseelse, vilken ägt rum under tiden
för förordningens giltighet, skall äga tillämpning även efter sistnämnda dag.

Med stöd av äldre bestämmelser meddelade tillstånd att med ensamrätt
för försäljning mottaga strömming och sill, som ilandföres utmed viss kuststräcka,
skola fortfarande gälla.

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 48.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 januari 4948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen
anmäler statsrådet Sträng frågor angående fiskerinäringens
efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten på fisk
m. m. och anför därvid följande.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 31 juli 1945 tillkallade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp
sakkunniga att enligt angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva
förslag angående fiskerinäringens efterkrigsproblem och den prisreglerande
verksamheten på fiskets område. De sakkunniga, som antagit benämningen
1945 års fiskeriutredning, ha utgjorts av byrådirektören, filosofie doktorn
C. W. Hessle, ordförande, ombudsmannen S. Corneliusson, öckerö, direktören
L. Häller, Göteborg, fiskaren G. Nilsson, Hörviken, kontrollanten H.
Myrgren, Hudiksvall, ombudsmannen G. Högström, Drottningholm, framlidne
direktören C. F. Cederlund, Örebro, fiskhandlaren E. Molin, Stockholm,
direktören H. Johansson, Göteborg, samt direktören A. Kewenter,
Stockholm. Sedan direktören C. F. Cederlund på grund av sjukdom frånsagt
sig utredningsuppdraget, förordnades fr. o. m. den 15 november 1945 direktören
M. Stidner, Göteborg, som ledamot av utredningen. Den 13 februari
1946 tillkallades såsom ytterligare sakkunnig utrikesrådet N K
Ståhle.

Utredningen, som vid behandlingen av vissa frågor biträtts av särskilda
experter, har den 2 januari 1947 avgivit betänkande med förslag angående
fiskerinäringens efterkrigsproblem samt den prisreglerande verksamheten
på fiskets område (SOU 1947: 2).

Över utredningens förslag ha utlåtanden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
lantbruksstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket,
järnvägsstyrelsen, socialstyrelsen, statens livsmedelskommission, statens
priskontrollnämnd, samtliga länsstyrelser, Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund, Svenska sydkustfiskarnas
centralförbund, Skånes fiskareförbund, Svenska insjöfiskarnas

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

centralförbund, Svensk andelsfisk förening u. p. a., Ostkustfisk centralförening
u. p. a., Svenska fiskhandelsförbundet, Svenska konservfabrikernas
riksförening, Sveriges ångtrålarförening, Sveriges grossistförbund och Sveriges
färskfiskgrossisters riksförbund.

Vid lantbruksstyrelsens utlåtande ha fogats yttranden från samtliga fiskeriintendenter
samt från Södra Sveriges fiskeriförening, Storsjöfiskarnas
försäljningsförening u. p. a. och Bohusläns islandsfiskares förening u. p. a.
Länsstyrelserna ha tillika överlämnat yttranden från samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt från åtskilliga fiskerinämnder och fiskeriinspektörer.
Vid kommerskollegiums utlåtande ha fogats yttranden från
ett flertal handelskamrar samt från Sveriges köpmannaförbund. Slutligen
ha Svenska ostkustfiskarnas centralförbund och Ostkustfisk centralförening
u. p. a. bifogat yttranden från ett antal till dessa organisationer anslutna
fiskareförbund och auktoriserade fiskförsäljningsföreningar.

Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från Ostkustens auktoriserade
strömmingsgrossisters förening, Sveriges fiskredskapshandlares förening
samt från företag anslutna till Sveriges sill- och fiskimportörförening.

Genom beslut av dels Kungl. Maj :t den 5 april 1946 och dels 1946 ars riksdag
(prop. nr 232; r. skr. nr 262) meddelades bestämmelser för strömmingshandeln
och de med statligt stöd anordnade prisregleringarna på fisk. I
anledning av riksdagens nämnda beslut utfärdade Kungl. Maj :t, bland annat,
kungörelser om viss reglering av handeln med strömming (nr 246)
och om prisregleringsavgift på fisk (nr 247), vilka gällde intill utgången
av juni 1947. Vid 1947 års riksdag (prop. nr 162; r. skr. nr 151) beslöts,
att ifrågavarande bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet intill den 30
juni 1948. I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj :t kungörelser (nr 171
och 172) om förlängning av förenämnda båda författningar.

I skrivelse den 16 januari 1948 har statens livsmedelskommission framlagt
förslag om prisreglering på fisk efter den 30 juni 1948, m. in. Jag
torde här få till behandling uppta denna skrivelse.

Jag torde vidare få erinra, att Kungl. Maj :t i årets statsverksproposition
(bil. 30: kapitalbudgeten: jordbruksdepartementet, p. 11) på min hemställan
föreslagit riksdagen, att, i avbidan på särskild proposition rörande
stödjande åtgärder på fiskerinäringens område, till lån till främjande av
beredning och avsättning av fisk m. m. beräkna ett investeringsanslag
av 500 000 kronor. Jag torde nu ånyo fä anmäla denna fråga för Kungl.
Maj :t.

I detta sammanhang torde jag slutligen få anmäla eu av 1945 års fiskeriutredning
i särskild skrivelse den 27 februari 1946 gjord framställning
om ändrade bestämmelser i kungörelsen den 7 augusti 1907 (nr 61) angående
bestämmelser rörande fonden för fiskerinäringens befrämjande med
syfte att lån ur sagda fond skola kunna utlämnas till fiskebåts förseende
med ekolod, kylmaskineri eller annan maskinell utrustning.

10

K ungt. Alaj:ts proposition nr 48.

Sammanfattning av 1945 års fiskeriutrednings betänkande.

Jag torde här till att börja med få lämna en kort sammanfattande redogörelse
för huvuddragen i det av fiskeriutredningen avgivna betänkandet.
I övrigt torde jag få hänvisa till detta.

Utredningen påpekar inledningsvis, att de i betänkandet framlagda förslagen
bygga på förutsättningen att ett självständigt centralt ämbetsverk
kommer att inrättas för fiskeriadministrationen i ungefärlig överensstämmelse
med det förslag, utredningen tidigare avgivit. Vidare framhålles, att
insjöfisket intar en ganska undanskymd plats i betänkandet, beroende på
att detta fiskes problem delvis ligga på ett annat plan än saltsjöfiskets. Härtill
kommer enligt utredningen, att de statistiska uppgifterna om insjöfisket
äro synnerligen ofullständiga.

Översikt över fisket.

Utredningen erinrar att fiskarebefolkningen från årtiondena kring sekelskiftet
fram till 1920 tillväxt i samma takt som den övriga befolkningen.
Därefter har emellertid en stagnation inträtt och inom vissa områden har
till och med en absolut tillbakagång ägt rum. Antalet yrkesutövare synes
dock icke ha nedgått.

Karakteristiskt för fiskarebefolkningen är, framhåller utredningen, det
förhållandevis stora antalet självständiga företagare, vilka utgöra 70 procent
av yrkesutövarna. Detta har samband med det förhållandet, att fiskarena
i stor utsträckning fiska gemensamt i lag och dela nettoförtjänsten’
sinsemellan.

Beträffande fångstmetoderna erinras i betänkandet att trål- och snurrevadsfiskena
överväga på västkusten och svara för cirka 75 procent av fångstens
såväl mängd som värde. På ost- och sydkusten däremot utgör skötfisket
den viktigaste fångstmetoden. Utredningen påpekar i anslutning härtill
sambandet mellan a ena sidan fangstmetoderna och å andra sidan
fiskarenas utrustning med redskap och båtar. Olikheter i fråga om fångstmetoder
medföra sålunda olikheter även i behovet av rörelsekapital för
fisket.

Bland de olika fiskarterna intaga enligt utredningen sillen och strömmingen
en särställning inom saltsjöfisket både med avseende på fångstmängd
och värde. År 1938 hänförde sig sålunda drygt hälften av fångsterna
och en tiedjedel av det totala fångstvärdet till dessa fiskslag. Därnäst i betydelse
komma torskfiskarna. Enligt vad utredningen uppger skulle sötvattensfisket
enligt vissa uppskattningar strax före det sista kriget ha
svarat för 10 procent av det svenska fiskets totala fångstmängd och för 29
procent av fångstvärdet.

Bortsett från de årliga variationerna i saltsjöfiskets fångster kunna, framhåller
utredningen vidare, vissa mera varaktiga förändringar spåras i de -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

ras storlek och sammansättning. Sålunda tilltogo fångsterna under mellankrigsperioden
trots att antalet yrkesfiskare höll sig tämligen konstant
och jämsides härmed ökade också antalet fiskebåtar, en utveckling som
ytterligare påskyndades under kriget. Storleken av de olika kuststräckornas
andelar i såväl den totala fångstmängden som fångstvärdet är enligt
utredningens åsikt i stort sett att anse sasom konstant.

Yrkesfiskarenas ekonomi.

Då det svenska fiskets ekonomiska utveckling efter det senaste kriget
i flera hänseenden företer likheter med förhållandena efter det första världskriget,
anser utredningen det vara motiverat att i korthet belysa utvecklingen
efter förra kriget. På grund av starkt minskad efterfrågan föllo då priserna
på fisk mycket kraftigt, medan priserna på fiskets förnödenheter endast
långsamt sjönko. Svårigheterna för fiskarena skärptes ytterligare av att många
av dem sökte förbättra sin ekonomiska ställning genom ett intensivare fiske
och större ilandföringar, varigenom priserna pressades än mer. En viss
återhämtning inträdde visserligen så småningom, men under hela mellankrigsperioden
var fiskarenas inkomstnivå mycket låg.

I anslutning till redogörelsen för utvecklingen under mellankrigsperioden
ger utredningen uttryck åt vissa farhågor för att det ekonomiska läget för
fiskarena i framtiden kan komma att allvarligt försämras. Belägg härför
finner utredningen i de undersökningar av yrkesfiskarenas självdeklarationer
som livsmedelskommissionen under de senaste åren företagit. Med ledning
av dessa uppgifter konstateras sålunda, att nettoinkomsterna, som
stego avsevärt från 1938 till 1943, redan under 1944 åter sjönko. För 1945
var utvecklingen icke enhetlig; en viss återhämtning kunde iakttagas för
västkustfiskets del, medan sydkustfisket höll sin ställning och ostkustfisket
gick ytterligare tillbaka.

Av utredningen verkställda jämförelser mellan inkomsterna av fiske och
inkomsterna av jordbruk med en åkerareal icke överstigande 30 hektar utvisa
enligt utredningens mening att de förra under krigsåren stego hastigare
än de senare, så att de båda näringarna 1943 kommo upp i praktiskt
taget samma inkomstnivå. Påföljande år gingo emellertid såsom redan förut
antytts inkomsterna av fisket icke obetydligt tillbaka.

De av livsmedelskommissionen genomförda statistiska bearbetningarna
av fiskarenas självdeklarationer giva enligt vad utredningen framhåller visserligen
en god bild av inkomstutvecklingen inom fisket, men de lämna
däremot icke några närmare upplysningar beträffande omkostnaderna. Utredningen
har därför prövat andra vägar för uppgörande av inkomst- och
kostnadsöversikter för fisket och därvid valt att upprätta en totalkalkyl
över det svenska saltsjöfiskets inkomster och omkostnader. Denna kalkyl
visar att en mycket kraftig stegring av omkostnaderna ägt rum under kriget,
särskilt med avseende på de rörliga kostnaderna, d. v. s. kostnaderna

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

för motorbränsle, smörjolja, is, lådor in. in. Ett av utredningen utarbetat
index för fiskets omkostnader med 1938 som basår beräknas till 269
för 1944 och 253 för 1945. Omkostnaderna i öre per kilogram fångad fisk

visa enligt utredningens beräkningar en kontinuerlig stegring från 10_

14 öre 1938 till 25—30 öre 1944, varvid dock måste observeras att den viktigaste
posten, arbetskostnaden, icke medtagits.

Under ii anhållande av att 1942 ars jordbrukskommitté i sitt principbetänkande
förutsatt att behovet av deklarationsundersökningar rörande jordbrukarnas
inkomster och utgifter komme att kvarstå, uttalar utredningen
att dylika undersökningar komma att bli erforderliga i fortsättningen även
beträffande fiskarena. Som stöd härför hänvisas bland annat till behovet av
att kunna bedöma verkningarna av den statliga stödpolitiken. Utredningen
föreslår därför, att även efter livsmedelskommissionens avveckling deklarationsundersökningar
rörande grkesfiskarenas utgifter och inkomster företas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som hittills tillämpats. Vidare föreslår
utredningen, med hänvisning till betydelsen av att få fiskarebefolkningens
ekonomiska och sociala förhållanden kartlagda, att denna befolkning
blir representerad i den hushållsbudgetundersökning, till vilken planer
föreligga utarbetade inom socialstyrelsen och som avses komma att företas
då nuvarande konsumtionsregleringar upphört och mera normala förhållanden
inträtt.

Organisationsväsendet bland fiskarena.

Utredningen konstaterar, att mellankrigsperioden för fiskets del kännetecknas
av ett livligt organisationsarbete, vilket haft till följd, att yrkesfiskarena
i större utsträckning och på ett fastare sätt än tidigare knutits samman
i föreningar. Tillkomsten av fackliga och ekonomiska organisationer
är enligt utredningen en viktig förutsättning för att fiskarebefolkningen
skall kunna hävda sina ekonomiska och sociala intressen. Fiskarenas organisationer
ha också varit till god hjälp när det gällt att genomföra de av
kristiden nödvändiggjorda regleringarna.

Fiskarena äro fackligt organiserade i ett antal centralförbund, varav de
flesta bildades under 1930-talet; endast Svenska sydkustfiskarnas centralförbund,
omfattande fiskare i Blekinge, samt Skånes fiskareförbund äro av
yngre datum. De ekonomiska föreningarna äro dels försäljningsföreningar,
dels inköpsföreningar. Numera finnas närmare 200 försälj ningsföreningar,
varav 21 inom sötvattensfisket.

Utredningen påpekar, att såväl 1935 som 1940 års fiskeriutredningar föreslagit
bildandet av en riksorganisation för fiskets fackliga och ekonomiska
föreningar. Anslutning till denna riksorganisation skulle vara ett villkor för
att försäljningsförening skulle kunna beviljas av sistnämnda båda utredningar
ifrågasatt producentauktorisation. Enligt utredningen ha emellertid
planerna pa ett fiskets riksförbund från olika håll mött starkt motstånd
och diskussionen härom har under kriget skjutits i bakgrunden. I stället ha
andra organisatoriska problem kommit att framstå såsom mera centrala.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Efter en redogörelse för tillkomsten av handelsregleringen för strömming
och de organisationsbildningar som uppstått i samband härmed anser sig
utredningen kunna konstatera, att den s. k. auktorisationen vid rätt tillämpning
av gällande bestämmelser varit till gagn såväl för fiskarena som de privata
fiskhandlarna. I anslutning härtill fi''amhalles, att inom utredningen
ingående diskuterats huruvida auktorisationen på ostkusten bör bibehållas
eller om den såsom obehövlig kan slopas. Härvid har utredningen kommit
till den slutsatsen, att auktorisationen med hänsyn till nuvarande osäkra
förhållanden tills vidare bör bibehållas. Utredningen erinrar härefter att
möjligheten för Kungl. Maj :t att auktorisera producentförening endast gäller
östersjökusten och endast strömming (sill) samt att från fiskarehall
ofta begärts, att auktorisationen skulle kunna utsträckas att gälla även andra
områden och andra fiskslag, vilket både 1935 och 1940 ars fiskeriutredningar
föreslagit. I detta sammanhang anför utredningen bland annat följande.

Vid bedömandet av denna fråga kunna skäl anföras både för och emot
en ökning av möjligheterna att meddela dylikt tillstånd. Rent principiellt
kan sålunda hävdas, att det här är fråga om ett slags monopol eller företrädesrätt,
varemot betänkligheter kunna resas ur allmänt samhalleliga
synpunkter. Vidare torde kunna anföras, att fiskarenas ekonomiska organisationer
numera ha erhållit betydligt större anslutning och stadga än tidigare,
så att de nu ha större möjlighet än tidigare att utan en dylik stödåtgärd
från det allmännas sida inverka på tillförsel och avsättning. Mot dessa
invändningar kan anföras, att även om vissa principiella betänkligheter
kunna hysas mot meddelandet av sådana tillstånd, varom här är fråga, sa
ha dock redan en grupp fiskare kommit i åtnjutande därav, varför det ur
rättvisesynpunkt icke kan anses mer än skäligt att även andra fiskare beredas
möjlighet att, om så finnes lämpligt, erhålla samma förmåner.

Enligt vad utredningen uppger ha fiskarenas organisationer nu ofta så
stor anslutning att de utan stöd kunna reglera tillförsel och avsättning.
Detta är emellertid icke överallt fallet och det är dessutom icke säkert, att
sammanhållningen är tillräckligt stark för att kunna tåla de påtrestningai
som lätt kunna uppstå under så labila förhållanden som de nuvarande. Med
hänsyn härtill anser sig utredningen böra förorda, att Kungl. Maj.t genom
en förordning erhåller möjlighet att utvidga auktorisationen av producentföreningar
till att gälla vilket slag av fisk eller skaldjur och vilken del av
landet som helst. Vid betänkandet har fogats förslag till förordning i ämnet,
som avses skola gälla under en tid av tre år. Förordningen är konstruerad
såsom ramförfattning och ger Kungl. Maj :t befogenhet att utfärda bestämmelser
om handelsreglering inom de områden och av de fiskslag som etter
närmare prövning befinnes önskvärt samt att för varje särskilt fall utfärda
de tillämpningsbestämmelser som kunna bli erforderliga. Utredningen föreslär,
att regleringen av strömmingshandeln inom ramen av denna författning
förlänges. Härvid bör enligt utredningens mening liksom tidigare för
rätten alt hos producentförening erhålla partihandelsrabatt fordras auktorisation
såsom partihandlare.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Utredningens författningsförslag innebär, utöver vad nu anförts, bland
annat att priset vid handel med fisk och skaldjur alltid skall anges per
viktenhet. Enligt förslaget skall den blivande fiskeristyrelsen äga rätt att
föreskriva, att var och en, som yrkesmässigt försäljer handelsreglerad fisk
eller därav tillverkar varor för avsalu, skall vara skyldig att föra sådana anteckningar
över rörelsen som erfordras för kontroll av regleringen. Han skall
vidare vara skyldig dels att på anmaning till styrelsens förfogande ställa
dessa anteckningar ävensom samtliga handelsböcker och de upplysningar
fiskeristyrelsen i övrigt önskar, dels att lämna regelbundna uppgifter om
rörelsen i enlighet med fiskeristyrelsens anvisningar. Uppsåtlig underlåtenhet
att lämna begärda upplysningar liksom lämnande av felaktiga upplysningar
skall enligt förslaget straffas med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

Åtgärder för nedbringandet av fiskets omkostnader m. m.

Utredningen finner, att den svenska fiskerinäringen med avseende på den
tekniska utrustningen i allmänhet står på en hög nivå. Det stöd som från
statens sida lämnats till fiskebåtsflottans utveckling genom fiskerilånefonden
har enligt vad utredningen framhåller varit av utomordentligt stor
betydelse, och utredningen förutsätter att medel även framdeles i erforderlig
utsträckning komma att ställas till förfogande för denna stödverksamhet,
eftersom större och bättre båtar möjliggöra en bättre behandling av
fångsten och jämnare tillförsel.

Utredningen understryker den stora betydelse kostnaderna för fiskets förnödenheter,
särskilt kostnaderna för redskap och motorbränsle, ha för lönsamheten.
Då landet för dessa varor huvudsakligen är hänvisat till import,
kunna enligt utredningens mening fiskarena själva endast i mindre
grad påverka förnödenhetspriserna. Emellertid är det enligt utredningen av
vikt, att vid handelsavtal med exportländerna tillses, att fisket tillföres ifrågavarande
varor i tillräcklig mängd och på förmånliga villkor. Vidare uttalas,
att även om fiskarena ej kunna påverka förnödenheternas importpris,
så kunna de dock genom kollektiva inköp utöva ett icke oväsentligt inflytande
på den del av kostnaderna som belöper sig på distributionen inom
landet. Redan nu, framhåller utredningen, förmedla fiskarenas försäljningsorganisationer
i stor utsträckning inköp av fiskredskap och motorbränsle.
Dessutom finnas särskilt på västkusten åtskilliga lokala föreningar, som
sedan ganska länge förmedlat kollektiva inköp av förnödenheter. Denna
veiksamhet har utvecklats ytterligare under krigsåren, och för närvarande
torde enligt utredningen en ganska betydande del av fiskarenas förnödenheter
distribueras av de egna organisationerna. Denna verksamhet har hittills
icke åtnjutit något ekonomiskt stöd av staten, och utredningen anser
det vara en brist att möjligheter att lämna sådant stöd saknas med nu gällande
bestämmelser. På grund härav föreslår utredningen, att bestämmelserna
rörande användningen av det under Fonden för låneunderstöd anvi -

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

sade anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning av fisk
m. m. ändras på sådant sätt, att rörelsekapital må kunna som lån ställas till
inköpsföreningarnas förfogande för kollektiva redskaps- och förnödenhetsinköp.

