Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

1

Nr 245.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 1, 9, JO och 1J kap. vattenlagen, m. m.; given
Stockholms slott den 30 april 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr
781) om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om geinensamhetsfiske; samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

1 vattenlagen infördes år 1945 vissa bestämmelser om rätt att expropriera
vattenkraft. Dessa innebära, att strömfall kan bli föremål för expropriation
då dess bebyggande är aktuellt. I propositionen föreslås sådan ändring i
dessa bestämmelser, att möjlighet till expropriation på ett tidigare stadium
bercdes. Förslaget om ändring i vattenlagen upptager sålunda såsom
expropriationsförutsättning, att strömfallets ianspråktagande skall finnas
nödigt från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga
utveckling. Enligt förslaget skall exproprianten inom ett år från
expropriationsförordnandet hos vattendomstolen göra ansökan om faststäl 1

B i haag till riksdagens protokoll 1048. 1 saml. Nr 245.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

lande av ersättning för expropriationsrätten. Med ersättningens bestämmande
skall vattendomstolen likväl på framställning av den ersättningsberättigade
låta anstå tills vidare, längst till dess medgivande till strömfallets
utt)yggande lämnas. Frågan om ersättning för icke tillgodogjord vattenkraft
skall dock, sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandet,
upptagas till avgörande, om den ersättningsskyldige begär det. Ersättning
medelst kraftöverföring kan enligt förslaget påkallas blott om ersättningsfrågan
avgöres i samband med utbyggnadsmedgivandet.

Ytterligare föreslås i propositionen, att lagen om kontroll å överlåtelse av
vattenkraft skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953 eller
den tidigare dag Kungl. Maj :t bestämmer.

Slutligen upptager propositionen förslag om vissa lagändringar, vilka föranledas
av förslaget om inrättande av en fiskeristyrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

3

Förslag

till

Lag

om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 §, 9 kap. 5, 12 och 13 §§, 10 kap. 43,
44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 26, 27, 29, 32, 33, 36, 44, 59 och 88 §§ vattenlagen
den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, att i 11 kap. 17 § punkterna 1—59 skola i bibehållen ordning betecknas
såsom 2—60 och såsom punkt 1 införas ett nytt stadgande av nedan
angiven lydelse, samt att i 11 kap. 21, 30, 35, 37, 46, 75 och 83 §§ de
nuvarande beteckningarna å punkter i samma kapitel 17 § skola ersättas
med de i det föregående angivna nya beteckningarna.

(Gällande lydelse.)

1 KAP.

14 §.

Finnes från allmän synpunkt för
planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft erforderligt, att visst
strömfall tillgodogöres, och kan det
ej antagas, att den, som råder över
vattenkraften i fallet, själv kommer
att utan avsevärt dröjsmål utnyttja
det på ändamålsenligt sätt, äger Konungen
på ansökan förordna, att, om
hinder enligt 2 kap. eljest ej möter,
fallet må mot ersättning, som i 9 kap.
skils, i stället tillgodogöras av kronan,
kommun eller annan, som är beredd
att utan uppskov bebygga fallet; dock
må ej på grund av vad nu sagts rätt
att tillgodogöra vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens

(Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

14 §.

Där det från allmän synpunkt för
tillgodoseende av kruftförsörjningens
planmässiga utveckling finnes nödigt,
äger Konungen på ansökan förordna,
att strömfall, som icke är på ändamålsenligt
sätt utnyttjat, må tagas i
anspråk mot ersättning, som i 9 kap.
skils; och skall, enligt vad i denna
lag stadgas och i förordnandet föreskrivits,
strömfallet eller särskild
rätt till detsamma avstås eller upplåtas.
Ej må på grund av vad nu sagts
rätt till vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens medgivande
upplåtas åt annan. Vid meddelande
av förordnande äger Konungen föreskriva
de villkor med avseende å

1 Nuvarande lydelse se beträffande 1 kap. 14 § och 9 kap. 13 § SFS 1945:139, 9 kap. 12 §
SFS 1919:425, 10 kap. 43 och 44 §§ samt 11 kap. 21, 26, 29, 32, 36, 46, 59 och 83 §§ SFS
1941:614, 10 kap. 68 och 74 §§ samt 11 kap. 17 § SFS 1945:343, 11 kap. 27 § SFS 1939:146,
1941 ■ 614 och 1944:87, 11 kap. 30 § SFS 1939: 146, 11 kap. 33, 37, 44, 75 och 88 §§ SFS 1946:839
samt 11 kap. 35 § SFS 1939: 146 och 1944: 87.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

medgivande upplåtas åt annan. Vid
meddelande av förordnande äger Konungen
föreskriva de villkor med avseende
å strömfallets utnyttjande,
som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

Då Konungens förordnande enligt
första stycket blivit sökt, skall tillfälle
lämnas envar, som har del i strömfallet,
att avgiva yttrande i anledning av
ansökningen inom ett år från det denna
jämte erforderlig utredning i ärendet
delgivits honom. Om synnerliga
skäl därtill äro, må Konungen bestämma
kortare tid, dock minst tre
månader. Delgivning skall genom sökandens
försorg verkställas på sätt
om stämning är stadgat, dock att, om
ej utan avsevärd omgång kan utrönas,
vilka som hava del i fallet, delgivning
må ske genom kungörelse i
allmänna tidningarna och tidning inom
orten. Äro vid ansökningen fogade
ritningar eller andra handlingar
av vidlyftig beskaffenhet, äger Konungen
förordna, att de må undantagas
från delgivning.

Meddelas förordnande — ----

Rätt att på grund av förordnande
enligt första stycket taga strömfall i
anspråk må ej från innehavaren övergå
på annan, utan att Konungen medgiver
det. Har ej den, som innehar
sådan rätt, inom ett år från det Konungens
förordnande meddelades hos
vattendomstolen sökt medgivande enligt
2 kap. till strömfallets bebyggande,
eller lämnas ej sådant medgivande,
vare förordnandet ej längre gällande;
och må nytt förordnande med
avseende å fallet ej utan synnerliga
skäl meddelas inom tio år därefter.

(Föreslagen lydelse.)

strömfallets utnyttjande, som från
allmän synpunkt finnas erforderliga.

Då Konungens förordnande enligt
första stycket blivit sökt, skall tillfälle
lämnas envar, som har del i
strömfallet, att avgiva yttrande i anledning
av ansökningen inom ett år
från det denna jämte erforderlig utredning
i ärendet delgivits honom.
Om synnerliga skäl därtill äro, må
Konungen bestämma kortare tid,
dock minst tre månader. Delgivning
skall genom sökandens försorg verkställas
på sätt om stämning i tvistemål
är stadgat, dock att, om ej utan
avsevärd omgång kan utrönas, vilka
som hava del i fallet, delgivning må
ske genom kungörelse i allmänna tidningarna
och tidning inom orten. Äro
vid ansökningen fogade ritningar eller
andra handlingar av vidlyftig beskaffenhet,
äger Konungen förordna,
att de må undantagas från delgivning.

--genast underrättas.

Rätt att på grund av förordnande
enligt första stycket taga strömfall i
anspråk må ej från innehavaren övergå
på annan, utan att Konungen medgiver
det. Den, som innehar sådan
rätt, skall inom ett år från det Konungens
förordnande meddelades hos
vattendomstolen söka bestämmande
av ersättning, som ovan sägs; underlåtes
det, vare förordnandet ej längre
gällande; och må nytt förordnande
med avseende å fallet ej utan synnerliga
skäl meddelas inom tio år därefter.
Samma lag vare, om i penning -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Samma lag vare, om i penningar be- ar bestämd ersättning ej gulditsinom

stämd ersättning för vattenkraften ej
guldits inom tre månader från det
ersättningen blivit fastställd genom
utslag, som vunnit laga kraft, såvida
icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren
tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller
om fallet ej bebygges inom tid, som
vattendomstolen bestämmer.

9 KAP.

5 §•

Hör till strömfall, vars vattenkraft
till följd av företag enligt denna lag
går för ägaren förlorad, särskilt utmål
eller är därmed eljest mark förenad,
och varder marken därefter
för ägaren onyttig eller uppkommer
synnerligt men vid dess begagnande,
då skall, där ägaren det begär, den
mark lösas.

Är vattenkraften------ —

tre månader från det ersättningen blivit
fastställd genom utslag, som vunnit
laga kraft, såvida icke fallet enligt
medgivande av ersättningstagaren
tagits i besittning utan att ersättningen
guldits.

Med ersättningens bestämmande
skall vattendomstolen på framställning
av den ersättningsberättigade
låta anstå tills vidare, längst till dess
medgivande enligt 2 kap. till strömfallets
bebyggande lämnas; dock skall,
sedan fem år förflutit från det förordnande
enligt första stycket meddelades,
frågan om ersättning för vattenkraft,
som vid tiden för förordnandet
icke var tillgodogjord, upptagas
till avgörande, om den ersättningsskyldige
det begär.

9 KAP.

5 §•

Hör till strömfall, som tages i anspråk
jämlikt 1 kap. 15 § eller vars
vattenkraft till följd av företag enligt
denna lag går för ägaren förlorad,
särskilt utmål eller är därmed eljest
mark förenad, och varder marken
därefter för ägaren onyttig eller uppkommer
synnerligt men vid dess begagnande,
då skall, där ägaren det begär,
den mark lösas.

— skall lösas.

12 §. 12 ?.
Skall till--------höja ersättningen.

6

Kungi. Maj ds proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

13 §.

Där någon----— -----

Tages strömfall i anspråk jämlikt
1 kap. 14 §, skall ock under villkor,
som i första stycket sägs, ersättning
utgå medelst kraftöverföring, i den
mån fastighet, till vilken vattenkraften
hört, kan anses hava behov av
kraft. Samma lag vare, om vattenkraften
varit avsedd för viss anläggning
eller ort, till vilken ersättningstagaren
är berättigad att överföra
kraftbelopp, som tillerkännes honom,
och den anläggning eller ort kan anses
hava behov av kraften.

Kraft, som

(Föreslagen lydelse.)

Vad i första stycket sägs skall äga
motsvarande tillämpning på kostnad,
som nedlagts sedan delgivning skett
av ansökan om förordnande jämlikt
1 kap. 14 § första stycket.

13 §.

- av kraft.

Tages strömfall i anspråk jämlikt
1 kap. 14 § och avgöres ersättningsfrågan
i samband med att medgivande
enligt 2 kap. till fallets bebyggande
lämnas, skall ock under villkor, som
i första stycket sägs, ersättning utgå
medelst kraftöverföring, i den mån
fastighet, till vilken vattenkraften
hört, kan anses hava behov av kraft.
Samma lag vare, om vattenkraften
varit avsedd för viss anläggning eller
ort, till vilken ersättningstagaren är
berättigad att överföra kraftbelopp,
som tillerkännes honom, och den anläggning
eller ort kan anses hava behov
av kraften,
vsedda anläggning.

10 KAP. 10 KAP.

43 §.

Är fråga om sänkning eller uttappning
av sjö eller reglering av vattnets
avrinning ur sådant vattenområde
eller kan företag, som eljest avses i
32 § 1—3 mom., antagas beröra fiskeintresse
av någon betydelse, skall
avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av
förrättningsmannen översändas till
lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart,
att fiskens upp- och nedgång
eller eljest fiskeintresse icke kan
röna inverkan av företaget, skall

43 §.

År fråga om sänkning eller uttappning
av sjö eller reglering av vattnets
avrinning ur sådant vattenområde
eller kan företag, som eljest avses i
32 § 1—3 mom., antagas beröra fiskeintresse
av någon betydelse, skall
avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av
förrättningsmannen översändas till
fiskeristyrelsen. Finner denna uppenbart,
att fiskens upp- och nedgång
eller eljest fiskeintresse icke kan
röna inverkan av företaget, skall

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

meddelande härom skyndsamt lämnas
förrättningsmannen; i annat fall
förordne styrelsen fiskeritjänsteman
att under syneförrättningen till förrättningsmannen
avgiva yttrande,
huruvida fiskerinäring av betydenhet
kan genom företaget lida väsentligt
förfång, så ock vilka särskilda
åtgärder kunna erfordras till skydd
för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts,
icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, ankomme på
Konungens befallningshavande att
efter inkommen anmälan därom uppdraga
åt den av lantbruksstyrelsen
förordnade eller ock annan av styrelsen
föreslagen fiskeritjänsteman att,
såvitt angår företagets inverkan å
fisket, såsom sakkunnig biträda vid
förrättningen ävensom i frågan avgiva
utlåtande.

meddelande härom skyndsamt lämnas
förrättningsmannen; i annat fall
förordne styrelsen fiskeritjänsteman
att under syneförrättningen till förrättningsmannen
avgiva yttrande,
huruvida fiskerinäring av betydenhet
kan genom företaget lida väsentligt
förfång, så ock vilka särskilda
åtgärder kunna erfordras till skydd
för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts,
icke avgivas utan att undersökning
å platsen äger rum, ankomme på
Konungens befallningshavande att
efter inkommen anmälan därom uppdraga
åt den av fiskeristyrelsen förordnade
eller ock annan av styrelsen
föreslagen fiskeritjänsteman att,
såvitt angår företagets inverkan å
fisket, såsom sakkunnig biträda vid
förrättningen ävensom i frågan avgiva
utlåtande.

44 §.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
fisketillsynsmyndigheten.

Avskrift av----

44 §.

Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till

fiskeristyrelsen.
Konungens befallningshavande.

68 §. 68 §.

Har i-------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman------av företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap. I fråga om företag enligt 8 kap.
skall ock avskrift av förslaget till ut- skall ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till fisketillsyns- låtande översändas till fiskeristyrelmyndigheten.
sen.

74 §. 74 §.

Avskrift av-----—--nämnda ställen.

I andra-------avskrift därav.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Har fiskeritjänsteman ----------av företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap.
skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i
första stycket sägs, översändas till
fisketillsynsmyndigheten.

It KAP.

17 §.

1. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 20 §, huruvida och under vilka
villkor byggande i vatten må ske;

26 §.

Ansökan, som i 17 § t—21 sägs,
skall göras skriftligen och ingivas till
vattenrättsdomaren i det antal exemplar,
som finnes nedan för varje
fall föreskrivet.

27 §. 1

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall
vara åtföljd av de ritningar jämte
beskrivning och andra handlingar
samt innehålla de upplysningar, vilka
erfordras för bedömande av det
tillämnade företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Särskilt
skola så fullständigt som möjligt uppgivas
den eller de fastigheter, varå
kyS8andet skall ske eller vilka företaget
eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs
angår, vederbörande ägares och nytt -

I fråga om företag enligt 8 kap.
skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i
första stycket sägs, översändas till
fiskeristyr elsen.

11 KAP.

17 §.

1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 § om
bestämmande av ersättning för rätt
att taga strömfall i anspråk;

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—22 sägs,
skall göras skriftligen och ingivas till
vattenrättsdomaren i det antal exemplar,
som finnes nedan för varje
fall föreskrivet.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall
vara åtföljd av de ritningar jämte
beskrivning rörande strömfallets läge
och beskaffenhet samt innehålla
de upplysningar i övrigt, som erfordras
för ersättningsfrågans bedömande.
Uppgift skall lämnas å de ersättningsbelopp
sökanden förmenar böra
utgå.

2 mom. Ansökan enligt 17 § 2 skall
vara åtföljd av de ritningar jämte
beskrivning och andra handlingar
samt innehålla de upplysningar, vilka
erfordras för bedömande av det
tillämnade företagets beskaffenhet,
omfattning och verkningar. Särskilt
skola så fullständigt som möjligt uppgivas
den eller de fastigheter, varå
byggandet skall ske eller vilka företaget
eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs
angår, vederbörande ägares och nytt -

9

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

janderättshavares namn och hemvist
samt, om företaget ej är av större omfattning,
de ersättningsbelopp sökanden
förmenar böra till följd av företaget
utgå till dylik fastighetsägare
eller andra. Är fråga om utförande
av byggnad för vattens tillgodogörande,
skall uppgift lämnas å det område,
med vilket, enligt sökandens
åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande
lämpligen bör vara för framtiden
förenad. Beträffande anläggning
för uttagande av vattenkraft
varde därjämte storleken av den vattenkraft,
som beräknas kunna vid
lågvatten uttagas genom anläggningen,
uppgiven.

1 fråga om ansökan enligt 17 § 2,
3, 4, G, 7, 8, 10 och 18 skall vad i
första stycket stadgas i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; dock
vare ej erforderligt att i ansökan enligt
17 § 18 rörande företag, som avses
i 8 kap., uppgiva fastighet, vilken
av företaget beröres allenast genom
förorening, i annat fall än då fråga
är om bestämmande av ersättning
därför.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och
17 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens eller anläggningens
läge och beskaffenhet samt
innehålla de upplysningar i övrigt,
som erfordras för bedömande av
verkningarna utav byggnadens utrivande
eller anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ansökan,
som i 17 § 9 sägs.

3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 13,
74 och 15 skall uppgivas, såvitt möjligt,
vilka bebyggda strömfall eller
med fast fiskebyggnad försedda fis -

(Föreslagen lydelse.)

janderättshavares namn och hemvist
samt, om företaget ej är av större omfattning,
de ersättningsbelopp sökanden
förmenar böra till följd av företaget
utgå till dylik fastighetsägare
eller andra. Är fråga om utförande
av byggnad för vattens tillgodogörande,
skall uppgift lämnas å det område,
med vilket, enligt sökandens
åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande
lämpligen bör vara för framtiden
förenad. Beträffande anläggning
för uttagande av vattenkraft
varde därjämte storleken av den vattenkraft,
som beräknas kunna vid
lågvatten uttagas genom anläggningen,
uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,
4, 5, 7, 8,9,11 och 19 skall vad i första
stycket stadgas i tillämpliga delar
lända till efterrättelse; dock vare ej
erforderligt att i ansökan enligt 17 §
19 rörande företag, som avses i 8 kap.,
uppgiva fastighet, vilken av företaget
beröres allenast genom förorening,
i annat fall än då fråga är om
bestämmande av ersättning därför.

3 mom. Ansökan, som i 17 § 6 och
18 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens eller anläggningens
läge och beskaffenhet samt
innehålla de upplysningar i övrigt,
som erfordras för bedömande av
verkningarna utav byggnadens utrivande
eller anläggningens bortskaffande.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ansökan,
som i 77 § 10 sägs.

4 mom. I ansökan jämlikt 77 § 74,
15 och 10 skall uppgivas, såvitt möjligt,
vilka bebyggda strömfall eller
med fast fiskebyggnad försedda fis -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

ken saken må angå samt, då ansökningen
avser utförande eller godkännande
av visst arbete, å vilken fastighet
arbetet skall utföras eller är utfört,
så ock beträffande egendom,
som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist.

4 mom. Då ansökan göres enligt
17 § 20, skall sökanden förete bevis
därom, huruvida den fastighet, varifrån
rättigheten till överförd kraft
skall överflyttas, är besvärad med inteckning,
ävensom de överenskommelser,
som i ärendet må hava träffats
med inteckningshavare. Ansökningen
skall därjämte innehålla uppgift
å den plats, dit kraften önskas
för framtiden överförd, samt vara åtföljd
av plan för den erforderliga ledningens
sträckning.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ansökan
enligt 17 § 21 om överflyttning av
rättighet till vatten.

29 §.

I mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom.
avses, skola samtliga ansökningshandlingar
ingivas i sea: samt i övriga
ansökningsmål i tre exemplar. Där
så finnes erforderligt, må vattenrättsdomaren
föreskriva, att ytterligare ett
eller flera exemplar skola ingivas.

Hava ansökningshandlingar-- I

(Föreslagen lydelse.)

ken saken må angå samt, då ansökningen
avser utförande eller godkännande
av visst arbete, å vilken fastighet
arbetet skall utföras eller är utfört,
så ock beträffande egendom,
som nu nämnts, ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist.

5 mom. Då ansökan göres enligt
17 § 21, skall sökanden förete bevis
därom, huruvida den fastighet, varifrån
rättigheten till överförd kraft
skall överflyttas, är besvärad med inteckning,
ävensom de överenskommelser,
som i ärendet må hava träffats
med inteckningshavare. Ansökningen
skall därjämte innehålla uppgift
å den plats, dit kraften önskas
för framtiden överförd, samt vara åtföljd
av plan för den erforderliga
ledningens sträckning.

Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning beträffande ansökan
enligt 17 § 22 om överflyttning av
rättighet till vatten.

29 §.

I mål, som i 27 § 1 och 5 mom. avses,
skola samtliga ansökningshandlingar
ingivas i tre samt i övriga ansökningsmål
i sex exemplar. Där så
finnes erforderligt, må vattenrättsdoinaren
föreskriva, att ytterligare ett
eller flera exemplar skola ingivas.
----förklaras förfallen.

32 §. 32 §.

Äro ansökningshandlingarna---utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall ----skola ingivas.

I mål, som avses i 17 § 1—12, 17,
18, 20 och 21, skola i kungörelsen de
fastigheter, om vilka uppgift skall
lämnas i ansökningen, namngivas eller,
i den mån det kan ske på oförtydbart
sätt, utmärkas medelst ge -

I mål, som avses i 17 § 1—13, 18,
19, 21 och 22, skola i kungörelsen de
fastigheter, om vilka uppgift skall
lämnas i ansökningen, namngivas eller,
i den mån det kan ske på oförtydbart
sätt, utmärkas medelst ge -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

mensam geografisk eller annan beteckning,
varjämte, där sökanden vill
med tillärnad byggnad tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft, särskild
uppgift därom skall lämnas. I
mål, som avses i 17 § 13, It och 15,
skall i kungörelsen uppgivas, vilka
bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad
försedda fisken saken må
angå, så ock, då ansökningen avser
utförande eller godkännande av visst
arbete, å vilken fastighet arbetet skall
utföras eller är utfört.

(Föreslagen lydelse.)
mensam geografisk eller annan beteckning,
varjämte, där sökanden vill
med tillärnad byggnad tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft, särskild
uppgift därom skall lämnas. I
mål, som avses i 17 § 14, 15 och 16,
skall i kungörelsen uppgivas, vilka
bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad
försedda fisken saken må
angå, så ock, då ansökningen avser
utförande eller godkännande av visst
arbete, å vilken fastighet arbetet skall
utföras eller är utfört.

Innefattar ansökan---i företaget.

Om kungörelsens---finnes stadgat.

Är fråga om ansökan, varom i 17 § Är fråga om ansökan, varom i 17 §
U och 19 förmäles, skall kungörelse 15 och 20 förmäles, skall kungörelse
enligt denna § eller 61 § första styc- enligt denna § eller 61 § första stycket
utfärdas allenast, då vattenrätts- ket utfärdas allenast, då vattenrätts -

domaren prövar det nödigt. Utfärdas
ej sådan kungörelse, skall dock tiden
och stället för vattendomstolens sammanträde
sist å
förut kungöras på sätt i 33 § första
stycket sägs.

Huruledes mål---

domaren prövar det nödigt. Utfärdas
ej sådan kungörelse, skall dock tiden
och stället för vattendomstolens sam -

tjuguförsta dagen manträde sist å tjuguförsta dagen
förut kungöras på sätt i 33 § första
stycket sägs.
andra stycket.

33 §.

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall
genom vattenrättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan
i kyrkan genast avsändas, i mål, som
i 17 § 1—12 samt 17, 18, 20 och 21
avses, till pastorsämbetet i den eller
de församlingar, där fastigheter, som
omförmälas i kungörelsen, äro belägna,
i mål, som avses i 17 § 13, 14, 15
och 16, till pastorsämbetet i den eller
de församlingar, där den del av farleden
eller flottleden, varom fråga är,
framgår, samt i mål, som avses i 17 §
19, till pastorsämbetet i den eller de
församlingar, i vilka ansökan om företaget
förut kungjorts, dels ock

33 §.

Kungörelse, som i 32 § sägs, skall
genom vattenrättsdomarens försorg
dels för uppläsande så snart ske kan
i kyrkan genast avsändas, i mål, som
i 17 § 1—13 samt 18, 19, 21 och 22
avses, till pastorsämbetet i den eller
de församlingar, där fastigheter, som
omförmälas i kungörelsen, äro belägna,
i mål, som avses i 17 § 14, 15, 16
och 17, till pastorsämbetet i den eller
de församlingar, där den del av farleden
eller flottleden, varom fråga är,
framgår, samt i mål, som avses i 17 §
20, till pastorsämbetet i den eller de
församlingar, i vilka ansökan om företaget
förut kungjorts, dels ock

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

inom tio dagar införas i en eller flera
av ortens tidningar så ock, där fråga
ej allenast är om företag enligt 7 eller
8 kap., i allmänna tidningarna. Ett
exemplar av kungörelsen skall tillika
med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det
eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9,
10, 13, 74, 15 eller 18, utan dröjsmål
i betalt öppet brev eller brevkort å
posten avlämna underrättelse om
kungörelsens utfärdande, om det eller
de ställen, varest handlingarna i
målet hållas för parterna tillgängliga,
samt om den för erinringars avgivande
bestämda tiden till envar i
ansökningen uppgiven eller eljest för
honom känd ägare av fastighet, som
i kungörelsen omförmäles, så ock till
de kända nyttjanderättshavare, vilkas
rätt beröres i saken. Underrättelsen
skall adresseras till den fastighet,
varom fråga är, såvitt ej säker kunskap
vinnes om annan adress inom
landet för mottagaren. Varder efter
ty i 37 § sägs kungörelsen delgiven
viss sakägare, erfordras ej underrättelse,
som nu sagts, till sådan sakägare.

Där sakägare —--nu sagts.

Är jord —---sätt underrättad.

(Föreslagen lydelse.)
inom tio dagar införas i en eller flera
av ortens tidningar så ock, där fråga
ej allenast är om företag enligt 7 eller
8 kap., i allmänna tidningarna. Ett
exemplar av kungörelsen skall tillika
med ett exemplar av ansökningshandlingarna
ofördröjligen sändas till det
eller de ställen, som i kungörelsen
angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte,
såframt i målet är fråga om ansökan
enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,
9, 10, 11, 74, 15, 16 eller 19, utan
dröjsmål i betalt öppet brev eller
brevkort å posten avlämna underrättelse
om kungörelsens utfärdande,
om det eller de ställen, varest handlingarna
i målet hållas för parterna
tillgängliga, samt om den för erinringars
avgivande bestämda tiden till
envar i ansökningen uppgiven eller eljest
för honom känd ägare av fastighet,
som i kungörelsen omförmäles,
så ock till de kända nyttjanderättshavare,
vilkas rätt beröres i saken.
Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt
ej säker kunskap vinnes om annan
adress inom landet för mottagaren.
Varder efter ty i 37 § sägs kungörelsen
delgiven viss sakägare, erfordras
ej underrättelse, som nu sagts, till
sådan sakägare.

Ägare av---- fastighetens ägare.

36 §.

I mål, som avses i 27 § 1 mom.,
skall, där fråga ej allenast är om vattentäkt
eller om företag enligt 8 kap.,
ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål
av vattenrättsdomaren översän -

36 §.

I mål, som avses i 27 § 2 mom.,
skall, där fråga ej allenast är om vattentäkt
eller om företag enligt 8 kap.,
ett exemplar av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål
av vattenrättsdomaren översän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

13

(Gällande lydelse.)

das till lantbruksstyrelsen. Finner
denna uppenbart, att fiskens uppoch
nedgång eller eljest fiskeriintresse
icke kan röna inverkan av det företag,
varom fråga är, skall meddelande
härom skyndsamt lämnas vattenrättsdomaren;
i annat fall förordne
styrelsen fiskeritjänsteman att
inom den för erinringars framställande
bestämda tid till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring
av betydenhet kan genom företaget
lida väsentligt förfång, så ock
vilka särskilda åtgärder utöver vad
sökanden må hava föreslagit kunna
erfordras till skydd för fisket. Då
meddelande av lantbruksstyrelsen,
som nyss nämnts, eller yttrande av
fiskeritjänstemannen avgives, skola
ansökningshandlingarna återställas
till vattenrättsdomaren.

Vad nu sagts gälle ock beträffande
mål enligt 27 § 2 och 3 inom., såframt
ej ansökningen angår fråga, varav
fisket uppenbarligen icke kan röna
inverkan.

Kan yttrande, som ovan nämnts,
icke avgivas utan att undersökning å
platsen äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren
att efter inkommen
anmälan därom uppdraga åt den av
lantbruksstyrelsen förordnade eller
ock annan av styrelsen föreslagen fiskeritjänsteman
att åt vattendomstolen
verkställa undersökning och avgiva
utlåtande, som i 45 § sägs.

Är fråga------Konung

(Föreslagen lydelse.)

das till fiskeristyrelsen. Finner denna
uppenbart, att fiskens upp- och
nedgång eller eljest fiskeriintresse
icke kan röna inverkan av det företag,
varom fråga är, skall meddelande
härom skyndsamt lämnas vattenrättsdomaren;
i annat fall förordne
styrelsen fiskeritjänsteman att inom
den för erinringars framställande bestämda
tid till vattenrättsdomaren
avgiva yttrande, huruvida fiskerinäring
av betydenhet kan genom företaget
lida väsentligt förfång, så ock vilka
särskilda åtgärder utöver vad sökanden
må hava föreslagit kunna erfordras
till skydd för fisket. Då meddelande
av fiskeristyrelsen, som nyss
nämnts, eller yttrande av fiskeritjänstemannen
avgives, skola ansökningshandlingarna
återställas till vattenrättsdomaren.

Vad nu sagts gälle ock beträffande
mål enligt 27 § 3 och 4 mom., såframt
ej ansökningen angår fråga, varav
fisket uppenbarligen icke kan röna
inverkan.

Kan yttrande, som ovan nämnts,
icke avgivas utan att undersökning å
platsen äger rum, ankomme på vattenrättsdomaren
att efter inkommen
anmälan därom uppdraga åt den av
fiskeristyrelsen förordnade eller ock
annan av styrelsen föreslagen fiskeritjänsteman
att åt vattendomstolen
verkställa undersökning och avgiva
utlåtande, som i 45 § sägs.

:ns befallningshavande.

44 §. 44 §.

Är i målet fråga om inlösen av om- Är i målet fråga om inlösen av område,
som utgör del av fastighet, äge råde, som utgör del av fastighet, äge
vad i 10 kap. 25 § andra stycket är vad i 10 kap. 25 § andra stycket är
stadgat motsvarande tillämpning. stadgat motsvarande tillämpning.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Samma lag vare, då målet rör bestämmande
av ersättning för strömfall,
som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 §
och utgör del av fastighet.

59 §.

Av de------------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fisketillsynsmyndigheten.

59 §.

angivna ställen.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till fiskeristyrelsen.

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse,
som i 87 § sägs, gälle beträffande
mål, som avse företag enligt

6 kap., vad i 33 § första stycket finnes
stadgat i fråga om mål enligt
17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra
fall vad nämnda lagrum föreskriver
beträffande mål, som omförmälas i
17 § 1—12, samt 17, 18, 20 och 21;
dock vare i fråga om företag enligt

7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen
införes i allmänna tidningarna.
Är sådant företag av mindre
omfattning och berör det allenast viss
eller vissa sakägare, må kungörelsen,
i stället för att införas i en eller flera
ortstidningar, delgivas envar sak -

88 §.

Angående offentliggörande av kungörelse,
som i 87 § sägs, gälle beträffande
mål, som avse företag enligt
6 kap., vad i 33 § första stycket finnes
stadgat i fråga om mål enligt 17 §
14, 15, 16 och 17 men i andra fall vad
nämnda lagrum föreskriver beträffande
mål, som omförmälas i 17 § 1
—13 samt 18, 19, 21 och 22; dock
vare i fråga om företag enligt 7 eller
8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen
införes i allmänna tidningarna. Är sådant
företag av mindre omfattning
och berör det allenast viss eller vissa
sakägare, må kungörelsen, i stället
för att införas i en eller flera ortstidningar,
delgivas envar sakägare.

agare.

Kungörelsen varde---— mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär--— nämnda intressen.

Där i---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

15

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781) om
kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 december 1946 om kontroll å
överlåtelse av vattenkraft, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1948,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953 eller den tidigare
dag Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om ge mensamhetsfiske.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

5 §•

Uppstår fråga-------

Till hållande av sådan förrättning
förordne Konungens befallningshavande,
efter ansökning av delägare,
statens fiskeritjänsteman eller,
vid förfall för honom, annan sakkunnig,
som är av lantbruksstyrelsen
godkänd. I ansökningen skola uppgivas
fiskevattnets belägenhet och omfattning
ävensom, såvitt ske kan, de
fastigheter saken angår samt ägarnas
och innehavarnas namn och hemvist.

(Föreslagen lydelse.)

5§.

--på stället.

Till hållande av sådan förrättning
förordne Konungens befallningshavande,
efter ansökning av delägare,
statens fiskeritjänsteman eller,
vid förfall för honom, annan sakkunnig,
som är av fiskeristyrelsen godkänd.
I ansökningen skola uppgivas
tiskevattnets belägenhet och omfattning
ävensom, såvitt ske kan, de fastigheter
saken angår samt ägarnas
och innehavarnas namn och hemvist.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
19A8.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas, att 2, 7, 8, 11 och 12 §§ lagen den 20 juni 1941 om
tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 §.

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt
skall under lantbruksstyrelsens
inseende utövas av en myndighet,
benämnd fisketillsynsmyndigheten.

Om tillsyn--——---— — -—

(Föreslagen lydelse.)

2 §•

Tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt
skall utövas av fiskeristyrelsen.

är stadgat.

7 §•

Tillsyn ur---- ------

I den mån så lämpligen kan ske
skall ock fisketillsynsmyndigheten
utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.
Om tillsynsmyndighetens befogenheter
gälle vad i 3 och 4 §§ är stadgat.

7 §•

särskilt stadgas.

I den mån så lämpligen kan ske
skall ock fiskeristyrelsen utöva tillsyn
ur hälsovårdsynpunkt. Om styrelsens
befogenheter gälle vad i 3 och
4 §§ är stadgat.

8 §•

Länsstyrelsen äger — -------

Har ej särskild person förordnats,
äger fisketillsynsmyndigheten, utan
särskilt uppdrag, föra sådan talan. 11

11 §•

Fisketillsynsmyndigheten äger, i
den mån för utförande av dess uppdrag
så erfordras, rätt att vinna tillträde
till fabrik eller annan anläggning,
evad den är i bruk eller ej,
ävensom att företaga undersökningar
inom område som hör till anläggningen
eller å annan plats där undersökning
kan vara erforderlig.

8 §.

---5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats,
äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.

