Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

1

Nr 295.

Kungl.. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr
850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv;
given Stockholms slott den 11 juni 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

1 Bihang till riksdagens protokoll I9i8. 1 samt. Nr 295.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850)
angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 december 1939 angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv, vilken jämlikt lag den 2 maj 1947 (nr 159) gäller till
och med den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1949, dock att vad under a) i förstnämnda lag sägs beträffande förbindelser,
som bankaktiebolag har att fullgöra efter högst en månads uppsägning,
i stället skall gälla beträffande förbindelser, som bolaget har att fullgöra
efter högst två månaders uppsägning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 juni

1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om fortsatt lagstiftning
rörande bankaktiebolags kassareserv, m. m. samt anför därvid
följande.

Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade beredskapsåtgärderna
ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen att,
om sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövades nödigt,
på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter bank- och fondinspektionens
hörande meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv. Stadgande härom innefattades i en den 4 juni 1937 utfärdad lag
(nr 305), vilken ursprungligen ägde giltighet till och med den 28 februari

1938 men därefter successivt förlänades fortsatt giltighet, sista gången genom
lag den 26 maj 1939 (nr 196), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 31 maj 1940.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag (propositionen nr 30, riksdagens
skrivelse nr 80) ersattes emellertid 1937 års lag med lagen den 15 december

1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. Denna nya lag, som i vissa
avseenden innefattade en uppmjukning av de ursprungliga bestämmelserna
med syfte att möjliggöra en smidigare tillämpning, gällde ursprungligen till
och med den 31 maj 1940 men har därefter erhållit fortsatt giltighet, senast
genom lag den 2 maj 1947 (nr 159), enligt vilken giltighetstiden utsträckts
till och med den 30 juni 1948.

Beträffande det närmare innehållet i nyssnämnda lag den 15 december
1939 må följande nämnas.

Konungen äger i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter
prövas nödigt — på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter bank- och fondinspektionens hörande — förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den 22
juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags innelig -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

gande kassa skall uppgå till tjugufem procent av de förbindelser, bolaget har
att vid anfordran eller efter högst en månads uppsägning fullgöra, i den mån
de icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av bankaktiebolags inneliggande
kassa och kassareserv, som bolaget jämlikt nämnda lagrum eller, om
förordnande enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldigt att redovisa,
skall utgöras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken
och, i händelse sådant finnes kunna medgivas, likvida avista tillgodohavanden
hos utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall utgöras
av medel innestående i riksbanken, samt att, om bankaktiebolags i riksbanken
innestående medel icke uppgå till sålunda föreskrivet belopp, bolaget
■skall till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av Konungen
angivna grunder, efter en räntesats, som fastställes av riksbanken, dock
högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av växlar
på högst tre månader.

Förordnande må meddelas beträffande samtliga bankaktiebolag eller sådana,
vilkas egna fonder uppgå till visst angivet belopp. Vid förordnande
enligt b) eller c) må de bankaktiebolag, som förordnandet omfattar, efter
storleken av egna fonder uppdelas i grupper, för vilka fastställas olika kvotdelar.

Några bestämmelser meddelades icke med stöd av 1937 års lag i ämnet
och ha hittills icke heller meddelats enligt den nya lagen.

I en den 11 maj 1948 dagtecknad, till Kungl. Maj :t ställd skrivelse ha
fullmäktige i riksbanken — jämte det fullmäktige anfört vissa synpunkter
rörande den allmänna ekonomiska politiken — tillika hemställt, att 1939
års lagstiftning rörande bankaktiebolags kassareserv måtte efter vissa omarbetningar
erhålla förlängd giltighet intill utgången av juni månad 1949.

Vad först beträffar bankofullmäktiges skrivelse såvitt angår den allmänna
ekonomiska politiken ha bankofullmäktige i detta hänseende
anfört följande.

De översikter av det ekonomiska läget, som fullmäktige i riksbanken under
senare tid framlagt, äga fortfarande i allt väsentligt full giltighet. Såsom
särskilt utförts i skrivelsen av den 17 oktober 1947, måste de försämrade
betingelserna för landets ekonomiska liv få allvarliga konsekvenser för
såväl konsumtion som investeringsverksamhet. I den mån de försämrade
betingelserna av hänsyn till nödvändigheten att i största möjliga utsträckning
öka produktionen icke kunna tillåtas gå ut över investeringsverksamheten,
måste de avgörande ansträngningarna att bota den jämviktsrubbning,
som de ändrade förhållandena fört med sig, taga sikte på konsumtion och
inkomstbildningen.

Under den tid som senast förflutit har inkomstutvecklingens grundläggande
betydelse för den nuvarande situationen kommit att framstå allt klarare.
För innevarande år synes inkomstvolymens ökning bliva väsentlig. De kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

5

trollerade investeringarna komma däremot enligt uppställda planer för byggnadstillståndsgivningen
att bliva betydligt sammanpressade. Trots den nedskärning
av investeringsverksamheten och de övriga åtgärder av köpkraftsbegränsande
natur, som självfallet fortfarande äro önskvärda, kvarstår likväl
eu avsevärd spänning mellan den köpkraftiga efterfrågan och de häremot
svarande produktiva resurserna. Den kvarstående bristen på balans i
det ekonomiska livet kan icke i främsta rummet direkt föras tillbaka till
en överdimensionerad investeringskonjunktur. I själva verket torde balans
icke kunna skapas genom den ytterligare nedpressning av investeringarna
som över huvud taget skulle kunna komma i fråga. I karakteristiken av det
rådande läget finnes därför anledning att betona den självständiga roll, som
inkomstexpansionen spelar. Den nu existerande balansrubbningen kan med
andra ord väsentligen betecknas såsom en inkomstinflation.

