Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

1

i\r 234.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5 juni 1942
(nr 325) om jordbrukets kreditkassor m. m.; given
Stockholms slott den 30 april 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)
om jordbrukets kreditkassor; och

2) förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Sammanfattning.

Det första förslaget avser dels en höjning av insättningsmaximum beträffande
sparkasseräkning med centralkassa för jordbrukskredit från 4 000 till
8 000 kronor, dels att i centralkassas täckningsfria tillgångar skola få inräknas
lån mot statlig kreditgaranti, dels att sambruksförening ävensom ekonomisk
förening eller handelsbolag som driver andelsladugård skola kunna
vinna medlemskap i jordbrukskassa.

Det andra förslaget innehåller vissa provisoriska bestämmelser, avsedda
att öka centralkassornas in- och upplåningsrätt. Dessa bestämmelser föreslås
skola gälla intill utgången av år 1952. De innebära, att i centralkassas
täckningsfria tillgångar skola få inräknas kontanta penningar hos jordbrukskassa,
vilken är ansluten till centralkassan, ävensom fordran på grund av
lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning inom hälften av det senast
fastställda taxeringsvärdet å fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt
eller byggnad för bostadsändamål.

1 liihanrj till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 234.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)
om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 30, 32, 52, 58 och 59 §§ förordningen den 5 juni
1942 om jordbrukets kreditkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse.)

30 §.

Centralkassa äger -— — — och
checkräkning.

Medel, som--— uppsägnings tidens

utgång.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning må
icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas utöver
fyratusen kronor.

32 §.

Centralkassa må in- och upplåna
penningar dels till ett belopp, för vilket
full täckning hos kassan finnes
i kontanta penningar, i medel som
för kassans räkning innestå hos
riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller å
postgiro, i statens eller Sveriges allmänna
hypoteksbanks obligationer eller
i fordringar på grund av lån, för
vilka säkerheten utgöres av inteckning
inom sex tiondelar av senast
fastställda taxeringsvärdet å jordbruksfastighet,
dels ock därutöver till
ett belopp motsvarande tolv och en
halv gånger centralkassans och därtill
anslutna jordbrukskassors fonder och
insatskapital.

1 intet----och insatskapital.

(Föreslagen lydelse.)

30 §.

Centralkassa äger —- — — och
checkräkning.

Medel, som —----uppsägnings tidens

utgång.

En och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning må
icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet ökas utöver
åttatusen kronor.

32 §.

Centralkassa må in- och upplåna
penningar dels till ett belopp, för vilket
full täckning hos kassan finnes
i kontanta penningar, i medel som
för kassans räkning innestå hos
riksbanken, jordbrukskreditkassan
eller inländskt bankaktiebolag eller å
postgiro, i statens eller Sveriges allmänna
hypoteksbanks obligationer eller
i fordringar på grund av lån, för
vilkas fulla gäldande staten är ansvarig
eller för vilka säkerheten utgöres
av inteckning inom sex tiondelar av
senast fastställda taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet, dels ock därutöver
till ett belopp motsvarande tolv
och en halv gånger centralkassans och
därtill anslutna jordbrukskassors fonder
och insatskapital.

I intet —--och insatskapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

3

(Gällande lydelse.)

52 §.

Till medlem i jordbrukskassa må
endast antagas i Sverige bosatt svensk
medborgare, som är ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, belägen
inom jordbrukskassans verksamhetsområde,
ävensom här i riket registrerat
aktiebolag, som har till ändamål
att idka jordbruk och som äger eller
brukar sådan fastighet som nyss
nämnts.

Med jordbruksfastighet — — —
jämförlig verksamhet.

Medlemskap må--— en jord brukskassa.

Till medlem —---är ansluten.

Jordbrukskassa skall---tjugo

medlemmar.

58 §.

Jordbrukskassa må ej bereda kredit
åt annan än sådan medlem av kassan,
som är ägare eller brukare av i 52 §
avsedd fastighet.

Kreditgivningen må---veder börande

centralkassa.

Reverslån må------kunna med givas.

Vid beviljande —---av kassan.

Kredit må---- fullgod säker het.

Lån må-----medgivande här till.

Centralkassans styrelse---— för

centralkassan.

<Föreslagen lydelse.)

52 §.

Till medlem i jordbrukskassa må
endast antagas

1) i Sverige bosatt svensk medborgare,

2) svenskt aktiebolag med ändamål
att idka jordbruk,

3) svensk sambruksförening ävensom i-)

svensk ekonomisk förening eller
svenskt handelsbolag med ändamål
att driva andelsladugård,

allt under förutsättning att vederbörande
inom jordbrukskassans verksamhetsområde
äger eller brukar
jordbruksfastighet eller driver andelsladugård.

Med jordbruksfastighet — — __

jämförlig verksamhet.

Medlemskap må---en jord brukskassa.

Till medlem---är ansluten.

Jordbrukskassa skall---- tjugo

medlemmar.

58 §.

Jordbrukskassa må ej bereda kredit
åt annan än sådan medlem av kassan,
som äger eller brukar i 52 § avsedd
fastighet eller driver andelsladugård.

Kreditgivningen må---- veder börande

centralkassa.

Reverslån må ---— kunna med givas.

Vid beviljande —--av kassan.

Kredit må-----fullgod säker het.

Lån må----medgivande här till.

Centralkassans styrelse —--för

centralkassan.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

(Gällande lydelse.)

59 §,

Åt medlem,----av taxerings värdena.

Åt medlem, — — ■— av taxeringsvärdet.

År fastighet-----sin kredit.

Åt en--— tiotusen kronor.

Oavsett bestämmelserna här ovan
må jordbrukskassa enligt grunder,
som fastställas av styrelsen för jordbrukskreditkassan,
bevilja lån till
uppförande av bygdegård. Beslut
härom skall i varje särskilt fall underställas
centralkassans styrelse för
godkännande.

(Föreslagen lydelse.)

59 §.

Åt medlem,-----av taxerings värdena.

Åt medlem, — :--av taxerings värdet.

År fastighet---sin kredit.

Åt en---tiotusen kronor.

Oavsett bestämmelserna här ovan
må jordbrukskassa till medlem utlämna
lån, för vars fulla gäldande
staten är ansvarig. Jordbrukskassa
må ock enligt grunder, som fastställas
av styrelsen för jordbrukskreditkassan,
bevilja lån till uppförande
av bygdegård, dock att beslut härom
i varje särskilt fall skall underställas
centralkassans styrelse för godkännande.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.

