Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
1
Nr 226.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen; given Stockholms
slott den 23 april 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Herman Zetterberg.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås förenklade regler för fördelningen av kostnaden
för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Enligt förslaget skall sålunda
kostnaden gäldas av kommunen, i den mån ej bidrag utgår av statsmedel.
Markägare, som har avsevärd nytta av planen, skall dock vara
skyldig att deltaga i kostnaden.
1 liihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 226.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen.
Härigenom förordnas, att 111 § byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385)
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)
in §•
Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall, till den del den
ej täckes av statsmedel, gäldas av
kommunen i den mån det med hänsyn
till dess intresse av planen och övriga
omständigheter finnes skäligt. Återstoden
skall fördelas mellan markägarna
efter den areal byggnadsmark
som enligt planen tillkommer envar
av dem och med hänsyn jämväl till
den bebyggelse som planen medgiver
dem. Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper
å viss markägare icke står i skäligt
förhållande till den nytta han har av
planen, skall beloppet jämkas samt
kommunens och övriga markägares
bidrag bestämmas med hänsyn härtill.
Vad i—---—-----
Det ankommer---—---
Kostnaden för upprättande av
byggnadsplan skall gäldas av kommunen,
i den mån ej bidrag enligt
vad särskilt må vara stadgat utgår av
statsmedel. Ägare av mark som ingår
i planen vare dock, därest planen för
honom medför avsevärd nytta, skyldig
gälda så stor del av kostnaden
som svarar mot hans del av planområdets
areal. Föranleda särskilda omständigheter
att vad som sålunda belöper
å markägare icke står i skäligt
förhållande till den nytta han
har av planen, skall beloppet i erforderlig
mån sänkas eller höjas.
av byggnadsplan.
---andra styckena.
Dénna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 9 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga
om ändring i 111 § byggnadslagen samt anför därvid följande.
Genom beslut den 11 april 1947 uppdrog Kungl. Maj :t åt kommittén för
stadsplaneväsendets omorganisation att verkställa en överarbetning av de
av stadsplaneutredningen 1942 framlagda förslagen rörande bidrag till vissa
plankostnader m. m. i vad avser byggnads- och generalplaner. Resultatet
av denna utredning föreligger i en den 18 oktober 1947 dagtecknad skrivelse
från kommittén. I samband med statsbidragsfrågorna har kommittén
i sin skrivelse också behandlat vissa spörsmål rörande fördelningen
mellan kommun och markägare samt mellan markägarna inbördes av kostnaderna
för upprättande och ändring av byggnadsplan. Yttranden över förslaget
ha efter remiss avgivits av byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
'' statskontoret och samtliga länsstyrelser.
Med anledning av den kritik, som i yttrandena framkommit mot de i
111 § byggnadslagen meddelade föreskrifterna rörande finansieringen av
kostnaderna för upprättande och ändring av byggnadsplan, har inom kommunikationsdepartementet
upprättats en den 2 mars 1948 dagtecknad promemoria,
i vilken ifrågavarande spörsmål närmare behandlats. Efter remiss
ha yttranden över promemorian jämte därvid fogat förslag till lag om
ändring av nämnda paragraf avgivits av byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro
och Västerbottens län samt svenska landskommunernas förbund och
svenska stadsförbundet.
Jag anhåller, att nu få upptaga frågan om ändring i 111 § byggnadslagen
till behandling.
4
Kungl. May.ts proposition nr 226.
Gällande bestämmelser.
Enligt 111 § byggnadslagen den 3.0 juni 1947 (nr 385) skall kostnaden
för upprättande av byggnadsplan på landet, till den del den ej täckes av
statsmedel, gäldas av kommunen i den mån det med hänsyn till dess intresse
av planen och övriga omständigheter finnes skäligt. Återstoden skall
fördelas mellan markägarna efter den areal byggnadsmark som enligt planen
tillkommer en var av dem och med hänsyn jämväl till den bebyggelse
som planen medgiver dem. Föranleda särskilda omständigheter att vad
sålunda belöper å viss markägare icke står i skäligt förhållande till den
nytta han har av planen, skall beloppet jämkas samt kommunens och övriga
markägares bidrag bestämmas med hänsyn härtill. Dessa bestämmelser
äga motsvarande tillämpning beträffande ändring av byggnadsplan.