Utredningen erinrar härefter, att det svenska fisket för sitt behov av nät
före kriget i huvudsak var hänvisat till import. Denna import försvårades
avsevärt under kriget, och åtgärder vidtogos därför från statens sida dels
för att utvidga den inhemska nätproduktionen och dels för att vid utländska
fabriker få nät tillverkade för svensk räkning. Den inhemska produktionen
har, påpekar utredningen, huvudsakligen varit inriktad på tillverkning av
grova nät. För tillgodoseende av behovet av fina nät har landet även under
krigsåren varit beroende av import. Vad den inhemska nättillverkningen
beträffar kan denna enligt utredningen icke anses ha åtnjutit något tullskydd
om man undantar tillverkningen av ramgarn, som endast användes
vid laxfiske. Den nu utgående tullen på fisknät är nämligen ej högre än
tullen på det till näten använda garnet. Frånvaron av tullskydd har åberopats
som det förnämsta hindret för en ur beredskapssynpunkt önskvärd
utvidning av den inhemska nätindustrien. En höjning av tullen torde emellertid
komma att medföra en stegring av nätpriset, såvida ej staten genom
subvention eller liknande åtgärder eliminerar denna stegring. Utredningen
finner sig därför icke böra föreslå något tullskydd för nättillverkningen och
hänvisar till att en viss nättillverkning, trots frånvaron av sådant skydd,
kunnat hållas igång under fredstid. Då enligt utredningens uppfattning de
nuvarande tullarna å garn och nät sålunda å ena sidan sakna betydelse såsom
skydd för inhemsk nättillverkning och å andra sidan öka fiskets omkostnader,
föreslår utredningen, att tullen på fisknät och för nättillverkning
avsett bomullsgarn avskaffas.

En viktig orsak till bristande effektivitet och höga omkostnader inom fisket
är enligt utredningen, att fiskare flerstädes utmed kusterna äro bosatta
på platser, som måste anses synnerligen olämpliga såväl med hänsyn till
fisket som till avsättning av fångsterna. I regel rör det sig om platser där
enstaka eller ett fåtal familjer äro bosatta, vilket medför att hamn- och väganläggningar
bli oekonomiska. Utredningen anser, att det, förutom en mer
eller mindre känslomässigt betonad önskan att kvarstanna på hemorten,
är svårigheten att mot skälig ersättning avyttra den ägda fastigheten och
brist på medel till överflyttning till någon för deras näring lämpligare belägen
ort, som binda dessa fiskare vid ekonomiskt mindre gynnsamma förhållanden.
En förening av jordbruk och fiske kan ibland, uttalar utredningen
vidare, vara både nödvändig och nyttig, men a andra sidan bli cj
sällan båda näringarna hämmade genom cn sådan kombination. Enligt utredningens
åsikt är det mest rationella ur såväl fiskets som jordbrukets
synpunkt i sådana fall att det förra helt nedlägges såsom självständig näring
på platsen, varvid jordbruksjorden kan sammanläggas med annan fastighet
i närheten och fiskaren kan fortsätta silt yrke på en härför bättre
lämpad ort. Med hänsyn till de stora belopp som investerats i fiskehamnar

1’ Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

anser utredningen det vara av betydelse att dessa hamnar effektivt utnyttjas.
Innan nya anläggningar påbörjas, bör det också övervägas, huruvida
det icke blir ekonomiskt fördelaktigare att förflytta berörda fiskare till
redan existerande hamnar eller att sammanföra ett antal fiskelägen till en
gemensam hamnanläggning. Dylika förflyttningar finner utredningen emellertid
ej kunna komma till stånd i någon större utsträckning utan ekonomiskt
stöd. Utredningen föreslår därför, att bidrag till underlättande av fiskares
förflyttning lämnas i form av lån med ett högsta belopp av förslagsvis
10 000 kronor. Dylikt lån skall enligt förslaget amorteras på 15 år och
löpa med 3 procent ränta samt vara räntefritt under de två första åren.
Om låntagaren uppfyller vissa närmare angivna villkor bör enligt utredningens
åsikt lånet normalt avskrivas med 40 procent efter fyra år. Ansökan
om lan skall ställas till den i annat sammanhang föreslagna fiskeristyrelsen
och beviljas av denna efter länsstyrelsens hörande.

I fråga om medelsbehovet för den sålunda föreslagna låneverksamheten
framhåller utredningen svårigheterna att på förhand bedöma detta men anser
tills vidare tillräckligt, därest ett reservationsanslag av 200 000 kronor
anvisas för ändamålet.

Fiskhandeln.

Utredningen påpekar, att statistiken rörande fiskhandelns struktur är
tämligen föråldrad. De uppgifter som föreligga från regleringarna under kriget
belysa dock vissa för fiskhandeln betydelsefulla förhållanden. Partihandelns
årliga omsättning uppskattas sålunda av utredningen till 100—125
miljoner kronor. Handelsmarginalerna beräknas före kriget ha varit 50 procent
i partihandeln och 150 procent i detaljhandeln, eller totalt 200 procent
av förstahandspriserna. Dessa siffror äro emellertid enligt utredningen icke
representativa för nuvarande förhållanden.

Då sålunda de tillgängliga uppgifterna om fiskhandeln enligt utredningens
åsikt voro alltför fåtaliga och föråldrade för att utredningen med dem
såsom grundval skulle kunna dra några väsentliga slutsatser eller rekommendera
lämpliga förbättringsåtgärder, har utredningen för att skapa bättre
underlag för dylika överväganden genom utsändande av frågeformulär
inhämtat synpunkter och önskemål angående fiskhandeln och fiskkonsumtionen
inom landet från samtliga kristidsnämnder med undantag för dem
inom orter med mer än 20 000 innevånare. De inkomna svaren, som sorterats
med hänsyn till bland annat typen av kommun, utvisa att under nuvarande
förhållanden fiskaffärernas kundkrets i tätorterna i medeltal uppgår till
2 500—3 000 personer, en siffra som även styrkes av beräkningar ifrån andra
utgångspunkter. 1 anslutning härtill framhåller utredningen, att endast
2 miljoner av landets innevånare bo i orter av en sådan storlek. På landsbygden
dominerar den ambulerande fiskhandeln och nätet av ambulerande
linjer är särskilt tätt inom slättbygderna, medan det inom de stora skogsområdena
med dess större avstånd är glesare. I betraktande härav förordar

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

utredningen, att denna handel ytterligare utbygges. Härvid förutsattes emellertid
stöd från det allmännas sida bli erforderligt. Utredningen föreslår
därför inrättandet av en särskild lånefond för anskaffande av automobiler
för fisktransport, ur vilken fond lån till inköp av bil skall kunna beviljas
den som önskar bedriva ambulatorisk fiskhandel. Lån bör enligt förslaget
utgå med hälften av bilens inköpspris samt lånesumman till 20 procent avskrivas
om vederbörande låntagare utan anmärkning skött sin rörelse i tre
år. Utredningen anser ett reservationsanslag av 500 000 kronor vara erforderligt
till denna fond. Bestämmelserna rörande fondens användning ha av
utredningen upptagits i ett vid betänkandet fogat författningsförslag.

Utredningen har även gjort vissa undersökningar av fiskhandelns rationalitet
och lönsamhet på grundval av dels självdeklarationer från parti- och
detaljhandlare och dels viss prisstatistik från Göteborgs fiskhamn samt från
privat och kooperativ detaljhandel. Av dessa undersökningar drar utredningen
den slutsatsen, att fiskarenas försäljningsföreningar visat sig under
vissa förhållanden kunna till betydligt lägre kostnader än den privata partihandeln
förmedla förstahandsförsäljning av fisk. Utredningen anser vidare,
att lönsamheten i detaljhandeln i stor utsträckning är ringa, beroende pa att
omsättningen per företag är alliför liten. För lösningen av detta viktiga
problem kräves emellertid enligt utredningen åtgärder av for den enski de
så ingripande natur, att utredningen avstått från att framlagga förslag

härom.

Den inrikes avsättningen av fisk.

Enligt vad utredningen uppger ökade konsumtionen av fisk något under
mellankrigstiden. Denna ökning gällde huvudsakligen annan fisk an sill
och strömming — varav förbrukningen var tämligen konstant — och frams
torskfiskarna. Konsumtionsökningen, som framför allt hänför e sig i
fisk till färskkonsumtion, anses av utredningen ha möjliggjorts av bland

annat de förbättrade transportmedlen.

På grundval av statistiskt material från handelsregleringarna under kriget
lämnar utredningen en ingående redogörelse för handelsvagarna för
färsk fisk och konstaterar därvid järnvägstransporternas stora hetydelse for
fiskdistributionen. Samtidigt framhålles emellertid, att jarnyagsfr akter nas
inverkan på konsumentpriset på fisk vid transporter av måttlig langd i allmänhet
är så ringa att litet torde stå att vinna genom en allmän fraktnedsättning
av en sådan storleksordning som synes uppnåelig aven vid långt
tillmötesgående från trafikföretagens sida. Härvid erinrar utredningen
dock, att Norrlands behov av färsk fisk under fredstid till väsentlig del
fvlles genom import från Norge, bland annat beroende på att transport!kostnyadernga
för den svenskfångade fisken bli så höga att svensk fisk i Norrland
ej kan konkurrera med norsk. Enligt utredningens uppfattning framstår det
därför ur den svenska fiskerinäringens synpunkt såsom ett mycket viktigt
önskemål, att frakterna för fisk vid transporter till Norrland sankas. Med
hänsyn härtill förordar utredningen ett av norrlandskommitttn i dess Bc 2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 48.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

tänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena
i Norrland (SOU 1946:84) framlagt förslag om allmän fraktnedsåttmng
vid jarnvägsfTäkter till och från Norrland, varvid dock bör iakttagas,
att fraktnedsättningen på fisk endast bör gälla svenskfångad vara.

Utredningen berör vidare de undersökningar av fiskkonsumtionen, som
utförts av socialstyrelsen. Dessa undersökningar framhäva enligt utredningens
mening ytterligare distributionsapparatens stora betydelse för fiskkonsumtionens
storlek inom olika områden samt visa denna konsumtions nära
samband med tillgången på andra animaliska livsmedel. I detta sammanhang
tramhåller utredningen, att av svaren på förut omförmälda frågeformulär
till kristidsnämnderna framgår, att fiskkonsumtionen på landsbygden
i motsats till i tätorterna ej kunnat öka nämnvärt under kriget. På utredningens
fråga om vad som vore viktigast för att stimulera till en ökad konsumtion
av fisk nämnas i svaren framför allt lägre och jämnare fiskpriser,
jamnare tillförsel och, i synnerhet på landsbygden, bättre kvalitet på fisken.
Det övervägande flertalet kristidsnämnder ha vidare uttalat såsom sin åsikt,
att fiskkonsumtionen i fortsättningen komme att förbli tämligen oförändrad.

Efter att härefter ha diskuterat den verksamhet som bedrivits av bland
andra föreningen för fiskpropaganda, påpekar utredningen, att den intensivaste
propaganda förfelar sin verkan om ej konsumenterna kunna tillhandahållas
fisk av god kvalitet till rimliga priser. Utredningen föreslår därför,
att i varje län fiskdistributionsnämnder tillsättas med uppgift att medverka
till handelns rationalisering och att samordna olika åtgärder för handel,
upplysning och propaganda. Dessa nämnder böra enligt förslaget bestå av
tre personer, av vilka en bör ha god kännedom om fiskhandeln samt en representera
konsumenterna. Utredningen uttalar, att det i väsentlig grad blir
beroende på nämndledamöternas initiativförmåga, kunnighet och intresse
för uppdraget om de åsyftade resultaten skola kunna nås. Det totala medelsbehovet
för denna verksamhet uppskattas av utredningen till 35 000 kronor
per år.

Fiskförädlingsverksamheten.

Utredningen redogör för den svenska fiskberednings- och konservindustrien
och framhåller, att denna under mellankrigstiden utbyggdes mycket
starkt. År 1940 redovisade den sålunda 2 800 anställda mot 950 år 1920
och dess tillverkningsvärde var dessa år 21 miljoner kronor respektive 10
miljoner kronor. Till de nu anförda siffrorna för produktionsvärdet kommer
värdet av en viss hemmaberedning av fisk samt tillverkning av fiskmjöl
och levertran. Det totala produktionsresultatet inom industrier med fisk
som råvara kan enligt utredningen för 1939 uppskattas till 32—33 miljoner
kilogram med ett värde av 26—27 miljoner kronor. Därav svara produkter
från konservindustrien och fiskberedningsanstalterna för ett värde
av 23—24 miljoner kronor. Utredningen beräknar att fiskförädlingsindustrien
1939 omhändertog 15 procent av den totala fiskfångsten, representerande
ett värde — bortsett från den skrapfisk som normalt går till

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

19

fiskmjölsfabrikerna — av cirka 2,9 miljoner kronor eller 9 procent av det
totala fångstvärdet. Under de senare krigsåren stego emellertid dessa siffror
betydligt.

Utredningen erinrar härefter att kvaliteten hos de produkter som framställas
inom den svenska fiskeriindustrien för närvarande i allmänhet ej är
underkastad någon kontroll. De enda undantagen härifrån utgöras, förutom
av hälsovårdsmyndigheternas kontroll, av den statliga kontrollen av beredning
och handel med saltströmming och vissa bestämmelser om denna beredning
och om beredningen av surströmming samt bestämmelser om märkning
av kärl för fiskkonserver jämte den frivilliga kontrollen av beredningen
av spillånga och kabeljo. Med hänsyn till betydelsen av att konsumenterna
tillförsäkras produkter av tillfredsställande kvalitet, anser utredningen
det vara av allmänt intresse, att staten vidtar åtgärder ägnade att
höja kvaliteten på fiskindustriens produkter. Utredningen diskuterar härvid
möjligheterna att införa det norska s. k. vrakningssystemet, men hävdar,
att även om detta såsom kontrollform kan anses vara synnerligen effektivt
eftersom hela produktionen därigenom kan kontrolleras och klassificeras,
så äro dock erfarenheterna av en dylik kontroll i Sverige ännu för små för
att en så stor administrativ apparat som detta system kräver skall kunna
skapas. Utredningen framlägger därför endast ett till sina konsekvenser
mera begränsat förslag till förordning om kontroll av beredning av fisk, vilket
i huvudsak innehåller förut gällande bestämmelser med smärre ändringar
samt en del allmänna föreskrifter om den i industrien använda råvarans
kvalitet. Förslaget är konstruerat såsom en ramförfattning, inom vilken
Kungl. Maj :t skall äga utfärda närmare bestämmelser om olika tillverkningar
när detta anses erforderligt och närmare erfarenhet om kontrollverksamheten
vunnits. I en vid utredningens betänkande fogad reservation framhålla
emellertid ledamöterna herrar Ivewenter och Nilsson det norska vrakningssystemets
stora fördelar, framför allt vid konkurrens på exportmarknaderna.
Reservanterna förklara sig visserligen dela majoritetens betänkligheter
mot införandet av ett allmänt vrakningsförfarande och anse den föreslagna
kontrollen i de flesta fall för närvarande tillräcklig men önska dock
införa en strängare kontroll av vrakningstyp vid export av salt sill och salt
strömming.

1 detta sammanhang uttalar utredningen vidare att bestämmelser jämväl
böra utfärdas angående beredning och förpackning av fiskfiléer. Såsom
skäl härför anför utredningen, att kvaliteten hos de svenska filéerna är
ojämn och att berättigade anmärkningar mot deras beredning och förpackning
icke sällan kunna göras samt att de svenska filéerna i likhet med andra
fiskprodukter ha att utstå hård konkurrens med varor från Danmark
och Norge. På grund härav föreslår utredningen, att bestämmelser i enlighet
med ett vid betänkandet fogat kungörelseförslag utfärdas med sgfte att åstadkomma
en jämnare kvalitet och eu ändamålsenligare förpackning av svenska
fiskfiléer. Kontrollen av tillverkningen bör enligt utredningen kunna
samordnas med den föreslagna kontrollen av annan fiskberedning.

Utredningen behandlar härefter ingående frågan om frysning och frys -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

huslagring av fisk, beträffande vilket spörsmål särskilt tillkallade experter
utarbetat en vid betänkandet fogad promemoria. Med hänsyn till de relativt
goda transportmöjligheterna i landet anser utredningen att infrysning
av färsk fisk ej kan få så stor betydelse för distributionen, men att fryshuslagring
av tillfälliga överskott däremot kan bli ett betydelsefullt medel till
säsongutjämning. För fiskerinäringen är därvid enligt utredningen avgörande,
att vid de tillfällen då infrysning av fisk kan komma i fråga såväl
erforderlig infrysningskapacitet som tillräckliga lagringsutrymmen stå till
förfogande på sådana platser att fisken snabbt och utan tidsödande transporter
kan omhändertagas för infrysning. Av förenämnda expertutredning
framgår, att dylika möjligheter för närvarande icke erbjuda sig i tillräcklig
omfattning.

I anslutning härtill erinrar utredningen att lån till uppförande av fryshus
hittills i mindre utsträckning kunnat utlämnas från anslaget till lån
till befrämjande av beredning och avsättning av fisk in. m. Med hänsyn
till den stora betydelse tillgången till kyl- och fryshus måste anses ha för
förbättrandet av det svenska fiskets avsättningsförhållanden föreslår utredningen
att under nämnda rubrik anvisas ett anslag av 3 miljoner kronor
för att möjliggöra mera omfattande låneunderstöd till föreningar eller enskilda
som önska uppföra kyl- eller fryshus. Slutligen uttalar utredningen,
att för ernående av en tillfredsställande avsättning av frusen fisk på landsbygden
distribution från bilar försedda med frysaggregat bör prövas och
ekonomiskt stöd till en sådan försöksverksamhet lämnas av staten.

Den utrikes avsättningen av fisk.

Utredningen lämnar en redogörelse för exporten och importen av fisk
före kriget samt framhåller, att såväl import som export då nådde betydande
kvantiteter. År 1938 infördes sålunda 50 miljoner kilogram fisk till ett
värde av 23 miljoner kronor. Till största delen utgjordes denna fisk av beredd
vara och huvuddelen kom från Island och Norge. Exporten omfattade
43 miljoner kilogram till ett värde av 11 miljoner kronor och bestod
till största delen av färsk fisk. Av denna landades 16 miljoner kilogram
direkt i utländska hamnar, främst i Danmark och England. Utrikeshandeln
med fisk har, framhåller utredningen, efter kriget kommit i gång i
viss omfattning, men exportmöjligheterna kunna dock icke väntas bli
nämnvärt förbättrade i förhållande till åren före kriget.

Enligt vad utredningen anför hade Sverige till skillnad från de flesta
andra länder före kriget praktiskt taget icke några restriktioner beträffande
importen av fisk. Under kriget var däremot importen av och handeln
med importerad fisk reglerad. Exporten av fisk var före kriget underkastad
en viss kontroll med hänsyn till de exportkvoter Sverige tilldelades i
andra länder, och de svenska fiskebåtarnas landningar i England och Danmark
voro underkastade licensiering. Utredningen erinrar om att under
kriget exportförbud på fisk utfärdades och landningar i utländska hamnar
stoppades. Dessa frigåvos emellertid åter under 1945.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

Vidare framhålles att fiskimporten fortfarande är reglerad medelst licensiering.
Med avseende på importen från Norge av beredd fisk och importen
av färsk fisk från Norge till norra Sverige har licensiering tidvis kunnat ske
i en sådan omfattning, att någon kvotering av de importerade kvantiteterna
icke varit nödvändig. Licensieringen är icke, framhåller utredningen, avsedd
som en importhindrande åtgärd utan dess uppgift är att anpassa importen
till fångsterna vid det svenska fisket. Utredningen finner ofrånkomligt,
att den i och för sig önskvärda avvecklingen av den nuvarande importregleringen
icke företages så länge det inhemska fiskets avsättningsmöjligheter
utomlands äro så starkt beskurna som för närvarande. Lägges den
svenska marknaden på detta område öppen samtidigt som andra ländei
bibehålla importrestriktionerna måste man enligt utredningen befara allvarliga
avsättningssvårigheter för det svenska fisket.

