Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

1

Nr 25(>.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till Hj. Jakobson m. fl. i anledning av
olycksfall i arbete eller yrkessjukdom; given Stockholms
slott den 8 maj 1948.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna l:o—3:o
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 maj 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor om ersättning
till Hj. Jakobson m. fl. i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
samt anför.

I fråga om de lagbestämmelser, vilka äro av betydelse för bedömande av
i det följande behandlade ersättningsfrågor, ävensom rörande tidigare av
riksdagen lämnade bemyndiganden att utbetala ersättningar, oaktat rätten till
ersättning gått förlorad, torde hänvisning få ske till vad jag därom anfört i
propositionen nr 62 till innevarande års riksdag.

1—nfir> is Bihang till riksdagens protokoll 1948. / samt. Nr 256.

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 256.

I. Fråga om ersättning i anledning av’ olycksfall i arbete.

l:o.

Fråga om ersättning till Hjalmar Jakobson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

I en till riksförsäkringsanstalten omkring den 1 juni 1946 inkommen skrivelse
anhöll anstaltens ortsombud nämndemannen S. Martinsson i Henån
under åberopande av fullmakt om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
till förre sjömannen Hjalmar Jakobson i anledning av ett denne övergånget
olycksfall. Rörande de närmare omständigheterna kring olycksfallet
uppgav ombudet i huvudsak följande.

Jakobson var under tiden 25 augusti 1928—12 juli 1930 anställd som besättningsman
å ångfartyget »Viktor», tillhörigt ångbåtsaktiebolaget Bohuslänska
kusten, vars arbetare vid nämnda tid voro försäkrade i riksförsäkringsanstalten.
Vid något tillfälle under år 1930, då Jakobson var sysselsatt med
lossning i Uddevalla av 100 kg tunga sockersäckar, föll en säck från flera
meters höjd ned från en vinsch och träffade Jakobson över ryggen ovanpå
den säck han bar. Jakobson, som störtade omkull och fick svåra smärtor
i veka ryggen och ena låret, bars ombord på fartyget och fick efter fyra
dagar medfölja detta till Göteborg, där han avmönstrade och transporterades
hem till en i staden bosatt broder, där han fick stanna för vård. Under ett
halvt år framåt måste han ligga till sängs och började därefter med stor
svårighet att med hjälp av stolar och käppar förflytta sig inne i bostaden. Numera
kunde han gå något litet med stöd av en käpp men hade svårt att klä
på och av sig på grund av stelhet i ben och rygg. Något polisförhör blev ej
hållet i anledning av olyckshändelsen och ej heller anmäldes olycksfallet till
bolaget eller riksförsäkringsanstalten. Läkarundersökning företogs först i
oktober 1944 i samband med att Jakobson som fullständigt arbetsoförmögen
ansökte om folkpension.

Riksförsäkringsanstalten förklarade den 24 september 1946 sig förhindrad
upptaga ersättningsfrågan till prövning, enär mer än tio år förflutit sedan
eventuell fordran i anledning av olycksfallet uppkommit. Anstaltens beslut
fastställdes efter anförda besvär av försäkringsrådet den 3 januari 1947.

Föreliggande framställning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 oktober 1947 har Jakobson anhållit,
att han måtte beredas ersättning av statsmedel för de skador, som vållats
honom genom nämnda olycksfall. Jakobson anför, att anmälan till riksförsäkringsanstalten
om olycksfallet icke gjorts tidigare på grund av okunnighet
om gällande bestämmelser.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtanden
över framställningen.

Utlåtanden i ärendet ha avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Kungl. Maj:Is proposition nr 256.

3

Riksförsäkringsanstalten framhåller till eu början att anstalten tagit del av
det hos pensionsstyrelsen förvarade läkarintyget angående Jakobson, vilket
utfärdats den 26 oktober 1944, samt anför härom i huvudsak följande.