11 §•

Fiskeristyrelsen äger, i den mån
för utförande av dess uppdrag så erfordras,
rätt att vinna tillträde till
fabrik eller annan anläggning, evad
den är i bruk eller ej, ävensom att
företaga undersökningar inom område
som hör till anläggningen eller å
annan plats där undersökning kan
vara erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

17

(Gällande lydelse.)

Vad nu sagts skall, oavsett om tillsynsmyndigheten
är tillstädes, jämväl
gälla fiskeritjänsteman eller annan
som biträder tillsynsmyndigheten
ävensom sådan särskild tillsyningsman
som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att på begäran lämna fisketillsynsmyndigheten
eller den som
biträder denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar
angående anläggningen.

(Föreslagen lydelse.)

Vad nu sagts skall jämväl gälla fiskeritjänsteman
eller annan som biträder
styrelsen ävensom sådan särskild
tillsyningsman som avses i 9 §.

12 §.

Innehavare av anläggning, från vilken
avloppsvatten utsläppes i vattendrag,
sjö eller annat vattenområde,
är skyldig att på begäran lämna fiskeristyrelsen
eller den som biträder
denna eller särskild tillsyningsman
erforderliga upplysningar angående
anläggningen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1948.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 245.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,
jordbruks- och handelsdepartementen samt statsrådet Sträng anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, frågor om åtgärder
mot spekulation i vattenkraft m. m.

Föredraganden anför följande.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 april 1947 tillkallade jag den
5 maj samma år särskilda sakkunniga att inom justitiedepartementet verkställa
utredning rörande åtgärder mot spekulation i vattenkraft och därmed
sammanhängande spörsmål1. De sakkunniga — vilka antagit benämningen
1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vattenkraft •—
ha den 20 december 1947 avgivit betänkande innehållande förslag till lag
om ändring i vissa delar av vattenlagen och till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vattenkraft
jämte motivering (SOU 1947:81). Yttranden ha inhämtats över betänkandet
jämte därvid fogade lagförslag.

I proposition den 23 januari 1948 (nr 49) har föreslagits inrättande av
en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök. Om detta förslag genomföres
bli vissa ändringar i vattenlagen m. fl. lagar erforderliga.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dessa frågor.

Åtgärder mot spekulation i vattenkraft m. in.

Gällande rätt.

De grundläggande bestämmelserna rörande rätten till vatten återfinnas i
1 kap. vattenlagen den 28 juni 1918. Där uttalas i 1 §, att envar äger att
—- med de i sagda lag stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar

1 De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens andra kammare landshövdingen O. W. Lövgren,
häradshövdingen Åke Braunstein, ledamöterna av nämnda kammare hemmansägaren
Edvin Jacobsson i Igelsbo, folkskolläraren Nils A. Larsson i Östersund och lantbrukaren Anders
Pettersson i Dahl, ävensom numera generaldirektören Åke Rusck och ordföranden i statens
bränslekommission civilingenjören Erik Upmark med assessorn i Svea hovrätt Gunnar Fredrikson
som sekreterare.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

— råda över det vatten, som finnes å hans grund. Enligt 2 § njuter i rinnande
vatten vardera sidans ägare lika lott i vattnet, ändå att större del
därav framrinner å den enes grund än å den andres. Genom sistnämnda
bestämmelse göres dock ej rubbning i den rätt till större lott i vattnet, som
kan grundas å dom, urminnes hävd eller annan särskild rättsgrund. Där
utan sådan rättsgrund ena sidans ägare vid vattenlagens ikraftträdande
den 1 januari 1919 vid lågvatten tillgodogjorde sig mer än hälften av den
framrinnande vattenmängden, äger han till bevarande av sin rätt till vattnet
åberopa förut gällande lag.

1 kap. vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om inskränkningar i
jordägarens rätt att råda över vattnet å grunden. I 4 § anmärkes sålunda,
hurusom under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan
förpliktas att till följd av företag enligt vattenlagen, såsom byggande i vatten,
vattenreglering, vattenavledning etc., underkasta sig förlust i honom
tillkommande vattenmängd eller vattenkraft. I detta sammanhang skola av
ifrågavarande bestämmelser endast beröras de, som ha avseende å bebyggande
av strömfall. De viktigaste av sistnämnda stadganden äro 2 kap.
5—7 §§, vilka innebära att, för den händelse rätten till ett strömfall är
fördelad på olika händer, den som har rätt till större delen eller ena sidan
av strömfallet kan framtvinga utbyggnad av fallet. Enligt 5 § är sålunda,
där ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare och en av dem vill
tillgodogöra sig förutom egen jämväl annans del i fallet, denne berättigad
därtill, därest falldelarnas gemensamma tillgodogörande innebär väsentlig
ekonomisk eller teknisk fördel samt han såsom ägare eller med servitutsrätt,
som är gällande för all framtid, råder över mer än hälften av den
efter vattenmängd och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet
eller den del därav, om vars bebyggande är fråga. Motsvarande gäller i fråga
om två eller flera, olika ägare tillhöriga strömfall. — 6 § avser det förhållandet,
att å ömse sidor av ett strömfall äro olika ägare. Då må enligt lagrummet
ena sidans ägare bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt utnyttja
fallet; vill denne det ej, äger den, som bjudit, att tillgodogöra sig
jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt det prövas kunna ske utan synnerlig
skada för dess ägare. Vilja båda var för sig utnyttja hela strömfallet,
prövar vattendomstolen, åt vilkendera företräde bör givas. Enligt 5 och 6 §§
skall ersättning lämnas för tillgodogjord annan tillhörig vattenkraft. — 7 §
innehåller stadganden rörande strömfall, som tillhör oskift by eller annan
samfälld mark eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet. För
sådant strömfall gäller — därest det icke kan utan delägares förfång skiftas
vare sig ensamt eller i förening med annat samfälligheten tillhörigt vattenområde
samt någon delägare vill tillgodogöra sig hela fallet — att denne,
såframt det prövas kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare
samt han antingen ensam eller tillsammans med delägare, som lämnat honom
medgivande till företaget, äger mer än hälften i strömfallet, är berättigad
att mot ersättning från samfälligheten tillösa sig fallet jämte eventuellt
avsatt utmål för fallets tillgodogörande.

20

Kungi. Maj.ts proposition nr 245.

1 kap. innehåller vidare i 5—13 §§ stadganden om kungsådra. Sådan
skall anses finnas i de uti särskild förteckning upptagna vattendrag, i vilka
vid lågvatten framrinner minst fem kubikmeter i sekunden. Enligt stadgandena
föreligger i princip skyldighet för bl. a. strömfallsägare att för allmän
farled eller allmän flottled eller för fiskets tillgodoseende eller för
torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse avstå vattenmängd
eller fallhöjd intill en tredjedel av vattenkraften.

Slutligen har år 1945 i 1 kap. införts bestämmelser om skyldighet att
under vissa omständigheter låta strömfall tagas i anspråk av annan. Dessa
bestämmelser äro upptagna i 14 § och innebära följande. Finnes från allmän
synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft erforderligt,
att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas, att den, som
råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Kungl. Maj :t på ansökan förordna
att, om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot ersättning i stället
tillgodogöras av kronan, kommun eller annan, som är beredd att utan uppskov
bebygga fallet. Kronan tillkommande vattenkraft må dock ej utan riksdagens
samtycke upplåtas åt annan. I samband med förordnande om dylik
expropriationsrätt äger Kungl. Maj :t föreskriva de villkor med avseende å
strömfallets utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.
Delägare i strömfallet skall beredas tillfälle att inom viss tid — ett år eller,
om synnerliga skäl därtill äro, kortare tid, dock minst tre månader — yttra
sig över ansökan om sådant förordnande. Expropriationsrätten förverkas,
om icke exproprianten inom ett år från förordnandets meddelande hos vattendomstolen
sökt tillstånd till strömfallets utbyggande, eller om ansökan
om sådant tillstånd avslås. Samma verkan inträder, om strömfallet icke
utbygges inom tid, som vattendomstolen bestämmer, eller om i pengar bestämd
ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader från det ersättningen
blivit slutgiltigt fastställd, såvida icke fallet enligt medgivande
av ersättningstagaren tagits i besittning utan att ersättningen guldits. Har
expropriationsrätten förverkats, får nytt förordnande med avseende å fallet
ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter.

I fråga om rätten att utbygga ett strömfall gäller enligt 2 kap. vattenlagen
i princip, att strömfallsägaren har frihet att själv bestämma, om och när
samt i vilken omfattning han skall utbygga sitt fall. Då strömfallsägaren
beslutar sig för att utbygga fallet, äger han emellertid ej verkställa utbyggnaden
efter eget gottfinnande, utan är obligatorisk förprövning i vidsträckt
omfattning föreskriven. Jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen må sålunda ej i
älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande eller förändrande av
damm påbörjas, förrän vattendomstolen efter ansökan meddelat besked,
huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande
i sådant vattendrag märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets
lopp, gäller detsamma, såframt det ej är uppenbart, att varken allmän
eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Äro i andra fall sannolika
skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, erfordras
i regel även vattendomstolens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

21

2 kap. vattenlagen innehåller jämväl bestämmelser rörande de villkor,
under vilka byggande i vatten må tillåtas. Allmänt gäller enligt 2 §, att
byggnad i vatten skall göras så, att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas
med minsta intrång och olägenhet för annan. Den omständigheten, att
skada eller intrång uppkommer för utomstående, utesluter alltså icke tilllåtligheten
av byggande. Enligt huvudregeln i 3 § skall dock nyttan av företaget
på visst kvalificerat sätt överstiga skadan och intrånget. Hänsyn till
allmänna intressen kan enligt samma § föranleda undantag från nämnda
regel såväl i ena som i andra riktningen. För skadan och intrånget skall
lämnas ersättning.

2 kap. har även andra bestämmelser om tvångsrätter mot utomstående.
Sålunda stadgas i 14 §, att bl. a. dammfäste får läggas å annans mark, samt
i 16 §, att mark må upplåtas eller lösas till utmål för kraftstation, i båda
fallen mot ersättning.

I övrigt finnas i 2 kap. stadganden, som avse att skydda motstående allmänna
och enskilda intressen. Här må särskilt bringas i erinran 12 §, vilken
innefattar förbud mot att så bygga i vatten, att allmänna intressen i
avsevärd mån förnärmas.

Utöver föreskrifterna i 2 kap. finnas beträffande större vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar särskilda bestämmelser i 4 kap. För kraftanläggningar,
vilka tillkommit efter år 1918 och vid vilka minst 500 turbinhästkrafter
kunna uttagas vid oreglerat lågvatten, ävensom för vissa därmed
jämställda äldre anläggningar stadgas sålunda skyldighet att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd, s. k. bygdekraft. Vidare gälla för samma
grupper av anläggningar bestämmelser om nyprövning efter visst antal år
av de villkor, varunder med hänsyn till allmänna intressen anläggningarna
må bibehållas och nyttjas. Ytterligare innehåller kapitlet föreskrifter om
lösningsrätt för kronan i fråga om sagda grupper av anläggningar. Slutligen
meddelas stadganden, enligt vilka för vattenreglering i angivna fall
Kungl. Maj:ts tillstånd erfordras samt vattenregleringsavgifter under vissa
villkor kunna föreskrivas.

Vattenlagens bestämmelser om ersättning återfinnas i 9 kap. Enligt del
grundläggande stadgandet i 1 § är — om jämlikt vattenlagen rätt medgives
någon att tillösa sig samfällt strömfall med eller utan utmål eller att eljest
lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig
annans vattenmängd eller vattenkraft eller att vidtaga åtgärd, varigenom
eljest annans egendom lider skada eller intrång — den, som erhåller medgivandet,
i princip pliktig att gälda ersättning för egendom, som avstås,
eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas. I förevarande sammanhang
skola blott de stadganden beröras, som avse vattenkraft.

Huvudregeln är, att endast den vattenmängd eller den fallhöjd, som tages
i anspråk, skall ersättas. Emellertid kan det hända, att om ägaren av ett
strömfall nödgas avstå en del av sin vattenmängd eller sin fallhöjd, för honom
uppkomma svårigheter eller särskilda kostnader vid begagnandet av
återstoden. För denna händelse har i 4 § stadgats, dels att om återstodens

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

begagnande försvåras eller fördyras, ersättning skall lämnas jämväl för
sådan skada, dels ock att om återstoden varder onyttig eller synnerligt
men vid dess begagnande uppkommer, ersättning skall lämnas för återstodens
hela värde.

Ersättningen för vattenkraft skall enligt 1, 13 och 14 §§ i regel utgå
antingen medelst kraftöverföring eller i pengar. I båda fallen skall enligt
11 § ersättningen för tillgodogjord vattenkraft anses innefatta gottgörelse
för vattenverksbyggnaderna eller den del därav, som för framtiden varder
för ägaren onyttig. För icke tillgodogjord vattenkraft skall ersättningen bestämmas
med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick. Vid
vattenkraftens beräknande skall jämlikt 10 § hänsyn tagas till mera betydande
växlingar i vattenföringen.

Stadganden rörande ersättning medelst kraftöverföring lämnas i 13—
45 §§. Av dessa må återgivas följande.

Där någon berättigas jämlikt 2 kap. 5 eller 6 § att tillgodogöra sig annan
tillhörig vattenkraft eller jämlikt samma kap. 7 § att lösa annan tillhörig
andel i samfällt strömfall, skall enligt 9 kap. 13 § ersättning därför
utgå medelst tillhandahållande av motsvarande kraftbelopp, såframt
och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter
av betydenhet för ena eller andra parten.

Under samma villkor skall vid ianspråktagande av strömfall jämlikt 1
kap. 14 § ersättningen utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,
till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft. Detsamma gäller,
om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till vilken
ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes
honom, och denna anläggning eller ort kan anses ha behov av kraften.

Kraft, som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft, skall
jämlikt 9 kap. 26 § tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till
vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften
gått förlorad. Nödiga organ för överföring av den tillhandahållna
kraften — ersättningskraften — bekostas av ersättningsgivaren.

I 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande
och överföring gälda vederlag — uttagningskostnad — antingen i pengar
eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå. I fråga
om ersättning för vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §
eller 2 kap. 5 eller 6 §, skall enligt 9 kap. 20 § uttagningskostnaden bestämmas
så, att den gottgörelse för vattenkraften som beredes ersättningstagaren
genom det efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet
å ersättningskraften, kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta
som uppkommer för ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock varken
sättas lägre än till ersättningsgivarens självkostnad — såvida denna ej
överstiger ersättningstagarens självkostnad för självständigt tillgodogörande
av det ianspråktagna strömfallet — eller högre än till sistnämnda självkostnad.
Beträffande ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt
2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättnings -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

givaren beräknade kostnaden för ersättningskraftens tillhandahållande på
den i 9 kap. 26 § angivna platsen.

Vattendomstolens beslut rörande ersättningskraft kan senare ändras under
vissa förutsättningar.

Där ersättningen ej bör utgå medelst kraftöverföring, skall den som
nämnts i regel bestämmas i pengar. Sådan ersättning skall jämlikt 9 kap.
48 § beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, då fråga är om ersättning
för tillgodogjord vattenkraft eller för icke tillgodogjord, som uppenbarligen
är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning.
För annan icke tillgodogjord vattenkraft skall enligt 49 § ersättningen beräknas
till fulla värdet utan förhöjning.

I detta sammanhang må jämväl erinras om att i lag den 20 december
1946 (nr 781) meddelats bestämmelser om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.
Denna lag, som gäller till och med den 30 juni 1948 eller den tidigare
dag Kungl. Maj :t bestämmer, innehåller följande bestämmelser. Den
som mot vederlag förvärvar rätt till vattenkraft i strömfall, varur i dess
helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kan uttagas mer än etthundra turbinhästkrafter
vid normalt oreglerat lågvatten, skall — i den mån Kungl.
Maj :t därom förordnar — för kontroll av vederlagets skälighet ofördröj ligen
göra anmälan om förvärvet hos Kungl. Maj :t. I denna anmälan skall
lämnas upplysning om vederlaget för vattenkraften eller — där vid förvärv
av fastighet med tillhörande vattenkraft särskilt vederlag för vattenkraften
ej bestämts — om hur stor del av vederlaget i dess helhet som anses belöpa
på vattenkraften. Vidare skola tillhandahållas de handlingar och
uppgifter, som erfordras för prövning av vederlagets skälighet. Om anmälan
icke inkommer, äger Kungl. Maj :t eller den myndighet, som Kungl.
Maj :t bestämmer, införskaffa erforderliga uppgifter. Kungl. Maj :t eller
myndighet, som nyss sagts, äger föreskriva den nedsättning av oskäligt vederlag,
" vilken påkallas. Utfäst vederlag får ej givas eller mottagas förrän
efter överlåtelsens prövning. Vid nedsättning av vederlaget äger överlåtaren
frånträda överlåtelseavtalet, därest han underrättar förvärvaren därom senast
två månader efter erhållen del av nedsättningsbeslutet. Nu angivna
bestämmelser rörande rätt till vattenkraft skola äga motsvarande tillämpning
å aktie i bolag eller andel i handelsbolag eller förening, vars huvudsakliga
tillgång utgöres av rätt till vattenkraft. Underlåtenhet att göra föreskriven
anmälan, avgivande av medvetet oriktig uppgift vid anmälningsskyldighetens
fullgörande samt erläggande eller mottagande av vederlag,
innan skäligheten därav prövats, eller av högre vederlag än som funnits
skäligt straffas med dagsböter eller fängelse. Lagen äger icke tillämpning
å förvärv från eller för kronan eller från konkursbo eller å exekutiv auktion.

Genom kungörelse den 20 december 1946 (nr 782) har Kungl. Maj :t förordnat,
att lagen skall äga tillämpning å förvärv efter den 15 november 1946
i Norrland eller Kopparbergs län.

24

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

Härutöver kan framhållas, att enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar fordras tillstånd —
koncession — för utförande av elektrisk starkströmsledning, samt att enligt
samma lagrum vid prövning av koncessionsansökan hänsyn hör tagas
till huruvida behov av anläggningen finnes samt huruvida denna kan
anses förenlig med en planmässig elektrifiering.

Slutligen är att påpeka, hurusom Kungl. Maj :t i brev den 17 maj 1946
till vattenfallsstyrelsen förklarat, att styrelsen borde med de kommunala
och enskilda kraftföretag, som kunde anses ha berättigat behov av att överföra
kraft på stamlinjenätet, träffa lämpliga avtal om transitering. Vid
prövning av transiteringsansökningar borde styrelsen särskilt beakta angelägenheten
av att prisuppdrivande eller med en planmässig kraftförsörjning
icke förenliga köp av outbyggda vattenfall motverkades. Där tvekan kunde
råda, huruvida transitering borde medges, skulle frågan underställas Kungl.
Maj :ts prövning.

Landets vattenkrafttillgångar m. m.

Efter en inledande allmän rättsöversikt samt en redogörelse för gällande
svensk rätt har 1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vattenkraft
till en början lämnat vissa uppgifter rörande tillgången på vattenkraft
i vårt land.

Enligt en av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut verkställd
uppskattning utgör den totala vattenkrafttillgången i landet — beräknad
efter vattendragens sammanlagda fallhöjder, strömfallens medelvattenföringar
och 75 % verkningsgrad i turbiner, generatorer och vattenvägar —
11-7 milj. kW (kilowatt) i undersökta vattendrag och 1-5 milj. kW i andra
vattenfall eller tillhopa 13-2 milj. kW, motsvarande en teoretisk energiproduktionsförmåga
av 115 000 MkWh/år (MkWh = milj. kilowattimmar).

Kommittén anmärker om den sålunda erhållna siffran:

Denna energimängd kan dock i verkligheten icke ekonomiskt uttagas.
Avsevärda reduktioner måste nämligen företagas beträffande såväl fallhöjder
som vattenmängder. Sålunda finnas många strömfall, som icke kunna
tänkas bli utbyggda, och i de utbyggbara strömfallen uppstå oundvikliga
fallförluster mellan och i kraftanläggningarna. Vidare är det å ena sidan
omöjligt att genomföra sådana regleringar av framrinningen, att vattenföringen
kan helt utjämnas, å andra sidan olämpligt att göra kraftanläggningarna
så stora, att i dem kunna tillgodogöras de flöden, vilka ej kunna
intagas i regleringarna.

Kommittén framhåller, att då man ur kraftförsörjningens synpunkt skulle
beräkna tillgången på vattenkraft, naturligen i princip endast kunde beaktas
den utbyggnadsvärda kraften, d. v. s. den kraft som det ekonomiskt
lönade sig att utbygga. Denna kraft kunde indelas i högvärdig och lågvärdig.
Såsom högvärdig betecknades sådan kraft, som vid oförändrat penningvärde
medförde en specifik utbyggnadskostnad icke väsentligt överstigande
utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen. Till lågvärdig kraft
hänfördes den övriga utbyggnadsvärda kraften.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Den utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången i landet har enligt vad kommittén
upplyser varit föremål för uppskattning vid flera olika tillfällen.
Den första mera tillförlitligt beräknade siffran framlades år 1923 av elektrifieringskommittén,
som kom till en sammanlagd tillgång av 32 500 MkWh/år.
Efter senare verkställda approximativa undersökningar, därvid bl. a. förbättrade
regleringsbetingelser för Indalsälven och Lule älv konstaterades,
fann man denna siffra böra ökas med ca 10 % eller till ungefär 36 000
MkWh/år. Vattenkraftföreningen verkställde år 1945 en ny preliminär uppskattning
(föreningens publikation 1945: 14), vilken gav siffran 41 250
MkWh/år. Även vid denna uppskattning fann man ökade regleringsmöjligheter
föreligga i fråga om vissa älvar. Slutligen företogs år 1947 inom vattenfallsstyrelsen
en approximativ undersökning av krafttillgången i de större
älvarna norr om Ljungan. Därvid togs hänsyn till de regieringsmöjligheter,
vilka från nuvarande utgångspunkt bedömas som sannolika, varjämte
utbyggnadsvattenmängden i kraftanläggningarna i regel beräknades högre
än i tidigare uppskattningar.

Vid sammanställande av dessa undersökningar finner kommittén den totala
utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången i hela landet vara av storleksordningen
50 000 MkWh/år. Kommittén betonar emellertid att denna beräkning
är approximativ.

Nedanstående av kommittén uppgjorda Tabell 4 visar den ungefärliga
fördelningen av den totala utbyggnadsvärda vattenkraften på olika landsdelar.
I Götaland och Svealand finnas 16 %, i nedre Norrland 8 %, i mellersta
Norrland 47 % och i övre Norrland 29 %.

Tabell 1. YattenkrafttillgåDgen 1 Sverige.

Därav utbyggd

Återstående

Total ut-byggnads-värd vatten-kra tt
(app rox.
beräknad)

MkWh/år

vid slutet
av 1947

MkWh/år

efter fär-digställan-de av
pågående
eller beslu-tade ut-byggnader
MkWh/år

vid slutet
av 1947

MkWh/år

efter fär-digställan-de av
pågående
eller beslu-tade ut-byggnader
kMWh/år

Gölaland och Svealand

1.

8 000

6 350

7 200

1 650

800

Nedre Norrland

2.

4 000

1050

1800

2 950

2 200

Mellersta Norrland

3.

Indalsälven...................

8 500

4 450

5 800

4 050

2 700

4.

Faxälven—Ume älv ..........

15 000

750

3100

14 250

11900

Övre Norrland

5.

Skellefte älv—Torne älv ......

14 500

1 100

3 000

13 400

11500

Summa

50000

13 700

20 000

30 300

29100

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I tabellen redovisas även den utbyggda och den återstående vattenkraften
dels vid slutet av år 1947, dels ock efter färdigställande av pågående eller
beslutade utbyggnader. Av den för närvarande utbyggda vattenkraften ligger
nära hälften i Göta- och Svealand samt drygt en tredjedel i mellersta
Norrland, medan återstoden fördelar sig lika på nedre och övre Norrland.
Medräknas som utbyggda även de fall, där utbyggnadsarbetet pågår eller
är förberett genom maskinbeställningar eller andra åtgärder av relativt definitiv
karaktär, ökas siffran för den utbyggda vattenkraften med 7 200
MkWh/år. Genom dessa utbyggnader förskjutes fördelningen av den utbyggda
kraften, så att Götalands och Svealands andel blir 34 %, nedre Norrlands
9 %, mellersta Norrlands 43 % och övre Norrlands 14 %.

För den outbyggda kraften äro de siffror, som gälla efter färdigställande
av de igångsatta utbyggnaderna, i detta sammanhang främst av intresse. I
detta stadium fördelar sig den outbyggda kraften med 3 % på Göta- och
Svealand, 7 % på nedre Norrland, 50 % på mellersta Norrland och 40 % på
övre Norrland.

En fördelning av den outbyggda kraften på hög- och lågvärdig är, säger
kommittén, svår att åstadkomma, enär gränsen mellan dessa båda kategorier
är flytande. Med ledning av vattenfallsstyrelsens ovannämnda undersökning
gör kommittén emellertid en approximativ uppdelning av fallen ur
kvalitetssynpunkt. Resultatet härav framgår av Tabell 2, som även visar
den outbyggda krafttillgångens fördelning på staten och andra.

Tabell 2. Återstående utbyggnadsvärd vattenkraft efter färdigställande av pågående

eller beslutade utbyggnader.

1......................

Totalt

MkWh/år

Därav

högvärdig

lågvärdig

staten

Övriga

staten

Övriga

800

2 200

2 700

11900

11500

100

1 100

4 900

5 300

200

800

400

4 800

1200

ICO

300

300

2 700

400

1400

900

1900

2 300

2....................

3 ..................

4 .......................

5 ....................

Summa

29100

11400

7 400 3 400

6 900

Av den efter pågående utbyggnader återstående utbyggnadsvärda vattenkraften
ha sålunda 65 % bedömts vara högvärdig och 35 % lågvärdig. Av
den högvärdiga kraften uppskattas staten äga ca 60 % och andra ca 40 %,
medan andelstalen för den lågvärdiga kraften äro 33 och 67 %.

Enligt Tabell 2 utgör statens totala innehav 51 % av den totala outbyggda
krafttillgången och övriga fallägares innehav sålunda 49 %. Om i statens
andel även inräknas minoriteter i vattenfall, i vilka staten äger majoritet,

27

Kungi. Maj.ts proposition nr 245.

kommer man till att staten bär bestämmanderätten över uppskattningsvis
55 % av den outbyggda vattenkraften.

Enligt en av de sakkunniga — liärnedan benämnda 1942 års sakkunniga
__ som år 1943 framlade förslag (SOU 1943: 14) till de år 1945 genomförda
ändringarna i vattenlagen, gjord överslagsberäkning funnos på spekulativa
händer ca 5 % eller något mera av den outbyggda men utbyggnadsvärda
vattenkraften, under det att ca 75 % ägdes av kronan eller befunno
sig i annan fast hand. I detta procenttal inräknades då minoritetsandelar i
strömfall, där majoriteten fanns på fasta händer. Återstående 20 % befunno
sig enligt 1942 års sakkunnigas mening kvar hos de ursprungliga jordägarna,
d. v. s. i huvudsak den jordbrukande befolkningen. Den på spekulativa händer
varande vattenkraften antogs till största delen utgöras av sådan kraft,
som stod på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig kraft.

I anslutning härtill anför kommittén:

Den av 1942 års sakkunniga angivna fördelningen av den outbyggda men
utbyggnadsvärda vattenkraften torde enligt vad kommittén inhamtat såtillvida
ha undergått en förskjutning, att innehavet på fasta handel- okat
med några procent. Denna ökning torde dock huvudsakligen motsvaras av
en minskning i procenttalet för den i jordbruksbefolkningens hand varande
vattenkraften. På spekulativ hand skulle salunda fortfarande befinna sig
inemot 5 % av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften.

Kommittén yttrar inledningsvis om förhållandet mellan statlig och annan
kraftproduktion:

Den svenska kraftindustrien har utvecklats under inbördes tävlan mellan
statliga, kommunala och enskilda företag. Det torde ej kunna bestridas
att åtminstone hittills konkurrensen främjat en intensiv utbyggnad av vattenkraften.
Andelen i den totala produktionen var länge i runt tal 30 %
för statliga samt 70 % för kommunala och enskilda företag men har på
senare år förskjutits, så att den nu normalt är inemot 40 resp. något över
60 %. Denna förskjutning har främst berott på att ökningen av kraftbehovet
inom en del distributionsområden, vilka tidigare i huvudsak försörjts
från lokala kommunala och enskilda vattenkraftverk, kommit att helt eller
delvis tillgodoses med fjärröverförd vattenkraft från statliga anläggningar.
Utvecklingen synes leda därhän, att ökningen i det lotala kraftbehovet i
landet framdeles kommer att tillgodoses ungefär till hälften av statliga samt
till hälften av kommunala och enskilda kraftföretag.

Kommittén redovisar härefter i en tabell den totala elektriska kraftproduktionen
i landet för varje år fr. o. in. 1912.

Tabellen visar, att landets totala produktion av elektrisk energi — ångkraft
inbegripen — ökat från 1 111 MkWh år 1912 till 14 206 MkWh år
1946, vilket motsvarar i genomsnitt 385 MkWh/år. Under perioden 1912—
1930 var ökningen 223 MkWh/år och under perioden 1931—1939 195
MkWh/år. År 1940 visade eu tillfällig nedgång till 430 MkWh. Under åren

1941_1946 slutligen var ökningen 1 018 MkWh/år. De sistnämnda åren

förete sålunda en högst avsevärd ökning av de årliga krafttillskotten.

Kommittén anmärker, att nedgången i kraftproduktionen år 1940 härrörde
från produktionsminskning inom skogsindustrien, och fortsätter:

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Under krigsåren har den totala ökningen, bortsett från skogsindustriens
stora ökning, betingats av att kraftförbrukningen väsentligt stegrats bl. a.
inom krigsindustrien och transportväsendet till följd av ökad sysselsättning
samt försvårad och fördyrad tillförsel av råvaror, bränsle och drivmedel. Efter
krigets slut får kraftförbrukningens stora stegring antagas bero i första hand
på den rådande högkonjunkturen men också därpå, att den elektriska
energien blivit alltmer konkurrenskraftig. Elkraftpriserna ha sålunda reellt
sett sjunkit under en lång följd av år, särskilt under kriget, medan priserna
på fossila och andra bränslen stigit. Detta har medfört att den eléktiiska
kraften i betydande omfattning kommit till användning i stället
för bränslen.

Kommittén lämnar härefter i form av en tabell redogörelse för utvecklingen
under åren 1912—1946 av landets kraftkonsumtion jämte dennas
fördelning på olika konsumentgrupper. Av tabellen framgår att av
1946 års totalförbrukning om 12 110 MkWh belöpte 21 % på allmän distribution,
16 % på elektrotermisk och elektrokemisk industri, 46 % på övrig
storindustri, 10 % på järnvägar samt 7 % på ånggenerering och elverkens
behov.

I fråga om kraftproduktionens och kraftkonsumtionens utveckling under
kommande år anför kommittén att man hade att räkna med prognoser
av åtminstone två olika slag. Dels måste man för fastställande av utbyggnadsplanerna
arbeta med antaganden rörande produktionen och konsumtionen
under den tidrymd, som behövdes för färdigställande av nya kraftanläggningar,
f. n. 4—6 år, dels hade man för andra ändamål behov av en
mera långsiktig uppskattning för flera decennier framåt.

Beträffande kortsiktsprognoser uttalas i betänkandet:

För utvecklingen på kort sikt har man efter fredsslutet hållit sig till antagandet
om en maximal produktions- och konsumtionsökning av 800
MkWh/år och en mera måttlig ökning av 500 MkWh/år. Den lägre prognossiffran
innebär en reduktion, som huvudsakligen motiverats av antagandet
om en viss avmattning efter krigsslutet.

Värdet 800 MkWh/år motsvarar den maximiprognos, som ställes i 1947
års statsverksproposition i samband med vattenfallsstyrelsens anslagsäs kanden.

Detta värde är visserligen lägre än medeltalet för åren 1941__1946

Det kan dock ifrågasättas, huruvida man på kort sikt har att räkna ens
med en så stor belastningsökning som 800 MkWh/år. Man hör ej bortse
från att de senaste arens utveckling till väsentlig del forcerats fram från
ett nedpressat utgångsläge som en följd av exceptionella förhållanden, vilka
knappast kunna förväntas bli bestående. Redan nu kan iakttagas en viss
återgång till mera normala förhallanden. Sålunda äro de under kriget högt
uppskruvade fraktsatserna nu stadda i sjunkande, en omständighet som åtminstone
så småningom verkar sänkande på priserna för fossila bränslen
och därmed ökar dessa bränslens konkurrenskraft som energi- och värmekälla,
så att elkraften ej blir lika begärlig som de senaste "åren för nyinstallationer
och omläggningar inom industrien. En annan omständighet kan
också framhållas. Under en längre tid ha fortgått successiva omläggningar
utav industrier och järnvägar m. m. till elektrisk drift. Omläggningarna,
vilka äro av engångsnatur, ha intensifierats under de senaste krisåren och
betingat en betydande del av dessa års belastningsökningar. Numera torde
storre delen av de omläggningar utav denna typ, vilka kunna komma i fråga

29

Kiingl. Maj.ts proposition nr 245.

till utförande, redan vara verkställda, och de kvarstående omläggningsmöjligheterna
bli med tiden alltmera begränsade. Man synes därför kunna räkna
med att från omläggningar av nu nämnt slag härrörande belastningstillskott
framdeles skola förekomma i mindre omfattning än hittills.

De nu anförda omständigheterna göra det väl tänkbart, att den framtida
belastningsansökningen på kort sikt kan bli mindre än 800 MkWh/år. Å
andra sidan kan — med hänsyn till det betydande osäkerhetsmoment, som
varje prognos av förevarande slag måste inrymma — möjligheten av en större
belastningsökning ej heller uteslutas. Kommittén anser sig därför icke på
den utredning, som stått till buds, kunna göra något bestämt uttalande i
frågan.

För prognosen på längre sikt hänvisar kommittén till ett diagram, utvisande
belastningsutvecklingen i landet åren 1912—1946 samt prognos för
belastningen enligt olika alternativ. Enligt diagrammet har ökningen hittills
i genomsnitt fortgått med en konstant relativ ökning motsvarande 6,5 % pr
år. Kommittén anmärker emellertid på tal härom:

Man måste---ställa sig skeptisk till att ett sådant förlopp kan fort sätta

någon längre tid framåt. Kraftindustrien skulle i så fall ställas inför
stora svårigheter, då det exempelvis bleve fråga om att år 1960 åstadkomma
ett årligt nytt krafttillskott av storleksordningen 2 000 MkWh, d. v. s. ca 2,5
gånger så mycket som f. n., och 1970 ca 3 000 MkWh eller nära 4 gånger den
nuvarande årstillväxten. Det synes knappast finnas skäl att f. n. räkna med
högre årlig ökning på längre sikt än 800 MkWh/år.

