Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
1
Nr 207.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga; given Stockholms
slott den 9 april 1948.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Allan Vougt.
Sammanfattning.
Enligt beslut av 1947 års riksdag har den i 1941 års värnpliktslag fastställda
utbildningstiden för värnpliktiga provisoriskt förkortats med 30 dagar. Nu
föreslås, att utbildningstiden skall förkortas med ytterligare 60 dagar. Den
förkortade utbildningstiden — för huvuddelen av de värnpliktiga 360 dagar
— föreslås skok fullgöras efter följande grunder.
Vid armén och kustartilleriet fullgöres en första tjänstgöring om 270 dagar.
Återstoden av tiden disponeras för två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning,
vardera om 30 dagar. Ställning tages dock icke till huruvida sistnämnda
övning skall bibehållas för framtiden. Vissa värnpliktiga vid kavalleriet
och det hästanspända artilleriet fullgöra repetitionsövningarna i omedelbar
anslutning till första tjänstgöringen.
Värnpliktiga vid flottan och flygvapnet fullgöra tjänstgöring i en följd under
360 dagar.
1—489 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 207.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
För vissa värnpliktiga räknas med ett skördeuppehåll under sommaren om
14 dagar, som icke inräknas i utbildningstiden men varunder utgå ekonomiska
förmåner såsom under tjänstgöring.
I avvaktan på vissa ytterligare utredningar rörande värnpliktsfrågor —
närmare berörda i proposition denna dag angående vissa frågor rörande försvaret
— föreslås allenast provisoriska bestämmelser i ämnet.
De nya bestämmelserna föreslås skola tillämpas å värnpliktiga, som inrycka
till tjänstgöring efter den 31 mars 1948, samt å de värnpliktiga i övrigt,
beträffande vilka Kungl. Maj:t så förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
3
Förslag
till
Förordning
med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.
Härigenom förordnas, att beträffande utbildningstiden för dels de värnpliktiga,
som påbörjat eller påbörja första tjänstgöring eller tjänstgöring i en
följd efter den 31 mars 1948, dels ock de värnpliktiga i övrigt, beträffande vilka
Kungl. Maj:t sådant förordnar, skola tills vidare gälla följande avvikelser från
bestämmelserna i 27 § 1 mom. värnpliktslagen.
1. I 27 § 1 mom. A värnpliktslagen föreskriven tjänstgöring skall förkortas
med nittio dagar på det sätt att, där ej Konungen beträffande värnpliktiga
avsedda för handräckningstjänst annat bestämmer,
armén eller kustartilleriet tilldelad värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring
under tvåhundrasjuttio dagar samt repetitions- och efterutbildningsövningar
enligt bestämmelserna i angivna lagrum samt
flottan eller flygvapnet tilldelad värnpliktig skall fullgöra tjänstgöring i
en följd i trehundrasextio dagar.
2. Värnpliktig, som i 27 § 1 mom. D värnpliktslagen avses, skall fullgöra
tjänstgöring under sammanlagt högst femhundrafyrtio dagar.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 30 maj 1947 (nr 228)
rörande förkortning av utbildningstiden för vissa värnpliktiga. Beträffande
utbildningstiden för värnpliktig, som varit underkastad bestämmelserna i sistnämnda
förordning och å vilken den nya förordningen icke blir tillämplig,
skola dock den äldre förordningens bestämmelser fortfarande gälla.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 april 1948.
Närvarande:
Statsministern Eblandee, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigfoess, Sköld, Qtjensel, Gjöees, Danielson, Yougt, Zetteebeeg,
Nilsson, Steäng, Eeicsson, Mossbeeg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga om provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för värnpliktiga och anför därvid följande.
I. Inledning.
Enligt beslut av 1947 års riksdag (propositionen nr 227; riksdagens skrivelse
nr 259) har genom förordningen den 30 maj 1947 (nr 228) förordnats
om en provisorisk förkortning av utbildningstiden för värnpliktiga med 30
dagar.
Samma dag, den 30 maj 1947, uppdrog Kungl. Maj:t åt försvarsgrenscheferna
att enligt vissa till statsrådsprotokollet antecknade direktiv verkställa
utredning rörande värnpliktsutbildningens närmare utformning inom ramen
för en ytterligare förkortad utbildningstid. I anledning av uppdraget ha försvarsgrenscheferna
avgivit utredningar i ämnet, chefen för armén och chefen
för flygvapnet den 29 samt chefen för marinen den 27 november 1947.
I sitt den 25 november 1947 dagtecknade betänkande med förslag angående
försvarets organisation (SOU 1947:72 och 73) har även 1945 års försvarskommitté
avgivit vissa förslag rörande de värnpliktigas utbildning.
över försvarsgrenschefernas utredningar ha efter remiss utlåtanden avgivits
av överbefälhavaren — vilken överlämnat av försvarsgrenscheferna avgivna
förslag rörande värnpliktsutbildningens ordnande under det närmaste
året — arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
i Sverige, Riksförbundet Landsbygdens Folk, Tjänstemännens centralorganisation
och Sveriges lantbruksförbund.
Över försvarskommitténs betänkande ha utlåtanden avgivits av ett stort
antal myndigheter och organisationer.
Det är mig icke möjligt att på grundval av den nu föreliggande utredningen
framlägga slutliga förslag rörande värnpliktsutbildningens ordnande på längre
sikt. För närvarande torde endast böra prövas, hur utbildningen bör ordnas
under det närmaste året. Jag anhåller att nu få upptaga denna fråga till behandling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
O
II. Gällande bestämmelser.
Enligt 1941 års värnpliktslag (SFS 1941:967) är utbildningstiden för
värnpliktiga i allmänhet 450 dagar, däri inberäknat tid för i vederbörlig ordning
anbefallda övningsuppehåll.
Såsom närmare framgår av 27 § 1 mom. A värnpliktslagen fullgöres tjänstgöringen
av armén eller kustartilleriet tilldelad värnpliktig med en första
tjänstgöring, i en följd eller i två omgångar, om 360 dagar, två repetitionsövningar
om vardera 30 dagar samt en efterutbildningsövning om likaledes
30 dagar. Flottan tilldelad värnpliktig fullgör tjänstgöringen antingen i en
följd eller ock med en första tjänstgöring om 420 dagar. Av flygvapnet tilldelad
värnpliktig fullgöres tjänstgöringen med en första tjänstgöring om 360
dagar, en repetitionsövning om 60 dagar eller två dylika övningar om vardera
30 dagar samt eu efterutbildningsövning om 30 dagar.
Beträffande värnpliktiga i handräckningstjänst äger Konungen besluta om
annan fördelning av den angivna utbildningstiden.
I 27 § 1 mom. B—D meddelas bestämmelser rörande fortsatt utbildning
m. m. för vissa särskilda kategorier av värnpliktiga. Sålunda är värnpliktig,
som uttagits för utbildning till officer eller underofficer vid armén eller kustartilleriet
eller till underofficer vid flygvapnet, skyldig att, utöver den i det
föregående angivna tjänstgöringstiden, efter första tjänstgöringens avslutande
fullgöra fortsatt tjänstgöring, för utbildning till officer under högst 360 dagar
och för utbildning till underofficer under högst 180 dagar. Vidare äro marinen
tilldelade värnpliktiga med viss angiven utbildning skyldiga att undergå
fortsatt utbildning under en tid av 120 dagar, fördelade på två repetitionsövningar
om vardera 60 dagar. Slutligen ha särskilda bestämmelser meddelats
rörande värnpliktiga som idka studier för utbildning till läkare, tandläkare,
apotekare, veterinär eller ingenjör in. fl. Värnpliktiga av dessa kategorier
kunna sålunda åläggas fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180
dagar, varjämte Kungl. Maj:t äger förordna, att den för värnpliktiga i allmänhet
föreskrivna tjänstgöringstiden om 450 dagar skall, med rätt till avbrott
för studiernas fullföljande, fullgöras med dels soldat- och befälsutbildning,
dels fackutbildning och facktjänstgöring.
Den av 1947 års riksdag beslutade provisoriska förkortningen av
utbildningstiden innebär, att armén, kustartilleriet eller flygvapnet tilldelad
värnpliktig skall fullgöra första tjänstgöring under 330 dagar och att
flottan tilldelad värnpliktig skall fullgöra tjänstgöring i en följd under 420
dagar eller första tjänstgöring under 390 dagar. Flygvapnet tilldelad värnpliktig
fullgör en repetitionsövning om 30 dagar i omedelbar anslutning till
första tjänstgöringen. För värnpliktiga, som idka studier för utbildning till
läkare, m. fl. har föreskrivits en sammanlagd tjänstgöring av högst 600 dagar.
De provisoriska bestämmelserna rörande förkortning av utbildningstiden
ha erhållit tillämpning å samtliga värnpliktiga, som påbörjat första tjänstgöring
eller tjänstgöring i en följd efter den 31 mars 1947, och därjämte på
vissa värnpliktiga, som inryckt till tjänstgöring tidigare.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
III. Utbildningsfrågan vid 1947 års riksdag och utredningsdirektiven.
Vid anmälan av propositionen 1947: 227 framhöll jag, att en avkortning av
övningstiden för värnpliktiga icke borde få medföra en kvalitativ försämring
av utbildningsresultatet, och för utbildningen borde sålunda även i fortsättningen
uppställas i stort sett samma mål som nu. En effektivisering av utbildningen
vore därför erforderlig, om en förkortning av övningstiden skulle
genomföras. I sådant syfte hade under det senaste året vissa försök bedrivits
inom olika delar av försvaret. Försöken komme att intensifieras och
därvid bedrivas efter flera olika riktlinjer. Bland annat skulle undersökas
i vad mån de värnpliktigas intresse av en förkortad utbildningstid kunde utnyttjas
för att vinna ett snabbare utbildningsresultat. En på en gång snabb
och effektiv utbildning syntes icke kunna vinnas utan att de värnpliktiga
bringades att i ökad omfattning själva medverka till resultatet. Att lösa
denna uppgift framträdde som särskilt angeläget under trycket av de svårigheter
som bristen på arbetskraft hade skapat för produktionen i vårt land.
Att för försvarets del icke toges i anspråk större del av de produktiva åldrarnas
tid och arbetskraft än nödvändigt vore tedde sig sålunda som ett nationalekonomiskt
önskemål, vilket krävde uppmärksamhet i väl så hög grad
som kravet på budgetekonomiska besparingar. Jag utgick alltså från att de
pågående och planerade försöken samt omprövningen av denna fråga skulle
bedrivas från förutsättningen att övningstiden skulle förkortas så långt detta
vore möjligt vid tillämpning av effektiva utbildningsmetoder och med beaktande
av de krav som ur beredskapssynpunkt uppställdes.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 30 underströk andra lagutskottet
vikten av att för försvarets vidkommande icke toges i anspråk större andel
av de produktiva åldrarnas tid och arbetskraft än som vore oundgängligen
nödvändigt ur försvarssynpunkt. En omsorgsfull hushållning särskilt med
den unga arbetskraften vore nödvändig icke blott med hänsyn till det aktuella
allmänna bristläget på arbetsmarknaden utan även på grund av den
under de närmaste åren fortgående sammankrympningen av de årskullar, som
efter hand skulle träda ut i produktionslivet. Det syntes därför utskottet
vara av vikt, att alla möjligheter prövades att genom utbildningens rationalisering
förkorta utbildningstiden, utan att för den skull det militära utbildningsresultatet
kvalitativt försämrades.
Såsom direktiv för de utredningar, som enligt Kungl. Maj:ts beslut den
30 maj 1947 skulle verkställas av försvarsgrenscheferna, bär, enligt mitt anförande
till statsrådsprotokollet nämnda dag, gällt i huvudsak följande.
1. Till utgångspunkt för utredningarna skulle tagas en inom 1945 års försvarskommitté
enligt skrivelse från kommittén den 23 maj 1947 diskuterad
utbildningstid om sammanlagt 12 månader.
2. För värnpliktsutbildningen skulle eftersträvas att i väsentliga delar och
i görligaste mån bibehålla nuvarande utbildningsmål.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
3. Värnpliktstjänstgöringen måste liksom nu i viss omfattning tillgodose
beredskapskrav.
4. Utbildningstiden för värnpliktiga, som utbildades för vapentjänst, borde
i princip icke utnyttjas för handräckning.
5. Frågan om tjänstgöringstiden för icke-vapenföra värnpliktiga skulle
tills vidare lämnas öppen.
6. Frågan om anskaffning av ytterligare tekniska hjälpmedel för utbildningen
och om vidtagande av andra liknande åtgärder borde övervägas, varvid
erfarenheter från utlandet skulle tillgodogöras.
7. Resultaten av pågående utbildningsförsök inom olika delar av krigsmakten
borde så vitt möjligt utnyttjas.
8. Frågan, hur de värnpliktigas eget intresse och känsla av medansvar för
att inhämta utbildningen på kortast möjliga tid skulle kunna tillvaratagas,
borde ingående utredas.
9. Utbildningen borde, särskilt såvitt avsåge fortsatt tjänstgöring för dem
som uttoges till officers- och underofficersutbildning, i görligaste mån äga
rum under sådana delar av året, som vore för den värnpliktige mindre väsentliga
ur civil synpunkt.
10. Möjligheterna att låta studerande vid allmänna läroverk, tekniska gymnasier
o. s. v. avsluta sina studier å sådan tid, att inryckning till värnpliktstjänstgöring
kunde ske senast den 1 maj, borde dryftas med det civila undervisningsväsendets
målsmän.
