Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
1
Nr 42.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad Igdelse av anvisningarna till 29 och bi §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); given Stockholms slott den 16 januari 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av anvisningarna till
29 och 41 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås viss begränsning av rätten till avdrag vid taxering
för nedskrivning av värdet å rättigheter till leverans av maskiner och andra
för stadigvarande bruk avsedda inventarier enligt ej fullgjorda köpekontrakt.
Sålunda föreslås att nedskrivning må godkännas endast i den mån den
skattskyldige visar, att inköpspriset för tillgångar av samma slag å balansdagen
understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt att
dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras. 1
1 B i haag till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 42.
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av anvisningarna till 29 och 41 §§
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, dels att till punkt 4 av anvisningarna till 29 8
kommunalskattelagen den 28 september 1928 skall fogas ett nytt stycke av
nedan angiven lydelse, dels ock att punkt 1 av anvisningarna till 41 §
samma lag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
Anvisningar
till 29 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk--—
undgå taxering.
Den omständigheten---se
nare
år.
Har före---tillgodoräknats
honom.
till 41 §.
1. Inkomst av----och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som
Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 29 §.
4. Aktiebolag, ekonomisk----
undgå taxering.
Den omständigheten--— se
nare
år.
Har före---tillgodoräknats
honom.
Angående avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av
maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier enligt ej
fullgjorda köpekontrakt stadgas i
punkt 1 av anvisningarna till 41 §.
till 41 §.
1. Inkomst av----och skulder.
För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som
1 Senaste lydelse av punkt 4 av anvisningarna till 29 §, se 1938:368 samt av punkt 1 av
anvisningarna till 41 §, se 1945:778.
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
3
Nuvarande lydelse:
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag icke
får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i
denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —
såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljes.
Föreslagen lydelse:
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag icke
får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de i
denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —
såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljes. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning av
värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna leve
-
reras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
Nuvarande lydelse:
Vad här---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,--
—■ till beskattning.
Motsvarande gäller---års in
komstberäkning.
Föreslagen lydelse:
Vad här---årets inkomst.
Om beskattningsmyndighet,--
— till beskattning.
Motsvarande gäller---- års in
komstberäkning.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och skall äga
tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket taxering
av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1948. Utan hinder av
vad i denna lag stadgas må dock godkännas sådan nedskrivning av värdet
å rättighet till leverans av fartyg, som skattskyldig verkställt jämlikt förordningarna
om krigskonjunkturskatt för åren 1946 och 1947.
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
5
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 januari 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om
begränsning av rörelseidkares rätt att vid beräkning av inkomst göra nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt samt anför därvid följande.
Inledning.
Sedan jag under hand uppdragit åt allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden, förste taxeringsrevisorn Ernst Anneli, att utreda
frågan om eventuell begränsning av rätten att vid inkomstberäkningen
njuta avdrag för nedskrivning å beställda maskiner och andra inventarier,
har Anneli upprättat och till mig överlämnat en den 10 november
1947 dagtecknad promemoria rörande begränsning av rätten till avskrivning
på beställda maskiner och andra inventarier.
över promemorian hava, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
kommerskollegium (med överlämnande av yttranden från handelskamrarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö samt från Sveriges köpmannaförbund),
överståthållarämbetet (med överlämnande av ett av taxeringsintendenten
E. Hjohlman avgivet yttrande), länsstyrelserna i Uppsala,
Östergötlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,
Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län, taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, Sveriges industriförbund samt Sveriges
redareförening. Dessutom har i anledning av promemorian en skiift
inkommit från Svenska tidningsutgivareföreningen.
Gällande bestämmelser.
Från bruttointäkt av rörelse må, enligt bestämmelserna i 29 § kommunalskattelagen,
avdrag göras för värdeminskning genom slitning, utrangering
eller eljest av rörelseidkaren tillhöriga maskiner och andra inventarier.
Av punkt 3 a. av anvisningarna till nämnda paragraf framgår, att
'' Kungi. Maj:ts proposition nr 42.
kostnader för anskaffande av maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier i regel skola avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag.
Enligt punkt 4 av samma anvisningar må emellertid aktiebolag,
ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank berättigas
åtnjuta avdrag för värdeminskning å anläggningstillgångar av ifrågavalande
slag i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna
(s. k. fri avskrivning).
Slutligen må erinras om stadgandet i 41 § kommunalskattelagen enligt
vilket inkomst av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder,
i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i nämnda
lag.
Under senare år har till diskussion upptagits frågan, huruvida gällande
lagbestämmelser kunde anses medgiva rätt för de skattskyldiga att vid bei
åkningen av inkomst av rörelse tillgodoföra sig avdrag för nedskrivning
av värdet å rättigheter till leverans av tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt.
Vad först angår nedskrivning av leveranskontrakt å lager av varor, råmaterial,
hel- och halvfabrikat m. m., må erinras därom att — sedan regeringsrätten
genom utslag den 11 juni 1945 tagit ställning till denna fråga
och därvid funnit rätt till avdrag för sådan nedskrivning föreligga i praktiskt
taget samma utsträckning som om det gällt redan levererade lagertillgångar
— 1945 års riksdag vid dess höstsession beslutat sådan ändring
i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen, att nedskrivning av värdet
å rättigheter till leverans av dylika tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt
finge vid taxeringen godkännas endast i den mån det visades, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen understege det kontraherade
priset, eller det gjordes sannolikt, att dylikt prisfall komme att
inträffa innan tillgångarna levererades eller av den skattskyldige i oförändrat
eller förädlat skick försåldes. I fråga om förarbetena till denna lagstiftning
torde här allenast få hänvisas till vad i proposition nr 377 och
i bevillningsutskottets betänkande nr 64 anförts.
Vad beträffar spörsmålet om avdrag för nedskrivning av leveranskontrakt
å maskiner och andra inventarier har regeringsrätten nyligen avkunnat
ett utslag av prejudicerande betydelse (regeringsrättens utslag den 26
september 1947 på besvär av rederiaktiebolaget Poseidon). Ifrågavarande
rederiaktiebolag, som åtnjöt rätt till fri avskrivning, förklarades nämligen
berättigat till avdrag för i räkenskaperna verkställd nedskrivning av
värdet å bolagets rätt till leverans av ett fartyg. (Ett av de i beslutet deltagande
fyra regeringsråden var från beslutet skiljaktigt och fann bolaget vara
berättigat till avdrag allenast med belopp, som kunde antagas svara mot
skäligen befarad nedgång i värdet å bolagets rätt till leverans av fartyget
i fråga.) Innebörden av detta regeringsrättens utslag torde vara den, att i
anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen medgiven rätt till fri avskrivning
å maskiner och inventarier skall utan inskränkning anses innefatta
jämväl rätt till fri avskrivning av värdet å rättighet till leverans av dylika
tillgångar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
Promemorian.
I den förut berörda promemorian gör Anneli — sedan han konstaterat
att genom regeringsrättens sistnämnda utslag underlaget för den fria avskrivningen
blivit avsevärt mycket större än vad man tidigare räknat med
— en sammanfattning av hittills vunna erfarenheter av den fria avskrivningsrätten
sedan densamma år 1938 på förslag av 1936 års skattekommitté
infördes i skattelagstiftningen.
Därvid återgives inledningsvis skattekommitténs allmänna synpunkter
på spörsmålet om avskrivning å anläggningstillgångar. Enligt dessa vore
kommittén enig därom att en större frihet i avseende å avskrivningar än
vad för det dåvarande var medgivet vore önskvärd och att, i den mån ej ur
fiskaliska, skattetekniska eller liknande synpunkter mera allvarliga betänkligheter
inställde sig, såvitt möjligt den skattepliktiga inkomsten borde fastställas
med hänsyn till den affärsmässigt beräknade vinsten. Då det endast
i begränsad omfattning vore möjligt för beskattningsnämnderna att bedöma
vad som i ett visst företag betecknade en ur affärssynpunkt riktig avskrivningspolitik,
innebure en dylik ståndpunkt att en slags presuintion skapades
för de i räkenskaperna gjorda avskrivningarnas riktighet, och man
bleve i hög grad beroende av åtgärder från de skattskyldiga själva. Häri låge
i själva verket den svårighet, med vilken man särskilt hade att räkna: en
friare avskrivning kunde i stort sett ej tillåtas, där missbruk från de skattskyldigas
sida vore att befara. Kommitténs allmänna ståndpunktstagande
till frågan betingades sålunda å ena sidan dels därav att det vore ur det
allmännas synpunkt önskvärt att i möjligaste mån anledningarna till stridigheter
mellan de skattskyldiga och skattemyndigheterna bragtes ur världen,
dels därav att ett tillmötesgående på denna punkt kunde väntas bidraga
till näringslivets konsolidering och dess motståndskraft under dåliga
konjunkturer, men å andra sidan också därav, att vägar ej finge öppnas för
de skattskyldiga att vid beskattningen så redovisa sina vinster, att det allmännas
intresse bleve åsidosatt.
I promemorian anföres därefter följande.
1 stor utsträckning ha de skattskyldiga utnyttjat bestämmelserna till att
skriva ned sina maskiner och inventarier till en krona, vilket knappast överensstämmer
med lagstiftarens mening då bestämmelserna infördes. Att kontorsinventarier
och andra smärre inventarier och maskiner omedelbart bortskrivas
synes vara affärsmässigt naturligt, varför anmärkningar häremot
ej synas vara befogade. Likaså kan det ej anses anmärkningsvärt att starkt
konjunkturkänsliga företag såsom exempelvis tramprederier lägga avskrivningarna
på högkonjunkturåren, även om detta skulle leda till att ifrågavarande
tillgångar nedskrevos till eu krona. Om däremot ett företag, som
är förhållandevis oberoende av konjunkturväxlingarna, helt bortskriver sitt
maskinbestånd, synes denna åtgärd böra hänföras till sådant missbruk av
den fria avskrivningsrätten, som befarades då den infördes. Möjligheterna
för beskattningsmyndigheterna alt ingripa mot missbruk av den fria avskrivningsrätten
torde i praktiken vara tämligen små. Möjligtvis skulle ett
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
ingripande i extrema fall — om exempelvis ett större kraftverksföretag nedskreve
sina maskiner och inventarier till en krona — ha utsikter att bli
godkänt av skattedomstolarna.
I promemorian framhålles härefter, att den fria avskrivningsrätten medfört
stora taxeringstekniska fördelar. I de vid s. k. bunden avskrivning
använda avskrivningsplanerna uppkomme — särskilt vid försäljningar och
utrangeringar ofta fel, som undsluppes vid fri avskrivning. Taxeringen
bleve vid fri avskrivning formellt riktigare; upprättandet och granskningen
av självdeklarationerna förenklades. Skatteprocesser rörande beräkningen
av vardeminskningsavdragen upphörde. Vidare konstateras i promemorian,
att den fria avskrivningen vore ägnad att bidraga till näringslivets konsolidering.