Härigenom förordnas som följer.

Vid bestämmande av den omfattning, i vilken centralkassa för jordbrukskredit
på grund av stadgandet i 32 § första stycket förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor må in- och upplåna penningar,
skola under tiden intill utgången av år 1952 dels med kontanta penningar
i centralkassan likställas kontanta penningar i därtill anslutna jordbrukskassor,
dels med fordringar, som avses i nämnda stadgande, likställas fordringar
på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom
hälften av det senast fastställda taxeringsvärdet å sådan i 52 § andra stycket
sagda förordning omförmäld fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt
eller bostadsbyggnad.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 30 april 19^8.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg, Sträng,
Mossberg, Weijne.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om ändringar
i bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor samt anför därvid följande.

Inledning.

I skrivelse den 17 december 1947 har svenska jordbrukskreditkassan hemställt
om utfärdande av provisoriska bestämmelser i syfte att vidga in- och
upplåningsrätten för centralkassorna för jordbrukskredit. Jordbrukskreditkassan
har vidare i skrivelse den 20 januari 1948 anhållit, att maximibeloppet
för insättning å sparkasseräkning med centralkassa måtte höjas från
4 000 till 8 000 kronor, upplupna räntor däri icke inräknade.

över framställningarna ha efter remiss yttranden avgivits av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksgäldskontoret,
fullmäktige i riksbanken, 1945 års bankkommitté, Svenska bankföreningen
och Svenska sparbanksföreningen.

Jordbrukskasserörelsens organisation m. m.

För jordbrukskasserörelsen gällande bestämmelser äro upptagna i förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor (ändrad
279/1946). Rörande verksamhetens organisation innehåller förordningen
bland annat följande.

De lokala organen för kreditrörelsen utgöras av jordbrukskassor. Dessa
skola vara sammanslutna till centralkassor för jordbrukskredit. Till centralkassorna
kunna även anslutas jordbruksekonomiska föreningar. Ett för
hela rörelsen gemensamt centralorgan är svenska jordbrukskreditkassan, i
vilken centralkassorna skola vara medlemmar.

Svenska jordbrukskreditkassan har till ändamål alt handhava utlåning
till centralkassorna och till dessa anslutna jordbruksekonomiska föreningar,

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

att anskaffa härför erforderliga medel ävensom att öva kontroll och tillsyn
över centralkassorna och jordbrukskassorna samt verka för jordbrukskasserörelsens
främjande och utveckling i allmänhet. Varje centralkassa erlägger
en insats av femhundra kronor. Det för jordbrukskreditkassans lånerörelse
erforderliga kapitalet anskaffas genom upplåning. Om jordbrukskreditkassans
förbindelser ej kunna infrias med anlitande av dess egna
tillgängliga medel, äger jordbrukskreditkassan infordra behövliga tillskott
från centralkassorna. För jordbrukskreditkassans förbindelser svara centralkassorna
i förhållande till högsta under räkenskapsåret oguldna kapitalbelopp
av sina från jordbrukskreditkassan erhållna lån. Kan en centralkassa
icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av denna ansvarighet
åligger densamma, äro övriga centralkassor efter nyssnämnda
grund till viss gräns ansvariga för bristen. Såsom grundfond för jordbrukskreditkassan
har staten ställt till förfogande vissa statens obligationer. Jordbrukskreditkassan
förvaltas av en styrelse om sju personer, av vilka en utses
av Kungl. Maj :t, en av fullmäktige i riksgäldskontoret och en av fullmäktige
i riksbanken. De fyra övriga väljas å föreningssammanträde.

Centralkassorna och jordbrukskassorna äro ekonomiska föreningar med
begränsad personlig ansvarighet. Jordbrukskassorna ha till uppgift att tillgodose
jordbrukets kreditbehov, i första hand dess behov av driftkredit,
samt att befordra sparverksamheten på landsbygden och i övrigt främja
en sund utveckling av medlemmarnas ekonomiska förhållanden. Centralkassornas
väsentliga ändamål är att främja de anslutna jordbrukskassornas
gemensamma syfte.

Till centralkassci skola vara anslutna minst femton jordbrukskassor.
Varje jordbrukskassa är delaktig med en andel och skall erlägga en insats
av etthundra kronor. Från allmänheten äger centralkassa mottaga medel
till förräntning å sparkasseräkning, depositionsräkning, kapitalräkning och
checkräkning. Staten har även till centralkassorna såsom grundfonder ställt
till förfogande statsobligationer. Centralkassa får ej bereda kredit åt andra
än sina medlemmar. Centralkassas behållna årsvinst skall i regel i sin helhet
avsättas till kassans reservfond.

Jordbrukskassa skall bestå av minst tjugo medlemmar. Varje medlem
skall teckna minst en andel och därför erlägga en insats av tjugofem kronor.
Av jordbrukskassas årsvinst skall i regel minst 75 procent avsättas till
reservfond. Jordbrukskassa äger ej idka annan rörelse än in- och utlåning
av penningar och får icke förskaffa sig kredit på annat sätt än genom återbelåning
hos centralkassan av fordringsbevis, som belånats hos jordbrukskassan.
Även jordbrukskassas kreditgivning är begränsad till dess medlemmar.

Medlemskap i jordbrukskassa kan i regel ej vinnas av annan än i Sverige
bosatt svensk medborgare, som äger eller brukar jordbruksfastighet,
eller här i landet registrerat aktiebolag, som har till ändamål att idka jordbruk.
Med jordbruksfastighet jämställes i detta sammanhang sådan fastig -

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

het, vars ägare eller brukare bedriver trädgårdsskötsel, hönsskötsel, fiske
eller annan därmed jämförlig verksamhet som självständig näring, så ock
sådan som annan fastighet taxerad mindre fastighet, vilken äges eller brukas
av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning
av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. (Däremot
räknas nu nämnda fastigheter ej som jordbruksfastigheter vid bestämmande
av omfattningen av centralkassas inlåningsrätt.)

Centralkassornas inlåningsrätt.1

Gällande bestämmelser om centralkassornas inlåningsrätt äro upptagna
i 32 § förordningen. De innebära, att centralkassas inlåning ej får överstiga
ett belopp, som motsvarar summan av

a) vissa likvida tillgångar (kontanta penningar ävensom tillgodohavanden
hos riksbanken, jordbrukskreditkassan, inländskt bankaktiebolag, å
postgiro eller i vissa obligationer);

b) fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet
inom 60 procent av taxeringsvärdet; och

c) tolv och en halv gånger centralkassans och därtill anslutna jordbrukskassors
fonder och insatskapital.

