Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
1
Nr 270.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
förstörande av vissa postförsändelser; given Stockholms
slott den 21 maj 1948.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
1—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 270.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
F örslag
till
Lag
om förstörande av vissa postförsändelser.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av lagen den 9 januari
1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. och som,
utan att hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort
mål eller ärende, alltjämt befinner sig i myndighets vård, skall förstöras.
2 §•
Konungen må, därest så av särskild anledning finnes påkallat, förordna
om undantag från vad i 1 § stadgas.
3 §•
Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
3
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 maj 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om behandlingen
av det material, som erhållits vid den allmänna säkerhetstjänstens
trafikmedelskontroll.
Departementschefen anför.
Inledning.
Den parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden
och säkerhetstjänst1 — som tidigare avlämnat betänkande (del I)
angående flyktingars behandling (SOU 1946: 36) och betänkande (del II)
angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93) — har
den 9 september 1947 överlämnat betänkande (del III) angående säkerhetstjänstens
verksamhet (SOU 1948: 7).
Den undersökning beträffande säkerhetstjänstens verksamhet, för vilken
redogöres i kommissionens senast avgivna betänkande, har främst åsyftat
att få — förutom en orientering om säkerhetstjänstens allmänna uppbyggnad
och sätt att fungera — en uppfattning om hur säkerhetstjänsten tilllämpat
1940 års tvångsmedelslag, som varit den grundläggande författningen
angående de extraordinära ingripandena på förevarande område
under krigsåren. Därvid har kommissionen särskilt undersökt praxis vid
övervakningen av trafikmedlen eller den s. k. censurverksamheten —
främst i fråga om post, telegraf och telefon — samt vid frihetsberövanden.
Även åt den övervakning av vissa politiska sammanslutningar och grupper,
som säkerhetstjänsten utövat, har ägnats uppmärksamhet. Slutligen har
kommissionen i samband med olika klagomål och uttalanden i pressen undersökt
påstådda missförhållanden beträffande säkerhetstjänsten.
1 Kommissionen, som tillsattes av Kungl. Maj:t den 12 januari 1945, har utgjorts av
ledamöterna av riksdagens första kammare, landshövdingen Rickard Sandler, ordförande,
och advokaten Georg Branting samt ledamöterna av riksdagens andra kammare, juris doktorn
Gunnar Hedlund, rektorn Gust. Mosesson och rektorn Ivar Sefve.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
De befattningshavare — nuvarande eller förutvarande — i utrikesdepartementet,
försvarsstaben och säkerhetstjänsten, vilka blivit berörda i betänkandet,
har efter remiss beretts tillfälle att yttra sig, därvid remissen
ställts till kabinettssekreteraren friherre H. Beck-Friis, chefen för försvarsstaben
Nils Swedlund och statspolisintendenten G. Å. L. Thulin. Vidare har
överståthållaren T. Nothin och f. d. underståthållaren Eric Hallgren beretts
tillfälle att avgiva yttrande.
Kommissionen har i betänkandet framlagt ett positivt förslag, nämligen
angående behandlingen av det genom trafikmedelskontrollen erhållna materialet.
I denna del har betänkandet remitterats till justitiekanslersämbetet,
riksåklagarämbetet, överståthållarämbetet, statspolisintendenten, generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen och riksarkivet.
1 det följande ämnar jag närmare behandla kommissionens förslag
i sistnämnda hänseende. Beträffande betänkandet i övrigt och de däröver
avgivna yttrandena hänvisar jag till den sammanfattning av betänkandet
och den sammanställning av yttrandena, som i bilaga fogats till
statsrådsprotokollet för denna dag.
Trafikmedelskontrollen.
Från hösten 1939 t. o. in. utgången av juni 1945 utövade säkerhetstjänsten
en omfattande kontroll över post-, telegram- och telefontrafiken
samt person- och godstrafiken med järnväg, båt och flyg. Denna kontroll
över trafikmedlen var i vad den avsåg förbindelserna med utlandet så gott
som fullständig, under det att inrikestrafiken kontrollerades i mindre omfattning,
huvudsakligen beträffande vissa personer eller viss speciell trafik.
De censuråtgärder, som vidtogos under kriget, ha så gott som helt grundat
sig på lagen den 9 januari 1940 (nr 3; ändr. nr 997/1940; 157/1941;
280/1943; och 255/1944) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. in.
Denna lag var så uppbyggd att dess huvudbestämmelser (2—6 §§) skulle
äga tillämpning först sedan Kungl. Maj :t förordnat därom.
De i 1940 års lag angivna åtgärderna fingo tillgripas i den mån så funnes
erforderligt för att hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller
sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka kunde skada rikets försvar
eller folkförsörjning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande
makt, eller brott mot lagen om straff för sabotage. Åtgärderna fingo emellertid
även användas i den mån det var erforderligt för att hindra, att förhållande,
vars meddelande till främmande makt kunde föranleda skada
som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom, eller för att vinna utredning
om obehörigt utforskande av sadant förhållande eller om överbringande
till obehörig av meddelande därom.
Under nu angivna förutsättningar kunde bl. a. beslutas, att expediering
av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan försändelse skulle inställas eller
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras samt att
expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller samtal
avlyssnas.
Enligt lagens slutstadgande skulle om det förordnande, varigenom lagens
huvudbestämmelser trätt i tillämpning, upphörde att gälla, åtgärd, som vidtagits
med stöd av lagen, icke längre upprätthållas.
Samtidigt med lagens utfärdande meddelade Kungl. Maj :t — efter inhämtande
av riksdagens samtycke — genom kungörelse (nr 4) förordnande
om tillämpning av 1940 års lag. Denna kungörelse ersattes sedermera av
andra kungörelser. Den sista kungörelsen angående tillämpningen av lagen
upphörde att gälla den 30 juni 1945.
Ärenden rörande säkerhetstjänstens övervakning av trafikmedlen handlades
å säkerhetstjänstens centralbyrå, som — allt efter den trafikgren
övervakningen avsåg — var indelad i olika avdelningar. Inom de särskilda
avdelningarnas verksamhetsområden utövades den egentliga övervakningen
av ett antal kontrollanstalter.
Sålunda ombesörjdes p o s t k o n t r o 11 e n av centralbyråns postkontrollavdelning
i Stockholm samt ett antal postkontrollanstalter i olika delar
av landet. Varje försändelse som stoppades, fördröjdes eller censurerades
— dock ej försändelse innehållande visst propagandatryck — registrerades
i ett på postkontrollavdelningen fört kartotek. Vid registreringen upprättades
huvudkort rörande avsändaren och hänvisningskort beträffande adressaten
samt — där så kunde tänkas vara av värde ur spaningssynpunkt
— hänvisningskort även beträffande varje person eller signatur, som fanns
omnämnd i en försändelse. På huvudkortet återgavs det meddelande, som
föranlett registreringen. Där så ansågs erforderligt, togos fotografiska kopior
och gjordes avskrifter av eller utdrag ur försändelserna. Dessa kopior,
avskrifter och utdrag försågos med nummer och arkiverades.
Om vid granskningen upplysningar inhämtades, som ansågos vara av intresse
för andra avdelningar inom säkerhetstjänsten, underrättades vederbörande
avdelning härom. Cheferna för de övervakningsområden, i vilka
landet var indelat, erhöllo i förekommande fall avskrifter av registerkort
ävensom dubblettexemplar av kopior som tagits av breven. Upplysningar,
som kunde äga informatoriskt värde ur politisk, ekonomisk eller militär
synpunkt, bragtes till vederbörande myndighets kännedom.
Telegramkontrollen omhänderhades av centralbyråns telegramkontrollavdelning
i Stockholm och ett antal telegramkontrollanstalter i
landsorten. Telegramkontrollavdelningen tog avskrift av varje telegram,
vars expediering stoppades eller fördröjdes. Detsamma var förhållandet
med telegram, som censurerades eller som eljest ansågs vara av intresse för
säkerhetstjänsten. Alla dessa telegram registrerades i ett kortregister. Telegram,
som bedömdes vara av värde för säkerhetstjänstens spaningsverk
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
samhet, översändes till vederbörande övervakningschef. Vidare tillställdes
försvarsstaben avskrifter av telegram innehållande upplysningar av militär
art.
Liksom den övriga trafikmedelskontrollen omhänderhades telefonkontrollen
av en kontrollavdelning i Stockholm och ett antal kontrollanstalter
i landsorten. För varje samtal, som avlyssnades, antecknades under samtalets
gång — i allmänhet stenografiskt — så utförligt som möjligt allt som
icke omedelbart kunde bedömas sakna intresse ur granskningssynpunkt.
Sedan ett avlyssnat samtal avslutats, ålåg det granskaren att, därest innehållet
i samtalet ansågs vara av värde ur granskningssynpunkt, så snart
som möjligt utskriva en rapport om samtalet.
Samtalsrapporterna översändes till telefonkontrollavdelningen, till vederbörande
övervakningschef samt i vissa fall till polismyndighet, för vilken
de ur spaningssynpunkt voro av intresse. Från telefonkontrollavdelningen
överlämnades ett exemplar av där upprättade eller dit inkomna rapporter
till säkerhetschefen och ett till centralbyrån, varest arkivering skedde.
Telefonkontrollavdelningen delgav vidare vissa andra myndigheter resultaten
av telefonavlyssningen i den mån de voro av intresse för dessa myndigheter.
De myndigheter, som på detta sätt fingo del av samtalsrapporter
voro utrikesdepartementet, försvarsstaben och säkerhetstjänstens spaningsavdelning
i Stockholm. Till polismyndighet, som förordnat om viss individuell
telefonkontroll, överlämnades alltid ett exemplar av rapporter, som
framkommit vid sådan kontroll.
Vid telefonkontrollavdelningen fördes ett kortregister över vidtagna åtgärder
i samband med censuren (censurregister), i vilket i kronologisk
ordning infördes uppgifter om alla samtal som varit föremål för censuråtgärd
för att förhindra överbringande av otillåtna meddelanden. Över
samtal, som föranlett varning eller brytning fördes särskilt kortregister.
Den övervakning av trafiken på järnvägar samt väg-, sjö- och luftförbindelser
som under kriget ålåg säkerhetstjänsten, samfärdselkontrollen,
ankom på den inom centralbyrån inrättade samfärdselkontrollavdelningen.
De tvångsmedel, som jämlikt 1940 års tvångsmedelslag kunde
användas vid samfärdselkontrollen, voro gripande och kvarhållande av person,
beslag, skingringsförbud, kroppsrannsakan, försändelsers inställande
eller fördröjande samt granskning och censurering av försändelser.
Uppgift om företagna kroppsvisitationer och kvarhållande av gods eller
personer lämnades i rapporter, som insändes till samfärdselkontrollavdelningen
en gang i veckan. 1 illika upprättades vid varje dylik åtgärd registerkort.
Kopia av kortet i två exemplar sändes jämte kvarhållna handlingar
eller föremål till övervakningschefen, som vidarebefordrade ett kort till
sainfärdselkontrollavdelningen, där de insända korten bildade ett särskilt
kartotek.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Då 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla vid utgången av juni
1945, fanns i säkerhetstjänstens förvar ett stort material, som samlats på
grund av trafikmedel skontrollen.
Hos centralbyrån och dess underlydande organ utgjordes detta material
dels av post- och telegramförsändelser samt andra försändelser, som tagits
i beslag eller vilkas expediering inställts genom säkerhetstjänstens ingripande
ävensom rapporter över avlyssnade telefonsamtal, dels ock av kartotek
och andra register över granskade försändelser och avlyssnade telefonsamtal.
Postförsändelserna omfattade 4 säckar rekommenderade brev, 115 säckar
vanliga brev och brevkort — motsvarande 90 000—95 000 försändelser,
därav 1/a inrikes och 2/3 utrikes post — samt 85 säckar korsband. Samtliga
försändelser voro registrerade. Telegramförsändelserna utgjordes av omkring
8 100 registrerade telegram. Rapporterna över avlyssnade telefonsamtal
förvarades i samlingspärmar med 250—300 telefonrapporter i varje
pärm, vilka i sin tur inlagts i inemot 100 kartonger, envar rymmande 7
pärmar. Därjämte fanns ett mindre antal försändelser, som kvarhållits i
samband med samfärdselkontrollen.
Beträffande den närmare beskaffenheten av detta material hänvisas till
betänkandet (del III) s. 74—104, 125—135, 140—142 och 168—171.
Behandlingen av trafikmedelskontrollens material efter det 1940 års
tvångsmedelslag upphört.
I samband med att 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla den 30
juni 1945 uppkom frågan hur man skulle förfara med de brevförsändelser,
som med stöd av lagens bestämmelser omhändertagits av säkerhetstjänsten.
Frågan behandlades av Kungl. Maj :t, som genom beslut den 29 juni 1945
anbefallde säkerhetschefen att tillse, att brev, som innehölle penningar,
värdehandlingar eller värdeföremål i övrigt, vidarebefordrades till adressaten,
att försändelser, vilka innehölle från utlandet ankomna kartor, överlämnades
till försvarsstaben samt att övriga försändelser, i den mån desamma
av vederbörlig avsändare efterfrågades, på begäran av denne antingen
återställdes till avsändaren eller vidarebefordrades till adressaten.
Förstnämnda grupp av brev har därefter av säkerhetstjänsten överlämnats
till generalpoststyrelsen, som vidareexpedierat hreven. Försändelser, innehållande
kartor, ha i enlighet med Kungl. Maj :ts beslut omhändertagits av
försvarsstaben.
Genom beslut den 27 september 1945 tillkallades underståthållaren M.
Wahlbäck att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda med utredning
av vissa i samband med avvecklingen av säkerhetstjänsten uppkommande
spörsmål. Wahlbäck överlämnade i anledning härav den 4 feb
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
ruari 1946 en promemoria angående den fortsatta avvecklingen av säkerhetstjänsten
samt därmed sammanhängande frågor. Däri föreslogs hl. a.
att de omhändertagna breven, telegramkopiorna och telefonrapporterna
skulle förvaras intill utgången av året näst efter det, under vilket parlamentariska
undersökningskommissionen slutfört sitt uppdrag och Kungl.
Maj :ts beslut i anledning därav meddelats samt, för den händelse därav
föranleddes ytterligare prövning, slutlig sådan prövning skett.
Efter denna tidpunkt skulle breven förstöras. I fråga om värdeförsändelser
ansåg dock Wahlbäck, att såsom tidigaste tidpunkt för förstörandet
borde bestämmas den 1 januari 1949. Registerkort över försändelser, vilkas
expediering inställts eller fördröjts, skulle emellertid i postverkets intresse
förvaras enligt samma grunder som andra arkivalier.
Generalpoststyrelsen förordade i yttrande över Wahlbäcks förslag, att
breven överlämnades till styrelsen för vidarebefordran till adressaten eller
— om detta ansåges icke böra ske — för återställande till avsändaren. Riksarkivet
åter företrädde i utlåtande närmast den uppfattningen, att breven
borde arkiveras.
1 propositionen nr 284/1946 anförde jag i förevarande hänseende bl. a.
följande:
Tvångsåtgärder beträffande de hos säkerhetstjänsten kvarliggande breven
äga icke längre bestånd, enär breven efter reklamation utlämnas till
avsändaren eller vidarebefordras till adressaten. Spörsmålet är emellertid,
huruvida positiva åtgärder skola vidtagas för försändelsernas vidarebefordran
eller, om så ej sker, hur länge breven skola förvaras, huruvida de skola
etter viss tid förstöras eller om de skola behandlas som arkivalier.
Ett skäl, som onekligen kan anföras för att försändelserna böra vidareexpedieras,
är att de mot betalning medelst frankotecken överlämnats till
postverket för befordran. Å andra sidan föreligga åtskilliga omständigheter,
som tala emot ett sådant tillvägagångssätt. Ur rent formell synpunkt
kan framhållas, att enligt gällande bestämmelser postverket icke gentemot
avsändare eller adressat har ekonomiskt ansvar för förlust, försening eller
felutlämning av vanlig — icke assurerad eller rekommenderad — postförsändelse.
En sådan formell synpunkt bör dock givetvis icke vara avgörande
för frågans bedömande. Däremot synes det mig med hänsyn till den förhandenvarande
situationen — då försändelser, som av speciella skäl omhändertagits
av myndighet under rådande krigsläge och som i många fall
bort vara adressaterna tillhanda för länge sedan, ligga anhopade i stor
massa — befogat att bedöma spörsmålet främst ur praktiska synpunkter.
Inrikesbreven ha i allmänhet stoppats av militära skäl. En del uppgifter
av militärt innehåll äro alltjämt aktuella. Ett mycket stort antal av dessa
brev har avsänts av personal vid militärförband i gränstrakterna.
Beträtfande utrikesförsändelserna kan det starkt ifrågasättas, huruvida
vidarebefordran bör ske av brev, som stoppats av militära skäl, framför allt
om dessa skäl avse förhållanden, vilka fortfarande äro av betydelse. Mindre
lämpligt synes även vara att nu expediera försändelser adresserade till tidigare
tyska myndighetspersoner eller ledande nazister. Detta gäller även brev
ställda till utländska under kriget verksamma propagandaorgan. Försän
-
9
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
delser, som under gamla adresser nu skulle sändas till centraleuropeiska
länder — där stora folkomflyttningar ägt rum både under och efter kriget
_ torde i ett synnerligen stort antal fall vara obeställbara.
Brevens innehåll lärer i det alldeles övervägande antalet fall numera vara
utan betydelse för adressaterna. I den mån tilltänkta affärstransaktioner på
grund av brevens kvarhållande icke kommit till stånd, torde det nu i allmänhet
vara för sent att härutinnan vidtaga rättelse. Även om frågan, hur
med breven skall förfaras, är i viss mån tveksam, anser jag, att övervägande
skäl tala för att brev, som på grund av med kriget sammanhängande förhållanden
stoppats, i många fall för flera år sedan, ej nu böra vidarebefordras.
