Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

1

Nr 261.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa frågor
rörande skärgårdstrafikcn; given Stockholms slott
den 8 maj 19b8.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, dels inhämta
riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning om ändrad
lydelse av 12 g förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., dels ock föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Torsten Nilsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen upptages 1945 års skärgårdsutrednings förslag angående
skärgårdstrafikens ordnande till behandling. Beträffande utbyggnaden av
väg-, bro- och färjanläggningar samt farleder angivas i propositionen vissa
grunder för finansieringen av utredningens förslag, varvid dock ståndpunkt
icke tages till förslagens detaljer. Allmänna vägar för en sammanlagd kostnad
av 5,5 miljoner kronor skola utföras i förtur i skärgårdarna. Medel till
enskilda vägar samt till larledsarbeten förutsättas skola utgå från de ordinarie
anslagen efter angelägenhetsprövning i vanlig ordning. Frågan om
ändrade grunder för statsbidrag till enskilda vägar överlämnas till den inom
väg- och vattenhyggnadsstyrelsen pågående utredningen rörande vissa frågor
avseende den enskilda väghållningen. Statsbidrag till farledsarbeten

1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 261.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

föreslås utgå med högst 9ö % av kostnaden. I propositionen redovisas vissa
åtgärder för att underlätta anordnandet av vintervägar. Frågan om lokalisbrytningen
i skärgårdarna kommer senare att upptagas till behandling.

Skärgårdsutredningens förslag beträffande kommunikationsmedlen i skärgårdarna
bygger på tanken, att en samverkan mellan olika trafikmedel bör
komma till stånd och att åtminstone i vissa områden särskilda planer för
ordnandet av trafiken böra följas.

I propositionen föreslås, att i 12 § 1940 års förordning angående yrkesmässig
automobiltrafik m. in. intages stadgande om att tillstånd till linjetrafik
i erforderlig utsträckning bör upptaga föreskrift om skyldighet att
driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag
samt om sättet för samtrafikens bedrivande.

S. k. passbåtstrafik bör upprätthållas i allmän eller enskild drift efter
prövning från fall till fall. Hänsyn bör därvid tagas till den som driver anslutande
landtrafik. Statens väghållningsskyldighet utgör ej anledning för
staten att driva passbåtstrafik. I vissa fall kan dock statligt organ vara bäst
skickat att omhänderhava sådan trafik. De av skärgårdsutredningen förordade
grunderna för subventionering av icke statliga passbåtslinjer böra i huvudsak
följas. Subventionerna böra bestridas av anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Statliga passbåtslinjer i väg- och vattenbyggnadsverkets
regi böra redovisas över förrådsfonden, varvid kapitalkostnaderna böra
bestridas av anslaget till Flytande materiel och kostnaderna för ränta
och amortering samt underhåll och drift från det nyssnämnda bidragsanslaget.

Till understöd åt skärgårdsrederier föreslås ett anslag av 300 000 kronor.
Beträffande samtliga skärgårdsområden där subventionering kan ifrågakomma
förutsättes, att en omorganisation av trafiken skall komma till
stånd. I propositionen angivas vissa riktlinjer för denna omorganisation.
Understöd förutsättas skola utgå endast under en övergångsperiod och i fall
då ett dylikt ingripande från statens sida ej kan undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

3

Förslag1

till

Förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen den 25 oktober
1910 (nr 910) .angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 12 § förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

12 g.

Trafiktillstånd må -------övrigt lämplig.

Trafiktillstånd må-- befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk
eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
må dock meddelas
juridisk person allenast om särskilda
skäl därtill äro. Därest förhållandena
därtill föranleda, bör tillståndet
begränsas att omfatta vissa slag av
transporter eller viss kortare tid. Beträffande
linjetrafik skall, såvida ej
särskilda omständigheter till annat
föranieda, föreskrivas, att trafiken
skall framgå å viss vägsträcka.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk
eller juridisk person samt upptaga
de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
må dock meddelas
juridisk person allenast om särskilda
skäl därtill äro. Därest förhållandena
därtill föranleda, bör tillståndet
begränsas att omfatta vissa slag av
transporter eller viss kortare tid. Beträffande
linjetrafik skall, såvida ej
särskilda omständigheter till annat
föranleda, föreskrivas, att trafiken
skall framgå å viss vägsträcka. Tillstånd
till linjetrafik bör i erforderlig
utsträckning upptaga föreskrift om
skyldighet att driva samtrafik med
anslutande järnvägs-, spårvägs- eller
sjötrafikföretag samt om sättet för
samtrafikens bedrivande.

Denna förordning träder i kraft
dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Nilsson, vissa frågor rörande skärgårdstrafiken samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts den 21 juli 1938 givna bemyndigande tillkallade
dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet sakkunniga för
att inom departementet biträda med utredning rörande skärgårdarnas behov
av förbättrade kommunikationer och möjligheterna för tillgodoseende av
detta behov. Dessa sakkunniga, vilka antogo namnet 1938 års skärgårdsutredning,
avgåvo sedermera ett betänkande i två delar med förslag i fråga
om förbättrade kommunikationer i skärgårdarna (SOU 1939: 34 och
1940:15).

över betänkandet avgåvos yttranden av ett antal myndigheter, kommuner
och sammanslutningar. På grund av olika omständigheter kom utredningens
förslag att genomföras endast i mycket begränsad omfattning.

Genom beslut den 29 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med fortsatt utredning rörande skärgårdarnas behov av förbättrade
kommunikationer. Med stöd härav uppdrog departementschefen
samma dag åt landshövdingen O. E. Nyländer, marindirektören C. C.son
Böös, numera regeringsrådet E. L. Eckerberg, numera direktören A. Lindencrona,
disponenten K. A. M. J. Martin, vägdirektören J. R. A. Södergren samt
direktören B. Thorburn att verkställa den avsedda utredningen. Tillika uppdrogs
åt Nyländer att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Sedan Eckerberg på därom gjord framställning entledigats, uppdrog departementschefen
den 7 september 1945 åt numera statssekreteraren E. C. E.
Engelstedt att såsom sakkunnig biträda med utredningen.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1.945 års skårgårdsutredning,
avgåvo den 3 februari 1948 ett betänkande angående skärgårdstrafiken m. m.
(SOU 1948: 10).

över betänkandet i dess helhet ha remissyttranden avgivits av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, järnvägs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

5

styrelsen, luftfartsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Hallands, Blekinge, Kalmar,
Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Gävleborgs, Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län samt av svenska teknologföreningen. Till
kommerskollegium ha inkommit yttranden från de berörda handelskamrarna
samt vissa sjöfartsorganisationer, men kollegium har ännu ej avgivit
eget yttrande.

Vidare ha generalpoststyrelsen, biltrafiknämnden, statens sakrevision och
chefen för marinen efter remiss yttrat sig i speciella frågor, varjämte Riksförbundet
landsbygdens folk inkommit med en skrift.

Allmänna synpunkter.

1945 års skärgårdsutredning.

Befolkningsutveckling. Skärgårdsbefolkningen i rikets kustlän uppgick
vid slutet av år 1945 till omkring 62 600 personer eller knappt 1 % av rikets
folkmängd. Av invånarantalet belöpte i runda tal 37 400 eller nära 60 % på
Göteborgs och Bohus län, 12 400 eller nära 20 % på Stockholms län och
5 300 eller drygt 8,5 % på Blekinge län. I runt tal 88 % av skärgårdsbefolkningen
var sålunda bosatt i nämnda tre län. Befolkningsutvecklingen är vikande
och invånarantalet har under tiden 1937—1945 minskat med omkring
6 %.

Framför allt under sommarmånaderna vistas ett stort antal fastlandsbor
under kortare eller längre tid i skärgårdarna. Enligt undersökningar, verkställda
år 1945, uppgick antalet sommargäster i hela Bohuslän till omkring
100 000 per år och i Stockholms skärgård räknar man på grundval av gjorda
undersökningar med att antalet sommargäster åren närmast före kriget
översteg nämnda siffra. På grund av semesterförmånernas utvidgning under
senare år och friluftsrörelsens utveckling anses en fortgående ökning
av sommargäst- och turistfrekvensen i skärgårdarna vara att förvänta.

Minskningen av den i skärgårdsområdena boende befolkningen har understundom
angivits vara eu följd av bristfälliga kommunikationer. Utredningen
har dock för sin del ej kunnat finna tillräckligt stöd för antagandet, att
man enbart genom kommunikationsförbättringar skulle kunna uppnå befolkningspolitiska
syften. Enligt utredningens mening torde i själva verket
de näringspolitiska förhållandena samt bebyggelseplaneringen i skärgårdsområdena
ha haft avgörande betydelse för den hittillsvarande befolkningsutvecklingen.
Då det ej ingått i utredningens uppdrag att undersöka, vilka
åtgärder som böra vidtagas för alt förbättra skärgårdsbefolkningens ekonomiska
förhållanden i allmänhet, har utredningen ej närmare ingått på dessa
spörsmål. Utredningen har emellertid framhållit det angelägna i att dessa
frågor ägnas fortlöpande uppmärksamhet av vederbörande offentliga organ
och att, då så befinnes påkallat, näringsundersökningar verkställas för särskilda
områden.

G

Kungl. Muj:ts proposition nr 261.

Kommunikationsbehov. Såväl i skärgårdarna som i andra delar av landet
föreligga allmänt uttalade önskemål om förbättring av kommunikationsförhållandena
snarast möjligt. I fråga om skärgårdarna har dessutom gjorts
gällande, att dessa skulle i jämförelse med stora delar av fastlandet vara
eftersatta i kommunikationsliänseende och att särskilda åtgärder skulle vara
påkallade för att häva denna eftersalthet. 1945 års skärgårdsutredning vitsordar
riktigheten av denna uppfattning. Visserligen torde det, enligt utredningen,
knappast vara möjligt att rent siffermässigt genom jämförelser mellan
olika landsdelar påvisa, att en dylik eftersatthet föreligger för skärgårdarnas
del. Enligt utredningens mening föreligga emellertid i skärgårdarna
särskilda förhållanden, som kunna åberopas till stöd för att särskilda åtgärder
böra vidtagas.

Redan 1938 års sakkunniga ansågo sig kunna konstatera, att storleken av
det allmännas insatser på kommunikationernas område starkt varierade
inom olika jämförelseområden. 1945 års skärgårdsutredning har också vid
sin genomgång av inventeringsmaterialet samt under studieresor i skärgårdarna
funnit detta bekräftat. Det allmänna vägnätet på öarna är sålunda,
om man undantar vissa större mera fastlandsbetonade Öar såsom Orust och
Tjörn, mycket svagt utvecklat och på sina håll helt obefintligt. Detta förhållande
har, enligt utredningen, måhända icke varit förbundet med större olägenheter
under en tid, då reguljära ångbåtslinjer angjorde de flesta bebyggelsecentra
på skärgårdsöarna. I och med ångbåtstrafikens successiva tillbakagång
inom vissa skärgårdsområden och trafikens koncentration till
vissa huvudbryggor ha de inre kommunikationerna på öarna erhållit ökad
betydelse framför allt för den jordbrukande befolkningen. För fiskarbefolkningens
del har, i samband med att fiskarnas båtar specialiserats för fiske,
behovet att anlita reguljära förbindelser ökat. Slutligen framhålles, att de
lokala förbindelserna ökat i betydelse i samband med de samhälleliga uppgifternas
ökade vikt och tillkomsten av olika sociala välfärdsanordningar.
Utredningen har på grundval av dessa överväganden och sina erfarenheter
kommit till den uppfattningen, att den allmänna väghållningen liksom den
enskilda är behäftad med betydande brister på många skärgårdsöar. Detta
gäller främst vägförbindelserna till ångbåtsbryggorna, till de kommunala
inrättningarna (kommunalhus, skolor, hembygdsgårdar m. m.) samt mellan
olika bebyggelseområden.

Den omständighet som enligt utredningens mening på elt avgörande sätt
berättigar till påståendet, att skärgårdarna äro eftersatta i kommunikationshänseende
är de reguljära, lokala ångbåtsförbindelsernas obestridliga
tillbakagång inom vissa områden. Denna tillbakagång har tagit sig uttryck
däri, att vissa rederiföretag nödgats helt nedlägga sin rörelse eller inskränka
densamma genom indragning av vissa linjer och bryggor antingen helt eller
under lågsäsonger. Även en relativ tillbakagång har ägt rum därigenom
att rederierna ofta ej kunnat erbjuda sådana förbättringar beträffande
snabbhet och modernitet som landtrafikmedlen successivt utvecklat. Kraven
på förbättringar i sistnämnda hänseende torde dock, enligt utredningen, i

7

Kungl. Alaj:ts proposition nr 261.

flertalet fall framställas av trafikanterna från fastlandet, medan skärgårdsbefolkningens
främsta intresse helt naturligt varit tryggandet av kommunikationernas
fortbestånd. I vissa fall har kompensation för denna tillbakagång
erhållits genom väg- och färjförbindelser till öarna och även genom tillkomsten
av hamnar och andra anläggningar för sjötrafikens främjande.
Detta är framför allt fallet inom de delar av den bohuslänska skärgården,
vilka lätt kunnat landförbindas. I andra fall kvarstår emellertid denna eftersatthet.
I den mån önskemål i en sådan situation framställas, att öarna, såvitt
detta är möjligt, få väg- och färjförbindelser till fastlandet eller få
möjlighet att begagna kombinerade transporter först med båt till närmaste
anslutningspunkt till det allmänna vägnätet på fastlandet och därefter med
bil eller buss till huvudorten, föreligger enligt utredningens mening ett för
skärgårdarna speciellt kommunikationsproblem. Det kan i sådana fall vara
motiverat, att särskilda åtgärder vidtagas såväl för öppnandet av nya kommunikationsleder
som för anordnande av kombinerad trafik på befintliga
och nya kommunikationsleder eller förbättring av den befintliga båttrafiken.

I detta sammanhang framhåller utredningen, att de geografiska förhållandena
i skärgårdarna äro sådana, att särskilda åtgärder kunna vara erforderliga
för att lösa uppkommande transportsvårigheter. Utredningen tänker
därvid närmast på isvintertrafikens speciella problem, vilka icke alltid
kunna lösas genom direkta kommunikationsförbättringar utan påkalla beredskapsåtgärder,
exempelvis i fråga om isbrytning, sjuktransport m. m.

Vid bedömandet av skärgårdarnas kommunikationsbehov bör, enligt utredningens
mening, hänsyn även tagas till att de sociala och kulturella förmåner,
som i ökad omfattning åtnjutas av fastlandsbefolkningen, icke i
samma utsträckning kommit skärgårdarnas befolkning till del. Detta kan
visserligen bero på skärgårdskommunernas ofta ringa storlek och obetydliga
skatteunderlag; en förbättring kan härvidlag tänkas inträda efter en
blivande ändring av den kommunala indelningen i riket. Skärgårdsutredningen
anser, att i många fall nyssnämnda förmåner kunna tillföras skärgårdsbefolkningen
endast genom en förbättring av kommunikationerna. Eu
sådan förbättring kan, enligt utredningen, i viss mån även framstå såsom
en skälig kompensation för bristerna i socialt och kulturellt hänseende.

Yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framållit, att styrelsen är väl medveten
om att skärgårdarnas kommunikationer äro i behov av förbättringar.
Även om vissa betydelsefulla åtgärder redan kommit till stånd, återstår ännu
mycket att göra för att skärgårdarnas kommunikationsproblem skola
anses tillfredsställande lösta.

Kommunikationernas utveckling å fastlandet och i skärgårdarna har tidvis
gått efter skilda linjer.

Före bilismens genombrott ha, enligt styrelsen, skärgårdarna gynnats av
ulvecklingen i varje fall i jämförelse med landsändar, som icke haft tillgång

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

till järnvägar eller vattenvägar. Sedermera har förhållandet hlivit det omvända
beroende på de större svårigheterna — framför allt med hänsyn till
kostnaderna — att tillgodose vägbehoven i skärgårdarna än på fastlandet.
Skärgårdarna torde överhuvudtaget icke kunna tillgodogöra sig bilismens
fördelar på samma sätt som landet i övrigt. Genom lämpliga kombinationer
av sjö- och landsvägstransporter bör dock detta handikap kunna minskas,
och genom att i många fall betrakta de investeringar, som erfordras för utbyggnad
av önskade vägförbindelser i skärgårdarna, som ett av utvecklingen
framtvingat subventionsbehov, bör skärgårdarnas trafikproblem kunna lösas
på ett tillfredsställande sätt.

Statskontoret framhåller, att man vid ett bedömande av skärgårdens behov
av kommunikationsleder jämväl bör beakta, att skärgården — i motsats
till många andra avsides belägna bygder — har vattenvägar och att
största delen av befolkningen torde förfoga över motordrivna båtar, medan
däremot fordon för vägtrafik förekomma mer sparsamt. Det är därför helt
naturligt, att vägar icke ha byggts i samma omfattning i rikets skärgårdar,
som på fastlandet. Denna omständighet lärer enligt statskontoret heller
icke i och för sig kunna tagas till intäkt för ett forcerat vägbyggande på
öarna.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att skärgårdsutredningens undersökningar
visa, att befolkningsutvecklingen i skärgårdsområdena i stort sett
varit vikande, samt att kvinnounderskottet i de yngre åldrarna är särskilt
markant och i allmänhet större än på landsbygden i övrigt. Om detta förhållande
blir bestående kan otvivelaktigt en ytterligare befolkningsminskning
förutses. Det är angeläget, att särskilda åtgärder vidtagas för att motverka
en sådan utveckling. Främst bör enligt styrelsens uppfattning eftersträvas
att göra arbetsförhållandena lättare och trivsammare samt att öka
trivseln och säkerheten för de i skärgårdarna boende. Ehuru såsom utredningen
visat goda kommunikationer icke obetingat medföra en förbättring
av befolkningsutvecklingen, äro dock kommunikationsförbättringar i kombination
med andra åtgärder av antydd art, som från samhällets sida kunna
vidtagas, av största betydelse för skärgårdskommunernas befolkning och
näringsliv. Förbättrade kommunikationer i skärgårdarna är av särskild betydelse,
med hänsyn till att båtförbindelserna under senare år i viss mån försämrats.
Styrelsen vill med hänsyn härtill i princip tillstyrka, att de av utredningen
föreslagna åtgärderna genömföras.

Länsstyrelserna, liksom de av länsstyrelserna hörda lokala myndigheterna
och sammanslutningarna, ha i sina yttranden, i den mån de berört
spörsmålet, understrukit att ett behov av förbättrade kommunikationer föreligger
i skärgårdarna.

Sveriges allmänna sjöfartsförening har uttalat, att det icke torde ha påvisats,
att befolkningen i den yttre skärgården skulle, i jämförelse med
andra landsdelars innebyggare som befinna sig i liknande avlägset läge, vara
väsentligen eftersatt i kommunikationsavseende. Att ett sådant eftersät -

Kungi. Mcij:ts proposition nr 261.

9

tande skulle föreligga kan sålunda, enligt föreningens mening icke åberopas
såsom en grund som i och för sig bör föranleda att särskilda åtgärder
vidtagas. Föreningen framhåller emellertid det betydelsefulla i att stärka
tendenserna hos skärgårdsbefolkningen att kvarstanna inom sitt bosättningsområde,
icke minst med tanke på att skärgårdsbefolkningen traditionellt
lämnar ett utmärkt och synnerligen välbehövligt tillskott till sjöfartens
rekrytering och att en avfolkning av skärgården skulle från försörjnings-,
bevaknings- och andra synpunkter vara att beklaga. Det i betänkandet
eftersträvade syftemålet kan därför enligt föreningen ej i och för sig
anses som annat än lovvärt.

Departementschefen.

Kommunikationsförhållandena i landets skärgårdar ha sedan lång tid
tillbaka varit föremål för uppmärksamhet och utvecklingen har vid flera
tillfällen tagit en sådan vändning att särskilda utredningar ansetts påkallade.
Den första större utredningen tillsattes 1938 och dess resultat ha sedermera
överarbetats av 1945 års skärgårdsutredning.

Båda dessa utredningar ha kommit till den uppfattningen, att skärgårdarna
äro eftersatta i koinmunikationshänseende och att särskilda åtgärder
äro påkallade för att häva denna eftersatthet. Denna uppfattning delas
—• med något undantag — av samtliga i ärendet hörda remissmyndigheter.

Det är enligt min mening tydligt, att kommunikationsförhållandena i
skärgårdarna lämna mycket övrigt att önska. På vägväsendets område föreligga
sålunda i skärgårdarna liksom på fastlandet stora behov. Såsom 1945
års skärgårdsutredning framhållit har emellertid utvecklingen i skärgårdarna
fått en särskild prägel genom dessa områdens beroende av båtförbindelser.
Härvid har å ena sidan gjorts gällande, att skärgårdarna varit
gynnade, därigenom att havets väg alltid stått öppen för befolkningen och
att även den tekniska utvecklingen möjliggjort förbättrade transporter. Å
andra sidan har just den omständigheten att trafiken till och från skärgårdarna
måst gå över vattnen och vintertid delvis över skärgårdsisarna även
medfört särskilda svårigheter. Obestridligt är, att den tekniska utvecklingen
icke annat än i mycket ringa utsträckning berört den reguljära båttrafik,
varav såväl skärgårdarnas som fastlandets befolkning huvudsakligen
är beroende. I själva verket har ångbåtstrafiken såväl kvantitativt som
kvalitativt — med få undantag — under de senaste decennierna präglats
av tillbakagång. Denna tillbakagång är så mycket mera påtaglig som utvecklingen
på fastlandet under samma lid varit den motsatta.

Av de verkställda utredningarna — vilka i denna del bestyrkas av remissmyndigheternas
yttranden — synes framgå, att nu antydda omständigheter
tidigare icke vunnit tillräckligt beaktande vid planläggningen av åtgärder
från det allmännas sida på kommunikationsväsendets område och att icke
heller trafikföretagarna förmått anpassa sig efter utvecklingens krav. Jag
är därför beredd tillstyrka, att inom en lämpligt avvägd ram särskilda åt -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

gärder vidtagas för att förbättra kommunikationslederna i skärgårdarna
samt medverka jämväl till åtgärder i syfte att förbättra sjötrafiken i dessa
områden.

De kommunikationsfrågor, som föreligga i skärgårdarna, äro delvis av
rätt komplicerad natur, och en lösning torde kräva, att de ses i sammanhang
med varandra såsom led i en trafikplanering för större eller mindre
områden. 1945 års skärgårdsutredning har också sökt uppgöra vissa planer
för trafikens framtida ordnande i de större skärgårdsområdena. Ehuru det
icke är vare sig möjligt eller lämpligt att i detta sammanhang taga ståndpunkt
till förslagens detaljer, har jag likväl ansett mig böra i det följande
angiva vissa allmänna riktlinjer, efter vilka det fortsatta arbetet på detta
område bör bedrivas.

Av det föreliggande betänkandet och de däröver avgivna remissyttrandena
framgår vidare, att frågan om skärgårdstrafikens ordnande föranlett
såväl meningsskiljaktigheter av principiell natur som faktiska motsättningar
mellan olika intressen. Det torde därför vara nödvändigt, att redan
på detta stadium vissa principspörsmål upptagas till behandling, för att
icke det praktiska arbetet skall behöva hindras av oklarhet om statsmakternas
inställning till desamma.

Såsom 1945 års skärgårdsutredning påpekat äro kommunikationsförhållandena
i skärgårdarna endast en av de faktorer som påverka befolkningsutveckling,
levnadsförhållanden och näringsliv i dessa områden. Det synes
som om den ofta betydande folkminskningen i skärgårdarna har ett starkt
samband med de strukturella förändringarna i näringslivet i dessa områden.
Såsom skärgårdsutredningen framhållit är det av vikt att dessa frågor ägnas
fortlöpande uppmärksamhet och att, då så befinnes påkallat, näringsundersökningar
verkställas för särskilda områden. Jag förutsätter, att vederbörande
offentliga organ —■ bl. a. lantbruksnämnderna, hushållningssällskapen
och företagsnämnderna — komma att följa dessa frågor.

Skärgårdarnas kommnnikationsleder in. m.

1945 års skärgårdsutredning.

