Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
1
Nr 231.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder
till främjande av bostadsförsörjningen; given Stockholms
slott den 2 april 1948.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Sammanfattning.
I propositionen äskas anslag för den statliga låne- och bidragsverksamheten
för bostadsändamål. Därjämte framläggas förslag rörande bl. a. vissa
ändringar av de nya egnahemslånebestämmelserna, nya villkor för lån och
bidrag till bostadsförbättringsarbeten, vissa ändringar av bestämmelserna
om tilläggslån till flerfamiljshus, villkor för godkännande av bostadsföretag
såsom allmännyttiga, ändrade hyror i pensionärshemmen samt viss
komplettering av bestämmelserna om bostadsrabatter till barnfamiljer.
En sammanfattande redogörelse för de framlagda förslagen lämnas i den
inledande översikten.
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 2 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anför efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 56—60 samt under kapitalbudgeten: socialdepartementet,
punkterna 1—3, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret 1948/49 beräkna följande anslag:
A. Driftbudgeten.
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för
vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag.............. 150 000
Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
............................................ 20 000 000
Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag .............. 1 000 000
Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden,
reservationsanslag .................................... 2 500 000
Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag . . 6 000 000
B. Kapitalbudgeten.
1) Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag ........ 240 000 000
2) Under fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investeringsanslag
................................................ 15 000 000
Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder,
investeringsanslag .................................... 6 000 000 I
I anslutning till denna anslagsberäkning anförde jag till det vid statsverkspropositionen
fogade protokollet över socialärenden (V ht, p. 53)
följande.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Av 1947 års riksdag antogos förslag till genomgripande förändringar av
de statliga stödåtgärderna till förbättrande av bostadsförhållandena (propositionerna
nr 235 och 259, riksdagens skrivelser nr 480 och 493). I enlighet
med de av riksdagen godkända riktlinjerna har pågått och pågår utredningsarbete
inom olika avsnitt av den statliga bostadspolitiken. Sålunda
har jag enligt lämnat bemyndigande den 26 juli 1947 tillkallat sakkunniga
för att inom socialdepartementet biträda med utredning x-örande den allmänna
bostadspolitikens organisation. Vidai''e har Kungl. Maj :t den 26 september
1947 uppdragit åt socialstyrelsen att i samråd med egnahemsstyrelsen
och statens byggnadslånebyrå verkställa en undersökning rörande
vissa barnfamiljers bostadsförhållanden. Enligt lämnade bemyndiganden
har jag den 1 resp. 10 december 1947 tillkallat dels sakkunniga för utredning
rörande nya bestämmelser om lån och bidrag till bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden, dels ock sakkunniga för översyn av statsbidragsgrunderna
för pensionärshem. Härjämte utredas inom byggnadslånebyrån
vissa spörsmål, såsom frågan om åtgärder i syfte att förbättra
förutsättningarna för egnahemsbyggandet och frågan om de villkor, som
böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt enligt
1946 års tertiärlånekungörelse. Det är min avsikt att föreslå Kungl. Maj :t
att i en eller flera särskilda propositioner för riksdagen framlägga förslag
rörande nu ifrågavarande område.
Ifrågavarande utredningsarbete är numera i allt väsentligt slutfört. Av
de mera väsentliga framställningar och förslag, vilka komma att behandlas
i denna proposition, torde redan här få nämnas dels ett den 1 mars 1948
av nyssnämnda sakkunniga rörande bostadsförbättringsverksamheten (1947
års bostadsförbättringsutredning1) avgivet betänkande med förslag beträffande
nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten
(stencilerat), dels ett av sakkunniga för översyn av
statsbidragsgrunderna för pensionärshem2 den 26 februari 1948 avgivet betänkande
med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna
för pensionärshem (stencilerat), dels statens byggnadslånebyrås
skrivelse den 23 februari 1948 med förslag i fi-åga om de villkor, som
böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt, dels
byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till vissa ändringar
i bestämmelserna angående lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen,
dels byggnadslånebyråns i sistnämnda skrivelse och i skrivelse
den 10 september 1947 samt egnahemsstyrelsens i skrivelse den 30 augusti
1947 gjorda framställningar om anslag för ifrågavarande ändamål för nästa
budgetår. 1
1 De sakkunniga ha varit överdirektören G. R. Ytterborn, ordförande, ledamoten av riksdagens
första kammare, lantbrukaren O. S. Niklasson och ledamoten av riksdagens andra
kammare, ombudsmannen F. J. II. Persson.
U2 De sakkunniga ha varit ledamöterna av riksdagens första kammare redaktören A. K.
Giliström (ordförande) och hemmansägaren L. E. Andersson, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård och ombudsmannen F. J. H. Persson
samt borgarrådet J. Wahlbärj.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
I. Översikt.
1. Bostadsförsörjningsläget.
De åtgärder som av statsmakterna vidtagits i syfte att främja bostadsförsörjningen
ha motiverats av rådande missförhållanden på bostadsmarknaden.
Dessa missförhållanden kunna sägas vara av två slag: dels uppvisar
en betydande del av det nuvarande bostadsbeståndet allvarliga brister
ifråga om såväl lägenheternas utrymme, utrustning och byggnadstekniska
standard som bostadsområdenas allmänna struktur, dels uppstod i början
av det andra världskriget i så gott som samtliga stadssamhällen en besvärande
bostadsbrist vilken ännu icke kunnat hävas. Genom vid olika tidpunkter
företagna allmänna bostadsräkningar ha detaljerade uppgifter erhållits
om bostadslägenheternas storlek och utrymme i skilda delar av landet
samt om olika hushållstypers och inkomstgruppers boendeförhållanden.
Bostadssociala utredningen har i andra delen av sitt slutbetänkande givit en
översikt över läget i vad det gäller allmänt förekommande byggnads- och
stadsplanetekniska brister. Statens byggnadslånebyrå har i olika sammanhang
lämnat uppgifter belysande verkningarna av den rådande bostadsbristen
ävensom verkställt beräkningar av bostadsbristens totala omfattning
i landets tätorter.
Den bild av bostadsförhållandena i Sverige som erhållits genom de
nämnda undersökningarna är i vissa avseenden mörk. Inemot hälften av
lägenheterna innehålla högst ett rum och kök och kunna därför icke anses
tjänliga såsom familjebostäder. Endast en mindre del av lägenhetsbeståndet
är utrustat med centralvärme och badrum. Särskilt på landsbygden är det
vanligt att lägenheterna sakna såväl vatten som avlopp. Det är icke möjligt
att statistiskt närmare belysa förekomsten av byggnadstekniska brister.
Uppenbart synes emellertid vara att stora delar av det äldre bostadsbeståndet
icke uppfylla nutida krav på byggnadsteknisk standard. De stadsplanetekniska
bristerna äro kanske mest påtagliga i de större och medelstora
städerna men även många av de allra minsta orterna äro otillfredsställande
ordnade ur samhällsbildningssynpunkt. Vad beträffar den egentliga
landsbygden torde bebyggelsen mångenstädes vara olämpligt lokaliserad.
Ännu under 1930-talet bestod nyproduktionen av bostäder till en mycket
stor del av lägenheter om högst ett rum och kök. De nya bostäderna utrustades
emellertid i växande grad med såväl centralvärme som badrum.
Det vill synas som om i tätorterna dylika bostäder i första hand efterfrågades
av småhushåll med jämförelsevis goda inkomster.
Några mera anmärkningsvärda förändringar i här angivna förhållanden
inträdde icke under de första krigsåren. Sedan år 1942, då det statliga stö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
5
det till bostadsproduktionen blev effektivt, har emellertid produktionen
kommit att inriktas främst på lägenheter om två rum och kök. Samtidigt
har en ytterligare förbättring av bostädernas utrustning och byggnadstekniska
standard ägt rum. Till följd av bostadsbristen och den begränsade
tillgången på byggnadsmaterial har dock sanerings- och upprustningsverksamheten
i stadssamhällena varit jämförelsevis begränsad. På landsbygden
däremot torde bostadsförbättringsverksamheten avseende såväl mindre upprustning
som genomgripande ombyggnad av bostadshus under de senaste
åren haft större omfattning än tidigare.
Bostadsproduktionen och bostadsförbättringsverksamheten ha sedan år
1942 otvivelaktigt haft en förhållandevis stor omfattning; såväl nyproduktionen
i tätorterna som ombyggnads- och förbättringsverksamheten på
landsbygden torde sålunda under de senaste åren ha varit större än under
högkonjunkturperioden 1935—1939. Under åren 1942—1947 har till följd
härav antalet lägenheter i tätorterna ökat med icke mindre än 15 procent.
Antalet mindre förbättringar av bostadshus på landsbygden kan icke angivas.
Av det sagda framgår att bostadsmarknaden sedan år 1942 tillförts ett
betydande antal rymliga och fullgott utrustade lägenheter, vilket medfört
att åtskilliga hushåll kunnat höja sin bostadsstandard. Bostadsfrågan har
bringats ett steg närmare sin lösning. Mycket återstår emellertid att göra
innan allt blir som det borde vara. Jag behöver blott erinra om att de
äldre, undermåliga delarna av bostadsbeståndet ännu icke blivit föremål
för en genomgripande sanering och att många barnfamiljer ännu få nöja
sig med en lägenhet om högst ett rum och kök. Utvecklingen under de senaste
åren är emellertid glädjande icke endast med hänsyn till att produktionen
i växande grad inriktats på familjebostäder med fullgod utrustning
utan också med tanke på att förhållandet mellan hyror och inkomster avsevärt
förbättrats. Under dessa år har i själva verket grunden lagts till en
genomgripande, snabb förbättring av bostadsförhållandena i framtiden.
Den akuta bostadsbristen och den begränsade tillgången på byggnadsmaterial
utgöra dock på kort sikt ett hinder för eu dylik förbättring.
Bostadsbristen, som otvivelaktigt har synnerligen svåra verkningar, uppkom
under de första krigsåren. Bostadsbyggandet i enskild regi bröt av
olika skäl samman redan under år 1940; året därefter, då produktionen
nådde botten, utgjorde bostadsbyggandet endast omkring en fjärdedel i
förhållande till det sista fredsåret. År 1942 förelåg bostadsbrist i praktiskt
taget alla stadssamhällen. Den betydande stegring av bostadsproduktionen
i tätorterna som till följd av de statliga åtgärderna till förmån för bostadsförsörjningen
ägt rum sedan sist angivna år har visserligen förhindrat att
bostadsbristen urartat till ren bostadsnöd men har icke varit tillräcklig för
att häva bristen. En ytterligare utvidgning av bostadsbyggandet har till
följd av knappheten på byggnadsmaterial icke varit möjlig att åstadkomma.
6 Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Den förväntade avvecklingen av bostadsbristen har uteblivit på grund av
icke endast materialsvårigheterna utan även den av den ekonomiska högkonjunkturen
betingade osedvanligt livliga hushållsbildningen. I själva
verket har tillskottet av hushåll i tätorterna under de senaste åren varit
omkring 25 procent större än under högkonjunkturåren i slutet av 1930-talet. Detta beror delvis på att allt flera ogifta personer skaffat sig egen
lägenhet.
Bostadsmarknadsläget synes snarast ha skärpts under år 1947. Några
säkra uppgifter till belysning av utvecklingen på bostadsmarknaden under
år 1947 i olika delar av landet föreligga icke. Vissa allmänna uppgifter för
en bedömning av utvecklingen kunde dock anföras. Tillskottet av lägenheter
i större och medelstora orter understeg nämnda år tillskottet år 1946
med i runt tal 20 procent enligt de uppgifter rörande bostadsbyggandet som
månatligen insamlas av byggnadslånebyrån. Någon liknande nedgång beträffande
bostadstillskottet har icke inträtt på mindre orter, och på den
egentliga landsbygden har en stegring av bostadsbyggandet ägt rum. Sammanlagt
torde tillskottet under år 1947 ha uppgått till ca 58 000 lägenheter.
Utvecklingen av bostadsefterfrågan under år 1947 kan icke nu överblickas.
Den av befolltningsrörelsen betingade ökningen av efterfrågan torde emellertid
ha varit något mindre än under år 1946.
Tillskottet av lägenheter i tätorterna under år 1947 blev emellertid väsentligt
mindre än som av statsmakterna ansågs böra eftersträvas. De byggnadstillstånd
som meddelats för bostadsbyggnadsföretag avsedda att färdigställas
under angivna år omfattade sålunda ett väsentligt större antal lägenheter.
Förklaringen till nedgången i lägenhetstillskottet får sökas i svårigheterna
på materialmarknaden. Redan vid ingången av år 1947 utgjordes
en väsentlig del av den pågående bostadsbyggnadsverksamheten av försenade
företag, ursprungligen avsedda att färdigställas under år 1946. Vid det
senaste årsskiftet hade antalet försenade företag ytterligare ökat. Under
den senaste tiden har byggnadstillståndsgivningen åtstramats. Det torde f. n.
kunna beräknas, att tillskottet av lägenheter under år 1948 blir ungefär lika
stort som under år 1947.
Det förhållandet att det vid ingången av år 1948 förelåg ett betydande
antal försenade företag innebär sålunda att ett jämförelsevis stort tillskott
av lägenheter kan erhållas under detta år även vid en begränsad tillgång på
vissa viktiga byggnadsmaterial; åtskilliga av de försenade företagen kräva
nämligen för att bli färdigställda endast obetydliga mängder byggnadsmaterial.
Den begränsning av byggnadstillståndsgivningen som genomförts
medför å andra sidan ökade förutsättningar för ett snabbt slutförande av de
försenade företagen. Man måste emellertid räkna med vissa osäkerhets
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
moment, vilket bl. a. sammanhänger med att byggnadsmaterial tages i anspråk
för verksamhet som icke omfattas av byggnadsregleringen.
Det har redan visats, att det finnes särskilda skäl för antagandet att under
år 1948 ett jämförelsevis stort tillskott av bostäder kan erhållas trots de begränsade
materialtillgångarna. Om lägenhetstillskottet under år 1948 får
den omfattning som ansetts böra eftersträvas, vilket förutsätter att den vid
ingången av året förefintliga förseningen av bostadsbyggnadsföretag i huvudsak
kan avvecklas, kräver ett motsvarande tillskott av lägenheter under
år 1949 att mera byggnadsmaterial ställes till bostadsbyggandets förfogande
under sistnämnda år än som erfordras under år 1948. Huruvida läget på
byggnadsmaterialmarknaden under år 1949 kommer att bli sådant att
ifrågavarande krav från bostadsbyggandets sida kunna tillgodoses är det
icke möjligt att redan nu uttala sig om. Men det synes å andra sidan ej
heller klarlagt att en bostadsproduktion av angiven storlek icke skulle kunna
åstadkommas under nästa år. Det torde därför vara rimligt att tills vidare
räkna med att såsom riktpunkt för bostadspolitiken och byggnadsregleringen
under nästa budgetår bör gälla att såvitt möjligt åstadkomma ett
lägenhetstillskott under år 1949 av drygt 40 000 i orter med bostadsbyggnadskvot
och av ca 15 000 i landets övriga delar.
Byggnadskostnaderna som under åren 1942—45 endast undergingo obetydliga
förändringar ha under de två senaste åren stigit rätt avsevärt. Stegringen
synes betingad icke endast av höjningar i fråga om materialprisoch
lönenivåerna utan även av i många fall säkerligen väsentliga kostnadsfördyringar
sammanhängande med svårigheterna att i nuvarande läge driva
bostadsbyggande! rationellt. Knappheten på material och arbetskraft har,
såsom redan berörts, medfört en betydande förlängning av byggnadstiden.
Om den nedskärning av byggnadstillståndsgivningen som skett får åsyftad
verkan och balans inom en nära framtid uppkommer mellan tillgång och
efterfrågan på byggnadsmaterialmarknaden, böra vissa sänkningar av
byggnadskostnaderna ligga inom räckhåll. Skäl kunna emellertid åberopas
för uppfattningen att den tendens till kostnadssänkning som borde uppkomma
vid en begränsning av byggnadstillståndsgivningen eventuellt kommer
att neutraliseras av höjningar beträffande materialpris- och lönenivåerna.
Under alla förhållanden torde man dock kunna förutsätta att
den tämligen snabba stegring av byggnadskostnaderna som satte in år 1946
icke kommer att fortgå i oförändrad takt.
I anslutning till vad sålunda anförts beträffande det aktuella läget på
bostads- och byggnadsmarknaderna synes man för det närmaste året böra
räkna med dels att bostadsbristen kommer att kvarstå även om en viss
minskning av densamma icke synes helt utesluten, dels att byggnadskostnadsläget
blir sådant att behov av en allmän subvention av bostadsbyggandet
alltjämt kommer att föreligga.
8
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
För närvarande föreligga ett flertal bostadspolitiska problem, som
kräva särskild uppmärksamhet. De kunna lämpligen delas upp i två grupper,
nämligen dels frågor som avse krisåtgärderna på bostadsförsörjningens
område och sammanhänga med det aktuella läget och rådande tendenser
på bostads- och byggnadsmarknaderna, dels frågor rörande översyn och
komplettering av de inom ramen för den allmänna bostadspolitiken på lång
sikt vidtagna åtgärderna.
De två grupperna av problem böra emellertid icke betraktas som helt
åtskilda; i själva verket råder det ett bestämt samband mellan dem. Det
synes ej heller riktigt att uppfatta det nuvarande bostadspolitiska läget —
kännetecknat av att vid sidan av de vidtagna åtgärderna för en successiv
höjning av bostadsstandarden behov av särskilda, i princip kortsiktiga åtgärder
föreligger till följd av den akuta bristen på såväl bostäder som byggnadsmaterial
—- såsom anmärkningsvärt. Den allmänna bostadspolitiken
målsättningen beträffande bostadsstandarden på längre sikt och metoderna
för det antagna bostadsprogrammets successiva genomförande —
bygger på en rörlig långsiktsplan, varför målsättningen och metoderna böra
omprövas, då tendenserna på längre sikt bland annat i vad det gäller befolkningsrörelsen
och hushållsbildningen, tillgången på material och arbetskraft,
förhållandet mellan hyror och inkomster giva anledning därtill. Mera
tillfälliga förändringar i fråga om de här angivna, för den allmänna bostadspolitiken
avgörande faktorerna kunna emellertid icke bemästras genom
en omprövning av grunderna för bostadspolitiken på längre sikt. De
motivera i stället åtgärder av tillfällig natur, liknande dem som vidtagits
under det andra världskriget. Kortsiktiga förändringar av betydelse för
bostadspolitiken torde i första hand komma att sammanhänga med de ständigt
skeende förändringarna i de ekonomiska konjunkturerna. Man synes
fördenskull böra räkna med att behov alltid kommer att föreligga av bostadspolitiska
åtgärder på kort sikt. Särskild uppmärksamhet synes därvid
böra ägnas frågan om samordning av sistnämnda åtgärder med bostadspolitiken
på längre sikt. Åtgärderna på kort sikt böra nämligen utformas
under beaktande icke endast av det aktuella läget på bostads- och byggnadsmarknaderna
utan även av det antagna bostadspolitiska långsiktsprogrammet.
Innebörden härav torde belysas bland annat av de åtgärder, som vidtagits
för att begränsa den inträdda byggnadskostnadsstegringens verkningar
på hyresnivån. En allmän hyresstegring skulle i nuvarande läge
uppenbarligen kunna få synnerligen allvarliga konsekvenser på kort sikt.
Men den skulle kunna få lika allvarliga konsekvenser beträffande bostadspolitiken
på längre sikt, emedan den skulle äventyra den successiva, för en
allmän höjning av bostadsstandarden erforderliga förbättringen av förhållandet
mellan hyror och inkomster. Den allmänna kapitalsubventionen
till ny- och ombyggda bostadshus i form av tilläggslån och räntefri stående
del av tertiärlån, motiverad av den inträdda, såsom tillfällig bedömda bygg
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
nadskostnadsstegringen, blir på så sätt under en kortare period ett betydelsefullt
komplement till bostadspolitiken på längre sikt.
2. Bostadsfrågans behandling åren 1946 och 1947.
De beslut som åren 1946 och 1947 fattats beträffande en långsiktig bostadspolitik
kunna sägas tillsammans utgöra ett bostadsprogram för en
successiv förbättring av bostadsförhållandena i hela landet. Programmet
bygger på en i princip rörlig långsiktsplan beträffande nybyggnad av bostäder
samt förbättring i olika former av det befintliga bostadsbeståndet.
Planen angiver den bostadsproduktion och bostadsförbättringsverksamhet
— inbegripande sanering av hus och hela områden — som under vissa angivna
förutsättningar erfordras för att en såsom önskvärd betraktad förbättring
av bostadsförhållandena skall kunna genomföras under en period
av 10 å 15 år. De förutsättningar planen vilar på avse befolkningsutvecklingen,
hushållsbildningen, materialförsörjnings- och arbetskraftsläget, förhållandet
mellan hyror och inkomster, verkningarna på bostadsefterfrågan
av olika lån och bidrag till förmån för bostadsförsörjningen in. in. De
måste av naturliga skäl vara mer eller mindre osäkra. Det förutsättes att
mera betydande avvikelser i vad det gäller en eller flera av förutsättningarna
böra föranleda en omprövning av planen och därmed också av målsättningen
för den långsiktiga bostadspolitiken.
Det av riksdagen antagna bostadsprogrammet för en successiv höjning av
bostadsstandarden torde kunna sammanfattas på följande satt.
Beträffande målsättningen för bostadspolitiken har riksdagen i
huvudsak uttalat följande (riksdagens skrivelser nr 369/1946 och 493/1947).
Den utrymmesstandard som bör eftersträvas på längre sikt framgår av att
det anses önskvärt att trångboddhet, angiven genom normen högst två boende
per boningsrum, avskaffas. Ettrumslägenheten underkännes såsom
familjebostad. Utrustningsstandarden bör höjas så att huvudparten av alla
lägenheter kommer att uppfylla de anspråk som för närvarande uppställas
vid nybyggnad i städerna. En utjämning bör åstadkommas av de standardskiljaktigheter,
som föreligga främst mellan stadssamhällenas och landsbygdens
bostadsbestånd.
Vad angår metodern a för bostadsprogrammets genomförande har
riksdagen fattat ett flertal beslut, vissa av principiell natur, vilka äro grundade
på allmänna riktlinjer beträffande fördelningen av de erforderliga
insatserna mellan staten och kommunerna. De initiativtagande och organisatoriska
insatser, som erfordras för att säkerställa dels att produktionsinitialiv
tagas i tillräcklig omfattning, dels att uppförandet av bostadshusen
liksom förvaltandet av dessa blir ändamålsenligt, böra sålunda i
huvudsak ankomma på kommunerna. De ekonomiska insatser från det
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
allmännas sida som torde komma att krävas för att säkerställa att hyrorna
hållas på en sådan nivå att hushållen anse sig ha ekonomiska möjligheter
att efterfråga de nyproducerade, rymliga och fullgott utrustade bostadslägenheterna
böra däremot i allt väsentligt göras av staten. Riksdagen har
i anslutning till nu angivna riktlinjer för bostadspolitiska åtgärder på
längre sikt beslutat (riksdagens skrivelser nr 369/1946, 480/1947 och
493/1947), dels att kommunerna skola vara skyldiga att i olika former biträda
vid den statliga lån- och bidragsgivningen till förmån för bostadsförsörjningen,
dels att vissa kommuner skola vara skyldiga att upprätta
bostadsförsörjningsplan, dels att staten bör lämna lån på förmånliga villkor
för finansiering av ny- och ombyggda bostadshus, dels att staten bör i
viss, närmare angiven omfattning bevilja bostadsbidrag till olika hushållskategorier.
Beträffande de statliga lånen och bidragen torde i detta sammanhang
ytterligare vissa uppgifter få lämnas.
Vid 1946 års riksdag fastställdes nya grunder för statliga lån till flerfamiljshus
(riksdagens skrivelse nr 369/1946); 1947 vidtogos vissa ändringar
(riksdagens skrivelse nr 493/1947). Lånen äro av två slag, nämligen
tertiärlån och tilläggslån.
Tertiärlånen skola förräntas och amorteras. Räntan är 3 procent. Lånegränserna
framgå av följande tablå.
Låntagarkategori |
Tertiärlånets högsta belopp i |
Tertiärlånets |
|
i normala fall |
i undantagsfall |
||
Allmännyttigt bostadsföretag ........ Kooperativt bostadsföretag .......... Övriga bostadsföretag................ 1 Om särskilda skäl därtill föreligg |
30 25 15 ;a, kan tertiärlå |
40 35 25 net uppgå till |
100 95 851 högst 20 resp. |
Amortering skall verkställas med årligen lika stora delar av lånets ursprungliga
belopp under en tid av beträffande:
nyuppfört stenhus 40 år,
» trähus 30 år,
ombyggt stenhus högst 40 år och
» trähus högst 30 år.
Enskilt företag skall under de sex första åren av lånets löptid utöver
den ovan angivna amorteringen verkställa en extra amortering med en procent
per år av lånets ursprungliga belopp.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Låntagaren garanteras under en period av 10 år en ränta av 3 procent
på primärlån och en däremot svarande ränta på sekundärlån med den
inskränkningen att, om räntan på dessa lån stiger, eftergift kan medges
eller redan utgående eftergift höjas med belopp motsvarande högst en procent
av primär- och sekundärlånen.
Hyrorna skola fastställas av det lånebeviljande organet med ledning av
sj älvkostnadsprincipen.
Tilläggslånen ha subventionskaraktär. De äro sålunda ränte- och amorteringsfria
och skola, därest icke förändringar i det allmänna hyresläget
giva anledning till annat, avskrivas efter 10 år. Tilläggslångivningen, vilken
infördes år 1942, är motiverad av den byggnadskostnadsstegring, som
ägt rum sedan början av det andra världskriget, och har till syfte att förhindra
en stegring av hyresnivån för nyuppförda bostäder. Den ingår icke
såsom ett led i åtgärderna för främjande av bostadsförsörjningen på längre
sikt utan skall avvecklas så snart byggnadskostnadsutvecldingen öppnar
en möjlighet därtill.
Tilläggslån utgår på orter, där hyresläget är lågt och inkomstläget sådant
att det föreligger risk för att nyproduktionen av bostäder hämmas om
icke subvention lämnas. Dessa orter, fördelade på fyra grupper, angivas
av Kungl. Maj :t efter förslag av byggnadslånebyrån. Tilläggslån utgår med
belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för företaget beräknat
bidrag, som för de fyra ortsgrupperna uppgår till resp. 40 öre, SO öre,
en krona 20 öre och en krona 60 öre per kvadratmeter lägenhetsyta. Avdrag
med högst 3 kronor per kvadratmeter lokalyta göres då byggnaden innehåller
lokaler, vilka kunna upplåtas mot hyror avsevärt överstigande för
bostadslägenheter utgående hyror. Det förutsättes att ett belopp motsvarande
en fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från
vederbörande kommun.
Vid 1947 års riksdag fastställdes nya allmänna grunder för lån till enfamiljshus
(riksdagens skrivelse nr 493/1947). Dessa äro avsedda att tilllämpas
fr. o. m. den 1 juli 1948. Dessa grunder innebära i huvudsak följande.
Flertalet av nuvarande låne- och bidragsformer för enfamiljshus — varmed
förstås hus innehållande högst två bostadslägenheter — skola ersättas
med ett egnahemslån till vilket knytes en kapitalsubvention i form av
en räntefri stående del av lånet. Av nuvarande former av stöd till enfamiljshus
skola endast följande äga fortsatt giltighet, nämligen lån och
bidrag till lantarbetarbostäder samt förbättringsbidrag i vad det avser
mindre förbättring av bostadshus.
Räntan på det nya egnahemslånet skall utgöra 3 procent. Utgår kapitalsubvention
skall lån kunna beviljas mellan 50 och 90 procent av belåningsvärdet,
vilket skall överensstämma med den godtagbara produktionskostnaden
(tomt- och byggnadskostnad). Utgår icke kapitalsubvention skall
12
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
lån kunna beviljas intill högst 75 procent av belåningsvärdet. Amortering
av lånet skall verkställas under en period av 25 år (annuitet = 5,71) för nybyggnad
och högst 25 år för ombyggnad. Riksdagen har icke tagit definitiv
ställning till frågan i vilken utsträckning statligt bottenlån skall kunna
erhållas, ej heller till frågan huruvida statlig räntegaranti bör lämnas i
vad det gäller hos enskild kreditinrättning upptaget bottenlån.
Kapitalsubvention, som utgår i form av räntefri stående del av egnahemslånet,
skall tills vidare utgöra beträffande:
nybyggnad av egnahem 4 000 kronor,
nybyggnad av tvåfamilj shus 6 000 kronor,
ombyggnad av egnahem 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock
högst 4 000 kronor,
ombyggnad av tvåfamiljshus 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock
högst 6 000 kronor.
Kapitalsubventionen är motiverad av den stegring av byggnadskostnaderna
som ägt rum sedan början av det andra världskriget. Denna subvention
har alltså samma karaktär som kapitalsubventionen (tilläggslån) till
flerfamiljshus.
Beträffande lägenheternas storlek och utrustning skola följande minimivillkor
gälla: på landsbygden två rum och kök, lägenhetsyta omkring 60
kvadratmeter, i stadssamhällen tre rum och kök, lägenhetsyta omkring 70
kvadratmeter; vatten- och avloppsledningar inom lägenheten, förutsatt att
vatten och avlopp kan ordnas inom rimliga kostnader, samt i regel centralvärme
och badmöjlighet.
Såsom särskilt villkor för erhållande av kapitalsubvention skall gälla
att lägenhetsytan utgör högst omkring 120 kvadratmeter i enlighet med
byggnadslånebyråns nuvarande praxis.
Vid 1947 års riksdag fattades jämväl beslut om utbyggnad av de löpande
bidragen (bostadsrabatter) till olika typer av hushåll (riksdagens skrivelse
nr 493/1947). Beslutet innebar dels fastställande av nya grunder för
löpande bostadsbidrag (familjebostadsbidrag) till barnfamiljer, dels införande
av en särskild bostadsrabatt (trekronorsbidrag) till hushåll med
begränsade inkomster.
Beträffande de nya, allmänna grunderna för bidrag till familjer med
minst två minderåriga barn (familjebostadsbidrag), vilka äro avsedda att
tillämpas fr. o. m. den 1 juli 1948, må följande framhållas.
Familjebostadsbidrag skall kunna beviljas familjer med minst två barn
under 16 år i bostadshus färdigställda efter den 1 juli 1948, förutsatt såväl
att inkomsten icke överstiger en viss gräns som att lägenheten uppfyller
vissa krav. I förhållande till nu gällande villkor för familjebidrag innebär
beslutet en utsträckning av bidragsgivningen i två hänseenden: bidragsgivningen
kommer sålunda i fortsättningen dels att avse olika typer av fastigheter
och icke såsom f. n. enbart fastigheter finansierade och förvaltade
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
på visst sätt, dels att omfatta icke endast familjer med minst tre minderåriga
barn utan jämväl familjer med två barn.
Vad angår de nya villkoren för erhållande av familjebostadsbidrag må
ytterligare vissa uppgifter lämnas.
Vissa inkomststreck skola tillämpas. Sålunda skall bidraget kunna utgå
endast om mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara årsinkomst
(enligt taxeringen till den i propositionen nr 212/1947 föreslagna och
av riksdagen beslutade statliga inkomstskatten) uppgår till högst 4 000
kronor i fråga om tvåbarnsf amil jer, högre inkomststreck för familjer med
flera barn, sålunda 7 000 kronor för familj med fem minderåriga barn.
Inkomstprövning skall verkställas vart femte år med utgångspunkt från
den inkomstutveckling som ägt rum under de mellanliggande åren.
Vad angår de villkor som uppställts beträffande lägenheten må nämnas
att i fråga om lägenheter i ny- eller ombyggda flerfamiljshus skall krävas
att de omfatta minst två rum och kök med en lägenhetsyta av minst 50
och högst 120 kvadratmeter; vidare att de äro utrustade med vatten och
avlopp, centralvärme, w. c. och enskilt badrum. Beträffande lägenheter i nveller
ombyggda enfamiljshus skola samma villkor gälla som beträffande
det nya egnahemslånet och den till detta knutna kapitalsubventionen.
Vissa krav ha slutligen uppställts i fråga om byggnadernas tekniska
standard samt beträffande miljön. Köksutrustningen bör sålunda vara tillfredsställande
och biutrymmena tillräckliga. I stadssamhällen bör tillses
att bostäderna äro inrymda i hus av lämplig typ för familjer med minderåriga
barn och belägna inom område där möjligheterna för barnens utevistelse
och lek äro gynnsamma.
Familjebostadsbidraget skall utgå med ett årligt belopp av 130 kronor
för minderårigt barn med undantag för familjer i enfamiljshus linansierade
med det nya egnahemslånet vilka skola erhålla ett årligt bidrag motsvarande
för barn 20 procent av de ursprungliga kapitalkostnaderna, dock
lägst 130 och högst 175 kronor. Bidraget kan icke utgå kontant utan skall
lämnas i vad det gäller flerfamiljshus i form av avdrag på hyran och i
fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga kapitalkostnaderna.
Familjer i enfamiljshus erhålla, om familjebostadsbidraget överstiger de
årliga kapitalkostnaderna, den överskjutande delen av bidraget i form av
extra amortering på egnahemslånet.
Till familjebostadsbidraget skall tills vidare anknytas ett kristillägg, motiverat
av de nuvarande höga bränslepriserna. Delta s. k. bränslebidrag
skall för år och lägenhet utgöra 125 kronor i södra och mellersta Sverige
och 150—175 kronor i de norra delarna av landet.
Vad slutligen angår beslutet om införande fr. o. in. den 1 juli 1947 av en
särskild bostadsrabatt (irekronorsbidrag) till hushåll med begränsade inkomster
må framhållas, att denna bidragsgivning under innevarande budgetår
erhållit en i viss mån försöksbetonad karaktär. Omfattningen av bidrags
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
givningen bestämmes sålunda i första hand av de produktionsinitiativ som
tagits eller må komma att tagas av kommunerna. Det har å andra sidan
förutsatts att möjligheten att erhålla statsmedel för ifrågavarande ändamål
kommer att stimulera kommunerna att i ökad utsträckning bedriva en
aktiv bostadspolitik. Kommunerna avgöra själva vilka hushåll som skola
erhålla trekronorsbidrag, vilket dock endast kan utgå till hushåll i bostadshus,
som färdigställts efter den 1 juli 1946 och förvaltas av kommun eller
allmännyttigt bostadsföretag i den mening vari detta uttryck tages i 1946
års tertiärlånekungörelse. Bidraget utgör för år tre kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta.
I detta sammanhang må slutligen nämnas att i proposition nr 235 till
1947 års riksdag vissa principiella synpunkter anfördes på den allmänna
bostadspolitikens organisation. Dessa synpunkter lämnades utan erinran
av riksdagen utom i vad det gällde frågan om organ för handläggning av
bostadsärenden avseende jordbruksfastighet. I proposition nr 218 till innevarande
års riksdag ha på grundval av nyss nämnda principiella synpunkter
på bostadspolitikens organisation detaljerade förslag framlagts beträffande
organ för bostadspolitiken.
3. Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag.
Med utgångspunkt i de av 1946 och 1947 års riksdagar fattade besluten
om åtgärder för främjande av bostadsförsörjningen framläggas i denna
proposition förslag avseende komplettering av eller ändring i grunderna
för dels statliga lån och bidrag till nybyggnad, ombyggnad eller förbättring
av bostadshus, dels löpande bidrag, bostadsrabatter, till olika hushållskategorier.
De allmänna grunderna för statens medverkan i
fråga om finansieringen av bostadshus.
Av 1945 års bankkommitté har förslag framlagts om att ersätta den
nuvarande ordningen beträffande bostadskreditgivningen med ett statligt
kreditgarantisystem. I propositionen förordas, att f. n. slutlig ställning
icke skall tagas till förslaget.
Lån oeh bidrag till enfamiljshus.
Det nya egnahemslånet.
Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom
principbeslut vid 1947 års riksdag och som skola tillämpas fr. o. m. den
1 juli 1948, föreslås preciserade och kompletterade. Följande förslag
framläggas.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Villkor för erhållande av statligt bottenlån.
En sänkning av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagbara
produktionskostnaden skall kunna medgivas, då skäl härför kunna
anses föreligga. Då särskilda skäl kunna åberopas, bör möjlighet finnas
att utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Den del av egnahemslånet
som ligger under 50 procent skall vara amorteringsfri.
Statlig räntegaranti.
Räntegaranti skall lämnas beträffande de under det nya egnahemslånet
liggande krediterna. Den garanterade räntan skall utgöra 3 procent. Ränteeftergift
förutsättes, så länge nuvarande ränteläge bevaras, icke behöva
beviljas i fråga om lån till rörlig ränta.
Missförhållandena på egnahemsmarknaden.
De redan vidtagna åtgärderna i syfte att komma till rätta med de rådande
missförhållandena på egnahemsmarknaden, nämligen dels uppställande
som villkor för erhållande av det nya egnahemslånet att det lånebeviljande
organet vid försäljning av egnahemmet skall pröva försäljningspriset,
samt att, därest priset är för högt, eventuellt beviljade familjebostads-
och bränslebidrag samt ränteeftergifter skola återkrävas, dels de
bostadspolitiska organens särskilda åtgöranden för att utröna huruvida
egnahemmen uppföras på spekulation, anses i nuvarande läge vara i stort
sett tillfyllest. Det förutsättes att byggnadslånebyråns undersökningar angående
åtgärder mot spekulation i egnahem fullföljas och att de förslag
framläggas, vartill dessa undersökningar kunna föranleda.
Villkor för egnahemslånet.
1. Minimikrav beträffande lägenhetens storlek.
Det av 1947 års riksdag beslutade minimivillkoret för erhållande av egnahemslån
på landsbygden föreslås skärpt på sådant sätt att i regel lån kan
utgå till egethem om 2 rum och kök endast om detsamma även innehåller
inredningsbar vind.
2. Särskilda villkor för erhållande av kapitalsubvention.
Det fastställda kravet att lägenhetsgtan skall utgöra högst omkring 120
in2 i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis föreslås beträffande
egethem preciserat på följande sätt.
Bottenytan får icke
överstiga
Hus i ett plan .................... 100 in2
Hus i ett och ett halvt plan ........ 80 »
Hus i två plan .................... 60 »
(Med bottenyta avses liusels bottenyta exkl. den yta som upptages av
ytterväggarna.)
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Då synnerliga skäl föreligga skall det lånebeviljande organet kunna
företaga viss jämkning uppåt av de angivna maximigränserna.
Beträffande kapitalsubventionens storlek vid ombyggnad av egethem eller
tvåfamiljshus föreslås i samband med behandlingen av frågan om nya
grunder för statligt stöd till mindre genomgripande förbättringsarbeten att
kapitalsubvention efter behovsprövning må kunna beviljas med ett belopp
överstigande 20 procent av ombyggnadskostnaden, dock i fråga om egethem
högst 4 000 kronor och beträffande tvåfamiljshus högst 6 000 kronor.
Beträffande subventionen till tvåfamiljshus föreslås, att denna skall
kunna utgå med 6 000 kronor endast om båda lägenheterna uppfylla de
minimikrav beträffande rumsantal och lägenhetsyta, som äro avsedda att
gälla i fråga om egethem. I de fall då endast en av lägenheterna i ett tvåfamiljshus
uppfyller minimikraven skall subvention utgå med 4 000 kronor.
3. Villkor för egnahemslån till radhusanläggningar m. m.
I propositionen föreslås att egnahemslån tills vidare må beviljas till radhusanläggningar
och enfamiljshus med gemensam panncentral under förutsättning
att varje lägenhet förvaltas av x-esp. bostadshavare.
Efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, skall egnahemslån
jämte kapitalsubvention kunna beviljas kommun eller därmed jämställd
företagare, som uppför och förvaltar enfamiljshus eller radhus. Ifrågavarande
långivning förutsättes under budgetåret 1948/49 få karaktären av
försöksverksamhet.
Det särskilda stödet till lantarbetarbostäder föreslås tills vidare bibehållet.
Hgreskontrollen i avseende ä tvåfamiljshus.
Hyreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus föreslås skärpt genom föreskrift
att, därest huset är beläget i kommun, som icke har hyresnämnd, det
lånebeviljande organet skall fastställa fördelningen av den godtagna hyressumman
mellan den lägenhet fastighetsägaren själv bebor och den lägenhet
som uthyres.
Byggnadskreditiv.
Beträffande förskott å beviljat egnahemslån (byggnadskreditiv) har förordats
vissa villkor, bl. a. att ränta å dylikt förskott skall utgöra 3 procent.
Bostadsförbättringsverksamheten.
Nya grunder för statligt stöd till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten
föreslås. Bestämmelserna äro avsedda att träda i kraft samtidigt
med de nya egnahemslånebestämmelserna, d. v. s. den 1 juli 1948.
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Arbeten som böra ifrågakomma för förbättring sstöd.
Beträffande bostäder som beräknas bli använda på längre sikt föreslås
att statligt bostadsförbättringsstöd skall kunna utgå till anordnande av
ledningar för vatten och avlopp, förbättring av vattentäkt, till elektrisk installation
samt i särskilda fall jämväl till centralvärmeanläggning. Då det
gäller bostäder som beräknas bli använda under begränsad tid, förordas
att förbättringsstöd skall kunna utgå till förbättringsarbete avseende såväl
byggnaden som bostaden och dess utrustning. -— Rent underhåll skall icke
kunna ifrågakomma för förbättringsstöd.
Behovs prövning.
Bostadsförbättringsbidrag skall kunna beviljas först efter behovsprövning
i varje särskilt fall. Det bostadspolitiska centralorganet skall utfärda
de anvisningar rörande behovsprövningen, som befinnas erforderliga.
Till förbättringsarbete, skall lån, avsett att förräntas och amorteras,
kunna beviljas utan behovsprövning.
Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete.
1. Lån.
Länets storlek:
a. Då jämväl bidrag kan utgå skall lån (inkl. bidrag) kunna uppgå till
högst 90 procent av den godtagbara kostnaden.
b. Lån utan kombination med bidrag och utan behovsprövning skall
kunna uppgå till högst 75 procent av den godtagbara kostnaden.
Amortering: Lånet skall i sin helhet utgöra amorteringslån. Amorteringstiden,
vilken skall fastställas från fall till fall, förutsättes i regel bestämd
till högst 10 å 15 år och får icke överstiga 25 år.
Ränta: 3 procent.
Säkerhet: För lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form
av inteckning i fastigheten.
2. Bidrag.
Bidragets storlek: högst 80 procent av den godtagbara kostnaden (i undantagsfall
högre, därest ömmande omständigheter föreligga), dock beträffande
enfamiljshus högst 1 200 kronor för anordnande av ledningar för
vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt och till 2 800 kronor för
andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt 4 000 kronor samt beträffande
tvåfamilj shus högst 1 800, 4 200 resp. 6 000 kronor.
Bidragets form: ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget
beviljas lån för förbättringsarbetet, eu räntefri stående del av detta lån;
bidrag å högst 500 kronor bör dock omedelbart avskrivas.
Säkerhet: Där så kan ske skall, då fråga är om bidrag överstigande 500
kronor, säkerhet lämnas i form av inteckning i fastigheten.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Särskilda villkor: teknisk och ekonomisk kontroll samt kontroll av köpeskilling
vid överlåtelse.
Särskilda frågor.
För bostäder på skogstorp, odlingslägenhet m. m. förutsattes det allmänna
bostadsförbättringsstödet göras tillämpligt.
Lån och bidrag till flerfamiljshus.
Tertiärlån och tilläggslån.
Villkoren för allmännyttiga företag.
Bostadsföretag må icke erkännas såsom allmännyttigt med mindre vederbörande
kommun utser åtminstone majoriteten av företagets styrelse.
Sådana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, skola
utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående
från egentliga byggnadsföretagarintressen. — Bostadsrättsförening må icke
erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.
Förlust resp. överskott å allmännyttigt företag bör fördelas mellan samtliga
av allmännyttigt företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka
lån beviljats enligt 1946 års tertiärlånekungörelse.
Kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, kunna under vissa
förutsättningar befrias från skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för
tertiärlån.
Villkoren beträffande tilläggslån.
Möjligheter böra finnas att under nästa budgetår inrätta en femte subventionsgrupp,
därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill.
Det må ankomma på Kungl. Maj :t att, därest behov därav uppkommer,
inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna subventionsgrupp
utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet av ett för
vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter lägenhetsyta,
varjämte förutsättes att ett belopp, motsvarande en fjärdedel av
tilläggslånet, regelmässigt utgår som subvention från vederbörande
kommun.
Då synnerliga skäl föreligga bör möjlighet finnas att till ett företag bevilja
tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp än den för kommunen
fastställda. Det lånebeviljande organet bör fördenskull, då vid prövning
av låneansökan behov av tilläggslån utöver det normalt inom kommunen
utgående befinnes föreligga, kunna erhålla bemyndigande av Kungl.
Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen.
Det lånebeviljande organet bör ha möjlighet att till företag, som bedrivas
under vinterhalvåret, lämna större tilläggslån än som normalt utgår, s. k.
vintertillägg.
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Extra tertiärlån eller tilläggslån må i vissa fall kunna lämnas för täckande
av kostnaderna för utbyte av galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör.
Statsbidrag till anordnande av pensionärshem.
De ändringar i folkpensioneringens uppbyggnad som genomfördes vid
årsskiftet 1946/47 ha föranlett översyn av grunderna för statsbidrag till anordnande
av pensionärshem. I propositionen förordas, att bestämmelserna
rörande statsbidragets storlek skola vara oförändrade. Beträffande maximihyrorna
för pensionärshemslägenheter föreslås vissa höjningar, avsedda att
äga tillämpning fr. o. in. den 1 juli 1948. De föreslagna maximihyrorna
framgå av följande tabell.
Högsta hyra (kronor per år) för lägenhet i pensionärshem.
Bostadskostnadsgrupp |
Lägenhet för |
||
1 person |
2—3 personer |
4 eller flera |
|
i.................... |
120 |
180 |
210 |
2.................... |
160 |
240 |
280 |
3.................... |
220 |
330 |
385 |
t.................... |
280 |
420 |
490 |
5.................... |
320 |
480 |
560 |
Bostadsrabatter.
Familjebostadsbidraget.
Bidragsgivningens omfattning.
Familjebostadsbidrag föreslås tills vidare icke utgå till familjer i redan
befintliga lägenheter. Frågan om utsträckning av bidragsgivningen till att
avse jämväl nämnda familjer bör dock upptagas till förnyad prövning,
så snart det statsfinansiella läget anses medgiva det.
Bostadens storlek.
I fråga om enfamiljshus böra de krav på bostaden som skola uppfyllas
för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande
egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention.
I anslutning härtill bör gälla att bidrag i regel kan utgå till familj
i flerfamiljshus endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter.
Bidragets storlek.
Bidraget skall utgå med 130 kronor för barn och år dels i två- och flerfamiljshus,
dels i egethem, vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller
ombyggts med eller utan dylikt stöd. Bidraget skall i fråga om familj i eget
-
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
hem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, utgöra 20 procent av
den ursprungliga kapitalkostnaden — vari icke skall inräknas ränta på
egen insats — dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år.
Administrativa problem.
Beträffande hyresbostäder förordas, att särskild prövning av hyrorna i
samband med utbetalning av familjebostadsbidrag skall verkställas endast
på orter, där hyresregleringslagen icke tillämpas.
I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i
egnahem och, såvitt angår ägaren, tvåfainiljshus förordas, att bidraget i
första hand skall utgå såsom avdrag på kapitalkostnaderna för statligt lån,
därest sådant finnes. Avdrag skall jämväl kunna göras på kostnaderna för
lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. Särskilda
regler förordas rörande extra amortering i fall, där familjebostadsbidraget
jämte bränslebidrag överstiga kapitalkostnaderna.
övergångs problem.
Som allmän regel bör fastställas, att bidrag endast kan utgå till familj
i nybyggt hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt
till familj i ombyggt hus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss
nämnda tidpunkt. Vissa undantag från denna regel böra dock få tillämpas,
nämligen beträffande familjer som före den 1 juli 1948 erhållit familjebidrag
enligt gällande bestämmelser.
I anslutning till förslagen angående familjebostadsbidraget förordas att
frågan, huruvida särskilda bostadsbidrag skola kunna utgå till ensamstående
mödrar med minderårigt barn samt till hushåll med tuberkulos medlem,
alltjämt hålles öppen.
T re kronor sbidraget.
Bidragsgivningens omfattning.
De för innevarande budgetår fastställda grunderna för bidragsgivningen
böra tillämpas jämväl under nästa budgetår. Verksamheten som alltjämt
bör ha försökskaraktär skall vara begränsad till hushåll i av kommun eller
allmännyttigt företag förvaltade fastigheter, färdigställda tidigast den 1 juli
1946.
Kombination av familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag.
Familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag skola kunna kombineras. En
kombination av de båda bidragen bör i första hand utgå till familjer med
inkomster som ligga under de för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda
inkomststrecken. Vid kombination av bidragen böra dock icke särskilda
inkomststreck tillämpas. Inkomstprövningen bör ankomma på kom
-
munerna.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser och trekronorsbidrag
skola icke kunna kombineras.
.Särskilda frågor.
Besvärsrätten.
I propositionen föreslås, att besvär över länsbostadsnämndernas beslut
i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter
till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i de fall,
då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning och
avgörande.
Bostadsstyrelsens beslut skola icke kunna överklagas genom besvär hos
Kungl. Maj :t utom i två fall, nämligen dels då beslut avser kommuns bidrag
till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 § sista stycket
1946 års tertiärlånekungörelse, dels beträffande beslut om fördelning mellan
stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av
kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och
varom stadgas i 33 § andra stycket sagda kungörelse.
Det föreslås få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som befinnas erforderliga.
Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret
förvaltade fonder för bostadsändamål.
I propositionen föreslås avveckling av vissa fonder för bostadsändamål.
Räntan å äldre lån.
Frågan om sänkning av räntan å äldre lån från vissa av statens utlåningsfonder
föreslås bli föremål för slutlig prövning först efter ytterligare
övervägande.
II. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga
om finansieringen av bostadshus.
Föreliggande förslag.
1945 års bankkommitté1 har i särskilt betänkande (SOU 1947: 86) framlagt
förslag till omläggning av den statliga kreditgivningen för bostads
1
Ledamöter i kommittén äro landshövdingen P. C. Jonsson, ordförande, ledamoten av
riksdagens första kammare, chefredaktören fil. d:r 1. Anderson, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen O. Andersson, bankdirektören E. Browaldh, disponenten,
friherre J. G. G. de Geer, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren G. Elofsson,
redaktören K. Fredriksson, ledamoten av riksdagens andra kammare, bankofullmäktigen D.
Hall, ombudsmannen S. Hallnäs, bankdirektören C. Lindahl, riksbankschefen I. Rootli, ledamoten
av riksdagens andra kammare, chefredaktören K. Severin, bankinspektören K. Wulff,
samt verkställande direktören i svenska bankföreningen T. G. Wärn.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
och jordbruksändamål till en statlig kreditgärantigivning. I propositioner
angående organisationen av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets
omåde m. m. (nr 149) och angående social jordbrukskreditgivning in. m.
(nr 187) har ställning tagits till kommitténs förslag i vad det avser kreditgarantigivning
för jordbruksändamål. Chefen för finansdepartementet
kommer sedermera, enligt vad jag inhämtat, att i särskild proposition ur
allmänna kreditpolitiska synpunkter upptaga frågan om statlig kreditgaranti.
En redogörelse för bankkommitténs förslag och för yttrandena
däröver torde därvid komma att lämnas. I detta sammanhang torde jag endast
behöva beröra två särskilda av kommittén behandlade frågor.
Kommittén finner, att räntegaranti och ränteeftergifter enligt nu gällande
grunder icke längre böra beviljas. Skulle ett räntegarantisystem bevaras
borde detta utformas så, att utfästelsen om räntegaranti icke bleve ovillkorlig
utan gjordes beroende av statsmakternas prövning år för år. En sådan
subvention borde utgå direkt till kreditgivarna.
Sedan den tanken avvisats, att de enskilda kreditinrättningarna skulle
beredas tillfälle inlösa hos statliga organ nu befintliga lånestockar av ifrågavarande
slag, har kommittén funnit den utvägen lämplig, att till riksbanken
överföras de lån, som nu förvaltas av egnahemsinstitutionen, medan
byggnadslånebyråns lånestock överföres till bostadsstyrelsen.
Departementschefen.
Enligt vad jag inhämtat, kommer chefen för finansdepartementet att
föreslå, att frågan om införande av ett statligt kreditgarantisystem, utom
såvitt gäller stöd till jordbruket, tills vidare hålles öppen i avvaktan på
bankkommitténs väntade förslag beträffande av det allmänna kontrollerade
affärsbanker. Denna ståndpunkt motiveras bl. a. av de svårigheter, som
föreligga att i nuvarande ekonomiska läge kunna bedöma, vilka återverkningar
på penning- och kapitalmarknaden ett genomförande av kommittéförslaget
i hela dess utsträckning skulle kunna medföra.
Enligt min mening bör frågan om eu förenkling av kreditgivningen för
bostadsändamål ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Jag delar fördenskull
bankkommitténs uppfattning, att frågan bör bli föremål för fortsatt prövning.
Jag är dock icke f. n. beredd att taga slutlig ställning till bankkommitténs
föreliggande förslag till statliga garantier beträffande lån för bostadsändamål.
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
23
III. Lån och bidrag till enfamiljshus.
1. Gällande bestämmelser.
Den statliga stödverksamhet, som avser att främja nybyggnad, ombyggnad
och förbättring av egnahem, handhaves f. n. av två centrala organ,
statens byggnadslånebyrå och egnahemsstyrelsen.
Bvggnadslånebyrån beviljar
1) tertiärlån till enfamiljshus —- varmed i detta sammanhang förstås byggnad,
som är avsedd att innehålla två huvudsakligen mindre, men rymliga
bostadslägenheter eller att utgöra egethem — jämte kapitalsubvention
i form av ränte- och amorteringsfri del av tertiärlånet;
2) bostadsanskaffningslån jämte tilläggslån till egnahem för mindre bemedlade,
barnrika familjer samt familjebidrag.