Breven torde emellertid icke böra undanhållas avsändare och
adressater, som funne skäl efterfråga dem. Uppfattningen, att breven skulle
vara att betrakta såsom arkivalier, kan jag sålunda icke dela.
Enligt min mening borde alltså breven bevaras under skälig tid, förslagsvis
till den 1 juli 1949. De brev, som då ej efterfrågats, borde förstöras. Vid
kommunikationskontrollen i övrigt erhållet material borde, enligt vad jag
uttalade, efter beslut av Kungl. Maj :t, förstöras vid lämplig tidpunkt.
I riksdagens skrivelse den 29 juni 1946 (nr 450) i anledning av propositionen
framhölls beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande
brev m. in., att denna fråga syntes böra bli föremål för ytterligare
överväganden, varvid i främsta rummet de rättsliga synpunkterna borde
närmare klarläggas.
I avvaktan på resultatet av den av riksdagen sålunda begärda utredningen
har ifrågavarande material av säkerhetstjänsten överlämnats till
riksarkivet.
I det föregående har allenast berörts det material, som vid upphörandet
av 1940 års tvångsmedelslag fanns förvarat hos centralbyrån och dess underordnade
organ. Förutom detta material fanns hos säkerhetstjänstens
spaningsbyrå och de olika övervakningscheferna förvarade ett mycket-stort
antal avskrifter eller utdrag av olika försändelser samt av rapporter över
avlyssnade telefonsamtal, vilka översänts till säkerhetstjänstens spaningsorgan.
Nämnda material har säkerhetstjänsten i samband med dess avveckling
den 30 juni 1946 överlämnat till de polisorgan, som numera övertagit
säkerhetstjänstens spaningsverksamhet. Vidare torde en stor del av
de avskrifter av försändelser och rapporter över avlyssnade telefonsamtal,
vilka säkerhetstjänsten i informationssyfte överlämnat till statsrådet och
dess ledamöter ävensom till olika myndigheter, alltjämt finnas i behåll.
Slutligen är det möjligt atl hos vissa av de myndigheter, vilka förutom
säkerhetstjänsten ägt befogenhet enligt 1940 års tvångsmedelslag, finnes
förvarat material, som samlats på grund av kommunikationskontroll.
Det material, som säkerhetstjänsten erhållit vid kommunikationskontrollen,
har även efter upphörandet av 1940 års tvångsmedelslag använts till
en början av säkerhetstjänsten och senare av de organ, som numera övertagit
dess spaningsverksamhet, för de i lagen angivna hänseenden.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Därjämte har Kungl. Maj:t genom särskilda beslut medgivit jämväl andra
myndigheter än säkerhetstjänsten och dess efterföljare rätt att taga del av
materialet.
Sålunda har Kungl. Maj :t genom beslut den 7 september 1945 medgivit,
att de handlingar och annat material rörande tysk infiltration i svenska
företag, vilka kunde finnas i förvar hos säkerhetstjänsten, finge utlämnas
till flyktkapitalbyrån.
Vidare har Kungl. Maj :t genom beslut den 4 januari 1946 medgivit att
statens utlänningskommission finge erhålla del av tillgängliga uppgifter
avseende kommunikationskontroll rörande tyska eller förutvarande tyska
medborgare, vilkas återsändande till Tyskland ifrågasattes.
Den av Kungl. Maj :t den 3 maj 1946 tillsatta nämnden för bedömande av
vissa befattningshavares pålitlighet, den s. k. bedömningsnämnden, har i
åtskilliga fall i samband med att nämnden från vederbörande departementschef
mottagit begäran att verkställa utredning — fått del av sådana
uppgifter, om vilka säkerhetstjänsten vunnit kännedom med stöd av 1940
års tvångsmedelslag.
Slutligen må nämnas att i en till mig den 31 december 1946 överlämnad,
av förutvarande föreståndaren för säkerhetstjänstens informationskontor,
fil. lic. Georg K:son Kjellberg på uppdrag utarbetad redogörelse över den
tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939—1945 (SOU 1946:86),
intagits bl. a. uppgifter ur brev, telegram och telefonsamtal, vilka kontrollerats
av säkerhetstjänsten med stöd av 1940 års tvångsmedelslag.
Kommissionens förslag.
Kommissionen som i olika avseenden studerat det omfattande material
som samlats genom trafikmedelskontrollen — framhåller att detsamma i
stor utsträckning rörde rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande
eller utnyttjande på annat sätt kunde lända enskilda medborgare till men.
Till stor del avhandlades i materialet enskildas förhållanden, som icke på
något sätt kunde anses beröra statens säkerhet eller därmed jämställda, i
tvångsmedelslagen angivna intressen. Kommissionen fortsätter:
En sak är att samhället i en för landet farofylld tid ansett sig böra anordna
en kontroll över enskildas kommunikationer. En annan sak är att,
efter det lagen utlöpt, bevara det sålunda utvunna materialet med hänsyn
till det värde det kan ha ur olika ej direkt i lag angivna synpunkter. Sedan
kommissionens omfattande granskning av censurverksamheten avslutats
och blivit föremål för det övervägande, som må finnas påkallat, torde ej
finnas någon anledning att längre bevara materialet ur synpunkten av att
kunna kontrollera vad myndigheterna förehaft. Ingripanden mot förfaranden,
som uppmärksammats under trafikmedelskontrollen, torde i varje fall
efter någon ytterligare kort tid ej längre vara aktuella. Med hänsyn till
förut nämnda förhallanden anser kommissionen att en arkivering av ma
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
terialet för att möjliggöra en framtida bearbetning ur historisk synpunkt
icke bör ifrågakomma.
Kommissionen hemställer därför att det vid kontrollen utvunna materialet
efter viss kortare tid förstöres i så stor utsträckning som möjligt. Beträffande
rätten att förstöra kvarhållna brev i original kunde — framhåller
kommissionen — givetvis tveksamhet föreligga. Med hänsyn till att möjlighet
att efter reklamation återfå stoppade försändelser numera sedan viss
tid förelegat, syntes dock efter någon ytterligare tid förstöring kunna ske.
Det material, som först och främst borde förstöras, är enligt kommissionens
mening de försändelser, avskrifter, kopior, uppteckningar och utdrag
m. in. som finnas kvar hos den eller de institutioner som övertagit
säkerhetstjänstens centralbyrås material. Även till detta material hörande
registratur borde förstöras. Det hos säkerhetstjänsten förda centralregistret
borde genomgås för utmönstring av anteckningar, som bygga enbart på
trafikmedelskontrollen. Från trafikmedelskontrollen härrörande handlingar,
som åberopats vid domstol, måste givetvis bevaras. Från säkerhetstjänsten
utgående handlingar, som härrört från trafikmedelskontrollen,
borde så långt möjligt förstöras.
Yttrandena.
Vad först angår de brev- och andra försändelser i original,
som kvarhållits av säkerhetstjänsten, tillstyrkes kommissionens förslag,
att detta material efter viss tid skall förstöras, av generalpoststyrelsen,
telegraf styrelsen, överståthållarämbetet, riksåklagarämbetet och statspolisintendenten.
Justitiekanslersämbetet utvecklar i sitt yttrande vissa principiella synpunkter
på ifrågavarande spörsmål, till synes dock utan att för egen del
taga definitiv ståndpunkt till detsamma.
Riksarkivet anser att materialet bör bevaras.
Av de myndigheter, som biträtt kommissionens förslag i denna del, förklarar
generalpoststyrelsen — under hänvisning till det av styrelsen över
underståthållaren Wahlbäcks promemoria avgivna utlåtandet — att styrelsen
alltjämt ansåge det av styrelsen då förordade förfarandet principiellt
riktigt. Generalpoststyrelsen fortsätter:
Emellertid synes av vad föredragande statsrådet anfört i Kungl. Maj :ts
proposition nr 284 till 194(5 års riksdag framgå, att vissa av de försändelser,
varom här är fråga, innehålla militära uppgifter, som fortfarande äro aktuella.
I vilka fall försändelser med dylikt innehåll numera skulle kunna
tillställas vederbörande adressat eller återställas till avsändaren undandrar
sig givetvis generalpoststyrelsens bedömande. Vidare må framhållas, att
omkring två tredjedelar av de kvarhållna breven utgöras av post till utlandet.
Det kan ifrågasättas, huruvida denna post nu flera år efter krigets
12
Kungi. Maj.ts proposition nr 270.
slut lämpligen bör vidarebefordras. En avsevärd del av posten i fråga torde
föi öviigt numera icke längre kunna beställas. I nuvarande läge torde man
ej heller kunna bortse från att vidareexpedieringen av sådana för länge
sedan skrivna brev, varom här är fråga, om de innehålla obetänksamma
uttalanden av ett eller annat slag, till följd av nu inträdda ändrade förhållanden
i vederbörande adressland kan komma att medföra allvarliga
komplikationer.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter ville generalpoststyrelsen av
Praktiska skäl ej motsätta sig att, om så befunnes lämpligt, av säkerhetstjänsten
kvarhallna brev och brevkort förstördes, i den mån desamma icke
inom viss i förväg kungjord tid efterfrågats av vederbörande adressat eller
avsändare. Avslutningsvis omnämner styrelsen att ifrågavarande försändelser
numera i regel torde ha föga intresse för vare sig adressat eller avsändare.
Härpå tydde bl. a. det förhållandet, att hittills endast fyra förfrågningar
i detta hänseende ingått till styrelsen.
Telegrafstyrelsen uttalar att styrelsen icke hade något att erinra mot
kommissionens förslag, detta dock under förutsättning att sådana omständigheter
icke bedömdes ha tillkommit efter tiden för förslagets avgivande,
som kunde föranleda annat förfarande.
Överståthällarämbetet anser att någon arkivering av det genom trafikmedelskontrollen
samlade materialet, som i stor utsträckning rörde rent
personliga förhållanden, icke horde ifrågakomma. Det skulle enligt ämbetets
mening sannolikt stöta på betydande praktiska svårigheter att vidarebefordra
breven, samtidigt som det sakliga intresset för vederbörande att
nu erhålla försändelserna i de flesta fall torde vara ringa eller intet. Möjligen
skulle ett skäligt avvägande kunna ske sålunda, att det hos centralbyrån
vid tvångsmedelslagens upphörande samlade materialet överlämnades
till generalpoststyrelsen för att i den mån förfrågan därom gjordes
tillställas vederbörande, varefter icke efterfrågade försändelser finge förstöras
efter förloppet av exempelvis fem år. Överståthällarämbetet ifrågasatte,
huruvida icke möjligheten att återfå stoppade försändelser borde på
lämpligt sätt bringas till allmänhetens kännedom med angivande av den
dag reklamation senast skulle ske, vid äventyr att försändelserna komme
att förstöras.
Riksåklagarämbetet — som icke ingår på ett bedömande av det värde
ifrågavarande material kunde äga för den framtida historieforskningen
eller eljest ur kulturell och vetensicaplig synpunkt — anser de av kommissionen
redovisade skälen, som talade emot ett vidarebefordrande eller återställande
av de kvarhållna postförsändelserna, vore så starka att de borde
godtagas. Ämbetet förordade alltså, att sådana postförsändelser, som kvarlåge
i original, förstördes. Beträffande tidpunkten för förstörandet framhåller
ämbetet bl. a. följande:
Sedan innehållet i kommissionens betänkande offentliggjorts och kännedom
om möjligheten att återfå postförsändelser därigenom nått en viss
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
spridning, har, enligt vad ämbetet erfarit, reklamation i några fall skett av
dylika brev, vilka därefter återställts till avsändaren eller befordrats till
adressaten. Den post, som kvarhållits, synes sålunda icke alltid sakna betydelse
för adressaten eller avsändaren, trots den långa tid som förflutit
sedan försändelsen avlåtits. I åtskilliga fall kan det måhända föreligga
ett visst intresse för adressaten eller avsändaren att utbekomma eu hithörande
försändelse, merendels beroende på det affektionsvärde försändelsen
äger för vederbörande. Det anförda föranleder ämbetet att förorda, att
ifrågavarande postförsändelser förstöras först sedan allmänheten på ett
mera direkt sätt än som hittills skett blivit underrättad om möjligheten
att återfå desamma. I samband härmed bör fastställas viss tid, inom vilken
reklamation skall ske. Vad nu sagts gäller emellertid endast egentliga
brev eller därmed likställda försändelser, däremot ej tryckalster av
olika slag, vilka böra kunna förstöras omedelbart.
Statspolisintendenten, som håller sig till rent polisiära synpunkter, uttalar
helt allmänt att centralbyråns censurmaterial — vilket nu förvarades
i riksarkivet — kunde förstöras.
Justitiekcinslersämbetet anser att sådana post- och andra försändelser,
vilkas expediering inställts genom säkerhetstjänstens ingripande, rätteligen
borde överlämnas till vederbörande kommunikationsverk för att behandlas
enligt gällande bestämmelser. Huruvida så borde ske torde emellertid
kunna ifrågasättas. Sålunda kunde framhållas att det beträffande
det stora flertalet av nu ifrågavarande försändelser vore utan betydelse,
om adressaterna erhölle desamma. Vidare vore att märka, att då försändelserna
kvarhållits under lång tid, många förändringar ha inträtt: åtskilliga
adressater t. ex. propagandacentraler ha upphört med sin verksamhet,
andra adressater ha avlidit, en mängd adresser ha ändrats, kanske flera
gånger, in. in. Ett mycket stort antal försändelser måste därför beräknas
komma att visa sig obeställbara. Jämväl kunde förutses, att ett återställande
till avsändaren av sålunda obeställbara försändelser endast i begränsad
omfattning kunde komma till stånd. Av vad sålunda anförts torde
framgå, att även om nu ifrågavarande försändelser koinme att behandlas
på vedertaget sätt kommunikationsverken skulle nödgas förstöra ett betydande
antal.
Ämbetet anför vidare:
Nu berörda omständigheter synas kunna motivera, att frågan, huru med
de vid trafikmedelskontrollen omhändertagna försändelserna bör förfaras,
bedömes främst ur praktiska synpunkter. Under frågans tidigare behandling
har framförts den åsikten, att sedan försändelserna bevarats under
viss ytterligare tid, de borde förstöras. Tveksamhet har därvid yppats beträffande
rätten att förfara på sådant sätt. Enligt justitiekanslersämbetets
mening fordras härför lagstiftning. Lika litet som någon rättsgrund kan
åberopas för ett fortsatt kvarhållande av försändelserna, synes finnas någon
rättsgrund för ett omedelbart fritt förfogande över desamma. Det förefaller
också vara mest tilltalande, att följderna av det ingrepp i försändel
-
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
sernas befordrande som skett med stöd av lag även regleras i lag. Härvid
torde böra iakttagas, att ytterligare någon tid, förslagsvis till den 1 januari
1950 eller 1951, bör förflyta, innan förstöring sker. Tillika bör allmänheten
på så effektivt sätt som möjligt meddelas, att adressat eller avsändare
äger att utfå genom säkerhetstjänstens försorg kvarhållna försändelser,
såframt begäran därom framställes före den tidpunkt, som fastställes
för förstörandet.
Huruvida försändelser, som icke efterfrågades och följaktligen skulle
förstöras, med hänsyn till den framtida forskningen borde bevaras vore en
fråga, varå justitiekanslersämbetet icke ansett sig ha anledning att närmare
ingå. Om en lag stiftades i ämnet och rimlig trygghet skapades för att någon
enskilds intressen icke träddes för nära genom försändelsernas bevarande,
syntes härutinnan böra få förfaras efter omständigheterna.
Riksarkivet erinrar beträffande de omhändertagna breven om att det
främst vore ur detta material som säkerhetstjänstens informationskontor
hämtat och sammanställt sina upplysningar om den tyska och allierade
propagandan i Sverige. Dessa informationskontorets samlingar vore otvivelaktigt
av stort värde och skulle, därest de bevarades, säkerligen bli mycket
välkomna för framtidens forskare. Men riksarkivet ville dock hålla före,
att en senare tids forskning skulle känna sig berövad ett viktigt kontrollmedel,
om den ej hade möjlighet att taga del också av det ursprungliga
primärmaterialet, den stora samlingen omhändertagna brev. Därtill koinme
ju, att också informationskontorets samlingar och de på dem byggda rapporterna
enligt kommissionens förslag skulle förintas. Enligt riksarkivets
mening skulle detta innebära en ytterst allvarlig förlust. Riksarkivet fortsätter:
I
detta sammanhang vill riksarkivet erinra om att en mycket stor del av
de omhändertagna inrikes breven utgöres av militärbrev. Att dessa brev
kunna vara av stort värde, då det gäller att följa stämningar, opinioner och
andra företeelser inom krigsmakten, visas redan av informationskontorets
sammanställningar. Det är sannolikt, att man just i dessa brev kunde finna
ett värdefullt material för sådana representativa undersökningar av sociologisk
och psykologisk natur, som riksarkivet åsyftade i sitt utlåtande den
6 mars 1946 över underståthållaren Wahlbäcks promemoria. Undersökningar
av sådan art ha redan påbörjats i utlandet (se t. ex. Knut Pipping,
Kompaniet som samhälle, Åbo 1947). Riksarkivet håller för troligt, att det
sociologiska och samhällsvetenskapliga forskningsintresset även hos oss
kommer att söka sig liknande vägar.
De omständigheter, som här framhållits, ådagalägga enligt riksarkivets
mening, att det hos säkerhetstjänsten samlade, från trafikmedelskontrollen
härrörande materialet innehåller åtskilligt av det allra största värde
för framtidens samhällsvetenskapliga och politisk-historiska forskning. Som
bekant göras för närvarande på annat håll stora ansträngningar för att till
båtnad för framtidens forskare rädda källmaterial belysande det andra
världskrigets historia. Riksarkivet syftar på de av olika stater bedrivna
undersökningarna av tyska arkiv, i vilka även Sverige nyligen givits tillfälle
att deltaga. Det synes riksarkivet i hög grad motsägelsefullt att, sam
-
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
tidigt som dessa undersökningar göras, här hemma förinta ett material,
som otvivelaktigt har ytterst viktiga upplysningar att lämna rörande just
det andra världskrigets historia.