Enligt en i 82 § intagen övergångsbestämmelse kunde centralkassas sammanlagda
in- och upplåning, om Kungl. Maj :ts medgivande erhölls, intill
utgången av år 1946 uppgå till, förutom ett belopp motsvarande kassans
nyssnämnda under a) och b) angivna tillgångar, femton gånger centralkassans
och anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

32 § innehåller tillika den bestämmelsen, att inlåningen med avdrag av
ett belopp, motsvarande centralkassans likvida tillgångar med undantag av
obligationer, icke i något fall får överstiga trettio gånger centralkassans och
därtill anslutna jordbrukskassors fonder och insatskapital.

Insättningsmaximum å sparkasseräkning med centralkassa.

Enligt 30 § förordningen må en och samma insättares tillgodohavande
på sparkasseräkning med centralkassa icke annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalel ökas utöver 4 000 kronor.

Framställningarna.

Skrivelsen den 17 december 1947 åsyftar som nämnts eu tillfällig
utvidgning av centralkassornas inlåningsrätt. För
detta ändamål föreslås, att med de s. k. täckningsfria tillgångarna enligt
32 § förordningen intill utgången av år 1952 skola jämställas dels kontanta
penningar i till vederbörande centralkassa anslutna jordbrukskassor dels

1 Med inlåning avses här och i det följande även upplåning.

8

Kungi. Maj.ts proposition nr 234.

fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom
hälften av senast fastställda taxeringsvärdet å fastighet, varå finnes uppförd
byggnad, avsedd huvudsakligen för bostadsändamål, binäring till jordbruket
eller hantverksmässig verksamhet med anknytning till jordbruksnäringen.

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen inledningsvis framhållit, att
kasserörelsens snabbt fortskridande utveckling under de senaste åren medfört
svårigheter för centralkassorna att vid gällande inlåningsbestämmelser
redovisa den för utlåningen erforderliga fondtäckningen. Kassan hade
därför i skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 juni 1945 hemställt, att giltighetstiden
för den i 82 § intagna övergångsbestämmelsen skulle förlängas
med fem år. Föredragande departementschefen hade emellertid i proposition
till 1946 års riksdag med förslag till ändringar i andra avseenden av
nämnda förordning uttalat, att denna jordbrukskreditkassans hemställan
hland annat med hänsyn till pågående utredning om kreditväsendets omorganisation
icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Senare
hade dock affärsbankerna och sparbankerna medgivits vidgad inlåningsrätt.
För sparbankernas vidkommande hade sålunda hland annat provisoriskt
medgivits, att såsom täckningsfria tillgångar finge räknas jämväl
fordringar på grund av lån mot säkerhet av inteckning intill femtio procent
av taxeringsvärdet å fastighet, som huvudsakligen vore avsedd för bostadsändamål
eller till affärslokaler och vore belägen annorstädes än i stad.
köping eller municipalsamhälle. Som skäl för ändring av bestämmelserna
om sparbankernas inlåningsrätt hade särskilt åberopats, att möjligheterna
för sparbankerna att mottaga insättningar från allmänheten borde ökas, eftersom
det vore synnerligen önskvärt att främja det enskilda sparandet.

I skrivelsen har härefter anförts bland annat följande.

Efter jordbrukskreditkassans framställning den 16 juni 1945 ha svårigheterna
ytterligare ökats för jordbrukskasserörelsen att skapa den för verksamhetens
fortsatta utveckling erforderliga fondbildningen. Visserligen kan
sägas, att rörelsen alltjämt har outnyttjad möjlighet att mottaga insättarmedel,
om blott medlen placeras i täckningsfria tillgångar. Men en starkare
inriktning på obligationsköp skulle vid nuvarande uppbyggnad av rörelsen
innefatta besvärliga komplikationer och skulle dessutom — med det föreliggande
stora kreditbehovet inom jordbruket — knappast motsvara rörelsens
syfte. Och en justering av utlåningsverksamheten i sådan riktning,
att täckningsfria bottenkrediter relativt sett beredas ökad plats, kan icke
heller betraktas som en god lösning, då jordbrukskasserörelsen jämlikt gällande
förordning vid tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov i första
hand har att beakta dess behov av driftkredit. Av det sagda följer, att kasserörelsens
inlåning även i fortsättningen får förutsättas till huvudsaklig del
bli placerad i utlåning av täckningskrävande natur, i vilken utlåning bland
annat ingå rationaliseringskrediter för olika ändamål.

Under år 1946 ökades den täckningskrävande utlåningen inom jordbrukskasserörelsen
med i runt tal 22 milj. kronor. Den häremot svarande inlåningen
kräver ett fondunderlag om ca 1,7 milj. kronor. Under tiden januari
—november 1947 har den täckningskrävande utlåningen ytterligare ökats
med 27 milj. kronor, motsvarande ett fondunderlag av nära 2,2 milj. kro -

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

nor. Verksamheten kan icke förutsättas lämna häremot svarande överskott
— särskilt med nuvarande skattekonsekvenser — i varje fall ej utan att
jordbrukskrediten på ett icke önskvärt sätt fördyras. Det obligatoriska insatskapitalet
ökas vid gällande bestämmelser mycket långsamt, och vägen
över s. k. frivilliga insatser är ofta svårframkomlig.

Följden har också blivit, att flertalet centralkassor arbeta med ingen eller
mycket obetydlig återstående inlåningsrätt. Vid utgången av november 1947
hade sålunda — med reservation för smärre felkällor — två av de tio centralkassorna
till och med något överskridit inlåningsrätten, två hade utnyttjat
sin inlåningsrätt till mer än 99 %, två till 96 å 97 % och två till 92 å 93 %.
Endast två centralkassor hade icke utnyttjat sin inlåningsrätt till 90 %:
den ena till 88 % och den andra till 73 %. De angivna siffrorna tyda på
uppenbar fara för att kasserörelsens sparfrämjande verksamhet i fortsättningen
kan bli försvårad.