Jämlikt 76 § byggnadslagen äger Konungen förordna, att vad i nämnda
lag med avseende å landet är stadgat om byggnadsplan skall tills vidare äga
tillämpning inom visst område som hör till stad.
Beslut om fördelning av kostnaderna för byggnadsplan meddelas av länsstyrelsen.
Kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation.
Kommittén har till en början erinrat om att riksdagen vid behandlingen
år 1947 av propositionen med förslag till byggnadslag in. in. (nr 131)
hade att taga ställning till vissa motionsvis väckta förslag, enligt vilka
kostnaderna för upprättande av byggnadsplan borde helt bestridas av stat
och kommun, men att dessa förslag icke vunno riksdagens bifall. Med hänsyn
därtill har kommittén ansett sig förhindrad att överväga en sådan lösning
av finansieringsfrågan, ehuru denna lösning enligt kommitténs mening
onekligen skulle medföra en betydande förenkling och befria länsarkitektkontoren
från det ganska betydande arbete som uppgörandet av
fördelningslängder medförde och som torde komma att öka genom den nya
byggnadslagens tillkomst.
För att få ett underlag för bedömningen av föreliggande spörsmål beträffande
byggnadsplanerna har kommittén verkställt! en beräkning av
storleken av de med en byggnadsplan förenade kostnaderna. Kommittén
har därvid funnit, att den genomsnittliga kostnaden för en medelstor byggnadsplan
(50 hektar) uppginge till 5 800 kronor.
Enligt kommitténs förslag skall som regel statsbidrag till upprättande
eller ändring av byggnadsplan utgå efter vissa procenttal och graderas efter
en viss skala med hänsyn till respektive kommuners ekonomiska bärkraft.
Kommittén framhåller emellertid, att om en byggnadsplan berörde endast
en markexploatör, som gjort ansökan om planen, det allmänna borde
vara fritt från alla kostnader för planens upprättande. Det förekomme
nämligen ofta, att byggnadsplan tillkomme helt eller delvis genom viss
markägares åtgöranden, enär han hade för avsikt att exploatera sin mark
för bebyggelse i större skala och därför vore angelägen om att planlägg
-
Kungi. Maj.ts proposition nr 226.
5
ning konnne till stånd. Det kunde enligt kommitténs mening icke vara
rimligt att statsbidrag lämnades till täckande av kostnader för planläggning
av mark som vore avsedd att säljas till tomter. Bidraget hade i dessa
fall icke något syfte att fylla, eftersom vederbörande redan vore intresserad
av att planläggning skedde.
Rörande innebörden av markexploatör sbegreppet framhåller
kommittén, att detta begrepp, som i tidigare lagstiftning endast varit
hänförligt till områden inom stadsplan, i den nya byggnadslagen gjorts
tillämpligt även på byggnadsplaneområden. Karakteristiskt för begreppet
sådant det utformats i byggnadslagstiftningen vore att vederbörande markägare
kunde åläggas att avstå viss mark utan ersättning. Bestämmelserna
om markexploatör inom byggnadsplan återfunnes i 113 § byggnadslagen,
vari föreskreves, att då byggnadsplan lades över område i en ägares hand,
länsstyrelsen vid planens fastställande ägde förordna, att ägaren skulle
utan ersättning upplåta mark till väg eller annan allmän plats, i den mån
det med hänsyn till den nytta ägaren kunde förväntas få av planen och
övriga omständigheter prövades skäligt. Förordnande av sådan innebörd
hade beträffande markägare inom stadsplan endast mycket sparsamt meddelats
enligt 1931 års stadsplanelag, då markägarens skyldigheter i allmänhet
reglerats på ett smidigare sätt genom stadsplaneavtal. Hade en markägare
inom byggnadsplan på sätt, som av länsstyrelsen befunnes vara betryggande,
utfäst sig att tillhandahålla mark för väg och annan allmän
plats, vore det uppenbarligen icke heller påkallat med något tvångsföreläggande.
Det vore sannolikt, att länsstyrelserna vid fastställandet av byggnadsplaner
i kanske flertalet fall kunde konstatera att viss markägare visserligen
vore att anse som markexploatör men att förordnande enligt 113 §
byggnadslagen icke behövde meddelas, emedan vederbörandes skyldighet
att avstå mark ändock på tillfredsställande sätt garanterats.