Å andra sidan erkänner riksarkivet det befogade i den åskådning, som
ligger till grund för den parlamentariska undersökningskommissionens
framställning. Frågan blir därför, hur man skall gå till väga för att å ena
sidan tillgodose den enskildes berättigade krav på skydd mot missbruk av
materialet och å den andra den historiska och samhällsvetenskapliga forskningens
anspråk på att ett viktigt och värdefullt källmaterial för framtiden
bevaras.
I valet mellan olika utvägar, som stå till buds, stannar riksarkivet för det
förslag, som framställdes i dess yttrande över underståthållaren Wahlbäcks
promemoria. Det från trafikmedelskontrollen härrörande materialet borde
sålunda enligt dess mening bevaras, men beredas ett så betryggande sekretesskydd
som möjligt, förslagsvis sjuttio år, den längsta fixerade sekretesstid,
som svensk lag normalt känner. Riksarkivet ville i detta sammanhang
framhålla, att man hittills icke, för att tillgodose enskildas anspråk på
skydd mot missbruk av i offentlig ägo förvarade handlingar, syntes ha
tillgripit en sådan åtgärd som att förstöra handlingarna ifråga. Den utväg,
som hittills anlitats, torde ha varit att stipulera en längre eller kortare
sekretesstid.
Beträffande förfarandet med övrigt vid trafikmedelskontrollen
samlat material — såsom rapporter över avlyssnade telefonsamtal,
avskrifter eller utdrag av telegram och andra försändelser samt
kartotek och andra register över avlyssnade telefonsamtal och granskade
försändelser — äro meningarna i viss mån delade i de remissyttranden,
som upptagit denna fråga till närmare bedömande.
Justitiekanslersämbetet anser det stå mest i överensstämmelse med grunderna
för 1940 års tvångsmedelslag att det material, som erhållits med stöd
därav, förstördes. Å andra sidan torde kunna göras gällande, att detta material
i en framtid kunde bli av sådan betydelse för tillgodoseende av statens
säkerhet och andra därmed jämställda i tvångsmedelslagen angivna
intressen, att detsamma borde bevaras. Icke minst under senare tid inträffade
händelser tydde på en sådan möjlighet. Justitiekanslersämbetet vore
för sin del närmast benäget för den uppfattningen, att sist anförda synpunkt
borde bli utslagsgivande och att följaktligen material, vilket kunde
beräknas bli av den betydelse för framtiden, som nyss sagts, borde bevaras.
Den föreslagna utmönstringen av anteckningar i centralregistret skulle
med denna uppfattning icke heller ske. Ämbetet förutsatte härvid, att
nämnda material och register förvaras och handhavas så att desamma icke
komma att utnyttjas för andra ändamål än de i tvångsmedelslagen angivna.
Ämbetet anför vidare:
Om material som nu nämnts av samma innehåll finnes såväl hos de
centrala organ, vilka efterträtt säkerhetstjänstens motsvarande institutio
-
It)
Kungi. Maj.ts proposition nr 270.
ner, som hos lokala organ, synes böra övervägas, om anledning finnes att
bevara materialet på mer än ett ställe. Kommissionens förslag att sådana
från säkerhetstjänsten utgående handlingar, som härrört från trafikmedelskontrollen,
i görligaste mån förstöras synes alltså i princip icke böra möta
någon erinran. Såsom kommissionen framhållit, måste från trafikmedelskontrollen
härrörande handlingar, som åberopats vid domstol, bevaras.
Detsamma torde emellertid ock böra gälla dylika handlingar, som eljest
legat till grund för myndighets avgörande, t. ex. av justitiekansler sämbetet
lämnade medgivanden om förlängt kvarhållande.
En förutsättning för ett förfarande i enlighet med vad sålunda angivits
anser justitiekansler sämbetet böra vara, att stöd därför i lag tillskapas.
I likhet med justitiekanslersämbetet anser överståthållarämbetet, att sådana
från säkerhetstjänsten utgående handlingar, som tillhörde ett av
administrativ myndighet avgjort ärende, borde bevaras på samma sätt som
handlingar vilka åberopats vid domstol.
Riksåklagarämbetet anser hinder icke föreligga att sådant annat material
än originalförsändelser, som hopbragts av säkerhetstjänstens centralbyrå
och kvarligger i dess arkiv — uppteckningar av telefonsamtal, avskrifter
av telegram in. in. — eller erhållits genom s. k. individuella kontroller,
anordnade av lokala polisorgan på skilda håll ute i landet, omedelbart
förstöres. Enahanda torde vara förhållandet med de av centralbyrån
förda registraturen i den mån dessa icke erfordrades för att underlätta
återfinnandet av sådana postförsändelser som kunde bli föremål för reklamation.
Dylika register borde därför förstöras först sedan en eventuell
preklusionstid gått till ända.
Vad anginge frågan, huru det borde förfaras med sådana avskrifter och
utdrag av brev, telegram och uppteckningar av telefonsamtal, som från
säkerhetstjänstens centralbyrå eller vederbörliga lokala polisorgan överlämnats
till andra myndigheter, syntes det ämbetet, att skilda förfaringssätt
beträffande detta andrahandsmaterial kunde bli att tillämpa i olika
fall. Även om följdriktigheten syntes fordra, att jämväl detta material förstördes,
kunde det stöta på synnerligen stora praktiska svårigheter att genomföra
en utrensning av de uppgifter, som härledde sig från trafikmedelskontrollen,
från det material, som härrörde från annat håll. Då det för att
bedöma denna fråga syntes erforderligt, att man ägde en närmare kännedom
om på vad sätt materialet förvarades hos olika myndigheter, ansåge
sig ämbetet icke kunna i denna fråga göra något uttalande annat än såvitt
avsåge hos polis- och åklagarmyndigheterna i riket förvarat material.
Härom anför riksåklagarämbetet följande:
Beträffande det andrahandsmaterial, som överlämnats till säkerhetstjänstens
spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens tredje
rotel, har kommissionen föreslagit, att även detta material borde förstöras
samt att uppgifter, som enbart härröra från trafikmedelskontrollen och
som influtit i de hos spaningsbyrån förda registren, borde utrensas. Ämbe
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
tet kan icke dela denna uppfattning. Till en början må framhållas, att
materialet i fråga blivit så invävt med spaningsbyråns register och dossierer,
att det synes stöta på hart när oöverstigliga praktiska svårigheter att
företaga den föreslagna utrensningen. Förfarandet skulle taga en orimlig
tid i anspråk och säkerligen fordra att högt kvalificerad polispersonal,
till men för angelägnare arbetsuppgifter — finge i icke ringa utsträckning
tagas i anspråk. Även reella skäl synas emellertid tala emot kommissionens
förslag. Enligt ämbetets uppfattning är det sålunda icke uteslutet, att
ifrågavarande material kan komma att få betydelse för beivrande av brott
riktade mot rikets säkerhet. I en del fall kunna nya omständigheter framkomma,
som medföra, att en tidigare påbörjad men på grund av bristande
bevisning nedlagd undersökning måste återupptagas. Därvid torde polismyndigheterna
som regel icke kunna undvara det tidigare hopbragta materialet.
Med den föreslagna utrensningen skulle den förutvarande spaningsbyråns
registraturer och samlingar vidare förlora avsevärt i värde och
tillförlitlighet. Detta gäller icke minst i fråga om registraturen. Dessa
grunda sig givetvis på uppgifter från skilda håll. Emellertid torde man
utan överdrift våga påstå, att de uppgifter, som härleda sig från trafikmedelskontrollen,
äro de ur olika synpunkter värdefullaste. De bygga nämligen
på påtagliga fakta, vilkas värde kan bliva föremål för bedömning på
ett helt annat sätt än uppgifter, som härflyta ur andra källor, vilka kunna
vara svårare att tillförlitligen värdera. En föreslagen utrensning av registraturen
skulle därför i realiteten medföra ett spolierande av desamma.
Härigenom skulle det organ, statspolisen tredje rotel, som övertagit spaningsbyråns
tidigare uppgifter, avsevärt hindras i sin verksamhet att söka
uppdaga brott mot rikets säkerhet. Att sålunda försvåra denna verksamhet
synes i allt fall i nuvarande läge ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.
I fråga om det andrahandsmaterial, som förvarades hos de förutvarande
övervakningscheferna ute i landet, så torde det enligt ämbetet icke
stöta på alltför stora praktiska svårigheter att utrensa och förstöra detta.
Från en utrensning ansåge ämbetet dock böra undantagas uppgifter, som
antecknats å registerkort, vilka inginge i de av myndigheterna upplagda
registren.
Riksåklagarämbetet uttalar sålunda som sin uppfattning, att hos polismyndigheterna
befintliga register i princip böra tills vidare få bestå utan
retuscheringar samt att det andrahandsmaterial från trafikmedelskontrol]en,
som förvaras hos statspolisens tredje rotel, likaledes tills vidare bör
bevaras. Ämbetet framhåller emellertid att i det material, som hopbragts
av säkerhetstjänstens olika organ, åtskilligt uppenbarligen funnes, som
saknade allt framtida värde, detta oberoende av om uppgifterna erhållits
genom trafikmedelskontrollen eller ej. Enligt ämbetets uppfattning borde
därför polismyndigheterna ha fria händer att genom eu efter hand skeende,
på längre sikt företagen genomgång av materialet utrensa al II, som
förlorat i aktualitet eller eljest visat sig vara värdelöst.
Stats polisintendent en anser alt det material som överlämnats från centralbyrån
till spaningsbyrån icke bör förstöras och anför till stöd för denna
sin mening bl. a. följande:
2 - - It i Iran g till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 27 0.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
Enligt praxis överlämnades från centralbyrån till spaningsbyrån avskrifter
eller utdrag av brev och telegram ävensom referat av telefonsamtal.
Detta material registrerades i spaningsbyråns centralregister och inarbetades
i de olika ärendena. I vissa hänseenden är detta material för det fortlöpande
spaningsarbetet alltjämt av stor betydelse. Redan av denna anledning
bör sålunda materialet icke förstöras. Härtill kommer att den av
kommissionen föreslagna gallringen av praktiska skäl knappast är möjlig.
Centralregistrets material är av högst avsevärd omfattning. Det stora flertalet
ärenden innehåller vanligen åtminstone någon anteckning, som hänför
sig till det ena eller andra slaget av trafikmedelskontroll. Akterna äro
paginerade i löpande följd. Ett borttagande av censurmaterialet skulle medföra
att större delen av registermaterialet måste omarbetas. Vidare må
framhållas att i samtliga ärenden av någon betydenhet sammanställningar
utarbetats, vilka åtminstone till någon del grunda sig på uppgifter från censuren.
Då ärendenas antal uppgår till omkring 60 000 torde härav framgå
att gallringen skulle bliva en arbetsuppgift av mycket stor omfattning.
Utgallringen måste ske av högkvalificerad polispersonal. Följden skulle
bliva att avdelningens normala arbetsuppgifter helt måste eftersättas under
avsevärd tid framåt. En så avsevärd omarbetning av centralregistret
synes mig sålunda av praktiska skäl icke vara möjlig.
I fråga om brevutdrag, referat av telefonsamtal in. in., som förvarades
hos de förutvarande övervakningscheferna samt hos rikets landsfogdar och
vissa polismästare, anför statspolisintendenten att detta material vore inarbetat
i lokala registraturer och att därför samma praktiska olägenheter
skulle uppstå vid materialets förstöring, som intendenten framhållit beträffande
centralregistret. Materialet kunde vidare i ett mera kritiskt och
skärpt läge komma att underlätta spaningsarbetet. Statspolisintendenten
vore därför närmast av den uppfattningen, att jämväl detta material borde
sparas och att under alla förhållanden de hos nyssnämnda myndigheter
förda registerkorten borde bevaras. Därest censurmaterialet skulle i viss
utsträckning bevaras, torde böra bestämmas att det endast finge användas
i spaningsverksamhet. Slutligen framhåller statspolisintendenten att det
vore ett intresse av första ordningen att en grundlig och omfattande sanering
av spaningsbyråns centralregister snarast komme till stånd. Det vore
därför av vikt att polismyndigheterna gåves rätt att utrensa och förstöra
sådant material.
Chefen för försvarsstaben är av den uppfattningen att såvitt angår det
material som förvaras av myndighet, som övertagit säkerhetstjänstens verksamhet,
detta borde utmönstras endast i de delar materialet enligt vederbörande
myndighets beprövande uppenbart saknade värde.
Riksarkivet betecknar kommissionens förslag såsom ytterst radikalt. Förslaget
skulle om det förverkligades leda till att all kännedom om det material,
som insamlats genom trafikmedelskontrollen, för framtiden utplånades.
Med den uppfattning riksarkivet hade av detta materials delvis mycket
stora betydelse måste ämbetsverket ur de synpunkter det hade att företräda
motsätta sig de föreslagna åtgärderna.
19
Kungi. Maj:ts proposition nr 270.
Riksarkivet anför i fortsättningen bl. a.:
Det må vara sant, att det material, varom här är fråga, innehåller »en
mångfald uppgifter om enskildas rent privata förhållanden och förehavanden,
deras åsikter och tänkesätt, deras yrkesutövning och affärer samt
angående industrien och affärslivet över huvud, vilka uppgifter ej alls rört
handlingar, soin varit brottsliga eller klandervärda» eller att »detsamma
i stor utsträckning rör rent personliga förhållanden, vilkas offentliggörande
eller utnyttjande kan lända enskilda medborgare till men». (Jfr uttalandena
betänkandet sid. 233—234.) Men detta är endast en sida av sanningen.
Serierna av telefonrapporter och telegramkopior liksom också de omhändertagna
breven inrymma också material av allra största betydelse för
vårt lands och våra grannländers politiska historia under andra världskrigets
år. Riksarkivet vill härvidlag fästa uppmärksamheten vid serien uppteckningar
av transiterade samtal (tillsammans 57 volymer), som innehålla
en mängd upplysningar av allra största intresse. Som exempel kan nämnas
volymen transiterade samtal Göteborg 22/2—31/12 1940, bl. a. innehållande
en mängd uppteckningar av samtal mellan tyska militära och civila myndigheter
i Oslo och Berlin, vilka äro synnerligen belysande för förhållandena
under ockupationens första dagar.---Att det skulle vara en oer
sättlig
förlust för den historiska forskningen, om detta och liknande material,
som ingår i denna serie, offrades åt förgängelsen, ligger i öppen dag.
Men även andra serier, sådana som informationssamtal, omfattande 50
volymer, och pressamtal, omfattande ca 200 volymer, innehålla otvivelaktigt
åtskilligt, som kan visa sig vara av största värde för forskningen.
Vad telegramkopiorna beträffar vill riksarkivet särskilt framhålla presstelegrammen.
Beträffande nu nämnda serier torde man knappast heller kunna göra
gällande, att de i någon högre grad röra sådana personliga och privata förhållanden,
som gör det nödvändigt eller ens rimligt att genom förstörelse
undandraga dem framtidens insyn. Vad riksarkivet här framhållit får
emellertid ej tolkas så, att övriga serier av telefonrapporter och telegramkopior
till skillnad från de nyss nämnda uteslutande innehålla uppteckningar
och avskrifter av den art, att de utan skada kunna förstöras. Även
bland dem finnes säkerligen åtskilligt, som vore värt att räddas åt framtiden.
I anslutning till det anförda framför riksarkivet beträffande det material,
varom här är fråga, samma förslag som i fråga om brevförsändelserna.
Riksarkivet hemställer slutligen att, därest Kungl. Maj :t icke skulle
pröva lämpligt att besluta i överensstämmelse med riksarkivets förslag, få
inkomma med förslag om vilka delar av trafikmedelskontrollens material
som oundgängligen måste bevaras för framtiden.
20
Kangl. Maj:ts proposition nr 270.
Departementschefen.
Då 1940 års tvångsmedelslag upphörde att gälla vid utgången av juni
1945, fanns i förvar hos säkerhetstjänsten och andra myndigheter ett stort
antal försändelser, kopior och utdrag av försändelser, rapporter m. m. som
insamlats eller upprättats inom säkerhetstjänsten vid den med stöd av
lagen anordnade kontrollen av trafikmedlen.
Hos säkerhetstjänstens centralbyrå samt dess underlydande organ förvarades
sålunda 115 säckar vanliga brev och brevkort, 4 säckar rekommenderade
brev och 85 säckar korsband samt dessutom utskrifter av i runt
tal 8 000 telegram och 200 000 rapporter över avlyssnade telefonsamtal.
Samtliga dessa försändelser och samtal voro registrerade hos centralbyrån.
Jämlikt beslut den 29 juni 1945 av Ivungl. Maj:t ha därefter postförsändelser
som innehöllo penningar eller värdeföremål vidarebefordrats till adressaterna,
medan vissa försändelser med utländska kartor överlämnats till
försvarsstaben. Några vanliga brev, som reklamerats, ha härjämte genom
postverkets försorg antingen återställts till avsändaren eller översänts till
adressaten. I huvudsak fanns emellertid omförmälda material kvar hos
säkerhetstjänsten vid dess avveckling sommaren 1946. Materialet överlämnades
i samband härmed till riksarkivet och förvaras f. n. där.
Det anförda avser det ursprungliga materialet. Emellertid hade för olika
ändamål avskrifter och utdrag gjorts av vissa utav ifrågavarande postförsändelser,
telegram och rapporter över avlyssnade telefonsamtal. Ett stort
antal sådana handlingar hade överlämnats till säkerhetstjänstens spaningsbyrå
och de olika övervakningscheferna. Detta material förvaras numera
hos de polisorgan, som efter säkerhetstjänstens avveckling övertagit dess
spaningsverksamhet. Materialet är härvid i största utsträckning tillsammans
med andra uppgifter registrerat i särskilda hos dessa polisorgan förda
register. Andra kopior av brev och rapporter hade i informationssyfte överlämnats
till olika myndigheter och torde alltjämt förvaras hos dem. Även
för andra ändamål ha delar av det av säkerhetstjänsten hopbragta materialet
kommit i olika myndigheters händer.