Allmänna och enskilda vägar. Till 1945 års skärgårdsutredning ha anmälts
önskemål om nya och förbättrade väg-, bro- och färjförbindelser i
skärgårdarna för en sammanlagd kostnad (vid prisläget hösten 1946) av
omkring 47 miljoner kronor. Av detta belopp falla cirka 24 miljoner kronor
på anläggningar, som väsentligen tjäna Orusts och Tjörns kommunikationsbehov.
En av utredningen företagen ungefärlig fördelning av vägföretagen
på allmänna och enskilda intressen visar, att omkring 45 miljoner
kronor belöpa på de förra och 2 miljoner kronor på de senare. Kostnaderna
för detta program uppgå till 700—800 kronor per person av hela
skärgårdsbefolkningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

IL

Emellertid kominer endast en del av skärgårdsbefolkningen att beröras
av de föreslagna förbättringarna av vägnätet och det visar sig vid en detaljgranskning,
att kostnaderna i varje särskilt fall variera kraftigt. Vid bedömandet
av totalkostnaden för programmet måste, enligt utredningen, även
beaktas, att skärgårdsbefolkningen utgör mindre än 1 procent av rikets hela
folkmängd och något mera än 1,6 procent av dess landsbygdsbefolkning.
''Till jämförelse må nämnas, att medelsanvisningen å riksstaten för budgetåret
1947/48 till bygdevägsändamål stannade vid omkring 15 miljoner kronor
för hela riket. Även om skärgårdarna skulle vara avsevärt eftersatta
i fråga om vägkommunikationer i jämförelse med fastlandet, anser utredningen
det uppenbart, att de vid utredningens inventering framkomna kommunikationsbehoven
kunna bli tillgodosedda först under loppet av en längre
tidrymd och att endast vissa äro av den kvalificerade beskaffenhet att
de skola kunna tillgodoses med förtursrätt framför andra kommunikationsbehov
i landet. Utredningen har därför företagit en gradering av de olika
kommunikationsbehoven efter angelägenhet.

Beträffande angelägenhetsgraderingen framhåller utredningen, att genom
den i samband med vägväsendets förstatligande tillkomna nya väglagstiftningen
en sådan ordning för prövningen av vägbyggnadsfrågor tillskapats
att vägbehoven i landet skola tillgodoses på ett rättvist och likformigt
sätt. Med hänsyn härtill kan enligt utredningen ifrågasättas, huruvida
behov föreligger att genom extraordinära åtgärder tillgodose skärgårdarnas
vägbehov särskilt. Utredningen har emellertid för sin del funnit, att sådana
åtgärder äro motiverade med hänsyn till de särskilda förhållanden,
som påverka kommunikationsbehoven i skärgårdarna.

Utredningen har indelat de allmänna vägbehoven i tre grupper. Den första
omfattar sådana företag, vilka redan upptagits i flerårsplan och som
alltså skola erhålla medelstilldelning i den turordning flerårsplanen angiver.
Den andra gruppen omfattar företag, vilka utredningen ansett vara av
den angelägenlietsgrad att företagens utförande ej bör vara beroende av
den medelstilldelning som framdeles kan komma att lämnas i flerårsplanerna.

Utredningen förordar, att de till grupp 2 bänförliga arbetena, efter utredning
i den ordning vägstadgan föreskriver, injämkas i flerårsplanerna
i den omfattning särskilt anvisade medel kunna komma att medgiva eller
att en särskild flerårsplan upptagande dessa vägar upprättas och finansieras
av sådana medel.

Utredningen föreslår, att sådana allmänna vägar i skärgårdarna för eu
sammanlagd kostnad av i runt tal 5,s miljoner kronor, varav 4,4 miljoner
kronor belöpa på nyanläggningar och l,i miljon kronor på ombyggnader,
skola ulföras i förtur. Kostnaderna böra enligt utredningen bestridas av
sjätte huvudtitelns anslag liil Nyanläggning av bygdevägar och Ombyggnad
av bygdevägar och ödebygdsvägar samt fördelas på en femårsperiod.

Dä ifrågavarande vägar enligt utredningens mening äro av den angelägenhetsgrad
att de redan tidigare borde ha upptagits i flerårsplan, ehuru

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

delta av brist på medel ej varit möjligt, böra hinder ej möta att autoinobilskattemedei
användas för ändamålet.

Till den tredje gruppen av arbeten har utredningen fört i första hand
sådana arbeten, vilka visserligen 1''å anses angelägna men beträffande vilka
den vanliga behovsprövningen vid upprättande av flerårsplaner ansetts kunna
avvaktas. rl ill denna grupp ha även förts sådana arbeten, vilkas realiserande
är beroende av att exempelvis andra väganläggningar på öarna eller
på fastlandet först måste utföras eller att vissa dispositioner vidtagas av
militära myndigheter. Förhållandena kunna också vara sådana, att man
först längre fram kan påräkna ett så stort trafikunderlag, att en anläggning
framstår såsom tillräckligt motiverad. Icke heller ha exploateringsintressena
ansetts kunna givas prioritet. Beträffande utredningens ståndpunktstagande
i varje särskilt fall må hänvisas till betänkandet, Bilaga 1. Utredningen
förutsätter, att dessa vägarbeten skola utföras efter prövning i vanlig
ordning.

De enskilda vägbehoven i skärgårdarna har utredningen ansett böra tillgodoses
samtidigt med vägbehoven på fastlandet efter prövning av vederbörande
länsstyrelse från fall till fall. Utredningen föreslår, alt sjätte huvudtitelns
anslag till Bidrag till byggande av enskilda vägar förstärkes på sådant
sätt, alt de enskilda skärgårdsvägar, vartill utredningen tillstyrkt statsbidrag,
kunna erhålla sådant ulan längre tids väntan efter det att ansökan
därom gjorts.

1 syfte att underlätta tillkomsten av enskilda vägar i fall då särskilda
svårigheter föreligga föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t skall äga att
efter prövning i varje särskilt fall bevilja statsbidrag upp till 90 procent av
den beräknade byggnadskostnaden mot för närvarande högst 75 procent.
Utredningen föreslår vidare, att statsbidrag till underhåll av enskilda vägar
skall kunna utgå även i fall, då väg ej har karaktären av farväg, exempelvis
till cykeistigar och isbroar, som ej äro framkomliga för vanlig körtrafik.

Hamnar och farleder. I fråga om hamnar och farleder föreslår utredningen,
att arbeten lör en sammanlagd kostnad av 650 000 kronor utföras i skärgårdarna
under loppet av en femårsperiod. Statens bidrag till de statsunderstödda
farlederna föreslås höjt till högst 90 procent.

Kommunikationslederna vintertid. Skärgårdsutredningen framhåller behovet
av vintervägar över skärgårdsisarna under tider, då möjligheterna atl
upprätthålla båttrafik upphör.

För inrättande av särskild (allmän) vinterväg erfordras enligt
6 § väglagen, att vägen prövas nödig för den allmänna samfärdseln
eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för det allmänna. Frågor om inrättande
av särskild vinterväg skola handläggas enligt vägstadgan i samma
ordning som stadgas för förändring av enskild väg till allmän. Det slutliga
avgörandet i dessa frågor ligger hos Kungl. Maj :t. Det förekommer emellertid
situationer, då omedelbara åtgärder kunna vara påkallade och icke böra
uppskjutas i avbidan på den författningsmässiga handläggningen av såda -

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

13

na vägärenden. Utredningen anser därför lämpligt, att vederbörande länsstyrelser
på förhand erhålla ett generellt bemyndigande att, i avbidan på
beslut om inrättande av särskild vinterväg eller eljest, då särskilda förhållanden
därtill föranleda, förordna, att vinterväg skall tills vidare under viss
tid, förslagsvis högst sex månader, anordnas genom det allmännas försorg.
Länsstyrelserna (vägförvaltningarna) böra vidare bemyndigas att för bestridande
av kostnaderna för hållande av sådana vintervägförbindelser taga i
anspråk anslaget till Vägunderhållet.

Kostnaden för anordnande av enskilda vintervägar är enligt
skärgårdsutredningen ofta ej stor och underhållet torde i allmänhet icke
heller vara särskilt betungande. Då vinterväg korsar öppen farled, kunna
emellertid dyrbarare anordningar bliva erforderliga, nämligen s. k. isbroar.
Till kostnaden för anskaffande av sådana broar kan emellertid utgå statsbidrag
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 3 december 1943 (nr 800)
angående statsbidrag till enskild väghållning. Bidrag till kostnaderna för
underhåll av sådana isbroar, vilka ej äro framkomliga för vanlig körtrafik,
kan däremot ej utgå med hänsyn till vissa uttalanden i motiven till nyssnämnda
statsbidragsförfattning. Vid bifall till den av utredningen förordade
utvidgningen av området för beviljande av underhållsbidrag till enskilda
vägar skulle emellertid för framtiden statsbidrag kunna utgå jämväl
till underhållet av isbroar, som icke äro framkomliga för körtrafik, om
förutsättningar i övrigt föreligga härför.

Utredningen förordar slutligen, att staten i ökad omfattning medverkar vid
lokalisbrytningen i skärgårdarna.

Utredningens förslag beträffande skärgårdarnas kommunikationsleder
in. in. utmynnar i en hemställan

att vid den fortsatta utbyggnaden av skärgårdarnas kommunikationsleder
av utredningen angivna väg-, bro- och färjanläggningar samt farledsarbeten
måtte utföras under loppet av en femårsperiod samt att för ändamålet följande
belopp må ställas till förfogande under nedan angivna anslagsrubriker:

Nyanläggning av bygdevägar...................... 4 400 000 kronor,

Ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar ...... 1 100 000 kronor,

Säkerhetsanstalter för sjöfarten.................... 30 000 kronor,

Bidrag till byggande av farleder.................... 400 000 kronor,

Byggande av farleder ............................ 200 000 kronor;

att gällande bestämmelser om statsbidrag till byggande och underhåll av
enskilda vägar samt till byggande av farleder måtte ändras i enlighet med
vad utredningen föreslagit; samt

att staten i ökad omfattning lämnar sin medverkan till anordnande av
vintervägar och till lokalisbrytning i skärgårdarna.

Särskilt yttrande.

I ett till skärgårdsutredningcns betänkande fogat särskilt yttrande har ledamoten
av utredningen, Lindencrona, beträffande det föreslagna vägprogrammet
anfört i huvudsak följande.

1-1

Kungl. J\lcij:ts proposition nr 261.

I Sverige bör i eu nära framtid anläggas eller ombyggas vägar för en kostnad
av storleksordningen 1 miljard kronor, vilket vid en ändring av arbetsmarknadsläget
har en utomordentlig betydelse och kan göras fullt räntabelt
nationalekonomiskt sett. De av utredningen föreslagna investeringarna tillhöra
i huvudsak icke denna kategori. Emellertid har jag genom det av utredningen
förebragta materialet redan på ett tidigt stadium kommit till den
uppfattningen, att skärgårdsområdena på grund av olika omständigheter
satts i efterhand på ett sådant sätt, att man under, säg en femårsperiod, borde
förstärka de i flerårsplanerna för berörda områden avsatta medlen med
ett belopp motsvarande ungefär det vartill utredningen kommit eller omkring
5 miljoner kronor.

Yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har vid sin genomgång av de av utredningen
föreslagna väganläggningarna uppmärksammat, att i vissa fall sådana
förhållanden synas föreligga, vilka torde kunna påverka frågan, huruvida
anläggningarna böra vara allmänna. Styrelsen har emellertid ansett sig
icke nu böra taga ställning härtill, enär styrelsen förutsätter, att företagen
i vanlig ordning bliva föremål för prövning enligt vägstadgans föreskrifter.

Styrelsen anser sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag beträffande
finansieringen av utredningens vägprogram under motivering att företagen
i skärgårdarna icke böra förskjuta mera angelägna företag i övriga delar
av landet.

Med hänsyn till det ofantliga vägbehov som för närvarande föreligger, anser
styrelsen det över huvud icke riktigt att automobilskattemedel tagas i
anspråk för att giva en viss kategori av vägar eu förmånsställning på övriga
vägars bekostnad. Styrelsen åberopar i detta sammanhang vad 1947 års
statsutskott (utlåtande nr 6, s. 26) uttalat beträffande ett motionsvis väckt
förslag om särskilt anslag för byggande av bygdevägar i de norrländska
länen.

Därest sådana särskilda skäl anses föreligga, att medel böra utgå till skärgårdsföretagen
tidigare än vad som är betingat vid en jämförelse med övriga
företags angelägenhet, vill styrelsen icke motsätta sig att ett särskilt anslag,
som icke avräknas mot automobilskattemedel, anvisas.

Vad beträffar den av utredningen förordade förstärkningen av anslaget
till Bidrag till byggande av enskilda vägar, framhåller styrelsen, att man
genom en förstärkning av anslaget knappast lärer kunna skapa garantier
för att behovet av enskilda vägar i skärgårdarna snabbare tillgodoses. Med
nuvarande finansieringsgrunder för vägväsendet kommer detta därjämte
att medföra en enligt styrelsens förmenande otillfredsställande avvägning
av anslagen.

Frågan om en höjning av statsbidragsprocenten till byggande av enskilda
vägar liksom det av utredningen berörda spörsmålet om viss utvidgad rätt
till underhållsbidrag för enskilda vägar bör överlämnas till den inom styrelsen
gemensamt med skogsstyrelsen pågående utredningen rörande vissa
frågor avseende den enskilda väghållningen.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 261.

15

Utredningens förslag i vad avser hamnar och farleder in. in. har ej föranlett
något uttalande från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida i vidare
män än att styrelsen förklarat sig dela utredningens uppfattning rörande
önskvärdheten av en förenkling av bidragsverksamheten och formerna för
inedelsanvisningen till farledsändamål. En omarbetning av gällande författningar
är enligt styrelsen påkallad men bör anstå i avbidan på de förslag
som 1944 års hamnutredning kan komma att framlägga.

Beträffande handläggningen av frågor om inrättande av vintervägar i
skärgårdarna samt bestridandet av kostnaderna för sådana vägar anför styrelsen
följande.

Styrelsen erinrar om den möjlighet som gällande väglag innehåller —
och vilken även tillämpats — att beslut meddelas om inrättande av särskild
vinterväg även i fall, då isförhållandena mera sällan äro sådana, att särskild
vinterväg kan förekomma. Föreligger sålunda ett beslut om inrättande
av särskild vinterväg, kan och skall sådan ordnas, när isförhållandena
så medgiva. Med hänsyn till att nyvunna erfarenheter torde finnas i
kustlänen om isförhållanden även under stränga vintrar, torde vintervägsfrågorna
kunna lösas i dessa områden. Styrelsen har därför för avsikt att
föranstalta om en inventering av behovet av särskilda vintervägar i nämnda
län och om den utredning, som erfordras, för att beslutet skall kunna
meddelas på sätt nyss sagts.

Vid nu nämnda förhållanden synes något generellt bemyndigande för
länsstyrelsen att besluta om inrättande av särskilda vintervägar på sätt utredningen
föreslagit ej erforderligt.

Beträffande vägförbindelser vintertid, för vilka förutsättning ej föreligger
om inrättande som särskild vinterväg, torde hinder ej möta, att i vissa
fall statsbidrag från anslaget till Bidrag till underhåll av enskilda vägar
beviljas till hållande av sådan vägförbindelse, även om detta endast enstaka
år skulle bliva aktuellt. I sådana fall då behov av vägförbindelse vintertid
i skärgården uppkommer, bör vägväsendet — i den mån det är möjligt
med hänsyn till den allmänna väghållningen — kunna ombesörja detta
såsom tjänst åt utomstående. I de fall ett omedelbart ingripande kan bliva
erforderligt innan frågan om kostnadernas bestridande blivit utredd, bör
länsstyrelse kunna uppdraga åt vägförvaltning att utföra arbetet. Det bör
då ankomma på länsstyrelsen att ordna frågan om medel till täckande av
de av vägförvaltningen förskotterade kostnaderna.

Statskontoret uttalar, att i den mån vägar anses höra byggas, måste kraven
på vilka vägar som skola betraktas som allmänna göras väsentligt
strängare än utredningen synes ha förutsatt. Ämbetsverket framhåller, att,
sedan vägväsendet numera förstatligats, skyldigheten att bygga och underhålla
allmän väg åvilar staten; ett åliggande, som i fråga om underhållet —
t. ex. snöplogning vintertid — av glest trafikerade skärgårdsvägar kan befaras
bliva oskäligt kostsamt och betungande. Vid ett ståndpunkttagande till
spörsmålet när vägföretagen skola komma till utförande bör jämväl beaktas
vad reservanten i kommittén Lindencrona framhållit, nämligen att räntabla
vägarbeten för eu kostnad av omkring en miljard kronor vänta på alt
bli utförda. I detta läge förefaller det statskontoret kunna ifrågasättas, om
icke kommuner och övriga ortsintressenter, därest de önska ett förbätt -

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

rande i förtur av ortens vägförhållanden, i någon män borde bidraga till
kostnaderna härför.

Beträffande frågan om ändring av statsbidragsgrunderna för byggande
av enskilda vägar pågår en särskild utredning. Vid sådant förhållande avstyrker
statskontoret den föreslagna höjningen av maximibidraget till 90
procent. Däremot vill ämbetsverket icke motsätta sig, att samma bestämmelser
i bidragshänseende skola gälla för statsunderstödda farleder som
statsunderstödda fiskehamnar, d. v. s. att bidrag skall kunna utgå med
högst 90 procent av byggnadskostnaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att svårigheter kunna uppstå att
genomföra det av utredningen föreslagna programmet på av utredningen
förordad tid, enär vägbyggandet i allmänhet för närvarande är av mycket
liten omfattning. Vid arbetslöshet kunna däremot vissa arbeten i utredningens
program komma att påbörjas eller utföras såsom beredskapsarbeten
och därigenom ändra programmet. Det bör med hänsyn härtill närmast
betraktas som en grund för beräkningen av medelsbehovet under nuvarande
förhållanden och kan tid efter annan behöva justeras.

Svenska teknologföreningen är av den uppfattningen, att 1945 års utredning
framlagt ett väl motiverat och genomtänkt förslag, måttfullt ur kostnadssynpunkt,
som bör kunna läggas till grund för fortsatt utbyggnad av
skärgårdarnas kommunikationer.

Föreningen anser dock, att det från fall till fall bör ytterligare utredas
huruvida icke utredningens förslag angående färjor böra ersättas med fasta
broar, även om detta skulle medföra en viss kostnadsökning. Framtida
klagomål och yrkanden på broar i stället för färjor skulle på så sätt kunna
undgås. Föreningen är dock medveten om att i många fall fasthållande vid
kravet på bro skulle hindra förverkligandet av en välbehövlig trafikled inom
rimlig tid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att den summa, som bör
beräknas för utförande med förtursrätt av vägföretag i länets skärgård, bör
väsentligt ökas utöver vad skärgårdsutredningen föreslagit.

I övrigt tillstyrkas utredningens förslag i huvudsak.

Länsstyrelsen i Blekinge län kan icke i alla delar godtaga vad skärgårdsutredningen
föreslagit rörande väg-, bro- och färj förbindelserna i länets
skärgård utan ansluter sig till innehållet i ett av vägförvaltningen i länet
avgivet yttrande, vari vägförvaltningen bl. a. framför önskemål om vissa
ytterligare kommunikationsförbättringar samt ändring beträffande en vägsträckning.

Länsstyrelsen i Kalmar län uttalar, att skärgårdsutredningen i stort sett
riktigt bedömt behoven av förbättrade kommunikationer inom länets skärgårdar.
Länsstyrelsen har dock vissa erinringar att göra beträffande vissa
särskilda förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län erinrar om att länsstyrelsen på sin tid
till skärgårdsutredningen anmält en hel rad kommunikationsförbättringar,
av vilka flera ansågos vara av hög angelägenhetsgrad. Länsstyrelsen bekla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

17

gar att icke bland de företag, för vilkas utförande i förtur utredningen föreslagit
särskilda anslag, medtagits ens alla de enligt länsstyrelsens mening
mest trängande anläggningarna. Länsstyrelsen ifrågasätter därjämte viss
ändring av den inbördes ordningen mellan de av utredningen föreslagna
vägarbetena. I den mån hithörande förslag anses böra upptagas i den för
prövning av vägfrågor eljest gällande ordningen, kommer emellertid länsstyrelsen
framdeles att få tillfälle att mera i detalj granska desamma.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anslutit sig till innehållet i ett
av vägförvaltningen i länet avgivet yttrande, vari skärgårdsutredningens
förslag tillstyrkas. Samtidigt framföres dock önskemål om utförande i förtur
av ytterligare ett antal vägföretag.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har ej haft något att erinra mot utredningens
förslag dock att ytterligare ett vägföretag ansetts böra utföras i
förtur.

Övriga länsstyrelser ha intet att erinra mot utredningens förslag i nu förevarande
delar.

Departementschefen.

Av de för budgetåret 1946/47 anvisade anslagen till Nyanläggning av
bygdevägar samt Ombyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar ha enligt
statsmakternas beslut 600 000 kronor respektive 150 000 kronor disponerats
för nyanläggning och ombyggnad av vägar i skärgårdarna. I 1947 års statsverksproposition
har förutsatts, att jämväl av de för budgetåret 1947/48 anvisade
anslagen vissa belopp skulle, sedan skärgårdsutredningens betänkande
framlagts, efter beslut av Kungl. Maj :t få disponeras för tillgodoseende
av skärgårdarnas särskilda behov. Kungl. Maj :t har denna dag på
min föredragning bestämt dessa belopp på samma sätt som för budgetåret
1946/47.

Skärgårdsutredningen har nu framlagt sina slutliga förslag beträffande
vägnätets utbyggnad i skärgårdarna. Utredningen har förutsatt, att dessa
vägbehov skola till större delen tillgodoses efter prövning i vanlig ordning,
men har utbrutit en grupp av vägföretag, vilken utredningen ansett böra
utföras utan avvaktande på att medel kunna disponeras i enlighet med flerårsplanerna.
Medelsbehovet uppgår enligt utredningens beräkningar till 4,4
miljoner kronor för nyanläggningar och l,i miljon kronor för ombyggnader.
Utredningen föreslår att programmet genomföres under loppet av en femårsperiod.

Förslaget har i huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda remissmyndigheterna.
Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har emellertid invänts,
att företagen i skärgårdarna icke böra förskjuta mera angelägna företag
i övriga delar av landet. Genom de av 1945 års skärgårdsutredning verkställda
undersökningarna framgår, att skärgårdsföretagen äro av hög angelägenhet
och att särskilda omständigheter kunna åberopas till stöd för att
utföra dessa företag i förtur. Vissa delar av utredningens vägprogram ingår
dessutom såsom ett led i en serie av varandra beroende åtgärder för

2 Bilianq till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 261.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

ordnande av kommunikationsförhållandena, och det ställer sig därför svårt
att beträffande dessa vägarbeten i varje särskilt fall avvakta, att medel i
vanlig ordning ställes till förfogande i sådan omfattning att företagen bli
upptagna i flerårsplan. På grund härav anser jag mig böra tillstyrka, att
särskilda medel avses för vägarbeten i skärgårdarna.

Vad angår det vägprogram, som sålunda bör utföras i förtur, har från
de lokala myndigheternas sida uttalats, att programmet -—- med vissa
jämkningar -—- bör genomföras men att detsamma bort vara mera omfattande.
En sådan inställning är helt naturlig med hänsyn till de stora vägbehov
som föreligga i skärgårdarna. En avvägning måste emellertid här
göras mellan kommunikationsbehoven i skärgårdarna och i landet i övrigt,
varvid hänsyn jämväl måste tagas till de faktiska möjligheterna att under
de närmaste åren utföra anläggningsarbeten av ifrågavarande slag. Under
beaktande härav anser jag mig böra förorda att medelstilldelningen i särskild
ordning begränsas till de belopp skärgårdsutredningen föreslagit.

De belopp, som redan anvisats för ändamålet, och de, som återstå att anvisa,
framgå av följande sammanställning.

Nyanläggning
av bygdevägar

Ombyggnad av
bygdevägar och
ödebygdsvägar

Skärgårdsutredningens förslag............ 4 400 000 1 100 000

Anvisat förbudgetåren 1946/47 och 1947/48 1 200 000 300 000

Återstår att anvisa...................... 3 200 000 800 000

På grund av rådande förhållanden på byggnadsmarknaden torde redan
anvisade medel komma att vara tillräckliga för finansiering av de arbeten,
som kunna komma att utföras intill utgången av nästa budgetår. Någon ytterligare
avsättning av medel erfordras därför ej för nästa budgetår. Huruvida
ett vägprogram av den föreslagna omfattningen kan hinna realiseras
under loppet av en femårsperiod — något som får anses i och för sig önskvärt
-— måste bli beroende av den allmänna ekonomiska utvecklingen och
lokala förhållanden såsom tillgången på arbetskraft m. m. Det torde därför
icke nu vara möjligt att binda arbetenas utförande till någon viss tidsperiod.

Det torde böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att vid anslagsberäkningarna
i sina petita för budgetåret 1949/50 och följande budgetår
taga hänsyn till det återstående medelsbehovet. Vad angår frågan,
huruvida automobilskattemedel eller vanliga skattemedel skola användas
för dessa vägföretag, anser jag mig, i avbidan på den utredning rörande
vägväsendets finansiering, som för närvarande förberedes, ej böra frångå
den hittills tillämpade regeln, att väganslagen böra avräknas mot automobilskattemedlen.