Frågan om viss markägare är att anse som exploatör kan, påpekar kommittén,
självfallet ofta erbjuda svårigheter att besvara. Enligt kommitténs
mening borde begreppet fattas tämligen vidsträckt. I stort sett borde varje
markägare, som innehade mark av sådan areal att möjlighet till uppdelning
på ett flertal byggnadstomter förelåge, behandlas som markexploatör.
Beträffande spörsmålet om bestämmandet av k o m m u n e n s bidrag
har man, anför kommittén, ledning av föreskrifterna i 111 § byggnadslagen,
som stadga, att kommunens andel skall avgöras med hänsyn till vad
som med beaktande av dess intresse av planen och övriga omständigheter
kan befinnas skäligt. Denna bestämmelse lämnade utrymme för en tämligen
fri prövning. Kommittén ansåge sig icke kunna föreslå någon bestämd
procentsats för kommunens andel av kostnaderna. Vid den prövning
som skulle göras av länsstyrelsen borde emellertid nödig hänsyn tagas
till första lagutskottets uttalande i denna fråga, innebärande att kommunen
i regel borde betala större andel än markägarna.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Vad slutligen angår fördelningen mellan markägarna inbördes
av den återstående kostnaden, borde denna fördelning, yttrar kommittén
vidare, icke erbjuda större svårigheter. Reglerna härom i 111 § byggnadslagen
ansåge kommittén innebära en viss förenkling av förut tillämpade,
tämligen subjektiva och tidsödande beräkningsgrunder, även om länsarkitektkontorens
arbete med uppgörande av fördelningslängder komme
att kvarstå.
Enligt kommitténs förslag skall förfarandet vid fördelningen av
plankostnaderna mellan stal, kommun och fastighetsägare bli följande.
Sedan det fastslagits i samband med fastställandet av byggnadsplanen om
markexploatör finnes eller icke, skall vid kostnadsfördelningen först fråndragas
den andel av plankostnaden som belöper på eventuella exploatörer
tillhörig mark. Därefter uträknas statsbidraget med ledning av bidragsskalan.
Återstående kostnader fördelas mellan kommunen och övriga markägare
efter de i 1 f 1 § byggnadslagen angivna grunderna.
Yttranden över kommittéförslaget.
Kommitténs uttalanden i fråga om finansieringen av kostnaderna för
upprättande av byggnadsplaner ha väckt starka betänkligheter hos flera
av remissmyndigheterna. I allmänhet gälla emellertid dessa betänkligheter
icke i första hand kommitténs förslag till statsbidragsbestämmelser
utan i stället de konsekvenser i arbetshänseende, som skulle uppkomma
vid tillämpningen av de i 111 § byggnadslagen angivna grunderna för fördelningen
av ifrågavarande kostnader. Särskilt gäller detta kostnadsfördelningen
mellan markägarna. Det framliålles sålunda bl. a., att myndigheternas
arbete med fördelning och uttagande av plankostnaderna ofta bleve
så omfattande, att detta arbete icke komme att stå i någon rimlig proportion
till den andel av kostnaderna, som de enskilda markägarna skulle
komma att bestrida. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför t. ex., att ifrågavarande
arbete av länsarkitekten i länet beräknats redan vid tillämpning av
de tidigare gällande bestämmelserna genomsnittligt motsvara arbetslöner å
ej mindre än ca 1 000 kronor för en plan av normal omfattning och att
kostnadsfördelningen nu skulle komma att bli en än mera komplicerad och
kostnadskrävande procedur. Som exempel på omfattningen av arbetet med
kostnadsfördelningen meddelar länsstyrelsen i Malmöhus län, att antalet
markägare inom fem byggnadsplaneområden, där kostnadsfördelning nu
vore förestående, uppginge till respektive 385, 127, 251, 1 483 och 123. Ett
jättelikt arbete pålades länsarkitektkontoren för uppgörande av fördelningslängderna.
Detta arbete skulle komma att avsevärt ökas genom föreskrifterna
att det belopp, varmed en markägares bidrag minskades, skulle
slås ut å kommunen och å övriga markägare. Att för de småsummor, som
det här kunde bli fråga om, igångsätta en ny fördelning av kostnaden över
hela linjen vore enligt länsstyrelsens mening ett slöseri med arbetskraften
å länsarkitektkontoren. Även indrivningen av markägarnas bidrag vore,
påpekar länsstyrelsen, förknippad med stora svårigheter på grund av
Kungl. Maj ds proposition nr 226.
