Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
1
Nr 238.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ersättningar
av statsmedel till arbetstagare som drabbats av
silikos (stendammslunga); given Stockholms slott den
8 maj 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 maj 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, följande.
I skrivelse den 2 juni 1947 har landsorganisationen i Sverige hemställt
om skyndsamt övervägande av möjligheten att bereda silikossjuka och vissa
andra av yrkessjukdom drabbade arbetare större ersättning än gällande
olycksfallsförsäkringslag medger. Sedan nämnda skrivelse remissbehandlats
har ärendet varit föremål för övervägande inom socialdepartementet
och jag anhåller nu att få anmäla detsamma.
1—Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 saml. Nr 238.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar
skall den som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen
tillika anses försäkrad för vissa yrkessjukdomar, däribland sådan som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av stendamm
(»stendammslunga» eller silikos). Bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen
äga motsvarande tillämpning å försäkringen enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
därvid vad enligt förstnämnda lag gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är om yrkessjukdom, avse dagen
för sjukdomens yppande. Ersättning i anledning av yrkessjukdom utgår
icke med mindre arbetare inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som
framkallats genom inverkan av bl. a. stendamm, inom tio år före sjukdomens
yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger
för sjukdomen. Vidare stadgas i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen
att om försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under
någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, arbetaren skall, därest icke
omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig
från detta arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.
Ersättning för yrkessjukdom utgår enligt i huvudsak samma grunder
som för olycksfall i arbetet. Till arbetare, som ådragit sig yrkessjukdom,
skall sålunda, om yrkessjukdomen medfört under längre eller kortare tid
bestående invaliditet, utgivas livränta med ett årligt belopp, motsvarande
vid förlust av arbetsförmågan — som regel — två tredjedelar av den sjukes
årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp
som svarar mot nedsättningen; dock att livränta icke utgår, där ej
arbetsförmågan blivit nedsatt med minst en tiondel (olycksfallsförsäkringslagen
6 § 1 stycket 2). Beträffande den årliga arbetsförtjänsten gäller, bl. a.,
att, om denna överstiger 4 800 kronor, det överskjutande beloppet icke skall
tagas i beräkning (9 § 4 stycket).
Sistnämnda maximibelopp fastställdes år 1946. Tidigare var maximibeloppet
enligt en år 1941 genomförd lagändring 3 900 kronor; dessförinnan
var det fastställt till 3 000 kronor. Sistnämnda lägre belopp gälla alltjämt
i fråga om dem som skadats före det resp. höjningar av maximibeloppet
trätt i kraft. Å vissa livräntor utgår dock statligt dyrtidstillägg med
20 procent.
I en tidigare denna dag beslutad proposition har Kungl. Maj :t framlagt
förslag om väsentliga förbättringar av ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen.
Sålunda har föreslagits att maximibeloppet av den årliga
arbetsförtjänsten skall höjas till 7 200 kronor. Vid invaliditet, som inne
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
fattar en nedsättning av arbetsförmågan med minst tre tiondelar, skall vidare
enligt förslaget livräntans beräkning ske efter förmånligare grunder
än f. n. För tiden från 18 till 67 års ålder skall nämligen livräntan enligt
vissa regler förhöjas, så att den kommer att motsvara en högre andel av
den årliga arbetsförtjänsten än två tredjedelar. Vid helinvaliditet kommer,
om detta förslag genomföres, livräntan att uppgå till elva tolftedelar av den
årliga arbetsförtjänsten. I likhet med vad eljest skett vid ändringar i
olycksfallsförsäkringslagen komma dock dessa förbättrade ersättningsgrunder
icke att bli tillämpliga å arbetare, som skadats före ändringarnas
ikraftträdande.
Vad angår bedömandet i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning
av arbetsförmågan stadgas i 8 § olycksfallsförsäkringslagen, att
hänsyn skall tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den
skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till
skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den
skadades yrke må vara erforderliga, samt till den skadades ålder och kön.
Enligt vad riksförsäkringsanstalten upplyst tages vid tillämpning av förenämnda
bestämmelser i 8 § i övervägande grad hänsyn till skadans beskaffenhet
sådan den angives i invaliditetsintyg, utlåtanden över röntgenundersökningar
in. m. Man söker härvid i första hand att bilda sig en uppfattning
om i vilken grad olycksfallet påverkat den skadades förmåga i allmänhet
att utföra arbete, men viss hänsyn tages jämväl till, bl. a., den skadades
yrke, vilket kan medföra avvikelse från i allmänhet tillämpade invaliditetsgrader
i höjande eller sänkande riktning. Där tveksamhet råder om
vilken invaliditetsgrad som motsvarar det medicinskt fastställbara menet
tages jämväl viss hänsyn till vederbörandes faktiska arbetsprestation och
arbetsinkomst. I vissa fall, t. ex. vid en del skallskador och förgiftningsfall,
är det men som kvarstår efter sjukdomstillståndets upphörande av medicinskt
sett så obestämd art, att den faktiska arbetsprestationen och arbetsinkomsten
måste tillmätas avsevärt större betydelse än som eljest sker.
Vad särskilt beträffar yrkessjukdomen stendammslunga har riksförsäkringsanstalten
framhållit, att denna sjukdom vanligen har en karakteristisk
röntgenbild, vilken lagts till grund för en allmänt vedertagen indelning
av sjukdomen i tre stadier. Den omständigheten, att sjukdomen konstaterats
röntgenologiskt hos eu person, behöver icke betyda, att han är
sjuk i vanlig mening. Hos en person med sjukdomen i första eller andra
stadiet hör det sålunda till regeln, att lungfunktionen är normal. I tredje
stadiet kunna symtomen vara mycket växlande, från normal lungfunktion
och subjektiv hälsa till väsentlig funktionsförlust och betydande invaliditet.
Stendammslunga inlager i viss mån en särställning bland yrkessjukdomarna.
Sålunda torde man icke i nämnvärd grad behöva räkna med
några väsentliga variationer i de individuella anlagen vid denna sjukdom.
Vidare förhåller det sig så alt sjukdomen, sedan den eu gång debuterat,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
i regel utvecklar sig i ogynnsam riktning även om ytterligare tillförsel av
stendamm till lungorna avbrytes. Något effektivt botemedel mot sjukdomen
är icke känt. Fortskridandet kan emellertid avsevärt fördröjas, om sjukdomen
upptäckes på ett tidigt stadium och den sjuke övergår till ofarligt
arbete.
Landsorganisationens framställning.