Kommittén sammanfattar:

Räknar man på lång sikt med ökningen 800 MkWh/år och en outbyggd
utbyggnadsvärd vattenkrafttillgång i närvarande stund om ca 36 000
MkWh/år, varav 2/3 högvärdig och 1/„ lågvärdig, och förutsätter man vidare,
att hela belastningsökningen täckes med vattenkraft, finner man, att den
högvärdiga vattenkraften är utbyggd omkring år 1980 och den lågvärdiga
bortemot år 2000. Givetvis äro dessa tidsangivelser högst osäkra.

Vidkommande vattenkraftens och andra kraftkällors inbördes betydelse
för kraftbehovens täckande må påpekas möjligheten av att kraft kan komma
att produceras i stor skala i samband med värmedistribution i större städer.
Det tillskott i vinterkraft, som därigenom skapas, kan medföra att vattenkrafttillgångarna
bli tillräckliga för en något längre tid.

Kommittén påpekar, hurusom -— vid bedömandet av hur stor skada som
kan åsamkas kraftförsörjningen genom spekulation i vattenkraft — kännedom
erfordras om naturkraftprisets inverkan pa priset för den producerade
elektriska kraften. Härvid hänvisar kommittén till en av 1942 års
sakkunniga företagen undersökning i detta hänseende.

Undersökningen baserade sig dels på uppgifter i kommerskollegiets publikation
»Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930», dels ock på upplysningar,
vilka de sakkunniga inhämtat genom förfrågningar hos vattenfallsstyrelsen
och ett antal andra innehavare av större vattenkraftanläggningar. För
närmare kännedom om undersökningen hänvisas till framställningen i SOU
1943:14 (s. 50—56). Resultatet av undersökningen framlade de sakkunniga
bl. a. i en här såsom Tabell 3 återgiven uppställning.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Tabell 3. Kostnad för elektrisk kraft vid vissa större vattenkraftstationer.

A.

Vid en uppdelning av stationerna efter tiden för förvärvet av strömfallet.

Strömfallet förvärvat:

Öre per kilowattimme:
totalt därav naturkraft

1916 eller tidigare.......................... 056 0063 (11 »)

1917—36 .................................. 051 0036 ( 7 %)

1937—42 .................................. 1 03 0-075 ( 7 %)

Samtliga 058 0’055 ( 9 U)

B. Vid en uppdelning av stationerna efter belägenhet.

Strömfallet beläget i:

Öre per kilowattimme:
totalt därav naturkraft

Götaland och Svealand .................... 075 0-118 (15 %)

Nedre och mellersta Norrland.............. 049 0028 ( 6 %)

övre Norrland ............................ 0''48 0’007 ( 1 %)

Samtliga 0''58 0''055 ( 9 %)

De sakkunniga anförde i detta sammanhang bl. a. följande. Den naturkraft,
som förvärvats 1016 eller tidigare, hade i medeltal varit väsentligt
dyrare och givit något dyrare utbyggd vattenkraft än den som förvärvats
1917—1936. Däremot hade den förstnämnda gruppens strömfall varit något
billigare och givit väsentligt billigare kraft än de strömfall, vilka förvärvats
1937—1942. I den sistnämnda gruppen vore emellertid jämförelsematerialet
förhållandevis litet. Byggnadskostnaden för sist ifrågavarande kraftstationer
hade påverkats av den rådande dyrtiden. Dessutom borde framhållas att
dessa kraftstationer utbyggts på ett sätt, som möjliggjorde en särskilt värdefull
produktion. Uppdelningen av stationerna efter belägenheten visade att
kostnaden för naturkraften vore väsentligt högre söderut, och att den
sjönke ju längre mot norr man komme. Samma vore förhållandet med totalkostnaden
för den färdiga kraften, ehuru skillnaden ej vore lika påfallande.

1947 års kommitté anför om de sakkunnigas undersökning:

De av 1942 års sakkunniga anförda siffrorna avse som nämnts kostnaden
för energien vid kraftstationsväggen. Hänsyn har sålunda ej tagits till
överföringskostnaderna, vilka då det gäller avlägsna kraftstationer kunna
uppgå till en ej obetydlig del av totalkostnaden. Siffrorna särskilt för övre
Norrlands men även för mellersta och nedre Norrlands stationer böra därför
höjas. Detta gäller på grund av överföringsförlusterna i någon mån kostnaderna
i öre/kWh för naturkraftens andel, men på grund av överföringsförluster
och kostnader för linjer m. m. i avsevärt högre grad totala kostnaden
i öre/kWh. Sådan höjning medför därför, att för dessa stationers
vidkommande procenttalet för naturkraftens andel i totala kraftkostnaden
blir ännu mindre än som angivits i Tabell 3.

Om utvecklingen under den följande tiden yttrar kommittén:

Den i det föregående berörda period, vilken började år 1937, kan sägas
pågå fortfarande. Jämväl i övrigt kunna — i de hänseenden, som närmast
äro av intresse — förhållandena under åren 1937—1942 och 1943—1947
anses vara i stort sett likartade. Visserligen kunna i en del hänseenden olik -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

heter spåras, men dessa torde i sammanhanget ej vara att beteckna som
väsentliga. Kommittén anser sig därför kunna uttala, att rönen vid den
av 1942 års sakkunniga gjorda undersökningen endast obetydligt påverkas
av de senaste årens utveckling, och att sagda undersökning följaktligen
fortfarande synes utgöra en tillförlitlig grund för det principiella bedömandet
av förevarande spörsmål.

Sammanfattningsvis anför kommittén:

Som av det anförda framgår, utgör redan nu priset för naturkraften en
förhållandevis liten del av priset för den elektriska kraften. När framdeles
utbyggnaden av vattenkraften kommer att avse mindre utbyggnadsvärd
kraft, blir kostnaden för naturkraften — även med antagande av samma
naturkraftpris per energienhet — procentuellt ännu mindre, allteftersom
utbyggnads- och överföringskostnader stegras. Därest priset för den mindervärdiga
naturkraften i framtiden liksom hittills blir lägre per energienhet
än den högvärdiga, minskas ytterligare procenttalet för naturkraftens
del i den elektriska kraftens totalkostnad. Även en ganska betydande
höjning av naturkraftpriset torde knappast bli kännbar för den borgerliga
förbrukningen, där strömpriset hos konsumenten i regel håller sig omkring
10 öre per kWh. Mera kännbar blir höjningen för storindustriens förbrukning,
där strömpriset oftast rör sig om 2—3 öre per kWh, i undantagsfall
ändå lägre, men även där blir inverkan förhållandevis obetydlig. Att höjningar
av naturkraftpriset i regel blott i ringa mån påverka priset för
den elektriska kraften innebär dock icke, att man kan bortse från sådana
höjningar. Kostnaden för elektrisk kraft består ju av ett stort antal var
för sig jämförelsevis små delkostnader. Om priset för kraften skall kunna
hållas" nere, måste alla delkostnader — sålunda även kostnaden för naturkraften
— i görligaste mån begränsas.

Kommittén har beträffande förekomsten av spekulationstendenser lämnat
följande redogörelse.

Uppköpen av vattenkraft i spekulativt syfte torde ha tagit sin början, så
snart vattenkraftens stora framtida betydelse började att framstå klart.
Inköp med tydlig spekulativ tendens kunna skönjas redan i slutet av 1890-talet. Någon större fart togo dock vattenkraftköpen överhuvud taget i södra
Sverige först under 1900-talets första decennium och i Norrland icke förrän
i slutet av första världskriget och åren närmast därefter. Under sistnämnda
periods högkonjunktur förvärvades betydande fallkomplex i Norrland såväl
av vattenfallsstyrelsen som av enskilda företag, däribland vissa särskilt
för vattenfall sinköp bildade bolag. Till en början voro priserna för
vattenkraften synnerligen låga, men i Götaland stego de snabbt under 1900-talets början, vilket i viss mån tog sig uttryck i de av riksdagen åsatta värdena
för Trollhättan in. fl. vattenfall. Efter hand och under inflytande av
det sjunkande penningvärdet stego priserna även i Norrland, och omkring
år 1920 betalades för vattenfall i mellersta Norrland priser på omkring 100
kronor per 9-månadershästkraft.

Ett stycke in på 1920-talet hade intresset för vattenkraftköp betydligt
minskat. Någon nämnvärd konkurrens på området förekom icke vidare, och
under det följande decenniet överfördes på kraftföretagare, bl. a. vattenfallsstyrelsen,
det mesta av den vattenkraft, som uppköpts av andra.

Under senare delen av 1930-talet vaknade intresset för outbyggd vattenkraft
Ull nytt liv. Vattenfallsstyrelsen ökade sin inköpsverksamhet och inriktade
sig därvid på Indalsälven, Ångermanälven med undantag för Fax -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

älvsgrenen samt Ume älv med Vindelälven, Pite älv och Skellefte älv. Samtidigt
började enskilda och kommunala kraftföretagare försäkra sig om vattenkraft
för framtida behov. Exemplen följdes av flera större skogsbolag
och industriföretag. Priserna för vattenkraften visade under inflytande
härav benägenhet att skjuta i höjden. Inom Faxälven, där konkurrens förekom
mellan olika bolag, betalades t. ex. redan under 1930-talets slut höga
priser på upp till 300 kronor per 9-månadershästkraft och därutöver. Vattenfallsstyrelsen,
som sökte föra en jämn prispolitik, såg sig under sådana
förhållanden nödsakad att avstå från åtskilliga planerade inköp i mellersta
Norrland och förlägga huvuddelen av sina inköp till områden, där konkurrensen
gjorde sig mindre gällande.

1943 års utredning om åtgärder mot spekulation i vattenkraft, vilken utredning
år 1945 föranledde den ändring av 1 kap. 14 § vattenlagen, som
möjliggjorde expropriationsrätt till vattenkraft i annans ägo, torde visserligen
ha medfört att mera omfattande inköp av jordägares vattenkraft i
syfte att denna därefter skulle av köparen försäljas till kraftföretag begränsats
men har å andra sidan icke verkat sänkande på de höga naturkraftprisen.
Konkurrensen om och prisstegringen för vattenkraft har sålunda
fortsatt.

Omfattande vattenfallsförvärv, delvis av tydlig spekulationskaraktär, ha
även under och efter år 1943 avslutats eller förberetts i bl. a. Skellefte älv,
Ume älv, Ångermanälven med Faxälven samt Indalsälven. Genom överbud
ha enskilda bolag i ett par fall sökt skaffa sig företrädesrätt till vattenfallsandelar
inom statliga intresseområden, bl. a. i ett av vattenfallsstyrelsen
numera utbyggt vattenfall i Ångermanälven. I vattenfall, vilkas utbyggnad
redan påbörjats, ha utomstående företag uppträtt och — i uppenbart syfte
att kräva ersättningskraft och därigenom skaffa sig fördelar — systematiskt
inköpt eller försökt inköpa sådan vattenkraft, som utbyggaren icke
lyckats förvärva från vederbörande markägare.

I november 1946, då det blev bekant, att lagen om kontroll å överlåtelse
av vattenkraft förbereddes, forcerades ett flertal försäljningar av vattenkraft.
Sedan lagen trätt i kraft, har den enskilda inköpsaktiviteten på området
märkbart avtagit. I de fallsträckor, vari vattenfallsstyrelsen under det
senaste året företagit inköp (Ume älv, Vindelälven, Skellefte älv och Lule
älv), ha sålunda inga konkurrerande köpare varit verksamma. De andra
köp, om vilka styrelsen har kännedom, ha skett till rätt rimliga priser och
ha icke haft spekulativ karaktär. Exempel finnas på förberedda inköp av
spekulationsbetonad karaktär, som fått falla inför den senaste händelseutvecklingen,
liksom pa fall, där spekulationsförsäljningar för långväga
transiteringar synas komma att ersättas med mera normala försäljningar
för tillgodoseende av lokala behov.

Allmänt har kommittén om betingelserna för spekulation anmärkt följande.

Utbyggnaderna av ny vattenkraft äro koncentrerade till Norrland, och tillgången
på outbyggd vattenkraft minskas där relativt snabbt. I Svealand
och Götaland befinna sig däremot praktiskt taget samtliga fall — med undantag
för vissa fall i de övre delarna av Dalälven — på händer, som kunna
beräknas komma att själva utnyttja desamma. De värdefullare fallkomplexen
inom dessa landsdelar torde enligt föreliggande utbyggnadsprogram
bli utbyggda inom 15 år. Inga vattenkraftförsäljningar av nämnvärd omfattning
ha förekommit inom dessa landsdelar, i varje fall — såvitt man
vet — inga av spekulativ karaktär. Risk för spekulation synes sålunda fö -

33

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

religga i fråga om strömfall i Norrland och Kopparbergs län. För sagda
län skulle risken närmast ligga däri, att ett ökat spekulationsintresse i Dalälven
kan uppstå, om spekulationsmöjligheterna i de nordligare belägna
älvarna beskäras. För övriga delar av landet synes någon nämnvärd risk
för spekulation i vattenkraft ej föreligga.

Grunderna för naturkraftens värdering.

Efter att i ett särskilt avsnitt (s. 64—65) ha berört vattenfallsstyrelsens
inköps- och prispolitik anför kommittén:

Såsom allmänt omdöme torde kunna uttalas, att vid förvärv av vattenkraft
värderingen av naturkraften skett och alltjämt sker med tämligen
grova mått. Anledningen härtill torde främst vara den, att de faktorer, vilka
vid värderingen ha betydelse, äro ganska svårbedömbara, särskilt då det
gäller förvärv av strömfall, som avses skola utbyggas först i en mer eller
mindre avlägsen framtid. Ofta ha — såsom 1942 års sakkunniga ock framhållit
(SOU 1943: 14 s. 45) — priserna väsentligen bestämts av utbud och
efterfrågan samt till följd härav fluktuerat alltefter det intresse som under
olika perioder ägnats kraftindustrien. Allteftersom utbyggnaden av våra
vattenkrafttillgångar fortskrider och sålunda reserven av outbyggda fall
minskas, blir naturligen intresset för de återstående fallen ökat samt möjligheten
för en monopolistisk prisutveckling större. Spekulationen i vattenkraft
lärer ofta bygga på spekulantens förhoppning att genom utnyttjande
i framtiden av en monopolställning kunna betinga sig priser, som eljest
ej skulle ha kunnat erhållas.

Kommittén företager härefter en undersökning av vilka faktorer som
vore av betydelse, därest man utginge från att monopolställningen borde i
görligaste mån elimineras som prisbildande faktor och att värderingen i
stället borde ske efter skälighetsgrunder. Kommittén nämner därvid —
under hänvisning till framställningen i SOU 1943: 14 s. 45—48 — bland
de faktorer, som efter objektiva normer bestämde ett strömfalls värde,
vattenföringen och fallhöjden, som tillsammans gåve den i fallet uttagbara
effekten. I detta sammanhang påpekas också betydelsen av eventuellt föreliggande
möjlighet till reglering av vattenframrinningen. Vidare framhållas
utbyggnadskostnaden, underhålls- och driftkostnaderna samt överföringskostnaden
såsom inverkande på naturkraftens värde.

Kommittén anmärker härefter, att hänsyn kunde behöva tagas till skatteocli
ränteförlusten, och anför härom:

Från det ett outbyggt strömfall förvärvas och till dess kraftanläggningen
är färdig att tagas i bruk förflyter en längre eller kortare tid. För ett fall,
som börjar utbyggas omedelbart efter förvärvet, utgöres denna tid av själva
byggnadstiden. För ett fall däremot, med vars utbyggnad skall anstå, kommer
till byggnadstiden jämväl den tid som förgår, innan utbyggnaden igångsättes.
På de kostnader, som ägaren nedlägger först på förvärvet av fallet
och sedan på utbyggnaden, erhåller han ingen avkastning, förrän anläggningen
tages i bruk. Däremot har han under mellantiden att gälda på fallet
belöpande skatter ävensom räntor på medel, som upplånats för utbyggnaden.
Den förlust i form av skatter och räntor, vilken ägaren sålunda lider,
kan stiga till avsevärda belopp i fråga om fall, som kräva lång byggnads 3

Bilxang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 245.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

tid eller som ej förrän efter lång tid utbyggas. För denna förlust vill givetvis
ägaren hålla sig skadeslös. Regelmässigt sker detta därigenom att till
byggnadskostnaderna föras de skatte- och ränteförluster som beräknas
komma att uppstå.

De nu angivna kostnaderna, skatte- och ränteförlusterna medräknade,
utgöra enligt kommittén tillhopa utbyggarens självkostnad. Med denna
skulle jämföras bruttoavkastningen, vilken utgjorde produkten av den avsatta
kraften och det pris som per kraftenhet kunde betingas. Om sagda
pris uttalar kommittén närmare:

Under förutsättning av fri prisutveckling är detta pris beroende av vad
kraftavnämarna — i första hand storindustrien, på vilken faller omkring
s/4 av den totala energiförbrukningen i landet — kunna vara villiga att betala
för vattenkraften. Detta beror i sin tur på hur begärlig vattenkraften är
i förhållande till andra kraftkällor. Härvid kommer — på teknikens nuvarande
ståndpunkt — främst i betraktande ångkraften. Tillgången och priset
på denna äro avhängiga av tillgången och priset på stenkol. Vid lågt
kolpris kan ångkraften — särskilt då den uttages i form av mottryckskraft
— ekonomiskt konkurrera med vattenkraften, och detta förhållande verkar
nedpressande på vattenkraftens pris. Omvänt blir vid knapp koltillgång
eller högt kolpris vattenkraften mer begärlig och kan åsättas högre pris.
Stenkolet kan sålunda genom sin användning för framställning av drivkraft
verka som en regulator på priset för vattenkraften. Motsvarande gäller förhållandet
mellan vattenkraften och kolet vid användning för värmealstring.

Kommittén framhåller emellertid, att i de priser, som vid fri prisutveckling
skulle inställa sig, förskjutningar kunde åstadkommas genom pris politiska
åtgärder, och anför i detta sammanhang:

Så är fallet i vårt land, där — bl. a. till följd av vattenfallsstyrelsens
dominerande inflytande som kraftdistributör — priserna för den elektriska
kraften med tiden utvecklat sig mot en allt större enhetlighet. Vattenfallsstyrelsen
samt de ledande kommunala och privata kraftdistributörerna
tillämpa sålunda standardiserade krafttaxor, och dessa taxor bli naturligen
i väsentlig mån normerande för de kraftpriser, som övriga distributörer
kunna betinga sig. Med hänsyn till de stora reserver av högvärdig naturkraft,
som vattenfallsstyrelsen har till sitt förfogande för fortsatt utbyggnad,
kan det antagas att styrelsens dominerande ställning skall bibehållas och
ytterligare stärkas samt att den av styrelsen omfattade prispolitiken även
framdeles kommer att verka i stort sett normerande på kraftpriserna i
gemen. Med tanke på nyssnämnda stora naturkraftreserver kan man vidare
med en viss säkerhet utgå från att styrelsens taxenivå under avsevärd tid
framåt ej skall behöva nämnvärt påverkas av en eventuell höjning av naturkraftpriserna.
Härav kan man — med tillämpning av vad nyss sagts — sluta
sig till att ej heller den allmänna kraftprisnivån under samma tid kommer
att influeras av en dylik höjning annat än i obetydlig mån. Det förhållandet,
att möjligheterna för en kraftproducent att avvika från de gängse
kraftpriserna sålunda torde bli ganska snävt begränsade, kommer naturligen
att i sin mån göra honom mindre benägen att betala ett oskäligt högt
pris för naturkraften. Beaktas bör dock härvid, att — såsom tidigare i annat
sammanhang påpekats — den på naturkraften belöpande delen av priset
för den färdiga kraften ofta är jämförelsevis ringa, och att följaktligen
även en avsevärd höjning av priset för naturkraften i många fall endast
obetydligt påverkar den färdiga kraftens pris.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 245.

35

Kommittén framhåller att man — frånsett tider då krisförhållanden
rådde — för ett strömfall, som genast skulle utbyggas, kunde räkna med
tämligen säkra siffror beträffande såväl kostnaderna som avkastningen.
Riskmarginalen för oförutsebara händelser kunde därför göras ganska
liten. Detsamma gällde beträffande ett strömfall, som snart stode i tur att
utbyggas. För strömfall av dessa kategorier läte sig följaktligen nuvärdet
rätt nära bestämmas.

Enligt kommittén blir situationen en annan, när det gäller ett strömfall,
som avses skola utbyggas först efter längre tids förlopp. Härom yttras
i betänkandet:

Att lång tid i förväg bedöma, i vilken takt energibehovet kommer att öka
och de outbyggda vattenkrafttillgångarna skola tagas i anspråk, vilka kraftpriser
som komma att gälla efter utbyggnadens slutförande, vilka kostnader
material och arbete komma att betinga, och hur penningvärdet kommer att
utvecklas — för att nämna några av de spörsmål som inställa sig — kan
vara förenat med stora svårigheter. De faktorer, som äga betydelse, äro
ofta var för sig svårbedömbara och kunna dessutom sinsemellan kombineras
på så skiftande sätt, att avgörandet av tiden för utbyggnadsmognaden
i många fall måste bli ytterst osäkert. Som exempel på hur vanskliga bedömanden
av detta slag kunna vara må påpekas, hurusom man år 1943 angav
sannolika ökningen av kraftbehovet till högst 400 MkWh/år (SOU
1943: 14 s. 42), under det att vattenfallsstyrelsen i sina anslagsäskanden
till 1947 års riksdag räknade med avsevärt snabbare ökning eller 500 å 800
MkWh/år. (Härvid bör dock beaktas, att den första siffran avsåg utvecklingen
under en lång period, under det att de två senare siffrorna avsågo de
närmast liggande åren.)

Med hänsyn till det sagda finner kommittén det kunna vara motiverat
att vid fastställande av nuvärdet å ett strömfall, som beräknades komma
att tagas i anspråk först efter ett visst antal år, göra avdrag icke blott
för räntor och skatter fram till den tidpunkt, då kraftanläggningen avsåges
skola tagas i bruk, utan även för den risk, som låge i att beräkningarna
rörande fallets bebyggande kunde visa sig ohållbara.

Kommittén anför beträffande den nu angivna värderingsmetoden, som
ju tager sikte på strömfallets räntabilitet:

Metoden innebär att strömfallets nettovärde eller in. a. o. naturkraftens
värde framkommer som skillnaden mellan kapitaliserade värdet av den färdiga
kraften, å ena, samt kapitaliserade kostnaden för kraften, å andra sidan.
Dessa båda kapitaliserade värden — vilka som nämnt kunna vara behäftade
med betydande osäkerhetsmarginaler — äro ofta mycket stora i
förhållande till skillnaden dem emellan. Detta medför att även en i förhållande
till sagda båda värden obetydlig ändring i någon eller några av de i
samma värden ingående delsiffrorna kan högst avsevärt påverka siffran för
strömfallets nettovärde och rentav föranleda, att ett icke ringa plusvärde
kan förbytas i noll- eller minusvärde. De för bestämmande av strömfallets
nettovärde nödiga beräkningarna måste därför vara fullt korrekta för att
ej betydande fel i siffran för det sistnämnda värdet skola kunna uppkomma.
Detta krav är dock mycket svårt alt uppfylla, eftersom man ofta i stor utsträckning
bar att göra med osäkra faktorer. Det kan hända, att man i en

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kalkyl enligt grunder, som i och för sig kunna synas befogade, kominer till
att ett visst strömfall är värdelöst, trots att man erfarenhetsmässigt har goda
skäl att utgå från att fallet har ett ej obetydligt positivt värde. Misstanken
ligger då nära till hands, att något fel föreligger i kalkylens siffror beträffande
de osäkra faktorerna. Det kan fördenskull vara motiverat att verkställa
en jämkning och fördelning, så att osäkerhetsmomenten i görligaste
mån neutraliseras och ett sannolikt medelvärde erhålles. Så bör av försiktighetsskäl
ske, även då det ej föreligger direkt anledning till misstanke
om fel i kalkylen.

Till åskådliggörande av det sagda anför kommittén exempel, till vilka
här må hänvisas (s. 69—70).

Kommittén säger sig vilja framhålla, att de gjorda anmärkningarna ej
innebure ett underkännande av räntabilitetsmetoden. Tvärtom syntes denna
metod vara den i princip riktiga vid strömfallsvärderingen. Med anmärkningarna
hade blott avsetts att visa, hurusom det understundom kunde vara
påkallat att i viss mån justera de resultat, som med sagda metod erhållas.
Det kunde i detta sammanhang förtjäna påpekas, att de båtnadsutredningar,
vilka hos vattendomstolarna förebringades i mål om företag enligt vattenlagen,
genomgående gjordes enligt räntabilitetsmetodens princip.

Efter att ha betonat, att framställningen i det föregående gällt strömfall,
som utgjorde självständiga utbyggnads enhet er, har kommittén även berört
förvärv av sådana fallsträckor, som ej äro föremål för självständigt bebyggande
utan utgöra delar av en utbyggnadsenhet. Härutinnan hänvisar kommittén
till de härovan anmärkta stadgandena i 9 kap. 13, 19 och 20 §§ vattenlagen
och återgiver följande uttalande i det av särskilda sakkunniga år
1917 avgivna förslaget till vattenlag, i vilket stadgandet i 20 § utformades
(1917 års förslag s. 310 o. 311):

Helt visst utgör den beräknade kostnaden för ett självständigt tillgodogörande
av varje i den gemensamma utbyggnaden ingående falldel i allmänhet
en god ledning, då det gäller att bedöma falldelarnas inbördes betydelse
för ett gemensamt tillgodogörande av strömfallet i dess helhet. Men denna
betydelse kan också vara beroende av andra omständigheter. Så t. ex. är
förfoganderätten över en fallsträcka, gränsande intill en sjö eller annan
vattensamling, som bereder möjlighet till vattnets magasinering, ofta av
särskild vikt för vattenkraftens ändamålsenliga tillgodogörande. Om ett dylikt
tillgodogörande underlättas därigenom, att en fallsträcka, som är särskilt
lämpad för byggande av damm eller andra anläggningar för vattenkraftens
uttagande, vid den gemensamma utbyggnaden tages i anspråk för
berörda ändamål, bör onekligen, oavsett den kostnad falldelens självständiga
bebyggande skulle kräva, en större betydelse tillerkännas en dylik
falldel. Ätt lämna synpunkter av nu antydd art ur räkningen vid bestämmande
av uttagningskostnaden och därmed den ersättning, som bör tillkomma
falldelens ägare, synes vara så mycket oriktigare som, därest ersättningsgivaren
varit hänvisad till att på överenskommelsens väg förskaffa
sig rådighet över den andres falldel, dessa synpunkter helt visst kommit
att göra sig gällande vid fastställandet av köpeskillingen för falldelen. Billighet
och rättvisa synas emellertid fordra, att falldelens ägare icke genom en
tvångsföreskrift avhändes något av det värde, varå han vid frivillig förhandling
utan oskälighet kunnat göra anspråk. Vid övervägande härav hava

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

de sakkunniga måst avstå från tanken på att göra uttagningskostnadens
storlek beroende av några mera detaljerade föreskrifter utan i stället ansett
sig böra — jämte "fastställandet av de allmänna gränslinjer, som vid
kostnadsbeloppets bestämmande icke må överskridas — allenast angiva
den huvudsynpunkt, som vid denna frågas avgörande bör göra sig gällande,
eller att uttagningskostnaden bestämmes sålunda, att den kraft, som
tillhandahålles ersättningstagaren, efter avdrag av uttagningskostnaden utgör
full gottgörelse för hans avstående av vattenkraften.

I anslutning härtill framhåller kommittén att 9 kap. 13, 19 och 20 §§
visserligen avsåge gottgörelse i form av ersättningskraft men analogivis
hade tillämpning jämväl på penningersättning. Kommittén hänvisar härutinnan
till följande uttalande i 1917 års förslag till vattenlag (s. 337): Stadgandena
om ersättningens utgörande i pengar vilade i stort sett å samma
grundsatser som vore kännetecknande för reglerna om ersättning medelst
kraftöverföring. Ersättningstagarens ställning i ekonomiskt hänseende borde
i huvudsak bli densamma, vare sig ersättningen utginge på ena eller
andra sättet. I överensstämmelse därmed skulle, jämväl då fråga vore om
ersättande i pengar av icke tillgodogjord vattenkraft, från det uppskattade
värdet av nämnda vattenkraft i tillgodogjort skick avdragas kostnaden för
kraftens uttagande. Att vid bestämmande av denna kostnad de för ersättning
i kraft meddelade reglerna om uttagningskostnaden skulle äga motsvarande
tillämpning, hade visserligen icke uttryckligen uttalats i lagen
men syntes ligga i sakens natur.

Kommitténs förslag.

I fråga om principerna för mj lagstiftning tillkännager kommittén på
följande sätt sin allmänna inställning.

Såvitt nu kan bedömas synes den tidpunkt ej vara alltför avlägsen, då
vårt lands utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar kunna beräknas ha blivit
i stort sett helt ianspråktagna. Konkurrensen kraftproducenterna emellan
om de outbyggda fall, vilka ännu ej kommit på fasta händer, kan förväntas
bli stark och komma att ökas allteftersom antalet sådana fall minskas. Med
hänsyn till risken för en alltmer intensifierad tendens till spekulation i outbyggd
vattenkraft synes det därför vara av största betydelse, att åtgärderna
mot sådan spekulation göras fullt effektiva. Kommittén har eftersträvat
att — utan frångående av de allmänna grundsatserna för vår vattenrätt —
finna en lösning, som tillfredsställer detta krav och tillika tillgodoser behovet
av planmässighet vid utnyttjandet av våra vattenkrafttillgångar.

Kommittén underkastar härefter de nuvarande bestämmelserna och deras
verkningar en granskning och framhåller beträffande t kap. 14 § vattenlagen
efter 1945 års ändringar, att detta lagrum gåve rätt till expropriation
endast av utbyggnadsmoget fall och för expropriationsrättens bestånd
krävde omedelbart bebyggande av fallet. I betänkandet anföres:

Denna utformning av expropriationsrätten torde göra rättens användningsområde
i avsevärd mån begränsat. Såsom i direktiven för kommittén
påpekats, bruka nämligen åtminstone de större kraftproducenterna icke
dröja med sina strömfallsförvärv till dess utbyggnaden är omedelbart före -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

stående, utan de söka regelmässigt i förväg säkra sig om lämpliga fall. Stora
kraftproducenter, såsom staten, kommuner och vissa enskilda företag, kunna
naturligen ej nöja sig med att ha i sin hand blott så mycken vattenkraft,
som svarar mot dagens behov, för att sedermera, allteftersom kraftbehovet
ökas, förvärva ytterligare strömfall för omedelbar utbyggnad. De måste
vara beredda att genast kunna täcka uppkommande kraftbehov, och det
gäller följaktligen för dem att verkställa en förtidsplanering.

Om förtidsplaneringen yttrar kommittén närmare:

Första ledet i förtidsplaneringen är, såsom i det föregående antytts, att
med hjälp av statistik och andra medel söka beräkna den av kommunernas
tillväxt, industriens driftutvidgningar etc., föranledda ökningen år från
år i kraftbehovet. Sedan man på detta sätt kommit fram till siffror — beräknade
så noggrant som möjligt för den närmare liggande tiden och mera
approximativt på längre sikt — för de vid olika kommande tidpunkter
sannolikt föreliggande kraftbehoven, blir uppgiften att planlägga utbyggandet
så, att dessa behov kunna täckas. Dylik planläggning sker i två olika
syften. Å ena sidan vill man planera, hur utbyggandet i stort sett skall ske.
Denna långsiktsplanering, vilken är av kraftpolitisk art, avser fastställande
av hur kraftledningsnätet i huvudsak skall utformas, till vilka vattensystem
kraftstationsutbyggnader och regleringar skola förläggas etc. Å andra
sidan önskar man uppgöra utbyggnadsprogram på kort sikt. I dessa träffas
avgörandet, vilka strömfallsutbyggnader och regleringar som inom den
närmaste tiden skola genomföras, samt hur de närmare skola utformas.
Som förut nämnts kan en långsiktsplanering omspänna flera decennier,
medan ett utbyggnadsprogram ofta omfattar blott 4—6 år. Framhållas må
emellertid, att någon sträng åtskillnad på långsiktsplanering och utbyggnadsprogram
ej kan göras, enär gränsen mellan dessa stundom är flytande.

Kommittén betonar att en kraftproducent — för det trygga genomförandet
av sin långsiktsplanering och sina utbyggnadsprogram — måste vara
ute i god tid med sina naturkraftförvärv. För sådant förhandsförvärv kunde
han emellertid ej tillgripa expropriation utan vore hänvisad till att med
vederbörande fallägare träffa frivillig överenskommelse om förvärvet.

Kommittén anför vidare:

Ur synpunkten av planmässighet i utvecklingen av vår kraftindustri är
det av vikt, att under den fortskridande utbyggnaden av strömfallen vid
varje tillfälle, då utbyggnad skall ske, i princip väljes det strömfall, som
nationalekonomiskt ställer sig förmånligast att tillgodogöra. Naturligen är
det även för de särskilda kraftproducenterna ett intresse att vid uppgörandet
av sina inköps- och utbyggnadsplaner träffa urvalet efter vad som för
dem blir ekonomiskt fördelaktigast. Ofta är väl det strömfall, som ur nationalekonomisk
synpunkt är det vid tillfället förmånligaste, också det lämpligaste
för den enskilde utbyggaren, men så behöver icke alltid vara förhållandet.

Bedömandet av vilket utav flera strömfall som bör utbyggas kan — under
förutsättning att skäliga priser betingas — i regel ske med utgångspunkt
från de faktorer som ur objektiv synpunkt äro bestämmande för ett falls
värde. Betingas däremot, genom utnyttjande av monopolställning, för något
av strömfallen ett förhöjt pris, medför detta en mot prishöjningen svarande
minskning av det ifrågavarande fallets lönsamhet, och följden kan bli, att
reflektanten i stället föredrager ett annat fall, vars objektiva värde är
mindre.