Utredningen anser icke heller exportförbudet utan vidare kunna upphävas
och framhåller, att det med nuvarande begränsade exportmöjligheter
är nödvändigt att dessa utnyttjas så väl som möjligt. Då man kan
förutse, att svenska exportörer efter kriget i stor utsträckning komma att
stå inför monopolistiskt organiserade motparter, är det enligt utredningen
av vikt att en viss centralisering även av utbudet äger rum, så att icke
olika exportörer i alltför hög grad spelas ut mot varandra. Det är vidare
av betydelse att de kvantitativa exportkvoter som tilldelas Sverige i utlandet
fyllas med så värdefull fisk av så hög kvalitet som möjligt. Eicensieringen
bör enligt utredningen handhas av den av utredningen föreslagna fiskeristyrelsen,
som också bör utfärda närmare bestämmelser i fragan. Utredningen
föreslår, att kungörelser angående reglering av in- och utförsel av
fisk och skaldjur utfärdas i överensstämmelse med de författningsförslag
som bifogats betänkandet. Enligt dessa förslag skall importförbud generellt
fastställas av Kungl. Maj :t, som även skall äga att för vissa fiskslag bevilja
undantag. Exportregleringen skall däremot helt handhas av fiskeristyrelsen,
som skall kunna sätta densamma i kraft när så befinnes lämpligt.

I samband med sina uttalanden angående utrikeshandeln föreslår utredningen
slutligen, att representanter för fiskerinäringen och fiskeriadministrationen
sättas i tillfälle att framföra sina synpunkter i samband med
underhandlingar med främmande makt rörande handelsöverenskommelsei.

Prisregleringar på fisk.

Utredningen erinrar att kristidens regleringar inom fiskhandeln under våren
1946 ersattes med nuvarande mera fredsmässiga, vilka ha rent prisstödjande
karaktär. Med undantag för strömming gälla således icke några normalpriser
på fisk. De nya prisregleringarna handhas i motsats till de föregående
i viss utsträckning av fiskarenas egna organisationer och administreras
av för ändamålet skapade prisregleringsföreningar, en för varje kustområde,
nämligen Västkustfisk förening u. p. a., Sydkustfisk förening
u. p. a. och Ostkustfisk centralförening u. p. a. Prisregleringen på väst -

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

och sydkusterna är, framhåller utredningen, i princip uppbyggd på grundval
av ett minimipris på den till färskkonsumtion och beredning sålda
fisken och ett garantipris på överskottsfisken. Minimipriset bestämmes av
staten och skall sättas så högt att det bidrar till upprätthållandet av en
genomsnittlig prisnivå, som ger fiskarena en skälig bärgning, men icke
högre än att den normala fiskkonsumtionen inom landet inklusive konservering
och beredning, vissa konserver möjligen undantagna, samt den normala
exporten kunna tillgodoses med inköp till minimi- eller högre priser.
Garantipriset fastställes av prisregleringsföreningarna och bör i princip ligga
lagre än minimipriset. Utredningen understryker vidare, att föreningarna
enligt bestämmelserna ej få disponera över överskottsfisken så att den kan
konkurrera med den fisk som normalt avsättes till minimi- eller högre priser.
Härvid framhålles att garantipriset till fiskarena skall utgöras av det
pris föreningarna kunna erhålla för överskottsfisken jämte det pristillägg
som utbetalas av staten främst från influtna regleringsavgifter. Garantipriset
skall i princip ge högst en nödtorftig täckning av de rörliga kostnaderna
på en fiskeresa. Det statliga pristillägget fastställes på förhand med ledning
av ett beräknat skäligt garantipris och försäljningsmöjligheterna för överskottsfisk.
Slutligen stadgas i de nuvarande prisregleringsföreskrifterna, att
prisregleringsföreningarna icke äro skyldiga att mottaga fisk från fiskare,
vdka ej ställa sig till efterrättelse de föreskrifter om fångstbegränsning som
föreningarna i samråd med livsmedelskommissionen utfärda.

Enhgt vad utredningen påpekar gäller prisregleringen på ostkusten endast
i fråga om strömming, och Ostkustfisk har bemyndigats att utbetala
vissa prisutjämningsbidrag för strömming levererad till pälsdjursfarmer
ävensom att upprätthålla vissa garantipriser på saltad strömming och exportströmming.
För detta ändamal har livsmedelskommissionen efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande tills vidare ställt 550 000 kronor till. föreningens förfogande.

Prisregleringarna finansieras dels med vissa sedan föregående regleringar
kvarstående avgifter och dels med de regleringsavgifter på fisk som för
närvarande betalas av uppköpare av svenskfångad vara och importörer av
utländsk färsk fisk. Utredningen uppger, att intill den 31 oktober 1946
utgående pristillägg täcktes av regleringsavgifterna. Inom västkustens prisregleringsområde
utbetalades under tiden 15 april—31 oktober 1946 pristiHägg
för 10,9 miljoner kilogram fisk och inom sydkustens för 0,42 miljoner
kilogram. På ostkusten utgingo prisutjämningsbidrag intill den 1 december
samma år för 1,5 miljoner kilogram salt exportströmming.

Den avsevärda omfattning i vilken prisregleringsföreningarna hittills
drivit sin verksamhet innebär uppenbarligen, anför utredningen, att denna
verksamhet haft stor betydelse för utjämning av fluktuationer i fiskpriserna
och för upprätthållandet överhuvud taget av en skälig prisnivå på
fisk. Utredningen framhåller vidare, att de åtgärder för rationalisering av
fisket och dess förbilligande i övrigt samt för främjandet av avsättningen
av fisk som utredningen föreslagit icke äro tillräckliga för att upprätthålla
den genomsnittliga prisnivå på fisk som bör eftersträvas. Därutöver er -

23

KungL Maj:ts proposition nr 48.

fordras särskilda prisreglerande anordningar och utredningen förordar därför
att det nuvarande systemet med vissa smärre förändringar prövas åtminstone
ännu ett år. I anslutning härtill erinrar utredningen att de förut
angivna principerna för minimi- och garantiprisernas höjd fastställts av
livsmedelskommissionen i samråd med priskontrollnämnden men förklarar
sig icke kunna dela nämnda myndigheters uppfattning om principerna för
denna prissättning. Utredningen framhåller även, att prisbildningen inom
många områden mer och mer förlorat sin funktion som regulator för tillgång
och efterfrågan och i stället fått till uppgift att vara ett inkomstreglerande
instrument. Såsom det viktigaste exemplet härpå anför utredningen
jordbruket, men samtidigt framhålles att systemet befinner sig i utbredning
icke minst som följd av kristidens prispolitik och att detsamma vunnit
insteg framför allt inom de näringar som åtnjuta statligt stöd.

Utredningen betonar, att tillgången på fisk företer stora och snabba förändringar
medan efterfrågan är tämligen konstant. De härav orsakade
starka fluktuationerna i fiskpriserna understrykas än mer av att hela tillförseln
i allmänhet måste finna omedelbar avsättning. Utredningen framhäver
ytterligare, att prisbildningen som marknadsreglerande faktor ej
fungerar på marknaden för fisk till färskkonsumtion, eftersom efterfrågan
i allmänhet ej reagerar för de prisfall som uppstå under dagar med stor
tillförsel. Priset sjunker därför vid fri prisbildning lätt ned till den nivå
som möjliggör avsättning till fiskmjölsfabrikerna, och hela tillförseln måste
då avsättas till detta pris, som är så lågt att det ej kan betraktas såsom fiskets
ordinarie. Utredningen finner det uppenbart, att dessa förhållanden
få för fiskarenas ekonomi ytterst menliga verkningar. På grund härav anser
utredningen, att särskilt stor anledning finnes att inom fiskerinäringen
upphäva prisbildningens marknadsreglerande funktion och i stället på detta
område göra prisbildningen till ett inkomstreglerande instrument. Enligt utredningens
mening är det möjligt att med ett system med minimipriser,
kompletterat med viss prispolitik i fråga om överskottsfångsterna, genomföra
en prisdifferentiering, som ganska väl svarar mot de olika användningarna
av fisk. Med utgångspunkt från det anförda kommer utredningen
till den slutsatsen, att prissättningen på fisk bör betraktas såsom ett inkomstreglerande
instrument samt föreslår, att minimipriserna fastställas
vid en nivå, som ger fiskarena en skälig bärgning. Enligt utredningen innebär
detta i praktiken, att endast den huvuddel av fångsterna, som går till
färskmarknaden inom landet, samt en del av västkustfiskets export kommer
att kunna avsättas till lägst minimipris. Konservfabrikernas och beredningsanstalternas
råvarubehov samt en del av exporten bör däremot kunna
täckas med den av prisregleringsföreningarna till garantipris övertagna
överskottsfisken. En på dylikt sätt fastställd prisnivå kommer enligt utredningen
att utjämna priskurvans fluktuationer både uppåt och nedat eftersom
minimipriser ha en stark benägenhet att verka som normalpriser.
Med avseende på de olika fiskslagen bör enligt utredningen priserna avpassas
så, att de så långt möjligt skapa överensstämmelse mellan tillgång ocii

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

efterfrågan. Utredningen framhåller slutligen, att ett genomförande av nu
framlagda förslag utesluter tillämpning av den av livsmedelskommissionen
hävdade principen att minimipriset bör sättas så lågt, att den normala inhemska
fiskkonsumtionen samt exporten till mera normala marknader i
full utsträckning skola kunna tillgodoses genom inköp till minimipriset eller
högre pris.

Enligt utredningens åsikt böra garantipriserna avpassas så att de icke
endast ge fiskarena en nödtorftig täckning för de rörliga kostnaderna på en
fiskeresa utan även täcka övriga kostnader samt om möjligt ge en blygsam
inkomst. Å andra sidan böra nämnda priser givetvis icke sättas så högt att
ett fiske kan baseras på dem.

Rörande prisregleringarnas omfattning anser utredningen, att på ostkusten
norr om Blekinge dessa i fortsättningen även böra omfatta torsk.

Beslut om eventuella fångstbegränsningar böra enligt utredningen i princip
fattas av fiskareorganisationerna, därvid emellertid den föreslagna fiskeristyrelsen
bör ha möjlighet att som villkor för sitt stöd till prisregleringarna
efter vederbörande organisations hörande meddela denna direktiv angående
fangstbegränsning samt själv fatta eller upphäva beslut om sådan
begränsning. Utredningen förutsätter vidare, att livsmedelskommissionens
nuvarande befattning med prisregleringarna efterhand övertages av fiskeristyrelsen.

Kostnaderna för de av utredningen ifrågasatta prisregleringarna beräknas
till 2,65 miljoner kronor för ett år och föreslås att till 1,65 miljoner kronor
bestridas av de av staten uppburna regleringsavgifterna och till 1 miljon
kronor av statsanslag.

Bestämmelserna om prisregleringarna böra enligt utredningen ges något
mer stadga än vad som nu är fallet. Sålunda föreslår utredningen att de
grundläggande föreskrifterna om regleringsavgifter samt de mera allmänna
stadgandena om minimipriser och prisgarantier sammanfattas i en av riksdagen
godkänd förordning angående viss reglering av priset på fisk, vartill
förslag bifogats betänkandet.

Vidare böra enligt utredningen genom särskild kungörelse med tillämpningsföreskrifter
till nyssnämnda förordning, av innehåll som framgår av
ett vid betänkandet fogat förslag, icke blott utfärdas närmare bestämmelser
om uppbörden av regleringsavgifterna utan även meddelas föreskrifter
om de olika prisregleringarna. I förenämnda förslag till kungörelse äro införda
samma bestämmelser angående fiskeristyrelsens rätt till kontroll av
rörelsen hos näringsidkare som är skyldig erlägga prisregleringsavgift, vilka
enligt förut omförmälda förslag till förordning om reglering av handeln
med fisk och skaldjur äro avsedda att gälla för var och en som yrkesmässigt
försäljer handelsreglerad fisk eller bereder produkter därav. På grund
av de ökade uppgifter som enligt vissa av utredningen skisserade alternativ
till nuvarande prisregleringar avses tillkomma staten på fiskmottagningsplatserna,
förutser utredningen att behov av lokala prisregleringsnämnder
kan uppstå, varför ett förslag till instruktion för dylika även fogats vid betänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

25

Fiskepolitikens målsättning.

I sista avsnittet av sitt betänkande diskuterar utredningen bland annat
fiskepolitikens målsättning och framhåller därvid såsom sin uppfattning
att inom det svenska fisket för framtiden bör upprätthållas en inkomstnivå
ungefärligen motsvarande jordbrukets. De jämförelser beträffande inkomsterna
i fisket och i jordbruket, vilka utredningen verkställt, gälla jordbrukare
på brukningsdelar med en åkerareal under 30 hektar. Denna inkomstnivå
bör fisket söka uppnå med så litet stöd från det allmännas sida som möjligt.
Med hänsyn till de stora svårigheter utvecklingen efter förra kriget beredde
fisket, ställer sig utredningen emellertid icke främmande för den
möjligheten att ett betydande statligt stöd kan komma att behövas för att
upprätthålla lönsamheten inom fisket på den tänkta nivån. Detta ekonomiska
stöd bör dock, framhåller utredningen, icke uppfattas såsom något önskvärt
utan såsom en nödfallsåtgärd.

Beträffande fiskets omfattning bör enligt utredningen fiskepolitiken taga
sikte på att för framtiden upprätthålla ett fiske av lika omfattning som
för närvarande. Trots den relativt ringa roll fisket spelar i folkhushållet
— fisket svarar blott för 2—3 procent av livsmedelsförsörjningen — finner
utredningen att denna näring ur beredskapssynpunkt bör tillmätas en sådan
vikt att den bör upprätthållas i nuvarande omfattning, dels med hänsyn
till behovet av fisk vid en avspärrning, dels med hänsyn till den stora
betydelse fiskebåtarna och deras sjövana besättningar ha för flottans bevakningstjänst
i beredskapstider. Utredningen anser emellertid många tecken
tyda på att fisket för närvarande är överdimensionerat och nämner
härvid såsom exempel avsättningssvårigheterna under 1930-talet samt de i
synnerhet bland västkustfiskarena ofta ganska rigorösa, av fiskarenas egna
organisationer påbjudna fångstbegränsningarna.

Utredningen förklarar sig icke heller vänta någon mera avsevärd ökning
av den inhemska konsumtionen av fisk eller utvidgning av exportmöjligheterna.
I anslutning härtill uttalar utredningen såsom sin åsikt, att det
svenska fisket under de närmaste åren har att emotse avsättningssvårigheter
av samma slag som före kriget. Fisket är sålunda enligt utredningens mening
även med hänsyn till de aktuella avsättningsmöjligheterna i viss grad
överdimensionerat, vilket förhållande accentueras ytterligare av att^ det
svenska fisket under de senaste decennierna på grund av överskottssvångheter
och fångstbegränsning icke tillvaratagit förefintliga möjligheter till
rationalisering. Med anledning härav diskuteras i betänkandet eventuella åtgärder
för en nedskärning av fiskarenas och båtarnas antal i de fall, då
en sådan åtgärd icke skulle medföra någon minskning i fångstmängden. Utredningen
finner emellertid att åtgärder av denna art äro så svårgenomförbara
och förutsätta så vittgående ingripanden i den enskildes liv, att förslag
till några sådana åtgärder icke böra framläggas.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen att de föreslagna åtgärderna
kunna väntas komma att öka den inrikes avsättningen av svenslcfångad

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

fisk så mycket att frågan om en nedskärning av fiskets kapacitet icke synes
bh aktuell. Samtidigt betonas emellertid att, om en nedskärning visar sig
nödvändig, denna bör genomföras såsom en långsamt fortlöpande process.

Yttrandena över 1945 års fiskeriutrednings betänkande.

Av remissyttrandena framgår att utredningens förslag i stora delar tillstyrkes
eller lämnas utan erinran av ett flertal länsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt av fiskarenas organisationer. Däremot
blir förslaget på ett flertal punkter föremål för kritik av vissa ämbetsverk,
däribland kommerskollegium, några länsstyrelser och fiskeriintendenter,
de flesta handelskamrarna samt fiskhandelns och den övriga handelns
organisationer. Utredningens uttalanden rörande målsättningen för
den framtida fiskepolitiken och utvidgad auktorisation av producentföreningar
ha av remissinstanserna tillmätts den största vikten.

Yrkesfiskarenas ekonomi.

Utredningens förslag rörande deklarations- och budgetundersökningar
av fiskarenas levnadsförhållanden beröras
endast i en del av de avgivna yttrandena och biträdas därvid i de flesta
fall. Med avseende på deklarationsundersökningarna anför statens livsmedelskommission,
att kommissionen, som har för avsikt att fortfara med ifrågavarande
undersökningar så länge ärendena rörande prisregleringen på
fisk kvarligga hos kommissionen, för sin del vill instämma i förslaget om
fortsättande av dylika undersökningar. I detta sammanhang upplyser kommissionen
tillika, att kommissionen överväger att företaga en översyn beträffande
det representativa urvalet av de i undersökningarna deltagande
yrkesfiskarena.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller
att på grund av svårigheten att få tillförlitliga siffror vid deklarationsundersöknmgarna,
samarbete bör etableras med fiskets organisationer för att
möj liggöra insamlandet av ett säkrare underlag.

Norra Kalmar läns kustf iskar eförbund anför.

Beträffande förslaget om fortsatta undersökningar av fiskarenas deklarahoner
forordar förbundet att dessa enligt utredningens förslag fortsättes.
Förbundet ar dock ej övertygat om att de skett med den sakkunskap som
detta fordrar varför resultatet i flera fall blivit missvisande. En ytterligare
uppdelnmg i olika kategorier fiskare bör ske vid dessa undersökningar, dä
de fisken som idkas i flera fall äro vitt skilda. Jämförelserna efter olika
kuststrackor blir då mera rättvis med hänsyn till fiskeförhållandena.

Liknande synpunkter framföras av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
och fiskeristyrelse i Norra Kalmar län samt fiskeriintendenten i
övre norra distriktet.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Socialstyrelsen uttalar att styrelsen, trots att utredningens förslag innebär
en ytterligare utvidgning av hushållsbudgetundersökningarna, tillstyrker
detsamma med hänsyn till värdet av att få fiskarenas ekonomiska och sociala
förhållanden kartlagda. Enligt vad styrelsen påpekar äro visserligen
nämnda undersökningar för närvarande ställda på framtiden, men styrelsen
förutsätter att så ej kan bli fallet länge till. Styrelsen förklarar sig i anslutning
härtill villig att söka bemästra de svårigheter som en dylik undersökning
på grund av fiskarenas speciella arbetsvillkor innebär men framhåller
samtidigt, att undersökningen på grund av fiskarkårens förhållandevis
ringa storlek ej bör omfatta mer än ett ganska begränsat antal hushåll.

Organisationsväsendet bland fiskarena.

Förslaget om auktorisation av producentföreningar
(.förordning om reglering av handeln med fisk och skaldjur) tilldrar sig stor
uppmärksamhet i de avgivna yttrandena men bedömningen härav utfaller
synnerligen olika. Fiskarenas organisationer instämma överlag i utredningens
uttalanden och understryka kraftigt nödvändigheten av att förslaget
snabbt genomföres. Detsamma gäller ett flertal länsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Förslaget utsättes däremot för kritik från
några av de centrala ämbetsverken samt några länsstyrelser. Handelns organisationer
ställa sig slutligen klart avvisande på förevarande punkt.

Lantbruksstyrelsen framhåller bland annat att förslaget i och för sig icke
innebär något nytt utan endast är en direkt fortsättning av det system som
nu tillämpas för de auktoriserade strömmingsförsäljningsföreningarna. Styrelsen
har i princip intet att erinra mot auktorisation av producentföreningar,
men betonar dock kraftigt, att en sådan åtgärd måste vara av tillfällig
karaktär och föranledes av att fiskarena för närvarande icke själva kunna
åstadkomma den fasta organisation av fiskhandeln som åsyftas.