11. Den närmare utformningen av repetitions- och efterutbildningsövningarna
borde ingående prövas med beaktande av att såväl samhällslivet som
produktionen vållades minsta möjliga olägenheter.
IV. Föreliggande utredningar.
A. Allmänt.
1945 års försvarskommitté.
Kommittén har framhållit, att frågan om en förkortning av övningstiden
för de värnpliktiga självfallet måste tagas under noggrann omprövning i ett
läge som det nuvarande, då bristen på arbetskraft skapade betydande svårigheter
för produktionen i vårt land. Att för försvarets del icke toges i anspråk
större del av de produktiva åldrarnas tid och arbetskraft än nödvändigt
tedde sig, såsom vid anmälan av förenämnda proposition framhållits, såsom
ett nationalekonomiskt önskemål, vilket krävde uppmärksamhet i väl så hög
grad som kravet på budgetekonomiska besparingar. Andra lagutskottet hade
ytterligare understrukit nyssnämnda synpunkt med hänvisning icke blott till
det aktuella allmänna bristläget på arbetsmarknaden utan även till den under
de närmaste åren fortgående sammankrympningen av de årskullar, som efter
hand skulle träda ut i produktionslivet. Försvarskommittén anslöte sig för
sin del till den uppfattning, som kommit till uttryck i nyssnämnda uttalan
-
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
den. Framhållas kunde, att varje månads minskning av övningstiden medförde,
att arbetskraft motsvarande omkring 3 000 årsarbetare frigjordes. Redan
arbetsmarknadsläget i och för sig talade sålunda för att de möjligheter
till en avkortning av övningstiden, som kunde vara för handen, borde tillvaratagas
i syfte att frigöra arbetskraft för produktiva ändamål.
Även frånsett de svårigheter, som betingades av eu — tillfällig eller mera
permanent — brist på arbetskraft, borde uppenbarligen övningstiden avvägas
så, att icke tyngre bördor pålades de värnpliktiga än som måste anses ofrånkomliga
för uppnående av ett gott utbildningsresultat. Det måste anses vara
av stor betydelse, om sådana åtgärder kunde genomföras som säkerställde,
att de värnpliktigas eget intresse för att inhämta utbildningen på kortast möjliga
tid tillvaratoges. Dylika åtgärder skulle sannolikt även i sin mån bidraga
till att bevara den aktning, som försvaret särskilt under beredskapstiden
tillvunnit sig i vida kretsar inom vårt land.
Ur nu angiven synpunkt tedde det sig för försvarskommittén såsom en
angelägenhet av stor vikt, att möjligheterna till rationalisering och effektivisering
av utbildningen underkastades fördomsfri omprövning samt att därvid
övervägdes såväl vilka moment i den nuvarande utbildningen som utan
allvarlig olägenhet eller rent av med fördel kunde utmönstras som ock vilka
nya och mera rationella metoder och anordningar som kunde införas. Givetr
vis måste härvid eftersträvas att så långt görligt vore undvika en kvalitativ
försämring av utbildningsresultatet. Kommittén stode dock icke främmande
för tanken, att det kunde bli erforderligt att i viss mån — exempelvis genom
ökad specialisering — begränsa de nuvarande utbildningsmålen.
Med hänsyn till den av Kungl. Maj:t beslutade utredningen av dessa frågor
genom försvarsgrenschefernas försorg hade försvarskommittén givetvis
icke anledning att ingå på en detaljerad granskning av hithörande spörsmål.
Kommittén hade emellertid för sin del kommit till den övertygelsen, att det
borde vara möjligt att — utan uppgivande av kravet på i stort sett bevarad
effektivitet — genom rationalisering av utbildningen åtminstone tills vidare
påtagligt minska övningstiden. Kommittén utginge från att det med hänsyn
till önskvärdheten såväl att bibehålla de värnpliktiga vid de dem en gång bibringade
färdigheterna som att lära dem hantera materiel av nytillkommande
typer måste anses lämpligt att liksom nu för huvuddelen av de värnpliktiga
föreskriva repetitionsövningar om sammanlagt 60 dagar. Minskningen av övningstiden
syntes kommittén böra ske genom förkortande av första tjänstgöringen
och genom slopande av efterutbildningsövningen.
Beträffande första tjänstgöringen har försvarskommittén i anslutning till
det nyss anförda räknat med att den därmed avsedda utbildningen skulle
kunna bibringas vederbörande på en tid av 9 månader. För flygvapnets del
hade gjorts gällande, att det, om enbart utbildningssynpunkten tillmättes betydelse,
vore möjligt att med bibehållna utbildningsmål begränsa första
tjänstgöringens längd till 7V2 månader. En förutsättning därför vore dock,
att flygvapnet, som hade ett kontinuerligt behov av värnpliktig arbetskraft
9
liungl. Majits proposition nr 207.
för bland annat flygmaterielens betjänande och vård, med hänsyn därtill tilldelades
en avsevärt större värnpliktskontingent. En annan förutsättning vore,
att därvid även det ökade antalet värnpliktiga i teknisk tjänst uttoges bland
ynglingar, som ägde goda förkunskaper inom de yrkesgrenar, i vilka de avsåges
tjänstgöra vid flygvapnet. Med hänsyn till arméns och marinens behov
av tekniskt kunnig personal syntes emellertid ovisst, i vad mån sistnämnda
förutsättning skulle kunna uppfyllas med avseende å de värnpliktiga
i teknisk tjänst, med vilka flygvapnets kontingent sålunda komme att ökas.
Därtill komme, att utökningen av flygvapnets kontingent skulle ske på bekostnad
av arméns till men för dennas krigsorganisation. I betraktande av vad
nu anförts hade försvarskommittén icke funnit skäl att för flygvapnet tilldelade
värnpliktiga föreslå första tjänstgöringens längd annorlunda än för
flertalet övriga värnpliktiga. Kommittén hade härvid icke förbisett, att även
en första tjänstgöringstid om 9 månader för flygvapnets vidkommande medförde
behov av en större värnpliktskontingent än som erfordrades vid 1-årig
första tjänstgöring.
Den nu föreskrivna efterutbildningsövningen om en månad (30 dagar), som
skall fullgöras före utgången av 18:e året efter inskrivningsåret, vore, enligt
vad försvarskommittén vidare anfört, avsedd dels för repetition av redan inlärda
kunskaper och färdigheter, dels ock för omskolning till andra befattningar
i krigsorganisationen antingen inom det truppslag vederbörande från
början tillhört eller inom annat truppslag. En inom försvarskommittén gjord
undersökning hade givit vid handen, att behov av omskolning förelåge beträffande
omkring 40 % av de kontingenter, som inryckte till efterutbildning.
Genom att redan vid första tjänstgöringen i viss mån ändra fördelningen av
de värnpliktiga truppslagen emellan, genom att i ökad utsträckning bedriva
omskolning under andra repetitionsövningen samt genom utnyttjande av vissa
av de värnpliktiga, som från marinen och flygvapnet överfördes till armén,
syntes det bli möjligt att fylla den av kommittén för armén föreslagna krigsorganisationens
behov av värnpliktiga, utbildade för sådana befattningar som
hittills avsetts skola besättas med äldre värnpliktiga, vilka omskolats under
efterutbildningsövning.
Försvarskommittén har övervägt olika möjligheter i fråga om repetitionsutbildningens
fullgörande och därvid undersökt lämpligheten av att uppdela
repetitionsövningstiden på flera övningar av kortare varaktighet, fördelade
under den tid de värnpliktiga kvarstå i krigsorganisationen, men funnit, att
30 dagar utgjorde ett minimum i fråga om repetitionsövningarnas längd. Det
nuvarande systemet med två repetitionsövningar om vardera 30 dagar syntes
sålunda lämpligast.
I anslutning till vad nu anförts har försvarskommittén funnit sig böra vid
utarbetandet av sitt förslag utgå från att den totala tjänstgöringstiden för
flertalet värnpliktiga skall minskas till 11 månader (330 dagar). Härigenom
ha vissa svårigheter beräknats uppstå beträffande flottans beredskap. Dessa
ha dock med en lämplig uppdelning av de värnpliktiga i inryckningsomgångar
synts kunna i stort sett motverkas.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Den av försvarskommittén förutsatta övningstiden avses skola fullgöras i
följande ordning:
a) För huvuddelen av armén eller kustartilleriet tilldelade värnpliktiga, inberäknat
dem som skola undergå gruppchefsutbildning, räknar kommittén
med en första tjänstgöring om 9 månader (270 dagar) och två repetitionsövningar
om vardera en månad (30 dagar).
b) Flottan tilldelade värnpliktiga avses skola fullgöra 11 månaders (330
dagars) tjänstgöring i en följd med inryckning i fyra omgångar.
c) Vid flygvapnet har värnpliktstjänstgöringen förutsatts bli fullgjord med
första tjänstgöring om 9 månader (270 dagar) och två repetitionsövningar om
en månad (30 dagar) för vapenföra. Dessa avses skola inrycka i tre omgångar.
En av inryckningsomgångarna avses skola fullgöra två repetitionsövningar vid
armén samt övriga vapenföra värnpliktiga antingen två repetitionsövningar vid
flygvapnet eller ock en repetitionsövning vid vardera flygvapnet och armén.
d) Med hänsyn till att det enligt utfärdade direktiv vid utredningen
rörande värnpliktsutbildningens närmare utformning även bör övervägas, i
vad män officers- och underofficersutbildningen för värnpliktiga genom lämpliga
åtgärder skulle kunna förkortas, räknar försvarskommittén, i avvaktan på
resultatet av nämnda utredning, för värnpliktiga, som skola undergå sådan utbildning,
med samma förlängning av övningstiden som nu.
e) För handräckningstjänst avsedda värnpliktiga beräknas skola fullgöra
sin tjänstgöring, 11 månader (330 dagar), i en följd eller uppdelad på första
tjänstgöring och en eller flera repetitionsövningar. Kommittén utgår från att
handräckningspersonalen skall erhålla militärutbildning i sådan utsträckning,
att personalen efter kompletterande utbildning i ett skärpt läge blir användbar
i vissa krigsbefattningar.
I vissa av de vid försvarskommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena
ha anförts vissa synpunkter i fråga om värnpliktstidens längd.
Sålunda har kommittéledamoten Bjelle anfört, att det för att i möjligaste
mån utnyttja den personella värnkraften i krigsorganisationen icke syntes försvarligt
att slopa efterutbildningsövningen.
Icke heller kommittéledamoten Ewerlöf har ansett sig kunna biträda försvarskommitténs
förslag att borttaga efterutbildningsövningen. I fråga om
första tjänstgöringens längd vore det vanskligt att bilda sig en bestämd upp
fattning utan tillgång till resultatet av pågående utredningar. Det förefölle
dock sannolikt, att en nedsättning av tiden till 10 månader kunde visa sig
möjlig utan egentlig försvagning av utbildningsresultatet. Ewerlöf räknade
med en sammanlagd utbildningstid för huvuddelen av de värnpliktiga om 13
månader, fördelad vid armén och kustartilleriet på en första tjänstgöring om 10
månader samt två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning om vardera
en månad. Vid flottan borde tiden tagas ut i en följd; dock borde undersökas
i vad mån värnpliktiga efter en första tjänstgöring om 12 månader
kunde överföras till armén och där erhålla en månads omskolning. Vid flygvapnet
borde tiden fördelas på en första tjänstgöring om 12 månader och en
repetitionsövning om en månad.
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Kommittéledamoten von Heland bär ansett, att den del av flygvapnets
värn pliktskontingent i fred, som ej erfordrades för att täcka flygvapnets krigs
behov borde utnyttjas i arméns lokalförsvarsförband i krig, och har darfor
räknat med följande anordning. Flygvapnets värnpliktiga skulle borja sin
första tjänstgöring vid armén och där under två månader erhalla grund ag
gande militärutbildning med sikte på kommande placering i lokalforsvaret. De
skulle därefter fullgöra fortsatt första tjänstgöring vid flygvapnet under sju
månader varvid den första månadens utbildning skulle vara av förberedande
natur och avses ge en grund för yrkestjänsten vid förbanden. De återstående
två månaderna (repetitionsövningarna) av den totala tjänstgöringen for värnpliktiga,
vilka ej behövdes i flygvapnets krigsorganisation, skulle fullgöras vid
armén såsom en omskolning, byggande på den grund, som tidigare under tva
månader lagts vid armén.
Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha, i anslut
ning till uttalade önskemål om ett mera decentraliserat, lokalt bundet försvar,
anfört, att en dylik organisation, som åtminstone i vissa avseenden och för
vissa grupper av värnpliktiga skulle innebära en ändrad målsättning, möjligen
även skulle kunna påverka värnpliktsutbildningen i riktning mot en kortare
utbildningstid varvid de frivilliga försvarsorganisationernas mojligheter att
förbereda och’ vidmakthålla de militära färdigheterna kunde tillmätas ännu
större betydelse än för närvarande kunde ske.
Generalmajor Backlund har anfört, att efterutbildningsövningen vid armén
borde bibehållas för att öka arméns tillgång på krigsplaceringsbar personal
och för att förbättra kvaliteten hos de lokalförsvarsförband, som i huvudsak
sammansättas av äldre åldersklasser. Med hänsyn till pågående försök och utredningar
rörande utbildningen av värnpliktiga hade det vant naturligt, om
resultaten därav avvaktats, innan kommittén tagit slutgiltig ställning till frågan
om första tjänstgöringens längd. De skäl av ekonomisk natur, brist på arbetskraft
m. in., som kommittén anfört för en avkortning av utbildningstiden,
syntes — i vad rörde de närmaste åren — emellertid vara av viss betydelse
för produktionen inom landet, varför de med det nu rådande krisläget inför
ögonen kunde motivera extra ordinära åtgärder. Det vore emellertid ett bestämt
krav, att bestämmelser rörande en avkortning av första tjänstgöiingen
gåves en sådan utformning, att — när de av kommittén anförda skälen för en
avkortning icke längre vore tillräckligt bärande — en övergång till den utbildningstid,
som försöken visade erforderlig, på ett smidigt sätt läte sig göia.