I landsorganisationens inledningsvis omnämnda skrivelse har anförts,
att silikosen vore den yrkessjukdom som i vårt land gåve upphov till de
flesta invaliditets- och dödsfallen. Därtill konnne, att sjukdomen i motsats
till andra yrkessjukdomar till sin natur vore sådan, att även om den sjuke
överflyttades till ett icke hälsofarligt arbete någon förbättring i sjukdomstillståndet
icke vore att påräkna. Man hade i stället att räkna med en fortgående
försämring av tillståndet dels på grund av sjukdomens egen progress,
dels till följd av med silikosen ofta förenade följdsjukdomar. Det
skydd, som genom lagen om försäkring mot yrkessjukdomar bereddes de
av silikos drabbade, måste i flertalet fall betecknas såsom mycket otillfredsställande.
Eventuell livränta svarade nämligen i flertalet fall icke mot
den minskning i arbetsförtjänsten som sjukdomen medförde.
Beträffande de gällande ersättningsbestämmelserna och dessas tillämpning
har landsorganisationen anfört följande:
Ersättningens (livräntans) storlek bestämmes av två faktorer: nedsättningen
i arbetsförmågan (invaliditetsgraden) och den årliga arbetsförtjänsten.
Invaliditetsgraden bestämmes enligt försäkringsmedicinska grunder
med ledning av bl. a. röntgenfynd och övriga objektiva fynd, den sjukes
uppgifter om sina besvär och den faktiska arbetsförmågan. Den till grund
för livränteberäkningen liggande arbetsförtjänsten är maximerad på det
sätt att, där den faktiska årsinkomsten överstiger visst belopp (f. n. 4 800
kronor), överskjutande belopp icke medräknas. Vid 100 %-ig invaliditet, då
livränta utgår med a/s av årliga arbetsförtjänsten, utgör sålunda högsta livräntan
3 200 kronor om året. Då i ett stort antal fall de silikossjuka äro
att söka bland de högst avlönade arbetarna, medför redan arbetsförtjänstens
maximering att tillerkänd livränta endast ofullständigt kan kompensera den
sjuke. Att reduktionen till Va ytterligare bidrager att öka skillnaden mellan
faktisk inkomstminskning och tillerkänd livränta ligger i öppen dag.
Vid invaliditetsbedömningen tillgår i regel så att viss invaliditetsgrad
föreslås av försäkringsinrättningens läkare eller — vid handläggning hos
försäkringsrådet — rådets läkare; föi-slagen följas i regel av inrättningen
resp. rådet. Allmänna uppfattningen bland dem, som beröras av ifrågavarande
ersättningar, torde vara att graderna äro för låga — framför allt
i de fall där sjukdomen i realiteten medfört förlust eller nära nog förlust
av arbetsförmågan. I sådana fall saknas ingalunda exempel på fastställda
invaliditetsgrader om ända ned till 20—30 %.
En ur den sjukes synpunkt särskilt otillfredsställande invaliditetsbedömning
kan iakttagas vid de fall av relativt lindrig silikos, där vederbörande
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
på läkares inrådan överflyttas till annat icke silikoshotat arbete. Så gott
som undantagslöst medför sådan förändring i arbetet en avsevärd inkomstminskning.
I dessa fall kan emellertid den silikosbehäftade arbetaren medicinskt
anses fullt arbetsför eller i varje fall till mindre än 10 % invalid,
varför ingen livränta utgår. I något fall kanske den sjuke tillerkännes en
livränta om 10 %. En inom Gjutareförbundet på sin tid (1940) verkställd
utredning visade att beträffande 87 silikosfall från 17 stålgjuterier vederbörande
i 35 fall överflyttats till annat arbete med lägre inkomst. Inkomstminskningen
varierade mellan 5 och 105 öre i timmen. 1 medeltal utgjorde
minskningen 29 öre per timme eller sålunda för helt år om 2 400 timmar
696 kronor. I dessa fall utgick på ett undantag när icke någon livränta.
En under 1947 gjord stickprovsundersökning avseende 56 fall visar ett
medeltal av 29 öre per timme, som den silikosbehäftade fått vidkännas i
inkomstminskning vid överflyttning till annat arbete. 1 3 av dessa fall utgick
livräntor efter 10 till 25 % invaliditet.
Till jämförelse må erinras om det kända förhållandet att vid skador till
följd av olycksfall den skadade vid en invaliditet på upp till 10 % i flertalet
fall icke behöver vidkännas någon inkomstminskning. (Ex. flertalet
fingeramputationer å enstaka fingrar.)
I fortsättningen har landsorganisationen erinrat om att andra lagutskottet
vid 1946 års riksdag — i utlåtande (nr 39) i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. och en i
ämnet väckt motion — uttalat att utskottet i princip delade den i motionen
uttryckta uppfattningen att man borde eftersträva en sådan ordning, att
den som råkade ut för olycksfall erhölle full ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
men att detta enligt utskottets mening kunde ske endast i samband
med den förebådade genomgripande revisionen av lagstiftningen på
förevarande område. Landsorganisationen ansåge, att i den mån sådana
förhållanden förelåge beträffande viss grupp av skadade eller visst slag av
skador, att ett ökat tillgodoseende av de skadade framstode som särskilt
befogat, möjlighet borde finnas till partiella reformer. Exempel på ökade
förmåner till vissa kategorier saknades icke inom sociallagstiftningen. Sålunda
kunde nämnas bestämmelserna angående ersättning åt sjöfolk vid
olycksfall till följd av krigsåtgärd samt angående ersättning vid olycksfall
under fullgörande av flygtjänst vid krigsmakten.
Härefter har landsorganisationen anfört följande:
Det torde böra undersökas i vad mån beträffande silikosen omständigheter
kunna åberopas för högre ersättning än vad som i allmänhet gäller
för i arbetet orsakade skador. Silikosen uppkommer och fortskrider under
sysselsättning på vissa relativt skarpt avgränsade arbetsområden, s. k. farligt
arbete. Den silikoshotade arbetaren kan själv bidraga ytterst obetydligt
om ens något för att undvika sjukdomen eller hindra dess utveckling.
Såväl beträffande de nämnda olycksfallen på grund av krigsåtgärd och vid
flygning som vid silikos är fråga om skador, som inträffat under yrkesutövning
med större typiska risker än som kan sägas vara normalt för
arbete i allmänhet. Därtill kommer silikosens förut nämnda egenskap att
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
ofta draga med sig följdsjukdomar som ytterligare nedsätta arbetsförmågan.