En konsolidering, som icke syftade längre än till att skapa betryggande
reserver mot konjunkturväxlingar, vore av så stor betydelse för det
allmänna och för företagets anställda, att ett uppskov med beskattningen
vore motiverat. Men sedan gränserna för en betryggande konsolidering
natts, hade det allmänna ej anledning att medgiva en grupp av skattskyldiga
speciella förmåner i form av uppskov med beskattning av sparade
medel.
I promemorian påpekas, att rätten till fri avskrivning i många fall använts
till överkonsolidering, samt lämnas en del exempel på väsentliga nackdelar,
som den fria avskrivningen visat sig medföra för det allmänna. Sålunda
pekas på de ränteförluster, som det allmänna åsamkades genom uppskov
med beskattningen, och på de nackdelar som vore förbundna med att
de skattskyldiga genom den fria avskrivningen finge möjligheter att själva
bestämma, när de ville redovisa sina vinster. Vidare befrämjade den fria
avskrivningen under nuvarande förhållanden inflationen. Under tider med
sjunkande penningvärde vore det nämligen som regel lönande att förvärva
realtillgångar med upplånade medel; genom den fria avskrivningen erbjödes
betydande räntefria krediter för sådana ändamål. Slutligen uttalas, att
den fria avskrivningen i praktiken ofta missbrukades av familjebolag i syfte
att uppskjuta eller kringgå dubbelbeskattningen. — Erfarenheten visade,
fiamhålles vidare i promemorian, att den fria avskrivningen så ofta utnyttjats
till överdrift, att de påtalade olägenheterna fått väsentlig betydelse.
Skattekommittén hade visserligen räknat med att, sedan några års erfarenhet
av den fria avskrivningen vunnits, en preciserad bestämmelse till förhindrande
av missbruk måhända borde införas. Att genom lagändring förhindra
sådant missbruk såvitt anginge levererade maskiner och inventarier
''ore dock i nuvarande läge ej genomförbart, då den fria avskrivningsrätten
sammankopplats med den av 1947 års riksdag beslutade skärpningen av bolagsbeskattningen.
Däremot borde frågan om begränsning av rätten till fri
avskrivning på beställda maskiner och inventarier, som kommit i nytt läge
genom regeringsrättens utslag, upptagas till prövning.
Därefter diskuteras spörsmålet, huruvida avskrivningen å beställda anläggningstillgångar
hade sadan ekonomisk betydelse, att en lagändring vore
motiverad. Det hade stundom framhållits, anföres i promemorian, att då
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
nedskrivning medgivits redan å rättigheten till leverans, nedskrivningsmöjligheterna
å den levererade tillgången i motsvarande mån minskades, varför
fråga allenast vore om vinstförskjutning mellan två närliggande år. Härtill
genmäles, att denna argumentering kunde vara riktig i något enstaka fall
men ej torde vara hållbar, om man såge till näringslivet i dess helhet. Möjligheterna
till uppskov med beskattningen bestämdes nämligen av avskrivningsunderlaget
vid varje balansdag. Om värdet å beställda maskiner och
inventarier hos samtliga svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar
antoges utgöra exempelvis en halv miljard kronor vid varje balansdag och
om den fria avskrivningen finge avse även rättigheter till leverans av sådana
tillgångar, ökades möjligheterna att uppskjuta beskattningen på obestämd
tid med motsvarande belopp.
Från nu nämnda utgångspunkter föreslås i promemorian, att den fria
avskrivningsrätten måtte begränsas till att omfatta endast levererade maskiner
och inventarier. I samband därmed diskuteras emellertid frågan, huruvida
de för bunden avskrivning gällande reglerna för levererade tillgångar
i något eller några avseenden borde utsträckas att gälla även beställda, ej
levererade maskiner och inventarier. Härom anföres i promemorian:
Förslitningsavdrag bör givetvis ej komma ifråga. Om den skattskyldige
ådagalägger, att värdet å beställda tillgångar nedgått avsevärt under det
avtalade priset, synes han dock i överensstämmelse med vad som enligt stadgandet
i anvisningspunkten 3 c) fjärde stycket till 29 § kommunalskattelagen
gäller för maskiner och inventarier böra medgivas avdrag för värdenedgången
å beställda tillgångar. Däremot synes med hänsyn till de allmänna
reglerna i svensk skattelagstiftning överprisavdrag i ordets vanliga bemärkelse
ej böra medgivas å beställda maskiner och inventarier. Rätten till
överprisavdrag torde nämligen grunda sig på den tankegången att meravkastningen
å en tillgång, som anskaffats för att utnyttja förtjänstmöjligheterna
under en tillfällig konjunktur bör få användas till snabb amortering
av det erlagda överpriset. Överprisavdrag synes därför ej böra medgivas
innan tillgången lämnar avkastning, alltså ej före leveransen. Överprisavdraget
kan visserligen motiveras så, att meravkastningen under en
speciell konjunktur å tillgångar, som slitas ned under denna konjunktur,
bör få användas till nedskrivning av överpris å beställda ersättningstillgångar,
men detta innebär att avskrivningen beräknas på återanskaffningsvärdet,
vilket ej överensstämmer med principerna i svensk skattelagstiftning.
Den sålunda förordade lagstiftningen föreslås i promemorian böra genomföras
på så sätt alt i anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen införes
en bestämmelse, att skattskyldig ägde tillgodoräkna sig avdrag för värdeminskning
å rättighet till leverans av beställda maskiner och andra inventarier,
om han ådagalade att värdet å dessa tillgångar nedgått avsevärt under
det avtalade priset.
Därefter anföres i promemorian:
De nu föreslagna bestämmelserna ha utformats med hänsyn till det allmännas
önskemål och i enlighet med den svenska skattelagstil Iningens pi inciper.
Det återstår att undersöka om den föreslagna begränsningen är så
snäv, alt berättigade önskemål från näringslivet därigenom skulle bliva
åsidosatta. Härvid bör beaktas alt, såsom förut antytts, det är konsolide
-
10
Kungi. Maj.ts proposition nr 42.
orhSeflntt>>Hptt0PIiiin"’ S°m Ur det allmännas synpunkter är särskilt värdefull,
och att det allmannas intresse att Jämna skattekrediter sålunda minskar
k°nSollderingen sträcker sig; när konsolideringen nått en
a fåTnl "na rorelseidkarna därför ej framställa berättigade anspråk
Hpr/fi? ! -medel Utanlatt omedelhart erlägga skatt. I allmänhet skulle
^vttilc »v fSkntVnmgen a kestalIda tillgångar framför allt komma att utforetaS’
som redan ha stora dolda reserver i form av nedvärde
mot
JÄS °„C1 * sadana fal1 synas bärande skäl ej kunna framställas
; , ^ an,begranSn:n§en'' D°ck kan 1 frå8a om en betydelsefull
HskaLlfäl skattskyldlga- nambgen tramprederierna, måhända näringspoli’5aQSkal.
anföras mot den föreslagna begränsningen. Trampfartygen Las
ofta av mindre rederier med ett å två fartyg. Då trampsiöfarten är mvcket
konjunkturbetonad, och då fartygen äro underkastade starka värdeförändl
ingar, tacker ofta icke den dolda reserv, som kan ha bildats genom nedskrivning
av fartyg den risk rederiet ikläder sig vid beställning av fartyg.
m,e ,eljild bor.1 detta sammanhang erinras om de vidgade möjligheter att
ämnetamedförtttnmgar investerin§sfonder> som 1947 års lagstiftning i
I promemorian påpekas vidare att på grund av den föreslagna begränsningen
av den fria avskrivningsrätten tvist kunde tänkas uppkomma om
gränsdragningen mellan tillgångar, som omfattades av den fria avskrivningslätten,
å ena sidan, och beställda icke levererade tillgångar, å den andra.
I promemorian uttalas såsom önskvärt, att man kunde anknyta till ett begrepp
som fastslagits civilrättsligt och som tillika i huvudsak överensstämde
med affärsmässig uppfattning om innebörden av leverans. Köplagens bestämmelser
om när gods skulle anses vara avlämnat (§§ 10 och 11) syntes
kunna tillämpas vid en sådan gränsdragning. Med hänsyn till den nära släktskapen
mellan orden leverera och avlämna syntes särskilda bestämmelser
härom i kommunalskattelagen icke erfordras.
Till sist framhålles att därest den fria avskrivningen skulle begränsas
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits och
om, såsom jämväl föresloges, densamma skulle träda i kraft redan vid
1948 års taxering, avdrag vid inkomsttaxeringen år 1948 (i undantagsfall
1949) syntes böra medgivas för sådan nedskrivning å beställda fartyg, som
skattskyldig haft skyldighet verkställa i räkenskaperna på grund av bestämmelserna
i 1946 och 1947 års krigskonjunkturskatteförordningar.
Yttrandena.
Kammarrätten anför, att under mera normala tider leveranstiden för vad
som skattemässigt vore att anse såsom inventarier — med vissa undantag
— jämförelsevis sällan torde utsträckas utöver något år. Med undantagen
avsåges närmast fartyg och tyngre maskiner men jämväl beträffande dessa
slag av inventarier kunde förväntas att leveranstiden efter hand komme
att förkortas. Effekten av en lagändring som den föreslagna skulle då bliva
inskränkt till ett uppskjutande för en relativt snävt begränsad, ibland något
kortare ibland något längre tid av en avskrivning, som ändock komme
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
11
att äga rum. Det ville då synas kammarrätten, att räckvidden och betydelsen
av den föreslagna lagändringen i viss mån överdrivits i promemorian.
Överståthållarämbetet framhåller att stöd för den lagtolkning, som funnit
uttryck i regeringsrättens förenämnda utslag den 26 september 1947, enligt
ämbetets mening icke kunde sökas i kommunalskattelagens ordalydelse.