Icke heller överste Bonde har funnit sig kunna biträda vad försvarskomrnittén
föreslagit beträffande utbildningstidens längd. De av försvarskommittén
anförda motiven för en förkortning av utbildningstiden, nämligen dels
den nuvarande bristen på arbetskraft, dels resultatet av en attitydundersökning
bland värnpliktiga, kunde icke tillerkännas någon bärkraft, Kommittén
syntes själv tveksam inför möjligheten att med den föreslagna utbildningstiden
nå samma utbildningsmål som nu och ifrågasatte därför en starkare specialisering
av utbildningen. Fn sådan ökad specialisering kunde emellertid
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
icke undgå, att minska försvarskrafternas effektivitet i krig. Krigserfarenheterna
talade även bestämt för behovet av en grundlig och hård utbildning,
och det funnes intet skäl, varför vi just i fråga om personalens utbildning
skulle sätta oss i efterhand. Efterutbildningens avskaffande medförde också
svåra organisatoriska konsekvenser. Slutligen innebure förslaget beträffande
utbildningen av flygvapnets värnpliktiga ett direkt slöseri med folkets försvarskraft.
Bonde har funnit anmärkningsvärt, att kommittén på så svaga grunder och
utan att avvakta vare sig resultatet av pågående försök med 11 månaders
första tjänstgöring eller anbefallda utredningar rörande en sammanlagd utbildningstid
om 12 månader kunnat föreslå en utbildningstid om 11 månader.
Förslaget strede uppenbarligen mot direktiven för kommitténs utredningsarbete,
vari en god utbildning av de värnpliktiga betecknats som en förutsättning
för att ett försvarsväsende skulle kunna fylla sin uppgift. På anförda
skäl och i avvaktan på resultatet av pågående försök borde utbildningstiden
tills vidare utgöra 14 månader.
Konteramiral Ericson har framhållit, att den av försvarskommittén föreslagna
avkortade tjänstgöringstiden otvivelaktigt komme att medföra svårigheter
att tillgodose å ena sidan den omfattande utbildningen, vars vikt underströkes
av krigserfarenheterna, å andra sidan den betydelsefulla skötseln av
materielen.
Överste Silfverberg har anfört, att avsevärda olägenheter för tjänsten vore
förenade med försvarskommitténs förslag att uppdela flygvapnets kontingent
av vapenföra värnpliktiga i tre inryckningsomgångar. Antalet omgångar borde
begränsas till två per år. Detta kunde ske antingen genom att bibehålla ettårig
första tjänstgöring och i stort sett nuvarande värnpliktskontingent eller också
genom att avkorta första tjänstgöringen till TVä månader och fördubbla kontingenten.
Under givna förutsättningar — kortare första tjänstgöring än ett år
— hade det senare alternativet förordats.
B. Armén.
1945 års försvarskommitté.
I avvaktan på resultatet av arméchefens utredning har kommittén endast
framlagt en preliminär plan för värnpliktstjänstgöringens fullgörande, vilken
tjänat som underlag för de av kommittén framlagda organisationsförslagen
och kostnadsberäkningarna. Kommittén, som utgått från att utredningen
kunde leda till att vissa ändringar i denna plan måste göras bland annat beträffande
längden av den fortsatta tjänstgöringen för till officers- och underofficersutbildning
uttagna värnpliktiga, har anfört i huvudsak följande.
Enligt nuvarande principer för första tjänstgöringens fullgörande utrycker
huvuddelen av de värnpliktiga omkring den 15 mars. Detta har av många skäl
ansetts vara en lämplig tidpunkt för utryckning. I utbildningsavseende innebär
det bland annat, att vinterutbildningen i lämplig följd kan inpassas i utbildningsplanen
för de värnpliktiga. Dessas första tjänstgöring kommer därvid
att avslutas med vinterutbildning och fälttjänstövningar under vinter
-
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
förhållanden. Då även första repetitionsövningen, som i det följande kommer
att beröras, lämpligen bör förläggas till tiden februari—mars, bär kommittén
icke funnit anledning att föreslå någon ändring beträffande tidpunkten för
första tjänstgöringens avslutande. Med den avkortning av första tjänstgöringens
längd, som kommittén föreslår, innebär detta, att inryckning till
första tjänstgöring skall äga rum omkring den 15 juni under förutsättning,
att första tjänstgöringen fullgöres i en följd. Emellertid skulle inryckningens
förläggande till denna tidpunkt medföra den olägenheten, att jordbruket
komrne att vara berövad en betydande del av sin arbetskraft under den för
denna näring brådaste tiden. Enligt nuvarande princip för värnpliktsutbildningens
fullgörande erhålla de värnpliktiga under sommaren ett övningsuppehåll
om i regel tre veckor. Tidpunkten för detta uppehåll har varierat
i olika delar av landet och i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna bestämts
med hänsyn till jordbrukets behov av arbetskraft. Under de senare
åren har det författningsenliga uppehållet förlängts genom extra skördeledighet
eller också har extra arbetskraft tillförts jordbruket såsom militär
skördehjälp, d. v. s. militära enheter ha insatts i skördearbete. I praktiken
har på detta sätt vid samtliga förband det planlagda utbildningsarbetet störts
under en period av omkring en månads längd genom att större eller mindre
delar av förbandet i omgångar av växlande storlek tagits i anspråk för skördearbete.
Detta har vållat svårt avbräck i utbildningen så mycket mera som
avbrottet till väsentlig del icke varit förutsett vid dennas planläggning.
Det synes försvarskommittén sannolikt, att, om det nuvarande läget på
arbetsmarknaden fortsätter även under kommande år, krav komma att resas
på att åtminstone jordbruket tillhörande inkallade skola kunna disponeras
för sitt civila arbete under skördetiden. Under kommitténs arbete har härutinnan
från jordbrukarhåll anförts, att ifrågavarande_värnpliktiga borde kunna
disponeras i två månader ungefär under tiden den 15 juli—den 15 september,
med möjlighet dock till viss förskjutning av denna tid alltefter de olika klimatologiska
förhållandena i skilda delar av landet. Med utgångspunkt härifrån
har kommittén ansett sig böra överväga på vilket sätt detta ur folkförsörjningssynpunkt.
betydelsefulla önskemål skulle kunna tillgodoses. Det står
härvid klart för kommittén, att den förkortade första tjänstgöringstid, som
kommittén föreslår, måste utnyttjas för effektivt utbildningsarbete och att det
fördenskull icke är möjligt att. i övningstiden inräkna ett uppehåll av den
längd, varom här är fråga. Ett avbrott av sådan varaktighet synes sålunda
kommittén förutsätta förläggandet av inryckningstiden till en däremot svarande
tidigare tidpunkt, å andra sidan föreställer sig kommittén, att ett avbrott
i värnpliktstjänstgöringen under sådana förhållanden för flertalet av
de värnpliktiga, vilka icke tillhöra jordbruket, skulle framstå som ett slags
förlängning av densamma. Med hänsyn till den betänklighet, som ur sistnämnda
synpunkt kan resas mot införande av ett tjänstgöringsavbrott av angivna
innebörd, har kommittén undersökt möjligheten av en annan förläggning
av första tjänstgöringstiden än ovan förutsatts.
En möjlighet, som härvid diskuterats, vore att förlägga inryckningen för
huvuddelen av de värnpliktiga till hösten efter den ur skördesynpunkt aktuella
tiden. Tidigare erfarenheter visa emellertid, att väderleksförhållandena under
hösten försvåra utbildningsarbetet och försämra resultatet av den grundläggande
utbildningen. Eu höst inryckning skulle dessutom medföra bland
annat, att vinterutbildningen komrne att infalla på eu med hänsyn till nödvändigheten
av en fortlöpande stegring i utbildningen olämplig tidpunkt samt att
förbandsövningarna måste förläggas till tiden maj—juni, vilket ur markskadesynpunkt
icke är lämpligt. Kommittén anser sig därför icke kunna förorda
höstinryckning för flertalet värnpliktiga.
En annan möjlighet, som undersökts, vore att uppdela värnpliktskontin -
14
Kungl. ilaj:ts proposition nr 207.
genten på en vår- och en höstinryckande omgång, varvid jordbrukarna skulle
hänföras till den senare. Icke heller detta system har kommittén funnit lämpligt.
De mest vägande skälen däremot äro följande. Önskemålet att utnyttja
de värnpliktiga i befattningar, där deras civila yrkesskicklighet bäst kommer
till användning, d. v. s. enligt principen »rätt man på rätt plats;'', skulle med
nämnda system i stor utsträckning icke kunna tillgodoses. Jordbrukarna böra
främst tagas i anspråk för befattningar, där hästvant folk erfordras. Utbildningen
av värnpliktiga i hästtjänst kan emellertid icke koncentreras till den
ena av de sålunda ifrågasatta utbildningsomgångarna. I varje omgång erfordras
utbildade kuskar in. fl. för att förband skola kunna organiseras vid förbandsutbildningen.
En uppdelning av årskontingenten på två inryckningsomgångar
skulle även medföra den betydande olägenheten, att förbandsutbildning med
för dylik utbildning erforderliga styrkor icke skulle kunna organiseras under
första tjänstgöringen. De värnpliktigas utbildning bleve, på grund av deras
bristande övning i att uppträda i förband, väsentligt försämrad.
Då ingen sådan möjlighet synts godtagbar, har kommittén sett sig nödsakad
att falla tillbaka på anordningen med ett avbrott i utbildningen under
två sommarmånader. Sett ur militär utbildningssynpunkt skulle visserligen
ett dylikt avbrott medföra vissa svårigheter för ernående av ett gott utbildningsresultat.
Men olägenheten härav synes dock mer än väl kompenseras
av det tillfälle, som skulle beredas att till avbrottstiden koncentrera befälsutbildning,
semestrar m. m., varigenom avbrottet icke skulle behöva menligt
inverka på kontinuiteten i befälsutövandet.
Med hänsyn till att behovet av avbrottet främst gör sig gällande beträffande
de i jordbruksnäringen sysselsatta och då svårigheter kunna uppstå att
under två sommarmånader inom det civila livet bereda sysselsättning för
det stora antalet övriga värnpliktiga, bör avbrottet enligt kommitténs mening
begränsas till att omfatta de förstnämnda och det ytterligare antal värnpliktiga,
som ur militärorganisatoriska synpunkter erfordras för att utbildningsenheterna
skola bli lämpligt avpassade.
Nu ifrågavarande värnpliktiga synas böra inrycka omkring den 15 april,
varvid för dem ett avbrott under första tjänstgöringen äger rum omkring den
15 juli—den 15 september, till tiden närmare bestämt efter samråd med
arbetsmarknadsmyndigheterna. Huvuddelen av övriga värnpliktiga bör inrycka
omkring den 15 juni och fullgöra första tjänstgöringen i en följd. Om
utbildningen organiseras efter denna princip, anser kommittén, att de värnpliktiga,
som inrycka vid den senare tidpunkten, icke böra få tagas i anspråk
för skördearbete eller motsvarande.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att årligen med hänsyn till rådande
eller förutsedda arbetsmarknadsförhållanden m. m. avgöra, huru många av de
värnpliktiga som böra inrycka vid den tidigare tidpunkten och för vilka sålunda
ett avbrott i tjänstgöringen om två månaders längd är beräknat.
Med här föreslaget system komma samtliga värnpliktiga att befinna sig
vid lika utbildningsståndpunkt omkring den 15 september, då värnpliktiga ur
den tidigare inryckningsomgången återkommit efter avbrottet. Den återstående
utbildningen bör därför bedrivas gemensamt efter den omorganisation
inom förbanden, som av utbildningsskäl anses erforderlig.
Under åberopande av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att
huvuddelen av de värnpliktiga inrycker omkring den 15 juni och fullgör första
tjänstgöringen i en följd. Jordbrukare m. fl. föreslås skola inrycka den 15
april och hemförlovas under tiden omkring den 15 juli-—den 15 september
med möjlighet till anpassning av tiden för avbrottet efter ortens förhållanden.
Utbildningen för dessa skulle därefter samordnas med utbildningen för
huvuddelen av de värnpliktiga.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
För vissa speciella förband, nämligen krigsskolans övningskompani, infanteriskjutskolans
övningskompani, garnisonskompaniet samt övningstrupp
för vissa andra skolor, har kommittén föreslagit andra in- och utryckningstider.
Härutinnan torde få hänvisas till kommitténs betänkande (s. 318 och
320).
Kommittén har räknat med att första repetitionsövningen skall äga rum
senast femte året efter inskrivningsåret och under februari—mars samt att
andra repetitionsövningen skall äga rum senast tionde året efter inskrivningen
vid varierande tidpunkt under året, dock icke under perioden den 15 juli—
den 15 september.
Till handräckningstjänst avsedda värnpliktiga ha föreslagits skola fullgöra
sin tjänstgöring på sådant sätt, att tillgången på handräckningspersonal
bäst svarar mot det vid olika perioder under året något skiftande behovet.