Svenska våstkustfiskarnas centralförbund framhåller, att de svårigheter
för fiskerinäringen, som beräknats uppstå efter krigets slut, redan infunnit
sig och framför allt visa sig i en kraftig stagnation i avsättningen. Förbundet
anför vidare.

I det förslag som utredningen framlagt beträffande reglering av handeln
med fisk inrymmes enligt förbundets åsikt de flesta av fiskerinäringens problem.
Ett genomförande av den föreslagna, utökade auktorisationen med
ensamrätt för fiskarenas ekonomiska organisationer att för försäljning mottaga
antingen samtliga fångster eller endast vissa slag av fisk, skulle säkerligen
betyda oerhört mycket för avsättningen, då man därigenom skulle
kunna nedbringa kostnaderna för distributionen och åstadkomma ett efterlängtat,
lägre pris på varan till konsumenterna. Samtidigt skulle också de
svårbemästrade problemen med kontroll och klassificering komma betydligt
närmare sin lösning. Att man dessutom också skulle komma ifrån allt
överdrivet spekulerande, vilket enligt förbundets åsikt för närvarande utgör
ett stort hinder i distributionsledet, vore alt hälsa med mycket stor tillfredsställelse.
Man kan nämligen med skäl utgå ifrån och anse som Säkert att
en försäljning till fasta priser på fiskvaror med endast smärre fluktuationer

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

orsakade av säsongmässiga eller andra likvärdiga faktorer och med en strikt
genomförd kontroll och kvalitetsklassning, skulle på ett mycket gynnsamt
sätt medverka till en förbättring av avsättningen och samtidigt ge fiskarenproducenten
en säker och garanterad inkomst i likhet med andra näringsutövare.

Svenska ostkustfiskarnas centralförbund och Ostkustfisk centralförening
hälsa i gemensamt yttrande utredningens förslag om bibehållen och utvidgad
auktorisation med största tillfredsställelse. Enligt dessa organisationer är
det en allmän uppfattning bland strömmingsfiskare på ostkusten, att auktorisationen
utgör en absolut förutsättning för att deras levnadsvillkor skola
kunna bli drägliga. Samtidigt påpekas emellertid att auktorisationen visserligen
innebär en fördel, men att den också medför betydande förpliktelser.

I utredningens förslag instämma vidare Storsjöfiskarnes försäljningsfordning,
Bohusläns islandsfiskares förening samt Malmöhus läns havsfiskeförening
och Skånes fiskareförbund.

Fiskcriintendenten i Västerhavets distrikt tillstyrker livligt en utvidgad
auktorisation men framhåller, att förevarande förslag skulle komma att ge
fiskeristyrelsen alldeles för stort inflytande över organisationerna och finner
det synnerligen beklagligt att dessa icke lämnas större frihet, då man
därigenom lättare skulle kunna skapa en anda av ekonomiskt ansvar bland
medlemmarna. I fiskeriintendentens yttrande instämma länsstyrelsen och
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs och Bohus län, varjämte
Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott och dess
fiskerinämnd anföra liknande synpunkter.

Statens livsmedelskommission avstyrker en utvidgning av auktorisationen
och anför bland annat följande.

Livsmedelskommissionen vill för sin del erinra om att den nuvarande
handelsregleringen för strömming tillkommit under en tid, då avsättningssvårigheterna
för strömmingsfiskarena voro exceptionellt stora och då fiskarenas
egna organisationssträvanden ännu icke vunnit någon påtaglig framgång.
De fördelar, som systemet ursprungligen otvivelaktigt inneburit för
fiskarena och deras organisationer, måste emellertid vägas mot de olägenheter
i olika avseenden, som alltid äro förbundna med ett sådant monopol som
det här ifrågavarande. Genom att monopolet helt eliminerar den fria konkurrensen
förlora såväl producenterna själva som allmänheten möjligheten
att bedöma organisationernas omkostnader under jämförelse med förhållandena
inom en fritt arbetande handel. Härigenom bortfaller den stimulans
till rationalisering, som en dylik jämförelse alltid innebär, varjämte
organisationerna få mindre möjligheter att bemöta oberättigade påståenden
om mindre rationell skötsel. En monopolställning för producentföreningarna
och ett auktorisationssystem för partihandeln medför givetvis även en viss
stelhet i varudistributionen och förutsätter dessutom en ganska ingående
reglering och kontroll av monopolföreningarnas försäljning från det allmännas
sida, som det måste vara en fördel för organisationerna att undgå.

Med hänsyn till berörda olägenheter och då producentföreningarna för
strömming enligt kommissionens uppfattning i allmänhet redan torde ha
vunnit sådan stadga, att de även utan ett av staten skyddat monopol kunna
fullgöra sina för fiskarena betydelsefulla uppgifter, bör det enligt kommis -

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

sionens mening principiellt övervägas huruvida icke det nuvarande syste
met för reglering av strömmingshandeln utan förfång för fiskarenas berättigade
intressen skulle kunna avvecklas.

I likhet med utredningen har dock kommissionen funnit skal tala tor att
ifrågavarande system bibehålies tills vidare under de osäkra förhållanden,
som för närvarande råda i fråga om avsättningen av strömming. Kommissionen
vill på grund härav icke motsätta sig, att den nuvarande ordningen
i fråga om regleringen av handeln med strömming fortfar tills vidare undei

ännu några år. _ .

Kommissionen finner några sakskäl icke ha anförts for införande av motsvarande
anordningar även beträffande annan fisk än strömming. Kommissionen
anser sig därför icke böra förorda, att den av utredningen föreslagna
fullmaktsförordningen nu utfärdas.

Statskontoret anför i detta sammanhang följande.

Fiskets lönsamhet bestämmes i första hand av avsättningsmöjligheterna
för fisk inom landet. Såsom statskontoret framhållit i sitt utlåtande den 4
april 1946 angående en framställning från statens livsmedelskommission angående
ändrade prisregleringsföreskrifter för saltvattensfislc utöver strömming,
torde en ökning av fiskkonsumtionen förutsätta, att konsumentpriset
på fisk nedbringas i sådan utsträckning att fiskets produkter kunna göras
tillgängliga för bredare folklager. Den statliga prisregleringsverksamheten
på fiskets område bör med hänsyn härtill enligt statskontorets mening surast
avvecklas och återgång ske till fri prisbildning. Detsamma bör galla
även den statliga auktorisationen av fiskförsäljningsforenmgar, varigenom
dessa bli ensamberättigade att till försäljning mottaga fisk, som ilandtores
inom respektive förenings verksamhetsområde. Med den anslutning, som
fiskarenas organisationer numera erhållit, böra de hädanefter utan stöd av
auktorisation kunna reglera tillförseln och avsättningen av fisk. Upphörandet
av auktorisationen bör vara ägnat att ytterligare stärka sammanhållningen
mellan fiskets yrkesutövare.

Statens priskontrollnämnd understryker starkt de principiella betänkligheterna
mot ett utvidgat auktorisationsförfarande, då detta ytterligare skulle
stärka monopoliseringstendenserna inom svenskt näringsliv. De rättvisesynpunkter
som utredningen framför som sitt väsentligaste motiv för en utsträckt
auktorisation kunna enligt nämnden icke tillerkännas någon betydelse
i frågan. Priskontrollnämnden efterlyser en utredning om strömmingsregleringens
verkan ur allmän synpunkt och framhåller att erfarenheterna
enligt dess mening icke varit odelat gynnsamma. Med hänsyn härtill uttalas
att auktorisation blott bör förekomma i undantagsfall och därvid icke utformas
såsom en ensamrätt för fiskesammanslutningar utan att jämväl privata
partihandlare böra kunna erhålla auktorisation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner icke utredningens skäl för en utvidgad
auktorisation fullt övertygande och anför härvid bland annat.

Visserligen har utredningen förutsatt, att auktorisation skall ske endast
då behov därav efter noggrann prövning verkligen ådagalagts. Länsstyrelsen
anser emellertid icke att lagstiftning i ämnet kan vara motiverad endast tor
att möta ett eventuellt framtida behov utan bör det ur rent principiell synpunkt
ankomma på de enskilda organisationerna att internt vidtaga de åt -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

gärder, som erfordras för rationalisering av partihandeln. Erforderligt stöd
från det allmänna bör kunna lämnas genom bidrag för bestridande av administrationskostnaderna.
På grund av vad sålunda anförts kan länsstyrelsen
icke tillstyrka fiskeriutredningens förslag i denna del.

Även Södra Sveriges fiskeriförening avstyrker av principiella skäl förslaget
om utvidgad auktorisation och framhåller dessutom, att ett sådant system
kan medföra stora praktiska olägenheter för många enskilda fiskare.
Sveriges ångtrålareförening anser att fiskarenas organisationer äro eller
böra kunna bli så starka att auktorisation är överflödig. Vidare betonar föreningen
att de därmed förbundna förpliktelserna verka hämmande på organisationernas
rörelsefrihet och att förfarandet i det långa loppet knappast
gagnar organisationernas syften.

Kommerskollegium, Sveriges köpmannaförbund och samtliga handelskamrar
uttala sig mot en utvidgning av nu gällande partihandelsauktorisation.
Härvid hänvisas framför allt till betydelsen av att bibehålla den fria
konkurrensen på ifrågavarande område. Handelskamrarna i Stockholm,
Malmö, Norrköping, Jönköping och Visbg samt Sveriges köpmannaförbund
ifrågasätta därjämte huruvida icke nuvarande strömmingsmonopol bör
bringas att upphöra.

Norrköpings handelskammare framhåller bland annat följande.

I detta sammanhang vill handelskammaren erinra om den numera gällande
lagen om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet
Införandet av nyssnämnda lag är icke den enda åtgärden från statens sida
tor bekämpandet av monopoltendenser inom näringslivet. Handelskammaren
tillåter sig erinra om att för närvarande frågan om nyetableringskontrollen
är föremål för utredning. Vidare har en enmanskommitté tillsatts
tor en torberedande omarbetning av näringsfrihetsförordningen.

Då statsmakterna sålunda inriktat sig på bekämpandet av monopolistiska
tendenser, skulle det onekligen vara en egendomlig inkonsekvens, om staten
samtidigt medverkade icke blott till bibehållandet utan även till en utvidgning
av ett monopol inom det avsnitt av näringslivet, som fiskerinäringen
utgör.

Sveriges grossistförbund och Sveriges färskfiskgrossisters riksförbund
framhålla i gemensamt yttrande, att även om strömmingsregleringen medfört
fördelar såväl för producenter som konsumenter, så ha dock motsättningarna
och olägenheterna framför allt med avseende på partihandelsrabatterna
varit stora. Förbunden betona, att man vid bedömning av de siffror
över partihandelsmarginaler, som utredningen anför, måste hålla i minnet
strömmingsföreningarnas och den privata partihandelns olika karaktär
och de skilda intressen de ha av bedömningen av det av dem framlagda siffermaterialet.

Samma synpunkter återkomma i ett flertal yttranden avgivna av företrädare
för den enskilda handeln.

Kungl. Maj:ts proposition nr 48-

31

Åtgärder för nedbringande av fiskets omkostnader.

Såsom förut nämnts innebär utredningens förslag om åtgärder för nedbringande
av fiskets omkostnader bland annat yrkande om ändring av
bestämmelserna rörande lån från anslaget till lån
för främjande av beredning och avsättning av fisk
in. in. i syfte att möjliggöra kreditgivning till inköpsf
öreningar för anskaffning av redskap och förnödenheter.
Detta yrkande behandlas mera ingående endast i ett fåtal
yttranden, därvid vissa erinringar resas mot förslaget.

Lantbruksstijrelsen anför, att eftersom en författningsändring under alla
förhållanden synes vara erforderlig, styrelsen icke direkt vill motsätta sig
utredningens förslag, ehuru styrelsen närmast anser, att ifrågavarande inköp
äro att hänföra till sådana åtgärder, som tillhöra fiskerilånefondens
område. Liknande synpunkter framföras av statskontoret, som framhåller
att mot förslagets genomförande framför allt talar det förhållandet, att de
ifrågavarande förnödenheterna äro förbrukningsartiklar. Statens livsmedelskommission
ifrågasätter om icke fastare regler böra utformas för villkoren
för ifrågavarande lån. Statens priskontrollnämnd framhåller, att denna låneverksamhet
liksom alla utredningens förslag till fiskets rationalisering tendera
att öka fiskets kapacitet, vilket om näringen skall bibehållas i nuvarande
omfattning endast kommer att öka avsättningssvårigheterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför i detta sammanhang bland annat följande.
^

Förslaget till lån åt ekonomisk förening av fiskare för anskaffande av
fiskredskap och motordrivmedel anser länsstyrelsen vara ägnat att väcka
principiella betänkligheter. Genom en dylik åtgärd skulle nämligen det allmänna
komma att engagera sig i konkurrensen mellan olika företagsformer.
Vidare har icke ens påståtts att särskilda missförhållanden skulle råda inom
handeln med ifrågavarande förnödenheter; tvärtom framgår av utredningen,
att fiskarenas egna organisationer i stor utsträckning själva kunnat lösa
frågan om kollektiva inköp. Länsstyrelsen vill därför avstyrka förslaget i
denna del.

Liknande synpunkter framföras av Svenska fiskredskapshandlarnas förening.

Utredningens förslag om avskaffande av tullen på fisknät
och garn till nättillverkning möter kritik i de flesta yttranden,
där denna fråga upptages till behandling.

Generaltullstyrelsen framhåller sålunda bland annat följande.

Fisknät av bomullsgarn äro hänförliga till nr 561 i gällande tulltaxa
(stat. nr 1108); garn för tillverkning av dylika nät faller i regel under
tulltaxenr 427 (stat. nr 958). Tull utgår i båda fallen med 25 kronor för
100 kilogram av nettovikten. Såvitt styrelsen kan bedöma torde denna mycket
moderata tull knappast kunna innebära någon kännbar belastning för
fiskerinäringen. Vid sådant förhållnade och då ifrågavarande tull lär tillmätas
visst värde för den inhemska tillverkningen på området, som under

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 48-

krigsåren otvivelaktigt varit av stor betydelse för folkförsörjningen, vill styrelsen
ifrågasätta, huruvida tillräckliga skäl föreligga att helt avskaffa
nämnda tull.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att flera av fiskeriintendenterna påpekat,
att tullen är en förutsättning för en ur beredskapssynpunkt önskvärd
inhemsk nättillverkning och att, om den borttages, staten bör sörja för att
denna tillverkning får ett annat stöd. Styrelsen yttrar vidare.

Även lantbruksstyrelsen vill framhålla önskvärdheten av att en tillverkning
av finare nät kommer till stånd i Sverige. Under kriget gjordes vissa
försök härtill och mycket vore säkert vunnet, särskilt under eventuellt
kommande avspärrningstider, om en inhemsk industri på detta område kunde
komma i gång. Styrelsen vill därför visserligen förorda förslaget om
borttagande av ovannämnda tullar, men därvid betona betydelsen av att
från statens sida åtgärder vidtagas för att stödja anskaffande av maskiner
in. m., vilka kunna möjliggöra tillverkning i stor skala av finare nät inom
landet.

Liknande synpunkter framföras av länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands
län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Västernorrlands
och Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län efterlyser en utredning om vad borttagandet
av tullskyddet på nät kommer att få för inverkan på den ur beredskapssynpunkt
synnerligen viktiga inhemska nätindustrien. Betonas beredskapssynpunkterna
så starkt som utredningen gör i andra sammanhang
så måste man enligt länsstyrelsen även i detta fall vara konsekvent.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller,
att fiskerinäringen är mera betjänt av att en fabrik för tillverkning av såväl
grova som fina nät anlägges i beredskapssyfte än av att den relativt obetydliga
tullen på fisknät avskaffas.

Stockholms läns fiskerinämnd uttalar, att tullen med hänsyn till den
inhemska nättillverkningen bör bibehållas. Kommerskollegium och ett flertal
handelskamrar avstyrka likaledes ett borttagande av tullen.

Förslaget om lån till underlättande av fiskares förflyttning
behandlas i ett stort antal av de avgivna yttrandena.

Lantbruksstyrelsen understryker, att en omflyttning av fiskare från ur
fiskesynpunkt i ett eller annat avseende mindre lämpliga platser till bättre
sådana torde kunna bidraga till att göra fiskets bedrivande mera ekonomiskt.
En dylik omflyttning kan härigenom sägas utgöra en början till
den större sanering av fiskeförhållandena, som enligt styrelsens mening
i åtskilliga fall torde vara önskvärd. Lantbruksstyrelsen tillstyrker därför
förslaget. Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder förslaget såsom en provisorisk
lösning tills närmare erfarenhet i frågan vunnits.

Även statens livsmedelskommission finner förslaget vara av intresse och
tillstyrker detsamma.

Statens priskontrollnämnd framhåller, att understödslånen för underlättande
av fiskares förflyttning böra gälla vederbörandes överflyttning till
annan näring och därigenom underlätta utflyttningen från fisket.

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

Ett flertal remissinstanser ställa sig emellertid tveksamma till utredningens
förevarande förslag.

Statskontoret anför sålunda, att det icke kan anses rationellt att i ett
läge, då en nedskärning av fiskets kapacitet ter sig oundviklig, med allmänna
medel understödja fiskares förflyttning från ur fiskerinäringens
synpunkt illa belägna platser till platser, som erbjuda bättre villkor för
fisket. Även med hänsyn till de konsekvenser i form av krav på liknande
understöd till utövare av andra näringar, som införandet av en sadan stödform
kan tänkas medföra, synes densamma enligt ämbetsverkets mening
vara ägnad att väcka betänkligheter. Statskontoret avstyrker därför förevarande
förslag och framhåller, att frågan om enhetligare lånevillkor och
sammanslagning av de olika låneformerna till en enda bör upptas till övervägande.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund anför i huvudsak följande.

Fiskarena besitta sedan ålder en djupt rotad kärlek till hembygden, varför
förslaget om lån för underlättande av deras förflyttning endast med en
viss tveksamhet kan tillstyrkas. Tanken bakom förslaget är god och kommer
troligen om den rätt praktiseras att bli till fördel för respektive fiskare.
Ett utnyttjande av denna möjlighet kommer dock säkerligen att bli endast
som en sista utväg och kommer som sådan att tillgripas först sedan alla
andra möjligheter visat sig oframkomliga. Förbundet utgår samtidigt ifrån
att all förflyttning skall ske fullkomligt frivilligt och att någon tvångsförflyttning,
vare sig direkt eller indirekt, aldrig har varit eller aldrig kommer
att bli påtänkt.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att för närvarande icke finnes möjlighet
att på lång sikt bedöma, huruvida förflyttning av fiskare från en
ort till en annan är det rätta medlet för att råda bot för fiskets svårigheter.
Med hänsyn härtill bör enligt länsstyrelsen utvecklingen avvaktas ytterligare
några år innan några åtgärder vidtagas.

Fiskhandeln.

Utredningens förslag till lån till anskaffande av bilar för
fisk transport i syfte att förbättra fiskdistributionen mottagas i yttrandena
med ett livligt intresse och tillstyrkes i flertalet fall.

Lantbruks styr elsen, som understryker betydelsen av att fiskhandeln, spe -

ciellt på landsbygden, ordnas rationellt, anför bland annat.

En utökning av den ambulerande fiskhandeln genom ökat antal fiskbilar
och förbättring av standarden hos dessa bilar är, såsom utredningen framhållit,
säkerligen en god utväg att åstadkomma båttre distributionstorhallanden.
Beviljandet av särskilda lån för anskaffande av bilar för ifragavarande
ändamål synes därför befogat. Härvid är det emellertid av största
vikt, att icke exempelvis stora mängder saltsjöfisk tillföres en trakt inne
i landet, där tillgången på sötvattensfisk är god och där i första hand denna
fisk bör försäljas. Det torde härvid lätt uppkomma en osund konkurrens
om avsättningsmöjligheterna vartill hänsyn synes böra tagas vid beviljandet
av lån till anskaffande av bilar för fisktransport. Det synes darfor lant -

8 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 48.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

bruksstyrelsen lämpligt, att såsom man tänkt sig enligt kungörelseförslaget,
fiskeristyrelsen får hand om beviljandet av dylika lån och att en särskild
fond inrättas för ändamålet.