Med hänsyn till tvångsmedelslagens slutstadgande, att åtgärd, som vidtagits
med stöd av lagen icke längre skulle upprätthållas, sedan förordnande
om tillämpning av lagens huvudbestämmelser upphört att gälla,
upptogs under sommaren 1945 frågan om behandlingen av vid trafikinedelskontrollen
erhållet material till prövning. Spörsmålet utreddes jämte andra
med avvecklingen av säkerhetstjänsten sammanhängande frågor av underståthållaren
Wahlbäck såsom särskilt tillkallad sakkunnig inom socialdepartementet.
Förslag till åtgärder framlades i en promemoria den 4
februari 1946. I propositionen nr 284 till 1946 års riksdag uttalade jag i
huvudsaklig anslutning till vad som förordats i nämnda promemoria, att
de brev, som stoppats av säkerhetstjänsten, icke borde vidarebefordras men
Kungl. Moj.ts proposition nr 270. 21
att de dock icke borde undanhållas avsändare och adressater, som efterfrågade
dem. Jag framhöll vidare att, då breven ej kunde betraktas som
arkivalier, de borde — sedan skälig tid för eventuell reklamation lämnats
— förstöras. Även annat vid kommunikationskontrollen erhållet material
än postförsändelser borde, enligt vad jag uttalade vid samma tillfälle, förstöras
vid lämplig tidpunkt.
I riksdagens skrivelse den 29 juni 1946 i anledning av propositionen framhölls
beträffande behandlingen av hos säkerhetstjänsten kvarliggande brev
in. in., att denna fråga syntes böra ytterligare övervägas, varvid i främsta
rummet de rättsliga synpunkterna borde närmare klarläggas.
Sådan utredning har numera verkställts. Den parlamentariska undersökningskommissionen
angående flyktingärenden och säkerhetstjänst har
sålunda behandlat frågan i det betänkande angående säkerhetstjänstens
verksamhet, för vars innehåll i denna del förut redogjorts. Kommissionen
anser på därvid redovisade skäl, att en arkivering för att möjliggöra en
framtida bearbetning ur historisk synpunkt icke bör ifrågakomma, och
föreslår, att såväl det ursprungliga materialet (postförsändelser i original,
utskrifter av telegram, rapporter över telefonsamtal) som andrahandsmaterialet
skall förstöras liksom även till detsamma hörande registratur.
I fråga om det ursprungliga materialet ha vid remissbehandlingen några
mera väsentliga erinringar mot kommissionens förslag gjorts endast av
riksarkivet, som anser en arkivering böra ske av allt det ifrågavarande materialet.
Härvid hänvisar riksarkivet beträffande breven till dessas värde
för den samhällsvetenskapliga, särskilt (ten sociologiska forskningen. Beträffande
telegramkopior och telefonrapporter framhåller riksarkivet bl. a.,
att de inrymma material av allra största betydelse för de nordiska ländernas
politiska historia under andra världskriget.
Enligt min mening intaga postförsändelserna i original, särskilt breven,
en särställning bland det ursprungliga materialet. Jag syftar härvid icke
endast på att brevhemligheten i motsats till telegram- och telefonhemligheten
skyddas genom ett uttryckligt stadgande i strafflagen (It kap. 13 a §)
utan även på att avsändarens och mottagarens rätt till ett brev torde ha
en annan karaktär än de anspråk, motsvarande korrespondenter kunna
göra gällande i fråga om ett telegram eller ett telefonsamtal. I själva verket
synes det därför kunna krävas, att breven vidarebefordrades till sina resp.
adressater i enlighet med vad som förutsattes då de anförtroddes åt postverket,
och alt de, om adressaten ej anträffades, behandlades på samma
sätt som andra obeställbara försändelser. Av skäl, som redovisats i propositionen
nr 284/1946 och som understrukits i olika remissyttranden, anser
jag emellertid alt så icke bör ske utan att i stället, såsom kommissionen
föreslagit, breven böra förstöras sedan en skälig reklamationstid förflutit.
Brevens betydelse för den framtida forskningen torde ej vara så stor, att
nämnda grundsats bör rubbas av hänsyn till denna.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Postförsändelsernas särställning torde, i överensstämmelse med vad
justitiekanslersämbetet förordat, böra medföra att deras fortsatta behandling
regleras i lag. Härigenom undanröjes varje motiv för den tveksamhet,
som tidigare yppat sig om det berättigade i att utan hinder av korrespondenternas
anspråk förstöra ifrågavarande försändelser.
Vad härefter angår det vid trafikmedelskontrollen insamlade ursprungliga
materialet i övrigt kan jag i princip ansluta mig till kommissionens
förslag, att även detta skall förstöras. Härvid måste dock undantagas sådana
handlingar, som tillhöra ett av domstol och administrativ myndighet
avgjort ärende. Vidare kan det ifrågasättas huruvida icke undantag böra
göras i den historiska forskningens intresse. En genomgripande utrensning
bör visserligen ske inom den omfattande samlingen av telegram och rapporter
över avlyssnade telefonsamtal, varvid särskilt rapporterna över inlandssamtal
i största utsträckning synas kunna förstöras. Men vissa telegram
och rapporter över telefonsamtal, särskilt transiterade samtal, synas
att döma av riksarkivets yttrande vara av sådan betydelse för den historiska
forskningen, att en arkivering möjligen bör ske. Någon rätt till
ifrågavarande uppteckningar från vederbörande korrespondenters sida i
likhet med avsändares och mottagares rätt till postförsändelser torde icke
föreligga. Likväl erfordras uppenbarligen sekretesskydd med garantier för
att materialet icke utlämnas till men för enskild person utan innehålles så
länge detta påkallas av sådana skäl eller av hänsyn till rikets säkerhet
eller av internationella hänsyn. Tillräckliga sådana garantier äro givna i
lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar, enligt vilken lag betryggande sekretessbestämmelser torde gälla
för hela det ifrågavarande materialet. Särskild lagstiftning i denna del erfordras
sålunda ej. Med hänsyn till materialets karaktär anser jag det ej
nödvändigt att skapa särskilt stöd i lag för den förstöring eller arkivering
av detsamma, som förut förordats.
Vad slutligen angår det andrahandsmaterial, som enligt vad förut nämnts
finnes bevarat hos olika myndigheter i form av kopior, utdrag och sammanställningar
av hrev, telegram och rapporter om avlyssnade telefonsamtal,
synes vad som nyss anförts om de ursprungliga telegramutskrifterna och
rapporterna i huvudsak böra gälla. Även detta material bör alltså i princip
förstöras. Vissa undantag kunna emellertid även här vara påkallade.
Jag syftar härvid särskilt på delar av det material, som överlämnats till
säkerhetstjänstens spaningsbyrå och som nu omhänderhaves av statspolisens
tredje rotel och bl. a. förvaras i form av anteckningar i det s. k.
centralregistret. Såsom justitiekanslersämbetet framhållit kan detta material
alltjämt vara av betydelse för att tillgodose i tvångsmedelslagen angivna
intressen. I den mån så kan bli fallet bör tydligen ett förstörande icke
ske. Jag delar emellertid statspolisintendentens uppfattning, att en grundlig
och omfattande utrensning av centralregistret snarast bör komma till
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
stånd. På samma sätt som centralregistret synas de hithörande register,
som förvaras hos de förutvarande övervakningscheferna och vissa lokala
polismyndigheter, böra behandlas. Däremot torde det övriga andrahandsmaterial,
som förvaras hos nyssnämnda myndigheter, kunna förstöras. De
föreskrifter, som eventuellt erfordras för att närmare reglera förfarandet
med andrahandsmaterialet, torde få meddelas i administrativ ordning.
I anslutning till det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats
förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser. Beträffande förslaget
torde i detta sammanhang böra anmärkas följande.
I första paragrafen har upptagits den grundläggande bestämmelsen, att
postförsändelse, vars expediering inställts med stöd av 1940 års tvångsmedelslag,
skall förstöras. Undantag har dock stadgats för sådana postförsändelser,
som hänföra sig till något av domstol eller annan myndighet avgjort
mål eller ärende. Härmed åsyftas handlingar, som åberopats vid domstol
eller administrativ myndighet eller eljest legat till grund för myndighets
avgörande och som, sedan detta träffats, införlivats med de till beslutet
hörande handlingarna. Det har icke ansetts påkallat, att i lagen
fastslå någon viss bestämd dag för förstörandet. Bestämmelser härutinnan
torde få utfärdas av Kungl. Maj :t, varvid bör beaktas, att försändelsernas
avsändare och mottagare få skäligt rådrum att reklamera. Meddelande om
tidpunkten för förstörandet synes på lämpligt sätt få bringas till allmänhetens
kännedom.
Då möjlighet bör finnas att, där så av särskild anledning finnes påkallat,
meddela undantag från första paragrafens ovillkorliga regel om förstörande,
har i en andra paragraf upptagits en bestämmelse, som ger Kungl.
Maj :t befogenhet att förordna härom.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949. Före nämnda tidpunkt
böra erforderliga tillämpningsföreskrifter utfärdas.
Föredragande departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande
över ifrågavarande inom inrikesdepartementet upprättade förslag
till lag om förstörande av vissa postförsändelser, av den lydelse bilaga1 till
detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Gunnar Olofsson.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
bär uteslutits.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 21 maj
19U8.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 20 maj 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 8 maj 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om förstörande av vissa postförsändelser.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet utnämnde hovrättsrådet
Y. Samuelsson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
25
Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 maj 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets Övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagradets den 21 maj
1948 avgivna utlåtande över det den 8 maj 1948 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om förstörande av vissa postförsändelser. Föredraganden
hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets Övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K. A. Åkerberg.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Sammanfattning
av
parlamentariska undersökningskommissionens betänkande (del III)
angaende säkerhetstjänstens verksamhet samt däröver
avgivna yttranden.
Betänkandet.
I betänkandet lämnas inledningsvis (s. 8—31) en allmän översikt av de
grundläggande författningsbestämmelserna rörande säkerhetstjänsten och
dess befogenheter. Samtidigt därmed redogöres för säkerhetstjänstens till.
komst och avveckling.
Därefter redogöres för den av säkerhetstjänsten utövade kontrollen
av trafik medlen, den s. k. censurverksamheten (s. 32—235). I denna
del av betankandet behandlas till en början de författningsbestämmelser,
som galit på detta område, varjämte redogöres icke blott för de olika slag
av trafikmedelskontroll, som bedrivits — främst post-, telegram- och teletoncensuren
— utan även för användningen av de genom kontrollerna erhållna
uppgifterna. Redogörelsen för censurverksamheten avslutas med
kommissionens uttalande angående denna verksamhet.
Härvid behandlar kommissionen först frågan, huruvida den utövade
kontrollen haft stöd i meddelade bestämmelser. Vid bedömandet av spörsmålet,
huruvida begränsningar i de enskildas rätt att anlita de statliga tra
™.
en .P08*’ telegram och telefon finge ske genom censur, utan att stöd
toreligger i av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag, torde enligt
kommissionens mening någon ledning icke kunna hämtas av det allmänna
stadgandet i § 16 regeringsformen. De skäl, som kunde anföras för ett
krav pa stod i lag för dylika ingripanden, vore starkare i fråga om postforsändelser
särskilt tillslutna brev — än när det gällde telegram och
Beträffande tillslutna brev funnes nämligen i allmänna
strafflagen ett stadgande som i princip innebure ett skydd för brevhemligheten.
I fråga om telegraf och telefon vilade åter de enskildas utnyttjande
av.!ressa trafikmedel på de reglementen och instruktioner, som Kungl. Maj.''t
utfärdat för trafikverken, och olika begränsningar i rätten att begagna dem
hade sedan länge ansetts kunna göras i administrativ ordning. Även för allmänheten
torde intresset av att brevhemligheten bevaras träda i främsta
rummet. Telegram och i viss mån även telefonsamtal vore redan på grund
av dessa trafikmedels natur icke helt undandragna myndigheternas kännedom.
Kommissionen forsätter:
Spörsmålet, huruvida censur får anordnas utan stöd av lag, torde vidare böra
betraktas olika allteftersom det är fråga om allmän eller individuell kontroll
När det gäller ingripanden från myndighets sida mot vissa enskilda personer,
arer det bäst överensstämma med våra allmänna rättsgrundsatser att kräva att
stöd härför skall föreligga i lag, i detta fall processlag. Mera tveksamt är, huru
-
27
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
vida en allmän kontroll, som ej är riktad mot vissa enskilda personer utan avser
det allmänna utnyttjandet av ett trafikmedel, icke låter sig inordna under Kungl.
Maj :ts allmänna administrativa lagstiftningsrätt.
Att de förhållanden, som avhandlas vid de enskildas begagnande av post, telegraf
och telefon, böra åtnjuta skydd så långt detta är möjligt, därom torde allmän
enighet råda. Man kan därför — oavsett vilken författningsmässig grund
som må finnas för ett dylikt skydd — tala om brev-, telegram- och telefonhemligheten
såsom ett faktiskt samhälleligt intresse, för vars begränsning synnerliga
skäl måste föreligga. Det är vidare uppenbart, att i den mån inskränkningarna
däri göras genom en för allmänheten hemlighållen censur, kraven på bärande
motiv för ingripandet måste ställas högre än om censuren är öppen. I sistnämnda
fall kunna nämligen inskränkningarna betecknas såsom ett allmänt villkor för
trafikmedlens begagnande, efter vilket de, som vilja utnyttja trafikmedlen, ha att
inrätta sig. it»
De censuråtgärder, som vidtagits under kriget, ha så gott som helt grundats pa
1940 års tvångsmedelslag. Redan innan denna lag den 9 januari 1940 trädde i
kraft, hade emellertid vissa kontrollåtgärder vidtagits. Man kan i detta sammanhang
bortse från den kontroll, som byggde på 1939 års tvångsmedelslag; denna
kontroll innebar nämligen endast individuell kontroll, och de i sistnämnda lag
medgivna åtgärderna inneburo endast en utbyggnad av de vanliga tvångsmedlen
vid misstanke om brott. Under hösten 1939 vidtogos emellertid vissa allmänna
kontrollåtgärder, som icke byggde på 1939 års tvångsmedelslag. Sålunda anordnade
säkerhetstjänsten, med stöd av olika av Kungl. Maj:t meddelade beslut, dels
viss kontroll över telefon- och telegramtrafiken med utlandet och dels kontroll
över postförsändelser från Haparanda till Finland. Den nu nämnda kontrollen
över telefon- och telegramtrafiken torde ha inrymts i de befogenheter att inskränka
denna trafik, som finnas omnämnda i telefon- och telegramreglementena
och därtill anslutna författningar. Mera tveksam synes frågan vara, huruvida den
anordnade kontrollen över posttrafiken från Haparanda till Finland stått i överensstämmelse
med den allmänna principen om brevhemligheten. Beslut om
kontrollen meddelades av Kungl. Maj:t den 30 december 1939, och kontrollen anordnades
från och med den 5 januari 1940. Med hänsyn till att 1940 års tvångsmedelslag
trädde i tillämpning redan den 9 januari 1940, anser sig kommissionen
icke ha tillräcklig anledning att — utöver de allmänna synpunkter som ovan anförts
— uttala sig angående frågan hur den dessförinnan vidtagna postkontrollen
författningsmässigt skall betraktas.
Kommissionen ingår härefter på frågan, huruvida 1940 års tvångsmedelslag
inrymde befogenhet att anordna allmän kontroll. Kommissionen finnei
det i denna del klarlagt, att syftet med nämnda lag bl. a. var att bereda
möjlighet till allmän censur och att allmän kontroll i vart fall icke statt i
strid med lagens utformning. Kommissionen anser dock att lagens innebörd
i förevarande hänseende hort komma till klarare uttryck i densamma.
Vidare finner kommissionen det otillfredsställande att icke Kungl. Maj .t
genom beslut i konselj tagit ställning till den principiella frågan om anordnande
av denna kontroll. .
Ett dylikt konseljbeslut hade enligt kommissionen aven bort avgöra tragan,
huruvida kontrollen skulle hållas hemlig.
Kommissionen fortsätter;
AU kontrollen från början hölls hemlig var föranlett av direktiv från dåvarande
justitieministern, statsrådet Westman. Frågan om hemlighållandet åter
-
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
upptogs aven senare i framställningar från generalpoststyrelsens sida till Kungl.
Maj:t, vilka framställningar icke föranledde något Kungl. Majrts beslut i detta
hanseende. Enligt kommissionens mening har ställningstagandet till denna fråga
varit av den största betydelse för verksamhetens fortsatta bedrivande och för
allmänhetens inställning till kontrollen.
Från säkerhetstjänstens sida bär med styrka gjorts gällande, att den individuella
kontrollen, d. v. s. den kontroll, som riktade sig mot vissa misstänkta enskilda
personer, med nödvändighet måste hållas hemlig, enär eljest värdet av
kontrollen ur spaningssynpunkt bleve ringa och den tvärtom, genom att för en
misstänkt person röja att hans verksamhet vore föremål för undersökning från
vederbörande myndighets sida, kunde försvåra eller omöjliggöra polismyndigheternas
med andra medel bedrivna spaningsverksamhet. Därjämte skulle en öppen
individuell kontroll offentligt stämpla en del medborgare såsom misstänkta samhällsmedlemmar.
Om den allmänna kontrollen gjordes offentlig — vilket i princip
ej mötte erinran ur polissynpunkt — skulle vid den praktiska tillämpningen
åtskilliga olägenheter komma att framträda. Kontrollen måste i sådant fall ordnas,
så att den allmänna och den individuella kontrollen utövades av skilda organ,
enär eljest säkerhetstjänstens existens bleve röjd. Åtskilliga gränsfall mellan allmän
och individuell kontroll förelåge, vilka i den nu skedda tillämpningen behandlats
som allmänna kontroller men vilka ur spaningssynpunkt borde hållas
hemliga liksom individuell kontroll. Vidare bär framhållits, att införande av
öppen censur kunde ha utrikespolitiska konsekvenser.