Kommittén har räknat med att större delen av de för handräckningstjänst
avsedda värnpliktiga inrycka omkring den 5 september och fullgöra första
tjänstgöring och första repetitionsövning i en följd med utryckning omkring
den 5 juli. En mindre del, uttagen bland värnpliktiga, som icke äro jordbrukare,
inrycker omkring den 1 februari och fullgör likaledes första tjänstgöring
och första repetitionsövning i en följd med utryckning omkring den 1 december.
Återstående tjänstgöring (30 dagar) för ifrågavarande värnpliktiga bör
reserveras för att kunna uttagas, då behov av förstärkning av handräckningspersonalen
föreligger, dock senast tionde året efter inskrivningsåret.
För militärutbildning avsedda värnpliktiga, vilka under pågående tjänstgöring
befunnits böra fullgöra återstående tjänstgöring såsom handräckningstjänst,
ha ansetts böra i princip fullgöra sin fortsatta tjänstgöring utan ändring
av den ursprungligen avsedda tjänstgöringstiden i takt med övriga värnpliktiga
tillhörande den grupp de vid utbildningens början tillhört.
Vad beträffar tjänstgöringen för de till värnpliktig officers- eller underofficersutbildning
uttagna föreslår kommittén, som förut nämnts, i avvaktan
på resultatet av pågående utredning ingen förändring beträffande den fortsatta
tjänstgöringens längd och fördelning.
Beträffande till utbildning i specialtjänst uttagna värnpliktiga — läkare,
tandläkare m. fl. —- räknar kommittén tills vidare med oförändrade former
för tjänstgöringens fullgörande. Kommittén anser, att spörsmålet om ifrågavarande
värnpliktigas utbildning bör avgöras först då resultatet av förenämnda
utredning föreligger. En avkortning av tjänstgöringstiden motsvarande den
som beträffande första tjänstgöringen föreslagits för övriga värnpliktiga synes
emellertid möjlig att genomföra.
I fråga om innehållet i vissa vid försvarskommitténs betänkande fogade sär
skilda yttranden får jag hänvisa till det föregående.
Arméchefens utredning.
Utredningsarbetet har fullgjorts genom en av chefen för armén tillsatt
kommitté med t. f. inspektören för infanteriet och kavalleriet, översten
A. R. D. Meyerhöffer såsom ordförande. Såsom direktiv för utredningen
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
har chefen för armén bland annat angivit, att utredningen skulle ske i nära
kontakt med utbildningsbefäl vid truppförband och skolor, att de utbildningsmål,
som med ifrågasatt övningstid rimligen kunde uppställas, skulle
angivas samt att erfarenheterna från försöksverksamheten vid arméns olika
truppförband skulle i möjligaste mån utnyttjas.
Chefen för armén har beträffande sättet för utredningsarbetets bedrivande
anfört i huvudsak följande.
På grundval av direktiven ha omfattande besök och diskussioner ägt rum
vid truppförbanden under augusti—oktober. Vid förband, där betydelsefull
försöksverksamhet pågått, ha vissa övningar följts. Vid samtliga besökta
förband ha diskussioner ordnats, där befäl i alla grader deltagit. Militärbefälhavarna
ha även i vissa fall varit närvarande. Diskussion har även ägt rum
vid en Gripsholmskurs, där samtliga regements (kår ) chefer eller deras chefer
för utbildningsavdelningarna voro närvarande. Samtliga inspektörer och
kadettskolechefer ha även deltagit i diskussionen.
Besöken och diskussionerna ha varit värdefulla ur många avseenden. Först
bör nämnas fördelen av att truppbefälet givits tillfälle att få framföra sina
på praktisk erfarenhet grundade synpunkter, vilka varit av stort värde för utredningen.
Det för utredningen viktigaste har emellertid varit, att man kunnat
konstatera en spontant framvuxen allmängiltig inställning till ett par av de
viktigaste frågorna i detta sammanhang. Truppbefälets uppfattning, vilken
chefen för armén till alla delar instämmer i, är sålunda, att vid avsedd förkortning
av övningstiden bör den första tjänstgöringen vara nio månader
medan övriga tre månader anslås till repetitions- och efterutbildnings(omskolnings-)
övningar. Den övervägande uppfattningen vid förbanden har vidare
varit, att möjligheterna att ordna effektiv utbildning endast uppstå, om ett
två månaders sommaruppehåll ordnas, vilket uppehåll helt naturligt icke
inräknas i de nio månaderna.
Utbildningskommittén har även samarbetat med arbetsmarknadskommissionen.
Särskilda diskussioner ha vidare ordnats med närvaro av representanter från
Svenska officersförbundet, Svenska arméns och flygvapnets reservofficersförbund,
Svenska underofficersförbundet, Svenska reservunderofficersförbundet.
Försvarsväsendets underbefälsförbund, Centralförbundet för befäls
utbildning, Centralkommittén Folk och Försvar samt hemvärnsstaben.
Chefen för armén har framlagt vissa erfarenheter från nuvarande
värnplikts utbildning för att belysa det förhållandet, att resultatet av
den längre värnpliktstiden icke helt motsvarat förväntningarna. Det har därvid
framhållits, att många av orsakerna till att utbildningen icke till fullo
lyckats ha varit av övergående natur och sammanhänga med beredskapstidens
allmänt kända svårigheter. En sådan svårighet har varit att vid den plötsliga
och kraftiga utvidgningen av utbildningen hinna anpassa utbildningsmetodik
m. m. efter de ändrade förhållandena. Givetvis måste det taga viss tid innan
en dylik anpassning kan ske, så stora som förändringarna lia varit på taktikens
och teknikens områden.
I utredningen har framhållits den avsevärda bristen i fråga om kvalificerade
trupputbildare. En förutsättning för att få de värnpliktiga intresserade vore
emellertid en god tillgång till kvalificerat befäl. En god trupputbildare kunde
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
genom sitt personliga uppträdande, sin pedagogiska skicklighet och sitt sätt
att »ta folk» få sin trupp intresserad för tjänsten. Det gällde alltså att skapa
sådana betingelser, att befälsrekryteringen kvantitativt och kvalitativt bleve
god. Många svårigheter skulle därigenom bli lösta. Minskades utbildningstiden,
kunde uppehåll under den första tjänstgöringen utnyttjas för befälsutbildning,
som alltså icke behövde inkräkta på den egentliga trupputbildningen
i samma utsträckning som nu. Kunde längre sådant uppehåll göras
gemensamt för armén, skulle vissa skolor och kurser kunna inläggas i anslutning
till uppehållet. Därigenom ökades effektiviteten i trupputbildningsarbetet
genom ökad befälstillgång
Under de senaste åren hade utbildningen sönderstyckats under sensommaren
av extra skördepermissioner, skördehjälp in. m. Olägenheterna därav
hade varit betydande. Med anledning därav borde utbildningen för huvuddelen
av de värnpliktiga avbrytas av ett längre sommaruppehåll.
Skärpt uppmärksamhet beträffande frågan om sjukskrivning vore nödvändig,
liksom utökat samarbete mellan läkare och befäl. Vissa ändringar beträffande
bestämmelserna för sjukskrivning i hemmet och övningstidens beräkning
vid sjukanmälan, som ej föranlett sjukskrivning, syntes önskvärda.
Behovet av personal för ekonomitjänst vid förbanden måste tillgodoses
utan att de fullt vapenföra värnpliktiga utnyttjades därför.
Medel borde snarast ställas till förfogande för att avhjälpa de största och
mest överhängande bristerna i fråga om de materiella betingelserna för utbildningens
bedrivande.
Såsom i det föregående anförts har inom armén bedrivits en omfattande
försöksverksamhet i syfte att effektivisera utbildningen. Försöken påbörjades
på arméchefens initiativ redan år 1946. De under utbildningsåret
1947—48 verkställda försöken ha, i större eller mindre omfattning, ägt rum
vid de flesta av arméns truppförband. Chefen för armén har framhållit, att
störningarna under 1947 års rekrytskola till följd av skogshuggning och
skördehjälp i stor utsträckning förryckt möjligheterna att rationellt fullfölja
försöken. Samtliga försök hade ännu icke avslutats, och redan avslutade hade
i vissa fall ännu icke hunnit detaljstuderas, varför i det följande meddelade
slutsatser vore i vissa avseenden preliminära. Avsikten vore att under år
1948 fullfölja försöken.
Chefen för armén har funnit en begränsning av utbildningsmålen genom
ökad specialisering erforderlig och härom närmare anfört följande.
Som förut nämnts ökades utbildningsomfånget under loppet av andra
världskriget, vilket i sin tur medförde ändrad målsättning för utbildningen.
Det har efter hand stått allt mera klart, att man vid samtliga truppslag överskattat
vad som kan medhinnas under en nominellt ettårig första tjänstgöringstid.
Redan före igångsättandet av här omnämnda försök har därför
målsättningen i vissa fall måst ändras, och en kraftig beskärning även ägt
rum beträffande programmets omfattning. De verkställda försöken ha ytterligare
utvisat, att målsättningen vid vissa truppslag alltjämt är för hög vid
elva månaders första tjänstgöring, och redan av denna anledning har anbefallts
en revidering av utbildningsbestämmelserna.
2—430 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 207.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Beträffande specialisering och differentiering har redan ett klart utslag
vunnits. Utbildningen måste även vid elva månaders första tjänstgöring omläggas
så, att soldaten får en grundligare utbildning på ett vapen eller i viss
befattning på bekostnad av den mångsidighet i den enskilda utbildningen,
som man hittills eftersträvat. Befälet vid samtliga försöksförband anser
att effektiviteten av utbildningen härigenom blir bättre.
Givet är, att vid en ännu mer förkortad utbildning målsättningen måste
ytterligare begränsas och specialiseringen drivas än längre. Även om man under
en ytterligare förkortad första tjänstgöring kan medhinna en tillfredsställande
enskild utbildning med ett huvudvapen eller i en befattning förutom viss
erforderlig förbandsutbildning in. m., kan detta resultat endast nås på bekostnad
av i fält oundgängligen nödvändig allmänutbildning i flera befattningar.
Chefen för armén vill redan nu med skärpa framhålla nackdelarna
med detta strängt specialiserade utbildningssystem. För att ett förband skall
kunna bibehålla sitt stridsvärde, då förluster uppstå, är det nödvändigt, att
varje soldat kan inträda i en annan tjänst eller befattning än den ordinarie.
En man i gevärsgrupp bör exempelvis tillfredsställande kunna behärska alla
gruppens vapen. Endast härigenom kan gruppens viktigaste vapen verka in i det
sista. Han bör dessutom kunna lägga ut minor och röja minfält o. s. v. En stridsvagnsförare
bör även vara en god skytt och den ordinarie skytten bör vid behov
kunna intaga förarens plats. Förbandet som helhet vinner på detta, blir uthålligare
i strid och ej så beroende av personalersättningar. Med här skisserad
ändrad målsättning och ytterligare specialisering kommer visserligen den
enskilde soldaten att vara väl utbildad med ett vapen eller i en befattning,
men förbandets stridsvärde kommer att kraftigt nedgå. Olägenheterna med
specialiseringen komma icke att klart framträda under fredsövningar. Vid
dessa framträda främst fördelarna. Yid krig däremot komma systemets
olägenheter snabbt och med skärpa att göra sig gällande. Då trots detta ökad
specialisering förordas, är detta icke något militärt önskemål utan en följd av
det tvångsläge, som uppstått på grund av utbildningstidens förkortning.
I utredningsdirektiven hade pågående försök inom III. militärområdet ansetts
vara av särskilt intresse. Dessa försök karakteriserades av att redan
på ett tidigt stadium av utbildningen införas moment av mera stridsbetonad
karaktär. Den mera formella militärutbildningen inpassas i övningsprogrammet
på sådant sätt, att ändamålet med densamma och dess samband med
stridsutbildningen i möjligaste mån klarläggas för de värnpliktiga.
Chefen för armén har framhållit, att skillnaden mellan nuvarande utbildningsmetodik
och det här angivna försökssystemet i princip vore ringa. Grundtanken,
att genom övningar förevisa olika stridsförfaranden och att därigenom
klarlägga ändamålet med kommande formella och tillämpade övningar, vore
icke ny. Sådana övningar hade emellertid hittills utförts med utbildad trupp,
eller ock hade film använts för förevisning. Enligt försökssystemet finge de
värnpliktiga själva medverka som förevisningstrupp, innan de hade erforderlig
grundläggande utbildning. Det vore främst detta som vore nytt. Av särskilt
intresse hade varit diskussionerna med befälet vid ett av försöksförbanden.
Man hade allmänt ansett, att fördelarna med den nya metodiken framträtt i
början av utbildningen. De värnpliktiga hade med liv och lust spelat med i
tidiga förbandsövningar utan att ännu kunna detaljerna i skjutning, terrängens
begagnande m. m. Men när det senare gällt att formellt inöva stridsför
-
19
Kungl. Maj.ts ''proposition nr 207.
farandet, hade glädjen och intresset snart tagit slut. Enligt befälets uppfattning
hade det varit svårare med detta utbildningssystem att inlära grunderna,
och resultatet hade blivit sämre än förut. Svagheterna i denna nya
utbildningsmetodik syntes ligga i vad en inspekterande chef i något tillspetsad
form uttryckt med ungefär följande ord: »Man börjar ett husbygge
med taket, bygger sedan väggarna men hinner aldrig till grunden.»
Då försöken ännu icke äro avslutade, har chefen för armén icke för närvarande
kunnat taga slutgiltig ställning till frågan om denna utbildningsmetodiks
lämplighet.
Vid två regementen hade anbefallts särskilda försök av den innebörd, att
uppnådda resultat i rekrytskolan skulle belönas genom avkortning av densamma
med högst tre veckor.