Den rätt till avdrag för värdeminskning å inventarier som kommunalskattelagen
medgåve — och även den fria avskrivningen innebure endast ett dylikt
värdeminskningsavdrag — vore enligt 29 § uttryckligen begränsad till
rörelseidkaren »tillhöriga» maskiner in. in. Grunden till regeringsrättens
utslag vore väl sannolikt att söka i uppfattningen att nyssnämnda 29 § icke
uttömmande reglerade avskrivningsrätten. För att nå en enligt regei ingsrättens
mening tillfredsställande tolkning av lagrummet hade därför tillgripits
konstruktionen av ett »skatterättsligt» äganderättsbegrepp, för vilket
det hävdvunna civilrättsliga begreppet fått vika. Sedan överståthållarämbetet
påpekat, att något liknande skedde år 1945, då regeringsrätten
medgav rätt till avskrivning å kontrakt å icke levererade varor, vilket föranledde
statsmakterna till en lagstiftningsåtgärd i syfte att förebygga en
dylik tolkning, fortsätter ämbetet:
Enligt överståthållarämbetets mening är det självklart, att i skattelagarna
nyttjade begrepp och uttryck, vilka hava sin motsvarighet a civilrättens
område, skola tolkas enligt hävdvunna civilrättsliga regler, i den man
icke annat är — såsom beträffande fastighet — uttryckligen i forfattningen
angivet. En motsatt ståndpunkt leder ju endast till allmän oklarhet pa beskattningens
område. Med hänsyn till de rättsfall, som meddelats i sista
instans, synes böra övervägas att i författningen uttryckligen fastsla, att
däri nyttjade uttryck skola tolkas i enlighet med vad tallet ar enligt civilrättsliga
regler — givetvis med nyss angivet undantag.
Taxeringsintendenten Hjohlman ifrågasätter i sitt yttrande om ratt till
avdrag för värdeminskning å leveranskontrakt till någon del borde medgivas
rörelseidkare, som ju redan tidigare åtnjöte sådana vinstreglerande rättigheter
som rätt till praktiskt taget tri varulagervärdering, vidsträckt rätt
till nedvärdering av fordringar samt — de större företagen som ju allmant
bedreves i form av aktiebolag eller ekonomiska föreningar — fri avskrivning
å inventarier, vilka rättigheter i praktiken betydde mer än enbart en
förskjutning av beskattningen. En rättvis fördelning av skattebördan mellan
olika skattskyldiga kunde icke åstadkommas enbart genom en rattvis
och likformig taxering, utan beskattningsreglerna måste innebära ett visst
mått av rättvisa. Redan nu vore rörelseidkarna mera gynnade i detta hanseende
än andra skattskyldiga.
Länsstyrelsen i Östergötlands län säger sig finna de med den fria avskrivningsrätten
förenade nackdelarna vara av sådan storleksordning, att denna
rätt borde begränsas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian
föreslagits samt fortsätter:
Såsom ytterligare skäl, som tala emot den fria avskrivningsrätten, vill
länsstyrelsen framhålla den risk, det allmänna loper, alt icke »tfa den
skatt, som skulle fallit på de gjorda avskrivningarna, i handelse av tore
-
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
tagets insolvens, ävensom de vid överlåtelse av ett företag till ett annat
uppkommande svårigheterna att vid taxeringen förhindra, att det nya företaget
tillgodoräknar sig ett högre avskrivningsunderlag än det gamla. De
nu anförda skakn galla överhuvud taget friheten att skapa dolda reserver
och tala darfor också emot den fria avskrivningsrätten i det specialfall, som
promemorian behandlar. Jämfört med den praktiskt taget obegränsade rätt,
som rader för rörelseidkare att genom nedskrivning av lagertillgångarna
sjalva fa bestamma storleken av och tidpunkten för sin beskattning är
tragan om fri avskrivningsrätt för maskiner och inventarier av underordnad
betydelse, och detta gäller i än högre grad, då, såsom här, spörsmålet
begransas att endast avse avskrivning å beställda men icke erhållna
maskiner och inventarier. I och för sig är emellertid denna fråga betydel
i
°et r°r Sig säkerli§en om icke obetydliga belopp, över vilka de
skattskyldiga ur skattesynpunkt hava fri förfoganderätt.
Överhuvud taget torde man kunna påstå, att det nuvarande systemet med
In lagervardering och fri avskrivningsrätt innebär orättvisor icke blott
gentemot den stora allmänheten och småföretagen — vilka ofta icke hava
mojligheter utnyttja de dem medgivna rättigheterna — utan även gentemot
de foretag mom samma bransch, som till följd av minskat vinstresultat
icke anse sig kunna helt draga fördel av den fria lagervärderingens
och avskrivningsrättens principer. Betraktar man dessa frågor ur rättvisesynpunkt,
måste man hälsa med tillfredsställelse, om åtgärder nu vidtagas
för att härutinnan få till stånd en ändring. Den av utredningsmannen
uttalade uppfattningen, att det i nuvarande läge icke vore genomtorbart
att genom lagandrmg förhindra missbruk av den fria avskrivningsratten,
kan lansstyrelsen i varje fall icke dela. Skulle den vid 1947 års riksdag
beslutade skärpningen av bolagsbeskattningen anses utgöra hinder härtor,
hor bolagsbeskattningen omarbetas.
Länsstyrelsen i Värmlands län, som icke funnit något att erinra mot
det framlagda förslaget, konstaterar att den fria avskrivningsrätten obestridligen
varit till nytta. Länsstyrelsen ansåge sig dock böra med stöd av
vunnen erfarenhet understryka vad i promemorian uttalats angående urartningen
av den fria avskrivningsrätten särskilt i vad anginge familjebolag.
Omständigheten att vissa skattskyldiga kunde själva avgöra tidpunkten
och i viss mån beloppet för beskattningen vore för den allmänna
rättskänslan icke tilltalande. Om till den fria avskrivningsrätten och till
den praktiskt taget obegränsade friheten att värdera varulagret komme
möjligheten att verkställa avskrivning å icke levererade maskiner och inventarier,
torde ytterligare ur beskattningssynpunkt icke behörigt bruk
av avskrivningsrätten kunna befaras. Då, vilket i många fall förekommit,
maskiner och inventarier nedskrivits till en krona, förefunnes helt naturligt
en strävan att anskaffa nytt avskrivningsunderlag för att nedbringa
taxeringen. Med hänsyn härtill kunde man icke frigöra sig från tanken,
att avskrivning å kontrakt skulle kunna ske med hänsyn företrädesvis tagen
till beskattningsförhållandena. Det syntes därför icke rätt och billigt,
att en obegränsad möjlighet till sådan avskrivning skulle föreligga.
Länsstyrelsen i Uppsala län — som framhåller att vid tiden för införandet
av den fria avskrivningen frågan om avdrag för nedskrivning av värdet
å beställda men ännu icke levererade maskiner eller inventarier icke
13
Kungi. Maj:ts proposition nr 42.
var aktuell och att rätt till sådant avdrag knappast torde hava varit av
lagstiftaren avsedd — säger sig hava funnit de i promemorian för en tilllämpning
av strängare avskrivningsregler anförda skälen i stort sett riktiga,
varför länsstyrelsen ansett sig böra tillstyrka förslaget.
Länsstyrelserna i Gävleborgs, Hallands, Jämtlands, Kristianstads, Norrbottens
och Västmanlands län hava samtliga förklarat sig icke hava något
att erinra mot det framlagda förslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför, att länsstyrelsen vore ense
med promemorians författare därom att det funnes all anledning för lagstiftaren
att icke onödigt vidga basen för den fria avskrivningsrätten. För
välkonsoliderade företag, bl. a. rederier, vilka nedskrivit sina in\entarier,
respektive sin flotta, till en krona, måste rätten att fullständigt fritt få avskriva
även på kontrakterade tillgångar framstå såsom en förmån, vilken
icke vore tillräckligt motiverad av affärsekonomiska hänsyn och som i beskattningshänseende
måhända kunde göras till föremål för vägande kritik.
Men länsstyrelsen hyste likväl den uppfattningen, att promemorians författare
gått för långt, när han praktiskt taget ville betaga företagen möjligheten
att nedskriva de risker, som utan tvivel måste finnas på vissa kontrakt.
Länsstyrelsen anför vidare:
Naturligtvis är det bestickande att, såsom skett i promemorian, motivera
inskränkningen av rätten till avskrivning på kontrakt med hänvisning till
att åtskilliga skattskyldiga, särskilt rederier, redan äro välkonsoliderade genom
den fria avskrivningen. Emellertid innebär denna synpunkt i själva
verket endast en kritik av den fria avskrivningen. Man så att säga kvittar
anspråket på att få skriva ned på ett riskfyllt kontrakt mot det forhållandet,
att en särskilt stor nedskrivning beviljats beträffande en annan ekonomisk
nyttighet. Att kontraktsrisken i och för sig kan föranleda ett avskrivningsbehov
vederlägges emellertid icke härigenom. Eftersom frågan om den
fria avskrivningen som sådan — såvitt av promemorian framgår — icke nu
anses böra upptagas till omprövning, kan det sättas i fråga, om det är befogat
att göra ingrepp på detta område på en omväg. Härtill kommer att
kvittningsmöjlighet i vissa fall icke föreligger — om nämligen företaget icke
äger annan tillgång än kontraktet eller om någon reservbildning i övriga
tillgångar icke kommit till stånd.
Vid frågans bedömande torde icke böra förbises, att varven genom langtidskonträkten
få sin sysselsättning garanterad på lång sikt. Detta bidrager
till en jämn sysselsättning inom varvsindustrien. Långtidskontrakten bidraga
till att skjuta undan faran för en plötslig depression inom denna för
vårt land så viktiga näring. Med hänsyn härtill torde redarnas benägenhet
att köpa fartyg för framtida leverans icke utan vägande skäl böra genom
beskattningsåtgärder direkt försvåras. Vad som säges i promemorian om
att fri avskrivning befrämjar inflation torde knappast behöva vinna tilllämplighet
på fartygskontrakten, om rätten till riskavdrag maximeras. En
redare* torde i allmänhet tå deponera viss del av kontraktsumman icdan
vid tecknandet av kontrakt med varvet, som i sin tur torde använda medlen
för inköp på annat håll av erforderligt material till fartyget. För redaren
torde den på så sätt begränsade avskrivningsrätten icke medföra någon
»kassavinst» under kontraktsåret av nämnvärd omfattning. Vad angår var
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
vet torde det vara otvivelaktigt, att återbeställandet av material kan medtora
en extra avspänning av prisläget i en tid, då brist råder på för fartvesbyggandet
nödvändiga varor. I ett dylikt läge synes det dock vara till fördo
latt,.!f111?tldskontrakten göra det möjligt för varven att i sin tur skjuta
pa bestallnmgarna. Genom att återbeställningarna uppskjutas, torde sysselsättningen
aven inom andra näringsgrenar kunna utjämnas i tiden. Ihåskommas
bor vidare, att de redare, som tecknat långtidskontrakt med varven,
som rege torde få lägga upp fonder för att kunna fullgöra sina betalningsförpliktelser
enligt kontraktet. Kontraktets tecknande nödvändiggör
med andra ord ett slags tvångssparande för redaren.___
Med den inställning, som länsstyrelsen intagit till spörsmålet angående avskrivnmgsratten,
bör enligt länsstyrelsens mening vid kontrakt om tillgångar
for stadigvarande bruk avskrivning medgivas i förhållande till riskens
storlek.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund tillstyrker i princip att förslaget
lagges till grund för lagstiftning samt tillägger att enligt förbundets
mening hela problemkomplexet rörande avskrivning å lager, inventarier
och kontrakt borde upptagas till överarbetning i ett sammanhang. _ I ett
förbundets yttrande bilagt särskilt yttrande av hrr G. Karnell och A. Vanner
uttalas tvivel huruvida lagstiftning i denna detaljfråga vore absolut
nödvändig. Utredningen visade endast med en approximativ uppskattningssiffra
av vilken storleksordning frågan kunde vara. För de företag, som
hade oavskrivna lager och fri avskrivningsrätt, syntes frågan sakna betydelse.