7
markägarnas obenägenhet att utgiva bidrag till en plan, som de i allmänhet
ej önskat få till stånd.
Med hänsyn till omfattningen av det arbete som sålunda beräknades uppkomma
vid plankostnadernas fördelning och indrivning anse åtskilliga länsstyrelser,
att markägarna —- eller i varje fall de markägare som icke kunde
betecknas som markexploatörer -— borde befrias från skyldigheten att
deltaga i kostnaderna och att det allmänna således borde svara även för
dessa andelar. Uttalanden i denna riktning ha gjorts av länsstyrelserna i
Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhåller i förevarande sammanhang
att, när kommittén haft att taga ställning till kostnadsfördelningen mellan
kommunen och andra markägare än exploatörer samt mellan dessa markägare
inbördes, kommittén icke kunnat komma med några mera bestämda
anvisningar än vad som framginge av byggnadslagens bestämmelser. Detta
vore enligt länsstyrelsens mening en omständighet, som visade hur svårt
det vore att med nuvarande lagregler komma till rätta med föreliggande
problem. Länsstyrelsen anför vidare bl. a. följande.
Byggnadsplanen är liksom stadsplanen ett institut som tillkommit för
att reglera tätbebyggelse. Även om starka markägarintressen kunna vara
förbundna med såväl byggnads- som stadsplanerandet, så ha dock båda
planinstituten tillkommit för att i första hand säkra en med hänsyn till det
allmänna ändamålsenlig eller godtagbar bebyggelse. I fråga om upprättande
av stadsplan åligger det sedan gammalt kommunen att helt bestrida
kostnaden, och något annat har icke ifrågasatts. Länsstyrelsen kan icke
finna att de enskilda markägarintressena i allmänhet äro större vid upprättandet
av byggnadsplaner än stadsplaner. Motsatsen torde snarare vara
förhållandet, eftersom det vid stadsplan i regel torde vara fråga om mera
värdefull mark än vid byggnadsplan.
Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om icke utvecklingen borde
ledas därhän, att plankostnaderna i sin helhet ålades kommunerna. All
lokal planläggning av större omfattning vore enligt länsstyrelsens mening
principiellt ett övervägande kommunalt intresse och tillräcklig anledning
syntes ej föreligga att i detta avseende göra en åtskillnad mellan stadsplan
och byggnadsplan. Med hänsyn till de många små landskommunernas begränsade
ekonomiska bärkraft vore emellertid, förklarar länsstyrelsen, tiden
måhända ännu icke mogen att draga den fulla konsekvensen av denna
uppfattning. Efter genomförande av den nya kommunindelningen borde
dock så kunna ske.
Statskontoret och flera länsstyrelser finna nödvändigt, att begreppet markexploatör
närmare preciseras. Sålunda framhåller statskontoret, att den av
kommittén lämnade beskrivningen synes lämna rum för stor oklarhet och
åtskilliga tolkningssvårigheter.
Vissa av remissmyndigheterna anse, att kommittén givit markexploatörsbegreppet
en innebörd, som icke är lämplig eller skälig. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anför i detta hänseende bl. a. följande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Mot den av kommittén föreslagna grunden för statsbidragets utgörande
har länsstyrelsen ej något att erinra. Dock anser länsstyrelsen sig böra göra
en reservation beträffande viss föreslagen begränsning av bidraget. Denna
gäller på markexploatörsområde fallande del av kostnaderna. Att en verklig
markexploatör och därmed förstår länsstyrelsen en person, som i syfte att
för vinnings skull avhända sig tomtplatser låter upprätta en byggnadsplan
över sitt område, själv skall få vidkännas alla kostnaderna anser länsstyrelsen
vara uppenbart. Annorlunda ställer det sig i de fall, då länsstyrelsen
förordnar om upprättande av byggnadsplan och angiver omfattningen av
det område, den skall avse. Det är tydligt, att av plantekniska skäl vissa
större markområden kunna komma att medtagas och att det därvid kan
inträffa, att markägaren, som tillförne ej tänkt avyttra mark, anser det
lämpligt att sälja densamma. Härtill kommer svårigheten för att icke säga
omöjligheten för länsstyrelsen att vid tiden för fördelningens verkställande
avgöra, om jorddelning kommer att ske. En markägare av nyssnämnt slag
bör ej anses som markexploatör. Enligt länsstyrelsens mening bör hela
byggnadsplaneområdet anses såsom en tätort och varje bebyggelse därinom
karakteriseras som tätbebyggelse samt markexploatör icke anses förekomma
inom sådant byggnadsplaneområde, om vars tillkomst länsstyrelsen förordnat
och för vilket kostnaderna enligt länsstyrelsens förslag skulle bekostas
enbart av statsmedel och kommunen.