I eu situation som den angivna måste varje ytterligare stegring av inkomsterna,
hur välmotiverad den i det enskilda fallet än kan te sig, motvägas
av konsumtionsminskningar på andra områden för att icke få omedelbara
inflatoriska återverkningar. Den strängaste återhållsamhet är därför
nödvändig i fråga om kraven på inkomstförbättringar, i den mån man
ej har säkerhet för att de ifrågasatta inkomstökningarna komma att bliva
kompenserade genom sparande eller genom ökad produktion. Detta gäller
såväl beträffande företagarnas vinstanspråk som beträffande arbetstagarnas
Jönefordringar. Med oro ha emellertid fullmäktige observerat, att den måttfullhet,
som till en början präglade årets avtalsrörelser, på sistone avlösts av
en utveckling på lönemarknaden, som, därest den blir normgivande för kommande
uppgörelser, är ägnad att äventyra stabiliseringssträvandena. En ytterligare
anledning till allvarlig uppmärksamhet erbjuder pris- och kostnadsutvecklingen
inom jordbruket med dess konsekvenser för den allmänna
pris- och lönepolitiken. Med tanke på den nyckelställning, som livsmedelspriserna
allt mera kommit att intaga i pris- och lönesammanhanget,
framstår det som en nödvändighet, att för framtiden den farliga växelverkan
mellan höjningar av dessa priser och lönestegringar på den allmänna arbetsmarknaden
brytes.

Så länge varje prisstegring tenderar att frammana krav på kompenserande
löneförhöjningar, och då rent allmänt en prisstegring i den föreliggande situationen
måste antagas draga med sig motsvarande inkomstökningar, varigenom
spänningen kvarstår, men vid höjda priser och inkomster, kan uppenbarligen
balansen icke återställas prisstegringsvägen. Det närmast liggande
alternativet till en lösning av jämviktsproblemet, som under sådana
förhållanden kan anvisas, är en minskning av köpkraftsöverskottet genom
en ytterligare överbalansering av budgeten. Den uppoffring, en sådan ytterligare
överbalansering under alla omständigheter måste innebära, kan antingen
åvägabringas genom en nedskärning av det offentligas utgifter eller
genom eu skärpt beskattning. I den mån i det senare fallet en höjning av de
direkta skatterna ej kan komma i fråga, få de möjligheter, den indirekta
beskattningen erbjuder, anlitas.

Med hänsyn till det rådande lägets egenart äro de penningpolitiska instrument,
som traditionellt slå riksbanken till buds, i detta läge av begränsad
räckvidd som medel att bekämpa inflationsriskerna. Dessa måste i den förhandenvarande
situationen väsentligen bemästras genom direkta ingripanden
på olika områden av det ekonomiska livet. Givetvis bör dock riksbanken
underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.
Särskilt i fråga om investeringsverksamheten finnas områden som icke äro
åtkomliga för direkta ingrepp och där kreditpolitiken har att fylla eu icke
oviktig uppgift.

6

Kungl. Mcij:ts proposition nr 295.

Fullmäktige vilja i anslutning härtill erinra om att riksbanken efter förhandlingar,
som började vintern 1946/47, ernått en överenskommelse angående
restriktivare kreditgivning med svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen
och jordbrukskasseorganisationen. Redan inledandet av
förhandlingar i frågan föranledde en viss återhållsamhet beträffande berörda
instituts utlåningsrörelse. Under sista kvartalet av föregående år inträffade
också en nedgång i utlåningen, som i varje fall till viss del torde kunna
återföras till ifrågavarande överenskommelse.

Även om sålunda vissa tendenser till avsaktning i den tidigare starka kreditexpansionen
kunnat iakttagas, bar enligt fullmäktiges mening den erforderliga
åtstramningen av kreditpolitiken ännu långt ifrån uppnåtts. I önskad
riktning verkar den vid årets riksdag nyligen antagna lagstiftningen om
partiell sterilisering av aktiebolagens vinster, eftersom denna medför en begränsning
av underlaget för bankernas kreditgivning. Såsom fullmäktige understrukit
i sitt utlåtande i ärendet, får dock ifrågavarande åtgärd sin mening
endast om den införes i ett allmänt kreditrestriktivt sammanhang.

Beträffande härefter frågan om förlängning och o in a r b e tn
i n g av lagstiftningen rörande bankaktiebolags kassareserv
ha bankofullmäktige anfört härom följande.

I syfte att erhålla ytterligare stöd för strävandena att begränsa kreditgivningen
ha innevarande år på riksbankens initiativ överläggningar ägt rum
med representanter för affärsbankerna rörande vissa frivilliga åtgärder från
de senares sida i åtstramande riktning. Överläggningarna lia bland annat
avsett en skärpning av fordringarna på bankernas kassareserv med utgångspunkt
från lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv,
vilken lagstiftning tillkommit som ett led i de av 1937 års riksdag
i valutavårdande syfte vidtagna beredskapsåtgärderna.

Det synes icke uteslutet, att en tillämpning av ifrågavarande lagstiftning
kan bliva aktuell under den närmaste tiden. Med tanke härpå vilja fullmäktige
framhålla, att lagens räckvidd begränsats till följd av en efter dess
tillkomst inträffad förskjutning i fråga om uppsägningstiden för bos bankaktiebolagen
innestående medel. Enligt bestämmelserna i ifrågavarande lag
skall kassareserv tillsammans med inneliggande kassa uppgå till minst tjugofem
procent av de förbindelser, bankaktiebolag har att vid anfordran eller
efter högst en månads uppsägning’ fullgöra, i den mån förbindelserna
icke utgöras av skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning. Till
de förbindelser, som sålunda falla under ifrågavarande bestämmelser, hörde
vid lagens tillkomst bland annat förpliktelser på grund av insättningar å
s. k. uppsägningsräkning. För medel innestående å sådan räkning var nämligen
uppsägningstiden år 1939 endast fjorton dagar. Den 20 december 1941
förlängde emellertid bankaktiebolagen uppsägningstiden för medel å dylik
räkning till fyrtiofem dagar, vilken uppsägningstid alltjämt gäller. Numera
skulle därför uppsägningsräkning vid tillämpningen av 1939 års lag
icke innebära någon kassareservförpliktelse för bankerna. Denna begränsning
i lagens ursprungliga räckvidd är icke tillfredsställande. Särskilt i nuvarande
läge, och i betraktande av den expansion av in- och utlåningsrörelsen
som möjliggjorts genom den år 1946 företagna utvidgningen av bankernas
inlåningsrätt, anse fullmäktige det motiverat, att lagen kan användas
i den omfattning, som från början var avsedd.