Chefen för armén har framhållit, att försöken vid det ena regementet icke
i allo fyllt de anspråk, som måste vara grundläggande för ett bestämt ställningstagande,
även om det syntes vara klart ådagalagt, att försöken varit
ägnade att i vissa avseenden höja de värnpliktigas intresse. Vid det andra
regementet hade proven till synes varit bättre avvägda samtidigt som de varit
bättre infogade i ett större sammanhang. Kontrollen hade dessutom varit
effektivare. Truppbefälet liksom truppen hade genomgående varit positivt
inställda till provens värde, och utbildningsresultatet hade i början av september
1947 varit mycket gott.
Arméchefen har framhållit, att en ännu outredd fråga vore, i vilken utsträckning
denna belöningsprincip vore möjlig att tillämpa vid en ytterligare
förkortad första tjänstgöring. Minskades denna exempelvis till nio månader,
varav en halv månad ginge bort för juluppehåll, vore det givet, att en ytterligare
förkortning om tre veckor icke vore möjlig. Däremot vore det tänkbart,
att en förkortning om en vecka kunde vara rimlig. I så fall syntes denna
extra ledighet böra uttagas i anslutning till juluppehållet.
Med hänsyn till vad som framkommit vid proven är chefen för armén av
den åsikten, att de äga sådant betydande värde, att de försöksvis böra äga
rum under utbildningsåret 1948—1949 i större utsträckning än vad som skett
under år 1947.
Utöver angivna prov ha också särskilda försök med förlängd permission
ägt rum. Försöken innebära, att den värnpliktige som uppmuntran kan beviljas
förlängd permission under högst två vardagar, förutsatt att han visat
villighet och gott uppförande samt vid prov ådagalagt, att han väl tillgodogjort
sig utbildningen under viss tidsperiod (minst fjorton dagar). Sådan
permission må beviljas sex dagar under vardera rekryt- och soldatskolan.
Chefen för armén har anfört, att till en början den allmänna uppfattningen
vid förbanden varit, att denna form av belöning i hög grad bidragit till att
öka intresset för tjänsten. Efter hand hade emellertid förmärkts en viss omsvängning.
För att utröna även de värnpliktigas inställning hade attitydundersökningar
utförts.
Av dessa framgår i huvudsak följande.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Uppfattningarna om försökens värde äro icke enahanda. Flertalet chefer
anse, att försöken i stort ha visat en väg att öka de värnpliktigas intresse förutbildningen.
Av vissa uttalanden framgår det emellertid, att detta intresse
blott ökats momentant under tiden närmast före provens avläggande. Vid
ett par förband har man icke kunnat spåra en ökad villighet eller ett bättre
utbildningsresultat. Vid A 3 uppgåvo 96 % av de tillfrågade värnpliktiga, att
intresset hade ökat, medan vid A 4 motsvarande siffra endast var 33 %.
Svårigheterna med här nämnt belöningssystem framgå även av såväl förbandschefemas
som de värnpliktigas yttranden. Att uppställa rättvisa prov
och att rättvist bedöma de avlagda proven har visat sig vara svårt. Särskilt
framträda svårigheterna att ge rättvisa åt sådana, som på grund av sjukdom
icke kunnat uppfylla fordringarna. Samma förhållande gäller beträffande
dem, som trots visad energi och villighet icke lyckats uppnå godtagbart
resultat i proven. Både bland studenter och övriga värnpliktiga förefinnes
den uppfattningen, att proven i samband med förlängd permission till
stor del ske för att taga ut elever till befälsutbildning.
Arméchefen har framhållit, att de försök och de undersökningar, för vilka
här redogjorts, gällt endast rekrytskolan. På grund av tjänstens natur under
soldatskolan, där förbandsutbildningen spelade en så dominerande roll,
syntes en rättvis, i form av prov verkställd värdesättning som villkor för erhållande
av ledighet vara svårare att åstadkomma än under rekrytskolan.
Kunde man härvidlag genom vissa prov och övningar få fram en rättvis värdemätning,
kunde lagandan här komma till bättre uttryck och få sin belöning.
De bättres överloppsenergi droge med sig de sämre och sporrade till ökade
prestationer, varigenom förbanden bleve sammangjutna. Det syntes emellertid
icke kunna undvikas, att bedömningen av förbanden bleve subjektiv.
Trots detta syntes det lämpligt, att förbandscheferna bereddes möjlighet
att bevilja förband viss ledighet på grund av ådagalagt välförhållande eller
utförda stora ansträngningar.
Utöver nyss nämnda försök med förlängd permission ha även anbefallts
vissa försök med tjänstledighet i anslutning till utryckning från första tjänstgöringen.
Arméchefen har erinrat om att han tidigare i olika sammanhang framhållit
svårigheterna att under en ettårig första tjänstgöring utbilda rutinerade gruppchefer.
För att under elva månader nå ett något så när godtagbart resultat
måste denna gruppchefsutbildning forceras mera än förut. Bristen på aktivt
befäl som gruppchefer under förbandsutbildningen hade ytterligare kommit
att medverka i denna riktning. Anbefallda försök avsåge därför att utröna
om utbildningen kunde bedrivas så, att gruppchefsskoleelever (motsvarande)
redan den 1 oktober kunde placeras som gruppchefer vid vissa förbandsövningar.
De bibringades därunder vana i truppföring. Under övrig tid hade
de fortsatt gruppchefsutbildning vid särskilda skolor. Det vore icke ännu möjligt
att uttala sig om resultatet. Minskades den första tjänstgöringen till nio eller
tio månader, måste man, därest gruppchefsutbildning skulle bibehållas under
sådan tjänstgöring, ytterligare forcera densamma. Då den allmänna uppfattningen
vid förbanden vore, att man därjämte i så fall måste begränsa mål
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
sättningen till att endast omfatta viss förmåga att tjänstgöra som gruppchefs
ställföreträdare, måste arméchefen ställa sig synnerligen tveksam till lämpligheten
över huvud taget av gruppchefsutbildning under en så kort tid som
nio månader. Den måste leda till ytlighet och medföra ett rent självbedrägeri.
En ytterligare förenkling av exercis i sluten ordning, vakttjänst, marschträning
m. m. har prövats vid ett förband (I 3). Förenklingen har enligt arméchefen
synts kunna medföra någon tidsvinst.
En förenklad stridsutbildningsmetod, s. k. »battle-drill», i fråga om grupp,
pluton och även kompani kom till användning i England och U. S. A. under
det senaste världskriget. För att underlätta såväl förbandens uppträdande
som truppföringen infördes därstädes ett fåtal standardformer för såväl gruppering
som strid. Ordergivningen förenklades även.
Chefen för armén har meddelat, att han anbefallt försök med förenklat stridsförfarande
vid de lägsta enheterna, grupp och pluton. De nämnda utländska
metoderna låge till grund för dessa försök. I samband därmed prövades även
en rationalisering av beväpningen i avsikt att minska antalet vapen i gruppen.
Det schematiska stridsförfarandet kunde emellertid med hänsyn till i fält växlande
lägen och terrängförhållanden icke drivas alltför långt. .Resultaten
av försöksverksamheten kunde ännu icke överblickas. Sannolikt kunde vårt
stridsförfarande i viss utsträckning förenklas, och i så fall ernåddes också
viss tidsvinst.
Utbildningsmetoderna inom den svenska armén ha under utredningen
ingående granskats och jämförts med metoderna i vissa främmande
länder. På grundval av den verkställda undersökningen har chefen för armén
anbefallt en översyn av gällande utbildningsbestämmelser i syfte att vinna
bättre anslutning till de inom armén gällande reglementena. De värnpliktiga
beräknas härigenom komma att lättare förstå utbildningens logiska genomförande,
varigenom intresset ökas.
Chefen för armén har vidare funnit behov föreligga av att skolskjutningen
i viss mån begränsas. Stridsutbildningen vid artilleriet beräknas kunna i hög
grad effektiviseras genom att skilda förband sammanföras till gemensamma
utbildningsläger, där stridsskjutningar utföras i större förband.
På grandval av vunna erfarenheter har arméchefen ansett sig icke kunna
förorda, att avvikelse göres från det för närvarande tillämpade systemet med
utbildningen i princip ordnad i en fast organisation med uppgift att skapa
krigsdugliga förband med god laganda, dock med stationsvis bedriven utbildning
i vissa speciella utbildningsgrenar.
Frågan om användningen av film och bildband i utbildningsarbetet har
ansetts böra ägnas ökad uppmärksamhet, varvid särskilt borde klarläggas,
hur filmer och bildband pedagogiskt borde användas för att förbättra utbildningsresultatet.
En särskild utredning har även igångsatts i syfte att klarlägga
möjligheterna att i vidgad utsträckning utnyttja brevkurser vid undervisningen.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
Chefen för armén har ansett en ytterligare begränsning av icke militära
ämnen erforderlig, därest övningstiden förkortas. Beträffande utbildningen
i medborgarkunskap, för vilken nu anslagits 20 timmar, har arméchefen
sålunda räknat med att undervisningen i samhällslära begränsas endast
till sådan undervisning av militär betydelse, som klarlägger medborgerliga
skyldigheter i fråga om värnplikten och försvaret som samhällsfunktion.
Medborgarekonomi har icke ansetts vara något militärt ämne och har därför
föreslagits skola utgå. Ej heller den propaganda för ökad trafikkultur,
som hittills bedrivits i form av särskild undervisning, har ansetts böra bibehållas.
Undervisning i alkoholfrågan har däremot föreslagits skola äga rum
under förutsättning att kvalificerad föreläsare finnes. Den tidsvinst, som
beräknas komma den rent militära utbildningen till godo, om undervisningen
i medborgarkunskap på angivet sätt inskränkes, har uppskattats till två
dagar.
Även bestämmelserna om truppsamtal ha föreslagits skola utgå såsom
onödiga.
Chefen för armén har däremot räknat med att den frivilliga fritidsundervisningen
bibehålies. Han har emellertid framhållit, att vid förkortad utbildningstid
den militära tjänsten utan tvekan borde ges företrädesrätt framför
fritidsundervisningen.
Ärméchefen har icke kunnat förorda, att utbildning i civilförsvarstjänst
upptages som särskild övningsgren. Däremot borde liksom hittills meddelas
sådan utbildning i brandskydd och luftskydd, som hade direkt betydelse för
förbandens egen verksamhet i depå och i fält.
En viss tidsvinst beräknas uppkomma genom förenkling av explorationen,
d. v. s. chefens samtal med de värnpliktiga i syfte att lära känna dessa.
Chefen för armén har framhållit, att enligt en allmän uppfattning vid förbanden
tjänsten under de tre första veckorna icke kunde bedrivas fullt effektivt
på grund av under denna tidsperiod anordnade läkarundersökningar,
skärmbildsundersökningar, blodgrupperingar och skyddskoppympning. En
allmänt uttryckt önskan hos truppbefälet vore, att skyddskoppympning icke
skulle utföras under den militära tjänstgöringen ävensom att de medicinska
undersökningarna i största möjliga utsträckning skulle förläggas till inskrivningsförrättningarna
eller annan tidpunkt före inryckningen. Denna fråga
borde göras till föremål för särskild utredning, vilken jämväl borde omfatta
formerna för sjukanmälning m. in. Den tidsvinst, som skulle kunna erhållas
genom de sålunda föreslagna förändringarna, har uppskattats till fyra dagar.
Vad därefter angår frågan om utbildningen av de värnpliktigas
huvuddel har chefen för armén, sedan nuvarande förhållanden närmare
belysts, framhållit, att man enligt vunna erfarenheter under olika härordningar
med växlande tjänstgöringstider alltid erhölle en trupp av rent milisartad
karaktär, om tiden för rekrytskolan nämnvärt pressades under fem månader.
Flertalet förbandsövningar med en trupp utan grundläggande utbildning av
minst denna tid bleve av föga värde. Någon möjlighet att ytterligare sänka
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
rekrytskolans längd förelåge icke. Den moderna striden, i vilken soldaterna
och de lägsta förbanden ofta vore helt lämnade åt sig själva, vore av sådan
natur, att en förlängning av rekrytskolan utöver fem månader vore motiverad.
Fixerades rekrytskolan emellertid till fem månader, betecknade detta sålunda
i och för sig intet önskemål utan ett nödtvång för att vinterutbildning och
stridsövningar i kompani och större förband skulle kunna äga rum i någon
omfattning. Vid nio månaders första tjänstgöring borde därför rekrytskolans
längd bestämmas till fem månader; vid tio månaders första tjänstgöring
borde den förlängas med två veckor till fem och en halv månader.
Arméchefen har upptagit till speciell behandling frågan, huruvida särskild
vinterutbildning skall äga rum med all svensk trupp. Som huvudsakliga argument
mot den särskilda vinterutbildningen för våra sydligast belägna truppförband
hade anförts, att dessa trupper vid krigstillfälle främst måste anses
geografiskt bundna till de sydligaste delarna av landet och att utbildningen
i vintertjänst vore alltför svår och tidsödande för att kunna ge avsett resultat
under den tid, som de senaste åren anslagits för ändamålet. De snabbt växlande
militärpolitiska lägena under det andra världskriget hade emellertid visat
nödvändigheten av att all svensk linjetrupp vore vinterutbildad. Bristande
fredsutbildning i detta avseende kunde under fältförhållanden lätt få katastrofala
följder. Vinterutbildningen hade i nu gällande bestämmelser angivits till
nio veckor. I praktiken hade emellertid denna tid icke helt kunnat uttagas
vid alla förband under de senaste åren. Om tjänstgöringstiden förkortades,
måste den särskilda vinterutbildningen begränsas. När det gällde att bestämma
dennas längd, syntes därför mycket tala för en uppdelning av förbanden i två
huvudgrupper, de norrländska förbanden jämte I 13 å ena sidan och övriga
förband å den andra.