Promemorian.
I den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian anföres
inledningsvis följande.
Såsom av kommittén påvisats och också av åtskilliga av remissmyndigheterna
med stor skärpa understrukits medföra de i 111 § byggnadslagen
angivna grunderna för fördelningen av kostnaderna för upprättande av
byggnadsplaner vissa betänkliga konsekvenser, vilka icke synas ha blivit
tillräckligt uppmärksammade vid lagens tillkomst, nämligen i vad avser arbetet
med beräkningen och indrivningen av markägarnas kostnadsandelar.
Visserligen torde omfattningen av detta arbete och de därmed förenade svårigheterna
i någon mån ha överdrivits i vissa av remissyttrandena. Man
synes sålunda icke ha vederbörligen beaktat att förutsättningarna numera
upphört för upprättande av de mycket omfattande byggnadsplaner med ett
stort antal sakägare, som kunde förekomma enligt den tidigare gällande
lagstiftningen. Ej heller förefaller det ha stått klart att arbetet med kostnadsfördelningen
till alldeles övervägande delen är ett jämförelsevis enkelt,
ehuru tidskrävande rutinarbete, som icke behöver belasta arkitektpersonalen
på länsarkitektkontoren utan kan anförtros personal med lägre teknisk utbildning.
Slutligen har heller icke diskuterats möjligheten av att underlätta
arbetet genom en schematisering av beräkningsmetoderna. Även med beaktande
av de här anförda synpunkterna förefaller emellertid kostnadsfördelningen
och indrivningen av markägarandelarna innebära så mycket arbete
för myndigheterna att även mera genomgripande åtgärder böra kunna komma
i fråga för att förenkla arbetet.
Vidare meddelas i promemorian, att på kommunikationsdepartementets
föranstaltande kostnaderna för en viss aktuell byggnadsplan av länsarkitektkontoret
i Stockholm på försök fördelats med tillämpning av de nya
bestämmelserna. Oaktat vissa förenklingar i beräkningsmetoderna tilläm
-
9
Kungi. Maj:ts proposition nr 226.
pats och ehuru planen endast omfattade en areal av 25 hektar med omkring
35 markägare, hade arbetet med kostnadsfördelningen samt indrivningen
av markägarnas bidrag beräknats draga en kostnad av omkring 150 kronor.
Markägarnas andel av plankostnaderna hade uppskattats till omkring 1 100
kronor. Att för fördelningen och indrivningen av ett sådant belopp lägga
ned kostnader av storleksordningen 150 kronor vore, framhålles det i promemorian,
icke rimligt.
Det nu anförda syntes, enligt vad i promemorian uttalas, giva stöd åt
den av vissa länsstyrelser uttalade uppfattningen, att 111 § byggnadslagen
borde ändras på sådant sätt att markägarna befriades från skyldigheten att
deltaga i plankostnaderna. Förslag av denna innebörd väcktes motionsvis
redan i samband med behandlingen vid 1947 års riksdag av propositionen
om den nya byggnadslagen. Motiveringen var emellertid här en annan, nämligen
att upprättandet av byggnadsplan vore en angelägenhet av så betydande
intresse ur allmän synpunkt att staten och kommunen borde helt svara
för kostnaderna. Första lagutskottet uttalade med anledning av dessa motioner
bl. a., att det förhållandet att upprättandet av stadsplan fortfarande
skulle bekostas av kommunen ensam, även om markägarna hade nytta av
planläggningen, onekligen talade för att kostnaden för upprättande av
byggnadsplan helt bestredes av kommunen. Förslaget avstyrktes emellertid
under hänvisning till att byggnadsplan kunde komma att upprättas även
då kommunens intresse därav vore ringa samt till att markägarna, jämväl
när det allmänna hade ett betydande intresse av planläggningen, i regel
hade sådan nytta av planen, att det icke kunde anses obilligt att kostnaden
fördelades mellan stat och kommun, å ena, samt markägarna, å andra sidan.