Jag är icke beredd att taga ståndpunkt till utredningens vägbyggnadsprogram
i dess detaljer utan förutsätter, att därmed sammanhängande frågor
skola få upptagas till prövning i samband med att de särskilda företagen
efter medelstilldelning i särskild ordning injämkas i flerårsplan.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 261-

Därvid måste utrymme lämnas för ändringar i utredningens förslag genom
uteslutningar eller tillägg inom den förut angivna finansiella ramen. Intet
hindrar, att länsstyrelserna vid uppgörande av förslag till flerårsplaner,
däri upptaga sådana skärgårdsvägar, vilka icke inrymmas inom den av mig
förordade ramen för förtursberättigade vägar, varvid dessa företags angelägenhet
skall avvägas mot andra vägbehov i respektive län.

De enskilda vägbehoven i skärgårdarna har skärgårdsutredningen ansett
böra tillgodoses samtidigt med vägbehoven på fastlandet efter prövning i
vanlig ordning. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit, torde
det ej vara möjligt att genom en förstärkning av anslaget till Bidrag till
byggande av enskilda vägar skapa garantier för att behovet av enskilda
vägar i skärgårdarna blir snabbare tillgodosett, och jag anser mig därför
ej böra föreslå någon sådan åtgärd. Dessa vägbyggnadsfrågor böra sålunda,
efter framställning från de enskilda intressenterna upptagas till prövning
av vederbörande länsstyrelser, som ha att träffa avgörande om dessa vägföretags
angelägenhet i jämförelse med andra sådana arbeten samt inom
ramen för tillgängliga anslagsmedel besluta om bidrag.

Frågan om höjning av statsbidragsprocenten till byggande av enskilda
vägar liksom det av skärgårdsutredningen berörda spörsmålet om viss utvidgad
rätt till underhållsbidrag för enskilda vägar finner jag i likhet med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen böra överlämnas till den inom styrelsen
pågående, gemensamt med skogsstyrelsen bedrivna utredningen rörande
vissa frågor avseende den enskilda väghållningen.

Vad angår frågan, huruvida väganläggningarna skola utföras såsom allmänna
eller enskilda vägar, anser jag i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att prövningen härav bör ske enligt vägstadgans föreskrifter.

I fråga om hamn- och farledsarbeten samt säkerhetsanstalter för sjöfarten
föreslår skärgårdsutredningen, att sådana arbeten för en kostnad av
650 000 kronor utföras under loppet av en femårsperiod. Medelsbehovet härför
uppgår till i runt tal 120 000 kronor om året. Då beloppet är jämförelsevis
litet och möjligheterna att i nuvarande läge utföra dylika arbeten är begränsat,
synes något särskilt anslag för ändamålet ej vara erforderligt. Bidrag
till de statsunderstödda farledsarbetena torde därför i förekommande
fall böra utgå från det för ändamålet anvisade anslaget till Bidrag till handelshamnar
och farleder. Medel till statliga farledsarbeten under nästa budgetår
torde i avbidan på den ändring av formerna för medelsanvisningen till
hamn- och farledsändamål, som kan föranledas av 1944 års hamnutrednings
blivande förslag, kunna ställas till förfogande av reserverade medel
å anslaget till Utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder.
Mot förslaget att statens bidrag till de statsunderstödda farlederna må
kunna utgå med liögst 90 % eller samma procenttal som gäller för statsunderstödda
fiskehamnar bar jag icke något att erinra. Jag förutsätter därvid,
att vid avvägningen av statsbidragets storlek i varje särskilt fall hänsyn
skall tagas till de olika intressen som skola betjänas av farleden.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Behovet av vintervägförbindelser i skärgårdarna är framträdande. Skärgårdsutredningen
har framhållit, att situationer kunna uppkomma, då omedelbara
åtgärder erfordras för anordnande av vintervägar, och att i sådana
fall länsstyrelserna skola äga förordna, att vinterväg skall tills vidare under
viss begränsad tid anordnas genom det allmännas försorg. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt remissyttrande förklarat sig ha för avsikt
att föranstalta om en inventering av behovet av särskilda vintervägar
i skärgårdslänen. Intill dess att denna inventering slutförts och åtgärder
i anledning av densamma vidtagits torde hinder ej böra möta att länsstyrelserna
meddela förordnande, som här avses. I fråga om enskilda vintervägar
förfares på sätt styrelsen föreslagit. Intill dess frågan om en utvidgning
av statsbidragsverksamheten i fråga om enskilda vägar blivit slutligt
avgjord, torde, efter prövning från fall till fall, anslaget till Bidrag till
vissa kommunikationsändamål kunna tagas i anspråk för utgivande av
underhållsbidrag till vissa s. k. isbroar.

Vad slutligen angår lokalisbrytningen i skärgårdarna torde jag få erinra
om att 1944 års fiskehamnsutredning tidigare framlagt vissa förslag
rörande vinterhamnar för fisket samt att Norrlandskommittén för närvarande
utreder frågan om lokalisbrytningen vid Norrlandskusten. Samtliga
dessa spörsmål torde böra upptagas till prövning i ett sammanhang för att
sedermera underställas riksdagens prövning.

Skärgårdarnas kommunikationsmedel in. m.

1945 års skärgård sutredning.

Landtrafik.

Utredningen framhåller, att lösandet av kommunikationsfrågorna i skärgården
kräver en samverkan mellan sjötrafiken och samfärdselmedlen till
lands, i första hand med billinjetrafiken och i vissa fall med järnvägarna.
Beträffande landtrafikföretagen anser utredningen, att dessa i viss utsträckning
böra vara skyldiga att träffa överenskommelser om samtrafik med sjötrafikföretag,
som driva trafik i anslutning till landtrafikföretagen.

I anslutning härtill framlägger 1945 års skärgårdsutredning förslag, att i
12 § 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. m. upptages uttrycklig
bestämmelse av innehåll att tillstånd till linjetrafik må, när så prövas
erforderligt, upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik med
anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag.

Motiv till gällande bestämmelser. Enligt 12 § förordningen om yrkesmässig
automobiltrafik in. m. må trafiktillstånd meddelas endast där den ifrågasatta
trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Trafiktillstånd må
meddelas allenast den, som med hänsyn till erfarenhet och vederhäftighet
samt andra på frågan inverkande omständigheter befinnes lämplig såsom utövare
av yrkesmässig trafik. Där flera sökande finnas, må tidpunkten för

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

21

ansökans ingivande icke vara avgörande för företräde dem emellan. Avser
ansökan tillstånd till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan
redan utövad linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, skall,
därest tillstånd anses böra meddelas och förhållandena icke till annat föranleda,
tillståndet lämnas utövare av dylik trafik, därest denne ansökt därom
och befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de
villkor och bestämmelser, som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik
må dock meddelas juridisk person, allenast om särskilda skäl därtill äro.
Därest förhållandena därtill föranleda, bör tillståndet begränsas att omfatta
vissa slag av transporter eller viss kortare tid.

I propositionen 1940: 115 gjorde departementschefen vid behandlingen av
förslaget om företrädesrätt för bestående trafikföretag att erhålla tillstånd
till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med den förefintliga trafiken,
följande allmänna uttalanden.

Någon absolut företrädesrätt för redan bestående trafikföretag är det föreslagna
stadgandet, såsom framgår av dess lydelse, icke avsett att medföra;
företrädesrätten gäller allenast, därest »förhållandena icke till annat föranleda»,
d. v. s. därest icke en prövning på rent sakliga grunder leder till företräde
för en annan sökande. Under denna i paragrafen angivna förutsättning
vill det emellertid synas, som den föreslagna företrädesrätten vore fullt befogad.
Med hänsyn till det relativt betydande kapitaluppbåd, som erfordras
för upprättande av en ny linjetrafik, måste det i regel anses ur samhällsekonomisk
synpunkt lämpligt att under i övrigt lika förhållanden lämna ett
redan bestående trafikföretag företräde, då härigenom i regel material och
personal bättre utnyttjas än genom etablerandet av ett nytt med det förra
konkurrerande företag. Från allmänhetens synpunkt sett innebär också ofta
det äldre företagets utvidgning fördelar i form av samtrafik med redan befintlig
linjetrafik, som i regel icke kunde erbjudas av ett nytt konkurrensföretag.
---Såsom förut framhållits, har ifrågavarande stadgande icke

tillkommit av hänsyn till de enskilda trafikutövarna, utan på grund av hänsyn
till möjligheten att i trafikekonomiens och trafikanternas intressen
uppbygga och bevara företag av sådan trafikkapacitet, att desamma inom ett
visst område fylla rimliga trafikbehov.

Föreskriften att tillståndet skall upptaga de villkor och bestämmelser, som
prövas nödiga, kvarstår oförändrad från 1930 års motorfordonsförordning
och har ej föranlett något särskilt uttalande i propositionen.

Motiv till skärgårdsutrcdningens förslag. 1945 års skärgårdsutredning
förklarar i sitt betänkande (s. 54), att den avgörande svårigheten vid ordnandet
av skärgårdarnas kommunikationsförhållanden är spörsmålet, huru
trafik skall kunna anordnas på befintliga och blivande sainfärdsleder. Detta
spörsmål får, enligt utredningen, ej betraktas enbart såsom en sjötrafikfråga.
Fn lösning kräver nämligen samverkan med samfärdselmedlen till lands, i
första hand med billinjetrafiken och i vissa fall med järnvägarna.

Den samverkan som sålunda erfordras består i dels en rent faktisk samtrafik,
dels en ekonomisk samordning av land- och sjötrafiken.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

Utredningen anför härom i huvudsak följande.

Om ett trafikföretag söker eller innehar trafiktillstånd för trafik från en
huvudort till en plats på fastlandet, varifrån passagerare och gods skola
vidarebefordras med båt till ett skärgårdsområde, torde det, med hänsyn till
trafikens rationella ordnande, kunna krävas, att trafikföretaget åtminstone
i viss utsträckning skall vara skyldigt att sörja för att passagerare och gods
kunna komma fram till bestämmelseorten.

Om exempelvis ett bussföretag trafikerar en väg från en huvudort till kusten
och medtager huvudsakligen passagerare, vilka med en passbåt skola
fortsätta till en ö utanför kusten, är sambandet mellan transportmedlen så
starkt att bestämmanderätten över båda borde ligga i en ägares hand för att
effektiv samverkan skall komma till stånd. I många fall kan det dock vara
tillräckligt, om samtrafikfrågorna regleras genom överenskommelse mellan
olika företagare. I många fall är, enligt utredningen, båttrafikens existens
en väsentlig förutsättning även för att biltrafiken skall ha en funktion att
fylla och det bör därför ligga i biltrafiktillståndshavarens intresse att vidtaga
nödiga åtgärder för båttrafikens fortbestånd. I annat fall kan risk föreligga,
att trafiktillståndet med hänsyn till stadgandet i 19 § av 1940 års förordning
återkallas och överflyttas till annan person, som är villig åvägabringa
erforderlig samtrafik. Här anförda synpunkter synas även böra beaktas
vid prövningen av ansökningar om trafiktillstånd. I ansökningen bör
sålunda utredning förebringas om sökandens lämplighet att utöva den ifrågavarande
biltrafiken och de åtgärder han vidtagit för ett ändamålsenligt
ordnande av samtrafiken. I själva tillståndet böra vidare såsom villkor upptagas
erforderliga föreskrifter om samtrafik (jfr 12 ,§).

Förhållandena bli något mera komplicerade, då trafikunderlaget väsentligen
består av trafikanter mellan platser på fastlandet och antalet samtrafikresenärer
till öarna utanför kusten i varje fall under större delen av året
är litet jämfört med det totala antalet passagerare. För samtrafikresenärerna
är emellertid behovet av en ändamålsenligt ordnad trafik lika stort
i de senast berörda fallen som i de förut nämnda. Enligt utredningens mening
böra därför i sådana fall meddelade trafiktillstånd kunna tagas under
omprövning i vad avser samtrafiken samt nya villkor och bestämmelser
föreskrivas rörande denna trafik.

I undantagsfall kan det, om den nuvarande tillståndshavaren skulle vara
obenägen att vidtaga erforderliga åtgärder för samtrafik och hellre vill avstå
från samtrafikresenärerna, enligt utredningen, vara lämpligare att beträda
en annan väg, nämligen att meddela särskilt trafiktillstånd åt annan företagare
för befordran av passagerare och gods till plats på kusten för vidare
transport med båt som har samtrafik med det nya företaget. En sådan
lösning kan vara lämplig, därest inom trafikområdet finnes annan företagare,
vars bilpark icke är fullt utnyttjad eller som bär andra »trafiktoppar»
än det äldre företaget. Detta synes bl. a. vara fallet med storstädernas
lokala bussföretag, vilkas vagnpark f. n. till viss del står outnyttjad vid
veckosluten och som — i den mån vagnmaterielen lämpar sig för vanlig
linjetrafik — skulle kunna upptaga trafik sådan som den nyssnämnda. Å
andra sidan kan det befaras, att svårigheter kunna uppstå, om två från varandra
fristående företag skola trafikera en och samma vägsträcka, bl. a.
skulle allmänheten säkerligen få svårt att inse, varför det ena företaget ej
kan medtaga samtrafikresenärer, medan det andra ej kan medtaga passagerare
till orter inom det förra företagets trafikområde.

Utredningen anser den i princip riktiga och med grunderna för 1940
års förordning överensstämmande lösningen vara, att länsstyrelserna för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

23

befintliga trafikföretagen i nu avsedda fall meddela föreskrifter om samtrafik;
därvid förutsättes att biltrafikföretagen på grund av stadgandet i
23 § 1940 års förordning skola vara skyldiga medtaga även samtrafikresenärer.

Utredningen framhåller, att de av utredningen utvecklade synpunkterna
på den faktiska samtrafiken vid genomförandet kunna få ekonomiska verkningar
för biltrafikföretagen. Beträffande frågan om och i vilken utsträckning
en ekonomisk samverkan kan och bör åvägabringas genom samtrafikföreskrifter
anför utredningen i huvudsak följande.

För det fall att båtföretaget med optimalt fastställda taxor är ekonomiskt
självbärigt, uppkommer ej nyssnämnda spörsmål. Om däremot båtföretaget
går med underskott på den linje som kan vara i fråga, uppstår ett taxespörsmål.
1938 års skärgårdsutredning föreslog, att detta spörsmål skulle i
huvudsak lösas så, att taxorna — åtminstone för de egentliga rederiföretagen
— höjdes och företagen samtidigt skyddades mot konkurrens och
trafikavledning från annan sjötrafik genom särskild lagstiftning samt att —
beträffande s. k. passbåtslinjer — trafikrörelsen övertogs av eller garanterades
av det allmänna (de förutvarande vägdistrikten), varvid uppkommande
underskott skulle täckas av allmänna medel. 1938 års skärgårdsutrednings
förslag syftade till att lösa sjötrafikfrågorna för sig, oberoende av det samband
som kan råda mellan sjötrafiken och anslutande landtrafik. 1945
års skärgårdsutredning har funnit, att förhållandena i många fall blivit sådana,
att taxefrågorna för land- och sjötrafiken måste lösas i ett sammanhang.

Vad först angår det fall att en billinje jämte anslutande båtförbindelse
huvudsakligen tillgodoser endast en ös eller ett skärgårdsområdes trafikbehov
och de båda trafikmedlens transportprestationer sålunda ur trafikanternas
synpunkt äro odelbara, bör också en taxa fastställas för alla samtrafiktransporter
från orter på fastlandet till orter i skärgården. Utredningen
har förut framhållit, att länsstyrelserna böra ha möjlighet att i samband
med beviljande eller omprövning av trafiktillstånd uppställa villkor
rörande samtrafik, och utredningen anser det erforderligt för trafikens ändamålsenliga
ordnande att länsstyrelserna jämväl skola kunna fastställa taxor
som bilföretaget har att följa i samtrafikrörelsen. Bilföretaget bör vara
skyldigt att tillhandahålla samtrafikbiljetter, vilka äro gällande även för
sjöresan. Om bil- och båttrafikrörelserna äro i olika ägares hand, förutsättes,
att överenskommelse träffas mellan företagarna om att båtföretaget på
samma sätt skall tillhandahålla samtrafikbiljetter gällande på bilföretaget.
Skulle överenskommelse ej kunna träffas, återstår ej annat än att förena
båda företagen i en ägares hand (antingen så att den ene företagaren övertager
den andres rörelse eller ett gemensamt bolag bildas för trafikrörelsens
bedrivande) eller att låta bilföretaget självt öppna båttrafik vid äventyr
att trafiktillståndet återkallas och överlämnas till annan företagare.

I det mera vanligt förekommande fallet, att en billinje väsentligen är motiverad
redan med hänsyn till trafiken mellan eu huvudort och andra orter
på fastlandet, medan den anslutande båtlinjen väsentligen har karaktären av
tillförsellinje till bilföretaget föreligger ett faktiskt, ehuru icke lika utpräglat
samband mellan de båda trafikrörelserna, i det alt bilföretaget från
båtföretaget får mottaga samtrafikresenärer. Om härigenom bilföretagets
kapacitet kan bättre utnyttjas än eljest skulle varit fallet, erhåller detta
företag eu merinkomst, vilken väsentligt överstiger merutgifterna. I ett sådant
läge kan med visst fog göras gällande, att bilföretaget bör kunna åläg -

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

gas att ekonomiskt medverka till alt möjliggöra båttrafikens upprätthållande.
Bilföretaget kan emellertid även, i anledning av samtrafiken, bli nödsakat
att sätta in fler vagnar än eljest och detta måhända under en kort
säsong. Det ekonomiska utfallet av samtrafiken kan under sådana omständigheter
bli mera svårberäkneligt och resultatet måste även bli beroende
av bilföretagets storlek och förhållandena i övrigt inom dess trafikområde
samt företagets möjligheter att disponera över sin vagnpark för andra
trafikuppgifter. Det är därför tydligt, att bilföretagets nettoöverskott av
samtrafiken kan bli avsevärt mindre än inkomsttillskottet. Vid bedömandet
av frågan om och i vilken utsträckning bidragsskyldighet skall kunna
åläggas bilföretagen, bör emellertid enligt utredningens mening tagas i beräkning,
vilka ekonomiska fördelar som genom samtrafiken sålunda kunna
tillföras företagen. Ytterligare en omständighet måste härvid beaktas.

Den nuvarande regleringen av biltrafiken syftar bl. a. till att i trafikekonomiens
och trafikanternas intressen främja uppbyggandet och bevarandet
av företag med sådan trafikkapacitet, att de inom ett visst område uppfylla
rimliga trafikbehov. Där sådana företag av någon omfattning blivit uppbyggda
— utredningen erinrar om statens järnvägars busslinjenät i Bohuslän
och de enskilda bussföretagen i Stockholmsregionen — har det tack vare
möjligheterna till utjämning mellan ekonomiskt bättre och sämre linjer blivit
möjligt att tillgodose trafikbehov, som eljest icke skulle ha kunnat i samma
utsträckning tillfredsställas. Denna synpunkt äger samma tillämplighet
vare sig bilar eller båtar användas för att utvidga ett bestående trafikföretags
verksamhet till nya områden och nya trafikantgrupper. Det kan sålunda
enligt utredningens mening anses ligga i linje med den hittillsvarande
trafikpolitiska utvecklingen, att de större trafikföretagen skola i viss utsträckning
vara beredda att inom vissa gränser påtaga sig förpliktelser för
att tillgodose även sådana trafikbehov vilka icke — tagna för sig — kunna
beräknas vara vinstgivande. Det är emellertid tydligt, att man ej kan lägga
alltför stora bördor på de bestående företagen utan höjning av taxorna inom
företagets verksamhetsområde. Enligt utredningens mening bör emellertid
en måttlig taxehöjning inom ett större trafikområde kunna försvaras, om
denna sker i syfle att möjliggöra en skälig utjämning av trafikkostnaderna
mellan olika trafikantgrupper. Att man härvidlag måste framgå med stor
försiktighet är naturligt först och främst med hänsyn till rättvisesynpunkter.
En mera betydande utjämning av transportkostnaderna för trafikantgrupper
tillhörande olika företags trafikområden kan emellertid även få till
följd alt gränserna mellan företagen uppmjukas och att ledningen för det
ena företaget kan bli beroende av de dispositioner som företagas av ett annat
företags ledning. En sådan utveckling kan, då förutsättningarna i övrigt föreligga
härför, motivera, att regionala trafikföretag med en trafikledning
bildas.

Sammanfattningsvis uttalar utredningen, att 1940 års förordning i tilllämpningen
synes ha kommit att alltför strängt avgränsa trafikområdena för
biltrafiken från angränsande områden med andra trafikmedel. Utredningen
har ej kunnat undgå att finna, att skärgårdarna härigenom blivit i viss mån
avskärmade från trafikutvecklingen på fastlandet, och utredningen håller ej
för osannolikt att den eftersatthet, som ansetts prägla trafikutvecklingen i
skärgårdarna, i viss mån kan ha sin förklaring i nämnda förhållande. Utredningen
har i anledning härav ansett sig böra föreslå att 12 § av 1940 års
förordning förtydligas så, att därav framgår, att linjetrafiktillstånd, när

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

25

så prövas erforderligt, må upptaga föreskrift om skyldighet att driva samtrafik
med anslutande sjötrafikföretag. Utredningen uttalar, att dess förslag
syftar till att avhjälpa praktiska olägenheter, som erfarenheten visat vara
förenade med nu gällande bestämmelser, och förtydligandet av denna bestämmelse
får sålunda ses såsom ett led i den fortgående anpassningen efter
utvecklingens krav, vilken vid förordningens tillkomst förutsattes skola
komma till stånd.

Vad utredningen anfört rörande samverkan mellan bilar och båtar anser
utredningen i viss mån äga tillämplighet jämväl beträffande samverkan
mellan järnvägs- och båtföretag. Om det skulle visa sig vara förenat med
svårigheter att i sådana fall uppnå en tillfredsställande lösning av samtrafikprobleinen
enbart genom förhandlingar, synes frågan om en eventuell ändring
av järnvägsföretagets koncession kunna av länsstyrelsen eller intresserad
part underställas Kungl. Maj :ts prövning. Beträffande statens järnvägar
har det allmänna ett sådant direkt inflytande i företaget att erforderlig
samverkan kan åvägabringas genom föreskrifter och direktiv i annan ordning.

Passbåtstrafik.

Med passbåtstrafik avser utredningen båttrafik mellan en eller flera skärgårdsöar
och en plats på fastlandet, från vilken finnes anslutande bil- eller
järnvägstrafik till huvudorten för det ifrågavarande skärgårdsområdet.

1938 års skärgårdsutredning framlade vissa förslag om anordnande av
nya eller förbättring av befintliga passbåtslinjer. Dessa skulle inlemmas i
den allmänna väghållningen. Vid denna tid var väghållningen ännu en kommunal
uppgift och förslaget innebar sålunda ett slags kommunalisering av
båtlinjerna. Förslaget torde ej ha kunnat genomföras utan ändring av då
gällande väglagstiftning.

1945 års skärgårdsutredning har till en början erinrat, att passbåtslinjer
kunna vara av sådan karaktär, att det får anses vara en rent kommunal
angelägenhet att sörja för förbindelsens upprätthållande. Många passbåtslinjer
tjäna ett mera tillfälligt behov, t. ex. trafik med sommargäster under
semestertiderna. Det förekommer även att industriföretag ordna särskild
båttrafik för arbetarnas resor till arbetsplatsen. Skärgårdsutredningen har
ej ingått på sådana passbåtslinjer.

Skärgårdsutredningen har avstyrkt en lagändring av innebörd, att staten
såsom väghållare skulle vara skyldig att hålla jämväl båtförbindelser. Enligt
utredningens erfarenhet växla förhållandena så mycket från fall till
fall, att en reglering av dessa frågor på lagstiftningens väg icke lämpligen
låter sig göra. Frågan huruvida en passbåtslinje skall upprätthållas i allmän
eller enskild drift bör därför enligt utredningen bedömas med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt fall.

Utredningen räknar bl. a. med atl passbåtstrafik allt efter omständigheterna
skall kunna upprätthållas av postförare och andra enskilda personer,
av särskilt bildade trafikföreningar, av landtrafikföretag, som driver trafik
i anslutning till båtlinjen, eller av lämpliga kommunala eller statliga organ.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

I fall då subventionering av passbåtstrafiken med statsmedel är erforderlig
bör enligt utredningens mening hänsyn tagas till bl. a. ersättning, som
kan utgå från postverket, samt bidrag från samtrafikerande företag. Vidare
måste taxesättningen på båtlinjerna beaktas.