Chefen för armén har i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.
Vid den förstnämnda gruppen har huvuddelen av truppen redan före inryckningen
till militärtjänst god färdighet i skidlöpning samt god förmåga
att skydda sig mot förfrysnings- och förkylningssjukdomar och att sköta
hästar och motorer, även om de militära fordringarna av naturliga skäl måste
vara väsentligt högre på grund av de höga krav, som ställas på enskilda soldater
och förband vid strid under vinterförhållanden. Dessutom gör sig som
regel övergången från sommar- till vinterförhållanden under utbildningens
gång på ett naturligt sätt gällande efter hand vid de nordliga förbanden utan
att några större utrustnings-, organisations- och transportproblem behöva uppstå.
Truppen behöver icke heller lämna de ordinarie förläggningsorterna för
att lära sig vintertjänst.
Beträffande truppförbanden inom den senare gruppen måste i vissa avseenden
andra synpunkter anläggas på vinterutbildningens längd. De värnpliktiga
äro vid dessa förband merendels ovana vid skidlöpning och deras
förmåga att motstå en högvinters påfrestningar äro, ehuru växlande, dock
väsentligt lägre än Norrlandsfolkets. Om man av dessa värnpliktiga skall
kunna bilda truppförband, som äro fullt i stånd att uppträda under så allvarliga
vinterförhållanden, som man i norra Sverige har att räkna med,
måste fördenskull deras vinterutbildning taga avsevärt längre tid än som
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
behöver användas vid de nordliga förbanden. Härtill kommer den avsevärda
svårighet, som det i regel erbjuder att i södra Sverige på ordinarie garnisonsorter
bedriva en fullt effektiv vinterutbildning. För att ernå en sådan borde
strängt taget alla dessa sydliga förbands kontingenter årligen transporteras
norrut under högvintern. Alldeles bortsett från de svårigheter av olika slag,
som en sådan förläggning norrut alltid vållar, måste framhållas, att man vid
en minskning av soldatskolans längd till omkring fyra månader genom en
sådan anordning förlorar så avsevärt i tid, att man starkt måste ifrågasätta,
huruvida det kan vara ändamålsenligt att under sådana förhållanden fasthålla
vid kravet på en fullständig vinterutbildning vid ifrågavarande förband.
Under alla förhållanden måste emellertid utbildningen under högvintern
även vid förbanden i södra Sverige inriktas på att göra truppen, såväl enskilt
som vad beträffar förbandet, förtrogen med uppträdandet under de vinterförhållanden,
som råda vid respektive garnisonsorter. Man kan ungefär beräkna,
att en månad i regel kommer att ägnas åt sådan utbildning.
Därest till följd av skäl, som sammanhänga med allmän krigsplanläggning
och beredskapssynpunkter, en differentiering av vinterutbildningen blir nödvändig
så, att vissa av våra sydligaste förband icke alls bibringas någon
vinterutbildning, innebär detta ytterligare en inskränkning i arméns användbarhet
vid krigstillfälle. Dylik differentiering är sålunda aldrig något militärt
önskemål utan helt föranlett av det tvångsläge, som förkortningen av utbildningstiden
medför.
Beträffande förbandsutbildningen har chefen för armén framhållit, att två
artskilda frågor trädde i förgrunden, när det gällde en utbildning med den
begränsade varaktighet det här vore fråga om, nämligen storleken av
de förband som skulle övas (kompani, bataljon, regemente o. s. v.) samt vad
övningarna främst skulle omfatta (anfallsstrid och försvarsstrid under skilda
förhållanden, strid i skog, strid om bebyggd ort, strid i mörker, samverkan
mellan skilda truppslag o. s. v.). Med så kort tid, som här stode till förfogande,
krävdes viss begränsning av förbandsutbildningen. Det bleve icke
möjligt att under tiden för första utbildningen medhinna förbandsutbildning
av formell och tillämpad natur inom samtliga övningsområden. Under ett
och samma utbildningsår bleve det möjligt att relativt grundligt endast öva
begränsade avsnitt av striden, medan andra endast övades ofullständigt eller
icke alls. Detta innebure en stor men på grund av den korta utbildningstiden
tyvärr ofrånkomlig svaghet i fråga om förbandsutbildningen och truppföringen.
För att minska olägenheterna därav utreddes inom arméledningen
dels vilka delar av ifrågavarande utbildning, som med minsta olägenhet kunde
utföras i form av teoretiska övningar och stabsövningar och som därför i
första hand borde utgå ur värnpliktsutbildningen, dels de med trupp genomförda
övningarnas lämpliga fördelning under ett längre tidsskede än ett utbildningsår,
d. v. s. två eller tre år.
Sammanfattningsvis kommer enligt arméchefens utredning en första tjänstgöring
om nio månader att i stort få följande indelning:
rekrytskola — fem månader,
soldatskola — två månader,
vinterutbildning — en månad,
25
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
fälttjänstövningar — en halv månad,
juluppehåll — en halv månad.
För repetitions- och omskolningsövningar skulle vid 12 månaders utbildning
återstå tre månader.
Beträffande behovet av dylika övningar har chefen för armén anfört i
huvudsak följande.
Den första tjänstgöringen äger icke ett sådant bestående värde, att repetition
kan undvaras. Värdet av repetitionsövningar ökas i den mån de kunna
ordnas till sådant antal och av sådan längd, att de medge oundgängligen erforderlig
uppfriskning av under första tjänstgöringen förvärvade kunskaper
och färdigheter såväl i den grundläggande utbildningen som i förbandsutbildningen.
Som en minimitid kan sättas 60 dagar.
Lokalförsvarsförbandens stridsduglighet måste säkras. Detta kan endast
ske genom en efterutbildningsövning, varunder värnpliktiga, vilka överföras
från fältförband, göras förtrogna med de speciella uppgifter, som påvila
lokalförsvaret. För att på bästa sätt utnyttja värnpliktsstyrkan med hänsyn
till åldersläge, personliga kvalifikationer m. m. är vidare omskolning nödvändig
dels för att upprätthålla vissa fältförbands — främst underhållsförbands
— krigsorganisation, dels för att tillgodose det territoriella luftvärnets
behov. Det är visserligen möjligt att i viss mån differentiera efterutbildningsövningarna,
men för huvuddelen av de värnpliktiga erfordras minst 30 dagar
för att utbildningen skall bli av värde.
I utredningen har härefter upptagits till närmare behandling frågan om
utformningen av första tjänstgöring om nio månader. Yad härvid
först angår frågan om inryckning, uppehåll och utryckning har chefen för
armén framhållit, att ur arbetsmarknadssynpunkt en inryckning på hösten
vore att föredraga, särskilt för jordbrakets del. Ur militär synpunkt vore
emellertid stora olägenheter förenade med en höstinryckning. Höstmånaderna
lämpade sig vad mark-, temperatur- och ljusförhållandena beträffade ofta väl
för förbandsövningar, men helt annorlunda vore förhållandet med den grundläggande
utbildningen. Under denna fordrades nämligen goda ljusförhållanden
och en temperatur, som medgåve bedrivande av instruktionsövningar. Den
grundläggande utbildningen borde därför till sin övervägande del förläggas
till sommarhalvåret.
Vid bestämmandet av tider för in- och utryckning måste även hänsyn tagas
till behovet av vinterutbildning, som jämte fälttjänstövningar lämpligen borde
avsluta den första tjänstgöringen. Med hänsyn till klimatiska förhållanden
borde därför utbildningen avslutas under mars. Med utgångspunkt härifrån
kunde vid flertalet truppslag en nio månaders sammanhängande tjänstgöring
förläggas till den 15 juni ena året—den 15 mars andra året. Vid ingenjörtrupperna
gjorde sig dock av övningstekniska skäl delvis andra synpunkter starkt
gällande. Bristen på arbetskraft inom jordbruket vore emellertid mest
påtaglig sommartid. En tänkbar lösning, som också allmänt framförts vid
truppförbanden, vore därför att förlägga inryckningen till våren och att under
de kritiska sommarmånaderna infoga ett längre uppehåll, varigenom främst
jordbrukets behov av arbetskraft kunde tillgodoses. Lämpligaste tidpunkt på
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
våren för inryckning växlade något på grund av de klimatiska förhållandena.
För flertalet förband kunde tiden omkring den 15 april anses vara den bästa.
En inryckning efter denna tidpunkt låge också efter påskhelgen med därav
följande fördelar för tjänsten. Med inryckning den 15 april ena året och utryckning
den lo mars följande år kunde ett uppehåll om två månader erhållas
under sommaren.
I denna fråga ha överläggningar ägt rum med statens arbetsmarknadskommission
(numera arbetsmarknadsstyrelsen), som i ärendet hört länsarbetsnämnderna.
Även vissa militärbefälhavare ha ingående behandlat denna fråga.
Härutinnan torde få hänvisas till handlingarna.
Chefen för armén har för egen del anfört i huvudsak följande.
Ur militär synpunkt äro olägenheterna med ett längre uppehåll betydande.
Den värnpliktige glömmer vissa av de kunskaper och färdigheter, som inlärts
före uppehållet. Efter detta åtgår en icke obetydlig tid för repetition. En
annan nackdel är, att gynnsam utbildningstid icke tillvaratages. Det är
vidare nödvändigt, att tiden före uppehållet ges en sådan minimilängd, att
huvuddelen av meddelat kunskapsstoff hinner i görligaste män befästas.
Denna tid uppskattas till omkring tre månader. Ur militär synpunkt är det
vidare angeläget, att uppehållet icke varierar alltför mycket inom skilda delar
av landet. Anledningen härtill är, att man med hänsyn till befälsbristen och
som ett led i effektiviseringssträvandena avser att förlägga en del centralt
ordnade skolor och kurser under ifrågavarande uppehåll. I detta sammanhang
ma framhållas, att flera kortare uppehåll under sommarhalvåret medföra betydande
militära nackdelar och därför icke böra komma i fråga.
Fördelarna ur militär synpunkt med ett längre, i huvudsak enhetligt uppehåll
äro emellertid av sådan storlek, att de väsentligen uppväga nackdelarna.
Fördelarna äro följande:
den korta utbildningstiden behöver icke användas för skördepermission
eller skördehjälp utan kan helt utnyttjas för militär utbildning;
befälets semestrar kunna i motsats till vad nu är fallet i regel inläggas
under uppehållet; härigenom kan truppbefälet tjänstgöra under den tid värnpliktsutbildningen
pågår;
centrala skolor och kurser av kortare varaktighet för aktivt befäl kunna i
stor utsträckning inläggas i uppehållet;
en väsentlig del av befälsutbildningen vid förbanden kan koncentreras till
del av uppehållet.
Genom den till uppehållet koncentrerade skolverksamheten och befälsutbildningen
kommer befälstillgången att mera rationellt utnyttjas för de värnpliktigas
utbildning. De periodvisa minskningarna av antalet truppbefäl, ofta
med åtföljande befälsbyten, komma således att väsentligt nedgå. Härigenom
blir trupputbildningen effektiviserad.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har chefen för armén för huvuddelen
av de värnpliktiga föreslagit:
inryckning omkring den 15 april;
ett sammanhängande uppehåll om två månader, som icke inräknas i tjänstgöringen
och under vilket de värnpliktiga äro oavlönade; ungefärliga tiden
den 15 juli—den 15 september; tiden bör variera något allt efter förhållandena
i olika delar av landet; samt
utryckning omkring den 15 mars.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
I fråga om värnpliktiga tillhörande grupp K liar arméchefen anfört vissa
andra synpunkter. Med erinran att det enligt utredningsdirektiven vore ur
militär synpunkt önskvärt, att dessa värnpliktiga kunde inrycka samtidigt som
övriga värnpliktiga — en uppfattning, som delades av arméchefen —- har arméchefen
anfört, att enligt verkställda undersökningar stora svårigheter vore förknippade
med en framflyttning av studentexamen till sådan tidpunkt, att alla
värnpliktiga kunde inrycka i mitten av april.
I direktiven hade antytts möjligheten att kompensera en senare inryckning
för gruppen K genom en förberedande militärutbildning under sommaren före
inryckningen. Chefen för armén har emellertid anfört, att de frivilliga organisationerna
icke för närvarande hade möjlighet att ordna dylik kursverksamhet.
Därtill erfordrades ytterligare instruktörer och starkt ökade rnedelsanslag.
Befälsläget uteslöte för närvarande också, att kursverksamheten förlädes
till de militära förbanden. Ur militär synpunkt vore ej heller systemet
med frivilliga sommarkurser fördelaktigt av den orsaken, att kurserna måste
göras så elementära, att de passade samtliga truppslag.
Chefen för armén har även åberopat en diskussion i denna fråga, som hållits
med elever vid 112:s plutonchefsskola.
Gruppen K utgjordes i detta fall av 50 % studenter från allmänt läroverk,
25 % från handels- eller tekniskt gymnasium samt 25 % med studenter likställda.
Den förstnämnda kategorien framhöll, att studenterna oftast använde
sommarloven för komplettering och ferieläsning. Man ansåg vidare, att den
andra kategorien studenter måste använda ferierna för praktik. De flesta
skulle alltså vid detta system tvingas att uppskjuta sin militärtjänstgöring
till året efter examen, vilket eleverna ansågo synnerligen ofördelaktigt.