De markägare, beträffande vilka de ekonomiska fördelarna av en planläggning
framstode såsom mera uppenbara, vore, framhålles det i promemorian,
främst de, som kunde hänföras till det av kommittén angivna markexploatörsbegreppet.
Med den inställning statsmakterna intagit i kostnadsfördelningsfrågan
kunde det icke ifrågakomma, att markägare av nu ifrågavarande
typ erhölle befrielse från skyldigheten att deltaga i plankostnaderna.
Däremot utgjorde de påvisade administrativa olägenheterna av det gällande
systemet i förening med den omständigheten, att plankostnaderna i
allmänhet vore förhållandevis ringa, tillräckliga skäl för att genomföra en
omedelbar lagändring i syfte att befria övriga markägare från deltagande i
kostnaderna.
Beträffande innebörden av markexploatörsbegreppet anföres i promemorian
följande.
Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har kommittén icke
lyckats giva någon fullt klar bestämning av det markexploatörsbegrepp,
som kommittén velat tillämpa vid beräkningen av statsbidraget. Ej heller
remissmyndigheterna ha kunnat lämna någon ledning härvidlag. Enligt
kommitténs uttalande bör begreppet fattas tämligen vidsträckt. I stort sett
skulle varje markägare, som innehar mark av sådan areal att möjlighet till
uppdelning på ett flertal byggnadstomter föreligger, behandlas som exploa
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
tör. Grundläggande för kommitténs uppfattning torde ha varit den tankegången,
att den till följd av planläggningen uppkomna rätten att genom exploatering
tillgodogöra sig markvärdestegringen vid tätbebyggelse är av
sådant värde för ägare av större markområden, att dessa skäligen böra till
fullo gälda sin del av plankostnaden. Mot denna princip synes i och för sig
intet vara att erinra. Vad angår den praktiska tillämpningen av densamma
vore det givetvis önskvärt att exploatörsbegreppet kunde närmare preciseras.
Med hänsyn till den mångfald skiftande omständigheter av lokal
natur, som kan vara av avgörande betydelse vid bedömningen av hithörande
frågor, synes det emellertid varken möjligt eller lämpligt att i lagtexten
närmare avgränsa tillämpningsområdet för begreppet i fråga. Sannolikt
bör det emellertid bli möjligt att, sedan någon praktisk erfarenhet vunnits,
utforma vissa allmänna tillämpningsföreskrifter. Detta bör ankomma
på byggnadsstyrelsen. Intill dess sådana allmänna riktlinjer utbildats torde
det, för vinnande av enhetlighet, vara lämpligt att länsstyrelserna inhämta
byggnadsstyrelsens yttrande i aktuella fall angående tillämpningen av exploatörsbegreppet.
Vad beträffar beräkningen av den på markexploatör ankommande kostnadsandelen
framhålles i promemorian, att de nu i 111 § byggnadslagen angivna
beräkningsgrunderna — arealen byggnadsmark och medgiven bebyggelse
— icke lämpligen borde bibehållas för detta ändamål, då i dylikt fall
den åsyftade administrativa förenklingen till väsentliga delar ej skulle uppnås.
Den tidskrävande uträkningen av arealen byggnadsmark för hela planområdet
skulle nämligen då icke kunna undvikas. En enklare beräkningsgrund
borde därför väljas, och därvid syntes det ligga närmast till hands att
utgå från den totala arealen mark, alltså inklusive sådan mark som avsetts
för vägar och andra allmänna platser.
Med hänsyn till det anförda har i det vid promemorian fogade lagförslaget
förordats, att i 111 § byggnadslagen som huvudregel stadgas att
kostnaden för upprättande av byggnadsplan skall, till den del den ej täckes
av statsmedel, gäldas av kommunen. Ägare av mark som ingår i byggnadsplanen
skall dock enligt förslaget, därest planen för honom medför sådan
fördel att han finnes skäligen böra deltaga i kostnaden, vara skyldig gälda
så stor del av densamma som svarar mot hans del av planområdets areal.
Yttranden över promemorian.
Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna ha tillstyrkt den
i promemorian förordade lagändringen eller lämnat densamma utan erinran,
lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Västerbottens län dock med
reservation på en punkt. Dessa myndigheter framhålla sålunda, att den föreslagna
regeln för bestämmande av s. k. markexploatörs bidragsskyldighet
i vissa fall kunde visa sig utgöra en mindre rättvis grund för kostnadsfördelningen.
Lantmäteristyrelsen anför i detta avseende:
Fall torde kunna förekomma då den föreslagna enkla regeln för bestämmande
av markägares bidragsskyldighet blir i hög grad orättvis. Så kan
t. ex. bli förhållandet, om en markägares markinnehav huvudsakligen består
av mark, som är mindervärdig ur bebyggelsesynpunkt, eller om mark
-
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 226-
ägaren tillagts en onormalt liten byggnadsrätt i förhållande till markinnehavet.
Det kan å andra sidan förekomma att på en markägare kommer en
i förhållande till hans markinnehav oproportionerligt stor andel av den för
byggnadsändamål mest värdefulla marken eller en onormalt stor byggnadsrätt.
Det vore orättvist om i dylika fall fördelningen av kostnaderna
icke skulle kunna lämpas efter föreliggande särskilda förhållanden. Eftersom
fördelningen av kostnaderna endast avser markexploatörer skulle det
måhända icke medföra allt för stora praktiska olägenheter, om man för
uträkningen av dessa markägares bidragsskyldighet i huvudsak bibehölle
den nuvarande regeln i 111 § om fördelning efter areal byggnadsmark m. m.
Fördelningen bleve härigenom mera rättvis.
I anslutning härtill uttalar lantmäteristyrelsen, att om av praktiska skäl
huvudregeln ansåges böra vara, att fördelning skulle ske efter totalareal,
möjlighet dock borde införas att göra avvikelse därifrån då särskilda skäl
därtill föranledde.
Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter, huruvida icke markägares
andel i kostnaderna borde beräknas i förhållande till markägarens till
byggnad skvarter utlagda mark.
Departementschefen.
De i 111 § byggnadslagen meddelade föreskrifterna om finansieringen av
kostnaderna för upprättande eller ändring av byggnadsplan innebära med
avseende på det administrativa förfarandet otvivelaktigt en förenkling i
förhållande till de tidigare gällande bestämmelserna i ämnet. Detta torde
också ha varit den allmänna uppfattningen vid remissbehandlingen av
förslaget till byggnadslag; någon erinran ur arbetssynpunkt mot de föreslagna
bestämmelserna framkom i stort sett icke i detta sammanhang från
de sakkunniga myndigheternas sida. Först i samband med behandlingen
av frågan om den närmare utformningen av statsbidragsbestämmelserna
har uppmärksamheten riktats på de olägenheter som visat sig vara förenade
även med de nya föreskrifterna om fördelningen av plankostnaderna.
De nu framställda anmärkningarna gälla väsentligen arbetet med beräkningen
och uttagandet av markägarnas bidrag. Den meningen har därvid
framförts, att till undvikande av dessa olägenheter markägarna i allmänhet
borde befrias från skyldigheten att deltaga i kostnaderna och det ekonomiska
ansvaret för planeringen alltså i huvudsak läggas på kommunerna.
Några principiella betänkligheter mot en sådan förskjutning synas, såvitt
framgår av remissyttrandena, icke föreligga vare sig från de statliga
myndigheternas sida eller från kommunalt håll.