Kommissionen, som väl förstår att polisiära skäl föreligga för hemlighållande
av den individuella kontrollen i de enskilda fallen, anser för sin del, att de betänkligheter
av teknisk art, som anförts mot ett offentligt tillkännagivande av den
allmänna censuren, i varje fall beträffande utlandstrafiken och kontrollen av
s. k. militärpost, rimligen bort kunna övervinnas. Anordnandet av ett offentligt
organ för utövande av allmän censur hade utan tvivel varit möjligt att tekniskt
genomföra.
Av särskild vikt för kommissionens bedömande har varit att man genom det
nu tillämpade systemet undandragit sig att taga ställning till vissa synnerligen
viktiga principfrågor, som rört censuren och i vilka tillämpningen måhända gått
längre än som eljest blivit fallet. Kommissionen har vidare i åtskilliga fall uppmärksammat
att åtgärder vid censurverksamheten, mot vilka ur olika synpunkter
erinringar kunna framställas, haft sin grund i kravet på att verksamheten i dess
helhet skulle hemlighållas. Som exempel må nämnas tillämpningen av brev- och
telegramcensurering genom att viss text utplånades och annan text i stället insattes,
behandlingen av reklamationer beträffande post m. m.
Framför allt måste emellertid beaktas att huvudsyftet med en allmän censur
rimligen måste vara att förhindra spridande av krigsunderrättelser och därmed
jämförliga meddelanden. Ett sådant syfte tillgodoses givetvis bäst när censuren
ar öppen. Göres censuren hemlig, undanröjes i allmänhet möjligheten för de tilllampande
myndigheterna att genom påpekanden till avsändaren förhindra sådant
upprepande som enbart bär karaktären av tanklöshet. Ett offentligt kungörande
om allmän censur skulle utan tvivel ha verkat återhållande på avsändarna och
gjort åtskilliga nu vidtagna stoppningsåtgärder obehövliga.
En ytterligare olägenhet av censurens hemlighållande var, att när kontrollens
allmänna existens med åren blev känd bland stora grupper av medborgarna,
redan myndigheternas hemlighållande av kontrollen vållade irritation.
Med hansyn till det anförda anser kommissionen, att den allmänna kontrollen
— särskilt kontrollen av försändelser till och från utlandet samt kontrollen av
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
s. k. militärpost — redan från början bort göras öppen. Såsom kommissionen
förut antytt skulle i sådant fall säkerligen en mycket väsentlig del av de anmärkningar,
som nu riktats mot censurverksamheten, ha kunnat undvikas.
Beträffande de förutsättningar, under vilka censur skulle få ske, anmärker
kommissionen, att de grundläggande bestämmelserna i 2 § av 1940 års
tvångsmedelslag vore i och för sig obestämda och kautschukartade. Det
måste uppmärksammas, att för kontroll icke krävdes att misstanke om
brott förelåg mot den, gentemot vilken kontrollen var riktad. Kontroll fick
enligt lagen ske även i andra fall, då den erfordrades för att förhindra eller
vinna utredning om vissa förhållanden. Vid angivandet av de förhållanden,
som lagen avsåg att förhindra, nämndes bland annat det redan i 8 kap.
strafflagen förekommande begreppet »skada för rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt». Härigenom kom en utvidgning att ske av
det i säkerhetskungörelsen angivna begreppet krigsunderrättelser. Kommissionen
anför vidare:
Från säkerhetstjänstens sida har lagen i detta hänseende ansetts innebära att
— under behörigt hänsynstagande til! yttrandefriheten och den av statsmakterna
tolererade fria opinionsbildningen sådan denna komme till uttryck genom press
och sammankomster — noggrann uppmärksamhet skulle ägnas åt att icke landets
utrikespolitiska intressen skadades genom att oriktiga föreställningar om folkstämningar
och politiska eller sociala förhållanden obehindrat spredes till utlandet.
I nu angivet hänseende skulle — enligt inom säkerhetstjänsten utfärdade
anvisningar till ledning för granskningspersonalen — i fråga om postförsändelser
till utlandet uppmärksammas bland annat uttalanden eller rykten om fientlig
folkstämning bland svenska medborgargrupper mot visst land, uttalanden, som
röjde ett ensidigt ställningstagande till förmån för någon av de krigförande makterna
samt uttalanden, som gåve uttryck för nationell självuppgivelse eller andra
former av osvensk hållning, som vore ägnade att i utlandets ögon nedsätta det
nationella anseendet. Uttalanden av nu nämnd art skulle pakalla ingripande i
främsta rummet, därest de förekomme i meddelanden till det land, vars intressen
i ena eller andra avseendet förnärmades. Det skulle emellertid även uppmärksammas,
att anlitade befordringsvägar för postförsändelser i vissa fall innebure
möjligheter till kontroll annorstädes än i adresslandct ävensom att förekommande
uttalanden kunde utnyttjas i propagandasyfte till nackdel för svenska intressen.
Den tolkning, säkerhetstjänsten sålunda givit bestämmelserna i tvångsmedelslagen
om åtgärder till förhindrande av skada för rikets vänskapliga förbindelser
med främmande makt, har inneburit, att under vissa förutsättningar även rena
åsikts- och meningsyttringar i meddelanden till utlandet kunde bliva föremål för
ingripande på grund av hänsyn till rikets neutralitet. Säkerhetstjänsten, som i
detta hänseende stått i fortlöpande kontakt med utrikesdepartementet, har härntinnan
följl de önskemål, som framställts från departementet.
Även om kommissionen icke kan göra gällande, alt den sålunda hävdade tolkningen
av tvångsmedelslagen stått i strid med dess ordalag, maste kommissionen
för sin del uttala, att en dylik tolkning inneburit en kontroll, som gått längre än
vad som kan anses ha varit rimligt och lämpligt. Vad i detta hänseende förekommit
utgör enligt kommissionens mening ett belysande exempel på vart eu med
tillräckliga medel utrustad och i hemlighet verkande censur lätteligen drives.
Redan skapandet av en allomfattande censurorganisation innebär en latent risk
för att verksamheten, därest den bedrives energiskt, kommer att gå utöver de
ursprungligen föreliggande syftena. Även detta förhållande utgör enligt kommis
-
30 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
sionens mening en anledning att understryka vikten av att censuren göres öppen
i det att i så fall skulle erhållas en viss kontroll över att den avsedda ramen för
verksamheten ej överskrides.
\ ad angår skälen till de vidtagna censuråtgärderna finner kommissionen
att de censuråtgärder, som vidtagits för att förhindra att underrättelser
rörande vårt lands militära förhållanden o. d. skulle komma till främmande
makts kännedom, varit nödvändiga.
Beträffande de censuringripanden, som kunna sägas ha skett av humanitära
skäl, t. ex. brev från norska och danska flyktingar i Sverige till anförvanter
i hemlandet, anser kommissionen att, ehuru dylika ingripanden
icke fallit under de i tvångsmedelslagarna angivna förutsättningarna för
ingripande, de likväl med hänsyn till det starka humanitära intresse, som
förelegat, varit välgrundade.
Kommissionen anser sig vidare icke ha något att erinra mot att försändelser,
som innehållit upplysningar om en presumtiv femte kolonn i Sverige, stoppats.
Ej heller har kommissionen ansett sig böra framställa någon erinran
mot det förhållandet, att försändelser till Amerikas förenta stater eller
andra länder i Nord- och Sydamerika eller till Storbritannien stoppats, när
försändelserna innehållit mot Tyskland eller nazismen riktade uttalanden.
Som skäl härför anför kommissionen:
Under vissa tidsperioder ha stoppats försändelser till Amerikas förenta stater
eller andra länder i Nord- och Sydamerika eller till Storbritannien, när försändelserna
innehållit mot Tyskland eller nazismen riktade uttalanden. Anledningen
härtill har varit, att dessa försändelser under ifrågavarande tid befordrades över
Tyskland och därför kunde antagas bliva granskade av den tyska censuren. Grunden
till stoppningsåtgärderna har av säkerhetstjänsten angivits vara hänsynen
till Sveriges neutralitetspolitik samt även angelägenheten att icke giva tyska myndigheter
tillfälle att registrera avsändare i Sverige, vilka hyste en antinazistisk
uppfattning. Ehuru kommissionen finner det tveksamt, huruvida neutralitetspolitiken
utgjort tillräckligt skäl att stoppa försändelser i dessa fall, anser sig
kommissionen med hänsyn till det av säkerhetstjänsten sist angivna skälet icke
höra framställa någon erinran i detta avseende.
Däremot anser kommissionen att kontrollen i princip gått för långt när
som i åtskilliga fall skett — censuringripanden företagits mot meddelanden,
som riktats till utlandet och innefattat omdömen om vårt lands
ställning eller yttre eller inre politik. Kommissionen förmenar att en viss
åsiktskontroll här utövats.
I fråga om användningen av individuella kontroller, d. v. s. förordnanden
om kontroll beträffande enskilda personers försändelser eller telefonsamtal,
uppger sig kommissionen icke ha haft möjlighet att närmare granska
denna utöver vad som föranletts av de relativt fåtaliga enskilda klagomålen
eller vad kommissionen eljest uppmärksammat. Den undersökning, som
verkställts, har emellertid icke givit kommissionen anledning till erinran
mot att dylik kontroll anordnats.
Vad angår de åtgärder enligt tvångsmedelslagen, som säkerhetstjänsten
vidtagit beträffande enskilda försändelser, nämner kommissionen, att tveksamhet
förelegat beträffande befogenheten att vidtaga s. k. censurering i
inskränkt mening, d. v. s. strykning av vissa delar i förening med insättande
av annan text i den struknas ställe. Kommissionen anser att detta
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
censureringsförfarande bort undvikas men tillägger, att förfarandet icke
förekommit efter 1944, sedan det uppmärksammats av justitieombudsmannen
och därpå förbjudits av säkerhetschefen.
Vid säkerhetstjänstens befattning med tryckta skrifter har, erinrar kommissionen,
ett flertal tveksamma frågor om förhållandet mellan tryckfrihetsförordningen
och 1940 års tvångsmedelslag uppkommit. Vad angår de
enskilda stoppningsåtgärder, som i detta sammanhang vidtagits, torde
dessa, uppger kommissionen, regelbundet ha skett i enlighet med de önskemål,
som framställts från utrikesdepartementet. Kommissionen anser sig
därför icke böra rikta någon anmärkning mot säkerhetschefen. Kommissionen
tillägger, att den härvid är medveten om, att tillämpningen i detta
fall icke stått i god överensstämmelse med tryckfrihetsförordningen.
1 fråga om de förutsättningar, under vilka granskade försändelser skulle
föranleda åtgärd, ha allmänna instruktioner funnits utfärdade inom säkerhetstjänsten.
Ehuru kommissionen vid sin undersökning uppmärksammat
att tillämpningen av de sålunda fastslagna principerna i åtskilliga fall varit
vacklande, torde tillräcklig anledning till anmärkning mot censurverksamheten
på sådan grund icke föreligga. En viss ojämnhet i tillämpningen
torde enligt kommissionen ha varit ofrånkomlig.
Den censur, som utövats under kriget, har i åtskilliga avseenden, anföi
kommissionen, vållat olägenheter för den allmänhet, som betjänat sig av
trafikmedlen. Bl. a. har en viss försening varit en ofrånkomlig följd av
kontrollen. Kommissionen anser dock, att det av dess utredning framgår,
att myndigheterna strävat efter att genom tekniska åtgärder inom censuren
nedbringa förseningen till ett minimum, och kommissionen framhåller,
att trafikmedel skontrollen ur rent tekniska synpunkter fyllt högt ställda
anspråk.
I fråga om användningen av de vid trafikmedelskontrollen erhållna uppgifterna
anför kommissionen:
Det stadgades i tvångsmedelslagens tillåmpningskungörelse, att vad som inhämtats
genom granskning av försändelse eller av uppteckning utav eller uppgift
å telefonsamtal eller genom avlyssnande av sådant samtal icke finge yppas i
vidare mån än som erfordrades för att vinna det med undersökningen avsedda
ändamålet. Ehuru denna föreskrift icke upptogs i själva lagen utan i den av
Kungl. Maj :t utfärdade tillämpningskungörelsen, får densamma anses utgöra ett
uttryck för vad som enligt sakens natur skulle gälla vid lagens handhavande. Bestämmande
för användningen av de erhållna uppgifterna voro sålunda de syften,
som i tvångsmedelslagen angåvos såsom förutsättningar för kontrollens anordnande.
Den dunkelhet, som vidlådde tvångsmedelslagens allmänna bestämmelser
om kontrollens anordnande, kom härigenom att inverka även på myndigheternas
användande av de utvunna uppgifterna.
Direkt föranledd av tvångsmedelslagens syfte var säkerhetstjänstens användning
av de vid kontrollen erhållna uppgifterna i spaningsarbete! för att uppspåra
eller förhindra sådana för riket skadliga handlingar som angåvos i lagen. Beträffande
frågan i vad mån åklagar- eller polismyndigheter haft rätt att begagna
den kunskap de genom kontrollen vunnit om andra brott än dem, som angåvos
i tvångsmedelslagen, uttalade säkerhetschefen redan på ett tidigt stadium, att
ehuru det vid kontrollen utvunna materialet icke finge användas i fråga om sådana
brott, vederbörande myndighet, som erhållit kunskap om dylikt brott, likväl
borde, om brottet var grovt, kunna på andra vägar än 1940 års tvångsmedelslag
anvisade söka erhålla den utredning, som vore möjlig. Till detta principutta
-
32 Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
lande, vilket lämnats utan erinran av justitieombudsmannen, kan kommissionen
ansluta sig.
I ett fall, som omförmälts i konstitutionsutskottets dechargememorial till 1942
års riksdag, har innehållet i avlyssnade telefonsamtal utnyttjats av kronan i en
civil rättegång, som förts av en enskild man mot kronan. Utlämnandet från
säkerhetstjänsten till kronans ombud i rättegången av uppteckningar av de ifrågavarande
telefonsamtalen hade föranletts av ett av Kungl. Maj :t i kommandoväg
meddelat beslut. Någon anmärkning mot säkerhetstjänsten kan därför icke framställas.
Kommissionen anser emellertid i likhet med konstitutionsutskottet, att
uppteckningar av avlyssnade samtal icke bort få utnyttjats i syfte att bereda staten
såsom part i en civil rättegång en förmånligare ställning. Vid sin bedömning
av den under kriget utövade trafikmedelskontrollen har kommissionen icke kunnat
underlåta beakta, att ett sådant fall inträffat.
Vad angår den av säkerhetstjänsten bedrivna rapporteringen till vissa
myndigheter, den s. k. informationsverksamheten, anför kommissionen:
Utöver de direkta åtgärder, som i enskilda fall föranletts av vad vid trafikmedelskontrollen
framkommit, har säkerhetstjänsten bedrivit en omfattande rapportering
till vissa myndigheter på grundval av de upplysningar som vunnits vid
kontrollen. Denna s. k. informationsverksamhet, vilken betecknats som en biprodukt
av censurverksamheten, torde ha haft sitt ursprung i att inom säkerhetstjänsten
uppmärksammades, att vid granskningen framkommo upplysningar som
man ansåg sig böra meddela chefen för socialdepartementet. Till en början skedde
detta genom att avskrifter eller utdrag av brev eller telegram eller av uppteckningar
av telefonsamtal tillställdes chefen för socialdepartementet. I vad angick
material av militärt intresse tillställdes uppgifter militära myndigheter. Verksamheten
utvecklades sedan successivt. I slutet av år 1940 började säkerhetstjänsten
sammanställa de erfarenheter, som framkommit vid kontrollen, i särskilda informationsrapporter,
för vilka så småningom ett fast system utbildades. Efter en
omreglering av rapportväsendet hösten 1941 utgjordes rapporterna av allmänna
informationsrapporter, propagandarapporter och rapporter angående näringslivet,
senare benämnda handelsrapporter. Uppgifter rörande försvaret sammanfördes
i särskilda promemorior. Härutöver avgåvos av säkerhetschefen ett stort
antal s. k. specialrapporter angående vissa särskilda spörsmål. Utarbetandet av
rapporterna ombesörjdes av ett särskilt informationskontor inom säkerhetstjänstens
postkontrollavdelning. Verksamheten ägde i huvudsak bestånd till slutet av
juni 1945, då tvångsmedelslagen upphörde att gälla.
Dessa rapporter tillställdes av säkerhetschefen — förutom chefen för socialdepartementet
— utrikesdepartementet och informationsstyrelsen samt, i fråga
om uppgifter av militärt intresse, chefen för försvarsdepartementet ävensom försvarsstaben.
Rätten att delgiva ledamöter av statsrådet gjorda erfarenheter har
av säkerhetschefen ansetts ligga i sakens natur. Delgivningen med försvarsstaben
har säkerhetschefen grundat på säkerhetskungörelsens föreskrifter om samarbete
mellan säkerhetstjänsten och överbefälhavaren. Delgivningen av rapporter med
informationsstyrelsen var föranledd av att Kungl. Maj:t den 7 maj 1943 på hemställan
av informationsstyrelsen bemyndigade säkerhetstjänsten att till informationsstyrelsens
förfogande ställa sådana för vederbörande tillgängliga upplysningar,
som voro av väsentlig betydelse för planerandet och bedrivandet av den
statliga informationsverksamheten.
Någon erinran mot omfattningen och utförligheten av rapporteringen synes
icke ha framförts från de myndigheter som erhöllo uppgifterna. Tvärtom visar
33
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
undersökningen att säkerhetschefen i vissa fall erhållit direktiv om utvidgat uppgiftslämnande.