Genom egnahemsorganisationen med egnahemsstyrelsen som centralorgan
beviljas
1) egnahemslån:
a. bostadslån (bostadsegnahemslån) jämte tilläggslån,
b. jordbrukslån;
2) arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag;
3) till bostadsförbättringsverksamhet på landsbygden;
a. förbättringsbidrag;
b. nybyggnadslån;
c. förbättringslån;
4) statsbidrag till fiskarbostäder;
5) lantarbetarbostadslån och -bidrag.
Tertiärlån till enfamiljshus. (Kungörelse den 30 juni 1942,
nr 569, om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag,
ändrad genom kungörelser nr 739/1942, 592/1943, 176/1945 och 685/1945
samt i vad den avser flerfamiljshus, upphävd genom kungörelse nr
551/1946.)
Tertiärlån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges av kommun
eller därmed jämställd företagare, beviljas på något andra villkor än som
gälla annat enfamiljshus. Lån till enfamiljshus av förstnämnda slag ha
emellertid under de senaste åren endast beviljats i ett eller annat undantagsfall.
Den följande redogörelsen har därför begränsats till bestämmelser
avseende lån till enfamiljshus, som uppföres eller ombygges i enskild regi.
Lånets storlek och läge: högst 35 (under särskilda omständigheter 45)
procent av det av byggnadslånebyrån godkända fastighetsvärdet eller, då
fråga är om tomträtt, byggnadsvärdet (enligt praxis i regel = den godtagbara
anskaffnings- resp. byggnadskostnaden), säkerställt genom inteckning
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
inom 85 procent av belåningsvärdet. För ombyggnadsföretag gäller ytterligare
den bestämmelsen, att tertiärlånet ej får överstiga halva ombyggnadskostnaden.
I allmänhet godtages icke högre anskaffningskostnad för ett
egethem än 40 000 kronor.
Tomtkostnad: Enligt nuvarande praxis beviljas tertiärlån till enfamiljshus
endast under förutsättning, att den faktiska tomtkostnaden icke överstiger
den, som i enlighet med vissa direktiv kan godtagas av byggnadslånebyrån.
Räntefri stående del av tertiärlånet: högst 10 procent av belåningsvärdet
under förutsättning av kommunens borgen för sagda del av lånet, vilken är
avsedd att avskrivas efter 10 år, därest icke bostadskostnadsnivåns utveckling
föranleder beslut om återbetalning, helt eller delvis.
Ränta: 3,6 procent.
Amorteringsvillkor: under de första 10 åren en annuitet å 6 procent, under
de därpå följande 10 åren den högre annuitet som erfordras, för att
lånet efter denna tid skall vara återbetalt.
Räntegaranti: Den som erhållit tertiärlån till enfamiljshus garanteras de
10 första åren under vissa förutsättningar en primärlåneränta å 3,5 procent
och däremot svarande ränta för sekundärkredit.
Lägenhetens storlek: beträffande egethem minst 3 rum och kök (undantagsvis
2 rum och kök) och högst 4 (undantagsvis 5) rum och kök med en
lägenhetsyta av för byggnad i ett plan: 100 m2 (undantagsvis 120 m5), i ett
och ett halvt plan: 90 in2 i det hela våningsplanet och i två plan: 60 in2 per
våningsplan.
Lägenhetens utrustning: fullt modern, badrum eventuellt i källaren, undantagsvis
endast badmöjlighet.
Bostadsanskaffningslån till egnahem för mindre bemedlade,
barnrika familjer jämte tilläggslån och familjebidrag.
(Kungörelse den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag
av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer, ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och
594/1943, samt kungörelse den 30 juni 1942, nr 572, om tilläggslån för beredande
av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom
kungörelse nr 595/1943.)
Bostadsanskaffningslånets storlek: vid nybyggnad 81 och vid ombyggnad
90 procent av den av byggnadslånebyrån godkända anskaffnings- eller
byggnadskostnaden. I städer och köpingar skall kommunen vid nybyggnad
ställa tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande. Belåningsvärdet
skall då överensstämma med den godkända byggnadskostnaden.
Förutsättning för lånet är vass kommunal borgen. Lånet skall vara säkerställt
i fråga om nybyggnad genom (i regel) första inteckning i fastigheten
eller tomträtten och i fråga om ombyggnad genom inteckning, liggande inom
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 331.
det värde, som av byggnadslånebyrån beräknas kunna åsättas fastigheten
eller tomträtten efter förbättringen.
Ränta: 3,25 procent.
Amorteringsvillkor:
a) Där kommun ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till förfogande,
utgör en tredjedel av lånet en stående del; tva tredjedelar av lanet
skola amorteras under 20 år med fast annuitet.
b) Där kommun icke ställer tomtmark eller däremot svarande kapital till
förfogande, utgöra två niondelar av lånet en räntefri stående del, två niondelar
en stående del och fem niondelar en amorteringsdel med 20 års amorteringstid.
Den räntebärande stående delen skall efter amorteringstidens utgång
antingen uppsägas till betalning eller amorteras inom ytterligare 10 år.
Den räntefria stående delen är avsedd att avskrivas, sedan övriga delar av
lånet i behörig ordning återbetalats.
Lågenhetens storlek: minst 2 rum och kök.
Lägenhetens utrustning: Bostaden skall, där så kan ordnas inom rimlig
kostnad, vara försedd med vattenledning och central uppvärnmingsanordning
samt även i övrigt så utrustad, att hygienen befordras och det husliga
arbetet underlättas.
Förskott å bostadsanskaffningslånet: kan på vissa villkor beviljas mot
säkerhet, som förmedlingsorganet finner tillfredsställande.
Tilläggslån: 10 procent av den godkända anskaffnings- eller byggnadskostnaden
för nvbyggnadsföretag under förutsättning av kommunal borgen.
Tilläggslånet, som är ränte- och amorteringsfritt, är avsett att avskrivas
efter 10 år.
Familjebidrag: utgår med viss procent — uppgående till 30 procent för
familj med tre barn under 16 år och stigande till 70 procent för iamilj med
åtta eller flera minderåriga barn — av den fastställda normala årliga bostadskostnaden,
vari inräknas en mindre del av bränslekostnadsstegringen
sedan år 1939. Bidraget utgår endast i form av avdrag å de årliga ränte- och
annuitetsbeloppen och kan således högst uppgå till summan av nämnda
belopp.
Brånslebidrag: utgår, när det gäller barnrika familjer i egnahem, med
ett belopp av 75, 100 eller 125 kronor för år, beroende på egnahemmets
belägenhet i landet, till familjer som erhållit familjebidrag före den 1 juli
1947 och med 125, 150 eller 175 kronor till familjer som erhållit familjebidrag
efter sagda tidpunkt.
B o s t a d s e g n a h e in s 1 å n jämte t i 11 ä g g s 1 å n. (Kungörelse den
7 juni 1940, nr 589, angående den statliga egnahemsverksamheten, ändrad
genom kungörelser nr 578/1942 och 237/1946.)
Bostadsegnahcmslånets storlek och läge: högst 18 000 kronor, säkerställt
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
genom inteckning inom 75 procent av belåningsvärdet (~ det inom egnahemsorganisationen
uppskattade marknadsvärdet).
Ränta: 3,6 procent.
Amorteringsvillkor: 50 procent av belåningsvärdet utgör en stående del
och återstoden eu amorteringsdel. Denna är amorteringsfri under de tre
första åren. Därefter sker återbetalning under 21 år med en fast annuitet
av 7 procent.
Lägenhetens storlek: lämplig storlek och typ.
Lägenhetens utrustning: där så kan ordnas inom rimlig kostnad, bär bostaden
förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning
samt även i övrigt inredas och utrustas så, att hygienen befordras
och det husliga arbetet underlättas.
Tilläggslån: högst 10 procent av anskaffningskostnaden; tilläggslånet får
dock icke överstiga skillnaden mellan sagda kostnad och belåningsvärdet.
Tilläggslånet är ränte- och amorteringsfritt samt avsett att avskrivas efter
10 år.
Jordbrukslån, som i första hand avser förvärv av jordbruksfastighet,
kan under vissa omständigheter utnyttjas även för finansiering av nybyggnad
å dylik fastighet.
Arbetarsmåbrukslån jämte särskilt statsbidrag.
(Kungörelse den 7 juni 1940, nr 590, angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
ändrad genom kungörelse nr 220/1945.)
Arbetarsmåbrukslån beviljas med belopp, som icke får överstiga vare sig
kostnaderna för lägenhetens förvärv och färdigställande eller 10 000 kronor.
Lånet uppdelas i en stående del — motsvarande kostnaden för jordförvärvet
jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för visst
jordförbättringsarbete — samt en amorteringsdel. Sistnämnda del av lånet,
som är räntefri, amorteras efter 5 år under en tid av 30 år med en trettiondel
årligen. Den stående delen av lånet skall, sedan ainorteringsdelen återbetalats,
förräntas enligt bestämmelser, som Kungl. Maj :t framdeles meddelar.
Statsbidrag. Lånesökande, som har tre eller flera barn under 16 år och
med hänsyn därtill gör bostaden större än som eljest varit behövligt, kan i
man av behov utöver lånet erhålla ett bidrag till täckande av kostnadsökningen
på högst 1 000 kronor. Dylikt bidrag kan även beviljas för tillbyggnad
av bostaden.
Bostadsförbättringsverk sam het på landsbygden.
(Kungörelse den 22 juni 1939, nr 464, om förbättringsbidrag samt nybyggnads-
och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden, ändrad
genom kungörelser nr 673/1939, 670/1940, 1003/1940, 632/1941,
860/1941 och 596/1943.)
27
Kiingl. Maj.ts proposition nr 231.
Förbättringsbidrag må i regel icke överstiga 80 procent av kostnaden för
nybyggnads- eller förbättringsföretag. För varje bostadslägenhet må bidraget
aldrig överstiga den å lägenheten belöpande andelen av nämnda kostnad
och må uppgå till högst 3 500 kronor, då arbetet avser såväl förbättring av
bostadslägenheter eller uppförande av nya lägenheter (högst 2 500 kronor
för varje lägenhet) som anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller
förbättring av vattentäkt (högst 1 000 kronor för varje lägenhet). Avser arbetet
endast förbättring av äldre eller uppförande av nya lägenheter, får bidraget
uppgå till högst 2 500 kronor per lägenhet, och om arbetet avser enbart
anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av
vattentäkt till högst 1 000 kronor. Härutöver gälla vissa undantagsbestämmelser.
Förbättringsbidraget utgår efter behovsprövning.
Ngbyggnadslån kan beviljas i stället för eller i kombination med förbättringsbidrag.
Beviljande av lånet förutsätter icke behovsprövning. Lånet
jämte eventuellt förbättringsbidrag må icke överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget. Lånet amorteras med fast annuitet under
20 år. Räntan är 3,25 procent.
Förbättringslån kan, likaledes utan behovsprövning, beviljas för samma
ändamål som förbättringsbidrag och nybyggnadslån men kan icke kombineras
med någotdera. Lånet må ej överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget. Lånet är räntefritt under 10 ar. Därefter äi räntan
3,25 procent. Amortering sker under 20 år, under de första 10 åren med
en tjugondei av lånebeloppet och under återstoden av lanetiden med fast
annuitet.
Gemensamt villkor för beviljande av förbättringsbidrag, nybyggnads- och
förbättringslån är bl. a., att bostadsutrymmena efter byggnadsföretagets
genomförande komma att uppfylla hälsovårdsstadgans krav.
Efter medgivande av Kungl. Maj :t kan bostadsförbättringsverksamhet
med anlitande av de tre nämnda stödformerna förekomma jämväl inom sådana
samhällen — städer och köpingar m. fl. —eller delar av samhällen,
där hälsovårdsstadgans stadsbestämmelser tillämpas.
Statsbidrag till fiskar b ostäder (kungörelse den 22 j uni
1939, nr 472, ändrad genom kungörelser nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och
614/1942) kunna, i sådana fall då vanligt förbättringsbidrag ej kan beviljas,
utgå inom de norrländska kustlänen samt Uppland för iordningställande av
fiskares bostäder, sjöbodar och båthus. Sådant bidrag utgår med i legel
högst 80 procent av företagskostnaden och beviljas den som äger eller är
underhålIsskyklig för byggnaden eller eljest disponerar densamma. Högsta
bidragsbelopp utgör för varje bostadslägenhet (med eller utan sjöbod och
båthus) 2 500 kronor, för enbart sjöbod och båthus 600 kronor, för enbart
sjöbod 500 kronor samt för enbart båthus 400 kronor.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Lantarbetarbostadslån och -bidrag. (Kungörelse den 22
juni 1939, nr 465, om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag,
ändrad genom kungörelser nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943.)
Lantarbetarbostadslån får icke överstiga 80 procent av de uppskattade
kostnaderna för företaget, i vilket kan inbegripas förbättring av vattentäkt.
Lånevillkoren överensstämma i stort sett med villkoren för förbättringslån.
Lägenheten skall bestå av minst 2 rum och kök av lämplig storlek. Lägenheten
bör så utrustas, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.
Där så kan ordnas inom rimlig kostnad, skall lägenheten förses med
vatten- och avloppsledningar samt anordningar för centraluppvärmning.
Lantarbetarbostadsbidrag kan beviljas jämte lån och utgå med 300 kronor
för varje lägenhet, som förses med vatten- och avloppsledningar samt
anordningar för centraluppvärmning eller enbart vatten- och avloppsledningar
eller innehåller minst 3 rum och kök. Om samtliga dessa krav uppfyllas,
utgår bidraget med 600 kronor.
2. Det nya egnahemslånet.
1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag framlades förslag beträffande
nya grunder för lån och bidrag till ny- och genomgripande ombyggnad av
enfamiljshus, varmed avses egnahem och tvåfamilj shus. Förslagen godkändes
av riksdagen (riksdagens skrivelse nr 493), som emellertid — under
hänvisning till att de allmänna grunderna för kreditgivning för bostadsändamål
voro föremål för utredning (1945 års bankkommitté) — icke tog
ställning till frågan om statliga bottenlån och statlig räntegaranti i vad det
gäller enfamiljshus, finansierade med det nya egnahemslånet. En redogörelse
för innebörden av riksdagens beslut har lämnats i den inledande översikten
(s. 11 f.). De nya bestämmelserna rörande det statliga stödet till nyoch
genomgripande ombyggnad av enfamiljshus äro avsedda att träda i
kraft den 1 juli 1948.
De av 1947 års riksdag fattade besluten rörande nya villkor för lån och
bidrag till enfamiljshus — vilka hade karaktären av principbeslut — synas
böra i vissa hänseenden preciseras och kompletteras. Jag kommer fördenskull
att i det följande till närmare prövning upptaga vissa med det
nya egnahemslånet sammanhängande frågor, nämligen:
1) frågan om villkor för erhållande dels av statligt bottenlån, dels av
räntegaranti beträffande i öppna marknaden upptagen under egnahemslånet
liggande kredit;
2) frågan om åtgärder i syfte att begränsa missförhållandena på egnahemsmarknaden;
3)
vissa detaljfrågor berörande villkoren för erhållande av det nya egnahemslånet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
29
Föreliggande förslag.
Bottenkrediten.
Vad först angår frågan om statligt bottenlån resp. råntegaranti beträffande
dylikt län, upptaget i öppna marknaden tillåter jag mig erinra om de
allmänna synpunkter i frågan, som framfördes i proposition nr 235/1947.
I denna proposition uttalade jag sålunda bl. a. följande.
Enligt nu gällande bestämmelser inbegripa såväl bostadsegnahemslån som
bostadsanskaffningslån till egnahem för barnrika familjer statligt bottenlån,
medan vid beviljandet av tertiärlån till enfamiljshus förutsättes, att
primärkredit upptages i öppna marknaden. Jag finner icke anledning att
sparbanker och andra kreditinstitut skola berövas möjligheten att placera
medel i egnahemsfastigheter, förutsatt att detta icke sker till högre ränta
än 3 procent, och vill därför föreslå, att egnahemslån må kunna utgå med
belopp motsvarande högst 90 respektive 75 procent av belåningsvärdet endast
i sådana fall, där stående lån till 50 procent av sagda värde icke kan
erhållas i öppna marknaden till eu ränta av högst 3 procent eller eljest
särskilda skäl föreligga. Jag föreslår vidare, att i dylika fall den del avlånet
som ligger mellan 0 och 50 procent av belåningsvärdet får utgöra en
stående del och att alltså amorteringen enligt den från början fastställda
amorteringsplanen begränsas till den del av lånet, som ligger över 50 procent
av belåningsvärdet. —
Bostadssociala utredningen föreslår, att den sedan år 1941 beträffande
tertiärlån för de 10 första åren av dessas löptid gällande räntegarantin för
underliggande krediter, vilken i fråga om enfamiljshus i enskild regi för
närvarande avser eu årlig ränta av 3,5 procent för primärkredit och däremot
svarande ränta för sekundärkredit, skall tills vidare bibehållas och
beträffande det nya egnahemslånet utvidgas till att gälla under lånets hela
löptid. Härvid torde utredningen förutsätta, att nämnda garanti skall avse
en årlig ränta av 3 procent för primärkredit och däremot svarande ränta
för sekundärkredit.
Ifrågavarande råntegaranti infördes i en krissituation, då möjligheten att
stabilisera bostadsfastigheternas kapitalkostnader hade stor aktualitet ur
produktionspolitisk synpunkt. Huruvida denna stabiliseringsmetod är den
på längre sikt mest ändamålsenliga, torde bli föremål för övervägande av
1945 års bankkommitté i samband med dess utredning av frågan om fastighetskreditväsendets
framtida organisation.
Räntegarantin bar givetvis endast betydelse för de egnahem, till vilka
bottenlån upptagas i öppna marknaden. Det nya egnahemslånet torde i stor
utsträckning särskilt på landsbygden komma att inbegripa bottenlån. I övriga
fall bör enligt min mening någon räntesubvention i nuvarande ränteläge
icke utgå till egnahemsbyggare. Det uppstår lätt, såsom också statskontoret
under hänvisning till hittillsvarande erfarenhet starkt understrukit,
en orimlig proportion mellan å ena sidan mycket obetydliga subventionsbelopp
och å andra sidan den administrativa apparat, som erfordras
för att beräkna och, i form av ränteeftergift å statslånet, utlämna dessa
belopp. Ej heller har jag blivit övertygad om lämpligheten av att staten
beträffande egnahemmen lämnar en allmän räntegaranti. Detta utesluter
givetvis icke, att frågan om tillfällig räntesubvention bör kunna upptagas
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
till prövning, i den man den fortsatta ränteutvecklingen skulle ge anledning
därtill. Under hänvisning till det anförda vill jag därför föreslå, att
det nya egnahemslånet icke förbindes med någon räntegaranti för underliggande
krediter.
Såsom antytts i det föregående tog 1947 års riksdag icke slutlig ställning
till Iragan. I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235
anfördes följande skäl för uppskjutande av avgörandet av frågan (statsutskottets
utlåtande nr 244/1947).
Utskottet vill beträffande dessa förslag först erinra, att sammanförandet
av de olika låneformerna till en gemensam ny låneform förutsätter, att
enhetliga bestämmelser lämnas i nu ifrågavarande hänseenden. Det kan
emellertid enligt utskottets mening befaras, att Kungl. Maj :ts förslag skulle
i händelse av en allmän räntehöjning föranleda avsevärda administrativa
olägenheter. Ehuru utskottet är fullt medvetet om att de nya egnahemslånen
åtminstone i vissa fall — i likhet med de nuvarande bostadsegnahemslånen
och bostadsanskaffningslånen — böra kunna omsluta även bottenkrediten,
anser utskottet likväl Kungl. Maj:ts förslag av nämnda anledning
böra bliva föremål för ytterligare överväganden. Utskottet vill erinra,
att prövningen av motsvarande frågor beträffande tertiärlån till flerfamiljshus
i anledning av ett uttalande av förra årets riksdag uppskjutits med
hänsyn till den genom 1945 års bankkommitté pågående utredningen om
fastighetskreditväsendets organisation. Jämväl beträffande lån till enfamiljshus
synes ett sådant uppskov påkallat.
I detta sammanhang må nämnas att statens bgggnadslånebyrå i sin skrivelse
den 8 mars 1948 bestämt hävdat, att räntegarantisystemet bör tills
vidare bevaras, emedan dess avskrivande i nuvarande läge skulle kunna
medföra svåra vanskligheter för bostadsbyggandet. I enlighet härmed förordar
byrån, att räntegarantin i princip bibehålies jämväl i avseende å
tertiärlåneverksamheten under nästkommande budgetår.
Slutligen får jag erinra om att frågan om statliga bottenlån till enfamiljshus
i vissa hänseenden sammanhänger med frågan om formerna för
utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem. I det följande
förordar jag dels räntegaranti beträffande under egnahemslånet liggande,
i öppna marknaden upptaget lån, dels vissa allmänna riktlinjer beträffande
fördjupning av egnahemslånet, dels vissa modifikationer av dessa riktlinjer,
sammanhängande bl. a. med familjehostadsbidragsgivningen. Vissa av de
skäl, som enligt min mening kunna åberopas för ifrågavarande modifikationer,
komma att redovisas under avsnittet om bostadsrabatter.
Missförhållandena på egnahemsmarknaden.
Vad härefter angår frågan om åtgärder i sgfte att begränsa missförhållandena
på egnahemsmarknaden må nämnas att denna ägnades särskild
uppmärksamhet i proposition nr 235/1947 i anslutning till förslagen om
det nya egnahemslånet. Sålunda framhölls bl. a. följande.
31
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Såsom byggnadslånebyrån i oiika sammanhang påpekat göra sig f. n.
rena urartningstendenser gällande med avseende på såväl tomtpriser
och byggnadskostnader som försäljningspriser vid överlåtelse av enfamiljshus.
Dessa missförhållanden, vilka sammanhänga med bostadsbristen,
materialknappheten och inkomstökningen, komina att i nuvarande läge
skärpas i samma mån som egnahemsproduktionen ökar. Jag har funnit en
nödvändig förutsättning för att staten i ökad omfattning skall ställa medel
till förfogande såsom stöd till här ifrågavarande del av bostadsförsörjningen
vara, att åtgärder vidtagas i syfte att komma till rätta med nämndr
missförhållanden. Dessa innebära nämligen en risk för att statsmedel, avsedda
att begränsa egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komma
att öka materialleverantörers samt tomt- och villaförsäljares vinster.
Enligt min mening finns det icke någon enkel och säker lösning av detta
problem; en samordning av olika slag av åtgärder torde erfordras. Det
synes mig emellertid uppenbart, att det främst måste ankomma på kommunerna
att vidtaga dylika åtgärder, bl. a. därför att ifrågavarande
missförhållanden äro mer eller mindre lokalt bestämda. Enligt vad jag
erfarit, överväger statens byggnadslånebyrå att vidtaga vissa åtgärder i
syfte att öka kommunernas möjligheter att bland annat i fråga om tomtanskaffning,
materialinköp och allmän service till egnahemsbyggarna åstadkomma
en sanering av egnahemsmarknaden. Beträffande kontrollen över
försäljning av statligt belånade egnahem har byggnadslånebyrån i skrivelse
den 14 mars 1947 framlagt ett förslag, syftande till att genom vitesinteckning
begränsa möjligheterna att vid dylik försäljning uttaga spekulationsvinst.
Enligt min mening bör denna fråga ytterligare övervägas. Bland
annat böra resultaten av byggnadslånebyråns nyssnämnda initiativ avvaktas.
I statsutskottets utlåtande i anledning av proposition nr 235/1947 (utlåtande
nr 244) underströks betydelsen av alt åtgärder vidlogos i syfte att
komma till rätta med ifrågavarande allvarliga missförhållanden på egnahemsmarknaden.
Utskottet ansåg det angeläget, att frågan om ytterligare
åtgärder beträffande kontrollen över försäljning av statligt belånade egnahem
skyndsamt utreddes. I den mån åtgärder funnos påkallade, vilka fordrade
riksdagens medverkan, borde förslag i ämnet föreläggas 1948 års
riksdag.
Villkoren beträffande egnahemslånet.
I sin skrivelse den 8 mars 1948 har statens byggnadslånebyrå framlagt
vissa förslag till precisering och komplettering av de villkor för det nya
egnahemslånet, vilka enligt riksdagens principbeslut förra året beträffande
stödet till enfamiljshus skola gälla fr. o. in. den 1 juli 1948. Förslaget avser
dels villkoret för erhållande av kapitalsubvention (räntefri stående del av
lånet), dels villkoren beträffande lägenheternas storlek i tvåfamilj shus,
dels villkoren för erhållande av egnahemslån till radhus, dels skärpning
av hyreskontrollen i fråga om tvåfamiljshus, dels slutligen villkoren för erhållande
av förskott å egnahemslån (byggnadskreditiv). I del följande läm
-
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
nas en kortfattad redogörelse för byggnadslånebyråns ifrågavarande förslag.
Vad först angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till egethem
framhåller byggnadslånebyrån inledningsvis följande.
Såsom särskilt villkor för erhållande av den till det nya egnahemslånet
knutna kapitalsubventionen gäller, att lägenhetsytan skall utgöra högst
omkring 120 in2 »i enlighet med byggnadslånebyråns nuvarande praxis».
Med hänsyn till de för olika hustyper varierande byggnadskostnaderna
skiljer emellertid nu tillämpad praxis — som för övrigt av praktiska skäl
avser ett maximerande ej av den totala lägenhetsytan utan av husets bottenyta
exklusive ytterväggarna — mellan 1-, l1/»- och 2-planshus. För
1-planshus är största tillåtna bottenytan 100 in2, för D/rj-planshus 90 m2
och för 2-planshus 60 m2. Den i riksdagsbeslutet angivna lägenhetsytan,
120 in2, ansluter således exakt endast till gällande regler för 2-planshuset,
vars totalyta blir 2 X 60 = 120 m2. D/j-planshuset kan däremot göras avsevärt
större, totalt omkring 150 in-’ eller ändå mer, under det att 1-planshuset
begränsats till 100 in2.
Byggnadslånebyrån anför, att av byrån sålunda tillämpad praxis visat sig
lämplig och därför borde bibehållas. Byrån ifrågasätter emellertid, huruvida
icke maximiytan för D/i-planshuset borde sänkas från nuvarande 90 in2
till SO in2 bottenyta. Även i sådant fall kunde visserligen övervåningen, om
den utnyttjades effektivt, göras så stor, att den totala lägenhetsytan komme
att överstiga 120 m2. Detta vore emellertid rimligt med hänsyn till att under
takfallet belägna vindsrum på grund av den lägre medelhöjden och de
mer begränsade inöbleringsmöjligheterna icke kunde betraktas som fullt
likvärdiga med »normala» rum med full rumshöjd. Byggnadslånebyrån
upptar vidare frågan huruvida icke den för 1-planshuset gällande maximiytan
borde ökas från 100 till 120 m2. Byggnadslånebyrån håller emellertid
före, att en begränsning till soin regel 100 m2 — motsvarande en lägenhetsstorlek
av 4 å 41/* rum och kök — här är motiverad med hänsyn till
att större bostäder av ekonomiska skäl böra utföras i l1/, eller 2 plan. Undantag
från denna regel borde emellertid kunna medgivas, t. ex. om barnantalet
vore stort, om husmodern på grund av sjukdom hade svårt att gå
i trappor, eller om gällande stadsplanebestämmelser omöjliggjorde uppförande
av högre hus.
I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att en tillämpning
av de föreslagna reglerna skulle innebära att man för vissa typer av
1-planshus skulle medge en större total lägenhetsyta än 120 in2. Detta
skulle nämligen bli fallet beträffande hus, vilkas källare helt eller delvis
förlagts i markens plan. Att vid beräkning av lägenhetsytan taga hänsyn
till bostadsutrymme i källarplanet syntes dock icke möjligt. Man måste
nämligen förutsätta, att lånesökande skulle komma att beteckna utrymme
i källarplanet, avsett till boningsrum och liknande, såsom verkstad, slöjdrum
o. s. v.
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Byggnadslånebyrån anför, att behov föreligger dels av enhetliga grunder
för gränsdragningen mellan 11/a- och 2-planshus, dels av normer för bedömning
av takhöjd etc. i 1 ''/2-planshusens övervåning. I en till byggnadslånebyråns
skrivelse fogad promemoria redovisas ett inom byrån uppgjort
förslag till bedömning av nämnda frågor.
Byggnadslånebyrån har vidare till närmare behandling upptagit frågan
om de minimikrav, som böra gälla beträffande lägenhet i tvåfamiljshus.
Beträffande innebörden av riksdagens beslut år 1947 anför byggnadslånebyrån
i huvudsak följande.
Såsom villkor för erhållande av egnahemslån och kapitalsubvention gäller,
att lägenhet på landsbygden skall omfatta minst 2 rum och kök och
ha en minimiyta av omkring 60 in2 samt i stadssamhällen minst 3 rum
och kök med eu minimiyta av omkring 70 m2. Dessa bestämmelser torde
i första hand ha tillkommit med tanke på egnahemmen, och frågan är, om
de utan inskränkning böra tillämpas på lägenheter i tvåfamiljshus. En
sådan tolkning skulle leda till att vissa typer av tvåfamiljshus, för vilka
enligt nu gällande bestämmelser tertiärlån kan beviljas, inte skulle kunna
komma i åtnjutande av vare sig egnahemslån eller kapitalsubvention. I
vissa stadssamhällen, såsom mindre tätorter utan egentlig hyreshusbebyggelse,
kan tvåfamilj shuset sägas utgöra en ersättning för flerfamiljshuset.
Sådana bostadssökande, som i ett större samhälle av bl. a. ekonomiska skäl
skulle söka sig till smålägenheter i flerfamiljshus, äro nämligen hänvisade
till att här bo i tvåfamiljshus. Det kan ur denna synpunkt anses befogat
att ej från den statliga låneverksamheten helt utesluta tvåfamiljshus med
mindre lägenhetsstorlek än som fordras vid egnahem i stadssamhällen.
Detta skulle också innebära en anslutning till nuvarande praxis. En tilllämpning
av kravet på 70 in2 lägenhetsyta skulle å andra sidan — konsekvent
genomförd — befordra en standardhöjning inte endast med avseende
på tvåfamilj shusen utan även såtillvida, att produktionen av egnahem
och radhus i stället för de som familjebostäder mindre önskvärda tvåfamilj
shusen sannolikt skulle stimuleras. Det bör emellertid framhållas, att
en tillämpning av dessa högre krav kan komma att framtvinga en mer
restriktiv tolkning av begreppet »stadssamhälle» än vad riksdagsbeslutet
avser. Med hänsyn till i det föregående berörda förhållanden inom mindre
tätorter kan det nämligen bli nödvändigt att hänföra sådana orter till kategorien
landsbygd. Detta spelar kanske mindre roll i fråga om tvåfamiljshusen,
men medför en icke avsedd standardsänkning för enfamiljshus, för
vilka man då inte skulle kunna ställa högre krav än en storlek av 2 rum
och kök med en minimiyta av 60 in2, vilket dessutom innebär ett avsteg
från nuvarande praxis. Olägenheten härav skulle dock kunna i viss mån
elimineras, därest byggnadslånebyrån ägde fastslå, att enfamiljshus om
endast 2 rum och kök icke finge byggas med mindre möjlighet till
framtida inredning av vinden med ytterligare boningsrum förefunnes.
Enligt byggnadslånebyråns mening kunna de angivna villkoren för erhållande
av egnahemslån till tvåfamiljshus icke strängt iakttagas beträffande
båda lägenheterna i huset. Men hänsyn till det på landsbygden ofta förekommande
önskemålet att i övervåningen inreda eu undantags- eller pensionärsbostad
för egnahemsägarens föräldrar, borde sålunda egnahemslån
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1!)''iH. t sand. Nr 231.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
kunna beviljas till tvåfamilj shus, även om den mindre lägenheten omfattade
endast 1 rum och kök.
Vad härefter angår villkoret för erhållande av kapitalsubvention till tvåfainiljshus
ifrågasätter byggnadslånebyrån, huruvida det är motiverat att
kapitalsubventionen i vad det gäller nybyggnad i alla fall utgår med 6 000
kronor. Enligt byråns mening föreligga sålunda inga skäl för att till ett
tvåfamilj shus med en lägenhet om endast 1 rum och kök i övervåningen
bevilja kapitalsubvention med ett belopp av 6 000 kronor. Byrån erinrar om
att till ett hus av samma storlek men utan köksinredning i övervåningen
— egethem — endast kan beviljas 4 000 kronor. Byggnadslånebyrån förordar
därför, att kapitalsubvention med 6 000 kronor skall kunna utgå
endast om båda lägenheterna uppfylla minimikraven i fråga om rumsantal
och lägenhetsyta. I övriga fall borde subventionen begränsas till 4 000
kronor.
Beträffande de villkor som böra ställas beträffande den större lägenheten
i tvåfamilj shus, vilka till följd av att den mindre lägenheten icke uppfyller
nyss angivna minimikrav endast skulle kunna erhålla 4 000 kronor, har
byggnadslånebyrån framlagt två alternativ. Enligt det första alternativet
skulle i vad det gäller stadssamhällen den större lägenheten omfatta minst
3 rum och kök och ha en minimiyta av omkring 70 in2. Enligt det andra
alternativet skulle minimivillkoret beträffande landsbygden —- minst 2 rum
och kök och en minimiyta av omkring 60 in2 — gälla jämväl beträffande
stadssamhällen. Byggnadslånebyrån förordar det första alternativet under
förutsättning att enfamiljshus på landsbygden om endast 2 rum och kök
förses med inredningsbar vind.
Byggnadslånebyrån förordar i detta sammanhang slutligen, att såsom
villkor för erhållande av kapitalsubvention med 6 000 kronor skall gälla, att
huset innan byggnadsarbetet igångsättes skall vara planerat och vid granskning
i byggnadslånebyrån godkänt såsom tvåfamilj shus.
Byggnadslånebyrån har jämväl till behandling upptagit frågan under
vilka förutsättningar egnahemslån bör beviljas till radhus. Beträffande
nu tillämpade grunder anför byrån följande.
Radhus förvaltas i allmänhet antingen som egnahem med varje lägenhet
utgörande en fristående ekonomisk och juridisk enhet med egen värmepanna
och egna ledningsserviser eller som flerfamiljshus med gemensam
panncentral och gemensamma ledningar. I förstnämnda fall värderas och
belånas lägenheterna av byggnadslånebyrån såsom enfamiljshus, vilket
innebär, att efter den 1 juli 1948 lån kan beviljas till 90 procent av anskaffningskostnaden
samt kapitalsubvention lämnas med 4 000 kronor.
I sistnämnda fall sker belåning normalt som för flerfamiljshus, d. v. s.
med lån till 85 (i vissa fall 90), 95 eller 100 procent, beroende på om förvaltning
sker i enskild, kooperativ eller kommunal regi. Tilläggslån härutöver
utgår vid flerfamiljshus med det kapitaliserade värdet av 0,40, 0,80,
1,20 eller 1,60 kronor/m2 bostadslägenhetsyta, beroende på i vilken subventionsgrupp
den ort, där huset uppföres, ligger. Villkor för tilläggslån är
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
dock, att kommunalt bidrag utgår med minst en fjärdedel av tilläggslånets
belopp. För en lägenhet om 70 m2 i trähus innebär detta, att tilläggslån
och kommunalt bidrag tillhopa utgör ca 875, 1 750, 2 625 respektive 3 500
kronor och för en lägenhet om 100 m2 1 000, 2 000, 3 000 respektive 4 000
kronor. Av betydelse i detta sammanhang är, att i Stockholm med grannstäder
och i Göteborg tilläggslån för närvarande icke utgår.
Konsekvenserna av nu tillämpad praxis beträffande belåningen av radhus
angivas av byggnadslånebyrån med följande exempel.
Till ett radhus med självständiga lägenheter, beläget i Stockholm, skulle
kapitalsubvention kunna beviljas med 4 000 kronor för lägenhet, under
det att subvention normalt icke skulle kunna utgå till radhus med gemensam
förvaltning. Till ett radhusprojekt på t. ex. 100 lägenheter, där det
ur fastighetsekonomisk och teknisk synpunkt i och för sig ställer sig förmånligt
med gemensam panncentral, kan sålunda normalt subvention icke
lämnas, medan, om lägenheterna behandlades som egnahem, subvention
skulle utgå med 400 000 kronor. Detta förhållande skulle eventuellt kunna
leda till, att varje lägenhet försåges med egen värmepanna. Låneformen
skulle i så fall medverka till, att radhusprojekt bleve olämpligt utformade.
Byrån framhåller vidare, att erfarenheten synes visa, att förvaltningen
av radhus blir billigast i de fall, då varje lägenhet utgör en fristående ekonomisk
och juridisk enhet. Byrån anser fördenskull, att det vore lämpligt
att även beträffande stora radhusanläggningar, vid vilka gemensam panncentral
med fördel kan anordnas, utnyttja möjligheten till enskild förvaltning.
Med hänsyn härtill förordar byrån, att radhusanläggningar med
gemensam panncentral kunna belånas såsom enfamiljshus under förutsättning
att varje lägenhet förvaltas av resp. innehavare. Däremot har byrån
icke funnit skäl föreligga att nu förorda en liknande ändring av lånevillkoren
beträffande sådana radhus som upplåtas mot hyra eller bostadsrätt.
Byrån anser nämligen, att denna fråga bör upptagas till prövning först
sedan ytterligare erfarenhet vunnits beträffande årskostnaderna för radhuslägenheter
under olika upplåtelseformer.
Byggnadslånebyrån har i sin här ifrågavarande skrivelse vidare förordat
en skärpning av hgreskontrollen i avseende å tvåfamiljshus. I denna fråga
anför byrån följande.
Vid belåning av två- och flerfamiljshus anger byrån den högsta hyra,
som sammanlagt må utgå för dels bostadslägenheter, dels övriga lokaler.
Fastighetsägarens fördelning av hyrorna kontrolleras därefter genom
respektive hyresnämnd. Därvid kunna inverka omständigheter, betingade
av lokala förhållanden, varom byrån saknar kännedom. Flerfamiljshus
ligga i allmänhet i kommuner, där hyresnämnd skall finnas, varemot tvåfamiljshus
ofta ligga i kommun, som icke har hyresnämnd. I sistnämnda
fall utövas ingen kontroll över, hur fastighetsägaren fördelar hyran mellan
den lägenhet, han själv bebor, och den lägenhet som uthyres. Det synes
i dylika fall lämpligt, att byrån fastställer fördelningen av hyran, därvid
skall beaktas, att fastighetsägaren normalt svarar för en del av driftkostnaderna
genom egen arbetsinsats.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Vidare må nämnas att byggnadslånebyrån i sin skrivelse den 8 mars
1948 förordat vissa villkor beträffande förskott å beviljat egnahemslån
(byggnadskreditiv). Räntan å dylikt förskott, vilket enligt beslut vid 1947
års riksdag endast kan lämnas under vissa förutsättningar, föreslås av
byggnadslånebyrån bestämmas till 3 procent, dock att den del av förskottet
som motsvarar kapitalsubventionen (den räntefria stående delen av
egnahemslånet) borde erhållas utan ränta. Vidare borde kommunen själv
stå i betalningsansvar för utbetalade förskott. Medel borde därför utbetalas
till låntagaren endast i mån av byggnadsarbetets fortskridande. Sedan
byggnadsföretaget färdigställts och slutligt lånebeslut meddelats, skulle låntagaren
erhålla den del av den beviljade lånesumman, som eventuellt icke
utlämnats såsom förskott, varvid förskottet borde uppgå i lånebeloppet och
det primära betalningsansvaret överflyttas på låntagaren.
Slutligen må nämnas, att byrån till behandling upptagit en särskild fråga
berörande egnahem som uppföras av större industriföretag. Byrån anför
följande.
Då större industriföretag uppföra egnahem åt vid företaget anställda,
sker bebyggelsen ofta på mark, som avstyckats från företagets fastigheter.
Angivna fastigheter, vilka oftast ha betydande värde, graveras merendels
av inteckningar, som lämnats till säkerhet för av företaget upptagna obligationslån.
Härav följer, att de avstyckade områdena, såvida icke stamfastigheten
åvilande inteckningar dödats i vad de avse sagda områden, subsidiärt
ansvara för företagets intecknade gäld, ett ansvar som dock självfallet kan
anses vara så gott som uteslutande teoretiskt. Med hänsyn härtill och då
ett relaxationsförfarande i här åsyftade fall är en kostsam och tidsödande
procedur bör, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall och
med iakttagande av att kravet på säkerhet för statens fordran icke åsidosättes,
lån kunna beviljas, oaktat ett dylikt subsidiärt ansvar består.
Yttrande.
I yttrande över byggnadslånebyråns skrivelse den 8 mars 1948 har statskontoret
bl. a. hänvisat till av statskontoret avgivet utlåtande över bankkommitténs
betänkande. I utlåtandet framhålles beträffande frågan om
räntegarantin följande.
I sitt betänkande har bankkommittén även upptagit frågan om den statliga
räntegarantin för bostadskrediter till prövning och därvid kommit till
det resultatet, att en räntegaranti i enlighet med bostadssociala utredningens
förslag icke bör införas. Då de skäl, som anförts för denna ståndpunkt, i
viss mån ansetts tillämpliga jämväl på den nuvarande 10-åriga garantin, har
kommittén ej heller kunnat förorda, att densamma bibehålies efter utgången
av budgetåret 1947/48. På de av kommittén anförda skälen biträder statskontoret
förslaget i denna del.
Departementschefen.
De nya grunderna för lån och bidrag till enfamiljshus äro avsedda att
träda i kraft den 1 juli 1948. De innebära, att det statliga stödet till ny
-
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
37
och genomgripande ombyggnad av enfamiljshus såväl i stadssamhällen som
på den egentliga landsbygden, vilket f. n. är splittrat på ett betydande antal
låne- och bidragsformer, blir enhetligt och får formen av ett egnahemslån
med därtill knuten kapitalsubvention. Vid sidan av detta lån skall dock
särskilt stöd lämnas dels till lantarbetarbostäder, dels till mindre genomgripande
förbättringsarbete.
Vissa av de villkor för det nya egnahemslånet, som fastställdes genom
riksdagens principbeslut förra året angående grunderna för det statliga
stödet till enfamiljshus, böra enligt min mening preciseras och kompletteras.
Jag upptager först till prövning frågan om villkoren för erhållande
av statligt bottenlån samt det härmed sammanhängande
spörsmålet om statlig räntegaranti i avseende å bottenlån upptaget
i öppna marknaden.
I det föregående har jag i anledning av bankkommitténs förslag att ersätta
den statliga kreditgivningen för bostadsändamål med ett kreditgarantisystem
förklarat mig icke beredd att nu förorda ett avgörande av denna
fråga. Med hänsyn härtill synes det lämpligt, att villkoren beträffande fördjupning
av egnahemslånet resp. räntegaranti i avseende å under detta lån
liggande, i öppna marknaden upptagen kredit under nästa budgetår så nära
som möjligt anslutas till nu gällande bestämmelser. Jag föreslår fördenskull,
att en mindre fördjupning av egnahemslånet, innebärande en sänkning
av lånets nedre gräns från 50 till 40 procent av den godtagna produktionskostnaden,
skall kunna medges, då skäl härför kunna anses föreligga.
Det må nämnas, att en liknande bestämmelse f. n. gäller beträffande tertiärlån
till enfamiljshus. Vidare bör möjlighet finnas, att då särskilda skäl
kunna åberopas utsträcka lånet till att omfatta hela bottenkrediten. Eu
dylik fördjupning av lånet torde komma att framstå såsom motiverad beträffande
fall, liknande dem i vilka f. n. bostadsegnahemslån och bostadsanskaffningslån
beviljas, vilka omsluta jämväl bottenkrediten, ävensom i
fråga om ombyggnadsföretag. Det synes dock icke finnas anledning räkna
med att statligt bottenlån i fortsättningen skall behöva beviljas till enfamiljshus,
som uppföras av barnrika familjer i större och medelstora
städer. Det torde emellertid böra ankomma på det lånebeviljande organet
att med utgångspunkt från här angivna riktlinjer och med ledning av erfarenheten
pröva, i vilka fall fördjupning av egnahemslånet må äga rum.
Jag förutsätter, att den del av lånet som ligger under 50 procent av den
godtagna produktionskostnaden skall vara stående och amortering av lånet
således endast avse det »normala» egnahemslånet.
Vad härefter angår frågan om räntegaranti må erinras om att dylik
garanti f. n. lämnas i samband med tertiärlån till enfamiljshus. Enligt min
mening bör även till det nya egnahemslånet tills vidare knytas en räntegaranti.
Den bör ha samma omfattning som den nyss nämnda, med den
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
skillnaden, att den garanterade räntan beträffande primärlån bör utgöra
3 procent i stället för enligt gällande bestämmelser 3,5 procent. Jag förutsätter,
att så länge nuvarande ränteläge bevaras, ränteeftergift icke skall
behöva beviljas i fråga om lån till rörlig ränta.
I anslutning till förslaget i proposition nr 235 till 1947 års riksdag uttalade
jag, att det vore angeläget att åtgärder vidtoges i syfte att komma
till rätta med de rådande missförhållandena på egnahemsmarknaden,
vilka medförde risk för att statsmedel, avsedda att begränsa
egnahemsägares årliga bostadskostnader, i stället komme att öka materialleverantörers
samt tomt- och villaägares vinster. Det syntes mig uppenbart,
att det främst måste ankomma på kommunerna att vidtaga dylika åtgärder,
bl. a. därför att ifrågavarande missförhållanden vore mer eller mindre
lokalt bestämda.
Enligt vad jag underhand erfarit ha de undersökningar som byggnadslånebyrån
bedriver angående läget på egnahemsmarknaden och möjligheterna
att ytterligare skärpa kontrollen över såväl egnahemsbyggandet
som försäljningarna av egnahem givit vid handen, å ena sidan att inom
flertalet kommuner spekulationstendenserna f. n. icke ha en sådan omfattning
som man befarat, å andra sidan att en utbyggnad av kontrollåtgärderna
stöter på stora svårigheter. I anslutning härtill får jag erinra
om att det nya egnahemslånet förutsatts komma att beviljas på villkor
att vid försäljning av egnahemmet det lånebeviljande organet skall
pröva försäljningspriset. Säljes ett egethem till högre pris än det lånebeviljande
organet kan godtaga, skall lånet uppsägas till omedelbar inbetalning,
varjämte eventuellt beviljade familjebostads- och bränslebidrag samt
ränteeftergifter skola återkrävas. Av betydelse synes vidare vara att, enligt
vad jag erfarit, byggnadslånebyrån i samverkan med förmedlingsorganen,
söker klarlägga, huruvida egnahemmen uppföras på spekulation. Befinnes
detta vara fallet beviljas intet statligt lån.
De redan vidtagna åtgärderna synas mig i nuvarande läge i stort sett
vara till fyllest. Jag förutsätter dock, att byggnadslånebyråns nyss nämnda
undersökningar fullföljas och att de förslag framläggas, vartill dessa kunna
föranleda.
Jag övergår nu till att behandla vissa frågor, sammanhängande
med de enligt 1947 års principbeslut fastställda
villkoren för det nya egnahemslånet. Jag har intet
att erinra mot byggnadslånebyråns förslag till precisering av villkoret för
erhållande av kapitalsubvention till egethem. Dylik subvention bör alltså
utgå, förutsatt att i fråga om hus i ett plan bottenytan icke överstiger
100 m2 samt i fråga om hus i ett och ett halvt och två plan bottenytan
icke överstiger 80 resp. 60 m2. Då synnerliga skäl föreligga bör dock
viss jämkning uppåt av angivna maximigränser kunna företagas av det
lånebeviljande organet. Till byggnadslånebyråns förslag, att kapitalsubven
-
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
tion med 0 000 kronor skall kunna beviljas till tvåfamiljshus endast om
båda lägenheterna uppfylla minimikraven beträffande rumsantal och lägenhetsyta,
kan jag ansluta mig. Byrån förutsätter, att i de fall då endast en
lägenhet uppfyller minimikraven subvention skall utgå med 4 000 kronor,
d. v. s. med samma belopp som kommer att utgå till egnahem. Även detta
förslag kan jag godtaga. I vad det gäller minimivillkoren för erhållande av
egnahemslån och därtill knuten subvention med 4 000 kronor till tvåfamiljshus
föreslår byrån, att den större lägenheten skall omfatta i stadssamhälle
minst 3 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 70 in2 och på landsbygden
minst 2 rum och kök med en lägenhetsyta av minst 60 in2. Dessa
villkor överensstämma med de villkor som förutsatts skola gälla för lån till
egnahem. Då enligt min uppfattning anledning saknas att i här förevarande
hänseende uppställa andra villkor för tvåfamiljshus än för egnahem förordai
jag byråns förslag. Byrån har emellertid i anslutning till nämnda förslag
förutsatt, att beträffande egnahem på landsbygden såsom minimivillkor böi
gälla att egnahemmet innehåller minst 2 rum och kök samt inredningsbar
vind. Sistnämnda villkor innebär en skärpning i förhållande till 1947 års
beslut i fråga om minimivillkor för erhållande av egnahemslån på landsbygden.
Förslaget synes vara motiverat av att enligt byråns uppfattning
begreppet stadssamhälle i praktiken kommer att tolkas relativt snävt.
Enligt vad jag under hand inhämtat av byggnadslånebyrån torde för normala
fall kostnaden för anordnande av inredningsbar vind kunna beträffande
ett egethem om 2 rum och kök angivas till i runt tal 500 kronor Det
har vidare uppgivits, att minimikravet beträffande bottenytan torde kunna
sättas något lägre om inredningsbar vind anordnas, varigenom nämnda
kostnadsökning i stort sett skulle neutraliseras. Med hänsyn till det sist
anförda anser jag mig kunna godtaga byggnadslånebyråns förevarande förslag,
dock att, åtminstone under en övergångstid, undantag från kravet på
inredningsbar vind bör medgivas, då ur låntagarens synpunkt bärande skäl
härför kunna anföras. — I anslutning till behandlingen av frågan om nya
grunder för bostadsförbättringsverksamheten, framlägges förslag till utvidgning
efter behovsprövning av kapitalsubventionen till ombyggnad av
egnahem och tvåfamiljshus.
Byggnadslånebyrån föreslår, att till radhusanläggningar med gemensam
panncentral skola kunna beviljas egnahemslån, därest varje lägenhet förvaltas
av resp. bostadshavare. Byrån finner sig däremot icke 1. n. kunna
förorda, att egnahemslån beviljas till radhusanläggningar, där lägenheterna
uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt. Byrån anser nämligen att
tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits rörande driftkostnaderna för ladhus
som uthyras eller upplåtas mot bostadsrätt.
Det må framhållas, alt byggnadslånebyråns förslag icke berör frågan,
huruvida statligt stöd över huvud taget bör lämnas till radhusanläggningar
av olika slag. Redan nu föreligger nämligen möjlighet att erhålla statliga
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 2,11.
lån och bidrag till i princip vilka radhusanläggningar som helst; hinder
lär sålunda icke möta att till dylika anläggningar bevilja tertiärlån och
kapitalsubvention i form av tilläggslån enligt 1946 års tertiärlånekungörelse,
vilken avser lån till flerfamiljshus. Byråns förslag sammanhänger i stället
med att den kapitalsubvention som enligt sistnämnda kungörelse må beviljas
beträffande flertalet kommuner icke obetydligt understiger den subvention
som är avsedd att lämnas till enfamiljshus fr. o. in. den 1 juli 1948.
Särskilt i fråga om Stockholm, där ingen kapitalsubvention utgår till flerfamiljshus,
samt beträffande vissa andra, i främsta rummet större städer,
där tilläggslångivningen har begränsad omfattning, skulle ett godtagande
av byggnadslånebyråns förslag innebära en kraftig förstärkning av statens
stöd till här ifrågavarande radhusanläggningar. Det synes tveksamt huruvida
en dylik utvidgning av stödet är motiverad. Man torde sålunda böra
räkna med att produktionskostnaderna per lägenhet för ifrågakommande
radhusanläggningar komma att bli lägre än kostnaderna för ordinära enfamiljshus.
Härav följer att, därest byråns förslag godtages, i förra fallet
en relativt större del av produktionskostnaderna skulle subventioneras än
i senare fallet, vilket kan synas omotiverat, då de årliga kapitalkostnaderna
i fråga om radhusanlaggningar redan vid en relativt lika stor kapitalsubvention
skulle bli lägre än beträffande egnahem av normal storlek. Det bör
emellertid beaktas, att de berörda skillnaderna i kostnadshänseende icke
kunna förväntas bli särskilt stora. Egnahemslån bör nämligen icke beviljas
till radhusanläggningar i andra fall än sådana, där varje lägenhet
uppfyller de minimikrav beträffande storlek och utrustning, som uppställts
i fråga om egnahem. Det synes vidare uppenbart, såsom byggnadslånebyrån
antytt, att ett avvisande av ansökningar om egnahemslån till berörda radhusanläggningar
skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser. Det synes
sålunda föreligga risk för att under angivna förutsättning vederbörande
lånesökande skulle slopa den planerade gemensamma panncentralen och i
stället utrusta varje lägenhet med värmepanna. Ett dylikt förfarande vore
ur allmänna synpunkter föga rationellt och skulle i nuvarande materialläge
framstå såsom direkt felaktigt. Med hänsyn till det anförda anser jag
mig böra godtaga byggnadslånebyråns förslag. .lag förordar alltså, att tills
vidare egnahemslån ma beviljas till radhusanläggningar med gemensam
panncentral under förutsättning att varje lägenhet förvaltas av resp. bostadshavare.
Jag anser vidare, att egnahemslån bör kunna beviljas jämväl
till enfamiljshus med gemensam panncentral. I anslutning härtill får jag
emellertid anföra vissa allmänna synpunkter på frågan om det statliga
stödet till bostadshus av olika typ.
Det statliga stödet till bostadsbyggandet är icke enhetligt. Sålunda gälla
särskilda bestämmelser för å ena sidan enfamiljshus och å andra sidan
flerfamiljshus. Till de förra kommer fr. o. in. den t juli 1948 att utgå en
kapitalsubvention med ett belopp av 4 000 kronor per egethem. Lån
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
inkl. subvention komina att beviljas intiil 90 procent av produktionskostnaden.
Kapitalsubventionen för flerfamiljshus varierar från ort till ort.
Den är i allmänhet per lägenhet räknat mindre än subventionen till enfamiljshus.