Av denna inställning följde emellertid icke, att regler för den taxeringsmassiga
avskrivningen icke ansågos erforderliga. Det syntes dock vara
lämpligare, om hela problemet toges upp i ett sammanhang, varvid även
frågan om lagervärdering och avskrivning å lager och annat kunde undersökas.
Kommerskollegium erinrar om riksdagens beslut år 1945, att den rätt till
långt gående nedvärdering, som gällde i fråga om varor, ej skulle omfatta
rättighet till leverans av varor, och framhåller i anslutning härtill, att det
givetvis framstode som önskvärt, att enhetliga principer i görligaste mån
tillämpades för hela det skatterättsliga området. Kollegium betonar emellertid,
att forhållandena gestaltade sig avsevärt annorlunda beträffande maskiner
och inventarier än beträffande varor. I fråga om maskiner och inventarier
torde leveranstiderna i allmänhet vara betydligt längre, vilket enligt
kollegii mening innebure ett synnerligt starkt motiv för skiljaktig behandling
i förevarande hänseende av dessa olika slags tillgångar. Icke heller i
övrigt syntes principiella betänkligheter behöva hindra att beställda maskiner
och inventarier behandlades på samma sätt som levererade sådana tillgångar.
Någon avgörande betydelse syntes icke böra tillmätas den omständigheten,
att det här vore fråga om en tillgång av obligationsrättslig natur;
det avgörande borde vara om avskrivning kunde anses ur ekonomisk synpunkt
betingad. 1 sådant hänseende förelåge enligt kollegii mening icke anledning
att behandla kontraherade maskiner och inventarier annorlunda än
levererade. Vad anginge uttalandet i promemorian, att näringspolitiska skäl
måhanda kunde anföras gentemot en tillämpning för tramprederiernas del
15
Kungl. Ma i ds proposition nr 42.
utav den föreslagna begränsningen av den fria avskrivningsrätten ävensom
uttalandet att trampsjöfarten vore mycket konjunkturbetonad, ville
kollegium för sin del understryka, att sjöfartsnäringen överhuvud taget vore
synnerligen konjunkturkänslig, och att ett genomförande av förslaget därför
torde komma att erhålla mycket ogynnsamma verkningar för hela sjöfartsnäringens
del. I detta sammanhang erinrar kollegium om den minskning
i tramptonnaget, som ägt rum under kriget, och uttalar att en begränsning
av avskrivningsrätten på föreslaget sätt kunde förväntas i avsevärd
mån bidraga till en konservering av rådande förhållanden.
För rederinäringens del säger sig kollegium vilja helt avstyrka den föreslagna
lagändringen. Beträffande övriga företagargrupper framhålles, att
det hittills icke syntes ha försports några avsevärda olägenheter på grund av
den fria avskrivningen för kontraherade maskiner och inventarier, varför
kollegium förordade att de närmaste årens erfarenheter avvaktades, innan
slutlig ställning toges till den föreliggande frågan. För ett sådant uppskov
talade jämväl nuvarande förhållanden med rådande varuknapphet och därmed
förbundna, onormalt långa leveranstider.
Handelskammaren i Göteborg understryker det föreliggande behovet av
att ersätta under krigsåren förslitna maskiner och framhåller, att om det
varit möjligt att inköpa maskiner för omedelbar leverans, skulle åren efter
krigsslutet utmärkts av en betydande ersättningsanskaffning. Eftersom av
olika anledningar kontraherade maskinleveranser blivit avsevärt försenade,
måste företagens driftsresultat bliva ekonomiskt missvisande, därest avdrag
icke medgåves för avskrivning på kontrakterade maskiner. Handelskammaren
anger som sin uppfattning, att det förelåge en reell grund för en lagstiftning,
som medgåve rätt till avdrag för avskrivning å beställda maskiner
och inventarier samt understryker den särskilda betydelsen härav icke blott
för trampsjöfarten utan även för linjerederierna. Ur dessa synpunkter och
då någon inskränkning i nu gällande avskrivningsregler icke torde kunna
göras utan i samband med en omprövning av hela bolagsbeskattningen avstyrktes
det föreliggande förslaget.
Skånes handelskammare pekar hl. a. på den onormala inflationskonjunktur,
som följt den tidigare krigskonjunkturen i spåren, och framhåller att
riskerna för ett svårartat ekonomiskt bakslag härigenom ökats. Inför dylika
perspektiv syntes den nuvarande tidpunkten skäligen illa vald för en
sådan avdragsreglering, som direkt vore ägnad att motverka näringslivets
konsolidering och därmed försvaga dess möjligheter att möta ett sådant
bakslag. Ehuru handelskammaren sålunda icke kunde biträda det framlagda
förslaget, slode handelskammaren icke dess mindre ingalunda främmande
för tanken, alt ett auktoritativt klarläggande av den fria avskrivningsrättens
omfattning vore både behövligt och önskvärt. Handelskammaren
ville därvid ifrågasätta en sådan utformning av reglerna, att den fria
avskrivningsrätten å maskiner och inventarier för stadigvarande bruk även
fortsättningsvis, så länge de nuvarande onormala konjunkturerna varade,
medgåves förutom beträffande levererade jämväl i fråga om beställda till
-
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
gångar, dock med den begränsningen att denna senare avdragsrätt endast
gåves tillämplighet dels för fartyg dels ock för överpris och merkostnad
å andra inventarier, i den mån motsvarande avdrag skett i räkenskaperna.
Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare ■—- vilka båda
avstyrka förslaget — åberopa ett yttrande av delegerade för förbundet, handelskammaren
och vissa andra organisationer. I nämnda yttrande kritiseras
den inställning mot den fria avskrivningsrätten, som kommit till uttryck i
promemorian, ävensom det däri gjorda påståendet att en viss grupp skattskyldiga
genom den fria avskrivningsrätten skulle medgivas »speciella förmaner».
Delegerade uttala att detta vittnade om en missuppfattning av
frågeställningen och framhålla att ett aktiebolags deklaration utgjorde underlag
allenast för den bolaget direkt påförda beskattningen samt att bolagets
inkomst till den del den utdelades dessutom bleve föremål för en
i allmänhet hög beskattning hos aktieägarna. Delegerade understryka bl. a.
att skattesatsen och därmed den bolaget direkt åvilande skattebördan avvägdes,
enligt vad det nuvarande skattesystemets tillkomsthistoria med full
evidens utvisade, väsentligen under hänsynstagande till andra, av statsfinansiella
samt företags- och nationalekonomiska synpunkter betingade faktorer
än den skattebelastning, som drabbade fysiska personer i motsvarande inkomstklass.
Bland dessa faktorer märktes särskilt, å ena sidan, dubbelbeskattningen
av bolagens inkomst och, å andra sidan, de bolagen medgivna
konsolideringsmöjligheterna. Att regierna rörande beräkningen av det skatteunderlag,
som lades till grund för bolagets direkta skattebörda, avveke
från de bestämmelser, enligt vilka skatteunderlaget för fysiska personer beräknades,
innebure därför icke några »speciella förmåner». Allt tal om ränteförluster
för det allmänna, skatteskuld och skattekredit saknade i detta
sammanhang reellt underlag.
Delegerade uttala vidare att Anneli grundade sin uppfattning, att den
genom regeringsrättens ifrågavarande utslag fastställda rätten till avskrivning
å beställda men icke levererade maskiner och andra inventarier skulle
kunna bedömas såsom en i förhållande till reglerna rörande företagsbeskattningen
i övrigt fristående fråga, på påståendet att såväl beskattningsnämnderna
som kammarrätten tidigare skulle hava intagit den ståndpunkten,
att den fria avskrivningsrätten icke omfattade beställda men ej levererade
tillgångar. Häremot framhålla delegerade bl. a. att nämnda myndigheter
icke haft anledning till ståndpunktstagande i denna fråga, enär yrkade
avdrag endast undantagsvis torde hava överstigit beräknade överprisavdrag
samt att dessa yrkanden bifallits av beskattningsnämnderna, åtminstone
t. o. in. taxeringen 1943. Först fr. o. m. 1944 års taxering hade en mera
restriktiv avdragsrätt tillämpats, vilket torde hava sammanhängt med ett
uttalande i en dåmera utgiven kommentar till gällande skatteförfattningar.
Enligt detta uttalande vore något avdrag för avskrivning å rätten till kontraherade
men ej levererade maskiner icke medgivet.
Sedan delegerade påpekat att av beskattningsnämnderna t. o. in. 1943 års
taxering tillämpad praxis — vilken praxis jämväl kammarrätten i några
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
17
av delegerade angivna fall syntes hava omfattat — överensstämde med till
ledning för taxering till krigskonjunkturskatt meddelade anvisningar, framhålles
att man svårligen syntes kunna finna någon hållbar grund för att ett
avdrag, som medgåves vid den tidsbegränsade krigsko njunkturskattetaxeringen,
skulle förvägras vid de ordinarie fortlöpande taxeringarna.
Delegerade behandla därefter frågan om sambandet mellan den fria avskrivningsrätten
och den vid 1947 års riksdag beslutade skärpningen av
bolagsbeskattningen. Delegerade anföra härom:
Vid behandlingen av prop. nr 212/1947 med förslag till omläggning av
den direkta statsbeskattningen anförde finansministern (forsta kammarens
protokoll nr 35/1947 s. 28) bl. a. följande:
»När jag kommer till bolagsskatten, har jag inte mycket att säga. Högerreservationens
yttrande, att vi kanske ha det hårdaste skattetrycket i världen
på näringslivet, har väl knutits till bolagsskatten. Jag har inte sa noggrann
kännedom om bolagsskatten i andra länder, att jag vågar att saga någonting
om den saken. Det är riktigt, att bolagsskatten nu föreslås till 40 % medan
den är bara 38 % i Förenta Staterna, men man får komma ihåg, att en bolagsbeskattning
inte kan bedömas bara med hänsyn till skattesatsen utan
måste bedömas också med hänsyn till de andra regler, som galla for beskattningen
av bolag. Om de 40 %, som här föreslås i skatt för de svenska
bolagen, skulle vara det högsta procenttal för bolagsskatt, som finns i världen,
skulle jag å andra sidan nästan våga säga, att de avskrivningsregler,
som de svenska bolagen få lov att tillämpa, äro de mildaste, som vi ha i
världen. Man får väl väga det ena mot det andra.»