Nyss har nämnts att rapporteringen till informationsstyrelsen föranletts
av särskilt beslut av Kungl. Maj:t. I fråga om rapporteringen till försvarsstaben
inskränkte säkerhetschefen under år 1941 rapporteringen med hänsyn till
att han erfarit att de till militära myndigheter tidigare lämnade uppgifterna använts
utöver vad som varit avsett från säkerhetstjänstens sida. Efter framställning
från försvarsstaben erhöll emellertid säkerhetschefen av försvarsministern
direktiv om att i visst hänseende återgå till den tidigare tillämpade utförligare
rapporteringen.
Rapporteringsverksamheten uppmärksammades inom riksdagen år 1943, varvid
erinran framfördes mot densammas omfattning. På förfrågan från säkerhetstjänstens
sida meddelade emellertid statsrådet Bergquist att verksamheten
skulle fortsätta.
Att den av säkerhetstjänsten bedrivna rapporteringen till andra myndigheter
än ledamöter av statsrådet gillats av regeringen även i de fall, då uttryckligt beslut
ej förelegat, torde stå klart. De betänkligheter, som kunna anföras mot den
utförliga rapporteringen, föranleda därför icke kommissionen att rikta klander
mot säkerhetstjänstens befattningshavare.
Ett exempel på vilka erfarenheter, som vunnits vid trafikmedelskontrollen, utgör
den publicerade redogörelsen för den tyska propagandan i Sverige under
krigsåren. Att ett dylikt utnyttjande av vid trafikmedelskontrollen utvunna uppgifter
i och för sig kan vara av intresse synes obestridligt. Likaså har det naturligtvis
varit värdefullt för regeringen att få erfarenheter angående t. ex. allmänhetens
reaktion i anledning av vissa under kriget inträffade händelser. Lämpligheten
av en dylik informationsverksamhet kan dock starkt ifrågasättas. Kommissionen
har vid sin undersökning uppmärksammat, att vid trafikmedelskontrollen
framkommit och i informationsrapporterna upptagits en mångfald uppgifter
om enskildas rent privata förhållanden och förehavanden, deras åsikter
och tänkesätt, deras yrkesutövning och affärer samt angående industrien och
affärslivet över huvud, vilka uppgifter ej alls berört handlingar, som varit brottsliga
eller klandervärda. Vad särskilt angår handelsrapporterna har kommissionen
funnit dessa innehålla så detaljerade uppgifter om enskildas affärsförhållanden,
att kommissionen icke ansett sig böra genom exempel belysa innehållet i dessa
rapporter.
I vad mån de genom informationsrapporterna erhållna upplysningarna faktiskt
utnyttjats av de myndigheter, som fått del av desamma, har kommissionen icke
kunnat bilda sig någon uppfattning om. Det kan emellertid ej uteslutas, att myndigheterna
vid handläggning av ärenden rörande enskilda personer påverkats av
de erfarenheter, som vunnits genom informationsrapporterna. En sådan räckvidd
av informationsverksamheten måste anses betänklig, så mycket mer under en
kristid, då enskildas angelägenheter mer än vanligt regleras av myndigheternas
beslut. Ett strängt fasthållande av statsnyttesvnpunkten i detta hänseende kan
medföra att man föranledes till åtgärder, som äro betecknande för autoritära
statssystem. Det är vidare att märka, att materialets urval ej ger några garantier
för att den bild man erhåller genom rapporterna är riktig, och att på grund av
den utformning rapporterna erhöllo risk förelegat att uppgifter, som lämnats av
enskilda personer i brev, telefonsamtal eller telegram, även om de varit osäkra
eller felaktiga framträtt som faktiska. Det måste därför i princip framstå som
skrämmande om myndigheterna på detta material bildat sill uppfattning om allmänheten
och dess förehavanden.
3—Bihang till riksdagens protokoll 1!)''iS. Nr 270.
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
Vid övervägande av för- och nackdelarna av informationsverksamheten
kan kommissionen icke finna annat än att rapporteringen bort begränsas
till vad som varit direkt förenligt med tvångsmedelslagens syften eller erfordrats
för att bereda Kungl. Maj :t möjlighet till direktivgivning och
kontroll av att censurverksamheten utövades i enlighet med tvångsmedelslagens
föreskrifter. Vid en begränsning i enlighet härmed skulle enligt
kommissionen främst rapporteringen angående allmänhetens reaktion inför
olika händelser samt handelsrapporterna i det väsentliga fallit bort.
Detta torde i sin tur ha inneburit, att rapporterna huvudsakligen innehållit
förhållanden av polisiärt intresse och att rapporteringen till regeringen
väsentligen fått karaktären av att säkerhetstjänsten hållit Kungl. Maj :t
underrättad om innebörden av säkerhetstjänstens verksamhet.
Efter att härefter ha behandlat frågan om den fortsatta behandlingen av
det vid trafikmedelskontrollen utvunna materialet uttalar kommissionen
avslutningsvis om trafikmedelskontrollen, att av den verkställda undersökningen
framgått, att säkerhetstjänsten bedrivit sin ifrågavarande verksamhet
med lojalt tillämpande av de direktiv, som lämnats från regeringens
sida. 1 stort sett hade kommissionen fått det intrycket, att verksamheten
ur teknisk synpunkt varit väl organiserad och tillämpad. De erinringar,
som kommissionen för sin del funnit kunna riktas mot den bedrivna
censurverksamheten, rörde väsentligen principfrågorna om censurens anordnande
i allmänhet, särskilt dess hemlighållande för allmänheten, samt
den utförliga informationsverksamhet, som bedrivits med stöd av det utvunna
materialet. I dessa delar hade kommissionen icke ansett sig böra
framställa någon anmärkning mot säkerhetstjänsten. I vad mån det ställningstagande
till nyssnämnda frågor, som skett från regeringens sida, varit
betingat av vårt lands politiska läge under krigsåren föll utanför kommissionens
bedömande. I
I följande kapitel (s. 236—429) behandlar kommissionen säkerhetstjänstens
övriga verksamhet, d. v. s. i främsta rummet dess spaningsverksa
in het.
I särskilda underavdelningar av detta kapitel behandlas de s. k. krigsfallsförteckningarna
ävensom säkerhetstjänstens registrering och kontroll
av vissa politiska sammanslutningar och grupper. Vidare redogöres i en
särskild avdelning för kommissionens utredningar i anledning av klagomål
rörande påstådda övergrepp från säkerhetstjänstens sida, såsom olämpliga
förhörsmetoder, provokation in. in. Kapitlet innefattar slutligen kommissionens
uttalande angående säkerhetstjänstens spaningsverksamhet jämte
vissa sammanfattande allmänna omdömen.
Beträffande en del enskilda klagomål återfinnas kommissionens uttalanden
i anslutning till redogörelsen för resp. klagomål.
I sitt allmänna uttalande anför kommissionen, att av de anmärkningar,
som riktats mot säkerhetstjänstens spaningsverksamhet, en väsentlig del
avsåge säkerhetstjänstens övervakning av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna.
Även i åtskilliga andra fall hade emellertid framförts klagomål
över ingripanden, som säkerhetstjänsten företagit mot enskilda personer,
eller över det sätt, på vilket säkerhetstjänsten eljest bedrivit spaningsverksamheten.
Såsom en allmän anmärkning mot säkerhetstjänsten hade vidare
gjorts gällande, att säkerhetstjänsten icke med samma kraft bekämpat mot
riket riktad verksamhet från nazistisk sida som dylik verksamhet från
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
kommunistisk sida, resp. verksamhet från tysk och allierad sida, och att
denna ensidiga inriktning berott på en nazistvänlig eller gentemot Tyskland
undfallande inställning.
Kommissionen anför vidare bl. a.:
För övervakningen av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna har säkerhetstjänsten
fört utförliga register över personer som varit medlemmar av eller på
annat sätt medverkat i eller sympatiserat med sådana organisationer. Häri ha
samlats anteckningar grundade på spaningsverksamheten och trafikmedelskonirollen.
Denna registrering fick nära samband med det åt säkerhetstjänsten givna uppdraget
att upprätta förteckningar över personer, som i händelse av krig skulle
omhändertagas. Dessa s. k. krigsfallsförteckningar ha byggt på vissa tänkta
krigsfall och upprättats i samverkan med lokala myndigheter. Krigsfallsförteckningarna
ha icke i praktiken kommit till användning.---
Kommissionen har för sin del icke kunnat finna tillräcklig täckning för den
övervakning av de s. k. politiska ytterlighetsriktningarna, som faktiskt förekommit,
i säkerhetstjänstens i säkerhetskungörelsen angivna uppgift att förhindra
spridandet av s. k. krigsunderrättelser eller i annat av Kungl. Maj :t meddelat
beslut. Av kommissionens redogörelse framgår emellertid, att säkerhetschefen i
början av kriget från ledamöter av regeringen erhöll direktiv att ägna uppmärksamhet
åt de politiska ytterlighetsriktningarnas verksamhet, övervakningens
samband med upprättandet av krigsfallsförteckningarna har nyss berörts. Av
betydelse för säkerhetstjänstens övervakningsverksamhet var även tillkomsten av
lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. in.
Någon upplösning med stöd av lagen kom visserligen icke till stånd, men själva
lagens existens måste ha inneburit skyldighet för säkerhetstjänsten att agna sådan
uppmärksamhet åt de i lagen åsyftade företeelserna att användande av lagen
— därest så skulle ha funnits påkallat — kunnat äga rum.
Beträffande övervakningen av kommunisternas verksamhet anser kommissionen
att denna med hänsyn till vårt lands läge varit ofrånkomlig
under tiden fram till krigsutbrottet mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Även med hänsyn till det därefter förändrade läget anser sig kommissionen
icke ha anledning till erinran mot att övervakningen fortsatte til! maj 1945.
De erfarenheter rörande olika kommunister, som säkerhetstjänsten genom
sin övervakning vann, delgav säkerhetstjänsten, i regel efter förfrågan,
vissa andra myndigheter. På grundval av dessa upplysningar vidtogos
av andra myndigheter olika åtgärder mot kommunister, som anlitades för
viktigare allmänna uppgifter eller inom särskilt utsatta områden. Mot
säkerhetstjänstens nu ifrågavarande uppgiftslämnande kan enligt kommissionens
uppfattning erinran icke framställas.
! fråga om övervakningen av nazisterna och nazistsympatisörerna finner
kommissionen icke någon anledning till anmärkning mot att deras
verksamhet här i landet övervakats. Vad som förekommit i de enskilda
hithörande fall, som anmälts till kommissionen, har ej föranlett kommissionen
till erinran mot säkerhetstjänstens förfarande.
Vad angår övervakningen av syndikalisterna anser kommissionen att det
icke funnits tillräckliga skäl för säkerhetstjänstens åtgärd att allmänt registrera
dylika och att säkerhetstjänstens förfarande i detta avseende är
anmärkningsvärt. Kommissionen har vidare icke funnit grundade skäl för
säkerhetstjänstens registrering av Förbundet Kämpande Demokrati och
36
Kungl. Maj:Is proposition nr 270.
dess sympatisörer och enligt kommissionens mening har denna registrering
varit onödig och olämplig. Kommissionen anför:
Säkerhetstjänstens övervakning av syndikalister, Förbundet Kämpande Demokrati
och vissa andra grupper, vilka hänförts till s. k. englandssympatisörer, har
huvudsakligen bestått i att säkerhetstjänsten samlat visst material rörande dessa
grupper samt upplagt register med hänvisningar till materialsamlingarna. Endast
i fråga om syndikalisterna har upprättats specialregister i samma mening som
beträffande kommunister och nazister. Någon klassificering av syndikalisterna
förekom dock ej. Specialregistret över syndikalister upplades i början av år
1943. Samtidigt upplades ett register över medlemmar i Förbundet Kämpande
Demokrati; karaktären av detta register synes dock oklar. Den dessförinnan utövade
övervakningen av syndikalister och Förbundet Kämpande Demokrati torde
väsentligen ha skett i syfte att erhålla underlag för avgörande huruvida och i vilken
omfattning personer inom dessa grupper skulle upptagas i krigsfallsförteckningarna
för krigsfall England.
När registreringen av syndikalisterna uppmärksammades hösten 1944, uttalade
statsrådet Möller i riksdagens första kammare, att registreringen av syndikalisterna
i motsats till registreringen av kommunister och nazister skett utan regeringens
vetskap samt att han betraktade denna registrering såsom olämplig och
orimlig. I anledning därav upphörde säkerhetstjänstens särskilda registrering av
syndikalister. Samtidigt upphörde säkerhetstjänstens registrering av medlemmar
i Förbundet Kämpande Demokrati.
De skäl, som säkerhetschefen åberopat för den allmänna registreringen av syndikalister,
ha enligt kommissionens mening icke varit tillräckliga för att motivera
åtgärden, och kommissionen anser säkerhetstjänstens förfarande i detta avseende
anmärkningsvärt. Kommissionen vill även framhålla, att under de första
krigsåren på underordnat polishåll uppenbarligen förekommit en sammanblandning
av begreppen kommunister och syndikalister, vilket i åtskilliga fall torde
ha medfört att syndikalister blivit betraktade som kommunister.
Vidkommande spörsmålet huruvida säkerhetstjänsten företagit ingripanden
mot enskilda personer utan tillräckliga skäl anför kommissionen:
Vid bedömande av frågan, hur stort mått av misstanke som måste föreligga mot
en person för att ett ingripande mot honom skall vara berättigat, måste beaktas
att kravet på fullgoda skäl för ett ingripande i en mycket farofylld tid ej kan
ställas lika högt som vid bekämpandet av brott, vilka förövas under normala förhållanden
och då icke äga samma höga grad av samliällsfarlighet. Att statsmakterna
ansågo det angeläget att samhällsfarlig verksamhet med all kraft bekämpades
framgick också av de skärpningar och utvidgningar som straffbestämmelserna
därom undergingo under åren närmast före kriget och under detsamma.
Vidare måste beaktas att den lagstiftning, som främst utnyttjades av säkerhetstjänsten
i dess bekämpande av samhällsfarlig verksamhet, nämligen 1940 års
tvångsmedelslag, uppställde väsentligt mindre krav på skälen för ett ingripande
än de för fredstid gällande bestämmelserna. Tvångsmedelslagens innebörd i detta
hänseende är emellertid tämligen obestämd.
Det är givet att för varje ingripande rimliga skäl måste krävas. Att uppställa
någon generell norm för skälens styrka eller graden av misstanke är emellertid
svårt. I detta sammanhang må erinras om att vid justitieombudsmannens undersökning
rörande tillämpningen av straffbestämmelserna mot olovlig underrättelseverksamhet
framkom, att domstolarnas tillämpning av denna lagstiftning i vissa
avseenden gått utöver vad som kan antagas ha varit avsett och att lagstiftningens
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
utformning ställt domstolarna inför betydande tolkningssvårigheter. Detta förhållande
har givetvis övat inflytande även på säkerhetstjänstens verksamhet.
Kommissionen har från säkerhetstjänsten infordrat förteckningar över samtliga
de personer, som under tiden från säkerhetstjänstens inrättande till och med
den 31 december 1944 av säkerhetstjänsten eller på dess föranstaltande gripits
och kvarhållits. Av förteckningarna framgår, att antalet dylika anhållanden för
hela landet uppgått till sammanlagt 1 837. I sammanlagt 1 411 fall eller i omkring
75 procent av anhållandena har anhållandet icke följts av några ansvarsvrkanden
för brott mot rikets säkerhet. Detta procenttal är otvivelaktigt mycket
högt och tyder på att de i tvångsmedelslagen medgivna möjligheterna att kvarhålla
personer på svagare skäl än som i vanliga fall kräves i mycket stor utsträckning
utnyttjats av säkerhetstjänsten. Huruvida säkerhetstjänsten, om strängare
krav för ingripande uppställts, kunnat bedriva sitt arbete med tillräcklig effektivitet,
kan givetvis numera icke avgöras.
Den av kommissionen verkställda statistiska undersökningen har även omfattat
tidslängden för de anhållanden, som skett med stöd av tvångsmedelslagen. I
detta hänseende visar statistiken att kvarhållningstidens längd i genomsnitt ökat
något efter den 1 april 1941 men åter minskat efter den 30 juni 1944. I vad mån
de strängare krav på kvarhållande utöver viss tid, som successivt infördes i lagstiftningen,
direkt inverkat på den genomsnittliga tidslängden för kvarhållandena,
kan ej utläsas ur statistiken. Denna visar emellertid, att en mycket stor del
av de anhållanden, som ej lett till åtal, rört korta tidrymder, upp till 5 dagar.
Den längsta kvarhållningstiden, 31—60 dagar, har förekommit i 4 fall, som ej
lett till åtal, och i 18 fall, där vederbörande efter åtal dömts till straff. På den
nu ifrågavarande statistiska undersökningen har kommissionen icke kunnat
grunda något omdöme. I
I fråga om de klagomål, som i enskilda fall framställts mot åtgärder av
säkerhetstjänsten, såsom påståenden om provokation eller olämpliga förhörsmetoder,
anför kommissionen, att kommissionen i vissa av dessa ärenden
funnit befogade erinringar kunna framställas. I övrigt hänvisar kommissionen
till sina uttalanden i anslutning till redogörelserna för dessa enskilda
klagomål (s. 310 o. f.).
Kommissionen behandlar härefter frågan, huruvida säkerhetstjänsten
icke skulle ha bekämpat tyskt spionage med samma kraft som sådan verksamhet
från ryskt eller västallierat håll. Enligt kommissionens mening
lämna de statistiska undersökningar, kommissionen med anledning härav
företagit, icke något stöd för detta påstående och kommissionen tillägger,
att den icke heller eljest under sitt arbete funnit att säkerhetstjänsten varit
ensidigi inriktad i sin spaningsverksamhet.
Kommissionen avslutar sin framställning rörande säkerhetstjänstens
spaningsverksamhet med att uttala, att den vid sin undersökning erhållit
det allmänna intrycket, att säkerhetstjänsten bedrivit sin spaningsverksamhet
i enlighet med gällande lagstiftning och meddelade direktiv samt att
verksamheten bedrivits energiskt och alt arbetet ur teknisk synpunkt varit
väl organiserat. De anmärkningar, som kommissionen i vissa avseenden
ansett sig böra framställa, rubba enligt kommissionen icke detta allmänna
omdöme. Härutöver framhåller kommissionen följande allmänna synpunkter
:
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
I sitt uttalande rörande trafikmedelskontrollen har kommissionen fäst uppmärksamheten
på den utveckling till allmänt censurorgan som säkerhetstjänsten
undergick.