Jordbrukskreditkassan har i skrivelsen vidare framhållit, att frågan om
ändrade bestämmelser rörande centralkassornas inlåning snarast borde lösas
slutgiltigt. Med hänsyn till statsmakternas tidigare ställningstagande i
ämnet ville kassan dock avstå från att nu yrka på en definitiv lösning. Det
vore emellertid skäligt, att kasserörelsen provisoriskt skulle erhålla i princip
samma möjlighet som sparbankerna att bland täckningsfria tillgångar
få inräkna fordran på grund av lån mot säkerhet av inteckning i annan
fastighet än jordbruksfastighet. En viss avvikelse från de för sparbankerna
gällande bestämmelserna vore dock motiverad. Kassorna belånade nämligen
icke fast egendom, där byggnad vore avsedd huvudsakligen till affärslokaler.
Däremot vore det vanligt, att belånad fastighet till väsentlig del
utgjordes av bvggnad, som användes för binäring till jordbruket, sasom
trädgårdsskötsel, hönsodling in. in., eller för hantverksmässig verksamhet
med anknytning till jordbruksnäringen. Fast egendom av sådan karaktär
borde för jordbrukskasserörelsens del jämställas med egendom avsedd huvudsakligen
för bostadsändamål.

Det syntes vidare motiverat, att centralkassa som inlåningsunderlag
skulle få inräkna, utöver egen kontant kassa, jämväl de kassabehållningar,
som redovisades av anslutna jordbrukskassor. En dylik anordning finge
anses stå i överensstämmelse med det förhållandet att centralkassas inlåningsrätt
redan byggde på — förutom kassans egna fonder och insatskapital
— de anslutna jordbrukskassornas motsvarande fonder och insatskapital.
Någon svårighet för centralkassa alt fortlöpande redovisa jordbrukskassornas
kassabehållningar förelåge ej.

Till motivering av förslaget om höjning av insättnings in a x im
u in å sparkasseräkning från 4 000 till 8 000 kronor har jordbrukskreditkassan
i sin skrivelse den 20 januari 1948 bland annat anfört, att centralkassorna
hittills varit jämställda med affärsbankerna i fråga om bestämmelser
för sparkasseräkning och alt sådan jämställdhet borde upprätthållas
även i fortsättningen. Svenska bankföreningen hade i skrivelse
den 29 december 1947 hemställt om höjning av maximibeloppet för insällning
å sparkasseräkning med affärsbank till 8 000 kronor. Bankförening -

10

Kungi. Maj.ts proposition nr 234.

ens motivering lör denna hemställan vore enligt kassans mening bärande.
Kassan ville därför åberopa densamma som stöd jämväl för sin framställning.

I bankföreningens skrivelse, vilken bifogats jordbrukskreditkassans
framställning, har anförts, att maximibeloppet 4 000 kronor för affärsbankernas
del varit oförändrat sedan år 1923. Med hänsyn till den avsevärda
förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan dess.
kunde det ha varit befogat, om affärsbankerna redan tidigare begärt en
höjning av detta maximibelopp. Att så icke skett berodde framför allt på att
sparkasseräkningen som inlåningsform icke hade samma betydelse för affärsbankerna
som för sparbankerna och postsparbanken. Den ökning av
penningtillgångarna, som framför allt under senare år ägt rum hos breda
lager av befolkningen, hade emellertid gjort, att bankföreningen funnit
sig föranlåten att upptaga frågan, huruvida icke tiden för en höjning av
maximibeloppet nu vore inne. Bankföreningen kunde för sin del icke finna
annat än att så måste sägas vara fallet.

I bankföreningens skrivelse har vidare anförts.

Som ett särskilt skäl för att nu vidtaga eu sådan höjning även för affärsbankernas
del vill bankföreningen åberopa, att därigenom skulle i sin mån
kunna befrämjas förverkligandet av den allvarliga vädjan till frivilligt sparande
som nu framföres från det allmännas sida. Att affärsbankernas inlåning
över sparkasseräkning icke spelar en alltför obetydlig roll som sparform
framgår därav, att antalet sparkasseräkningar för samtliga affärsbanker
i landet vid årsskiftet 1946/47 utgjorde inemot 1 650 000 stycken
med en sammanlagd behållning av över 1,3 miljarder kronor samt att inlåningen
å sparkasseräkning erfarenhetsmässigt är synnerligen stabil.

Bankföreningen vill i detta sammanhang erinra om att föreningen i sitt
yttrande över generalpoststyrelsens framställning om den höjning av postsparbankens
insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor, som genomfördes
år 1946, framhöll, att frågan därom knappast syntes böra upptagas
för sig, då nämligen de av postsparbanken som skäl för höjningen
åberopade ändrade förhållandena kunde åberopas jämväl för en omprövning
av de fastställda insättningsmaxima för motsvarande inlåningsräkningar
jämväl hos övriga penninginrättningar. Vidare må erinras om att
bank- och fondinspektionen i sitt utlåtande över samma framställning framhöll,
att i händelse av bifall till densamma motsvarande framställning torde
vara att förvänta även från affärsbankernas och jordbrukskasserörelsens
sida.

Vad beträffar det belopp, till vilket affärsbankernas insättningsmaximum
nu bör höjas, får bankföreningen erinra om att då maximibeloppet
år 1923 höjdes från 3 000 till nuvarande 4 000 kronor, föredragande departementschefen
vid höjningsförslagets framläggande för riksdagen som
ett väsentligt skäl för att icke bestämma maximum till 6 000 kronor, som
tidigare föreslagits, åberopade den stegring i penningvärdet som då inträtt.
Med hänsyn till de väsentligt ändrade förhållanden som sedan dess inträtt
har det synts bankföreningen lämpligt och rimligt att maximibeloppet för
inlåning å sparkasseräkning hos affärsbankerna höjes från nuvarande 4 000
kronor till 8 000 kronor. Härigenom skulle också återställas den relation
till postsparbankens inlåningsmaximum som tidigare varit rådande.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 234.

11

Yttrandena.

Innan redogörelse lämnas för yttrandena över de olika av jordbrukskreditkassan
framlagda förslagen, torde här först få redovisas vissa av bankoch
fondinspektionen samt Svenska sparbanksföreningen framförda synpunkter
av mera principiell innebörd.