Vid de utredningar angående olika kreditåtstramande åtgärder, som ägt
rum inom riksbanken, har man emellertid funnit, att den nuvarande lagstiftningen
sannolikt icke erbjuder de bästa tekniska möjligheterna alt ernå

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

i

en effektiv begränsning av kreditgivningen. Kassareservbestämmelserna äro
nämligen främst tillkomna för att säkerställa bankernas likviditet och därför
anpassade efter storleken av de förbindelser bankerna ha att fullgöra
vid anfordran eller — enligt 1939 års lag — efter högst en månads uppsägning.
Då förskjutningar kunna ske mellan den inlåning som har karaktären
av dylika kortfristiga förbindelser och den inlåning, som är bunden på längre
tid och därför icke faller under kassareservbestämmelserna, finnes det
icke någon fast relation mellan utlåningsvolymen och den kassareservpliktiga
inlåningen. Om långfristig inlåning finnes att tillgå, kan alltså utlåningsvolymen
växa utan att kassareservställningen beröres. En tillämpning
av 1939 års lag om särskilda kassareservbestäminelser kan följaktligen med
lagens nuvarande konstruktion icke garantera en avsedd effekt beträffande
utlåningsvolymen. Fullmäktige ha därför funnit det böra tagas under övervägande,
huruvida icke 1939 års lag, för att på rationellaste sätt tillgodose
de syften, som nu äro mest aktuella, lämpligen kunde erhålla en utformning
som direkt toge sikte på önskemålet att begränsa utlåningen. I enlighet härmed
kunde bankernas skyldighet att hålla kassatillgångar i första hand
sättas i relation till eu ökning av utlåningsvolymen utöver viss gräns. I den
män så befunnes lämpligt, kunde därvid kraven på kassareserv anpassas
efter angelägenhetsgraden för vissa olika delar av utlåningen.

På grund av vad som anförts finna fullmäktige en översyn av kassareservbestämmelserna
nu påkallad. Fullmäktige få därför hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte låta skyndsamt utreda möjligheterna att genom en ändring av
gällande bestämmelser rörande bankernas skyldighet att hålla kassareserv
skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande politik. I avvaktan
på resultatet av den begärda utredningen vilja fullmäktige hemställa, att
den nu gällande lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen
att i vissa fält meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv måtte erhålla förlängd giltighet tills vidare, förslagsvis intill
utgången av juni 1949. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid
synes en sådan jämkning i lagen böra företagas, alt bestämmelserna i fortsättningen
jämväl komma att avse medel innestående å uppsägningsräkning.

Såväl en förlängning av 1939 års lag med sistberörda jämkning som en
lagstiftning innebärande en mera långtgående omarbetning av kassareservbestämmelserna
skulle enligt fullmäktiges mening vara avsedd som en bcredskapsåtgärd.
Verkningarna på penning- och kapitalmarknaden av den
första insättningen ä spärrkonto enligt lagen den 23 april 1948 (nr 175) med
särskilda bestämmelser om dispositionen av aktiebolags vinstmedel, ävensom
resultatet av den förutsedda fortsättningen på ovanberörda överläggningar
med affärsbankerna, synas böra avvaktas, innan ställning tages till frågan,
huruvida kassareservlagstiftningens möjligheter behöva anlitas. Det torde
därför få ankomma på fullmäktige att, därest förhållandena senare skulle
visa sig kräva tillämpning av ifrågavarande lagstiftning, göra framställning
härom till Eders Kungl. Maj :t.

L anledning av bankofullmäktiges hemställan om skyndsam utredning rörande
möjligheterna att skapa ökade förutsättningar för en kreditåtstramande
politik genom en ändring av gällande bestämmelser om skyldighet
för bankaktiebolag alt hålla kassareserv har uppdragits åt chefen för bnnkocli
fondinspektionen K. Wulff att inkomma med närmare förslag i ämnet.

Till fullgörande av detta uppdrag har utredningsmannen avgivit en den
29 maj 1948 dagtecknad p r o in e in o r i a in ed sy n p u n k t e r p å f r å -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

g a n o m metoden för begränsning av bankaktiebolagens
utlåning. I promemorian framhålles bl. a. följande.

Syftet med en omarbetning av kassareservbestämmelserna skulle vara
att tillskapa ändamålsenliga regler för en effektiv begränsning av kreditgivningen
i första band så, att en ytterligare kreditexpansion kunde förhindras.
Det torde därför vara av intresse att till en början lämna några uppgifter
om utlåningens utveckling under det senaste året och om de möjligheter
att ytterligare öka utlåningen, som bankerna för närvarande ha.
I förstnämnda hänseende kan nämnas, att vid månadsskiftet september/
oktober 1947 utlåningen kulminerade vid omkring 8 177 miljoner kronor
(disp. belopp). Under de följande månaderna sjönk den successivt till ett
bottenläge i februari 1948 vid 7 997 miljoner kronor. Därefter bar utlåningen
på nytt ökat; vid senaste månadsskifte (april/maj) uppgick den till 8 168
miljoner kronor.