Lån beviljas på olika villkor till skilda företagarkategorier. Av
intresse i detta sammanhang äro särskilt de villkor som gälla beträffande
av kommun och allmännyttigt företag förvaltade företag. Lån beviljas till
dylika företag intill 100 procent av produktionskostnaden. Staten svarar
för vissa förluster under förvaltningstiden. Till hushåll i lägenheter tillhörande
dylikt företag kan jämväl beviljas ett löpande bidrag, trekronorsbidrag.
Hållpunkter för en bedömning av frågan huruvida berörda skillnader
mellan det statliga stödet till flerfamiljshus å ena och stödet till enfamiljshus
å den andra sidan påverkar bostadsbyggandets inriktning på
olika hustyper saknas f. n. Jag förutsätter, att det bostadspolitiska centralorganet
följer denna fråga med uppmärksamhet och i samband därmed
undersöker, under vilka förutsättningar statligt stöd bör utgå till egnahem
och radhus, vilka äro avsedda att uthyras. I vad det gäller egnahem, avsedda
att uthyras, får jag ytterligare anföra följande.
F. n. gälla beträffande enfamiljshus, uppförda och förvaltade av kommun
eller därmed jämställd företagare, bestämmelserna i 1942 års tertiärlånekungörelse.
Enligt dessa kan tertiärlån beviljas intill 95 procent
av avkastningsvärdet, varjämte tilläggslån kan utgå till täckande av överkostnaden.
Endast ett mindre antal egnahem ha belånats på detta sätt.
Skäl synas icke föreligga att bibehålla denna lånemöjlighet. Det synes ej
heller lämpligt, att för kommun eller därmed jämställd företagare öppna
möjligheten att till enfamiljshus erhålla tertiärlån och tilläggslån enligt
1946 års tertiärlånekungörelse. Med hänsyn till önskvärdheten av att ytterligare
erfarenhet vinnes beträffande uppförande och förvaltning av enfamiljshus
och radhus i kommunal och därmed jämställd regi synes emellertid,
efter särskild prövning av det lånebeviljande organet, egnahemslån
böra kunna beviljas kommun eller därmed jämställd företagare, som uppför
och förvaltar hus av nämnt slag. Jag förutsätter, att ifrågavarande
långivning under nästa budgetår får karaktären av försöksverksamhet. Det
särskilda stödet till bostäder, avsedda för lantarbetare bör bibehållas. Jag
är emellertid med hänsyn till vad nyss anförts icke f. n. beredd att taga
slutlig ställning till norrlandskommitténs förslag, att ifrågavarande stöd
ntsträckes till att avse jämväl skogsarbetarbostäder.
Mot byggnadslånebyråns förslag beträffande skärpt kontroll över hgressättningen
i tväfamiljshus har jag intet att erinra. I förekommande fall
bör dylik kontroll avse även flerfamiljshus. Likaså kan jag ansluta mig till
vad byrån anfört beträffande dels villkor i fråga om förskott å egnahemslån,
dels lån till egethem, som uppföres å mark, vilken subsidiärt ansvarar
för industriföretags intecknade gäld.
42 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
3. Bostadsförbältringsverksamheten.
I anslutning till förslag i proposition nr 235 till 1947 års riksdag angående
nya grunder för lån och bidrag till enfamiljshus uttalade jag bl. a. att
behov alltfort syntes föreligga av förbättringsbidrag — eventuellt i kombination
med lån — till mindre genomgripande förbättringsarbete. Vidare
framhölls att avsikten vore att efter erforderlig utredning förelägga 1948
års riksdag förslag i ämnet.
Som framgått av det föregående ha tillkallade sakkunniga1 —- 1947 års
bostadsförbättringsutredning — den 1 mars 1948 framlagt betänkande med
förslag beträffande nya grunder för lån och bidrag till mindre genomgripande
bostadsförbättringsarbeten. I det följande lämnas en, med hänsyn
till att betänkandet icke är utgivet av trycket, jämförelsevis utförlig redogörelse
för förslaget.
Föreliggande förslag.
Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd.
Bostadsförbättringsutredningen har ingående behandlat frågan om avgränsning
av de fall av bostadsförbättring, som böra stödjas genom särskilda
lån och bidrag. Utgångspunkten angives härvid ha varit dels de av
1947 års riksdag beslutade nya bestämmelserna om lån och bidrag till nybyggnad
och med avseende på resultatet därmed jämförlig ombyggnad av
enfamiljshus, dels nu gällande bestämmelser om lån och bidrag för befrämjande
av bostadsförbättringsverksamheten. De sakkunniga ha särskilt
uppmärksammat det förhållandet, att sistnämnda lån och bidrag avse icke
endast mer eller mindre omfattande förbättringsarbete utan därjämte reparation,
ombyggnad och uppförande av ny bostad ävensom ersättning för
förut befintlig sådan.
Vad först angår gränsdragningen mellan förbättringsarbete
och underhåll synes det utredningen icke föreligga någon
svårighet att i princip draga en klar gräns mellan löpande underhåll och
förbättring av en bostad. Med förbättring skulle avses en höjning av husets
byggnadstekniska standard eller av bostadens standard i fråga om såväl
utrymme som utrustning, medan underhållsarbete skulle avse att mer eller
mindre fullständigt upphäva de brister som efter hand uppkomma genom
förslitning. Om ifrågavarande gränsdragning anför utredningen vidare
följande.
I praktiken kan gränsen givetvis i vissa fall bli flytande dels genom att
det löpande underhållet kan vara så länge eftersatt, att avhjälpandet av de
uppkomna bristerna får karaktär av en verklig standardhöjning, dels genom
att utförandet av underhållsarbeten kombineras med en samtidig standardhöjning.
Detta synes emellertid knappast utgöra ett avgörande skäl mot
den ifrågasatta gränsdragningen mellan förbättringsarbete och underhåll.
1 Angående de sakkunniga se not å s. 3.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
I den mån det beträffande vissa planerade åtgärder gäller att avgöra, huruvida
dessa äro att hänföra till antingen det ena eller det andra slaget av
arbete, torde gränsdragningsproblem få avgöras från fall till fall. Det måste
emellertid förutsättas, att förbättringsåtgärder och underhållsarbeten ofta
planeras att utföras samtidigt. Därest förbättringsstödet, såsom utredningen
förordar, begränsas till att avse endast egentliga förbättringsåtgärder,
gäller det i dylika fall att fördela totalkostnaderna mellan förbättringsåtgärderna
och underhållsarbetena. Härvid bör enligt utredningens mening
den grundsatsen tillämpas, att arbeten av typen underhåll som bli en
tekniskt ofrånkomlig följd av att vissa förbättringsåtgärder genomföras —
t. ex. målning efter värmeisolering av väggar —- hänföras till förbättringsarbete.
Erforderlig klarhet beträffande den av utredningen ifrågasatta avgränsningen
av förbättringsarbete från rent underhåll bör kunna erhållas
vid den besiktning på arbetsplatsen, som vid behov torde komma att företagas
genom det bostadspolitiska lokalorganets försorg, innan detta med
eget yttrande förmedlar en ansökan om förbättringsstöd.
Utredningen upptager i detta sammanhang även frågan huruvida det
fortsatta förbättringsstödet bör kunna utgå till på angivet sätt definierat
underhållsarbete. Enligt utredningens mening böra kostnaderna för underhållsarbeten
i princip finansieras med hjälp av löpande inkomst emedan
de utgöra en del av den årliga bostadskostnaden. Reparationsarbeten spelade
visserligen en framträdande roll under bostadsförbättringsverksamhetens
första skede, men detta förhållande borde ses i belysning av den betydelse
som då tillmättes bostadsförbättringsbidragets sysselsättningspolitiska
motivering. Därjämte borde beaktas, att inkomstläget på landsbygden
sedan början av 1930-talet förbättrats i sådan grad, att samma behov
ej längre torde föreligga av statligt stöd till reparationsarbeten. Slutligen
framhåller utredningen, att det i den nuvarande bostadsförbättringsverksamheten
i viss utsträckning förekommer, att förbättringsbidrag ej beviljas
till rena underhållsarbeten.
Såsom framgår av det nyss anförda förordar utredningen, att från det
fortsatta bostadsförbättringsstödet uteslutes rent underhåll.
Vid upptagande av frågan om avgränsning av förbättringsarbete
från det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd
skall utgå enligt de nya egnah e in slånebestä in melserna,
har utredningen, efter att inledningsvis ha återgivit vissa uttalanden i utredningsdirektiven
och i proposition nr 235/1947 rörande huvudprinciperna
för indelning av bostadsförbättringsföretag i ombyggnads- resp. förbättringsarbeten,
först sökt precisera de villkor som enligt dessa uttalanden
förutsättas vara uppfyllda för att lån och bidrag till ombyggnad enligt de
nya egnahemslånebestämmelserna skola kunna utgå. Dessa villkor skulle
enligt vad utredningen funnit vara följande.
Ombyggnadsföretaget skall
1) avse ett hus, som kan beräknas komma alt användas för bostadsändamål
på längre sikt;
44
Kungl. Mnj:ts proposition nr 231.
2) omfatta så »genomgripande» förbättringar, innebära en så »grundlig»
ombyggnad, att företaget icke skulle framstå som »ekonomiskt försvarligt»
därest icke samtidigt det första villkoret är uppfyllt;
3) medföra en sådan höjning av den föreliggande bostadsstandarden, att
det ombyggda huset i fråga om denna standard blir likvärdigt med ett
nybyggt hus.
Föi att ytterligare klarlägga sin tolkning av innebörden av villkoren för
att statligt stöd till ombyggnad enligt de nya egnahemslånebestämmelserna
skall kunna utgå anför utredningen bl. a. följande.
Dylikt stöd till ombyggnad skulle icke kunna erhållas till varje förbättringsåtgärd,
varigenom ett hus som beräknas komma att användas för bostadsändamål
på längre sikt bleve i fråga om bostadsstandarden likvärdigt
med ett nybyggt hus. Detta kan också uttryckas så, att stöd till ombyggnad
icke skulle kunna utgå, om endast det första och tredje av de ovan angivna
tre villkoren äro uppfyllda; det måste därjämte vara fråga om ombyggnad
i ordets egentliga betydelse. Enligt utredningens mening skulle det
också kunna leda till orimliga konsekvenser, om lån och bidrag enligt de
for ombyggnad i ovan angiven mening beslutade grunderna — d. v. s. utan
behovsprövning såvitt angår den kapitalsubvention med 20 procent av kostnaden
som jämte egnahemslån skall utgå i sådana fall, där bostadslägenhetens
yta icke är större än ca 120 kvadratmeter — skulle kunna beviljas
1 .a!,a de f£iU där vad som erfordras för att en bostad skall erhålla en fullvärdig,
med nybyggnad jämförlig standard inskränker sig till en eller annan
komplettering av utrustningen. Det synes ofrånkomligt, att de statliga stödåtgärderna
för befrämjande av den höjning av bostadsstandarden som ingår
i den bostadspolitiska målsättningen på något sätt begränsas. Såvitt
angår stöd till ombyggnad av egnahem, synes detta ske på ett lämpligt sätt
genom de tre kombinerade villkor som angivits i det föregående.
Utredningen redovisar vidare utförligt vissa särskilda synpunkter på frågan,
huruvida ombyggnads- eller förbättringsstöd bör kunna utgå. Sålunda
anser utredningen, att förbättringsstöd bör kunna ifrågakonuna till förbättring
icke endast av bostad, vars användningstid beräknas komma att bli
relativt begränsad, utan även av bostad som kan beräknas komma att användas
på längre sikt. Det kan nämligen, anser utredningen, i vissa fall
förhålla sig så, att en bostad som framstår som bristfällig är behövlig på
längre sikt och egentligen borde göras till föremål för grundlig ombyggnad
men kostnaden för denna blir för hög för bostadsinnehavaren, även om han
komme i åtnjutande av statligt stöd för ändamålet. I ett dylikt fall bör
alltså enligt utredningens mening stöd kunna utgå till mera begränsade
förbättringsarbeten, och dessa borde kunna avse såväl själva byggnaden
som bostadens utrustning.
I frågan, huruvida såsom regel lämpligen kunde angivas, att ett ombyggnadsföretag
bör avse en »varaktig», förbättringsarbetet däremot endast
eu »tillfällig» förbättring av bostaden, anför utredningen, att enligt dess
mening förbättringsstöd alltjämt bör kunna utgå till anordnande av7 ledningar
för vatten och avlopp eller förbättring av vattentäkt; lån och bidrag
Kungl. RIaj:ts proposition nr 231.
45
till förbättringsarbete böra, anser utredningen, över huvud taget kunna
ifrågakomma för sådana »varaktiga» förbättringar av en bostadsutrustning,
varigenom denna blir ur bostadsstandardsynpunkt jämförlig med nybyggnad.
Förbättringsstöd bör alltså enligt utredningens mening kunna
avse såväl bostäder, vilka beräknas komma att användas endast under en
relativt begränsad tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på
längre sikt. I förra fallet skulle förbättringsåtgärderna icke avse att åstadkomma
en med nybyggnad jämförlig bostadsstandard, vilket däremot i
senare fallet skulle kunna vara syftet, nämligen i sådana fall där åtgärderna
med hänsyn till bostadens förutvarande beskaffenhet kunde inskränkas
till en eller annan komplettering av dess utrustning. Utredningen anser
sålunda, att bostaden icke nödvändigtvis behöver i sitt nuvarande skick
framstå såsom i hög grad otillfredsställande för att förbättringsstöd skall
kunna utgå.
Såsom sammanfattning av de sålunda framlagda förslagen till avgränsning
av förbättringsarbeten, vilka böra ifrågakomma för statligt förbättringsstöd,
anför utredningen följande.
Utredningen har försökt att avgränsa förbättringsarbeten, till vilka förbättringsbidrag
efter behovsprövning och i eller utan kombination med
lån skall kunna beviljas, från å ena sidan rena underhållsarbeten och å
andra sidan sådan ombyggnad, vartill lån och bidrag skola kunna utgå enligt
de av riksdagen redan beslutade egnahemslånebestämmelserna. Utredningens
förslag härutinnan innebär, att bostadsförbättringsstöd skall
kunna lämnas dels till bostäder, vilka på grund av sin relativt begränsade
användningstid icke skola kunna ifrågakomma för lån och bidrag till nyeller
ombyggnad, dels till bostäder, vilka beräknas komma att användas i
framtiden och antingen borde ersättas genom nybyggnad eller göras till
föremål för grundlig ombyggnad, ehuru kostnaden härför överstiger bostadsinnehavarens
betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslån
och därtill knuten kapitalsubvention, eller äro relativt tillfredsställande
men skulle kunna erhålla en med ett nybyggt hus jämförlig bostadsstandard
genom vissa förbättringar i utrustningen.
Efter att sålunda ha föreslagit vissa regler för bedömande av huruvida
en bostad med hänsyn till den sannolika användningstidens begränsning
eller oberoende därav men under vissa andra förutsättningar bör göras till
föremål för förbättring med hjälp av statligt stöd, övergår utredningen till
att behandla frågan om vilka åtgärder som kunna resp. böra vidtagas, för
att förbättringsstödet skall kunna utgå. Härvid anföres först följande beträffande
företagets art och omfattning samt kostnaderna för dess genomförande.
Någon allmängiltig bestämmelse beträffande förbättringsarbetets art och
maximala omfattning torde icke kunna fastställas. I detta hänseende måste
en prövning ske av varje enskilt fall. Härvid bör huvudsynpunkten vara,
att kostnaderna icke bli orimliga med hänsyn till den mer eller mindre begränsade
tid, under vilken bostaden beräknas komma att användas. Så
-
46
Kungi. Maj. ts proposition nr 231.
lunda bör det exempelvis under inga omständigheter förekomma, att de
taktiska årliga kapitalkostnaderna för en »förbättrad» bostad överstiga —
de böra snarare avsevärt understiga — motsvarande kostnader för ett nybyggt
egethem, även om de årliga bostadskostnaderna för den förbättrade
bostadens innehavare kunna anpassas till dennes betalningsförmåga, vilket
ju är en fråga dels om möjligheten att på olika sätt kombinera lån och bidrag,
dels om behovsprövning.
Utredningen säger sig vidare icke finna skäl föreslå någon ändring av
den nu gällande bestämmelsen, att bostad som varit föremål för förbättring
skall uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnda krav borde emellertid
icke tillämpas alltför rigoröst. Därest för uppfyllande av hälsovårdsstadgans
krav i något visst hänseende skulle erfordras genomförande av en
förbättringsåtgärd till kostnader, som med hänsyn till bostadens beräknade
användningstid framstå som orimliga, böra, enligt utredningens mening,
ifrågavarande krav modifieras eller helt uppgivas.
Då det gäller själva byggnaden bör, anser utredningen, i princip varje
möjlig förbättring av denna kunna ifrågakomma. Härom uttalas vidare
följande.
Avgörande synes böra vara, om en viss förbättring av byggnaden framstår
som nödvändig med hänsyn till dennas användning som bostad under
en mer eller mindre begränsad tid. Endast som exempel må nämnas, att
ett nytt och bättre tak kan behöva läggas eller att väggar kunna behöva
göras mera värmeisolerande. Även dörrar och fönster eller golv kunna vara
så bristfälliga, att de behöva ersättas på ett sätt som innebär en höjning av
byggnadens standard.
Enligt utredningens mening bör en höjning av utrymmesstandarden icke
ifrågakomma annat än i den mån den kan uppnås genom inredning av redan
befintliga utrymmen men däremot ej genom tillbyggnad.
Beträffande utrustningsstandarden framhåller utredningen, att något
generellt uteslutande av vissa förbättringar icke bör ifrågasättas. Om vissa
vanligen förekommande kompletteringar av utrustningen anföres följande.
Anordnande av ledningar för vatten och avlopp ävensom förbättring av
vattentäkt böra sålunda med hänsyn till deras elementära betydelse för en
god bostad kunna ifrågakomma, om de framstå som förenliga med den
grundläggande kostnadssynpunkten. Detsamma bör gälla elektrisk installation
ävensom tillgodoseende av behovet av en tillfredsställande köksutrustning
samt biutrymmen, i den mån dessa kunna vinnas utan tillbyggnad.
Större tveksamhet, när det gäller bostäder med begränsad användningstid,
synes böra råda beträffande installation av centralvärme och badmöjlighet.
Dylika anordningar äro ju ej obligatoriska villkor för lån till
nybyggnad eller grundlig ombyggnad. Undantagsvis synas dock även dessa
åtgärder kunna ifrågakomma.
Slutligen bör enligt utredningens mening den förbättrade bostadens beräknade
användningstid i regel icke understiga fem år.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete.
Med hänsyn till att huvudsyftet med det av 1947 års riksdag antagna
förslaget beträffande det statliga stödet till egnahemsproduktionen var att
skapa ett förenklat och förenhetligat låne- och bidragssystem har utredningen
vid övervägande av frågan om ändrade grunder för det statliga bostadsförbättringsstödet
funnit angeläget att såvitt möjligt anpassa dessa
till de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad av
egnahem. Det statliga stödet till förmån för bostadsförsörjningen skulle
därigenom, bortsett från olika slag av bostadsrabatter och med undantag
tills vidare för lån och bidrag till lantarbetarbostäder, komma att begränsas
till två huvudformer, nämligen lån och bidrag dels till flerfamiljshus,
dels till en- och tvåfamilj shus.
Utredningen framhåller, att det föreslagna förbättringsstödet i vissa avseenden
innebär avvikelse från stödet till ny- eller ombyggnad. Härom samt
om skälen för att bestämmelserna avseende lån och bidrag till förbättringsarbete
likväl utformats så, att de nära motsvara reglerna för ny- och ombyggnadsstödet
anför utredningen i huvudsak följande.
Det må redan från början framhållas, att stödet till såväl ny- som ombyggnad
är förbundet med krav på samma eller i varje fall en fullt jämförlig
utrymmes- och utrustningsstandard. Ur denna synpunkt måste stödet
till förbättringsarbete i viss utsträckning innebära eu avvikelse. En
annan avvikelse gäller innebörden av förbättringsbidraget resp. den med
lån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Förbättringsbidraget
torde alltfort böra utgå efter behovsprövning och alltså avse
att direkt tillgodose ett konstaterat hjälpbehov hos hushåll med begränsade
ekonomiska resurser. Bidraget till ny- eller ombyggnad av egnahem skall
däremot utgå utan behovsprövning och avser att delvis kompensera den
stegring av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan år 1939. Indirekt
kan dock även detta bidrag sägas innebära hänsynstagande till hushållets
behov såtillvida som bidraget dels begränsas till dem som icke anser sig
behöva eller ha råd till högre utrymmesstandard än en lägenhetsyta av
omkring 120 m2, dels vid nybyggnad är till beloppet fixerat, varigenom subventionen
i förhållande till kostnaderna för företaget blir relativt större, i
den mån egnahemsbyggaren nödgas begränsa sig till en lägre utrymmesstandard
än den maximalt godtagbara.
Med hänsyn till det sätt, på vilket stödet till förbättringsarbete i fråga om
syftet med detsamma avviker från stödet till ny- eller ombyggnad, synes
kunna ifrågasättas, huruvida icke förbättringsverksamheten borde klart
avgränsas från den nya egnahemslåneverksamheten genom utformandet av
särskilda låne- och bidragsbestäminelser för den förra. När utredningen
ändock, såsom kommer att framgå av det följande, sökt utforma sitt törslag
till ändrade grunder för lån och bidrag till förbättringsarbete såsom
en tillämpning med vissa modifikationer av bestämmelserna om lån och
bidrag till ombyggnad, vilka i sin tur kunna sägas innebära vissa modifikationer
av vad som gäller i fråga om motsvarande stöd till nybyggnad, är
skälet därtill, att utredningen funnit sig beträffande stöd till förbättringsarbete
kunna förorda dels samma lånevillkor, dels samma form för bidraget,
som skola gälla för egnahemslånet resp. därmed förbundet bidrag.
48
Kungl. Mnj:ts proposition nr 231.
\ad angår frågan om det lån som i kombination med förbättringsbidrag
bör kunna utgå till förbättringsarbete,
bär utredningen först övervägt, huruvida anledning finnes att föreslå en
annan övre belåningsgräns än den för det nya egnahemslånet fastställda,
d. v. s. 90 procent av produktionskostnaden. En övre belåningsgräns vid
90 procent skulle, framhåller utredningen, innebära en höjning i förhållande
till vad so in nu gäller om nybyggnadslån och förbättringslån, vilka
icke må överstiga 80 procent av kostnaderna för företaget. Vidare anför
utredningen i denna fråga följande.
Den övre belåningsgränsen för egnahemslånet har framför allt motiverats
med hänvisning till att egnahemsbyggaren i regel icke torde kunna prestera
en större egen insats än 10 procent av belåningsvärdet. Härvid avses lån
till nybyggnad. Någon inskränkning i möjligheten att erhålla lån upp til!
90 procent av kostnaden för ett ombyggnadsföretag har emellertid icke
föreskrivits. Ombyggnadsföretagen torde också i regel komma att betinga
avsevärt högre kostnad än förbättringsarbetena och i kostnadshänseende
icke sällan bli jämförbara med nybyggnadsföretag. Då kostnaden för förbättringsarbete
i regel torde bli mindre än för ombyggnadsföretag, borde
en relativt högre egen insats, d. v. s. en lägre övre belåningsgräns än 90
procent av kostnaden kunna övervägas. Förutsättes emellertid, att den
egna insatsen väsentligen bör kunna fullgöras genom eget arbete av låntagare,
må framhållas att det icke synes självklart, att denna insats vid
alla ifrågakommande förbättringsarbeten kommer att kunna uppgå til!
20 procent av kostnaden därför utan i vissa fall kanske stannar under 10
procent. Bortsett härifrån torde storleken av de lån, som förutsättas kunna
kombineras med förbättringsbidrag, bli relativt begränsad. Dessa lån skulle
enligt utredningens mening utgå i kombination icke endast med bidrag till
maximibelopp, när dylikt bidrag framstår som otillräckligt, utan i princip
med vilket lägre bidragsbelopp som helst, när detta efter behovsprövning
och med beaktande av kostnaden för förbättringsarbetet befinnes motiverat
Slutligen må framhållas att bidraget, såsom i det följande kommer att föreslås,
bör ha formen av räntefritt stående lån. Därigenom kommer den övre
gränsen för det lån som skall förräntas och amorteras alltid att mer eller
mindre underskrida 90 procent av kostnaden, vilket bör giva låntagaren
större möjligheter att erbjuda staten en tillfredsställande säkerhet för sistnämnda
lån.
På anförda grunder har utredningen ansett, att några avgörande invändningar
icke kunna göras mot att den övre belåningsgränsen för lån till förbättringsarbete
fastställes till 90 procent av kostnaden för detta arbete.
Beträffande den nedre belåningsgränsen erinrar utredningen först om
att frågan om den nedre gränsen för det nya egnahemslånet till ny- eller
ombyggnad ännu icke avgjorts utan förslag liärutinnan torde komma att
underställas innevarande års riksdag. Utredningen föreslår emellertid för
sin del beträffande lån till förbättringsarbete, att detta inkl. förbätti
ingsbidi aget bör kunna täcka hela kostnaden för arbetet så när som på
den egna insatsen, d. v. s. 90 procent av kostnaden. Detta anser utredningen
motiverat med hänsyn till dels att man för flertalet fall måste räkna med
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
svårigheter för låntagaren att i öppna marknaden upptaga kredit för ändamålet,
dels att det skulle vara allt annat än ändamålsenligt att uppdela de
relativt små lånebelopp, varom här kan bli fråga, på flera långivare, dels
slutligen att den föreslagna omfattningen av lånet vore en förutsättning för
att kombinationen av bidrag och lån icke skulle behöva begränsas till de
fall, där bidrag befinnes böra utgå till endast en mindre del av kostnaden.
Utredningen föreslår, att lån till förbättringsarbete, till skillnad från vad
som gäller om egnahemslån till ny- eller ombyggnad, i sin helhet skall vara
amorteringslån. Härför talar enligt utredningens mening både det förhållandet
att lånebeloppen torde bli relativt små och den omständigheten att
hela lånet måste, då fråga är om förbättring av bostäder med begränsad
användningstid, amorteras på relativt kort tid.
Amorteringstiden bör enligt utredningens mening liksom i fråga om lån
till ombyggnad anpassas till varje särskilt fall men ej överstiga 25 år. I
denna fråga anför utredningen vidare följande.
Att utredningen icke föreslår en ytterligare begränsning av den maximala
amorteringstiden för lån till förbättringsarbete, beror på att dylikt arbete
enligt utredningens förslag bör kunna avse även bostadshus, som med avseende
på byggnadens kvalitet och bostadens standard är fullt jämförligt
med nybyggt eller grundligt ombyggt hus. Amorteringstiden bör emellertid
endast undantagsvis kunna uppgå till 25 år. I övrigt bör den begränsas
med vederbörlig hänsyn tagen till det förbättrade bostadshusets beräknade
användningstid för bostadsändamål. Inom den så bestämda ramen bör
amorteringstiden kunna göras längre eller kortare beroende på låntagarens
förmåga att bära den av lånets förräntning och amortering betingade ökningen
av hans årliga bostadskostnader.
För lån till förbättringsarbete förutsätter utredningen samma räntesats
som för egnahemslån till ny- eller ombyggnad eller tre procent.
Vad därefter angår frågan om säkerhet för förbättringslån uttalar utredningen
först, att sådan bör lämnas enligt samma grunder som för egnahemslånet.
Utredningen anser emellertid, att utvidgning av möjligheterna till
befrielse från ställande av inteckningssäkerhet i vissa fall då förbättringslån
utgår bör övervägas. I förevarande fråga har utredningen anfört
följande.
Enligt beslut av 1947 års riksdag skall egnahemslån under vissa förutsättningar
kunna beviljas, även om låntagaren icke kan lämna säkerhet
för lånet i form av inteckning i fastigheten, emedan han saknar äganderätt
till denna. Villkoren för dylik befrielse från kravet på inteckningssäkerhet
äro emellertid helt grundade på den förutsättningen, att låntagaren för sin
familj kan beräknas komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag, vilket
hland annat förutsätter dels att han har minst två barn under 16 år, dels
att bostaden motsvarar kraven på en fullvärdig bostadsstandard. Den sista
förutsättningen skulle emellertid icke komma att gälla beträffande alla bostäder
som förbättrats med hjälp av förbättringsstödet, och den förstnämnda
förutsättningen för familjebostadsbidrag kan ju icke antagas alltid
komma att föreligga i de fall, diir lån till förbättring skulle behöva utgå
4 Uiliang till riksdagens protokoll 19''i8. 1 sand. Nr 231.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
jämte bidrag. Utredningen anser, att möjlighet borde finnas att i dylika
fall bevilja lån utan krav på inteckningssäkerhet men har på grund av den
begränsade tid soin stått till buds för utredningsuppdragets fullgörande
icke medhunnit att så ingående överväga denna fråga, att ett förslag till
villkor för befrielse från sagda krav på inteckningssäkerhet kunnat utformas.
Utredningen föreslår, att förevarande fråga göres till föremål för ytterligare
övervägande.
Utredningen har vidare upptagit till övervägande frågan, huruvida
förbättringsstöd under vissa förutsättningar borde
kunna utgå i form av enbart lån, utan kombination med bidrag
och därmed utan behovsprövning. Då fråga är om bostadshus, som bör
grundligt ombyggas eller rivas och ersättas med ett nytt, men kostnaden
för nybyggnad eller grundlig ombyggnad prövas överstiga bostadsinnehavarens
betalningsförmåga även vid anlitande av det nya egnahemslånet
jämte kapitalsubvention, bör enligt utredningens förslag förbättringsstöd
kunna utgå till hushåll med på visst sätt begränsade inkomster. Beträffande
hushåll med större inkomster saknas enligt utredningens mening
tiliräckliga skäl att från statens sida erbjuda annat stöd än det nya egnahemslånet
jämte kapitalsubvention till ny- eller ombyggnad.
Annorlunda ställer sig saken, anser utredningen, i det fall, då ny- eller
ombyggnad icke bör ifrågakomma på grund av den nuvarande bostadens
på längre sikt felaktiga lokalisering. Härom anföres följande.
Med hänsyn till de svårigheter som torde föreligga även för hushåll, vilkas
inkomster icke äro så begränsade att förbättringsbidrag bör kunna
utgå, att i öppna marknaden upptaga kredit för finansiering av förbättringsarbete,
vilket är det enda slag av åtgärder som här framstår som motiverat,
vill utredningen ifrågasätta, om icke under angivna förutsättningar
till dylikt arbete bör kunna utgå enbart lån, förslagsvis till 75 procent av
kostnaden för förbättringsarbetet. Utredningen vill här erinra, att enligt
de nya egnahemslånebestämmelserna lån till ny- eller ombyggnad skall
kunna beviljas till 75 procent av produktionskostnaden i sådana fall, där
kapitalsubvention icke utgår. Så tillvida föreligger likhet mellan denna
bestämmelse och utredningens här ifrågavarande förslag. Skillnaden är
den, att frånvaron av kapitalsubvention i förra fallet beror på att lägenhetsytan
överskrider visst mått, i senare fallet på att låntagarens inkomster
överstiga visst belopp.
Utredningen föreslår sålunda, att under vissa förutsättningar enbart lån,
utan behovsprövning och intill 75 procent av kostnaden, skall kunna utgå
till förbättringsarbete.
Vad angår bidrag till förbättringsarbete har utredningen
kommit till den uppfattningen, att förbättringsbidraget helt bör givas
karaktären av ett på behovsprövning grundat bidrag till hushåll med begränsade
ekonomiska resurser, dock i samma form som den med egnahemslånet
till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen. Detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
51
utesluter, enligt utredningens mening, icke att viss hänsyn till byggnadskostnadernas
stegring bör kunna tagas vid fastställandet av förbättringsbidragets
maximibelopp; sådan hänsyn syntes ha tagits vid den senaste, av
1943 års riksdag beslutade höjningen av maximibeloppet.
Beträffande mnximering av förbättringsbidraget har utredningen icke
funnit anledning föreslå någon ändring av vare sig nu gällande huvudregel
att bidraget kan uppgå till högst 80 procent av kostnaden för förbättringsarbetet
eller bestämmelsen om undantag från nämnda regel »därest ömmande
omständigheter föreligga samt återstående del av kostnaderna, i
den mån densamma icke täckes genom sökandens eget arbete eller annorledes,
gäldas av vederbörande kommun eller tillskjutes från annat håll».
Vidkommande därefter de maximibelopp, med vilka förbättringsbidrag
böra kunna utgå, säger sig utredningen först ha övervägt frågan om bibehållandet
av särskild maximering av det bidragsbelopp, som må kunna
utgå till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller förbättring av
vattentäkt och därvid funnit det lämpligt att en dylik maximiregel fortfarande
tillämpas. Utredningen har föreslagit, att maximibeloppen med
hänsyn till den ytterligare stegring av byggnadskostnaderna som ägt rum
sedan år 1943, då dessa senast höjdes, skola höjas från 1 000 till 1 200
kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och avlopp eller
förbättring av vattentäkt samt från 2 500 till 2 800 kronor för bidrag till
andra förbättringsåtgärder, d. v. s. sammanlagt från 3 500 till 4 000 kronor.
Utredningen framhåller, att förslaget framställes med tveksamhet och anger
följande anledningar härtill.
För det första skola enligt nu gällande grunder lån och bidrag till bostadsförbättring
avse icke blott förbättringsarbeten i den begränsade betydelse,
vari utredningen använder detta uttryck, utan jämväl grundlig ombyggnad
och nybyggnad. Detta torde ha inneburit att bidrag till maximibelopp
liksom över huvud taget relativt större bidrag i regel begränsats till
tillgodoseendet av sistnämnda ändamål. Då dessa i fortsättningen komma
att kunna tillgodoses i enlighet med de nya egnahemslånebestämmelserna,
innebär redan bibehållandet av oförändrade maximibelopp en höjning av
de möjliga bidragen till egentliga förbättringsarbeten. För det andra synes
utredningens framförda förslag, alt stöd till förbättringsarbete skall kunna
utgå bl. a. i sådana fall, där nybyggnad eller grundlig ombyggnad i och
för sig vore motiverad men efter behovsprövning befinnes ställa för stora
krav på bostadsinnehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av
stödet till ny- eller ombyggnad, kunna medföra en konkurrens mellan å
ena sidan mindre genomgripande förbättringsarbeten och å andra sidan
nybyggnad eller grundlig ombyggnad till förmån för förstnämnda åtgärder.
De fall som här avses, gälla hushåll vilkas inkomster äro så begränsade, att
de i princip skulle vara berättigade till förbättringsstöd. Till bestridande
av de högre kostnaderna för ombyggnad skulle enligt de nya egnahemslånebestämmelserna
kunna erhållas bidrag med 20 procent av kostnaderna,
medan till mindre kostsamma förbättringsarbeten enligt utredningens förslag
efter behovsprövning skulle kunna erhållas bidrag med avsevärt högre
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
procent. Den nämnda konkurrensen skulle givetvis ytterligare accentueras
vid en höjning av maximibeloppen för förbättringsbidrag. Men en dylik
konkurrens strider mot den i det bostadspolitiska programmet hävdade
önskvärdheten av att nybyggnad och grundlig ombyggnad främjas på bekostnad
av mindre genomgripande förbättringsåtgärder.
När utredningen trots anförda betänkligheter ansett sig på grund av
byggnadskostnadernas stegring böra, ehuru med tveksamhet, föreslå en
viss höjning av maximibeloppen, säges detta bero på att förbättringsbidrag
skulle kunna beviljas även i sådana fall, där alternativen nybyggnad eller
grundlig ombyggnad icke föreligga. Utredningen förutsätter härvid, att
möjligheten att bevilja något högre bidrag än för närvarande icke skall
komma att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende
av om detta efter behovsprövning befunnes vara nödvändigt eller ej.
Beträffande förbättringsstöd avseende tvåfamiljshns föreslår utredningen,
att förbättringsbidrag må kunna utgå med högst 6 000 kronor, fördelade
på maximibelopp för bidrag till anordnande av ledningar för vatten och
avlopp eller förbättring av vattentäkt resp. övriga förbättringsåtgärder i
samma proportion som föreslagits för bidrag till enfamiljshus; ifrågavarande
maximibelopp skulle alltså enligt utredningens förslag utgöra
1 800 resp. 4 200 kronor. Vidare förutsätter utredningen, att hyreslägenheten
i tvåfamilj shus, till vilket förbättringsbidrag i eller utan kombination
med lån beviljats, underkastas hyreskontroll i enlighet med vad som gäller
som villkor för egnahemslån till ny- eller ombyggnad av dylikt hus.
Förbättringsbidraget bör enligt utredningens mening, i likhet med den
med egnahemslån till ny- eller ombyggnad förbundna kapitalsubventionen,
givas formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån resp., när jämte bidraget
beviljas lån till förbättringsarbetet, en räntefri stående del av detta
lån. Även för bidraget bör alltså, framhåller utredningen, lämnas säkerhet
i form av inteckning i fastigheten såvitt icke särskilda omständigheter motivera
eftergivande av detta krav. Utredningen föreslår vidare, att beviljat
förbättringsbidrag skall avskrivas efter 10 år. Skulle det förbättrade huset
dessförinnan upphöra att användas för bostadsändamål, borde det bidragsbeviljande
organet kunna i samband därmed fatta beslut om bidragets avskrivning.
Undantag från den föreslagna regeln för avskrivning borde dock
göras för bidrag å högst 500 kronor; sådana bidrag borde omedelbart avskrivas.
Utredningen erinrar i förevarande sammanhang om att det hittillsvarande
förbättringsbidraget omedelbart avskrivits samt framhåller, att missbruk
av bidraget förekommit i samband med försäljning av bostadsfastigheter,
som förbättrats med hjälp av förbättringsbidrag. Bidragstagarna
hade nämligen genom försäljningen helt eller delvis frigjort bidraget till
användning för annat ändamål och köparna hade förvärvat förbättrade bostadsfastigheter
utan att behöva betala motsvarigheten till statliga förbätt
-
53
Kurigl. Maj.ts proposition nr 231.
ringsbidrag. Den av utredningen föreslagna formen för förbättringsbidraget
avsåge att förebygga dylikt missbruk.
Utredningen föreslår slutligen, att villkoren för såväl lån som bidrag till
förbättringsarbete skola vara desamma som för egnahemslån jämte kapitalsubvention
till ny- eller ombyggnad beträffande
1) det låne- och bidragsbeviljande organets tekniska och ekonomiska
kontroll samt tillsyn över att meddelade föreskrifter rörande utförandet av
förbättringsarbete iakttagas,
2) kontroll av köpeskillingen vid överlåtelse av den förbättrade bostadsfastigheten
på ny ägare samt
3) uppsägning av lån och bidrag eller endast bidrag till återbetalning,
därest den överenskomna köpeskillingen befinnes oskälig eller, även om så
icke är fallet, den nye ägaren icke bedömes ha behov av det tidigare beviljade
förbättringsbidraget.
Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att innebörden av de föreslagna
grunderna för statligt stöd till bostadsförbättringsarbete kan uttryckas
så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet bidrag med angivna
modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål, nämligen icke
endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus utan även för
förbättringsarbete å sådana hus.
Behovsprövning.
Vid behandling av frågan om behovsprövning framhåller utredningen inledningsvis,
att det bidrag som enligt dess förslag i eller utan kombination
med lån skall kunna utgå under vissa förutsättningar uppenbarligen balett
helt annat syfte än den med egnahemslånet till ny- eller ombyggnad
förbundna kapitalsubventionen. När det gällde förbättringsstödet vore icke
fråga om att i viss utsträckning kompensera byggnadskostnadernas stegring
— även om bidraget i och för sig måste avvägas med hänsyn till de
aktuella byggnadskostnaderna — utan att direkt tillgodose ett av begränsade
ekonomiska resurser betingat hjälpbehov. Den prövning av behovet
som därvid syntes ofrånkomlig innebure emellertid ett allt annat än lättlöst
praktiskt problem. Av vissa från egnahemsnämnderna införskaffade
— i en bilaga till betänkandet redovisade — uppgifter rörande av nämnderna
tillämpad praxis framginge, att dessa vid behovsprövningen väsentligen
beaktat å ena sidan sökandens inkomst- och förmögenhetsförhållanden
samt försörjningsbördan och å andra sidan de beräknade kostnaderna
för förbättringsarbetet. Därjämte hade hänsyn tagits till sådana omständigheter
som sjukdom, invaliditet in. m. Enligt utredningens mening borde
för det första en lämplig avgränsning göras av de hushållsgrupper som
över huvud taget borde kunna komma i fråga för erhållande av förbättringsbidrag.
För det andra borde såvitt möjligt garantier skapas för en enhetlig
närmare prövning av hur stort bidrag som i varje enskilt fall borde
beviljas inom det i angiven mening avgränsade området för förbättrings
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
verksamheten. Bl. a. borde icke — såsom hittills varit fallet — principerna
för prövningen av bidragets storlek variera med medelstilldelningen;
växlingar i medelstilldelningen borde visserligen kunna påverka
förbättringsverksamhetens omfattning men däremot ej utgöra en faktor
vid bestämmande av bidragets storlek.
Utredningen föreslår, att den grundläggande förutsättningen för behovsprövningen
i varje enskilt fall fastställes genom ett inkomststreck. Detta
streck föreslås satt vid en taxerad årsinkomst av 4 500 kronor, varvid i
förekommande fall hänsyn borde tagas till mannens och hustruns sammanlagda
taxerade inkomst men därjämte till hemmavarande barns och övriga
familjemedlemmars taxerade inkomst med ett belopp motsvarande hyresvärdet
på orten för det bostadsutrymme dessa toge i anspråk. Beträffande
de omständigheter som beaktats av utredningen vid framläggande av förslag
till inkomststreck har anförts följande.
Vid övervägande av vilket belopp som lämpligen borde föreslås utgöra
inkomststreck i angiven mening, har utredningen tagit hänsyn till senast
tillgängliga uppgifter om taxeringsutfallet resp. om inkomstutvecklingen
på landsbygden under de senaste åren. Det bör vid bedömande av det
föreslagna beloppet 4 500 kronor beaktas, att då detta avser den taxerade
inkomsten, komma inkomstuppgifterna att representera en viss eftersläpning
i förhållande till de aktuella inkomsterna. Att inkomststrecket
icke bör sättas för högt, synes utredningen uppenbart, då även detta skulle
i ogynnsam riktning påverka konkurrensförhållandet mellan förbättringsarbeten
och ny- eller ombyggnad. Utredningen har kommit till den uppfattningen,
att hushållen på landsbygden i nuvarande inkomstsituation i
rimlig omfattning skulle kunna komma i åtnjutande av förbättringsstödet,
om inkomststrecket sättes i enlighet med utredningens förslag. Ifrågavarande
belopp bör givetvis bli föremål för omprövning, när den fortsatta
inkomstutvecklingen därtill giver anledning.
Inkomststrecket borde i första hand avse senaste tillgängliga uppgift om
den taxerade inkomsten, förutsatt att denna kunde antagas vara ett uttryck
för hushållets normala inkomst. Som stöd för bedömandet härav borde
vederbörandes inkomster vid de två närmast föregående taxeringarna beaktas.
Det föreslagna inkomststrecket bör enligt utredningens mening icke tilllämpas
alltför rigoröst. Det borde sålunda, när andra omständigheter därtill
föranledde, kunna förekomma, såväl att bidrag förvägrades, även om
hushållets inkomst icke uppginge till mer än 4 500 kronor, som att bidrag
beviljades, ehuru inkomsten överstege nämnda belopp.
Länsbostadsnämndernas närmare prövning av hur stort förbättringsbidrag
som i varje enskilt fall bör beviljas skall enligt utredningens förslag
ske efter anvisningar utarbetade av det bostadspolitiska centralorganet. Utredningen
anför vissa synpunkter, vilka enligt dess mening förtjäna att
övervägas vid utformningen av dylika anvisningar. Sålunda anser utredningen,
att bidragets storlek bör variera i omvänd proportion till den bi
-
Kungl. Maj ris proposition nr 231. 55
dragssökandes inkomst, däiest icke andra omständigheter motivera avvikelser
från en sådan regel. Förslagsvis kunde en uppdelning av inkomsten
i vissa klasser med däremot svarande bidragsprocent tillämpas, exempelvis
så att vid en inkomst mellan 3 500 och 4 500 kronor bidrag utginge
med högst 30 procent, vid en inkomst mellan 2 500 och 3 500 kronor med
högst 55 procent och vid en inkomst ej överstigande 2 500 kronor med högst
SO procent av kostnaden för förbättringsarbetet.
På vilket sätt en i första hand med hänsyn till inkomsten bestämd bidragsprocent
borde modifieras på grund av förekomsten av förmögenhet
torde enligt utredningens mening icke kunna närmare preciseras. Förmögenhetsfaktorn
hade tillmätts en något för stor betydelse vid den hittillsvarande
behovsprövningen. Det borde beaktas å ena sidan att den avkastning
förmögenheten kunde giva redan vore inräknad i den taxerade inkomsten,
å andra sidan att förekomsten av förmögenhet torde underlätta
möjligheten att erhålla lån. Av betydelse vore bl. a., huruvida förmögenheten
vore placerad i en rörelse eller i likvida medel; i senare fallet syntes
större vikt böra fästas vid innehav av förmögenhet än eljest.
Vid behovsprövningen borde — även om en del av barnkostnaderna numera
täcktes av de allmänna barnbidragen — hänsyn vidare tagas till försörjningsbördans
storlek. Ett särskilt skäl härtill, anser utredningen vara,
att hushåll, som bebo bostäder vilka endast bli föremål för förbättringsarbete,
i allmänhet icke torde kunna komma i åtnjutande av familjebostadsbidrag.
Slutligen borde särskilt beaktas den beräknade årskostnaden för förbättringsarbetet,
vilken betingades av finansiering i viss utsträckning med lån.
Bidragsprocenten borde kunna höjas, om årskostnaden vid en i första hand
av inkomsten bestämd bidragsprocent beräknades bli hög på grund av viss
kombination av kostnaden för förbättringsarbetet och den i första hand av
bostadens återstående användningstid bestämda amorteringstiden; beräknades
årskostnaden bli låg, borde bidragsprocenten kunna sänkas.
Emedan hyresvärdet för bostaden i inkomsttaxeringen torde upptagas
till växlande belopp på olika orter eller för olika bostäder på samma ort,
torde vid behovsprövningen hänsyn böra tagas till det hyresvärde som i
varje särskilt fall fastställts för den förutvarande bostaden.
Särskilda frågor.
Vad först angår frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på
skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp, k o 1 o n a t eller
fjällägenhet, som upplåtits på k r o n o in a r k i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
eller Norrbottens län, eller på lägenhet som för
renskötselns drivande innehaves av 1 a p p erinrar utredningen
om att gällande bostadsförbättringskungörelse innehåller vissa be
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
stämmelser om dylikt stöd. Vidare framhåller utredningen, att enligt övergångsbestämmelserna
i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp
och 1947 års kungörelse angående upplåtelse av norrländska fjällägenheter
m. in. innehavare av kolonat, skogstorp, odlingslägenhet, kronotorp eller
fjällägenhet äger få lägenheten upplåten till sig med nyttjanderätt enligt
de nya kungörelsernas bestämmelser, vilka bl. a. innebära, att det åligger
kronan att förse lägenheterna med boningshus samt å dessa verkställa
nödvändiga reparationer, som ej äro allenast mindre omfattande och som
ej föranletts av innehavarens vållande. Hur många skogstorp, odlingslägenheter,
kronotorp, kolonat eller fjällägenheter som kunna komma att
nedläggas eller överföras till kronolägenheter enligt 1943 års kungörelse
och till norrländska fjällägenheter enligt 1947 års kungörelse finner utredningen
svårt att bedöma. Utredningen anser emellertid, att det kommer
att finnas ett betydande antal lägenheter av nämnda slag — kanske 800 å
1 000 •—• där lägenhetsinnehavaren i princip är skyldig att svara för byggnaderna.
Till dessa lägenhetsinnehavare kan, framhåller utredningen, statligt
stöd i viss utsträckning utgå jämväl i annan ordning än i form av bostadsförbättringsbidrag
enligt gällande bostadsförbättringskungörelse. Sålunda
äga innehavare av skogstorp, odlingslägenheter och kronotorp jämlikt
1929 års kungörelse angående upplåtande av kronotorp på vissa kronoparker
m. in. erhålla byggnadsbidrag intill 2 000 kronor eller, då särskilda
skäl därtill föranleda, intill 3 000 kronor för uppförande av bostadshus och
andra byggnader på lägenheterna. Vidare äger enligt 1925 års kungörelse
angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat på kronoparker i
Norrland och Dalarna kolonist, vars lägenhet icke upplåtits jämlikt bestämmelserna
i 1943 års kungörelse om upplåtelse av kronotorp, åtnjuta
byggnadshjälp intill 3 500 kronor eller i undantagsfall intill 4 500 kronor
för uppförande av bostadshus och andra byggnader på kolonatet. Dessutom
kunna innehavare av vissa fjällägenheter för byggnadsarbete avseende såväl
bostads- som ekonomibyggnad erhålla byggnadshjälp med högst 500
kronor. Slutligen kan renskötande lapp enligt Kungl. Maj :ts brev den
17 juni 1943 beviljas statsbidrag intill 3 000 kronor för uppförande av ny
bostadsbyggnad på höst- eller vårviste eller annat huvudviste samt lapp,
som lämnat renskötseln, enligt 1941 års kungörelse angående upplåtelse åt
lappar av lägenheter å kronomark in. in. erhålla statsbidrag intill 5 000
kronor för uppförande av bostadslägenhet.
Utredningen konstaterar, att bidrag sålunda kan utgå till samma bostadshus
när det gäller bostad till lappar dels från lappfonden (jordbruksdepartementet),
dels enligt bostadsförbättringskungörelsen (anslag under socialdepartementet)
och när det gäller övriga lägenheter dels från anslag under
jordbruksdepartementet, dels enligt bostadsförbättringskungörelsen. Enligt
utredningens mening kan en dylik ordning icke sägas vara rationell.
Det borde därför övervägas, huruvida icke stöd till bostadsbyggande på
Kungl. Maj. ts proposition nr 231. 57
sagda lägenheter skulle med erforderliga modifikationer kunna utgå inom
ramen för de nya egnahemslånebestämmelserna, däri inbegripet det bostadsförbättringsstöd
vartill utredningen avgivit förslag. För ett ställningstagande
till denna fråga erfordrades emellertid vissa utredningar. Bl. a.
trädde härvid i förgrunden frågan, huruvida kravet på inteckningssäkerhet
vid utlämnande av lån skulle kunna eftergivas och i så fall på vilka villkor.
Denna fråga vore visserligen av betydelse för varje innehavare av bostad
på ofri grund, men i här förevarande sammanhang vore den av särskilt
stor vikt, då samtliga lägenheter innehades utan äganderätt. I stället
för bostadsanskaffningshjälp inom egnahemslåne- och bostadsförbättringsstödets
ram skulle enligt utredningens mening även kunna tänkas en särskild
stödform, som avsåge dessa lägenheters hela byggnadsbehov.
Under den korta tid som stått till utredningens förfogande för utredningsuppdragets
fullgörande säger sig utredningen icke haft möjlighet att medhinna
att utreda här omnämnda frågor. Utredningen föreslår därför att
de göras till föremål för fortsatt övervägande. Vidare föreslår utredningen,
att, intill dess att så skett och särskilda bestämmelser på grund härav antagits,
de av utredningen föreslagna grunderna för bostadsförbättringsstöd
göras tillämpliga även för här ifrågavarande lägenheter. Utredningen erinrar
därvid om att den föreslagit, att kravet på inteckningssäkerhet för
förbättringsbidrag bör kunna eftergivas, därest särskilda omständigheter
göra detta motiverat. Enligt utredningens mening föreligger här dylik
anledning.
Utredningen upptager även frågan om förbättringsstödets
tillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom
vissa delar av landet. Enligt vad utredningen erfarit från egnahemsstyrelsen,
har det nuvarande förbättringsstödet, särskilt när det gällt
vissa avlägset belägna trakter i de nordligaste delarna av landet -— speciellt
Karesuando kommun —- varit alldeles för snävt begränsat för att befolkningen
i dessa trakter skulle kunnat komma i åtnjutande av godtagbara
bostäder. Sagda förhållande beror, anser utredningen, dels på väsentligt
högre byggnadskostnader än annorstädes på grund av de dryga frakterna,
dels på denna befolknings allmänt svaga ekonomiska ställning och
stora försörjningsbörda. I sistnämnda hänseende ha enligt utredningens
mening de allmänna barnbidragen medfört en betydande lättnad. Emellertid
torde, framhåller utredningen, alltjämt stora svårigheter kvarstå för
ifrågavarande befolkningsgrupp att komma i åtnjutande av godtagbara bostäder.
Utredningen säger sig vara tveksam om huruvida detta låter sig
göra ens med hjälp av de nya egnahemslånebestämmelserna inbegripet det
förbättringsstöd som föreslagits av utredningen. Enligt utredningens mening
bör jämväl denna fråga göras till föremål för ytterligare utredning.
Beträffande den statsunderstödda arbeta r småbruk sverksämbeten
framhåller utredningen, att 1947 års riksdagsbeslut
58
Kungl. Maj. ts proposition nr 23i.
rörande egnahemslån och därtill knuten kapitalsubvention innebär, att den
särskilda arbetarsmåbrukslånef ormen upphör att gälla fr. o. in. den 1 juli
1948; i stället för arbetarsmåbrukslån skall i motsvarande fall egnahemslån
med kapitalsubvention kunna utgå till uppförande av bostad samt
för lägenheternas iordningställande i övrigt, de lån och bidrag, som äro
avsedda att tillhandahållas genom de blivande lantbruksnämnderna. Utredningen
erinrar vidare om att enligt kungörelsen den 18 maj 1945
med vissa bestämmelser angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
(nr 220), ändrad genom kungörelse den 11 april 1947 (nr
127) den som redan innehar arbetarsmåbrukslån, beviljat under åren
1935—1945, och som är i behov av ytterligare hjälp samt vars lån icke
uPP§år till 10 000 kronor äger erhålla låneförhöjning intill sagda belopp
samt att enligt kungörelsen den 7 juni 1940 angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
(nr 590) den arbetarsmåbruksiåntagare som har
tre eller flera barn under 1(5 år kan erhålla bidrag med högst 1 000 kronor
lör att täcka kostnad för tillbyggnad av bostad. Såvitt utredningen kunnat
finna framgår det icke klart, huruvida riksdagens beslut innebär att även
anförda stödformer — särskilt den sistnämnda — för arbetarsmåbruksiåntagare
skulle upphöra. Utredningen förutsätter att så är fallet. Innehavare
av arbetarsmåbruk torde, framhåller utredningen, när det gäller stöd för
bostadens förbättring helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare
och sålunda erhålla förbättringsstöd enligt de grunder utredningen föreslår.