Det torde få anses vara arbetsgivarens sak att, i den mån det är praktiskt
och tekniskt genomförbart, vidtaga åtgärder för silikosriskens avvärjande
eller minskande. I de fall där det oaktat silikos uppträder synes
det icke obefogat att den, som bedriver den farliga verksamheten, får bära
kostnaden för en såvitt möjligt full kompensation till de arbetare som ådragit
sig sjukdomen. Hela ersättningen till de silikosskadade bör med andra
ord ingå i produktionskostnaden och icke delvis bäras av den enskilde arbetaren
eller av samhället.
Angående formerna för beredande av ökad ersättning åt de silikosskadade
har landsorganisationen anfört, att man vid övervägande av olika möjligheter
av praktiska skäl torde få stanna vid att föreslå införande av årliga
tillägg utöver eljest utgående ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Ersättning utöver livränta skulle utgå till silikosbehäftade arbetare,
som antingen på grund av sjukdomen blivit oförmögna till arbete
eller på läkares inrådan överflyttats till annat arbete och i detta fått vidkännas
inkomstminskning. Ersättningens storlek syntes böra i princip motsvara
inkomstminskningen med viss maximering. Såsom tidigare nämnts
hade denna minskning beträffande viss arbetarekategori vid silikos uppskattats
till i genomsnitt 29 öre i timmen, motsvarande vid full sysselsättning
ca 700 kronor om året. Med hänsyn härtill kunde den ifrågasatta tillläggsersättningen
lämpligen maximeras till 700 kronor om året. Om sjukdomen,
utan att medföra sådan nedsättning av arbetsförmågan att livränta
enligt lag skall utgå, dock föranlett att arbetaren efter läkares inrådan
övergått till annan verksamhet och i denna fått vidkännas inkomstminskning,
syntes motsvarande skäl, som anförts beträffande livräntetagare, motivera
att till den sjuke utgåves ersättning för inkomstminskningen, beräknad
enligt nyss angivna grunder.
Härutöver har landsorganisationen uttalat, att nu nämnd ersättning eller
livräntetillägg icke vidare syntes böra utgå därest arbetaren återtoge sin
förutvarande sysselsättning. Vid sådan icke allenast tillfällig ändring av
de förhållanden, som legat till grund för livräntetilläggets eller ersättningens
bestämmande borde därav föranledd jämkning ske. Då grunden för de
föreslagna ersättningarna vore det faktiska inkomstbortfallet syntes det
knappast befogat att föreslå regleringens utsträckning till att omfatta även
efterlevandelivräntor.
Landsorganisationen har förutsatt att ersättningarna skulle bestämmas
och utgivas av den försäkringsinrättning, som hade att besluta angående
arbetarens rätt till ersättning i övrigt för yrkessjukdomen. Av betydelse
vore vidare spörsmålet om eventuell retroaktiv giltighet för den ifrågasatta
ersättningsrätten. Starka sociala skäl kunde tydligen åberopas för en dylik
utvidgning.
I landsorganisationens skrivelse har vidare ifrågasatts att de särskilda
ersättningsförbättringar, som sålunda föreslagits för silikossjuka, borde ut
-
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
givas även till vissa andra av yrkessjukdom drabbade. I denna del har i
skrivelsen anförts följande:
Bestämmelser om förbättrade ersättningar äro i första hand aktuella vid
silikos. Behov av högre ersättning framträder dock även vid åtskilliga andra
yrkessjukdomar. Såsom exempel kunna nämnas vissa metallförgiftningar,
koloxid- och trikloretylenförgiftning samt eksematösa sjukdomar. Då man
önskar så att säga privilegiera vissa sjukdomar, är det emellertid angeläget
att endast sådana sjukdomar ifrågakomma, som med hänsyn till uppkomst
och utveckling samt verkningar kunna anses kvalificerade. Ett gynnande
skulle annars te sig orättvist för andra enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
ersättningsberättigade arbetare. Vid en begränsning
till sjukdomar som framkallats genom inverkan av de ämnen, som
upptagas i första paragrafen första stycket yrkessjukdomslagen, torde det
stora flertalet sjuka, vilkas ersättningsbehov synes mest ömmande, bliva
tillgodosedda. Det bör i detta sammanhang framhållas, att frånsett de
silikosbehäftade endast ett fåtal sjuka torde komma att uppfylla villkoren
för nu ifrågasatta högre ersättningar.
I fråga om ersättningsbeloppets storlek i sist avsedda fall har landsorganisationen
uttalat, att man torde kunna utgå från att inkomstminskningen
genomsnittligt icke överstege det belopp, som av landsorganisationen lagts
till grund för beräkning av ersättningen åt silikosbehäftade arbetare. Ersättningen
borde alltså maximeras efter samma grunder som för silikossjuka.
Yttrandena.
Över landsorganisationens skrivelse ha efter remiss yttranden avgivits av
riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, statens institut för folkhälsan,
socialvårdskommittén, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
och svenska arbetsgivareföreningen.
Riksförsäkringsanstalten har lämnat en redogörelse för praxis vid invaliditetsprövningen
i fråga om stendammslunga och meddelat vissa statistiska
uppgifter rörande ersättningsfallens frekvens. Anstalten har vidare
anfört bl. a. följande:
I likhet med landsorganisationen är riksförsäkringsanstalten av den åsikten,
att nuvarande ersättningsbestämmelser vid yrkessjukdomar som avses
i 1 § 1 stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen äro otillfredsställande.
Detsamma torde emellertid enligt anstaltens mening även gälla i fråga om
övriga yrkessjukdomar samt om skador till följd av olycksfall i arbetet
ävensom skador och sjukdomar enligt militärersättningsförordningen. Bland
annat torde det få anses som en brist, att möjlighet för närvarande saknas
för försäkringsinrättningarna att tillerkänna arbetare skälig kompensation
för mera bestående inkomstminskning, som föranledes av överflyttning till
annat arbete i sådana fall, då överflyttningen ägt rum oaktat arbetsförmågan
icke är nedsatt eller endast obetydlig nedsättning föreligger. Detta
har i särskild grad betydelse i fråga om yrkessjukdomen stendammslunga.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
Emellertid lär vid det arbete med revision av olycksfallsförsäkringslagen,
som pågår inom socialvårdskommittén, övervägas ändring av lagen, medförande
generella bestämmelser angående höjda ersättningar.