Bank- och fondinspektionen har framhållit att den omständigheten, att
flertalet centralkassor nått eller överskridit gränsen för sin inlåningsrätt
och därmed i viss mån förlorat sin rörelsefrihet i fråga om utlåningen, icke
i och för sig kunde utgöra tillräcklig anledning för en utvidgning av nämnda
rätt. Inlåningsbestämmelserna hade tillkommit i insättarnas intresse,
och frågan om inlåningsrättens omfattning måste självfallet i främsta rummet
bedömas med hänsyn till kravet på säkerhet för insättarmedlen. Även
med beaktande av denna synpunkt syntes emellertid vissa jämkningar kunna
göras i den av jordbrukskreditkassan åsyftade riktningen. Centralkassornas
inlåningsfrågor borde dock för närvarande icke lösas mera definitivt,
utan hithörande spörsmål borde lämpligen prövas för de olika kreditinstitutionerna
i ett sammanhang. Om och i den mån inlåningsreglerna för
centralkassorna nu skulle ändras, borde alltså ändringen ha provisorisk
karaktär.

Bank- och fondinspektionen har vid sitt yttrande fogat en sammanställning
rörande centralkassornas inlåningsförhållanden vid utgången av november
1947. Denna utvisar jämväl storleken av den ökning av inlåningsrätten,
som en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna då skulle hava
medfört. Av sammanställningen framgår bland annat, att den verkliga inlåningen
vid sagda tidpunkt uppgick till omkring 291 000 000 kronor, medan
inlåningsrätten enligt nu gällande bestämmelser uppgick till omkring
1113 000 000 kronor och marginalen således till 22 000 000 kronor. Ett genomförande
av de av jordbrukskreditkassan föreslagna ändringarna i inlåningsbestämmelserna
skulle ha ökat inlåningsrätten med i runt tal
14 000 000 kronor, därav cirka 2 000 000 kronor till följd av inräknande
av jordbrukskassornas kontanta behållningar och återstoden genom inräknande
av vissa lån mot säkerhet av inteckning i annan fastighet än jordbruksfastighet.
1 sammanställningen har även angivits, att kasserörelsens
inlåningsökning under år 1947 uppgått till omkring 39 000 000 kronor.

Svenska sparbanksföreningen har erinrat om alt jordbrukets kreditkassor
och affärsbankerna stode varandra nära både i fråga om sitt allmänna
syfte och beträffande olika typer av inlåningsräkningar och utlåningsforiner.
Kreditkassornas inlåningsregler anknöte däremot i huvudsak till sparbankernas.
Medan affärsbankerna icke finge räkna lån i fastigheter såsom
s. k. täckningsfria tillgångar, ägde sålunda jordbrukskassorna i likhet med
sparbankerna redovisa vissa bottenlån såsom dylik tillgång. Därigenom
hade jordbrukskassorna i stor omfattning kommit alt inrikta sig på bottenlånen,
medan deras huvudsakliga uppgift, driftkrediten, fått en mycket

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

blygsammare plats än som avsetts. Från denna synpunkt vore jordbrukskreditkassans
förslag till provisoriska inlåningsregler icke lyckligt, eftersom
det ytterligare stimulerade till utlåning av täckningsfri natur. Därmed
framträdde den grundväsentliga skillnaden mellan sparbanker och jordbrukskassor.
Den rätt att räkna vissa tillgångar såsom täckningsfria, som
sparbankerna fått år 1947, hade framför allt medfört, att sparbankernas
inlåning kunnat utökas på grundval av fortsatt medelsplacering i täckningsfria
tillgångar. Jordbrukskassorna skulle däremot — om de fullföljde en
i och för sig riktig kreditpolitik och sålunda huvudsakligen toge sikte på
att tillgodose behovet av driftkredit — endast vinna en temporär lättnad.
Utlåningen hos centralkassorna mot säkerhet av sådana inteckningar, som
avsåges i förslaget, torde icke omfatta mer än cirka 12 miljoner kronor,
motsvarande drygt 4 % av inlåningen. Då jordbrukskassornas inlåning
under senare år ökats med omkring 30 miljoner kronor om året, kunde
man alltså räkna med att lättnaden endast skulle vara omkring 6 månader.
Därefter komme den föreslagna provisoriska inlåningsregeln icke att ha
någon verkan, om icke utlåningen i fortsättningen ånyo inriktades på lån
av täckningsfri natur. Fog funnes alltså för uppfattningen, att detta senare
bleve den huvudsakliga verkan av förslagets genomförande. Föreningen
hade emellertid icke velat motsätta sig en provisorisk lagstiftning av i
huvudsak den innebörd, som jordbrukskreditkassans framställning avsåge.

Vad härefter angår ställningstagandet till de olika av jordbrukskreditkassan
framlagda förslagen ha fullmäktige i riksgäldskontoret icke haft något
mot att centralkassornas inlånings underlag skulle utvidgas på sätt
jordbrukskreditkassan hemställt. Även övriga hörda myndigheter och sammanslutningar
ha tillstyrkt förslaget i denna del, därvid de dock, såsom i
det följande skall angivas, gjort mer eller mindre långt gående reservationer.

Såvitt förslaget avser rätt för centralkassa att som inlåningsunderlag fä
inräkna de anslutna jordbrukskassornas kassabehållningar har detsamma
godtagits även av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige
i riksbanken, 1945 års bankkommitté och Svenska sparbanksföreningen.
I detta sammanhang ha bank- och fondinspektionen samt fullmäktige
i riksbanken dock anmärkt, att ett bifall till förslaget skulle innebära
endast en relativt obetydlig ökning av centralkassornas iniåningsrätt. Sparbanksinspektionen
har som motivering för sitt tillstyrkande bland annat
hänvisat till att centralkassorna redan hade möjlighet att genom lämplig
placering inräkna de överskottsmedel, som jordbrukskassorna inbetalade
till dem, bland sina täckningsfria tillgångar, ehuru motsvarande skuldposter
icke syntes skola redovisas som inlåning. I princip kunde det fördenskull
i förevarande avseende icke anses föreligga någon större skillnad mellan
sistnämnda medel och de kassamedel, som funnes kvar hos jordbrukskassorna.
Båda motsvarade i stort sett sistnämnda kassors fonder och intjänade
medel.