Vad härefter beträffar möjligheterna alt öka utlåningen redovisade bankerna
vid april månads utgång kassamedel, riksbanksfordringar och i riksbanken
belåningsbara obligationer till ett sammanlagt belopp av 1 049 mkr.
Det belopp, vartill deras kassareserver vid samma tid skulle uppgå enligt
49 § banklagen, utgjorde 692 mkr. Skillnaden mellan båda dessa belopp,
357 mkr, utgör ett ungefärligt mått på den möjliga utlåningsökningen vid
oförändrad inlåningsvolym. (Här bortses från att två banker hade mindre
underskott i kassareserven). Skillnadsbeloppet ter sig redan mot bakgrunden
av utlåningens totala belopp tämligen blygsamt. Härtill kommer emellertid,
att av beloppet icke mindre än 265 mkr falla på två storbanker —
Skandinaviska Banken och Stockholms enskilda bank — vilka på grund av
rörelsens art och inlåningens sammansättning måste hålla en väsentligt
högre likviditet än banklagens kassareservbestämmelser tvinga dem till.
För samtliga övriga banker uppgår marginalen utöver den lagstadgade kassareserven
icke ens till 100 mkr. Vid bedömande av bankernas utlåningsmöjligheter
får vidare ihågkommas, att vinststeriliseringslagen tvingar bolagen
alt insätta medel i riksbanken, vilka till den väsentligaste delen måste
tagas från affärsbankerna antingen i form av krediter eller genom uttag
från insättningsräkningar. De anspråk, som i anledning härav komma att
ställas på bankerna, torde inom några månader komma att avse belopp på
200 å 225 miljoner kronor, med vilka belopp bankernas möjligheter att utlåna
medel för andra ändamål följaktligen komma att minska.

Å andra sidan får ihågkommas, att även vid konstant utlåningsvolym
utrymme för ökad utlåning till vissa ändamål kan erhållas genom minskning
av utlåningen för andra ändamål. Olika anledningar kunna finnas
till sådana förskjutningar i utlåningens sammansättning. Fn av myndigheterna
anbefalld minskning av bostadsproduktionen kan sålunda föranleda
en minskning av fastighetskrediterna; en importbegränsning kan få till
följd en minskning av krediterna till grosshandeln, i den mån varulagren
minskas etc. Oberoende av myndigheternas åtgöranden kunna bankerna
med hänsyn till sin räntabilitet eller av andra orsaker finna med sin fördel
förenligt att utbyta mindre inkomstbringande engagemang mot mera
givande.

Utrymme för ökad utlåning kan självfallet också erhållas genom ändring
på inlåningssidan. Främst inverkar här inlåningens totala volym. Det
faller emellertid utanför ramen för denna framställning att söka bedöma
utsikterna för en ökning av denna volym. Även vid en konstant inlåningsvolym
kunna emellertid utlåningsmöjligheterna öka. En förändring av inlåningens
sammansättning inverkar nämligen på skyldigheten att hålla

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

9

kassareserv. En överflyttning av medel från korta räkningar (checkräkningar)
till långa räkningar (kapitalräkningar, sparkasseräkningar etc.)
minskar sålunda det belopp, vartill kassareserven måste uppgå, och ökar i
motsvarande mån det ovan berörda skillnadsbeloppet, varmed utlåningen kan
stiga. I detta sammanhang må erinras om den mycket betydande överflyttning
av medel från uppsägnings- till kapitalräkning, som skedde under 1947
i samband med en ändring av räntan å kapitalräkningsmedlcn. Och en
fortsatt överflyttning av medel från korta till långa räkningar kan väntas
om man — såsom diskuterats — slopar den tidigare tillämpade maximeringen
av det belopp, varå högsta ränta lämnas.

Den metod, som tidigare ansetts användbar för ifrågavarande syfte, har
i stort sett gått ut på att tvinga bankerna att stärka sin likviditet. Kungl.
Maj :t har sålunda med stöd av 1939 års lagstiftning ägt att dels utvidga området
för de förbindelser, för vilka kassareserv skall hållas, dels skärpa
kraven i fråga om kassareservens sammansättning. Av skäl, som berörts i
fullmäktiges skrivelse, kan denna metod icke garantera avsedd effekt. Om
man — trots vad som ovan anförts om affärsbankernas begränsade möjligheter
att ytterligare öka utlåningen — anser, att en åtstramning av kreditgivningen
är önskvärd eller att i vart fall medel att framtvinga en dylik
åtstramning böra stå de penningpolitiska instanserna till buds, finnes därför
anledning alt här närmare undersöka, om man icke skulle kunna nå
nämnda effekt genom att knyta vissa för bankerna oförmånliga påföljder
direkt till det förhållande, man avser att motverka eller förhindra, nämligen
utlånings ökningen. Såsom lämplig påföljd kommer främst i fråga skyldighet
att hålla medel innestående i riksbanken i visst förhållande till det belopp,
varmed utlåningen stiger från tiden för bestämmelsens ikraftträdande
eller annan lämplig tidpunkt. Verkan av en sådan insättning är tvåfaldig,
dels steriliseras viss del av vederbörande banks överskottsmedel, dels får
banken — under förutsättning att ingen ränta lämnas å de insatta medlen
— vidkännas viss kostnad.