Därest dessa överväganden inom socialvårdskommittén skulle komma att
föranleda ändringar i angiven riktning av den allmänna lagstiftningen på
hithörande områden och bestämmelserna om skadebedömningen utformas
så att möjlighet beredes försäkringsinrättningarna att därvid i skälig utsträckning
beakta även inkomstminskning till följd av överflyttning till
annat arbete i förebyggande syfte, torde önskvärda förbättringar beträffande
ersättningsförmånerna kunna uppnås.
Riksförsäkringsanstalten vill även framhålla, att särbestämmelser, åsyftande
ökad ersättning vid någon eller några av de i yrkessjukdomsförsäkringslagen
avsedda sjukdomarna, lätt kunna komma att framstå såsom
godtyckliga eller orättvisa. Det kan även förmodas, att privilegierandet av
en eller några av dessa sjukdomar skulle följas av framställningar om ökad
ersättning vid än den ena än den andra av de övriga i yrkessjultdomsförsäkringslagen
avsedda sjukdomarna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes enligt riksförsäkringsanstaltens
mening en lösning av den av landsorganisationen väckta frågan böra
sökas i första hand icke genom en speciallagstiftning utan inom ramen
av de ändrade allmänna bestämmelser om ersättning vid olycksfall och
yrkessjukdom, varom utredning påginge inom socialvårdskommittén. Därest
det emellertid skulle anses, att behovet av förbättrade förmåner vore så
trängande, att socialvårdskommitténs utredning icke borde avvaktas utan
att åtgärder redan nu måste vidtagas, borde dessa enligt anstaltens mening
vara av provisorisk karaktär och begränsas till att avse allenast stendammslunga,
vilken sjukdom finge anses intaga en särställning. I så fall syntes
närmast komma i fråga att till 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen foga ett
andra stycke av innebörd att skälig kompensation skulle utgå till arbetare,
som på grund av överflyttning till annat arbete åsamkats inkomstminskning
i fall där första stycket i paragrafen icke vore tillämpligt. Det syntes
böra ankomma på socialvårdskommittén att efter närmare övervägande utforma
en dylik bestämmelse.
De i yttrandet lämnade statistiska uppgifterna utvisa bl. a., att av 82
under tiden den 1 januari 1945—den 30 september 1947 slutligt avgjorda
fall, vilka godkänts såsom förorsakade av stendamm, hade 25 föranlett utgivande
av livränta, under det att 57 fall icke ansetts medföra nedsättning
av arbetsförmågan med minst 10 procent. I 8 av de sistnämnda fallen förelåge
uppgift om att arbetaren av profylaktiska skäl överflyttats till annat
arbete och därigenom fått vidkännas inkomstminskning, medan i 13 andra
fall, då överflyttning skett, någon inkomstminskning ej ägt rum.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har i likhet med riksförsäkringsanstalten
redogjort för den praxis som tillämpats vid bestämmande
av ersättning vid stendammslunga och omfattningen av sådana ersättningsfall.
Föreningen har ifrågasatt huruvida icke det vore möjligt att
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
kompensation för inkomstbortfall reglerades i löneavtalsbestäinmelser, då
arbetsgivarna ändock finge bära kostnaderna i form av förhöjda premier.
Som skäl härför har anförts följande:
Storleken av den avlöning, som den sjuke erhåller efter förflyttning från
det farliga arbetet, kan påverkas av en sådan mångfald olika omständigheter,
att inkomstminskningen, enligt föreningens mening, icke gärna bör
vara avgörande för ersättningens storlek. Samma problem möter även vid
bedömning av invaliditetsersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen,
där det enligt erfarenhet icke är möjligt att grunda invaliditetsbedömningen
på den inkomstminskning som blivit en följd av att den skadade icke kunnat
fortsätta sitt förutvarande arbete. Ofta torde även den inkomst, som
den sjuke åtnjuter efter förflyttningen, ingalunda vara representativ för
den arbetsinkomst, han i fortsättningen kommer att åtnjuta. Man torde
ofta få räkna med förändringar i inkomstförhållandena måhända under
flera år framåt. Särskilda svårigheter torde uppkomma vid bedömandet av
ersättningen, då den sjuke uppnått så hög ålder, att en stark minskning
eller ett helt bortfall av inkomsten får anses vara normalt. En direkt olycklig
verkan torde en livsvarig tilläggsersättning av det ifrågasatta slaget ha
i visst avseende. För närvarande förefinnes ett intresse för såväl den sjuke
själv som för hans arbetsgivare — i regel blir ju den sjuke kvar i sin forne
arbetsgivares tjänst även efter förflyttningen — att den sjuke beredes så
kvalificerat arbete som möjligt, där avlöningen sålunda är relativt god. Enligt
vad föreningen har sig bekant har på senaste tid ett intresse vuxit fram
bland arbetsgivarna att låta arbetare, som äro sysselsatta i farligt arbete,
undergå utbildning i annan yrkesgren inom företaget i syfte att arbetaren
skall kunna behållas i kvalificerat arbete och större minskning i avlöning
icke skall behöva ifrågakomma. Om ersättningsbestämmelserna finge den
utformning, som ifrågasatts, skulle detta intresse hos båda parter bortfalla,
vilket enligt föreningens mening vore beklagligt.
Om frågan icke kunde lösas avtalsvägen, borde enligt föreningens mening
stadgande i ämnet införas i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Föreningen har vidare anfört följande:
Då nedsättning av arbetsförmågan ej föreligger, synes gottgörelse i form
av livränta på grund av invaliditet icke böra ifrågakomma. Den ersättning,
som skulle utgå vid fall av silikos med inkomstförlust utan rätt till livränta,
borde ges sådan form, att intresse för ernående av bättre inkomst inom
annat område ej motverkas och torde över huvud taget böra ges karaktären
av en anpassningsersättning. Man kan härvid jämföra nu gällande praxis
i fråga om hjälplöshetslivränta vid blindhet. Dylik livränta utgår under anpassningstiden
2 å 3 år men därefter ej. Det synes lämpligt att då silikos
yppats men arbetsförmågan ej är nedsatt i sådan grad, som för rätt till
livränta förutsättes, den sjuke tillerkännes en kompensation med högst 700
kronor för år under 3 år, varigenom vederbörande beredes tillfälle och även
torde stimuleras till att skaffa sig en sysselsättning med bättre inkomst.
Någon anledning att utsträcka rätten till kompensation för inkomstbortfall
av denna art till andra i 1 § 1 stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen omförmälda
sjukdomar torde icke föreligga. Med silikosen jämförliga förhållanden
torde icke vara för handen i fråga om annan här upptagen sjukdom,
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
vartill kommer, att i vissa fall menliga inverkningar av motsvarande lagstiftning
skulle kunna befaras.