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Genom kontroll av priserna vid vattenkraftöverlåtelser ernås visserligen,
att överlåtelser till överpriser kunna hindras. Det förhållandet, att expropriation
av omogna fall icke får ske, kan emellertid medföra följder liknande
dem som uppkomma, då överpris betingas. Till belysande härav må
anföras följande exempel: Ett strömfall har visserligen ännu ej nått sin utbyggnadsmognad
men gör detta inom överskådlig tid. En kraftproducent
anmäler sig som reflektant på fallet, vilket han avser att medtaga i sina
framtida utbyggnader. Ägaren av fallet ämnar ej själv utbygga detta men
vägrar att överlåta det — måhända i spekulationssyfte, eftersom han ju alltid
kan hoppas på att vid den mer eller mindre avlägsna tidpunkten för utbyggnadsmognaden
bestämmelserna om priskontroll blivit upphävda. Reflektanten
torde i en sådan situation knappast kunna åtnöja sig med att
vänta, till dess fallet blir moget för omedelbar utbyggnad och ansökan om
expropriation jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen sålunda kan göras. Han riskerar
ju nämligen alltid, att under mellantiden fallägaren kan ändra sig och
själv bygga ut fallet eller överlåta detta till annan, som i sin tur är beredd
till utbyggnad. Sker så kan ju 1 kap. 14 § ej längre åberopas. Ref lektanten,
som för genomförandet av sina utbyggnadsplaner måste ha tillgång till
den kraftmängd, vilken strömfallet representerar, har med hänsyn till ovissheten
att någonsin komma i besittning av fallet knappast annat att göra
än att för planernas trygga genomförande söka förvärva ett annat strömfall.
Kan intet annat fåll än ett ekonomiskt sämre förvärvas, uppkommer
risk för en nationalekonomisk förlust genom att utbyggnaden av ett sämre
fall forceras fram, under det att utbyggnaden av ett bättre får anstå.

Reträffande 1946 års kontrollag göres följande uttalande:

Kontrollagen torde ha haft en god verkan i prisstegringshindrande riktning.
Enligt vad kommittén inhämtat, har man vid anmälningarnas prövning''
fått den uppfattningen, att de avtalade vederlagen visserligen i eu
del fall varit höga men dock ej uppenbart oskäliga. Såsom nämnts ha ock
— på ett undantag när — samtliga hittills prövade anmälningar kunnat
godkännas. Det har också försports att säljare av vattenkraft understundom,
för att ej utsätta sig för risken att köpet icke skulle godkännas, nedsatt
köpeskillingen till lägre belopp än det köparen erbjudit sig att betala. Kontrollagen
synes sålunda göra nytta redan genom sin blotta tillvaro, i det
att vetskapen om att överlåtelserna prövas åstadkommer att kontrahenterna
iakttaga måtta vid sina uppgörelser. Vad tidigare upplysts om att efter lagens
tillkomst spekulationsverksamheten i anmärkningsvärd grad avtagit
må ock bringas i erinran.

Kommittén övergår härefter till behandling av frågan, huruvida — såsom
i direktiven antytts — ett fullt effektivt hinder mot spekulationen i vattenkraft
skulle kunna erhållas genom en utvidgning av expropriationsrätten,
så att möjlighet öppnades till tvångsförvärv redan innan ett strömfall nått
sin utbyggnadsmognad. Härom anföres:

Vad-----angår spörsmålet om verkningarna av en utvidgning i an given

riktning torde nog i och för sig förhandenvaron av en expropriationsrätt,
som ej är begränsad till den mer eller mindre avlägsna framtid, då
ett strömfall når utbyggnadsmognad, utan under vissa förutsättningar kan
begagnas när som heist, innebära ett starkt återhållande moment för en
spekulant i vattenkraft. Ur synpunkten att våra vattenkrafttillgångar böra
bli utbyggda i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt skulle det givetvis
också innebära en fördel, att kraftproducenternas utbyggnadsplaner icke

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

behövde rubbas på grund av att ägare till strömfall, som avses skola ingå
i planerad utbyggnad och ur allmän synpunkt böra göra detta, vägra att
ställa sina fall till förfogande.

Vidkommande härefter frågan om förenligheten av en sådan utvidgad expropriationsrätt
med allmänna svenska rättsgrundsatser anmärker kommittén
att, såsom i det föregående framhållits, vattenlagens princip vore den,
att ett enskilt intresse — i detta fall ägarens rådighet över strömfallet —
finge vika för ett allmänt intresse av tillräcklig styrka. En så vidsträckt
expropriationsrätt som den ifrågasatta innebure givetvis ett betydande ingrepp
i den enskilda äganderätten. Å andra sidan måste det allmänna intresset
av att vårt lands återstående vattenkrafttillgångar utbyggdes planmässigt
och utan att kraften behövde betalas med oskäligt pris anses vara
av sådan styrka, alt det kunde betraktas såsom jämbördigt med de intressen,
för vilkas tillgodoseende rätt till expropriation medgivits i expropriationslagen.
I detta sammanhang erinrades åter om att berörda allmänna
intresse bleve starkare, allteftersom landets reserv av outbyggda fall minskades.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden syntes det knappast föreligga
tillräcklig anledning att i fråga om rätten att expropriera strömfall,
vilka ur allmän synpunkt bedömdes vara erforderliga vid den planmässiga
utbyggnaden för täckande av landets kraftbehov, göra någon principiell
skillnad mellan redan utbyggnadsmogna strömfall och sådana fall, som ännu
ej nått sin utbyggnadsmognad. En utvidgning av expropriationsrätten till
att omfatta jämväl strömfall av sistnämnda kategori syntes därför vara väl
försvarlig.

Till ytterligare stöd för sin uppfattning åberopar kommittén markutredningens
betänkande med förslag till ändringar i expropriationslagstiftningen
(SOU 1948: 4). I detta betänkande föreslås sådan ändring i 1 § 7.
expropriationslagen, att expropriation skall få ske för att i kommuns eller
municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hänsyn till kommunens
eller municipalsamhällets utveckling erfordras för bostads- eller industribyggelse
eller annat därmed sammanhängande ändamål. Kommittén framhåller
att sålunda jämväl markutredningen ansett ett allmänt intresse, som
ej gällde ett aktuellt ändamål utan vore knutet till den framtida utvecklingens
behov, väga tyngre än motstående enskilda intresse.

Beträffande slutligen den praktiska genomförbarheten uttalar kommittén,
att det givetvis ställde sig vanskligt att pröva det sakliga underlaget för en
på lång sikt uppgjord utbyggnadsplan. I vad mån en sådan plan komme
att genomföras, vore ju beroende på den framtida utvecklingen, och där
spelade många var för sig svårbedömbara faktorer in. En marginal för felberäkningar
och oförutsedda händelser måste göras, och ett strömfall, som
tänkts skola tagas i anspråk vid viss tidpunkt, kunde i verkligheten bli utbyggt
betydligt senare. Risken för att planen kunde visa sig vara tilltagen i
överkant måste emellertid kraftproducenten taga för att vara säker på att
under alla förhållanden kunna täcka de ökningar i kraftbehovet, vilka under
den av planen omfattade tiden uppkomme. Ur allmän kraftförsörjnings -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 245

synpunkt måste det anses vara av största vikt, att en dylik säkerhetsmarginal
kunde hållas. Med hänsyn härtill borde det icke uppställas alltför stränga
krav på styrkandet av att det strömfall, varom lråga vore, behövde tagas i
anspråk, utan syntes man kunna åtnöjas med att behovet med utgångspunkt
från det aktuella bedömningsläget gjordes sannolikt. En sådan bevisning
borde ej vara omöjlig att åstadkomma.

Efter att ha framhållit att enligt direktiven särskild uppmärksamhet
syntes böra ägnas frågan efter vilka grunder ersättning för exproprierat
strömfall skulle bestämmas, upptager kommittén denna fråga till närmare
behandling. Därvid erinrar kommittén om att markutredningen föreslagit,
att i expropriationslagen såsom huvudregel skulle införas stadgande att
för fastighet, som exproprierades, skulle erläggas löseskilling, motsvarande
ett skäligt värde på fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastighetens
avkastning. Såsom undantag från denna regel skulle enligt samma
förslag gälla att vid expropriation av fastighet värde ej finge beräknas på
grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt
fastställd stadsplan eller byggnadsplan varit tillåten vid utfärdandet av
stämning om expropriation.

Kommittén anger på följande sätt sin ståndpunkt i frågan.

Expropriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen samt de övriga i annans rätt
ingripande befogenheter, vilka enligt sagda lag kunna tillåtas, äro till sin
grund likartade. De äro nämligen — — — samtliga betingade av att det
allmänna intresse, vilket påkallar upplåtande av expropriationsrätt resp.
medgivande av ett visst företag, anses väga tyngre än motstående enskilda
intressen. Då det gäller att bestämma penningersättning, torde därför ej
böra göras någon skillnad mellan de olika ändamål, för vilka tvångsrätt finnes
stadgad. Skall en ändring av vattenlagens stadganden om penningersättning
genomföras, lärer denna ändring följaktligen böra erhålla tillämplighet
på alla ersättningsfall enligt vattenlagen.

Vid jämförelse mellan vattenlagen och expropriationslagen finner man
vidare, att även här i fråga om betingelserna för tvångsrätts upplåtande en
väsenslikhet föreligger. I och för sig synes det därför lämpligt, att vattenlagens
och expropriationslagens grundstadganden om ersättning göras i
möjligaste mån lika. Så är ju f. n. fallet, i det att som nämnts båda lagarna
— om man bortser från vattenlagens bestämmelser om förhöjning av ersättning
i vissa fall — föreskriva att gottgörelsen skall beräknas till fulla
värdet.

Då markutredningen nu i expropriationslagens grundläggande ersättningsstadgande
ifrågasatt en ändring, som rubbar den föreliggande överensstämmelsen
mellan de båda lagarna, har man alltså att överväga, huruvida
en motsvarande ändring bör göras i vattenlagen. Detta övervägande
torde böra inriktas dels på frågan, huruvida man bör rubba på den nuvarande
grundsatsen, att hela värdet skall ersättas, dels ock på spörsmålet,
huruvida — om än sagda grundsats bibehålies — med hänsyn till intresset
av att förebygga att expropriationsersättning bestämmes onödigt hög ersättningsstadgandet
bör utformas på ett mera försiktigt sätt än nu är förhållandet.

Enighet torde nog råda om att expropriatens förmögenhetsförlust i dess
helhet skall gottgöras. Däremot bryta sig åsikterna om vad som i detta

42

Kungl. Mcij.ts proposition nr 245.

sammanhang skall betecknas såsom förlust. Numera synes, såsom markutredningen
närmare utvecklat, den uppfattningen ha blivit rådande, att vid
expropriation av mark för framtida tätbebyggelse till förlust, som skall ersättas,
icke bör räknas den del av det aktuella värdet, vilken är att betrakta
som oförtjänt värdestegring. Man anser in. a. o., att vid dylik expropriation
markägaren aldrig haft någon del i sagda värdeökning och följaktligen ej
heller kan göra någon förlust av övervärdet, då marken frångår honom.
Vid ianspråktagande enligt expropriationslagen kunna otvivelaktigt förekomma
fall, då det blir fråga om oförtjänt värdestegring. Skall vid bestämmande
av expropriationsersättning den principen tillämpas, att gottgörelse
ej skall utgå för dylik värdeökning, torde — såsom markutredningen ock
föreslagit — detta böra uttryckligen angivas i lagen, eftersom den nuvarande
formuleringen »fulla värdet» knappast synes kunna tolkas på annat sätt
än såsom inkluderande värdeökningen.

Frågan är då, huruvida man vid bestämmande av ersätlningar enligt vattenlagen
kan ställas inför spörsmålet om gottgörelse för oförtjänt värdestegring.
Givetvis är det teoretiskt tänkbart, att ett företag enligt vattenlagen
berör mark, som är ägnad för tätbebyggelse, och vars aktuella värde
därför till eu del kan härröra från värdeökning av nyss nämnd art. Detta
torde emellertid sakna praktisk betydelse, eftersom det så gott som aldrig
inträffar, att företag enligt vattenlagen i nämnvärd omfattning berör mark
som nu är ifråga. Någon ändring i antydd riktning lärer sålunda ej vara
påkallad för markersättningarnas vidkommande.

Vad åter angår vattenkraft är att framhålla en omständighet av väsentlig
betydelse i sammanhanget. I fråga om ett markområde kan man stundom
välja mellan flera olika användningssätt, och områdets saluvärde kan i hög
grad bero på det ändamål, för vilket eu spekulant hoppas kunna använda
området. En jordbruksfastighet får sålunda i regel ett avsevärt högre värde,
om den användes till industriområde, och ytterligare stiger värdet, om fastigheten
blir föremål för tätbebyggelse. Med ett vattenfall är förhållandet ett
annat. Praktiskt sett kan fallet ekonomiskt nyttjas för endast ett ändamål,
nämligen för kraftalstring. Dess objektiva värde kan bestämmas blott med
hänsyn till detta ändamål, och följaktligen kan en av annat användningssätt
betingad värdestegring av härovan beskrivet eller därmed jämförligt
slag icke ifrågakomma för ett vattenfall. Härav lärer följa att grundsatsen
vid bestämmandet av ersättningen för ett exproprierat vattenfall bör vara,
att fallets hela värde utan avdrag skall ersättas. Härvid förutsättes givetvis
att med »värde» avses det efter objektiva grunder bestämda värdet. Om
ersättande av ett monopolistiskt övervärde kan sålunda ej vara tal.

Ytterligare vill kommittén erinra om att vattenlagens regler rörande ersättning
för vattenkraft äro enhetliga, i det att stadgandena om gottgörelse
i form av ersättningskraft analogivis ha tillämpning jämväl på penningersättning.
Någon anledning till ändring av de allmänna bestämmelserna
om ersättningskraft synes ej föreligga, och sådan ändring torde ej heller
från något håll ha påkallats. Vid detta förhållande torde ej heller reglerna
för penningersättning i princip böra rubbas.

Om man alltså intager den principiella ståndpunkten, att vattenkraftens
värde i dess helhet skall ersättas, återstår spörsmålet, huruvida den nuvarande
formuleringen, att penningersättning skall motsvara »fulla värdet»,
kan vara ägnad att föranleda sådan ersättnings bestämmande i överkant.
Markutredningens i detta sammanhang framställda anmärkning må ha sitt
berättigande i fråga om ersättningar av det slag, markutredningen avser.
I praxis hos de domstolar, vilka handlägga vattenmål, torde dock en ten -

43

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

dens sådan som den hos expropriationsnämnderna spårade knappast ha
framträtt. Domstolarna synas tvärtom bemöda sig om att finna — såsom
markutredningen uttrycker det — ett skäligt värde. Att domstolarna i sin
värdering låtit monopolistiska eller eljest tydliga överpriser vid kända frivilliga
överlåtelser inverka på sitt bedömande synes direkt motsägas av de
upplysningar som föreligga om domar såväl i underrätterna som i högsta
instans. Det torde f. ö. — i betraktande av fastheten i reglerna för vattenkraftens
värdering — knappast finnas nämnvärt utrymme för sådan inverkan.
För rättstillämpningen i vattenmål lärer fördenskull vara av föga betydelse,
om principen, alt vattenkraftens hela värde skall ersättas, uttryckes
såsom nu med att kraften skall ersättas fullt, eller om en försiktigare formulering
väljes.

Det kan möjligen diskuteras, huruvida fulla skäl finnas för att bibehålla
vattenlagens från expropriationslagen avvikande regel, att vattenkraft under
vissa förutsättningar skall ersättas med 50 % förhöjning. Detta stadgande
berör emellertid ej blott vattenkraften utan är en genomgående regel
i vattenlagen. Det torde därför ej vara befogat att i förevarande begränsade
sammanhang överväga någon ändring på denna punkt, detta så mycket
mindre som veterligen ej något önskemål uti ifrågakomna hänseende framställts.

Med åberopande av vad sålunda anförts anser kommittén skäl ej föreligga
till ändring i vad nu gäller beträffande bestämmandet av ersättning för
jämlikt vattenlagen ianspråktagen vattenkraft.

Kommittén behandlar vidare frågan huruvida enbart ett utvidgande av
expropriationsmöjligheten i antydd riktning skulle kunna anses vara en
tillfyllestgörande åtgärd mot spekulation i vattenkraft. I betänkandet anföres
härom:

Den i det föregående nämnda expropriationsrätten avser ju de fall, där
nödig vattenkraft icke frivilligt kan förvärvas. Expropriation är emellertid
ett ganska omständligt förfarande, vartill kommer att det i varje särskilt
fall "kan vara ovisst, huruvida expropriation över huvud taget blir beviljad.
Det är därför att förvänta, att kraftproducenterna mången gång föredraga
att söka täcka sina kraftbehov genom frivilliga förvärv, även om de därvid
betingade priserna bli något högre än som vid expropriation skulle ha
bestämts. Det föreligger därför en viss risk för att frivilliga förvärv skola
ske till överpriser av spekulationskaraktär. Ett effektivt medel häremot
skulle en fortsatt priskontroll innebära. I direktiven ha uttalats farhågor
för att en bestående priskontroll skulle vara förenad med vissa olägenheter.
Efter vad som kunnat utrönas har emellertid under den tid priskontrollen
tillämpats det administrativa handhavandet av densamma skett
ganska friktionsfritt. Vad angår bedömandet i och för sig av de betingade
priserna har detta givetvis----stundom varit förenat med en del svå righeter.

Dessa torde dock ej ha varit större än de med värdering vid expropriation
förknippade, snarare måhända mindre, eftersom priskontrollen
ej avser att åsätta kraften bestämt pris utan blott att pröva, huruvida betingat
pris är oskäligt eller ej. Sammanfattningsvis synes kunna uttalas,
att olägenheterna vid priskontrollen ej äro större, än att de stå i fullt rimligt
förhållande till de fördelar, som med kontrollen vinnes.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Kommittén förklarar sig på de anförda skälen anse att, om en vidgad
expropriationsrätt skulle införas, priskontrollen borde — i varje fall t. v.
— bibehållas såsom ett komplement till denna rätt.

Kommittén har till förnyat övervägande upptagit det av 1942 års sakkunniga
framställda förslaget om vissa skärpningar i kommunalskattelagen
och därom anfört att en skärpning i den av de sakkunniga angivna riktningen
kunde ha en viss betydelse som fullständigande åtgärd. Denna betydelse
syntes dock minskas, om expropriationsrätten utvidgades på sätt förut
nämnts och därjämte priskontrollen bibehölles. 1944 års allmänna skattekommitté
vore sysselsatt med en översyn av bl. a. bestämmelserna om realisationsvinstbeskattning.
Denna kommitté hade uppmärksammat det av
1942 års sakkunniga framlagda förslaget i nu förevarande del. Skattekommitténs
förslag i fråga om realisationsvinstbeskattningen vore att förvänta
inom en jämförelsevis snar framtid. Någon nämnvärd olägenhet av att låta
spörsmålet om införande av skärpta bestämmelser rörande realisationsvinstbeskattning
beträffande vattenkraft anstå till dess detsamma upptoges
i samband med nyssnämnda allmänna översyn syntes ej vara att befara.
Kommittén hade därför ansett sig ej böra framlägga något förslag i förevarande
hänseende.

Kommittén har även till behandling upptagit en annan lösning av förevarande
spörsmål, nämligen att på en gång draga de mera betydande outbyggda
strömfallen ur marknaden. Kommittén anmärker, att detta knappast
skulle kunna ske på annat sätt än genom ett överförande i statens hand
av ontbyggda strömfall, till vilken kategori måhända kunde hänföras jämväl
sådana fallsträckor, som ur rationell synpunkt borde bilda en utbyggnadsenhet
och till någon oväsentlig del redan vore bebyggda med mindre anläggningar.
Kommittén yttrar vidare, bl. a.:

Ett överförande av angiven art skulle omfatta--— sådana ström fall

av betydenhet, som efter vad nu kan bedömas böra utbyggas inom en
med någon säkerhet överskådlig framtid och beträffande vilka ej särskilda
skäl tala mot ett förstatligande.---

Vad först angår de på icke-fast hand varande strömfallen av betydelse,
synes till en början vara klart, att — om man väljer det förevarande alternativet
— alla på spekulativ hand varande fall borde bli föremål för förstatligande.
Någon större tvekan om förstatligande jämväl av övriga på
icke-fast hand — dvs. huvudsakligen hos den jordbruksidkande befolkningen
— befintliga fall borde ej heller föreligga med hänsyn till risken
för att sådana fall kunde komma i spekulativ hand. Vidkommande åter de
fall, vilka betecknas såsom varande på fast hand, är frågan mera komplicerad.
I den mån ägaren av ett outbyggt strömfall avser att framdeles utbygga
detta för täckande av de kraftbehovsökningar som rimligen kunna
beräknas uppkomma för honom i egen industri eller distributionsrörelse,
förefaller det obilligt att beröva honom denna kraftreserv. Faran för att han
skall använda sådan krafttillgång i spekulationssyfte synes ock vara jämförelsevis
ringa.----Det förekommer emellertid ej alltför sällan, att

enskilda företagare, vilka för eget behov eller för distribution producera

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kraft, och vilkas strömfall därför formellt betecknas såsom på fast hand
varande, förvärvat råkraft långt utöver vad de kunna beräknas någonsin
komma att få behov av själva. Risk för spekulation i sådan överskottskraft
kan onekligen föreligga. Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke
vid ett engångsförstatligande jämväl sådan formellt på fast hand varande
outbyggd kraft, som uppenbarligen ej kommer att tagas i anspråk för täckande
av ägarens överskådliga behov, borde överföras i statens hand.

Vad angår det praktiska genomförandet av ett förstatligande i angiven
omfattning borde det väl närmast ankomma på vattenfallsstyrelsen att verkställa
en inventering av de outbyggda vattenkrafttillgångarna samt upprätta
en förteckning å de fall och fallandelar, som enligt angivna riktlinjer skulle
ifrågakomma till förstatligande. Denna utredning kunde läggas till grund
för framställning av Kungl. Maj :t till riksdagen om rätt för kronan att
expropriera de ifrågavarande strömfallen. Någon lagändring skulle ej behövas,
utan skulle riksdagen genom direkt beslut medgiva den begärda expropriationsrätten.
I beslutet kunde lämpligen åt Kungl. Maj :t överlämnas att
föreskriva de villkor med avseende å respektive strömfalls utnyttjande, som
från allmän synpunkt funnes lämpliga.

Då redan enligt 1 kap. 14 § i dess nuvarande lydelse finnes möjlighet
för kronan att expropriera utbyggnadsmogna strömfall, skulle den nya expropriationsrätt,
som med riksdagens medgivande kunde skapas, blott behöva
omfatta strömfall, vilka ännu ej nått mognad.

Ett på nu antytt sätt anordnat engångsöverförande i statens hand av outbyggd
vattenkraft skulle onekligen verka som ett kraftigt medel mot vattenkraftspekulationen.
Huvudparten av de strömfall, i vilka spekulation eljest
kan befaras, skulle sålunda helt undandragas spekulanternas verksamhet.
Beträffande frågan, huruvida intresset av planmässighet — ur den allmänna
kraftförsörjningens synpunkt — i utbyggnaden av våra återstående vattenkrafttillgångar
tillgodoses genom en sådan åtgärd eller ej, synas däremot
delade meningar råda. Å ena sidan har den uppfattningen framförts, att en
sund och rationell utveckling av vår kraftproduktion säkrast skulle åstadkommas,
om kraftkällorna väsentligen lades i statens hand. Å andra sidan
har det gjorts gällande, att konsumenternas intressen bäst främjades, om
kraftindustrien finge utvecklas i fri konkurrens mellan staten, kommuner
och enskilda företag.

Vad angår förhållandet till enskild rätt torde ovedersägligen ett i angiven
omfattning genomfört förstatligande av outbyggda strömfall innebära ett
kraftigt ingrepp i sagda rätt. Den invändningen torde från enskilt håll framställas,
att de allmänna intressen, vilka åberopas som skäl för ett förstatligande,
ej kunna anses vara av tillräcklig styrka för att göra ett sådant
ingrepp påkallat, samt att följaktligen ingreppet ej låter sig förena med
allmänna grundsatser i vår vattenrätt.

I och för sig torde redan under nuvarande förhållanden de allmänna
intressen, om vilka här är fråga, väga tyngre än motstående enskilda intressen.
Det är dessutom att förvänta, att sagda allmänna intressen i framtiden
komma att bli än starkare. Detta förhållande enbart medför dock ej,
att nu ifrågavarande åtgärd bör vidtagas. Den bör ej tillgripas med mindre
det åsyftade målet ej kan nås genom åtgärder, som mindre hårt påverka
den enskildes rätt. Man föranledes därför till cn jämförelse mellan de två
utvägar, som stå till buds, nämligen å ena sidan engångsexpropriationen
och å andra sidan den i det föregående omförmälda utvidgningen av den i
1 kap. 14 $ vattenlagen givna expropriationsrätten i förening med priskontroll
å frivilliga överlåtelser.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Vad då först engångsexpropriationen beträffar, kan det ifrågasättas,
huruvida all spekulation skulle uteslutas ens genom denna åtgärd. Det
torde väl till en början kunna förutsättas, att av praktiska skäl en del
strömfall såsom varande av mindre betydelse komma att lämnas utanför
expropriationen. I sådana strömfall skulle, om andra åtgärder ej
vidtoges, spekulation fortfarande kunna förekomma. Denna spekulationsrisk
bör dock kanske betecknas som så obetydlig, att man kan bortse därifrån-
och f. ö. torde man knappast kunna tänka sig någon praktiskt möjlig
åtgärd, som ej lämnar åtminstone något utrymme åt "spekulationen. Däremot
synes hänsyn böra tagas till att det med bestämmandet av expropriationens
omfattning förenade bedömandet av den framtida utvecklingen under
så lång tid, som ett engångsbeslut förutsätter, torde bli vanskligt på
grund av att åtskilliga faktorer ej låta sig med säkerhet bestämmas. Uteslutas
kan därför icke möjligheten av ett felbedömande antingen i den riktningen,
att för många strömfall medtagas i expropriationen, eller i så måtto,
att för få inbegripas under denna. I förra fallet företages onödigtvis ett
kraftigt ingrepp i enskild rätt, och i senare fallet nödgas man kanske komplettera
den ursprungliga expropriationen med en ny expropriation.

Det sa att säga kombinerade alternativet med utvidgning av expropriationsrätten
jämte priskontroll tager däremot ej från början ställning till
fragan, huruvida allmänna intressen kräva ett strömfalls ianspråktagande,
utan överlämnar detta spörsmål till prövning framdeles i varje särskilt
fall samt ger därvid medel såväl till tvångsförvärv, då de allmänna intressena
det kräva, som till kontroll av de frivilliga överlåtelserna. Enligt
detta alternativ erbjudes möjligheten till expropriation i en ständigt tilllämplig
lagbestämmelse. Det föreligger sålunda ej något nödtvång att på
en gång slutgiltigt bestämma, vilka strömfall som böra exproprieras, och
att sålunda fälla ett avgörande jämväl om fall, som kunna tänkas bli utbyggnadsmogna
först i en ganska avlägsen framtid, om vilken kanske stor
osäkerhet råder. I stället kan expropriationen ske etappvis, så att varje
gang medtagas blott sadana strömfall, som bedömas bli utbyggnndsmogna
inom en meia begränsad tidrymd. Med en sådan uppdelning av expropriationsgången
erhållas bättre förutsättningar att på ett tillförlitligt sätt bedöma
strömfallen, eftersom naturligen osäkerhetsmomenten bli mindre
framträdande, om man vid beräkningarna håller sig inom en jämförelsevis
näraliggande och därför överskådlig tid. Hur lång denna tid bör utmätas
kan vara tveksamt och blir väl främst beroende på omständigheterna i varje
särskilt fall, men viss ledning torde även kunna hämtas från de tider, som
bruka omspännas av statliga, och andra långsiktsprognoser. Att expropriationen
sker successivt, allteftersom det blir möjligt att med någon säkerhet
bedöma kraftsituationen, torde verka främjande på en organisk och rationell
utveckling av vår kraftindustri. Förfarandet innebär också en viss garanti
för att ingrepp i den enskilda rätten icke sker annat än då de allmänna
intressena verkligen påkalla sådant ingrepp.

De i det kombinerade alternativet förutsatta stadgandena skulle sannolikt
utova verkan genom sin blotta tillvaro, i det att vetskapen om stadgandena
skulle minska lockelsen till spekulation och sålunda i viss mån
förmå den enskilde att handla i sagda bestämmelsers anda, utan att dessa
behövde träda i tillämpning. I detta sammanhang må hänvisas till de verkningar,
som kontrollagen haft. En lagstiftning enligt detta alternativ skulle
in. a. o. ha en uppfostrande verkan, något som torde böra betecknas som
en ej obetydlig fördel.

Invändas kan, att engångsexpropriationen — ifråga om de av densamma
omfattade strömfallen — skulle sätta en definitiv spärr för spe -

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

kulationen i vattenkraft och att man, genom att taga kretsen av de utav
sådan expropriation omfattade fallen tillräckligt vid, skulle kunna i stort
sett eliminera all vattenkraftspekulation, under det att det andra alternativet
— på grund av omöjligheten att i varje detalj övervaka kraftmarknaden
— skulle kvarlämna vissa möjligheter för spekulationen. Med hänsyn
till den uppmärksamhet som numera ägnas vattenkraftspekulationen,
och till den kännedom om lagbestämmelserna i ämnet, vilken väl kommer
att spridas bland alla, som ha med hithörande förhållanden att göra,
torde det emellertid med fog kunna antagas, att även med det sistnämnda
alternativet fallen av vattenkraftspekulation skulle bli jämförelsevis tunnsådda
och knappast beröra andra strömfall än smärre sådana utan nämnvärd
betydelse ur allmän synpunkt. Det torde för övrigt vara troligt, att
de flesta sådana strömfall skulle lämnas utanför jämväl den ifrågasatta
engångsexpropriationen.

Kommittén anmärker slutligen, att expropriationsmöjligheten enligt det
kombinerade alternativet skulle begränsas blott såtillvida, att vissa av allmänna
intressen betingade förutsättningar måste föreligga. Därest Kungl.
Maj :t skulle konstatera förhandenvaron av sådana förutsättningar för överförande
på en gång av ett större antal strömfall i statlig ägo, stode det sålunda
även enligt detta alternativ staten öppet att söka expropriation av
dessa strömfall. Det vore alltså möjligt att enligt detta alternativ erhålla
en expropriationsrätt av i stort sett samma omfattning som den vid en
engångsexpropriation förutsatta.

På de anförda grunderna avvisar kommittén den nu behandlade alternativa
lösningen.

Härutöver har kommittén — i anslutning till ett av 1942 års sakkunniga
berört alternativ, avseende införande av rätt att övertaga förvärv av vattenkraft
— undersökt, huruvida i spekulationsförebyggande syfte icke borde
införas en kronans förköpsrätt till vattenkraft. Även detta alternativ har
emellertid av kommittén avvisats. Härutinnan må hänvisas till betänkandet
(s. 93—99).

Vid övervägande av de föreliggande omständigheterna har kommittén
som nämnt stannat vid att föreslå dels vissa ändringar i vattenlagen, innebärande
utvidgning av den i nämnda lag f. n. givna expropriationsrätten,
dels ock förlängning av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

I fråga om det senare förslaget är kommittén enhällig. Vidkommande
förslaget om ändringar i vattenlagen ha däremot särskilda yttranden avgivits
dels av herrar Jacobsson och Upmark gemensamt, dels ock av herr
Pettersson.

Herrar Jacobsson och Upmark förklara sig anse, att den förslagna ingripande
utökningen av expropriationsrätten icke vore erforderlig med hänsyn
till vare sig konkurrens- eller spekulationsmomentet. En sådan lagstiftning
skulle dessutom innebära mycket allvarliga olägenheter. Sålunda
skulle — med hänsyn till den förmånliga ställning i bcvisningshänscende
som del statliga kraftföretaget hade i förhållande till kommunala

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

och enskilda kraftföretagare — det kunna inträffa, att det stora flertalet
av de ur utbyggnadssynpunkt gynnsammaste strömfallen komme att överföras
i statens ägo. Härigenom skulle kommunala och enskilda kraftföretag
bli hänvisade till att vid en viss tidpunkt, måhända många år efter
expropriationernas fullbordande, behöva utbygga lågvärdiga vattenfall, medan
staten samtidigt besutte högvärdiga outbyggda vattenfall. En sådan
situation skulle innebära en motsägelse till kravet på planmässighet.

I samma yttrande tillägges, att en med planmässighetens krav överensstämmande
utbyggnadsordning strömfallen emellan syntes kunna även
framdeles vidmakthållas med hittills gällande lagstiftning.

Herr Pettersson har beträffande vissa detaljer i förslaget framställt
erinringar varom i det följande närmare förmäles.

I kommitténs förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen har
såsom förutsättning för expropriationsrätt till visst strömfall upptagits, att
det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga
utveckling finnes nödigt, att strömfallet tages i anspråk. Beträffande
innebörden av denna förutsättning anföres i betänkandet:

Givet är, att ett så kraftigt ingrepp i enskild rätt som expropriation icke
kan medgivas i varje fall, då ett strömfall behöves för visst i och för sig
planmässigt utbyggnadsprogram. Frågan om planmässigheten bör, såsom
i förarbetena till 1945 års lagändringar framhölls, bedömas med hänsyn
till den allmänna kraftförsörjningen i riket. För att en kraftproducent skall
kunna erhålla expropriationsrätt erfordras alltså, att hans kraftalstring
är av sådan omfattning eller tjänar sådana ändamål, att tillgodoseendet av
dess planmässiga utveckling kan anses ha väsentlig betydelse för det allmänna.

Kommittén berör särskilt det förhållandet att den föreslagna lagtexten
icke innehåller något uttryckligt stadgande svarande mot den nuvarande
bestämmelsen, att expropriation ej må tillåtas, om den, som råder över vattenkraften
i fallet, kan förväntas själv komma att utan avsevärt dröjsmål
utnyttja fallet på ändamålsenligt sätt.

Härom heter det:

Enligt kommitténs mening ligger---i den föreslagna formuleringen

av expropriationsförutsättningen en viss motsvarighet till den nu gällande
bestämmelsen. Om vid prövning av en expropriationsansökan det kan förutsättas,
att den som råder över vattenkraften i strömfallet kommer att utan
uppskov själv ändamålsenligt utbygga detta, torde det nämligen i allmänhet
knappast kunna sägas att det ur allmän synpunkt är erforderligt att
expropriera fallet. Den i detta uttagbara kraftmängden kommer ju utan
expropriationssökandens åtgörande kraftförsörjningen till godo. Måhända
kan det någon gång förekomma att allmänna intressen påkalla expropriation,
trots att den över vattenkraften rådande är beredd att själv verkställa
utbyggnad. Att för sådan händelse ej ha möjligheten till expropriation stängd
synes vara att betrakta som en fördel.