Beträffande beräkningen av statsbidragets storlek föreslår utredningen
vissa modifikationer beträffande de linjer till vilka bidrag utgår redan nu.
Då fråga är om inrättande av nya eller förbättring av gamla passbåtslinjer
föreslår emellertid utredningen delvis nya grunder för den statliga bidragsgivningen.
Härom anför utredningen i huvudsak följande.

Syftet med bidragsgivningen kan vara dels att möjliggöra anskaffning av
ny eller förbättring av befintlig båtmateriel, dels att täcka uppkommande
driftsunderskott.

Om man genom ett engångsbidrag till materielanskaffning kan åstadkomma
den åsyftade kommunikationsförbättringen, och man kan förutse,
att några årliga bidrag i så fall icke skola behöva lämnas i forsättningen
(bortsett från eventuella ersättningar från postverket för postbefordran),
synes understödet böra utgå med ett engångsbelopp. Härför tala dels praktiska
skäl, dels önskvärdheten av att båtägaren icke bringas i ett ständigt
beroende av att erhålla nya bidrag av det allmänna. Utredningen förutsätter
därvid, att genom villkor vid bidragets beviljande garantier erhållas för
att båten kommer att användas i den avsedda trafikrörelsen under en längre
tid framåt.

I flertalet fall torde emellertid årliga bidrag komma att erfordras för att
läcka uppkommande underskott. Om statsbidragsbehovet är jämförelsevis
litet och icke uppgår till mera än något eller några tusental kronor, synes bidraget
böra utgå i förskott utan redovisningsskyldighet och utan begränsning
till högst den förlust som visas uppstå på rörelsen. Härigenom får företagaren
ett starkare intresse av att driva rörelsen så att underskottet på trafikverksamheten
blir så litet som möjligt. Till stöd för en sådan anordning
kan vidare anföras, att det ur kontrollsynpunkt är förenat med svårigheter,
att med någon större grad av bestämdhet fastställa hur stor förlusten på
rörelsen varit, då förlustmarginalen är så liten som här förutsatts.

Kan statsbidragsbehovet förutses bliva större, torde däremot nuvarande
villkorsbestämmelser såsom regel böra bibehållas. Beräkningen av bidragets
storlek bör därvid äga rum enligt ett schema, som upptager följande viktigare
poster:

Utgifter. Inkomster.

Löner

Drivmedel in. m.

Underhåll

Räntor

Förnyelse av båtmateriel
Diverse utgifter

Trafikinkomster

Ersättning från samtrafikerande företag Ersättning

från postverket
Diverse inkomster
Underskott

I enlighet med det anförda skulle statsbidrag till passbåtslinjer sålunda
kunna utgå i tre olika former nämligen dels såsom ett engångsbidrag, dels
såsom ett på förhand varje år bestämt bidrag, dels såsom ett i efterhand
varje år utgående belopp, motsvarande förlusten å trafikrörelsen under
året. I undantagsfall torde såväl engångsbidrag som årlig subvention kunna
lämnas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

27

Beträffande handläggningen av bidragsärendena förordar
utredningen, att frågor om beviljande av engångsbidrag samt frågor om
statsbidrag till nya eller förbättrade passbåtsförbindelser första gången avgöras
av Kungl. Maj :t. Prövningen av frågor om beviljande av fortsatta understöd
i fall som en gång prövats av Kungl. Maj :t synes däremot böra
ankomma på vederbörande länsstyrelse.

Utredningen förordar, att vid finansiering av statliga passbåt slinjer
i väg- och vattenbyggnadsverkets regi kapitalkostnaderna skola
bestridas av det under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond anvisade
investeringsanslaget till Flytande materiel samt kostnaderna för avskrivning,
underhåll och drift från sjätte huvudtitelns reservationsanslag till Bidrag
till vissa kommunikationsändamål. Statsbidrag till andra passb
å t s 1 i n j e r förutsättas skola utgå i form av engångsbidrag eller årliga
bidrag från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

För genomförande av utredningens förslag erfordras enligt utredningens
beräkningar ett belopp av 125 000 kronor under anslaget till Flytande materiel
för förbättring av en statlig passbåtslinje.

Medelsbehovet för bidrag till anordnande samt underhåll och drift av
passbåtsförbindelser i skärgårdarna uppskattas till sammanlagt 150 000
kronor för budgetåret 1948/49 och 100 000 kronor för ett vart av de närmast
följande budgetåren.

Skärgårdsrederiernas trafik.

Sjötrafiken i skärgårdarna är i vissa områden organiserad i skärgårdsrederier
i aktiebolagsform. I Bohusläns skärgård finnas två större rederiföretag,
vilka bedriva kustlinjetrafik, baserad i huvudsak på godstrafik året
om och turisttrafik på sommaren. I Göteborgs skärgård ombesörjes trafiken
huvudsakligen av två företag, det ena för trafiken mellan öckerö skärgård
och Göteborg och det andra för trafiken mellan Styrsö skärgård och Göteborg.
Dessa företags trafikrörelse karakteriseras därav, att Göteborg är
skärgårdsområdets huvudort och att skärgårdsdistrikten i viss mån utgöra
friluftsområden för staden. I Karlskrona skärgård är trafiken för närvarande
splittrad på ett större och flera mindre företag. Någon turist- eller
friluftstrafik finnes knappast och huvudparten av trafiken bygger därför
på skärgårdsbefolkningens trafikbehov. Stockholms skärgård har ett flertal
rederiföretag. De rederier, som äro verksamma uteslutande i skärgården
innanför Vaxholm, driva enbart sommartrafik. I skärgården utanför Vaxholm
förekommer — liksom på linjen Stockholm—Vaxholm — trafik året
om, ehuru vintertrafiken är avsevärt inskränkt jämfört med sommartrafiken.
Under sommaren utgör skärgården till stor del sommarbostads- och
friluftsområde för stockholmarna. Stadsbefolkningens resor äro till antalet
vida större än skärgårdsbefolkningens. Slutligen finnes i Västernorrlands
län ett rederiföretag, som driver kusttrafik mellan Härnösand och Örnsköldsvik.

1945 års skärgårdsutredning har efter en ingående analys av skärgårds -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

rederiernas konkurrensförhållanden, med tonnageförnyelsen sammanhängande
spörsmål samt rederiernas inkomst- och utgiftsförhållanden uttalat,
att man med all sannolikhet har att räkna med att skärgårdstrafiken i nuvarande
omfattning icke längre kan drivas av enskilda företag utan betydande
subventioner, om föreliggande trafikbehov skola tillgodoses och tonnageförnyelse
komma till stånd. Belysande härför är, att samtliga av utredningen
undersökta större skärgårdsrederier för år 1946 icke kunnat göra erforderliga
avskrivningar och trots detta visat förlust på sin verksamhet. Storleksordningen
av dessa förluster håller sig omkring 300 000—400 000 kronor.

Om man betraktar varje företag för sig står, enligt utredningens mening,
valet icke längre mellan alt subventionera skärgårdstrafiken eller införa
en traliktillståndsreglering. Utredningen anför härom bl. a. följande.

Ingen av dessa åtgärder torde enbart för sig vara tillräcklig för en lösning
av skärgårdens trafikproblem på lång sikt. Om företagen inom sina trafikområden
skola kunna upprätthålla den nödvändiga trafiken såväl vinter som
sommar och dessutom sörja för förnyelsen av sitt tonnage, kan en subventionering
av företagen i en eller annan form för någon tid innebära en lösning.
De erforderliga subvenlionsbeloppen kunna möjligen begränsas genom
minskat inkomstbortfall, om man inför en trafiktillståndsreglering för skärgårdstrafiken.
Om man utgår från att bestående företag alltjämt skola få
driva sin verksamhet efter genomförandet av en sådan reglering, lärer en
tillståndsreglering däremot i och för sig knappast kunna medföra någon
inkomstökning, såvida icke en positiv trafikfrekvens- och befolkningsutveckling
inom trafikområdet ge anledning därtill.

Skärgårdsutredningen har i detta läge ansett, att en lösning av skärgårdstrafikens
problem måste sökas efter andra linjer.

Vad först angår frågan om driften i framtiden skall ske i allmän eller
enskild regi framhåller utredningen, att en subventionering av
enskilda trafikföretag alltid är förenad med betydande olägenheter. Om underskotten
uppgå till relativt sett mera betydande belopp och full förlusttäckning
lämnas per räkenskapsår, kommer företagarens intresse av att
driva företaget på bästa möjliga ekonomiska sätt helt naturligt att mattas
för att så småningom måhända helt upphöra. Risktagandet och det ekonomiska
ansvaret för trafikrörelsen komma i så fall snart att i praktiken överflyttas
från företagaren till det allmänna. Det synes i sådana fall vara fullt
befogat, att det allmänna inträder i företaget såsom huvuddelägare.

1938 års skärgårdsutredning förordade, att i sådana fall staten skulle inträda
såsom trafikföretagare. Sedan 1938 års skärgårdsutredning avgav sitt
betänkande ha emellertid vissa nya synpunkter framkommit på frågan om
sättet för ordnande av trafikfrågorna framför allt inom storstadsområdena.
Därvid har det kommunala intresset av trafikregleringen kommit
att allt mera skjutas i förgrunden. Härom anför utredningen.

Inom storstadsområdena — framför allt Stockholms- och Göteborgsområdena
—har undan för undan behovet av kommunal samverkan blivit
alltmera framträdande. Detta är särskilt fallet beträffande områdenas utnyttjande
för olika ändamål såsom industriella anläggningar, bostadsbyggande,
allmänna ändamål och friluftsliv. I den nya byggnadslagstiftning som

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

29

trätt i kraft den 1 januari 1948 ha dessa förhållanden beaktats, och bestämmelser
ha införts, som möjliggöra eu gemensam planläggning för två eller
flera kommuner, vilka på grund av geografiska eller ekonomiska förhållanden
utgöra en intressegemenskap. I Stockholms- och Göteborgsområdena
föreligger ett sådant ömsesidigt beroende mellan det mera begränsade stadsområdet
och de utanför liggande skärgårdsområdena, vilka främst under
sommarhalvåret i stor utsträckning utnyttjas av stadsbefolkningen för friluftsliv
och rekreation. För Göteborgsområdet finnes redan nu en regionplan,
vilken även omfattar Styrsö och öckerö kommuner. Den nuvarande
regionplanen för Stockholm omfattar endast området för den egentliga vinterbebyggelsen.
Förslag ha emellertid nyligen framlagts om en utsträckning
av regionplaneområdet utöver Vinter-Stockholms gränser, så att däri skulle
ingå jämväl skärgårdsområdet från Norrtäljeviken i norr till Torö i söder
samt även de närmast staden belägna Mälaröarna.

En av de viktigaste frågorna, som måste lösas inom storstadsområdena,
är trafikens ordnande. Denna fråga har ett så nära samband med bebyggelseplaneringen
och den allmänna samhällsutvecklingen inom området, att det
bör vara ett förstahandsintresse för kommunerna att taga sig an trafikfrågornas
lösning. Detta gäller såväl trafiken mellan olika kommuner som lokaltrafiken
inom dessa.

Trafikapparaten inom storstadsområdena är för närvarande i regel splittrad
på flera företag med olika ägare. En sådan ordning lämnar ej garantier
för att erforderligt samarbete kommer till stånd mellan de olika företagen.
Det är emellertid tydligt, att ett sådant samarbete kan vara nödvändigt för
att tillgodose invånarnas rättmätiga anspråk på tillfredsställande kommunikationer
och skäliga taxor samt för att möjliggöra att företagen drivas på
ekonomiskt bästa sätt.

Här anförda omständigheter utgöra enligt skärgårdsutredningens mening
ett starkt stöd för uppfattningen att en regional samordning av trafiken
inom storstadsområdena bör komma till stånd under kommunal ledning.
Det kommunala inflytandet kan uppnås på olika sätt antingen genom kommunalt
delägarskap i de olika företagen eller genom bildande av ett nytt
företag med kommunalt majoritetsinflytande.

De av 1945 års skärgårdsutredning här framförda synpunkterna på kommunernas
ställning till trafikväsendet inom ifrågavarande områden ha även
understrukits av 1944 års kommitté för kommunal samverkan (SOU 1947:
30 s. 147—156).

En samordning av trafikmedlen inom storstadsregionerna är emellertid,
enligt utredningen, motiverad ej blott av behovet av kommunal samverkan
utan även av rent trafikekonomiska förhållanden. I vissa fall anser utredningen
en dylik samordning vara nödvändig för genomförandet av kommunikationsförbättringar
av bestående värde.

1945 års skärgårdsutredning har på grund av vad sålunda anförts kommit
till den uppfattningen, att en regional samordning av trafikmedlen, omfattande
även skärgårdstrafiken, kan och hör komma till stånd i Stockholms-,
Göteborgs- och Karlskronaområdena. Samordningen hör i de båda
första områdena ske under kommunal ledning och i Karlskronaområdet
under statlig ledning.

Beträffande sistnämnda skärgårdsområden har utredningen, med ledning

30

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

av de erfarenheter som föreligga beträffande den nuvarande trafiken samt de
planer som upprättats rörande vägnätets utbyggnad, sökt uppdraga vissa
riktlinjer för den framtida trafikutvecklingen, vilka sammanfattats till trafikplaner
för de olika skärgårdsområdena.

Sammanfattningsvis innebära utredningens förslag följande.

Beträffande Stockholms skärgård förordar utredningen, att sjötrafiken i
den södra och den norra delen av skärgården i huvudsak baseras på passbåtar
i anslutning till busslinjerna på fastlandet. Sjötrafiken i övrigt bör
omhänderhavas av ett företag, vari Stockholms stad och Stockholms läns
landsting böra ha det avgörande inflytandet.

Ett övertagande från det allmännas sida av huvudintresset i sjötrafikföretagen
i Stockholms skärgård bör enligt utredningens mening endast utgöra
ett första steg i riktning mot en fullständig samordning av land- och sjötrafiken
i ett regionalt trafikföretag. Behovet av en sådan samordning belyses
av det nära samband i trafiktekniskt och ekonomiskt hänseende som föreligger
mellan båt- och busstrafiken. Efter ett genomförande av de av utredningen
förordade trafikplanerna kommer behovet av en sådan samordning
att ytterligare öka. Trafiken har nämligen i dessa planer ej ordnats på sådant
sätt, att varje företag skall erhålla största möjliga trafikvinst. En betydande
avledning av persontrafik från båtar till bussar kommer sålunda att
äga rum, medan samtidigt godstrafiken helt eller åtminstone delvis fortfarande
ombesörjes med båtarna. Av utredningen förordad omläggning till
kombinerad trafik kommer å andra sidan att ställa ökade krav på landtrafikföretagens
kapacitet vid toppbelastning. De olägenheter som härvid
uppkomma torde dock kunna icke oväsentligt mildras genom inbördes samverkan
mellan landtrafikföretagen såväl i länet som i Stockholms stad.

Huruvida även staten bör ingå såsom delägare i det nya företaget anser
utredningen framför allt vara beroende av vilken ställning statens järnvägar
kunna komma att få inom stockholmsregionens trafikväsende. Utredningen
har i nuvarande läge ansett sig böra utgå från att staten icke i anledning härav
kommer att behöva ingå såsom delägare i det nya företaget.

I Karlskrona skärgård bör den civila sjötrafiken omhänderhavas av ett
företag, vilket även bör ombesörja de reguljära militära förbindelserna, i
varje fall i det mellersta trafikområdet. I företaget böra statens järnvägar,
Karlskrona stad och Blekinge läns landsting ingå såsom delägare.

Då det enligt utredningens mening är av största vikt, att sjötrafiken blir
samordnad med landtrafiken, anser utredningen lämpligt att statens järnvägar
få bevaka statens intressen i företaget. Med hänsyn till de statliga
intressenas betydelse anser utredningen lämpligt att staten blir till minst
hälften delägare i företaget.

Skärgårdstrafiken i Göteborgs skärgård bör i viss utsträckning dirigeras
över Hjuvik och Saltholmen. Sjötrafiken bör — med något undantag —
omhänderhavas av ett företag, vari Göteborgs stad samt öckerö och Styrsö
kommuner böra ingå som huvuddelägare. Enligt utredningens mening bör
staden få det avgörande inflytandet över det nya företaget med hänsyn till
att staden i framtiden torde komma att få det bestämmande inflytandet över
trafikmedlen till lands.

I samtliga företag böra enskilda intressenter — i första hand de nuvarande
ägarna till rederiföretagen — beredas tillfälle till delägarskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

31

Med den ståndpunkt utredningen intagit till frågan om skärgårdstrafikens
organisation i Stockholms-, göteborgs- och karlskronaskärgårdarna
har även frågan om en näringsrättslig reglering av skärgård ssjöfarten
samt frågan om subventioner in g av skärgård srederiernas
trafik kommit i ett nytt läge.

Genom den förutsatta samordningen av trafikföretagen inom storstadsområdena
kan man enligt utredningen förvänta att samtrafik i erforderlig
utsträckning skall komma att etableras mellan olika trafikmedel, och genom
det allmännas inflytande över trafiken anser utredningen att dennas
fortbestånd skall bli tillfredsställande tryggat för framtiden. Ett ordnande
av skärgårdstrafiken på sätt utredningen föreslagit kan enligt utredningens
mening i och för sig komma att verka återhållande i konkurrenshänseende
och utredningen anser det därför vara ovisst, huruvida behov av en trafiktillståndsreglering
verkligen kommer att föreligga vid den tid då det allmänna
inträder såsom huvuddelägare i de ifrågavarande rederierna.

Utredningen har begränsat sig till att föreslå att en reglering av skärgårdstrafiken
införes endast för persontrafiken samt att den göres tidsbegränsad.
Skulle det visa sig erforderligt, att ett visst konkurrensskydd behöver bibehållas
även i framtiden för att begränsa därav orsakade förluster på trafiken,
får frågan om en förlängning av giltighetstiden för regleringen framdeles
upptagas till prövning.

Vad angår subventioneringen av skärgårdsrederiernas trafik framhåller
utredningen, att de subventionsbehov, som på senare år förelegat hos skärgårdsrederierna,
regelmässigt föranletts av att vintertrafiken varit förlustbringande.
Visserligen har sommartrafiken i allmänhet lämnat ett visst överskott
men detta har ofta ej varit tillräckligt för att helt eller till någon avsevärd
del täcka förlusterna under vintern. Det har från rederihåll även
ifrågasatts huruvida det över huvud taget kan fordras av rederierna att de
skola utjämna förlusterna under vintern mot vinsterna under sommaren.
Därvid har även den tanken framförts, att de enskilda skärgårdsrederierna
skulle kunna inskränka sin verksamhet till att avse allenast sommartrafiken,
medan bedrivandet av vintertrafiken skulle överlåtas åt det allmänna.

1945 års skärgårdsutredning framhåller i anslutning härtill, att skärgårdstrafiken
inom ett visst område liksom trafiken på land i praktiken bör betraktas
såsom en ekonomisk enhet. Vintertrafiken — vilken huvudsakligen
betjänar skärgårdsbefolkningen — torde i själva verket vara en förutsättning
för skärgårdsbefolkningens fortsatta existens på öarna och därmed
även för fastlandsbefolkningens möjligheter att utnyttja skärgården sommartid,
i varje fall med den karaktär semester- och friluftslivet för närvarande
har. Någon rättslig skyldighet för rederierna att upprätthålla behovstrafiken
året runt föreligger icke för närvarande. Det är emellertid tydligt,
att rederierna ha ett direkt intresse av att så långt detta är ekonomiskt
möjligt tillgodose trafikbehoven inom sitt område dels med hänsyn till företagens
good-will hos trafikanterna, dels med hänsyn till risken för konkurrenstrafik.
Om det nämligen skulle bli nödvändigt att låta annat trafikföre -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

tag eventuellt med understöd från det allmänna inträda för att uppehålla
vintertrafiken finnes anledning förmoda, att denna trafik skall komma att
fortsätta även under sommarsäsongen till förfång för det ordinarie trafikföretaget.
Slutligen må här anmärkas, att man på kommunikationsväsendets
område sedan gammalt anlagt delvis andra synpunkter på trafikrörelsen
än strängt ekonomiska. Såväl beträffande bil- som järnvägstrafiken
har man sålunda ansett skäligt, att ett företag av någon storlek bör tillgodose
även sådana trafikbehov som eljest icke med ett strängt företagsekonomiskt
betraktelsesätt skulle ha blivit tillfredsställda.

1945 års skärgårdsutredning är av den uppfattningen, att en lösning av
skärgårdstrafikens ekonomiska problem förutsätter en utjämning av vinster
och förluster inom skärgårdsföretagen själva samt mellan dessa och landtrafikföretagen.
Efter ett genomförande av den regionala samordning av
trafikmedlen, som utredningen tidigare förordat, föreligga förutsättningar
för en dylik utjämning över ett större område.

En sådan utjämning framstår enligt utredningen såsom motiverad av
bl. a. följande skäl.

Till en början må framhållas, att samordningen av trafikmedlen inom ett
större område kan väntas komma att medföra minskade transportkostnader
genom de ökade möjligheterna att rationellt utnyttja tillgänglig transportmateriel
samt att vid varje tillfälle anpassa trafikkapacititen så nära som
möjligt till trafikbehoven. De vinster som härvid uppkomma böra komma
samtliga trafikanter, som beröras av trafiken, till godo. Önskemål om trafikförbättringar
framföras vid olika tider från skilda trafikantgrupper. Det är
sålunda ej blott skärgårdsbefolkningen, som begär förbättrade reselägenheter,
utan även stadsbefolkningen, som kräver ökad standard på båtarna samt
snabbare och billigare resor till skärgården. Kostnaderna för sådana förbättringar
kunna svårligen vid varje tid fördelas på de trafikanter^ som
erhållit en viss förmån, utan en fördelning av kostnaderna på samtliga trafikanter
bör äga rum oberoende av det för dagen rådande läget.

Då utredningen i det föregående förordat, att samordningen av trafiken i
Stockholms- och göteborgsområdena skulle äga rum under kommunal ledning,
har utredningen även utgått från att det skulle bliva en kommunal
angelägenhet att reglera de ekonomiska spörsmål som därvid kunna uppkomma.
Den naturliga lösningen härvidlag synes vara att låta trafikanterna
inom regionen själva betala för trafiken genom avgifter, bestämda så att full
kostnadstäckning för hela trafiken erhålles. Gentemot detta kan anföras,
att vissa trafikförbättringar kunna betraktas såsom en social hjälp till vissa
särskilda trafikantgrupper och att utgifterna härför ej böra bäras av övriga
trafikanter inom området utan i stället bestridas av skattemedel. Det torde
emellertid vara mycket svårt att draga någon gräns mellan de socialt motiverade
trafikförbättringarna och andra trafikförbättringar. Det kan i många
fall även vara svårt att fastställa, i vilken utsträckning en trafikförbättring
kommer den ena eller den andra trafikantgruppen till godo. Slutligen lärer
det även kunna föranleda meningsskiljaktigheter, huruvida kostnaderna för
en dylik trafikförbättring skola bestridas av statsmedel eller av kommunala
skattemedel. Det kan för övrigt beträffande alternativet att med statsmedel
subventionera trafiken i storstadsområdena vara svårt att finna förståelse
för synpunkten, att medborgarna i andra delar av landet skola skattevägen
få bidraga till att hålla transportkostnaderna inom dessa ekonomiskt bärkraftiga
områden nere.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

33

Skärgårdsutredningen har på grundval av dessa överväganden kommit
fram till den uppfattningen, att trafikapparaten inom de ifrågavarande områdena
bör betraktas som en enhet och att utgifterna för trafiken i första
hand böra täckas genom avgifter. Skulle trafikinkomsterna visa sig otillräckliga,
böra eventuella subventioner gäldas av vederbörande kommuner
och landsting.

Under en övergångsperiod fram till dess trafiken hunnit organiseras av
kommunerna anser utredningen skäligt, att staten, i avbidan på ett slutligt
ståndpunktstagande till utredningens förslag, lämnar sin medverkan för
lösande av de ekonomiska problemen. Utredningen har i enlighet härmed
förordat anvisande av ett särskilt anslag till understöd åt skärgårdsrederier.
Då utredningen förutsätter, att vederbörande kommuner och landsting även
under övergångsperioden skola medverka till att täcka förlusterna, föreslår
utredningen, att anslagsbeloppet för nästa budgetår bestämmes till
300 000 kronor.

Beträffande skärgårdstrafiken i Bohuslän och Västernorrlands län har
1945 år skärgårdsutredning förordat en lösning enligt andra grunder än för
de förut behandlade regionerna.

Utredningen förordar sålunda, att skärgårdstrafiken i Bohuslän uppbygges
på en kustlinje Göteborg—Marstrand—Lysekil—Strömstad(—Oslo)
samt flera mindre båtlinjer mellan öarna och fastlandet. Kustlinjen bör
samordnas med de större Göteborgsrederiernas trafik, medan de mindre
båtlinjerna i förekommande fall böra samordnas med statens järnvägars
buss- och billinjer.