Sedan en av reservanterna inom bevillningsutskottet i ett anförande i
samma kammare (ovannämnda prot. s. 47) riktat en direkt forfragan ti
finansministern om det alltså vore dennes mening, att dessa avskrivn ngsregler
icke skulle elimineras utan fortbestå, gjorde en av kammarens ledamöter
följande, i nu förevarande promemoria citerade uttalande:
»Den högre bolagsskatten är av beredningen, regeringen och utskottet motiverad
med ett ständigt påvisande av att den fria avskrivningsratten existerar.
Under sådana omständigheter kan jag icke tanka mig nagot annat an
att, om den, vilket jag inte tror och ingenting vet om, vid nagon tidpunkt
skulle avlägsnas, man måste ta upp hela frågan om bolagsbeskattningen i
det sammanhanget.»
I anledning härav anförde reservanten (samma prot. s. 163) att när den
ifrågavarande ledamoten var vänlig nog att besvara hans till finansministern
ställda fråga, utgick reservanten ifrån, att det skedde pa finansministerns
uppdrag samt tilläde: »Svaret är alltså adekvat och jag ber darfor att
få tacka för detsamma!» Finansministern har icke funnit anledning taga
avstånd från den uppfattning, varåt reservanten sålunda givit uttryck.
Delegerade göra gällande att — då vid tiden för förenämnda uttalanden
något vägledande utslag rörande frågan om avdrag for bestallda men ej
levererade maskiner och andra inventarier icke meddelats av regeringsrätten,
men då nämnda instans i utslag den It juni 1945 medgivit nedskrivning
å kontrakt rörande varor samt den år 1945 genomförda ändringen i 41 §
kommunal skattelagen icke innefattade ändring av gällande rätt såvitt avsåge
kontraherade tillgångar för stadigvarande bruk i rörelse det lage
2 Bihann till riksdagens protokoll UH8. 1 samt. Nr 42.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
narmast till hands att »räkna med» att kontraherade tillgångar av sistnämnda
slag av regeringsrätten skulle förklaras vara i avskrivningshänseende
likställda med redan levererade. Delegerade anföra i anslutning härtill:
Erfarenhetsmässigt måste man »räkna med» att skattelagstiftningens av"
er liksom de flesta andra bestämmelser kunna göras till fö
remal
for olika tolkningar. När finansministern i sitt ovan citerade yttrandesfrfpf13^16
,naninda avskri''''ningsregler, liksom ock då dessa behandla.
det återgivna anförandet i forsta kammaren, vilket realiter måste anses
mnebara en utfästelse att ingen skärpning av dessa regler skall ske
t " ''HN -'' frå,gan 0111 bolagsbeskattningen i det sammanhanget upp
tages
till pi övning, kan man icke rimligen förutsätta den underförstådda
me!wtl0Iten’ att skarPnlng av bestämmelserna dock kommer att företagas
med största moj liga skyndsamhet — t. o. in. med retroaktiv verkan —
för den handelse den högsta instansen vid avgörande av tvistiga tolkningsfrågor
icke skulle stanna för den mest fiskaliska tolkningen och detta även
Endast SLr ”T ?6 haft anledning att räkna med en sådan tolkning.
Endast under förutsättning, att en till alla delar så utformad reservation
mannen hävd? ft Var emelle1rtid möjligt att i likhet med utredningsmannen
hav da, att fragan om avsknvningsrätten å beställda, men icke levererade
maskiner och inventarier, i motsats till vad fallet är i fråga om
redan levererade tillgångar, kommit i sådant nytt läge genom regeringsrättens
utslag, att ett lagfästande av det föreliggande förslaget skulle överensstämma
med ovanberörda uttalanden och utfästelser overens
V! balla for våy del fdr otroligt att en sådan reservation kan vara underfoistadd.
Man maste val fasthellre utgå från den förutsättningen, att gälkmdc
avsknvnmgsnigler — sadana dessa av den högsta instans, som fått
SUJ tll(lafPengen darav anförtrodd, kunna komma att tolkas — icke?e
ess
JÄt“nWdfmgal: skola. skärPas med mindre bolagsbeskattningen i
dess helhet samtidigt upptages till omprövning.
Sedan delegerade uttalat att, då någon omprövning av bolagsbeskattningen
icke nu ifrågasattes, de saknade anledning att beröra de skäl, som anförts
till stod tor de föreslagna skärpta avskrivningsbestämmelserna, hava delegerade
1 anledning av vissa i promemorian gjorda uttalanden framhållit
hl. a. följande:
Beträffande maskinanskaffningen gäller för närvarande, icke minst såvitt
1 rbf? ?''eranstlderna’ onormala förhållanden. Under det senaste världs?
/ ^Cn. S''ienS.ka mdustnens maskinpark varit utsatt för en utom
nern?
nf » 2 slltnmg samtidigt som förnyelse och underhåll av maski?
- k , avspärrningen under krigsåren måst i viss män efter
,
fttas: iXar denaa sPari'' efter krigshandlingarnas upphörande hävdes, förelä
Detta hehnftTSatt ^anskaffning av maskiner och maskinde
a
. Detta behov bär endast till en del kunnat tillgodoses, vilket haft sin
grund 1 begränsade leveransmöjligheter från utlandet, bl. a. som en följd
TbmnllgSSkar0r U, fabnksanläggningar, särskilt i Tyskland, och den allmänna
varuknappheten 1 världen, som bidragit till en begränsning av de
sk?i!!mnrb’aSrlntl VerkarnfS le^eransförmåga. De hårda restriktioner, maskinimporten
för narvarande och sannolikt för avsevärd tid framåt måst
underkastas, komina att for den narmaste framtiden ytterligare starkt beMansn
möjligheterna till ersättningsanskaffning och förorsaka förlängning
av de redan langa leveranstiderna. Detta är så mycket beklagligare som det
torde forhalla sig sa, att nyanskaffningsbehovet snarare stegrats''än minskats
efter krigshandlingarnas upphörande.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
Någon utsikt till ökad maskinanskaffning under de närmaste åren kan
dock tyvärr icke skönjas. Samtidigt som produktionsapparaten måste utnyttjas
till det yttersta för tillgodoseende av såväl hemmamarknadens behov
som eu för penningvärdets bevarande nödvändig forcering av exporten
kommer, enligt de. riktlinjer för penningpolitiken som antytts av de
valutavårdande myndigheterna, maskinimporten tvärtom att ytterligare beskäras.
De vinster, företagen kunna komma att redovisa under innevarande
år och så länge denna importbegränsning blir bestående, komma självfallet
att röna inverkan av, att kostnader för underhåll, nyanskaffning och
modernisering icke komma att belasta rörelsen i tillnärmelsevis normal omfattning,
vare sig såsom direkta omkostnader eller i form av avskrivningar
å maskiner. En del av den vinst, som på så sätt kommer att redovisas, blir
i realiteten endast nominell, men den kommer enligt gällande skattelagar
att ändå bli underkastad beskattning, ehuru den reellt sett utgöres av kapital,
som icke under normala förhållanden skulle ingått i den skattepliktiga
inkomsten utan konsumerats av i beskattningshänseende avdragsgilla
kostnader av ovan angivna slag. Även om ett företag lyckats teckna kontrakt
om leverans av en för produktionens vidmakthållande nödvändig maskin,
måste det för närvarande regelmässigt räkna med högre pris — 2 å 3
gånger förkrigspriset — och avsevärt längre leveranstid än normalt. Företaget
är emellertid nödsakat att teckna leveranskontrakt på dylika oförmånliga
villkor för undvikande av framtida driftsinskränkningar, trots den
påtagliga risk det därigenom ikläder sig. Maskinparkens värde är ju praktiskt"
taget uteslutande beroende av den omfattning, vari den av företaget
kan utnyttjas i räntabel verksamhet. Enighet torde råda därom, att utsikterna
inom de flesta branscher i detta avseende för närvarande äro mer än
vanligt ovissa. Genom nedskrivning av rätten till leverans av beställda maskiner,
har företaget emellertid möjlighet att i viss utsträckning eliminera
dessa risker, att i någon mån förbättra utsikterna att vidmakthålla en räntabel
drift även under en kommande lågkonjunktur och att skydda det för
nyanskaffningen erforderliga kapitalet från att bli konsumerat av skatter.
Enligt det föreliggande förslaget skulle företagen berövas möjligheten att
vidtaga dylika, i nuvarande situation mer än eljest nödvändiga beredskapsåtgärder.
Tidpunkten för förslagets framläggande kunde knappast vara
mera olyckligt vald.
Av det ovan anförda framgår vidare, att utredningsmannens anmärkning
visserligen såtillvida är riktig, att vinstförskjutningen under nuvarande förhållanden,
särskilt då fråga är om tyngre maskiner, icke sällan avser längre
tid än från ett år till det närmast följande året. Men detta är ett av de
nuvarande anskaffningssvårigheterna och det nuvarande särskilt stora anskaffningsbehovet
betingat förhållande, som saknar motsvarighet under normala
tider.
Att värdet inom näringslivet i dess helhet av de vid årsskiftet beställda
icke levererade tillgångarna för stadigvarande bruk i rörelsen för närvarande
är större än vad man normalt har att räkna med framgår av vad ovan
anförts. Det av utredningsmannen utan stöd av någon utredning i detta avseende
angivna värdet å en halv miljard kronor synes dock vara i hög grad
överdrivet.
Beträffande den ekonomiska betydelsen av gällande avskrivningsrätt å
beställda men icke levererade tillgångar av ifrågavarande slag gäller således,
att denna för industriens del för närvarande innebär ett välbehövligt
skydd mot alltför svåra följder av den nuvarande knappa tillgången
på maskiner och de långa leveranstiderna samt alt verkningarna av dessa
bestämmelser å skatteunderlaget väl för närvarande äro större är normalt,
men att den »ränteförlust», det allmänna enligt utredningsmannens upp
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
fattning på grund av denna avskrivningsrätt skulle vidkännas, måste anses
utgöra en billig premie för ett motståndskraftigt näringsliv med därav följande
ökad trygghet åt de anställda och stabilisering av skatteunderlaget.