Diskussionsledarens personliga uppfattning av diskussionen var, att de värnpliktiga
icke ansågo systemet med sommarkurser fördelaktigt. Flertalet skulle
icke kunna utnyttja detta system.
Inga ändringar ha därför ansetts böra för närvarande vidtagas i fråga om
gruppen K:s inryckning. Denna borde alltså börja sin tjänstgöring i mitten
av juni och fullfölja denna i en följd utan sommaruppehåll. Därigenom komme
vid förbanden samtliga värnpliktiga att i mitten av september ha nått samma
utbildningsståndpunkt, vilket möjliggjorde erforderliga omflyttningar mellan
gruppen K och huvuddelen av de värnpliktiga.
Tider för inryckning, uppehåll och utryckning enligt arméchefens förslag
framgå av nedanstående tabell.
1. året| 2. årotj |
Jan. |
Febr. |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Aug. |
Sept. |
Okt. |
Nov. |
Dec. |
H |
uvuddcl |
|||||||||||
Gr |
||||||||||||
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
För vissa speciella förband har arméchefen förordat andra in- och utryckningstider.
Härutinnan torde få hänvisas till handlingarna.
Chefen för armén har framhållit, att genom ledighet i samband med juloch
nyårshelgerna, helgdagar m. m. den effektiva utbildningstiden komme att
minskas med nära en månad. Det vore därför ett bestämt militärt och även
samhälleligt krav, att utbildningstiden i övrigt icke rubbades av skördehjälp,
extra skördepermission, skogsavverkningar samt flottning och dylikt.
Beträffande målsättningen för värnpliktsutbildningen vid den
förkortade utbildningstiden har chefen för armén meddelat, att han uppdragit
åt inspektören för infanteriet och kavalleriet att för infanteriets del påbörja
detta arbete. Avsikten vore att efter hand som arbetet fortskrede omarbeta
även de övriga truppslagens utbildningsbestämmelser. I nuvarande läge vore
det därför icke möjligt att framlägga alla detaljer rörande målsättningen med
därav följande konsekvenser. Endast de viktigaste huvuddragen kunde angivas.
Härom har anförts i huvudsak följande.
Krigsdugliga förband kunna icke skapas utan fullgod enskild utbildning.
Härav följer att avkall på kraven i fråga om den grundläggande enskilda utbildningen
icke kan göras. Det blir i stället nödvändigt att specialisera
denna utbildning i större utsträckning än hittills varit fallet. Vid infanteriet
kommer härvid varje soldat att bibringas fullgod färdighet med ett vapen eller
i en befattning samt dessutom meddelas någon utbildning med ytterligare ett
vapen. Vid övriga truppslag sker på motsvarande sätt ävenledes en långt
gående specialisering.
Tidigare har målsättningen varit sådan, att de värnpliktiga utbildats för
tjänst i flera befattningar. Detta är i fält nödvändigt för att kunna vidmakthålla
ett förbands stridsvärde under strid. Målsättningen vid en förminskad
utbildningstid medger, som ovan framhållits, endast tjänst i en befattning
och någon förmåga i en andrahandsbefattning. Den synnerligen allvarliga
följden av specialiseringen är alltså att våra förbands stridsvärde i hög grad
kommer att nedgå.
Med den korta tid som står till förfogande är det emellertid icke heller
möjligt att medhinna effektiv förbandsutbildning i önskvärd omfattning. Våra
förbands stridsutbildning måste därför minskas till sin omfattning. Denna
minskning måste ske både genom en differentiering av utbildningen och genom
en begränsning av storleken av de förband, som övas. För att motverka vådorna
av en sådan differentiering måste utbildningen sannolikt ske efter ett växelsystem,
varvid vissa delar av stridsutbildningen träda i förgrunden under ett
utbildningsår, andra delar under ett annat. Varje år bör dock utbildning äga
rum i sådana stridsförfaranden, som främst bedömas komma att bli aktuella
för vår del.
Som utbildningsmål vid infanteriet bör under alla förhållanden sättas fullständig
utbildning av kompani och bataljon (eller motsvarande förband) i
fördröjande strid samt i anfall i öppen terräng under samverkan med artilleri.
Bataljon bör övas i renkonteranfall i skog; kompaniet även i skogsanfall under
andra förhållanden. Sannolikt måste utbildningen i avvärjande försvarsstrid
samt) i anfall i bebyggd ort begränsas till pluton (med tunga vapen).
Vid övriga truppslag måste en motsvarande inskränkning av förbandsutbildningens
omfattning åstadkommas.
En eventuell differentiering av utbildningen mellan förbanden, orsakad av
deras förläggningsplatser och sannolika krigsanvändning, måste medföra, att
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
endast vissa förband få fullständig vinterutbildning. Utbildning i kustförsvar
medhinnes måhända endast vid en del förband medan andra utbildas i slättkrig
o. s. v.
Då jag icke för närvarande kan taga ställning till föreliggande förslag om
repetitions- och efterutbildningsövningar, torde redogörelse för
arméchefens utredning härom icke behöva här lämnas.
Icke heller frågan om befälsutbildningens längd kan för närvarande
slutligt bedömas, varför arméchefens utredning därom icke torde böra här
närmare beröras. Det må blott här anmärkas, att chefen för armén payrkat,
att för gruppchefsutbildningen — enligt 1941 års värnpliktslag 12 månader
och för närvarande 11 månader — måtte avses 15 månader eller samma tid
som för utbildningen till underofficer (plutonchefs ställföreträdare). Arméchefen
har i denna fråga närmare anfört följande.
Vid förkortning av den första tjänstgöringen till nio månader blir den verkligt
effektiva utbildningstiden omkring åtta månader. Oberoende av denna
minskning av tiden har arméchefen med hänsyn till gruppchefsutbildningens
stora betydelse och svårigheterna att redan med nuvarande utbildningstid nå ett
godtagbart resultat anbefallt vissa försök, för vilka tidigare redogjorts (forcerad
gruppchefsutbildning och förenklat stridsförfarande). Dessa försök ha
icke slutförts, men det är dock redan nu uppenbart, att gruppchefseleverna
under nio månader icke kunna bibringas en sådan utbildning, att de uppfylla
berättigade fordringar på en gruppchef i fält. Ändrad målsättning med ytterligare
väsentligt minskade krav måste under sådana förhållanden bli en oundviklig
följd av utbildningstidens förkortning. Det må i detta sammanhang
också framhållas, att icke inom något område av den militära utbildningen
erfordrats så stora beskärningar av utbildningsomfånget, som vad fallet
varit beträffande gruppchefsutbildningen. Beskärningarna ha till och med måst
gå ut över sådana viktiga grenar av befälstijänsten såsom skjututbildningen,
min- och sprängtjänsten samt vinterutbildningen. Svensk ungdom har säkerligen
fullt lika goda förutsättningar för soldatutbildning som varje annan
nations. Men vi äga icke rättighet förutsätta, att vi utöver soldatutbildning av
vår ungdom även skola medhinna en omfattande befälsutbildning pa väsentligt
kortare tid, än vad man inom andra länder med dyrköpt krigserfarenhet
anger vara en minimitid för enbart soldatutbildning.
Arméchefen har förutsatt, att tjänstgöringstiden för värnpliktiga, som
uttagits för utbildning i specialtjänst, såsom läkare, tandläkare,
veterinär m. fl., skall förkortas med tre månader.
Chefen för armén har närmare undersökt möjligheten att genom avkortning
av värnpliktstjänstgöringen lämna kompensation för frivillig utbildning
men funnit, att en dylik kompensation av organisatoriska och utbildningstekniska
skäl icke är lämplig.
T. arméchefens utredning har slutligen framhållits, att en minskning av
tiden för första tjänstgöringen till nio månader automatiskt också medförde en
minskning av kuppberedskapen. Inkallandet av krigsmässigt organiserade
förband för repetitionsövningar samt för efterutbildning och omskolning
k om me att avsevärt stärka kuppberedskapen. Vid politiskt spänt läge måste
därutöver ytterligare skärpning av beredskapen äga rum. Föreskrifterna i värn
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
pliktslagen om beredskapsövning borde därför kvarstå för att inkallelse av
utbildad trupp snabbt skulle kunna ske.
För effektivisering av värnpliktsutbildningen erfordras enligt arméchefens
utredning ett flertal förbättringar i fråga om övningsterräng, skjutbanor m. m.
samt anskaffning av tekniska hjälpmedel av olika slag. Enligt de kostnadsberäkningar,
som bifogas utredningen, skulle medelsbehovet för de mest
angelägna ändamålen uppgå till sammanlagt i runt tal 9 500 000 kronor. Totalkostnaderna
för samtliga såsom önskvärda angivna utgiftsändamål ha angivits
till omkring 30 500 000 kronor.
Värnpliktsutbildningen under år 1948.
Då det under remissbehandlingen befanns omöjligt att redan under år 1948
framlägga slutliga förslag beträffande värnpliktsutbildningens ordnande på
längre sikt, anmodades chefen för armén att verkställa utredning, hur en till
9 månader förkortad första tjänstgöring lämpligen borde anordnas under
detta år. Det förutsattes därvid, att berörda tjänstgöring för huvuddelen av
arméns värnpliktiga skulle äga rum i en följd med in- och utryckning på
sådana tider, att utrymme funnes för ett uppehåll om 14 dagar för skörd eller
annan samhällshjälp. Under uppehållet skulle utgå lön, men tiden för uppehållet
skulle icke inräknas i de nio månaderna.
I skrivelse den 14 januari 1948 till överbefälhavaren har chefen för armén
framlagt utredning i angivna hänsenden. I utredningen diskuteras fyra alternativ.
Alternativ 1 innebär för värnpliktiga i allmänhet första tjänstgöring i två
omgångar, den första i 8’/ä månader (varav V* månad skördeuppehåll) under
tiden den 1 april—den 15 december 1948 och den andra, efter ett uppehåll om
13 månader, under tiden den 15 januari—den 15 februari 1950, alltså andra
året efter inryckningen. I omedelbar anslutning till den senare omgången
skulle anordnas en repetitionsövning om 30 dagar. För värnpliktiga tillhörande
grupp K skulle tjänstgöringen äga rum i en följd under tiden den 15 juni
1948—den 15 mars 1949.
Chefen för armén har beträffande detta alternativ anfört i huvudsak
följande.
Ur militär synpunkt medför alternativet den stora fördelen, att övningsuppehåll
icke behöver inläggas vid jul och nyår för ifrågavarande värnpliktiga,
varigenom utbildningen kan fortgå utan den störande inverkan, som
detta uppehåll medför. Utbildningen kan vidare bedrivas även under april och
maj, vilka båda månader vid det stora flertalet förband äro gynnsamma för
enskild utbildning. Ingen utbildning (utom för grupp K) skulle komma att
äga rum från och med julen 1948 till och med inryckning av nästföljande åldersklass
våren 1949. Under denna tid förefinnas möjligheter att anordna befälsutbildning
och tilldela befälet semester i viss utsträckning. Skall samma tjänstgöringsordning
tillämpas även i fortsättningen kommer denna fördel dock att
bortfalla. Uppehållet mellan tjänstgöringsomgångarna kommer nämligen då
icke att uppgå till mer än omkring 14 dagar. Ett uppehåll av denna längd är
oundgängligen erforderligt för planläggning m. m. för nästkommande ålders
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207. 31
klass och därför i hög grad önskvärt. Det torde emellertid icke annat än i
mycket begränsad omfattning medgiva annan befälsutbildning.
En annan allvarlig invändning, som kan göras mot alternativet, är svårigheten
att samordna utbildningen av värnpliktiga i allmänhet med de värnpliktigas
tillhörande grupp K, för vilka inryckning under 1948 icke kan sättas
tidigare än den 1 juni. En framkomlig väg vore måhända att göra en uttagning
till befälsutbildning bland de värnpliktiga i allmänhet och en annan sådan
bland grupp K, utan att dessa båda kategorier kunna jämföras. Båda
kategorierna måste därefter genomgå befälsutbildningen (underofficersutbildningen)
på skilda tider, varför jämförelse icke kan ske förrän vid den gemensamma
kadettskolan (vinterlinje eller sommarlinje).
Ur de värnpliktigas synpunkt torde uppehållet mellan de båda omgångarna
huvudsakligen innebära nackdelar. Flertalet värnpliktiga • anse det nämligen
som en mycket stor olägenhet att icke få fullgöra hela första tjänstgöringen i
en följd. En utryckning från första omgången kort före jul kan för många
värnpliktiga komma att medföra betydande svårigheter. Arbetslöshet med
åtföljande medellöshet torde nämligen bli följden av en sådan anordning.
En annan synnerligen allvarlig nackdel är, att jordbruket berövas en del av
sin arbetskraft under vårbruket (april—maj). Arbetsmarknadsstyrelsen har
också under hand förklarat det vara av största betydelse att alla åtgärder
vidtagas för att under 1948 och sannolikt även under närmast påföljande år
förse jordbruket med erforderlig arbetskraft.
Ehuru alternativet medför avsevärda militära fördelar, har chefen för armén
funnit olägenheterna, och närmast då de civila, vara så betydande, att han icke
kunnat tillstyrka detsamma.
Alternativ II innebär, att första tjänstgöringen skulle äga rum i en följd
med inryckning på hösten.
Med hänsyn främst till de militära olägenheterna — den förberedande utbildningen
skulle väsentligen äga rum under en ur utbildningssynpunkt olämplig
årstid och förbandsövningar skulle icke kunna anordnas — har detta alternativ
avstyrkts.
Alternativ 111 innebär första tjänstgöring i en följd med inryckning för
samtliga omkring den 1 juni 1948 och utryckning omkring den 15 mars 1949.