Slutligen har föreningen motsatt sig retroaktiva ersättningar, under åberopande
av att försäkringsföretagen icke haft tillfälle uppbära premier för
den ökade risken.
I yttrandet lämnade uppgifter rörande de till arbetsgivarnes ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsbolag under tiden den 1 januari 1945—den 15 december
1947 anmälda silikosfallen utvisa, att av 114 godkända fall 65 hade
föranlett utgivande av livränta, under det att 49 fall icke ansetts medföra
nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 procent.
Försäkringsrådet (majoriteten) har i fråga om de grunder, efter vilka
den enligt förslaget förhöjda ersättningen skulle utgå, framhållit följande:
Ersättningen har föreslagits skola utgå med ett belopp motsvarande inkomstminskningen,
dock högst 700 kronor om året. Detta innebär, att den,
som fått vidkännas relativt liten inkomstminskning, kan erhålla full kompensation,
medan den, som lidit större inkomstminskning, icke kan uppnå
sådan kompensation. Det må även uppmärksammas, att storleken av den
arbetsinkomst, vederbörande kan förskaffa sig i annat arbete än det farliga,
kan vara beroende på många andra faktorer än sjukdomens inverkan
på arbetsförmågan. Sålunda kan vid valet av annat arbete sådana faktorer
ha varit avgörande, såsom att den sjuke innehar fastighet å sin hittillsvarande
bosättningsort eller där har andra ekonomiska intressen att bevaka,
eller att hans hustru har arbete på orten, vilket icke skulle stå henne till
buds på annan ort, där den sjuke däremot skulle kunna erhålla arbete med
samma arbetsinkomst som i det farliga o. s. v. Ett siffermässigt beräknande
av minskningen i arbetsförtjänst skulle i det fall, att vederbörande
övergår till självständig verksamhet, stöta på mycket stora svårigheter. —
Såsom förslaget utformats, skulle den föreslagna ersättningen komma att
utgå även i sådana fall, då den genom ombyte av sysselsättning föranledda
inkomstminskningen täcks redan genom tillerkänd livränta. — I förslaget
har icke diskuterats frågan, huruvida den ifrågasatta ersättningen för lägre
arbetsförtjänst vid ombyte av arbete av profylaktiska skäl även skall utgå,
sedan vederbörande uppnått den ålder, då han oberoende av sjukdomen
ändock måste sluta det arbete, vartill han övergått.
Emellertid har försäkringsrådet i likhet med landsorganisationen ansett
ett behov av ökat försäkringsskydd föreligga. Rådet har anfört följande:
I fråga om ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen för stendammslunga,
då den sjukes arbetsförmåga icke ens med avseende å det
farliga arbetet varit nedsatt, har ersättning icke ansetts kunna utgå allenast
på grund av inkomstminskning i annat arbete. Det synes därför försäkringsrådet
föreligga ett behov av beredande av möjlighet till kompensation
även i angivna fall ävensom av att över huvud taget få klarlagt frågan,
huruvida ersättning i anledning av försäkringen må kunna utgå av rent
profylaktiska skäl i fall, då konstaterbar skada ådragits i arbetet. I viss
mån kan yrkessjukdomen stendammslunga anses stå i undantagsställning,
nämligen med hänsyn därtill, att anlaget vid denna sjukdom icke torde
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
spela samma roll som vid andra yrkessjukdomar. Även om så är fallet
kunna dock rent profylaktiska eller därmed fullt jämförbara synpunkter
anläggas även i fråga om andra yrkessjukdomar än de i 1 § första stycket
yrkessjukdomsförsäkringslagen omnämnda ävensom vid olycksfallsskadoi
och sjukdomar enligt militärersättningsförordningen.
Försäkringsrådet har vidare anfört, att det syntes principiellt riktigast,
att förevarande spörsmål löstes likformigt inom olycksfallsförsäkringslagen,
militärersättningsförordningen och yrkessjukdomsförsäkringslagen och i
samband med den åt socialvårdskommittén anförtrodda revideringen av
nämnda författningar. Enligt försäkringsrådets mening borde vid bedömandet
av frågan, huruvida i arbetet ådragen skada eller sjukdom orsakat
nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn även tagas till rent profylaktiska
synpunkter. I detta sammanhang borde jämväl övervägas, om ändrade bestämmelser
om jämkning kunde finnas påkallade, därest arbetsvärd genomfördes.
Skulle frågan anses vara av den angelägenhetsgrad, att den borde
avgöras utan att avvakta revideringens slutförande, syntes — efter ytterligare
utredning genom socialvårdskommitténs försorg — införande av
en bestämmelse i ämnet i olycksfallsförsäkringslagen vara att föredraga
framför en särlagstiftning som den av landsorganisationen föreslagna.
Denna bestämmelse kunde införas i 8 § olycksfallsförsäkringslagen såsom
ett tillägg till detta stadgande av innebörd, att vid skadereglering hänsyn
jämväl skulle tagas till inkomstminskning föranledd enbart av profylaktiska
åtgärder i anledning av ådragen skada. Enahanda tillägg borde då
även göras till 9 § militärersättningsförordningen.
Försäkringsrådet anser, att en lagändring icke borde givas retroaktiv
verkan. Eventuell ersättning för dem, som ej komme att omfattas av lagändringen,
borde ankomma på statsverket.
Försäkringsrådet Blomguist förmenade, att behov visserligen funnes av
bestämmelser om bättre kompensation åt dem som på grund av silikos övergått
till lägre betalt arbete men att frågan icke borde upptagas till avgörande
innan socialvårdskommitténs översyn av lagstiftningen slutförts.
Försäkringsråden Rörmij, Löfmark och Aae, vilka avgivit gemensamt
yttrande, ansågo att provisoriska åtgärder borde vidtagas i avbidan på
socialvårdskommitténs utredning. I yttrandet förordades, att viss ändring
skulle vidtagas i 4 $ yrkessjukdomsförsäkringslagen och att Kungl. Maj :t
skulle utverka riksdagens bemyndigande att utgiva ersättning av statsmedel
i sådana fall, då sjukdomen yppats före lagändringens ikraftträdande. Genom
dessa provisoriska åtgärder skulle syftet med landsorganisationens
framställning tillgodoses i den omfattning som syntes skälig.
Försäkringsrådet Gei jer förordade att silikossjuka som nödgades lämna
det farliga arbetet tillerkändes eu tilläggsersättning av statsmedel, antingen
i form av ett kapitalbelopp för en gång eller genom ett belopp, fördelat på
de närmaste åren efter arbetsbytet.