Seriges Redareförening — som även avstyrker förslaget — framhåller,
att ur synpunkten av sjöfartens fortbestånd och utveckling genom nyanskaffning
av tonnage, det vore av största vikt att den ökade rörelsefrihet,
redarna erhållit genom den fria avskrivningen, icke i något avseende beskures.
Riktigheten härav bestyrktes av erfarenheterna från det första
världskriget, då de goda vinsterna under kriget icke hade fått användas
för att nedskriva nyinköpt tonnage. Efter kriget sjönko fartygspriserna
synnerligen hastigt, vilket medförde att många rederiföretag måste likvidera
och flera av de större linjerederierna försattes i en mycket prekär situation.
Redareföreningen anför härefter:
Under det senaste världskriget har utvecklingen av fartygspriserna gått
i samma riktning som ovan berörts. Sjöfartens män hava ännu i minnet
de svårigheter, som drabbade sjöfartsnäringen efter det förra kriget. Det
är med stöd av dessa erfarenheter och kännedomen om de starka växlingar
i konjunkturerna, som äro utmärkande för rederinäringen, som redarna
äro fullt förvissade om, att de nuvarande fartygspriserna, då mera normala
förhållanden inträda, komma att kraftigt reduceras. När detta kommer
att äga rum, är icke lätt att säga. Den stora ökning, som världshandelsflottan
undergått efter det senaste kriget, och den nedgång i fraktsatserna,
som redan inrätt, utgöra påtagliga bevis för, att man inom en icke alltför
avlägsen tid måste räkna med väsentlig minskning av de nuvarande
fartygspriserna. I ett sådant läge är det icke osannolikt, att de »överdrifter»
i utnyttjandet av rätten till fri avskrivning, som utredningsmannen
berört, komma att framstå i en helt annan dager än nu. Det förtjänar även
här framhållas, att företag, som i avskrivningshänseende förfarit på nyss
antytt sätt, därigenom försatt sig i det läget, att, om den nuvarande högkonjunkturen
skulle bliva av längre varaktighet, deras vinster senare bliva
mycket hårt beskattade. För det allmänna innebär sålunda den fria avskrivningen
i det långa loppet icke minskat skatteunderlag utan snarare
tvärtom.
Vad ovan anförts om den fria avskrivningen för värdeminskning å fartyg
gäller i stort sett även beträffande avskrivning å leveranskontrakt.
Föreningen vill därför redan nu hävda, att frihet i fråga om avskrivning
bör gälla jämväl leveranskontrakt.
Sedan redareföreningen vidare erinrat om att den svenska handelsflottan
under de senaste åren moderniserats och utökats, vilken utveckling icke
varit möjlig därest rederibolagen icke haft fri avskrivningsrätt, framhåller
föreningen den betydelse intäkterna av internationell sjöfart — nettointäkten
år 1946 angåves till 500 millioner kronor och beräknades år 1947 till
ca 600 millioner kronor — hade för landets betalningsförmåga till utlandet.
Vid ståndpunktstagandet till den nu föreliggande frågan gällde det att icke
enbart anlägga strängt fiskaliska synpunkter, påverkade av det nuvarande
läget, utan att även beakta sjöfartens stora näringspolitiska betydelse
för vårt land. De olägenheter den fria avskrivningen enligt promemorian
medförde vore enligt föreningens mening icke av sådan storleksordning,
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
att de utgjorde skäl för den föreslagna lagändringen. Vad i promemorian
anförts om tramprederiernas stora konjunkturkänslighet gällde om rederiföretagen
i allmänhet. Föreningen ville understryka vad i promemorian
anförts om att näringspolitiska skäl måhända kunde anföras mot den
föreslagna begränsningen i avskrivningsrätten, såvitt anginge tramprederierna.
Vad i promemorian härutinnan anförts gällde emellertid i regel även
i fråga om andra rederier än tramprederierna. Föreningen kunde icke dela
den i promemorian uttalade meningen, att den föreslagna begränsningen
av avskrivningen å kontrakt kompenserades av de vidgade möjligheter
att verkställa avsättningar till investeringsfonder, som 1947 års lagstiftning
i ämnet medfört. Sistnämnda lagstiftning besutte icke den smidighet,
som erfordrades för att dylika avsättningar skulle vara till därmed
avsett gagn för rederiföretagen och de belopp, som nämnda företag ägde
rätt att årligen avsätta, vore icke av den storleksordning, att rederiföretagen
vore betjänta av att begagna sig av nämnda rätt.
Redareföreningen erinrar även om att tramptonnaget under det senaste
världskriget starkt reducerats och att detta tonnage ej kunnat ersättas i
sådan omfattning, att dess förkrigsnivå på långt när uppnåtts. Detta sammanhängde
med de höga anskaffningspriserna, de långa leveranstiderna
vid varven — f. n. tre å fyra år — och de risker för tramprederierna, som
vore förknippade med att icke erhålla nybeställda fartyg i så god tid, att
rederierna kunde påräkna inkomster från fartygen under den nuvarande
konjunkturen. Redareföreningen anför därefter:
Dessa rederier måste därför räkna med risken att under lågkonjunktur
icke kunna nedskriva sina nya fartyg till betryggande värden. Skulle forslaget
genomföras och tramprederierna ej äga rätt att avskriva pa leveranskontrakten,
kan man vara förvissad om, att dessa rederier ej vaga
nybeställa de för denna gren av sjöfartsnäringen så betydelsefulla fartygen.
Ur arbetsinarknadssynpunkt kan detta så småningom bliva till forfång
för de svenska varven och medföra arbetslöshet för den anställda personalen.
Även denna faktor förtjänar i detta sammanhang att noga beaktas.
Det är emellertid icke endast tramprederierna, som komma att drabbas
av svårigheter i anledning av den ifrågasatta lagstiftningen. Under kriget
har även övrigt svenskt tonnage, och särskilt det äldre, i hög grad förslitits
och tarvar att ersättas med nytt. Rederier, som äga dylikt tonnage,
komma med all sannolikhet icke att våga ikläda sig risken att nybestalla
fartyg till nuvarande höga priser, om de till och med betagas rätten att
verkställa avskrivning å kontrakten med belopp, som motsvara den affärsekonomiska
risk de ikläda sig i och med tecknandet av leveranskontrakten.
Redareföreningen åberopar därefter ett av styrelsen för föreningen auktoriserade
revisorer gjort uttalande, enligt vilket ett rederiaktiebolag genom
att teckna kontrakt å tonnage skapade ett mot överpriset svarande avskrivningsbehov,
som med iakttagande av god köpmannased måste beaktas
vid upprättandet av bolagets balans- samt vinst- och förlustrakningar.
Sveriges köpmannaförbund uttalar den meningen, att under normala tider,
såsom under åren före kriget, eu viss återhållsamhet kunde vara motiverad
i fråga om avskrivningsrätten, men att det skulle vara oklokt att för
närvarande införa en sådan begränsning.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
Vad beti äffar frågan om avdrag för ö v e r p r i s
ställda maskiner och andra inventarier, har detta
mål särskilt behandlats i en del av yttrandena.
Sålunda anför kammarrätten härom:
å b espörs -
E^ur“ huvudsyftet med den föreslagna författningsändringen synes vara
att förhindra missbruk av rätten till fri avskrivning, innebär ändringstorslaget
jämväl en inskränkning i rätten till överprisavdrag. Beträffande
overprisavdrag har i den remitterade promemorian anförts, att rätten
därtill icke borde medgivas beträffande beställda maskiner och inventarier,
då denna rätt torde grunda sig på den tankegången, att meravkastningen
a en tillgång, som anskaffats för att utnyttja förtjänstmöjligheterna
under en tillfällig konjunktur, borde få användas till snabb amortering av
det erlagda överpriset. Kammarrätten, som finner det tvivelaktigt om detta
uttalande i allo håller streck, kan icke vare sig ur teoretisk eller ur materiell
synpunkt anse oriktigt, att en skattskyldig, enligt de jämförelsevis
snava reglerna om rätt till överprisavdrag, kommer i åtnjutande av avdrag
for reellt förefintlig kontraktsrisk beträffande beställda inventarier.
Kommerskollegium understryker svårigheterna för skattskyldig att
fullgöra den i förslaget förutsatta bevisskyldigheten för erhållande av avdrag
för kontraktsrisk, något som särskilt skulle komma att gälla till beställningsartiklar
hänförliga maskiner, beträffande vilka endast i undantagsfall
marknadspriser torde föreligga.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län — som, enligt vad tidigare återgivits,
uttalat sig för att lagstiftningen på ifrågavarande område så utformades
att de skattskyldiga medgåves rätt till avskrivning i förhållande
till kontraktsriskens storlek —- framhåller att det framlagda förslaget i
praktiken skulle medföra, att man icke endast förbjöde fri avskrivning på
kontrakten utan även i övervägande antalet fall vägrade varje rätt till avdrag
för risk. Länsstyrelsen, som understryker tramprederiernas och fiskerinäringens
behov av kontraktsavskrivning, anför i anslutning härtill följande:
-
Vid riskens bedömande torde hänsyn i första hand tagas till leveranstidens
langd. För kontrakt på kortare tid torde ett tämligen snävt bedömande
av risken i allmänhet vara motiverat. En anknytning till reglerna
för nedskrivning av varukontrakt ligger här nära till hands. För
kontrakt på längre sikt här torde i regel ifrågakomma sådana fall, där
leverans sker senare än ett halvt år efter beskattningsårets utgång — lärer
avdrag för avskrivning av risk böra medgivas med högst det belopp, som
framstår såsom ett sannolikt mått på riskens storlek. En bestämd grund
för riskavdragets maximering torde emellertid på ett eller annat sätt böra
tastslås i lagstiftningen eller möjligen motiven. Vad angår risken å leveranskontrakt
beträffande fartyg synes i dagens läge en maximering av avsknvnmgsrätten
till 30 procent av kontraktsumman kunna tillåtas.
Om frågan löses efter dessa linjer, torde taxeringstvister i stort sett kunna
undvikas. Korttidskontrakten äro i allmänhet avvecklade, när taxering
sker — eller komma att avvecklas inom en nära framtid. För kontrakten
på längre tid blir »spärren» av praktiskt värde genom att den utesluter
vidare diskussion om riskavdragets storlek och låter frågan avgöras efter
mera allmängiltig uppfattning.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att den föreslagna rätten till avdrag
för visad kontraktsrisk icke bör göras beroende av att denna risk
visats vara avsevärd.