Skärgårdstrafiken i Västernorrlands län bör i framtiden begränsas till
skärgårdsområdet utanför Köpmanholmen. Trafiken bör i huvudsak baseras
på Köpmanholmen och i någon utsträckning på Örnsköldsvik. Den bör upprätthållas
med en större båt, vilken bör drivas av en lokal trafikförening
med understöd från det allmänna.

Under övergångstiden, intill dess den nya båten kan anskaffas, måste
åtgärder vidtagas för att möjliggöra ett fortsättande av kusttrafiken i den
utsträckning som erfordras för ett nöjaktigt tillgodoseende av trafikbehoven.
Av föreliggande uppgifter framgår, att den bokförda förlusten å Rederiaktiebolaget
Kusttrafiks trafikrörelse år 1946 stannat vid 2 200 kronor.
Det verkliga bidragsbehovet torde emellertid vara avsevärt större, eftersom
några avskrivningar icke kunnat göras i bokslutet och årets bokslut ej heller
behövt belastas med några större utgifter för underhåll, reparation o. d.
1945 års skärgårdsutredning håller dock före, att bidragsbehovet tills vidare
bör kunna begränsas till 5 000 kronor per år.

Skärgårdsutredningen anser skäligt, att staten i avbidan på anskaffandet
av en ny passbåt lämnar sin ekonomiska medverkan för att uppehålla trafiken,
men förutsätter samtidigt, att myndigheter och institutioner inom
3 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 2G1.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

länet skola finna verksamhetens uppehållande vara av sådan vikt, att bidrag
skall kunna påräknas även från dem.

Statens bidrag bör utgå från det anslag till understöd åt skärgårdsrederier,
vilket utredningen föreslår skola anvisas å riksstaten.

Diverse åtgärder.

I ett sista avsnitt av betänkandet föreslår utredningen att vissa kompletterande
åtgärder vidtagas i syfte att förbättra kommunikationsförhållandena
i skärgårdarna. En undersökning bör genom postverkets försorg företagas
rörande möjligheterna att medelst flyg förbättra postförbindelserna i skärgårdarna
särskilt vintertid. Slutligen uttalar sig utredningen för att landstingen
böra ställa medel till förfogande i kostnadsutjämnande syfte så att
skärgårdsbefolkningen vid ambulansresor icke kommer i ett sämre läge än
fastlandsbefolkningen i de fall, en dyrbar båt- eller flygtransport av vederbörande
läkare eller annan ansvarig person bedömes nödvändig.

Utredningens förslag i vad avser skärgårdarnas kommunikationsmedel
m. m. utmynnar i en hemställan

att 1940 års förordning om yrkesmässig automobiltrafik m. in. måtte ändras
i syfte att främja samtrafiken mellan land- och sjötrafikföretag;

att passbåtslinjer måtte inrättas och förbättras i enlighet med vad utredningen
förordat samt att för ändamålet anvisas å kapitalbudgeten till Flytande
materiel 150 000 kronor samt å driftbudgeten till Bidrag till vissa
kommiinikationsändamål 150 000 kronor för budgetåret 1948/49 samt
100 000 kronor för varje följande budgetår;

att sjötrafiken i övrigt i skärgårdarna måtte ordnas i enlighet med de av
utredningen förordade riktlinjerna samt att förhandlingar härom snarast
möjligt måtte upptagas med vederbörande rederier;

att under en övergångsperiod den av utredningen föreslagna lagen om
tilfälligt ordnande av skärgårdstrafiken måtte bringas i tillämpning i Göteborgs,
Karlskrona och Stockholms skärgårdar, med början från och med
sommaren 1948;

att staten — intill dess utredningens organisationsförslag genomförts —
måtte medverka till subventionering av skärgårdsrederier, som äro i behov
därav, samt att för ändamålet måtte till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisas 300 000 kronor; samt

att åtgärder måtte vidtagas för förbättringar av postbefordringen och
sjuktransportväsendet i enlighet med utredningens förslag.

Särskilt yttrande.

Ledamoten av skärgårdsutredningen, Lindencrona, har avgivit särskilt yttrande,
vari han beträffande sjötrafikens ordnande anför i huvudsak följande.

I princip bör sjötrafik bedrivas i privat regi. Då, vilket synes vara utrett,
det icke längre är möjligt att lönande bedriva skärgårdstrafik vintertid, har
man att undersöka orsakerna härtill. En orsak är de alltmera stegrade drifts -

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

35

kostnaderna något som kan vara av tillfällig natur, exempelvis de uppdrivna
kolpriserna. En annan orsak, som synes vara av väsentligare betydelse, är
den strukturförändring som skärgårdstrafiken genomgått genom uppkomsten
med vederbörligt tillstånd av busslinjer till olika punkter på fastlandet
och även över vissa öar i skärgården. Denna utveckling har i viss mån varit
till fördel för skärgårdsbefolkningen och kommer att bli så än mer. Om
upprätthållandet av det minimum av sjötrafik vintertid, som likväl oundgängligen
erfordras för tillgodoseende av befolkningens behov, icke kan i
annan ordning åstadkommas, böra staten eller kommunerna föranstalta
härom. Helst bör detta ske i form av bidrag till uppehållande av viss trafik.
I många fall böra de koncessionerade bussföretagen kunna åläggas att svara
för bidragen såsom villkor för koncessionen. I den mån de understöd,
som ifrågakomma, äro av den storleksordning i förhållande till rederiernas
omslutning, att inga väsentliga fördelar längre äro förbundna med privat
drift, ansluter jag mig till utredningens förslag i vad avser upprättandet av
kommunala och statliga trafikföretag. Självfallet är intet att erinra mot
att privat kapital, om vederbörande så önskar, även får deltaga. Däremot
bör utvecklingen i vad avser övrig trafik, exempelvis sommartid, lämnas
full frihet, så att den trafik, som erfordras för rekreationsändamål och annat,
kan antagas komma att bli på bästa sätt tillgodosedd nu och i framtiden.

Ledamoten Lindencrona förklarar sig icke kunna biträda utredningens
förslag till lag om tillfälligt ordnande av skärgårdstrafiken.

Yttranden.

Landtrafik.

Skärgårdsutredningens förslag tillstyrkes av statskontoret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och länsstyrelserna i Östergötlands,
Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Biltrafiknämnden har avstyrkt
förslaget. Övriga över utredningens betänkande hörda myndigheter ha
lämnat förslaget utan erinran, eller har detsamma icke föranlett något särskilt
yttrande från remissmyndigheternas sida.

Här torde endast biltrafiknämndens och järnvägsstyrelsens yttrande behöva
upptagas till närmare redovisning.

Biltrafiknämnden erinrar om att nämnden i ett utlåtande över Norrlandskommitténs
betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena
i Norrland som sin uppfattning uttalat, att tillståndsbeviljande
myndighet ägde möjlighet såsom villkor för bedrivande av linjetrafik
föreskriva, att samarbete skulle äga rum med annat trafikföretag, när
ett sådant trafiksamarbete kunde antagas bli till trafikanternas fördel.

Biltrafiknämnden vidhåller i yttrandet över skärgårdsutredningens förslag
denna sin uppfattning. Nämnden erinrar emellertid om att ett trafiksamarbete
mellan skilda transportmedel ofta erbjuder betydande praktiska
och tekniska svårigheter. Såsom exempel kan nämnas, att statens järnvägar
även då fråga varit om trafiksamarbete med av statens järnvägar ägda
biltrafikföretag endast i begränsad omfattning kunnat ordna dylikt samarbete.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

De svårigheter, som möta vid ordnandet av trafiksamarbete mellan olika
slag av transportmedel äro sålunda, enligt nämndens mening, av övervägande
teknisk art och icke beroende på att gällande förordning angående yrkesmässig
trafik lämnar utrymme för tveksamhet angående tolkning av hithörande
föreskrifter.

Nämnden anser med hänsyn härtill, att någon författningsändring icke
är för ändamålet erforderlig, och avstyrker därför det av utredningen framlagda
förslaget till ändring i 12 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

Järnvägsstyrelsen uttalar, att en ändring av 12 § 1940 års förordning om
yrkesmässig automobiltrafik m. in. i enlighet med utredningens förslag skulle
innebära realiserande av ett av styrelsen tidigare — i utlåtande över Norrlandskommitténs
betänkande angående vissa åtgärder till förbättrande av
transportförhållandena i Norrland •— tillstyrkt förslag, utvidgat att gälla
även spårvägs- och sjötrafik. Då stadgandet även i sin utvidgade form torde
vara ägnat att bidraga till ett sådant ordnande av trafiken, som styrelsen
sedan länge eftersträvat och i många fall även lyckats få till stånd, tillstyrker
styrelsen för sin del den föreslagna författningsändringen.

Styrelsen förordar, att i samtrafik båt—buss—järnväg samma taxesystem
tillämpas som vid samtrafik bil—järnväg i allmänhet, d. v. s. snittariffer.
Styrelsen avstyrker däremot genomgående avgiftsberäkning. Härom anför
styrelsen bl. a. följande.

Vad särskilt samtrafiken med båtlinjer beträffar är att märka, att skärgårdarnas
passbåtstrafik med hänsyn till vinterhalvårets ringa resandefrekvens
i kombination med trafiksvårigheter i form av ishinder in. m. knappast
torde kunna göras ekonomiskt bärande. Tvärtom kräves sannolikt subvention
i någon form, vilket även synes vara utredningens mening. Det erforderliga
ekonomiska understödet anser utredningen härvid böra lämnas av
anslutande buss- eller järnvägsföretag, vilka genom samtrafiken komma i
tillfälle att utvidga sin verksamhet till nya områden och trafikantgrupper,
varigenom ekonomiska fördelar kunna tillföras företagen. Järnvägsstyrelsen
ställer sig högst tveksam beträffande bärigheten i detta resonemang och
vill hålla före, att sagda fördelar icke komma att uppväga mer än en mindre
del av förlusterna å båttrafiken.

I de fall samtrafiken kan komma att kännbart belasta landtrafikföretagens
ekonomi förutsätter utredningen, att inkomstminskningen skall kompenseras
genom taxehöjningar. Vid genomgående taxeberäkning blir den
praktiska konsekvensen härav emellertid bl. a., att trafikanterna i lokaltrafik
på busslinjen skulle få betala subventionen till båttrafiken, något som
väl knappast kan försvaras.

Järnvägsstyrelsen erinrar slutligen om att taxeförhållandena i samtrafik
torde komma att behandlas av den nyligen tillsatta järnvägstaxekommittén.

Passbåtstrafik.

Skärgårdsutredningens förslag i förevarande delar ha i huvudsak ej föranlett
några erinringar från remissmyndigheternas sida. Här torde följande
uttalanden böra återgivas.

37

Kungi. Maj:ts proposition nr 261.

Statskontoret anser, att en välordnad samtrafik mellan å ena sidan järnvägar
och omnibusar och å andra sidan passbåtar synes eftersträvansvärd
och ett utökande av passbåtslinjerna önskvärt. De normer, som föreslagits
för utjämning av driftsresultaten mellan samtrafikerande företag, förefalla
väl avvägda. Beträffande frågan om subvention av allmänna medel till passbåtstrafik
bör beaktas, i vad mån linjen tjänar ett rent lokalt intresse. I sådant
fall bör givetvis i första hand erforderligt understödsbelopp utgå av
kommunala medel. I den mån undantagsvis statsbidrag anses motiverat, bör
enligt statskontorets mening hittillsvarande villkor för bidrags utgående alltjämt
gälla, dock med den modifikationen att Kung], Maj :t synes böra i förekommande
fall bevilja understödet tills vidare. Det bör sedan åligga vederbörande
länsstyrelse att följa trafikförbindelsens utveckling och föreslå de
ändringar, som kunna befinnas påkallade.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelsen biträder utredningens uppfattning att
passbåtslinjerna principiellt ej böra ingå i det allmänna vägväsendet.

De av utredningen framlagda principerna för subventionering av passbåtslinjerna
finner styrelsen ändamålsenliga. Bland annat med hänsyn till
avvägningen av subventioneringen hade det emellertid varit önskvärt, om
utredningen sökt finna några allmänna riktlinjer för taxesättningen i syfte
att i möjligaste mån söka enhetliggöra taxepolitiken i olika delar av landet.

Beträffande beräkningen av statsbidragets storlek bör man enligt styrelsens
mening sträva efter att utbetala bidraget såsom ett på förhand för
varje år bestämt belopp, vilket med jämna icke alltför korta mellanrum bör
omprövas.

Styrelsen ansluter sig till av utredningen föreslagen decentralisation av
handläggningen av bidragsärendena.

Beträffande utredningens förslag, att vid finansieringen av statliga passbåtslinjer
i väg- och vattenbyggnadsverkets regi kapitalkostnader skola bestridas
av det under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond anvisade
investeringsanslaget till Flytande materiel samt driftkostnader för desamma
från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål anför styrelsen
följande.

Styrelsen kan icke helt biträda utredningens förslag. Fn förutsättning för
att kapitalmedel under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond skola
tagas i anspråk anser styrelsen böra vara, att förekommande driftkostnader
bestridas från de vanliga väganslagen.

Den statliga passbåtslinje, varom bär närmast är fråga, är förbindelsen
mellan Holmön och fastlandet (Västerbottens län). Ifrågavarande förbindelse
är för närvarande allmän. Styrelsen anser emellertid i likhet med utredningen,
att förbindelsen icke kan anses såsom allmän i väglagens mening.
Styrelsen bar därför för avsikt att vidtaga åtgärder för båtförbindelsens
indragning från allmänt underhåll, varvid styrelsen dock är beredd att
i fortsättningen ombesörja förbindelsens upprätthållande såsom tjänst åt
utomstående. Båtförbindelsen bör därefter jämföras med övriga passbåtsI
in jer och kostnaderna för anskaffning av båt samt eventuellt driftunderskott
bestridas från anslaget lill Bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Styrelsen avstyrker sålunda, att medel för inköp av båt ställas till förfogande
från anslag under väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Styrelsen har i sina petita för budgetåret 1948/49 upptagit av utredningen
föreslaget belopp av 150 000 kronor för bidrag till anordnande samt underhåll
och drift av passbåtsförbindelser att utgå från anslaget till Bidrag till vissa
kommunikationsändamål. Styrelsen är emellertid icke beredd att i förevarande
sammanhang tillstyrka av utredningen föreslaget belopp för de närmast
därefter följande budgetåren.

Generalpoststyrelsen framhåller, att till postförare utgående ersättning för
postbefordran med passbåt kan höjas för att möjliggöra utökning av antalet
båtturer allenast om det utökade turantalet medför förbättrade postförbindelser
av sådan angelägenhetsgrad, att de böra komma till stånd,
även om hänsyn tages till andra krav på bättre postanordningar, och ersättningen
till postföraren kan i intet fall fastställas till högre belopp än som
anses skäligt ur postal synpunkt. Om den sålunda bestämda ersättningen
för postbefordringen icke skulle vara tillräcklig för att möjliggöra den utökade
trafikplanen och bidrag med hänsyn härtill anses böra lämnas av
staten, bör sådant bidrag icke utgå av postmedlen utan i förekommande
fall från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.

Styrelsen är av den uppfattningen, att man bör undvika subvention i
form av för höga ersättningar för postbef ordringen. Därest ersättningen för
denna på en viss linje skulle fastställas till belopp, som är högre än vad
ur postal synpunkt anses skäligt, kan detta medföra krav från andra postförare
på liknande förhöjning av ersättningen, varigenom en i och för sig
mindre betydelsefull eftergift i ett enskilt fall kan få kännbara ekonomiska
konsekvenser för statsverket.

Det är, enligt styrelsens åsikt, även önskvärt att — i varje fall då
det rör sig om större belopp — de ekonomiska uppoffringar, som staten
ikläder sig för samfärdseln till en viss bygd, redovisas öppet.

I fråga om grunderna för den statliga bidragsgivningen vid inrättande av
nya eller förbättring av gamla passbåtslinjer ansluter sig styrelsen till utredningens
förslag, att statsbidrag till passbåtslinjer skall kunna utgå i
tre olika former.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar sig icke ha något att
erinra mot vad utredningen föreslagit om sättet för passbåtstrafikens ordnande
och för dennas understödjande i mån av behov. Enligt länsstyrelsens
mening har utredningen dock alltför ensidigt betonat denna trafiks betydelse
för skärgårdsöarnas sammanbindande med fastlandets vägnät och
förbisett vikten av att också de särskilda öarna sinsemellan få goda kommunikationer.
Länsstyrelsen syftar närmast på öarna inom vardera av de
folkrika ögrupper, som bilda Styrsö och öckerö kommuner, öborna ha för
sin del betonat önskemålet att också passbåtsförbindelser, som icke direkt
åsyfta att förbinda skärgården med fastlandet, kunna i mån av behov påräkna
stöd från det allmännas sida.

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

39

Skärgårdsrederiernas trafik.

Centrala förvaltningsmyndigheter m. fl.

Statskontoret uttalar beträffande frågan om sjötrafikens uppbyggnad
i skärgårdarna, att erfarenhet för närvarande knappast föreligger, i vad
mån en ekonomiskt lönsam trafik skulle kunna drivas med ett modernt
båtmateriel. Befintliga rederier ha arbetat med äldre fartyg av en typ, som
i princip knappast förändrats under de sista 50 åren. En samordning också
av denna sjötrafik med landtrafiken är, som de sakkunniga framhållit,
erforderlig. Genom de möjligheter till medverkan från land!rafikföretagen,
som komma att öppnas genom den föreslagna ändringen av förordningen
om yrkesmässig biltrafik, torde bättre förutsättningar härför skapas. I den
mån sjötrafiken är ekonomiskt samordnad med buss- eller järnvägstrafik
eller subventioneras av det allmänna torde villkor för trafikens bedrivande
även kunna föreskrivas. Konkurrens med ett sådant subventionerat företag
torde i de flesta fall svårligen kunna upptagas av annat trafikföretag.
En utveckling till enhetlig trafikledning genom stora kommunala eller statliga
trafikföretag kan visserligen teoretiskt förefalla rationell, men åtminstone
i de större skärgårdarna med de vitt skilda intressen, som påkalla ett
hänsynstagande vid trafikens uppläggning, torde ett sådant bolags trafikproblem
i praktiken bli synnerligen svårbemästrade. Därest, som utredningen
tänkt sig, dessa bolag skulle börja sin verksamhet med att övertaga
de äldre skärgårdsbåtarna för avsevärda belopp, skulle redan från början
en sund utveckling av trafiken försvåras. Den nuvarande ■»efterblivenheten»
i vissa skärgårdsförbindelser torde nämligen i icke oväsentlig grad
bero på att de befintliga rederierna, vilka i åtminstone vissa fall innehaft
en faktisk monopolställning, trots en fortlöpande avskrivning av tonnaget,
icke kunnat eller ansett av behovet påkallat att förnya detsamma.

Hur trafiken än ordnas anser statskontoret, att densamma bör göras
självbärande. Taxorna böra motsvara kostnaderna. Subventioner av det allmänna
böra undvikas. I den mån sådana dock finnas påkallade böra de utgå
av kommunala medel. Trots sin uppfattning, att statsbidrag icke bör ifrågakomma,
har utredningen funnit »skäligt» att staten »under en övergångsperiod
fram till dess trafiken hunnit organiseras av kommunerna» skall subventionera
densamma. För ändamålet föreslås ett anslag nästa budgetår
å 300 000 kronor. Statskontoret avstyrker bestämt detta förslag. Hittills har
statsverket endast i mycket begränsad omfattning understött trafik av förevarande
slag. Att nu utvidga den statliga understödsverksamheten samtidigt,
som man konstaterar att uppgiften ifråga är av rent kommunal natur
förefaller knappast logiskt. Eventuella understöd torde i sin helhet
böra lämnas av vederbörande landsting, städer och andra intresserade kommuner
och företag. Statskontoret kan för sin del icke tillstyrka, att staten
medverkar till någon provisorisk subventionering, då erfarenheten endast
alltför ofta visat att »tillfälliga» statsunderstöd av detta slag hava en benägenhet
att bli bestående.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Järnvägsstyrelsen delar utredningens uppfattning, att det i regel kan vara
ändamålsenligt, att en trafikled omfattande såväl land- som sjötrafik,
drives av en gemensam förvaltning. Man bör nämligen härigenom kunna
bättre överblicka och samordna trafikens rent tekniska organisation, såsom
turlistornas uppläggning med fördelning av resandeströmmen på tillgängliga
bussar och passbåtar, personalens utnyttjande på ett mera effektivt och
ekonomiskt sätt m. m. I princip har styrelsen sålunda intet att invända mot
en samordning av trafikföretagen inom de tre största skärgårdslänen i enlighet
med de i betänkandet utformade organisatoriska huvudlinjerna.

Vad angår detaljerna i utredningens förslag i vad dessa mera direkt beröra
statens järnvägars intressen framhåller styrelsen, att styrelsen för sin
del givetvis är beredd att lämna sin medverkan, i den mån detta befinnes
påkallat samt förenligt med statens järnvägars affärsintresse. För att kunna
bedöma behövligheten och lämpligheten i varje särskilt fall av de föreslagna
anordningarna inom Göteborgs och Bohus samt Blekinge län erfordras
emellertid mera ingående undersökningar inom ifrågavarande områden
än som kunnat åvägabringas på den korta remisstid, som nu stått till styrelsens
förfogande.

Utlåtande från kommerskollegium har ej inkommit. Däremot ha Sveriges
allmänna sjöfartsförening, Föreningen Sveriges inrikes sjöfart, handelskamrarna
i Karlstad och Göteborg, Smålands och Blekinge handelskammare
och Stockholms handelskammare utlåtit sig till kollegium.

Sveriges allmänna sjöfartsförening avstyrker förstatligande, kommunalisering
och koncessionering av skärgårdssjöfarten. Utvägen att genom subventioner
till existerande eller blivande privata kommunikationsföretag få
fram en i stort sett billigare och jämväl i övrigt mera tilltalande lösning av
problemet än genom stats- och kommunaldrift har, såvitt framgår av betänkandet,
icke tillräckligt ingående undersökts och prövats.

Föreningen Sveriges inrikes sjöfart säger sig ha svårt se annat än att
vid en återgång till mera normala förhållanden med en bättre balans mellan
utgifter och trafikinkomster, skärgårdsrederierna skulle kunna driva
sin trafik på ett ekonomiskt fullt bärkraftigt sätt, därest deras trafik kunde
begränsas till den tid av året då trafikunderlaget motsvarar den erforderliga
skärgårdsflottans kapacitet. Detta borde så mycket mera kunna bliva fallet,
därest utredningens förslag i övrigt genomfördes dels genom utbyggande
av särskilda förbindelser, som befriade båtarna från större delen av förlusttrafiken
under vinterhalvåret dels genom en skyddslagstiftning mot
konkurrens.

Föreningen är icke övertygad om, att det för trafikens effektiva ordnande
i och för sig är nödvändigt att på sätt utredningen föreslår förenhetliga trafikverksamheten
i Stockholms, Göteborgs resp. Karlskronas skärgårdar under
det allmännas överinseende. Denna sin åsikt bygger föreningen även
därpå, att föreningen icke för sin del kan finna, att en sådan sammanslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 261. 41

ning skulle få förmånliga verkningar av den räckvidd, som utredningen
räknar med.

Föreningen anser, att en rationalisering av trafikverksamheten är det avgörande
för en förbättrad ekonomi och därmed för en bättre service. Visserligen
är f. n. en rationalisering till den del som gäller ny- och ombyggnad
av fartyg svår att genomföra men detsamma torde gälla även av utredningen
föreslagna utbyggnader av vissa vägar och till dessa anknutna kombinerade
trafikleder.

Även efter en rationalisering kan det dock behövas inkomsttillskott antingen
genom subventioner eller höjda taxor, om ökade anspråk på trafiken
skola kunna tillgodoses. I det senare fallet kan det enhetliggj orda
trafiksystemet erbjuda vissa fördelar. Föreningen anför härom:

Om man ökar kraven på trafikservice under vinterhalvåret och även under
sommaren genom tätare lägenheter o. s. v. torde det måhända även efter
eu rationalisering, vara nödvändigt med visst inkomsttillskott för täckande
av vissa partiella förluster och detta lärer icke kunna ske utan tillskott
från det allmänna eller uttagande av högre avgifter från trafikanterna
eller en kombination mellan dessa åtgärder. Ett stöd från det allmänna
i detta syfte skulle kunna givas formen av en ersättning för upprätthållande
av viss trafik. Angelägenheten av dylika bidrag är särskilt stor under en
övergångstid innan vintertrafiken kunnat förbilligas med hjälp av de av
utredningen föreslagna väg- in. fl. förbindelserna.