Bestämmes skyldigheten att hålla kassatillgångar för utlåningsökning enligt
en så enkel regel som med viss procent av den totala utlåningens ökning,
kan emellertid, som av det föregående framgår, metodens effektivitet lätt
minskas genom åtgärder från bankernas eller kredittagarnas sida eller på
grund av utvecklingen inom vissa grenar av näringslivet. I detta sammanhang
förtjänar påpekas, att bankerna under det senaste året begränsat sin
kreditgivning mot inteckning i bostadsfastigheter utan att detta medfört
någon minskning av den totala utlåningens volym. Vidare må framhållas,
att bankerna kunna erhålla ökat utrymme för utlåning även genom att animera
större låntagare att omlägga sina lån till obligationslån. Dessa möjligheter
att inom den tidigare ramen öka utlåningen för vissa — måhända ur
allmän synpunkt mindre angelägna — ändamål skulle kunna begränsas genom
eu uppspaltning av utlåningen i olika sektioner; minskning av utlåningen
inom en sektion skulle i så fall icke möjliggöra ökning av utlåningen
inom eu annan sektion med mindre medel insattes i riksbanken enligt
de särskilda bestämmelserna. Så till vida konune dock minskning inom en
sektion att underlätta ökning inom en annan sektion, att tillgången på kapital
— såväl för nyutlåningen ifråga som den därav föranledda insättningen
i riksbanken — skulle öka. A andra sidan skulle en uppspaltning av
utlåningen i olika sektioner kunna möjliggöra eu viss dirigering av långivningen.
Skyldigheten att hålla tillgodohavanden i riksbanken för utlåningsökning
ökar, som redan påpekats, bankernas kostnad för utlåningen. Da
bankerna få antagas vilja om möjligt överföra denna kostnad å låntagarna,
torde eu ökning av utlåningen medföra ett visst tryck uppåt på räntan.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Genom en differentiering av kraven på insättning i riksbanken bör detta
tryck kunna göras olika starkt allt efter investeringsändamålet. Resultatet
härav kan bli en differentiering av även räntan. För vissa investeringsändamål,
som te sig särskilt angelägna, skulle lånekostnaderna möjligen på
så sätt kunna hållas lägre än för andra, mindre angelägna investeringsändamål.
Att med någon större säkerhet bedöma metodens verkningar i ränteavseende
låter sig emellertid knappast göra, då räntesättningen i bankerna
sker under beaktande av en mängd olika faktorer, ofta av rent psykologisk
art.

Huru differentieringen av utlåningen lämpligen bör ske, blir självfallet
en avvägningsfråga, som får avgöras i huvudsak efter de olika investeringsändamålens
angelägenhetsgrad och som följaktligen kan komma att besvaras
olika från tid till annan. Av tekniska skäl måste dock antalet sektioner
alltid hållas ganska begränsat. Ju längre differentieringen drives, desto svårare
blir det för bankledningarna att dirigera långivningen så, att de för
de olika sektionerna gällande maximigränserna icke överskridas, och desto
mera arbete kräver övervakningen.---Underlag torde i vart fall fin nas

för en uppdelning i följande fyra huvudgrupper, nämligen

1. byggnadskreditiv

2. andra krediter mot inteckning i affärs- och bostadsfastigheter

3. kommunala krediter

4. övrig utlåning.

För vinnande av erforderlig enkelhet vid tillämpningen bör skyldigheten
att insätta medel för utlåningsökning hållas helt skild från skyldigheten att
hålla kassareserv. De i riksbanken av ifrågavarande anledning innestående
medlen böra med andra ord icke få inräknas i kassareserven. Underlåter
bank att hålla tillgodohavande i riksbanken till föreskrivet belopp, bör ränta
gäldas å underskottet. Räntefoten bör tydligen bestämmas så att banken icke
gör någon vinning genom att hålla för lågt belopp.

I promemorian ha därefter till behandling upptagits de olika invändningar
som kunna göras mot de ifrågasatta bestämmelserna.

Till en början är det klart, att en dylik begränsning i likhet med de flesta
andra regleringar kommer att verka konkurrensbegränsande och konserverande
på de bestående förhållandena. Särskilt om utlåningen uppdelas i ett
flertal olika sektioner, torde det bliva svårt för en bank att från en annan
bank övertaga ett engagemang av större betydenhet. Härav följer emellertid
också, att den nuvarande långivaren kan utnyttja låntagarens bundenhet
till att höja räntan även på gamla lån. Å andra sidan kan systemet befaras
öka antalet flerbanksgäldenärer; den låntagare, som icke hos sin normala
bankförbindelse kan få sina nya kreditbehov tillgodosedda, vänder sig gärna
till en annan bank, som kanske för tillfället har utrymme för nyutlåning
och som — om den nye kunden befinnes vara en god förbindelse — beviljar
de önskade krediterna. En annan konsekvens kan bliva, att låntagarna ogärna
avveckla sina engagemang; den som erhållit en — måhända säsongbetonad
— kredit, vågar icke avveckla densamma av fruktan för att vid ett
senare tillfälle bli nekad kredit. Vidare kan befaras, att kreditförmedlingen
delvis övergår i andra händer än bankernas. Företag, som fått sina kreditanspråk
avvisade i bank, kunna väntas söka direkt kontakt med företag, som
ha överskottsmedel. Om tillräcklig säkerhet bjudes synes icke osannolikt,
att ett kreditavtal kommer till stånd, även om ur allmän synpunkt kreditbehovet
icke kan betraktas såsom särskilt angeläget. Kreditrestriktionernas
dirigerande syfte kommer därigenom att delvis förfelas, samtidigt som ban -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 295-

kernas likviditet ytterligare anstränges genom eventuella uttagningar av insatta
medel. Självfallet vore en sådan utveckling olycklig även ur den synpunkten,
att någon som helst kontroll över lånevillkoren inom den privata
sektorn av kreditmarknaden icke kunde utövas.

Mot ovannämnda erinringar torde kunna genmälas dels att olägenheter av
antydd art icke kunna undvikas, vilken form av kreditbegränsning man
väljer, dels ock att metoden i allt fall leder till åsyftat resultat — en åtstramning
av kreditmarknaden som helhet betraktad.

En anmärkning, som kan väntas, är vidare att fastlåsningen av utlåningen
vid en viss volym, omöjliggör en smidig anpassning efter de variationer
i kreditbehoven, som även normalt förekomma. För att i någon mån
tillgodose kravet på rörlighet synes skyldigheten att insätta medel i riksbanken
för utlåningsökning böra göras beroende av genomsnittsresultatet
under exempelvis de tre eller fyra sista månaderna. På så sätt skulle rent
tillfälliga fluktuationer komma alt spela mindre roll, och vidare uppnådde
man den fördelen, att om underskottet en månad på detta sätt kunde utnyttjas
till täckande av ett eventuellt överskott en följande månad, bankerna
finge ett visst intresse av att tillbakavisa mindre angelägna kreditanspråk
även under tider, då ställningen är något lättare.