Kommittén betonar att expropriationsmöjligheten naturligen komme att
utnyttjas främst beträffande outbyggda strömfall. Expropriation av andra

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

fall förefölle i regel icke korama i fråga annat än då en fallsträcka, vilken
ur synpunkten av planmässighet funnes böra tillgodogöras såsom en utbyggnadsenhet,
delvis vore bebyggd med en eller flera mindre anläggningar.
Helt syntes man dock icke kunna utesluta möjligheten av att även i fråga
om ett helt utbyggt strömfall ur allmän synpunkt kunde föreligga så starka
skäl för expropriation, att sådan borde tillåtas. Då en fallsträcka vore i sin
helhet bebyggd men på ett icke ändamålsenligt sätt, kunde sålunda allmänna
intressen påkalla fallsträckans ianspråktagande för en mera rationell
utbyggnad. På dessa grunder hade i lagförslaget ej gjorts någon åtskillnad
mellan utbyggda och outbyggda strömfall. Kommittén förutsatte
emellertid, att expropriation av helt utbyggda strömfall komme att beviljas
blott då synnerliga skäl talade därför.

Kommitténs förslag innehåller ej någon bestämmelse om inskränkning
i kretsen av de expropriationsberättigade. Sålunda skall expropriationsrätt
tillkomma såväl statliga som kommunala och enskilda företagare. Kommittén
anmärker härom:

Framhållas må i detta sammanhang, att det vid den praktiska tillämpningen
av expropriationsbestämmelserna med all sannolikhet kommer att
visa sig, att expropriationsmedgivande i regel kommer att lämnas, förutom
stat eller kommun, endast sådant enskilt företag, vari stat eller kommun
äger ett väsentligt intresse. Detta beror emellertid på att de allmänna intressena
främst representeras av stat och kommun och bör ej tagas till intäkt
för att beröva de enskilda företagen i mera inskränkt bemärkelse möjligheten
att erhålla expropriation i sådana — visserligen kanske sällsynta
— fall, då de nämnda intressena påkalla det.

Kommittén har funnit expropriationsrätten böra bestämmas så, att expropriation
kan ske antingen av strömfallet med äganderätt eller ock av
enbart rätten att tillgodogöra strömfallet. I överensstämmelse härmed har
i förslaget till lagtext sammanfattande angivits att expropriationsförfarandet
skall gälla rätt att taga visst strömfall i anspråk. I betänkandet framhålles,
att expropriation med äganderätt borde ifrågakomma blott då så
funnes nödigt, och att i förordnande om sådan expropriation inskränkande
föreskrifter i erforderlig omfattning borde givas, så att expropriaten exempelvis
bibehölles vid rätten till fiske. Beträffande vad kommittén i övrigt anfört
i fråga om innebörden av expropriationsmedgivandet må hänvisas till
framställningen i betänkandet s. 102—106.

Vidkommande förfarandet i expropriationsärendet gör kommittén vissa
påpekanden. Jämväl härutinnan hänvisas till betänkandet (s. 107_108).

Enligt kommitténs förslag skall exproprianten inom ett år från expropriationsförordnandet
hos vattendomstolen söka fastställande av expropriationser
sättningen.

Allmänt yttras i betänkandet:

I mål om medgivande enligt 2 kap. till strömfalls bebyggande prövas
även frågan om ersättning för ianspråktagen vattenkraft m. m. Med de
nuvarande bestämmelserna, enligt vilka fristen för ingivande till vattendomstolen
av ansökan om sådant medgivande är ganska kort, innebär det
4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 245.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

för strömf all sägaren ingen nämnvärd olägenhet, att frågan om expropriations
er sättning en ej prövas i omedelbar anslutning till expropriationsförordnandet
utan först i samband med behandlingen av ansökningen om tillstånd
enligt 2 kap.

Helt annan blir fallägarens situation, om expropriationsmöjligheten
utsträckes jämväl till strömfall, som äro avsedda att tillgodogöras först
framdeles. I fråga om dylika strömfall kan nämligen en avsevärd tid förflyta
mellan expropriationsförordnandet och behandlingen av frågan om
^byggnadstillstånd.---

Att en strömfallsägare skall nödgas avstå från att förfoga över sitt strömfall
och sedan kanske behöva vänta åtskilliga år, innan frågan om ersättning
för avståendet blir avgjord, kan uppenbarligen ej ifrågakomma. Det
synes därför nödigt att, såvitt angår de strömfall, vilkas utbyggnad ej är
aktuell, och beträffande vilka därför ansökan om medgivande enligt 2 kap.
finnes böra anstå, bereda möjlighet till ersättningsfrågans prövning i anslutning
till expropriationsförordnandet.

På skäl, som i betänkandet närmare angivas (s. 109), föreslår kommittén,
att prövningen av ersättningsfrågan skall tillkomma vattendomstolen,
och att handläggningen skall ske i den för ansökningsmål stadgade ordningen.
Kommittén anmärker, att fristen för en framställning om enbart
prövning av ersättningsfrågan nog i och för sig utan olägenhet skulle kunna
göras kortare än ett år, men att denna frist kunde vara motiverad av önskvärdheten
för exproprianten att — när fråga vore om strömfall, vilkas bebyggande
stode nära — kunna få frågorna om ersättning och ^byggnadstillstånd
prövade i ett sammanhang och sålunda slippa en dubbel domstolsprocedur.

Därest framställning om bestämmande av expropriationsersättning icke
göres inom den stadgade fristen, skall enligt förslaget expropriationsförordnandet
vara förfallet, och nytt förordnande med avseende å strömfallet
må ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Denna föreskrift
motsvarar vad nu gäller. Kommittén anmärker, att det icke ansetts
erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva att expropriationsrätten
likaledes upphörde, därest framställningen återkallades eller jämlikt It
kap. 29 § andra stycket förklarades förfallen.

Nuvarande föreskrift om påföljd av uraktlåtenhet att gälda fastställd
expropriationsersättning föreslås av kommittén fortfarande skola gälla. I
motsats till vad nu är stadgat upptager däremot förslaget inga bestämmelser
om att medgivande enligt 2 kap. skall sökas inom viss tid eller om
att expropriationsförordnandet skall vara förfallet vid försummande av
sådan ansökan, vid uteblivande av medgivande som nyss sagts eller vid
underlåtenhet att inom förelagd tid fullborda medgiven utbyggnad. Kommittén
anmärker härom, att, såsom expropriationsförutsättningen i förslaget
utformats, tiden för fallets tillgodogörande ej finge avgörande betydelse
vid prövningen av frågan, huruvida expropriationen skulle medgivas. Vid
detta förhållande syntes icke föreligga tillräckliga skäl att låta den omständigheten,
att tillgodogörande av exproprierat strömfall ej skedde så

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

tidigt, som från början förutsatts, för exproprianten medföra en så allvarlig
påföljd som expropriationsrättens upphörande.

Kommitténs förslag innehåller även bestämmelse, att ersättningstagaren
skall äga påkalla anstånd med ersättningens fastställande till dess medgivande
enligt 2 kap. lämnas, men att utan hinder härav ersättningsfrågan,
sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandets meddelande, skall
upptagas till avgörande, om ersättning sgivaren det begär.

Kommittén motiverar sitt förslag härom med att expropriaten — särskilt
då han hade sitt strömfall till någon del utbyggt —- stundom kunde
finna med sin fördel förenligt att låta ersättningsfrågans avgörande
anstå. I betänkandet tillägges att den föreslagna bestämmelsen icke innebure
något eftergivande av föreskriften, att ansökan om ersättningens fastställande
skulle göras inom ett år från förordnandets meddelande. I praktiken
skulle nog förfaringssättet bli, att expropriaten i sitt yttrande över
ansökningen påkallade anstånd, och att vattendomstolen därefter förklarade
ansökningen vilande. Målets återupptagande bleve därefter beroende på
anmälan av part eller, om sådan anmälan ej gjordes, på anhängiggörandet
av målet om tillstånd enligt 2 kap.

Herr Pettersson är i fråga om den föreslagna tidsbegränsningen fem år
skiljaktig och föreslår för sin del en tid av tio år.

Kommittén föreslår att i fråga om strömfall, som tages i anspråk jämlikt

1 kap. 14 §, nuvarande bestämmelser om ersättning i kraft bibehållas för
det fall, att ersättningsfrågan avgöres i samband med att medgivande enligt

2 kap. lämnas, samt att i övrigt ersättningen skall utgå i pengar, därest
icke stadgandet i 9 kap. 1 § andra stycket till annat föranleder. Kommitténs
överväganden i detta sammanhang redovisas i betänkandet på följande
sätt.

De — synpunkter, vilka 1942 års sakkunniga anlade på spörsmå let,

i vilken omfattning ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § ianspråktagen
vattenkraft borde bestämmas att utgå medelst kraftöverföring, hänförde
sig visserligen till den av nämnda sakkunniga föreslagna mera begränsade
expropriationsrätten. Emellertid synas de av de sakkunniga framförda synpunkterna
vara ägnade att tjäna till ledning även vid bedömandet, om och
i vilken män ersättning i form av kraft bör ifrågakomma jämväl vid den
av kommittén föreslagna utvidgade expropriationen. Kommittén ansluter
sig i princip till den ståndpunkt, åt vilken 1942 års sakkunniga givit uttryck.
Enligt kommitténs mening bör sålunda ersättningen utgå medelst
kraftöverföring under de förutsättningar, vilka upptagas i 9 kap. 13 § andra
stycket i dess gällande lydelse, samt avsteg från denna princip göras allenast
i den mån sådan naturligen påkallas av expropriationsrättens nu föreslagna
utformning.

Vid prövningen av frågan från de nu angivna utgångspunkterna har
kommittén funnit den avgörande omständigheten vara, huruvida ersättningens
fastställande sker i anslutning till medgivande enligt 2 kap till
strömfallets bebyggande eller utan sådant samband.

Prövas ersättningsfrågan samtidigt med all utbyggnadstillstånd lämnas,
föreligger ingen svårighet alt bestämma ersättningen i kraft. Fullständig

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

utredning föreligger då om alla de omständigheter, vilka i sammanhanget
äga betydelse, och ett tillförlitligt bedömande kan sålunda ske. Det förhållandet,
att själva upplåtandet av expropriationsrätten skett kanske åtskilliga
år tidigare, synes sakna betydelse i det nu förevarande sammanhanget.
Att nämnda rätt upplåtits i förväg har ju, såsom i annat sammanhang
framhållits, betingats uteslutande av expropriantens intresse att försäkra
sig om det ifrågavarande strömfallet och bör i och för sig ej inverka på de
grunder, efter vilka valet mellan olika ersättningsformer skall träffas.

Då frågan om gottgörelse för strömfall, som tages i anspråk jämlikt 1
kap. 14 §, avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets
bebyggande lämnas, synes sålunda ersättningen böra utgå i kraft under
samma förutsättningar, som nu gälla.

För den händelse åter, att ersättningsfrågan prövas självständigt, ligger
saken annorlunda till. Sådan prövning kan ofta ske lång tid innan bebyggandet
blir aktuellt. Rent praktiskt skulle det kunna vara förenat med
avsevärda olägenheter för exproprianten att utan samband med bebyggande
av strömfallet vidtaga särskilda anordningar för kraftleverans. I fråga
om outbyggd vattenkraft skulle det även kunna sägas att, då det är
fråga om ett strömfall, vars bebyggande ej är aktuellt, det synes mindre
betänkligt att betaga fallägaren rätten till ersättning i kraft, än om gottgörelsen
skall bestämmas i samband med ^byggnadstillstånd. Dessutom
finnes ju, såsom i det föregående påpekats, enligt förslaget möjlighet för
fallägaren att viss tid hålla ersättningsfrågan svävande och, där fråga är
om utbyggd vattenkraft, under denna tid fortfara att utnyttja kraften. Härvid
må erinras om---möjligheten till överenskommelse med expro prianten.

Slutligen må anmärkas, att vattenlagens bestämmelser om ersättningskraft
anknyta till bebyggandet av strömfallet och svårligen låta sig
anpassas till en ersättningskraft, vilken saknar sådan anknytning.

Kommittén anser därför alt, då ersättningsfrågan prövas självständigt,
annan ersättning än i pengar icke bör ifrågakomma.

Möjligen skulle man kunna tänka sig den lösningen, att i ersättningsmålet
gottgörelsen bestämdes i pengar, och att fallägaren berättigades att
i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. påkalla ersättning i kraft mot
restitution helt eller delvis av den förut utdömda penningersättningen.
Detta synes emellertid vara att göra saken onödigt komplicerad, eftersom
det väl kan antagas, att, sedan fallet utbyggts, ersättningstagaren skall
kunna i vanlig ordning abonnera på kraft hos utbyggaren.

Herr Pettersson ifrågasätter i sitt särskilda yttrande, huruvida de svårigheter,
vilka skulle yppa sig vid ett förfarande efter den i sista stycket
angivna linjen, verkligen skulle behöva bli så stora. Han anför härom:

Tänkbart är, att svårigheterna ej skulle bli större än att de stå i rimligt
förhållande till den väsentliga fördel, som vinnes, nämligen att strömfallsägaren
erhåller samma möjlighet att få sin ersättning utdömd i kraft, som
han skulle ha haft vid samtidig prövning av ersättnings- och tillståndsfrågorna.
På grund härav vill jag som min uppfattning framföra att det synes
önskvärt, att vid utformandet av blivande lagstiftning på förevarande område
lämpligheten och framkomligheten av en lösning enligt vad nu sagts
blir föremål för en mera ingående utredning. I

I det av kommittén upprättade förslaget till lag om ändring i vissa delar
av vattenlagen ha de grundläggande bestämmelserna om skyldighet att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

53

strömfall tagas i anspråk av annan liksom hittills upptagits i 1 kap. 14 §. I
enlighet med det anförda stadgas uli paragrafens första stycke att, där det
från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraf tförsörj ningens planmässiga
utveckling finnes erforderligt, Konungen på ansökan äger förordna, att visst
strömfall må tagas i anspråk mot ersättning som i 9 kap. skils; dock att ej
på grund av vad nu sagts rätt till vattenkraft, som tillkommer kronan, utan
riksdagens medgivande må upplåtas åt annan. Vid meddelande av förordnande
äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets utnyttjande,
som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

I paragrafens andra och tredje stycken upptagna bestämmelser skola enligt
förslaget fortfarande äga giltighet.

Första meningen i fjärde stycket har också av kommittén lämnats oförändrad.
I övrigt skall jämlikt detta stycke gälla att den som innehar rätt
på grund av förordnande enligt första stycket, inom ett år från det förordnandet
meddelades skall hos vattendomstolen söka fastställande av ersättning,
som ovan sägs. Underlåtes detta, förfaller förordnandet, och nytt
förordnande med avseende å fallet må ej utan synnerliga skäl meddelas inom
tio år därefter. Samma lag vare, om i pengar bestämd ersättning ej guldits
inom tre månader från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som
vunnit laga kraft, såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren
tagits i besittning utan att ersättningen guldits.

Som femte stycke har till paragrafen fogats föreskrift att med ersättningens
bestämmande må på framställning av den ersättningsberättigade anstå
till dess medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas. Utan
hinder därav skall dock, sedan fem år förflutit från det förordnande enligt
första stycket meddelades, ersättningsfrågan upptagas till avgörande, om den
ersättningsskyldige det begär.

Bestämmelsen i 9 kap. 5 § har kompletterats, så att vad där stadgas om
rätt att påfordra lösen av mark, som varder onyttig för ägaren eller vid
vars begagnande synnerligt men uppkommer, skall äga tillämpning jämväl
på mark hörande till strömfall, som tagits i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

Till 9 kap. 12 § har lagts ett andra stycke, varigenom paragrafens nuvarande
bestämmelser om nedlagd kostnads ersättningsgillhet erhålla motsvarande
tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning skett av
ansökan om förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket.

I andra stycket av 9 kap. 13 § har föreslagits ändring innebärande att
bestämmelserna där om ersättning medelst kraftöverföring, då strömfall
tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, skola gälla endast om ersättningsfrågan
avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande
lämnas.

Ill kap. 17 § har i förslaget såsom första punkt under ansökningsmål
upptagits ansökan om fastställande av ersättning för jämlikt 1 kap. 14 §
upplåten rätt till strömfalls ianspråktagande.

I samma kap. 27 § föreslås stadgande att ansökan som nyss nämnts skall
vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning rörande strömfallets läge och

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

beskaffenhet samt innehålla de upplysningar i övrigt som erfordras för ersättningsfrågans
bedömande. Uppgift skall lämnas å de ersättningsbelopp
sökanden förmenar böra utgå.

Härjämte ha i 11 kap. 17, 21, 26, 27, 29, 30, 32, 33, 35—37, 46, 75, 83 och
88 §§ föreslagits ändringar av rent redaktionell innebörd.

I betänkandet föreslås att lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft,
vilken lag gäller t. o. m. den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet t. o. in.
den 30 juni 1953 eller den tidigare dag Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén
förordar vidare att lagen därefter skall förlängas på fem år i sänder, så länge
risk för spekulation i mera betydande omfattning finnes föreligga. Kommittén
anmärker i detta sammanhang, att någon anledning till erinran mot
lagens nuvarande lydelse enligt kommitténs mening icke förelåge.

Utlåtanden över kommitténs förslag.

Över betänkandet jämte därvid fogade lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkollegiet,
lantmäteristyrelsen, kommerskollegiet, samtliga vattenrättsdomare,
länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges
industriförbund, svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen,
riksförbundet landsbygdens folk och svenska stadsförbundet.

Till kommerskollegiets utlåtande ha fogats särskilda yttranden från
Skånes handelskammare, Västergötlands och norra Hallands handelskammare,
handelskamrarna i Karlstad och Gävle, Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har tillika överlämnat yttrande
från Västerbottens läns elektriska förening u. p. a.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenfallsstyrelsen1, lantmäteristyrelsen,
vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
samt länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län.

Vattenfallsstyrelsen anför närmare:

Enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning är det av största vikt, att möjligheterna
till spekulation i en sådan naturtillgång som vattenkraften på ett
effektivt sätt förhindras. Den år 1945 införda expropriationsrätten av »utbyggnadsmogna»
vattenfall har icke visat sig praktiskt tillämpbar och följaktligen
icke haft någon prohibitiv verkan på spekulationen. 1946 års kontrollag
antages visserligen av de sakkunniga ha haft en god verkan ur
prisstegringshindrande synpunkt, men dess fullgoda effektivitet härutinnan
betvivlas och detta säkerligen med rätta icke blott av sakkunnigmajoriteten
utan även av reservanterna herrar Upmark och Jacobsson, som för 1

Vattenfallsstyrelsens tillstyrkan är ej enhällig. Ledamoten av styrelsen direktören Th. Ericsson
har sålunda förklarat sig biträda den mening som kommit till uttryck i det av herrar Jacobsson
och Upmark avgivna särskilda yttrandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

55

utom till denna lagstiftning satt sin lit till en möjligen kommande realisationsvinstbeskattning.
Huruvida de redovisade goda verkningarna av kontrollagen
endast äro en följd av denna eller en följdverkan också av att
bestående lagändringar väntats följa i den provisoriska lagstiftningens
spår, kan icke avgöras. Fråga är väl också om tillräcklig garanti finnes för
att en lagstiftning av kontrollagens natur icke kommer att kunna av fördomsfria
köpare och säljare kringgås. Andra tillräckligt effektiva medel
än av de sakkunniga diskuterade expropriationsmöjligheter och förköpsrätt
torde icke finnas, och av dessa synes den föreslagna expropriationsrätten
vara den av principiella och praktiska skäl mest tilltalande.

Genom införande av en sådan expropriationsrätt tillgodoses även den i
de sakkunnigas direktiv framförda synpunkten, att ett rationellt utnyttjande
av landets återstående vattenkrafttillgångar icke förhindras utan att
vid varje tidpunkt den lämpligaste vattenkraften skall kunna komma till
användning i produktionens tjänst. Den hittillsvarande expropriationsrätten
kan härvidlag icke sägas fylla någon mera betydelsefull mission. Det
omfattande och kostnadskrävande undersökningsarbete, som måste föregå
ett beslut om ett vattenfalls utbyggnad, nödvändiggör, att företagaren
under detta sitt arbete verkligen kan räkna med att vattenfallet får av honom
tillgodogöras, och icke har framför sig ett tidsödande och till utgången
ovisst expropriationsförfarande. Uppenbart är, att en företagare, innan han
inriktar sig på ett sådant vattenfall, ser sig om efter andra utbyggnadsmöjligheter,
även om dessa ur synpunkten av ett planmässigt utnyttjande
av landets vattenkraft bort stå långt tillbaka för det förstnämnda strömfallet.
Annorlunda skulle det förhålla sig, om företagaren i god tid före en
utbyggnad kunde förvärva strömfallet och därmed på allvar inrangera detsamma
i sitt utbyggnadsprogram. Icke blott ur synpunkten av att landets
vattenkrafttillgångar böra bli utbyggda i rätt tid utan jämväl med hänsyn
till planmässig utbyggnad av kraftöverföringssystemen är det nödvändigt,
att tillgängliga utbyggnadsmöjligheter kunna överblickas på tämligen lång
sikt.

Sakkunnigmajoritetens förslag är---så utformat, att ingen änd ring

göres i vattenlagens allmänna grundsats om likställighet för stat, kommun
och enskilda. De sakkunniga hava ock erinrat om ett yttrande i statsrådsprotokollet
av föredragande departementschefen statsrådet Bergqvist
vid behandlingen av 1945 års expropriationslag, vari denne vidkommande
kretsen av expropriationsberättigade uttalade, att det för lagstiftningens
syfte vore utan betydelse, om utbyggnad av det strömfall, varom fråga vore,
ägde rum genom ett statligt, kommunalt eller enskilt företag, samt att det
väsentliga vore, att vattenkraften koinme till nytta. Vattenfallsstyrelsen
delar denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då vattenfallsstyrelsen anser,
att hittillsvarande verksamhetsformer på kraftförsörjningens område
i stort sett verkat befrämjande på tillgodogörandet av landets vattenkrafttillgångar,
bör den ifrågasatta nya lagstiftningen icke erhålla en sådan
tillämpning, att genom densamma tillgodoses enbart statens, kommuners
eller av dessa kontrollerade företags intressen. Lagstiftningen bör med
andra ord främst tjäna ändamålet att gagna ett planmässigt utnyttjande
av landets tillgängliga kraftresurser, antingen detta bäst kan ske genom
företag i allmän eller i enskild regi. Vad som bör eftersträvas är alltså, att
den ännu outbyggda vattenkraften kommer till den för landet nyttigaste
användningen. I och med den nya lagstiftningen bör detta mål kunna uppnås
utan att företagare nödgas att till icke kraftproducerande mellanhänder
erlägga priser, som tillföra dessa helt oförtjänta vinster.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Länsstyrelsen i Värmlands län säger sig förutsätta, att kronan icke utnyttjade
den gynnsamma ställning kronan genom förslaget syntes komma
att få till förfång för kommunala och enskilda kraftföretags berättigade
krav på möjligheter att tid efter annan öka sin krafttillgång.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillägger, att stora svårigheter ofta kunde
möta, när det gällde att avgöra, i vilken utsträckning ett visst kraftverksföretag
borde få taga i anspråk vattenkraft såsom reserv för framtida
behov och vilka krafttillgångar som därvid i första hand borde komma i
fråga. Rättigheten att förordna om expropriation borde därför begagnas
tämligen restriktivt, så att expropriationsmöjligheten tillgrepes endast då
ett klart behov av de till förvärv ifrågasatta krafttillgångarna kunde påvisas.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län finna det tveksamt,
huruvida ett så långt gående ingrepp i den enskilda äganderätten vore
nödvändigt för tillgodoseende av det avsedda syftet. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län vitsordar emellertid angelägenheten av att effektiva åtgärder
vidtoges.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol uttalar att — även om
man ej borde släppa den av kommitténs majoritet omfattade tankegången
ur sikte — det för närvarande syntes föreligga övervägande skäl att låta
frågan om tvångsrätt med hänsyn till framtida utbyggnadsbehov anstå. Såsom
ersättningsbestämmelserna vore utformade i lagförslaget kunde en sådan
tvångsrätt te sig särskilt stötande, om den utövades till förmån för enskilda
kraftintressen.

Stadsförbundets styrelse menar att det — med hänsyn till de konstaterade
goda verkningarna av redan vidtagna åtgärder — ur stadskommunal
synpunkt knappast syntes motiverat att enbart för stävjandet av spekulation
i vattenkraft yrka på att ett så genomgripande förslag som det nu
framlagda omedelbart genomfördes. Den psykologiskt återhållande effekt
på spekulationen som de sakkunniga räknade med att lagändringarnas genomförande
skulle få syntes för övrigt i nästan lika hög grad inställa sig
för det fall att förslaget tills vidare bleve beroende på Kungl. Maj :ts provning.

Kommerskollegiet anser att det — även om naturkraftpriset hade en
jämförelsevis ringa inverkan på priset för elektrisk kraft — ändock vore
ett allmänt intresse att spekulationstendenser icke finge inverka hindrande
på den erforderliga utbyggnaden av landets vattenkrafttillgångar. Den lagstiftning,
som tillskapats under de senaste åren för att avvärja sådana tendenser,
syntes ha haft en gynnsam verkan i detta hänseende, även i fråga
om prissättningen. Vidare syntes betydande olägenheter vara förknippade
med den av kommittén föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Därest
huvudparten av de outbyggda vattenfallen samlades på ett fåtal fasta händer,
skulle sålunda den potentiella konkurrens minskas som inrymdes i
möjligheten för nya företagare att förvärva och utbygga vattenfall. Dessutom
skulle, i högre grad än nu vore förhållandet, möjligheten av expropriation

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

för framtida behov kunna föranleda ägare av outbyggda fall att påskynda
utbyggnaden av dessa för att på så sätt minska risken för expropriation.
Därigenom kunde lagstiftningen indirekt giva upphov till oekonomiska investeringar.
Slutligen vore att framhålla, hurusom svårigheterna i fråga om
bevisning rörande behovet av expropriation för tillgodoseende av kraftförsörjningens
planmässiga utveckling sannolikt komrne att göra det vanskligt
för den enskilde att motbevisa ett påstående från det allmänna om att
sådant behov förelåge. Med gällande uppfattning om äganderättens innehåll
måste detta anses betänkligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förefölle
det kollegiet rimligt att ytterligare erfarenheter om den nuvarande lagstiftningens
verkningar avvaktades, innan vidare åtgärder företoges för att hindra
spekulationstendenserna. Kollegiet hade för sin del funnit, att den föreslagna
utvidgningen av expropriationsrätten skulle i övervägande grad medföra
olägenheter såväl för näringslivet som för den enskilde. Dock syntes i fråga
om s. k. minoritetsandelar de angivna olägenheterna icke komma att göra
sig gällande med samma styrka som beträffande vattenfall i övrigt. Då dessa
andelar icke kunde självständigt utbyggas, förefölle det knappast innebära
någon skadlig begränsning av den fria konkurrensen, om de undandroges
den allmänna rörelsen. Icke heller syntes det för vederbörande andelsägare
innebära alltför stora olägenheter, om andelen på ett tidigare stadium än han
själv tänkt sig inordnades i byggnadsplanerna för det vattenfall andelen
tillhörde.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att kommitténs resonemang knappast
vore hållbart annat än i dagens läge, då brist på arbetskraft och material
rådde för utbyggnaderna samt behovet av elkraft vore stort. Förbundet
hade den principiella inställningen, att man icke skulle göra av krisen
betingade tvångsåtgärder permanenta genom att införa dem i en bestående
lagstiftning. Enligt förbundets mening vore någon utökning av expropriationsrätten
för närvarande icke motiverad. Eventuellt kunde emellertid
kommitténs förslag upptagas till prövning i samband med en allmän översyn
av vattenlagen.

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, extra vattenråttsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol, vattenråttsdomaren i Västerbygdens vattendomstol,
länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län, industriförbundet, vattenkraftföreningen, elektricitetsverksföreningen,
handelskamrarna och Västerbottens elektriska förening u. p. a. avstyrka
förslaget om ändringar i vattenlagen.

I de avstyrkande yttrandena göres i allmänhet gällande, att den i betänkandet
framlagda utredningen icke gåve belägg för att spekulation i fortsättningen
kunde antagas förekomma i sådan omfattning, att åtgärder som så
avsevärt ingrepe i enskild rätt kunde anses ur allmän synpunkt påkallade.
Ej heller syntes det allmänna intresset av strömfallens planmässiga och ändamålsenliga
utbyggande påkalla denna utvidgning av expropriationsrätten;
det vore all förvänta att den inbördes konkurrensen mellan kraftproducenterna
skulle såsom hittills varit fallet medföra att strömfallen i stort sett
bleve utbyggda och utnyttjade på sätt och inom tid som även ur allmän

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

synpunkt vore mest ändamålsenligt. Åtskilliga av utlåtandena ansluta sig
till den uppfattning som kommit till uttryck i herrar Jacobssons och
Upmarks särskilda yttrande.

Kammarkollegiet anmärker, att den av kommittén föreslagna expropriationsrätten
i själva verket syntes bli obegränsad, eftersom det behov som
motiverade den, kunde vara förlagt till en oviss framtid. Häri skilde den sig
på ett avgörande sätt från den allmänna expropriationslagen, där expropriationsbehovet
skulle vara aktuellt och icke kunna på annat sätt tillgodoses.

Kollegiet tillägger:

Det skall icke bestridas, att vattenkraften utgör en samhällstillgång,
vilken enligt erfarenheten hittills lämpligen bör ''i stor utsträckning omhänderhavas
av stat och kommun för tillgodoseende av de borgerliga behoven.
Att låta frågan huruvida och när strömfallen i riket skola överföras
i statens ägo bli beroende enbart av administrativ och ekonomisk
provning, måste dock ur rättssäkerhetssynpunkt anses otillfredsställande.
Ej heller torde det kunna anses lämpligt, att riksdagen genom ett slags beredskapslagstiftning
avsäger sig sitt inflytande därå.

För att expropriationsrätt över huvud taget må kunna medgivas för genomförande
av en plan för de återstående outbyggda strömfallens utbyggnad,
bör planen uppfylla vissa fordringar. Den bör sålunda ha upprättats
med tillfälle för alla berörda intressen att göra sina synpunkter gällande.
Vidare bör den ha en officiell prägel och, synes det kollegiet, fastställas efter
prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen. Enligt kollegiets mening bör en
sådan plan först upprättas och därefter undersökas i vad mån och under
vilka förutsättningar en utvidgad expropriationsrätt erfordras för planens
genomförande.

Extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol tillägger: Att konkurrensen
om de outbyggda fallen — på grund av att reserven av outbyggd
kraft fortgående bleve mindre — ökade och därav en viss prisstegring bleve
följden syntes i och för sig icke vara något skäl att fråntaga de enskilda
deras vattenkraftinnehav och därmed hindra dem från att komma i åtnjutande
av den värdestegring som deras egendom undergått.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anför:

När det gäller strömfall, som icke behöva utbyggas omedelbart utan avses
att utgöra reserv för framtida behov, kan ifrågasättas, huruvida det
över huvud taget är möjligt att ur rent objektiva svnpunkter bestämma
fallens värde. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en framtida
kraftutvinning vid fallen kunna växla. De större kraftproducenternas
långsiktsplaneringar måste säkerligen tid efter annan revideras med hänsyn
till utvecklingen. Under sådana förhållanden måste prövningen i ett
expropriationsärende av vad som ur planeringssynpunkt är lämpligast grundas
på mycket osäkra antaganden. Svårigheten skulle framträda med särskild
styrka om expropriationsansökningen riktade sig mot en strömfallsägaie,
som själv vore kraftproducent och inordnat fallet i sin egen långsiktsplan.
Om kronan vore part i ärendet, skulle även föreligga risk att vad
som vore lämpligt ur allmän synpunkt icke kunde hållas klart åtskilt från
kronans affärsintressen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att förslaget så gott som helt bortsåge
från att främja önskemålet att animera exproprianten att skyndsamt
nyttiggöra vattenkraften, samt tillägger:

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Snarare förefinnes det risk att den, som genom expropriation erhållit
trvag besittning av vattenkraft, väljer en tid för utbyggnaden, som bast
passar hans egna intressen, vilka icke alltid kunna förutsättas överensstämma
med det allmännas. Man kan förutsätta att fall inträffa, da utbyggnad
komme att ske vid en tidigare tidpunkt, därest den forre agaren t att
behålla vattenkraften och själv sörja för dess nyttiggörande. Särskilt nar
det gäller mindre vattenfall med betydelse huvudsakligen for elektrifieringen
av omkringliggande, begränsade bygder kan det befaras, att expropriation
av vattenkraft till förmån för något storföretag minskar möjligheterna
för bygden att inom nära framtid få sina lokala intressen tillgodosedda.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar, att den ifrågasatta utökningen av
expropriationsrätten förefölle giva anledning till onödiga och kinkiga konflikter
vid slitande av konkurrenstvister i expropriationsärendena.

Industriförbundet anmärker — vidkommande det av kommittén påpekade
förhållandet, att även efter 1945 års lagändringar naturkraftprisen
fortsatt att stiga — att eftersom priset på allt slags realkapital under de
senaste åren såsom en följd av de alltmer tilltagande inflatoriska tendenserna
fortsatt att stiga, det icke med fog kunde förväntas att just priset
på vattenkraft skulle förskjutas i motsatt riktning.

Förbundet anmärker, att under det att förekomsten av spekulation i råkraft
kunde tänkas i blott obetydlig mån verka höjande på priset for den
färdiga kraften — även för storindustriens vidkommande — realiserandet
av kommitténs förslag skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för
industrien. Härutinnan hänvisar förbundet till vad det anfört i yttrande
över det av 1942 års sakkunniga framlagda förslaget. I detta yttrande hade
förbundet bl. a. invänt, att industriföretag, som för sin egen rörelse innehade
eller ämnade förvärva outbyggda vattenfall, genom den av sistnämnda
sakkunniga föreslagna lagstiftningen komme att bibringas en besvärande
ovisshet rörande möjligheterna att i en framtid utnyttja dessa vattenfall.
Förbundet uttalar att de allvarliga olägenheter, som redan 1945 års lagstiftning
i nu berörda avseende kunde åsamka industrien, självfallet komme
att framträda med ökad styrka, om i enlighet med kommitténs förslag expropriationsrätten
skulle väsentligt utvidgas. Förslaget borde i själva verket
betraktas såsom uttryck för en strävan att överföra en allt större andel av
kraftproduktionen på staten eller eljest på det allmänna.