Redan tillskapandet av en särskild polisorganisation, som utrustas med speciella,
långtgående maktmedel och får avsevärda medelsanslag och som dessutom
hemlighålles, innebär betydande risker, vilka ökas ju större omfattning verksamheten
erhåller. Fara föreligger sålunda att en dylik organisation utvecklar
sig till »en stat i staten». Kommissionens undersökning liar icke givit vid handen
att säkerhetstjänsten utvecklat sig till en sådan »stat i staten». Ehuru avsikten
var att hemlighålla säkerhetstjänstens existens, kunde detta ej genomföras.
I den mån säkerhetstjänstens existens blev känd men dess funktioner
fortfarande hemlighöllos, uppkom inom vida kretsar misstro mot säkerhetstjänsten.
Med hänsyn härtill har kommissionen för sin del ansett det nödvändigt att
genom den relativt utförliga redogörelse för säkerhetstjänstens verksamhet, som
kommissionen i detta betänkande lämnat, bereda allmänheten tillgång till en
offentlig redovisning av vad som i förevarande avseende förekommit under
krigsåren.
Huruvida säkerhetstjänstens verksamhet med hänsyn till gällande lagstiftnings
innehåll kunnat i någon avsevärd omfattning begränsas utan att därmed dess
effektivitet i fråga om motverkande av de för landet verkligt farliga brotten minskat,
kan icke objektivt avgöras.
Emellertid är att märka att den långtgående och till sin innebörd obestämda
lagstiftningen mot olovlig underrättelseverksamhet på åtskilliga punkter saknat
underlag i rättsuppfattningen inom stora delar av folket. Exempelvis har det särskilt
varit stötande att norska patrioters verksamhet till förmån för sitt land i så
stor utsträckning kom att straffas som olovlig underrättelseverksamhet. Lagstiftningens
tillämpning, innan denna begränsades till följd av det år 1944 genomförda
kravet på Kungl. Maj :ts tillstånd för åtal, hade också menliga politiska
återverkningar, och det inom vida kretsar rådande misstroendet mot lagstiftningen
har särskilt gått ut över säkerhetstjänsten, som i första hand hade att
svara för lagstiftningens tillämpning. En strängare avgränsning och nyansering
av straffbudet hade enligt kommissionen varit behövlig; därigenom hade också
säkerhetstjänstens verksamhet kommit att begränsas.
När man, såsom nu genom tvångsmedelslagen skett, med hänsyn till utomordentliga
förhållanden uppställer mindre krav än eljest på skälen för ingripanden
mot enskilda, är det vidare angeläget att genom olika kontrollbestämmelser
trygga medborgarnas rättssäkerhet och att genom offentlighet i största möjliga
utsträckning bereda allmänheten kännedom om de principer, efter vilka verksamheten
utövas. Enligt kommissionens mening borde säkerhetstjänstens tillvaro
— i enlighet med vad som avsetts vid försvarsstabens förarbeten till säkerhetskungörelsen
— ha gjorts offentlig när säkerhetstjänsten vid krigsutbrottet trädde
i verksamhet. Genom en begränsning av säkerhetstjänstens verksamhet på sätt
ovan antytts samt ytterligare kontrollåtgärder och större offentlighet skulle man
ha kunnat bättre upprätthålla det allmänna förtroendet för myndigheterna.
En ledamot av kommissionen, advokaten Branting, har avgivit särskilt
yttrande (s. 430—478) rörande vissa av de spörsmål, som behandlas i betänkandet.
I sitt yttrande framhåller Branting bl. a., att han icke anser sig
kunna dela uppfattningen av kommissionens majoritet, att erinran icke
kunde framställas mot säkerhetstjänstens uppgiftslämnande beträffande
enskilda personer till de militära myndigheterna. Säkerhetstjänsten hade
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
visserligen av »ledamöter av regeringen» i början av 1940 erhållit direktiv
att ägna uppmärksamhet åt de politiska ytterlighetspartierna, men detta
berättigade, enligt Branting, icke säkerhetstjänsten till dess uppgiftslämnande
åt försvarsstaben och andra institutioner angående enskilda personers
politiska inställning. Branting fortsätter:
En annan sak var givetvis, om säkerhetstjänsten hade sig bekant några omständigheter,
utöver vederbörandes politiska inställning, som berättigade till misstankar
att han sysslade med kriminell verksamhet såsom spioneri, förberedelse
till förräderi eller dylikt. I så fall torde anmärkning icke kunna framställas mot
uppgiftslämnandet. Att härvidlag draga upp en skarp gräns kan väl i vissa fält
ha varit vanskligt. Men en principiell gränslinje finnes mellan ett allmänt politiskt
angiveri och polisiära åtgärder till skydd mot brottsliga förehavanden från
en av polisen misstänkt person.
Om man vill anse säkerhetschefen täckt genom regeringsdirektiven, förblir i
alla fall själva det nu ifrågavarande uppgiftslämnandet enligt min mening utan
tillbörlig författningsenlig täckning. Därför anser jag också, att ett missbruk
förelåg, då försvarsstaben infordrade dylika uppgifter.
I fråga om säkerhetstjänstens allmänna politiska inställning finner Branting
att det icke saknats fog för uppfattningen, att säkerhetstjänsten måste
tillägna sig en viss »politisk inställning» och anser att det vore orealistiskt
och ohistoriskt att påstå annat. Enligt Brantings mening vore det uppenbart,
att den nära kontakten med utrikesdepartementet därvid spelade en
mycket stor roll. Branting anför vidare:
Att återigen Sverige icke, såsom Finland och Danmark, gick med i »Antikominternblocket»,
att det kommunistiska partiet icke upplöstes, var givetvis också
en sida — och en betydelsefull — av regeringens strävan att hålla Sverige så
mycket som möjligt utanför den tyska sfären. Sverige kapitulerade icke för de
tyska önskemålen, men det gjorde betydande eftergifter — vars politiska berättigande
här icke skall diskuteras. Säkerhetstjänsten hade att i sitt görande och
låtande följa generallinjen. Den gjorde det. Såsom den allmänna politiska kursen
var under krigsåren, så blev i stort sett också säkerhetstjänsten. Detta innebär
att ansvarsbördan i många fall bör placeras högre upp än på säkerhetschefens
skuldror. De speciella anmärkningar, som kommissionen framställt, och de
ytterligare erinringar, som jag ansett ofrånkomliga, rubba icke detta totalintryck.
Branting kan ej heller instämma i undersökningskommissionens allmänna
uttalande angående den av säkerhetstjänsten fram till i maj 1945
utövade speciella övervakningen av kommunisterna och i samband därmed
företagna åtgärder. För egen del hade Branting visserligen funnit säkerhetstjänstens"
ifrågavarande åtgärder stå i överensstämmelse med givna direktiv
och med samlingsregeringens allmänna politiska linje. Men Branting
ansåge den med polishjälp genomförda antikommunistiska politiken sakligen
oberättigad.
Beträffande krigsfallsförteckningarna, eller de förteckningar över svenska
och utländska personer, som vid eventuellt krig skulle omhändertagas
av polismyndigheterna, erinrar Branting om kommissionens konstaterande,
afl ingen annan författning eller lag kunde åberopas till stöd för ett omhändertagande
av denna beskaffenhet än 1940 års tvångsmedelslag. Enligt
Brantings mening berättigade emellertid denna lag icke till det avsedda
omhändertagandet.
Branting anser vidare alt krigsfallsförteckningarna med hänsyn till de
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
konsekvenser, som de vid ett krigsutbrott skulle medfört, voro olämpliga
ur försvarssynpunkt. Enligt Brantings mening borde en femte kolonn bekämpats
på annat sätt.
I sin redogörelse för kontrollen av de s. k. spanienkämparna utsätter
Branting de motiv som föranlett säkerhetstjänsten till denna kontroll för
en kritisk granskning. Branting kommer till den slutsatsen att kontrollen
över spanienkämparna icke varit berättigad.
Beträffande Brantings behandling av frågan om polisprovokation samt
hans granskning av vissa fall, i vilka anmälan härom gjorts, hänvisas till
framställningen å s. 461—473.
Under rubriken »Säkerhetstjänst i ett demokratiskt samhälle» anför
Branting inledningsvis:
krig — eller ett farligt utrikespolitiskt kristillstånd försätter den moderna
demokratiska styrelsen i ett dilemma. Det gäller att mångfaldigt förstärka samhällets
försvarskraft, att öka snabbheten och effektiviteten vid bekämpandet av
demokratins yttre och inre fiender, att till det yttersta stärka den frivilliga sammanhållningen
och mobilisera alla hos medborgarmassorna slumrande krafter.
Men det gäller samtidigt att vid denna mobilisering icke anlita metoder, som
kunna försvaga eller skada den fria folkstyrelsen. Alltså — icke försvara demokratin
genom att förinta den! Icke undergräva demokratins speciella, gedigna
styrka för att ersätta den med diktaturens ihåliga styrka.
Här ställer sig då den principiella frågan: Kan det verkligen för en demokrati
vara nödvändigt och berättigat att vid krig eller under kristillstånd inrätta en
hemlig politisk polis och utrusta densamma med speciella befogenheter?
Fortsätter man detta resonemang på rent abstrakt bas, måste svaras, att det
mycket väl kan vara berättigat och nödvändigt att företaga en sådan åtgärd, såsom
försvar mot fientliga makters upplösningsverksamhet, spioneri och angreppsförberedelser.
En dylik polisorganisation är visserligen ur demokratiska synpunkter
ett oting, likaväl som ett snabbskjutande gevär ur mänskliga, civiliserade
synpunkter kan betraktas som ett oting. Men demokratin har dock rätt till självförsvar,
som det heter, och mot vissa anfallsmetoder får man anlita korresponderande
försvarsmedel.
Alltså skall här icke framställas någon principiell erinran mot svenska regeringens
ståndpunktstagande, 1938 eller tidigare, att vid krig eller krigsfara en
hemlig politisk polis skulle inrättas och tilldelas vissa uppgifter. Mot bakgrunden
av de politiska förhållanden, som vid denna tid rådde i Europa, och speciellt
med hänsyn till krigshotet från Hitler-Tysklands sida, var detta avgörande
också in- aktuellt politiska synpunkter väl begripligt.
Enligt Brantings mening ställer sig däremot frågan, om regeringens beslut
att inrätta en hemlig polis kom till utförande och om den nya ordningen
utformades med tillbörliga hänsyn tagna till oeftergivliga demokratiska
krav.
Branting anser, att i detta avseende anmärkningar kunna framställas i
följande punkter.
Till alt börja med synes det Branting icke riktigt att en fråga av denna
räckvidd förberedes och avgöres i hemlig ordning. Riksdagen borde enligt
Branting ha beretts tillfälle att taga ståndpunkt samt även medverka vid
denna krigspoliskontrolls utformande. Branting fortsätter:
Något rimligt skäl däremot torde ej kunna anföras — för övrigt ha alla skäl
för hemlighetsmakeriet på denna punkt ävenledes förhemligats. En sak är be
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
slutet om inrättande, under vissa förutsättningar, av en politisk polis, eu annan
är om och i vilken mån denna måste få tillfälle att osynligt eller liemligen bedriva
sin verksamhet. Svenska folket skulle såsom nyss anförts säkerligen ha
insett nödvändigheten av en viss »säkerhetstjänst» under krig, och kanske någon
modifierad form därav under neutralitet och krigsfara. Främmande makter
skulle icke ha kunnat utnyttja sin förhandskunskap, som de fått genom ett offentligt
beslut i denna fråga. För övrigt kan man utgå ifrån att de, trots allt förhemligande,
fick reda på säkerhetstjänstens existens långt före svenska folket. Det
skulle icke heller ha förvånat någon makt, att också Sverige i händelse av krig
eller krigsfara skulle på detta område inrätta sig ungefär som alla andra. Men
likväl, under mer än tio år sysslade man med att hemligen, bakom riksdagens
rygg, förbereda denna polis- och censurordning. Det sålunda valda, hemliga tillvägagångssättet
stred mot god demokratisk ordning. Det fick också sina menliga
konsekvenser.
Omständigheterna och sakens förhistoria ge vid handen, att regeringen i
denna angelägenhet om förhemligandet — liksom beträffande den närmare utformningen
av planen — överlät initiativet till de militära myndigheterna eller
rättare lät de militära myndigheterna behålla sitt initiativ sedan förra världskriget.
Det var ett militärt förslag att säkerhetstjänstens existens skulle vara hemlig
intill dess den trädde i funktion, med andra ord att de demokratiska instanserna
skulle helt förbigås och saken ordnas administrativt, för att man sedan skulle
ställa svenska folket inför ett fullbordat faktum. Detta väckte konstitutionella
betänkligheter i så måtto, att man icke ansåg sig kunna »i administrativ ordning
utfärda bestämmelser som skulle lämna säkerhetstjänstens utövare stora befogenheter
till intrång i medborgarnas fri- och rättigheter». Därför kompletterades
den hemliga administrativa kungörelsen i sinom tid med tvångsmedelslagarna.
Men icke heller av dessa framgick säkerhetstjänstens existens.
Enligt Branting synes det vidare kunna starkt ifrågasättas om det av
Kungl. Maj :t tillämpade förfarandet att utfärda hemliga administrativa
författningar är möjligt inom konstitutionens ram. Något tvivel om att det
är oförenligt med en demokratisk ordning föreligger icke, anser Branting.
Han anför vidare:
Mycket möjligt förefaller emellertid att det var den militära synen på saken,
som härvid blev vägledande. Såsom framgick av försvarsstabens PM av den
16 december 1937 ansågs på militärt håll, att den »censur- och övervakningstjänst»,
som »av psykologiska skäl» lämpligen kunde kallas »allmänna säkerhetstjänsten»,
borde betraktas såsom »ett led i krigföringen vid sidan av de militära
operationerna». Har man väl tillägnat sig detta betraktelsesätt på den politiska
polistjänsten, är det klart att den måste förhemligas. Nu befann sig Sverige visserligen
icke i krig och någon annan »krigföring» än säkerhetstjänstens förekom
alltså icke. Såsom förut anmärkts, svenska folket fick på detta område finna
sig i samma ordning som om krig hade rått och verklig krigföring pågått.
Om riksdagen haft tillfälle medverka vid organiserandet av den politiska
polisen, är det givetvis möjligt, menar Branting, att den godtagit det militära
av Kungl. Maj :t överarbetade förslaget oförändrat, i synnerhet om det
lagts fram överraskande, i panikens tecken. Men om rådrum hade funnits
torde man väl ändå, anser Branting, ha försökt finna någon form för en
civildemokratisk kontroll över säkerhetstjänsten. Erfarenheterna från
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
kiigsåien torde enligt Branting ha gett vid handen att en sådan kontroll
hade varit välgörande.
Såsom ytterligare felkonstruktioner ur demokratiska synpunkter av
säkerhetstjänsten vill Branting beteckna säkerhetstjänstens starka beroende
av och anknytning till de militära myndigheterna. Enligt Brantings
åsikt borde säkerhetstjänsten ha konstruerats som ett civilt spaningsorgan,
uteslutande inriktat på att uppspåra vissa under krigs- och kristiden speciellt
farliga brott. Vidare borde man, i rättssäkerhetens intresse, icke ha
tillmötesgått det från försvarsstaben uttryckta önskemålet om »smidighet»
i de författningar, som reglerade säkerhetstjänstens verksamhet. Dess
handlingsfullmakter borde i stället ha klart och otvetydigt utformats. Säkerhetstjänstens
verksamhetsområde och fullmakter borde ha bestämts
olika för det fall att krig verkligen rådde och för det fall att krig icke rådde.
Den allmänna straffrättsliga grunden för ifrågavarande extraordinära polisverksamhet
hade bort klarläggas, i stället för att belamras med en rad
högst diskutabla juridiska konstruktioner. Härom uppger Branting:
Sålunda namnes bl. a. oklarheten i alla de brottsbegrepp, som förbundits med
förutsättningen, att en viss handling kan vara till skada för »rikets förhållande
till främmande makt». Speciellt borde det brott, som kallas »olovlig underrättelseverksamhet»,
ha erhållit en mera stringent juridisk utformning _ om det
över huvud taget bör figurera i 8 kap. strafflagen, när fråga är om införskaffande
av uppgifter angående förhållanden i en främmande stat.
Vidare borde innehållet i begreppet »krigsunderrättelser» ha bestämts fastare,
eftersom ju säkerhetstjänstens verksamhet i så hög grad rörde sig därom. Det
kunde icke vara för rättssäkerheten betryggande att innebörden i detta begrepp
kom att utvidgas på det sätt, som av kommissionens betänkande framgår.
Det var icke allenast tvångsmedelslagen av 1940, som så att säga bar den juridiska
skulden till, att säkerhetstjänstens verksamhet kunde gestalta och utveckla
sig så som det skedde. Nygestaltningen av 8 kap. strafflagen — en brådmognad
och ohållbar frukt av en dålig tid — förklarar också mycket.
Slutligen borde en verklig polisminister ha funnits, som på en gång kontrollerat
institutionens inneboende benägenhet att utvidga sig och samtidigt
givit den en egen ryggrad gentemot såväl utrikesdepartementet som försvarsstaben.
Avslutningsvis anför Branting:
Vill man, till slut, fatta säkerhetstjänstens inrättande såsom ett det moderna
svenska samhällets trevande försök att inrätta sig efter omständigheterna under
en svår tid, kan sägas, att detta experiment gav åtskilliga lärdomar men främst
kanske den, att det troligen är omöjligt i praktiken att finna demokratiskt tillfredsställande
former för en hemlig politisk polisverksamhet. Bäst är, enligt
min mening, att på de politiska fälten låta demokratin hålla reda på sig själv.