Av läkarintyget framgår, att Jakobson enligt företagen röntgenundersökning
lider av kronisk sjukdom i landryggen och höftlederna. Säkra tecken
till gammal fraktur hava vid undersökningen icke kunnat konstateras. I intyget
omnämnes ifrågavarande olycksfall samt även ett annat sådant som
uppgives ha drabbat Jakdbson något av åren 1927—1928 under anställning
å rederiaktiebolaget Marstrands ångfartyg »Västkusten» och varvid han skadat
högra armen. Till vederbörande försäkringsbolag har emellertid, såvitt kunnat
utrönas, någon anmälan om olycksfallet icke gjorts. Enligt inkommen
förklaring anser sig Jakobson numera icke hava några besvär på grund av
detta olycksfall.

Jakobson har slutligen meddelat, att han genom olycksfall år 1908 ådragit
sig brott å vänstra armen, vilket olycksfall medfört viss snedställning av
armen. Olycksfallet inträffade under anställning ombord å rederiaktiebolaget
Nordstjernans ångfartyg »Kronprinsessan Victoria». Sjöfart ingick emellertid
icke bland de verksamheter, som omfattades av den vid tiden för olycksfallet
gällande lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete. Då några påföljder av detta olycksfall icke angivas i förenämnda
läkarintyg, torde kunna antagas, att några besvär av nämnvärd betydelse för
nedsättningen i Jakobsons arbetsförmåga icke föreligga på grund av olycksfallet.

Om Jakobsons arbetsförmåga efter det år 1930 inträffade olycksfallet ha
till riksförsäkringsanstalten lämnats följande uppgifter från ortsombudet.

Eram till 1938 hade Jakobson icke kunnat utföra något arbete. Under åren
1938—1940 hade han på måndagarna under högsäsong i juli och augusti månader
fått hjälpa till vid ett ångbåtsbolag med att kontrollera gods och
konnossement. Arbetet hade han utfört sittande, då han icke kunnat stödja
på sitt sjuka ben. Arbetsförtjänsten hade kunnat uppgå till kronor 1:25 per
timme och sammanlagt hade han under dessa år förtjänat 300 kronor. Emellertid
hade denna möjlighet till inkomst upphört efter 1940 och han hade
därefter intill dess han erhållit folkpension varit hänvisad till sina besparingar
från tidigare år och de bidrag, som sjöfolk emellanåt givit honom.

Med hänsyn till vad sålunda kunnat utrönas har riksförsäkringsanstalten
efter att ha inhämtat yttrande av sin överläkare, professor Abraham Troell,
funnit att det år 1930 inträffade olycksfallet bör anses ha medfört försämring
av den åkomma i ryggen och höftlederna, varav Jakobson lider, samt att
denna försämring skäligen kan anses ha medfört nedsättning av hans arbetsförmåga
med 25 %. På grund härav skulle anstalten, därest preskription icke
förelegat jämlikt olycksfallsförsäkringslagen, ha tillerkänt Jakobson definitiv
livränta fr. o. in. den 1 juni 1946, då ansökan om ersättning inkom, med
395 kronor för år räknat. Å livräntan skulle ha utgivits dyrtidstillägg enligt
därom gällande bestämmelser med 20 % eller med 79 kronor för år.

Om Jakobsons personliga och nuvarande ekonomiska förhållanden har
riksförsäkringsanstalten inhämtat följande.

Jakobson, som är född år 1880 och ogift, bebor ensam föräldrahemmet, eu
»fallfärdig» stuga om ett litet rum och kök på ofri grund. Han är medellös
och uppgives vara helt arbetsoförmögen. Sedan den 1 januari 1948 uppbär

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

han folkpension med 1 450 kronor om året, varav 1 000 kronor utgör ålderspension
och återstoden bostadstillägg. Under år 1947 uppgick pensionen till
sammanlagt 969 kronor 50 öre.

Riksförsäkringsanstalten tillstyrker, att livränta beredes Jakobson enligt
grunderna i olycksfallsförsäkringslagen för tiden fr. o. m. den 1 juni 1946,
varvid dock från livräntan borde avdragas det belopp, varmed Jakobsons folkpension
skulle minskats därest livräntan utgått vid tiden för pensionens beviljande.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande från sin medicinskt sakkunnige,
överläkaren Harald Nilsonne, som beträffande sammanhanget mellan skadan
av år 1930 och Jakobsons senare sjukdomstillstånd efter granskning av handlingarna
i ärendet anfört i huvudsak följande.