Härmed anser sig utredningen ha beaktat statsutskottets uttalande
(statsutskottets utlåtande nr 244/1947, sid. 16), att ett förslag i motionen
II: 155 — innebärande att jämväl de som beviljats arbetarsmåbrukslån
under något av åren 1935—1940 skulle kunna erhålla förbättringsbidrag
— måtte övervägas i samband med här ifrågavarande utredning.
Vad slutligen beträffar statsbidrag till fisk ar bostäder
(fiskarnas s. k. skärbostäder) inom vissa områden anför
utredningen att den, då ifrågavarande stödform i princip närmast torde
kunna anses näringspolitiskt motiverad, övervägt huruvida den icke borde
omhändertagas av fiskeriadministrationen.
Vid sina överväganden av här förevarande fråga har utredningen kommit
till den uppfattningen att, ehuru formella skäl talade för att bidraget
till förbättring av fiskarbostäder borde handhavas av fiskerimyndigheten,
det ändock torde vara mera praktiskt att denna verksamhet även i fortsättningen
handhaves av de bostadspolitiska organen. I fråga om förbättring
av även så enkla bostäder som skärbostäderna erfordrades såväl byggnadsteknisk
som bostadssocial sakkunskap, och ingendera vore tillfinnandes
inom fiskerimyndigheten. Den fiskerisakkunskap som erfordrades för
handläggande av dessa frågor torde lätt kunna erhållas genom att vederbörande
fiskeriintendent eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman
deltoge i det bostadspolitiska länsorganets behandling av dessa ärenden.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Utredningen förutsätter sålunda ingen annan saklig ändring i gällande bestämmelser
rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska
kustlänen och Uppland än att föreskrift torde böra meddelas darom, att
fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen av ifrågavarande ärenden.
Utredningen, som föreslagit att bostadsförbättringsbidrag med visst undantag
skall, vare sig det utlämnas enbart eller tillsammans med lån, ha
formen av ett ränte- och amorteringsfritt lån, anser, att det särskilda förbättringsbidraget
till fiskarbostäder liksom f. n. bör utgå i form av ett bidrag
som omedelbart avskrives.
I ett till betänkandet fogat särskilt yttrande av herr Niklasson
framhålles, att utredningsdirektiven, liksom 1947 års riksdagsbeslut beträffande
egnahemsverksamheten, tagit sikte på att som regel lamna stod
åt nybyggnads- och mera omfattande ombyggnadsföretag, under det att
bostadsförbättringsverksamheten endast i undantagsfall skulle stödjas.
Emellertid torde, anföres det vidare, få förutsättas, att genomförandet av
1947 års sociala bostadsprogram, i vad det rör egnahemsverksamheten,
kommer att taga avsevärd tid i anspråk; såsom exempel anfores, att i betänkandet
om den allmänna bostadspolitikens organisation uppställts ett
normalprogram, där det beräknats 400 om- och nybyggnadsföretag årligen
för Älvsborgs läns landsbygd med dess ca 28 000 brukningsdelar i jordbruk
och måhända lika stort antal bostadsegnahem. Stöd för bostadsforbättringsverksamhet
borde därför beredas en väsentligt större plats i det
sociala bostadsprogrammet och erforderliga medel ställas till förfogande
härför, även om det skulle ske på bekostnad av anslagen till vissa andra
grenar av den bostadspolitiska verksamheten.
Emedan utredningsdirektiven, ävensom givna förutsättningar i övrigt,
uteslöte en sådan utformning av planen för den sociala bostadsförbättringsverksamheten,
hade herr Niklasson under utredningsarbetet ej kunnat
komma fram till andra riktlinjer än de som angivits i betänkandet.
Yttrandena.
Över bostadsförbättringsutredningens betänkande ha efter remiss utlåtanden
avgivits av statens byggnadslånebyrå, statskontoret samt egnahemsstyrelsen
jämte egnahemsnämnderna i Uppsala, Södermanlands, Jönköpings
län, Kalmar läns norra område, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs,
Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.
Såväl bijggnadslånebyråns som statskontorets utlåtanden innebäta i huvudsak
en allmän principiell anslutning till det av faostadsförbattringsutredningen
framlagda förslaget. Även cgnahemsstgrelsen och flertalet av de
egnahemsnämnder som avgivit utlåtande säga sig kunna i det stora hela
tillstyrka utredningens förslag. Egnahemsstgrelsen framhåller, att de regr
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
ler som föreslås för det statliga stödet till mindre genomgripande bostadsförbättringsarbeten
i allmänhet synas väl övervägda och sålunda förefalla
ägnade att medverka till att eu i möjligaste mån klar gränsdragning skall
kunna upprätthållas mellan denna stödform samt lån och bidrag till nybyggnad
och genomgripande ombyggnad samtidigt som de synas sätta stödet
till de mindre genomgripande förbättringarna i ett skäligt förhållande
till det redan beslutade stödet för mera genomgripande bostadsförbättringsåtgärder.
Av egnahemsnämnden i Skaraborgs län samt i särskilt uttalande av en
ledamot av egnahemsnämnden i Malmöhus län har emellertid ifrågasatts,
huruvida effekten av de av utredningen föreslagna stödåtgärderna kommer
att medverka till en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten.
Till vad anförts i detta avseende torde jag få återkomma i anslutning
till den följande redogörelsen för remissyttrandena beträffande de
olika detaljerna i utredningens förslag.
Vad först angår frågan vilka arbeten som böra ifrågakomma
för förbättrings stöd säger sig bgggnadslånebgrån icke ha något att
erinra mot att bostadsförbättringsstödet skulle komma att avse såväl bostäder,
vilka beräknas komma att användas endast under en relativt begränsad
tid, som bostäder, vilka förutses komma att behövas på längre
sikt. Byrån finner det dock angeläget framhålla, att enligt dess mening förbättringsstöd
med hänsyn till den allmänna bostadspolitiska målsättningen
icke bör ifrågakomma i andra fall än då det med beaktande av alla föreliggande
omständigheter — bostadens belägenhet och beskaffenhet, innehavarens
ekonomiska förhållanden m. m. — är fullt tydligt, att förbättringsarbete
framstår som den enda lämpliga och möjliga åtgärden.
Vad utredningen anfört beträffande gränsdragningen mellan
förbättringsarbete och underhåll har icke föranlett några uttalanden
av remissmyndigheterna.
Frågan huruvida det fortsatta förbättringsstödet bör
kunna utgå till underhållsarbete har berörts endast av statskontoret
och fyra egnahemsnämnder. Samtliga dessa myndigheter dela utredningens
uppfattning, att från det fortsatta förbättringsstödet bör uteslutas
rent underhåll; egnahemsnämnderna i Jönköpings och Jämtlands
län framhålla särskilt, att de vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser
för lån och bidrag icke beviljat understöd till sådana arbeten. Egnahemsnämnden
i Uppsala län ifrågasätter, om förbättringsstöd bör utgå i
fall, där kostnaderna för underhållsarbetena utgöra den huvudsakliga delen,
d. v. s. mer än 50 procent, av totalkostnaderna.
Beträffande avgränsningen av förbättringsarbete från
det slag av ombyggnad, vartill statligt stöd skall utgå
enligt de nya egnahem slånebestäm melserna, har i några
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
remissyttranden understrukits de svårigheter som föreligga att uppdraga en
tydlig gräns. Vidare ha i huvudsak följande synpunkter framförts. Statskontoret
anser, att det ur principiell synpunkt hade varit önskvärt att de
i utredningsdirektiven antydda linjerna för ifrågavarande gränsdragning
kunnat helt följas och av de sakkunniga närmare utformas. Sin tillstyrkan
av utredningens förslag motiverar statskontoret på följande sätt.
Då emellertid de av utredningsmännen föreslagna modifieringarna
rätt tillämpade — torde kunna medföra påtagliga besparingar, tillstyrker
statskontoret förslaget i denna del. Det torde nämligen ligga i sakens natur,
att under vissa omständigheter — särskilt i de fall då vederbörande husägares
ekonomi för tillfället är särskilt svag — statligt stöd till förbättringsarbeten
kan vara tillrådligt även i sådana fall, då ett dylikt arbete
enligt de av utredningsmännen uppdragna linjerna närmast skulle rubriceras
såsom ombyggnad.
Egnahemsnämnden i Jönköpings län är av den uppfattningen, att med
de relativt höga avskrivningslån, som utredningen föreslår och mot vilka
nämnden ej har något att invända, även mera genomgripande förbättringar
torde kunna genomföras med tillhjälp av förbättringsstöd. Nämnden säger
sig tidigare ha framhållit, att detta synes vara ett motiv för att s. k. smärre
förbättringar rörande jordbrukets bostäder även handhavas av de blivande
lantbruksnämnderna. Egnahemsnämnden i Kristianstads län anser, att om
en familjeförsörjare har så begränsade ekonomiska resurser, att han icke
utan stora svårigheter kan genomföra ur andra synpunkter önskvärd nybyggnad
eller ombyggnad, han bör kunna erhålla stöd för mindre genomgripande
förbättring av bostaden. Förbättringen bör emellertid, anser nämnden,
planläggas så, att den ytterligare önskvärda förbättring, som måst uppskjutas
på grund av sökandens begränsade ekonomiska resurser, kan genomföras
utan kostsamma planförändringar av den upprustade bostaden.
Vidare uttalar egnahemsnämnden i Malmöhus län, att den statliga bostadsförbättringsverksamheten
även bör inriktas på att förbättra bostadsförhållandena
för sådana familjer, som äro hänvisade till bristfälliga bostäder i
byggnader vilka av en eller annan anledning icke böra eller kunna iordningställas
så att de fylla samtliga fordringar på en fullgod bostad. Nämnden
finner det synnerligen önskvärt, att bidrag kunna beviljas för mindre genomgripande
förbättringar av dels fastigheter, som på grund av ändrade
förhållanden inom näringslivet icke böra bibehållas under någon längre tid,
dels bostäder, som ägas av personer vilka på grund av ålder, sjukdom eller
liknande omständigheter icke rimligen kunna förränta och amortera kostnaderna
för mera genomgripande förbättringar.
Beträffande den efter företagen avgränsning av förbättringsarbete från
såväl underhåll som ombyggnad uppkommande frågan om vilka åtgärder
som kunna resp. bo r a v i d t a gas för att f ö r b ä 11-r ing ss töd et skall kunna utgå bar ett antal egnahemsnämnder
angivit, att de dela utredningens uppfattning, all bostad som varit föremål
62
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
för förbättring i regel bör uppfylla hälsovårdsstadgans krav. Nämnderna äro
i allmänhet — liksom utredningen — av den meningen, att sagda krav icke
böra tillämpas alltför rigoröst. Egnahemsnämnden i Uppsala län anser emellertid,
att förbättringsstöd ej bör lämnas, såvida icke vissa brister enligt
hälsovårdsstadgan hli avhjälpta.
Beträffande de av utredningen särskilt omnämnda olika slagen av förbättringsåtgärder
ha vissa uttalanden gjorts. Sålunda framhåller egnahemsnämnden
i Jönköpings län, att understöd icke bör kunna utgå för
sådana smärre förbättringsarbeten som exempelvis omläggning av tak;
detta vore en konsekvens av att stöd ej skulle utgå till underhållsarbeten.
Nämnden ifrågasätter, huruvida icke en höjning av utrymmesstandarden
genom tillbyggnad borde ifrågakomma för förbättringsstöd. Vidare uttalar
egnahemsnämnden i Västernorrlands lån, att ett eventuellt stadgande om
att förbättringsbidrag icke skall få utgå till tillbyggnad enligt nämndens
uppfattning icke bör göras ovillkorligt. I åtskilliga fall torde nämligen, framhåller
nämnden, en tillbyggnad av ett rum kunna utföras för ungefär samma
kostnad som andra förbättringsarbeten samtidigt som tillbyggnaden kan
vara ur hälsovårdssynpunkt mera påkallad än andra förbättringar av bostaden.
Egnahemsnämnden i Jämtlands län anser, att frågan huruvida den
ena eller andra hjälpåtgärden skall tillgripas måste prövas i samband med
de planeringsarbeten som tillkomma lantbruksnämnderna och de bostadsinventeringar
som åläggas de bostadssociala länsorganen. Utökning av bostadsutrymmen
bör enligt nämndens mening tillåtas endast där absolut
behov föreligger. Däremot synes, framhåller nämnden, hinder icke böra
resas mot en förbättring av standardutrustningen lika litet som mot anordnande
av vatten och avlopp. Egnahemsnämnden säger sig dela utredningens
tveksamhet i fråga om installation av centralvärme samt inredning av badrum;
då i varje fall centralvärme vore en tämligen dyrbar anordning och nu
pågående bostadsförbättringsverksamhet visade, att svårigheter att genomföra
byggnadsprogram på denna punkt många gånger uppstode, borde centralvärme
föreskrivas endast i undantagsfall och där fullgod uppvärmning
icke kunde erhållas på annat sätt. Slutligen framhåller nämnden, att
därest förbättringen av bostaden drager mindre kostnader, den av utredningen
föreslagna kortaste användningstiden, 5 år, torde kunna accepteras.
Egnahemsnämnden i Södermanlands län anför, att därest det icke förutsättes
att de framförda förslagen även komma att gälla bostadshus å arrendegårdar,
må ifrågasättas om icke viss utredning härom är erforderlig.
Jag övergår härefter till remissmyndigheternas uttalanden rörande de av
utredningen föreslagna grunderna för lån och bidrag till
förbättringsarbe te.
Beträffande den övre belåningsgränsen för det lån som enligt utredningens
förslag bör kunna utgå i kombination med
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
förbättringsbidrag har statskontoret anfört, att ämbetsverket delar
utredningens tvekan om lämpligheten av en höjning från SO till 90 procent
men icke har ansett sig böra motsätta sig förslaget i denna del. Av
övriga remissinstanser har endast egnahemsnämnden i Jämtlands län uttalat
sig i denna fråga. Nämnden, som anser sig böra biträda utredningens
förslag, framhåller, att det i den hittillsvarande verksamheten ej sällan
uppstått svårigheter för byggherren att själv finansiera 20 procent av kostnaderna.
Detta hade särskilt varit fallet då sökanden varit änka eller åldring
eller eljest då manlig arbetskraft icke funnits inom hushållet. Egnahemsnämnden
ifrågasätter därför, om icke möjligheten att i särskilda och
ömmande fall bevilja upp till 100 procent av kostnaden för bostadsförbättringen
borde hållas öppen.
Egnahemsnämnden i Hallands län framhåller, att det i en del fall torde
bli svårt att uppskatta de förbättrade bostädernas återstående livstid och
att i sådana fall lämpligt avväga amorteringstiden för lån till deras förbättrande.
Egnahemsnämnden i Uppsala län föreslår, att amorteringstiden
för underlättande av uträkningen av annuiteterna — fastställes till exempelvis
5, 10, 15, 20 eller undantagsvis 25 år. Dock bör, framhåller nämnden,
om låntagaren så önskar, extra avbetalningar på lånet kunna göras när som
helst och med valfria belopp.
Beträffande säkerhet för lån till förbättringsarbete anför egnahemsnämnden
i Jämtlands län, att det synes skäligt att säkerhet i form av inteckning
i berörd fastighet medgives, även om denna säkerhet ur inteckningshavarens
synpunkt icke i alla fall kan anses motsvara utlämnade lån.
Utredningens förslag om förbätt ringsstöd i form av enbart
lån i vissa fall har föranlett uttalande endast av egnahemsnämnden i
Jämtlands län. Nämnden anför, att en begränsning av lånet till endast 75
procent av kostnaden kan befaras medföra, att ägaren av fastigheten till
men för samtliga familjemedlemmar underlåter att genomföra en behövlig
förbättring. Enligt nämndens mening bör i dylika fall efter noggrann
prövning lån kunna beviljas upp till 90 procent av kostnaderna; i varje
fall borde denna möjlighet finnas tillgänglig, därest svårigheter att upptaga
lån i allmänna marknaden kunde visas föreligga.
I fråga om bidrag till förbättringsarbete delar statskontoret
av utredningen uttalad tvekan vid framläggande av förslag till höjning a^
bidragens maximibelopp från 3 500 till 4 000 kronor; ämbetsverket har
emellertid icke ansett sig böra motsätta sig förslaget. Egnahemsnämnden
i Skaraborgs län befarar, att en höjning av maximibeloppen kommer att
gynna mindre genomgripande förbättringsföretag på bekostnad av mera
omfattande sådana. Härom anför nämnden följande.
Genom den föreslagna begränsningen av verksamheten till att avse endast
mindre genomgripande förbättringsåtgärder, kommer kostnaderna föi
dylika företag att i allmänhet avsevärt understiga kostnaderna for
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
ombyggnads- och förbättringsföretag, till vilka egnahemslån med kapitalsubvention
utgår. Såsom utredningen framhållit, innebär detta en
höjning av nuvarande maximibelopp för bidrag. Den höjning av dessa till
maximalt 4 000 kronor, som utredningen med tvekan föreslagit, synes därför
göra förbättringsstödet särskilt gynnsamt. Oaktat nämnden icke har
något emot att detta stöd, som avser de små inkomsttagarna i samhället,
göres så effektivt som möjligt, befarar dock nämnden, att denna höjning
alltför mycket kommer att gynna mindre förbättringsföretag på bekostnad
av större. Detta kan leda till att en sökande icke vill gå med på en genomgripande
upprustning av sin bostad utan i stället inskränka denna för att
kunna komma i åtnjutande av ett i förhållande till kostnaderna procentuellt
större bidrag. Visserligen bör det ligga i det låne- och bidragsbeviljande
organets hand att genom avvägning av stödet eliminera dylik konkurrens,
men då en sökande icke gärna mot sin vilja kan åläggas att utföra mera
omfattande och dyrare förbättringsåtgärder än som han själv anser sig
kunna gå i land med, kan detta leda till att särskilt i gränsfall mindre
upprustningar komma till stånd i stället för mera genomgripande sådana.
Dn icke önskvärd konservering av undermåliga bostäder kan också befaras
genom ytterligare höjning av förbättringsstödet.
Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser däremot, att de föreslagna
maximibeloppen — såväl det som avser anordnande av ledningar för vatten
och avlopp eller förbättring av vattentäkt som det som avser övriga förbättringsarbeten
— äro för låga. Kostnaderna för anordnande av ledningar för
vatten och avlopp uppginge nämligen icke sällan till 3 000 kronor eller
däröver, och även dylika företag borde kunna understödjas med tillämpande
av de föreslagna maximiprocentreglerna. Vidare behöva de betänkligheter,
som de sakkunniga anföra emot en höjning av bidragsbeloppen,
enligt egnahemsnämndens mening icke tillmätas alltför stor tyngd, eftersom
bidragen endast skola utgå efter behovsprövning. Nämnden anför ytterligare
följande.
De situationer som med nuvarande bestämmelser inträffa, nämligen att
familjer med verkligt dåliga bostäder och mycket svag ekonomi icke kunna
förhjälpas till godtagbara bostäder, skulle med av de sakkunniga föreslagna
maximala bidragsbelopp alltfort kunna uppstå i ungefär samma utsträckning
som nu, vilket icke kan anses tillfredsställande. Bidragens maximibelopp
böra i stället så anpassas att även svagt situerade familjer kunna verkställa
reparationer, som kosta t. ex. 6 000 kronor.
Betänkligheter beträffande utredningens förslag till förbättringsstöd avseende
tvåfamilj shus ha uttalats av egnahemsnämnden i Värmlands lån.
Fragan huruvida bidrag med visst maximibelopp bör utgå även för hyreslägenhet
i tvåfamilj shus, anser nämnden böra ytterligare övervägas. Nämnden
ifrågasätter, om det är lämpligt att med hjälp av statsmedel åtminstone
för en tid framåt konservera hyreslägenheter av mindre god beskaffenhet.
En annan synpunkt torde, anför nämnden avslutningsvis, få gälla vid
beaktande av frågor rörande tvåfamilj shus, som antingen äges av de två
inneboende eller där ägare håller bostad åt föräldrar.
Kungl. Maj ds proposition nr 231.
65
Egnahemsnämnden i Västernorrlands län anser sig icke kunna biträda
utredningens förslag om kontroll av köpeskillingarna vid överlåtelse av förbättrade
bostadsfastigheter. Nämnden anför, att det enligt dess erfarenhet
icke förekommer någon nämnvärd spekulation i med statligt stöd förbättrade
bostadshus. Vidare vore den för ifrågavarande kontroll nödvändiga
värderingen synnerligen svår och skulle komma att starkt öka arbetsbördan
hos vederbörande länsorgan.
Utredningens förslag att förbättringsstöd även i fortsättningen skall utgå
först efter behovs prövning ha remissinstanserna antingen tillstyrkt
eller lämnat utan erinran. De av utredningen framlagda förslagen till riktlinjer
för behovsprövningen ha i vissa delar tillstyrkts men även i flera avseenden
givit anledning till erinringar.
Byggnadslånebyrån har icke funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag att förbättringsbidrag som regel icke skulle utgå, om vederbörandes
senast taxerade inkomst överstege 4 500 kronor. Beträffande den
av utredningen förordade gruppindelningen med avseende på inkomsten
anför byrån emellertid följande.
Byggnadslånebyrån måste för sin del hävda den uppfattningen, att införande
av en dylik inkomstindelning torde komma att visa sig olämplig och
ägnad att komplicera handläggningen av ärenden angående lån och bidrag
för ifrågavarande verksamhet. Frågan om bidragets storlek i det särskilda
fallet måste nämligen bedömas med beaktande av en rad omständigheter,
de erforderliga arbetenas omfattning, bostadens framtida bestånd, innehavarens
försörjningsbörda, sjukdom in. in., vilket gör, att en sålunda ifrågasatt
klassindelning i flertalet fall icke blir rättvisande. Den av utredningen
föreslagna indelningen bör därför enligt byråns mening icke genomföras;
det synes byrån lämpligare, att i förevarande hänseende det bostadspolitiska
centralorganets anvisningar få ligga till grund för verksamhetens bedrivande.
Egnahemsstyrelsen framhåller, att inom styrelsen uttalats viss tveksamhet
rörande lämpligheten av att meddela några närmare föreskrifter rörande
vilka principer som skola tillämpas vid behovsprövningen. Särskilt hade
denna tveksamhet gällt det föreslagna inkomststrecket. Styrelsen har vidare
anfört följande.
I likhet med utredningen är styrelsen emellertid medveten om att, därest
vid behovsprövningen skola komma att tillämpas ensartade principer över
hela landet, det torde vara nödvändigt att anvisningar meddelas rörande
vilka bidragskvoter som lämpligen böra tillämpas inom olika behovsgrupper
in. m. Det torde väl också i dylikt syfte få anses vara lämpligt att en avgränsning
på ett eller annat sätt göres av de hushållsgrupper, som icke i
allmänhet skola kunna komma i fråga för erhållande av bidrag. De i förevarande
sammanhang erforderliga reglerna böra — såsom synes vara
ifrågasatt av de sakkunniga — meddelas i form av anvisningar från centralorganet
och sålunda icke införas i författning. Styrelsen förutsätter
vidare i likhet med de sakkunniga att vid behovsprövningen hänsyn skall
5—Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 231.
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
kunna tagas icke bara till sökandens taxerade inkomst under senaste år
utan även till andra omständigheter av beskaffenhet att inverka på bedömandet
av hans ekonomi såsom förmögenhet, skuld- och försörjningsbörda,
den omständigheten att inkomsten antages icke kunna behållas under kommande
år etc. Såsom framhållits av utredningen bör givetvis också det ovan
angivna inkomststrecket av 4 500 kronor icke vara en gång för alla givet
utan av centralorganet kunna jämkas uppåt, därest den fortsatta inkomstutvecklingen
giver anledning därtill.
I det utlåtande som avgivits av egnahemsnämnden i Malmöhus län återfinnes
ett av ledamoten av nämnden, Wilhelm Ohlsson gjort uttalande i
frågan huruvida effekten av de av utredningen föreslagna
stödåtgärderna kommer att medföra en lämplig inriktning av bostadsförbättringsverksamheten.
Ohlsson anser sig icke kunna underlåta att
ifrågasätta, huruvida utredningens förslag kan anses innebära en ändamålsenlig
gränsdragning mellan de mindre genomgripande bostadsförbättringsföretagen
och de allmänna bostadsförbättringsåtgärder, som fastställts
av statsmakterna. Följande synpunkter framhållas.
Erfarenheterna från bostadsförbättringsverksamheten inom Malmöhus
län visar nämligen, att de flesta personer, som söka förbättringsbidrag, icke
önska genomföra några mera genomgripande förändringar av sina bostäder.
Många bidragssökande föredraga t. o. m. ett mindre bidrag för tillfällig
förbättring framför ett maximalt bidrag för utförande av en mera
genomgripande ombyggnad, även om en sådan är nödvändig för åstadkommande
av en fullgod bostad. Det förefaller därför sannolikt, att allmänheten
kommer att finna de föreslagna grunderna för lån och bidrag till mindre
genomgripande bostadsförbättringsarbeten så fördelaktiga, att ingen, som
har möjlighet att erhålla sådant bidrag, kommer att söka bidrag och lån
för mera genomgripande bostadsförbättring. De föreslagna bidragen till
mindre genomgripande bostadsförbättringsarbete torde nämligen ur sökandenas
synpunkt vara förenade med följande fördelar.
1) Under förutsättning att kostnaderna för företaget understiger kr.
14 000:— är bidragsbeloppet högre än det som kan erhållas i förening
med egnahemslån.
2) Kostnaderna för erforderliga ritningar och arbetsbeskrivningar torde bli
förhållandevis obetydliga.
3) Utsikterna till att få inreda bostaden efter eget gottfinnande torde bli
större än om byggnadsförslaget skall granskas och godkännas av bostadsstyrelsen.
Den föreslagna inkomstgränsen kr. 4 500:— synes därför kunna bli en
vattendelare ifråga om bostadsstandarden. Familjer med högre inkomst
skulle få välplanerade bostäder i byggnader av fullgod och kontrollerad
konstruktion, under det att för övriga familjer inga andra krav skulle
ställas på bostäderna, än att de fylla bestämmelserna i hälsovårdsstadgan. I
I några remissyttranden ha berörts de särskilda frågor, som av
utredningen upptagits till behandling.
Frågan om förbättringsstöd till lägenheter å kronoparker
och å renbeteslanden har föranlett uttalande endast av egnahems
-
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
nämnden i Jämtlands län. Nämnden understryker behovet av utredning
rörande formerna för dylikt stöd samt anför, att, därest en översyn av samtliga
stödformer icke kommer till stånd, en revidering av bestämmelserna
beträffande statsbidrag till renskötande lapp synes böra genomföras, så att
bidraget i vart fall höjes med belopp, som motsvarar föreslagen höjning
av förbättringsbidrag. Härom anför nämnden vidare.
Transportkostnaderna bliva vid sådana bostadsförbättringsföretag avsevärda
och även med enklast tänkbara byggnadssätt komma nuvarande maximibidrag
— 3 000 kronor — knappast att täcka hälften av byggnadskostnaderna.
Genom att föreslagna bestämmelser rörande lån göras tillämpliga
även å här avsedda lägenheter, torde möjligheterna till sanering av bostadsbeståndet
icke obetydligt ökas. Då ifrågavarande bostäder som regel
uppföras å kronan tillhöriga marker, måste inteckningssäkerheten delvis
eftersättas.
Egnahemsnämnden i Norrbottens län uttrycker sitt beklagande över att
frågan om förbättringsstödet till bostäder i vissa i de nordligaste
delarna av landet — speciellt i Karesuando
k om mun — avlägset belägna trakter med befolkning i synnerligen
svag ekonomisk ställning ännu icke kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt. Nämnden uttalar den förhoppningen, att den ytterligare utredning
som föreslås snarast måtte slutföras, så att ifrågavarande befolkningsgrupp
erhåller ur hälsovårdssynpunkt godtagbara bostäder.
Beträffande stöd till förbättring av bostäder å arbetarsmåb
r u k anför egnahemsnämnden i Jämtlands län, att innehavarna av sådana
fastigheter torde böra jämställas med innehavarna av andra jordbruksfastigheter,
varför statsbidragen jämlikt 19 § kungörelsen 590/1940
synas böra upphöra.
Vidkommande slutligen det till betänkandet fogade särskilda yttrandet
av herr Niklasson har egnahemsnämnden i Gävleborgs län uttalat,
att nämnden med hänsyn till förhållandena i länet funnit de i det
särskilda yttrandet framförda synpunkterna synnerligen beaktansvärda.
Även egnahemsnämnden i Västerbottens län har förklarat sin anslutning
till herr Niklassons särskilda yttrande.
Departementschefen.
De nya bestämmelserna om egnahemslån, som skola träda i kraft den 1
juli 1948, avse även ombyggnad av en- och tvåfamilj shus. För att i denna
ordning statligt stöd till ombyggnadsverksamhet skall kunna utgå, skall
ombyggnaden vara så genomgripande att den i fråga om resultatet är jämförlig
med nybyggnad.
I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att de bostadspolitiska strävan -
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
dena i fråga om landsbygden bl. a. borde inriktas på att i högre grad än
hittills befrämja sådan genomgripande ombyggnad. Dock borde även i fortsättningen
s. k. förbättringsbidrag kunna utgå till mindre genomgripande
förbättringsarbeten, när det vore fråga om hus som ännu under ansenlig
tid kunde förväntas bli bebodda men för vilka en mera grundlig ombyggnad
icke framstode som ekonomiskt försvarlig. Bidraget borde alltjämt kunna
kombineras med ett lån. Vidare kunde skäl tala för en höjning av maximibeloppet
för förbättringsbidraget. Frågan om villkor för lån och bidrag till
sådana förbättringsarbeten borde bli föremål för närmare utredning. Nya
bestämmelser om förbättringsverksamheten förutsattes böra träda i kraft
samtidigt med de nya bestämmelserna om lån och bidrag till ny- eller ombyggnad
av en- och tvåfamilj shus. Den ifrågasatta utredningen har numera
verkställts och remissbehandlats. Med anledning härav får jag anföra följande.
Bostadsförbättringsutredningen har angivit sin uppfattning om vilka arbeten
som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, förordat vissa regler för
behovsprövning, föreslagit nya villkor för lån och bidrag till förbättringsarbete
samt slutligen behandlat vissa särskilda frågor. I det följande upptager
jag de med det fortsatta statliga bostadsförbättringsstödet sammanhängande
spörsmålen i nu nämnd ordning.
Vad först angår frågan, vilka arbeten som böra ifrågakomma
för förbättringsstöd, har utredningen sökt avgränsa
dessa arbeten från å ena sidan rena underhållsarbeten, till vilka något statligt
stöd icke borde utgå, och å andra sidan sådana ombyggnadsarbeten, till
vilka lån och bidrag skulle kunna utgå enligt de nya egnahemslånebestämmelserna.
Till vad utredningen anfört om gränsdragningen mellan förbättringsarbete
och underhåll kan jag ansluta mig.
Beträffande förhållandet mellan stödet till ombyggnad (egnahemslån)
och det särskilda förbättringsstödet får jag anföra följande. Jag förutsätter,
att egnahemslån icke skall utgå till bostadshus, vilka visserligen kunna förväntas
bli bebodda ännu under ansenlig tid men som det icke framstår som
ekonomiskt försvarligt att underkasta en grundlig ombyggnad. Till sådana
hus bör i stället endast det särskilda förbättringsstödet kunna utgå. Något
annat har icke heller bostadsförbättringsutredningen ifrågasatt. Däremot
har utredningen föreslagit en utvidgning av tillämpningsområdet för det
särskilda förbättringsstödet. Detta borde nämligen i två fall kunna utgå
även till förbättring av bostäder, som beräknas komma att användas för
bostadsändamål på längre sikt.
För det första borde förbättringsstöd till dylika bostäder kunna utgå,
därest dessa äro i sådant skick att de egentligen borde antingen ersättas
genom nybyggnad eller göras till föremål för grundlig ombyggnad men den
härigenom uppkommande årliga bostadskostnaden skulle överstiga bostads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 69
innehavarens betalningsförmåga även vid anlitande av egnahemslånet till
ny- eller ombyggnad.
Det av statsmakterna godkända programmet för förbättring av landsbygdens
bostadsförhållanden har en sådan omfattning, att dess förverkligande
kommer att taga avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att årligen
ge landsbygden ett tillskott av fullgoda bostäder begränsas tills vidare ytterligare
av den bristande tillgången på byggnadsmaterial. Jag finner det därför
angeläget, att tyngdpunkten i de statliga stödåtgärderna till förmån för
bostadsförsörjningen på landsbygden förlägges till den med hjälp av det
nya egnahemslånet finansierade ny- och ombyggnadsverksamheten. Förbättringsstödet
synes böra erhålla en sådan utformning, att det icke kommer
att verka konkurrerande om material och finansieringsmöjligheter med
strävandena att mera grundligt och varaktigt förbättra landsbygdens bostadsförhållanden.
Med hänsyn till det anförda bör stöd till bostäder,
vilkas nuvarande beskaffenhet motiverar deras ersättning genom nybyggnad
eller grundlig ombyggnad, i första hand utgå i form av det nya
egnahemslånet. Enligt min mening är därför viss komplettering av de
redan fastställda villkoren för detta lån motiverad. Jag vill sålunda föreslå,
att hushåll med begränsade ekonomiska resurser, vilkas bostäder böra
grundligt ombyggas, beredas möjlighet att verkställa sådan ombyggnad
genom att den med egnahemslånet förbundna kapitalsubventionen må efter
behovsprövning kunna beviljas med mer än 20 procent av ombyggnadskostnaden,
dock högst med ett belopp av 4 000 kronor i fråga om egnahem
och 6 000 kronor i fråga om tvåfamilj shus.
För det andra borde enligt bostadsförbättringsutredningens förslag förbättringsstöd
kunna utgå till bostäder, som beräknas komma att användas
för bostadsändamål på längre sikt, nämligen om dessa äro relativt tillfredsställande
och genom vissa förbättringar av utrustningen skulle erhålla en
med nybyggda bostäder jämförlig standard. Med anledning av detta förslag
får jag anföra följande. Jag förutsätter, att installation av centralvärme,
varmed ofta förbindes sanitetsinstallation, i normala fall medför
sådana ändringsarbeten i den befintliga bostaden, att dylika företag måste
betraktas som ombyggnad och — därest bostaden därigenom blir jämförlig
med nybyggnad — följaktligen böra kunna utföras med stöd av det nya
egnahemslånet. Jag vill vidare föreslå, att förbättringsstöd i enlighet med
i det följande närmare angivna bestämmelser bör kunna utgå till bostäder
av här ifrågavarande slag för anordnande av ledningar för vatten och avlopp,
förbättring av vattentäkt och elektrisk installation samt i särskilda
fall för anordnande av centralvärme. Under hänvisning till vad jag nyss
anfört beträffande inriktningen av stödåtgärderna till förmån för landsbygdens
bostadsförsörjning, finner jag icke anledning föreslå ytterligare
utvidgning av förbättringsstödet till på längre sikt behövliga, relativt tillfredsställande
bostäder.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Till vad utredningen anfört beträffande de åtgärder som kunna resp.
böra vidtagas för att förbättringsstöd skall kunna utgå till bostäder, vilka
icke kunna ifrågakomma för egnahemslån, kan jag ansluta mig.
Bostadsförbättringsutredningen har icke upptagit till särskild behandling
frågan, huruvida det fortsatta förbättringsstödet i likhet med egnahemslånet
till ny- eller ombyggnad skall avse bostäder såväl i stadssamhällena
som på landsbygden. Enligt min mening bör förbättringsstödet tills
vidare utgå enligt samma regler som f. n. Det bör alltså i första hand avse
landsbygden men jämväl kunna — efter medgivande av Kungl. Maj :t —
utsträckas till vissa stadssamhällen.
Vad härefter angår frågan om behovsprövning av de hushåll, till
vilka förbättringsstöd skall kunna utgå, får jag anföra följande. I likhet
med utredningen och av skäl, som denna anfört, anser jag, att bidrag till
förbättringsarbete bör, såsom gäller om det nuvarande förbättringsbidraget,
beviljas först efter behovsprövning i varje särskilt fall.
Den prövning av behovet, som sålunda bör föregå varje beslut om bidrag
till förbättring av en bostad, innebär otvivelaktigt ett praktiskt betydelsefullt
problem. De nuvarande bestämmelserna om det statliga bostadsförbättringsstödet
innehålla inga särskilda regler för behovsprövningen. Egnahemsnämnderna
ha sålunda själva var för sig fått utforma vissa principer
till grund för bedömningen av behovet i varje enskilt fall. Den praxis som
därigenom utbildats har givetvis icke blivit enhetlig. Beträffande behovsprövningen
i den fortsatta bostadsförbättringsverksamheten har utredningen
föreslagit, att en avgränsning av de hushållsgrupper som över huvud
taget skola kunna ifrågakomma för erhållande av förbättringsbidrag skall
göras genom fastställande av ett inkomststreck. Detta streck skall enligt
förslaget sättas vid en taxerad inkomst av 4 500 kronor men förutsättes
få en icke alltför rigorös tillämpning. De låne- och bidragsbeviljande organens
närmare prövning av hur stora lån och bidrag som i varje enskilt fall
böra beviljas, bör enligt utredningens mening ske efter anvisningar utarbetade
av det bostadspolitiska centralorganet. Av dessa anvisningar kunde
bl. a. framgå, hur bidragets storlek lämpligen borde på visst sätt variera
i omvänd proportion till den bidragssökandes inkomst. En med hänsyn till
i första hand inkomsten bestämd bidragsprocent borde modifieras med beaktande
särskilt av förmögenhetsställningen, försörjningsbördans storlek
och kostnaden för förbättringsarbetet.
Till de av utredningen framförda synpunkterna på behovsprövningen
kan jag i stort sett ansluta mig. Att som utredningen synes förutsätta i
författning fastställa ett visst inkomststreck som utgångspunkt för behovsprövningen
synes dock icke lämpligt. Den verksamhet det här gäller är
nämligen av sådan natur, att den i stor utsträckning måste bedrivas på
grundval av lämplighets- och skälighetsprövning från fall till fall, varvid
71
Kungl. Mcij:ts proposition nr 231.
hänsyn måste tagas till de olikartade förhållandena i skilda delar av landet.
Det torde få ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att utfärda
de anvisningar rörande behovsprövningen, som med hänsyn till syftet
med ifrågavarande stödåtgärder befinnas erforderliga.
I likhet med utredningen anser jag, att växlingar i anslagens storlek
icke — såsom hittills i viss utsträckning synes ha varit fallet — få bli
avgörande för bidragens storlek i de enskilda fallen.
Lån till förbättringsarbete, avsett att förräntas och amorteras, bör kunna
beviljas utan behovsprövning.
Jag övergår nu till behandling av frågan om nya villkor för lån
och bidrag till förbättringsarbete.
Såsom tidigare anförts, har utredningen funnit motiverat att söka anpassa
villkoren för det fortsatta förbättringsstödet till de nya egnahemslånebestämmelserna.
Enligt utredningens mening kunde innebörden
av dess förslag uttryckas så, att det nya egnahemslånet och därtill knutet
bidrag med vissa modifikationer borde kunna beviljas för tre olika ändamål,
nämligen icke endast för ny- eller ombyggnad av en- och tvåfamilj shus
utan även för förbättringsarbete å sådana hus. Även om jag finner skäl
tala för att vissa villkor för förbättringsstödet böra överensstämma med
motsvarande bestämmelser för ny- och ombyggnadsstödet, synes dock med
hänsyn till syftet en åtskillnad böra göras mellan två olika former av statligt
stöd till en- och tvåfamilj shus.
Mot utredningens i det föregående återgivna uttalanden och förslag
rörande villkor för det nya förbättringsstödet finner jag i stort sett
icke anledning till erinran. Jag förordar alltså, att förbättringsstöd i fortsättningen
skall kunna utgå såsom en kombination av lån och bidrag eller
i form av antingen enbart bidrag eller enbart lån.
Förbättring slån kombinerat med förbättringsbidrag bör kunna utgöra
högst 90 procent av den av det beviljande organet godkända kostnaden för
förbättringsarbetet. Detta innebär en icke oväsentlig utvidgning i förhållande
till vad som f. n. gäller. Att, såsom egnahemsnämnden i Jämtlands
län föreslår, förbättringslån i vissa fall borde kunna lämnas till hela kostnaden,
finner jag icke rimligt. Lånet bör i sin helhet vara amorteringslån,
och amorteringstiden bör avpassas till varje särskilt fall men ej överstiga
25 år. Med hänsyn till förbättringsstödets relativt begränsade storlek och
bostädernas sannolika användningstid torde man som regel böra räkna med
eu amorteringstid av högst 10 å 15 år. Därest de lånebeviljande organen
finna lämpligt att i regel fastställa amorteringstiden till jämna femtal år,
bör detta kunna ske utan att —- såsom egnahemsnämnden i Uppsala län
ifrågasätter — särskilda bestämmelser härom utfärdas i författningsväg.
Räntan å förbättringslån bör, i likhet med vad som är avsett att gälla huvudparten
av övrig statlig långivning för bostadsändamål, vara tre procent. För
72 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
lånet bör lämnas godtagbar säkerhet, i första hand i form av inteckning
i fastigheten.
Förbättringslån utan kombination med förbättringsbidrag bör enligt utredningens
förslag intill 75 procent av den godtagbara kostnaden kunna
beviljas till hushåll, vilkas inkomster icke äro så begränsade, att förbättringsbidrag
bör kunna utgå, och då ny- eller ombyggnad av bostaden icke
bör ifrågakomma på grund av dennas på längre sikt felaktiga placering
samt svårigheter föreligga att i öppna marknaden upptaga erforderliga
krediter för finansiering av förbättringsarbete. Detta förslag kan jag biträda.
Jag finner icke f. n. tillräckligt starka skäl tala för att dylikt lån
— såsom egnahemsnämnden i Jämtlands län föreslår — skall kunna beviljas
till 90 procent av kostnaden.
Bidrag till förbättringsarbete bör såsom förut framhållits utgå först efter
behovsprövning i varje särskilt fall. Bidraget skall kunna uppgå till högst
80 procent av förbättringskostnaden. Denna gräns bör dock undantagsvis
kunna överskridas enligt samma regler som hittills. På de grunder utredningen
anför, böra de nuvarande maximibeloppen då det gäller egnahem
höjas till 1 200 kronor för bidrag till anordnande av ledningar för vatten
och avlopp eller förbättring av vattentäkt samt till 2 800 kronor för bidrag
till andra förbättringsåtgärder eller till sammanlagt 4 000 kronor. För tvåfamilj
shus böra motsvarande maximibelopp sättas till 1 800, 4 200 resp.
6 000 kronor.
Vissa remissmyndigheter ha uttryckt farhågor för att en höjning av
maximibeloppen skulle komma att gynna mindre genomgripande förbättringsföretag''
på bekostnad av mera omfattande sådana. Dylika farhågor
synas mig överdrivna. Jag delar byggnadslånebyråns uppfattning, att bostadsförbättringsstödet
icke bör utgå annat än i sådana fall, där förbättringsarbete
till skillnad från ny- eller grundlig ombyggnad bedömes vara
den enda lämpliga och möjliga åtgärden. Att i dylika fall behov kan komma
att föreligga av bidrag som uppgår till eller närmar sig de angivna maximibeloppen,
synes mig ej behöva betvivlas. Jag förutsätter dock i likhet med
utredningen, att möjligheten att bevilja något högre bidrag än f. n. icke
kommer att utnyttjas till en allmän höjning av bidragens storlek oberoende
av om detta efter behovsprövning befinnes vara nödvändigt eller ej.
Förbättringsbidrag bör givas formen av ränte- och amorteringsfritt lån
resp., när jämte bidraget beviljas förbättringslån, räntefri stående del av
detta lån. För bidraget bör, där så kan ske, lämnas inteckningssäkerhet.
Avskrivning av förbättringsbidrag bör ske senast efter 10 år. Bidrag å högst
500 kronor böra emellertid omedelbart avskrivas. De ytterligare åtgärder
utredningen föreslagit till förebyggande av missbruk av det statliga förbättringsstödet
vid överlåtelse av fastighet finner jag välmotiverade.
Jag förutsätter att hyreslägenhet i tvåfamiljshus, till vilket förbättringsbidrag
i eller utan kombination med lån beviljats, underkastas hyres
-
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
kontroll i enlighet med vad som kommer att gälla som villkor för egnahemslån
till ny- eller ombyggnad av dylikt hus.
Innan jag övergår till att behandla de särskilda frågor som upptagits av
utredningen, finner jag anledning något beröra frågan, huruvida familjebostadsbidrag
skall kunna utgå till hushåll, som bebo med statligt stöd förbättrade
bostäder. Bostäder, som ha en jämförelsevis tillfredsställande
standard och vilkas utrustning i vissa bestämda avseenden blivit kompletterad
med hjälp av förbättringsstöd, kunna ju i och för sig komma att väl
uppfylla fordringarna för att familjebostadsbidrag skall kunna utgå. Så
länge frågan om familjebostadsbidrag till hushåll i befintliga lägenheter
icke lösts, är jag emellertid icke beredd förorda, att sådant bidrag utgår
till familj i bostad, som förbättrats med statligt stöd.
Bland särskilda frågor har utredningen först upptagit till behandling
frågan om förbättringsstöd avseende bostäder på skogstorp, odling
slägenhet, kronotorp, kolonat eller fjällägenhet, som upplåtits på kronomark
i vissa län eller på lägenhet, som för renskötselns drivande innehaves
av lapp. Utredningen anser, att för ett mera definitivt ställningstagande till
spörsmålet om den lämpliga utformningen av stöd till förbättring av dylika
lägenheter erfordras vissa utredningar. Häri kan jag instämma. Samtidigt
får jag anmäla min avsikt att sedermera låta verkställa dylika utredningar.
Tills vidare böra, såsom utredningen föreslår, de nya grunderna för det
allmänna bostadsförbättringsstödet göras tillämpliga även för det här
ifrågavarande särskilda slaget av lägenheter.
Till vad utredningen anfört beträffande frågan om förbättringsstödets
otillräcklighet för bostadsförbättringsåtgärder inom vissa delar av landet
kan jag ansluta mig. Jag ämnar alltså låta utreda jämväl denna fråga.
Ej heller finner jag anledning till erinran mot utredningens uttalande
rörande den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten. Innehavare
av arbetarsmåbruk synes alltså, när det gäller stöd för bostadens förbättring,
helt böra jämställas med andra bostadsinnehavare.
Utredningens förslag, att fiskerisakkunnig skall deltaga i handläggningen
av ärenden rörande statsbidrag till fiskarbostäder inom de norrländska
kustlänen och Uppland, torde kunna tillgodoses utan författningsändring.
Enligt min mening bör förskott å förbättringslån kunna lämnas på liknande
grunder som föreslagits beträffande egnahemslånet. Det lånebeviljande
organet bör vidare kunna förskottera kostnaderna för sådant piojekteringsarbete,
som på uppdrag av organet utföres åt lånesökanden av
enskilt projekteringsföretag. Dylik förskottering bör i särskilda fall jämväl
kunna medges då fråga är om ombyggnadsföretag, vilket är avsett att
finansieras med hjälp av det nya egnahemslånet.
Beträffande övergångsbestämmelse r får jag anföra följande.
I propositionen nr 235/1947 uttalade jag, att egnahemsbyggare, som före
74 Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
den 1 juli 1948 ansökt om egnahemslån i någon av nu gällande former men
vid angivna tidpunkt ännu icke fått sina ansökningar slutligt avgjorda, borde
erhålla möjlighet att — därest förutsättningarna därför i övrigt vore uppfyllda
få sina ansökningar avgjorda enligt de nya bestämmelserna. Undantagsvis
syntes, om det beslutande organet ansåge synnerliga skäl tala
därför, även de egnahemsbyggare, som erhållit slutligt beslut med tillämpning
av gällande bestämmelser, kunna få sina ärenden omprövade enligt de
nya bestämmelserna, förutsatt dock att beviljade lån icke utbetalats. Jag
saknar anledning att nu frångå denna ståndpunkt och anser, att vad jag
anfört om egnahemslån även bör på motsvarande sätt tillämpas i fråga om
det av mig föreslagna nya förbättringslånet.
Såvitt angår ansökningar enligt nu gällande bestämmelser om nybyggnadslån
i eller utan kombination med förbättringsbidrag samt om förbättringslån
bör således möjlighet föreligga för sökande att under samma förutsättningar
som i fråga om egnahemslån få sina ärenden omprövade enligt
de nya bestämmelserna. Däremot finner jag icke skäl förorda dylik möjlighet
till omprövning av ansökningar om enbart förbättringsbidrag.
IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus.
1. Gällande bestämmelser.
Beträffande de bestämmelser som gälla för tertiärlån och t i 11-läggslån till flerfamiljshus får jag hänvisa till vad som härutinnan
anförts i den inledande översikten över bostadspolitiken (s. 10 f.).
Ifrågavarande låneverksamhet regleras genom kungörelsen den 29 juni
1946, nr 551, ändrad genom kungörelsen nr 551/1947.
Bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem
återfinnas i kungörelsen den 22 juni 1939, nr 462, ändrad
genom kungörelserna nr 941/1939, 573/1942 och 904/1947.
Statsbidrag till inrättande av pensionärshem beviljas av Kungl. Maj:t och
äro avsedda för anordnande av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade
åldringar och invalider; bidrag kan beviljas allenast kommun, kommunalförbund
eller s. k. allmännyttigt bostadsföretag.
Beträffande beskaffenheten av de pensionärshem, för vilka bidrag må
utgå, föreskrives, att de skola uppfylla hälsovårdsstadgans krav, vara försedda
med vatten- och avloppsledningar, centralvärme och badrum, där så
kan ordnas inom rimlig kostnad, samt i övrigt inrättas och utrustas så, att
trevnaden och hygienen befordras, det husliga arbetet underlättas och de i
hemmet boende vid sjukdoms- eller olycksfall kunna erhålla tillsyn och vård.
Lägenhet i pensionärshem skall som regel upplåtas endast åt person,
som dels antingen uppnått 60 års ålder eller utan att ha uppnått denna
ålder åtnjuter folkpension enligt lagen om folkpensionering, dels ock kan
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
antagas vara ur stånd att med egna medel förskaffa sig nöjaktig bostad.
Maximihyror, inkluderande kostnaden för vatten och värme, äro fastställda
för de olika ortsgrupperna. I fråga om rikets indelning i ortsgrupper
skall tillämpas den indelning i ortsgrupper, som enligt lagen den 28
juni 1935 (nr 434) om folkpensionering var gällande vid utgången av år
1947. Följande tabell utvisar maximihyrorna.
Dyrortsgrupp |
Lägenhet för |
||
1 person |
2—3 personer |
4 eller flera |
|
1 .................. |
120 |
180 |
210 |
2 .................. |
180 |
270 |
315 |
3 .................. |
240 |
360 |
420 |
Statsbidrag till pensionärshems inrättande utgår med viss, för varje fall
bestämd procent av kostnaderna, exkl. kostnaden för tomt och ledningar.
Bidragsprocenten, som varierar allt efter skattetrycket inom kommunen,
utgör lägst 25 och högst 80 procent av byggnadskostnaden.
Ansökan om statsbidrag ställes till Kungl. Maj :t men ingives till byggnadslånebyrån,
som har att bereda ärendet och därefter med eget yttrande
översända detsamma till socialdepartementet.
I detta sammanhang må slutligen erinras om bestämmelserna rörande
bostadsans k affningslån och tilläggslån till hyreshus,
avsedda för mindre bemedlade, barnrika familjer. Dessa återfinnas
dels i kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av
statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika
familjer (ändrad genom kungörelserna nr 628/1937, 246/1938, 668/1940,
628/1941 och 593/1943), dels i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om
tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer
(ändrad genom kungörelsen nr 595/1943).
Bostadsanskaffningslån och tilläggslån beviljas till hyresbostäder, förvaltade
av kommun eller s. k. allmännyttigt företag, för nybyggnad eller
förvärv och förbättring av äldre fastighet.
Lån utgår med högst 95 % (i regel blott 45 %) av värdet av fastigheten,
sedan därifrån avräknats värdet av tomten. Som säkerhet för lånet skall
lämnas inteckning i fastigheten inom 95 % av värdet. Låneräntan, som är
fast, utgör 3,25 %. Bostadsanskaffningslånet skall till ena hälften utgöra
en stående del och till andra hälften en amorteringsdel, varå amortering
sker från en av byggnadslånebyrån bestämd dag. Amorteringstiden är 40
år i fråga om nybyggnad av sten samt 30 år i fråga om nybyggnad av trä.
Beträffande äldre byggnad bestämmes amorteringstiden med hänsyn till
byggnadens ålder och beskaffenhet.
Kommunen skall i mån av behov sörja för finansieringen av den del av
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
fastighetskapitalet, som överskjuter det genom statslånet erhållna. Vidare
skall kommun ställa tomt till förfogande samt gentemot staten ansvara för
den förlust, som kan uppkomma genom försummad hyresbetalning.
Byggnad av här ifrågavarande art skall innehålla hyreslägenheter av
lämplig typ och storlek (minst 2 rum och kök), ha tillgång i närmaste
grannskapet till lekplats samt bör, i fråga om större nybyggda flerfamiljshus,
vara försedd med lekstuga.
Tilläggslån till hyreshus varom här är fråga utgår med högst 95 % av
det belopp varmed anskaffningskostnaden överstiger fastighetens avkastningsvärde;
sagda värde beräknas med utgångspunkt från den hyressättning,
som skulle ha tillämpats om byggnaden tillkommit senast år 1939.
I det följande komma att till behandling upptagas vissa frågor avseende
dels villkoren för tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus, dels villkoren
för statsbidrag till anordnande av pensionärshem.
2. Flerfamiljshus i allmänhet.
Föreliggande förslag.