Lantbruksstyrelsen, som sålunda vill principiellt tillstyrka utredningens
förslag härutinnan, vill dock ifrågasätta om lån till endast hälften av kostnaden
kan vara tillfyllest med hänsyn till att ifrågavarande personer torde
ha stora svårigheter att anskaffa övriga medel. Lantbruksstyrelsen skulle
därför vilja föreslå, att lån intill 75 procent av kostnaden må utlämnas för
ifrågavarande ändamål.

Statens livsmedelskommission instämmer i vad utredningen anfört angående
angelägenheten av en ökning av fiskavsättningen inom landet och tillstyrker
ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller betydelsen av en förbättrad fiskdistribution
på landsbygden och tillstyrker därför fiskeriutredningens förslag
om en särskild lånefond för anskaffande av automobiler för fisktransport.
Emellertid förutsätter länsstyrelsen härvid, att den prövning av ändamålsenligheten
av handeln, som författningsförslaget föreskriver, icke blir
blott en formell prövning och att distributionen om möjligt rationellt planlägges
i samråd med handelns utövare. En viss kontroll över att uppgjord
plan verkligen följes bör enligt länsstyrelsen måhända även anordnas, då
en sådan plan kan bli ett verksamt medel mot oekonomiska investeringar.

Ett antal länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrka
förslaget under framhållande av att ifrågavarande lån i första hand
böra tillkomma fiskets organisationer eller förmedlas av dessa, då därigenom
en garanti torde skapas för att medlen verkligen effektivt utnyttjas.
Dessutom kommer härigenom fiskeristyrelsens kontroll att underlättas.

Svenska Västkustfiskarnas centralförbund anser, att förslaget bör utformas
så, att det ger förmånsrätt för fiskarenas egna organisationer att erhålla
lån för att med specialbyggda bilar transportera fisken till större konsumtionscentra
inåt landet.

Kommerskollegium tillstyrker förslaget bland annat därför att det kan
bidraga till att avhjälpa de sanitära brister, som i stor utsträckning vidlåda
den ambulerande handeln. Liknande synpunkter framföras av handelskammaren
i Gävle medan handelskammaren i Göteborg och Svenska fiskhandelsförbundet
icke anse att åtgärden kommer att få någon större betydelse
men dock icke vilja motsätta sig densamma.

Statskontoret erinrar att redan nu lån torde kunna utlämnas för ifrågavarande
ändamål ur fiskerilånefonden och det under fonden för låneunderstöd
anvisade anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning
av fisk m. m. Inrättandet av en särskild fond för anskaffande av automobiler
för fisktransport synes med hänsyn härtill onödigt och avstyrkes av
statskontoret. Då fiskdistributionen enligt statskontorets mening blir mest
rationellt ordnad, om den omhänderhas av fiskarenas ekonomiska sammanslutningar,
synas dessa, i fall då lån sökes för annan än dylik sammanslutning,
böra sättas i tillfälle att yttra sig över ansökningen, innan densamma
avgöres.

Kungi. Maj:ts proposition nr 48.

35

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län finna det ej heller påkallat att inrätta en särskild fond för
dessa lån.

Bland de myndigheter och organisationer, som avstyrkt förevarande förslag,
må här hänvisas till det av Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
avgivna yttrandet, enligt vilket den ambulerande handeln
är ensidigt inriktad på saltvattensfisk och därför blir en alltför stark konkurrent
till sötvattensfisken. Även länsstyrelserna i Skaraborgs och Kristianstads
län motsätta sig utredningens förslag om stöd åt ambulerande fiskhandel.

Sveriges köpmannaförbund framhåller i sitt yttrande, att ambulerande
handel har visat sig vara en mycket dyr distributionsform, som förutsätter
en stor omsättning och ett betydande kundunderlag för att bli ekonomiskt
bärande. Där sådana förutsättningar föreligga finnes också redan en ambulerande
handel.

Förbundet framhåller fortsättningsvis att även om den ambulerande handeln
inom vissa områden kan bli av betydelse är dock en utvidgad fiskförsäljning
inom den bofasta handeln av flera skäl att föredraga. Därför bör
enligt förbundet vid den förras planläggning stor hänsyn tagas till att den
senares intressen icke trädas för nära och utvecklingen av fiskförsäljningen
inom den bofasta handeln försvåras.

Sveriges grossistförbund och Sveriges färskfiskgrossisters riksförbund
finna utredningens förslag väl motiverat men önska att kompletterande bestämmelser
utarbetas, innebärande att lån icke må beviljas till verksamhet
inom områden där bofast fiskhandel finnes.

Slutligen utsättas utredningens undersökningar och därav föranledda slutsatser
med avseende på parti- och detaljhandeln med fisk
för kritiska invändningar i flera yttranden.

Den inrikes avsättningen av fisk.

Vad angår utredningens förslag om nedsättning av järnvägstaxan
för frakt av svenskfångad fisk till Norrland
beröres detta närmare endast i ett mindre antal av de avgivna yttrandena.

Statskontoret anför, att om fraktnedsättningen ges karaktären av subvention
denna bör ges en sådan form att det ur riksstaten kan utläsas till
vilket belopp densamma uppgår.

Järnvägsstyrelsen avstyrker det av utredningen framlagda förslaget om
fraktnedsättning vid järnvägstransport av fisk till och från Norrland och
framhåller bland annat att den föreslagna differentieringen mellan svenskfångad
och utländsk vara svårligen låter sig genomföra utan en synnerligen
kostsam och besvärlig intygsgivning, särskilda avståndstabeller in. in.

Lantbruksslyrelsen däremot föreslår, att fraktnedsättningen även måtte
omfatta levande fisk och fiskyngel samt gälla hela landet. Lantbruksstyrelsens
yrkande härom finner stöd i yttranden avgivna av ett flertal länsstyrelser
och hushållningssällskaps förvaltningsutskott med flera.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

Utredningens förslag om inrättande av fiskdistribution snämnder
avstyrkes i det övervägande antalet yttranden. Såsom skäl
härför anföres att de äro obehövliga, att deras tillämnade verksamhet
bättre kan skötas av fiskarenas och näringslivets organisationer, att deras
uppgifter kunna övertas av fiskerinämnderna, att det för ändamålet föreslagna
anslaget är för litet för att man skall kunna finna personer kompetenta
och villiga att utföra de tillämnade uppgifterna samt att det icke åligger
staten att engagera sig i konkurrensen mellan olika livsmedel.

Inrättandet av fiskdistributionsnämnder tillstyrkes emellertid av Jämtlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelserna i Hallands
och Älvsborgs län, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, fiskerikonsulenten
i Jönköpings län samt Gotlands fiskareförbund och fiskförför
säljningsförening.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus och Hallands län rekommendera
i stället ytterligare stöd till föreningen för fiskpropaganda.

Lantbruksstyrelsen finner förslaget om inrättandet av speciella fiskdistributionsnämnder
inom länen knappast motiverat och avstyrker därför
detsamma.

Enligt styrelsens mening kommer det uteslutande att bero på de personliga
kvalifikationerna hos ledamöterna i dessa nämnder, huruvida något
verkligt arbete kommer att uträttas. Samma arbete, framhåller styrelsen
vidare, synes då lämpligen i samråd med vederbörande fiskareorganisationer
kunna utföras av något redan nu existerande organ, eventuellt
hushållningssällskapens fiskerinämnder eller också av någon särskilt på
dessa områden kunnig och erfaren person, som kan stå till fiskeristyrelsens
förfogande och utgöra ortsombud för densamma.

Förslaget avstyrkes med samma motiveringar av statskontoret, statens
livsmedelskommission, flertalet länsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, kommerskollegium, handelskamrarna, handelns organisationer
samt i åtskilliga andra remissyttranden.

Fiskförädlingsverksamheten.

De av utredningen framlagda förslagen om kontroll av beredda
och konserverade fiskvaror samt om främjande av tillverkning
av fiskfiléer bedömas i de avgivna yttrandena synnerligen
olika.

Bland yttrandena i avstyrkande riktning kan här nämnas de som avgivits
av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Göteborgs
och Bohus län samt fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt. I
dessa yttranden erinras om att utredningen, samtidigt med att den framlagt
förslag till utvidgad kvalitetskontroll av fiskvaror, förklarat, att det
ej är möjligt att lämna detaljerade föreskrifter rörande beredning, kvalitet,
hållbarhet m. m. då det är fråga om ganska olika varor. Då sålunda
nya utredningar erfordras avstyrkes förslaget om utvidgning av kvalitetskontrollen
i förevarande skick.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Statskontoret anser sig heller icke kunna tillstyrka förslaget och framhåller
därvid bland annat.

Med hänsyn till de stora kostnader, som ett genomförande av den av utredningen
föreslagna omfattande kontrollen över beredning och inläggning
av fisk och skaldjur samt beredning av fiskfiléer utan tvivel kommer
att medföra för staten, vill statskontoret ifrågasätta lämpligheten av att
kontrollen anordnas på sätt som utredningen föreslagit. Då fiskarena själva
uppenbarligen ha det största intresset av att en hög och jämn kvalitet upprätthålles
för fiskets produkter, torde det ligga närmast till hands, att de
själva genom sina ekonomiska föreningar omhänderhava kvalitetskontrollen,
exempelvis genom bildande av en särskild sammanslutning för ändamålet.
En dylik sammanslutning skulle även kunna omhänderhava den
särskilda kontroll, som kan anses erforderlig beträffande produkter avsedda
för export, och kunna utbyggas efter mönster av svenska smörprovningarna
samt åtnjuta statsbidrag till sin verksamhet efter grunder liknande
dem, som gälla för bidrag till denna förening.

Efter att ha uttalat att förslaget utgör ett beaktansvärt bidrag till strävandena
att öka konsumenternas möjlighet att bedöma förhållandet mellan
varors pris och kvaliteter, anför statens priskontrollnämnd följande.

Det bör emellertid framhållas att den av kontrollörerna utövade kontrollverksamheten
närmast synes komma att gälla själva råvarans beskaffenhet
och icke avse en kontroll av kvaliteten i vidare mening. Det torde kunna
ifrågasättas huruvida icke denna kontroll skulle kunna ske på ett ur administrativ
synpunkt enklare sätt än vad utredningen föreslagit. Vidare
tala enligt nämndens mening skäl för att man icke bör begränsa bestämmelserna
rörande märkning till att gälla beredaren eller förpackaren utan
att rätt till märkning bör kunna tillkomma andra led i distributionen beträffande
av dem saluförda varor. Nämnden vill dock ifrågasätta huruvida
icke hela det föreliggande spörsmålet bör bedömas i sammanhang med pågående
revision av livsmedelslagstiftningen och den år 1946 tillsatta utredningen
rörande kvalitetsforskning och konsumentupplysning.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västernorrlands
län ifrågasätta huruvida icke ifrågavarande kontroll bör ha mera
lokal anknytning än som i utredningen föreslås eller i övrigt ha mer länsvis
ordnad organisation. Samtidigt konstateras dock att ett behov av utvidgad
kontroll i förevarande hänseende otvivelaktigt föreligger.

Bland dem som ansluta sig till förslaget om utvidgad kvalitetskontroll
må nämnas länsstyrelsen i Malmöhus län, som likväl papekar, att det återstår
att utreda, vilka krav som böra ställas på olika varor och vilka kontrollbestämmelser
som böra utfärdas. Enligt länsstyrelsens mening torde
det därför dröja, innan kontrollen kan få några verkningar.

Stockholms handelskammare har i princip intet att erinra mot förslaget,
men betonar betydelsen för konservindustrien av en hög kvalitet på den av
fiskarena ilandförda råvaran, vilken kvalitet konservfabrikerna vid det nuvarande
kollektiva försäljningsförfarandet ha små möjligheter att påverka.
Häri instämmer Svenska fiskhandelsförbundet.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Hallands
län biträda utredningens förslag till kontroll av fiskvaror, men förorda dock

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

att reservanternas förslag till utökad kontroll av salt sill och strömming för
export tages under allvarligt övervägande. Samma uttalande göres av Kalmar
läns norra kustfiskareförbund samt Östergötlands kustfiskareförbund
och Östergötlands fiskförsäljningsförening.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att 194-7 års fiskindustrikommitté
i skrivelse den 11 december 1947 förordar, att den av 1946 års utredning
angående central fiskeristyrelse (SOU 1947: 8) föreslagna organisationen
for kontroll av beredning och inläggning av fisk upprättas och att ett
anslag av 50 000 kronor anvisas härför för budgetåret 1948/49. Kommittén
framhåller vidare, att de av 1945 års fiskeriutredning framlagda förslagen
till kungörelse angående beredning och inläggning av fisk böra underkastas
viss bearbetning men att kommittén har för avsikt att i god tid före
inrättandet av sagda kontrollorganisation avge förslag till grundläggande
bestämmelser för fiskvarukontrollen i dess helhet. Vidare torde jag få anmäla,
att interimstyrelsen för Sveriges fiskares riksförbund i skrivelse den
20 januari 1948 tillstyrkt 1947 års fiskindustrikommittés förenämnda förslag.

Utredningens förslag om ökade anslag till lån till främjande
av beredning och avsättning av fisk m. m. för att
möjliggöra en utvidgad utlåning till organisationer
och enskilda för uppförande av frys- och kylhus biträdes
i allmänhet i yttrandena, även om det från en del håll möter en viss kritik.

Lantbruks styrelsen framhåller, att en inf rysning av över sko tf sfisk i säsongutjämnande
syfte synes kunna medverka till jämnare och lägre priser.
Styrelsen påtalar vidare, att utredningen ej föreslår uppförande av fryshus
för insjöfiskets behov utan helt generellt hänvisar detta fiske till närmaste
fryshus vid kusten. Styrelsen framhåller, att lån även bör kunna beviljas
till fryshus i landets inre delar.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott och
fiskerinämnd tillstyrka förslaget men föreslå, att aktiebolag om möjligt
bildas för ändamålet med staten som såväl långivare som delägare.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför.

Utredningen framhåller betydelsen av att frysning av fisk kan äga rum i
väsentligt större omfattning, än vad nu är fallet, och att lån till uppförande
av fryshus beviljas inom fisket verksamma företagare och sammanslutningar
av tiskare. Då det i flertalet fall av ekonomiska skäl torde vara svårt att
utnyttja ett fryshus kapacitet enbart för frysning av fisk och då därjämte
fiskarenas organisationer knappast torde ha sådan ekonomisk ställning, att
de ha möjlighet att påtaga sig det ekonomiska ansvar, som skulle vara förbundet
med att endast med stöd av lån uppföra fryshus, vill utskottet ifrågasätta,
huruvida icke fryshus kunde uppföras av staten eller huruvida icke
förutom lån även bidrag kunde lämnas för uppförande av fryshus genom
fiskareorganisationer.

Liknande synpunkter framföras av Svenska ostkustfiskarnas centralförbund
och Ostkustfisk centralförening, vilka organisationer ytterligare fram -

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

hålla att ett lämpligt organ för statens medverkan redan torde finnas i statens
lagerhus- och fryshusstyrelse. I yttrandet påtalas vidare den stora bristen
på kylutrymme på båtarna vid export av färsk fisk till utlandet, främst
England, och föreslås att medel ställas till förfogande för att vid behov under
viss tid subventionera en kyltrafikförbindelse med utlandet.

Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott påpekar, att utredningen
icke upptagit frågan om fisktransporterna från Gotland till diskussion
och framhåller, att detta problem tarvar en omedelbar lösning. Efter
att ha diskuterat olika alternativ föreslår utskottet att försök göras med
s. k. containers, d. v. s. stora isolerade behållare, samt framhåller att frågan
om berörda transporter bör närmare utredas.

Statens livsmedelskommission vill ej motsätta sig att lån beviljas till uppförande
av fryshus men framhåller, att frågan om statens medverkan till
dylika bör prövas i varje särskilt fall.

Statskontoret framhåller, att från statens sida en viss återhållsamhet vid
långivningen torde vara motiverad med hänsyn till de hittills vunna erfarenheterna
på frysteknikens område. Enligt ämbetsverket synas lån sålunda
böra beviljas allenast för sådana fryshusanläggningar, som uppenbarligen
befinnas oundgängligen erforderliga för möjliggörandet av en jämn tillförsel
av fisk utan att kravet på kvalitet skall nämnvärt behöva eftersättas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner, att utredningen styrkt att det tvärt
emot dess förslag är oklokt att på frysteknikens nuvarande ståndpunkt utbygga
fryshusnätet, varför länsstyrelsen avstyrker förslaget. Däremot bör
enligt länsstyrelsen anslag till forskning och experiment på området utlämnas.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Göteborgs och Bohus län avstyrka
förslaget under hänvisning bland annat till att nuvarande fry skapacitet
enligt utredningen endast utnyttjas till en ringa del och på grund av
frånvaron av ekonomiska kalkyler. Denna brist i utredningens förslag framhålles
även av länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Uppsala län, Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Bohusläns islandsfiskares
förening.

Slutligen framföras i detta sammanhang i vissa yttranden önskemål om
förläggningen av nya fryshus.

Den utrikes avsättningen av fisk.

Utredningens förslag om reglering av in-och utförsel av fisk
och skaldjur mötas i yttrandena med talrika erinringar.

Statens priskontrollnämnd framhåller sålunda, att man ej bör utestänga
importen till förmån för den svenska fisken då den importerade ligger lägre
i pris.

Även kommerskollegium avstyrker att import- och exportregleringen gives
permanent karaktär och framhåller att tullar eller acciser äro att föredraga
framför kvantitativa regleringar.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Åtskilliga handels kamrar framföra betänkligheter mot eller avstyrka förslaget
om import- och exportreglering.

Generaltullstyrelsen förordar en formell omredigering av utredningens författningsförslag
för att underlätta deras tillämpning och infogande i gällande
författningssystem.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker däremot förslaget.

Statens livsmedelskommission understryker exportens livsviktiga betydelse
för de största grupperna av svenska yrkesfiskare och anser därför
upprätthållandet av principen om fri utrikeshandel åtminstone för mera normala
tider framstå såsom ett ur det svenska fiskets synpunkt angeläget
önskemål. Kommissionen framhåller i detta sammanhang bland annat följande.

Uppställandet av kraftiga restriktioner i fråga om importen torde i det
långa loppet ofrånkomligt leda till att även exporten från Sverige hämmas
genom motsvarande åtgärder från utlandets sida.

Utan ovan angivna olägenheter i handelspolitiskt avseende synes ett större
utrymme för det svenska fiskets produkter på den inhemska marknaden
för framtiden kunna beredas endast genom en ökning på frivillighetens väg
av konsumtionen av dessa produkter inom landet. Detta förutsätter emellertid,
att det svenska fisket i betydande utsträckning inriktas på anskaffande
av i landet normalt gångbara produkter, särskilt sill av en för den
svenska marknaden lämpad kvalitet. En början härtill har ägt rum genom
det svenska islandsfisket och genom de två senaste årens framgångsrika
sillfiske vid Fladenground i Nordsjön.

Kommissionen erinrar i anslutning härtill om betydelsen av att islandsoch
fladenfiskena få erforderligt stöd oeh att den därvid fångade fisken
tillvaratages på sådant sätt att den kvalitativt icke blir underlägsen importerad
fisk samt anför vidare.

Ehuru kommissionen sålunda vill understryka betydelsen av att importen
av fisk till landet i princip icke hindras genom en protektionistisk handelspolitik,
vill kommissionen icke motsätta sig att en viss importreglering
fortfarande upprätthålles, så länge de nuvarande labila och svåröverskådliga
förhållandena på världshandelns område med statlig handel eller handelsreglering
i grannländerna och avsevärda svårigheter för fiskexporten
till viktigare marknader alltjämt äro rådande. Genom importregleringen
erhalles ett instrument för kontroll och fördelning av de i handelsavtalen
ingående^ importkontingenterna för fisk, kontingenter, vid vilkas fastställande
från svensk sida i möjligaste mån synas böra anläggas de nyss angivna
principiella synpunkterna på en svensk importpolitik. Dessa principiella
synpunkter torde tills vidare, under rådande svårigheter för svensk
fiskexport, även böra innebära ett hänsynstagande till det svenska fiskets
intressen av att erhålla en tillräcklig avsättning inom landet för här normalt
gångbara produkter. I likhet med utredningen anser kommissionen,
att den löpande importlicensieringen bör — liksom varit fallet under de
senaste åren — så långt möjligt anpassas efter det aktuella marknadsläget
inom landet.