Den äger därtill en egen kraft, alltid framträdande i offentlighetens ljus.
Yttrandena.
Till följd av remissen har kabinettssekreteraren, friherre H. Beck-Friis,
berett sändebudet i Rom, envoyén herr Gunther, chargé d’affaires i Dublin,
minister O. U. K. Thorsing, samt chargé d’affaires i Caracas, legationsrådet
N.-E. G. Ekblad tillfälle att yttra sig.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Samtliga nämnda befattningshavare ha emellertid enligt kabinettssekreteraren
meddelat, att de icke avsåge att yttra sig över betänkandet.
Ej heller har förutvarande säkerhetschefen, /. d. under ståthållaren Eric
Hallgren, funnit anledning att avgiva något yttrande över betänkandet.
Överståthållaren T. Nothin har anfört:
Det må tillåtas mig inledningsvis bringa i erinran, att kommissionen vid sm
undersökning rörande det allmänna sätt, varpå samhället löst frågan om extra
polisiära åtgärder under det senaste världskriget i stort sett begränsat sig till
spörsmålet, huruvida några anmärkningar kunnat riktas mot säkerhetstjänstens
befattningshavare. Där dessa haft »täckning» för sina åtgärder, synes kommissionen
ansett sig icke äga befogenhet att gå närmare in på ämnet. Sålunda yttrar
kommissionen beträffande frågan om trafikmedelskontrollen bl. a.: »De erinringar,
som kommissionen för sin del funnit kunna riktas mot den bedrivna censuiverksamheten,
röra väsentligen principfrågorna om censurens anordnande i allmänhet,
särskilt dess hemlighållande för allmänheten, samt den utförliga informationsverksamhet,
som med stöd av det utvunna materialet bedrivits. I dessa
delar har kommissionen icke ansett sig böra framställa någon anmärkning mot
säkerhetstjänsten. I vad mån det ställningstagande till nyssnämnda frågor, som
skett från regeringens sida, varit betingat av vårt lands politiska läge under
krigsåren, faller utanför kommissionens bedömande.»
Trots sina obestridliga förtjänster kan utredningen sålunda icke ensamt för
sig utgöra grundval för ett framtida historiskt bedömande av hithörande frågor
under det andra världskriget.
Däremot torde utredningen giva tillräckligt underlag för bedömandet av huru
ett upprepande av begångna misstag skall kunna undvikas.
Kommissionen synes främst hava fäst sig vid det förhållandet att den allmänna
censuren eller samfärdskontrollen hemlighållits. Vad kommissionen härutinnan
framhållit torde icke röna gensaga från något håll. I den mån telefon-, telegram-
eller postcensur än en gång skulle behöva tillgripas, måste det också
offentliggöras, att sådan censur förekommer.
Emellertid är den hemliga censuren endast en av de omständigheter, som medverkat
till kritiken av säkerhetstjänstens verksamhet. Sannolikt än allvarligare
var det förhållandet, att Kungl. Maj:t redan den 9 januari 1940 tillerkände säkerhetschefen
och vissa honom underställda befattningshavare befogenhet att
verkställa tvångsåtgärder, som enligt lag eljest tillkomme offentlig polis- och
åtalsmyndighet, samtidigt som säkerhetstjänsten och dess befattningshavare alltjämt
insveptes i hemlighet. Enligt vad kommissionen uttalat, tillkännagavs nämligen
först i januari 1943, att underståthållaren Hallgren var säkerhetschef.
Kommissionen uttalar visserligen, att redan tillskapandet av en särskild polisorganisation,
som utrustas med speciella, långt gående maktmedel och får avsevärda
medelsanslag och som dessutom hemlighållas, innebär betydande risker,
vilka ökas ju större omfattning verksamheten erhåller. Men varken detta kommissionens
uttalande eller yttrandet, att säkerhetstjänstens tillvaro borde ha
gjorts offentlig, när säkerhetstjänsten vid krigsutbrottet trädde i verksamhet,
berör problemets verkliga kärna. Klarare synes då ledamoten Branting i sin
reservation angripa frågan, när han reser spörsmålet, huruvida eu hemlig polistjänst
överhuvud låter sig inordna i ett modernt demokratiskt samhälle. Uti senare
delen av sill reservation giver herr Branting under rubriken »säkerhetstjänst
i ett demokratiskt samhälle» en värdefull sammanfattning av de huvudsakliga
synpunkter, som synas vara att anlägga på frågan.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Det må tillåtas mig att till frågans ytterligare belysande citera ett av mig den
24 januari 1946 till kommissionens ordförande avlåtet brev, däri jag i hithörande
delar yttrar:
»De offentliga civila myndigheter, vilka allmänheten trodde omhänderha bekämpandet
av dessa brott,1 voro åtminstone här i Stockholm i verkligheten försatta
ur funktion. Och vad som i dessa myndigheters förhållande till allmänheten
särskilt vållade svårigheter var den sekretess, med vilken säkerhetstjänsten
ansetts böra omgivas. Man hade til! eu början icke ens rätt att upplysa om
säkerhetstjänstens förefintlighet och än mindre att dit hänvisa dem, som av en
eller annan anledning hänvände sig till de offentliga civila myndigheterna.
Sekretessen, som väl endast under en kortare begynnelsetid var av betydelse för
brottsbekämpandet, blev sedermera en källa till missförstånd mellan allmänhet
och myndigheter.---Till sist några reflexioner av mera allmän innebörd.
Det ligger i sakens natur, att vid utomordentliga förhållanden även krävas
utomordentliga åtgärder. Jag tror, att detta skulle förståtts av allmänheten. Men
det förefaller, som om den slutliga utformningen eller avgränsningen av säkerhetstjänstens
uppgifter icke kommit att ske på det sätt, som från början varit
tänkt. Med de ursprungliga intentionerna torde väl närmast ha överensstämt, att
säkei hetstjänstens uppgifter begränsats till den speciella övervakning- och den
förbei edande- spaning, vartill särskilda nya befogenheter öppnat möjlighet under
krigstidens särskilda förhållanden. I dylikt fall skulle alltså de ordinarie
civila myndigheterna bibehållits vid sina uppgifter oförändrade och till dem
skulle säkerhetstjänsten överlämnat resultaten av sin särskilda, på ett tidigare
skede insatta verksamhet. ----Att överflyttandet av offentlig myndighets
befogenheter icke offentliggjordes, utan att tvärtom säkerhetstjänstens verksamhet
även i denna del omgavs med sekretess har skapat olika komplikationer.»
Slutligen bör komplettering ske i ett par hänseenden av kommissionens framställning
i punkt I under rubriken: »Enskilda klagomål över åtgärder från säkerhetstjänstens
sida i dess spaningsverksamhet» (sid. 311 o. ff.).
Uti betänkandet heter det bl. a.: »För kommissionen har Nothin uppgivit följande.
» Detta ordval har helt naturligt av många läsare och så även av en eller
annan tidning tolkals, som om jag varit hörd inför kommissionen. Så har icke
varit fallet. De av kommissionen åberopade uppgifterna återfinnas i ett av mig
till kommissionens ordförande avlåtet, den 24 januari 1946 dagtecknat brev,
som icke infordrats av kommissionen. Detta förhållande har sin sakliga betydelse
därutinnan, att jag ej heller förrän vid genomläsandet av kommissionens
betänkande erhållit kännedom om kommissionens material i ärendet och ej heller
förrän då sett det uttalande av säkerhetschefen, som tydligen tillmätts en
viss betydelse, nämligen »att utrikesministern efter konferens med överståthållaren
Torsten Nothin genom honom skyndsamt överlämnat brevet till mig för
de åtgärder, vartill jag kunde finna anledning». Hade jag ägt kännedom om
detta uttalande, skulle jag hava framhållit, att de brev och handlingar, som särskilt
i början av krigstiden, när allmänhetens vaksamhet mot spioneri var som
starkast, alltemellanåt ankommo till mig i tro att jag var rätt myndighet, alltid
brukade »skyndsamt» överlämnas till säkerhetschefen. 1 2
1 Tidigare har i brevet talats om spioneri och andra liknande brott.
2 Ej kurs. i brevet.
45
Kung!. Maj:ts proposition nr 270.
Det hade varit önskvärt, att mitt nyssnämnda brev fullständigare återgivits.
Jag tillåter mig bär i transumerade delar citera brevets ingress jämte ett stycke
av detsamma, som kommissionen enligt min mening bort medtaga:
»Herr Landshövdingen Riekard Sandler.
Broder!
Vid ett sammanträffande för några dagar sedan kom vårt samtal att beröra
bl. a. den brevaffär, där ett till dåvarande utrikesministern Giintner inkommet
anonymt brev kom att bliva orsaken till husrannsakan hos tre i brevet utpekade
personer.
Sedan Du därvid erfarit, vad jag kände till i saken uttalade Du det önskemålet,
att jag ville i ett till Dig ställt brev, som finge delgivas den parlamentariska
undersökningskommissionen, framföra mina synpunkter.
I anledning härav får jag meddela följande---
Några dagar senare1 fick jag veta, att de utpekade personerna varit anhållna
för förhör och att husrannsakan verkställts hos dem. Jag frågade säkerhetschefen
om det tillkommit någon ny utredning och då jag fick veta, att så icke var
fallet, uttalade jag min förundran över att han enbart på brevet vidtagit dessa
åtgärder. Säkerhetschefen motiverade då sitt förfarande ungefär därmed, att
han ansett ett dröjsmål kunna medföra sådan fara för eventuell bevisnings undanröjande,
att han måst taga risken.
Någon rådplägning med mig om denna husrannsakan har icke skett, jag visste
icke ens om densamma, förrän den redan ägt rum och varken vid det nu återgivna
eller andra samtal har säkerhetschefen till mig givit uttryck åt den mening,
att han ansett sig föranledd till åtgärder i viss riktning av den anledning,
att brevet överlämnats från utrikesministern genom mig.
Saken bör ses mot den av mig tidigare antydda allmänna bakgrunden. Kungl.
Maj:t hade å en särskild organisation, vars chef var direkt underställd Kungl.
Maj :t, överflyttat de civila myndigheternas befogenheter i vissa hänseenden.
Säkerhetschefen hade att själv bedöma och pröva det material, som från olika
håll kom in till honom. Någon rätt till direktiv från annan än Kungl. Maj:t förefanns
icke och några direktiv voro icke heller i förevarande fall avsedda.»
Att kommissionen icke kommit att medtaga denna del av min skrivelse är att
beklaga. Uteslutandet måste bero av ett förbiseende, enär det just var de av mig
härutinnan muntligen lämnade upplysningarna, som föranledde kommissionens
aktade ordförande föreslå mig att framföra dem i en skrivelse till honom. Emellertid
har den utredning, som framlagts för allmänheten, därigenom icke blivit
fullständig i vad gällde alla de i den offentliga debatten berörda personerna.
Chefen för försvarsstaben har berett förutvarande avdelningschefen vid
försvarsstabens underrättelseavdelning, överste A. F. C. Adlercreutz, samt
förutvarande avdelningscheferna vid försvarsstabens inrikesavdelning,
överste C. C. Bonde och överstelöjtnant K. E. T. Lindquist, tillfälle att yttra
sig över betänkandet.
överste Adlercreutz har bl. a. uttalat att kommissionens sammanfattande
allmänna omdömen enligt hans mening äro hållna i en positiv anda. Adlerereutz
ville särskilt framhålla kommissionens uttalanden angående över
1
D. v. s. efter (ten i kommissionens betänkande återgivna episoden med brevets överlämnande.
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 270.
vakningen av kommunisterna, vilka uttalanden enligt Adlercreutz ställdes
i en särskild belysning av den sista tidens utrikes- och inrikespolitiska händelser.
Överstelöjtnant Lindquist anför följande:
sid. 68. Jag ställer mig starkt tvivlande till uttalandet att granskningen av militärpost
från början avsetts få en även informatorisk karaktär. Som jag sett frågan
torde det i stället ha varit så, att den kontroll som anordnats i syfte att
förhindra militära underrättelsers spridande, även ledde till vissa informationer,
vilka koinmo att få viss tidigare icke avsedd betydelse.
sid. 226. Uppfattningen att huvudsyftet med en allmän censur måste vara att
förhindra spridandet av krigsunderrättelser etc. är givetvis riktig. Censuren
måste sålunda ses som en del i det förebyggande skydd som ett land organiserar
mot icke önskad informationsverksamhet (andra sådana äro t. ex. bevakning
av områden eller föremål, förbud mot obehörigt vistande inom områden av särskild
betydelse, truppens fostran till iakttagande av tystnadsplikt in. in.). Under
dessa förhållanden synes det mig icke riktigt att censuren är hemlig. Detta har
jag också under min tidigare tjänstgöring vid försvarsstaben vid upprepade tillfällen
framhållit. Uppnåendet av syftet med denna form av det förebyggande
skyddet underlättas avsevärt om censuren är känd, enär redan dess existens
avhåller det stora flertalet från att vidarebefordra eller att oförsiktigt handhava
militära underrättelser.
sid. 239. Kravet att frilysa svenskt område från all utländsk underrättelsetjänst
oavsett mot vem denna är riktad torde vara oundgängligt så länge man vill
bevara ett neutralitetssken.
sid. 323. I princip innebär det förhållandet, att försvarsstaben engagerat viss
person för inhämtande av underrättelser icke att staben kan garantera att denne
person står höjd över misstankar. Tvärt om kräver all förnuftigt organiserad
underrättelsetjänst, att de av den aktiva underrättelsesidan använda källorna
(förmedlarna m. fl.) kontrolleras genom den passiva sidan (i detta fallet genom
samverkan mellan Gbyrån- avd In och via denna Säkerhetstjänsten). Nödvändigheten
av en sådan kontroll dels ur säkerhets- dels ur ordningssynpunkt (för
att t. ex. långa tiders spaningsarbeten icke skall leda blott till egna agenter) har
jag vid upprepade tillfällen under min tjänstgöring i försvarsstaben, både som
detaljchef och avdelningschef framhållit, men ha dessa mina krav närmast betraktats
som en black om foten på den aktiva underrättelsesidan i stället för
att de bort uppfattas som ett stöd för densamma.
sid. 42f. Det hade varit att förorda att säkerhetstjänsten varit allom bekant.
Det torde ändå icke finnas någon som hyst uppfattningen att landet i detta hänseende
låg helt blottat. Motsvarande utländska organ t. ex. Secret Service, la
Sureté générale och Abwehr voro kända begrepp. Sedan bör givetvis säkerhetstjänstens
arbetsmetoder icke vara allmänt kända.
sid. k30. Den bästa 5. kolonn ett land kan skaffa inom sina gränser är frånvaron
av en säkerhetstjänst eller motsvarande organ. Rörande denna tjänsts inlemmande
i landets försvar — ty som en integrerande del i detta måste den
betraktas — kunna meningarna vara delade. Såväl det rent militära försvaret
som civilförsvaret beröras intimt av det skydd en säkerhetstjänst kan bereda
landet. Kontakten med försvaret måste därför vara mycket intim och verksamheten
måste samordnas och regleras i enlighet med landets övriga försvarsplaner.
Att inordna en säkerhetstjänst inom enbart polisram synes kunna komma
att skapa det polisvälde som enligt krigserfarenheten förr eller senare komrr''»''
i motsatsförhållande till den för krigföringen ansvariga högsta försvarsledningen.
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 270.
Överste Bonde har icke haft något uttalande att göra.
I eget utlåtande uppger chefen för försvarsstaben N. Swedlund att han
— frånsett kommissionens hemställan angående förfarandet med det vid
trafikmedelskontrollen utvunna materialet — instämmer i kommissionens
uttalanden i vad dessa angå försvarsväsendet.
Med anledning av remissen har statspolisintendenten G. Å. L. Thulin
lämnat förutvarande byråchefen vid allmänna säkerhetstjänsten, numera
byråchefen vid riksåklagarämbetet G. Persson, polismästaren E. Fontell
samt förste stadsfiskalen M. Lundqvist tillfälle att yttra sig över betänkandet.
Byråchefen Persson anför:
Betänkandet synes mig vara präglat av en allvarlig strävan till ett objektivt bedömande
av säkerhetstjänstens verksamhet och har därigenom otvivelaktigt varit
ägnat att motverka den hetsagitation, som med fullständigt bortseende från sakligt
kritiska synpunkter bedrivits mot densamma och dess utövare. Den omständigheten
att kommissionen började sin undersökning först vid en tidpunkt, då
faran för att landet skulle dragas in i krigiska förvecklingar i stort sett var överstånden,
har dock satt sina spår i åtskilliga av kommissionens uttalanden. Dessa
röja också en övervägande negativistisk inställning till de problem, varmed verksamheten
haft att brottas. Detta intryck förstärkes av en benägenhet att ge utrymme
åt detaljanmärkningar i frågor utan principiell innebörd, där felaktigheterna
varit beroende på misstag eller eventuellt missförstånd. Rättvisligen måste
dock erkännas att kommissionen trots den oförsonliga opinionens starka tryck i
allt väsentligt hävdat ett strängt sakligt betraktelsesätt. Vad som förekommit i
samband med förevarande granskningsarbete synes dock bestyrka det i och för
sig naturliga förhållandet, att en kontroll i efterhand trots de allvarligaste bemödanden
icke kan ge en fullt rättvis belysning av en i olika avseenden så komplicerad
verksamhet som säkerhetstjänsten haft att utöva. Kontrollfunktionen är
visserligen betydelsefull beträffande uppgifter av den art som det härigenom gällt
att tillgodose men den bör utövas jämsides med verksamheten eller åtminstone
under förhållanden, som erbjuda betingelser för ett bedömande ur ensartade
synpunkter.
Förste stadsfiskalen Lundqvist och polismästaren Fontell ha icke yttrat
sig.
Statspolisintendenten Thulin har för egen del förklarat att betänkandet,
frånsett spörsmålet, huruvida censurmaterialet borde bevaras eller icke —
varöver han avgivit särskilt yttrande — icke föranledde något yttrande från
hans sida.