Vattenkraftföreningen gör gällande att lagförslaget innebure ett väsentligt
avsteg från de principer i vattenlagen, enligt vilka i stort sett samma möjligheter
bereddes för stat, kommuner och enskilda att utnyttja vattenkraften

_något som varit utomordentligt fruktbringande och av stor betydelse for

kraftförsörjningens utveckling. I anslutning härtill uttalas:

Den föreslagna lagändringen skulle---— möjliggöra för staten att,

under förevändning'' av att kraftförsörjningens planmässiga utveckling
fordrade det, uppträda som storspekulant i vattenkraft och lagga sig till
med kanske all eller i varje fall större delen av återstående outbyggd vattenkraft
Därigenom skulle staten komma att helt dirigera det fortsatta

60

Kunql. Maj:ts proposition nr 245.

utbyggandet av landets vattenkraft. Enligt vårt bestämda förmenande skulle
det vara synnerligen olyckligt, om det enskilda initiativet på området på
detta sätt komme att praktiskt taget omintetgöras. Hittills har beträffande
planerandet av utbyggnader — avseende såväl val av tidpunkt som sätt för
utbyggandet — de ledande krafterna inom statliga, kommunala och enskilda
företag kompletterat varandra. Konsekvenserna av ett missbedömande
bil mindre om ledningen sålunda är delad. En obotlig skada skulle kunna
tillfogas kraftförsörjningen i framtiden, om det i betänkandet framlagda
lagförslaget antoges och vunne vidsträckt tillämpning.

Elektricitetsverksföreningen anför:

Även om den föreslagna lagstiftningen i enlighet med kommitténs antagande
skulle vara ägnad att stabilisera priset på naturkraft, vilket i och för
sig är önskvärt, så kommer den å andra sidan otvivelaktigt att främja en
utveckling i riktning mot allt större koncentration på ett fåtal eller måhanda
slutligen enbart statens hand av det fortsatta kraftutbyggandet i
landet; Denna senare utvecklingslinje är ur de synpunkter föreningen här
företräder knappast önskvärd, enär den medför ett eliminerande av hittillsvarande
fria tävlan mellan olika kraftleverantörer och den möjlighet till
jämförelse, som denna erbjuder. En sådan utveckling innebär enligt föreningens
uppfattning ett vida större incitament till en höjd kraftprisnivå
an det förhållandet att för närvarande en mycket oväsentlig del av den outbyggda
vattenkraften befinner sig på spekulativa händer, så mycket mer
som fortsatt spekulation tack vare redan vidtagna åtgärder icke kan föranleda
ett uppdrivande av den nuvarande kraftprisnivån.

Handelskamrarnas uttalanden gå i samma riktning som industriförbundets
och vattenkraftföreningens.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har i yttrandena anförts
följande.

Vidkommande först själva expropriationsförutsättningen anför sålunda
vattenöverdomstolen att — såvitt av kommitténs motiv framginge — expropriation
skulle komma i fråga endast i den mån det erfordrades för främjande
av ett rationellt och ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften
i visst strömfall. Förslaget avsåge sålunda icke införande av en allmän expropriationsrätt
i fråga om vattenkraft. Denna begränsning av expropriationsrätten
kunde emellertid icke anses ha kommit till uttryck i den föreslagna
lagtexten, vars allmänna formulering syntes kunna tolkas på sätt
som gåve ganska vidsträckta möjligheter att taga strömfall i anspråk. Vattenoverdomstolen
ville fördenskull förorda att lagtexten måtte omarbetas,
så att därav klart framginge nyssnämnda i kommitténs motiv förutsatta
begränsning av expropriationsmöjligheterna. Denna omarbetning förefölle
kunna ske i nära anslutning till den nuvarande lydelsen av 1 kap. 14 § vattenlagen.

Vattenkraftföreningen framhåller att för närvarande en strömfallsägare
hade möjlighet att hindra expropriation av sitt strömfall, om han själv vore
beredd att bygga ut fallet. Ett bibehållande av denna möjlighet syntes ej
strida mot den föreslagna lagstiftningens syfte att hindra spekulation. Sär -

61

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

skilt omotiverat förefölle det, att exproprianten skulle kunna taga i anspråk
ett strömfall, som lian ej själv ville utbygga vid tidpunkten i fiåga, men
som ägaren vore beredd att utan oskäligt dröjsmål utnyttja. Visserligen
hade detta icke varit kommitténs avsikt, men den föreslagna lagstiftningen
öppnade möjlighet därför. För att expropriationsrätten ej skulle kunna tilllämpas
mer eller mindre godtyckligt, vore en bestämmelse i lagen i dessa
frågor erforderlig. Lämpligast skedde detta genom bibehållande i denna del
av nuvarande lags stadganden.

Frågan om kretsen av expropriationsberättigade beröres av vattenkraftföreningen,
som säger sig ej kunna dela den uppfattning som kommittén
givit uttryck åt, nämligen att vid den praktiska tillämpningen expropriationsmedgivande
i regel borde lämnas, förutom stat eller kommun, endast sådant
enskilt företag, vari stat eller kommun ägde ett väsentligt intresse.

Med avseende å objektet för expropriationsrätten erinrar vattenfallsstyrelsen
om att 1942 års sakkunniga såsom en förutsättning för expropriation
angivit, att sökanden ej förut innehade erforderlig andel i strömfallet för
att han enligt bestämmelserna i 2 kap. skulle ha vitsord att utbygga det.
Styrelsen anför, att kommittén av lagtexten att döma syntes ha avsett, att
expropriation skulie kunna tillgripas, även om exproprianten själv förfogade
över större eller mindre del av det strömfall, varom fråga vore. Styrelsen anmärker
härtill:

Motiven innehålla dock intet, som direkt bekräftar vattenfallsstyrelsens
förmodande. Är detta riktigt, innebär förslaget en avvikelse från 1945 års
expropriationslag — — —. För ett planmässigt ordnande av kraftförsörjningen
på längre sikt är det---av allra största vikt, att expropriations rätt

kommer att finnas även beträffande minoritetsandelar. Visserligen kan
sägas, att majoritetsägaren kan medtaga vattenfallet i sina framtidsplaneringar,
men vid bestämmande av tidpunkten för utbyggnaden kan det naturligtvis
vara av avgörande betydelse, om fallägaren har full förfoganderätt
över detsamma eller riskerar att få avstå från kanske inemot hälften av den
kraft, som kan utvinnas. I ett sådant läge föreligger risk för att utbyggnaden
av vattenfallet skjutes på framtiden, ehuru detsamma eljest ur synpunkten
av planmässighet borde omedelbart utbyggas. Den ofta rådande ovissheten,
om ett vattenfall i framtiden kommer att utbyggas separat eller gemensamt
med annat eller andra fall, gör det också angeläget, att någon begränsning
av expropriationsrätten till majoritetsandelar icke sker.

I anslutning till vad sålunda anförts förklarar styrelsen sig finna det önskvärt,
att ett förtydligande i förevarande hänseende skedde till undvikande
av varje möjlighet till missförstånd.

I kammarkollegiets utlåtande anmärkes att kommittén icke behandlat
frågan, huruvida exproprianten skulle vara skyldig eller berättigad att enligt
expropriationsbestämmelserna lillösa sig all vattenrätt, som kunde tillgodogöras
vid den tänkta kraftanläggningen i strömfallet. Kollegiet efterlyser
närmare bestämmelser härutinnan och framlägger i sammanhanget följande
synpunkter.

För alt tillgodose det allmänna intresset av att exproprianten erhåller rådigheten
över utbyggnaden av fallsträckan i fråga, är det tillräckligt, att han

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

förvärvar majoriteten i strömfallet. Det kan därför ifrågasättas, om ej expropriationsrätten
bör begränsas till förvärv av majoritetsintresset. Exproprianten
kan dock ha ett starkt ekonomiskt intresse av att förvärva vissa
minoritetsandelar, som äro av den storleksordning, att de enligt 9 kap. 13 §
skulle bliva berättigade till ersättningskraft av ekonomisk betydelse utöver
fastigheternas eget behov. Huruvida expropriation av sådana andelar må
medgivas eller ej, borde få bliva beroende av omständigheterna i det särskilda
fallet. Förvärvar exproprianten endast majoriteten i fallsträckan
synes det i^ många fall kunna leda till obillighet mot ägarna av övriga andelar
av någon betydelse. Detta framträder särskilt då något samlat majoritetsintiesse
förut ej funnits i strömfallet och falldelarnas ägare följaktligen
kunnat hoppas på ett visst inflytande på fallets utbyggnad. En regel av
innebörd, att exproprianten skall vara skyldig att lösa till sig de strömfallsandelar
av någon betydelse, vilkas ägare så påfordra i expropriationsärendet,
synes därför pakallad. Det kunde tänkas, att rätten att påfordra
inlösen begränsades till sådana falldelar, som kunna självständigt tillgodogöras,
men detta synes medföra en alltför snäv begränsning av kretsen av
berättigade. Självfallet synes också vara att hela den till en fastighet hörande
vattenrätten i strömfallet maste inlösas liksom alla andelarna i en samfälld
vattenrätt. Någon anledning att belasta ärendet med utredning om
obetydliga eller osäkra vattenrätter synes däremot ej föreligga.

I flera utlåtanden framföras betänkligheter mot att i den föreslagna lagtexten
ej gjorts åtskillnad mellan bebyggda och obebyggda strömfall.

Vattenöverdomstolen yttrar sålunda:

För expropriation av utbyggt strömfall bör dock uppenbarligen förutsättas
ett alldeles påtagligt allmänt intresse. Vattenöverdomstolen anser för
sin del — därest utvidgning av den i 1 kap. 14 § vattenlagen stadgade expropriationsrätten
anses böra komma till stånd — att sådant strömfall bör
undantagas därifrån. Expropriation av ett helt eller till väsentlig del redan
uj-byggt strömfall kan icke antagas fylla någon funktion i avseende å förhindrande
av spekulation och vad beträffar det allmännas intresse

av rationell utbyggnad av strömfallen finnes---anledning förvänta

att detta intresse utan sådan expropriationsrätt skall bliva tillgodosett Om
i något fall skulle inträffa att ett strömfall, som endast till en mindre del
är bebyggt, behöver tagas i anspråk för de allmänna intressenas tillgodoseende,
kan expropriationen, utan att syftet med densamma äventyras begränsas
till att avse den outbyggda delen av fallet, och den bebyggda delen
kan sedermera, i samband med vattendomstolens prövning av frågan om
strömfallets bebyggande, om så erfordras tagas i anspråk enligt bestämmelserna
i 2 kap. vattenlagen.

På grund av vad såiunda anförts får vattenöverdomstolen___för orda

att expropriationsrätten inskränkes till att avse endast outbyggt ström För

den händelse att expropriation av bebyggt strömfall likväl skulle tilllåtas
gör vattenöverdomstolen — i anslutning till vad kommittén anfört
om möjligheten av överenskommelse mellan exproprianten och ägaren av
sådant strömfall (bet. s. 115—116) — följande uttalande.

Med anledning härav vill vattenöverdomstolen understryka att expropriationsrätten,
såsom kommittén själv i annat sammanhang framhåller,

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

givetvis ej bör göras mera omfattande än som är nödvändigt för det avsedda
ändamålets tillgodoseende. Det synes därför ej riktigt att frågan om
strömfallets tillgodogörande intill dess exproprianten börjar bebygga detsamma
göres beroende av överenskommelse mellan parterna, utan bestämmelser
härom böra meddelas av Kungl. Maj :t i samband med förordnandet
om expropriation. Något särskilt stadgande härom lär emellertid ej vara
erforderligt, då det torde vara anledning förvänta att Kungl. Maj :t pa satt
nu antytts vid meddelandet av expropriationsförordnandet gör de förbehåll
beträffande strömfallsägarens rätt att utnyttja fallet, som äro påkallade
med hänsyn till dennes intresse och som kunna ske utan att syftet med
expropriationen äventyras.

Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens vattendomstol uttalar att av lagtexten
borde framgå, att expropriation av till större delen utbyggda strömfall
finge beviljas blott då synnerliga skäl talade därför.

Vattenkraftföreningen anför att lagen finge förutsättas icke vara avsedd
att tillämpas på fullständigt utbyggda strömfall. Det vore önskvärt att
detta komme till uttryck i lagtexten. Om så ej kunde ske, borde ett tydligare
uttalande i denna fråga ingå i motiven.

Kommitténs förslag, att jämväl expropriation med äganderätt skulle få
ske, har givit anledning till följande erinringar.

Vattenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol förordar att — om expropriationsrätten
skulle omfatta antingen äganderätten till strömfallet
eller enbart rätten att tillgodogöra fallet — båda dessa alternativ bleve angivna
i lagtexten. Sammanfattning av båda alternativen i det gemensamma
uttrycket, att »strömfall må tagas i anspråk», skulle medföra risk för att
det senare dubbeltydiga uttrycket komme att användas i Kungl. Maj :ts förordnanden.

Kommittén har i fråga om expropriation med äganderätt förordat expropriation
av själva fallsträckan såsom mest lämplig men däremot avvisat tanken
på expropriation av visst utmål med rätt att tillgodogöra sig vattenkraften
i fallet.

Kammarkollegiet finner de betänkligheter kommittén anfört mot det senare
alternativet icke vara av avgörande betydelse. Expropriation av vattenrätten
borde lämpligen kunna ske i den formen, att visst utmål med
tillagd vattenrätt förvärvades. I enlighet härmed föreslår kollegiet, att innebörden
av expropriationsmedgivandet uttryckes sålunda, att »vattenkraften
i visst strömfall jämte nödigt utmål må tagas i anspråk genom expropriation».

Lantmäteristgrelsen förklarar, att mot de överväganden som låge till
grund för kommitténs förslag, att expropriation skulle kunna ske såväl av
enbart rätten att tillgodogöra vattenkraften i visst strömfall som av äganderätten
till fallet, i stort sett intet syntes vara att invända.

Härutöver an föres:

Styrelsen vill vidare framhålla, att kommittéförslaget i fråga om det tekniska
förfarandet för vattenrättens upplåtande alternativt anvisar samma
utväg som fastiglietsbildningssakkunniga, nämligen att hela fallet avskiljes

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 24ö.

till en särskild fastighet. Ej heller mot detta förslag torde finnas något att

invända.

För avskiljande av fastighet genom expropriation gälla formellt icke de
vanliga reglerna vid avstyckning om den avstyckade ägolottens och restfastighetens
beskaffenhet m. in. Det oaktat måste naturligtvis eftersträvas,
att genom expropriation icke tillkomma fastigheter, som äro olämpliga ur
fastighetsbildningssynpunkt. Vid avgränsningen av vattenområde, som skall
exproprieras enligt kommittéförslaget, bör sålunda tillses att området erhaller
lämplig form och att även kvarstående restfastigheter bli i alla avseenden
lämpliga. Rätten till fiske bör, såsom i betänkandet antytts, förbehållas
de fastigheter från vilka expropriation sker. Styrelsen vill erinra att
V,\d “l08®11 av område’ som utgör del av fastighet, skall enligt 10 kap. 25
eller 66 § eller 11 kap. 44 § vattenlagen i ärendet företes karta över området
jämte beskrivning. Denna skall vara upprättad av vederbörande lantmätare
eller mätningsman under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är
stadgat om karta och beskrivning vid avstyckning. I samband med kartans
upprättande torde tillfälle erbjuda sig att åvägabringa sådana ändringar av
det till inlösen ifragasatta områdets gränser, som kunna vara ägnade att
framja en lämplig fastighetsindelning.

Lansstyrelsen i Västerbottens län gör följande uttalande. Av betänkandet
framginge, att expropriationen skulle kunna avse antingen rätten att tillgodogöra
sig strömfallet eller äganderätten till detsamma, varvid expropriation
med äganderätt icke borde göras mera omfattande än nödvändigt.
Denna ståndpunkt syntes böra komma till tydligare uttryck i lagen än vad
som skulle bli fallet enligt den föreslagna lagtexten.

Med anknytning till stadgandet om rätt för Kungl. Maj:t att vid expropriationsförordnandets
meddelande föreskriva särskilda villkor, som från
allmän synpunkt finnas erforderliga, förklarar länsstyrelsen i Västerbottens
lan sig vilja framhålla, att det vid tillämpningen av den föreslagna expropriationsrätten
ej sällan förelåge allmänintressen av två olika slag, vilka
stundom ej vore helt förenliga med varandra. Härom uttalas närmare’:

,.. Så.lu.nda kan det visa sig att utbyggnaden av en viss fallsträcka ur kraftfor
sorjningssynpunkt för landet eller viss landsdel, där kraften skall anvandas,
ej ar pakallad for närvarande, men att det för den kommun eller
kommundel, mom vilken strömfallet ligger, är av vikt att utbyggnad sker
snarast för att orten över huvud taget skall kunna förses med elektrisk
energi. Fall av denna beskaffenhet förekomma här i länet.

\hdare
omedelbart eller vid en senare tidpunkt — den i närheten av fallsträckan
belagna bygden verkligen tillföres erforderlig kraft, när så över huvud taget
ar möjligt. 6

Det ar icke tillräckligt att vid prövning av frågan om expropriation av
elt stromfall hansyn endast tages till att den, som skall avstå från strömtallet,
erhaller skälig ersättning. Icke mindre viktigt är att bygdens behov
av elektrisk kraft uppmärksammas och så vitt möjligt också tillgodo Ett

tvångsförvärv av vattenkraft utan behörigt hänsynstagande till ovan
anförda synpunkter måste te sig i hög grad stötande för den allmänna
rattskanslan. Den har patalade motsättningen mellan riksintresse och orts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

65

intresse nödvändiggör därför enligt länsstyrelsens förmenande en noggrann
avvägning, när frågor om tillstånd till expropriation behandlas, så att
icke riksintresset alltför mycket tillgodoses på ortsintressets bekostnad.
Förslaget synes visserligen giva möjlighet att beakta detta i de villkor, som
Eders Kungl. Maj :t förutsättes skola föreskriva i samband med expropriationsmedgivandet,
men länsstyrelsen vill likväl ifrågasätta, huruvida icke
de anförda synpunkterna i en eller annan form borde komma till uttryck i
lagtexten.

1 fråga om förfarandet i expropriationsärendena anmärker kammarkollegiet
att — då expropriationsförutsättningen angivits så obestämt som i förslaget
skett — det ur rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärt, att en närmare
bestämning gjordes genom anvisningar om de avseenden, i vilka expropriationssökanden
hade att förebringa utredning.

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Västernorrlands
och Jämtlands län samt vattenkraftföreningen föreslå strykande av den
föreslagna bestämmelsen, att frågan om ersättning för exproprierat strömfall
skall på den ersättningsskyldiges begäran upptagas till avgörande, sedan
fem år förflutit från expropriationsförordnandet.

Vattenöverdomstolen anför härom närmare:

Kommitténs förslag i denna del innebär att den ersättningsskyldige i ett
flertal fall får en alltför gynnad ställning i förhållande till den ersättningsberättigade,
när det gäller fastställande av ersättningen. Särskilt i sådana
fall, då expropriation sker av strömfall som är bebyggt, kan ersättningstagaren
ha ett starkt och berättigat intresse av att få ersättningen fastställd
i form av elektrisk kraft, men även i fråga om outbyggt strömfall kan ett
dylikt berättigat intresse föreligga. På sätt de sakkunniga funnit låter det
sig emellertid icke göra att bestämma ersättningen i form av elektrisk
kraft, därest prövningen av ersättningsfrågan icke sker i anslutning till
prövning av ansökan om tillstånd till strömfallets bebyggande. Det torde
ej heller vara lämpligt att ersättningen först bestämmes i pengar och sedermera
i samband med fallets bebyggande ändras till kraftersättning. Men
det synes icke riktigt att å ena sidan göra möjligheten till erhållande av
kraftersättning beroende av att frågan prövas i samband med frågan om
bebyggande av strömfallet, medan det å andra sidan beredes möjlighet till
undvikande av sådan samtidig prövning genom en ensidig åtgärd från den
ersättningsskyldiges sida. Därest den ersättningsskyldige av någon anledning
icke önskar utgiva ersättningen i form av elektrisk kraft, kan han
nämligen, vid godtagande av kommitténs förslag, sedan fem år förflutit
utan vidare driva igenom denna sin önskan genom att vänta med ingivande
av ansökan om tillstånd till fallets bebyggande till dess ersättningsfrågan
på grund av framställning från hans sida blivit prövad. Detta kan icke anses
förenligt med skäligt hänsynstagande till den ersättningsberättigades
intressen och måste för övrigt ur rent lagteknisk synpunkt anses som en
oformlighet. Den ersättningsberättigade bör i stället få ovillkorlig rätt att
få frågan om ersättningens fastställande uppskjuten till dess medgivande
till strömfallets bebyggande sökes bos vattendomstolen, något som icke kan
anses medföra olägenhet för den ersättningsskyldige av sådan grad att
syftet med expropriationen på något sätt äventyras.

Kammarkollegiet uttalar att någon möjlighet till spekulation i fallande
penningvärde och växlande konjunkturer icke borde stå öppen för expro 5

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 245.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

prianten. Däremot kunde expropriaten ibland ha anledning att ändra sin
inställning. Han kunde få möjlighet att tillgodose sitt kraflbehov på annat
sätt, t. ex. genom att utbygga ett annat strömfall eller genom alt förvärva
ett redan färdigt kraftverk, för vilket ändamål han behövde det kapital som
låge bundet i det exproprierade strömfallet. Han borde följaktligen beredas
möjlighet att när som helst begära, att ersättningsfrågan skulle slutligen
avgöras och ersättningen utgå i pengar.

För den händelse att exproprianten skulle erhålla befogenhet att mot
bestridande framtvinga ersättningsfrågans prövning i förväg föreslår kollegiet
i andra hand, att ersättningstagaren måtte berättigas att i målet om
byggnadslov utbyta den honom tillerkända penningersättningen mot ersättningskraft;
och åberopas härutinnan att möjligheten att erhålla kraft
fritt ej kompenserades av en eventuell möjlighet att i vanlig ordning kunna
abonnera på kraft hos utbyggaren.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att den av kommittén föreslagna
bestämmelsen måste anses innebära en grov orättvisa mot den
strömfallsägare som tvingades avstå ett icke utbyggnadsmoget strömfall.

1 fråga om rätten att erhålla ersättning i form av kraft borde denne likställas
med den som finge ersättningen bestämd i samband med tillstånd
till strömfallets bebyggande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Begränsningen av tiden, under vilken ersättningsfrågan kan hållas svävande,
till fem år, medför, att samtliga strömfall, som exproprieras för att
tagas i anspråk allenast såsom reserv, icke komme att omfattas av bestämmelsen.
Denna kommer i huvudsak att omfatta allenast strömfall, som redan
genom nu gällande bestämmelse kunna exproprieras för omedelbar
utbyggnad. Kommittén anser själv, att utbyggnadsprogram, som upprättas
för angivande av de strömfallsutbyggnader och regleringar, som inom den
närmaste tiden skola genomföras, ofta omfattar 4—6 år. Strömfall, som
omfattas allenast av långsiktsplanering, skulle således icke falla under ifrågavarande
bestämmelse. Anstånd skulle icke kunna ernås, om icke särskild
överenskommelse mellan exproprianten och expropriaten träffas.

Genom begränsning av tiden till fem år kommer bestämmandet av expropriationsersättningen
i regel att ske utan samband med medgivande enligt

2 kap. vattenlagen till fallets bebyggande. Exproprianten blir, sedan ersättning
för expropriationen gäldats, berättigad att tillträda sin rätt till strömfallet
och efter sådant tillträde är den urspunglige strömfallsägaren betagen
sin rätt att förfoga över strömfallet och där eventuellt befintliga vattenverksbyggnader.
Trots att strömfallet således icke kommer att utnyttjas
av den nya strömfallsägaren betages den ursprunglige strömfallsägaren
rätten att fortfarande begagna strömfallet. Detta synes icke stå i god överensstämmelse
med nationalekonomiska synpunkter.

Länsstyrelsen förmenar att — om den ifrågavarande bestämmelsen utginge
— spörsmålet om ersättningens bestämmande i pengar eller kraft
syntes vinna en godtagbar lösning. Om fallägaren själv ville avstå från
rätten till ersättning i kraft mot att erhålla ersättning i pengar innan utbyggnadstillstånd
lämnades, finge hans berättigade intressen anses tillgodo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

67

sedda utan alt expropriantens intressen träddes för nära. Skulle emellertid
förslaget om bestämmelsens strykande ej beaktas, borde expropriaten erhålla
möjlighet att, även om ersättningsfrågan ej prövades i samband med
tillståndsfrågan jämlikt 2 kap., få kontant ersättning utbytt mot ersättningskraft,
särskilt med hänsyn tagen till penningvärdets förändring.

Vatt enkraft föreningen framhåller att exproprianten genom att expropriera
ett strömfall i god tid före dess bebyggande kunde förhindra att ersättningskraft
utdömdes, även om förutsättningarna i lagen härför i övrigt
förelåge. Detta vore obilligt mot den ersättningsberättigade, vars intressen
i denna fråga måste väga tyngre än expropriantens intresse att få
ersättningen bestämd för ett strömfall, som han ej vore beredd att bygga ut.

Bestämmelsen anses olämplig jämväl av vattenrättsdomaren i Norrby gdens
vattendomstol. Denne betonar i sitt utlåtande den såväl vid vattenlagens
tillkomst som senare hävdade grundsatsen, att den som förlorade en
naturtillgång om möjligt och i första hand borde få ersättning i form av ett
realvärde. Denna grundsats borde icke givas till spillo i den omfattning
kommittén föreslagit.

I anslutning till det sagda göres i utlåtandet gällande att om man vid
värdering av fallet ej utginge från att det omedelbart skulle utbyggas, det
under alla förhållanden borde stå sakägaren öppet att — utan någon tidsbegränsning
— påkalla ny värdering i samband med fallets utbyggnad. I
detta hänseende anföres till utveckling av det sagda:

En sådan ordning medför inga svårigheter, om ersättningen skall utgå i
pengar. Den första värderingen blir då allenast en förberedande uppskattning
i avräkning å en senare definitiv värdering. (Jämför i fråga om
anläggningskostnad i flottledsmål 6 kap. It § och It kap. 66 § vattenlagen.)
Om ersättningstagaren önskar erhålla ersättningen i kraft och detta i och
för sig är lämpligt, uppstå svårigheter att ordna kraftöverföring förrän i
samband med fallets utbyggnad. Om rätten att expropriera ett fall ej är
förenad med skyldighet att utbygga det har man ingen garanti att fallet
någonsin utbygges. Såväl vid dröjsmål med fallets utbyggnad som då expropriationen
avser ett strömfall, som skulle utbyggts tidigare om det icke exproprierats,
kan det vara obilligt att frågan om ersättning medelst kraftöverföring
ej tillfredsställande kan lösas.----I vissa fall torde det dock

vara möjligt att — oaktat att det exproprierade strömfallet ej omedelbart
utbygges — snarast tillhandahålla ersättningskraft från annan kraftanläggning,
eventuellt från mindre anläggning, som uppföres speciellt för detta
ändamål.

Extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar en omarbetning
av kommitténs förslag i riktning mot den av kommittén själv antydda
lösningen, alt gottgörelsen bestämdes i pengar och att fallägaren berättigades
att i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. vattenlagen påkalla
ersättning i kraft mot restitution helt eller delvis av den förut utdömda
penningersättningen. Härom anföres:

Denna utväg avvisas emellertid av kommittén med motivering alt ett dylikt
förfarande syntes innebära, alt saken gjordes onödigt komplicerad,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

eftersom det väl kunde antagas, att sedan fallet utbyggts ersättningstagaren
skulle i vanlig ordning kunna abonnera på kraft hos utbyggaren. Vad av
kommittén sålunda anförts synes icke bärkraftigt. Det är ju just förmånen
att slippa köpa kraft och i stället ha kraftleveransen för all framtid bunden
vid den fastighet, till vilken strömfallet hört, som är det värdefulla. Den
penningersättning, som fastighetsägaren en gång i tiden erhållit vid expropriationen,
kanske i många fall är borta då fallet bygges ut eller, om den
finnes i behåll, otillräcklig för sitt ändamål. Och det är för övrigt ingalunda
givet, att den som bygger ut fallet ordnar med en lokal kraftdistribution
därest han icke är tvungen därtill.

I fråga om penningersättning göres följande uttalande.

Vid bestämmande av ersättning i pengar för ett strömfall är att märka, att
prövningen av penningersättningens storlek enligt nu gällande regler har
en definitiv karaktär. Det föreligger alltså i detta fall icke de i 9 kap. 29 och
31 §§ vattenlagen angivna möjligheterna att — såsom fallet är då ersättning
utgår i form av kraft — erhålla jämkning i beslutet på grund av senare
tillkomna omständigheter in. in. Det gäller därför att vid bestämmande
av ersättning i pengar för ianspråktagen vattenkraft söka göra prövningen
så definitiv som möjligt genom att i största möjliga utsträckning söka
förutse och bedöma alla de faktorer, som kunna inträffa i framtiden och
påverka värdet av vattenkraften. Bland dessa faktorer kunna nämnas tidpunkten
för utbyggnaden av det kraftverk, där kraften skall uttagas, sannolik
utbyggnadsgrad, omfattningen och uppläggningen av vattenregleringar
i vattensystemet o. s. v. Det ligger i sakens natur, att detta bedömande kommer
att bli osäkrare ju längre fram i tiden utbyggnaden av fallet ligger. Det
är emellertid att förvänta, att ersättningsgivarna i allmänhet komma att begagna
sig av sin rätt att påkalla upptagande av ersättningsfrågan till avgörande
sedan fem år förflutit från det förordnande om ianspråktagande av
strömfallet meddelades. I kanske de flesta fall kommer därför tidrymden
mellan ersättningens bestämmande och utbyggnaden av fallet att bli avsevärd.

Under åberopande av det sagda föreslås i utlåtandet ändring av kommitténs
förslag såtillvida, att ersättningens storlek kunde omprövas i samband
med utbyggandet, därvid dock givetvis icke borde ifrågakomma, att ersättningstagaren
bleve återbetalningsskyldig i de fall där ersättningens belopp
kommit att bli för högt bestämt vid den första prövningen.

Stadsförbundets styrelse uttalar, att ehuru styrelsen tillfullo insåge att
lämnande av ersättningskraft för kraftproducenter regelmässigt vore förenat
med olägenhet, styrelsen dock ansåge att kommunal strömfallsägare alltid
borde kunna påräkna ersättningskraft med stöd av lag.

Frågan om principerna för naturkraftens värdering beröres av vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol samt av kammarkollegiet.

Den förre framställer vissa erinringar mot vad kommittén anfört dels
beträffande spörsmålet om oförtjänt värdestegring, dels ock i fråga om kommitténs
uttalande, att det kunde vara motiverat att vid fastställandet av
nuvärdet å ett strömfall, som beräknades komma att tagas i anspråk först

Kungi. Maj.ts proposition nr 245.

69

efler ett visst antal år, göra avdrag icke blott för räntor och skatter fram
till den tidpunkt, då kraftanläggningen avsåges skola tagas i bruk, utan
även för den risk, som låge i att beräkningarna rörande fallets bebyggande
kunde visa sig ohållbara.

Vidkommande frågan om oförtjänt värdestegring uttalas sålunda bl. a.
följande.

Kommitténs behandling av spörsmålet om gottgörelse för oförtjänt värdestegring
är oklar. Till synes förnekar kommittén att detta spörsmål har aktualitet
vid bestämmande av ersättning för vattenkraft. Inte desto mindre
möjliggör kommitténs förslag att den värdestegring, som kan förekomma
även i fråga om vattenkraft, utan vidare kan överföras till kraftintressenterna.
Ehuruväl det får antagas, att den form av värdestegring, varom här
är fråga, har ringa betydelse för kraftprisen, är det måhända möjligt att den
haft viss betydelse för initiativet till den ifrågasatta lagstiftningen. Den fortgående
tekniska utvecklingen i världen medför onekligen en tendens till
värdestegring å outbyggda fall. Som exempel kan nämnas att förbättrade
grävnings- och borrningsmaskiner, vilka måhända importeras från utlandet,
kunna medföra billigare arbetskostnader vid strömfalls utbyggande och
härigenom påverka fallens värde. Vid en värdesättning efter objektiva grunder
och med bortseende från eventuellt monopolistiskt övervärde har man
all anledning att utgå från att den nu berörda värdestegringen är måttlig.
Den kan rimligen icke utgöra annat än en mindre del av skillnaden mellan
bruttovärdet å kraften från det utbyggda strömfallet och utbyggnadskostnaden.
Kommittén har med tystnad förbigått denna form av värdestegring.
Det föreligger sålunda ingen motivering för att denna värdestegring utan
vidare får överföras till vattenkraftintressena. Man bör dock icke utsträcka
begreppet spekulation hur långt som helst. Att som osund spekulation beteckna
den jordägande befolkningens blotta innehav av vattenkraft, vars
utbyggnad å teknikens nuvarande stadium icke är aktuell, går alltför långt.
Den värdestegring som här kan komma i fråga, lärer kunna anses vara lika
oförtjänt i jordägarnas som i vattenkraftintressenas händer. De värden som
sekundärt bli en följd av teknisk forskning, uppfinningar och storindustriell
produktion kunna uppenbarligen med vårt samhällssystem i allmänhet icke
överföras å staten, och ett sådant överförande bör undantagsvis ej ske med
mindre goda skäl härför föreligga.

Beträffande rätten till nyss berörda riskavdrag anföres i utlåtandet:

Kommitténs uttalande bar---ingalunda obetingad giltighet. Om en

sökande vill expropriera två utbyggnadsmogna strömfall, som äro fullt jämngoda
och till följd härav genom efterfrågan på vattenkraft ha samma marknadsvärde,
samt sökanden avser att genast utbygga ettdera av fallen men
behålla det andra som reserv för framtida behov, kan vid en värdering efter
objektiva grunder sökandens avsikt att behålla det ena fallet blott såsom
reserv icke föranleda att detta fall värderas under sitt marknadsvärde. Risken
för att vattenkraftintressenlernas egna beräkningar rörande ett falls
bebyggande kunna visa sig ohållbara måste åtminstone till större delen bäras
av vattenkraftintressenterna själva.

Kammarkollegiet upptager till närmare behandling spörsmålet, huruvida
den tidpunkt, vid vilken ett strömfall skulle planmässigt utbyggas, borde
inverka på expropriationsersättningen; och framhålles att denna fråga tidi -

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

gare ej varit aktuell, eftersom vattendomstolarna hittills vid prövning av ersättning
för vattenkraft kunnat förutsätta, att det fall, varom fråga vore,
skulle utbyggas snarast möjligt.