De av nåringsorganisationerna avgivna yttrandena innefatta, såsom av
det förut anförda framgår, kritik av de i förslaget angivna förutsättningarna
för erhållande av avdrag för kontraktsrisk.
Vidkommande den i promemorian upptagna frågan om gränsdragningen
mellan tillgångar som omfattades av den
fria avskrivningen, å ena, och beställda icke levererade
tillgångar, å andra sidan, har nämnda spörsmål särskilt
berörts i några yttranden.
Kammarrätten uttalar sålunda, att denna gränsdragning torde böra anförtros
åt rättspraxis att lösa i enlighet med allmänna civilrättsliga grundsatser.
Länsstyrelsen i Hallands län anser vad i promemorian härutinnan anförts
välbetänkt samt framhåller såsom angeläget, att i den utsträckning så
vore möjligt de civilrättsliga och skatterättsliga begreppen sammanfölle.
Vad så angår det ifrågasatta stadgandets föreslagna
placering i anvisningarna till 41 § kommunalskat
telagen,
framför kammarrätten häremot vissa erinringar. Sålunda framhålles
att nämnda paragraf beträffande inkomstkällan rörelse föreskreve,
att inkomsten skulle beräknas efter bokföringsmässiga grunder. I anvisningarna
till denna paragraf utvecklades vad därmed i beskattningsavseende
förstodes bl. a. i fråga om varulagervärderingen. Reglerna för avskrivning
å inventarier återfunnos däremot i 29 § samma lag. Följdriktigt syntes
vara att, då det gällde införande av regler om avskrivning av värdet å
kontraherade men icke levererade inventarier, dessa regler upptoges i anvisningarna
till sistnämnda lagrum.
Taxeringsintendenten Hjohlman gör ett liknande uttalande samt framhåller
att det föreslagna tillägget till anvisningarna till 41 § knappast
kunde upphäva en rätt, som den skattskyldige medgivits i 29 §. Från
denna utgångspunkt hemställde Hjohlman även att bestämmelserna kompletterades
med en föreskrift att —- därest avdrag för värdeminskning
å kontraherade inventarier skulle medgivas — som ytterligare villkor härför
skulle gälla att motsvarande avdrag verkställts i räkenskaperna.
Vad slutligen angår den föreslagna tidpunkten för den
ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande ha vissa erinringar
riktats även häremot.
Sålunda synes det länsstyrelsen i Östergötlands län kunna ifragasättas,
om de nya bestämmelserna, då lagändringen icke torde hinna offentliggöras
förrän tidigast under februari månad 1948 och då en stor del av företagen
i vårt land vid den tidpunkten redan upprättat sina bokslut, borde
tillämpas redan vid nämnda års taxering.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
Sveriges Redareförening understryker att de föreslagna övergångsbestämmelserna
måste te sig såsom stridande mot rättvisa och billighet för ett
rederi, som tecknat kontrakt om ett fartyg och därvid förlitat sig på hittillsvarande
rätt att avskriva den affärsmässiga risken. Än mer orättvist
tedde sig bestämmelsen för ett rederi med räkenskapsår exempelvis för tiden
den 1 juli 1946—den 30 juni 1947, i vilket fall taxering skulle verkställas
först år 1948 medan avskrivningen i räkenskaperna redan gjorts
under år 1947, innan föreliggande förslag blivit bragt till allmän kännedom.
Departementschefen.
1 promemorian föreslås, att nedskrivning av leveranskontrakt å maskiner
och andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier skall vid inkomsttaxeringen
godkännas endast om och i den mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma slag å balansdagen avsevärt understiger
det kontraherade priset.
Det sålunda framlagda förslaget har tillstyrkts av nästan alla de hörda
myndigheterna, men har däremot mött kritik i de av näringsorganisationerna
avgivna remissyttrandena; även kommerskollegium har uttalat, att den
ifrågasatta lagändringen i allt fall icke för närvarande borde genomföras.
Den framkomna kritiken grundar sig i huvudsak på två olika omständigheter.
Sålunda göres gällande, att någon begränsning av den fria avskrivningsrätten
överhuvud icke borde ifrågakomma utan en samtidig omprövning
av bolagsbeskattningen i dess helhet. Vidare göres gällande, att den
föreslagna regleringen av avskrivningsrätten skulle vara ägnad att betaga
företagen konsolideringsmöjligheter, som i synnerhet under nu rådande konjunkturförhållanden
vore särskilt betydelsefulla.
Vad först angår invändningen om sambandet mellan den fria avskrivningen
och bolagsbeskattningen överhuvud — vilken invändning särskilt
utförligt avhandlats i det av industriförbundet med flera åberopade yttrande
synes denna av följande skäl icke vara bärande.
När den fria avskrivningsrätten år 1938 infördes i skattelagstiftningen,
var frågan om avdrag för nedskrivning å ej levererade varor icke aktuell och
rätt till sådant avdrag torde icke heller hava varit av lagstiftaren avsedd.
Sedan regeringsrätten genom sitt förut omnämnda utslag den 11 juni 1945
förklarat en rörelseidkare berättigad att vid taxeringen njuta avdrag för avskrivning
av leveranskontrakt å varulager, framlade Kungl. Maj :t omedelbart
för riksdagen proposition med förslag till begränsning av denna rätt.
Förslaget antogs, med viss modifikation, av riksdagen. Att jag icke redan i
samband med nyssnämnda proposition upptog frågan om en motsvarande
inskränkning beträffande nedskrivning av leveranskontrakt å maskiner och
andra inventarier, berodde på att jag överhuvud icke räknade med att den
fria avskrivningsrätten skulle kunna anses omfatta dylika kontrakt. Enligt
min mening borde det nämligen icke kunna ifrågakomma att utan direkt
stöd av författningarna i avskrivningshänseende likställa maskiner och in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
ventarier med leveranskontrakt å dylika tillgångar. Denna min uppfattning
hade jag kort tid dessförinnan givit ett otvetydigt uttryck för, nämligen i
proposition nr 263 till 1944 års riksdag med förslag till vissa ändringar av
då gällande bestämmelser angående investeringsfonder m. in. Enligt det vid
nämnda proposition fogade statsrådsprotokollet (s. 36 och 37) anförde jag
nämligen — beträffande frågan om en eventuell rätt till avskrivning å leveranskontrakt
å fartyg — att det enligt min mening icke borde ifrågakomma
att utan direkt stöd av författningarna i avskrivningshänseende i och för sig
likställa fartyg med leveranskontrakt å fartyg. Däremot ifrågasatte jag, om
det icke bokföringsmässigt kunde vara riktigt att med hänsyn till en antaglig
prisutveckling skriva bort viss del av den kontrakterade köpeskillingen
för ett fartyg, varför avskrivning på grund av köpekontraktet av sådan anledning
skulle kunna medgivas.
Med hänsyn till detta mitt uttalande — varemot någon erinran icke framställdes
vid bevillningsutskottets eller riksdagens behandling av propositionen
i fråga — borde det vara uppenbart, att åt de av industriförbundet in. fl.
nu åberopade uttalandena i samband med riksdagsbehandlingen av det föregående
år framlagda förslaget till omläggning av den direkta statsbeskattningen
icke kan givas sådan innebörd som industriförbundet m. fl. gjort
gällande. I stället synes med allt fog kunna hävdas att, såsom också i promemorian
framhållits, förevarande spörsmål genom regeringsrättens utslag
den 26 september 1947 kommit i ett helt nytt läge, och att frågan alltså
kan och bör upptagas till behandling utan hinder av nyssnämnda uttalanden.
Vad härefter angår den mera sakliga kritiken mot promemorieförslaget
synes denna till en del skjuta över målet. Syftet med förslaget är icke att
förhindra befogade nedskrivningar å kontrakt utan endast att å ifrågavarande
område åstadkomma en ändamålsenlig reglering, ägnad att åstadkomma
garantier mot obefogade nedskrivningar. Behovet av en sådan reglering
torde klart framgå av vad i flertalet remissyttranden anförts.
Emellertid finnes anledning att i första hand se frågan ur det vidare perspektiv,
som i promemorian anlagts. I promemorian uttalas, att den fria
avskrivningen visserligen varit ägnad att i stor utsträckning bidraga till en
konsolidering inom näringslivet, men att densamma likväl så ofta utnyttjats
till överdrift att vissa därav föranledda olägenheter fått väsentlig betydelse. I
flertalet remissyttranden ha dessa uttalanden lämnats utan erinran, varjämte
i några yttranden uttalandena starkt understrukits. Därvid har tillika ifrågasatts,
om icke eu allmän översyn av bestämmelserna rörande den fria avskrivningsrätten
in. in. nu borde företagas. En sådan översyn skulle även
ligga i linje med vad 1936 års skattekominitté, på vars förslag den fria avskrivningsrätten
infördes, pa sin lid förutsatte. I anslutning härtill vill jag
även erinra om att jag i förenämnda proposition nr 377 till 1945 års riksdag
_ beträffande den då aktuella frågan om rätten till nedvärdering av varulager
— anförde atl frågan därom i en näraliggande framtid borde upptagas
till omprövning. En sådan omprövning, vid vilken givetvis även spörsmålet
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
om nedskrivning å inventarier och kontrakt å dylika tillgångar skulle upptagas
till behandling, torde emellertid alltjämt böra anstå, bl. a. i avvaktan
på att erfarenheter vinnas av den vid 1947 års riksdag beslutade omläggningen
av den direkta statsbeskattningen. Det anförda torde emellertid utgöra
en särskild anledning till återhållsamhet vid bedömandet av frågan, huruvida
åt vissa rörelseidkare nu böra medgivas sådana utvidgade nedskrivningsmöjligheter,
som skulle följa av regeringsrättens utslag den 26 september
1947.
För egen del kan jag instämma i det i promemorian gjorda uttalandet, att
den fria avskrivningsrätten å maskiner och inventarier varit ägnad att bereda
de skattskyldiga, som äga begagna sig av nämnda rätt, betydelsefulla
möjligheter till konsolideringar och att dessa möjligheter i mycket stor
utsträckning utnyttjats. Jag kan även instämma i uttalandet, att den fria avskrivningsrätten
stundom utnyttjats så att — ur de synpunkter som i detta
sammanhang böra anläggas — en överkonsolidering kan anses föreligga.