Vissa banker äro emellertid särskilt känsliga för de säsongmässiga fluktuationerna
inom näringslivet. Exempelvis utsättas banker med anknytning
till de norrländska exportindustrierna för starka påkänningar under vintern
och tidigt på våren medan kreditanspråken på dem pläga lätta under sommaren
och hösten. Även om ovannämnda beräkningsmetod medger en viss
rörlighet åt bankerna, kan det dock understundom bliva svårt för dem att
anpassa långivningen efter dylika fluktuationer med längre periodicitet än
några månader. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke Kungl. Maj :t borde
ha möjlighet att i undantagsfall medgiva säsongmässiga variationer i den
för banken bestämda utlåningsvolymen. Vid bedömandet av denna fråga bör
emellertid icke glömmas, att volymen icke är fastare »låst» än att den kan
överskridas utan annan påföljd än skyldighet att insätta medel i riksbanken
i viss relation till överskottet. För en bank med god likviditet blir frågan
om hur tillfälliga toppanspråk skola kunna mötas därför i huvudsak endast
en kostnadsfråga, där ränteförlusten å de i riksbanken insatta medlen väl
kan spela en betydande roll men dock icke — i fråga om särskilt angelägna
investeringsändamål — behöver ha en rent prohibitiv innebörd.

Ytterligare en invändning torde komma att framställas, nämligen att metoden
gynnar de banker, som fört en expansiv utlåningspolitik och därigenom
skaffat sig ett gott utgångsläge vid en reglering, medan den missgynnar
dem, som visat återhållsamhet och som bevarat god likviditet för att kunna
i krissituationer eller eljest möta väntade kreditanspråk från sina ordinarie
kunder. Även här torde svaret bli, att olägenheter av ett eller annat slag äro
oundvikliga vid de flesta regleringar och att rättvisesynpunkterna understundom
få skjutas något åt sidan, om de med regleringarna avsedda syftena
över huvud skola kunna nås. Otvivelaktigt kan i föreliggande fall situationen
bliva den, att erforderlig åtstramning på kreditmarknaden icke kan
vinnas med mindre än att även de banker, som bevarat en stark likviditet,
förhindras alt expandera.

Emellertid är tydligt, att rättvisesynpunkterna i detta fall åtminstone delvis
sammanfalla med likviditetssynpunkterna. Ä ena sidan kan det sålunda
i vissa lägen, då det ur penningpolitik synpunkt anses nödvändigt att begränsa
kreditgivningen ur andra synpunkter vara motiverat att ställa krav
även på en allmän förbättring av bankernas likviditet; å andra sidan kommer
tydligen en skärpning av likviditeten att verka även i utlåningsbegrän -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

sande riktning och därigenom öka effekten av åtgärder, som mera direkt
rikta sig mot en kreditexpansion. Det synes därför böra övervägas, huruvida
icke en heredskapslagstiftning, sådan som den här ifrågasatta, bör inrymma
även möjlighet för Kungl. Maj :t att direkt påverka bankernas likviditet.

Rörande detta problem uttalas bl. a. följande.

Bankofullmäktige har funnit det önskvärt, att underlaget för kassareservskyldighetens
beräknande utökades att omfatta även medel innestående
å uppsägningsräkning. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke man
bör gå ett steg längre. Även på depositions- och kapitalräkning innestå numera
medel av rörlig karaktär. Särskilt under kriget insattes där — ofta
i mycket stora poster — överskottsmedel från olika industriföretag. Den 31
maj 1947 innestodo å depositions- och kapitalräkning i poster om 300 000
kronor och däröver sammanlagt 1 153 miljoner kronor, av vilket belopp en
mycket väsentlig del säkerligen härrörde från dylika insättningar. Medel av
denna karaktär kunna komma att mycket snart åter uttagas för investerings-
eller andra ändamål. — Den tidigare berörda överföringen av medel
från uppsägningsräkning till kapitalräkning under senare hälften av 1947
förtjänar i detta sammanhang att ånyo bringas i erinran.

Å andra sidan kan sägas, att bankernas placeringar för närvarande äro
reellt mera bundna än vad fallet var, då banklagens kassareservbestämmelser
tillkommo. Lån mot inteckning i bostads- och affärsfastigheter representera
en väsentligt större andel av den totala utlåningen än tidigare och
denna utlåning kan, såsom erfarenheten visat, i vissa lägen bliva mycket
svår att avveckla. Det skulle därför kunna göras gällande, att kassareservskyldigheten
borde ställas i relation till den totala inlåningen. Härigenom
vunnes även den i förevarande sammanhang väsentliga fördelen, att kassareservskyldigheten
bleve oberoende av sådana överflyttningar från korta till
långa räkningar, om vilka i det föregående varit tal.

Verkställda beräkningar visa emellertid tydligt, att det måste bliva svårt
att finna ett för alla banker användbart relationstal, om kassareservskyldigheten
skall grundas på den totala inlåningen. Och det kan, trots vad ovan
sagts om rörligheten av vissa å de långa räkningarna innestående medlen,
icke bestridas, att de å sparkasseräkning och de i mindre och medelstora
poster å depositions- och kapitalräkning innestående medlen regelmässigt
representera en varaktigare inlåning än de å check- och uppsägningsräkning
innestående. Med hänsyn härtill och då syftet med den ifrågasatta utvidgningen
av kassareservskyldigheten icke skulle i någon väsentlig mån förfelas
därigenom, torde vid beräknande av den föreskrivna kassareserven
kunna undantagas nyssnämnda å sparkasseräkning och i mindre och medelstora
poster å depositions- och kapitalräkning innestående medlen. Var
gränsen i sistnämnda avseende lämpligen bör dragas är tydligen en ren avvägningsfråga.
Förslagsvis kunde man tänka sig att belopp understigande
100 000 kronor frånräknades.