Skadans omedelbara påföljd och omfattning är ej klarlagd. Möjligen skulle
ytterligare belysning av fallet kunna vinnas genom polisförhör.

År 1944 föreligger en avancerad deformans i rygg och höfter. Inga säkra
tecken på föregående fraktur iakttagas. Visserligen skulle en skelettskada
av något slag väl kunna tänkas ha uppkommit år 1930 utan att man så långt
efteråt som år 1944 skulle kunna röntgenologiskt spåra den. Den generella
deformanssjukdomen med bl. a. dess dubbelsidiga uppträdande i höftlederna
talar dock för att det väsentliga i sjukdomsbilden och i dess förlopp är av
icke-traumatisk natur.

På föreliggande material är det mycket svårt att bilda sig någon uppfattning
om huruvida någon försämringslivränta verkligen bör utgå. Riksförsäkringsanstaltens
ståndpunkt låter sig väl försvaras ur altruistisk synpunkt,
men något belägg för att det anmälda olycksfallet medfört en bestående försämring
kan nu ej medicinskt förebringas.

Försäkringsrådet finner sig ej på förevarande material kunna taga ställning
till ansökningen. Enligt rådets mening bör ett ställningstagande föregås
av polisutredning, avseende att genom arbetsgivaren och andra erhålla
utsagor angående olycksfallets förlopp samt skadans omedelbara påföljd.

En reservant inom försäkringsrådet, försäkringsrådet Blomqvist, har varit
av skiljaktig mening och anfört följande.

Besvär av den art som de, för vilka sökanden år 1944 kommit under läkarbehandling,
äro i regel icke följd av olycksfall. Med hänsyn härtill och då
läkare sökts så sent efter det uppgivna olycksfallet, att full klarhet i sambandsfrågan
icke kan vinnas, bör ansökningen avslås, även om sökandens
uppgifter om det uppgivna olycksfallets förlopp och omedelbara påföljder
skulle kunna bestyrkas.

Departementschefen.

Av utredningen i ärendet torde få anses framgå, att Jakobson lider av en
kronisk sjukdom i rygg och höfter, att han år 1930 utsattes för ett allvarligt
olycksfall, att han därefter blivit arbetsoförmögen eller fått sin arbetsförmåga
starkt nedsatt samt att han numera är helt arbetsoförmögen. Riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet ha bedömt ersättningsfrågan olika.
Riksförsäkringsanstalten har sålunda anfört, att anstalten, därest preskrip -

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

tion ej mellankommit, skulle ha medgivit livränta med visst belopp. Försäkringsrådets
majoritet har ansett, att den föreliggande utredningen icke är tillräcklig
för att bedöma sambandet mellan nämnda olycksfall och Jakobsons
arbetsoförmåga, varför polisutredning borde företagas.

För egen del får jag anföra följande i ärendet. Med hänsyn till att läkarundersökning
företagits först åtskilliga år efter det att det av Jakobson
åberopade olycksfallet inträffade synes det icke nu vara möjligt att med
säkerhet fastställa vare sig arten eller graden av orsakssammanhanget mellan
olycksfallet och Jakobsons nuvarande arbetsoförmåga. Det torde sålunda
vara uteslutet att avgöra såväl huruvida arbetsoförmågan uteslutande förorsakats
av olycksfallet eller detta medfört försämring av ett i och för sig bestående
sjukdomstillstånd samt i sistnämnda fall i vilken utsträckning olycksfallet
medverkat. Då nära 18 år förflutit sedan olycksfallet inträffade synes
det icke sannolikt, att en polisutredning — i enlighet med försäkringsrådets
förslag — kommer att giva väsentligt större möjlighet att bedöma nämnda
orsakssammanhang. Enligt min mening finnes därför icke anledning att uppskjuta
ställningstagandet i ärendet.