Utredningens åsikt att en viss reglering av exporten under nuvarande
förhållanden är erforderlig omfattas också av kommissionen, som emellertid
framhåller, att nagra särskilda författningar i ämnet icke äro nödvän -

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

diga, då den föreslagna regleringen under en övergångstid kan handhas
med stöd av de nu gällande allmänna författningarna om import- och exportförbud
för ett flertal varor.

Liknande synpunkter framföras av bland andra fiskeriintendenten i
Västerhavets distrikt och länsstyrelsen i Malmöhus län. Den förre betonar
samtidigt, att utredningen ej framlägger något förslag om hur den kontroll
av de exporterade varornas kvalitet skall ordnas, som det är en av
exportregleringens viktigaste uppgifter att möjliggöra. Länsstyrelsen å sin
sida påpekar tillika risken av att en importreglering i förening med frivillig
fångstbegränsning kan medföra att marknadspriserna oskäligt pressas
i höjden.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhåller, att det för Norrlands
del knappast torde vara av intresse att importen av färsk fisk från
Norge stoppas.

Svenska konsei''vfabrikernas riksförening betonar slutligen särskilt de
vådor som ett omständligt licensförfarande vid import av råvaror måste
medföra för konservindustrien, då avgörandena i dylika affärer oftast måste
kunna träffas utan dröjsmål.

Prisregleringar på fisk.

Med några få undantag äro samtliga remissinstanser ense om att prisregleringarna
på fisk i en eller annan form måste fortsättas åtminstone
ännu någon tid. Av detaljerna i det av utredningen framlagda förslaget
är det framför allt de nya principerna för fastställande av minimi- och
garantiprisernas höjd som tilldragit sig intresse.

Lantbruks styr ds en ansluter sig till det av utredningen framförda förslaget
om prisreglering. Statskontoret förordar däremot, såsom tidigare framhållits
i samband med förslaget om utvidgad auktorisation, att återgång
sker till fri prisbildning.

Priskontrollnämnden påpekar, att ett tämligen omfattande prisstöd tills
vidare torde vara nödvändigt men framhåller samtidigt betydelsen av att
detta prisstöd icke utformas så att det uppmuntrar till icke rationellt fiske.
Nämnden anser icke att tillräckliga garantier finnas för att så blir fallet
vid genomförande av utredningens förslag. Med avseende på minimiprisernas
höjd anför nämnden i huvudsak följande.

Nämnden har för sin del anslutit sig till den målsättningen för prisregleringarna
på fisk, att dessa skola upprätthålla en genomsnittlig prisnivå
på fisk, som ger fiskaren skälig bärgning. I anslutning härtill har nämnden
uttalat, att minimipriserna böra ligga på en sådan höjd att de medverka
till upprätthållandet av en skälig bärgning. Denna målsättning avviker
emellertid från vad utredningen uppställer som målsättning för prisstödet.
Utredningen hävdar nämligen, att minimipriserna böra ligga på en sådan
höjd att ''de ge en inkomst som anses vara skälig bärgning. Med skälig
bärgning avser utredningen en inkomst ungefär motsvarande vad en brukare
av ett medelstort jordbruk erhåller. Nämndens målsättning innebär,
att del genomsnittliga priset skall ge en skälig bärgning men då utred -

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

ningen hävdar, att minimipriserna genomsnittligt skola ge skälig bärgning’
medför detta att, då det genomsnittliga priset på fisk ligger något
högre än minimipriset, inkomsten i själva verket kommer att ligga något
högre än vad som anses skäligt och som tillkommer brukaren av ett medelstort
jordbruk. Begreppet skälig bärgning har vidare av nämnden icke
preciserats till sin innebörd på det sätt utredningen gör, och för vilken utredningen
icke anför någon närmare motivering. Nämnden har för sin del
beträffande frågan om minimiprisets genomsnittliga höjd hävdat den uppfattningen,
att detta pris, samtidigt som det medverkar till upprätthållandet
av en genomsnittlig prisnivå på fisk som ger skälig bärgning, bör sättas
så lågt att i stort sett den normala inhemska fiskkonsumtionen och
exporten till mera normala marknader kunna tillgodoses i full utsträckning
genom inköp till minimipris eller högre pris. Utredningens fixering av
minimiprisets höjd utesluter emellertid denna princip. Enligt utredningen
torde den av utredningen föreslagna målsättningen för minimiprisnivåns
höjd i praktiken innebära, att genom minimipriset avskiljes den huvuddel
av fångsterna, som kan avsättas på färskmarknaden inom landet.

Det av utredningen föreslagna minimipriset kommer enligt nämndens mening
vidare att medföra att en större del av fiskfångsterna än för närvarande
måste avsättas till garantipris. Bland annat kommer detta att bli fallet
med huvuddelen av exporten, varför garantipriset med andra ord får verkan
av en ren exportsubvention. Nämnden framhåller att olägenheterna härav
än mer ökas om garantipriset sättes så högt som utredningen föreslår.

Nämnden uttalar ytterligare att, om priset skall beräknas så att det ger
täckning för kostnaderna, det är synnerligen väsentligt att dessa kostnader
kunna riktigt beräknas. Nämnden ingår endast på en punkt på en närmare
analys av utredningens beräkningar, nämligen med avseende på redskapskostnaderna
för fisket på ostkusten, varvid nämnden kommer till
avsevärt lägre siffror för dessa kostnader än dem utredningen framlägger.
Med hänsyn härtill anför nämnden att då beräkningarna av fiskets kostnader
komma att vara av avgörande betydelse för bestämmandet av prisernas
höjd det är nödvändigt att desamma bli mer tillförlitliga. Slutligen anför
nämnden betänkligheter mot att beredd importerad fisk belägges med regleringsavgift
och framhåller, att detta i varje fall endast bör ske då den importerade
fisken är billigare än motsvarande svensk vara.

Statens livsmedelskommission anser sig icke kunna biträda utredningens
förslag till minimi- och garantiprissättning, främst emedan statens utgifter
för upprätthållande av dessa priser komma att bli för stora. I anslutning
härtill understryker kommissionen, att det icke minst ur fiskarekårens
egen synpunkt är önskvärt, att prisregleringarna på längre sikt skola kunna
i huvudsak finansieras av avgifter, som upptagas av fiskerinäringen. Livsmedelskommissionen
finner sig ej heller kunna förorda utredningens förslag
till ändrade bestämmelser om fångstbegränsning utan anser att nuvarande
bestämmelser härom, enligt vilka sådan begränsning icke får vidtagas
utan medgivande av vederbörande myndighet, böra kvarstå. Med avseende
på prisregleringens författningsmässiga utformning anför kommissionen
bland annat, att det knappast synes lämpligt att samtliga grunder för pris -

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

regleringen i detalj fixeras genom en av riksdagen godkänd och av Kungl.
Maj :t utfärdad författning. Enligt kommissionens mening böra de allmänna
riktlinjerna för prisavvägningen samt prisregleringarnas omfattning och
former m. in. liksom hittills uppdragas inom en något friare ram, särskilt
som på det område, varom här är fråga, utvecklingen lätt kan gå i oväntad
riktning och nödvändiggöra sådana jämkningar i grunderna för prisregleringarna,
som kanske icke kunna förutses i en förordning men rymmas
inom ramen för mera allmänt hållna direktiv.

Livsmedelskommissionen förordar slutligen att prisregleringsföreningarna
beviljas skattefrihet för hos dem möjligen uppkommande årsvinst. Ett
indragande av sådan vinst till det allmänna skulle enligt kommissionen endast
föranleda ökade anspråk från föreningarnas sida på statliga bidrag till
prisregleringen.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att
det synes mindre lämpligt att ett ämbetsverk såsom fislceristyrelsen handhar
prisregleringsfrågorna.

Utskottet anser tungt vägande skäl tala för att den ifrågavarande verksamheten
i stället anförtros samma organ som föreslagits skola handha
den prisreglerande verksamheten på jordbrukets område och därmed sammanhängande
uppgifter under förutsättning, att fiskerinäringen ges lämplig
representation i detta organ.

Fiskepolitikens målsättning.

Vad utredningen uttalat med avseende på målsättningen för fiskarebefolkningens
inkomstnivå och fiskets framtida
omfattning har i allmänhet biträtts i remissyttrandena. Dock framhåller
lantbruksstyrelsen, att frågan om en nedskärning av fiskarenas antal
enligt styrelsens mening förtjänat en mera ingående behandling och tillfogar
bland annat följande.

Såväl vid ostkusten som vid de stora insjöarna finns ett ganska stort antal
fiskare, som bedriva fisket rent yrkesmässigt, ofta uteslutande på fritt
fiskevatten eller i fråga om ostkusten med på enskilt vatten tillåtna fiskemetoder,
men som ha ganska obetydliga inkomster av detta fiske. Orsakerna
härtill torde vara flera, främst dock bristande skicklighet och förmåga
att sköta fisket och brist på tillräcklig och fullgod redskap, det senare betingat
av otillräckliga ekonomiska resurser. Det torde i dessa fall ofta röra
sig om personer, som under för fisket gynnsamma konjunkturer börjat
ägna sig däråt, och sedermera trots dåligt utbyte fortsatt därmed. Enligt
lantbruksstyrelsens mening finns det knappast från statens sida anledning
att uppmuntra och direkt eller indirekt stödja denna kategori fiskare. Det
vore säkerligen bättre med hänsyn till fiskerinäringens framtida utveckling,
om dylika fiskare kunde förmås övergå till andra yrken. Med den stora efterfrågan
på arbetskraft som för närvarande råder på andra områden, synes
detta ej erbjuda några större svårigheter. Det torde knappast kunna antas
att genom nämnda åtgärder någon minskning av fiskfångsterna komme
att äga rum, enär fångstmöjligheterna med tillgång till bättre båtar och red -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

skap otvivelaktigt komme att öka för den kvarvarande mera stabila fiskarekåren.

Statskontoret anför bland annat, att vid den planeringsverksamhet som
fisket måste bli föremål för, de i utredningens betänkande uppdragna riktlinjerna
synas kunna tjäna till ledning. Däremot torde det enligt statskontorets
mening icke vara en statlig uppgift att som utredningen tänkt sig
genom en rad olika stödåtgärder söka uppehålla fisket vid en viss inkomstnivå.
Statskontoret erinrar vidare om utredningens uttalande att en viss
ökning av fiskeflottan skulle te sig lämplig ur beredskapssynpunkt med
hänsyn till att en icke obetydlig del av de största fartygen under krigstid
kunde tas i försvarets tjänst. I anslutning härtill uttalar ämbetsverket att
dylika försvarspolitiska önskemål icke böra få hindra ett genomförande
tullt ut av den rationalisering av fisket, som torde bli nödvändig, om den
som skälig ansedda inkomstnivån skall kunna bibehållas, då en dylik rationalisering
lärer nödvändiggöra en nedskärning av såväl fiskarenas som
båtarnas antal.

Även länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig kritisk till den av utredningen
föreslagna målsättningen för fiskepolitiken. Enligt länsstyrelsen
frångår utredningen nu tillämpade av livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden
fastställda principer för avvägning av prisstödet och tillägger
priset en inkomst- i stället för en marknadsreglerande funktion. I anslutning
härtill framhåller länsstyrelsen bland annat, att huvudsyftet med de
prisreglerande åtgärderna synes böra vara att i mån av behov ge fiskerinäringen
erforderligt stöd så att den kan fullgöra uppgiften att tillgodose
det inhemska behovet av svensk fisk och upprätthålla normal export. Härvid
ges enligt styrelsen också tillfälle att beakta beredskapssynpunkter, varjämte
en sådan målsättning av naturliga skäl inrymmer kravet på att fisket
måste lämna utövarna en skälig bärgning, då näringen eljest skulle bli
tynande och slutligen överges.

Statens priskontrollnämnd påpekar, att huvudfrågan för det svenska fisket
är huruvida det finnes möjligheter att på längre sikt bereda en fiskarebefolkning
av nuvarande storlek full sysselsättning under upprätthållande
av en skälig inkomstnivå. Utredningen underkastar enligt nämndens mening
icke denna fråga den ingående prövning som måste anses erforderlig.
Nämnden erinrar om att det svenska fisket, vilket utredningen också erkänner,
i vissa avseenden måste anses överdimensionerat i förhållande till avsättningsmöjligheterna
och att en måttlig reduktion av de fiskande enheternas
antal dessutom enligt utredningen icke skulle resultera i en minskning
av de ilandförda kvantiteterna. Enligt nämndens uppfattning drar utredningen
dock icke konsekvenserna härav. Priskontrollnämnden framhåller
vidare.

Nämnden finner det dock anmärkningsvärt att utredningen, med kännedom
om föreliggande och kommande avsättningssvårigheter inom fiskerinäringen
med därav följande fångstbegränsningspolitik, likväl kan hävda uppfattningen
att nedskärning av produktionsfaktorerna inte är aktuell, ej hel -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

ler på längre sikt bedömes såsom nödvändig eller ens önskvärd. De anförda
förhållandena tala enligt nämndens mening uppenbarligen för behovet av
en långt driven rationalisering av fiskerinäringen. Lösningen av fiskerinäringens
ekonomiska svårigheter måste framför allt ske på denna väg. Det
av utredningen föreslagna prisstödet, som är så avvägt att det ger skälig
bärgning åt fisket i dess nuvarande omfattning, kommer att innebära väsentlig
risk för att incitamentet till en effektivisering av näringen elimineras.

Nämnden betecknar i fortsättningen det föreslagna stödet som en konservering
av den fångstbegränsningspolitik mot vilken utredningen själv uttalar
starka betänkligheter och framhåller vidare, att försök böra göras att
beräkna omfattningen av den hittills tillämpade fångstbegränsningen för
att därigenom skapa ett underlag för en diskussion om det framtida fiskets
storlek, även om en dylik beräkning måste anses synnerligen vansklig. Målet
bör, anser nämnden, även för fiskets del vara att med ett minimum av
produktionskrafter tillgodose det förefintliga behovet av fisk och en sådan
målsättning står enligt nämnden icke alls i någon motsättning till beredskapskraven.

I yttranden från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar framföras
liknande synpunkter, vilka i vissa fall utmynna i krav på en grundligare utredning
av målsättningens innebörd både med hänsyn till fiskets framtida
omfattning och möjligheterna att öka konsumtionen av fisk.

I ett stort antal yttranden anföres attinsj öfisket intar en alltför undanskymd
plats i utredningens betänkande och att de framlagda förslagen
i vissa fall direkt strida mot insjöfiskarenas intressen.

Lantbruksstyrelsen understryker sålunda sötvattensfiskets stora betydelse
ur beredskapssynpunkt och framhåller, att den omständigheten att de
statistiska uppgifterna rörande insjöfisket äro ofullständiga icke bort hindra
utredningen att i åtskilliga fall närmare ingå på insjöfiskets ställning och
dess problem. Styrelsen tillfogar i anslutning härtill, att även om avsaknaden
av statistiska uppgifter för detta fiske i hög grad försvårar ett ställningstagande
till många av de frågor som speciellt beröra detsamma, man dock
kunnat förvänta att i samband med de ingående diskussionerna rörande
olika åtgärder för upphjälpande av fisket och fiskavsättningen de olika
fiskenas inbördes ställning mera klarlagts och att de töreslagna åtgärdernas
tillämpning i fråga om salt- och sötvattensfiskets produkter upptagits till
behandling.

Erinringar framföras vidare i ett antal yttranden mot det statsingi ip
a n d e på fiskets område, som realiserandet av utredningens förslag
kommer att innebära, och det framhålles därvid från flera håll att regleringarna
i högre grad böra administreras av fiskets egna organisationer.

Länsstyrelsen i Hallands län anför sålunda bland annat, att även om länsstyrelsen
anser sig i stort sett kunna godtaga de av utredningen framlagda
förslagen, styrelsen dock rent allmänt vill understryka betydelsen av att
_ till undvikande av en alltför tungrodd och byråkratisk förvaltningsapparat
— regleringsåtgärderna i största möjliga utsträckning anförtros fis -

4b Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

kets egna organisationer, varigenom det statliga centralorganets verksamhet
kan begränsas till att i huvudsak avse, förutom utrednings- och rådgivningsverksamhet,
kontroll av organisationernas verksamhet. Jämväl länsstyrelsen
i Kopparbergs län ger uttryck åt farhågor för att utredningens förslag komma
att innebära en ej önsklig byråkratisering. Länsstyrelsen i Jönköpings
län påpekar att styrelsen visserligen för tillfället kan acceptera de föreslagna
regleringarna, men att dessa böra upptagas till förutsättningslös omprövning
om ett eller annat år, då förhållandena på fiskets område stabiliserats.

Slutligen må tilläggas att i en del yttranden önskemål om förbättringar
och omläggningar av statistiken på fiskets område framförts.

Livsmedelskommissionens skrivelse.

I sin forevarande skrivelse berör livsmedelskommissionen till en början
det ekonomiska resultatet av kommissionens hittillsvarande
verksamhet med avseende å prisregleringen
å fisk och hänvisar därvid till den å sidan 47. intagna tablån.

Såsom av tablån framgår förelåg per den 1 januari 1948 en behållning å
över 1,5 miljoner kronor å de medel, som enligt gällande direktiv äro avsedda
att utöver löpande regleringsavgifter användas för den fortsatta prisregleringen
å fisk. I anslutning till tablån anför livsmedelskommissionen,
att totalbeloppen av uppburna fiskregleringsavgifter för såväl västkustens
som sydkustens vidkommande hittills något överstiga de sammanlagt utbetalade
beloppen för pristillägg och för kommissionens omkostnader å regleringen,
medan å prisregleringen på ostkusten — där regleringsavgiften för
närvarande utgår med ett förhöjt belopp av 2 öre per kilogram — vid senaste
årsskiftet föreligger en relativt betydande besparing, uppenbarligen
sammanhängande med den senaste tidens minskning i strömmingsfångsterna
och därav betingad nedgång av kvantiteten överskottsströmming. Vidare
framhålles att det ur clearingkassan för fisk för prisreglering på fisk avsatta
beloppet å 1 miljon kronor vid tillfällen av större fisköverskott måst tillgripas
för utbetalning av pristillägg, men att för närvarande detta belopp icke
till någon del är taget i anspråk. Detsamma gäller, påpekar kommissionen,
de influtna regleringsavgifterna för färsk och frusen importfisk, vilka sammanlagt
uppgå till inemot 400 000 kronor.

Livsmedelskommissionen övergår härefter till frågan om grunderna
för prisregleringen å fisk efter utgången av
innevarande budgetår. Enligt vad kommissionen meddelar, har
detta spörsmål varit föremål för överläggningar med representanter för vederbörande
fiskareorganisationer och för några större sammanslutningar av
fiskets avnämare. Rörande vad vid dessa förhandlingar uttalades anför kommissionen.

Från fiskarehåll har uttryckts tillfredsställelse med det hittills tillämpade
regleringssystemet och förordats en fortsatt prisreglering efter i huvudsak

Tablå

över livsmedelskommissionens inkomster (prisregleringsavgifter m. m.) och utgifter för prisregleringen å fisk

under tiden 18/*1 1946—81/12 1947, allt i kronor.

Tid

Västkusten

Sydkusten

Ostkusten

(strömming)

Importfisk

1

Överfört från

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter

utgifter

prisreglerings-

avgifter,

för fisk

—

15/41_S1/12 1946 ......

12)3195:83

pristillägg

1 276 724: 82

134 452: 47

pristillägg

80 105:36

126 917:70

utbetalt för
prisutjäm-ning2

100111:97

1000 000: -

Vi—S1/i2 1947 .......

1692116:46s

1 516 547: 22

196 470: 533

223 655:04

182 156: 723

180 000: —

285 276:853

—

“/41 1946 —31/ia 1947

Summa

2 895 312:29

kommissio-nens omkost-nader

47 974: 26

2841 246:30

330 923 —

kommissio-nens omkost-nader

17115: 94

320876:34

309074:42

kommissio-nens omkost-nader

2 554:83

182 554:80

385 388:82

1000000: —

54 065: 99

10 046: 66

126 519:62

385388:82

1000000: —

1576021:09

1 beträffande strömmingsregleringen 1U.

2 bortsett från fonder å tillhopa 543 168 kronor, vilka vid regleringssystemets införande ställdes till ostkustens förfogande för prisutjämningsbidrag
och numera helt åtgått.