Svenska bankföreningen har däremot endast delvis tillstyrkt förslaget i
denna del. Föreningen har uttalat den principiella uppfattningen, att till

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

täckningsfria tillgångar hos kreditinstitut av olika slag borde hänföras, förutom
inneliggande kontanta penningar, allenast sådana fordringar, som
vore i egentlig mening »guldkantade», d. v. s. sådana som kunde sägas icke
medföra någon förlustrisk. Denna princip hade också i lagstiftningen noggrant
följts beträffande samtliga slag av kreditinstitut. Den hade bl. a. kommit
till ett pregnant uttryck i lagen den 20 december 1946 (nr 766) med
särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Jordbrukskreditkassans
förslag syntes mot bakgrunden av det anförda inom vissa gränser
ha fog för sig. Om nämligen en jordbrukskassa i egenskap av ombud
för en centralkassa mottagit insättningsmedel eller medel, som utgjorde avbetalning
å skuld till centralkassan, förefölle det rimligt, attt den redovisningsfordran,
som centralkassan sålunda hade hos jordbrukskassan, finge
inräknas bland centralkassans täckningsfria tillgångar, i den mån den motsvarades
av kontanta medel hos jordbrukskassan. En insättning, som en
jordbrukskassa mottoge för centralkassans räkning, konstituerade nämligen
omedelbart en skuld för centralkassan gentemot insättaren, även om de
insatta medlen icke hunnit av jordbrukskassan överlämnas till centralkassan.
Skulle centralkassan däremot i ett givet ögonblick icke äga någon fordran
hos jordbrukskassan, syntes det icke föreligga någon anledning att låta
hos jordbrukskassan inneliggande kontanta medel utgöra inlåningsunderlag
för centralkassan; dessa medel motsvarade då jordbrukskassans skulder
av annat slag, bl. a. till medlemmarna för deras insatser. Jordbrukskreditkassans
framställning i denna del borde därför bifallas endast såtillvida,
att med centralkassas egna kontanta penningar skulle få likställas kontanta
penningar i anslutna jordbrukskassor, i den mån desamma motsvarades
av en centralkassans redovisningsfordran hos jordbrukskassan.

Den ifrågasatta utvidgningen av inlåningsunderlaget till att omfatta lån
mot inteckningar i vissa andra fastigheter än jordbruksfastigheter har, såvitt
gäller lån mot inteckningar i fastigheter, avsedda huvudsakligen för bostadsändamål,
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter
och sammanslutningar med undantag av Svenska bankföreningen.
Sistnämnda förening har avstyrkt detsamma under framhållande av att
belåning hos centralkassa av rena bostadsfastigheter ytterst sällan torde
kunna ifrågakomma vid en riktig tillämpning av stadgandena i förordningen
om jordbrukets kreditkassor.

Bank- och fondinspektionen har anfört, att inspektionen, då den tillstyrkte
bifall till framställningen i denna del, förutsatte att denna utvidgning av
inlåningsrätten icke av jordbrukskasserörelsen skulle utnyttjas på sådant
sätt, att rörelsens huvudsakliga uppgift, d. v. s. tillhandahållande av driftkrediter,
försvårades.

Fullmäktige i riksbanken ha förklarat, att de icke ville motsätta sig att
i underlaget för centralkassas inlåning interimistiskt skulle få medräknas
lån mot inteckning inom 50 procent av taxeringsvärdet å annan fastighet än
jordbruksfastighet, under förutsättning att fastighetens huvudsakliga värde
utgjordes av tomt med därå uppförd bostadsbyggnad.

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 234.

Förslaget att utvidga inlåningsunderlaget att omfatta lan mot inteckningar
jämväl i trädgårdsfästigheter och liknande fastigheter, vilkas värde
helt eller till väsentlig del avsåge annat än bostadsbyggnad, har —- förutom
att det, såsom förut nämnts, lämnats utan erinran av fullmäktige i riksgäldskontoret
— tillstyrkts endast av fullmäktige i riksbanken och då blott
till viss del. Däremot har förslaget helt avstyrkts av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, 1945 års bankkommitté, Svenska sparbanksföreningen
och Svenska bankföreningen.

Fullmäktige i riksbanken ha framhållit att, därest värdet av växthus,
verkstad, hönseri eller annan liknande anläggning utgjorde en väsentlig
del av fastighetens hela värde, borde såsom inlåningsunderlag få räknas
lån mot inteckning, liggande inom 50 procent av vad som av taxeringsvärdet
belöpte på tomt och bostadsbyggnad.

I de avstyrkande yttrandena har genomgående anförts, att anläggningarna
å de fastigheter, som här avsåges, icke hade sådan värdestabilitet, att
fordran mot säkerhet av inteckning i dylik fastighet lämpligen borde inräknas
bland täckningsfria tillgångar.

Beträffande yttrandena över förslaget om vidgad inlåningsrätt kan till
slut nämnas, att sparbanksinspektionen påpekat, att därest de ifrågasatta
ändringarna genomfördes och inlåningen i anledning därav komme att öka,
detta skulle innebära, att även utlåningen komme att öka. Det sistnämnda
kunde i och för sig icke anses förenligt med de krav på återhållsamhet
i kreditgivningen, som borde ställas i nuvarande läge. Med
hänsyn till att liknande ändringar kommit till stånd för sparbankernas del
och till att önskvärda kreditrestriktioner icke lämpligen borde göras beroende
av att inlåningen hämmades, hade inspektionen emellertid icke ansett
sig böra tillmäta de anförda verkningarna av en vidgad inlåningsrätt
någon avgörande betydelse. Vidare ha fullmäktige i riksbanken framhållit
att, då de i huvudsak biträtt jordbrukskreditkassans framställning, detta
föranletts av att affärsbankerna och sparbankerna fått sin inlåningsrätt —
och därmed sin utlåningsmöjlighet — provisoriskt ökad under de senaste
tva aren. Därest emellertid frågan om den redan vidtagna utvidgningen av
affärsbankernas och sparbankernas inlåningsrätt nu hade förelegat till bedömande,
skulle fullmäktige med hänsyn till det rådande läget ha ställt sig
bestämt avvisande till en dylik utvidgning. Fullmäktiges inställning till
framställningen finge med andra ord ses mot bakgrunden av de medgivanden,
som redan lämnats dessa andra kreditinstitut.

Jordbrukskreditkassans förslag o in höjning av insättningsm
a x i in u in har lämnats utan erinran av bank- och fondinspektionen,
fullmäktige i riksgäldskontoret och i riksbanken, 1945 års bankkommitté
samt Svenska bankföreningen. Sparbanksinspektionen har tillstyrkt en viss
höjning av insättningsmaximum men ansett att höjningen borde vara mindre
än jordbrukskreditkassan föreslagit. Svenska sparbanksföreningen har
avstyrkt förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

15

Sparbanksinspektioncn har i sitt yttrande hänvisat till ett av inspektionen
avgivet utlåtande över Svenska hankföreningens hemställan om motsvarande
höjning av insättningsmaximum för affärsbankernas del samt uttalat, att
vad inspektionen i utlåtandet anfört i stort sett vore tillämpligt även beträffande
jordbrukskasserörelsen. I detta utlåtande har bland annat anförts
följande.