12
Kungi. Maj:ts proposition nr 238.
Ledamöterna Lindahl och Berg förordade ett i anslutning till landsorganisationens
framställning upprättat utkast till bestämmelser om särskild
ersättning i vissa fall vid yrkessjukdom.
Socialvårdskommittén, som tagit del av riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets
utlåtanden, har för egen del anfört följande:
Frågan om lämpligheten av en provisorisk särlagstiftning till förmån för
silikosbehäftade är, såsom framgår av försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
utlåtanden, i hög grad tveksam. Å ena sidan kan ej bestridas,
att silikosen intager en viss särställning bland yrkesskadorna, å andra
sidan kunna principiella och praktiska betänkligheter anföras mot ett provisorium,
som skulle medföra att skaderegleringen i de berörda fallen allt
framgent finge ske efter dubbla linjer. Närmast torde ifrågakomma en
specialbestämmelse i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen, avsedd att gälla
i avvaktan på den förestående revisionen av lagstiftningen. En dylik bestämmelse
kan ej lämpligen ges återverkande kraft. Härav torde följa, att
bestämmelsen i fråga skulle bli av praktisk betydelse endast i ett relativt
ringa antal fall. Ersättningsförbättringar i de före bestämmelsens tillkomst
inträffade fallen torde få bestridas av statsmedel. På grund härav och då
vägande skäl tala emot en provisorielagstiftning av ifrågasatt slag är enligt
kommitténs mening lämpligast, att Kungl. Maj:t tills vidare utverkar
riksdagens bemyndigande att under budgetåret 1948/49 besluta om tillfälliga
ersättningar av statsmedel — förslagsvis å högst 700 kronor — åt arbetare,
som på grund av ådragen silikos ändrat sysselsättning och därigenom
fått vidkännas väsentlig inkomstminskning. En sådan anordning
har bl. a. den fördelen, att statsverket icke behöver påtaga sig några mera
betydande förpliktelser för ändamålet, innan praktiska erfarenheter vunnits
om behovet av tilläggsersättningar och om den lämpliga utformningen
av regler för dylika ersättningar.
Statens institut för folkhälsan har funnit landsorganisationens förslag
utgöra ett försök att i en formel lösa två skilda problem, nämligen frågan
om rimlig ersättningsnivå vid definitiv invalidisering och frågan om rimliga
ekonomiska stödåtgärder vid ur yrkesmedicinska synpunkter önskvärd
yrkesomplacering. Ehuru dessa båda problemkomplex hade påtaglig anknytning
sinsemellan borde de behandlas mer differentierat än som skett
i förslaget.
Institutet ville hävda, att det icke funnes bärande yrkesmedicinska skäl
för att ur ersättningssynpunkt placera silikosen i någon slags särklass
bland de ersättningsberättigande yrkessjukdomarna. Den av landsorganisationen
föreslagna premieringen av silikosen och andra sådana yrkessjukdomar,
som framkallades genom de i 1 § första stycket yrkessjukdomsförsäkringslagen
upptagna ämnena, syntes ur yrkesmedicinsk synpunkt sakna
all motivering.
Utformningen av den tilltänkta ersättningsförbättringen syntes enligt institutets
mening något improviserad. Det hade icke visats, att de åberopade
uppgifterna rörande inkomstminskningar i samband med ändring av
sysselsättningen vore representativa ens för silikosbehäftade arbetare, och
13
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
vidare kunde ifrågasättas om det i sådant fall vore riktigt att använda det
erhållna medeltalet som maximum för ersättningsförbättring.
Frågan om ekonomiska stödåtgärder vid av yrkesmedicinska skäl påkallat
yrkesbyte vore enligt institutets erfarenhet i hög grad brännande. Här
komme i fråga förutom arbetare med silikos bl. a. sådana med koloxidförgiftning,
bensolförgiftning, yrkeshudsjukdomar av överkänslighetskaraktär
in. fl. Det funnes f. n. knappast några möjligheter att förhjälpa dessa
vrkessjuka till effektiv omplacering i lämpligare yrke. Yrkessjukdomslagens
§ 4 stadgade visserligen möjlighet för försäkringsinrättning att anbefalla
försäkrad att avhålla sig från skadligt arbete, mot att inrättningen
under motsvarande tid utbetalade upp till hel sjukpenning, och den teoretiska
möjligheten syntes då kunna stå öppen att sådan sjukpenning utgåves
under så lång tid, att en effektiv omskolning kunde hinna ske. Enligt
vad institutet inhämtat, hade en sådan tolkning av § 4 dock icke kommit
till stånd. Vad vidare pensionsstyrelsens verksamhet beträffade, hade
denna icke kunnat tagas i anspråk för yrkessjuka. Under sådana förhållanden
syntes det i hög grad angeläget att ekonomiska stödåtgärder till
möjliggörande av de avsedda yrkesomplaceringarna toges under övervägande.
En viss anknytning till de åtgärder, som planerades för partiellt
arbetsföra, förefölle naturlig. Den avsedda kategorien yrkessjuka och sådana
partiellt arbetsföra, som ej kunde återvända till sitt gamla yrke, befunne
sig ju ur vissa synpunkter i en likartad situation. Det kunde erinras
om att kommittén för partiellt arbetsföra i sitt betänkande II (SOU
1947: 18) framlagt förslag om stipendier, utbildningsbidrag och familjebidrag
vid yrkesutbildning och omskolning av partiellt arbetsföra. Huruvida
som ett provisorium eller eventuellt som ett alternativ en ändrad praxis vid
tolkningen av yrkessjukdomslagens § 4 skulle kunna i viss grad tillgodose
de angivna önskemålen, undandroge sig institutets bedömande.
Med hänvisning till vad sålunda anförts har institutet förklarat sig avstyrka
landsorganisationens förslag men samtidigt förordat dels att en
översyn av yrkessjukdomslagen verkställdes med hänsyn till omfattning
och utgående ersättningsbelopp, dels att ekonomiska stödåtgärder till
underlättande av ur yrkesmedicinska synpunkter påkallade yrkesomplaceringar
toges under närmare övervägande.