Villkoren för allmännyttiga företag.
Den 14 november 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt statens byggnadslånebyrå
att utreda och till Kungl. Maj :t inkomma med förslag i frågan om de
villkor, som böra gälla för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt
enligt 2 § kungörelsen den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och
tilläggslån till flerfamiljshus. I skrivelse den 23 februari 1948 har byggnadslånebyrån
i anledning härav framlagt förslag i ämnet. Beträffande
bakgrunden till dessa förslag har byggnadslånebyrån bland annat anfört
följande.
Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse inledningsvis om att beteckningen
allmännyttiga bostadsföretag förekommer redan i kungörelsen nr
512/1935 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Byrån erinrar vidare om nu gällande
kriterier på allmännyttiga företag, vilka angivas i 2 § 1946 års tertiärlånekungörelse.
Dessa kriterier äro:
Bolag, förening eller stiftelse, som arbetar utan enskilt vinstsyfte samt
under samverkan med och tillsyn av vederbörande kommun, må av statens
byggnadslånebyrå erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag, under förutsättning
tillika att kommunen åtagit sig att i den utsträckning som angives
i 33 § gentemot staten svara för förluster.
Beträffande det citerade författningsrummets förhistoria framhåller byggnadslånebyrån
bl. a. följande.
77
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
Det är bostadssociala utredningen, som i första delen av sitt slutbetänkande
(SOU 1945: 63) framlagt och utvecklat det sedermera i allt väsentligt
förverkligade förslaget om de allmännyttiga bostadsföretagen. Enlig
utredningens mening borde de avgörande kännetecknen på dylika foretag
vara, att de arbetade utan enskilda vinstsyften samt under samverkan
med och tillsyn av kommunen. .. ..
Bostadssociala utredningen har vidare anfört beträffande dessa allmännyttiga
företag — så förvaltade och så kontrollerade av offentliga (tramst
kommunala) organ, att säkerhet funnes för att det bostadspolitiska syftet
med statens långivning helt skulle tillgodoses — att inom atfarsmassig
fastighetskreditverksamhet sedvanliga säkerhetssynpunkter kunde tillmätas
en mera underordnad vikt och frågan ställas som ett spörsmål om riskfördelning
mellan stat, kommun, allmännyttigt företag och de bostadsbehövande
hushållen.
Byggnadslånebyrån erinrar vidare om följande uttalande i propositionen
nr 279 till 1946 års riksdag i vilken förordades de av bostadssociala utredningen
angivna kriterierna på allmännyttiga företag.
Till vad bostadssociala utredningen anfört i fråga om de förutsättningar,
som skola vara uppfyllda för att ett allmännyttigt bostadsföretag ska anses
föreligga, kan jag i princip ansluta mig. Av några remissvar vill det
emellertid synas, som om utredningens uttalanden härutinnan ansetts bora
i vissa hänseenden kompletteras, medan andra remissinstanser ansett sig
kunna förutsätta, att endast rent kommunala företag kunna betraktas såsom
allmännyttiga. Utredningen har föreslagit, att vederbörande kommun
skall ikläda sig skyldighet att gentemot statsverket i viss utsträckning ansvara
för förluster uppkomna vid fastighetsförvaltningen. Därest en (lyli
bestämmelse godtages — och jag finner den för min del välmotiverad —
ha kommunerna uppenbarligen själva att avgöra, om de skola lamna sm
medverkan för att möjliggöra, att ett allmännyttigt bostadsföretag konstitueras.
En dylik kommunal utfästelse kan dock givetvis icke i och for sig
upphäva den fria prövningsrätt härutinnan, som den lånebeviljande myndigheten
har att utöva.
Vad härefter angår frågan om innebörden av det krav på kommunal
garanti, som enligt 33 § tertiärlånekungörelsen ställes i vad det gäller allmännyttiga
företag, anför byggnadslånebyrån i förutberörda skrivelse
följande.
En kommunal garanti jämlikt 33 § torde åsyfta allenast sådana statsverkets
förluster, som uppkomma med anledning av att tertiär- och/eller
tilläggslån utlämnats men däremot icke förluster föranledda exempelvis
av försummad skattebetalning. Om förlusten — för att begagna författningens
terminologi — är av den art, att hänsyn till densamma bort tagas
vid hyrornas bestämmande, torde vidare kommunen enligt grunderna lor
33 § andra stycket vara fri från ansvar. Härmed torde åsyftas det fall, att
byggnadslånebyrån vid sitt beslut om fastställande av (högsta) hyior, giundat
''på de vid beslutet föreliggande förutsättningarna, skulle begå ett påtagligt
misstag och till följd därav sätter hyrorna lägre än vederbort.
Betalningsgarantins positiva innehåll torde huvudsakligen kunna sagas
innefatta för det första skyldighet för kommunen att vid behov tillskjuta
78
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
belopp, som företaget må behöva för betalning av förfallna räntor och annuiteter,
med rätt för kommunen att återfå medlen, så snart likviditeten
det medger eller om den bristande medelstillgången beror på att förlust
å verksamheten uppkommit — att eventuellt få till stånd förlustuppdelning
mellan staten och kommunen enligt vad nedan sägs. För det andra
torde kommunen vara skyldig att täcka staten för förlust, som kan uppstå
genom att statens fordran, helt eller delvis, blir nödlidande vid exekutiv
auktion; också i detta fall skall förlustuppdelning eventuellt äga rum.
Har förlust uppkommit på sätt i nästföregående stycke sägs, skall enligt
33 § prövas, huruvida kommunen ensam skall bära förlusten eller huruvida
förlusten skall delas mellan stat och kommun.
Om förlusten vållats av vårdslöshet eller försummelse vid fastighetsförvaltningen,
äger kommunen icke återbekomma från staten någon del av
erlagt belopp.
Därest åter förlusten förorsakats av annan anledning än nyss sagts —
vad man inom byggnadslånebyrån plägat kalla konjunkturförluster — kan
kommunen komma att aterfa från statsverket större delen av vad kommunen
erlagt. Efter en treårsperiod skall nämligen avräkning ske mellan
kommunen och statsverket, och då kan kommunen enligt 33 § andra och
tredje styckena få ersättning med fyra femtedelar av vad som utgivits.
I anslutning härtill understryker byggnadslånebyrån, att kommunens
ansvarsförbindelse enligt 33 § ingalunda är att betrakta såsom ett proforma-åtagande.
Byggnadslånebyrån framhåller vidare, att byrån i ett i september 1946
utsänt cirkulär meddelade, att till allmännyttiga bostadsföretag hänföras
kommunägda företag, samt, på förslag av kommunen och efter byråns särskilda
prövning, annat företag, som bedrives utan enskilt vinstsyfte och är
underkastat väsentligt kommunalt inflytande.
Byggnadslånebyrån konstaterar, att denna formulering onekligen var vag
men att den föranleddes av meningsbrytningar inom byråns ledning. Efter
vunna erfarenheter från prövningen i de särskilda fallen sammanfattade
byggnadslånebyrån i ett meddelande i maj 1947 sina överväganden beträffande
de allmännyttiga företagen. I meddelandet framhålles bl. a., att enligt
byians beslut skall sasom allmännyttigt företag icke kunna erkännas
annat än följande företag.
1. Bolag, förening eller stiftelse, vars kapital helt eller så gott som helt
tillskjutits av kommunen (»kommunägt företag»).
2. Bolag, förening eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett flertalet
ledamöter (det må anmärkas att, därest i bolagsordningen för
aktiebolag skall föreskrivas, att en eller flera ledamöter i bolagets styrelse
utses i annan ordning än av bolagsstämma, tillstånd härtill måste
inhämtas av Kungl. Maj:t).
3. Efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, bolag, förening
eller stiftelse, av vars styrelse kommunen utsett mindre än flertalet,
dock minst två ledamöter.
79
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Beträffande företag, som avses under 3., gäller vidare, att byggnadslånebyrån
skall kunna till omedelbar betalning uppsäga beviljat statslån, därest
företagets styrelse fattat beslut, som står i strid med kommunalvald styrelseledamots
till protokollet antecknade mening och förmedlingsorganet
härom gjort anmälan hos byrån.
I meddelandet lämnades vidare åtskilliga anvisningar i övrigt om vad
bolagsordningar m. in. dylikt i regel måste innehålla för att det allmännas
synpunkter skulle anses tillgodosedda. Hit hörde föreskrifter därom, att
företaget skulle förfoga över eget kapital å lägst en halv procent av den
beräknade kostnaden för den produktion, som företaget ämnade genomföra,
dock minst 1 000 kronor, att utdelning på kapitalet icke finge överstiga tre
procent för år, såvida icke byggnadslånebyrån av särskilda skäl medgåve
undantag härutinnan, att ärenden av principiell natur eller eljest av större
vikt icke finge avgöras annat än i kommunalvalda styrelseledamöters närvaro
samt att statsorganet skulle äga rätt att taga del av företagets räkenskaper
ävensom eljest inspektera detsamma. Byggnadslånebyrån har icke
ansett det vara erforderligt att närmare ingå på andra detaljer, men
nämner, att byrån för att ge sanktion åt befogade yrkanden, som kunde
framställas av en kommunalvald styrelseminoritet, i själva låneförbindelserna
införde en klausul om den rätt att uppsäga statslån till omedelbar
betalning, varom nyss nämnts.
Beträffande behandlingen vid 1947 års riksdag av frågan om villkoren
för allmännyttiga företag framhåller byggnadslånebyrån bl. a. följande.
I anledning av proposition nr 235 till 1947 års riksdag väcktes två likalydande
motioner — en i första kammaren av herr Einar Eriksson m. fl.
(nr 313) och en i andra kammaren av herr Severin i Gävle m. fl. (nr 457)
— i vilka hemställdes att riksdagen måtte besluta, att från och med den
1 juli 1947 dels samtliga ledamöter i allmännyttigt bostadsföretags styrelse
skulle utses av kommunen, dels ock lägenheterna i företagets hus endast
skulle upplåtas såsom hyreslägenheter (ej bostadsrätt).
I sitt utlåtande (nr 244) över nämnda proposition framhöll statsutskottet
i anledning av motionerna att det icke vore berett att taga ställning till
frågan om lämpligheten av att uppställa dessa förutsättningar men ansåg,
att villkoren för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttiga borde
bliva föremål för omprövning.
Ett stort antal ledamöter av utskottet reserverade sig och anförde bl. a.,
att de funno de i motionerna anförda synpunkterna beaktansvärda men
icke vore beredda att utan närmare utredning tillstyrka förslaget. I anledning
av vad som anförts i motionerna borde riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam dylik utredning, så att förslag i ämnet kunde föreläggas
nästa riksdag.
Första kammaren biföll vad statsutskottet i sitt utlåtande hemställt,
under det att andra kammaren gav sin anslutning till de i reservationen
framförda yrkandena.
I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut hemställde statsutskottet
(memorial nr 254), att besluten måtte sammanjämkas så, att riksdagen —
under förmälan av vad i motionerna anförts — vidkommande allmännyttiga
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
bostadsföretag måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till 1948 års
riksdag i frågan, vilka företag som böra hänföras till denna kategori. Denna
hemställan blev av riksdagen bifallen.
I sin skrivelse erinrar byggnadslånebyrån slutligen om att socialdepartementet,
i syfte att få spörsmålet mera allsidigt belyst och få del av kommunala
erfarenheter, den 16 december 1947 inbjöd representanter för ett
fyrtiotal städer och andra kommuner med erfarenhet av bostadsbyggnadsverksamhet
i kommuns eller allmännyttigt företags regi till en konferens
för att dryfta organisationsformerna för dylika företag. Konferensen kom
till stånd den 8 januari 1948. Byggnadslånebyråns yttrande bygger bl. a.
på synpunkter som därvid framkommit.
Byggnadslånebyrån har begränsat sitt yttrande till två frågor. Den ena
gäller huruvida kommun måste ha i sin makt att utse alla styrelseledamöter
i allmännyttigt företag eller om det är tillfyllest, att kommunen äger
välja majoriteten eller till äventyrs mindre än hälften av hela antalet. Det
andra spörsmålet avser frågan, huruvida bostadsrättsförening må godkännas
såsom allmännyttigt företag. Byrån har däremot icke ansett det falla
inom ramen för sitt utlåtande att pröva, huruvida kommunen själv, bolag,
förening, stiftelse eller annan företagsform är den ur organisatoriska och
andra synpunkter lämpligaste.
Vad angår den första frågan framhåller byggnadslånebyrån, att åtskilliga
vägande argument — varav några bygga på nytillkomna omständigheter
— tala till förmån för den i förutnämnda motioner framförda synpunkten,
att kommunerna helt och fullt böra bära ansvaret för tillkomsten
och skötseln av allmännyttiga företag. Dessa argument sammanfattas av
byggnadslånebyrån på följande sätt.
Bostadsfrågans ordnande torde alltmer i vida kretsar ha kommit att betraktas
som en i väsentlig mån kommunal angelägenhet. Härom bär bland
annat lagen den 10 juli 1947 (nr 523) vittnesbörd. Om kommunen föredrar,
att verksamheten skötes genom särskilt bildade organ, synes det naturligt,
att alla spekulativa intressenter och intressen utmönstras inom dessa genom
att kommunen skaffar sig full rådighet över företagen genom att förbehålla
sig rätt att tillsätta samtliga ledamöter av företagets styrelse; ett dylikt
förbehåll utesluter icke möjligheten att i det enskilda fallet, eventuellt
till fullföljd av träffat avtal, utse personer hörande till ickekommunal
organisation, med vilken kommunen vill samarbeta. Att kommunala förtroendemän
böra bilda majoritet, synes likväl ofrånkomligt. De anförda
synpunkterna förstärkas av det förhållandet, att såväl staten som kommunen
ikläder sig förhållandevis betydande risker i samband med finansieringen
och förvaltningen av företaget, och allenast representanter för sådana
icke-spekulativa intressen, som kommunen företräder, ge det skydd
mot förluster för det allmänna som står till buds. Slutligen har det av
1947 års riksdag beslutade 3-kronorsbidraget och spörsmålet om dess fördelning
mellan kommuner, företag och de särskilda lägenheterna accentuerat
vikten av det kommunala inflytandet.
81
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
I anslutning härtill framhåller byggnadslånebyrån, att det förhållandet
att byrån i enlighet med sitt i det föregående omförmälda meddelande i maj
1947 rörande kriterierna på allmännyttigt företag avvikit från nyssnämnda
grundsatser i fråga om företags godkännande såsom allmännyttigt icke
beror på att de anförda synpunkterna underskattats. Tvärtom hade byggnadslånebyrån
utgått från att kommun vid sin intensifierade aktivitet till
bostadsförsörjningens fromma såsom normalfall borde tillförsäkra sig hela
det rättsliga inflytandet. Men byrån hade tillika sagt sig, att åtskilliga
kommuner, särskilt medelstora och mindre, ännu under lång tid framåt
komme att sakna erforderlig administrativ utrustning och därför se sig
föranlåtna att söka medverkan från riksorganisationer såsom H. S. B. och
svenska riksbvggen, större industriföretag och andra, vilka ägde erfarenhet
av organisationsarbete, bostadsproduktion och förvaltning utan att i
detta sammanhang företräda intressen åsyftande enskild vinst. Möjligheten
för dessa medkontrahenter att genom styrelsemajoritet taga ansvaret för
och därigenom också vinna uppskattning genom sättet för verksamhetens
handhavande syntes efter allt att döma vara en förutsättning för eller åtminstone
en drivande impuls till initiativ och villighet till medverkan från
dylika icke-kominunala företags sida. Vid sådant förhållande syntes man
icke rimligtvis böra förmena kommunen att själv besluta om nu åsyftade
organisationsform, helst som speciella garantier uppställts i syfte att garantera,
att såväl statens som kommunens ekonomiska och sociala intressen
blevo behörigen tillgodosedda.
Byggnadslånebyrån har även tillmätt vissa andra synpunkter betydelse
vid sin tidigare bedömning av frågan. Härutinnan anför byrån bl. a. följande.
Så må erinras att bostadsproduktionen är icke blott en social utan i hög
grad även en ekonomisk angelägenhet. Icke minst på grund av detta kan
det vara till nytta, om olika företagsformer konkurrera med varandra,
gärna inom samma kommun. Att kommunen vid sitt val av medkontrahenter
skulle samarbeta med organisationer, som skulle åsidosätta statens
och kommunens befogade förväntningar på social och ekonomisk ansvarskänsla,
kan icke gärna antagas. Vidare bör icke helt bortses från den
olägenhet, som kan följa därav, att ytterst kommunernas högsta beslutande
politiska organ kunna se sig ur eu viss synpunkt engagerade i löpande
fastighetsförvaltningsfrågor, i vilka ekonomiska intressemotsättningar må
föreligga mellan bostadsföretaget och dess hyresgäster.
Slutligen framhåller byggnadslånebyrån, att det är praktiskt taget ogörligt
att i allo återge de särskilda betingelser, som i olika enskilda fall ansetts
böra föreligga för att godkänna ett företag såsom allmännyttigt. Bland
villkor, som främja det allmännas syften, önskade emellertid byrån särskilt
nämna den hl. a. av Stockholms stad förordade klausulen om rätt till inlösen
av företaget eller dess fastighet (tomträtt).
Vid avgivandet av sitt förslag till villkor för godkännande av allmännyttigt
bostadsföretag framhåller byrån, att det gäller ett problem, som
6 —liihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 231.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
kan få betydande återverkningar för det framtida bostadsbyggandet på lång
sikt och anför ytterligare följande.
Det har då tett sig naturligt att försöka nå en linje, som bär utsikt att
samla representanter för de olika meningsriktningar, vilka vid skilda tillfällen
kommit till uttryck, och som således skulle kunna vinna anslutning
från statsmakternas sida. I sådant syfte har byggnadslånebyrån beslutat
föreslå, att — såvitt nu är i fråga — bostadsföretag icke må erkännas såsom
allmännyttigt med mindre kommun utser åtminstone majoriteten av företagets
styrelse. Härutöver måste emellertid krävas att sådana eventuella
styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen, måste utses av personer
eller företag, vilka kunna betraktas såsom fullt fristående från egentliga
byggnadsföretagarintressen; det skulle påtagligen vara mindre lämpligt, att
till det allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka
tilläventyrs komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller
konkurrerande byggnadsproducenter. Däremot åsyftas icke att såsom minoritetsrepresenterad
grupp utestänga exempelvis förefintliga riksorganisationer
av det skälet, att de bedriva planläggande och projekterande verksamhet
på bostadsbyggnadsområdet eller äga intressen i byggnadsmaterialföretag.
Vad härefter angår spörsmålet, huruvida bostadsrättsförening må godkännas
såsom allmännyttigt företag konstaterar byggnadslånebyrån till en
början, att hittills ingen bostadsrättsförening vunnit sådant erkännande
men att tanken att allmännyttigt bostadsföretag skulle kunna upplåta lägenheter
under bostadsrätt framburits inom åtminstone några bland rikets
städer. Man torde härvid närmast icke ha åsyftat att alldeles slopa den
egna insatsen, men den skulle begränsas till att omfatta allenast en å två
procent i stället för fem procent, som plägar utgöra vedertaget minimum.
Trots den ringa insatsen skulle man kunna påräkna en förhållandevis billig
men ändock effektiv administration samt också beträffande driftkostnaderna
i övrigt tillgodogöra sig bostadskooperationens fördelar.
Byggnadslånebyrån hade emellertid icke blivit övertygad om lämpligheten
av bostadsrättssystemet i detta sammanhang. Som skäl för sin ståndpunkt
anför byggnadslånebyrån följande.
Marknaden för bostadsrätter synes på de flesta håll vara minst sagt mättad;
den efterfrågan, som under senare år förekommit, torde i stor utsträckning
bero på att bostadsbristen tvingat vederbörande att lämna kapitaltillskott
och att bli bostadsrättshavare med de förpliktelser detta medför.
Att ytterligare vidga området för bostadsrättsexploatering synes icke tillrådligt
utan byrån anser, att bostäderna i allmännyttiga företag böra upplåtas
såsom hyreslägenheter.
Vidare torde kunna ifrågasättas, huruvida icke t. o. m. en insats å 5
procent snarast är alltför låg under normala förhållanden för att verksamt
stimulera bostadsrättshavarna till gemensamma ansträngningar för
att nedbringa förvaltnings- och andra driftkostnader. Byrån förbiser icke,
att erfarenheterna i stort sett hittills torde ha varit gynnsamma också för
föreningar med sådan insats, men om läget framdeles blir enahanda i händelse
av god tillgång på bostäder, lärer vara ovisst. Oavsett huru härmed
83
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
må förhålla sig, förmenar byrån, att en insats av allenast en eller ett par
procent principiellt måste anses otillräcklig för att bära upp den kooperativa
bostadsförsörjningens idé under någorlunda normala tider.
På de angivna skälen föreslår byggnadslånebyrån, att bostadsrättsförening
tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.
I sin här berörda skrivelse framhåller byggnadslånebyrån avslutningsvis,
att det på grund av olika lokala förhållanden och växlande kommunala
önskemål knappast torde vara möjligt att i detalj på förhand fastställa
positiva och negativa kriterier i övrigt beträffande de allmännyttiga företagen.
Byrån hemställer därför, att byrån, liksom hittills, inom ramen för
givna huvudriktlinjer måtte få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall.
I detta sammanhang må slutligen anföras vissa av byggnadslånebyrån i
skrivelsen den 8 mars 1948 lämnade uppgifter rörande omfattningen och
inriktningen av tertiärlåneverksamheten i avseende å flerfamiljshus under
den senaste tiden. Byggnadslånebyrån erinrar först om de uppgifter beträffande
verksamheten, som lämnades i byggnadslånebyråns skrivelse den
14 mars 1947, vari framhölls bl. a. följande.
Byggnadslånebyrån konstaterade bl. a., att antalet lägenheter i enskilda
företag för vilka tertiärlån efterfrågats varit väsentligt lägre under perioden
1/10 1946—31/1 1947 än under motsvarande period av budgetåret
1945/46. Vidare konstaterades, att de allmännyttiga företagen endast i
mycket begränsad omfattning uppträtt som lånsökande samt att de kooperativa
företagen relativt sett ökat sin andel i den statsunderstödda lägenhetsproduktionen.
Byggnadslånebyrån hävdade emellertid, att den ringa
efterfrågan på lån från de allmännyttiga företagens sida icke borde betraktas
som ett utslag för bristande kommunalt intresse för denna företagsform.
All sannolikhet talade enligt byråns mening för att de allmännyttiga
företagen skulle komma att öka i antal och omfattning, men byggnadslånebyrån
ansåg sig icke kunna bedöma i vilken takt denna utveckling skulle
äga rum.
I vad det gäller den fortsatta utvecklingen redovisar byggnadslånebyrån
här återgivna tabell, utvisande antalet lägenheter i flerfamiljshus, för
vilka tertiärlån sökts under vissa tidsperioder, fördelade efter företagets
art och storlek.
I anslutning till denna tabell anför byggnadslånebyrån följande.
Av tabellen framgår hl. a., att antalet lägenheter i allmännyttiga och kommunala
företag, för vilka tertiärlån sökts under fyramånadersperioden oktober
1947—januari 1948, omfattade mer än en tredjedel av antalet lägenheter
i samtliga företag, för vilka tertiärlån sökts. Vidare må här framhållas,
att bland de allmännyttiga och kommunala företagen — liksom
bland de kooperativa — sådana som omfatta mer än 50 lägenheter dominera,
vilket torde vara ett uttryck för att fördelarna med byggande i allmännyttig
eller kommunal regi i första hand framträda vid genomförande
av jämförelsevis stora projekt. Det må slutligen framhållas, alt antalet
oo
4*
Antal lägenheter 1 flerfamiljshus, för vilka tertiärl&n sökts under tidsperioderna 1/10 1945—31/1 1946, 1/10 1946—31/1 1947
och 1/10 1947—31/1 1948, fördelade efter företagets art oeh storlek.
Företagets storlek |
Ansökan inkom till byg4nadslänebyrån |
|||||||||||
1/10 |
1945—31/1 |
1946 |
1/10 1946- |
—31/1 1947 |
1/10 1947—31/1 |
1948 |
||||||
Enskilt företag |
Kommu-nalt el. med |
S:a |
Enskilt företag |
Koope- rativt företag |
Allmän-nyttigt el. |
S:a |
Enskilt företag |
Koope- rativt företag |
Allmän- nyttigt företag |
Kommu- nalt företag |
S:a |
|
Högst 10 lägenheter .... |
1 447 |
193 |
1 640 |
997 |
89 |
10 |
1 096 |
675 |
40 |
23 |
738 |
|
11 — 20 » ____ |
1 460 |
415 |
1 875 |
1 083 |
328 |
51 |
1 462 |
553 |
261 |
158 |
31 |
1 003 |
21—50 . |
2 662 |
1 286 |
3 948 |
882 |
1 132 |
168 |
2 182 |
911 |
884 |
278 |
49 |
2 122 |
51 — w » .... |
1 040 |
2 213 |
3 253 |
446 |
1 609 |
351 |
2 406 |
230 |
2 647 |
1 926 |
962 |
5 765 |
Summa |
G 609 |
4 107 |
10716 |
3 408 |
3 158 |
580 |
7 146 |
2 36» |
3 832 |
2 385 |
1 042 |
9 628 |
Relativa tal (%) ...... |
61.7 |
38.3 |
loo.o |
47.7 |
44.2 |
8.1 |
100.0 |
24.6 |
39.8 |
35.6 |
ioo.o |
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
85
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
lägenheter i enskilda företag, för vilka tertiärlån sökts, företer en fortsatt
nedgång sedan föregående budgetår och under perioden 1/10 1947—31/1
1948 endast omfattar omkring en fjärdedel av antalet lägenheter i samtliga
företag, för vilka tertiärlån sökts.
I sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån berört en fråga
sammanhängande med 33 § 19iö års tcrtiärlånekungörelse, enligt vilken
förlust, som uppkommer vid förvaltning av flerfamiljshus, tillhörigt kommun
eller allmännyttigt bostadsföretag, skall fördelas mellan kommunen
och staten enligt vissa angivna regler. Byrån anför följande.
Bl. a. till följd av byggnadsregleringen har det blivit nödvändigt att uppdela
stora projekt, ägda av samma allmännyttiga företag, i etapper och
t. o. m. i från varandra skilda enheter. I dylika fall synes det utan vidare
vara klart, att dessa enheter vid beräkningen av förluster böra slås samman,
för att icke statsmedel skall utgå till en enhet, så länge en annan enhet
lämnar överskott. Överhuvudtaget torde svårigheter föreligga att med
säkerhet fördela t. ex. kostnader för gemensamma inköp, gemensam förvaltning
o. s. v. mellan olika bostadsprojekt, som ägas av samma allmännyttiga
företag. Med hänsyn härtill och då statens risktagande delas med
kommunen samt båda parter böra se till bostadsfrågan för orten i dess helhet,
synes böra föreskrivas, att förlust resp. överskott skall fördelas mellan
samtliga av allmännyttigt företag ägda fastigheter, för vilka lån beviljats
enligt kungörelsen nr 551/1946.
Byggnadslånebyrån har vidare anmält, att Stockholms stads fastighetskontor
i skrivelse den 6 februari 1948 till byrån framhållit önskvärdheten
av att kommunala bostadsbolag, som helt ägas av kommun, befrias frän
skyldighet att lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån i likhet med vad
fallet är då kommun är låntagare. Som skäl för framställningen anförde
kontoret, att därigenom skulle undvikas, att lånekostnaderna bleve högre
för en kommun, som betjänade sig av bolagsformen för sin bostadsproduktion
än för en kommun, som anlitade befintliga kommunala organ. Kontoret
föreslog, att säkerhet för lån lämnades staten genom bestämmelse i tornträttskontraktet
om förbud mot inteckning utan vederbörande statliga myndighets
medgivande. 1 anledning av fastighetskontorets framställning anför
byggnadslånebyrån följande.
Den kommunala bebyggelsen i Stockholm sker endast på mark, som av
staden upplåtits med tomträtt. De av staden framförda synpunkterna synas
värda beaktande. Befrielse från skyldighet att ställa inteckningssäkerhet
synes under i övrigt enahanda förhållanden även böra medgivas vid belåning
av bostadshus, som uppföres på mark, som upplåtes med äganderätt.
Därest kommunen ikläder sig borgen såsom för egen skuld för de kommunala
bolagens tertiär- och/eller tilläggslån, synes enligt byråns mening
ur säkerhetssynpunkt någon åtskillnad icke behöva göras mellan lån upptagna
av kommun och de som upptagas av kommunala bostadsbolag, vilka
helt ägas av kommunen.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Hyresnämnds prövning av lujressättningen.
Byggnadslånebyrån föreslår vidare i sin skrivelse den 8 mars 1948, att
hyresnämnds prövning av hyressättningen borde upphöra i vad det gäller
fastighet, belånad enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. I denna fråga anför
byrån sålunda följande.
I fråga om terliärbelånade flerfamiljshus torde den prövning av en fastighets
byggnads- och driftkostnader samt sammanlagda hyra, som hyresnämnderna
nu företaga, kunna upphöra i fråga om fastigheter, som beviljats
lån med stöd av kungörelsen nr 551/1946, eftersom utgångspunkt för
ky§Snadslånebyråns hyressättning i dylika ärenden är den »självkostnadshyra»,
varom 6 § första stycket sagda kungörelse innehåller närmare bestämmelser.
Anledning för hyresnämnd att föreskriva lägre hyra än byrån
torde normalt ej föreligga. Högre hyra må enligt hyresrådets anvisningar
icke fastställas och skulle icke heller kunna av byrån medgivas.
Finansiering av fastigheter med gemensamma anordningar för central uppvärmning
och varmvattenförsörjning m. m.
Vidare framhåller byggnadslånebyrån, att det med nuvarande lagstiftning
icke synes möjligt att på ett fullt tillfredsställande sätt trygga de gemensamma
anläggningarnas funktion att tjäna de särskilda bostadshusen.
De betydande fördelar av teknisk och ekonomisk art, som äro förburtdna
med gemensamma anordningar i »tjänande» fastigheter hade emellertid
föranlett byrån att såsom kreditgivare i någon mån ge avkall på kravet på
absolut trygghet och godtaga ett system med särskilda garantier. För beviljande
av lån till här förevarande fastigheter har sålunda byrån uppställt
följande villkor.
Mellan härskande och tjänande fastigheter skall upprättas avtal av huvudsakligt
innehåll, att därigenom tillförsäkras dels envar ägare av härskande
fastighet rätt att nyttja centralanläggning för värme- och varmvattenförsörjning,
centraltvättstuga och mangelbod, som finnes å tjänande fastighet,
ävensom att utöva tillsyn å och i mån av behov iordningställa sådan anläggning,
dels ock envar ägare av tjänande fastighet att utöva tillsyn å och
i mån av behov iordningställa sådan å härskande fastighet befintlig anläggning,
som är eller blir ansluten till centralanläggningen.
Härjämte skali avtalet föreskriva rätt och skyldighet för härskande och
tjänande fastigheter att mot vederlag — som i brist av åsämjande bör bestämmas
genom skiljedom enligt lagen om skiljemän — tillhandahålla
resp. begagna de nyttigheter, som med de gemensamma anläggningarna
åsyftas.
I den mån avtalet innefattar upplåtelse av (delvis ömsesidiga) servitut,
skall det intecknas till säkerhet för servitutets bestånd. Servitutet bör beredas
förmånsrätt före alla penninginteckningar.
För lånen i de olika fastigheterna skall i vanlig ordning ställas säkerhet
i form av penninginteckning till belopp och med förmånsrätt, som lånebesluten
föreskriva.
87
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Därutöver kräver byggnadslånebyrån, att samtliga hos byrån sålunda
pantsatta inteckningar pantförskrivas för all byråns utlåning i komplexet,
i den mån byrån icke tager dem i anspråk för gäld, för vilken pantsättningen
i första hand skett (generalpantsättning). Härav följer, bl. a., att
vid etappbebyggelse successivt utvidgade generalpantsättningar måste verkställas
Byggnadslånebyrån
förbehåller sig vidare rätt att uppsäga samtliga lån
i komplexet, dels‘ om ovan avsett servitut skulle upphöra att belasta servitutsintecknad
fastighet, dels ock om någon i komplexet ingående fastighet
övergår till ny ägare.
Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån.
Byggnadslånebyrån har i sin förutnämnda skrivelse närmare utvecklat
läget beträffande tilläggslångivningen samt framlagt vissa förslag till jämkningar
i nu gällande bestämmelser beträffande denna verksamhet. Vad
angår byggnadskostnadsutvecklingen erinrar byrån först om vad byrån
härutinnan anförde i sin skrivelse den 14 mars 1947. I sistnämnda skrivelse
framhöll byrån, hurusom byggnadskostnadsutvecklingen från våren 1946
varit sådan, att en omfattande placering, resp. uppflvttning av olika orter
i subventionsgrupp vore nödvändigt för att ej hyresnivån skulle stiga.
Vidare underströk byrån, att kostnadsstegringen vore avsevärd, men att
byrån på grund av ovisshet om den framtida utvecklingen och i förhoppning,
att varje möjlighet till kostnadsbesparande åtgärder tillvaratogs, avsåge
att föreslå en mindre ökning i tilläggslångivningen än vad som i och
för sig syntes erforderligt men i stället eventuellt senare skulle föreslå ytterligare
justeringar. 1 skrivelse den 11 juli 1947 angav byrån kostnadsökningen
under vissa gynnsamma förutsättningar till ca 7,5 procent,
närmast skulle motsvara två subventionsgrupper. Byråns förslag innebar
emellertid endast uppflyttning med i genomsnitt eu subventionsgrupp.
Beträffande byggnadskostnadsutvecklingen anför byggnadslånebyrån i
skrivelsen den 8 mars 1948 fortsättningsvis följande.
En uppfattning om byggnadskostnadernas utveckling under andra halvåret
1947 ger socialstyrelsens byggnadskostnadsindex för ett flerfamiljshus
i Stockholm, vilket utvisar en stegring från 151,2 enheter den 1 juli 1947
till 153,2 den 1 januari 1948, eller en förändring med något mera än en
procent. Enligt de beräkningar, vilka inom byggnadslånebyrån utförts beträffande
byggnadskostnadsutvecklingen för ett flerfamiljshus i Malmö,
skulle byggnadskostnadsökningen vara något mindre än en halv procent.
De anförda siffrorna äro ägnade att bekräfta den uppfattning byggnadslånebyrån
bibragts genom sill kostnadsgranskning i samband med tertiärlångivningen,
nämligen alt byggnadskostnaderna visserligen icke nämnvärt
ökat men å andra sidan ej heller nedgått. Ej heller har den allmänna lättnad
i fråga om möjligheterna att planera ekonomiskt, som förväntades, inträtt.
I själva verket har den skärpta byggnadsregleringen medfört, dels
att de stora byggnadsprojekt, på vilka man ur olika synpunkter räknade
och som skulle innebära eu i förhållande till mindre företag förbilligad
byggnadskostnad och förbättrad fastighetsekonomi, delats upp i mindre,
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
ur dessa synpunkter mindre förmånliga enheter, dels att de möjligheter att
planera affärslokaler etc., som normalt finnas då fråga är om större projekt
och som kunna innebära avsevärda ekonomiska fördelar, nu till stor
del beskurits.
Vidare framhåller byrån, att enligt byråns erfarenheter de genom entreprenadanbud
fastställda byggnadskostnaderna sedan föregående år ej undergått
någon ytterligare höjning. I anslutning härtill understryker byrån
vikten av att granskning och kontroll av uppgivna kostnader kunna utföras
av byrån i fråga om icke blott företagen i deras helhet utan även förekommande
sidoentreprenader och underentreprenader. Kravet på sistnämnda
kontroll framträdde med särskild styrka beträffande företag, som erhålla
lån till 95 eller 100 procent av fastighetsvärdet. Med hänsyn härtill borde
enligt byråns uppfattning 19 och 20 §§ kungörelsen nr 551/1946, vari sägs
att vid ansökan om lån skola fogas de handlingar, som angivas i av byrån
fastställt formulär, tolkas så, att möjlighet bereddes byrån att utföra ifrågavarande
kontroll.
Byggnadslånebyrån redovisar vidare i sin skrivelse resultatet av en inom
byrån verkställd undersökning, baserad på byggnadskostnaderna i samtliga
nytillkommande låneärenden inom vissa orter. Detta utvisar, att hyresnivån
åren 1945 och 1946 var i stort sett konstant, att den under år 1947
försköts uppåt, vilket emellertid till stor del kompenserades genom utökad
subvention, samt att den sedermera ytterligare förskjutits och fortfarande
ligger över utgångsvärdet. Samtidigt framginge, hurusom utvecklingen varit
oenhetlig. Hänsyn hade härvid icke tagits till den ökning i driftkostnaderna,
som inträtt sedan våren 1947 till följd av fastighetsarbefarnas ökade
löner. Den utjämning av föreliggande skillnader mellan byggnadskostnaderna
i olika delar av landet, som ägt rum under senare år, hade, framhåller
byrån, på vissa orter, som före kriget hade låga hyror, kraftigt accentuerat
de svårigheter, den allmänna kostnadsutvecklingen medfört. Enligt
byggnadslånebyråns uppfattning synes en viss utjämning av hyresnivån
beträffande dylika orter vara motiverad. På enstaka orter hade dessutom
vissa ojämnheter i grundhyrorna visat sig föreligga, vilka enligt byråns
mening borde rättas till även om detta innebure en viss höjning av de
hvror byrån ansett sig böra räkna med för dessa orter. Byrån understryker
emellertid, att huvudprincipen vid statlig belåning alltjämt bör vara att förhindra
en höjning av den allmänna hyresnivån i landet.
Byrån framhåller vidare, att en av byrån verkställd jämförelse mellan
å ena sidan »1939 års hyra» och å andra sidan den preliminärt resp. slutligt
beräknade hyran beträffande ett antal bostadshus, belånade hos byrån
utvisar att i allmänhet genomsnittshyran icke överskridits. I de undantagsfall
där hyran måst sättas högre ha särskilda skäl förelegat.
Byrån redovisar jämväl uppgifter, vilka ge vid handen, dels att de större
projekten bli mera ekonomiska än de mindre, dels att den slutligt beräk
-
89
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
nade hyran och byggnadskostnaden i allmänhet överstiger den preliminärt
angivna. Sistnämnda förhållande understryker, framhåller byggnadslanebyrån,
behovet av subvention till sådana företag, beträffande vilka annu
endast preliminärt lånebeslut fattats. Detta gällde såväl ärenden vilka
endast med viss tvekan kunnat godtagas som ärenden avseende foretag med
i stort sett normala kostnader. I anslutning härtill understryker byrån, att
en ort ej lämpligen bör uppflyttas i högre subventionsgrupp endast till följd
av att ökat behov av subvention föreligger beträffande ett enstaka ärende.
Byggnadslånebyrån framhåller, att byrån under tiden 1/1 1947—20/2 1948
meddelat avslag på grund av för höga byggnadskostnader, för höga hyror
eller därmed sammanhängande omständigheter i sammanlagt 55 ärenden,
varav ett avsåg företag i kommunal regi, 5 kooperativa företag och återstående
49 enskilda företag. 16 av dessa ärenden hade sedermera omprovats,
varvid 12 kunnat godkännas.
Med hänsyn till här berörda förhållanden anser byggnadslånebyrån, att
det är erforderligt att vissa orter flyttas upp i en subventionsgrupp, två
nummer högre än den nuvarande, därest »1939 års hyra» skall kunna
bevaras. Andra orter böra uppflyttas en grupp. På grund av den osäkerhet,
som råder i fråga om den fortsatta kostnadsutvecklingen, anser sig byrån
icke nu böra föreslås en genomsnittlig uppflyttning med en subventionsgrupp
men finner å andra sidan, att erforderliga regleringar i subventionsgruppsplaceringen
tillsammans med vissa justeringar för den ökade fastighetsarbetarlönen
med hänsyn till medelsbehovet motsvarar en genomsnittlig
ökning med en subventionsgrupp. Ett ovillkorligt fasthållande vid 1939 års
hyresnivå torde medföra en ytterligare ökning i medelsbehovet motsvarande
en subventionsgrupp. Byrån avser att i den mån byggnadsprojekt bli aktuella
framlägga förslag för var och en av de 454 nu subventionsplacerade
orterna och därvid taga hänsyn till här relaterade omständigheter och i
fall där så är erforderligt föreslå uppflyttning.
I anslutning härtill framhåller byrån, att den övervägt att föreslå införandet
av ytterligare en subventionsgrupp. I denna fråga anför byrån följande.
Bvrån har emellertid funnit, att detta skulle vara erforderligt huvudsakligen
endast beträffande orter, där hyresläget år 1939 jämfört med förhållandena
å jämförbara orter var mycket lågt. A dylika orter synes såsom
redan angivits, en utjämning av hyresnivån vara motiverad. Med hänsyn
härtill och då hyreshusproduktionen å dessa orter utgör en mycket liten
del av den totala årliga bostadsproduktionen, synes en utökning av antalet
subventionsgrupper icke vara f. n. påkallad.
Byggnadslånebyrån erinrar i fortsättningen om att jämlikt 5 § 1946 års
tertiärlånekungörelse tilläggslån må beviljas allenast under förutsättning,
att antingen byggnaden uppföres å ort, som Kungl. Maj:t förklarat höra till
sådan grupp av orter, där tillåggslån utgår, eller, då fråga ar om byggnad
å annan ort, byggnadslånebyrån finner synnerliga skäl föreligga för att
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
dylikt lån lämnas. I sistnämnda fall skall enligt 13 § 2 inom. tilläggslån
utgå med det belopp, som finnes erforderligt med hänsyn till bostadsmarknadsläget
å den ort, där byggnaden uppföres, dock högst med vad som kunnat
utgå, därest byggnaden varit belägen å ort, som Kungl. Maj :t förklarat
höra till högsta subventionsgrupp.
Byggnadslånebyrån konstaterar, att ifrågavarande bestämmelse numera,
sedan praktiskt taget alla orter, där flerfamiljshus uppföras, placerats i
subventionsgrupp, förlorat sin avsedda betydelse. Byrån föreslår en komplettering
av bestämmelsen av innebörd att även ett enstaka hus å redan
subventionsgruppsplacerad ort må, om synnerliga skäl föreligga, efter
Kungl. Maj:ts prövning erhålla tilläggslån, motsvarande en högre subventionsgrupp
än den för orten fastställda. I samband härmed behandlar byrån
frågan, huruvida särskild subvention bör utgå till företag, som bedrivas
vintertid. Byrån erinrar därvid om att enligt 1942 års tertiärlånekungörelse
möjlighet förelåg att vid beräkning av tilläggslånets storlek taga hänsyn
till att företag, som bedrivas under vinterhalvåret belastas med extra kostnader
för uttorkning, längre byggnadstid till följd av minskad arbetseffekt
o. s. v. Det förhållandet att till dylika företag lämnades ett större tilläggslån
än till andra medverkade, framhåller byrån, till att säsongvariationerna
inom bostadsbyggandet utjämnades. Emedan enligt nu gällande bestämmelse
om tilläggslån till flerfamiljshus möjligheten att bevilja större tillläggslån
till vinterbyggen icke längre står öppen, vilket enligt byråns uppfattning
är otillfredsställande, förordar byggnadslånebyrån införande av
ett s. k. vintertillägg. I denna fråga anför byrån följande.
I ett kommande läge, då eventuellt byggnadsregleringen upphört och bostadsbristen
hävts, så att de bostadssökande ha möjlighet att fritt välja
lägenhet med hänsyn även till kostnaden, kan den nu åstadkomna säsongutjämningen
komina att äventyras, om icke extrakostnaderna för vinterbygge
kompenseras. En dylik ekonomisk utjämning torde — såvida icke
andra, möjligheter visa sig — alltid böra ingå i det statliga stödsystemet
till bostadsbyggandet. Byrån vill därför föreslå, att byrån beredes möjlighet
att efter prövning från fall till fall av de föreliggande omständigheterna
utöka tilläggslånet med vintertillägg, beräknat enligt tidigare tillämpade
grunder. Byrån förutsätter därvid, att kommunalt bidrag skall utgå på
denna del i samma proportion som för tilläggslånet i övrigt.
Det ytterligare behov av tilläggslånemedel under nästkommande budgetår,
som uppkommer därest de av byrån förordade utvidgningarna av tilläggslångivningen
genomföras, har av byrån beräknats till 14,6 miljoner kronor,
varav 2,4 miljoner avser vintertillägg och återstående 12,2 miljoner hänför
sig till den av byrån beräknade uppflyttningen av orter i högre subventionsgrupp.
Byggnadslånebyrån framlägger vidare vissa förslag beträffande grunderna
för hyressättning och beräkning av driftkostnader, vilka samman
-
91
Kungl. Maj. ts proposition nr 231.
hänga med den våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsskötarlönerna.
Byrån föreslår följande.
Vad först beträffar ännu icke avgjorda ärenden, varå skola tillämpas
bestämmelserna i 1942 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån, bör tillläggslångivningen
icke ökas i syfte att täcka den ökade fastighetsskötarlönen.
Detta innebär, att angivna ärenden behandlas på samma sått som
äldre, redan avgjorda ärenden. I samband med den höjning av annuiteten
på tertiärlånet, som förutsattes ske efter tio år, torde frågan om driftkostnader
samt kapitalkostnader få tagas upp till omprövning i sin helhet.
Vidkommande därefter ärenden, som prövas enligt bestämmelserna i 1946
års kungörelse, bör hyran, som är baserad på självkostnad, beräknas så,
att den täcker verklig fastighetsskötarlön. Vid sådan jämförelse med »1939
års hyresnivå», som avser prövning om ett visst företag kan godkännas eller
ej, bör till nämnda jämförelsehyra kunna läggas ökningen i fastighetsskötarlönen
och låneärendet behandlas med ledning därav.
Byggnadslånebyrån har slutligen i sin skrivelse den 8 mars 1948 uppmärksammat
vissa frågor, sammanhängande med att under tiden 1 april
1941 till 7 oktober 1945 kopparrör voro under beslag, vilket medfört, att
varmvattenledningar under denna tid antingen ej alls inlades i fastigheter
eller utfördes av galvaniserade rör i stället för, såsom normalt, av kopparrör.
Under den senare delen av perioden utfördes endast de grövre ledningarna
i källaren av galvaniserade rör. Byrån lämnar först vissa uppgifter
beträffande konsekvenserna av att galvaniserade rör kommit till användning
såsom varmvattenledningar.
På ett flertal platser i landet är vattnet av sådan beskaffenhet (humushal
tig t, surt eller på annat sätt aggressivt), att varmvatten angriper galvaniserade
rör. Det sagda gäller huvudsakligen varmvatten för förbrukningsändamål,
och av olika skäl endast obetydligt i fråga om varmvatten i värmeledningarna.
Följden av vattnets inverkan är, alt varmvattenledningar av
galvaniserade rör efter kortare eller längre tid, beroende på vattnets beskaffenhet,
rosta sönder och till slut måste bytas ut. Kostnaderna härför
kunnä bii av betydande storleksordning och uppgå till 150 till 600 kronor
per lägenhet, beroende på om endast källarledningar eller alla ledningar
behöva utbytas, och om ledningsinstallationerna utförts med tanke på att
underlätta ett framtida byte eller ej.
Det må här framhållas, att det är billigare att installera galvaniserade
rör än kopparrör. Å andra sidan ställer sig givetvis en installation av kopparrör
i redan färdigställda och bebodda hus dyrare än om installationen
gjorts från början, beroende på dels kostnaden för utrivningen av äldre
rör och dels kostnaden för efterlagningar av puts, kakel, målning, tapeter
etc.
Det kan beräknas, att för tertiärbelånade flerfamiljshus utbyte av ledningar
blir erforderligt för fastigheter med tillhopa ca 50 000 lägenheter.
Av dessa ha ca 20 000 samtliga ledningar av galvaniserade rör och återstoden
galvaniserade rör endast i källaren. Totalkostnaden för utbyte i
samtliga fall uppskattas till ca 18,5 miljoner kronor. I detta belopp ha ej
medräknats kostnaderna för utbyte av galvaniserade rör i en- och två
-
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
familj shus. I dessa hus bli kostnaderna mycket varierande och för envåningshus
av trä förhållandevis små.
Beträffande täckandet av de extra kostnader som uppkomma vid utbyte
av galvaniserade rör framhåller byggnadslånebyrån följande.
Vid beviljande av tertiär- och tiliäggslån har i allmänhet ingen skillnad
gjorts i fråga om kostnader, driftkostnader eller hyror mellan fastigheter
med kopparrör och fastigheter med galvaniserade rör, bl. a. av det skälet,
att man ej kunnat beräkna tidpunkten för utbytet eller bedöma kostnaderna
härför. I fråga om fastigheter, för vilka anskaffningskostnaden varit
högre än avkastningsvärdet och skillnaden läckts genom tilläggslån, har
varken reserv avsatts för utbyte eller marginal för fondering beräknats vid
hyressättningen. I fall, då tilläggslån icke erfordrats för att bibehålla 1939
års hyresnivå, kan en större eller mindre marginal mellan erforderliga och
medgivna hyror föreligga, som kan disponeras för förräntning av utbyteskostnaderna.
Samma gäller för fastigheter med obundna lån, vilka belånades
före räntesänkningen den 22 maj 1945.
I fastigheter, där varmvattenledningar ej alls installerats, har i allmänhet
hänsyn härtill tagits icke blott vid beräkning av anskaffningskostnad
utan även vid fastställande av hyror. När varmvatten installeras, bär sålunda
en viss hyreshöjning ske, som till större delen kan förränta kostnaden
för installationen.
I detta sammanhang må framhållas, att hyresrådet vid bestämmande av
hyran i fastighet med galvaniserade varmvattenrör tagit hänsyn till kostnaderna
för utbyte på del sätt, att summan årliga utgifter för fastigheten
höjts med ett belopp, motsvarande ungefär 10 CU av nämnda kostnad. En
sådan höjning har dock endast skett, om frågan uppkommit i samband
med fastställande av grundhyrornn. Däremot torde hittills icke något fall
förekommit hos hyresrådet, då fastighetsägaren, efter det grundhyrorna
redan fastställts och beslutet vunnit laga kraft, begärt höjning av grundhyrorna
på grund av nämnda utbyteskostnad.
Beträffande fastigheter finansierade med tertiärlån framhåller byrån,
att hänsyn bör tagas till huruvida fastigheten har förutsättning att förränta
kostnaden för installation av kopparrör, eventuellt efter sådan böjning
av hyrorna, som är motiverad av den ursprungliga kalkylen. Om denna
förutsättning föreligger, borde till fastigheten kunna lämnas ett extra tertiärlån
att förräntas och amorteras tillsammans med det ursprungligen beviljade
lånet och liggande omedelbart efter detta. I övriga fall borde ett extra
tilläggslån lämnas, liggande omedelbart efter tidigare beviljat tilläggslån
och på samma villkor som detta, dock med den skillnaden alt kommunalt
bidrag icke borde krävas.
I fråga om kostnaderna för installation av kopparrör anför byrån följande.
Vid beräkning av godtagbar kostnad synas utgifter för material och arbetskraft
till själva ledningsbytet böra få inräknas. Kostnaderna för extra
reparationer böra däremot inräknas éndast med belopp, som motsvarar vad
som vid omtänksam planering av installationen från början skulle vara
nödvändigt. Den största återhållsamhet torde överhuvudtaget böra iakt
-
93
Kungi. Maj. ts proposition nr 231.
tagas vid bedömning av kostnaderna. Med hänsyn till den nuvarande bristen
på material torde bidrag till utbyte endast få lämnas, där underlåtenhet
att byta rören medför betydande olägenhet.
Byrån beräknar behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande
ändamål till 300 000 kronor till tertiärlån och 300 000 kronor till tilläggslån.
Departementschefen.
Gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus
ha tillämpats sedan den 1 juli 1946. De innebära, att tertiärlån be\iljas
kommunala och allmännyttiga företag intill 100 procent av avkastningsvärdet,
kooperativa företag intill 95 procent och enskilda företag intill 85
procent, dock i särskilda fall intill 90 procent, av sagda värde. I fråga om
förstnämnda grupp av företag gäller, att staten förbinder sig att täcka vissa
eventuellt uppkommande förluster. Staten garanterar en ränta av 3 procent
å primärlån och en däremot svarande ränta å sekundärlån. Härjämte beviljas
kapitalsubvention i form av tilläggslån i syfte att förhindra en stegring
av hyrorna i nyuppförda bostadshus.
1 sin skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån föreslagit vissa
ändringar i gällande bestämmelser om tertiärlån och tilläggslån till flerfamiljshus,
motiverade av utvecklingen under innevarande budgetår av
ifrågavarande låneverksamhet. I sin skrivelse den 23 februari 1948 har
byrån dessutom, på uppdrag av Kungl. Maj:t, framlagt förslag angående
villkor för godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt.
Jag upptager i det följande först till prövning byggnadslånebyråns förslag
beträffande villkoren för allmännyttiga bostadsföretag.
Skilda meningar ha, såsom utförligt redovisats av byrån, i olika sammanhang
framförts beträffande de villkor, som böra gälla för godkännande
av bostadsföretag som allmännyttigt. Sålunda har å ena sidan hävdats, att
kommunen skall helt och fullt bära ansvaret för tillkomsten och skötseln
av dylika företag, å andra sidan förutsatts, att kommunen visserligen skall
ha visst inflytande över företagets förvaltning men att detta borde kunna
växla i vad det gäller såväl omfattning som form. Antalet kommunala och
allmännyttiga företag, vilket under budgetåret 1946/47 var jämförelsevis
obetydligt, har, såsom byggnadslånebyrån visat, under innevarande budgetår
kraftigt ökat; f. n. torde antalet lägenheter i hus, som uppföras av
kommunala och allmännyttiga företag, utgöra omkring en tredjedel av
hela flerfamiljshusproduktionen. Enligt min mening synes man alltjämt
böra räkna med att formerna för kommunala initiativ beträffande projektering
och uppförande av bostadshus, avsedda att förvaltas av allmännyttiga
företag, kunna växla. De största städerna ha betydande resurser i fråga
om projektering av omfattande bostadsbyggnadsföretag. De mindre orterna
däremot ha i allmänhet endast mycket begränsade möjligheter att själva
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
projektera; vissa orter torde helt sakna dylika möjligheter. Även om man
därför har anledning räkna med att ännu under avsevärd tid formerna för
kommunernas insatser i fråga om projektering och uppförande av bostadshus
komma att vara mycket växlande på grund av vitt skilda förutsättningar
i kommuner av olika typ, synes man dock böra hålla fast vid att
kommunerna i växande grad skola direkt medverka vid tillkomsten av
allmännyttiga företag.