1 promemorian ha därefter belysts verkningarna av den sålunda ifrågasatta
skärpningen av kassareservbestämmelserna.

Över bankofullmäktiges förenämnda framställning den 11 maj 1948 ha,
efter remiss, utlåtanden avgivits den 3 juni 1948 av fullmäktige i riksgäldskontoret
samt av bank- och fondinspektionen.

13

Kungi. Maj:ts proposition nr 295.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha anfört, att fullmäktige icke hade något
att erinra mot den av bankofullmäktige i ärendet gjorda framställningen.

Bank- och fondinspektionen har i sitt utlåtande till en början framhållit,
med instämmande i vad bankofullmäktige därutinnan anfört, att ett ikraftsättande
av 1939 års lag i dess nuvarande utformning icke skapade någon
garanti för en sådan utlåningsbegränsning, som fullmäktige av penningpolitiska
skäl funne angelägen. Därest en dylik effekt skulle kunna uppnås, syntes
andra åtgärder få vidtagas. I sådant hänseende hänvisades till promemorian
den 29 maj 1948 med synpunkter på frågan om metoden för begränsning
av bankaktiebolagens utlåning. I avbidan på vidare initiativ på
området, borde emellertid, såsom framhölles i den remitterade framställningen,
övervägas sådana ändringar i sagda lag, som indirekt — genom en
skärpning av likviditetskraven — kunde åstadkomma en krympning av bankernas
kreditgivning.

Bank- och fondinspektionen har vidare anfört.

Inspektionen anser, att ett realiserande av bankofullmäktiges förslag rörande
inrymmande under kassareservbestämmelserna av medel å uppsägningsräkning
ej är tillfyllest såsom medel för stärkande av bankernas likviditet.
Dels'' uppgå sålunda för närvarande insättningarna å uppsägningsräkning
till förhållandevis små belopp dels visar erfarenheten, att dylika
medel mycket snabbt kunna överföras till annan insätrarräkning. Om, såsom
diskuterats, räntediskrimineringen i avseende å kapitalräkningsmedel överstigande
300 000 kronor borttages, kan det antagas, att överflyttningen av
medel från uppsägnings- till kapitalräkning skulle ytterligare fullföljas. Med
hänsyn härtill är inspektionen av den uppfattningen, att vid en omarbetning
av kassareservbestämmelserna målet bör vara att ställa kassareservens storlek
i relation till samtliga de insättarmedel, vilka kunna presumeras vara av
förhållandevis rörlig art; i enlighet härmed bör kassareservskyldighet föreligga
jämväl i avseende å tillgodohavanden å kapital- ellei depositionsräk
ning i den mån desamma ha en viss minimistorlek, förslagsvis 100 000 kronor.
Resultatet skulle alltså bli, att bankerna tvingades hålla kassareserv i
förhållande till hela inlåningen undantagandes sparkassemedlen samt medel
innestående i mindre poster än 100 000 kronor å depositions- och kapitalräkning.

Beträffande kassareservens storlek bör skillnad goras mellan vad som normalt
kan anses erforderligt och vad som i exceptionella lägen må te sig behövligt.
Med utgångspunkt härifrån ifrågasätter inspektionen, om icke kassareserven
borde angivas till viss kvotdel av här avsedda inlåning och bestämmelser
härom inflyta i banklagen, medan i beredskapslagstiftning, avsedd
att av Kungl. Maj:t sättas i kraft då omständigheterna det påkallade,
inrvindes rätt för Kungl. Maj :t att höja ifrågavarande relativtal till viss i
lagen angiven gräns. Till följd av ärendets brådskande natur torde emellertid
endast beredskapsbestämmelser nu hinna utformas.

Vad slutligen angår ikraftsättandet av en beredskapslag samt valet av
kvotdel vill inspektionen framhålla angelägenheten av att en skärpning av
likviditet sbest ämmelserna vägas mot de övriga åtgärder, som kunna sta till
buds för eu sanering av förhållandena på penningmarknaden. I vart tall bor
understrykas vikten av att likviditetskraven ej ställas så högt, att näringslivets
ur samhällelig synpunkt berättigade kreditanspråk måste eftersattas.

Departementschefen. Bankofullmäktige ha i sin skrivelse inledningsvis berört
det allmänna ekonomiska läget och därvid bland annat framhållit be -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

tydelsen av en inkomststabilisering och vidtagande av åtgärder för att eliminera
den föreliggande spänningen mellan tillgång och efterfrågan. Då
jag haft anledning att närmare behandla ifrågavarande spörsmål i propositionen
angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1948/49
(prop. nr 286) torde det icke finnas anledning att här ånyo behandla frågan
utan torde jag få hänvisa till vad som i nämnda proposition anförts.

Fullmäktige ha vidare framhållit, att i nuvarande läge vore de penningpolitiska
instrument, som traditionellt stode riksbanken till buds, av begränsad
räckvidd som medel att bekämpa inflationsriskerna. Det vore i stället
nödvändigt att söka bemästra dessa genom direkta ingripanden på olika
områden av det ekonomiska livet, varvid dock riksbanken givetvis borde
underbygga en sådan ekonomisk politik med kreditåtstramande åtgärder.
Fullmäktige ha även betonat, att nuvarande lagstiftning angående rätt för
Kungl. Maj :t att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv sannolikt icke erbjöde de bästa tekniska möjligheterna
att få till stånd en effektiv begränsning av kreditgivningen, varför hemställts
om en översyn av bestämmelserna.