Sparkasseräkningen torde alltjämt avse uppsamlande av mindre besparingar
för att i regel under något längre tid förräntas, d. v. s. den är till
för eu inlåningsrörelse av enahanda art som den, som bedrives av postsparbanken
och de enskilda sparbankerna. Maximering av inlåningen för
varje insättare torde därför ha sin största betydelse för att bevara sparkasseräkningens
karaktär av verklig sparräkning och samtidigt förhindra, att
konkurrensen om sparmedlen skulle leda till försämrade arbetsmöjligheter
för de egentliga sparinstituten och därmed även till sämre betingelser för
det mindre sparandet överhuvud taget. Det torde vara ett samhällsintresse,
att detta sparande — och hit bör räknas såväl insättningar som amorteringar
å lån — främjas, och det sker enligt sparbanksinspektionens förmenande
bäst genom att det omhänderhaves av de egentliga sparinstituten,
som icke ha något annat mål för ögonen. Genom den begränsning dessa
äro ålagda vid mottagandet av insättningar hänvisas det stora kapitalet att
begagna sig av affärsbankernas andra inlåningsräkningar, varigenom sparinstitutens
intresse för det egentliga sparandet ock bäst vidmakthålles; å
andra sidan bör nämnda begränsning hos sparinstituten motsvaras av sådana
bestämmelser hos affärsbankerna, att dessa i gengäld måste avstå från
att i större utsträckning draga till sig jämväl det mindre sparandet. Härigenom
upprätthålles enligt inspektionens förmenande en lämplig och gagnelig
avgränsning å inlåningssidan mellan sparinstituten och affärsbankerna,
varigenom båda parter även bliva hänvisade till att i stort sett verka
på var sitt område med avseende på utlåningen.

Från dessa utgångspunkter torde det vara naturligt, att sparbanksinspektionen
anser att försiktighet bör iakttagas vid höjning av insättningsmaximum
för bankaktiebolagens sparkasseräkningar. Den omständigheten att
motsvarande maximum för postsparbankens del år 1946 blivit höjt till det
dubbla förmenar inspektionen icke i och för sig vara avgörande. Att en viss
höjning kommer till stånd torde dock få anses berättigat med hänsyn till,
såsom bankföreningen ock framhåller, den ökning av penningtillgångarna
hos hreda lager av vårt lands befolkning, som framför allt under senare år
ägt rum, och det befrämjande av det frivilliga sparandet, som just nu framstår
såsom synnerligen önskvärt ur det allmännas synpunkt. I sistnämnda
hänseende torde emellertid varken insättningsmaximum för sparkasseräkning
eller för sparinstitutens räkningar speia någon större roll. För den
insättare, som nått angivna gränser, stå alltid andra placeringsmöjligheter
till buds.

Svenska bankföreningen har såväl denna gång som när den senast, år
1921, gjorde framställning om höjning av insättningsmaximum för sparkasseräkning
— likaledes till del dubbla åberopat den enligt dess mening
avsevärda förändring i penningvärdet, som efter hand ägt rum sedan maximibeloppet
sist fixerades. Sparbanksinspektionen kan icke finna, att detta
skäl, sett mot bakgrunden av den verkliga utvecklingen, bör tillmätas större
betydelse. När höjning av maximum förra gången ägde rum genom beslut
vid 1923 års riksdag, begränsades den, under hänvisning i Kungl. Majrts
proposition i ärendet till det åter stigande penningvärdet, till 33 ’/ procent

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 234.

av förutvarande högsta insättningsbelopp. Sedan dess har levnadskostnadsindex
utan direkta skatter, med 1914 som basår, enligt socialstyrelsens beräkningar
stigit från 174 i mars månad år 1923 till 244 vid 1947 års utgång
eller med 40,2 procent. I och för sig synes denna siffra icke motivera större
procentuell höjning än den som förra gången kom till stånd. Skall penningvärdets
försämring åberopas, bör det framför allt icke ske genom antecipation.

Svenska sparbanksföreningen har i sitt yttrande förklarat sig ha tagit
del av och yttrat sig över Svenska bankföreningens berörda framställning.
Sparbanksföreningen har vidare anfört, att den icke hade något att erinra
mot den i bankföreningens framställning förekommande och av jordbrukskreditkassan
åberopade motiveringen i och för sig. Otvivelaktigt hade försämringen
av penningvärdet medfört, att realvärdet av insättningsmaximum
för sparkasseräkningar hos affärsbanker och jordbrukskassor vore
mycket lägre än under mellankrigsperioden. Detsamma gällde i motsvarande
mån för sparbankerna och andra sparinstitut; för postsparbankens
del hade ju denna utveckling redan år 1946 lett till en fördubbling av dess
insättningsmaximum. Observeras borde emellertid den viktiga principiella
skillnaden, att bankbolagen och jordbrukskassorna vore oförhindrade att
från en kund, som insatt maximibeloppet på en sparkasseräkning, utan
någon motsvarande begränsning mottaga medel å andra bankräkningar,
exempelvis kapitalräkning, med samma räntesats som gällde för sparkasseräkning.
Så vore däremot icke fallet för sparbankerna och postsparbanken.
För sparbankerna gällde ett absolut, i lag och reglemente fastställt maximum
för insättning av en och samma person. Detta maximum utgjorde
30 000 kronor eller, för mindre sparbanker, ned till 10 000 kronor. Genom
de av bankföreningen och jordbrukskreditkassan gjorda framställningarna
hade frågan om relationen mellan gällande insättningsmaxima ånyo aktualiserats.
Sparbanksföreningen ansåge för sin del, att maximum för bankbolagens
och jordbrukskassornas sparkasseräkningar icke borde höjas utan
att frågan om insättningsmaximum på sparbankernas motboksräkning samtidigt
omprövades och finge en av förhållandena påkallad lösning. I särskild
skrivelse den 29 januari 1948 hade sparbanksföreningen gjort framställning
i detta ämne.

Departementschefen.