Vad här sagts beträffande kommunernas insatser för främjande av bostadsförsörjningen
äger omedelbar tillämpning endast på frågan om initiativ
till samt projektering och uppförande av bostadshus. Vid en bedömning
av frågan om kommunernas skyldighet i vad det gäller förvaltningen
av allmännyttiga företag synas däremot vissa särskilda synpunkter böra
beaktas. För det första bör hänsyn tagas till att statligt stöd lämnas till
företag, förvaltade enligt vitt skilda grunder. Lån beviljas såväl till kommunala
och allmännyttiga företag som till bostadsrättsföreningar och enskilda
företagare. Frågan om godkännande av bostadsföretag såsom allmännyttigt
sammanfaller således icke med frågan om villkoren över huvud
taget för erhållande av statligt lån. Förstnämnda fråga bör fördenskull
bedömas med utgångspunkt från det förhållandet, att allmännyttiga företag
erhålla lån på synnerligen gynnsamma villkor; lånen lämnas intill 100 procent
av avkastningsvärdet och staten förbinder sig att svara för vissa förluster.
Med hänsyn härtill synes det mig rimligt, att vissa särskilda minimikrav
uppställas för godkännande av företag såsom allmännyttigt. Av
praktiska skäl böra dessa krav göras så enkla och klara som möjligt.
By§§nadslånebyrån föreslår, att bostadsföretag icke må erkännas såsom
allmännyttigt med mindre vederbörande kommun utser åtminstone majoriteten
av företagets styrelse. Härutöver måste enligt byråns uppfattning
krävas, att sadana eventuella styrelseledamöter, som icke väljas av kommunen,
skola utses av personer eller företag, vilka kunna betraktas såsom
fullt fristående från egentliga byggnadsföretagarintressen. Byrån anser
nämligen, att det uppenbarligen skulle vara mindre lämpligt, att till det
allmännyttiga företagets styrelse skulle kunna höra personer, vilka till äventyrs
komme att pröva t. ex. entreprenadanbud från närstående eller konkurrerande
byggnadsproducenter. Byrån förordar slutligen, att bostadsrättsförening
tills vidare icke må erkännas såsom allmännyttigt bostadsföretag.
Såsom skäl för sin ståndpunkt i sistnämnda fråga anför byrån
dels att marknaden för bostadsrätter på de flesta håll synes vara minst
sagt mättad, dels att en mindre insats än 5 procent principiellt måste anses
otillräcklig för att bära upp den kooperativa bostadsförsörjningens idé
under någorlunda normala tider.
De av byggnadslånebyrån förordade minimikraven beträffande allmännyttiga
bostadsföretag torde tillgodose såväl behovet av enkla regler angående
kommunens inflytande över företaget som behovet i vissa fall av
95
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
representanter i styrelsen, utsedda av annan än kommunen. Vad särskilt
angår förslaget, att bostadsrättsförening icke må erkännas såsom allmännyttigt
bostadsföretag, bör beaktas, att en särskild lånefonn tillskapats för
kooperativa företag. Jag finner mig sålunda kunna godtaga de av byrån
förordade minimikraven. De torde böra införas i tertiärlånekungörelsen.
Att byggnadslånebyrån, liksom hittills, i anslutning till givna huvudriktlinjer
bör få pröva förutsättningarna i varje enskilt fall i fråga om allmännyttiga
företag finner jag självklart.
Byggnadslånebyråns förslag i vad det gäller bestämmelsen om täckande
av eventuellt uppkommande förlust å allmännyttigt företag kan jag biträda.
Förlust resp. överskott bör således fördelas mellan samtliga av allmännyttigt
företag inom en kommun ägda fastigheter, för vilka lån beviljats
enligt 1946 års tertiärlånekungörelse. Jag har vidare intet att erinra mot
att, såsom byggnadslånebyrån föreslår, kommunala bostadsbolag, som helt
ägas av kommun, under vissa förutsättningar befrias från skyldighet att
lämna inteckningssäkerhet för tertiärlån.
Vad byrån anfört beträffande finansiering av fastigheter med gemensamma
anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning
m. in. föranleder ingen erinran från min sida.
Byggnadslånebyråns förslag, att hyresnämnds prövning av byggnads- och
driftkostnader samt sammanlagd hyra för flerfamiljshus, finansierade med
tertiärlån enligt 1946 års kungörelse, bör upphöra, torde få upptagas till
övervägande i annat sammanhang.
Jag övergår nu till att behandla byggnadslånebyråns förslag till jämkningar
i gällande bestämmelserom tilläggslån till
flerfamiljshus. Förslaget berör dels frågan om placering av ort i
högre subventionsgrupp än f. n., dels frågan, huruvida enskilt företag, då
särskilda skäl föreligga, skall kunna beviljas större tilläggslån än som normalt
utgår inom vederbörande kommun, dels frågan om s. k. vintertillägg
till vissa företag, dels frågan, huruvida höjningen av fastighetsarbetarlönerna
våren 1947 bör föranleda höjning av hyrorna, dels slutligen frågan
om lån till täckande av kostnaderna för ersättning av galvaniserade varmvattenrör
med kopparrör.
Vad angår kommunernas inplacering i subventionsgrupper föreslår byggnadslånebyrån,
att medel för tilläggslångivningen under nästa budgetår
beräknas med utgångspunkt från att vissa kommuner placeras en grupp
och andra kommuner två grupper högre än f. n. Förutsatt att byggnadskostnadsnivån
förblir i stort sett oförändrad, skulle hyressättningen med
undantag för ett begränsat antal orter därigenom kunna anslutas till 1939
års hyror. Den höjning som bleve nödvändig på vissa orter vore motiverad
av att hyresnivån 1939 var osedvanligt låg. Byrån anser vidare behov icke
föreligga av ytterligare en subventionsgrupp.
Tilläggslångivningens omfattning bestämmes av å ena sida de regler som
96 Kungi. Maj. ts proposition nr 231.
tillämpas beträffande hyressättningen, å andra sidan byggnadskostnadsutvecklingen.
Enligt min mening finnes icke anledning att ompröva de
hittills tillämpade grunderna för hyressättningen. Visserligen ha byggnadskostnaderna
stigit under de två senaste åren men tilläggslångivningen har
f. n. icke större relativ omfattning än före räntesänkningen våren 1945. En
fortsatt snabb stegring av byggnadskostnaderna synes icke särskilt trolig.
Man bör därför fasthålla vid 1939 års hyror, vilket torde kunna ske även
vid en jämförelsevis måttlig utvidgning av tilläggslångivningen.
Att i förväg närmare bedöma byggnadskostnadsutvecklingen under budgetåret
1948/49 låter sig emellertid icke göra. Det synes sålunda icke uteslutet
att en mindre höjning av kostnaderna kan komma att inträda. Detta
innebär, att behov av en viss utvidgning av tilläggslångivningen utöver den
av byggnadslånebyrån förordade kan uppstå. Med hänsyn härtill synas möjligheter
böra finnas att under budgetåret inrätta en femte subventionsgrupp,
därest byggnadskostnadsutvecklingen giver anledning därtill. Jag föreslår
därför, att det må ankomma på Kungl. Maj:t att, därest behov därav uppkommer,
inrätta en femte subventionsgrupp. Tilläggslån bör för denna
subventionsgrupp utgå med belopp, motsvarande det kapitaliserade värdet
av ett för vederbörande företag beräknat bidrag av 2 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta, varjämte bör förutsättas att ett belopp, motsvarande en
fjärdedel av tilläggslånet regelmässigt utgår som subvention från vederbörande
kommun.
I likhet med byggnadslånebyrån anser jag att möjlighet bör finnas att,
då synnerliga skäl föreligga, till ett företag bevilja tilläggslån, motsvarande
en högre subventionsgrupp än den för kommunen fastställda. Det lånebeviljande
organet bör, då vid prövning av låneansökan behov av tilläggslån
utöver det normalt inom kommunen utgående befinnes föreligga, kunna
erhålla bemyndigande av Kungl. Maj :t att utsträcka tilläggslångivningen.
Jag förutsätter, att en dylik förstärkning av tilläggslånet kommer att medgivas
endast i ett mycket begränsat antal fall.
Mot byggnadslånebyråns förslag att det lånebeviljande organet bör ha
möjlighet att till företag, som bedrivas under vinterhalvåret, lämna större
tilläggslån än som normalt utgår, s. k. vintertillägg, har jag intet att erinra.
Jag ansluter mig vidare till byggnadslånebyråns uppfattning, att i fråga
om ärenden, som prövas enligt 1946 års tertiärlånekungörelse, vid beräkning
av driftkostnader och hyror vederbörlig hänsyn bör tagas till den
våren 1947 inträdda höjningen av fastighetsarbetarlönerna.
Vad slutligen angår byggnadslånebyråns förslag att extra tertiärlån eller
tilläggslån må kunna lämnas för täckande av kostnaderna för utbyte av
galvaniserade varmvattenrör mot kopparrör finner jag mig kunna godtaga
detsamma, men förutsätter därvid att ett extra lån kommer att beviljas
endast i sådana fall, där underlåtenhet att verkställa utbyte av rör skulle
medföra betydande olägenheter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
97
3. Pensionärshem.
Föreliggande förslag.
I propositionen nr 235 till föregående års riksdag anförde jag beträffande
pensionärshemmen bl. a., att med hänsyn till den nya folkpensioneringslagen
en omprövning av maximihyrorna i dessa hem borde äga rum
per den 1 juli 1948, intill vilken tidpunkt nu gällande bestämmelser förutsattes
få äga tillämpning. En justering av maximihyrorna borde föregås av
en grundlig utredning av effekten av gällande bestämmelser rörande statsbidrag
till ifrågavarande ändamål. Ett särskilt spörsmål vore i vad mån
förändring skulle ske beträffande hyressättningen i redan uppförda pensionärshem.
Riksdagen lämnade ifrågavarande uttalande utan erinran.
Såsom förut nämnts har jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den
5 december 1947 uppdragit åt särskilda sakkunniga att verkställa översyn
av statsbidragsgrunderna för pensionärshem1.
I direktiven för utredningen refererades bl. a. de i förenämnda proposition
anförda synpunkterna samt hänvisades till att riksdagen i samband
med behandlingen av propositionen nr 220/1946 med förslag till lag om
folkpensionering m. m. uttalat den uppfattningen, att vid en omprövning
av hyrorna i pensionärshemmen särskild hänsyn borde tagas till att det ur
bostadspolitisk synpunkt torde vara önskvärt att dessa hyror låge under
hyrorna för motsvarande lägenheter i den öppna bostadsmarknaden, samt
att nuvarande ram för hyressättningen i enlighet härmed borde i huvudsak
bibehållas.
Till de sakkunniga överlämnades för att tagas i övervägande en framställning
från Östersunds drätselkammare av innebörd, att Kungl. Maj :t
måtte pröva, huruvida icke sådan ändring borde vidtagas i gällande regler,
att hyrorna i pensionärshem må utgå med belopp, vilka bättre än de nuvarande
motsvara de bostadstillägg som pensionärerna äga uppbära.
De sakkunniga ha den 26 februari 1948 avgivit betänkande (ej tryckt)
med utredning och förslag rörande hyressättningen och statsbidragsgrunderna
för pensionärshem.
Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen.
De sakkunniga ha införskaffat uppgifter om kommunernas erfarenheter
av pensionärshemsverksamheten samt därvid givit kommunerna tillfälle
att framföra sina synpunkter och önskemål rörande hyressättning och
statsbidragsgrunder. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för
resultatet av ifrågavarande undersökning.
Undersökningen omfattade 168 av de 184 kommuner, åt vilka stats -
1 Angående de sakkunniga se not å s. 3.
7—Bihang till riksdagens protokoll 1 sand. Nr 231.
98
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
bidrag till anordnande av pensionärshem utanordnats under tiden 1 juli
1939 31 januari 1948. Av de inkomna svaren på utsända frågeformulär
ha 129 (80 ''/< ) kunnat statistiskt bearbetas. Antalet pensionärshem, som
omfattas av utredningen, utgör 250, varav vissa bestå av flera byggnader.
Därjämte har statens byggnadslånebyrå lämnat vissa uppgifter rörande
samtliga de 357 pensionärshem, till vilka statsbidrag utanordnats intill utgången
av januari 1948.
Av de lämnade uppgifterna inhämtas bl. a. följande rörande pensionärshemmens
fördelning och utrustning.
Över 70 procent av de pensionärshem, för vilka statsbidrag utgått, ha uppförts
inom städer och köpingar. Bland länen uppvisa Kopparbergs (36),
Norrbottens (31) och Malmöhus län (31) det största antalet hem, medan
i Jämtlands län hittills endast två hem erhållit statsbidrag. De 357 pensionärshemmen
innehålla 8 006 lägenheter, varav 70 procent utgöras av
lägenheter om 1 rum och kokvrå; i det närmaste alla övriga lägenheter omfatta
1 rum och kök. Hyresgästernas sammanlagda antal är ca 11 500.
Den genomsnittliga lägenhetsytan är 25,7 kvadratmeter. Lägenheterna i
Norrland äro i genomsnitt 2 kvadratmeter större än i övriga landsdelar.
Den av de sakkunniga verkställda undersökningen visar, att av de 250
redovisade hemmen 60 procent äro utrustade med w. c. i varje lägenhet;
badrum, tvättstuga och torkrum förekomma i över 90 procent av hemmen,
medan 97 procent ha centralvärme, 76 procent varmvattenutrustning; 87
procent ha gas- eller elspis, 96 procent diskbänk med diskho och 99 procent
garderob i varje lägenhet. Av hemmen äro 19 procent utrustade med samlingslokal.
Att pensionärshemmens standard är god, synes, anföra de sakkunniga,
ha bekräftats av undersökningen. Även tillsynen av pensionärshemmens
hyresgäster synes enligt de sakkunniga i allmänhet vara väl ordnad.
I vad avser pensionärshemmens hyresgäster och deras
förhållanden framgår av undersökningen bl. a.:
Av de 129 kommuner, vilkas svar på utsända frågeformulär redovisats,
ha 104 icke fastställt någon övre inkomstgräns för erhållande av bostad
i pensionärshem medan 7 kommuner fastställt sådan gräns. 18 kommuner
ha icke lämnat uppgift på denna punkt.
Av till utredningen fogad tabellbilaga kan utläsas, att av nämnda 129
kommuner 27 icke uthyrt pensionärshemslägenheter åt pensionärer, som
1947 varit i behov av fattigvård eller kommunalt pensionstillskott. Tre
kommuner ha icke lämnat uppgift på denna punkt. 99 kommuner uppge sig
uthyrt lägenheter åt nämnda kategori av pensionärer. 19 kommuner ha angivit
detta klientel till mer än 50 procent av samtliga hyresgäster. På frågan
om särskilda bostadstillägg utgå för folkpensionärer ha av de 129
kommunerna 59 svarat nej och 50 ja, medan 16 kommuner ha frågan under
utredning. I de 50 redovisade kommuner, som utge särskilda bostadstillägg,
ligger det maximerade tilläggsbeloppet i drygt hälften av fallen vid
100—400 kronor per år för makar och 50—300 kronor per år för ensamstående.
I ett fåtal fall inom de båda högre dyrortsgrupperna överstiger
beloppet 600 kronor per år.
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Kommunerna äro i allmänhet av den uppfattningen, att, om av två makar
som bo i pensionärshem den ena avlider, den efterlevande bör få bo
kvar i bostaden mot samma hyra som för två personer, tills lägenhet för
en person kan erbjudas inom hemmet. 57 kommuner ha haft denna uppfattning.
Synnerligen samstämmiga äro svaren på frågan, huruvida några nackdelar
förmärkts av att i pensionärshemmen sammanföra uteslutande åldringar.
125 kommuner ha utan tvekan svarat nej. En kommun har svarat
ja och de övriga tre ha haft åsikten, att det nog vore bättre att icke bygga
särskilda hem för endast gamla människor. Andra åter ha anfört, att särskilda
fördelar ur vårdsynpunkt etc. erbjudas just genom pensionärshemsverksamheten
i nuvarande form.
Till belysning av frågan om pensionärshem shyresgästernas
hyresbetalningsförmåga vid nuvarande maximala folkpensioner
ha uppgifter inhämtats från de berörda kommunerna. Uppgifterna äro
härvidlag starkt divergerande.
På frågan om vilket belopp en arbetsoförmögen, icke vårdbehövande,
medellös person utan inkomst av något slag eller bidrag av anhöriga kan
anses behöva per år till sitt uppehälle utöver bidrag till hyra och värme,
anger det övervägande antalet av 117 uppgiftslämnande kommuner summor
understigande 1 200 kronor för ensamstående och liggande mellan
1 500 och 2 100 kronor för makar. 89 kommuner ha angivit, vilka hyresbelopp
de anse skulle kunna krävas utan att pensionärerna bli i behov
av bidrag till sin försörjning, varvid bortses från eventuella särskilda bostadstillägg.
I det övervägande antalet fall ha uppgivits hyresbelopp mellan
120 och 270 kronor per år för ensamstående samt mellan 121 och 360
kronor per år för makar. De lägre beloppen överväga helt naturligt i den
lägsta dyrortsgruppen.
Av de kommuner, som besvarat frågan om ungefärlig hyreskostnad i
öppna marknaden inom kommunen för bostäder motsvarande pensionärshemslägenheterna,
ha de allra flesta uppgivit belopp mellan 401 och 800
kronor per år för 1 rum och kokvrå samt mellan 401 och 1 000 kronor per
år för 1 rum och kök.
Frågan rörande höjning av hyrorna i pensionärshemmen har i flertalet
(66) fall ej dryftats inom kommunerna. Bland de återstående kommunerna
äro meningarna vitt skilda. En enstaka kommun vill att hyrorna
i pensionärshemmen skola vara lika höga som i öppna hyresmarknaden
medan andra anse, att det överhuvudtaget är orimligt att tänka på hyreshöjning,
eftersom hyresgästerna i pensionärshemmen icke ens kunna betala
nuvarande hyror. Dessa svar representera ytterligheterna.
Undersökningen innehåller eu sammanställning av vissa uppgifter om
kostnaderna för pensionärshem sverksamheten.
De av kommunerna uppgivna anskaffningskostnaderna (exkl. tomtkostnader)
för de hem, till vilka statsbidrag utanordnats, uppgå intill utgången
av januari månad 1948 till i runt tal 74 660 000 kronor för hela
landet, varav 32 560 000 kronor hänföra sig till tiden efter årsskiftet 1945/46.
Den genomsnittliga kostnaden per lägenhet utgör 9 325 kronor och per
kvadratmeter 362 kronor. Genomsnittskostnaden per kvadratmeter låg
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
före årsskiftet 1945/46 vid 339 kronor och för tiden därefter vid 397 kronor.
Det sammanlagda utanordnade statsbidragsbeloppet uppgår till i runt tal
23 213 000 kronor, varav ungefär hälften faller före resp. efter årsskiftet
1945/46. Genomsnittligt utanordnat belopp per lägenhet är 2 900 kronor
och per kvadratmeter 113 kronor.
36 kommuner ha svarat ja på frågan, huruvida kostnaderna för pensionärshemsverksamheten
anses kunna bli betungande för framtiden. 62
kommuner ha svarat nej, 9 kommuner ha varit tveksamma, 7 ha ansett
kostnaderna bli betungande, om pensionärshem skulle byggas i takt med
efterfrågan och 2 kommuner ha ansett, att kostnaderna skulle bli betungande
i händelse av depression. 5 kommuner ha befarat ökade och sannolikt
betungande kostnader för framtida underhåll av fastigheterna. Övriga kommuner
ha lämnat frågan obesvarad. Några vilja ha statsbidrag till driften
medan någon kommun ansett, att kostnaderna för ifrågavarande verksamhet
knappast kunna bli för stora i jämförelse med det »välsignelsebringande
resultatet».
48 kommuner vilja ha utvidgning av statsbidragsbestämmelserna, så att
möjlighet kunde ges att med stöd av staten placera pensionärsbostäder i
vanliga hyres- och stiftelsefastigheter. 20 kommuner önska ingen sådan utvidgning.
Pensionärshemsverksamheten har av kommunerna i allmänhet uppskattats.
Verksamheten är »synnerligen värdefull och erforderlig», »uppskattas
av alla», »har varit och är en välsignelse för alla gamla, som i pensionärshem
fått förmånen bebo en god bostad» och »bör därför bibehållas och
utvecklas».
Hyressättningen.
Med den nya folkpensioneringens ikraftträdande ha, framhålla de sakkunniga,
rätt väsentliga ökningar av folkpensionen inträtt. För de ålderspensionärer,
som före den 1 januari 1948 voro berättigade erhålla endast
den dåvarande grundpensionen, kunde man räkna med ökningar på omkring
900 kronor om året för ogifta och omkring 1 400 kronor om året
för makar. Ungefär 25 procent av pensionärshemmens hyresgäster utgöras,
fortsätta de sakkunniga, av en kategori pensionärer, för vilka å andra sidan
den nya folkpensioneringen endast betytt en förändring i relationen mellan
folkpension och kommunala tillägg.
De sakkunniga anföra vidare, att vid överflyttningen av kommunerna
från de tre dyrortsgrupperna till de fem bostadskostnadsgrupperna majoriteten
av kommunerna inplacerats i bostadskostnadsgrupper, som närmast
motsvara de tidigare dyrortsgrupperna. Ett icke oväsentligt antal kommuner
hade emellertid placerats i högre eller lägre bostadskostnadsgrupper
än som närmast motsvarar deras placering i dyrortsgrupp. Härigenom hade
de förbättringar, som den nya folkpensioneringen medfört, kommit att
förete ganska avsevärda divergenser. Den verkliga folkpensionsökningen i
de 184 kommuner, som kommit i åtnjutande av statsbidrag till pensionärshem,
redovisas av de sakkunniga i följande tabell. Nuvarande maximala
pensionsbelopp ha härvid jämförts med 1946/47 års högsta folkpensions
-
101
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
belopp. De med fet stil angivna beloppen avse ökningar i sådana fall, där
kommunerna inplacerats i den resp. dyrortsgrupp närmast motsvarande
bostadskostnadsgruppen.
Folkpensionsökningen (kronor per år) lör dels ogifta, dels gifta:
Dyrortsgrupp |
Bostadskostnadsgrupp |
||||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|
Ogifta: 1........ |
270 |
420 |
570 |
_ |
_ |
2........ |
— |
277 |
427 |
577 |
727 |
3........ |
— |
— |
— |
419 |
569 |
Gifta: 1........ |
339 |
539 |
739 |
— |
— |
2........ |
— |
254 |
454 |
654 |
854 |
3........ |
— |
— |
— |
337 |
537 |
Vid utarbetande av förslag till ny hyressättning ha de sakkunniga, under
hänvisning till riksdagens uttalande i samband med behandlingen av
förslaget till ny folkpensioneringslag, ansett sig böra undvika mer avsevärda
höjningar av maximihyrorna. Vissa mindre höjningar ha dock med
utgångspunkt från förut angivna pensionsökningar av de sakkunniga befunnits
påkallade. Vidare ha de sakkunniga tagit hänsyn till att en del
kommuner skulle nödgas sänka sina hyror ganska avsevärt, om icke en
höjning av maximihyrorna i de lägsta bostadskostnadsgrupperna komme
till stånd. De sakkunniga understryka emellertid, att kommunerna icke
äro nödsakade att tillämpa de maximibelopp, som fastställts eller komma
att fastställas.
De sakkunniga ha utarbetat två alternativa förslag, av vilka de förorda
alternativ 1, vilket innebär en mer begränsad höjning av maximihyrorna
än alternativ 2. De båda förslagen redovisas i följande tablå:
Förslag till maximihyror, kronor per år:
L ä |
genhet |
för |
|
Bostadskostnadsgrupp |
1 person |
2—3 personer |
4■—flera personer |
Alternativ 1 1 ................ |
130 |
200 |
250 |
2 |
160 |
240 |
300 |
3 ................ |
220 |
310 |
380 |
4 ................ |
300 |
400 |
180 |
5 ................ |
400 |
510 |
600 |
Alternativ 2 1 ................ |
130 |
200 |
250 |
2 ................ |
180 |
270 |
320 |
3 ................ |
250 |
350 |
400 |
4 ................ |
340 |
440 |
500 |
5 ................ |
450 |
560 |
620 |
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
De sakkunniga anföra, att för vissa kommuner, vilka placerats i bostadskostnadsgrupper
lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, innebär
alternativ 1 en hyressänkning med varierande belopp, såvida gällande
maximihyror tillämpas i ifrågavarande hem. De sakkunniga ha ansett det
rimligt, att Kungl. Maj :t i dessa särfall erhåller bemyndigande att på ansökan
från vederbörande kommun medge dispens från sådan hyressänkning.
Vid tillämpning av alternativ 2 skulle hyressänkning undvikas i
samtliga sådana fall.
Den föreslagna hyressättningen är avsedd att kunna tillämpas på såväl
nuvarande som blivande hyresgäster i pensionärshemmen.
De sakkunniga förklara sig anse, att nuvarande ram för hyressättningen
bibehållits i förslaget till ny hyressättning för pensionärshemmen. De anse
sig även ha beaktat åsikter av den innebörd, att man icke borde tillåta
folkpensionärer att till en kostnad understigande bostadstillägget förhyra
en av stat och kommun subventionerad bostad, ävensom sådana rättvisesynpunkter
som att man icke borde särskilt gynna de pensionärer, som
fått förmånen att hyra en god pensionärshemsbostad, medan övriga folkpensionärer
på grund av den ringa tillgången på sådana bostäder måste
avstå från denna förmån.
Statsbidraget.
De sakkunniga erinra om den stimulerande verkan på pensionärshemsbyggandet,
som den 1942 genomförda höjningen av statsbidraget medförde.
Under åren 1939—1942 hade omkring 90 ansökningar om statsbidrag
beviljats. Intill utgången av januari månad 1948 hade sammanlagt 357
pensionärshem anordnats med statsbidrag. En översikt av verksamheten
visade emellertid, att endast 36 eller omkring en tiondel av dessa hem
byggts i kommuner, som varit berättigade erhålla statsbidrag med över 50
procent av de godkända anskaffningskostnaderna. Den genomsnittliga
statsbidragsprocenten uppginge till endast 28—29 procent, vilket kunde
tyda på att de mest skattetyngda kommunerna trots 1942 års reform icke
i önskvärd omfattning utnyttjat de möjligheter författningen ger.
Av de uppgifter som de sakkunniga lämnat framgår, att de 129 redovisade
kommunerna för 6 303 lägenheter, fördelade på 250 pensionärshem, få
bära en egen årlig nettokostnad av genomsnittligt 465 kronor per lägenhet,
varemot svarar en genomsnittlig hyresinkomst av 267 kronor per lägenhet.
Den årliga lokala nettokostnaden uppgår till 374 kronor i dyrortsgrupp 1,
441 kronor i grupp 2 och 568 kronor i grupp 3. En höjning av maximihyrorna
i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle, anföra de sakkunniga,
reducera dessa kostnader för flertalet kommuner. De sakkunniga ha
redovisat minskningarna i följande tabell.
Kungl. Maj ris proposition nr 231.
Kommunernas nettokostnadsminskning per lägenhet och år, kronor.
103
Kommuner inplacerade i bostadskostnadsgrupp |
||||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
minskning |
minskning |
minskning |
minskning |
minskning |
minst högst |
minst högst |
minst högst |
minst högst |
minst högst |
10 40 |
40 90 |
100 170 40 65 |
120 165 40 60 |
220 285 150 180 |
Kommuner
tillhörande
dyrortsgrupp
1
......
2 ......
3 ......
Nuvarande
lokala nettokostnad
per
lägenhet
och år
374
441
568
För 21 kommuner, vilka såsom nämnts inplacerats i bostadskostnadsgrupper
lägre än dem motsvarande dyrortsgrupper, skulle å andra sidan
de föreslagna maximihyrorna medföra en ökning av de kommunala kostnaderna
med 15—30 kronor per år och lägenhet till följd av hyressänkning.
Enligt förslaget borde, såsom framhållits i det föregående, Kungl.
Maj :t erhålla bemyndigande att i dessa fall lämna dispens från ifrågakommande
hyressänkning.
De sakkunniga anföra, att de noggrant övervägt huruvida de nämnda
lättnaderna i flertalet kommuners kostnadsandel vore av beskaffenhet att
böra föranleda en justering av grunderna för statsbidragen till pensionärshemmen.
De ha emellertid icke ansett en dylik justering påkallad.
Till stöd för sitt förslag till oförändrade statsbidragsgrunder hänvisa de
sakkunniga bl. a. till att 1942 års höjning av statsbidragen avsett att stimulera
särskilt de mest skaitetyngda kommunernas villighet att anordna
pensionärshem, att likväl sedan år 1942 en förskjutning till kommunernas
nackdel i fördelningen av totalkostnaderna mellan stat och kommun kan
antagas ha inträtt, vilket icke minst gäller i fråga om de skattetyngda kommunerna
för vilka driftutgifterna utgöra den väsentliga delen av kostnaderna,
att en automatisk utgiftsstegring för underhåll följer med fastigheternas
tilltagande ålder, att minskningen av kommunernas nettokostnad i
många fall motverkas därav, att dessa kommuner själva nödgas täcka de
höjda hyreskostnaderna genom särskilda bostadstillägg eller andra kommunala
bidrag till pensionärshemmens hyresgäster, samt att, då det här är
fråga om ekonomiska engagemang för framtiden, det särskilt ur kommunernas
synpunkt måste te sig önskvärt, att statsbidragsskalan icke utan
mycket starka skäl förändras.
Yttrandena.
Över betänkande! ha efter remiss utlåtanden avgivits av socialstyrelsen,
statens byggnadslånebyrå, statskontoret, pensionsstyrelsen, socialvårdskommittén,
statens hyresråd, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund samt Sveriges folkpensionärers riksorganisation.
Vad angår förslaget till ny h y r e s s ä 11 n i n g anser socialstyrelsen en
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen vara en ofrånkomlig konsekvens
av den nya folkpensioneringslagen. För en höjning talade också det
växande antalet åldringar, som äro i behov av goda bostäder, i förhållande
till den rådande bristen på såväl bostäder i pensionärshem som bostäder
av jämförbar standard i fria marknaden. A andra sidan finner styrelsen,
att en begränsning av hyresökningen måste iakttagas bl. a. av det viktiga
skälet, att av folkpensionsbeloppet en större del icke får användas till pensionärshemshyran
än att återstoden medger en godtagbar levnadsstandard.
Styrelsen tillstyrker det av de sakkunniga förordade förslaget och förutsätter,
att skillnaden mellan bostadens uppskattade årliga värde och den
föreslagna hyran icke i något fall är av den storlek, att den såsom inkomst
inverkar reducerande på folkpensionen.
Statens byggnadslånebyrå, som beaktat, att hyrorna i pensionärshemmen
komme att — såsom ur bostadspolitisk synpunkt är önskvärt — fortfarande
ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter i öppna
marknaden, ansluter sig till de sakkunnigas förslag.
Statskontoret erinrar, hurusom ämbetsverket i yttrande över socialvårdskommitténs
föslag till lag om folkpensionering understrukit vad nämnda
kommitté anfört om nödvändigheien att efter folkpensionernas höjning revidera
de grunder, efter vilka ersättningarna beräknades för pensionärer
som intagits på ålderdomshem och dylika anstalter, samt den av kommittén
anförda förutsättningen, att hyrorna i pensionärshemmen höjdes till de
belopp, vartill fri bostad enligt förslaget, lägst skulle värderas. Åberopande
socialvårdskommitténs motivering för förslaget om särskilda bostadstillägg
i bostadskostnadsgrupperna 2—5 finner ämbetsverket de beslutade bostadstilläggen
avsedda enbart för bestridande av merkostnader för bostad och
bränsle och från denna utgångspunkt de sakkunnigas förslag till maximihyror
allt för låga. Enligt statskontorets mening böra hyrorna i stället
maximeras så, att de nuvarande bostadstilläggen i huvudsak konsumeras.
Pensionsstyrelsen erinrar, att intetdera av de sakkunnigas alternativa
förslag till maximihyror ansluter till de i kungl. brevet den 11 juli 1947
med föreskrifter angående fastställande av regler för uppskattning enligt
lagen om folkpensionering av naturaförmåner fastställda normalvärdena å
fri bostad och fritt bränsle. Med hänsyn till pensionärshemsbostädernas
goda kvalitet och de förmåner som ofta tillkomma innehavarna av dessa
bostäder syntes det naturligt att hyrorna icke understege nämnda normalvärden,
vilket emellertid vore fallet enligt båda alternativen. I vissa fall
torde enligt punkt 5 i nämnda brev skillnaden böra upptagas såsom inkomst
vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån. De nämnda
normalvärdena i kronor av fri bostad och bränsle vore följande:
105
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Bostadskostnads- |
Ensamboende |
Samboende |
grupp |
pensionstagare |
makar |
i .......... |
........ 140 |
220 |
2 |
220 |
340 |
5 .......... |
........ 300 |
460 |
4 .......... |
380 |
580 |
5 .......... |
........ 460 |
700 |
De belopp, som efter avdrag av nämnda summor skulle återstå för försörjningen
av pensionstagare utan andra inkomster än folkpensionen, torde,
anför styrelsen, å vissa orter ganska avsevärt understiga vad som anses
erforderligt för en skälig levnadsstandard för understödstagare. Det kunde
emellertid ifrågasättas om detta utgjorde nog starkt skäl att fastställa
ifrågavarande hyror till lägre belopp, då fråga vore om maximihyror, vilka
av kommunerna kunde nedsättas. Under hänvisning till eventualiteten av
att vissa pensionärshemshyresgäster ha andra inkomster samt till att i
vissa kommuner utgår särskilt bostadstillägg ifrågasätter styrelsen, om
icke hyressättningen beträffande pensionärshemmen bör ansluta till värderingen
av fri bostad och fritt bränsle enligt nämnda kungl. brev. Detta
skulle även öka kommunernas möjligheter att anordna flera pensionärsbostäder
och sålunda bidraga till att de olika pensionstagarna erhölle ett
ungefärligen likvärdigt stöd från det allmännas sida.
Statens hyresråd, som icke har någon erinran mot det framlagda föislaget,
framhåller, att för en hyreshöjning måste enligt hyresregleringslagen
medgivande inhämtas av vederbörande hyresnämnder. Enligt hyresrådet
bör hyresnämnden, framförallt med hänsyn till att pensionärshemmens
hyror i regel ligga avsevärt under hyrorna för motsvarande lägenheter
å öppna hyresmarknaden, under åberopande av »annat skäl av därmed
jämförlig betydelse» regelmässigt höja nu gällande grundhyror till
de av de sakkunniga föreslagna maximibeloppen. Då nya pensionärshem
tillkomma skall hyresnämnd fastställa grundhyror för de däri befintliga
lägenheterna, men då eu hyresprissättning i annan ordning redan skett
genom statens försorg i samband med husets subventionering med allmänna
medel blir nämndens uppgift av väsentligen formell natur. I sådant
fall behövde därför hyresgäst eller hyressökande icke kallas till hyresnämnden,
såframt det endast vore fråga om att fastställa lägenhetens
grundhyra intill det belopp, som blivit bestämt i annan ordning.
Svenska stadsförbundet tillstyrker under hänvisning till det sociala motivet
för de lägre hyrorna det av de sakkunniga förordade förslaget. Förbundet
finner dock de sakkunnigas alternativ 2 erbjuda kommunerna vissa
icke oväsentliga fördelar. Kommunerna skulle sålunda få större rörelsefrihet
i fråga om hyressättningen, och maximihyrorna skulle dels bättre
kompensera den kostnadsökning i pensionärshemsverksamheten, som in
-
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
träffat efter 1942, dels erbjuda en större marginal mot nya kostnadsökningar
och därav föranledda önskningar att ånyo ändra hyressättningen.
Svenska landskommunernas förbund har intet att erinra mot det av de
sakkunniga förordade förslaget rörande hyressättningen, och socialvårdskommittén
tillstyrker detsamma.
Sveriges folkpensionärers riksorganisation anser inte höjningen av folkpensionen
motivera en höjning av maximihyrorna i pensionärshemmen.
Det ar ur många synpunkter önskvärt, framhåller riksorganisationen, att,
såvida en sänkning inte kan ske, maximihyrorna bibehållas vid nuvarande
nivå, bortsett från de justeringar uppåt eller nedåt, som måste bli följden
av kommunernas inplacering i andra än dyrortsgrupperna motsvarande
bostadskostnadsgrupper. Det erinras att kommunerna, särskilt sådana som
tillhöra bostadskostnadsgrupperna 4 och 5, vid sina beslut om införande av
särskilda bostadstillägg ansett, att en del av det generellt utgående bostadstillägget
skall vara en supplerande del till den icke inkomstprövade delen
av folkpensionen för att täcka de höga levnadskostnaderna i dessa bostadskostnadsgrupper.
De som nu bo i pensionärshem inom dessa bostadskostnadsgrupper
hade intet behov av särskilt bostadstillägg, men höjdes
maximihyrorna uppkomme ett sådant behov, därest pensionärshemmens
hyresgäster skola få samma minimistandard som andra folkpensionärer.
Vad angår kommuner inom bostadskostnadsgrupp 1, där inget bostadstillägg
utgår, vore det föga troligt att de komrne att besluta införa särskilt
bostadstillägg, varför det vore synnerligen obilligt att där höja hyrorna.
Redan nu vore de i viss mån missgynnade. Inom bostadskostnadsgrupp 2
komme bostadstillägget ej att täcka den föreslagna hyreskostnaden i pensionärshemmen.
Riksorganisationen anser, att man i de högre bostadskostnadsgrupperna
genom folkpensionen skall kunna garantera en minimistandard,
även om bostadstillägget behöver tagas i anspråk härför, samt att
man i de lägre bostadskostnadsgrupperna bör ha som mål, att hyrorna i
pensionärshemmen skola täckas av bostadstillägget.
^ angar den av de sakkunniga föreslagna dispens g ivningen
för de kommuner, som genom förslaget skulle komma att få sänka sina
pensionärshemshyror på grund av sin inplacering i lägre bostadskostnadsgrupp
än som närmast motsvarar den dyrortsgrupp, till vilken de tidigare
hört, har statens byggnadslånebyrå tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Socialstyrelsen och socialvårdskommittén föreslå däremot, att inom dessa
kommuner hyresgäster, som inflyttat före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna,
få under viss tid, förslagsvis högst fem år, erlägga de gamla
hyrorna, medan nytillträdande hyresgäster betala hyresbelopp i enlighet
med de nya bestämmelserna.
I fråga om statsbidragsgrundern a för pensionärshem instämmer
socialstyrelsen i de sakkunnigas förord för att dessa nu lämnas orubbade.
Styrelsen anser ifrågavarande regler böra upptas till omprövning
Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 107
först i samband med den kommande utredningen rörande statsbidrag till
ålderdomshem.
Statens bgggnadslånebgrå tillstyrker likaledes de sakkunnigas förslag,
dock med det påpekandet att statsbidrag, såsom hittills i stort sett skett,
icke synes böra avse vissa kostnader som beröra tomten, d. v. s. kostnader
för grundförstärkning, bergsprängning och utfyllnad i den mån dessa kostnader
överstiga kostnaden för normal grund. Dock böra enligt hyråns mening
även dylika kostnader beaktas å orter, där grundförstärkning eller
bergsprängning äro normala företeelser.
Statskontoret finner det uppenbart, att de lättnader i kommunernas
kostnadsandel, som en höjning av maximihyrorna skulle innebära — varigenom
kostnadskalkylerna för hemmens uppförande och drift bleve
väsentligt gynnsammare än man ursprungligen haft att räkna med — böra
föranleda en högst väsentlig nedsättning av statens bidrag till anläggningskostnaderna.
I allt fall synes enligt ämbetsverkets mening en återgång till
de för statsbidraget ursprungligen fastställda procentsatserna (15—50 procent)
fullt rimlig.
Pensionsstgrelsen tillstyrker, att den nuvarande statsbidragsskalan bibehålies
även om kommunernas kostnader genom en viss hyreshöjning nedbringas.
Det får, anför styrelsen, anses vara en fördel att kommunernas
möjligheter att anordna pensionärshem förbättras. Med nuvarande byggnads-
och underhållskostnader vore det icke troligt, att kommunerna skulle
kunna göra vinst på pensionärshemmen även om maximihyrorna fastställdes
något högre än de sakkunniga föreslagit.
Socialvårdskommittén erinrar, att de sakkunnigas förslag rörande statsbidragsgrunderna
innebär att bidraget liksom hittills skall avvägas mot
den kommunala utdebiteringen. Kommittén anser det böra övervägas, om
icke i stället statens bidrag borde beräknas på grundval av skatteunderlaget
per invånare, men tillstyrker i övrigt förslaget.
Sistnämnda mening delas även av svenska landskommunernas förbund,
som anför, att statsbidragen till pensionärshem böra bygga på samma skala,
som gäller med avseende på statsbidragen till folkskolebyggnader, med rätt
för Kungl. Maj :t att där synnerliga skäl därtill äro bevilja högre statsbidrag
än skalan anger. Nämnda skala torde, därest statsverket vill gardera
sig för att de sammanlagda kostnaderna för statsbidraget icke bliva högre
än enligt nuvarande bestämmelser, kunna påbyggas så att den omfattar
samma lägsta procenttal som statsbidragsskalan för pensionärshemmen.
Svenska stadsförbundet har ingen erinran mot sakkunnigförslaget men
beklagar, att det icke klarlagts i vad mån de lokala kostnaderna för pensionärshemsverksamheten
ökats eller 1942 och i vad mån den föreslagna
hyreshöjningen kompenserar denna ökning.
Sveriges folk pensionärers riksorganisation har intet alt erinra mot förslaget
på denna punkt men anför, att med de ökade tolkpensionsförmånerna
behovet av pensionärshem icke kommer all göra sig lika starkt gäl
-
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
lande som tidigare. Genom de större pensionsförmånerna hade pensionärerna
nu möjlighet att bo kvar i sina lägenheter och kunde, om skäl därtill
förelåge, söka sig en bättre bostad. Då folkpensionärernas bostadsförsörjning
på många platser lämnade mycket övrigt att önska torde synnerliga
skäl föreligga, att myndigheterna hade sin uppmärksamhet riktad på
frågan och medverkade till dess lösning.
Departementschefen.
Vid framläggandet av 1940 års proposition angående ny folkpensioneringslag
(nr 220) och av 1947 års proposition rörande bostadspolitiken (nr
235) anfördes, att folkpensioneringens ändrade uppbyggnad medförde att
bestämmelserna om bidrag till anordnande av pensionärshem och de därtill
knutna föreskrifterna rörande de hyror, som högst må utgå för lägenheter i
pensionärshemmen, måste bli föremål för översyn. Det framhölls vidare,
att en anpassning av pensionärshem shyrorna efter den nya bostadskostnadsgrupperingen,
för vissa kommuner torde komma att medföra en höjning
av de maximihyresbelopp, som hittills gällt för orten. Omprövningen
av pensionärshemshyrorna förutsattes skola äga rum per den 1 juli 1948.
Särskilda sakkunniga ha tillkallats för att verkställa härför erforderlig utredning.
Jag upptager först till behandling de sakkunnigas förslag beträffande
maxi in ihyrorna för pensionärshem slägenheter.
Såsom av det föregående framgått, ha de sakkunniga föreslagit vissa höjningar
av maximihyrorna. Dessa ha motiverats med flera skäl. De sakkunniga
ha sålunda hänvisat till den genomförda förbättringen av folkpensionsförmånerna
och till det förhållandet, att de pensionärer, som kunna
beredas plats i pensionärshemmen, komma att intaga en gynnad ställning
i förhållande till andra folkpensionärer på grund av att hyrorna i pensionärshemmen
äro låga.
Av de skäl, som anförts av de sakkunniga, kan jag ansluta mig till deras
ståndpunkt att vissa höjningar av maximihyrorna böra komma till stånd.
Vid övervägandet av maximibeloppens storlek bör dock alltid beaktas, att
hyresbeloppet står i rimlig proportion till vederbörandes inkomst. För min
del hyser jag den uppfattningen, att hushåll med särskilt låga inkomster
icke kunna använda så mycket som 20 procent av inkomsten för bostaden.
Med hänsyn härtill föreslår jag, i vad det gäller den lägsta bostadskostnadsgruppen,
samma hyresbelopp, som hittills gällt för den lägsta dyrortsgruppen,
samt beträffande de högsta bostadskostnadsgrupperna mindre höjningar
av maximibeloppen än de sakkunniga förordat. Vid avvägningen av
hyresbeloppen för ensamstående resp. makar torde det vara rimligt, att såsom
hittills varit fallet maximihyran för en lägenhet avsedd för två personer
sättes 50 procent högre än för en lägenhet avsedd för en person, medan
hyran för den största lägenhetskategorien sättes 75 procent högre än
för den minsta.
109
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
I enlighet med det sagda föreslår jag, att hyrorna i pensionärshemmen
maximeras till de i följande tabell angivna beloppen (kronor för år).
Bostadskostnadsgrupp |
Lägenhet lör |
||
1 person |
2—3 personer |
4 eller flera |
|
\ .............. |
120 |
180 |
210 |
2 .............. |
160 |
240 |
280 |
3 ................ |
220 |
330 |
385 |
4 ............... |
280 |
420 |
490 |
5.................... |
320 |
480 |
560 |
Jag finner det i detta sammanhang särskilt angeläget att i likhet med
de sakkunniga understryka, att ett godtagande av mitt förslag till maximihyror
icke medför någon som helst förpliktelse för kommunerna att uttaga
högre hyror än f. n. Det må anmärkas, att i de fall där en hyreshöjning
skulle utlösa behov av höjda kommunala bostadstillägg en hyreshöjning
synes tämligen meningslös.
‘ Det ligger också i sakens natur, att en förhöjd maximihyra ej kan uttagas
förrän löpande hyresavtal genom uppsägning i sedvanlig ordning bragts
att upphöra. Däremot synes det böra åligga kommunerna — eftersom kommun
torde vara skyldig att när som helst underkasta sig beslutad ändring
av gällande bestämmelser — att omedelbart vid de nya bestämmelsernas
ikraftträdande tillämpa en inträffande sänkning av maximihyrorna for
lägenheter i pensionärshem på orten.
Godtagandet av mitt förslag medför att beträffande de kommuner, vilka
från dyrortsgrupp 2 inplacerats i bostadskostnadsgrupp 2, maximihyrorna
skola sänkas med 20—35 kronor per lägenhet och år. De sakkunniga
ha föreslagit ett dispensförfarande, varigenom dessa kommuner
skulle kunna befrias från en sådan hyressänkning. Socialstyrelsen och
socialvårdskommittén ha däremot ansett, att de nya bestämmelserna borde
i princip tillämpas generellt. Under eu övergångstid av förslagsvis fem ar
borde emellertid av de äldre hyresgästerna få uttagas de nu utgående högre
hyrorna, medan av nytillträdande hyresgäster borde få uttagas högst de
lägre hyror som betingas av de nya maximihyrorna. Jag finner ett sadant
tillvägagångssätt onödigt komplicerat och ägnat att skapa irritation oc i
missförstånd särskilt bland de äldre hyresgäster, som skulle komma alt
erlägga de högre hyrorna. Enligt vad jag under hand erfarit torde ej heller
ökningen av de berörda kommunernas kostnader genom denna hyressanvning
bli av större betydelse; den torde kunna uppskattas till omkring 10
procent av det totala hyresbeloppet. Då enligt tillgängliga uppgifter hyresintäkterna
genomsnittligt icke synas utgöra stort mer än en tredjedel av
kommunernas totala kostnader för pensionärshemsverksamlieten, reduceras
ytterligare betydelsen av dessa inkomstminskningar. Härtill kommer,
att även enligt de äldre bestämmelserna eu förändring i dyrortsindelnmgen
no
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
kunde ha medfört hyressänkningar. Jag finner därför anledning saknas
att föreslå några undantagsregler för ifrågavarande fall.
Med anledning av vad pensionsstyrelsen i yttrande över de sakkunnigas
förslag anfört rörande upptagande såsom inkomst av skillnaden mellan
pensionärshemshyra och fastställda normalvärden för fri bostad och fritt
bränsle vid beräkning av inkomstprövad folkpensionsförmån får jag erinra
om mitt yttrande till statsrådsprotokollet i samband med behandlingen av
t rågan angående ny lagstiftning om folkpensionering. Därvid anförde jag,
att i enlighet med socialvårdskommitténs uppfattning skillnaden mellan
hyran i pensionärshem och hyran i den öppna hyresmarknaden för en motsvarande
bostad — om denna skillnad vore av mer avsevärd storlek — borde
upptagas såsom inkomst. Denna uppfattning har också kommit till uttryck
i av pensionsstyrelsen åberopat stadgande i Kungl. brev den 11 juli 1947
punkt 5.
Jag övergår härefter till frågan om statsbidragsgrunderna
för pensionärshemmen. Jag kan i huvudsak instämma i vad de
sakkunniga anfört till stöd för sitt förslag om oförändrade statsbidragsgrunder,
vilket i det närmaste enhälligt tillstyrkts i de yttranden som avgivits
över förslaget. Ehuru vissa kommuner enligt mitt förslag till maximihyror
skulle kunna minska sina kostnader för pensionärshemmens drift genom
att höja hyrorna är jag f. n. icke beredd föreslå ändringar i gällande
bestämmelser rörande statsbidrag till hemmens uppförande. Frågan torde
lämpligen, såsom socialstyrelsen påpekat, kunna lämnas öppen, åtminstone
till dess att frågan om statsbidrag till ålderdomshem ånyo upptages till
prövning i enlighet med de principer, som gåvos uttryck i propositionen nr
243 till 1947 års riksdag och av riksdagen lämnades utan erinran.
I samband med en sådan prövning torde även kunna upptagas den av
socialvårdskommittén och svenska landskommunernas förbund väckta frågan,
huruvida icke statsbidraget borde beräknas på grundval av det kommunala
skatteunderlaget per invånare i stället för som nu på den kommunala
utdebiteringen.
Statsbidrag till anordnande av pensionärshem torde i enlighet med det
anförda även i fortsättningen böra utgå enligt de grunder, som nu gälla.
V. Bostadsrabatter.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelserna om familjebidrag ingå i gällande författningar
rörande bostadsanskaffningsverksamheten till förmån för mindre bemedlade,
barnrika familjer dels i hyreslägenheter (kungörelsen den 4 september
1935, nr 512, om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer, ändrad genom kungörelser
nr 628/1937, 246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943), dels i egnahem
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
111
(kungörelsen den 27 maj 1938, nr 247, om lån och bidrag av statsmedel för
beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer,
ändrad genom kungörelser nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943).
I nämnda kungörelser anses en familj vara barnrik, om den består av en
eller flera vuxna personer samt tre eller flera, helt eller delvis försörjda
barn, som ej fyllt 16 år. Till barn räknas även såväl adoptivbarn som, under
vissa förutsättningar, fosterbarn. Även barn, som fyllt 16 år, kunna efter
särskild prövning medräknas, om de erhålla fortsatt utbildning eller av
andra skäl mera stadigvarande äro utan arbetsförtjänst. Huruvida en familj
skall anses såsom mindre bemedlad, avgöres genom en bedömning främst
av dess sammansättning och samlade inkomst.
Familjebidrag till i angiven mening mindre bemedlade, barnrika familjer
utgå i form av avdrag antingen j)å de av byggnadslånebyrån fastställda, mot
de årliga kostnaderna för fastigheten svarande standardhyrorna för lägenheter
i hyreshus eller på de för lånen till egnahem fastställda årliga ränteoch
annuitetsbeloppen. Förutsättning för familjebidrag är antingen att vederbörande
lägenhet tillkommit med stöd av bostadsanskaffningslån eller,
när fråga är om hyreslägenhet, att denna inrymmes i fastighet, som förvaltas
av allmännyttigt bostadsföretag och är så finansierad, att de mot de årliga
kostnaderna svarande standardhyrorna ej bli högre, än om bostadsanskaffningslån
hade beviljats. I sistnämnda del avses fastighet, som övervägande
innehåller bostäder för barnrika familjer, s. k. barnrikehus.
Familjebidragen utgå med viss procent i fråga om hyreslägenhet av standardhyran
och i fråga om egethem av den av byggnadslånebyrån beräknade
årliga bostadskostnaden, omfattande såväl kapitalkostnader (utom för låntagarens
egen insats) som driftkostnader. I båda fallen tillämpas följande
skala:
Antal barn %
3 .......................................... 30
4 ........................................ 40
5 50
6—7 60
8 eller flera ................................ 70
I fråga om egnahem är familjebidraget maximerat till de årliga ränteoch
annuitetsbeloppen och utgår alltså icke kontant.
För att familjebidrag skall kunna erhållas bör familjens bostad, vare sig
denna utgöres av hyreslägenhet eller av egethem, innehålla minst 2 rum
och kök. Vad beträffar egnahemslägenhetens utrustning föreskrives, att lägenheten
skall vara försedd med vattenledning och central uppvärmningsanordning,
där så kan ordnas inom rimlig kostnad, och i övrigt vara så
utrustad, att hygienen befordras och det husliga arhetet underlättas. Beträffande
hyresbostäder gäller, att inom det närmaste grannskapet skall finnas
tillgång till lämplig lekplats för barn. Större flerfamiljshus som nybygges
skall inomhus vara försett med lekstuga o. dyl.
När en familjs barnantal minskats så, att familjen icke längre är alt anse
som barnrik, skall familjebidraget under en period av högst tre år efter det
antalet minderåriga barn nedgått under tre gradvis sänkas sålunda, att avdrag
från standardhyran resp. de sammanlagda ränte- och annuitetsbeloppen
göres med 20 procent för familj med två barn och med 10 procent
för familj med ett barn.
112
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Om en familjs ekonomi varaktigt förbättrats så avsevärt, att den icke
längre kan anses såsom mindre bemedlad, skall familjebidraget upphöra.
Beträffande familjebidrag till barnrika familjer i egnahem gäller, att de
under särskilda förhållanden, som påkalla uppsägning av bostadsanskaffningslånet,
kunna återkrävas.