I likhet med fullmäktige finner jag för egen del angeläget med kreditåtstramande
åtgärder, som skapa ökade möjligheter att begränsa investeringarna.
De av riksbanken med kreditinstitutionerna träffade överenskommelserna
angående restriktivare kreditgivning ha detta syfte men torde icke
vara tillfyllest. Bankofullmäktige ha icke närmare angivit vilka åtgärder
som närmast borde ifrågakomma utan ha endast begärt en skyndsam utredning
rörande ny fullmaktslag om affärsbankernas kassareserver. Det torde
dock vara ofrånkomligt att en kreditåtstramning — för att man skall nå
avsett resultat — icke endast bör avse affärsbankerna utan måste ges en
vidare omfattning. Eljest skulle det komma att finnas möjligheter till en
överflyttning av krediter från affärsbankerna till andra institut som skulle
göra att restriktionerna för nämnda banker icke komme att få åsyftat resultat
beträffande investeringar in. in. I anledning härav har jag •— samtidigt
som uppdrag lämnats åt chefen för bank- och fondinspektionen att
verkställa den av fullmäktige begärda översynen — tagit kontakt med andra
kreditinstitut. På min hemställan har sålunda chefen för försäkringsinspektionen
upptagit överläggningar med livförsäkringsbolagen och vidare ha diskussioner
ägt rum med representanter för sparbankerna. Beträffande överläggningarna
med försäkringsbolagen har chefen för försäkringsinspektionen
i skrivelse den 27 maj 1948 anmält resultatet, som i huvudsak innebär
att bolagen förklarat sig villiga att tills vidare under sex månader icke minska
sitt innehav av stats- och hypoteksobligationer. överläggningarna med sparbankerna
ha lett till att sparbanksföreningen i en skrivelse den 29 maj
1948 till styrelserna i samtliga sparbanker — med understrykande av betydelsen
att sparbankerna på sitt område söka medverka till balans i vårt
lands ekonomi — hemställt till sparbankerna att i sin långivning och likviditetspolitik
beakta behovet av återhållsamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

15

Vad angår fullmäktiges hemställan om skyndsam utredning rörande ändrad
lagstiftning om affärsbankernas kassareserver, har chefen för bankoch
fondinspektionen den 29 maj 1948 avlämnat en promemoria i ämnet.
En redogörelse för det huvudsakliga innehållet i promemorian har lämnats
i det föregående. De däri framlagda förslagen synas tillgodose de av bankofullmäktige
framförda önskemålen men på grund av den långt framskridna
tiden torde det icke vara möjligt att kunna slutbehandla frågan i
sådan tid att förslaget nu skulle kunna föreläggas riksdagen. Jag har emellertid
för avsikt att under den närmaste tiden upptaga överläggningar i
ämnet med affärsbankerna, varefter erforderliga åtgärder torde få vidtagas
för att slutligt utforma förslag i ärendet.

Då en ny lagstiftning sålunda icke nu kan föreläggas riksdagen, torde den
nu gällande lagen den 15 december 1939 böra erhålla förlängd giltighet.
Härvid bör den av fullmäktige ifrågasatta ändringen genomföras på så
sätt att de i lagen upptagna bestämmelserna — liksom fallet var vid deras
tillkomst — komma att omfatta även medel på uppsägningsräkning. Giltighetstiden
för 1939 års lag torde böra förlängas ett år eller alltså till utgången
av juni månad 1949, dock förutsätter jag att — om så skulle befinnas lämpligt
— förslag till ändrad lagstiftning dessförinnan kan komma att föreläggas
riksdagen.

De överläggningar med olika kreditinstitut som ägt rum eller avses skola
äga rum och som även komma att omfatta hypoteksinstitutionerna, syfta
sålunda till att skapa förutsättningar för att genom restriktioner på kreditmarknaden
få till stånd en begränsning av investeringarna. Härvid åsyftas
huvudsakligen sådana investeringar som falla utanför nuvarande direkta
regleringar medan avsikten icke är att förhindra exempelvis bostadsbyggande
för vilket byggnadstillstånd erhållits. Detta är också utgångspunkten
för det nya förslaget rörande affärsbankernas kassareserver m. m. Såsom
redan framhållits skulle dock -— på grund av sambandet mellan olika delar
av kreditmarknaden, möjligheterna till låneöverflyttningar m. m. — åtgärder
som endast toge sikte på affärsbankernas utlåning icke medföra den
åsyftade åtstramningen. Jag vill i detta sammanhang endast erinra om försäkringsbolagens
vidsträckta möjligheter att överta exempelvis industrioch
kommunobligationer genom att samtidigt realisera andra obligationer.
Dylika bytestransaktioner skulle givetvis icke kunna förhindras genom en
räntehöjning.

Slutligen vill jag framhålla att jag delar fullmäktiges uppfattning att balans
i det ekonomiska livet icke torde kunna skapas enbart genom den ytterligare
nedpressning av investeringarna som över huvud taget skulle kunna
komma i fråga. Beträffande övriga faktorer som i detta sammanhang måste
beaktas torde få hänvisas till den förut berörda propositionen (nr 286).
Investeringsområdet intar dock eu mycket viktig ställning och i synnerhet
mot bakgrunden av de mycket hårda nedskärningar, som vidtagits beträffande
de direkt reglerade investeringarna, framstår det som synnerligen

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 295.

angeläget att åtgärder vidtagas för att minska de investeringar, som icke
äro direkt kontrollerade. Det är i detta sammanhang som i det föregående
berörda restriktioner på kreditmarknaden ha en viktig uppgift att fylla.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett inom finansdepartementet upprättat förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags
kassareserv — av den''lydelse Bilaga1 till detta protokoll utvisar —
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Gustaf Bjur ed.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kunffl. Maj:ts proposition nr 295.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 10 juni
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 9 juni 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 juni
1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående
rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i finansdepartementet hovrättsrådet H. Nitelius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

O

B i han g till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 295

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 295.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 juni

1958.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Wigforss, Möller, Sköld,
Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng,
Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 10 juni
1948 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 i samma månad
remitterade förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 15 december
1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv, därvid föredraganden hemställer,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Folke Lgberg.

487828. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.