Skulle däremot det tillskott, som sålunda erfordras för främst vintertrafikens
upprätthållande på viss nivå helt uttagas av trafikanterna genom
höjda biljettpriser, erbjuder måhända det förenhetliggjorda trafiksystemet
vissa fördelar. Man har därmed emellertid kommit på sidan om de trafiktekniska
problemen i sammanhanget. En faktor, som emellertid ställer frågan
i en något annan dager, är de i utredningen nämnda planerna på att
åstadkomma större regionala trafikföretag för särskilt Stockholms och Göteborgs
omgivningar. Vid sidan av en sålunda i övrigt monopoliserad trafik
skulle onekligen särskilda sjötrafikföretag komma i ett särläge, där fördelarna
av en enskild rederiverksamhet knappast helt kunde komma till
sin rätt, detta i synnerhet om av dem begäres, att de utan samhällets stöd
skulle upprätthålla samhälleligt önskvärd förlusttrafik. Detta speciella förhållande,
medger föreningen, kan tala för att de kommunala intressena för
dessa områden ingå som intressenter i de redan förefintliga trafikföretagen,
vilka i samband med en sådan utvidgning av ägareintresset lämpligen böra
sammanföras till ett enda företag för varje område.

Föreningen finner förslaget om enhetliggörande av kustlinjerna mellan
Göteborg och Strömstad (Oslo) lämpligt.

Svenska teknologföreningen framhåller, att, såvitt föreningen kunnat utläsa
ur de av utredningen gjorda analyserna av skärgårdsrederiernas ekonomi,
skulle båttrafik med nyanskaffat, tidsenligt tonnage helt enkelt icke
vara möjligt, därest man — som sig bör — fordrar, alt trafiken skall täcka
sina självkostnader, kapitalkostnader såväl som driftskostnader. Detta
måste sägas vara ett säreget förhållande, trots de besvärliga förhållanden,
under vilka ifrågavarande trafik måste arbeta.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

Föreningen uttalar, att de ogynnsamma ekonomiska förutsättningarna måhända
bero på att kraven satts för höga. Det ligger sålunda främst i Göteborgs
och Stockholms skärgårdar i båttrafikens natur att stor hastighet är
mycket svår och dyrbar att uppnå.

Det är vidare möjligt, att rederiernas dåliga ekonomi under krisåren kan
tillskrivas en priskontroll, som fastställt allt för låga biljettpris och andra
taxor. Städernas breda semesterpublik förfogar numera över betydande inkomster,
och den borde kunna betala ett pris för sina resor, som åtminstone
under sommarsäsongen helt täcker rederiernas alla utgifter. Måhända voro
taxorna redan före kristiden så att säga vanemässigt fastlåsta på en allt för
låg nivå.

Utredningen har för åtminstone persontrafiken i linjetrafik föreslagit, att
den ombesörjes av helt eller delvis kommunala rederier med monopolställning.
Föreningen uttalar betänkligheter inför kommunal drift i ett uppenbarligen
så svårbemästrat fall som detta. Föreningen anser, att subventionsmetoden
bör givas ett bestämt företräde, därest båttrafiken icke kan göras
självförsörjande. Enär en folkfattig skärgård blir föga användbar som semesterområde
— och en avfolkad nästan oanvändbar, bör det ligga i de stora
städernas eget intresse att subventionera båttrafiken. Måhända kan man
konstruera ett differentierat biljettsystem med årsbiljetter eller liknande,
som för den bofasta skärgårdsbefolkningen, som även nu har dålig tillgång
till kontanta medel, tryggar ett visst månatligt antal resor året runt till
nedsatt pris och göra tillämpningen av ett sådant system till villkor för
subvention. Från sommargäster med och utan egna villor och sportstugor
och från semesterpubliken, samtliga numera tillhörande folkgrupper med
stor köpkraft, kan utan tvivel ett högre biljettpris uttagas.

Även en betydande subvention till skärdgårdsrederierna bör bliva föga
kännbar för städer sådana som Göteborg och Stockholm. Först sedan fortsatta
försök med subventioner slagit fel, bör man övergå att dryfta rederier
i kommunal eller annan allmän drift. Därvid måste tillses, att den bofasta
skärgårdsbefolkningens berättigade önskemål tillgodoses i första hand.

Myndigheter i Göteborgs och Bohus län m. fl.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har infordrat yttranden från
landstingets finansberedning, stadsfullmäktige i Göteborg, kommunalfullmäktige
i Styrsö och öckerö kommuner samt Ångbåtsaktiebolaget Bohusländska
kusten, Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag, Trafikaktiebolaget
öckerö skärgård och Styrsö Trafikaktiebolag.

Länsstyrelsen tillstyrker kustlinjetrafikens ordnande efter i huvudsak de
av utredningen uppdragna riktlinjerna. Då frågans lösning kan komma att
draga ut på tiden och en driftnedläggelse ej bör få riskeras, anser länsstyrelsen
nödvändigt, att såsom ett provisorium en viss statlig subvention får
utgå till de nuvarande företagen.

Beträffande det föreslagna kommunala rederiföretaget i Göteborgsskärgårdarna
ställer sig länsstyrelsen tveksam och anser frågan kräva närmare

Kungl. Ma):ts proposition nr 261.

43

övervägande. Länsstyrelsen anser att i varje fall ökommunernas inflytande
i ett dylikt företag icke bör få den underordnade ställning som utredningen
anser.

Av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Göteborgs och Bohus läns landstings finansberedning anser det vara riktigt
att basera skärgårdstrafiken på passbåtslinjer i samtrafik med landtrafikföretagen,
för Bohusläns vidkommande i första hand statens järnvägars
busslinjer. Utredningens förslag att dessa passbåtslinjer i huvudsak
skola bedrivas i enskild regi med —■ vid behov — statlig subvention, är ur
kostnadssynpunkt att föredraga framför 1938 års utrednings förslag om att
inlemma passbåtslinjerna i det allmänna vägväsendet. Vid bedömning av
subventionsbehovet bör emellertid beaktas, att taxorna bör hållas på en så
låg nivå, att de icke bli betungande för befolkningen.

För kusttrafiken är den verksamhet, som bedrives av länets två kustlinjerederier
fortfarande av stor betydelse. Beredningen delar emellertid utredningens
mening om, att kusttrafiken i fortsättningen borde baseras på endast
en linje Göteborg—Lysekil—Strömstad(—Oslo). Om de båda rederierna
samarbetade om en sådan linje, borde rörelsen med hänsyn till den
relativt lönande sommartrafiken kunna bli självbärig. En förnyelse av tonnaget
torde emellertid vara en nödvändig förutsättning härför. Huruvida
även denna förnyelse kan åstadkommas utan subvention från statens sida,
undandrager sig beredningens bedömande. En sådan subvention bör emellertid
icke under alla omständigheter vara utesluten.

För Göteborgsområdet räknar utredningen med, att de nuvarande rederierna
skulle avlösas av ett nytt trafikföretag, i vilket Göteborgs stad samt
Styrsö och öckerö kommuner skulle bli huvudintressenter. Beredningen
tillstyrker, att utredning verkställes om möjligheterna att få till stånd ett
sådant företag. Beredningen är däremot ej ense med utredningen om att
Göteborgs stad bör ha det avgörande inflytandet i ett sådant företag, då
det synes önskvärt, att skärgårdsborna kunna hävda sina intressen gentemot
storstaden, som ju i första hand har intressen att bevaka i fråga om
sommartrafiken. Beredningen ifrågasätter därför, om det icke vore lyckligast,
att staten tecknade så stor del i företaget, att dess andel tillsammans
med skärgårdskommunernas bleve lika stor som Göteborgs stads andel.

Göteborgs stadsfullmäktige ha såsom yttrande åberopat ett av drätselkammarens
andra avdelning avgivet yttrande ävensom en av byggnadsnämnden
till avdelningen avgiven skrivelse.

Avdelningen åberopar innehållet i en av fastighetskontoret avgiven promemoria
vari fastighetskontoret uttalar i huvudsak följande.

För egen del får fastighetskontoret framhålla, att Göteborgs stad givetvis
har stort intresse av goda trafikförbindelser med dess skärgård med hänsyn
till såväl stadens innevånares behov av rekreation i skärgården, vilket behov
ju närmast gör sig gällande under sommarmånaderna, som för att underlätta
skärgårdsbefolkningens under hela året förekommande resor till staden i

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

affärs- och andra syften. Genom skärgårdsutredningens betänkande torde få
anses klarlagt, att de nuvarande trafikförbindelserna icke äro tillfredsställande.
Det kan då icke anses opåkallat, att staden lämnar sin medverkan
till förbättrade förhållanden härutinnan. Utredningens förslag går ju också
ut bl. a. därpå, att staden genom bolagsbildning i förening med vissa andra
kommuner skulle söka åstadkomma en rationellare trafik, samtidigt som staten
skulle ekonomiskt engagera sig i avsevärd omfattning för ernående av
förbättrade kommunikationer. Ur principiell synpunkt synes hinder knappast
böra resas mot att en kommun ingår som delägare i rederiföretag, vars
verksamhet till stor del konnne kommunens innevånare till godo. Huruvida
den föreslagna bolagsbildningen kommer att godtagas av de avsedda främmande
kommuner, som däri skulle ingå såsom delägare, är emellertid tillsvidare
obekant. Utredning om det tillämnade nya rederiföretagets bärighet
saknas ävenledes. Därest företaget skulle gå med förlust, skulle det måhända
från stadens sida kunna med fog ifrågasättas, att staten, i den mån förlusten
föranledes av den för skärgårdsbefolkningen behövliga, men mindre
givande vintertrafiken, borde lämna bidrag till täckande av sådan förlust.

En sådan form av subvention synes mera tilltalande än att genom koncessionstvång
hålla besvärande konkurrens borta. Sådant tvång är ju, enligt
utredningens förslag, endast avsett att tillämpas under övergångstiden, till
dess utredningens förslag genomförts.

Fastighetskontoret anser, att skärgårdsutredningens förslag i huvudsak
äro ägnade att möjliggöra en välbehövlig förbättring av de Göteborgs stad
berörande förhållandena på skärgårdstrafikens område, och fastighetskontoret
förordar därför, att från stadens sida inga principiella erinringar göras
mot skärgårdsutredningens föreliggande förslag. Det synes dock härvid böra
ifrågasättas, huruvida icke av utredningen till nybildning föreslaget rederiföretag
med staden och vissa skärgårdskommuner såsom huvuddelägare skäligen
borde hållas skadeslöst av staten i sådana fall, då företaget gått med
förlust samt denna kan härledas till företagets verksamhet för tillgodoseende
av skärgårdsbefolkningens trafikbehov vintertid.

Byggnadsnämnden har i sitt utlåtande endast berört spörsmålet var Göteborgsskärgårdens
sjötrafik bör ha sin anknytning till fastlandet.

Styrsö kommunalfullmäktige anse, att det skulle vara mest ändamålsenligt
att den huvudsakliga persontrafiken till och från Styrsö skärgård ordnades
med en passbåtslinje över Saltholmen. Turerna böra i första hand
läggas så att de bliva ekonomiskt lönande. Sommartid måste trafiken ordnas
med hänsyn till den starkt ökade resandeströmmen, dock utan att skärgårdsbefolkningens
behov tillbakasättes.

Kommunalfullmäktige anse, att vägförvaltningen bör omhänderhava skärgårdstrafiken.
Utredningens förslag om att ett nytt trafikbolag bildas, vari
nuvarande öckerö- och Styrsöbolagen ingå, samt med Göteborgs stad och
öckerö och Styrsö kommuner som delägare, måste betraktas som en andrahandslösning.

Av utredningen framkastat förslag om att Göteborgs stad skulle ha merinflytande
i det planerade företaget, måste dock väsentligt avkyla skärgårdskommunernas
intresse för kompanjonskap. Det kan icke vara motiverat, att
på den grund att Göteborgs stad sannolikt kommer att få bestämmanderät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

45

ten över trafikmedlen till lands, de även skulle ha bestämmanderätten över
skärgårdstrafiken. Fullmäktige anse därför, att framhållandet av vem som
skulle ha ett eventuellt merinflytande i det planerade företaget helt kunnat
förbigås av utredningen.

öckerö kommunalfullmäktige framhålla bl. a., att enligt fullmäktiges mening
persontrafiken bör ordnas genom färjor (passbåtar) mellan öarna och
Hjuvik. Detta trafikproblem bör lösas genom det allmännas försorg i likhet
med vad som skett på fastlandet, där vägarna sammanbindas sjöledes.

Förslaget att sammanslå skärgårdsrederierna i öckerö och Styrsö skärgårdar
till ett företag anse fullmäktige olämpligt. Beträffande förslaget, att
Göteborgs stad och skärgårdskommunerna skulle bilda ett rederiföretag anse
fullmäktige, att ett sådant företag icke bör komma i fråga, förrän det utretts
i vad mån trafiken kan ordnas mellan öarna och Hjuvik genom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens försorg och i övrigt på annat sätt, eventuellt
genom ett kommunalt företag med statligt stöd. Särskilt bör detta stöd
gälla anskaffandet av nytt tonnage, vilket skärgårdsutredningen framhållit
det stora behovet av.

Kommunalfullmäktige anse att Göteborgs stad icke bör ha det dominerande
inflytandet över en sjötrafik, vilken huvudsakligen gäller skärgårdsbefolkningen.
Att samarbete mellan Göteborgs stad och öckerö kommun
beträffande trafiken i övrigt bör förekomma, anser kommunalfullmäktige
alla skäl tala för.

Av de yttranden, som inkommit från de av skärgårdsutredningens förslag
berörda rederierna i Göteborgs och Bohus län inhämtas i huvudsak följande.

Angbåtsaktiebolaget Bohuslänska Kusten uttalar att det av skärgårdsutredningens
betänkande ej framgår huruvida det föreslagna anslaget på
300 000 kronor till subvention åt vissa av de nuvarande skärgårdsrederierna
även är avsett att kunna disponeras för skärgårdsrederierna i Bohuslän.
De förslag utredningen gör äro dels en sammanslagning av Ångbåts Aktiebolaget
Bohuslänska Kusten och Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag,
dels en samordning med de större Göteborgsrederiernas trafik. I övrigt medför
enligt bolaget utredningens förslag endast ytterligare konkurrens och
ytterligare försämrad ekonomi för rederierna. Vintertrafiken måste därför
bliva ännu mera förlustbringande och man måste räkna med möjligheten
av att den upphör eller kraftigt reduceras. De positiva förslag som framföras
nämligen sammanslagning mellan Marstrands Nya Ångfartygs Aktiebolag
och Ångbåts Aktiebolaget Bohuslänska Kusten och en samordning
med de större Göteborgsrederiernas trafik, förklarar sig bolaget gärna vara
villigt att diskutera.

Bolaget understryker slutligen betydelsen av en förnyelse av tonnaget och
uttalar önskvärdheten av ett engångsanslag för ändamålet.

Marstrands Nga Ångfartggs Aktiebolag har ej kunnat finna, att ett realiserande
av skärgårdsutredningens förslag innebär ett säkerställande av den
för skärgårdssainhällena nödvändiga vintertrafiken. Från båda kustlinjerederierna
har flera gånger framhållits, att vintertrafiken måste helt upphöra,
om icke bidrag i någon form lämnas för dess upprätthållande. Då kustlinjerederierna
varken var för sig eller sammanslagna kunna åstadkomma

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

någon betydande minskning av sina driftkostnader framstår det för bolaget
som om den enda framkomliga vägen vore en sänkning av det upprepade
gånger höjda kolpriset.

Bolaget förklarar sig sedan många år vara gynnsamt inställt till samordning
av bolagets och Ångbåtsaktiebolaget Bohuslänska Kustens trafik.

Trafikaktiebolaget öckerö skärgård förklarar sig städse ha ansett, att trafiken
mellan Göteborg och öarna i öckerö kommun bör ägas och drivas
av kommunen. Bolaget uppger sig vidare under många år ha föreslagit och
lämnat erbjudande till öckerö kommun härom.

Styrsö Trafikaktiebolag framhåller, att bolagets aktier ägas av AB Långedrag.
Även de tre ångbåtarna, som varit förhyrda av trafikbolaget och som
äro nödvändiga för upprätthållandet av den nuvarande trafikkapaciteten,
ägas av Långedragsbolaget.

Sedan en tid tillbaka pågå underhandlingar mellan Göteborgs stad och
AB Långedrag angående försäljning till staden av AB Långedrags egendom,
inklusive Styrsö Trafikaktiebolag och de nämnda ångbåtarna.

Såvitt på trafikbolaget ankommer, förefinnes sålunda intet hinder för att
trafiken i Göteborgs södra skärgård ordnas enligt 1945 års skärgårdsutrednings
betänkande.

Handelskammaren i Göteborg uttalar om utredningens förslag beträffande
sjötrafiken i Göteborgs skärgård, att kammaren i och för sig finner denna
lösning föga tilltalande, eftersom därigenom monopolliknande förhållanden
komma att skapas, som måhända förhindra en utveckling av kommunikationsmedel
och trafiklinjer, vilken vid fri konkurrens skulle ha större möjligheter
att äga rum. Handelskammaren måste dock, med hänsyn till de
erfarenheter i fråga om skärgårdstrafiken som gjorts vid tidigare tillfällen,
medgiva att någon rationell lösning utanför den av utredningen föreslagna
svårligen kan framläggas. Om man genom frivilliga överenskommelser mellan
de berörda kommunerna och de nu befintliga skärgårdsrederierna kan
uppnå att kommunerna erhålla ett lämpligt avvägt inflytande i företagen,
vore det därför enligt kammarens mening lyckligt.

Beträffande den trafik som f. n. bedrives av två större rederier från Göteborg
utmed bohuslänska kusten sammanfaller utredningens förslag i huvudsak
med de tankegångar handelskammaren i ett tidigare yttrande i frågan
anslutit sig till. Handelskammaren har därför i detta hänseende intet
att erinra mot utredningens förslag.

Myndigheter i Blekinge län m. fl.

Länsstyrelsen i Blekinge län har -— efter hörande av Blekinge läns landstings
förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Karlskrona, kommunalfullmäktige
i Hasslö, Aspö, Tjurkö, Sturkö och Torhamns kommuner samt
Karlskrona Ångslups Aktiebolag — förklarat sig i stort sett icke ha något
att erinra mot skärgårdsutredningens förslag, att den civila sjöfarten i Karlskrona
skärgård bör omhänderhavas av ett företag, vilket även bör ombesörja
de reguljära militära förbindelserna, att såsom delägare i företaget ingå —-förutom enskilda intressenter — ökommunerna, Karlskrona stad och staten,
varvid ökommunerna böra representeras av landstinget samt att staten

47

Kungl. Maj ds proposition nr 261.

erhåller det avgörande inflytandet i företaget. Länsstyrelsen framhåller
emellertid, att det blir ett stort antal spörsmål — icke minst i fråga om
stadens och landstingets medverkan samt kommunikationslinjer — som vid
förhandlingarna mellan de berörda parterna måste komma under behandling,
då det givetvis icke är lämpligt eller möjligt att närmare taga ställning
därvidlag, innan principfrågan vunnit sin lösning. Det är därför önskvärt,
att principspörsmålet snarast måtte upptagas till avgörande, så att
den trängande frågan om skärgårdskommunernas trafikförhållanden utan
onödigt dröjsmål bringas till en ändamålsenlig lösning.

De av utredningen föreslagna trafikplanerna finner länsstyrelsen i stort
sett lämpliga.

Av de till länsstyrelsen ingivna yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott delar helt utredningens uppfattning,
att för Karlskrona skärgård bör bildas ett trafikföretag under
medverkan från det allmännas sida. Däremot är utskottet tveksamt beträffande
kommunernas respektive landstingets delägareskap i detta företag.
För åstadkommande av en regional samordning av trafiken bör enligt utskottets
mening de av staten drivna företagen på fastlandet samordnas med
trafiken i skärgården och en vinst- och förlustutjämning ske dessa företag
emellan. Denna utskottets principiella inställning till trots är utskottet villigt
att, med hänsyn till landstingets synnerligen stora intresse för att skärgårdstrafiken
ordnas och förbättras, tillstyrka en medverkan från landstinget
därest från statsmakternas sida en sådan medverkan anses erforderlig.

Stadsfullmäktige i Karlskrona ha åberopat ett av styrelsen för kommunala
byrån avgivet yttrande, vari framhålles, att det även ur stadens synpunkt
får anses vara ett intresse, att skärgårdstrafiken upprätthålles. Riskerna
vid en kapitalinvestering i skärgårdstrafiken äro betydande och det
kapital staden kan komma att satsa, kan knappast betraktas som en kapitalinvestering
utan får snarare karaktären av subvention. Detta behöver
dock icke väcka några betänkligheter, därest det belopp som skall inbetalas,
är begränsat.

Kommunalfullmäktige i Hasslö kommun anse att trafiken även i fortsättningen
bör bedrivas av den nuvarande företagaren. Skulle denne i en
framtid icke vilja eller kunna sköta trafiken kan frågan ånyo upptagas
till omprövning.

Kommunalfullmäktige i Aspö kommun ha avstyrkt förslaget under hänvisning
till att trafiken numera är synnerligen väl tillgodosedd genom enskild
person.

Kommunalfullmäktige i Tjurkö och Sturkö kommuner ha tillstyrkt utredningens
förslag.

Karlskrona Ångslups Aktiebolag har tillstyrkt utredningens förslag.

Enligt statens sakrevisions mening äro särskilda åtgärder från statens
sida erforderliga för ordnandet av sjötrafiken i Karlskrona skärgård. Sakrevisionen
har intet att erinra mot utredningens förslag i denna del, men
förutsätter alt revisionen beredes tillfälle att granska verksamheten inom
det statliga företag, som enligt utredningens förslag avses skola bildas för
bedrivande av ifrågavarande trafik.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Chefen för marinen uttalar, att en inom Sydkustens marindistrikt utförd
granskning av betänkandet, till vilken chefen för marinen ansluter sig, otvetydigt
visar, att utredningens förslag om samordning av de militära och
civila kommunikationerna inom Blekinge skärgård från militär synpunkt
icke kunna godtagas. Därest en sådan samordning i en eller annan form
ändock anses böra komma till stånd, anser chefen för marinen det vara
oundgängligen nödvändigt, att de militära intressena bliva vederbörligen
tillgodosedda, exempelvis genom att chefen för Blekinge kustartilleriförsvar
får representera de statliga intressena.

Myndigheter i Stockholms län m. fl.

Länsstyrelsen i Stockholms län har hört landstingets förvaltningsutskott,
svenska skärgårdsförbundet, skärgårdskommunernas förtroenderåd samt
Waxholms Nya Ångfartygs Aktiebolag, Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—-Blidösund, Skärgårdsrederiet Aktiebolag, Stockholms Läns Omnibusaktiebolag,
Vaxholms Trafik Aktiebolag, Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön
och Stockholm—Nynäs Järnvägsaktiebolag.

Länsstyrelsen har för egen del uttalat, att intet synes vara att erinra mot
utredningens förslag att sjötrafiken i norra och södra delarna av skärgården
väsentligen skall baseras på passbåtar, i anslutning till busslinjerna på
fastlandet, därvid samtrafik i en eller annan form bör åvägabringas. En
dylik samordning bör enligt länsstyrelsen uppenbarligen bliva till stort gagn
för både skärgårds- och fastlandsbor.

Vad angår sättet för den övriga sjötrafikens ordnande, har, enligt länsstyrelsen,
erfarenheten klart givit vid handen, att skärgårdsbefolkningens
behov av tillgång till sjötrafikmedel icke kan tillgodoses utan det allmännas
ingripande i någon form. Tydligt är också, att sjötrafikens anförtroende åt
ett enda företag bör kunna minska, om också icke utesluta, behovet av subvention.
Slutligen kunna de skäl, som utredningen anfört mot trafikens drivande
i enskild regi, icke frånkännas berättigande. Om det sålunda ur nu
anförda synpunkter icke torde vara något att invända mot utredningens
förslag, så synes det dock kunna ifrågasättas, om icke staten med hänsyn
till de anspråk, som verksamheten kan komma att ställa på den, bör vara
representerad i det företag, som enligt förslaget skulle taga hand om trafiken.

Av de av länsstyrelsen infordrade yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Landstingets förvaltningsutskott har såsom eget yttrande överlämnat ett
av landstingets skärgårdskommitté avgivet yttrande. Kommittén anser, att
staten såsom blivande ägare till Stockholm—Roslagens och Stockholm—Nynäs
Järnväg bör svara även för båttrafiken i mellanskärgården. Bidrag för
denna trafik bör dock kunna erhållas från Stockholms stad och landstinget.
Kommittén framhåller därvid, att frågan om och formerna för en eventuell
samverkan eller delaktighet från landstingets sida i skärgårdens trafikföre -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

tag bör bli föremål för noggrant övervägande, innan landstinget närmare
engagerar sig däri. Kommittén anser, att landstinget ej har anledning motsätta
sig av utredningen föreslagna provisoriska åtgärder i avvaktan på
trafikens slutgiltiga ordnande.