Med hänsyn till omständigheterna i ärendet torde det — sett ur nyssnämnda
synpunkter — vid ett ställningstagande i förevarande fall vara rimligt
att utgå ifrån ett visst orsakssammanhang mellan olycksfallet och arbetsoförmågan.
I anslutning till riksförsäkringsanstaltens förslag vill jag i avsaknad
av fastare hållpunkter förorda, att olycksfallet må anses ha medfört
nedsättning i arbetsförmågan med 25 %. Jakobson bör med tillämpning av
nämnda beräkningsgrund erhålla ersättning enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen
såsom om preskription icke inträtt.

Ersättningen synes böra utgå fr. o. in. den 1 juni 1946. Från densamma
torde avdrag böra ske med det belopp, varmed Jakobsons folkpension skulle
ha minskats om ersättning faktiskt utgått fr. o. in. nämnda dag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva

att i anledning av det Hja lmar Jakobson år 1930 övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m. för
tiden fr. o. in. den 1 juni 1946 utbetalas ersättning med belopp,
som vid en till 25 % beräknad nedsättning av arbetsförmågan
skulle, därest preskription icke mellankommit, ha utgått jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 256.

II. Frågor om ersättningar i anledning av yrkessjukdom.

2:o.

Fråga om ersättning till änkan Lily Larsson.

Framställning om ersättning.

Änkan Lily Margareta Larsson, lödd Eriksson, har — i en av riksförsäkringsanstalten
med skrivelse den 6 februari 1948 till Kungl. Maj:t överlämnad
ansökning -— anhållit om ersättning av statsmedel i anledning av hennes
makes sjukdom och död.

Utredning i ärendet jämte utlåtande över framställningen.

Av den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen i ärendet inhämtas
i huvudsak följande.

Sökandens make, svarvaren Karl Larsson, född 1885, var från år 1913 till
sin död anställd hos Surahammars bruks aktiebolag. Den 26 mars 1936 inkom
till anstalten anmälan om att Larsson skulle ha ådragit sig stendammslunga
(silikos). Det framgick att Larsson sedan början av sin anställning
varit sysselsatt som svarvare i brukets skrotarsmedja, i vilket arbete fara förelegat
för silikos.

I läkarintyg, utfärdat i mars 1936, angavs att Larsson led av silikos i stadium
I—II sannolikt kombinerad med lungtuberkulos samt att hans arbetsförmåga
syntes bliva bestående för många år. Med hänsyn härtill och då
det utretts, att dammexpositionen i det arbete, vari Larsson sysselsattes,
sedan några år vore i stort sett eliminerad, beslöt anstalten den 4 april 1936
att tills vidare icke vidtaga ytterligare åtgärder i ärendet.

Därefter mottog riksförsäkringsanstalten inga underrättelser angående
Larssons yrkessjukdom förrän den 28 februari 1947, då anstalten erhöll bl. a.
avskrift av obduktionsprotokoll, utvisande att Larsson avlidit av lungsjukdom
den 7 oktober 1946. Av handlingarna framgick, att den första röntgenundersökningen
av Larssons lungor ägde rum den 26 oktober 1932. Redan
denna undersökning utvisade förekomsten av stendammslunga ävensom en
dubbelsidig lungtuberkulos. Yrkessjukdomen får förty anses yppad nämnda
dag. Sista tiden före sin död vistades Larsson å sanatorium och vårdades
där under angivna diagnos. Den 3 juni 1947 förklarade sig anstalten på grund
av allmänna preskriptionsregler icke kunna upptaga ersättningsfrågan till ny
prövning. Över detta beslut har besvär icke anförts.

På anstaltens begäran har överläkaren vid Söderby sjukhus, docenten
Torsten Bruce, tagit del av röntgenfilmer, obduktionsprotokoll och övriga
handlingar i ärendet och därefter uttalat, att hos Larsson förelegat rätt avancerad
silikos i förening med tuberkulos samt att lungsjukdomskomplexet finge
godtagas såsom yrkessjukdom.

Beträffande änkan Lily Larssons ekonomiska omständigheter har riksförsäkringsanstalten
inhämtat följande.