Då de praktiska olägenheterna av fördelningsreglerna i 111 § byggnadslagen
måste betraktas som avsevärda, anser jag, oaktat lagen varit i kraft
endast en kortare tid, en lagändring böra genomföras. Jag ansluter mig
i detta hänseende till förslaget, att kommunen i första hand skall svara
för kostnaden för upprättande eller ändring av byggnadsplan. Såsom anförts
i den inom kommunikationsdepartementet upprättade promemorian
torde det emellertid icke böra ifrågakomina att i alla förekommande fall
befria markägarna från skyldigheten alt deltaga i plankostnaderna. Dylik
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
skyldighet bör sålunda fortfarande åvila ägare av mark som är av sådan
omfattning och beskaffenhet att möjlighet till uppdelning av marken på
ett flertal byggnadstomter föreligger och beträffande vilken planläggningen
således är eller kan bli av större betydelse ur exploateringssynpunkt. Att i
lagtexten närmare fixera i vilka fall bidragsskyldighet skall åläggas markägare
synes vanskligt; avgörandet av sådana frågor torde i stället få bli beroende
av en skälighetsprövning i varje särskilt fall. Med utgångspunkt från
vad sålunda anförts har jag stannat vid att föreslå en sådan avfattning av
ifrågavarande bestämmelse att markägare skall vara skyldig att deltaga i
kostnaden, därest planen för honom medför avsevärd nytta. Det bör ankomma
på byggnadsstyrelsen att, sedan närmare erfarenhet vunnits, utarbeta
allmänna tillämpningsföreskrifter i förevarande hänseende ävensom
att lämna länsstyrelserna råd och anvisningar i tveksamma fall som
underställas styrelsen. Jag vill i detta sammanhang endast som exempel
framhålla att bestämmelsen i regel bör tillämpas i fråga om sådan markägare,
för vilken förordnande enligt 113 § byggnadslagen om skyldighet att
utan ersättning upplåta mark till allmänna ändamål kan ifrågakomma.
Därmed torde bidragsskyldigheten komma att omfatta, bland andra, ägare
av mark ingående i sådana byggnadsplaner, som motsvara de tidigare avstyckningsplanerna.
I departementspromemorian har föreslagits att på markägare belöpande
andel av kostnaden skall beräknas med utgångspunkt från relationen mellan
arealen av markägarens del av planområdet och dettas totala areal.
Mot denna beräkningsmetod, som uppenbarligen har förtjänsten att vara
lätt att tillämpa, har jag i princip icke någon erinran. Såsom lantmäteristyrelsen
och länsstyrelsen i Västerbottens län påpekat torde emellertid
denna regel i vissa undantagsfall kunna leda till resultat som te sig mindre
rimliga. Jag syttar härvid närmast på sådana fall, då den byggnadsrätt som
planen medgiver markägaren är särskilt'' stor eller särskilt liten i förhållande
till hans markinnehav. Med hänsyn härtill biträder jag lantmäteristyrelsens
förslag om införande av en sådan bestämmelse, att avvikelse
från huvudregeln skall kunna ske om särskilda omständigheter därtill föranleda.
De föreslagna nya bestämmelserna torde böra träda i kraft så snart de
utfärdats. Då skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnadsplan måste
anses uppkomma i och med planens fastställande, lära de nya bestämmelserna
om kostnadsfördelningen böra tillämpas endast i de fall då planen
fastställts efter ikraftträdandet av bestämmelserna.
I överensstämmelse med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen.
Härefter hemställer föredraganden, att lagrådets utlåtande över nämnda
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det
1 Denna bilaga, som frånsett mindre ändringar av redaktionell art är likalydande med det
vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag ur
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Karl Gustaf Grönhagen.
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 226.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 april
19b8.
Närvarande:
justitieråden Lawski,
Gyllenswärd,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstierna.
Enligt lagrådet den 21 april 1948 tillhandakommel utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 9 april 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse
av 111 § byggnadslagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet S. Edling.
Förslaget lämnades utan erinran av justitieråden Lawski, Gyllenswärd och
Nissen.
Regeringsrådet Kuylenstierna yttrade:
Formuleringen av det föreslagna stadgandet synes kunna föranleda den
uppfattningen att det vore möjligt för kommun att vända sig mot viss
markägare med krav på ersättning för kostnad för upprättande av byggnadsplan
utan att samtidigt framställa motsvarande krav på andra markägare,
vilkas nytta av planens upprättande kan antagas bliva relativt sett
lika stor. En sådan tolkning skulle strida mot den för kommunernas hushållning
gällande likställighetsprincipen och synes därför böra vara utesluten.
Jag anser att lagtexten bör så avfattas att risk för nämnda tolkning
ej kommer att föreligga.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 23 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 9 april 1948
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 111 § byggnadslagen
samt anför därvid följande.
Lagrådets majoritet har lämnat förslaget utan erinran. Med anledning
av vad en av lagrådets ledamöter yttrat angående förslaget vill jag endast
framhålla, att det ankommer på länsstyrelsen afl besluta om fördelning av
kostnaden för byggnadsplan.
Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte efter vissa formella
jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Georg Dahlin.