Svenska skärgårds förbundet förklarar sig i frågan om kommunalisering
av skärgårdstrafiken ansluta sig till den principiella uppfattning som kommit
till uttryck i det vid skärgårdsutredningens betänkande fogade särskilda
yttrandet (se s. 34). De förhållanden som enligt detta yttrande kunna motivera
en kommunalledning föreligga emellertid enligt förbundets mening
icke i Stockholms skärgård.

Stockholms skärgårdskommuners förtroenderåd anser de av utredningen
föreslagna åtgärderna för provisoriskt ordnande av trafiken genom subventionering
i nuvarande läge vara nödvändiga för att ej den för närvarande
dåliga trafiken skall upphöra. Förtroenderådet anser önskvärt, att
skärgården på något sätt blir direkt representerad i det bolag som kan komma
att bildas för omhänderhavande av skärgårdsrederiernas trafik.

Waxholms Nga Ångfartggs Aktiebolag anser att den mest rationella lösningen
av trafikproblem inom Stockholms skärgård är, att samtliga de olika
trafikmedlen inom denna skärgård samordnas till ett företag samt att trafiken
med hänsyn till detta områdes stora betydelse för Stockholm och närliggande
områden bedrives i kommunal regi. Skärgårdsutredningen synes ej
hava varit främmande för en lösning av trafikfrågan enligt den här skisserade
linjen. Utredningen föreslår nämligen, att de landväga trafikföretagen
skola avstå en del av sin vinst till förmån för sådana sjötrafikföretag inom
området, som lämna underskott å sin verksamhet. Härmed torde avses att
skapa en viss ekonomisk utjämning mellan de olika trafikföretagen inom
ett och samma skärgårdsområde. Då en närmare utredning om de ekonomiska
verkningarna av ett sådant förslag ej föreligger, är bolaget ej berett
att nu förorda en sådan lösning av trafikfrågan inom Stockholms skärgård.

Bolaget framhåller härefter, att bolaget i det stora hela anser sig kunna
biträda skärgårdsutredningens synpunkter och förslag och tror sig finna,
att de framlagda förslagens realiserande bör kunna åvägabringa en tillfredsställande
och framför allt betryggande trafik i landets större skärgårdar.

Bolaget framhåller som sin åsikt det nödvändiga i att det allmänna efter
de i huvudsak i betänkandet framlagda riktlinjerna ingår såsom huvudintressent
i de nya skärgårdsföretagen för att framför allt tillskapa en betryggande
trafik i landets större skärgårdar. Det måste också såsom tidigare
framhållits, vara ett allmänt intresse, att skärgårdsöarna förbliva befolkade
och med utgångspunkt härifrån måste det allmänna också påtaga sig det
huvudsakliga ekonomiska ansvaret för lösandet av de särskilt för den bofasta
skärgårdsbefolkningen så betydelsefulla trafikfrågorna. Skall skärgårdstrafiken
i fortsättningen, i vad den avser båttrafik, drivas till rimliga
biljettpriser i den utsträckning utredningen föreslår, vilken torde kunna
räknas som ett minimikrav från de i skärgården fast eller tillfälligt boende,
måste trafiken ekonomiskt tryggas på annat sätt än tidigare.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sond. Nr 2G1.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Skulle icke en lösning inom en snar framtid åvägabringas, ser sig Waxliolmsbolaget
för sin del nödsakat att skyndsamt avveckla såväl icke ekonomiskt
bäriga sommarlinjer som huvudparten av trafiken vintertid, vår
och höst. En begränsning av trafiklinjernas antal sommartid skulle medföra
mycket allvarliga konsekvenser för samtliga i skärgården boende, icke
minst för alla de stockholmare, som sommartid vistas i skärgården, och en
indragning av vinter-, vår- och hösttrafiken skulle vara lika allvarlig för den
i skärgården fast boende befolkningen, varför det synes bolaget riktigt att
Stockholms stad, Stockholms läns landsting och skärgårdskommunerna
upptaga till behandling frågan om ett bevarande och utvecklande av skärgårdstrafiken.

Vad angår de av utredningen föreslagna provisoriska åtgärderna för ordnande
av skärgårdstrafiken framhåller bolaget, att det föreslagna understödsanslaget
av 300 000 kronor i första hand behöver anlitas för bidrag
till vintertrafiken och måste beräknas årligen återkomma i statsbudgeten,
åtminstone intill dess den nya organisationen genomförts. Under tiden intill
så skett kan man förvänta, att förhandlingar komma att upptagas och pågå
mellan de kommunala myndigheterna och vederbörande rederiföretag.

Ångfartygsaktiebolaget Stockholm—Blidösund ifrågasätter huruvida drift
genom det allmännas försorg med dess många konsekvenser är en lyckad
lösning av ifrågavarande trafikfråga. Ett väl avvägt subventionstillskott för
hösttrafiken, oktober—december samt vinter trafiken, januari—mars månader,
anser bolaget vara en lyckad lösning för både redare och trafikanter.

Skärgårdsrederiet Aktiebolag anser, att man med modernt tonnage enskilt
och med sådan fördel kan bedriva sjötrafik i skärgården att resultatet
av sommarhalvårets seglation mer än väl skulle kompensera vintertrafikens
förluster. Efter att ha uppdragit vissa riktlinjer för sjötrafikens bedrivande
uttalar bolaget, att de ekonomiska förutsättningarna för trafiken synas vara
så goda att privat kapital kan påräknas härför. Vintertrafikens problem
kan enligt bolagets mening tills vidare icke lösas genom det allmännas ingripande.
Bolaget anser sig icke kunna tillstyrka de av utredningen föreslagna
åtgärderna.

Stockholms läns omnibusaktiebolag uttalar, att några särskilda åtgärder
icke behöva vidtagas för att inom bolagets trafikområde trygga den hittills
förekommande passbåtstrafikens fortbestånd och utveckling. Att för den
norra skärgårdstrafikens skull kommunalisera bolagets busstrafik måste
enligt bolagets mening betecknas såsom onödigt.

Vaxholms Trafik Aktiebolag föreslår att öarna kring Vaxholm erhålla
passbåtsförbindelse med anknytning till busstrafiken till och från Vaxholm.

Järnvägsaktiebolaget Stockholm—Saltsjön har intet att erinra mot föreslaget
samarbete genom samtrafik med det eller de båtföretag, som komma
att driva sjötrafik i Stockholms skärgård i anslutning till platser, som trafikeras
av bolagets buss- och järnvägslinjer. Bolaget påpekar dock, att passbåtsförbindelserna
allenast äro att anse som mindre tillförsellinjer till bolagets
trafikföretag.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Stockholm—Nynäs Järnvägsaktiebolag yrkar avslag på förslaget om ett
kommunalt trafikföretag och föreslår, att en ingående undersökning av
möjligheterna för de nuvarande skärgårdsrederiernas rationalisering av
driften i första hand verkställes, innan frågan om en kommunaldirigering
upptages till prövning. Det synes oss även lämpligt att om nuvarande trafikutövare
sakna intresse för fortsatt drift, tillfälle bör givas i första hand
för andra privata företagare att mot vissa garantier upptaga och bedriva
trafiken. Nuvarande tidsläge inbjuder ej heller till en utökad belastning av
samhällsekonomien mer än vad den verkliga nöden kräver. Den tidigare beträdda
vägen med subvention till privata trafikutövare bör fortfarande utnyttjas,
vilket torde vara det billigaste sättet för samhället, vare sig det gäller
stat eller kommun, att för närvarande lösa denna trafikfråga på ett effektivt
sätt.

Bolaget ansluter sig i övrigt till de synpunkter, som direktören Lindencrona
avgivit i särskilt yttrande.

Riksförbundet Landsbygdens folk har överlämnat ett yttrande från Stockholms
länsförbund, vari länsförbundet förklarar sig dela skärgårdsutredningens
uppfattning att det avgörande inflytandet över sjötrafikföretagen
bör ligga på samma händer som landtrafikföretagen för att erforderlig samordning
skulle kunna åvägabringas.

Det torde dock, enligt länsförbundet, vara att förvänta att statens järnvägar
så småningom komma att övertaga Stockholm—Roslagens järnvägar
och Stockholm—Nynäs järnväg samt de till dessa företag anslutna busslinjerna.
Eftersom staten härigenom torde komma att få ett starkt inflytande
över skärgårdstrafiken synes det länsförbundet lämpligt att staten
även övertager sjötrafiken. Endast på denna väg synes man kunna förvänta
att en rimlig avvägning kommer till stånd mellan å ena sidan Stockholms
stads intresse av att erhålla tillgång till lämpliga fritidsområden för
stadsbefolkningen och å andra sidan skärgårdsbefolkningens intressen. Ett
statligt övertagande av sjötrafiken behöver givetvis icke innebära att de närmast
berörda intressena frånhändas möjligheterna att få sina synpunkter
beaktade. Trafikplanerna för skärgården skulle sålunda kunna uppgöras
i samråd med förslagsvis överståthållarämbetet och länsstyrelsen.

Enligt övcrståthållarämbetcts uppfattning har utredningen förebragt vägande
skäl för sin mening att skärgårdstrafik i erforderlig omfattning fortsättningsvis
icke torde kunna drivas av enskilda företag utan fortlöpande
subventioner. Beträffande de åtgärder som i anledning härav böra vidtagas
för ett ändamålsenligare ordnande av trafiken är överståthållarämbetet
ense med utredningen därom att regional samverkan mellan olika trafikmedel
bör eftersträvas och den nuvarande splittringen av trafikapparaten
i flera företag med olika ägare bringas att upphöra. Ämbetet har ej heller i
princip något att erinra emot att samordningen av trafiken sker under det
allmännas medverkan och att provisoriska bestämmelser om trafiktillståndsreglering
införes.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

överslåthållarämbetet har således i och för sig icke något att erinra
emot att förhandlingar upptagas för organiserandet i första hand av det
av utredningen förordade centrala skärgårdsrederiet. Då emellertid — såsom
här förut framhållits — intresset för Stockholms stads del väsentligen begränsar
sig till skärgårdens sommar trafik, vilken torde vara självbärig,
och då upprätthållandet av den förlustbringande vintertrafiken har en befolkningspolitisk
bakgrund och alltså kan anses vara även ett statsintresse,
anser överslåthållarämbetet att även staten bör medverka vid förhandlingarna
och till den ekonomiska lösningen av frågan.

Överståthållarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttrande från Stockholms
stadsfullmäktige, av vilket inhämtas i huvudsak följande.

Stockholms stadsfullmäktige uttala, att utredningens förslag angående
utbyggnad och komplettering av trafiklederna i skärgården icke synes tillräckligt
beakta betydelsen för storstadsbefolkningen av goda förbindelser
med stadens skärgårdsreservat, att utredningens förslag om provisoriska
åtgärder för reglering av skärgårdstrafiken böra snarast möjligt genomföras,
men att en regional samordning av skärgårdstrafiken i ett gemensamt
trafikföretag bör ske under medverkan från statens sida och att ett
sådant företags organisation och ekonomiska förutsättningar liksom även
fragan om en riktig avvägning av de olika intressena i företaget synes krava
ytterligare utredningar, vid vilka staden är beredd att medverka.

1 anslutning härtill åberopa fullmäktige av borgarrådsberedningen avgivet
yttrande, vari framhålles följande.

Enligt de av utredningen verkställda undersökningarna synes trafiken i
Stockholms skärgård befinna sig i en ganska prekär situation. Redan för år
1947 räknar man med ett underskott på den löpande driften av ej mindre än
200 000 kronor. Dessutom torde betydande kapitalinvesteringar vara nödvändiga.
Förbättring av det delvis ganska otidsenliga båtmaterialet anses nämligen
kunna ske endast genom nybyggnader.

Av allt att döma är dock sommartraiiken i huvudsak lönande. För denna
del av rörelsen intresserar sig också den fria företagsamheten alltjämt. Däremot
kommer troligen framför allt vintertrafiken att kräva allt större subventioner
från det allmänna, om de enskilda företagen lämnas frihet att
huvudsakligen ägna sig åt den lönande sommartraiiken. Så som situationen
utvecklat sig synes därför ett koncessionstvång för skärgårdstrafiken
— på samma sätt som för linjetrafik till lands — motiverat och likaså en
regional samordning, som ger möjligheter att rationellt utnyttja transportmedlen.

Därmed är emellertid icke sagt, att kostnaderna för den icke bärkraftiga
trafiken under alla förhållanden skola i första hand övervältras på den bärkraftiga
trafiken och endast ett eventuellt nettounderskott täckas av det
allmänna. Sommartrafiken i skärgården tjänar sitt särskilda ändamål och
bör ej utan noggranna överväganden utnyttjas för att underhålla en för
den fasta skärgårdsbefolkningen avsedd trafikapparat, som har andra närings-
eller befolkningspolitiska syften. Dessa problem kräva ett närmare
klarläggande.

Stockholms stads intressen beträffande skärgårdstrafiken hänföra sig
självfallet huvudsakligast till sommartrafiken och då denna är självbärande
finnas icke några skäl att staden skulle deltaga i subventioner åt skärgårdstrafiken.
I den mån skärgårdskommunerna själva icke kunna lämna till -

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

räckligt stöd åt den trafik, som erfordras för den fasta skärgårdsbefolkningen,
bör detta ankomma på staten och landstinget. Att staden har ett visst
allmänt intresse av att skärgården icke avfolkas torde icke vara tillräcklig
grund för sådana subventioner från stadens sida.

Däremot kan staden icke sägas helt sakna intresse av att medverka, om
ett regionalt trafikföretag inrättas, närmast för att behovet av snabba och
billiga kommunikationer till friluftssreservaten i skärgården skall bliva tillgodosett.
Idrotts- och friluftsstyrelsen har påpekat, att dessa intressen icke
blivit tillräckligt beaktade i den nu föreliggande utredningen. Staden bör
därför förklara sig beredd att medverka vid blivande fortsatta utredningar
och förhandlingar om bildande av ett regionalt trafikföretag för Stockholms
skärgård.

Stockholms handelskammare avstyrker utredningens förslag om koncessionering
och kommunalisering av skärgårdssjötrafiken, medan övriga förslag
tillstyrkas. Kammaren framhåller, att i varje fall för Stockholms vidkommande
varken kommunen eller trafikanterna vunnit enbart goda erfarenheter
av kommunal trafikdrift.

Myndigheter i Västernorrlands län m. fl.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har såsom ett alternativ till den av
utredningen framlagda lösningen av sjötrafikfrågorna i länet föreslagit, att
den inom länets kustområde norr om Härnösand nu bedrivna passbåts- och
kustlinjetrafiken — däri inbegripet den lokala trafiken inom örnsköldsviks
skärgård sammanföres till ett företag, vari en eller flera av de nuvarande
trafikutövarna jämte för trafikens fortbestånd intresserade enskilda personer
och sammanslutningar ingå som delägare samtidigt som kontakt
upptages med de av trafiken berörda kommunerna och landstinget för att
om möjligt utverka deras ekonomiska medverkan för trafikens fortbestånd.
Spörsmålet huruvida och i vilken omfattning förutsättningar föreligga för
ett sådant samgående i syfte att åvägabringa en praktisk, ekonomiskt genomförbar
och för skärgårdsbefolkningen någorlunda tillfredsställande lösning
av skärgårdsöarnas och kustorternas inbördes trafikproblem, synes
böra undersökas, innan det allmänna ytterligare engagerar sig ekonomiskt
i förevarande trafikangelägenheter. Frågan om ett ändamålsenligt ordnande
av länets skärgårdstrafik måste vidare anses vara en så betydelsefull angelägenhet
för länet, att förslag till en alternativ lösning bör utarbetas och
övervägas, innan statsmakterna fatta slutlig ståndpunkt till här föreliggande
trafikspörsmål.

Innan utredning förebragts rörande de med anskaffandet av en ny passbåt
för båttrafiken på Köpmanholmen förenade kostnaderna och till dess
undersökning hunnit verkställas rörande förutsättningarna för en lösning
av förevarande trafikspörsmål i enlighet med den av länsstyrelsen här skisserade
alternativa linjen, böra statsmedel snarast ställas till förfogande för
motorbyte i »Ulvö Express» och statssubvention tillsvidare i erforderlig omfattning
lämnas den av Rederiaktiebolaget Kusttrafik bedrivna reguljära
kusttrafiken med maximerat belopp icke understigande det av utredningen
föreslagna, 5 000 kronor per år.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott har erinrat om att
landstinget på sin tid lämnat Rederiaktiebolaget Kusttrafik ett lån på 20 000
kronor samt att förvaltningsutskottet 1947 medgav viss avskrivning å lånet.

Departementschefen.

Skärgårdsutredningens förslag beträffande kommunikationsmedlen i skärgårdarna
bygger på tanken, att en samverkan mellan olika trafikmedel bör
komma till stånd och att åtminstone i vissa områden särskilda planer för
ordnandet av trafiken böra följas. Utredningen aktualiserar därvid vissa
principspörsmål, till vilka ståndpunkt nu bör tagas.

I fråga om landtrafiken förutsätter utredningen, att de koncessionerade
buss-, spårvägs- och järnvägstrafikföretagen skola kunna i viss utsträckning
åläggas skyldighet att driva samtrafik med sjötrafikföretag. Den
i 12 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik intagna bestämmelsen
att trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser som prövas
nödiga utesluter icke möjligheten av att samtrafikföreskrifter upptagas i
trafiktillstånd. Detta kan ske såväl i samband med beviljande av nya tillstånd
som vid omprövning av redan meddelade tillstånd. Erfarenheterna ha
dock visat, att de tillståndsbeviljande myndigheterna icke tillräckligt uppmärksammat
denna möjlighet. Det är därför enligt min mening önskvärt att
direkt i författningen understryka nödvändigheten av att frågan, huruvida
samarbetsföreskrifter i särskilda fall böra meddelas, ägnas tillräcklig uppmärksamhet.

Detta bör ske i den formen att i 12 § intages stadgande om att tillstånd
till linjetrafik i erforderlig utsträckning bör upptaga föreskrift om skyldighet
att driva samtrafik med anslutande järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafikföretag
samt om sättet för samtrafikens bedrivande. Förslag till förordning
om ändrad lydelse av nämnda paragraf har utarbetats inom kommunikationsdepartementet.

Behov av dylika föreskrifter kan emellertid göra sig gällande även i andra
trafikkombinationer än den kombinerade bil- och båttrafik, som skärgårdsutredningen
åsyftar. Norrlandskommittén har i sitt betänkande angående
vissa åtgärder till förbättrande av transportförhållandena i Norrland framfört
förslag om anordnande av s. k. stambillinjer med direkt anknytning till
järnväg. Kommittén har vidare förordat utvidgad samtrafik mellan järnväg
och andra billinjer än stambillinjer. Slutligen har även 1944 års trafikutredning
uttalat sig för en väsentlig utvidgning av samtrafiken mellan järnväg
och bil i såväl person- som godstrafik. Det nu föreslagna tillägget till 12 §
torde ur förut angivna synpunkter kunna underlätta förverkligandet även
av dessa förslag.

Vad angår sjötrafiken har skärgårdsutredningen först behandlat den s. k.
passbåtstrafiken och därvid till en början uppehållit sig vid frågan,
huruvida sådan trafik bör upprätthållas i allmän eller enskild drift. Den
omständigheten att staten i allmänhet är väghållare på fastlandet, utgör enligt
min mening i och för sig icke någon anledning, varför staten skulle be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

55

driva person- och godsbefordran på sjön i anslutning till billinjetrafik som
bedrives av enskilda företag. Driften av vägfärjor är helt artskild från passbåtstrafik,
och det torde icke vara berättigat, att från väglagens bestämmelser
om statens väghållningsskyldighet draga slutsatser om en liknande skyldighet
beträffande passbåtstrafik. Jag kan sålunda icke ansluta mig till den
uppfattning, som kommit till uttryck i vissa yttranden, att ordnandet av
passbåtsförbindelse skulle ske genom väg- och vattenbyggnadsverkets försorg.
Med den ståndpunkt jag i likhet med skärgårdsutredningen intager
till frågan om samtrafik mellan land- och sjötrafik, finner jag frågan om
passbåtstrafikens ordnande böra bedömas från fall till fall, varvid hänsyn
bör tagas till vem som driver den till passbåtslinjerna anslutande landtrafiken.

Med det anförda har jag icke velat avvisa tanken, att statligt organ i vissa
fall kan vara bäst skickat att omhänderhava här avsedd trafik. Ståndpunkt
till några konkreta fall torde dock ej kunna tagas i detta sammanhang, utan
avgörandet bör ankomma på Kungl. Maj :t eller vederbörande statsorgan under
hänsynstagande till föreliggande förhållanden.

Beträffande subventionering av passbåtstrafik har skärgårdsutredningen
erinrat, att denna kan vara av sådan karaktär, att det bör ankomma på kommuner
eller industriföretag att upprätthålla trafiken. Statskontoret har understrukit,
att, i fall då en passbåtslinje tjänar ett rent lokalt intresse, erforderliga
understödsbelopp i första hand böra utgå av kommunala medel. Vad
utredningen och statskontoret sålunda anfört bör beaktas vid behandlingen
av frågor om statsbidrag till passbåtstrafik.

De av skärgårdsutredningen förordade grunderna för subventionering av
passbåtslinjer synas i huvudsak kunna följas vid statsbidragsgivningen.
Därvid bör beaktas vad generalpoststyrelsen anfört i sitt yttrande. Vad angår
taxesättningen torde det ej vara möjligt att för närvarande angiva några
allmänt tillämpliga normer, utan denna bör ske under hänsynstagande till
förhållandena i de särskilda fallen. Därvid bör givetvis beaktas, att subventionsbeloppen
såvitt möjligt begränsas. Jag är icke beredd att i detta sammanhang
taga ståndpunkt till utredningens förslag om inrättande av vissa
särskilda passbåtslinjer. Dessa frågor torde få upptagas till prövning från
fall till fall och bidrag i förekommande fall beviljas inom ramen för tillgängliga
anslagsmedel. Bidragsärendena, vilka hittills avgjorts av Kungl.
Maj :t, torde successivt böra delegeras till underordnad myndighet. Det av
skärgårdsutredningen för nästa budgetår för ändamålet äskade beloppet av
150 000 kronor har tagits i beräkning i årets statsverksproposition, varför
någon ytterligare medelsanvisning ej för närvarande är erforderlig.

I fråga om de statliga passbåtslinjer, som skola drivas i väg- och vattenbyggnadsverkets
regi, har skärgårdsutredningen föreslagit, att kapitalkostnaderna
skola bestridas från förrådsfondens anslag till Flytande materiel.
Gentemot detta förslag har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen invänt, att
förrådsfondens kapitalmedel borde få tagas i anspråk endast under förutsättning
att driftkostnaderna skola bestridas av vanliga väganslag. Jag har
dock ej funnit hinder möta, att kapitalvärdet av de ifrågavarande pass -

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 261.

båtarna bokföres på förrådsfonden och att denna gottgöres ränta och amortering
på dessa tillgångar från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Från detta anslag böra jämväl underhålls- och driftskostnaderna
bestridas. Jag anser mig sålunda böra godtaga utredningens förslag
i denna del. Någon förstärkning av anslaget till Flytande materiel anser jag
mig ej böra föreslå för nästa budgetår utan förutsätter, att det ordinarie
anslaget i mån av tillgång på medel skall få användas för täckande av under
budgetåret uppkommande medelsbehov för nu ifrågavarande ändamål.

Jag övergår nu till skärgårdsrederiernas trafik. Skärgårdsutredningen
har föreslagit, att denna trafik ordnas i enlighet med vissa av
utredningen förordade riktlinjer och att staten — intill dess utredningens
organisationsförslag genomförts — medverkar vid subventionering av skärgårdsrederier,
som äro i behov därav. Då subventionsfrågan sålunda äger
visst samband med trafikplaneringen på längre sikt anser jag mig böra upptaga
även sistnämnda spörsmål till bedömande. Anmärkas må, att utredningen
därjämte föreslagit, att den förutnämnda lagen om tillfälligt ordnande
av skärgårdstrafiken redan fr. o. m. sommaren 1948 bringas i tillämpning
i Stockholms, Karlskrona och Göteborgs skärgårdar. Sistnämnda spörsmål
har jag dock, av skäl som angivas i det följande, ansett mig ej böra upptaga
till slutlig prövning i detta sammanhang.