Sökanden, som är född 1899, lider av en blodsjukdom, som i avsevärd män
nedsätter hennes arbetsförmåga. Hennes två barn i äktenskapet med den avlidne
äro båda gifta och enligt uppgift ej i stånd att bidraga till hennes

t

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

uppehälle. Bouppteckningen efter mannen utvisade en behållning av omkring
600 kronor. Sökanden har hittills åtnjutit fri bostad i en Surahammars
bruk tillhörig fastighet. Denna förmån kommer emellertid att upphöra
inom den närmaste tiden. Sökanden uppbär icke folkpension och ej heller
understöd från fattigvården.

För egen del anför riksförsäkringsanstalten bl. a. följande.

Därest ersättningsrätten icke varit preskriberad, skulle anstalten i anledning
av dödsfallet ha utgivit begravningshjälp med 280 kronor, motsvarande
en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Vidare skulle Larssons
änka ha tillerkänts livränta å ett årligt belopp av 700 kronor, motsvarande en
fjärdedel av den årliga arbetsförtjänsten, vilken livränta skulle ha utgått
fr. o. in. dagen efter dödsfallet och så länge änkan levat ogift. Larssons
arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för sjukdomens
yppande den 26 oktober 1932, har beräknats till 2 800 kronor. Å livräntan
till änkan skulle enligt därom särskilt meddelade föreskrifter ha utgått dyrtidstillägg
med 20 % under åren 1946—1948.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter finner sig riksförsäkringsanstalten
kunna tillstyrka, att åtgärder vidtagas för tillerkännande utav statsmedel
av begravningshjälp samt livränta till sökanden jämlikt grunderna i
yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Departementschefen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag, att änkan Lily Larsson i
anledning av sin makes död bör beredas ersättning av statsmedel såsom
om preskription å ersättningsanspråket icke mellankommit.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att till Lily Margareta Larsson må i anledning av den yrkessjukdom,
som hennes avlidne man, Karl Larsson, ådragit sig,
av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till
Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete m. m. utbetalas begravningshjälp
och livränta med belopp som, därest preskription icke
mellankommit, skulle ha utgått till henne jämlikt lagen den 14
juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukomar.

3:o.

Fråga om ersättning till Johan Oskar Mattsson.

Krsättningsfrågans tidigare behandling.

•Johan Oskar Mattsson var under tiden 5 maj 1915—7 augusti 1917 samt 21
september 1920—11 juni 1921 anställd såsom ortdrivare och skivbrytare hös
trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund. Den 30 januari 1947 inkom till
arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag ett läkarintyg om yrkes
sjukdom, silikos, som Mattsson skulle ha ådragit sig. Av verkställd utred -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

ning framgick, att Mattsson efter den 11 juni 1921 icke varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där han utsatts för inverkan av stendamm. Med anledning
härav förklarade bolaget den 13 mars 1947, att ersättning icke kunde
tillerkännas Mattsson till följd av övergångsbestämmelserna till 1930 års ändring
av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Bolagets beslut har icke överklagats.

Föreliggande framställning.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av riksförsäkringsanstalten med skrivelse den
13 februari 1948 överlämnad ansökning har Mattsson anhållit, att han måtte
beredas ersättning av statsmedel för sin sjukdom.

Ytterligare utredning i ärendet jämte utlåtande

över framställningen.

Riksförsäkringsanstalten, som verkställt utredning i ärendet, anför i huvudsak
följande.

Vid den närmare utredning, som verkställts i anledning av förevarande
ansökan, har framkommit, bl. a., att Mattsson, sedan han slutade sin anställning
hos trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, haft sin bärgning av
jordbruksarbete samt skogs- och vägarbeten. Av i ärendet lämnade uppgifter
finner anstalten framgå, att Mattsson under sin anställning hos nämnda bolag,
men eljest ej, varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger
för yrkessjukdom framkallad genom inverkan av stendamm.