Fr. o. in. den 1 oktober 1941 — Kungl. Maj :ts beslut den 5 september
1941 för tiden 1 oktober 1941—30 juni 1942, senare förnyat för ett år i
sänder — erhålla de barnrika familjerna jämte familjebidrag ett bränslebidrag.
I fråga om familjer i hyresbostäder utgår sistnämnda bidrag till
vederbörande fastighetsägare och är avsett att täcka stegringen av värmekostnaderna
sedan år 1939.
Barnrika familjer i egnahem, till vilka före den 1 juli 1947 familjebidrag
börjat utgå, erhålla såsom förstärkning av familjebidraget ett bränslebidrag
uppgående till per år 75 kronor i södra och mellersta samt till 100—125
kronor i norra delarna av landet. Då fråga är om familjer i egnahem, till
vilka familjebidrag den 1 juli 1947 ännu icke börjat utgå, lämnas bränslebidrag
uppgående till 125 resp. 150—175 kronor per år.
Jämlikt beslut av Kungl. Maj :t den 22 juni 1944, med vissa ändringar förnyat
den 29 juni 1945 och den 29 juni 1946, kan såväl familjebidrag som
bränslebidrag beviljas jämväl åt sådana mindre bemedlade, barnrika familjer,
som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd fastighet tillhörig
kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag eller kooperativt
företag eller som förhyra bostad i fastighet, vilken förvaltas av försvarets
bostadsanskaffningsnämnd. Förutsättning härför är, att bostaden har lägst
den standard och betingar högst den hyra, som skulle gällt, därest familjen
i stället beretts lägenhet i dittills gängse typ av bostäder för mindre bemedlade,
barnrika familjer, »barnrikehus». I fråga om familj, som beretts bostad
i fastighet, förvaltad av kooperativt företag, gäller den särskilda förutsättningen
för erhållande av familjebidrag, att vederbörande kommun skall
vidtaga åtgärder till förhindrande av att familjen får erlägga sådan avgift,
som är förenad med anskaffande av bostadsrättslägenheten eller som må
komma att uttagas utöver årsavgiften.
Beträffande grunderna för utbetalning av s. k. trekronorsbidrag
hänvisas till översikten, s. 13 f., i vilken jämväl (s. 12 f.) redogjorts för
des. k. familjebostadsbidrag, som enligt riksdagens beslut 1947
skola utgå fr. o. m. den 1 juli 1948.
Föreliggande förslag.
Familjebostadsbidraget.
I anslutning till av mig förordat förslag i propositionen nr 235 fastställde
1947 års riksdag att familjebostadsbidraget jämte därtill knutet bränslebi
-
113
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
drag icke skall utgå kontant utan lämnas i vad gäller flerfamiljshus i form
av avdrag på hyran och i fråga om enfamiljshus såsom avdrag på de årliga
kapitalkostnaderna.
I den nämnda propositionen framhölls, att utbetalningen av bidrag enligt
det förordade förslaget inneslöte åtskilliga administrativa problem, vilka
finge lösas i samband med prövning av frågan om grunderna för den framtida
bostadspolitiska organisationsapparaten.
Inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga för utredning angående
den bostadspolitiska organisationen har den 22 januari 1948 avgivit betänkande
med förslag beträffande organ för den framtida bostadspolitiken, varvid
jämväl förevarande spörsmål upptagits till behandling.
I det följande torde redogörelse få lämnas för de sakkunnigas förslag i
hithörande delar.
I fråga om formen för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer
som förhyra bostäder i av enskilda förvaltade fastigheter ha de sakkunniga
haft överläggningar med representanter för Sveriges fastighetsägareförbund.
Förbundet har tillställt de sakkunniga en skrivelse i frågan, vari beträffande
formen för utbetalningen framhållits följande.
Enligt principerna för familjebostadsbidraget skall detta av kommunen
utbetalas direkt till hyresvärden och frånräknas hyresbeloppet. De sakkunniga
ha därvid ifrågasatt, huruvida icke särskilda hyreskontrakt borde utarbetas,
vari skulle intagas de bestämmelser, som gälla för hyresvärd resp.
hyresgäst vid emottagande av familjebostadsbidraget. Förbundet finner en
sådan åtgärd olämplig, enär hyreskontraktet är ett avtal mellan hyresvärd
och hyresgäst och bör hållas rent från inblandning av en tredje part. Förbundet
finner det därför lämpligare att beslut om erhållande av familjebostadsbidrag
expedieras av kommunen i två exemplar, varav det ena tillställes
hyresvärden och det andra hyresgästen. Eventuell ändring i bidragets
utbetalande skall på samma sätt omedelbart delgivas parterna. Hyresvärden
skall med andra ord kunna lita på att så länge han icke erhållit
meddelande från kommunen om ändring av bidragets storlek, detsamma
kommer att i fortsättningen utbetalas. De kommunala besluten rörande
familjebostadsbidragen böra således enligt förbundet under inga förhållanden
få avse förfluten tid utan ändringarna få tidigast träda i kraft vid månadsskifte,
som infaller tidigast 14 dagar efter det beslutet expedierats från
kommunen.
Ehuru det givetvis för hyresvärden medför vissa besvärligheter om betalningsterminerna
från kommunens sida bli andra än de hyresgästen begagna,
så vill förbundet icke motsätta sig att familjebostadsbidragen från
kommunens sida utbetalas kvartalsvis, även om hyresgästen erlägger hyra
månadsvis.
Det formulär, å vilket besluten om familjebostadsbidragen tecknas, bör
vara gemensamt för hela landet och på formuläret bör tryckas de bestämmelser,
som gälla såväl för hyresgäst som för hyresvärd vid emottagande
av familjebostadsbidrag. I dessa bestämmelser bör bl. a. klargöras, att det
kommunala bidraget, även om det utbetalas kvartalsvis, icke får betraktas
annat än som en förskottsbetalning för resp. månader. Hyresgästen får
8 — Bilxang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.
114
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
med andra ord icke beräkna de kommunala bidragen på sådant sätt, att
han kan underlåta att erlägga hyra för kvartalets första månad, om bidraget
skulle komma att täcka denna del av hyran.
Fastighetsägareförbundet har även uttalat sig beträffande hyreskontrollen
i ifrågavarande fastigheter samt härom anfört följande.
Ehuru förbundet i princip anser, att emottagandet av familjebostadsbidrag
icke bör förhindra hyresvärdens möjligheter alt disponera över lägenheten
på vanligt vis, kan förbundet dock tillstyrka, att hyresvärdarna för
erhållande av bidrag gentemot de kommunala myndigheterna förbinda sig
till följande:
a) På orter där hyresregleringslagen gäller.
Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning
av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter prövning av
hyresregleringsmyndigheterna eller för den händelse dessa skulle upphöra
efter medgivande av kommunen. Förbindelsen bör löpa med fi månaders
uppsägning från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning
ej sker. Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen
förverkat hyresrätten enligt vad i 32 g hyreslagen sägs. Förbindelsen
gäller endast för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten.
Avflyttar hyresgäst, äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar
ny bidragsberättigad hyresgäst skall ny förbindelse träffas.
b) På orter där hyresregleringslagen ej gäller.
Hyresvärden förbinder sig att för en tid av tre år icke verkställa höjning
av grundhyran eller uppsägning för avflyttning annat än efter medgivande
av kommunen. Förbindelsen bör löpa med 6 månaders uppsägning
från endera av parterna och ett års förlängning, därest uppsägning ej sker.
Hyresvärden dock obetagen att uppsäga avtalet, därest hyresgästen förverkat
hyresrätten enligt vad i 32 § hyreslagen sägs. Förbindelsen gäller endast
för den tid viss bestämd hyresgäst disponerar lägenheten. Avflyttar hyresgäst,
äger hyresvärd att åter fritt disponera lägenheten. Inflyttar ny bidragsberättigad
hyresgäst skall ny förbindelse träffas.
Genom intyg av landsfiskal eller annan myndighet kan hyresvärd åläggas
att årligen förete bevis om att hyresbeloppet är oförändrat.
De sakkunniga har jämväl anhållit om förbundets yttrande i vad mån
det från fastighetsägarehåll skulle föreligga intresse av att ett sådant system
infördes, varigenom kommunerna erhölle dispositionsrätt till vissa lägenheter
i nybyggda hus mot att kommunerna ställde säkerhet för hyrorna för
dessa lägenheter. Förbundet har i denna fråga inhämtat yttrande från sina
lokalföreningar och därvid funnit, att därest dylika åtaganden kunna ske
på frivillighetens väg, fastighetsägarna i allmänhet ställa sig välvilliga till
det framlagda förslaget.
De sakkunniga uttala för egen del att de finna fastighetsägareförbundets
förslag beträffande formen för utbetalning av bidrag ändamålsenligt. Ifråga
om hyreskontrollen framhålla de sakkunniga att behov av särskild sådan i
samband med utbetalande av familjebostadsbidrag — utöver den av förbundet
förordade — icke torde föreligga så länge staten utövar en allmän
kontroll över hyressättningen. Därest denna skulle komma att avskaffas,
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
115
syntes frågan om kontroll i samband med utbetalande av bidragen böra upptagas
till förnyat övervägande.
Beträffande formerna för utbetalning av familjcbostadsbidrag till familjer
i egnahem anföra de sakkunniga vad angår egnahem finansierade med
hjälp av det nya egnahemslånet följande.
Därest bidraget utginge i form av avdrag på kapitalkostnaderna och det
statliga lånets undre gräns utgjorde 50 procent av den godtagna produktionskostnaden,
skulle i samtliga fall avdrag göras icke endast på kapitalkostnaderna
för egnahemslånet utan även på kapitalkostnaderna för underliggande
krediter. Detta förhållande synes vara synnerligen otillfredsställande
ur administrativ synpunkt. Beträffande familjer med två minderåriga
barn skulle avdragen på kapitalkostnaderna för underliggande krediter bli
jämförelsevis små. Frågan i vilken utsträckning statliga bottenlån skola
ställas till egnahemsbvggarnas förfogande lämnades av 1947 års riksdag
öppen under hänvisning till bankkommitténs väntade förslag rörande den
statliga kreditgivningen för bostadsändamål. Det förutsattes att frågan
skulle komma att slutligt avgöras av 1948 års riksdag.
Enligt de sakkunnigas mening skulle utbetalningen av familjebostadsbidrag
till familjer i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet
kunna väsentligt förenklas, därest sagda lån kunde fördjupas,
förslagsvis så att undre gränsen utgjorde 40 procent av den godtagna produktionskostnaden.
Härigenom skulle nämligen beträffande familjer med
två minderåriga barn — dessa utgöra huvudparten av de bidragsberättigade
familjerna — bidraget kunna utbetalas enbart i form av avdrag på kapitalkostnaderna
för egnahemslånet. De sakkunniga som icke kunna bedöma
huruvida allmänna förutsättningar för en dylik fördjupning av egnahemslånet
föreligga, ha därför icke funnit sig böra bestämt förorda denna förenkling
av bidragets utbetalning.
Om det icke befinnes möjligt att medgiva den av de sakkunniga antydda
fördjupningen av egnahemslånet, föreslå de sakkunniga, att följande riktlinjer
tillämpas beträffande utbetalningen av familjebostadsbidrag till familjer
i egnahem finansierade med hjälp av det statliga egnahemslånet.
Bidraget bör utgå i form av avdrag på kapitalkostnaderna för såväl egnahemslånet
som underliggande krediter. Därest bidraget inkl. bränslebidrag
överstiger de sammanlagda kapitalkostnaderna bör skillnaden gottgöras
familjen i form av extra amortering på egnahemslånet. Så länge dylik
extra amortering sker, bör amorteringsplanen för lånet vara oförändrad och
den extra amorteringen endast bokföras. När familjebostadsbidraget nedgått
så mycket, att det ej längre överstiger kapitalkostnaderna, bör ny amorteringsplan
upprättas med utgångspunkt frän den sammanlagda bokförda
extra amorteringen samt ränta på ränta på denna. Detta förslag avviker
från riksdagens beslut i anledning av proposition nr 235/1947 beträffande
formen för extra amortering, vilket innebar att denna borde verkställas
på bottenlånet, så länge famil jebostadsbidraget översteg kapitalkostnaderna.
Praktiska skäl synas emellertid tala för att så länge detta är fallet, den
extra amorteringen endast bokföres.
Beträffande egnahem som icke finansierats med hjälp av egnahemslånet
ha de sakkunniga närmast kommit (ill den uppfattningen, att en ur admi
-
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
nistrativ synpunkt tillfredsställande lösning kan erhållas endast om bidraget
får utgå i kontant form samt anföra vidare.
Svårigheterna att utbetala bidraget i form av avdrag på kapitalkostnaderna
för andra lån än statliga äro, som redan antytts i det föregående,
betydande, vilket särskilt gäller de fall då bidraget har en sådan storlek att
extra amortering skall verkställas. Beträffande de egnahem varom nu är
fråga torde särskilda åtgärder erfordras, om garantier för extra amortering
skall kunna lämnas. Man torde sålunda böra räkna med att utbetalningen i
form av avdrag på kapitalkostnaderna i vissa fall bör kunna fastställas i
samband med att finansieringen av bostadshuset ordnas.
Slutligen anse sig de sakkunniga böra påpeka att i ett mindre antal fall
finansieringen av bostadshusen torde ske på annat sätt än med anlitande
av lån utlämnade av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I
dessa fall torde endast kontant utbetalning av bidraget kunna ifrågakomma.
Därest i enlighet med förslag av bankkommittén den statliga kreditgivningen
för bostadsändamål omlägges till att avse en statlig kreditgarantigivning,
kommer utbetalningen av familjebostadsbidrag ur administrativ
svnpunkt att i samtliga fall då statlig kreditgaranti lämnats vara jämförlig
med det i det föregående angivna fallet i vilket bostadshuset icke finansierats
med hjälp av det statliga egnahemslånet.
I detta sammanhang torde jag få anmäla, att de lungsjukas riksförbund
i skrivelse den 23 februari 1948 hemställt, att frågan om speciell bostadssubvention
till familjer med tuberkulos medlem ånyo måtte upptagas till
prövning i enlighet med bostadssociala utredningens förslag i dess slutbetänkande
(SOU 1945: 63).
T rekronorsbidraget.
I skrivelse den 11 december 1947 med förslag till fördelning av det för
innevarande budgetår till särskilda bostadsrabatter( trekronor sbidraget) anvisade
anslaget förordade statens byggnadslånebyrå vissa närmare riktlinjer
för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet.
De föreslagna riktlinjerna, frånsett sådana av rent administrativ natur,
innebära i huvudsak följande.
Bidrag borde endast i undantagsfall kunna utgå till ensamstående, medan
i fråga om ensamstående med minderåriga barn bidrag borde kunna
utgå intill dess särskild bidragsverksamhet för sådant hushåll blivit genomförd.
— Vidare borde vissa inkomststreck tillämpas. Till byrån inkomna
ansökningar från kommuner om erhållande av medel till ifrågavarande
bidragsgivning utvisade nämligen att mycket skilda uppfattningar
förelåge beträffande vilken inkomst ett hushåll högst finge ha för att erhålla
bidraget. För vinnande av enhetlighet borde kommunerna därför vid
sin prövning av detta spörsmål lämpligen anknyta till de inkomststreck,
som uppdragits för familjebostadsbidragen eller sålunda att beträffande
tvåbarnsf amil jer mannens och hustruns sammanlagda beskattningsbara
årsinkomst vid taxering till statlig inkomstskatt finge uppgå till högst
4 000 kronor och i fråga om familjer med flera minderåriga barn viss högre
årsinkomst. Beträffande hushåll med högst ett minderårigt barn föreslås
117
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
att gränsen för erhållande av trekronorsbidrag sättes vid 2 000 kronor beskattningsbar
årsinkomst.
Frågan huruvida trekronorsbidrag borde utgå till familjer, som åtnjuta
familjebidrag, fann byggnadslånebyrån tveksam samt framhöll att övervägande
skäl syntes tala för att trekronorsbidraget, åtminstone tills vidare,
icke kombinerades med familjebidrag. Därest trekronorsbidraget skulle
utgå även under nästa budgetår och därvid kombineras med familjebostadsbidrag,
borde härvid ifrågakomna hushåll med en lägre beskattningsbar årsinkomst
av förslagsvis 2 000 kronor för tvåbarnsf amil jer, 3 000 kronor för
trebarnsfamiljer o. s. v.
Genom beslut den 6 februari 1948 föreskrev Kungl. Maj:t i samband
med anvisande av medel för ifrågavarande bidragsgivning, att byggnadslånebyrån
skulle till ledning för kommunerna utfärda rådgivande anvisningar.
Dessa skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a.
de nyss återgivna riktlinjerna utom såvitt anginge bidrag till ensamstående,
vilka i princip icke borde vara undantagna från rätten till bidrag.
I skrivelse den 8 mars 1948 med förslag till anslagsäskande för budgetåret
1948/49 framhåller byggnadslånebyrån, att vid den fortsatta bidragsgivningen
bör — utöver vad som nu är föreskrivet beträffande förvaltningsform
och tidpunkt för fastighetens färdigställande — det allmänna villkoret
gälla, att trekronorsbidrag icke får utgå i kombination med familjebidrag.
Byggnadslånebyrån anför vidare.
Skälet härtill är, att subventionen till familjer med tre eller flera minderåriga
barn f. n. i många fall överstiger det bidrag, familjebostadsbidraget,
som efter den 1 juli 1948 kommer att utgå till familjer med motsvarande
barnantal. Då vidare huvudparten av de hushåll, som f. n. åtnjuta familjebidrag,
bo i fastigheter färdigställda före den 1 juli 1946, skulle, om trekronorsbidrag
finge utgå i kombination med familjebidrag, en godtycklig
uppdelning komma att ske av ifrågavarande hushållskategori till följd av
det föreskrivna villkoret beträffande tidpunkten för fastighetens färdigställande.
Med hänsyn till att tillräcklig erfarenhet ännu icke vunnits beträffande
ifrågavarande bidragsgivning finner byggnadslånebyrån det lämpligt, att
även under nästa budgetår utfärdas rådgivande anvisningar i huvudsaklig
överensstämmelse med dem som nu gälla.
Yttrandena
över
organisationssakkunnigas nyss anförda förslag angående f a in i 1-jebostadsbidragen ha vissa yttranden avgivits.
Beträffande det av de sakkunniga förordade förslaget om formerna för
utbetalning av familjebostadsbidrag i hyresbostäder har statens
hjggnadslånebyrå intet alt erinra. Byrån delar de sakkunnigas uppfattning
i hyreskontrollfrågan.
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Statens hyresråd har uttalat sig i frågan om hyreskontrollen på orter,
där hyresregleringslagen gäller, samt därvid framhållit, att en hyresnämnd
torde vara lagligen förhindrad att — såsom föreslagits av fastighetsägareförbundet
— pröva huruvida en uppsägning skäligen må äga rum.
Drätselkammaren i Karlskrona har understrukit vikten av att garantier
skapas för att förmedlingsorganet vid varje tidpunkt har vetskap om vem
som är fastighetsägare och sålunda berättigad att mottaga familjebostadsbidragen.
Beträffande formerna för utbetalning av familjebostadsbidrag till familjer
i egnahem finansierade med hjälp av det nya egnahemslånet har
statens byggnadslånebyrå framhållit bl. a. följande.
En fördjupning av egnahemslånet så, att detta skulle komma att ligga
mellan 40 och 90 procent av den godtagbara produktionskostnaden synes
byrån innebära avsevärda administrativa fördelar. Förutsättningarna ur
andra synpunkter av en dylik fördjupning finner byrån icke anledning
upptaga till behandling i detta sammanhang. Om sagda fördjupning icke
skulle vara genomförbar, torde det av de sakkunniga förordade tillvägagångssättet
med bokföring av den extra amorteringen vara lämpligt.
Även om egnahemslånets undre gräns sättes vid 40 procent av den godtagbara
produktionskostnaden, bör detta senare system med bokföring av den
extra amorteringen tillämpas i de fall, då summan av familjebostadsbidrag
och bränslebidrag överstiger kapitalkostnaden.
Beträffande egnahem, som icke finansierats med hjälp av det nya egnahemslånet,
har byggnadslånebyrån anfört.
Det har i betänkandet antytts, att det kanske i vissa fall skulle vara
möjligt att genom särskilda åtgärder fastställa utbetalningen i form av avdrag
på kapitalkostnaderna i samband med att finansieringen av bostadshuset
ordnas. Även om den senare anordningen icke kan komma att genomföras
för ett större antal fall, anser byrån det lämpligt, att möjligheterna
härför något närmare undersökas. I övrigt synes något alternativ till
den kontanta utbetalningen icke kunna uppställas. Kontant utbetalning
torde, såsom de sakkunniga anfört, vara den enda form, som kan ifrågakomma
i det mindre antal fall finansieringen sker på annat sätt än med
anlitande av lån utlämnade av kreditinstitut.
Departementschefen.
Förra årets riksdag godkände i propositionen nr 235 framlagda förslag
om utvidgning av bidragsgivningen till olika hushållskategorier. En närmare
redogörelse för dessa beslut har jag tidigare lämnat i den inledande
översikten (s. 12 ff.). Utvidgningen innebär i korthet följande. Det hittillsvarande
familjebidraget, vilket utgått till familjer med minst tre minderåriga
barn i hus finansierade med bostadsanskaffningslån, ersättes med ett
familjebostadsbidrag till familjer med minst två minderåriga barn i nyuppförda
bostadshus, oavsett dessas finansieringssätt och förvaltningsform.
En särskild bostadsrabatt (det s. k. trekronor sbidraget) införes i syfte att
stödja hushåll med begränsade inkomster och lägenhet i av kommun eller
119
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
allmännyttigt företag förvaltade hus, som uppförts efter den 1 juli 1946.
Bestämmelserna angående familjebostadsbidrag skola träda i kraft den 1
juli 1948. Trekronorsbidraget utgår redan under innevarande budgetår.
Vissa med det nya familjebostadsbidraget sammanhängande frågor blevo
icke förmål för slutlig prövning vid 1947 års riksdag. I vad det gäller trekronorsbidraget
fick verksamheten försökskaraktär. I anledning härav får
jag i detta sammanhang till särskild behandling upptaga vissa med angivna
bidragsverksamhet sammanhängande frågor.
Vad först angår familjebostadsbidraget må erinras om att i
anslutning till förslaget angående detta bidrag i propositionen nr 235/1947
förutsattes, att frågan huruvida bidraget borde utgå till familjer icke endast
i ny- och ombyggda lägenheter utan även i redan befintliga bostäder
skulle upptagas till prövning vid 1948 års riksdag. För att underlätta en
fortsatt prövning av frågan borde under budgetåret 1947/48 en inventering
av vissa delar av det befintliga bostadsbeståndet verkställas. En dylik inventering,
som fått formen av en stickprovsundersökning, har igångsatts
och är numera i huvudsak avslutad. Vissa resultat av inventeringen redovisas
i härvid fogad bilaga.
Syftet med familjebostadsbidraget är att underlätta för barnfamiljerna
att erhålla en tillfredsställande bostad. Bidraget har alltså icke karaktär
av allmän hyreshjälp. Av den verkställda stickprovsundersökningen framgår,
att endast en mindre del av barnfamiljerna f. n. innehar bostäder som
skulle kunna berättiga till bidrag. Många familjer bo i alltför små lägenheter.
De vanligaste bristerna i fråga om lägenheternas utrustning bestå
däri, att dessa sakna vatten och avlopp samt centralvärme. På landsbygden
är avsaknaden av vatten och avlopp särskilt vanlig. Familjer med begränsade
inkomster bo i jämförelsevis små och dåligt utrustade lägenheter.
En verkställd överslagsberäkning tyder på att vid en utsträckning av
familjebostadsbidragsgivningen till att avse även familjer i redan befintliga,
godtagbara lägenheter behovet av medel för familj ebostadsbidrag under ett
första budgetår skulle fördubblas, d. v. s. uppgå till i runt tal 40 miljoner
kronor. Jag anser fördenskull, att i nuvarande statsfinansiella läge bidragsgivningen
tills vidare bör begränsas till att endast avse familjer i ny- och
ombyggda hus. Jag förutsätter, att det genom ytterligare undersökningar på
grundval av 1945 års bostadsräkning skall bli möjligt att erhålla säkrare
hållpunkter för en bedömning av sagda medelsbehov. Frågan om utvidgning
av bidragsgivningen bör bli föremål för förnyad prövning, så snart det
statsfinansiella läget anses medge det.
Vad beträffar de bestämmelser som förutsatts skola gälla i fråga om
bostadens storlek, får jag erinra om de maximiregler som jag i det föregående
(s. 38 f.) förordat för beviljande av kapitalsubvention till en- och
tvåfamiljshus. Förslaget som nära ansluter sig till av byggnadslånebyrån
tillämpad praxis vid beviljande av tertiärlån till enfamiljshus innebär, att
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
kapitalsubvention till enfamiljshus i ett plan skall kunna utgå endast om
bottenytan utgör högst 100 kvadratmeter. Till familjer med behov av en
stor lägenhet bör dock subvention kunna utgå även om ytan överstiger 100
kvadratmeter. Enligt min mening böra, såsom framhölls i propositionen
nr 235/1947, i fråga om enfamiljshus de krav på bostaden som skola uppfyllas
för erhållande av familjebostadsbidrag sammanfalla med kraven beträffande
egnahem, finansierade med stöd av egnahemslån jämte kapitalsubvention.
I propositionen förordades, att maximistorleken för erhållande
av familjebostadsbidrag i vad det gäller flerfamiljshus skulle fastställas
till en lägenhetsyta av 120 kvadratmeter. Enligt min mening tala emellertid
starka skäl för att kravet beträffande lägenheter i flerfamiljshus anslutes
till nyss nämnda krav beträffande enfamiljshus i ett plan. Jag föreslår
fördenskull, att familjebostadsbidrag i regel bör utgå till familj i flerfamiljshus
endast om lägenhetsytan uppgår till högst 100 kvadratmeter. Då
fråga är om familj med stort barnantal, bör dock något större lägenhetsyta
kunna godtagas.
Vad härefter angår frågan om familjebosiadsbidragets storlek må erinras
om att enligt förslag i propositionen nr 235/1947 bidraget borde utgöra
i fråga om familj i flerfamiljshus 130 kronor för barn och år och i fråga
om familj i egethem, finansierat med stöd av det nya egnahemslånet, 20
procent av den ursprungliga kapitalkostnaden, dock lägst 130 kronor och
högst 175 kronor för barn och år. Bestämmelsen bör enligt min mening
förtydligas på följande sätt. Bidraget bör alltid utgöra 130 kronor för
barn och år med undantag för egethem, som uppförts med hjälp av det
nya egnahemslånet, i vilket fall det bör utgöra 20 procent av den ursprungliga
kapitalkostnaden -— vari icke skall inräknas ränta på egen insats —
dock lägst 130 kronor och högst 175 kronor för barn och år. Bidraget
bör alltså utgå med 130 kronor dels i två- och flerfamiljshus, dels i egethem,
vilket antingen uppförts utan statligt stöd eller ombyggts med eller
utan dylikt stöd.
Vid upptagande i propositionen nr 235/1947 av frågan om familjebostadsbidrag
föreslog jag, att bidraget icke skulle kunna utgå i kontant form.
De administrativa problem som vore förbundna med utbetalningen av bidraget
borde lösas i samband med prövning av grunderna för den framtida
bostadspolitiska organisationsapparaten. Inom socialdepartementet
tillkallade sakkunniga för utredning angående den bostadspolitiska organisationen
ha i sitt betänkande med förslag beträffande organ för den framtida
bostadspolitiken jämväl behandlat nyss nämnda fråga. Organisationssakkunniga
ha sålunda efter överläggningar med Sveriges fastighetsägareförbund
framlagt förslag till riktlinjer för avtal mellan kommun och fastighetsägare
beträffande hyresbeloppet för sådan lägenhet, till vars innehavare
familjebostadsbidrag bör kunna utgå. Byggnadslånebyrån har tillstyrkt
detta förslag.
121
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Enligt min mening föreligger icke f. n. behov av särskild hyreskontroll
för detta ändamål på sådana orter, där hyresregleringslagen tillämpas. På
övriga orter synes däremot den av organisationssakkunniga föreslagna ordningen
böra komma till stånd såsom villkor för utbetalning av familjebostadsbidrag
i sådana fastigheter, som i detta sammanhang avses, därest
icke det bidragsbeviljande organet av särskilda skäl annorlunda bestämmer.
Vad härefter angår de sakkunnigas förslag i fråga om formen for utbetalning
av familjebostadsbidrag till familjer i egnahem och, såvitt angår
ägaren, tvåfamiljshus får jag erinra om att jag i det föregående i anslutning
till de sakkunnigas förslag förordat, att egnahemslånet skall kunna
fördjupas bl. a. i syfte att förenkla utbetalningen av familjebostadsbidrag.
Jag kan även i övrigt godtaga de sakkunnigas förslag i vad det gäller enoch
tvåfamiljshus, finansierade med statligt lån och/eller lån, utlämnat av
banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut. I fråga om tvabarnsfamiljer
bör bidraget — liksom även bränslebidraget — utgå i form av
avdrag på kapitalkostnaderna för det statliga lånet, där sådant finnes. Om
bidragen överstiga sagda kapitalkostnader bör härvid skillnaden bokforas
såsom extra amortering. Från denna regel bör undantag kunna goras och
avdrag verkställas jämväl på kostnaderna för underliggande krediter, nämligen
om extra amorteringen skulle bliva avsevärd, vilket torde komma att
gälla i fråga om vissa av de hus som ombyggas med hjälp av egnahemslånet.
Har huset icke finansierats med statligt egnahemslån, bör avdrag
göras på kapitalkostnaderna för lån, utlämnade av banker, försäkringsbolag
och andra kreditinstitut. I vad det gäller familjer med tre eller flera
barn bör extra amortering ske endast om bidragen överstiga kapitalkostnaden
för såväl statligt lån som lån, utlämnat av i det föregånde nämnda
kreditinstitut. Vad slutligen beträffar bidrag till familjer i egnahem som
icke behöva erlägga ränta och amortering på vare sig statligt lån eller lån,
utlämnat av banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut, år jag f. n.
icke beredd att förorda, att detta skall kunna utgå i kontant form. Vissa
av här ifrågavarande familjer hyra eller arrendera bostaden. I dylika fall
bör bidraget kunna utgå i form av avdrag på hyran resp. arrendet.
Jag får i detta sammanhang slutligen beröra vissa övergångs problem.
I det föregående har föreslagits, att familjebostadsbidrag (jämte bränslebidrag)
tills vidare endast skall kunna utgå till ny- eller ombyggda bostäder.
Enligt min mening bör härvid följande bestämmelser gälla. Som
allmän regel bör fastställas att bidrag endast kan utgå till familj i nybyggt
hus som blivit inflyttningsfärdigt tidigast den 1 januari 1948 samt tdl familj
i ombyggt bus, där ombyggnadsarbetet avslutats tidigast vid nyss
nämnda tidpunkt. Följande undantag från regeln böra dock få tillämpas.
För det första bör familj i egcthem, som ursprungligen erhållit bostadsanskaffningslån
men sedermera i enlighet med i det föregående (s. 73 f.)
berörda övergångsbestämmelser beträffande det nya egnahemslånet finan
-
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
sierat huset med stöd av sistnämnda lån, kunna erhålla det nya familjebostadsbidraget
jämte bränslebidrag. För det andra bör — såsom förordades
i propositionen nr 235/1947 — det nya familjebostadsbidraget kunna
beviljas familjer både i egnahem och i flerfamiljshus vilka hittills erhållit
familjebidrag enligt gällande bestämmelser. Med hänsyn till svårigheterna
att under en begränsad tid pröva ett större antal ansökningar om
dylik övergång, bör medgivande därtill tills vidare endast lämnas, då särskilda
skäl kunna åberopas.
I propositionen nr 235/1947 berördes i anslutning till förslaget beträffande
familjebostadsbidrag den av bostadssociala utredningen väckta frågan
om särskilda bostadsbidrag till ensamstående
mödrar med minderårigt barn samt till hushåll in e d tuberkulos
medlem. Jag framhöll sålunda bl. a., att jag delade utredningens
uppfattning att ifrågavarande hushåll i många fall vore i behov
av det allmännas stöd för att på ett tillfredsställande sätt kunna lösa
sin bostadsfråga. Jag fann emellertid, att frågan tarvade ytterligare övervägande
innan förslag i ämnet skulle kunna framläggas. Det synes alltjämt
tveksamt, huruvida stödet bör få formen av ett särskilt bostadsbidrag
eller lämnas i annan form. Jag är därför icke heller i år beredd att framlägga
förslag i denna fråga.
Vad härefter angår det löpande bidraget till hushåll med begränsade inkomster,
det s. k. t r e k r o n o r s b i d r a g e t, må erinras om att ifrågavarande
bidragsgivning under innevarande budgetår givits karaktären av
försöksverksamhet. Kungl. Maj:t har föreskrivit, att byggnadslånebyrån
till ledning för kommunerna skall utfärda rådgivande anvisningar. Dessa
skulle utformas i huvudsaklig överensstämmelse med bl. a. av byrån förordade
riktlinjer för kommunernas handhavande av ifrågavarande verksamhet.
Enligt min mening böra de sålunda fastställda grunderna för bidragsgivningen
under innevarande budgetår tillämpas jämväl under budgetåret
1948/49. Jag finner alltså icke skäl föreligga att förorda en utvidgning av
\ erksamheten till andra hushåll än sådana i av kommun eller allmännyttigt
företag förvaltade fastigheter, som färdigställts tidigast den 1 juli
1946. Med hänsyn till att den erfarenhet som hittills vunnits rörande bidragsgivningen
är begränsad, bör verksamheten även under nästa budgetår
ha försökskaraktär. I detta sammanhang får jag slutligen beröra frågan
på vilka villkor en familj bör kunna erhålla såväl familjebostadsbidrag
som trekronorsbidrag.
I propositionen nr 235/1947 förutsattes, att familjebostadsbidrag och
trekronorsbidrag skola kunna kombineras. Byggnadslånebyrån har föreslagit,
att vid en dylik kombination borde förutsättas ett lägre inkomststreck
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
än som fastställts beträffande enbart familjebostadsbidrag, förslagsvis
2 000 kronor i beskattningsbar årsinkomst för tvåbarnsfamilj, 3 000 kronor
i beskattningsbar inkomst för trebarnsfamilj o. s. v.
Jag anser det självklart, att en kombination av familjebostadsbidrag och
trekronorsbidrag i första hand bör utgå till familjer med inkomster som
ligga under det för erhållande av förstnämnda bidrag fastställda inkomststrecket.
Jag kan emellertid icke tillstyrka byråns förslag, att vid kombination
av de båda bidragen vissa lägre inkomststreck skola fastställas. Det
torde i stället böra ankomma på kommunerna att från fall till fall pröva
behovet av både familjebostadsbidrag och trekronorsbidrag, varvid bör beaktas,
att i regel endast hushåll med en inkomst som understiger den för
erhållande av familjebostadsbidrag fastställda maximiinkomsten böra
kunna komma i åtnjutande av båda bidragen.
Byggnadslånebyrån har vidare föreslagit, att trekronorsbidrag icke skall
utgå i kombination med familjebidrag enligt nu gällande bestämmelser. Som
skäl härför anför byrån, att stödet till barnfamiljerna f. n. i många fall
överstiger det familjebostadsbidrag, som kommer att utgå efter den 1 juli
1948.
Jag finner skäl tala för byråns ståndpunkt, att trekronorsbidrag icke
bör kunna kombineras med familjebidrag. Utöver det av byrån anförda
skälet tillkommer att förstnämnda bidrag endast kan utgå till familjer i
fastigheter, färdigställda efter den 1 juli 1946.
VI. Särskilda frågor.
1. Besvärsrätten.
Gällande bestämmelser.
Vad till en början angår den av byggnadslånebyrån bedrivna verksamheten,
är rätten att anföra besvär över byråns beslut om tertiärlån och
tilläggslån på visst sätt begränsad, medan någon begränsning av besvärsrätten
icke föreligger beträffande byråns beslut om bostadsanskaffningslån
jämte tilläggslån samt familjebidrag enligt kungörelsen den 4 september
1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder
åt mindre bemedlade, barnrika familjer, i kungörelsen den 27 maj
1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder
i egnahem åt sådana familjer samt i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr
572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt sådana familjer.
I 33 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån
för vissa bostadsbyggnadsföretag, vilken sedan den 1 juli 1946 äger
tillämpning endast beträffande en- och tvåfamiljshus, och i 34 § kungörelsen
den 29 juni 1946 (nr 551) om tertiärlån och tilläggslån för fler
-
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
familjshus stadgas, att den som icke åtnöjes med byggnadslånebyråns beslut
i vad rör antingen fråga om bidrag av kommun till kostnad för byggnadsföretag
i samband med statligt tilläggslån — eller sökt ändring av
hyrorna för lägenheter i byggnad, till vars uppförande, ombyggnad eller
förvärv lån enligt resp. kungörelse utlämnats, äger anföra besvär över beslutet
hos Kungl. Maj:t. Enligt sistnämnda kungörelse tillkommer samma
rätt kommun, som är missnöjd med byggnadslånebyråns beslut om bidrag
av statsmedel för täckande av sådana förluster, som uppkommit vid förvaltning
av kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus,
och för vilka kommun enligt 33 § andra stycket 1946 års tertiärlånekungörelse
skall svara.
Ärenden rörande statsbidrag till anordnande av pensionärshem, vilka beredas
av byggnadslånebyrån, avgöras av Kungl. Maj :t.
Besvär över byggnadslånebyråns beslut om lån och bidrag ha hittills
anförts endast i synnerligen begränsad utsträckning.
Vad härefter angår den av egnahemsorganisationen bedrivna verksamheten
äger den som är missnöjd med egnahemsnämnds beslut i fråga som
avses i kungörelsen den 28 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt
nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden,
att söka ändring däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Styrelsens
beslut må ej överklagas. Besvär över egnahemsnämnds beslut i fråga som
avses i sagda kungörelse ha under de senaste åren anförts i ca 500 fall
Pei åi, vilket torde motsvara omkring 3 procent av antalet avgjorda
ärenden.
Egnahemsnämnds beslut i anledning av ansökan om lantarbetarbostadslån
eller bidrag enligt kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) skall, vare
s*g gj01''d ansökan beviljats eller avslagits, underställas egnahemsstyrelsens
provning. Egnahemsstyrelsens beslut i dylik fråga må icke överklagas.
Är någon missnöjd med egnahemsnämnds beslut om bostadsegnahemslån
jämte tilläggslån enligt kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående
den statliga egnahemsverksamheten resp. kungörelsen den 30 juni 1942
(nr 578) om vissa ändringar i nämnda kungörelse, äger han söka ändring
däri genom besvär hos egnahemsstyrelsen. Den som icke åtnöjes med egnahemsstyrelsens
beslut äger att söka ändring genom besvär hos Kungl. Maj :t.
Besvär, varom här är fråga, ha anförts i mycket begränsad omfattning.
Föreliggande förslag.
De sakkunniga angående bostadspolitikens organisation ha i sitt den 22
januari 1948 avgivna betänkande med förslag beträffande organ för den
framtida bostadspolitiken framhållit, att den i betänkandet förordade decentraliseringen
av den statliga lån- och bidragsgivningen otvivelaktigt
innebure en risk för bristande enhetlighet i ärendenas handläggning.
I syfte att åstadkomma en central prövning av beslut rörande statligt lån
125
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
och bidrag föreslå de sakkunniga, att besvär över länsbostadsnämndernas
beslut i ärenden rörande såväl lån och bidrag till bostadshus som bostadsrabatter
till vissa hushåll skola kunna anföras hos bostadsstyrelsen utom i
de fall, då beslutet avser ärendets överlämnande till styrelsen för prövning
och avgörande.
Bostadsstyrelsens beslut åter skola enligt de sakkunniga icke kunna överklagas
genom besvär hos Kungl. Maj :t utom i två fall, av vilka det ena
avser beslut om kommuns bidrag — i samband med statligt tilläggslån —
till kostnader för byggnadsföretag, varom stadgas i 5 § sista stycket 1946
års tertiärlånekungörelse. Det andra fallet avser beslut om fördelning mellan
stat och kommun av vissa förluster, som uppkommit vid förvaltning av
kommun eller allmännyttigt bostadsföretag tillhörigt flerfamiljshus och
varom stadgas i 33 § andra stycket sagda kungörelse.
De sakkunniga framhålla, att mot förslaget om allmän besvärsrätt beträffande
länsbostadsnämndernas beslut synes ur praktisk synpunkt
kunna invändas, att risk föreligger för att denna rätt kommer att mera
allmänt utnyttjas med påföljd att den förordade decentraliseringen göres
illusorisk. De sakkunniga anföra, att de övervägt denna invändning men
att de icke funnit den utgöra ett tillräckligt skäl för en mera begränsad
besvärsrätt.
Föreliggande förslag har ej föranlett någon erinran från de myndigheter
vilka efter remiss av de sakkunnigas betänkande yttrat sig i frågan.
Departementschefen.
I likhet med de sakkunniga finner jag det vara av vikt att möjlighet
förefinnes för en central prövning av länsbostadsnämndernas handläggning
av låne- och bidragsärenden och jag tillstyrker därför förslaget om
införande av allmän besvärsrätt beträffande länsbostadsnämndernas beslut.
Även i övrigt finner jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare bestämmelser,
som befinnas erforderliga.
2. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade
fonder för bostadsändamål.
I propositionen nr 218 denna dag angående den allmänna bostadspolitikens
organisation m. in. anmälde jag bl. a., att jag vid framläggande av
förslag angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen hade
för avsikt att till närmare behandling upptaga vissa i samband med övergången
till en ny bostadspolitisk organisation uppkommande särskilda
problem, avseende bl. a. av egnahemsstyrelsen och statskontoret förvaltade
fonder. Jag torde nu till fortsatt behandling få upptaga dessa frågor.
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
I propositionen nr 149 till innevarande års riksdag angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten på jordbrukets område in. m. uttalade
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, att samtliga den 1 juli
1948 utestående, av egnahemsstyrelsen eller egnahemsnämnderna utlämnade
lån i samband med övergång till ett system med statlig kreditgaranti
borde överföras till riksbankens förvaltning. Uttalandet avser de lån, som
utlämnats från fonder för jordbruksändamål och som i sin helhet utbetalats
före den 1 juli 1948. Sadana lan, som beviljats före den 1 juli 1948 men som
icke helt utbetalats före nämnda dag, borde enligt departementschefen förvaltas
av de fr. o. in. den 1 juli 1948 inrättade lantbruksnämnderna intill
dess lånet helt utbetalas, varefter överföring till riksbanken borde ske.
I det följande lämnas en redogörelse för de fonder för bostadsändamål
som i detta sammanhang äro av betydelse.
A. Fonder, som förvaltas av egnahemsstyrelsen.
b rån cgnahcmslånefonden utlämnas, förutom jordbruksegnahemslån, bostadsegnahemslån
till underlättande för låntagaren att förvärva äganderätt
till bostadsegnahem samt egnahemsstatslån till vissa kommuner, bolag och
föreningar som förmedla bostadslån.
Från jord förmedlings f onden kunna utlämnas förlagslån till kommuner,
bolag och föreningar, vilka förmedla bostadsegnahemslån, för användning
såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att
helt eller huvudsakligen användas för bildande av bostadsegnahem. Vidare
kunna förlagslån från fonden tilldelas kommuner för anskaffande och tillhandahållande
av jord till arbetarsmåbruk.
Från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utlämnas
nybyggnadslån för uppförande av nya bostadslägenheter i stället
för förut befintliga samt för förbättring av vattentäkt, så ock för ombyggnad
och mer omfattande förbättringsarbete å bostadslägenheter, däri inbegripet
anordnande av ledningar för vatten och avlopp, samt av elektriska
installationer.
Under fonden för låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, hava inv
esteringsanslag anvisats dels till lån för uppförande och förbättring av
lantarbetarbostäder (lantarbetarbostadslån), vilka lån kunna utgå till
ägare eller brukare av jordbruksfastighet för uppförande å fastigheter av
nya bostäder för fastighetens lantarbetare samt för ombyggnad av och annat
mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder, dels ock förbättringslån,
vilka utgå för samma ändamål som nybyggnadslånen.
A fonden för lantarbetarbostäder slutligen äro redovisade lantarbetarbostadslan,
som beviljats enligt före den 1 juli 1939 gällande bestämmelser.
127
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
B. Fonder, som förvaltas av statskontoret.
Från lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer utlämnas bostadsanskaffningslån för beredande av hyresbostäder
eller bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer.
Från lånefonden för bostadsbyggande utlämnas tertiärlån för flerfamiljshus
enligt 1946 års kungörelse om tertiärlån och tilläggslån för flerfamiljshus.
Från fonden för låneunderstöd, statskontorets delfond, utlämnas tertiärlån
till enfamiljshus (inkl. räntefri, stående del av lånet) samt tilläggslån
till flerfamiljshus och till såväl hyresbostäder som bostäder i egnahem åt
mindre bemedlade, barnrika familjer.
Departementschefen.
Vid ett genomförande av den i propositionen nr 218 föreslagna organisationen
för den allmänna bostadspolitiken komma efter den 1 juli 1948 av
de i det föregående angivna fonderna endast följande två att tagas i anspråk
för utlämnande av nya lån, nämligen dels fonden för låneunderstöd,
såvitt angår lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder samt
tilläggslån för flerfamiljshus, dels lånefonden för bostadsbyggande.
Förvaltningen av den under statskontoret stående lånefonden för bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer synes under avvecklingstiden
böra ombesörjas av statskontoret. Vad angår övriga för framtiden
obehövliga fonder torde avvecklingen kunna tillgå på följande sätt.
Beträffande egnahemslånefonden skulle, enligt ett i det föregående omnämnt
förslag i propositionen nr 149 till årets riksdag, i varje fall å denna
fond redovisade, helt utbetalade jordbruksegnahemslån i samband med
övergång till ett system med statlig kreditgaranti överlämnas till riksbanken.
Av praktiska skäl synes det önskvärt att jämväl de å denna fond redovisade
bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Om såväl jordbruks-
som bostadsegnahemslånen överlämnas till riksbanken, undviker
man nämligen en eljest ofrånkomlig uppdelning av egnahemslånefonden.
Vidare må framhållas att i propositionen nr 218 förutsatts, att länsbostadsnämnderna
icke redan från början skola utrustas med hela den personal,
som kommer alt bli erforderlig sedan deras verksamhet kommit i gång,
samt att det i stället synts lämpligt att länsbostadsnämnderna i viss mån
skulle få utnyttja lantbruksnämndernas organisation. Denna organisation
torde dock knappast vara dimensionerad för det omfattande arbetet
med förvaltningen av bostadsegnahemslånen. Jag förordar därför, att även
bostadsegnahemslånen överföras till riksbanken. Å jordförmedlingsfonden
finnas numera inga lån redovisade. Fonden torde när som helst kunna avvecklas
genom att behållningen å fonden inlevereras till riksgäldskontoret.
De å lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden utläm
-
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
nade nybyggnadslånen samt de från investeringsanslag under fonden för
låneunderstöd, egnahemsstyrelsens delfond, utlämnade förbättringslånen
torde liksom bostadsegnahemslånen böra överföras till riksbanken. Det må
framhållas, att nybyggnadslån och förbättringslån utlämnats beträffande
bostäder såväl å jordbruksfastigheter som å andra fastigheter. Någon uppdelning
av lånen efter fastighetens egenskap av jordbruksfastighet eller
icke låter sig svårligen genomföra. Fonden för lantarbetarbostäder slutligen
torde böra förvaltas av den myndighet, som efter den 1 juli 1948 handhaver
lantarbetarbostadslåneverksamheten.
Resterande utbetalningar å lån och bidrag, som beviljats av egnahemsnämnderna
före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde få
omhänderhavas av lantbruksnämnderna och länsbostadsnämnderna. Resterande
utbetalningar från under statskontorets förvaltning stående fonder av
lån, som beviljats före den 1 juli 1948 men skola utbetalas därefter, torde
böra ombesörjas av statskontoret.
3. Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål.
Föreliggande förslag samt yttranden häröver.
Under behandlingen vid 1947 års riksdag av Kungl. Maj :ts förslag i propositionen
nr 235 angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen
framställdes i flera motioner skilda krav på räntenedsättning
för äldre tertiärlån till enfamiljshus ävensom för äldre dylika lån till flerfamiljshus.
Statsutskottet (utlåtande nr 244) avstyrkte samtliga dessa yrkanden
men erinrade beträffande lånen till enfamiljshus, att 1946 års riksdag
ifrågasatt, huruvida icke en viss räntenedsättning borde kunna ifrågakomma
i avseende å sådana äldre tertiärlån till enfamiljshus, som löpte
med högre ränta än 3,6 procent. I anslutning härtill framhöll utskottet att
Kungl. Maj :t torde böra undersöka, huruvida förutsättningar för en dylik
eftergift kunde anses föreligga, och i samband med framläggande av förslag
till 1948 års riksdag om stödåtgärder för egnahemsverksamheten jämväl
upptaga detta spörsmål till prövning.
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 maj 1947 tillkallade chefen
för finansdepartementet samma dag riksgäldskommissarien S. O. Widlund
att verkställa översyn av bestämmelserna om räntan å lån från statens
utlåningsfonder. Widlund har den 17 december 1947 överlämnat i ämnet
verkställd utredning, vari jämväl förevarande spörsmål upptagits till
behandling.
Utredningsmannen anför, såvitt nu är i fråga, att den gällande egnahemslåneräntan
med hänsyn till det nuvarande läget på bostadskreditmarkna
-
129
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
den icke framstår såsom för låntagaren särskilt ogynnsam i synnerhet som
ränta å egnahemslånens amorteringsdel i allmänhet reellt sett icke obetydligt
torde understiga 3,6 procent, då de premie- och tilläggslån, som äro
knutna till egnahemslånen, äro räntefria och avsedda att helt avskrivas.
Enligt utredningsmannen torde vidare räntan för den stora grupp av egnahemsägare,
som erhållit sina lån före det senaste världskriget, icke vara så
betungande som tidigare på grund av penningvärdets fall. En sänkning av
räntan för nu utestående egnahemslån, vilken sänkning finge tänkas avse
en nedsättning till samma ränta, som fastställts för det nya egnahemslånet
eller 3 procent, skulle dessutom vara ägnad att öka fastighetsvärdena utöver
vad redan skett. Ytterligare skulle en sänkning av egnahemslåneräntan
medföra, att räntan å tertiärlånen i första hand till enfamiljshus men
även till flerfamiljshus måste nedsättas.
Beträffande tertiärlånen framhåller utredningsmannen, att vid en räntesänkning
för dessa lån skulle vissa tekniska svårigheter tillkomma i fråga
om fastigheter, för vilka kapitalsubvention utgått i form av tilläggslån. En
räntesänkning för tertiärlånet nödvändiggjorde nämligen i dessa fall en
omreglering av tilläggslånets storlek. Detta förhållande talade mot en
räntesänkning även av den mera begränsade omfattning, som ifrågasatts
inom statsutskottet beträffande tertiärlån med högre räntesatser än 3,6
procent.
Med hänsyn till det anförda och mot bakgrunden av rådande räntepolitiska
läge finner utredningsmannen sig icke kunna tillstyrka någon sänkning
beträffande räntan å sådana utestående lån, varom nu är fråga.
Till vad utredningsmannen sålunda uttalat ha statskontoret, riksräkenskapsverket,
fullmäktige i riksbanken, riksgäldsfullmäktige, statens byggnadslånebyrå
och egnahemsstyrelsen anslutit sig.
Departementschefen.
1946 års riksdag fastställde räntan å tertiärlån till flerfamiljshus till tre
procent. I anslutning härtill föreslog jag i propositionen nr 235 till 1947
års riksdag, att räntan jämväl för det nya egnahemslånet skulle utgöra tre
procent, vilket även blev riksdagens beslut.
Efter verkställd översyn av räntebestämmelserna för lån från statens utlåningsfonder
har den av chefen för finansdepartementet för ändamålet tillkallade
utredningsmannen icke funnit skäl tillstyrka en sänkning av räntesatserna
för äldre lån för bostadsändamål. De myndigheter som yttrat sig
över utredningen ha anslutit sig till utredningsmannens uppfattning.
Otvivelaktigt tala i det nuvarande läget vissa skäl för att en nedsättning
av räntan å äldre bostadslån icke f. n. bör företagas. Jag anser emellertid,
att vid fortsatt övervägande av denna fråga följande synpunker böra beaktas.
Beträffande tertiärlån till en- och flerfamiljshus som beviljats enligt 1942
års tertiärlånekungörelse gäller, att amorteringsvillkoren för de första 10
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 231.
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
åren utformats på ett sådant sätt, att amorteringen under återstoden avlånens
löptid måste ske i snabbare takt och alltså annuiteten höjas. Enligt min
mening borde undersökas, om icke en sådan anpassning av såväl ränte- som
amorteringsvillkoren vore möjlig, att annuiteten å tertiärlån till enfamiljshus
under lånens återstående löptid bleve jämförlig med den för det nya egnahemslånet
fastställda, dvs. 5,71 procent. Även för tertiärlån till flerfamiljshus
borde eftersträvas en annuitet som icke behövde föranleda hyreshöjning.
Det bör ankomma på det bostadspolitiska centralorganet att med uppmärksamhet
följa denna fråga och att efter närmare utredning framlägga
de förslag som kunna befinnas motiverade.
VII. Medelsbehovet under budgetåret 1948/49.
Verksamheten under budgetåren 1933/34—1947/48.
Statens byggnadslånebijräs verksamhetsområde.
De lån och bidrag som beviljas av statens byggnadslånebyrå äro
1) tertiärlån och därtill knutna tilläggslån;
2) bostadsanskaffningslån och därtill knutna tilläggslån samt familjebidrag.
Vidare har byggnadslånebyrån att mottaga och bereda ansökningar om
statsbidrag till anordnande av pensionärshem. Dessa ärenden avgöras av
Kungl. Maj :t i socialdepartementet.
Gällande bestämmelser om tertiär- och tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
återfinnas såvitt angår enfamiljshus i kungörelsen nr
569/1942 (ändrad i här förevarande delar genom nr 739/1942, 592/1943 och
176/1945) och såvitt angår flerfamiljshus i kungörelsen nr- 551/1946 (ändrad
genom nr 551/1947). Vissa uppgifter om dessa lån ha lämnats i det
föregående (s. 23 f. o. 10 f.).