3 häri ingående uppgifter för december äro preliminära,

-4

Kungi. Maj:ts proposition nr 48.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

oförändrade grunder. Föreningen Ostkustfisk har dock hemställt, att efter
överenskommelse med kommissionen, prisutjämningsbidrag måtte få utgå
jämväl för strömming, som beredes till kraftfoder eller användes för framställning
av konserver. Från fiskarehål] har vidare förslag väckts om att
jämväl torskfiskarena på Öland, vilka tidvis fått avsätta sina fångster till
mycket lågt pris, måtte få komma i åtnjutande av prisreglering efter samma
grunder, som gälla för torsk vid sydkusten.

Färskfiskhandelns representanter ha’ likaledes förordat ett bibehållande
av de nuvarande prisregleringarna, vilka de funnit utgöra en god form av
självhjälp inom fiskerinäringen. Färskfiskhandlarna — som i detta sammanhang
även framfört starka betänkligheter mot ett utvidgat system med
auktoriserade producentföreningar — ha särskilt förklarat sig ha gynnsamma
erfarenheter av de nuvarande prisregleringarna på västkusten och sydkusten.
Saltsillhandlare och liknande företagare ha i detta sammanhang
framhållit, att prisregleringarna icke finge diskriminera de enskilda salterierna
och hindra dem att på samma villkor som andra företagsformer konkurrera
om fångsternas beredning och försäljning såväl på den inhemska
marknaden som för export. Saltsillhandlarna ha därjämte velat understryka
angelägenheten av att det statliga stödet till prisregleringarna avvägdes på
sadant sätt, att de produktiva krafterna inriktades på det ur allmänna ekonomiska
synpunkter mest ändamålsenliga fisket. Detta innebure, enligt
nämnda näringsidkares uppfattning, bland annat, att det svenska fisket
efter islandssill borde stimuleras till ökade fångster, varigenom behovet av
importsill komme att minskas.

För egen del förklarar sig kommissionen anse, att prisregleringarna för
tiden etter den 30 juni 1948 böra utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande system. Kommissionen anför vidare.

Att på sätt föreningen Ostkustfisk föreslagit utvidga prisregleringen å
strömming till foder- och konservströmming synes för närvarande icke erforderligt.
Därest emellertid förhållandena skulle ändra sig och övertygande
skäl för en sådan utvidgning anföras av strömmingsfiskarena vill kommissionen
icke motsätla sig ett genomförande av Ostkustfisks förslag. Kommissionen
förutsätter emellertid härvid att utvidgningen kan ske utan att större
olägenheter ur allmän synpunkt uppkomma och utan att den totala kostnadsramen
för strömmingsregleringen nämnvärt överskrides. Livsmedelskommissionen
vill i anslutning härtill föreslå, att bemyndigande lämnas
kommissionen att vid behov genomföra sådan utvidgning, som nyss nämnts.

1945 års fiskeriutredning har i sitt betänkande förordat, att på ostkusten
norr om Blekinge, sedan erforderligt organisationsarbete utförts bland
vederbörande fiskare, en prisreglering på torsk skulle genomföras efter samma
grunder som gälla för övriga kuster. Årskostnaden för en sådan prisreglering
har av utredningen uppskattats till ett belopp av cirka 20 000 kronor,
vilken kostnad till stor del avsetts att täckas av lokala regleringsavgifter.
I anslutning till detta förslag och till ovannämnda, från fiskarehåll
framförda förslag i fråga om ölandsfiskarenas torskfångster vill nu kommissionen
för sin del hemställa om bemyndigande att, i den mån för ändamålet
lämpade fiskaresammanslutningar bildats och prisreglering påkallats
av dem, från och med nästa budgetår anordna prisreglering jämväl
för sådan torsk, som ilandföres på ostkusten norr om Blekinge. En dylik
prisreglering synes komma att bliva aktuell närmast för Ölands vidkommande
och för området kring Grisslehamn.

De förut återgivna synpunkterna från saltsillhandelns representanter sy -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

nas kommissionen i och för sig värda beaktande. Vad nämnda representanter
i detta sammanhang framhållit torde dock, enligt kommissionens uppfattning,
redan gälla såsom principiell förutsättning för ifrågavarande prisregleringar.
Det föreligger ej heller några delade meningar om att regleringsföreningarnas
verksamhet bör utövas på ett lojalt sätt, så att annans
berättigade intressen icke kränkas.

I det följande upptager kommissionen till behandling vissa frågor rörande
prisregleringsföreningarnas ekonomiska förhållanden.
Efter att ha framhållit, att enligt vad kommissionen inhämtat
dessa föreningars ekonomiska ställning vid det senaste årsskiftet kunde
betecknas såsom relativt god, anför kommissionen i detta hänseende följande.

Med hänsyn till prisregleringsverksamhetens omfattning tillstyrker livsmedelskommissionen,
att regleringsföreningarna få åtnjuta hela det dem tillerkända
statliga lånekapitalet, däribland den vid 1947 års riksdag beviljade
riksbankskrediten till föreningen Västkusfisk, jämväl för tiden efter den 30
juni 1948 tills vidare. Plan för lånens amortering torde böra fastställas först
längre fram, sedan respektive lån av staten uppsagts till återbetalning.

Tvenne regleringsföreningar ha i samband med att de tillstyrkt fortsatt
prisreglering efter i huvudsak oförändrade grunder framställt uttrycklig
begäran om fortsatt räntefrihet å statslånen (utom Västkustfisks riksbankskredit).
Med anledning härav vill livsmedelskommissionen erinra om,
att kommissionen visserligen icke velat motsätta sig räntefrihet för budgetåret
1947/48 men i princip förklarat sig vara av den åsikten, att regleringsföreningarna
i framtiden icke borde komma i åtnjutande av någon subvention
i form av räntefrihet för statliga lån. Enär emellertid, med hänsyn till
de ovissa exportutsikterna, avsevärda avsättningssvårigheter även under
budgetåret 1947/48 kunna beräknas uppstå för de olika prisreglenngsföreningarna,
vill kommissionen icke heller nu motsätta sig, att fortsatt räntefrihet
å regleringsföreningarnas lån (med undantag för Västkustfisks riksbankskredit)
beviljas för ytterligare ett budgetår.

Vad beträffar medelsbehovet för upprätthållande av
prisregleringarna fram till den 1 juli 19 49 uttalar kommissionen,
att såvitt nu kan bedömas detta behov torde kunna täckas av
löpande regleringsavgifter enligt nuvarande grunder samt av den å prisregleringarna
hittills uppkomna behållningen å något över 1,5 miljoner kronor.
Kommissionen förutsätter härvid att, därest fångst- eller marknadsutvecklingen
skulle bli sådan att ytterligare medel koinme att erfordras,
täckning härför även i fortsättningen skall kunna erhållas genom upptagande
av regleringsavgift å beredd importfisk.

Slutligen meddelar livsmedelskommissionen, att kommissionen i ärendet
samrått med statens priskontrollnämnd, som i sak biträtt vad kommissionen
i det föregående föreslagit men därvid dock erinrat om att nämnden
tidigare framfört vissa betänkligheter mot att även beredd importfisk belädes
med regleringsavgift.

4 ti i hanr/ till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 48.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 48.

Lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.

Till Lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. har för
innevarande budgetår anvisats ett investeringsanslag av 500 000 kronor. Bestämmelser
rörande anslagets användning äro meddelade i kungörelsen den
It maj 1934 (nr 138) angående lån av statsmedel för främjande av beredning,
förvaring och avsättning av fisk.

1 skrivelse den 30 augusti 1947 har lantbruksstyrelsen hemställt, att för
ifrågavarande ändamål måtte för budgetåret 1948/49 anvisas ett investeringsanslag
av 3 000 000 kronor. Styrelsen har till stöd för sin framställning
anfört i huvudsak följande.

Vid ingången av budgetåret 1946/47 fanns en behållning å anslaget av
11 000 kronor. Tillsammans med det anslagsbelopp, 500 000 kronor, som
beviljades för nämnda budgetår, stodo alltså sammanlagt 511 000 kronor till
förfogande. Härav disponerades 425 000 kronor, varför för innevarande budgetår
finnes disponibelt ett belopp av (511 000-^125 000 -f- 500 000 =) 586 000
kronor.

Anspråken på detta anslag ha starkt stegrats under den senaste tiden och
de under budgetåret 1946/47 inkomna ansökningarna om lån från anslaget
ha av brist på medel endast delvis kunnat bifallas. Det är också att förvänta,
att hela det för innevarande budgetår tillgängliga beloppet kommer att disponeras.
Att trots detta en viss behållning å anslaget uppstått sammanhäner
till stor del med svårigheterna att erhålla byggnadstillstånd, varigenom
behandlingen av vissa ansökningar fördröjts. För närvarande finnes flerstädes
bland fiskareorganisationerna ett starkt intresse för anordnande av
kyl- oc.1? fryshus. Som 1945 års fiskeriutredning i sitt betänkande framhållit,
föreligger också stort behov av dylika anläggningar. Lantbruksstyrelsen
anser detta behov vara så trängande, att kraftiga åtgärder böra vidtagas
för att snarast tillgodose detsamma trots rådande svårigheter på byggnadsmarknaden.
Lantbruksstyrelsen vill därför förorda, att ifrågavarande anslag,
i överensstämmelse med vad 1945 års fiskeriutredning föreslagit, ökas
till 3 000 000 kronor.

Föredraganden.

Målsättning och allmänna riktlinjer för den framtida fiskepolitiken.

Yrkesfiskarenas ekonomiska villkor voro under hela mellankrigstiden
synnerligen otillfredsställande. Under kriget ha förhållandena härvidlag avsevärt
förbättrats men därefter har en viss försämring åter inträtt. Då situationen
för det svenska fisket för närvarande företer vissa likheter med
förhållandena efter förra kriget, synas mig de farhågor för att en liknande
ogynnsam utveckling skall upprepas, vilka näringens representanter framfört,
icke alldeles oberättigade. Det är mot denna bakgrund, som jag här
ämnar föreslå åtgärder till fiskets stöd, vilka syfta till att ge fiskarena ökad
ekonomisk trygghet i sin näringsutövning och göra det möjligt för dem att
uppnå en med övriga befolkningsgrupper likvärdig levnadsstandard.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

De ekonomiska svårigheterna inom fisket bero enligt min uppfattning
huvudsakligen på att efterfrågan på fisk icke stigit i samma grad som
fångstmetoderna förbättrats och produktionen ökat. Fisket har vidare i stor
utsträckning bevarat sin ursprungliga ekonomiska struktur med många små
företagare. Detta har gjort den i näringen sysselsatta arbetskraften trögrörlig.
Härigenom har näringen blivit i viss mån överbefolkad, vilket lett
till överproduktion och små inkomster samt ett ej alltid rationellt utnyttjande
av arbetskraften. Ett belägg för den relativt låga inkomstnivå, som
alltjämt råder inom vissa områden av fisket, ge i det föregående omförmälda
deklarationsundersökningar, vilka torde böra fortsättas även i framtiden.

Även förhållandena på fiskmarknaden ha, särskilt tidigare, otvivelakaktigt
såväl ur fiskarenas som ur konsumenternas synpunkt ej varit i allo
tillfredsställande. Priserna vid försäljning från fiskare ha bland annat på
grund av variationerna i fångsternas storlek varit mycket ojämna och ej
sällan ha fiskarena fått nöja sig med priser, som måste betecknas såsom
oskäligt låga. Inom fiskhandeln ha vidare marginalerna ofta varit större
än vad som framstått som skäligt, även med hänsyn till de förhållanden
under vilka denna bransch har att arbeta. De stundom mycket låga producentpriserna
ha därför ej alltid motsvarats av laga konsumentpriser.
Fiskarenas egna organisationer ha hittills ej heller haft tillräcklig styrka
för att kunna effektivt motarbeta korttidsspekulationen på fiskmarknaden.

Utvecklingen i fråga om ströunmingshandeln, där förstahandsförsäljningen
sedan mitten av 1930-talet genom ett statligt auktorisationsförfarande
med ensamrätt överlåtits på fiskarenas organisationer, visar emellertid,
att spekulationen kan elimineras och handelsmarginalerna begränsas till
gagn för både producenter och konsumenter, som på grund av omfattande
spekulationslagring och avsevärda handelsmarginaler understundom endast
erhålla fisk av sämre kvalitet och till höga priser. Även det prisregleringssystem,
som under de senare åren tillämpats beträffande annan saltvattensfisk,
har visat, att det är möjligt att i betydande grad eliminera de ojämnheter
i producentpriserna, som eljest lätt uppkomma.

Det förslag till ökade möjligheter att bevilja auktorisation åt försäljningsföreningar,
som framlägges i det följande, är avsett att vara ett steg på väg
mot en rationellare fiskhandel och en förbättring av fiskarenas inkomster.
I vilken utsträckning statliga åtgärder i detta syfte erfordras, beror givetvis
ytterst på styrkan hos fiskarenas egna organisationer. Det synes kunna
antas att dessa, åtminstone efter en viss tid, skola vara i stånd att själva
i huvudsak eller helt utan stöd av statliga regleringsanordningar skapa tillfredsställande
förhållanden i fråga om förstahandsförsäljningen. I vart fall
synes den utveckling, som hittills ägt rum, tala för att så skall bli fallet.
Fn dylik utveckling bör även enligt min uppfattning anses önskvärd. Intill
dess man nått detta mål böra emellertid statsmakterna vara beredda att ge
fiskarena det stöd, som kan erfordras för att få till stånd tillfredsställande
förhållanden i fråga om försäljningen av fisk.

En varaktig lösning av fiskets problem kan emellertid åstadkommas en -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

dast under förutsättning att balans skapas mellan produktionskapaciteten
och avsättningsmöjligheterna samt att produktionskostnaderna nedbringas
i den utsträckning, som befintliga möjligheter till rationalisering av näringen
medge. Med fiskets produktionskapacitet åsyftar jag då de fångster,
som kunna erhållas vid ett rimligt utnyttjande av de faktiskt föreliggande
fångstmöjligheterna. Ett system, där genom fångstbegränsning de ilandförda
fiskmängderna regelmässigt hållas nere på en nivå, som ligger under
den faktiska kapaciteten, kan på lång sikt icke vara förenligt med fiskerinäringens
egna intressen och bör ej heller stödjas av statsmakterna. Den
beredskapspolitiska synpunkten, vilken åberopats som skäl för upprätthållande
av en fångstkapacitet överstigande vad som svarar mot de normala
avsättningsmöjligheterna, får icke övervärderas, eftersom fiskets bidrag
till livsmedelsförsörjningen icke kan tillmätas avgörande betydelse.

Vad angår möjligheterna att öka avsättningen av fisk och därigenom skapa
bättre förutsättningar för ett fullständigt utnyttjande av fiskerinäringens
kapacitet må först framhållas, att redan den sanering av fiskmarknaden,
som kan ernås genom regleringar av nyss berörd art, i viss mån bör vara
ägnad att skapa ökade avsättningsmöjligheter. Genom att priserna hållas
någorlunda jämna och samtidigt oskäliga mellanhandsmarginaler undvikas,
bör nämligen efterfrågan på fisk kunna ökas.

Även vid sidan härav torde åtskilligt kunna göras för att öka avsättningsmöjligheterna.
Sålunda torde en viss utvidgning av marknaderna inom landet
kunna åstadkommas, om fiskarenas organisationer i samarbete med
handeln bedreve en intensivare propaganda och upplysningsverksamhet
samt vidtoge åtgärder i syfte att tillförsäkra konsumenterna en regelbundnare
tillförsel av fisk av jämnare och bättre kvalitet. Såsom jag vid anmälan
av proposition angående inrättande av en fiskeristyrelse framhållit,
böra fiskerinäringens utövare i sina strävanden härvidlag kunna påräkna
stöd från detta ämbetsverk och likaså från det prisreglerande organet. Med
avseende på exporten komma statsmakterna givetvis att liksom hittills
tillvarata fiskets intressen vid handelsförhandlingar med främmande makter
och därvid göra sitt bästa för att utvidga fiskets gamla exportmarknader
samt för att finna nya. Härvid bör bland annat tillses att de kvantitativa
exportkvoter av olika fiskslag som Sverige får sig tilldelade fyllas med så
kvalitativt värdefull fisk som möjligt. Med hänsyn till de handelspolitiska
konsekvenserna och då de fördelar, som skulle kunna uppnås härigenom,
torde vara mycket begränsade, är jag icke beredd att förorda, att den svenska
fisken genom skärpta importrestriktioner på längre sikt skulle beredas
ett ökat skydd på den inhemska marknaden. Någon ändring av de nuvarande
export- och importregleringarna, vilka äro nödvändiga för prisregleringsystemets
upprätthållande, ifrågasättes givetvis icke. De skäl som anförts
i yttrandena mot förslaget om nedsättning av järnvägsfrakterna för
fisk till Norrland tala enligt min uppfattning för att man icke nu bör vidta
någon åtgärd i denna riktning. Med hänsyn till Norges intresse av att fiskeexporten
från Norge till norra Sverige uppehälles bör frågan om svensk ex -

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

port av fisk till södra Norge som kompensation kunna upptagas till diskussion
vid kommande handelsförhandlingar. Med hänsyn till fraktkostnadernas
förhållandevis ringa inflytande på konsumentpriset torde man rent
allmänt kunna göra gällande att en nedsättning av frakterna dessutom,
bortsett från förhållandena i Norrland, i allmänhet saknar betydelse för avsättningen.

Det är givetvis ej möjligt att nu avgöra, hur stora avsättningsmöjligheterna
för fiskerinäringen kunna bli på längre sikt och följaktligen ej heller
att nu bedöma storleken av den befolkning, som i framtiden kan tänkas få
effektiv sysselsättning inom denna näring. Det synes dock, bland annat
med hänsyn till den utveckling mot fiske i större skala som redan nu pågår,
ej osannolikt, att en viss inskränkning i fiskarebefolkningens storlek efter
hand kan befinnas önskvärd ur fiskerinäringens egna synpunkter. Om
så skulle bli fallet, böra statsmakterna på olika sätt — exempelvis genom
yrkesrådgivning och genom ekonomiskt stöd — söka underlätta övergången
för dem, som önska söka sig till andra yrken. En nedskärning av fiskets
kapacitet genom regleringar och licensieringsförfaranden bör däremot icke
komma i fråga. Problemet bör i stället lösas genom en långsamt fortlöpande
avflyttningsprocess, vilken bör komma till stånd helt på frivillighetens väg.
Hela denna fråga måste emellertid ytterst bli beroende på förhållanden,
som nu ej kunna överblickas, och några omedelbara åtgärder från statsmakternas
sida torde därför ej vara påkallade.

Jämsides med den rationalisering, som innebär att antalet till fisket
knutna yrkesutövare nedbringas, torde det allmänna genom undersökningar
av fiskförekomsten, rådgivning och utlämnande av lån för anskaffande
av redskap och övrig utrustning kunna mera verksamt än hittills bidra
till förbättrade fångstmetoder och ökat utbyte av fiskarenas arbete. Även
om staten sålunda bör lämna sitt stöd till rationaliseringen — ett flertal
av de förslag som framläggas i det följande syfta också härtill — måste
denna dock främst bli en fiskets egen angelägenhet och såsom sådan i
huvudsak åvila yrkesutövarna själva.

Genom det prisregleringssystem, som tillämpats under de senaste åren,
har det varit möjligt att bereda åtminstone den större delen av den egentliga
fiskarebefolkningen en någorlunda tillfredsställande inkomst. Detta har
under de senaste åren i stort sett kunnat genomföras utan tillskott av statsmedel.
Regleringssystemet, vilket i huvudsak finansierats med av förstahandsuppköparna
erlagda prisregleringsavgifter, har möjliggjort uppehållande
av en av fiskarena såsom nöjaktig accepterad prisnivå. Såsom jag redan
förut antytt, är det enligt min uppfattning närmast på denna väg man
nu bör gå vidare. Målsättningen bör därvid vara, att fiskerinäringens utövare
skola ha samma möjligheter som andra befolkningsgrupper att vid rationella
produktionsförhållanden uppnå en skälig levnadsstandard och att erhålla
sin del i den allmänna välståndsutvecklingen. Skulle det visa sig, att detta
mål ej kan nås enbart genom de medel som nu berörts, torde även andra
vägar att förbättra fiskarebefolkningens ställning böra prövas. Härvid torde

54 Kungi. Maj:ts proposition nr 48.

bland annat tillskott av allmänna medel i prisreglerande syfte kunna övervägas.
För närvarande torde emellertid, såsom redan nämnts, denna fråga
ej vara aktuell.