Vidare har upplysts, att Mattsson i augusti 1940 sökte läkare för lungbesvär
samt att den första röntgenundersökningen av Mattssons lungor företogs
den 25 september samma år, vilken dag sjukdomen får anses yppad.
Mattsson vårdades därefter under tiden 11 oktober 1946—18 mars 1947 å
sanatorium under diagnosen stendammslunga + dubbelsidig lungtuberkulos.
Med hänsyn härtill skulle, även om övergångsbestämmelserna till 1930 års
lagändring icke lagt hinder i vägen för tillerkännande av ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen, ersättning ändock icke kunnat utgivas i detta
fall på grund av bestämmelserna i 3 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Enligt läkarintyg är Mattsson att anse såsom helt arbetsoförmögen fr. o. m.
den 25 september 1946 och hans arbetsoförmåga beräknas bli bestående
minst ett år framåt från utskrivningen från sanatoriet den 18 mars 1947.
Överläkaren vid Söderby sjukhus, docenten Torsten Bruce har, efter att ha
tagit del av röntgenfilmer och övriga handlingar i ärendet, uttalat, att hos
Mattsson föreligger stendammslunga stadium III och därjämte sannolikt
tuberkulösa förändringar samt att hela sjukdonrskomplexet borde anses såsom
yrkessjukdom.

Därest yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig i förevarande fall
skulle riksförsäkringsanstalten, för så vitt Mattsson varit försäkrad i anstalten,
ha tillerkänt honom — förutom erforderlig läkarvård o. d. — dels
sjukpenning för tiden 26 september 1946—18 mars 1947, vilken sjukpenning
skolat utgå med 4 kronor 50 Öre för dag, dock med avdrag för de tider Mattsson
varit intagen å sjukvårdsanstalt, dels ock livränta med ett årligt belopp
av 1 666 kronor 67 öre att tills vidare utgå för tiden 19 mars 1947—18 mars
1948. Mattssons arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från dagen för
sjukdomens yppande, skulle ha beräknats till 2 500 kronor. Frågan om ersättning
åt Mattsson efter den 18 mars 1948 skulle ha prövats med hänsyn till
hans dåvarande arbetsförmåga och av sjukdomen orsakade tillstånd.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 256.

I fråga om Mattssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning har
anstalten lämnat följande uppgifter.

Mattsson är född år 1893 och hustrun, som lider av epilepsi, år 1899.
Makarna ha icke egna (barn men två fostersöner i åldern 26 och 16 år. Mattsson
arrenderar ett kronotorp för 30 kronor per år och har därå 1 häst, 2 kor
och 2 får. Han äger döda inventarier till ett värde av 800 å 1 000 kronor och
har skulder uppgående till mellan 600 och 700 kronor. Den äldre fostersonen
bidrager till fosterföräldrarnas uppehälle. Mattsson åtnjuter icke pension
eller andra förmåner på grund av tidigare anställning, ej heller ersättning
från sjukkassa. Han har på grund av sin lungsjukdom tillerkänts folkpension
fr. o. m. den 1 oktober 1946 med 228 kronor för år, varav 55 kronor
11 öre utgör grundpension och 172 kronor 89 öre tilläggspension. Härtill
komma provisorisk förstärkning och dyrtidstillägg. Under år 1947 uppbar
Mattsson sammanlagt 483 kronor 50 öre.

Riksförsäkringsanstalten finner sig kunna tillstyrka, att åtgärder vidtagas
för tillerkännande av ersättning av statsmedel åt Mattsson jämlikt grunderna
för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Ersättning synes anstalten böra
utgå fr. o. m. den 26 september 1946, eller dagen efter den dag, då sjukdomen
får anses yppad. Från ersättning, som kan komma att tillerkännas
Mattsson för tid, varunder av ersättningen betingad minskning av Mattssons
folkpension icke ägt rum, syntes dock böra avdragas ett belopp, som svarade
mot ifrågavarande minskning.

Departementschefen.

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner jag det rimligt, att Mattsson
beredes ersättning av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Från ersättningen bör avdrag ske med det belopp, varmed Mattssons
folkpensionsförmåner skulle ha minskats om ersättning faktiskt utgått
i enlighet härmed.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den yrkessjukdom, som Johan Oskar Mattsson
ådragit sig, må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete in. m. utbetalas
ersättning med belopp, som skulle ha utgått, därest lagen
den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar varit
tillämplig å sjukdomsfallet.

Med bifall till vad föredragande departementschefen sålunda
under punkterna l:o—3:o, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

2 9c6 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 256.