1945 års skärgårdsutredning är av den uppfattningen, att man, om man
betraktar varje företag för sig, icke — såsom 1938 års skärdgårdsutredning
ifrågasatt — har att välja mellan att subventionera skärgårdstrafiken eller
att införa en trafiktillståndsreglering. Genom en dylik reglering skulle, enligt
utredningen, möjligen en begränsning av de erforderliga subventionsbeloppen
kunna ske, men de ekonomiska svårigheterna skulle ej övervinnas.
Utredningen har därvid utgått från att företagen inom sina trafikområden
skola upprätthålla den nödvändiga trafiken såväl vinter som sommar
och dessutom sörja för förnyelsen av sitt tonnage. Man skulle sålunda, om
nuvarande organisation bibehålies, stå inför nödvändigheten att subventionera
rederierna med eller utan samtidig reglering av trafiken. Dessa allmänna
synpunkter synas i stort sett bekräftade i remissyttrandena. Föreningen
Sveriges inrikes sjöfart har visserligen uttalat, att skärgårdsrederierna
vid återgång till mera normala förhållanden skulle kunna bedriva
sin trafik på ett ekonomiskt fullt bärkraftigt sätt, men har därvid förutsatt,
att trafiken kan begränsas till den tid av året, då trafikunderlaget motsvarar
den erforderliga skärgårdsflottans kapacitet. Ett av de representativa
skärgårdsrederierna har i sitt yttrande förklarat sig nödsakat att, om
trafiken icke blir ekonomiskt tryggad på annat sätt än tidigare, skyndsamt
avveckla såväl icke bäriga sommarlinjer som huvudparten av trafiken
vintertid, vår och höst. Även om denna bedömning skett på basis av
nuläget, har man dock all anledning att betrakta framtidsutsikterna såsom
bekymmersamma. Detta förhållande bör ej undanskymmas av att nya företagare
tid efter annan uppträda i skärgårdarna, där de — med god vinst

Kungi. Maj.ts proposition nr 261.

57

— tillgodogöra sig trafikinkomster på de lönande linjerna under den bästa
delen av året och lämna trafiken i övrigt åt den som vill taga ansvaret därför.

Enligt skärgårdsutredningens mening kan man emellertid icke heller genom
subventioner till de särskilda rederierna uppnå ett på längre sikt tillfredsställande
förhållande. En subventionering av enskilda trafikföretag
medför alltid olägenheter och kan befaras leda till att företagens intresse
för verksamheten slappnar. Då risktagandet —- som anses utgöra ett väsentligt
moment i den fria företagsamheten —• genom subventionsförhållandet
mer eller mindre bortfaller, överflyttas också i praktiken ansvaret
för trafiken till den som lämnar subventionerna. Gentemot detta har Föreningen
Sveriges inrikes sjöfart framhållit, att subvention i form av ersättning
för upprätthållande av viss trafik icke behöver medföra de olägenheter
som eljest vidlåda subventioner. Föreningen syftar härmed på att
bidrag skulle kunna lämnas enbart för vintertrafiken. Jag kan på denna
punkt ej dela föreningens uppfattning, då jag, i likhet med skärgårdsutredningen,
är av den meningen att hela trafikrörelsen bör betraktas som en
enhet, i vilken vinster och förluster böra utjämna varandra i den mån så
kan ske. Jag anser mig icke kunna godtaga en ordning, som i praktiken
innebär att de enskilda företagen tillgodogöra sig den vinstbringande trafiken,
medan den övriga trafiken överlåtes åt det allmänna. Till detta spörsmål
återkommer jag i det följande.

Nu nämnda förhållanden ha föranlett skärgårdsutredningen att söka
finna en lösning av skärgårdstrafikens problem efter andra linjer. Utredningen
har därvid förordat dels vissa omläggningar av trafiken, dels övertagande
från det allmännas sida av vissa rederiföretag. Denna nyorganisation
skulle i Stockholms- och Göteborgsområdena ske under kommunal ledning
och i Karlskronaområdet under statlig ledning. Nyorganisationen syftar
till att inordna skärgårdstrafiken i större regionala företag omfattande
trafiken i dess helhet inom dessa områden.

Mot detta förslag ha i några yttranden riktats erinringar av mera principiell
natur, varvid gjorts gällande att utvägen att lämna subventioner till
enskilda företag vore att föredraga framför en lösning genom stats- och
kommunaldrift, varjämte framhållits att trafikproblemen inom de ifrågavarande
områdena vore synnerligen svårbemästrade. Enligt vad skärgårdsutredningen
upplyst voro de större skärgårdsrederiernas förluster för år
194(i av storleksordningen 300 000—400 000 kronor. Utredningen anser för
egen del, att skärgårdstrafiken i nuvarande omfattning icke längre kan
drivas av enskilda företag utan betydande subventioner, om föreliggande
trafikbehov skola tillgodoses och tonnageförnyelse äga rum. I detta läge kan,
enligt min mening, den i yttrandena rekommenderade utvägen ur det allmännas
synpunkt ej anses tillfredsställande. Icke heller kan jag finna
problemens svårighetsgrad i och för sig utgöra ett skäl för bibehållande
av nuvarande ordning, allra helst som det visat sig att även under hittills -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

varande förhållanden svårigheterna framför allt i fråga om tonnageförnyelsen
och samtrafiken mellan land- och sjötrafikmedel icke kunnat bemästras.
Jag anser alltså, att principiella erinringar av antydd art ej med
fog kunna riktas mot utredningens förslag.

Även om man bortser från subventionsfrågorna föreligga, såsom utredningen
påpekat, starka skäl för att kommunerna, framför allt i storstadsområdena,
böra erhålla inflytande över den trafikapparat, som direkt betjänar
kommunmedlemmarna och som utgör ett viktigt instrument för bebyggelseplaneringen
och befrämjandet av den allmänna samhällsutvecklingen
inom dessa områden. De intressen, som kommunerna här ha, äro ej
av den art att de upphöra vid de administrativa kommungränserna. I stället
föreligger ett ömsesidigt beroende mellan kommunerna, som medför behov
av inbördes samverkan. Detta är icke minst fallet beträffande storstäderna
och skärgårdsområdena.

Skärgårdsutredningen har slutligen framhållit, att en samordning av trafikmedlen
inom ifrågavarande områden är motiverad även av rent trafikekonomiska
förhållanden och i vissa fall utgör en förutsättning för genomförande
av kommunikationsförbättringar av bestående värde.

De skäl som sålunda kunna anföras till stöd för utredningens förslag synas
mig vara av den betydelse att de av utredningen uppdragna riktlinjerna
i och för sig böra vinna beaktande vid den fortsatta trafikplaneringen i de
ifrågavarande områdena. Av vikt i förevarande sammanhang är emellertid
även, att såväl den förut berörda frågan om en näringsrättslig reglering av
skärgårdssjöfarten som frågan om subventionering av skärgårdsrederierna
synas mig komma i ett annat läge, om man kan räkna med en kommande
regional samordning av trafikapparaten under det allmännas ledning.

Den föreslagna trafikregleringen — vilken avsetts skola tillämpas endast
under en övergångsperiod — har motiverats med behovet av att underlätta
samtrafik mellan sjö- och landtrafikföretag. att förebygga osund konkurrens
mellan olika sjötrafikföretag, att skapa offentlig kontroll över taxor
och turplaner inom skärgårdstrafiken samt att trygga fortbeståndet av
denna trafik genom koncessionsbestämmelser. Efter genomförande av utredningens
förslag skulle samtliga dessa syften kunna tillgodoses genom de
allmänna intressen, som förutsatts skola erhålla det avgörande inflytandet
över trafiken, dock med reservation för att visst konkurrensskydd kan komma
att visa sig erforderligt även i framtiden. Ett omedelbart genomförande
av den avsedda lagstiftningen skulle enligt min mening ej kunna nämnvärt
påverka rederiernas ekonomiska förhållanden under sommaren 1948,
om man i likhet med skärgårdsutredningen utgår från att bestående företag
skola få fortsätta att driva sin verksamhet. Däremot skulle det vara av visst
värde om man genom en dylik reglering erhåller möjligheter att för dessa
företag meddela föreskrifter om framför allt skyldighet att driva vintertrafik.
Innan denna utväg tillgripes, bör dock undersökas, vilka förutsättningar
som föreligga att förhandlingsvägen finna en lösning av trafikproblemen
genom en regional samordning av trafikföretagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

59

Vad subventionsfrågan beträffar har jag förut anslutit mig till uppfattningen
att, om man betraktar sjötrafiken för sig, denna bör behandlas som
en enhet och att en utjämning av vinster och förluster bör äga rum. Jag har
även hävdat, att en sådan utjämning bör ske i fråga om kombinerad landoch
sjötrafik. Efter ett genomförande av en regional samordning av trafiken
på sätt utredningen föreslagit föreligga möjligheter att genomföra en dylik
utjämning över ett större område, något som med nuvarande splittring av
trafikapparaten icke torde vara möjligt. Om denna princip — vilken redan
nu gäller för stora delar av vårt transportväsen — följes, komma kostnaderna
för trafiken huvudsakligen att bäras direkt av trafikanterna inom
området, varvid en viss utjämning kommer till stånd mellan olika trafikantgrupper.
I annat fall måste underskotten på den dåliga trafiken täckas på
annat sätt, antingen genom taxehöjningar eller genom subventioner eller genom
en kombination av dessa åtgärder. I den mån kommunerna själva
önska slå in på subventionsvägen, har jag ej anledning diskutera riktigheten
av en sådan trafikpolitik. Om det däremot göres gällande, att subventionerna
skola gäldas av staten, måste allvarliga erinringar av såväl kommunikationspolitiska
som statsfinansiella skäl riktas häremot. Skulle utjämningsprincipen
mera allmänt frångås inom transportvsäendet, kommer nämligen
detta att draga med sig en tendens till fördyring av transportkostnaderna
inom mindre tättbebyggda områden. En sådan utveckling är ur många
synpunkter olycklig, och det kan bii erforderligt att söka motverka
densamma genom subventioner av skattemedel till betydande belopp. En
sådan belastning av statsfinanserna bör dock, såvitt möjligt, undvikas. Detta
synes även med skäligt beaktande av rättvisesynpunkter kunna ske i storstadsområdena,
om en regional samordning av trafikmedlen kommer till
stånd.

Jag anser mig sålunda i denna del böra ansluta mig till skärgårdsutredningens
uppfattning att trafikapparaten inom ett vart av ifrågavarande områden
bör betraktas som en helhet och att kostnaderna för trafiken, såvitt
möjligt, böra täckas av avgifter. Kommuner och landsting skola dock vara
oförhindrade att lämna subventioner, om delta ur lokal synpunkt skulle anses
lämpligt.

Mot bakgrunden av det anförda måste jag, i likhet med statskontoret, ställa
mig mycket tveksam inför tanken på att ens under en övergångstid subventionera
skärgårdstrafiken. Detta gäller i synnerhet inom områden, där
ordnandet av trafikförhållandena till stor del får anses vara en kommunal
uppgift. Jag vill dock icke helt bestrida att, så länge nuvarande organisation
består, situationer kunna uppkomma, då ett ingripande från statens
sida med understöd svårligen kan undvaras. Med hänsyn härtill torde anslagsmedel
böra ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för att vara att tillgå,
om behov därav uppkommer.

Jag förutsätter därvid, alt frågan om det framtida ordnandet av skärgårdstrafiken
omedelbart upptages till behandling av vederbörande lokala
myndigheter. Därvid torde skärgårdsutredningens förslag i huvudsak kunna

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 261-

läggas till grund för organisationsarbetet med de modifikationer som kunna
befinnas påkallade i anledning av remissmyndigheternas yttranden. I anslutning
härtill må dock följande synpunkter framhållas.

Beträffande Stockholms skärgård förordar utredningen, att
sjötrafiken i den södra och den norra delen av skärgården i huvudsak baseras
på passbåtar i anslutning till busslinjerna på fastlandet. Sjötrafiken i
övrigt bör, enligt utredningen, omhänderhavas av ett företag, vari Stockholms
stad och Stockholms läns landsting böra ha det avgörande inflytandet.
Redan nu ha de enskilda trafikföretagen var för sig i viss utsträckning
anpassat sig i den av utredningen angivna riktningen. Av de i ärendet hörda
myndigheterna ha överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholms län,
Stockholms stadsfullmäktige och landstingets förvaltningsutskott tillstyrkt
utredningens förslag, att en regional samordning av trafiken bör komma
till stånd, eller lämnat förslaget utan erinran. Förutsättningar för en sådan
lösning synas sålunda föreligga. Däremot ha meningarna om vem som skall
ha det avgörande inflytandet över den samlade trafiken varit delade. Samtliga
nyssnämnda myndigheter ha dock hävdat, att även staten borde medverka
vid lösandet av trafikfrågorna. Till stöd härför har bl. a. anförts, att
staten efter ett förvärv av Nynäsbanan och Roslagsbanan skulle bli intressent
i trafiken. Frågan om och i vilken utsträckning staten, staden och
landstinget i fortsättningen böra deltaga i erforderliga subventioner har också
föranlett olika meningar. De spörsmål som här föreligga äro av den natur,
att en närmare undersökning måste göras, innan ett avgörande kan träffas.
Jag har för avsikt att senare taga initiativ till en utredning av dessa
frågor.

I Karlskronaområdet äro förhållandena såtillvida enklare som trafikapparaten
till lands numera i allt väsentligt kommit i statens järnvägars ägo.
Sjötrafiken är däremot splittrad på många händer. Utredningen föreslår, att
den civila sjötrafiken i Karlskrona skärgård skall omhänderhavas
av ett företag, vilket även bör ombesörja de reguljära militära förbindelserna,
i varje fall inom det mellersta trafikområdet (Aspö—Tjurkö). I företaget
böra, enligt utredningen, statens järnvägar, Karlskrona stad och Blekinge läns
landsting ingå såsom delägare och staten få det avgörande inflytandet. Länsstyrelsen,
kommunalfullmäktige i Tjurkö och Sturkö kommuner samt Karlskrona
Ångslups Aktiebolag ha tillstyrkt utredningens organisationsförslag,
medan kommunalfullmäktige i Aspö kommun avstyrkt detsamma i vad det
avser Aspö. Kommunalfullmäktige i Hasslö kommun ha ställt sig avvaktande.
Stadsfullmäktige i Karlskrona och landstingets förvaltningsutskott
ha förklarat sig beredda att medverka vid tillkomsten av det avsedda företaget.
Järnvägsstyrelsen har i princip intet att erinra mot den föreslagna
samordningen av trafikföretagen men har förbehållit sig att mera ingående
pröva behövligheten och lämpligheten av de föreslagna anordningarna. Jämväl
statens sakrevision har tillstyrkt förslaget, medan däremot chefen för
marinen ansett utredningens förslag icke kunna godtagas från militär synpunkt;
om likväl en dylik samordning kommer till stånd, anser chefen

Kungl. Maj:ts proposition nr 261. 61

för marinen att de statliga intressena böra representeras av militär myndighet.

Jag är för egen del av den uppfattningen, att särskilda åtgärder äro erforderliga
för ett tillfredställande ordnande av sjötrafiken i Karlskrona
skärgård. Med hänsyn till statens intressen i landtrafiken och de militära
intressena i skärgården är det motiverat att staten erhåller det avgörande
inflytandet i detta område.

Utredningens förslag om enhetliggörande av den civila sjötrafiken synes
ändamålsenligt. Jag tillstyrker därför, att utredningens förslag i denna del
lägges till grund för det fortsatta organisationsarbetet, förutsatt att uppgörelser
på godtagbara villkor kunna träffas med vederbörande sjötrafikföretag
och att de lokala intressenterna i skälig omfattning medverka till lösandet
av trafikfrågorna. Med hänsyn till vad kommunalfullmäktige i Aspö och
Hasslö kommuner anfört torde dock böra övervägas att genomföra förslaget
etappvis med början i det skärgårdsområde öster om linjen Karlskrona
—Tjurkö, som för närvarande trafikeras av ångslupsbolaget.

Vad angår den militära trafiken torde åtskilliga fördelar — vilka i annat
sammanhang påvisats av statens sakrevision — stå att vinna genom en samordning
av denna trafik med den civila trafiken. Om ett under statlig ledning
arbetande sjötrafikföretag kommer till stånd i Karlskrona skärgård,
synes det därför lämpligt, att detta får omhänderhava ej blott den civila utan
även åtminstone viss militär trafik. Intet hindrar att i ett sådant företag de
militära myndigheterna erhålla viss representation. Dessa spörsmål torde
senare få upptagas till övervägande av vederbörande statliga organ.

Skärgårdsutredningens förslag, att sjötrafiken i Göteborgs skärgård
— med något undantag — bör omhänderhavas av ett företag, vari
Göteborgs stad samt öckerö och Styrsö kommuner böra ingå som huvuddelägare,
har föranlett erinringar från de båda skärgårdskommunerna, som
ansett, att trafiken — i varje fall den del av trafiken som förutsättes komma
att gå med passbåtar från skärgården till Hjuvik respektive Saltholmen
på fastlandet — i stället bör omhänderhavas av staten närmast genom vägoch
vattenbyggnadsverkets försorg. Jag har tidigare påpekat, att vägväsendets
förstatligande i och för sig icke utgör någon anledning för staten att
bedriva båttrafik av här avsedd art. Några andra omständigheter, vilka
kunna anses utgöra tillräckliga skäl för staten att ombesörja trafiken i
göteborgsskärgården, synas icke föreligga. Staten har icke heller någon trafik
på fastlandet, som ansluter till sjötrafiken och kan motivera att staten
intresserar sig i denna. Enligt min menig är ordnandet av skärgårdstrafiken
i Göteborgs skärgård — däri inbegripet jämväl trafiken mellan öarna
—• en lokal angelägenhet, vilken, såvitt nu kan bedömas, ej påkallar ingripande
från statens sida, bortsett från möjligheten av en framtida trafiktillståndsreglering.
Jag vill i detta sammanhang erinra om, att förhandlingar
pågå mellan Göteborgs stad och Aktiebolaget Långedrag om försäljning
till staden av hl. a. Styrsö Trafikaktiebolag samt de båtar Styrsöholaget
arrenderar av Långedragsbolaget samt att staden driver spårvägstrafiken mel -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 261.

lan staden och Saltholmen. Av Trafikaktiebolaget öckerö skärgårds yttrande
framgår vidare, att bolaget alltid ansett, att trafiken mellan Göteborg och öarna
i öckerö kommun bör drivas av kommunen. Mot en kommunalisering av
trafiken har ej heller några principiella erinringar riktats vare sig av Göteborgs
stadsfullmäktige eller — såsom en andrahandslösning — av Styrsö
och öckerö kommunalfullmäktige. Frågan huru kommunerna böra fördela
delägarskapet mellan sig har jag ej anledning att närmare beröra.

Något hinder mot att enskilda intressenter beredes tillfälle till delägareskap
i rederiföretagen i nu nämnda skärgårdsområden bör ej möta.

Jag har härmed avslutat behandlingen av trafikfrågorna i Stockholms-,
Karlskrona- och Göteborgsområdena och övergår nu till Bohusläns och Västernorrlands
läns skärgårdar, där förhållandena äro av mera speciell natur.

Utredningen föreslår, att i Bohuslän skärgårdstrafiken uppbygges
på en kustlinje Göteborg—Marstrand—Lysekil—Strömstad (—Oslo) samt
flera mindre båtlinjer mellan öarna och fastlandet. Kustlinjen bör enligt
utredningen samordnas med de större Göteborgsrederiernas trafik, medan
de mindre båtlinjerna i förekommande fall böra samordnas med statens
järnvägars buss- och billinjer. Detta förslag har i princip tillstyrkts av länsstyrelsen,
landstingets finansberedning samt handelskamrarna i Göteborg
och Karlstad, varjämte de av frågan berörda kustlinjerederierna förklarat
sig villiga ingå i förhandlingar om en dylik lösning. Länsstyrelsen har emellertid
framhållit, att det, därest frågans lösning komme att draga ut på
tiden, kan bli nödvändigt att såsom ett provisorium låta viss statlig subvention
utgå till de nuvarande företagen. Även kustlinjerederierna framföra
önskemål, att subventioner skola lämnas för att möjliggöra trafik även
under vintern. Från järnvägsstyrelsens sida har slutligen förklarats, att
styrelsen, som delar utredningens uppfattning om det ändamålsenliga i att
en trafikled omfattande såväl land- som sjötrafik drives av en gemensam
förvaltning, är beredd att medverka härtill i den mån detta befinnes påkallat
samt förenligt med statens järnvägars affärsintresse.

Av vad sålunda förekommit framgår, att enighet i stort sett synes föreligga
om att, såvitt nu kan bedömas, skärgårdstrafikens problem i Bohuslän
böra lösas enligt de av skärgårdsutredningen angivna riktlinjerna. Jag är
för egen del beredd att ansluta mig till förslaget i förevarande del. Vad angår
frågan om en subventionering av trafiken under en övergångstid, intill
dess att trafiken blivit omlagd i enlighet med vad nyss sagts, får jag, utöver
vad jag tidigare härom anfört, framhålla att en subventionering av de nuvarande
kustlinjerederiernas trafik skulle kunna medföra risk för att en
lösning av trafikproblemen efter vidare linjer skjutes på framtiden och att
nuvarande otillfredsställande förhållanden komma att bestå längre än som
eljest skulle bliva fallet.

Vad slutligen angår skärgårdstrafiken i Västernorrlands län har
länsstyrelsen i sitt utlåtande över utredningens förslag förordat, att en av
länsstyrelsen skisserad alternativ lösning utarbetas och överväges, innan

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

63

statsmakterna taga slutlig ståndpunkt till föreliggande trafikspörsmål. Häremot
har jag icke något att erinra. I fråga om de åtgärder som under mellantiden
böra vidtagas har länsstyrelsen anslutit sig till utredningens förslag,
att statsmedel ställas till förfogande för utbyte av motor i den nuvarande
passbåten å linjen Köpmanholmen—Strängöarna—N. Ulvön—Trysunda samt
att statsbidrag må utgå till Rederiaktiebolaget Kusttrafik med belopp ej understigande
det av utredningen föreslagna. Frågan om bidrag till driften
av och eventuellt motorbyte å passbåten torde framdeles få upptagas till
prövning av Kungl. Maj :t. Medel för ändamålet torde i förekommande fall
få ställas till förfogande från anslaget till Bidrag till vissa kommunikationsändamål.
Till frågan om en subventionering av Rederiaktiebolaget Kusttrafik
intager jag samma ståndpunkt som jag tidigare utvecklat beträffande
övriga företag, vilkas verksamhet befinner sig under omorganisation. Subventionen
bör i förekommande fall utgå av det anslag till Understöd åt skärgårdsrederier,
varom jag gör hemställan i det följande.

Storleken av det belopp, som, enligt vad jag tidigare anfört, bör ställas
till Kungl. Maj :ts förfogande för understöd åt skärgårdsrederier, låter sig
icke för närvarande beräkna med någon högre grad av säkerhet. Skärgårdsutredningen
har för sin del föreslagit ett belopp av 300 000 kronor. Ehuru
jag i vissa avseenden intagit en annan ståndpunkt än utredningen i subventionsfrågan,
anser jag mig dock ej ha anledning att frångå utredningens förslag
i denna del. Jag förordar sålunda, att till Understöd åt skärgårdsrederier för
budgetåret 1948/49 anvisas ett reservationsanslag av 300 000 kronor.

Av vad jag i det föregående anfört framgår att jag beträffande samtliga de
skärgårdsområden, där subventionering kan ifrågakomma, utgår från att en
omorganisation av trafiken skall komma till stånd och att understöd endast
skola utgå under en övergångsperiod och i fall då ett dylikt ingripande från
statens sida ej kan undvaras. Då i princip någon skyldighet för staten att
subventionera den ifrågavarande trafiken ej kan anses föreligga, bör den
eventuella statliga bidragsgivningen snarast möjligt avvecklas. I enlighet
med vad jag förut anfört böra bidrag utgivas endast för täckande av förlust
å trafikrörelse för helt år räknat. Jag förutsätter vidare, att erforderliga
understöd från det allmännas sida i första hand skola utgå från kommuner
och landsting och att, om staten nödgas subventionera trafiken, jämväl andra
bidrag skola vara att påräkna.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för förbättring av postbefordringen
och sjuktransportväsendet torde vara av den art, att några särskilda
förslag till riksdagen ej äro påkallade.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

a) inhämta riksdagens yttrande över ifrågavarande förslag
till förordning om ändrad lydelse av 12 § förordningen

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 261.

den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m;

b) bereda riksdagen tillfälle att yttra sig i anledning av
vad jag i övrigt anfört beträffande skärgårdstrafikens ordnande;
samt

c) föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under sjätte huvudtiteln till Understöd åt skärgårdsrederier
anvisa ett reservationsanslag av 300 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven G. Karlson.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481615