Svenska arbetsgivareföreningen slutligen har helt avstyrkt landsorganisationens
framställning och därvid anfört bl. a. att det knappast torde förefinnas
något rimligt skäl, varför ersättningarna skulle vara olika vid
olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom. Den av landsorganisationen åberopade
omständigheten, att särskilda bestämmelser utfärdats rörande ersättning
åt sjöfolk vid olycksfall till följd av krigsåtgärd samt angående
ersättning vid olycksfall under fullgörande av flygtjänst vid krigsmakten,
hänförde sig till sådana specialfall, som knappast kunde hava prejudicerande
betydelse. Vad landsorganisationen anfört om att de silikoshotade
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
arbetarna ytterst obetydligt om ens något kunde undvika sjukdomen eller
hindra dess utveckling, kunde icke av föreningen vitsordas. Tvärtom förelåge
inom industrien stora möjligheter för de enskilda arbetarna att förebygga
yrkessjukdom genom att alltid begagna de skyddsanordningar, som
stode till förfogande och följa givna skyddsföreskrifter.
Föreningen har vidare anfört, att det redan nu vore vanligt, att arbetare
sysselsatta med tungt arbete, t. ex. sandblästring inom granitindustrien,
efter överenskommelse tillfälligt eller definitivt fingo övergå till lättare
uppgifter, även om detta ej påkallades på grund av medicinsk indikation.
Man torde ha anledning vänta, att överflyttning efter läkarinrådan skulle
bliva synnerligen vanlig, om extra ersättning skulle kunna komma i fråga
i dylika fall. Föreningen ansåge över huvud taget ur principiella synpunkter
betänkligt att utgiva särskild kompensation för löneminskning, då en
arbetare överflyttades från ett arbete till ett annat.
Föreningen har slutligen förklarat, att den ansåge frågan om åtgärder
till förebyggande av silikos och ersättning till individer, som drabbats av
sjukdomen, vara ett synnerligen betydelsefullt problem. De faktorer, som
hörde samman med detta problem, vore emellertid ej tillräckligt kända.
Det torde därför vara nödvändigt att, innan diskussionen överfördes på det
ekonomiska planet, låta verkställa en allsidig, objektiv utredning rörande
silikosen och likartade sjukdomar. Bl. a. torde det finnas anledning att
noga undersöka, huruvida det vore vanligt, att silikos medför följdsjukdomar.
Föreningen vore av den uppfattningen, att landsorganisationens
påstående härom vore väsentligt överdrivet.
Departementschefen.
Yrkessjukdomen silikos intager i viss män en särställning bland yrkessjukdomarna.
Den uppträder endast hos personer som varit sysselsatta
med det farliga arbetet under lång tid och några medel att bota sjukdomen
äro tills vidare icke kända. Dess fortskridande kan dock avsevärt fördröjas
om sjukdomen upptäckes på ett tidigt stadium och den sjuke övergår till
ofarligt arbete. Dylik ändring av sysselsättningen innebär emellertid icke
sällan att arbetaren måste lämna ett välavlönat specialarbete, som krävt
mångårig utbildning. Övergången kan därför medföra avsevärd inkomstminskning
och detta även om sjukdomen blivit upptäckt så tidigt att någon
egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga icke föreligger.
Någon tvekan kan enligt min mening icke råda därom att möjligheterna
till ersättning i dylika fall nu äro alltför begränsade. Frågan om beredande
av särskild ersättning för inkomstminskningen sammanhänger
med spörsmålet i vad mån man vid invaliditetsbedömningen enligt olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i större utsträckning än f. n.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 238.
är fallet skall taga hänsyn till den faktiska inkomstminskningen. Denna
fråga har en betydande räckvidd och jag är icke beredd att i detta sammanhang
taga ställning därtill, synnerligast som socialvårdskommittén i
samband med den pågående revisionen av olycksfallsförsäkringslagen torde
komma att verkställa den ytterligare utredning i detta ämne som synes erforderlig.
Då behovet av en kompensation för inkomstminskningen emellertid
måste anses vara särskilt framträdande i fråga om silikosfallen och
införandet av en sådan kompensation för dessa fall icke synes kunna på
något sätt föregripa socialvårdskommitténs utredningsarbete, synes det
mig rimligt att, i avvaktan på den allmänna revisionen av lagstiftningen,
provisoriska åtgärder vidtagas i syfte att bereda silikosskadade kompensasation
för inkomstminskning vid en av profylaktiska synpunkter föranledd
överflyttning till annat arbete. Till landsorganisationens förslag att
införa motsvarande regler även i fråga om andra yrkessjukdomar kan jag
däremot icke nu taga ställning.
Landsorganisationen har föreslagit att en särlagstiftning skulle tillskapas
av innehåll att silikosskadad arbetare, som blivit helt arbetsoförmögen eller
på läkares inrådan överflyttats till annat arbete och däri fått vidkännas
inkomstminskning, skulle tillerkännas livräntetillägg eller, om livränta
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen ej utgår, särskild ersättning för inkomstminskningen
med belopp motsvarande denna, dock högst 700 kronor.
Sådan kompensation för inkomstminskning synes landsorganisationen ha
avsett skola utgå även till den, som tidigare drabbats av silikos och på
grund därav fått vidkännas inkomstminskning.
Som motiv för en dylik särlagstiftning har landsorganisationen åberopat
dels att gällande grunder för beräkning av livräntas storlek vore otillfredsställande,
då nödig hänsyn ej toges till den tidigare arbetsinkomsten, och
dels att vid invaliditetsbedömningen den faktiska inkomstminskningen icke
tillräckligt beaktades.
Vad det första av dessa båda skäl angår vill jag erinra om det förslag
till ändring i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsgrunder som tidigare
denna dag anmälts av mig. Genomföres detta förslag, komma i åtskilliga
fall livräntorna i framdeles yppade fall av silikos att stå i bättre relation
till den minskade arbetsinkomsten. I fråga om invaliditetsbedömningen ha
de sakkunniga myndigheterna — försäkringsrådet och riksförsäkringsanstaiten
— vitsordat att vägande skäl finnas för ändring av de gällande bestämmelserna
i sådan riktning att hänsyn kommer att mer än hittills tagas
till de faktiska inkomstminskningarna. Bägge myndigheterna ha dock ansett,
att detta spörsmål borde upptagas till prövning i samband med den
inom socialvårdskommittén pågående översynen av lagstiftningen på området
och att en lösning borde åvägabringas snarare genom ändring i de
allmänna bestämmelserna rörande invaliditetsbedömningen än genom speciella
föreskrifter i fråga om silikos och andra särskilda yrkessjukdomar.
16
Kiingl. Maj.ts proposition nr 238.