Kollegiet anför ett praktiskt exempel till belysande av vilka svårigheter
som mötte att sätta ett skäligt pris på råkraft samt vilken betydelse tidpunken
för utbyggnaden hade för värdet av ett strömfall. I detta sammanhang
uttalas att — om ett strömfall förvärvades för en ersättning, som beräknades
under förutsättning att utbyggnaden skulle ske först om tio år, men utbyggnaden
ägde rum omedelbart efter förvärvet — förvärvaren komme att göra
en obehörig vinst på motpartens bekostnad. Härefter anföres:

Vid en tillämpning av de föreslagna reglerna om expropriation för tillgodoseende
av kraftförsörjningens planmässiga utveckling kan den situationen
inträffa, att vattenfallsstyrelsen genom expropriation förvärvar ett strömfall
för att ställa det i reserv för framtida kraftbehov och förhindra att ägaren
omedelbart utbygger det för att tillgodose ett kraftbehov, som enligt
planen bör fyllas på annat sätt. I ett sådant fall skulle det vara uppenbart
obilligt att sänka beloppet av expropriationsersättningen på den grund att
utbyggnaden låge långt fram i tiden. Om planens utbyggnadstider läggas till
grund för expropriationsersättningens utmätande, blir resultatet i själva
verket, att ersättningen inom vida gränser kan bestämmas av den som upprättar
planen. Att observera är att ett ulbyggnadsvärde på 100 000 kronor
om tio år, diskonterat efter 4 %, motsvarar ett nuvärde av endast omkring
67 500 kronor.

Kollegiet anser, att de ränteförluster, som kunna uppkomma för exproprianten
genom att ett strömfall exproprieras före den lämpliga utbyggnadstiden,
böra stanna på denne och ej övervältras på expropriaten. Någon
uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras, då det kan antagas,
att vattendomstolarna komma att i sin praxis iakttaga, att fallen värderas
under antagande av den för expropriaten förmånligaste utbyggnadstidpunkten.
Vattendomstolarna — och icke minst överinstanserna — komma likväl
att ställas inför mycket stora vanskligheter vid fastställandet av värdet
av ett strömfall, när detta skall ske utan samband ined prövning av utbyggnad
enligt 2 kap. och de följaktligen bliva nödsakade att räkna med
hypotetiska utbyggnadsfall. Vattendomstolarnas redan förut stora arbetsbörda
utgör också ett starkt skäl mot att pålägga dem extra arbete med en
fristående prövning av expropriationsersättningen. Om expropriation av icke
utbyggnadsmogna strömfall medges i princip, böra expropriantens ränteförluster
likväl verka återhållande på användningen av expropriationsinstitutet
lång tid före den lämpliga utbyggnadstiden för strömfallet.

Till det av kommittén föreslagna tilläggsstadgandet i 9 kap. 5 § anmärker
kammarkollegiet, att de svårigheter, som i kommitténs motiv berörts, icke
skulle uppkomma, därest expropriationsrätten begränsades till rätt att nyttja
vattenkraften enligt vattenlagen samt expropriaten erhölle möjlighet att få
ersättningsfrågan uppskjuten till målet om byggnadslov.

Vidkommande formen för ersättningsfrågans handläggande vid vattendomstolen
gör kammarkollegiet gällande att det för stämningsmål stadgade förfarandet
vore att föredraga, och anföres härom:

I expropriationsärendet måste utredas, vem eller vilka som äro ägare av
de strömfallsandelar, vilka skola förvärvas. I motsats till vid vanlig expro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

71

priation föreligger icke något intresse av en fullständig utredning och likvidering
av alla tidigare rättsförhållanden i ersättningsärendet, eftersom detta
lämpligen bör ske i samband med prövningen av byggnadslovet. Förrän utbyggnaden
blir definitivt bestämd, kan ej avgöras vilka rättigheter som kunna
bestå, och vilka som måste inlösas. Vid sådant förhållande saknas anledning
att i målet angående ersättningen för det exproprierade strömfallet
upptaga till prövning ersättningsfrågor rörande andra strömfallsandelar än
dem expropriationsmedgivandet uttryckligen avser. Då någon utvidgning av
målet ej behöver komma i fråga, synes ersättningsmålet böra anhängiggöras
och handläggas i enlighet med vad om stämningsmål är stadgat.

Kommitténs förslag om förlängning av 1956 års kontrollag har i så gott
som samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast Västerbottens
läns elektriska förening u. p. a. finner en förlängning obehövlig. Viss
reservation anmäles även av riksförbundet landsbygdens folk, som förklarar
sig anse att lagen kunde förlängas längst till år 1953, under förutsättning att
den kompletterades med bestämmelser rörande skydd även mot oskäliga underbud.

Departementschefen.

Åtgärder mot spekulation i vattenkraft m. m.

Den svenska vattenrätten vilar på den principen, att rätten att tillgodogöra
sig vattnet såsom drivkraft tillkommer ägaren till den grund varå vattnet
finnes. Denne äger också principiellt rätt att själv välja tidpunkten för utbyggnaden
av strömfall. Med hänsyn till den stora betydelse från allmän
synpunkt som är förenad med vattenkraftens tillgodogörande har å ena sidan
strömfall sägaren i vattenlagen erhållit betydande befogenheter att för genomförande
av ett kraftföretag göra intrång i annans rätt. Å andra sidan ha
av samma skäl vissa inskränkningar stadgats i hans förfoganderätt över
vattenkraften.

Under senare år har vattenkraftens utbyggnad fortgått i sådan takt och
nått sådan omfattning, att man börjar skönja den tidpunkt då landets utbyggnadsvärda
vattenkraft kommer att vara i stort sett helt tagen i anspråk.
Detta har aktualiserat problem som tidigare ej varit så framträdande, nämligen
den ökade risken för spekulation i de återstående outbyggda krafttillgångarna
och frågan om det för landet lämpligaste sättet att utnyttja dessa
tillgångar. De överväganden, vilka hittills förekommit från statsmakternas
sida i dessa hänseenden, ha för vattenlagens vidkommande resulterat i att
år 1945 införts bestämmelse att — om den som råder över ett strömfall
vilket från allmän synpunkt finnes böra tillgodogöras icke kan antagas själv
komma att utan oskäligt dröjsmål utnyttja fallet på ändamålsenligt sätt —
fallet må tagas i anspråk av annan som är beredd att utan uppskov bebygga
fallet. Denna bestämmelse innebär sålunda en inskränkning i strömfallsägarens
befogenhet alt själv välja tidpunkten för fallets bebyggande. Vidare
har, till skydd mot oskäliga överpriser vid frivilliga överlåtelser av vatten -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

kraft, år 1946 antagits en provisorisk lag, varigenom vederlaget vid sådana
överlåtelser av större betydenhet underkastats Kungl. Maj :ts prövning. Slutligen
må nämnas, att genom 1902 års lag om elektriska anläggningar och
Kungl. Maj :ts brev till vattenfallsstyrelsen den 17 maj 1946 skapats vissa
möjligheter att hindra byggande av kraftledningar, som ej äro förenliga med
en planmässig elektrifiering, och att motverka prisuppdrivande köp av råkraft
genom vägran att transitera kraften på statens stamlinjenät.

Den utredning som verkställts av 1947 års kommitté för åtgärder mot
spekulation i vattenkraft, ger vid handen, att av vårt lands totala utbyggnadsvärda
vattenkraft — approximativt skattad till 50 000 miljoner kilowattimmar
per år — i närvarande stund äro utbyggda ca 14 000 miljoner
kilowattimmar per år. Av den outbyggda vattenkrafttillgången, ca 36 000 miljoner
kilowattimmar per år, kunna två tredjedelar hänföras till högvärdig
kraft, d. v. s. sådan som beräknas medföra en utbyggnadskostnad icke väsentligt
överstigande utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen,
medan den återstående tredjedelen utgör lågvärdig kraft. Av den outbyggda
men utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången befinna sig inemot 80 % i statens
eller annan fast hand. I detta procenttal inräknas då minoritetsandelar
i strömfall, där majoriteten finnes på fasta händer. Den på spekulativ hand
varande kraften skattas till inemot 5 %. Återstoden finnes i huvudsak kvar
hos den jordbrukande befolkningen. Sedan år 1947 pågående eller beslutade
utbyggnader färdigställts, beräknas återstå en utbyggnadsvärd vattenkrafttillgång
om ca 29 000 miljoner kilowattimmar per år. Härav äger staten
ca 60 % av den högvärdiga och 33 % av den lågvärdiga kraften.

Med utgångspunkt från en uppskattad årlig kraftproduktionsökning på
lång sikt av 800 miljoner kilowattimmar har kommittén beräknat, att all
högvärdig kraft skulle vara utbyggd omkring år 1980 och den lågvärdiga
bortemot år 2 000. Såsom kommittén betonat äro dessa tidsangivelser högst
osäkra. En viss ledning kan dock hämtas av desamma. Sålunda torde man
böra räkna med möjligheten av att åtminstone den högvärdiga kraften inom
skönjbar tid blivit i stort sett tagen i anspråk.

Medan reserven av outbyggd kraft minskas, synas konsumtionens krav
ökas i en genomsnittligt sett allt raskare takt. Som exempel må pekas på
hurusom man så sent som år 1943 utgick från en årlig ökning av högst 400
miljoner kilowattimmar, under det att man nu räknar med en ökning om
800 miljoner kilowattimmar per år. Det är naturligt, att inför detta perspektiv
kraftproducenterna — var och en för täckande av sina beräknade framtida
behov — intensifiera sitt sökande efter nya strömfall att tillgodogöra. Följden
blir en skärpt konkurrens om de obebyggda strömfallen. Därigenom ökas,
om ej motåtgärder vidtagas, kraftigt risken för spekulation i höjda priser
för vattenkraften. Ägaren av ett strömfall kan sålunda hålla på detta, till
dess en utpräglad brist på disponibel kraft inträtt, och då med utnyttjande
av sin monopolställning uttaga ett oskäligt överpris av en kraftproducent,
som för sin kraftförsörjning är i trängande behov av fallet. Ett sådant förfarande
kan underlättas av att — såsom oftast är förhållandet — kostnaden

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

för naturkraften i ett strömfall utgör en jämförelsevis liten del av den totala
kostnaden för den från fallet utvunna elektriska kraften. Även ett högt uppdrivet
naturkraftpris behöver därför ej verka allttör avskräckande för den
som avser att köpa fallet.

Den tilltagande knappheten på utbyggnadsvärd vattenkraft kan förväntas
medföra återverkningar även i ett annat hänseende. Det är antagligt, att
vissa kraftproducenter, för att under alla förhallanden kunna täcka sina
framtida behov, skola försöka i god tid förvärva outbyggd kraft i största
möjliga omfattning. Detta kan resultera i att, medan en kraftproducent
kommer i besittning av mera kraft än han rimligtvis kan tänkas få behov
av, en annan producent kommer att lida brist och därigenom hämmas i sin
utveckling. En sådan fördelning av den tillgängliga outbyggda kraften kan
ej anses förenlig med en sund och rationell utveckling av kraftindustrien.
Detta framstår så mycket tydligare i de fall, då den lidande partens kraftproduktion
tjänar sådana ändamål, att den från allmän synpunkt främst
bort tillgodoses.

Även om, såsom av det sagda framgår, någon direkt kritisk situation i
fråga om betingelserna för kraftförsörjningen ännu ej kan sägas ha inträtt
i vårt land, visa icke minst de tendenser till spekulation i vattenkraft,
som förmärkts under en följd av år, att en lägesförsämring snabbt
nog kan komma att inträda. Det är därför av största vikt, att statsmakterna
överväga lämpliga åtgärder på området — utöver eller i stället för de redan
vidtagna — och att detta sker redan nu, medan möjlighet ännu finnes att
länka utvecklingen i önskad riktning.

Åtgärderna böra, i enlighet med vad förut sagts, vara ägnade att effektivt
hindra spekulation i överpriser för vattenkraft och att främja en från
allmän synpunkt sund och rationell fördelning av den outbyggda vattenkraften.

Kommittén har, efter att ha övervägt olika tänkbara åtgärder i nyssnämnda
syften, stannat för att föreslå expropriationsrättens utvidgande därhän,
att strömfall skulle få tagas i anspråk, om det från allmän synpunkt
finnes erforderligt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling.
Detta innebär, att jämväl strömfall, vilka bedömas böra utbyggas
först i en framtid, skulle kunna exproprieras, under det att enligt gällande
bestämmelser möjlighet till expropriation endast föreligger i fråga om strömfall,
vilka skola utbyggas omedelbart. Såsom fullständigande åtgärd har
tillika föreslagits förlängning av den år 1946 införda kontrollagen.

Under remissbehandlingen har lämpligheten av kontrollagens förlängning
så gott som samstämmigt vitsordats. Även förslaget om vidgad expropriationsrätt
har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
I flertalet av yttrandena har emellertid gjorts gällande, alt den föreslagna
utvidgningen av expropriationsrätten icke skulle vara lämplig. Därvid har
framhållits, att förslaget i denna del innebure en avsevärd och till sina verkningar
svårbedömbar skärpning av expropriationsrätten. Vidare har invänts
alt den av kommittén framlagda utredningen icke gåve belägg för att spc -

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

kulation förekommit eller i fortsättningen kunde antagas förekomma i sådan
omfattning, att en i enskild rätt så ingripande åtgärd som den föreslagna
utvidgningen kunde anses ur allmän synpunkt behövlig. Ej heller
syntes det allmänna intresset av strömfallens planmässiga och ändamålsenliga
utbyggande påkalla sådan åtgärd. Fastmera ville det synas, att en
förlängning av kontrollagen i förening med hittillsvarande åtgärder i övrigt
pa ett tillfredsställande sätt skulle hindra spekulationen i överpriser och
främja en rationell utveckling av kraftindustrien.

Jag kan icke dela sistnämnda mening. Vore det här fråga allenast om att
hindra uttagande av oskäliga överpriser för vattenkraft, skulle det visserligen
kunna tänkas att syttet kunde nås med mindre långtgående åtgärder
än av kommittén föreslagits. Jag är dock icke viss härom. Ihågkommas måste
nämligen, att de åtgärder som nu väljas böra innebära en bestående lösning
och sålunda utgöra ett effektivt hinder även sedan vattenkraftens utbyggnad
nått ett framskridet stadium och reserverna av outbyggd kraft
krympt samman. De spekulationsvinster som då skulle kunna hemtagas
komme att bli avsevärt större än nu och därmed komme också frestelsen
att kringgå kontrollbestämmelser att bli starkare.

Problemet har emellertid, såsom redan antytts, även en annan sida. Det
är ett allmänt intresse av första ordningen, att tillvaratagandet av landets
återstående vattenkraftstillgångar sker på ett med hänsyn till den allmänna
kraftförsörjningen så ändamålsenligt sätt som möjligt. Vad särskilt beträffar
de större kraftproducenterna måste dessa — för att kunna fylla
sin uppgift att, var och en inom sitt avsättningsområde, täcka uppkommande
kraftbehov — verkställa en förtidsplanering på lång sikt, ofta för
flera decennier framat. Vid långsiktsplaneringen lägges ej huvudvikten vid
de enskilda fallen utan den tager främst sikte på sådana mera allmänna
frågor som koncentreringen av kraftanläggningar och regleringar till olika
vattensystem, huru stamlinjerna för kraftens överförande skola anordnas,
o. d. För att långsiktsplaneringen — vilken i förbigående sagt regelmässigt
är mycket kostsam — skall ha någon mening är det emellertid nödvändigt,
att producenten kan lita på att han vid de tidpunkter, då utbyggnad
skall ske, verkligen till sitt förfogande har erforderlig vattenkraft i de ifrågavarande
vattendragen. Kan han icke detta, måste han se sig om efter
andra möjligheter, som giva säkerhet i fråga om förfoganderätten, även
om dessa alternativ ställa sig mindre förmånliga än det först påtänkta.
Att sålunda ett sämre alternativ forceras fram, medan ett bättre får anstå,
kan vara till betydande nackdel ur allmän synpunkt.

Den år 1945 införda expropriationsrätten kan väl begagnas som tvångsmedel
för att i en kraftproducents hand överföra vattenkraft vilken lämpligen
bör få av honom tillgodogöras. Rätten uppkommer dock först då det
särskilda strömfallet blivit utbyggnadsmoget. Producenten äger alltså icke
påkalla expropriation redan i det skede, då han i stort planlägger sitt system
av kraftanläggningar, vattenregleringar och överföringsanordningar. Av skäl
som utvecklats i det föregående synes det emellertid påkallat att en expro -

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

priationsmöjlighet öppnas redan på detta stadium. Då de allmänna intressen,
som tala för att möjligheten att expropriera strömfall utvidgas i berörda
avseende, måste anses betydande, vill jag förorda en sådan utvidgning
av expropriationsrätten. Kvar står då frågan om utvidgningen bör ske
på sätt kommittén föreslagit eller om någon annan utväg är att föredraga.

Av kommittén har dryftats ett alternativ, enligt vilket frågan skulle lösas
genom ett engångsöverförande i statens hand av mera betydande obebyggda
strömfall. Vissa skäl kunna anföras för val av ett sådant alternativ. En
sådan åtgärd skulle onekligen, såsom kommittén också framhållit, verka
som ett kraftigt medel mot vattenkraftspekulationen. I detta sammanhang
vill jag även påpeka att, när den tid kommer då våra vattenkrafttillgångar
helt tagits i anspråk, andra utvägar måste tillgripas för landets kraftförsörjning.
Närmast kommer därvid uppförandet av ångkraftverk och om
utvecklingen går därhän — atomkraftverk i betraktande. Det torde kunna
antagas, att det i betydande omfattning kommer att bli statens uppgift att
sörja härför. Med hänsyn härtill kunde det synas skäligt att låta staten få
ett visst företräde vid disponerandet av de nu återstående vattenkrafttillgångarna.

Emellertid synas, som kommittén betonat, vissa olägenheter vara förenade
med en dylik engångsexpropriation för statens räkning. Den skulle
kraftigt ingripa i enskild rätt och innebära vanskliga överväganden i fråga
om den framtida utvecklingen. Och såsom kommittén framhållit skulle även
dess förslag öppna möjlighet för staten att påkalla överförande av ett större
antal strömfall på en gång i statlig ägo. Dessutom behövde enligt förslaget
överförandet icke ske en gång för alla, utan expropriationen kunde gå
etappvis, allteftersom det bleve möjligt att med någon säkerhet bedöma
kraftsituationens utveckling. Härigenom skulle en viss garanti vinnas för
att expropriation ej skulle ske annat än då de allmänna intressena verkligen
påkallade det. Det sagda synes enligt min mening giva vid handen
att den av kommittén föreslagna formen för expropriationsrättens utvidgning
är att föredraga framför en engångsexpropriation för statens räkning.
Då icke heller någon annan godtagbar linje för ianspråktagandet synes föreligga,
vill jag förorda kommitténs expropriationsförslag.

Denna utvidgning av expropriationsrätten bör, på sätt kommittén likaledes
föreslagit, fullständigas med en förlängning av kontrollagen, vilken
hittills synes ha haft en ganska god verkan i prisstegringshindrande riktning.

Allvarligt synes även böra övervägas, huruvida vid sidan av de nu angivna
åtgärderna borde, såsom 1942 års sakkunniga på området förestagit,
införas skärpta regler för beskattningen av realisationsvinst. Oskäliga
vinster genom spekulation i vattenkraft behöva ej nödvändigtvis förutsätta
att monopolistiska överpriser uttagas. Sådana vinster kunna hemtagas även
då ett objektivt sett skäligt pris betingas, nämligen då säljaren förvärvat
fallet till uppenbart underpris. Detta torde ej vara sällsynt i betraktande
av att insikten om vattenkraftens verkliga värde först relativt sent
blivit mera allmänt spridd bland vattenkraftens ursprungliga ägare. Spe -

76

Kiingl. Maj.ts proposition nr 245.

kulationsvinster av ifrågavarande slag synas rimligen böra bli föremål för
beskattning även då spekulantens förvärv ligger ganska långt tillbaka i tiden.
En ej obetydlig verkan i spekulationshindrande riktning skulle sannolikt
också kunna påräknas, om reglerna för realisationsvinstbeskattningen
skärptes.

Ehuru det sålunda synes finnas goda skäl att i förevarande sammanhang
upptaga jämväl frågan om skärpt realisationsvinstbeskattning till prövning,
har jag funnit därmed böra anstå. 1944 års allmänna skattekommitté
är nämligen för närvarande sysselsatt med en allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen
och kan antagas komma att framlägga förslag härom
inom en ganska snar framtid. Skattekommittén har gjorts uppmärksam
på här förevarande spörsmål, och det kan alltså förutsättas, att detta
kommer att bli föremål för närmare behandling av skattekommittén.

Lika med kommittén finner jag införande av en kronans förköpsrätt till
vattenkraft icke böra komma i fråga.

Utvidgningen av expropriationsrätten.

Av samma skäl som åberopats vid tillkomsten av 1945 års expropriationsregler
torde det vara lämpligast att, i enlighet med kommitténs förslag, jämväl
de utvidgade expropriationsbestämmelserna intagas i vattenlagen och
alltså icke i expropriationslagen.

Den grundläggande förutsättningen för den utvidgade expropriationsrätten
har i ett av kommittén upprättat förslag till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen upptagits i 1 kap. 14 §. Stadgandets huvudsakliga innebörd
är, såsom förut nämnts, att visst strömfall må tagas i anspråk om
det finnes nödigt från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens
planmässiga utveckling. Med denna utformning av expropriationsförutsättningen
tillgodoses tydligen såväl önskemålet, att expropriation skall
vara möjlig redan i det skede, då kraftproducenten i stort planlägger sin
framtida kraftförsörjning, som ock intresset av att en spekulant i vattenkraft
icke skall kunna hålla på ett fall, som lämpligen bör av annan tillgodogöras,
och därigenom tilltvinga sig monopolistiska överpriser.

Erinringar ha framförts om att den föreslagna lagstiftningen skulle giva
rum för godtycke vid tillämpningen, därigenom att expropriationsrätten
vore oberoende av tidpunkten för strömfallets utbyggnad och endast knutits
till ett mer eller mindre ovisst framtida behov. Därvid har jämväl understrukits
svårigheten att bestämma värdet på ett strömfall, vars utbvggnad ligger
långt fram i tiden.

Övervägandet av frågan, huruvida viss kraftproducent må berättigas att
expropriera ett icke utbyggnadsmoget strömfall, ställer givetvis större krav
på den prövande myndigheten än då fråga är om ett strömfall vars bebyggande
är omedelbart förestående. Prövningen innefattar först och främst ett
bedömande av om den ifrågavarande producentens verksamhet är av sådan
omfattning eller tjänar sådana syften, att det med hänsyn till den allmänna
kraftförsörjningen kan anses påkallat att tvångsrätt tillgripes för tillgodo -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

seende av verksamhetens framtida utveckling. Konstaterandet härav torde
ej vara förenat med alltför stora svårigheter. Kretsen av de företagare, som
kunna anses fylla det angivna kravet, synes nämligen vara ganska begränsad.
Det andra ledet i prövningen av frågan om expropriationsrätt till icke
utbyggnadsmogna strömfall blir att undersöka det sakliga underlaget för
den av producenten på längre sikt, kanske för flera decennier framåt, uppgjorda
kraftförsörjningsplanen. En sådan plan måste på grund av sakens
natur i stor utsträckning utgå från sannolikhetsbedömanden. Den möjligheten
kan därför icke uteslutas, att planen alltefter den verkliga utvecklingens
krav kommer att bli föremål för jämkningar. Sannolikheten av sådana
jämkningar ökas naturligen ju längre tid planen omspänner. Prövningen
av frågan om expropriationsrätt kan sålunda i det nu nämnda hänseendet
innefatta vissa osäkerhetsmoment. Emellertid lärer denna ovisshet närmast
beröra planens detaljer. Däremot torde man regelmässigt kunna förutsätta,
att de stora linjerna i planen komma att hållas. Det allmänna intresset av
att planen i sina huvuddrag genomföres kan ofta vara så betydande, att
man får taga risken av att den ej förverkligas i fråga om något enstaka
strömfall. De erinringar, om vilka nu talats, förefalla därför knappast utgöra
tillräckliga skäl för ändring i den av kommittén föreslagna formuleringen.
Emellertid vill jag i detta sammanhang understryka att de ifrågavarande
synpunkterna böra i tillbörlig mån beaktas vid lagens tillämpning.
Det synes sålunda påkallat att vid prövningen av frågor om expropriationsrätt
iakttages en viss försiktighet särskilt beträffande utbyggnadsplaner,
som omspänna en mera avsevärd tidsperiod, och strömfall, vilkas tillgodogörande
avses skola ske först efter en längre tidrymd.

Värderingen av ett strömfall vars utbyggnadsmognad bedömes ligga långt
fram i tiden kan givetvis ställa sig vansklig. Svårigheterna torde dock ej
vara oöverstigliga, utan man torde med hjälp av kända faktorer och sannolikhetsbedömanden
kunna komma fram till ett jämförelsevis riktigt resultat.

Vattenöverdomstolen har ifrågasatt, huruvida icke formuleringen av expropriationsförutsättningen
lämpligen borde ske i närmare anslutning till
den nuvarande lydelsen av 1 kap. 14 §. Emellertid föreligger i fråga om expropriationsändamålet
en betydande skillnad mellan förslaget och gällande
rätt, i det att den nuvarande expropriationsmöjligheten direkt anknyter
till ett aktuellt tillgodogörande av vattenkraften, medan förslaget bryter denna
anknytning och tager sikte enbart på säkerställandet för exproprianten
av förfoganderätten till fallet. Denna skillnad hör fullt klart framgå av lagtexten.
På grund härav bär enligt min mening den av kommittén föreslagna
formuleringen godtagas.

Vattenkraftföreningen har föreslagit bibehållande av nuvarande stadgande,
alt expropriation ej må ske, om den som råder över vattenkraften i ett
strömfall kan antagas själv komma att utan avsevärt dröjsmål utnyttja
fallet på ändamålsenligt sätt. I likhet med kommittén finner jag det i allmänhet
knappast kunna sägas att det ur allmän synpunkt är erforderligt

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

att expropriera ett strömfall, om strömfallshavaren själv är beredd till ändamålsenlig
utbyggnad utan uppskov. Emellertid kan det, som kommittén ock
framhållit, någon gång förekomma, att de allmänna intressena likväl påkalla
expropriation. Dessutom skulle en ovillkorlig rätt för strömfallsägaren att
genom egen utbyggnad hindra expropriation kunna giva anledning till oekonomiska
investeringar genom att strömfall bebyggdes i förtid. På grund härav
torde förevarande stadgande ej böra bibehållas.

Vidkommande kretsen av de expropriationsberättigade ha i en del yttranden
uttalats farhågor för att den föreslagna expropriationsrätten skulle
utnyttjas för ett långt gående förstatligande av de återstående outbyggda
vattenkrafttillgångarna. Härutinnan må erinras om att kommittén icke avsett
att ställa staten i någon särskild gynnad ställning utan tvärtom betonat
att — i enlighet med vattenlagens allmänna grunder -— staten samt kommuner
och enskilda jämställas i fråga om möjligheten att erhålla expropriation.
För egen del biträder jag denna kommitténs inställning. Den föreslagna
formuleringen av expropriationsbestämmelserna synes ej heller kunna tolkas
i annan riktning.

Kommittén uttalar att i praktiken expropriationsmedgivande sannolikt i
regel kommer att lämnas, förutom stat och kommun, endast sådant enskilt
företag vari stat eller kommun äger ett väsentligt intresse. Detta uttalande
innebär givetvis ej någon ändring av kommitténs ståndpunkt i principfrågan
utan blott en reflexion om hur den framtida tillämpningen av expropriationsbestämmelserna
kan komma att gestalta sig. Ihågkommas bör i
detta sammanhang, att man har att räkna med att av staten och kommuner
dominerade företag komma att sörja för den övervägande delen av landets
kraftproduktion, och att det redan av denna anledning är ganska naturligt,
om den utvidgade expropriationsmöjligheten kommer att utnyttjas företrädesvis
av dessa företag och främst då av vattenfallsstyrelsen. Vad särskilt
styrelsen angår må framhållas att denna intager en central ställning inom
kraftindustrien och framom andra företag fått på sin lott att tillgodose kraftförsörjningen
i allmänhet. Denna omständighet bör naturligen, likaväl som
andra faktorer av betydelse för frågans bedömande, beaktas vid prövningen
av ansökan från staten om expropriationstillstånd.

Konkurrens om rätten att expropriera visst strömfall kan givetvis understundom
komma att uppstå kraftproducenter emellan. Därvid gäller det
att avgöra, vilken av expropriationssökandena som från allmän synpunkt
kan anses mest lämpad att få sin ansökan bifallen. Ibland kan — särskilt
när det är fråga om ett för snar utbyggnad avsett strömfall — den av 1942
års sakkunniga anvisade lösningen vara lämplig, nämligen att sökandena
erhålla gemensamt tillstånd med visst kvottal för delaktigheten i kraften.
Ett samgående av dem i bolagsform blir då ofta den praktiska lösningen.

Med avseende å objektet för expropriationsrätten har ifrågasatts huruvida
icke ett förtydligande bör ske, så att av lagtexten klart framgår att —
i motsats till vad som gäller för den nuvarande expropriationsrätten -— hä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

79

danefter jämväl minoritetsandelar skola kunna exproprieras. Alt dessa
skola kunna bli föremål för expropriation finner jag fullt riktigt. Omständigheterna
kunna nämligen vara sådana, att dylik expropriation kan påkallas
av de allmänna intressena. Emellertid erfordras enligt min mening
intet tillägg härom i lagtexten, eftersom enligt denna rätten att taga strömfall
i anspråk gäller utan inskränkning i angivet hänseende.

Jämlikt 9 kap. 4 § vattenlagen är strömfallsägare, som tillskyndas förlust
av en del av vattenkraften, berättigad till ersättning för försvårat eller fördyrat
begagnande av återstoden, och han kan också, om återstoden blir för
honom onyttig eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer, påfordra
ersättning för återstodens hela värde. Detta gäller naturligen också
vid expropriation enligt 1 kap. 14 §. Kammarkollegiet ifrågasätter härutöver
införande av en regel, enligt vilken den som söker expropriation allenast
av majoriteten i ett strömfall skulle vara pliktig att på anfordran inlösa
jämväl övriga strömfallsandelar av betydelse. Till en början må härutinnan
framhållas, att den praktiska betydelsen av en sådan regel antagligen
ej skulle bli stor. Med hänsyn till de föreslagna inskränkningarna i skyldigheten
för exproprianten att utgiva ersättning i kraft torde nämligen blivande
expropriationsansökningar vanligen komma att avse strömfallet i
dess helhet och icke blott majoriteten däri. Den antydda regeln skulle
vidare innefatta en skyldighet, som icke förelåge vid frivilligt förvärv av
en strömfallsmajoritet. Regeln skulle dessutom föranleda svårigheter vid
tillämpningen, eftersom det ■— särskilt i fråga om strömfall avsedda för
sen utbyggnad — kan vara svårt nog att bestämma gränserna uppströms
och nedströms för den blivande utbyggnaden. Å andra sidan förefalla
några mera betydande olägenheter icke uppkomma för minoritetsägarna,
om ersättningsfrågans avgörande uppskjutes till målet om medgivande enligt
2 kap. att bebygga strömfallet. Jag anser därför en regel av antytt
innehåll icke böra införas.

Vissa betänkligheter ha uttalats mot att i den föreslagna lagtexten åtskillnad
ej gjorts på bebyggda och obebyggda strömfall. Lika med kommittén
förutsätter jag att expropriationsmöjligheten kommer att utnyttjas främst
beträffande obebyggda strömfall. Även för sådana strömfall synes en viss
begränsning vara befogad, i det att expropriation i regel icke torde böra ifrågaltomma
av ett på fast hand varande fall, i den mån ägaren finnes ha behov
av detta för täckande av beräkneliga kraftbehovsökningar i egen industri
eller distributionsrörelse. Vad åter angår strömfall, vars vattenkraft till
större eller mindre del redan tillgodogjorts, bör givetvis vid bedömandet
av frågan, huruvida de allmänna intressena skola föranleda expropriation,
hänsyn lagas till utbyggnadsgraden. Till större delen bebyggda strömfall höra
sålunda kunna tagas i anspråk blott då särskilda skäl därför tala. Detta
synes emellertid ligga i sakens natur och gälla utan att det utsättes i lagtexten.

Ett undantag torde emellertid höra göras från möjligheten till expropria -

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

tion. Då det är fråga om ett strömfall, som redan är på ändamålsenligt sätt
utnyttjat, synas knappast någonsin kunna föreligga sä stora allmänna intressen,
att de motivera expropriation av fallet. Å andra sidan skulle det
vara ägnat att giva vattenkraftägarna en viss trygghetskänsla, om i lagen
klart utsädes att på rationellt sätt utbyggda strömfall ej kunna exproprieras.
Detta skulle också ansluta till den begränsning som gäller för den nuvarande
expropriationsrätten. Jag förordar därför att dylikt strömfall uttryckligen
undantages från expropriation. Lagtexten har också jämkats i enlighet
härmed i det lagförslag som i anslutning till kommittéförslaget upprättats
inom justitiedepartementet. Med att ett strömfall är ändamålsenligt utnyttjat
synes i detta sammanhang böra förstås, att den utbyggnadsenhet, vilken
bedömes såsom tekniskt-ekonomiskt mest lämplig, är såsom helhet ändamålsenligt
tillgodogjord. Att viss eller vissa i en dylik enhet ingående delsträckor
var för sig bebyggts på lämpligt sätt bör alltså ej innebära något
absolut hinder mot expropriation.

I likhet med kommittén anser jag att expropriationsrätten bör kunna omfatta
antingen äganderätten till strömfallet eller enbart rätten att tillgodogöra
fallet. Vid val av det senare alternativet torde servitutsrätt vara det
lämpligaste. Rätten att tillgodogöra vattenkraften synes nämligen böra knytas
till viss fastighet såsom bärare av rättigheten. Eljest skulle, såsom kommittén
framhållit, olägenheter i skilda hänseenden kunna uppstå. Om icke
kompletterande stadganden införas, skulle sålunda bl. a. sagda rätt icke
kunna utnyttjas som kreditobjekt samt svårigheter vid den kommunala fastighetsbeskattningen
uppstå.

Då de båda alternativen lämpligen böra komma till uttryck i lagtexten,
har i denna gjorts ett förtydligande, som ansluter till motsvarande stadgande
i allmänna expropriationslagen.

Kammarkollegiet har anfört, att expropriation av vattenrätten lämpligen
kan ske i den formen att förvärvet bestämmes att avse visst utmål med tillagd
vattenrätt. På skäl som framlagts av kommittén finner jag emellertid denna
utformning icke lämplig, utan synes äganderättsexpropriation böra avse den
fallsträcka, varom fråga är. Frågan om utmålet bör alltså avgöras först i
blivande mål om medgivande enligt 2 kap. vattenlagen.