Den omständigheten att den fria avskrivningsrätten beträffande inventarier
medfört betydelsefulla fördelar utgör emellertid i och för sig intet skäl, varför
nämnda avskrivningsrätt skulle utsträckas till att avse även kontrakt å
dylika tillgångar. Tvärtom anser jag — i överensstämmelse med den uppfattning
som kommit till uttryck i överståthållarämbetets, samtliga hörda
länsstyrelsers ävensom taxeringsnämndsordförandenas riksförbunds yttran^en_
anledning saknas att i nu förevarande hänseende utsträcka av
skrivningsrätten
utöver vad som må vara betingat av risk för prisfall. Det
samhälleliga intresset av att hos näringslivet skapa betryggande reserver
mot konjunkturväxlingar torde med en sådan anordning bliva tillräckligt
tillgodosett samtidigt som vissa garantier vinnas för att de skattskyldiga
icke tillgodoföra sig avdrag för obehöriga nedskrivningar av leveranskontrakt.
Mot bakgrunden av vad tidigare anförts synes det mig nämligen angeläget
att icke onödigtvis vidga basen för den fria avskrivningen. Från en
del håll, så t. ex. från kammarrättens sida, har visserligen gjorts gällande
att betydelsen av den ifrågasatta lagstiftningen i viss män överdrivits i
promemorian, enär under mera normala tider leveranstiderna vore kortare.
Härmed vederlägges dock icke det i promemorian gjorda uttalandet, att
möjligheterna till uppskov med beskattningen bestämdes av det vid varje
balansdag förefintliga avskrivningsunderlaget. Den i promemorian angivna
siffran å det sammanlagda värdet av beställda maskiner och inventarier, en
halv miljard kronor, är visserligen endast en antagen siffra men torde dock
vara ägnad att ge en föreställning om frågans storleksordning.
Med hänsyn till det nu anförda förordar jag, att den i anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen medgivna rätten till fri avskrivning skall gälla
allenast beträffande levererade maskiner och andra inventarier. Såsom jag
nyss antydde förordar jag emellertid vidare, att rörelseidkarna i viss utsträckning
medgives rätt att vid inkomstberäkningen tillgodoföra sig avdrag
för prisfallsrisk å kontraherade tillgångar. I promemorian har härutinnan
föreslagits, att dylik nedskrivning skulle medgivas endast om och i den mån
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 42.
den skattskyldige visade, att inköpspriset å balansdagen avsevärt understege
det kontraherade priset. Denna bestämmelse, som föreslås införd i anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen, skulle därigenom bliva tillämplig
icke blott å skattskyldiga med fri avskrivning utan å envar rörelseidkare
med ordnad bokföring.
Det i promemorian sålunda framlagda förslaget till riskavdrag å leveranskontrakt
har i åtskilliga remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran
men i några fall har förslaget i denna del kritiserats.
För egen del finner jag det vara uppenbart att i vissa fall behov av nedskrivning
kan föreligga med hänsyn till den risk, som kan vara förenad
med kontrakt å inventarier. Särskilt torde detta gälla — såsom redan i promemorian
anförts — för tramprederier och vissa andra konjunkturkänsliga
företag, där befintlig dold reserv måhända icke täcker den med ett leveranskontrakt
förenade risken. Hit höra överhuvud taget sådana fall, där leveranstiden
är lång och de redan befintliga inventarierna äro starkt nedslitna.
I dylika fall kan det synas befogat att medge avdrag för kontraktsrisk efter
relativt frikostiga regler. Mot ett mera generöst medgivande av överprisavdrag
talar å andra sidan — förutom de i promemorian anförda principiella
skälen -- den långtgående konsolidering som redan kommit till stånd hos
åtskilliga av de företag, vilka kunna tänkas komma att påyrka avdrag för
kontraktsrisk. Vad beträffar rörelseidkare med bunden avskrivning kan
därjämte den situationen tänkas uppkomma, att avdrag för kontraktsrisk
medgåves med större belopp än vad som skulle skett, därest fråga varit om
ett redan levererat inventarium. Vid övervägande av samtliga på frågan inverkande
omständigheter har jag för min del stannat vid att förorda, att
rätten till avdrag för kontraktsrisk utsträckes till att omfatta — utöver
vad i promemorian föreslagits — jämväl rätt till avdrag för vid balansdagen
beräkneligt prisfall å det kontraherade inventariet, överprisavdrag
skulle då medgivas i huvudsaklig överensstämmelse med den praxis hos beskattningsnämnderna,
som enligt det av industriförbundet m. fl. åberopade
yttrandet skulle föreligga. Avdragsrätten skulle jämväl stå i god överensstämmelse
med det av redareföreningen åberopade uttalandet av styrelsen
för föreningen auktoriserade revisorer, enligt vilket uttalande leveranskontrakt
å tonnage skapade ett mot överpriset svarande avskrivningsbehov.
Det bör understrykas, att den skattskyldige bör vara bevisskyldig för att
nedskrivningen är befogad; det skall med andra ord ankomma å honom att
göra sannolikt, att prisfallsrisk föreligger. Fn sådan fördelning av bevisbördan
synes rimlig. Behov av nedskrivning å leveranskontrakt torde föreligga
huvudsakligen under onormala tider eller i särskilda fall, och presumtionen
bör alltså vara för att nedskrivning icke skall medgivas. Det torde jämväl
vara lättare för den skattskyldige att visa, att sannolikhet för prisfall föreligger,
än det är för beskattningsmyndigheterna att visa, att prisfallsrisk
icke föreligger.
I detta sammanhang vill jag något beröra de krav, som ur bevisningssynpunkt
rimligen böra uppställas för erhållande av avdrag för befarad kon
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
traktsrisk. Till en början må då framhållas att ett fullgörande av bevisskyldigheten
icke bör vara särskilt betungande i tider då på grund av leveranssvårigheter,
varuknapphet o. dyl. kontraktspriserna äro särskilt höga eller i
tidei som kännetecknas av fallande konjunkturer; beskattningsmyndigheterna
sakna då anledning att, så länge avdragsyrkandet hålles inom skäliga
gränser, påfordra en mera ingående bevisning i det särskilda fallet. Vidare
synes det klart att när det gäller företag av särskilt konjunkturkänsligt slag
— hit torde väl främst rederierna höra — anledning kan finnas att ställa
kraven på bevisningsskyldighetens fullgörande lägre än eljest. Vad gäller
beställningsartiklar, beträffande vilka marknadspriser saknas, kan bevisskyldigheten
bliva svårare att fullgöra; här torde dock, i brist på annan utredning,
en viss ledning kunna erhållas av den allmänna prisutvecklingen.
— Jag vill i detta sammanhang anmärka, att det torde vara ogörligt att,
såsom i ett yttrande ifrågasatts, i lagen angiva någon bestämd procentsats,
med vilken avdrag för nedskrivning å kontrakt högst må medgivas.
hör vinnande av närmare överensstämmelse mellan avdragsreglerna för
nedskrivning av leveranskontrakt å omsättningstillgångar och å nu ifrågavarande
tillgångar har jag icke något att erinra mot att det i promemorian
upptagna villkoret att prisfallsrisken skall vara avsevärd utgår. Syftet med
promemorieförslaget i denna del torde hava varit att genom en sådan föreskrift
söka förebygga uppkomsten av mera bagatellartade tvister. Man torde
emellertid kunna räkna med, att sådana tvister ändock icke skola uppkomma.
Därest den av mig förordade lagstiftningen genomföres kan fråga uppkomma
om det värde, varmed en tillgång av nu ifrågavarande slag bör i
räkenskaperna upptagas, då den levererats och sedan avdrag ett föregående
beskattningsår medgivits för den risk, som ansetts förenad med kontraktet
om leverans av samma tillgång. I sådant fall synes icke böra ifrågakomma
annat än att som värde i räkenskaperna upptaga skillnaden mellan den för
tillgången erlagda köpeskillingen och å leveranskontraktet tidigare åtnjutet
riskavdrag. Härigenom undvikes att ifrågavarande avskrivningsrätt obehörigen
utnyttjas för täckande av förlust eller för annan icke avsedd inkomstutjämning.
En uttrycklig bestämmelse härom synes dock icke erforderlig,
då vad nu sagts torde följa redan av gällande beskattningsprinciper.
Vad angår det i promemorian berörda spörsmålet om gränsdragningen
mellan tillgångar, som böra omfattas av den fria avskrivningsrätten, å ena
sidan, och beställda icke levererade tillgångar å den andra, anser jag — i
likhet med kammarrätten — att denna fråga bör överlämnas åt praxis att
avgöra i enlighet med allmänna civilrättsliga grundsatser. Därvid bör givetvis
uppmärksammas den i promemorian gjorda hänvisningen till köplagens
bestämmelser om när gods skall anses vara avlämnat.
Det ifrågasatta stadgandets föreslagna placering i anvisningarna till 41 §
kommunalskattelagen kritiseras av kammarrätten under hänvisning till att
i dessa anvisningar utvecklades den i 41 § lämnade föreskriften, att inkomst
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
av rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, medan i anvisningarna
till 29 § samma lag meddelades regler för avskrivning å inventarier.
Med hänsyn härtill anser kammarrätten det följdriktigt att upptaga de
nu ifrågasatta reglerna i sistnämnda anvisningar.
I anledning härav vill jag framhålla, att avdragsrätten enligt förslaget är
att anse såsom grundad å föreskriften i 41 § om taxering enligt bokföringsmässiga
grunder. Vid sådant förhållande synes det naturligt att stadgandet
placeras i anvisningarna till 41 §. Därigenom uppnås även att bestämmelserna
om rätt till avdrag för nedskrivning av leveranskontrakt bliva sammanförda
till ett ställe. Emellertid synes det av kammarrätten gjorda påpekandet
böra föranleda att i anvisningarna till 29 § intages en hänvisning till
den föreslagna bestämmelsen i anvisningarna till 41 §.
Mot den föreslagna tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande ha även
vissa invändningar riktats. Då emellertid de nu föreslagna bestämmelserna i
huvudsak överensstämma med de synpunkter på frågan, som framkommo i
den förut omförmälda propositionen nr 263 till 1944 års riksdag, samt då
den av Anneli utarbetade promemorian offentliggjordes mycket kort tid efter
det regeringsrättens den 26 september 1947 dagtecknade utslag bekantgjordes,
synas några allvarligare invändningar icke kunna riktas^ mot att de
föreslagna bestämmelserna göras tillämpliga redan vid 1948 års taxering.
Jag förordar alltså, att lagen träder i kraft dagen efter den, då lagen utkommit
från trycket i författningssamlingen, och att lagen skall äga tillämpning
även med avseende å 1948 års taxering.
Mot det i promemorian framlagda förslaget till övergångsbestämmelser
ha i övrigt inga invändningar riktats. Ej heller jag har någon erinran mot
förslaget i denna del.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av anvisningarna till
29 och il §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Föredraganden hemställer härefter, att berörda lagförslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gustaf Bjured.