Flera av de förslag som redovisats i det föregående synas mig i och för
sig beaktansvärda. Med hänsyn till den återhållsamhet med statliga utgifter
vid offentlig verksamhet som måste iakttagas i nuvarande ekonomiska läge
ha de emellertid endast i begränsad utsträckning kunnat förordas till genomförande
i förevarande sammanhang.

Här må till sist anmärkas, att 1945 års fiskeriutredning, vars betänkande
ligger till grund för de förslag, vilka framläggas i det följande, främst inriktat
sitt arbete på saltsjöfiskets, enkannerligen västkustfiskets problem, medan
insjöfisket föga beaktats. Saltsjöfiskets ovedersägligen mycket större
ekonomiska betydelse och bristen på statistiskt material över insjöfisket
har angivits såsom den främsta orsaken till denna begränsning. Av denna
anledning måste också de här framlagda förslagen främst anses motsvara
saltsjöfiskets behov. Jag har emellertid i görligaste mån sökt anpassa dem
så, att de ej skola träda sötvattensfiskets intressen för nära, utan tvärtom
skola gagna även detta fiske.

Handels- och prisreglering.

Såsom i det föregående framhållits medför den fria prisbildningen inom
fiskhandeln med starka prisfluktuationer från dag till dag betydande olägenheter,
eftersom konsumenternas etterfrågan är tämligen konstant oberoende
av de dagliga prisväxlingarna och en av ett överskott framkallad prissänkning
alltså drabbar fiskarena utan att åstadkomma en motsvarande konsumtionsökning.
På längre sikt torde dessa prisvariationer till och med
kunna verka återhållande på efterfrågan på fisk.

För att komma till rätta med dessa missförhållanden ha två slag av åtgärder
ifrågasatts, nämligen dels en utvidgning av auktorisationsförfarandet
i fråga om försäljningen av fisk, dels ett fortsättande av prisregleringsverksamheten.
Med hänsyn bland annat till de jämförelsevis goda erfarenheterna
av auktorisationen beträffande strömming torde Kungl. Maj :t böra
erhålla generellt bemyndigande att, inom de områden och för de fiskslag
i fråga om vilka behov härav kan föreligga, meddela fiskförsäljningsförening
ensamrätt till förstahandsförsäljning av fisk. I samband härmed
torde den för strömmingsförsäljningsföreningarna på ostkusten gällande
handelsregleringen förlängas inom ramen för ovannämnda författning. Jag
vill emellertid understryka, att en utvidgning av auktorisationsförfarandet
till andra fiskslag än strömming torde böra övervägas endast om en dylik
åtgärd är erforderlig för att ordna avsättningsförhållandena på ett tillfredsställande
sätt.

Vad gäller prisregleringen vill jag icke nu ifrågasätta någon ändring i gällande
system, utan delar livsmedelskommissionens uppfattning att detsamma
bör tillämpas jämväl under budgetåret 1948/49. Icke heller anser jag

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 48.

55

mig böra förorda någon ändring beträffande grunderna för prisavvägningen.
Då det genomsnittliga priset på fisk måste beräknas komma att ligga över
minimipriset bör detta sålunda även i fortsättningen fastställas så att det
medverkar till att ge fiskarena en skälig inkomst. Eftersom garantipriset ju
endast i situationer med betydande överskott mera avsevärt påverkar genomsnittpriset
till fiskarena, bör det ge täckning endast för de rörliga kostnaderna
vid en fiskeresa. Garantiprisets huvudsyfte är ju att tjäna som säkerhet
mot ekonomiska förluster utan att därför uppmuntra till ytterligare
ilandföringar.

I likhet med utredningen anser jag, att bestämmelser om auktorisation
och uttagande av prisregleringsavgift samt vissa därmed sammanhängande
spörsmål i fortsättningen böra meddelas i en av Kungl. Maj :t med riksdagen
utfärdad förordning. Däremot finner jag det icke lämpligt, att i en sådan
författning uppta bestämmelser rörande utformningen i övrigt av prisregleringssystemet,
i all synnerhet som detta system kan behöva snabbt
ändras allt efter utvecklingen på fiskmarknaden. Det torde därför liksom
hittills få ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
vederbörande organ för prisregleringsverksamheten, att handha prisregleringen
i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer, som godkänts av
riksdagen.

I enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till förordning om viss reglering av handeln med fisk, m. m., vilket
torde böra föreläggas riksdagen till antagande. I fråga om auktorisation och
därmed följande handelsreglering innebär som förut antytts förslaget, att
ett auktorisationsförfarande, likartat med det som för närvarande tillämpas
ifråga om strömming, skall kunna användas även för andra slag av fisk.
Jämväl bestämmelserna om prisregleringsavgift överensstämma i huvudsak
med de nu gällande. Vissa avvikelser föreligga dock. Medan det för närvarande
ankommer på statens livsmedelskommission att bestämma om uttagande
av prisregleringsavgift och om avgiftens belopp, skall enligt förslaget
denna befogenhet tillkomma Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, livsmedelskommissionen. I samband med denna ändring har
den nu gällande maximeringen av avgiftsbeloppet ansetts kunna slopas.
Möjligheten att uttaga avgift för importerad fisk föreslås i anslutning till
vad livsmedelskommissionen i skrivelse den 16 januari 1948 föreslagit skola
omfatta all fisk, sålunda även beredd vara. Vad handelsregleringen angår
föreslås, att till auktoriserad producentförening skall kunna antagas ej blott
förening, vilken uteslutande består av fiskare eller sammanslutningar av
fiskare, utan även förening, som bildats av fiskare eller fiskaresammanslutningar
tillsammans med personer eller företag, vilka idka handel med fisk.
Avsikten härmed är att skapa möjlighet att inom en förening med ensamrätt
till förstahandsförsäljningen av fisk åstadkomma en viss samverkan
mellan fiskarena samt den enskilda handeln och den handel, som bedrives
av konsumentkooperationen. I anslutning till en av livsmedelskommissionen
tidigare gjord framställning ha slutligen i förslaget upptagits dels stadgan -

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 48.

de om att kommunal fiskhamnsförvaltning skall vara skyldig att, om kommissionen
så föreskriver, uppbära och till kommissionen redovisa dylik
avgift, dels vissa bestämmelser om utmätning av prisregleringsavgift samt
om rätt för kommissionen att efterskänka eller förordna om avkortning
av sådan avgift. De senare bestämmelserna överensstämma med vad som
gäller enligt förordningen den 10 juli 1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk,
grädde och ost. Förordningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1948 och
gälla till och med den 30 juni 1950.

Kostnaderna för upprätthållande av en prisregleringsverksamhet i enlighet
med nu angivna principer torde under nästa budgetår såsom livsmedelskommissionen
anfört kunna täckas med inflytande regleringsavgifter
samt den till cirka 1,5 miljoner kronor uppgående behållningen på de medel,
som enligt gällande direktiv äro avsedda att utöver löpande regleringsavgifter
användas för den fortsatta prisregleringen. Något särskilt anslag
för ändamålet torde fördenskull icke behöva anvisas för budgetåret 1948/49.

I detta sammanhang torde jag få erinra att prisregleringsföreningarna genom
beslut av 1946 års riksdag tillerkänts statslån för prisregleringsverksamheten
å tillhopa 3,5 miljoner kronor. Härjämte har vid 1947 års riksdag
staten genom riksgäldskontoret ställt garanti å ett riksbankslån till Västkustfisk
förening u. p. a. å intill 2,5 miljoner kronor jämte ränta. I anslutning
till vad kommissionen föreslagit torde hinder icke böra möta för prisregleringsföreningarna
att jämväl under nästkommande budgetår få åtnjuta
ifrågavarande lån till deras hela belopp. Jag vill även på de av kommissionen
anförda skälen tillstyrka att föreningarna, i likhet med vad som
medgivits för löpande budgetår, för budgetåret 1948/49 beviljas räntefrihet
å lånen med undantag av berörda riksbankslån.

Vad slutligen angår den i ärendet väckta frågan om skattefrihet för prisregleringsföreningarna
för hos dem eventuellt uppkommande årsvinst torde
vissa skäl kunna anföras härför. Emellertid synes spörsmålet vara av sådan
räckvidd att detsamma icke lämpligen bör upptas till avgörande i detta
sammanhang.

Frågor rörande fiskhandel och avsättningsförhållanden.

En av huvudvägarna vid förbättrandet av förhållandena inom fisket torde
såsom tidigare framhållits vara att öka avsättningen av fisk. Jag anser det
därvid vara av betydelse, att staten genom förmånliga lån understödjer en
rationalisering och utvidgning av detalj distributionen, icke minst inom sådana
områden där fisktillförseln på grund av en gles bebyggelse hittills varit
obetydlig och den saluförda fisken ej sällan av mindre god kvalitet. Utredningens
förslag till statliga lån för anskaffande av automobiler för fisktransport
finner jag med hänsyn härtill beaktansvärt. Någon särskild lånefond
synes emellertid icke nödvändig för ändamålet. Detta syfte torde kunna
tillgodoses med lån från det under fonden för låneunderstöd anvisade
anslaget till lån till främjande av beredning och avsättning av fisk in. in.

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Härvid torde lån böra utlämnas icke endast till inköp av automobiler för fisktransport
utan även till andra åtgärder för detaljdistributionens rationalisering
såsom anskaffande av kylboxar in. in. De bestämmelser som i övrigt
gälla för lån från denna fond böra enligt min mening även tillämpas för lån
till nu angivna ändamål, dock att enskilda företagare och fiskarenas organisationer
i detta fall böra vara likaberättigade till erhållande av lån. De medel
som beräknats till denna fond för budgetåret 1948/49 och som uppgår
till samma belopp som anvisats för innevarande budgetår, eller 500 000
kronor, torde med hänsyn till den återhållsamhet, som måste iakttagas i
fråga om långivning för övriga ändamål, vara tillräckliga även för denna
utvidgade låneverksamhet varför någon ytterligare medelsanvisning icke
torde vara erforderlig.

Vad i övrigt tillvägagångssättet vid utlämnande av här ifrågavarande lån
beträffar torde försiktighet böra iakttagas med hänsyn till att det här är
fråga om en ny verksamhet. Lån bör sålunda icke utgå för införande av ambulerande
handel inom områden där den bofasta handeln har möjlighet att
svara för en tillfredsställande tillförsel av färsk fisk.

Beträffande de närmare föreskrifterna för handhavandet av denna verksamhet
liksom för övrig verksamhet, som åtnjuter lån från förevarande anslag,
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med nu angivna
grunder träffa avgörande i varje särskilt fall.

Av de förslag, som fiskeriutredningen framlagt till främjande av avsättningsförhållandena
torde jag här till en början få upptaga frågan om kontroll
av kvaliteten hos beredda och konserverade fiskprodukter samt av tillverkningen
av fiskfiléer. Bortsett från de kontrollbestämmelser som ur hygieniska
och hälsovårdande synpunkter kunna befinnas erforderliga och
sammanhänga med livsmedelslagstiftningen, torde kvalitetskontrollen i fråga
om förevarande varuslag vara av betydelse i första hand för att stärka fiskprodukternas
konkurrenskraft på exportmarknaderna. Behovet av en dylik
kontroll även för de produkter, som avyttras inom landet har emellertid icke
minst från yrkesfiskarenas sida starkt under strukits. För närvarande anordnas
också med statligt stöd kontroll i fråga om inläggning av salt strömming.
I huvudsak torde emellertid en verksamhet av här ifrågavarande slag
få anses vara av den art, att den bör ombesörjas av försäljningsorganisationerna
själva. Försök i denna riktning ha också gjorts bland annat i fråga
om kontroll av spillånga och kabeljo samt under de senaste åren, ehuru i
begränsad utsträckning, även beträffande Fladensill. Jag vill icke bestrida,
att ett visst behov kan föreligga för försäljningsorganisationerna att erhålla
stöd av staten för en utbyggnad av kvalitetskontrollen. Det synes mig emellertid
icke möjligt att för närvarande vidtaga åtgärder i detta syfte. Vad
först kontrollen i fråga om sådana produkter beträffar, vilka avses för export
och där, såsom nyss framhållits, behovet av kvalitetsbestämmelser är
mest framträdande, synas de av fiskeriutredningen föreslagna anordningarna
knappast vara till fyllest. För att ett resultat motsvarande kostnaderna
skall kunna uppnås på detta område, torde man kunna ifrågasätta, om icke

5 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. A r 48.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

en mera ingåenae kontroll liknande det norska vrakningsförfarandet vore
erforderlig. Vad därefter angår fiskvaror som försäljas på den inhemska
marknaden torde behovet av kvalitetskontroll såsom förut antytts icke vara
lika staikt som i fråga om exportprodukterna, eftersom konkurrensen mellan
olika tillverkare åtminstone ger viss garanti för en tillfredsställande kvalitet,
eller i varje fall medför att kvalitetsskillnaderna i någon mån komma
till uttryck i konsumentpriset. Frågan skulle såvitt jag förstår icke kunna
lösas enbart genom utfärdandet av kvalitetsföreskrifter. Härjämte skulle erfordras
en omfattande och kostnadskrävande kontrollapparat, mot vars inrättande
man i nuvarande läge måste hysa allvarliga betänkligheter. Hela
detta spörsmål synes mig därför icke ännu moget för avgörande utan torde
ta göras till föremål för ytterligare överväganden, varvid resultaten av pågående
utredningar rörande livsmedelslagstiftningen, kvalitetsforskning och
konsumentupplysning böra uppmärksammas. Denna utredning bör ledas
av en blivande fiskeristyrelse i samråd med det prisreglerande organet.

Ett spörsmål som i förevarande sammanhang varit föremål för uppmärksamhet
är frågan om möjligheterna att dämpa de tillfälliga och säsongmässiga
\äxlingarna i utbudet av fisk för att åstadkomma en jämnare tillförsel
och ett jämnare pris till konsumenterna. Bland de åtgärder som vidtagits
i viss utsträckning i detta syfte må särskilt nämnas frysning och lagring
av fångstöverskott. De moderna djupfrysningsmetoderna torde numera
medgiva bevarandet av en fullt tillfredsställande kvalitet hos den frusna
11 sken om den fryses färsk och sedan får en lämplig behandling. Delvis
med stöd av lån från det under fonden för låneunderstöd anvisade anslaget
till främjande av avsättning och beredning av fisk m. m. ha anläggningar
för frysning och lagring av fisk kommit till stånd under de senaste åren.
Denna verksamhet torde även böra fortsättas och utökas i den utsträckning
som det ekonomiska läget medger. Sammanslutningar och enskilda böra erhålla
stöd i denna form för uppförande av frys- och lagerhus med för fiskfrysning
särskilt lämpad teknisk utrustning. Betydelsen härav torde emellertid
även bortsett från den återhållsamhet i fråga om byggnadsinvesteringar,
som i nuvarande läge måste iakttagas, icke böra överskattas. För det första
synes i huvudsak endast dyrbarare fiskslag eller fisk som skall användas
för beredning kunna bära den kostnadsbelastning, som infrysning och lagiing
medför. För det andra är väl frågan om det nu befintliga fryshusnätets
tilli äcklighet icke fullständigt utredd. Då frysning av överskottspartier av
fisk är av säsongmässig natur synes det vidare önskvärt att fiskfrysning och
lagring kombineras med frysning och lagring av andra produkter främst
fiän jordbruk och trädgårdsskötsel. Det återstår bland annat att pröva hur
denna kombination skall genomföras och var med hänsyn härtill frys- och
lagerhus företrädesvis skola förläggas. Detta talar enligt min uppfattning
för en omsorgsfull planläggning för verksamhetens bedrivande i framtiden.

För att underlätta avsättningen vid särskilt stora fångster kan övervägas
att använda uppkommande fisköverskott till beredning av olja, såsom exempelvis
sillolja. Med hänsyn härtill synes lån från berörda anslag även böra
få utlämnas till uppförande av fabrik avsedd för sådan verksamhet.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

Fiskeriutredningens förslag om inrättande av fiskdistributionsnämnder
finner jag mig icke kunna biträda. Härmed har jag på intet sätt velat bestrida
att behov kan föreligga av vederhäftig konsumentupplysning och
effektivare övervakning av varor och kvaliteter på detta område. En verksamhet
i detta syfte synes emellertid böra komma till stånd på frivillighetens
väg och ombesörjas i första hand av fiskarenas egna sammanslutningar,
handelns och konsumenternas organisationer och ej av organ, som av
det allmänna inrättats för ändamålet.

Fiskets omkostnader.

Bland de åtgärder för nedbringande av fiskets kostnader som hittills ''vidtagits
har det stöd som från statens sida lämnats till fiskeflottans utveckling
från fiskerilånefonden allmänt tillmätts stor betydelse. Jag förutsätter
därför att medel även framdeles komma att ställas till förfogande för denna
stödverksamhet. För närvarande gäller, att lån från fonden i varje särskilt
fall må uppgå till högst 35 000 kronor. Enligt beslut av 1921 års riksdag (Utgifter
för kapitalökning, bil. 2, p. 4; r.skr. nr 252 A) må av Kungl. Maj .t
årligen disponeras ett belopp av 1 800 000 kronor såsom lan från ifrågavarande
fond. Med hänsyn till fördelen av att större fiskebåtar komma till användning
torde nyssnämnda maximigräns å 35 000 kronor böra höjas. Denna
gräns synes lämpligen kunna sättas till 60 000 kronor. Någon anledning att
på grund härav nu höja beloppet för den totala utlåningen från fonden synes
emellertid icke föreligga, då enligt vad jag inhämtat utlåningens omfattning
hittills icke något år uppgått till sagda belopp. Innan en dylik åtgärd
vidtas torde i varje fall närmare erfarenheter böra avvaktas rörande
den inverkan på lånebehovet, som den av mig nu förordade höjningen av
maximigränsen för lån från fonden kan fa. I detta sammanhang toide ja-,
vidare få erinra, att vid bifall till förslaget om inrättande av en fiskeristyrelse
lantbruksstyrelsens befattning med förevarande låneverksamhet kommer
att övertagas av nämnda styrelse. Det synes härvid lämpligt att för
vinnande av enhetlighet vid låneärendenas behandling jämväl de länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län åvilande uppgifterna i berörda hänseende
överflyttas å fiskeristyrelsen. Vid denna låneverksamhet torde jämväl
andra behov böra uppmärksammas än de som nu kunna tillgodoses från
fonden. Fiskeriutredningens förslag att lån från fiskerilånefonden skola
kunna utlämnas även för anskaffning av ekolod, kylmaskineri ellei annan
maskinell utrustning av fiskebåt finner jag sålunda i hög grad beaktansvärt.
Jag vill därför tillstyrka, att lån från förevarande fond må åtnjutas
jämväl för nu nämnda ändamål. Vid bifall till vad jag nu förordat torde
det få ankomma å Kungl. Maj :t att vidta de författningsändringar, som må
bli erforderliga. Någon medelsanvisning för nästkommande budgetår till
fiskerilånefonden torde med hänsyn till förefintlig behållning icke behöva
ifrågakomma.

Ett liknande syfte har det av fiskeriutredningen väckta förslaget om lån
till rörelsekapital för av fiskare bildad förening för kollektiva inköp av fisk -

00 Kungl. Maj:ts proposition nr 48.

redskap och motordrivmedel från det tidigare berörda anslaget till lån till
främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. Detta förslag anser
jag mig böra tillstyrka. Det torde få ankomma å Kungl. Maj :t att vidta härför
erforderlig författningsändring.

Vad till sist angår frågan om borttagande av tullen på fisknät torde detta
spörsmål icke vara av sådan betydelse för omkostnaderna i fisket att det
bör lösas i förevarande sammanhang. Då man torde kunna förutsätta att
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har sin uppmärksamhet riktad
på spörsmålet om behovet av en inhemsk nättillverkning ur beredskapssynpunkt,
saknas enligt min uppfattning anledning att här ingå på denna
fråga.

Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

dels antaga förut omförmälda förordning om viss reglering
av handeln med fisk, m. m.,

dels medgiva, att för tiden till och med den 30 juni 1949
må i huvudsaklig överensstämmelse med i det föregående
förordade grunder anordnas reglering av priserna på saltvattensfisk,

dels godkänna, att i övrigt åtgärder till fiskerinäringens
stödjande må vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i det föregående angivits,

dels ock å kapitalbudgeten för budgetåret 1948/49 under
Fonden för låneunderstöd till Lån till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. anvisa ett investeringsanslag
av.............................. kronor 500 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. W. Rhedin.

487084 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.