Vissa reservanter inom försäkringsrådet ha för sin del ansett, att i fråga
om silikos en provisorisk ändring borde vidtagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
och ha vidare föreslagit, att Kungl. Maj:t skulle utverka riksdagens
bemyndigande att av statsmedel utgiva särskilda ersättningar i de
före lagändringen inträffade fallen. Socialvårdskommittén — som upplyst
att kommittén ämnade utreda frågan om ändrade grunder för invaliditetsbedömningen
— har däremot uttalat sig emot en provisorisk lagstiftning
och förordat bemyndigande för Kungl. Maj:t att under nästa budgetår utge
tillfälliga ersättningar i vissa fall åt silikosbehäftade arbetare. De ömsesidiga
socialförsäkringsbolagens förening har ifrågasatt om icke en lösning
av frågan kunde åvägabringas genom löneavtalsbestämmelser om kompensation
för inkomstbortfall. Statens institut för folkhälsan har med avstyrkande
av landsorganisationens förslag förordat utredning rörande ekonomiska
stödåtgärder till underlättande av de ur yrkesmedicinska synpunkter
påkallade yrkesomplaceringarna.
Av vad som anförts i yttrandena framgår, att ett behov av särskild kompensation
för inkomstminskningen föreligger i de här avsedda fallen men
att delade meningar råda om bästa sättet att tillgodose detta behov. Särskild
hänsyn torde böra tagas därtill att ändrade bestämmelser beträffande i lag
utfästa försäkringsförmåner enligt vedertagna principer icke böra givas
återverkande kraft. En i yrkessjukdomsförsäkringslagen införd provisorisk
bestämmelse om särskilda förmåner till silikossjuka bör därför icke göras
tillämplig å de före ikraftträdandet inträffade fallen, och en senare definitiv
bestämmelse bör icke göras tillämplig vare sig å dessa äldre fall eller å
de under provisorietiden inträffade fallen. Det är emellertid angeläget att
även äldre silikosfall bli delaktiga av de ifrågasatta ersättningsförbättringarna
och då tilläggsersättningar i dessa äldre fall under alla förhållanden
torde få bekostas av statsmedel, finner jag övervägande skäl tala för den
av socialvårdskommittén föreslagna anordningen med tillfälliga ersättningar
av statsmedel i avvaktan på definitiva bestämmelser i ämnet. En
sådan tillfällig anordning har, såsom kommittén framhållit, den fördelen,
att statsverket icke behöver påtaga sig några mera betydande förpliktelser
för ändamålet, innan praktiska erfarenheter vunnits om behovet av tilläggsersättningar
och om den lämpliga utformningen av regler för sådana.
Vad angår de grunder efter vilka tilläggsersättningarna skola bestämmas
har jag intet att erinra mot det av landsorganisationen föreslagna maximibeloppet
för ersättningarnas storlek eller 700 kronor om året. Av vad redan
anförts framgår, att jag anser att ersättning skall kunna utgå vare sig
sjukdomen yppas först framdeles eller den redan tidigare yppats. Ersättningen
bör dock även i dessa äldre fall avse den inkomstminskning som
sjukdomen numera medför. Naturligtvis kan det vålla vissa svårigheter att
avgöra i vad mån en inkomstminskning, som för lång tid sedan drabbat en
arbetare till följd av att han på läkares inrådan övergått till annan syssel
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
sättning, kan anses vara alltjämt bestående och till vilket belopp den skall
beräknas. I görligaste män bör emellertid tillses, att sådana fall bedömas
efter vad som med hänsyn till omständigheterna befinnes rimligt och skäligt,
varvid som riktpunkt bör gälla, att vederbörande erhåller full ersättning
för inkomstminskningen, dock högst 700 kronor. I fråga om den som
icke åtnjuter livränta på grund av sjukdomen synes dock en överflyttning
till annat arbete som ägt rum för mera än tio år sedan icke böra komma i
betraktande.
I övrigt synas i allt väsentligt de grunder för ersättningarnas bestämmande,
som landsorganisationen angivit, kunna vinna tillämpning. Utgår
livränta, bör ersättningen utgå i form av tillägg till denna, motsvarande den
inkomstminskning — dock högst 700 kronor — vederbörande fått vidkännas
till följd därav att han blivit helt arbetsoförmögen eller övergått till annan
sysselsättning. Däremot bör tilläggsersättning icke utgå, om arbetaren kvarstannar
i det farliga arbetet, liksom tilläggsersättningen synes böra indragas,
om han återtager detta arbete. Vid bedömande av inkomstminskningen
bör hänsyn tagas även till den utgående livräntan. Beträffande dem som på
grund av helinvaliditet åtnjuta ful i livränta är att märka att vid ett genomförande
av det förslag til! ändring i olycksfallsförsäkringslagen, som jag
tidigare i dag anmält, livräntan kommer att uppgå till 11/12 av arbetsinkomsten,
om denna ej överstiger 7 200 kronor. Det synes rimligt att i ett
sådant fall någon tilläggsersättning ej utgår liksom att även eljest tilläggsersättning
icke får uppgå till så högt belopp, att den sjukes totala inkomst
kommer att överstiga vad sålunda högst kan utgå i livränta.
Om sjukdomen ej ansetts medföra sådan nedsättning i arbetsförmågan,
att livränta tillerkänts arbetaren, men denne på läkares inrådan övergått
till annan sysselsättning synes vad i det föregående anförts böra äga motsvarande
tillämpning.
I enlighet med det anförda förordar jag att Kungl. Maj :t utverkar riksdagens
bemyndigande att förordna om utgivande under budgetåret 1948/49
av tillfälliga ersättningar åt arbetare, vilka på grund av ådragen silikos
blivit oförmögna till arbete eller på grund av sjukdomen övergått till annan
sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning. Beslutanderätten
i de enskilda fallen torde kunna överlämnas till riksförsäkringsanstalten.
I den mån livränta utbetalas av annan försäkringsinrättning synes
det dock lämpligt att denna efter överenskommelse med riksförsäkringsanstalten
verkställer utbetalning av ersättningsbeloppen.
Ersättningarna torde få belasta det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar
i anledning av olycksfall i arbete, i årets statsverksproposition
upptaget till 3 350 000 kronor. Med ledning av de i försäkringsinrältningarnas
yttranden lämnade uppgifterna om silikosfallens frekvens in. in. kan
2 liiluing till riksdagens protokoll 1U''i 8. 1 samt. Nr 238.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 238.
förutses att kostnaden blir av ringa storleksordning, varför någon uppräkning
av anslaget icke torde vara erforderlig.
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att medgiva, att av anslaget till Statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete må
under budgetåret 1948/49 utgivas tillfälliga ersättningar till av silikos drabbade
arbetare i enlighet med de grunder som i det föregående angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
816654