En utvidgning av centralkassornas inlåningsrält synes böra förordas med
hänsyn såväl till angelägenheten i nuvarande läge av att det enskilda sparandet
underlättas som ock till önskvärdheten av att en fortsatt expansion
av jordbrukskasserörelsen ej skall hindras. Jag är därför beredd att tillstyrka
sådana lättnader i nuvarande inlåningsbestämmelser, som kunna
medgivas utan att kravet på att de s. k. täckningsfria tillgångarna skola
vara fullt betryggande behöver eftergivas.

Ur nu anförda synpunkter kan jag godtaga förslaget, att hos central -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

17

kassa skola såsom täckningsfri tillgång få räknas kontanta medel, som
finnas hos de till centralkassan anslutna jordbrukskassorna. Vad angår
framställningen om att såsom täckningsfria tillgångar skola få räknas jämväl
lån mot inteckning i vissa andra fastigheter än jordbruksfastigheter är
det däremot enligt min uppfattning ej lämpligt att gå fullt så långt som
jordbrukskreditkassan avsett. Av de fastighetsobjekt av annan natur än
jordbruksfastigheter, vilka kasserörelsen äger belåna, äga nämligen icke
alla den värdebeständighet, som bör krävas för att lån mot inteckning i fastigheten
skall kunna få räknas såsom täckningsfri tillgång. Denna anmärkning
gäller väl ej de fastigheter, vilkas huvudsakliga värde består i tomt
eller bostadsbyggnad. Dylika fastigheter synas alltså i nu ifrågavarande avseende
böra jämställas med jordbruksfastigheter. Beträffande sådana fastigheter,
vilkas huvudsakliga värde består i annan anläggning, exempelvis
trädgårdsanläggning, synes däremot, såsom även framhållits i flertalet
yttranden, värdet i så hög grad vara beroende av osäkra faktorer, att det
icke lämpligen bör komma i fråga att godtaga även lån mot inteckning i
dylik fastighet såsom täckningsfri tillgång.

De nu förordade ändringarna av bestämmelserna om centralkassornas
inlåningsrätt torde väl endast komma att medföra en temporär lättnad för
jordbrukskreditkasserörelsen. I överensstämmelse med den uppfattning,
som uttalats av bland andra bank- och fondinspektionen, finner jag emellertid
tiden icke nu vara inne att definitivt lösa frågan om centralkassornas
inlåningsrätt. Jag tillstyrker därför jordbrukskreditkassans förslag, att ändringarna
skola få provisorisk karaktär och gälla till och med utgången av
år 1952.

Vad angår den ifrågasatta höjningen av insättningsmaximum å sparkasseräkning
hos centralkassa må erinras om att Kungl. Maj :t denna dag på
hemställan av chefen för finansdepartementet beslutat att till lagrådet remittera
förslag till ändring i lagen om bankrörelse, innebärande en höjning
av insättningsmaximum å affärsbankernas sparkasseräkningar från 4 000
till 8 000 kronor. Jag finner det befogat, att motsvarande höjning göres för
centralkassornas vidkommande, och tillstyrker alltså jordbrukskreditkassans
förslag i denna del.

I samband med den ändring i förordningen den 5 juni 1942 om jordbrukets
kreditkassor, som föranledes av en dylik höjning av insättningsmaximum
å sparkasseräkning med centralkassa, torde även få upptagas vissa
spörsmål om ändringar i sagda förordning, vilka sammanhänga med de till
årets riksdag framlagda förslagen angående rationaliseringsverksainheten
på jordbrukets område och den sociala egnahemsverksamheten.

Såsom angivits i propositionen nr 149 angående organisationen av rationaliseringsverksamhetcn
på jordbrukets område m. m. är det statliga stödet
till yttre och inre rationaliseringsåtgärder ävensom för anskaffande av
jordbruksegnahem och driftkredit avsett alt lämnas i form av statlig kreditgaranti
för lån, upptagna i enskilda kreditinrättningar. Till de kreditinrättningar,
vilka avses skola kunna utlämna lån mot dylik garanti, höra

2 Bihang till riksdagens protokoll lt)48. 1 samt. Nr 234.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

även jordbrukskassorna. Uppenbarligen böra lån mot statlig kreditgaranti
kunna jämställas med sådana täckningsfria tillgångar, som avses i 32 §
första stycket jordbrukskreditkasseförordningen. Sagda författningsrum synes
därför böra ändras så, att med där nämnda tillgångar likställas fordringar
på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten är ansvarig.

I detta sammanhang torde även få beröras frågan huruvida medlemskap
i jordbrukskasserörelse — med åtföljande rättigheter och skyldigheter —
bör utgöra förutsättning för erhållande av statsgaranterat lån från denna
rörelse. Denna fråga synes besvaras jakande. Då jordbrukskasserörelsen är
uppbyggd på kooperativ grund, måste det anses naturligt att lån i princip
icke utlämnas åt andra än medlemmar.

Beträffande kretsen av de rättssubjekt, vilka kunna erhålla medlemskap
i jordbrukskassa, synes emellertid en viss utvidgning böra göras i förhållande
till vad som för närvarande gäller. Enligt vad som angivits i propositionen
nr 187 angående social jordbruks^editgivning bör lån mot statlig
kreditgaranti kunna lämnas till sambruksföreningar ävensom till sådana
ekonomiska föreningar och handelsbolag, som driva andelsladugård. Dylika
samfälligheter kunna icke nu vinna medlemskap i jordbrukskassa. Då
de utgöra sammanslutningar av jordbrukare, synes det emellertid rimligt,
att de i fråga om möjligheten att erhålla kredit hos jordbrukskasserörelsen
skola jämställas med enskilda jordbrukare. 52 § i förenämnda förordning
synes därför böra kompletteras med en bestämmelse av innebörd att sådana
samfälligheter, som nu nämnts, skola kunna inträda som medlemmar i jordbrukskassa.

I anslutning till det anförda torde vissa tillägg böra göras till 58 och 59 §§
ävensom en mindre redaktionell jämkning vidtagas i 52 § samma förordning.

Samtliga nu angivna författningsändringar torde böra träda i kraft den
1 juli 1948.

I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen den 5 juni 1942 (nr 325)
om jordbrukets kreditkassor; samt

2) förordning med särskilda bestämmelser angående in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit.

Föredraganden hemställer härefter, att nämnda två författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Benno Gårdsten.

487454. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag, 1948.