Gällande bestämmelser om bostadsanskaffningslån och tilläggslån samt
familjebidrag (hyresrabatter) återfinnas såvitt angår egnahem i kungörelen
nr 247/1938 (ändrad genom nr 629/1941, 16/1942 och 594/1943), såvitt
angår hyresbostäder i kungörelsen nr 512/1935 (ändrad genom nr 628/1937,
246/1938, 668/1940, 628/1941 och 593/1943) samt såvitt angår tilläggslån för
såväl hyreshus som egnahem i kungörelsen nr 572/1942 (ändrad genom nr
595/1943). Vissa uppgifter om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats tidigare
i denna proposition (s. 24 f., 75 f. o. 110 ff.).
Gällande bestämmelser om statsbidrag till anordnande av pensionärshem
återfinnas i kungörelsen nr 462/1939 (ändrad genom nr 941/1939 och
Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 131
573/1942). Vissa uppgifter om dessa bidrag ha lämnats i det föregående
(s. 74 f.).
Till belysning av omfattningen av den av byggnadslånebyrån bedrivna
låne- och bidragsverksamheten lämnas i följande tabell (s. 132) uppgifter
om anslag, beviljade för sagda verksamhet under budgetåren 1933/34—
1947/48.
I anslutning till de i denna tabell lämnade uppgifterna må följande framhållas.
Till bostadsförsörjningen åt andra än mindre bemedlade barnfamiljer
ha såsom tertiärlån hittills anslagits ca 1 000 miljoner kronor. Av detta
belopp falla något mer än 800 miljoner kronor på tiden fr. o. m. den 1 juli
1943. Enligt vad jag erfarit av byggnadslånebyrån torde det kunna antagas,
att inemot 850 miljoner kronor komma att ha tagits i anspråk vid
utgången av budgetåret 1946/47. Detta innebär dock icke att de sålunda
disponerade medlen komma att före sistnämnda tidpunkt bli utbetalda.
Förklaringen härtill är dels att det normalt råder en viss, ganska avsevärd
tidsskillnad mellan dispositionsbeslutet, d. v. s byggnadslånebyråns preliminära
lånebeslut, och lånets utanordnande, dels att det måste antagas att
ett begränsat antal låntagare, vilka erhållit preliminärt lånebeslut, avstå
från att slutligt fullfölja sina låneärenden. På grundval av föreliggande
uppgifter synes det emellertid kunna antagas, att bostadsmarknaden genom
den statliga tertiärlåneverksamheten tillförts 155 000 ä 160 000 lägenheter,
varav omkring 30 000 i egnahem.
Av de medel som hittills ställts till förfogande för tilläggslån knutna till
tertiärlåneverksamheten torde huvuddelen komma att tagas i anspråk.
De till bostadsförsörjningen för mindre bemedlade, barnrika familjer avsedda
lånemedlen, uppgående till sammanlagt (398 + 53) 451 miljoner kronor,
synas nästan i sin helhet komma att tagas i anspråk för sitt ändamål.
Genom utnyttjande av dessa lånemedel torde omkring 33 000 lägenheter
ha tillkommit resp. upprustats. Om hänsyn jämväl tages till den bidragsverksamhet,
som förekommer till förmån för barnfamiljer i andra än
egnahem och särskilda hyreshus för dylika familjer, synes det kunna antagas
att i runt tal 36 000 familjer, bestående av sammanlagt omkring
230 000 personer, genom den här ifrågavarande statliga stödverksamheten
erhållit en modernt utrustad familjebostad till överkomlig kostnad.
Pensionärshemsverksamheten har inneburit, att drygt 15 000 lägenheter
tillkommit, varigenom ca 21 000 åldringar fått sin bostadsfråga löst.
Egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas verksamhetsområde.
Egnahemsorganisationen sorterar som bekant icke under social- utan
under jordbruksdepartementet, medan frågorna om anslag till organisationens
verksamhet anmälas dels av chefen för jordbruksdepartementet, dels
av mig.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Anslag beviljade för den av hyggnadslåncbyrån bedrivna verksamheten.
Budgetår |
samt belopp i mkr |
||||||||||
Anslagstitel |
Stödform och |
1933/34— 1939/40 |
1910/41 |
1941/42 |
1942/43 |
1943/44 |
1944/45 |
1945/46 |
1946/47 |
1947/48 |
Sum- ma mkr |
1 Lånefonden för |
I huvudsak mot-svarande nu-varande tertiär-lån; ny- och |
14,0 |
14,0 |
||||||||
Tertiärlån till viss |
2 Tertiärlån |
1,75 |
21,0 |
60,0 |
35,0 |
80,0 |
160,0 |
175,0 |
85,0 |
64,0 |
681,75 |
Tilläggslån till |
Tilläggslån knut-na till tertiär-låneverksam-heten |
9,0 |
18,0 |
31,3 |
35,0 |
10,0 |
27,8 |
*131,1 |
|||
Lånefonden för |
Tertiärlån till fler-familjshus |
220,0 |
100,0 |
320,0 |
|||||||
Lånefonden för |
Bostadsanskaff-ningslån; t. o. in. |
35,5 |
20,0 |
20,0 |
22,5 |
30,0 |
60,0 |
70,0 |
70,0 |
70,0 |
398,0 |
Tilläggslån till |
Tilläggslån knut-na till bostads-anskaffnings-lånen |
6,5 |
6,5 |
10,0 |
9,0 |
10,0 |
=42,0 |
||||
Hyresrabatter till |
F amiljebidrag och |
5,35 |
2,4 |
3,25 |
4,5 |
6,0 |
7,0 |
8,5 |
10,0 |
13,0 |
60,0 |
Särskilda bostads-rabatter |
Trekronorsbidrag |
0,5 |
0,5 |
||||||||
Bidrag till inrät-tande av pen-sionärshem |
Framgår av an-slagstiteln |
1,0 |
0,5 |
3,0 |
3,0 |
6,0 |
9,0 |
10,0 |
12,5 |
12,0 |
57,0 |
K apitalmedelsf ör-luster och ränte-eftergifter å ter-tiärlån för vissa 1 Fonden inräl |
F''ramgår av an-slagstiteln tad med ingången |
av b |
udge |
tåret |
193 |
5/36 |
0,18 |
0,23 |
0,41 |
||
2 Utgingo under budgetåren 1937/38— |
1939/40 blott för hyreshus (dock ej i Stockholm, |
||||||||||
Göteborg och Malmö) men från och med budgetåret 1940/41 för bostadshus |
i allmänhet |
||||||||||
oavsett belägenheten och från och med budgetåret 1946/47 i huvudsak för enfamiljshus. |
|||||||||||
3 Här har icke beaktats det förhållandet, att från medel avsedda för tilläggslån knutna |
|||||||||||
till tertiärlån överflyttats 11 mkr till medel för tilläggslån knutna till bostadsanskaffningslån. |
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
133
Över socialdepartementet anvisade anslag för den av egnaheinsorganisationen
bedrivna verksamheten.
Budgetår |
samt belopp i |
mkr |
|||||||||
Anslagstitel |
Stödform och |
1933/34— 1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
1942/43 |
cJT ö |
1944/45 |
1945/46 |
1946/47 |
CO O |
S:a mkr |
Bidrag till främjan-de av bostads-byggande på |
Bostadsförbätt-ringsbidrag, lant-arbetarbostads-bidrag samt bi-drag till vissa m. m. |
*50,7 5 |
3,75 |
20,0 |
5,0 |
10,0 |
19,5 |
20,0 |
20,0 |
20,0 |
169,0 |
Lånefonden för |
Nybyggnadslån |
11,0 |
3,5 |
11,0 |
10,7 |
12,0 |
15,0 |
15,0 |
78,2 |
||
Lån till bostads-förbättringsverk-samhet |
Förbättringslån |
2,0 |
2,5 |
11,0 |
5,7 |
8,0 |
8,0 |
8,0 |
45,2 |
||
2Lån till uppföran-de och förbätt-ring av lantarbe-tarbostäder |
Lantarbetarbo- stadslån |
24,4ö |
3,0 |
6,5 |
7,0 |
6,0 |
8,0 |
34,95 |
|||
Tilläggslån till viss |
Tilläggslån, knutna |
1,0 |
0,5 |
1,2 |
2,0 |
2,0 |
2,5 |
9,2 |
|||
1 Av de anslagna medlen utlämnades under budgetåren 1933/34 och 1934/35 jämväl ny- |
|||||||||||
byggnadslån; vidare bör framhållas att av |
de för budgetåren 1934/35—1936/37 anvisade |
||||||||||
anslagen sammanlagt 3,5 miljoner kronor voro företrädesvis avsedda för lantarbetarbostäder. |
|||||||||||
2 Medlen anvisades under budgetåren 1935/36- |
—1938/39 till en fond benämnd lånefonden |
||||||||||
för lantarbetarbostäder, vars tillgångar från och med budgetåret 1939/40 överfördes till |
Den av egnaheinsorganisationen bedrivna låne- och bidragsverksamhet,
för vilken medel anvisas över socialdepartementet, avser
1) tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån;
2) nybyggnadslån och förbättringslån samt förbättringsbidrag och statsbidrag
till fiskarbostäder samt
3) lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.
Gällande bestämmelser om tilläggslån, knutna till bostadsegnahemslån,
återfinnas i kungörelsen nr 578/1942 angående ändring av kungörelsen nr
589/1940 (ytterligare ändrad genom nr 237/1946). Vissa uppgifter om dessa
tilläggslån ha lämnats i det föregående, s. 26.
Gällande bestämmelser om nybyggnadslån, förbättringslån och förbättringsbidrag
återfinnas i kungörelsen nr 464/1939 (ändrad genom nr
673/1939, 670/1940, 632/1941, 860/1941 och 596/1943). Vissa uppgifter om
ifrågavarande lån och bidrag återfinnas å s. 26 f. i denna proposition.
134
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Gällande bestämmelser om statsbidrag till fiskarbostäder återfinnas i
kungörelsen nr 472/1939 (ändrad genom nr 893/1940, 1/1941, 558/1941 och
614/1942). Vissa uppgifter om denna bidragsform ha lämnats tidigare i
denna proposition, s. 27.
Vad slutligen angår gällande bestämmelser om lantarbetarbostadslån och
lantarbetarbostadsbidrag äro dessa meddelade i kungörelsen nr 465/1939
(ändrad genom nr 674/1939, 671/1940, 633/1941 och 632/1943). Vissa uppgifter
om ifrågavarande lån och bidrag ha lämnats i det föregående, s. 27 f.
Beträffande de anslag, som beviljats för angivna av egnahemsorganisationen
bedrivna stödverksamhet torde jag få hänvisa till sammanställningen
å s. 133.
I vad det gäller omfattningen av bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden kunna följande siffror tjäna till belysning. Intill utgången av
budgetåret 1946/47 hade beviljats i runt tal 158 000 förbättringsbidrag å
sammanlagt något över 134 miljoner kronor, något över 36 000 nybyggnadslån
avseende ett sammanlagt belopp av närmare 65 miljoner kronor
samt inemot 9 000 förbättringslån å tillhopa över 28 miljoner kronor. Vidare
hade egnahemsstyrelsen vid nyss angivna tidpunkt beviljat lantarbetarbostadslån
till ett antal av närmare 1 600, representerande en summa av
ca 26 miljoner kronor, ävensom ca 1 600 lantarbetarbostadsbidrag med
inalles ungefär 1,4 miljoner kronor.
Sammanlagt har genom den av egnahemsorganisationen bedrivna bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden ca 15 procent av det totala
antalet bostäder på den egentliga landsbygden blivit föremål för förbättring
eller ombyggnad; i åtskilliga fall är dock, särskilt före år 1940, den
upprustning, som kommit till stånd, av skäligen ytlig karaktär.
Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49.
Bgggnadslånebyråns förslag.
I skrivelse den 10 september 1947 har statens byggnadslånebyrå föreslagit
bl. a., att för nästa budgetår måtte anvisas
till kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag
ett förslagsanslag av 150 000 kronor;
till hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer ett förslagsanslag
av 20 miljoner kronor;
till särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag av 1 miljon kronor;
till bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av 12
miljoner kronor;
till lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsanslag av 340 miljoner
kronor; samt
135
Kungl. Maj.ts proposition nr 23/.
till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett investeringsanslag
av 15 miljoner kronor.
I skrivelse den 8 mars 1948 har byggnadslånebyrån dels föreslagit ändringar
i vissa delar av de för låneverksamheten gällande bestämmelserna,
dels framlagt vissa nya förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49,
betingade såväl av dessa förslag som av erfarenheten rörande byråns låneoch
bidragsverksamhet under den dittills gångna delen av innevarande
budgetår. Ändringsförslagen ha behandlats i det föregående (under rubrikerna
lån och bidrag till enfamiljshus, lån och bidrag till flerfamiljshus
samt bostadsrabatter).
1 fråga om byggnadslånebyråns i sagda skrivelse framlagda förslag till
anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 må i detta sammanhang följande
anföras.
Byggnadslånebyrån lämnar inledningsvis en redogörelse för det aktuella
bostadsförsörjningsläget och anför därvid i huvudsak
följande.
Läget på bostadsmarknaden kännetecknas fortfarande av att det praktiskt
taget icke finnes någon lägenhetsreserv, och att det uppdämda behovet
av lägenheter alltjämt torde ha en betydande omfattning. Att en avveckling
av den under krigsåren uppkomna bostadsbristen icke kunnat
genomföras, trots den omfattande bostadsproduktionen under senare år,
sammanhänger — såsom vid olika tillfällen framhållits — med att under
rådande utpräglade högkonjunkturförhållanden tillväxten av antalet hushåll
varit starkt uppdriven.
Beträffande omfattningen av bostadsproduktionen i hela riket under åren
1946 och 1947 må framhållas, att en undersökning utförd av arbetsmarknadsstyrelsen
i samråd med byggnadslånebyrån givit vid handen, att antalet
inflyttningsfärdiga lägenheter i hela riket under år 1946 uppgått till
ca 58 000, varav ca 42 000 i städer och köpingar och ca 16 000 i landskommuner.
För år 1947 kan produktionen i hela riket enligt nämnda undersökning
uppskattas till i runt tal 55 000 lägenheter, varav i städer och köpingar
ca 35 000 och i landskommuner ca 20 000. Medan den totala bostadsproduktionen
nedgått under år 1947, har sålunda produktionen av bostadslägenheter
i landskommunerna ökat.
1 de 222 orter, för vilka bostadsbyggnadskvoter fastställts för år 1947,
utgjorde antalet lägenheter i inflyttningsfärdiga företag under sagda år
ca 38 000. Jämfört med 1946 års produktion innebär detta en nedgång
med 10—15 procent. De kvoter som för år 1947 utgjorde riktpunkten för
de iillståndsbeviljande myndigheternas meddelande av byggnadstillstånd
för bostadsbyggande i nämnda orter omfattade inalles inemot 50 000 lägenheter.
Antalet lägenheter i vid årsskiftet 1946/47 försenade företag, d. v. s.
företag, som vid tidpunkten för meddelande av byggnadstillstånd varit avsedda
att färdigställas under år 1946, men ej hunnit bli inflyttningsfärdiga
före årsskiftet, uppgick i dessa orter till inemot 15 000. Av de försenade
företagen skulle emellertid enligt särskilt medgivande de som kunde färdigställas
före den 1 april 1947 få avräknas på 1946 års kvot; sådan avräkning
ägde rum för ett antal företag omfattande ca 10 000 lägenheter. Under
förutsättning att ingen eftersläpning förelegat vid utgången av år 1947,
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
skulle sålunda produktionen i kvotorterna detta år ha uppgått till inemot
60 000 lägenheter. Då emellertid, såsom ovan nämnts, utfallet av 1947 års
produktion endast blev ca 38 000 lägenheter, kan — enär byggnadstillstånd
i allmänhet söktes och meddelades i en omfattning svarande mot de
fastställda kvoterna — förseningen i bostadsbyggnadsprogrammet vid senaste
årsskifte uppskattas till icke mindre än ca 20 000 lägenheter. De försenade
företagen torde i viss utsträckning vara sådana, för vilka beviljandet
av igångsättningstillstånd uppskjutits i länsarbetsnämnderna.
På grund av att högkonjunkturförhållanden fortfarande råda, torde hushållstillväxten
i städer, köpingar och andra tätorter även under år 1947 ha
varit jämförelsevis stor, varför det finnes anledning antaga, att bostadsbristen
icke minskat under nämnda år. Resultatet av socialstyrelsens enkät
om bostadsmarknadsläget vid oktoberflyttningarna år 1947 synes bekräfta
detta.
Beträffande förutsättningarna för bostadsbyggandet och storleken av bostadsbehovet
i framtiden framhåller byggnadslånebyrån följande.
I samband med fastställande under senare delen av år 1947 av preliminära
bostadsbyggnadskvoter för år 1948 beslöt byggnadsberedningen, främst
med hänsyn till bristen på vissa viktiga byggnadsmaterial, att kraftigt begränsa
byggnadstillståndsgivningen avseende bostadsbyggnadsföretag, som
skola färdigställas under år 1948. Begränsningen avsågs få sådan omfattning,
att den inträdda förseningen av produktionen såvitt möjligt skulle
inhämtas under innevarande år, samtidigt som förutsättningar skulle upprätthållas
för att tillskottet av inflyttningsfärdiga lägenheter i kvotorterna
skulle kunna bli omkring 45 000 (motsvarande ungefär 40 000 lägenheter
i de tätorter, för vilka produktionsuppskattningar och hushållstillväxtberäkningar
tidigare utförts av byggnadslånebyrån). Läget på byggnadsmaterial-
och arbetsmarknaderna synes fortfarande vara sådant, att betydande
svårigheter föreligga för genomförande av en omfattande bostadsproduktion
under innevarande år. Samtidigt som byggnadslånebyrån understryker
angelägenheten av att lägenhetstillskottet med hänsyn till den
besvärande bostadsbristen under innevarande år blir så stort som möjligt
— 50 000 lägenheter synas kunna absorberas av bostadsmarknaden i kvotorterna
— vill byggnadslånebyrån framhålla betydelsen av att en sådan
förbättring av läget på byggnadsmaterialmarknaden successivt åstadkommes,
att den fortfarande i regel onormalt långa byggnadstiden för bostadshus,
med åtföljande fördyring av produktionen, förkortas.
Beträffande bostadsproduktionen under år 1949 må följande framhållas.
Av det föregående torde framgått, att byggnadslånebyrån anser det osannolikt,
att en mera avsevärd reducering av bostadsbristen skulle komma till
stånd under år 1948. Även om lågkonjunkturförhållanden skulle inträda
under nästkommande år, torde tillgodoseendet av den löpande hushållstillväxten
och det uppdämda lägenhetsbehovet samt uppbyggandet av en lägenhetsreserv
tillsammans innebära en så omfattande bostadsefterfrågan, att
det ur bostadsmarknadssynpunkt vore angeläget med ett lägenhetstillskott
i kvotorterna under år 1949 av 45 000—50 000 lägenheter.
Byggnadslånebyrån övergår härefter till att behandla frågan om
m e delsbehov et under nästföljande budgetår.
Vad till en början angår anslaget till lånefonden för bostadsbyggande
137
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
framhåller byggnadslånebyrån, att i det läge som f. n. råder på byggnadsmaterialmarknaden
föreligga särskilda svårigheter att förutse de betingelser,
som kunna komma att föreligga för bostadsproduktionen under år
1949. Under de senaste månaderna hade, såvitt byrån kunde bedöma, icke
någon markerad förbättring i materialläget inträtt. Beträffande låneverksamhetens
omfattning framhåller byrån i fortsättningen följande.
Fortfarande råder även ovisshet om i vilken takt överförande av tidigare
preliminärt beviljade lån avseende enfamiljshus till det nya egnahemslånet
kan komma att äga rum under budgetåret 1948/49. Vidare föreligga stora
vanskligheter att bedöma vilken omfattning en statlig bottenkreditgivning
kan komma att få.
I sin petitaskrivelse uppskattade byggnadslånebyrån den medelsreservation
per den 1 juli 1948, som skulle kunna utnyttjas för tertiärlån till flerfamiljshus
och egnahemslån till eu- och tvåfamilj shus, till ca 180 miljoner
kronor. Tillgängliga anslag ha emellertid under tiden juli 1947—
januari 1948 tagits i anspråk i större utsträckning än man vid tidpunkten
för avgivande av byggnadslånebyråns ovannämnda skrivelse hade anledning
räkna med, varför ifrågavarande medelsreservation torde böra beräknas
till endast ca 160 miljoner kronor.
Med hänsyn till det anförda och med utgångspunkt från de i årets statsverksproposition
antydda förutsättningarna beräknar byggnadslånebyrån
behovet av lånemedel under lånefonden för bostadsbyggande under nästa
budgetår till 260 miljoner kronor.
Vad härefter angår behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår
framlägger byggnadslånebyrån vissa förslag till ändring i grunderna för
ifrågavarande verksamhet. En redogörelse för dessa förslag har lämnats
å s. 87 ff.; min behandling av förslagen återfinnes å s. 95 f. Med utgångspunkt
från ändringsförslagen uppskattar byggnadslånebyrån behovet av
tilläggslånemedel under budgetåret 1948/49 till ca 30 miljoner kronor.
Å anslaget till kapitalmedelsförluster och räntecftergifter har för innevarande
budgetår anvisats 225 000 kronor. Anslaget, vilket må tagas i anspråk
även för avlösning av vissa ränteeftergifter, torde, framhåller byggnadslånebyrån,
under budgetåret komina att behöva överskridas med ca
100 000 kronor, oaktat anslaget utnyttjas enbart för löpande eftergifter.
Byrån uppskattar medelsåtgången under nästa budgetår enbart för sistnämnda
ändamål till samma belopp som under innevarande budgetår. Med
hänsyn härtill föreslår byrån, att för bestridande av kostnaderna för löpande
ränteeftergifter under budgetåret 1948/49 anvisas ett belopp av
325 000 kronor.
Beträffande avvecklingen av vissa eftergifter i fråga om redan utbetalade
tertiärlån framhåller byggnadslånebyrån följande.
1 propositionen nr 235 till 1947 års riksdag angående vissa åtgärder till
främjande av bostadsförsörjningen bär departementschefen framhållit, att
samtliga eftergifter i fråga om utbetalade tertiärlån, vilka icke överstiga
1 procent av fastighetens avkastning, böra avvecklas snarast möjligt. Av
-
138
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
sikten är att i form av kvittning å tertiärlåneannuiteter gottskriva låntagaren
ett belopp, motsvarande nuvärdet av samtliga under 1 O-årsperioden
fastställda eftergifter.
En avlösning av ifrågavarande bagatellartade ränteeftergifter torde
komma att draga en kostnad av omkring 400 000 kronor. Kostnaderna för
åtgärden bli alltså betydligt högre än ursprungligen antogs.
Byggnadslånebyrån får i detta sammanhang meddela, att beräkningen av
nuvärdet av eftergifterna visat sig vara en mycket tidsödande procedur,
eftersom det sammanlagt rör sig om ca 40 000 poster. Med hänsyn härtill
ha beräkningarna ännu icke kunnat helt slutföras. På grund härav och
då ännu betydande administrativa svårigheter återstå att lösa — bl. a.
torde, såvitt byrån förstår, medgivande till den avsedda åtgärden böra inhämtas
av låntagarna — har byrån ansett sig icke böra f. n. begära medel
för ändamålet.
För budgetåret 1947/48 har till särskilda bostadsrabatter anvisats ett belopp
av 500 000 kronor. Byggnadslånebyrån erinrar i sin skrivelse den
8 mars 1948 om att genom beslut den 6 februari 1948 Kungl. Maj:t medgivit,
att 273 486 kronor tills vidare finge disponeras. Byrån anför vidare
följande.
Med ledning av vissa preliminära uppgifter från förmedlingsorganen har
byggnadslånebyrån uppskattat, att kommunerna förväntas inkomma med
ytterligare ansökningar om bidragsmedel för budgetåret 1947/48 på omkring
50 000 kronor. Vid innevarande budgetårs slut skulle alltså finnas
en reservation på i runt tal [500 000 — (275 000 + 50 000) =1175 000 kronor.
Med hänsyn till att dels vissa av de fastigheter, för vilka trekronorsbidrag
sökts, måhända icke bli färdigställda vid den i ansökan angivna tidpunkten,
dels kommunerna kunna förväntas komma att följa de rådgivande anvisningar
för bidragsverksamheten, som utfärdats — vilket torde komma
att medföra en begränsning av det antal hushåll, som erhålla trekronorsbidrag
— kan det antagas, att kommunerna icke helt komma att utnyttja
de tilldelade medlen och att således reservationen kommer att uppgå till
ett något högre belopp.
Beträffande behovet av medel under nästa budgetår för ifrågavarande
ändamål anför byggnadslånebyrån följande.
För att möjliggöra en bedömning av medelsbehovet för särskilda bostadsrabatter
under budgetåret 1948/49 har byrån uppmanat förmedlingsorganen
att lämna uppgifter angående den omfattning, i vilken kommunala och
allmännyttiga bostadsföretag planerats för färdigställande under budgetåret
1948/49, och den utsträckning, i vilken lägenheter i dessa företag enligt
kommunens mening borde ifrågakomma för trekronorsbidrag. Enligt förmedlingsorganens
uppgifter ha inemot 12 000 lägenheter i kommunala och
allmännyttiga företag planerats för färdigställande under budgetåret
1948/49. Av dessa lägenheter anse kommunerna, att omkring 6 000 lägenheter
böra erhålla trekronorsbidrag med ett sammanlagt belopp av 600 000
kronor under budgetåret 1948/49.
Förutsatt att samtliga de lägenheter, vilka föreslagits erhålla trekronorsbidrag
under budgetåret 1947/48, även komma att erhålla bidrag under
budgetåret 1948/49, kan man uppskatta det härför erforderliga behovet av
139
Kungl. Maj.ts proposition nr 23i.
medel till omkring 500 000 kronor. Totala behovet av medel under budgetåret
1948/49 skulle således komma att uppgå till i runt tal 1 100 000 kronor.
I sin skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 september 1947 föreslog byggnadslånebyrån,
att anslaget till särskilda bostadsrabatter för budgetåret 1948/49
borde upptagas till 1 miljon kronor. I proposition till årets riksdag har
Kungl. Maj :t i enlighet med byggnadslånebyråns förslag i avbidan på särskild
proposition i ämnet föreslagit, att till särskilda bostadsrabatter föi
budgetåret 1948/49 beräknas ett reservationsanslag på 1 miljon kronor.
I enlighet med vad som ovan anförts rörande reservationen av medel vid
slutet av innevarande budgetår och det beräknade behovet av medel under
nästa budgetår föreslår byrån, att anslaget till särskilda bostadsrabatter
för budgetåret 1948/49 beräknas till 1 miljon kronor.
Vad slutligen angår anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer och bidrag till inrättande av pensionärshem hänvisar
byggnadslånebyrån till vad som i förevarande avseende anförts i bilaga 7
till årets statsverksproposition samt föreslår, att för angivna ändamål
måtte för budgetåret 1948/49 anvisas 20 miljoner kronor resp. 6 miljoner
kronor.
Byggnadslånebyråns hemställan om medelsanvisning för byråns verksamhetsområde
under nästa budgetår avser alltså följande anslag, upptagna
i den ordning vari de förekomma i riksstaten:
A. Driftbudgeten. Kronor
Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å tertiärlån för
vissa bostadsbyggnadsföretag, förslagsanslag 325 000
Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika familjer, förslagsanslag
......................................... -<* <»oo 000
Särskilda bostadsrabatter, reservationsanslag 1 000 000
Bidrag till inrättande av pensionärshem, reservationsanslag 6 000 000
B. Kapitalbudgeten.
1) Under statens utlåningsfonder:
Lånefonden för bostadsbyggande, investeringsanslag 260 000 000
2) Under fonden för låneunderstöd:
Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet, investerings
.
....................... 30 000 000.
Egnahemsstyrelsens förslag.
1 skrivelse den 30 augusti 1947 har egnahemsstyrelsen gjort framställning
rörande anvisande av anslag för budgetåret 1948/49 till bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.
Styrelsen erinrar härvid inledningsvis, att för ifrågavarande verksamhet
å riksstaten för innevarande budgetår anvisats följande anslag, nämligen
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 20 miljoner kronor;
till lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett investeringsanslag
av 15 miljoner kronor;
till lån till bostadsförbättringsverksamhet ett investeringsanslag av 8 miljoner
kronor, samt
till lån till uppförande och iörbättring av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 8 miljoner kronor.
Härutöver har beräknats ett belopp av 2,5 miljoner kronor för utgivande
av tilläggslån till bostadsegnahemslån.
Enligt vad styrelsen vidare anför torde det kunna antagas att, därest ej
en skärpning i läget beträffande tillgången på arbetskraft och material inträder,
de medel som stå till förfogande för ifrågavarande lån- och hidragsgivning,
komma att i sin helhet förbrukas under budgetåret; möjligen
kunde vissa reservationer komma att föreligga å anslagen till förbättringslån
och tilläggslån.
Vid sin beräkning av medelsbehovet under budgetåret 1948/49 har egnahemsstyrelsen
utgått från att hittills gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten
bliva tillämpliga jämväl under nästa budgetår. Beträffande
sagda beräkning anför styrelsen ytterligare följande.
Vilken omfattning här ifrågavarande verksamhetsgrenar böra erhålla
under budgetåret 1948/49, blir helt naturligt till stor del beroende av läget
på arbetsmarknaden samt tillgången på byggnadsmaterial av olika slag.
Då egnahemsstyrelsen nu — nästan ett år före det åsyftade budgetårets
ingång — har att avgiva anslagsberäkningar för budgetåret 1948/49, har
styrelsen knappast möjlighet till annat än att uppskatta de belopp, som
böra stå till törtogande tör ifrågavarande ändamål under förutsättning att
varken läget på arbetsmarknaden eller tillgången på byggnadsmaterial nödvändiggör
en inskränkning av verksamheten eller en inträdande arbetslöshet
å andra sidan motiverar en utvidgning av verksamheten i produktionsbefrämjande
syfte.
Egnahemsstyrelsen beräknar fördenskull medelsbehovet till samma belopp
som för innevarande budgetår, dock med någon höjning i fråga om
medlen till lantarbetarbostadslån, beträffande vilka styrelsen anför följande.
Vad långivningen för uppförande och förbättrande av lantarbetarbostäder
beträffar har denna såsom egnahemsstyrelsen tidigare i andra sammanhang
anmält tagit en betydande omfattning. Under det nyss tilländalupna
budgetåret 1946/47 togs hela det för utlåningen till sistberörda ändamål anvisade
beloppet 6 000 000 kronor i anspråk. Behandlingen av åtskilliga ansökningar
fick också i brist på disponibla medel skjutas över till innevarande
budgetår. Utlåningen fortgår alltjämt i ungefär samma omfattning,
t. o. in. med någon tendens till ytterligare ökning.
För angivna ändamål beräknar styrelsen fördenskull medelsbehovet till
9 miljoner kronor.
Kungl. Mnj:ts proposition nr 231. 141
Beträffande anslaget till bostadsförbättringsbidrag framhåller styrelsen
följande.
Från anslaget till bostadsförbättringsbidrag torde även under budgetåret
1948/49, liksom under innevarande budgetår, böra få bestridas utgifter för
lantarbetarbostadsbidrag, för bidrag till fiskarbostäder samt för administrerande
av bidrags- och långivningen till vatten- och avloppsföretag, inköp
av brunnsborrningsattiraljer och anordnande av utbildningskurser för
brunnsborrare. Något belopp torde även liksom hittills böra beräknas utgå
för bostadsförbättringsbidrag till innehavare av vissa kronolägenheter.
Departementschefen.
I den inledande översikten över bostadsförsörjningsläget har jag anfört
vissa uppgifter om läget på bostads- och byggnadsmarknaderna. I det föregående
har vidare redovisats av byggnadslånebyrån i skrivelse den 8 mars
1948 lämnade uppgifter rörande bostadsbyggandet under år 1947. Av dessa
uppgifter framgår å ena sidan att bostadsbristen icke kunnat minskas
under sagda år, å andra sidan att svårigheterna på materialmarknaden
medfört att byggnadstiden förlängts, varigenom tillskottet av lägenheter i
tätorterna under året blivit icke obetydligt mindre än under nästföregående
år. Beträffande antaganden om bostadsbyggandets omfattning under
år 1949 får jag hänvisa till nyssnämnda översikt. Jag förutsätter vidare,
att före den 1 juli 1948 ingivna ansökningar om lån och bidrag till nybyggnad,
ombyggnad eller förbättring av en- och tvåfamilj shus, beträffande
vilka beslut icke meddelats före sagda tidpunkt, skola prövas enligt de nya
bestämmelserna om lån och bidrag till enfamiljshus. De lånebeviljande
organen torde dock, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t, äga att även efter
den 1 juli 1948 i särskilda fall pröva före denna tidpunkt inkomna ansökningar
enligt under innevarande budgetår gällande bestämmelser.
Vad först angår lånefonden för bostadsbyggande har byggnadslånebyrån
i sin skrivelse den 8 mars 1948 med ledning av uppgifter
om medelsåtgången under tiden 1 juli 1947—31 januari 1948 beräknat, att
medelsreservationen per den 1 juli 1948 kommer att uppgå till endast ca
160 miljoner kronor mot av byrån i dess petitaskrivelse antagna ca 180
miljoner. Med hänsyn härtill föreslår byrån att det preliminärt beräknade
anslagsbeloppet å 240 miljoner kronor höjes till 260 miljoner kronor.
Med hänsyn till vad som anförts beträffande bostadsbyggandets sannolika
omfattning under år 1949 kan jag icke godtaga byggnadslånebyråns
förevarande förslag utan anser alt till lånefonden för bostadsbyggande för
budgetåret 1948/49 bör beräknas ett investeringsanslag av 240 miljoner kronor.
Från fonden böra utlämnas dels tertiärlån för flerfamiljshus, dels
egnahemslån, dels ock förbättringslån utom i vad det gäller räntefri stående
del av sådant lån (förbättringsbidrag) vartill medel torde böra anvisas
under anslaget till bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fördela anvisade investe
-
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
ringsanslag mellan olika låneformer resp. organ. — Förvaltningen av lånefonden
för bostadsbyggandet torde fr. o. in. den 1 juli 1948 böra ombesörjas
av det bostadspolitiska centralorganet.
Vad härefter angår investeringsanslaget till tillag g slån till viss
bostadsbyggnads verksam het har byggnadslånebyrån med utgångspunkt
från vissa ändringsförslag beträffande denna långivning beräknat
behovet av tilläggslånemedel under nästa budgetår till ca 30 miljoner
kronor. I det föregående har jag i stort sett anslutit mig till dessa
ändringsförslag. Byggnadslånebyråns beräkning av medelsbehovet bygger
på antagandet, att byggnadskostnaderna förbli i stort sett oförändrade. I
anslutning till byråns ändringsförslag har jag understrukit, att det icke kan
anses uteslutet att byggnadskostnaderna komina att ytterligare stiga något.
I detta sammanhang torde böra beaktas, att Kungl. Maj :t denna dag bemyndigat
priskontrollnämnden att höja normalpriserna på sågade och hyvlade
trävaror av furu och gran med för kubikfot 20 öre i södra, 30 öre i
mellersta och 40 öre i norra Sverige. Med anledning av ett liknande bemyndigande
för priskontrollnämnden den 9 maj 1947 föreslogs i propositionen
nr 285 till 1947 års riksdag, att från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter
till det å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd
uppförda investeringsanslaget till tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
skulle överföras ett belopp av 2,8 miljoner kronor. Förslaget godkändes
av riksdagen. Ifrågavarande höjningar av normalpriserna på sågade
och hyvlade trävaror kan beräknas öka byggnadskostnaderna för den
med statliga lån finansierade flerfamiljshusproduktionen under nästa budgetår
med ca 4 miljoner kronor. Med hänsyn härtill torde från diversemedelsfonden
för prisutjämningsavgifter till anslaget till tilläggslån till viss
bostadsbyggnadsverksamhet få överföras ett belopp av 4 miljoner kronor.
Å inkomstsidan i investeringsstaten för vederbörande fond torde samtidigt
förenämnda bidrag å 4 miljoner kronor från diversemedelsfonden för prisutjämningsavgifter
böra redovisas såsom särskilda avskrivningsmedel, vilka
torde böra disponeras för avskrivning av i fonden investerade medel till
lilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet. Förslag härom torde få
underställas riksdagen i samband med förslag till fördelning i övrigt av
influtna prisutjämningsavgifter. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts
torde anslaget till ifrågavarande ändamål böra upptagas med (30 —j— 4)
34 miljoner kronor.
Mot byggnadslånebyråns förslag, att anslaget till k a p i t a 1 in e d e 1 sförluster
och ränteeftergifter å tertiärlån för vissa
bostads byggnadsföretag skall för nästa budgetår upptagas med
325 000 kronor har jag intet att erinra. Jag förutsätter härvid, att de av
1947 års riksdag fastställda reglerna för beräkning av ränteeftergifter skola
tillämpas jämväl under nästa budgetår.
I vad det gäller anslaget till särskilda bostadsrabatter har
143
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
byggnadslånebyrån verkställt en undersökning rörande den omfattning i
vilken kommunala och allmännyttiga företag planerats för färdigställande
under nästa budgetår och med ledning därav beräknat medelsbehovet för
budgetåret 1948/49 till 1 miljon kronor. Denna beräkning kan jag godtaga.
Vad beträffar anslagen till hyresrabatter för mindre bemedlade,
barn rika familjer och till bidrag till inrättande
av pensionärshem har byggnadslånebyrån hänvisat till vad som i
förevarande avseende anförts i bilaga 7 till årets statsverksproposition samt
föreslagit, att för angivna ändamål måtte för nästa budgetår anvisas 20
miljoner kronor resp. 6 miljoner kronor. Till detta förslag kan jag ansluta
mig. I vad det gäller förstnämnda anslag får jag ytterligare anföra
följande. Därest riksdagen ej har något att däremot erinra, torde bränslebidrag
i samband med familjebidrag få utgå jämväl under nästa budgetår.
Såvitt angår egnahem bör bränslebidrag utgå enligt samma grunder som
under budgetåret 1947/48. I fråga om andra bostäder torde grunderna för
bränslebidragets storlek få fastställas av Kungl. Maj:t. Jämlikt tidigare avriksdagen
lämnade bemyndiganden får anslaget under vissa förutsättningar
tagas i anspråk för beviljande av familjebidrag även åt sådana mindre bemedlade,
barnrika familjer som beretts bostad i med stöd av tertiärlån uppförd
fastighet, tillhörig kommun eller därmed i lånehänseende jämställt företag
eller kooperativt företag, eller som förhyra bostad i fastighet, förvaltad av
försvarets bostadsanskaffningsnämnd (fr. o. in. den 1 maj 1948 av fortifikationsförvaltningen).
Såsom särskild förutsättning för familjebidrag till
familj, som beredes bostad i fastighet, förvaltad av kooperativt företag,
gäller f. n. att vederbörande kommun skall vidtaga åtgärder till förhindrande
av att familjen får erlägga sådan avgift, som är förenad med anskaffande
av bostadsrättslägenheten eller som må komma att uttagas utöver
årsavgiften. Enligt min mening bör även under nästa budgetår möjlighet
beredas ifrågavarande familjer att erhålla familjebidrag.
Vad härefter angår egnahemsstyrelsens förslag rörande anslagen till bostadsförsörjningen
på landsbygden, i den mån dessa anslag anvisas över
socialdepartementet, må erinras om att styrelsen utgått från att hittills
gällande grunder för bostadsförbättringsverksamheten skola tillämpas jämväl
under nästa budgetår. Med hänsyn till den omläggning av lån- och
bidragsgivningen med avseende på enfamiljshus, som är avsedd att genomföras
den 1 juli 1948, beräknar jag, i anslutning till i årets statsverksproposition
under femte huvudtiteln, punkt 59, samt under kapitalbudgeten:
socialdepartementet, punkt 3, preliminärt beräknade anslagsbelopp, följande
medelsbehov för här ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet
under nästa budgetår, nämligen till bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden ett belopp av 2,5 miljoner
kronor och till lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av 0 miljoner kronor. I vad
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
det gäller behovet av medel för bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden må framhållas, att enligt uppgifter som jag erhållit av
egnahemsstyrelsen torde den 30 november 1947 å anslaget till ifrågavarande
ändamål varit disponibelt ett belopp av 12,2 miljoner kronor, vartill
komine av riksdagen för budgetåret 1947/48 anvisade, ännu icke disponerade
belopp. Med ledning av nämnda uppgifter synes kunna förutsättas,
att vid utgången av innevarande budgetår å anslaget kommer att föreligga
en reservation av i runt tal 25 miljoner kronor. — Liksom under innevarande
budgetår torde även under budgetåret 1948/49 från anslaget till bostadsförbättringsbidrag
få bestridas utgifter för lantarbetarbostadsbidrag
samt för bidrag till fiskarbostäder.
I detta sammanhang synes riksdagens medgivande böra inhämtas till att
räntefoten för lantarbetarbostadslån, som beviljas under nästa budgetår,
fastställes till oförändrat 3,25 procent i avvaktan på en slutlig prövning av
frågan om formerna för stöd till lantarbetarbostäder.
VIII. Hemställan.
Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. in. den 1 juli 1948 av grunderna för den statliga
låne- och bidragsverksamheten till förmån för bostadsförsörjningen;
II.
medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka må komma att beviljas under budgetåret 1948/49, bestämmes
till 3,25 procent;
III. för budgetåret 1948/49 anvisa
a) å driftbudgeten under V huvudtiteln,
1) till Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter å ter
tiårlån
för vissa hostadshgggnadsföretag ett förslagsanslag
av ................................ kronor 325 000,
2) till Hyresrabatter för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av ...... kronor 20 000 000,
3) till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av ................................ kronor 1 000 000,
4) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden
ett reservationsanslag av kronor 2 500 000,
5) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag
av .................. kronor 6 000 000;
145
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
b) å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder,
till Lånefonden för bostadsbyggande ett investeringsan
slag
av .......................... kronor 240 000 000;
c) å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd,
1) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av ............ kronor 34 000 000,
2) till Lån till uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder
ett investeringsanslag av ... kronor 6 000 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Lemne.
10 — Rihang till riksdagens protokoll 1!H8. 1 sand. Nr 231.
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Bilaga.
Socialstyrelsens undersökning av vissa barnfamiljers
bostadsförhållanden.
Genom beslut den 26 september 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt socialstyrelsen
att i samråd med egnahemsstyrelsen och statens byggnadslånebyrå
verkställa en undersökning rörande vissa barnfamiljers bostadsförhållanden
inom högst 30 kommuner av olika typer med avseende på näringsliv
och befolkningsförhållanden. Avsikten var att klarlägga vissa frågor i samband
med utformningen av en verksamhet avseende bostadsbidrag till familjer
med minst två minderåriga barn (under 16 år) i redan befintliga
lägenheter och att närmare belysa konsekvenserna av en dylik verksamhet.
Undersökningen har grundats på de uppgifter om bostäderna, som lämnades
vid 1945 års allmänna bostadsräkning, och de uppgifter om familjernas
storlek och sammansättning samt inkomster, som funnos i 1945 års
mantalsförteckningar och 1946 års taxeringslängder. I undersökningen ingå
olika typer av kommuner i skilda delar av landet. Då antalet kommuner
måst starkt begränsas, kunna undersökningens resultat emellertid icke
förutsättas vara helt representativa för ifrågavarande kommuntyper eller
för hela landet.
Med utgångspunkt från de villkor för familjebostadsbidrag, som föreslogos
i propositionen nr 235/1947, har beräknats hur många av de undersökta
hushållen som skulle bli berättigade till bidrag.
Sålunda har det vid undersökningen gällt att visa, hur många hushåll
som uppfylla följande krav: 1) familjen skall bestå av en eller flera vuxna
jämte minst två barn under 16 år; 2) mannens och hustruns sammanlagda
beskattningsbara årsinkomst enligt den statliga inkomsttaxeringen skall
uppgå till högst 4 000 kronor för en tvåbarnsfamilj, varefter inkomststrecket
höjes med 1 000 kronor för varje ytterligare barn (vilket beräknats
motsvara en sammanlagd nettoinkomst av 7 000 kronor för tvåbarnsfamiljer
o. s. v. upp till 11 000 kronor för familjer med sex eller flera minderåriga
barn); 3) lägenheten skall omfatta minst två uppvärmbara rum jämte
kök, sålunda minst två boningsrum förutom eventuella kallrum; 4) lägenheten
skall på landsbygden vara utrustad med vatten och avlopp inom
lägenheten, i stadssamhällen (över 1 000 invånare) därtill centralvärme
samt, försåvitt fråga är om tre- eller flerfamiljshus, även badrum. Allmänt
har dessutom uppställts villkoret, att lägenheten skall uppfylla hälsovårdsstadgans
krav såtillvida, att rumshöjden ej understiger 210 cm, att golvets
nivå ej ligger lägre än 30 cm över angränsande mark samt att lägenheten
ej är utdömd av hälsovårdsnämnd.
147
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
De 30 undersökta kommunerna, vilka representera skilda typer av kommuner,
hade 84 928 invånare och 25 462 bostadshushåll. Härav voro 19,1
procent hushåll med två eller flera barn under 16 år. Andelen dylika hushåll
var 23 procent på den egentliga landsbygden, 20 procent i
landskommuner med tätorter och 17 procent i städer och köpingar.
En femtedel av dessa hushåll hade även vuxna barn. Hushållen med
minst två minderåriga barn utgjordes i regel av verkliga familjer,
d. v. s. bestodo av man, hustru och barn. Till hushållet hörde i ett anta
fall även andra anhöriga, tjänare och inneboende. Endast 3 procent av
ifrågavarande hushåll bestodo av ensamstående (förut gift eller ogift) man
eller kvinna.
Omkring 86 procent av flerbarnsfamiljerna visade sig falla under det
fastställda inkomststrecket. För de egentliga landsbygdskommunerna var
procenttalet 93, för landskommunerna med tätorter 92 och för stadssamhällena
78.
Av hushållen med minst två minderåriga barn visade sig 22 procent bo
i lägenheter med mindre än två rum och kök (inkl. kallrum). Procenttalen
voro för landsbygdskommunerna 18, för landskommunerna med tätorter
26 och för stadssamhällena 22.
I det följande återgivna diagram åskådliggöra, vad de olika villkoren för
erhållande av familjebostadsbidrag skulle komma att betyda inom de undersökta
kommunerna sådana förhållandena gestaltade sig vid årsskiftet
1945/46. För varje kommun eller grupp av kommuner anges med svart stapelbredd,
hur många av 100 hushåll med minst två minderåriga barn som
i tur och ordning skulle bortfalla därför a) att lägenheten är för liten
(mindre än två rum och kök), även om kallrum medräknas, b) att lägenheten
(minst två rum och kök) är för liten, om eventuella kallrum frånräknas,
c) att familjeinkomsten överstiger fastställda inkomststreck, d) att
lägenheten saknar vatten och avlopp, e) att lägenheten är behäftad med
vissa brister, samt — i fråga om stadssamhällen — f) att lägenheten saknar
centralvärme eller i vissa fall badrum.
Inkomststrecket visar sig spela en jämförelsevis ringa roll på landsbygden,
där i stället avsaknaden av vatten och avlopp och förekomsten av vissa
andra brister hos lägenheten skulle utestänga ett stort antal hushåll från
bidrag. I stadssamhällena skulle däremot inkomststrecket spela en betydande
roll, medan krav som avse utrustning och lägenhetsstandard äro av
mindre betydelse, trots att dessa krav i fråga om stadssamhällena satts
högre än beträffande landsbygden.
Något mindre än en tredjedel av de undersökta familjerna skulle bli
berättigade till bidrag, nämligen i landsbygdskommunerna 32 procent och
i stadssamhällena 28 procent. För landskommuner med tätorter, inom vilka
större krav ställas på lägenheterna inom tätbebyggelsen än utanför denna,
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
visar det sig att 30 procent av familjerna inom tätorterna skulle bli bidragsberättigade
men icke mindre än 44 procent av familjerna inom övriga delar
av kommunerna. Då undersökningsresultaten ej kunna anses representativa
för hela landet har i annan ordning beräknats, att omkring en fjärdedel av
tvåbarnsfamiljerna på den egentliga landsbygden och mindre än en femtedel
i samtliga tätorter skulle bli berättigade till bidrag.
Undersökningen visar vidare, att bidrag skulle bli relativt vanligast bland
familjer med medelstora inkomster. De högre inkomstskikten utestängas
givetvis genom inkomststrecket och de lägsta inkomstskikten i betydande
mån genom kraven på bostadens storlek och utrustning. I landsbygdskommunerna
skulle hälften eller flera av familjerna i inkomstläget 4 000—7 000
kronor bli bidragsberättigade men endast en fjärdedel av familjer med
inkomster understigande 4 000 kronor. I stadssamhällena skulle förekomsten
av bidragsberättigade hushåll bli relativt begränsad redan då inkomsten
sjunker under 5 000 kronor.
Undersökningen visar också, att jämförelsevis få familjer i hyreslägenheter
skulle bli bidragsberättigade. I stadssamhällena skulle bidrag bli relativt
vanligast bland familjer med egnahem tack vare de mindre stränga
kraven på lägenheter i en- och tvåfamiljshus och bland familjer med föreningslägenheter
tack vare lägenheternas relativt höga standai-d. I de undersökta
landsbygdskommunerna skulle bidragsberättigade hushåll bli vanligast
på de största brukningsdelarna, där bostäderna torde vara bäst utrustade.
149
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
Diagram.
Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet hushåll (lägenheter),
som ej uppfylla angivet villkor beträffande:
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
(c.-v./badrum)
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
(c.-v./badrum)
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
(c.-v./badrum)
20_40
60 80 100
KOM. MED
BONDE JORDBRUK -
KOM. MED
STORJORDBRUK
-
KOM. MED
LANDSORTS CENTRUM -
80 100
KOM. MED
BRUKSSAMHÄLLE
-
SKOGS BYGDS KOMMUNER -
KOM. MED
ARRENDE
JORDBRUK
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Diagram.
Den svarta stapelns bredd anger det procentuella antalet liusbåll (lägenheter),
som ej uppfylla angivet villkor beträffande:
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
(c.-v./badrum)
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
C.-v./badrum
Barnantal
Lägenhetens storlek
Kallrum
Inkomst
Vatten och avlopp
Vissa brister
C.-v./badrum
TROLL HÄTTAN -
STAD O.
KÖP. UNDER
3000 INV.
KOM. MED
SÄGVERKSSAMHÄLLE
-
60 80 100
FÖRORTS SAMHÄLLEN -
VÄRNAMO
60 80 100
Anm. Kravet på c.-v./
badrum gäller ej för den
egentliga landsbygden. I
kommuner med tätortsbebyggelse
gäller detta
krav endast tätorten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 231.
151
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Sammanfattning.
I. översikt.
1. Bostadsförsörjningsläget .......................... 4
2. Bostadsfrågans behandling åren 1946 och 1947...... 9
3. Sammanfattning av i propositionen framlagda förslag 14
11. De allmänna grunderna för statens medverkan i fråga om finansieringen
av bostadshus.
Föreliggande förslag.................................... 21
Departementschefen .................................. 22
III. Lån och bidrag till enfamiljshus.
1. Gällande bestämmelser ............................ 23
2. Det nya egnahemslånet ............................ 28
Föreliggande förslag.................................... 29
Bottenkrediten, s. 29. — Missförhållandena på egnahemsmarknaden, s.
30. — Villkoren beträffande egnahemslånet, s. 31.
Yttrande ............................................ 36
Departementschefen.................................... 36
3. Bostadsförbättringsverksamheten .................. 42
Föreliggande förslag.................................... 42
Arbeten som böra ifrågakomma för förbättringsstöd, s. 42. — Grunder
för lån och bidrag till förbättringsarbete, s. 47. — Behovsprövning,
s. 53. — Särskilda frågor, s. 55.
Yttrandena .......................................... 59
Departementschefen .................................. 67
IV. Lån och bidrag till flerfamiljshus.
1. Gällande bestämmelser.............................. 74
2. Flerfamiljshus i allmänhet.......................... 76
Föreliggande förslag.................................... 76
Villkoren för allmännyttiga företag, s. 76. — Hyresnämnds prövning
av hyressättningen, s. 86. — Finansiering av fastigheten med gemensamma
anordningar för central uppvärmning och varmvattenförsörjning
m. m., s. 86. — Jämkningar i gällande bestämmelser om tilläggslån,
s. 87.
Departementschefen .................................. 93
3. Pensionärshem...................................... 97
Föreliggande förslag.................................... 97
Allmänna uppgifter angående pensionärshemmen, s. 97. — Hyressättningen,
s. 100. — Statsbidraget, s. 102.
152 Kungl. Maj.ts proposition nr 231.
Sid.
Yttrandena .......................................... 103
Departementschefen.................................... 108
V. Bostadsrabatter.
Gällande bestämmelser ................................ 110
Föreliggande förslag.................................... 112
Familjebostadsbidraget, s. 112. —- Trekronorsbidraget, s. 116.
Yttrandena .......................................... 117
Departementschefen.................................... 118
VI. Särskilda frågor.
1. Besvärsrätten ...................................... 123
Gällande bestämmelser ................................ 123
Föreliggande förslag.................................... 124
Departementschefen.................................... 125
2. Avveckling av vissa av egnahemsstyrelsen och statskontoret
förvaltade fonder för bostadsändamål...... 125
Departementschefen.................................... 127
3. Räntan å vissa utestående lån för bostadsändamål .. 128
Föreliggande förslag samt yttranden häröver .............. 128
Departementschefen.................................... 129
VII. Medelsbehovet under budgetåret 1948149.
Verksamheten under budgetåren 1933/34—1947/48 .......... 130
Statens byggnadslånebyrås verksamhetsområde, s. 130. — Egnahemsstyrelsens
och egnahemsnämndernas verksamhetsområde, s. 131.
Förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 ........ 134
Byggnadslånebyråns förslag, s. 134. — Egnahemsstyrelsens förslag, s. 139.
Departementschefen .................................. 141
VIII. Hemställan.
Bilaga.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948
816512