Att expropriation med äganderätt icke bör göras mera omfattande än
nödvändigt lärer vara klart utan att det särskilt angives i lagtexten.

Såsom kommittén föreslagit böra nuvarande bestämmelser om kronan
redan tillhörig vattenkraft samt om rätt för Kungl. Maj :t att i samband med
expropriationsförordnande föreskriva särskilda villkor fortfarande gälla.
Beträffande de fall, då riksintresset och bygdeintressena ej äro helt förenliga,
må erinras om att i expropriationsärendet bl. a. vederbörande länsstyrelse
— såsom den väl närmaste representanten för bygdeintressena i stort —
förutsättes skola få tillfälle att yttra sig. Därigenom kunna bygdens synpunkter
komma fram, och det kan förutsättas att tillbörlig hänsyn till dem

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

tages vid prövningen av expropriationsansökningen. Finnes ansökningen
böra bifallas, kunna sålunda till expropriationsmedgivandet knytas särskilda
föreskrifter för bygdeintressets tillgodoseende. Så kan exempelvis bestämmas
att vid blivande utbyggnad viss andel av kraften skall reserveras
för bygden. Vid utformandet av en dylik föreskrift synas vattenlagens bestämmelser
om bygdekraft kunna tjäna till viss ledning. Att giva några allmängiltiga
regler beträffande de spörsmål som kunna uppkomma i detta
sammanhang, torde emellertid ej vara lämpligt. Avgörandet bör i stället
bli beroende på omständigheterna i varje särskilt fall.

Nuvarande stadganden om förfarandet i expropriationsärendet synas kunna
bibehållas. Föreskriften om delgivning av expropriationsansökningen
bör dock jämkas, så att den överensstämmer med 11 kap. 37 § vattenlagen.
Vad särskilt angår sökandens utredning i ärendet torde det, såsom kommittén
anfört, vara olämpligt att närmare bestämma vad den skall omfatta.
Det synes icke vara förenat med nämnvärd olägenhet att åt praxis överlämna
avgörandet därom. Tillräcklig ledning torde vara att hämta i vad kommittén
allmänt anfört och i de erfarenheter som vattenfallsstyrelsen och andra
större kraftproducenter gjort under sitt arbete med långtidsprognoserna.

Anledning till ändring i vad nu gäller om expropriationsrättens övergång
å annan lärer ej heller föreligga.

Expropriationsersättningen.

I mål om medgivande enligt 2 kap. att bebygga strömfall prövas även frågan
om ersättning för ianspraktagen vattenkraft. Vid expropriation enligt
nuvarande bestämmelser är fristen för sökande av sådant medgivande ganska
kort. Det innebär därför ingen nämnvärd olägenhet för strömfallsägaren,
att frågan om expropriationsersättningen ej prövas i omedelbar anslutning
till expropriationsförordnandet utan först i samband med behandling av ansökningen
om tillstånd enligt 2 kap. Däremot kan olägenheten bli betydande,
då fråga är om expropriation av ett icke utbyggnadsmoget strömfall
enligt de nu föreslagna bestämmelserna. Det kan nämligen dröja avsevärd
''tid från expropriationsförordnandet, innan ansökan om tillstånd att bebygga
ett sådant strömfall göres. Såsom kommittén funnit blir det därför
nödvändigt att bereda möjlighet att få ersättningsfrågan prövad utan dröjsmål.
Kommitténs förslag i denna del innebär, att exproprianten skall vara
skyldig att inom ett år från expropriationsförordnandet hos vattendomstolen
påkalla prövning av ersättningsfrågan. Mot detta förslag i och för sig ha
gensagor försports. Själv finner jag förslaget innebära en ändamålsenlig
lösning av frågan. Jag kan också biträda vad kommittén anfört rörande
expropriationsrättens förverkande. Sålunda bör nämnda rätt upphöra, därest
exproprianten underlåter att inom föreskriven tid göra framställning om bestämmande
av expropriationsersättningen. Detsamma torde böra gälla, om i
Pengar bestämd ersättning ej gnidits inom tre månader från det ersättningen
blivit slutgiltigt fastställd, savida icke strömfallet enligt medgivande av ersätt(1
Iiiliang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 245.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ningstagaren tagits i besittning utan att ersättningen guldits. Detta innebär
en viss olikhet mot nuvarande stadgande, enligt vilket angiven påföljd är
knuten till underlåtenhet att inom föreskriven tid gälda ersättningen för vattenkraften.
Enligt de föreslagna bestämmelserna kan nämligen i ersättningsmålet
bestämmas ersättning icke blott för strömfallet utan även för annan
egendom, exempelvis för mark som blir onyttig. I likhet med vad som gäller
enligt expropriationslagen torde även ersättningen för sådan egendom böra
inbegripas under den nu förevarande bestämmelsen.

Av kommittén har föreslagits ett stadgande, att med ersättningens bestämmande
skall på framställning av den ersättningsberättigade få anstå till
dess medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas. Till detta
stadgande har emellertid i förslaget fogats en inskränkande bestämmelse,
nämligen att, sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandet, ersättningsfrågan
skall upptagas till avgörande, om den ersättningsskyldige
det begär. Dessa bestämmelser sammanhänga med de av kommittén föreslagna
reglerna för expropriatens rätt att erhålla ersättning i form av kraft.
Sistberörda regler innebära, att om ersättningsfrågan ej avgöres i samband
med medgivande enligt 2 kap., ersättningen skall utgå i penningar men i annat
fall medelst kraftöverföring under samma förutsättningar som nu gälla
vid expropriation enligt 1 kap. 14 §. Ersättningen skall sålunda utgöras i
kraft, i den mån fastighet till vilken strömfallet hört kan anses ha behov därav.
Detsamma skall gälla, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp
som tillerkännes honom, och denna anläggning eller ort kan anses ha behov
av kraften. Även om de angivna förutsättningarna föreligga, finnes dock
möjlighet att göra undantag, såframt och i den mån ersättningens utgörande
i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra parten.
I den mån ersättning ej utgår i form av kraft, skall den gäldas i penningar.

Mot den sålunda föreslagna utformningen av ersättningsreglerna ha framställts
vissa erinringar, vilka huvudsakligen rikta sig mot stadgandet om begränsning
av ersättningstagarens rätt att påkalla anstånd med ersättningens
bestämmande. I flera yttranden har sålunda föreslagits, att detta stadgande
— vilket kunde utgöra hinder för den ersättningsberättigade att utfå gottgörelse
i form av kraft — måtte utgå.

I kommitténs motivering har såsom expropriantens väsentliga intresse angivits,
att han får själva rätten till strömfallet sig tillförsäkrad, så att han,
när tiden är inne för utbyggnad i den av honom avsedda omfattningen, kan
disponera fallet för sådan utbyggnad. Till vad kommittén sålunda anfört
kan fogas det påpekandet, att en obegränsad rätt för expropriaten att påkalla
uppskov med ersättningsfrågans avgörande intill dess medgivande enligt
2 kap. lämnats skulle medföra, att exproprianten måste taga hänsyn till
möjligheten av att ersättningsfrågan bleve avgjord först i tillståndsmålet och
att i detta mål viss del av kraften i fallet tillerkändes expropriaten och sålunda
icke vore att påräkna för expropriantens syften. Exproprianten skulle
följaktligen icke vara säker på storleken av den kraftmängd, som från

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

83

fallet komme att tillföras hans kraftproduktion, och detta kunde medföra
nackdelar för honom i form av risk för rubbningar i hans framtidsplanering.
För att expropriantens intressen skola fullt tillgodoses är med hänsyn
till det sagda erforderligt att han erhåller säkerhet icke blott i fråga
om rätten till strömfallet utan även beträffande den kraftmängd som han
kan erhålla från fallet för egna ändamål. Vid sidan härav kan, såsom kommittén
anmärkt, exproprianten ha ett visst intresse i och för sig av att ersättningsfrågan
icke hålles svävande alltför länge.

Mot dessa expropriantens intressen har man att ställa de skäl, som tala
för att möjlighet beredes expropriaten att få ersättningsfrågan prövad i tillståndsmålet.
Dessa torde huvudsakligen vara att bedömandet av ersättningsfrågan
kan ske på ett tillförlitligare sätt i samband med utbyggnadsmedgivandet
och att expropriaten kan önska att få sin ersättning bestämd i
kraft. Avvägandet av de sålunda mot varandra stående intressena synes mig
leda till den slutsatsen, att skillnad bör göras mellan det fall att vattenkraften
i strömfallet redan är tillgodogjord och det fall att så icke är händelsen.

Vad först angår tillgodogjord vattenkraft förefaller det vara ett betydande
intresse för expropriaten, att han intill dess exproprianten verkställer sin
utbyggnad kan påräkna att få utnyttja sin vattenkraft i samma omfattning
som vid tiden för expropriationsförordnandet samt att han efter det exproprianten
utbygger strömfallet kan erhålla nödig kraft för tillgodoseende av
sina behov. Gentemot detta intresse synas expropriantens i det föregående
berörda intressen icke vara så väsentliga att de böra föranleda begränsning
av expropriatens möjlighet att uppehålla expropriationens fullbordan till
dess han i tillståndsmålet kan få sin ersättning bestämd i kraft.

Vidkommande åter vattenkraft som icke är tillgodogjord förefaller situationen
vara en annan. Visserligen är vattenkraften en naturtillgång, och
det kan därför allmänt sägas vara ett intresse för ägaren, att förlust av vattenkraft
ersättes icke med pengar utan med ett realvärde i form av kraft.
Detta ägarens intresse kan dock icke anses vara under alla förhållanden så
väsentligt, att det skall tillgodoses på expropriantens bekostnad. En avvägning
i detta hänseende är alltså erforderlig. Därvid synas skälen tala för
att till utgångspunkt tages strömfallets grad av utbyggnadsmognad. Ju
längre bort den lämpliga tiden för strömfallets utbyggnad bedömes ligga,
desto svagare synes nämligen strömfallsägarens angivna intresse vara i förhållande
till expropriantens, och desto mindre betänkligt förefaller det följaktligen
att betaga strömfallsägaren rätten att påkalla ersättning i kraft.
En tidsgräns synes sålunda böra sättas för denna rätt. Som sådan förefaller
den av kommittén föreslagna tiden av fem år från expropriationsförordnandet
vara väl avvägd. Därigenom bibehålies nämligen den nuvarande rätten
till ersättning i kraft för strömfall, vars utbyggnad är omedelbart förestående,
och dessutom kommer samma rätt att föreligga för strömfall, vilkas utbyggnad
ligger något längre fram i liden. För övriga strömfall synas tillräckliga
skäl för sådan rätt ej föreligga.

Då ett strömfall allenast delvis är bebyggt, synes en till tiden obegränsad

84

Kungl. Mcij.ts proposition nr 245.

rätt att påkalla anstånd med ersättningsfrågans avgörande icke böra gälla
för mer än den tillgodogjorda delen av fallet. När femårstiden gått till
ända, bör alltså exproprianten kunna påkalla, att frågan om gottgörelse
för den icke tillgodogjorda delen av fallet upptages till avgörande.

Yad nu anförts avser närmast frågan om den tidsgräns som bör sättas
för rätten till anstånd med ersättningsfrågans avgörande. De framlagda skälen
synas emellertid jämväl giva vid handen, att det icke kan anses lämpligt
att giva ersättningstagaren rätt att i målet om ^byggnadstillstånd påkalla
utbyte helt eller delvis av redan bestämd penningersättning mot ersättning
i kraft.

Det torde icke föreligga tillräcklig anledning att, såsom stadsförbundets
styrelse ifrågasatt, åt kommunal strömfallsägare förbehålla en undantagsställning
såvitt angår rätten att erhålla ersättning i kraft.

Vad angår ersättning i penningar, som bestämmes före prövningen av frågan
om ^byggnadstillstånd, föreslås i några remissyttranden bestämmelser,
vilka skulle möjliggöra en omprövning av ersättningsfrågan i målet om utbyggnadstillstånd.
Därvid hänvisas till den risk för felvärdering som föreligger,
då ersättningsfrågan avgöres innan strömfallets bebyggande hunnit bli
aktuellt.

Såsom förut framhållits, kan det vara förenat med vissa svårigheter att
fixera värdet på ett strömfall som ännu ej nått sin utbyggnadsmognad.
Emellertid bör här ihågkommas, att det värde som bestämmes är av approximativ
art och sålunda får anses ha en marginal uppåt och nedåt, vilken
är vidare ju mera avlägsen tidpunkten för utbyggnadsmognaden är. Värderingen
innefattar sålunda hänsynstagande till många olika möjligheter, om
vilka man intet vet med bestämdhet. Det förhållandet att, vid den tid då
strömfallet utbygges, dess naturkraftvärde visar sig vara högre eller lägre
än den förut bestämda ersättningen, kan därför icke anses innebära att fel
begåtts vid den föregående värderingen så länge det verkliga värdet faller
inom den antydda marginalen. För övrigt vill jag framhålla att ett återupptagande
av ersättningsfrågan vid en senare tidpunkt, då en mera noggrann
prövning är möjlig, är förenat med avsevärda praktiska svårigheter. För exproprianten
skulle det givetvis vara olägligt att nödgas räkna med att en kanske
betydligt högre ersättning än den som redan guldits kan komma att slutgiltigt
fastställas. På grund av det anförda anser jag mig icke böra förorda
någon ändring av förslaget på denna punkt.

Kommittén har närmare redogjort för de grunder som enligt dess mening
böra tjäna till ledning för värderingen av naturkraften. Därvid har
kommittén framhållit, att monopolställningen borde elimineras som prisbildande
faktor och värderingen i stället ske efter objektiva normer. Vid
sådan värdering skall enligt kommittén till princip tagas strömfallets räntabilitet.
I betänkandet anmärkes dock härvid, att jämkningar i det med
denna metod erhållna resultatet stundom kunde visa sig påkallade. I fråga
om värderingen av de i en utbyggnadsenhet ingående delsträckorna anslu -

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

ter kommittén sig till den under förarbetena till vattenlagen uttalade meningen,
att dessa skola värderas efter sin inbördes betydelse för ett gemensamt
tillgodogörande av strömfallet i dess helhet.

Till kommitténs redogörelse synes böra fogas ett påpekande att — särskilt
då fråga är om ett strömfall som beräknas bli bebyggt först efter avsevärd
tid — viss ledning för bestämmandet av fallvärdet kan hämtas av
sådana vid frivilliga strömfallsöverlåtelser betingade priser som ej ha monopolkaraktär.
Med detta tillägg kan jag biträda vad kommittén anfört i
fråga om de objektiva grunderna för naturkraftens värdering. En uppskattning
enligt angivna grunder torde, med den sakkunskap som vattendomstolarna
besitta, kunna leda till ett väl avvägt approximativt värde.

Då ersättningen för ett exproprierat strömfall bestämmes först efter längre
eller kortare anstånd på sätt i det föregående utvecklats, bör detta givetvis
ske icke efter fallets värde vid den tid, då i anslutning till expropriationsförordnandet
framställning om prövning av ersättningsfrågan gjordes, utan
efter värdet vid denna frågas avgörande. Detta synes emellertid icke behöva
särskilt utsägas i lagtexten.

I enlighet med det sagda torde kommitténs lagförslag i nu förevarande
hänseenden böra godtagas med allenast den jämkningen, att expropriantens
möjlighet att, ehuru expropriaten begärt uppskov med ersättningens bestämmande
till dess frågan om utbyggnad förehades, påkalla ett tidigare avgörande
av ersättningsfrågan blott skall gälla för vattenkraft som vid tiden för expropriationsförordnandet
icke var tillgodogjord.

Begränsningen av expropriatens rätt att påkalla anstånd bör naturligen
ej gälla, därest ansökan om medgivande enligt 2 kap. och begäran av exproprianten
om ersättningsfrågans avgörande samtidigt äro beroende på
prövning. I sådant fall avgöres ersättningsfrågan i samband med tillståndsmålet
och kan alltså — om utbyggnadsmedgivande lämnas — ersättning
bestämmas i kraft jämlikt 9 kap. 13 § andra stycket. Att uttryckligen angiva
detta i lagtexten förefaller icke erforderligt.

Enligt jiu gällande bestämmelser föreligger viss rätt att påkalla inlösen
av mark förenad med strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt
vattenlagen går förlorad för ägaren. Liknande stadgande finnes för den händelse
vattenkraften i strömfallet är avsedd för drivande av kvarn, såg, fabrik
eller annan anläggning eller eljest med fallet är förenad egendom, för vars
tillgodogörande vattenkraften är avsedd, samt sådan egendom lider minskning
i värde för ägaren. På sätt kommittén föreslagit torde dessa bestämmelser
böra göras tillämpliga även då strömfall tages i anspråk genom expropriation
enligt 1 kap. 14 § vattenlagen.

Skall till följd av företag eller åtgärd enligt vattenlagen egendom lösas
eller ersättning givas för skada eller intrång därå och har kostnad nedlagts
å egendomen efter det företaget eller åtgärden kungjorts eller bragts till ägarens
kännedom, må sådan kostnad enligt nuvarande bestämmelser vid er -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

sättnings bestämmande tagas i beräkning allenast såvitt den prövas ha varit
nödig eller nyttig samt icke gjorts i uppenbar avsikt att höja ersättningen.
Lika med kommittén anser jag vad sålunda stadgats böra äga motsvarande
tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning skett av ansökan
om expropriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen.

Processuella regler.

Såsom kommittén förordat torde frågan om bestämmande av ersättning
för exproprierat strömfall böra behandlas i den för ansökningsmål stadgade
ordningen. Mot den av kommittén föreslagna detaljutformningen av reglerna
för ersättningsmålets handläggning synes i stort sett ej heller något
vara att erinra. Tilläggas må, att då ersättningsfrågan avgöres först efter anstånd,
som i det föregående nämnts, sökandens utredning naturligen kan
behöva beriktigas och fullständigas i större omfattning än eljest brukar
förekomma i vattenmål.

I ett hänseende torde förslaget dock böra kompletteras. För närvarande
gäller att, där fråga är om inlösen av område som utgör del av fastighet,
i målet skall finnas tillgänglig karta över området jämte beskrivning. Vad
sålunda stadgas torde böra äga motsvarande tillämpning, då målet rör fastställande
av ersättning för strömfall som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 §
och utgör del av fastighet. I

I formellt avseende torde förslaget böra genomföras på följande sätt. Såsom
förut nämnts, upptagas de grundläggande bestämmelserna om den utvidgade
expropriationsrätten i 1 kap. 14 § vattenlagen. I samma lagrum
—- vilket även innehåller bl. a. bestämmelser om förfarandet i expropriationsärendet
— ha av kommittén införts stadganden om skyldighet att hos
vattendomstolen söka fastställande av expropriationsersättningen, om expropriationsrättens
förverkande samt om anstånd med ersättningens bestämmande.
Häremot har jag icke något att erinra.

Såsom kommittén föreslagit synes tillägg böra göras till 9 kap. 5 §, så
att vad där stadgas om rätt att påfordra lösen av mark, som blir onyttig för
ägaren eller vid vars begagnande synnerligt men uppkommer, skall äga tilllämpning
jämväl på mark hörande till strömfall, som tages i anspråk jämlikt
1 kap. 14 §. Likaså torde i enlighet med förslaget 9 kap. 12 § böra fullständigas,
så att lagrummets bestämmelser om nedlagd kostnadsersättningsgillhet
erhålla motsvarande tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning
skett av ansökan om förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket.

I överensstämmelse med vad kommittén förordat synes det påkallat att
till 9 kap. 13 § foga ett tillägg, varigenom bestämmelserna där om ersättning
i kraft vid expropriation enligt 1 kap. 14 § erhålla tillämplighet blott om ersättningsfrågan
avgöres i samband med att tillstånd enligt 2 kap. till strömfallets
bebyggande lämnas.

I 11 kap. 17 § torde under ansökningsmål såsom punkt 1. böra upptagas
ansökan jämlikt 1 kap. 14 § om bestämmande av ersättning för rätt

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

att taga strömfall i anspråk. Den nytillkommande punkten nödvändiggör
ändringar med avseende å punktordningen i förevarande paragraf samt i
21, 26, 27, 30, 32, 33, 35, 37, 46, 75, 83 och 88 §§.

I samma kap. 27 § torde i enlighet med förslaget böra såsom 1 mom.
införas föreskrifter om den utredning som skall åtfölja en ansökan om
fastställande av ersättning som nyss sagts. Detta medför en förskjutning
av de nuvarande momentnumren i 27 § samt motsvarande ändringar i 29
och 36 §§.

Till 29 § synes därjämte i överensstämmelse med kommittéförslaget böra
fogas en bestämmelse, att i mål, som avses i det nya momentet av 27 §,
samtliga ansökningshandlingar skola ingivas i tre exemplar.

44 § synes böra fullständigas, så att bestämmelserna om tillhandahållande
av karta i mål, där fråga är om inlösen av område som utgör del av fastighet,
bli tillämpliga jämväl i mål om fastställande av ersättning för strömfall,
som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 § och utgör del av fastighet.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen torde böra träda i kraft den
1 juli 1948.

Förlängningen av 1946 års kontrollag.

Vad kommittén anfört härutinnan föranleder från min sida ingen erinran.
Jag biträder sålunda förslaget att lagen, vilken nu gäller till den 1 juli
1948, med oförändrad lydelse förlänges, i första hand på fem år.

Lagändringar i anledning av inrättandet av fiskeristyrelsen.

Kungl. Maj :t har i proposition den 23 januari 1948 (nr 49) föreslagit
inrättande fr. o. m. den 1 juli 1948 av en fislceristyrelse med statens fiskeriförsök.
Förslaget avser bl. a. att till detta ämbetsverk överföra de ärenden
som nu handläggas på lantbruksstyrelsens fiskeribyrå och av fisketillsynsmyndigheten.
Sistnämnda myndighet har hittills utövat sin verksamhet såsom
en särskild myndighet under lantbruksstyrelsens inseende. Enligt förslaget
skall emellertid fisketillsynsmyndigheten inordnas i fiskeristyrelsen
och där beredas ställning såsom en särskild avdelning, parallell med styrelsens
byråer. Genomförandet av förslaget förutsätter ändringar i 10 kap.
43, 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 36 och 59 §§ vattenlagen ävensom i 5 §
lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske samt i 2, 7, 8, 11 och 12 §§
lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.
Ändringarna, vilka äro av i huvudsak rent formell natur, torde
lämpligen kunna genomföras i förevarande sammanhang.

Jämväl dessa lagändringar torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781)
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske; samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,
vilkas lydelser bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

1 Bilagan är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen med undantag av att i
förslaget om ändring i vattenlagen vidtagits de redaktionella jämkningar, varom lagrådet hemställt,
ävensom ett par andra jämkningar av formell natur. Bilagan har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 april
1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 24 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 20 februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781)
om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om
gemensamhetsfiske; samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn G. Fredrikson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen.

Justitierådet Lawski:

Då i vattenlagen på initiativ av riksdagen upptogos regler om ersättning
för avstående av vattenkraft genom kraftöverföring, åberopades härför
två skäl. Dels ville man övervinna motståndet mot den ökade skyldigheten
att tvångsvis avstå vattenkraft genom att erbjuda de ersättningsskyldiga
en av penningvärdets fluktuationer oberoende gottgörelse och göra dem
delaktiga i den stegring i värde, som vattenkraften kunde undergå. Dels ville
man motverka de olägenheter som kunde uppstå genom vattenkraftens koncentrerande
på ett fåtal händer, och man önskade att på detta sätt, till
nytta för ekonomien särskilt å mindre fastigheter, sprida kraften till långt
flera självständiga kraftägare än förut. I det uti förslaget till 1 kap. 14 §

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

vattenlagen fogade sista stycket hava de principer, som ligga till grund
för bestämmelserna om ersättning för tvångsvis avträdd vattenkraft, väsentligen
omlagts. Den expropriation av vattenkraft som genom förslaget
möjliggöres avser i stor utsträckning inlösen av outbyggda strömfall, vilka
enligt den långsiktsplanering som föregår ansökningarna om expropriation
skola av exproprianten användas först efter lång tid; i 1947 års kommittés
motiv räknas med att långsiktsplaneringen kan omspänna flera decennier.
När nu enligt berörda stycke exproprianten skall ha en ovillkorlig rätt att i
fråga om dylika strömfall få ersättningen bestämd sedan fem år förflutit
från det förordnandet om expropriationsrätt meddelades, blir det i mycket
stor utsträckning omöjligt att låta ersättningen för vattenkraften utgå
genom kraftöverföring; sådan ersättning kan nämligen ifrågakomma endast
om den kan bestämmas i samband med att medgivande till strömfallets
bebyggande lämnas, vilket vid långsiktsplanering av nyss berörd art ju i
allmänhet ej är möjligt enligt förslaget. Att de ofta ekonomiskt svaga vattenkraftsägarnas
och bygdens intressen på detta sätt åsidosättas måste
betraktas såsom en brist i förslaget. Och det skäl som åberopats för ifrågavarande
föreskrift, nämligen att det med hänsyn till exproprianten icke
synes tillrådligt att ersättningsfrågan hålles svävande allt för länge, förefaller
icke för alla fall övertygande.

I detta sammanhang bör också erinras om att, såsom kommittén påpekat,
ersättningen för vattenkraften kan beräknas på ett betydligt tillförlitligare
sätt om det sker i samband med avgörandet av frågan om medgivande till
strömfallets bebyggande än om beräkningen göres i anslutning till det kanske
många år tillbaka i tiden liggande expropriationsförordnandet. Uppenbart är
att utredningens brister lätt nog kunna medföra att de ersättningsberättigade
få för låg ersättning. De äro den ekonomiskt svagare parten och, även om de
äro berättigade att oavsett målets utgång få sina kostnader ersatta, kan
man ej komma ifrån att exproprianten — oftast kanske vattenfallsstyrelsen
— i allmänhet kommer att ha tillgång till mera kvalificerade ombud än
ersättningstagarna. Och vattendomstolarna, som icke kunna antagas medgiva
större ersättning än som följer av föreliggande utredning, lära under
nämnda förhållanden oftast ej kunna förhindra att utredningens otillförlighet
går ut över dem, som begära ersättning. Att sålunda dessas rätt kan
lida intrång till förmån ej blott för allmänna intressen utan rent av för
enskild expropriant kan ej anses tillfredsställande.

För att komma till rätta med här berörda olägenheter utan att mer än
nödigt tillbakasätta expropriantens intresse synas två utvägar stå till buds.
Den ena är att öka den tid, efter vars förlopp exproprianten kan kräva att
ersättningen bestämmes, exempelvis till tio år; beträffande åtskilliga av
de strömfall, varom nu är fråga, torde inom nämnda tid ansökan om medgivande
till utbyggnad behöva göras. Den andra utvägen är att tillåta vattendomstolen
att vägra att upptaga ersättningsfrågan även efter de fem årens
utgång, så länge befogenheten av de ersättningsberättigades yrkanden ej kan
med erforderlig tillförlitlighet bedömas. Härigenom skulle också ersättnings -

91

Kungl. Maj:ts proposition, nr 245.

frågan oftare komma att bliva behandlad i samband med frågan om tillstånd
till strömfallets bebyggande och möjlighet till ersättning genom kraftöverföring
beredas. För min del anser jag den senare utvägen vara att föredraga
och förordar därför, att till stycket fogas orden »och ersättningsfrågan
finnes kunna bedömas med erforderlig tillförlitlighet».

Justitierådet Nissen:

Med instämmande i vad justitierådet Lawski med avseende å förslaget
anfört förordar jag, att den tid, efter vars förlopp den ersättningsskyldige
kan påfordra att ersättningsfrågan upptages till avgörande, bestämmes till
tio år.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Enligt gällande vattenlagstiftning är en genomgående princip att den som
tvingas avstå vattenkraft kan tillerkännas rätt till ersättningskraft som
vederlag. Härigenom erhåller expropriaten sitt realvärde i råkraft utbytt
mot andel i det realvärde kraftverket representerar, och ingreppet i hans
rättssfär blir ej så djupgående. Det förslag till utvidgning av expropriationsmöjligheterna
beträffande vattenkraft som nu framlägges torde få anses
vara principiellt längre gående än hittills gällande lagstiftning om expropriation
över huvud, såtillvida att det avser ej redan aktuella ändamal
utan planering för en mer eller mindre avlägsen framtida användning. Det
kunde synas naturligt att vid en sådan uttunning av expropriationsändamålet
större hänsyn toges till expropriaten än eljest eller åtminstone att
han bibehölles vid de förmåner, som vid expropriation för omedelbar utbyggnad
av strömfall enligt vattenlagen tillkomma expropriat. Den i det
föreliggande förslaget åt exproprianten medgivna rätten att beträffande
outbyggd vattenkraft påkalla ersättningsfrågans definitiva reglering efter
fem år och att därvid få vederlaget bestämt i penningar kan emellertid antagas
medföra att förmånen för expropriaten att kunna utfå ersättningskraft
väsentligen elimineras. Tidsfristen är nämligen ej längre än att exproprianten
utan olägenhet eller i varje fall utan avsevärd olägenhet kan så
inrätta sig att skyldigheten att utgiva ersättningskraft undgås. Med den
nyss angivna ståndpunkten att expropriatens ställning åtminstone ej borde
försämras, därest expropriationsändamålets förverkligande är mera avlägset,
är förslaget i denna del ej förenligt. Såsom i och för sig naturligt skulle
väl framstå att expropriaten alltid finge begära uppskov med ersättningsfrågans
avgörande tills strömfallet bebygges; detta är ju förslagets ståndpunkt
beträffande utbyggd vattenkraft, som tages i anspråk genom förfarande
varom nu är fråga. I likhet med kommitténs majoritet har emellertid
remissförslaget ställt sig på den ståndpunkten att hänsyn till expropriantens
— vare sig denne är kronan, en kommun eller en enskild företagare
— intresse genomgående får väga tyngre än hänsynen till de likvisst oftast
ekonomiskt svagare expropriaternas intresse. Även om de för ett avskärande
av dessas rätt att begära uppskov anförda skälen stundom kunna

92

Kungi. Maj ds proposition nr 245.

vara betydelsefulla, kan väl detta ej anses alltid vara förhållandet. Och då
det synes angeläget att i den mån det kan ske bevara expropriaternas möjlighet
att erhålla ersättningskraft, ligger det nära till hands att låta vattendomstolen
efter omständigheterna bedöma frågan om rätt till uppskov. I
varje fall borde det vara möjligt att utbyta den föreslagna femårsfristen
mot en tioårsfrist. För exproprianter som planera på längre sikt borde en
sådan utsträckning av uppskovstiden ej kunna föranleda någon större olägenhet.
Vad expropriaterna angår skulle för dem en tioårsgräns otvivelaktigt
medföra betydligt större möjlighet än en femårsgräns att bevaras vid sin
rätt att utfå ersättningskraft. Såsom en synnerligen beaktansvärd fördel av
att ersättningen fastställes vid utbyggnadstillfället och får karaktären av
en realprestation må framhållas att därigenom undgås de mycket stora svårigheterna
att bestämma den exproprierade kraftens värde, när man saknar
varje utredning om lämpligt sätt för utbyggnaden och om utbyggnadskostnaden
och det är ovisst hur lång tid som återstår till tidpunkten för utbyggnaden;
bedömandet i sistnämnda hänseende är dock avgörande för
hur det på ersättningsbeloppets storlek starkt inverkande diskonteringsavdraget
skall beräknas. Enbart nu nämnda synpunkt borde i och för sig
vara ett avgörande skäl för uppskov i så stor utsträckning som möjligt och
borde föranleda åtminstone sådan modifikation av förslaget som i första
hand förordats av justitierådet Lawski. Det är ock möjligt att med en utsträckning
av uppskovstiden till tio år förena ett stadgande av sådan innebörd.

Lagrådet:

Till det i 11 kap. 17 § såsom punkt 1 upptagna nya stadgandet lärer
hänvisning böra ske i 26 §, 32 § tredje stycket, 33 § första och andra styckena
samt 88 § första stycket av samma kapitel. Detta ernås emellertid
icke genom de ändringar i avfattningen utav bl. a. sistnämnda fyra paragrafer
som föreskrivas i den tillämnade lagens ingress. Med hänsyn härtill
torde förslaget böra kompletteras genom införande däri av ifrågavarande
paragrafer med den lydelse de vid iakttagande av såväl vad ovan
anförts som de i förslaget angivna ändringarna erhålla, varjämte ingressen
bör undergå härav påkallad jämkning.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

93

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 30 april 1948.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Sträng, Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och handelsdepartementen,
t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet
Danielson, samt statsrådet Sträng anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över
de till lagrådet den 20 februari 1948 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr
781) om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad Igdelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)
om gemensamhetsfiske, samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)
om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets erinringar beträffande ingressen samt 11 kap. 26, 32, 33 och
88 §§ i förslaget om ändring i vattenlagen torde böra iakttagas.

Förslaget om begränsning av den ersättningsberättigades möjlighet att
påkalla anstånd med bestämmande av ersättning för exproprierat strömfall
har föranlett särskilda yttranden inom lagrådet. I dessa yttranden förordas
utvidgning av möjligheten till sådant anstånd med angivande av två alternativ.
Det ena avser, att den tid, efter vars förlopp den ersättningsskyldige
skall äga ovillkorlig rätt att kräva ersättningsfrågans avgörande, såvitt angår
icke tillgodogjord vattenkraft, skulle utsträckas från fem till tio år
efter expropriationsförordnandet. Enligt det andra alternativet skulle vattendomstolen
erhålla befogenhet att medgiva anstånd utöver den nyss berörda
femårstiden.

Vid remissen till lagrådet anförde jag, att vid jämförelsen mellan expropriantens
och expropriatens intressen tidsgränsen fem år syntes vara väl
avvägd. Enligt min mening föreligger ej anledning att frångå denna ståndpunkt.
Ett utsträckande av feinårstiden till tio år synes därför ej böra ske.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

En regel, som giver vattendomstolen möjlighet att medgiva anstånd utöver
fem år, torde bli svårbestämbar till sin räckvidd. Osäkerhet och oenhetlighet
vid tillämpningen kunna därför befaras. Dessa olägenheter synas
kunna försätta exproprianten i ett alltför ogynnsamt läge. Med hänsyn härtill
anser jag en regel av nu antytt innehåll icke böra införas.

I övrigt torde förslaget om ändring i vattenlagen böra undergå ett par
smärre jämkningar av uteslutande redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — sedan förslaget om ändring
i vattenlagen jämkats i enlighet med det anförda — måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480753