Beträffande detta alternativ har chefen för armén anfört i huvudsak följande.
Med gemensam inryckning för flertalet värnpliktiga ernås fördelen med en
gemensam utbildningsorganisation för värnpliktiga i allmänhet och för grupp
K. Enligt underhandsupplysning från skolöverstyrelsen kommer huvuddelen
av läroverkseleverna att under 1948 avlägga studentexamen före den 1 juni,
varför denna fördel kan vinnas. Det får emellertid icke bortses ifrån att inryckningen
för en stor del av studenterna kommer att ske kort efter ett ansträngande
examensarbete. Även den fördelen vinnes, att jordbruket icke behöver
avstå från arbetskraft under månaderna april—maj, vilket hittills varit
fallet. Ett uppehåll på omkring 21/2 månad före åldersklassens inryckning uppstår,
varunder befälsutbildning kan bedrivas — särskilt värdefullt med hänsyn
till nya utbildningsföreskrifter och taktiska anvisningar. Viss möjlighet
att bereda befälet semester föreligger vidare.
En bestämd nackdel vidlåder detta alternativ, nämligen att de för den
grundläggande enskilda utbildningen för flertalet förband så värdefulla månaderna
april och maj icke tagas i anspråk för utbildning. En annan nackdel är
att ett juluppehåll på omkring 17 dagar måste inläggas i utbildningen. På grund
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
av uppehållets längd uppstår enligt erfarenheten i allmänhet ett väsentligt avbräck
i utbildningen.
Med hänsyn till tiden för studentexamens avläggande har chefen för armén
ansett lämpligare, att värnpliktiga tillhörande grupp K inryckte den 15 juni.
För att utryckning skulle kunna ske för samtliga värnpliktiga den 15 mars
1949, borde värnpliktiga tillhörande grupp K, liksom hittills varit fallet, icke
tilldelas skördeuppehåll eller tagas i anspråk för militär skördehjälp. Ehuru
gemensam utbildning alltså icke från början kunde organiseras för värnpliktiga
i allmänhet och grupp K, bleve det dock möjligt att från och med omkring
den 1 oktober samordna båda dessa kategoriers utbildning.
Chefen för armén har kommit till den uppfattningen, att alternativ III är
att föredraga framför alternativ I och II. Av skäl, som i det följande kommer
att anföras, har arméchefen emellertid icke ansett sig kunna oreserverat tillstyrka
en lösning av frågan i denna riktning.
Alternativ IV, vilket av chefen för armén förordas, innebär första tjänstgöring
i en följd:
för huvuddelen av värnpliktiga i allmänhet under tiden den 20 maj 1948—
den 15 mars 1949 (med skördeuppehåll 14 dagar, juluppehåll 17 dagar och utrymme
för militär skördehjälp under ytterligare 10 dagar),
för värnpliktiga i allmänhet tillhörande kavalleriet och hästanspända artilleriförband
(A 2, A 4 och A 5) i IV-/t månader, under tiden den 1 april 1948
—den 15 mars 1949 (med skördeuppehåll 14 dagar och juluppehåll 17 dagar),
för värnpliktiga tillhörande grupp K — med undantag av dem som tilldelats
kavalleriet och hästanspänt artilleri — under tiden den 15 juni 1948—
den 15 mars 1949 (med juluppehåll 17 dagar) samt
för värnpliktiga tillhörande grupp K och tilldelade kavalleriet och hästanspänt
artilleri i 11 månader under tiden den 15 juni 1948—den 15 maj 1949.
Beträffande huvuddelen av de värnpliktiga har chefen för armén anfört i
huvudsak följande.
Erfarenheterna från föregående år peka tydligt på behovet av såväl övningsuppehåll
för deltagande i skördearbete —-skördeuppehåll — som särskild militär
skördehjälp. Det har nämligen visat sig att i stort sett inga andra värnpliktiga
än sådana, som normalt äro sysselsatta inom jordbruket, ställa sin arbetskraft
till dettas förfogande under nämnt skördeuppehåll. Det synes därför vara
mindre lämpligt att använda detta begrepp. Övningsuppehåll torde vara en
riktigare bestämning. Jordbrukets krav på arbetskraft har därför på senare år
måst tillgodoses genom extra åtgärder i form av förlängda skördeuppehåll,
extra skördeuppehåll och militär skördehjälp. Med hänsyn till nuvarande läge
på arbetsmarknaden torde även med gynnsamma skördeförhållanden under
1948 här berört behov av arbetskraft icke kunna tillgodoses genom endast ett
14 dagars skördeuppehåll. Med anledning härav föreslås, att militär skördehjälp
i huvudsaklig överensstämmelse med under 1947 tillämpade principer
måtte få utgå under 1948 i högst 10 dagar per man och enskilt förband. Skördehjälpen
har i likhet med skördeuppehållet icke inräknats i tiden för första
tjänstgöringen. Förband, som icke tagits i anspråk för denna skördehjälp, förutsättas
skola utrycka 10 dagar tidigare, d. v. s. omkring den 5 mars 1949.
Nackdelarna med detta alternativ äro, att april och maj icke tagas i anspråk
Kungl. Maj:ta proposition nr 207.
33
för utbildning, att juluppehåll blir nödvändigt samt att gemensam inryckning
icke kan ske för flertalet värnpliktiga, enär enligt under hand inhämtad upplysning
hos skolöverstyrelsen endast omkring 50 % av de blivande studenterna
beräknas ha avlagt sin examen den 20 maj i år. Som emellertid framgått under
alternativ III komma olägenheterna härav att minskas i liög grad genom att
utbildningen för grupp K kan samordnas med värnpliktigas i allmänhet redan
omkring den 1 oktober.
Fördelarna, vilka närmare berörts i alternativ III, äro av den storlek, att
arméchefen bestämt förordar, att frågan löses i här skisserad riktning beträffande
värnpliktiga, som föreslagits skola fullgöra en första tjänstgöring om
nio månader.
De speciella bestämmelserna för kavalleriet och de hästanspända artilleriförbanden
ha motiverats med behovet av en godtagbar hästvård under tiden
från den 15 mars 1948, då den år 1947 inryckta årsklassen utryckte, och till
dess värnpliktiga av den nya årsklassen kunna övertaga hästvården. Chefen
för armén har härom närmare anfört bland annat följande.
Skulle samma inryckningstid som för flertalet övriga värnpliktiga, den 20
maj 1948, gälla även för värnpliktiga vid kavalleriet och det hästanspända
artilleriet, måste hästvården ombesörjas av civil arbetskraft fram till omkring
den 6 juni. Detta skulle med största sannolikhet förorsaka att hästarnas utbildningsståndpunkt
så försämrades, att avsevärd tid skulle åtgå för att få
hästarna i för utbildningsarbete erforderlig »form». Härigenom skulle effektiviteten
i utbildningen av de värnpliktiga minska samtidigt som en betydande
risk skulle komma att föreligga för att hästarna skulle taga allvarlig
skada.
Arméchefen finner sig därför nödsakad föreslå inryckning till första tjänstgöring
under 1948 för värnpliktiga i allmänhet tillhörande kavalleriet och de
anspända artilleriförbanden — A 2, A 4 och A 5 — till omkring den 1 april.
Med 9 månaders första tjänstgöring jämte 14 dagars skördeuppehåll skulle
utryckning emellertid ske omkring den 15 januari 1949 — en med hänsyn till
juluppehållet olämplig tidpunkt. De värnpliktiga skulle icke erhålla erforderlig
vinterutbildning. För att säkerställa dels en betryggande hästvård, dels
ett deltagande i vinterutbildning och vinterfälttjänstgöring, bör denna tjänstgöring
förlängas med 2 månader utgörande första och andra repetitionsövning.
Utryckning skulle alltså ske omkring den 15 mars 1949. Hästvården
under uppehållet mellan åldersklasserna borde, därest detta blir av kort varaktighet,
hjälpligt kunna ombesörjas av civila arbetare, värnpliktiga i handräckningstjänst,
fast anställt manskap under utbildning m. fl. Den synnerligen
stora olägenheten med här skisserad tjänstgöringsordning för åldersklass
1947 är, att repetitionsövningarna tillgripas för att förlänga tiden för första
tjänstgöringen och ej utnyttjas för sitt avsedda ändamål. Chefen för armén anser
sig icke kunna taga ansvaret att minska användbarheten hos en hel åldersklass
vid nämnda förband, vilket skulle, bli följden, därest repetitionsövningar icke
skulle kunna inläggas i vanlig ordning för dessa värnpliktiga. Den enda framkomliga
vägen beträffande åldersklass 1947 (grupp K av åldersklass 1948) vid
kavalleriet och hästanspända artilleriet är därför, att den ålägges en första
tjänstgöring om elva månader med inryckning den 1 april 1948.
Chefen för armén har som förut nämnts föreslagits, att värnpliktiga tillhörande
grupp K skola inrycka den 15 juni 1948 även vid kavalleriet och det
hästanspända artilleriet, (lenom att befätsutbildningen — underofficersut
bildningen - måste påbörjas omkring den 15 mars komma omkring två måna
—439
4s Bihcunj Ull riksdagens protokoll 1948. / samt. AV 207.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
der av första tjänstgöringen att återstå för sådana värnpliktiga tillhörande
grupp K, som uttagas till dylik utbildning. Chefen för armén har ansett lämpligt,
att ifrågavarande värnpliktiga befrias från dessa månader såsom en kompensation
för den längre utbildningen.
Beträffande garnisonskompaniet och övningstrupp till krigsskolan och
infanteriskjutskolan har tjänstgöringen föreslagits skola liksom hittills ske i
en följd med inryckning på hösten. För övningstrupp till vissa stridsskolor
och utbildningsanstalter föreslås tjänstgöringen liksom hittills böra ske i två
omgångar, varvid inryckning till första omgången i regel skulle ske tillsammans
med huvuddelen av de värnpliktiga i allmänhet och till andra omgången
på våren påföljande år.
Enligt gällande bestämmelser må tjänstledighet tilldelas de värnpliktiga
intill en tiondel av den tid den värnpliktige är inkallad till tjänstgöring.
Chefen för armén har nu föreslagit, att antalet tjänstgöringsdagar begränsas
till 20.
Slutligen har chefen för armén ytterligare understrukit vikten av att medel
ställas till förfogande för anordnande av skjutbana m. m. i syfte att effektivisera
utbildningen.
C. Flottan.
Enligt 1941 års värnpliktslag äger utbildning rum för värnpliktiga inskrivna
vid sjömanshus under 15 månader i en följd samt för övriga värnpliktiga
under 14 månader i en följd. Den för sistnämnda kategori återstående
månaden av den föreskrivna sammanlagda tjänstgöringstiden uttages
såsom en efterutbildningsövning i och för omskolning i samband med överföring
till annan försvarsgren. Inryckningen sker till samtliga örlogsstationer
två gånger årligen, dels omkring den 1 oktober, dels omkring den 1 januari.
Efter grundläggande utbildning i land sker embarkering å fartyg eller kommendering
till tjänstgöring vid örlogsstation, örlogsvarv o. s. v. för 12 månaders
fortsatt praktisk utbildning och tjänstgöring. En viss del av de värnpliktiga
gives härunder en yrkesutbildning motsvarande den, som stammanskapet
erhåller under första anställningsåret. Härigenom har kadern för stammanskapet
kunnat icke oväsentligt minskas.
1945 års försvarskommitté.
Försvarskomittén har framhållit, att de värnpliktiga vid flottan icke blott
skulle utbildas för vissa stridsbefattningar ombord utan även skulle underhålla
och vårda en komplicerad och dyrbar materiel samt i många fall även bibringas
sjömanskap för att kunna utföra sina åligganden ombord. Med tjänstgöringen
ombord följde också åtskilliga extra arbetsuppgifter, som i land normalt
kunde utföras av handräckningspersonal. Dessa förhållanden satte sin
prägel på värnpliktstjänstgöringen vid flottan och medförde, att särskilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 207. 35
svårigheter vore förenade med en mera omfattande minskning av värnpliktstidens
längd.
Kommittén har dock funnit, att man genom att rationalisera inkallelseoch
utbildningssystemet samt genom att ytterligare specialisera de värnpliktigas
yrkesutbildning skulle kunna nedbringa tjänstgöringstiden till 12
månader utan att behöva öka stamkadern. En längre gående reduktion av
tiden vore, bland annat med hänsyn till kravet på kontinuerlig bemanning av
fartygen, förenad med vissa svårigheter. Då det emellertid syntes möjligt
att genom särskilda åtgärder något så när bemästra dessa och då en differentiering
av tjänstgöringstidens längd mellan olika försvarsgrenar (vapenslag)
enligt kommitténs mening borde undvikas, hade kommittén funnit sig
böra föreslå, att tjänstgöringstiden även vid flottan reducerades till 11 månader.
Denna tjänstgöringstid borde uttagas i en följd för såväl sjömanshusinskrivna
som övriga värnpliktiga.
Kommittén har härefter ingått på problemet att vid den förkortade utbildningen
förena kraven på grundläggande utbildning och på kontinuerlig bemanning
av fartygen samt härom närmare anfört följande.
Vid övergång till en tjänstgöringstid av 11 månader uppstår främst problemet
att förena kraven på grundläggande utbildning och på kontinuerlig
bemanning av fartygen. Enär värnpliktiga i stor utsträckning måste användas
inom flertalet av flottans olika yrkesgrenar i befattningar, som kräva såväl
tekniska kunskaper som personliga färdigheter, måste uttagningen bland de
årligen inryckande värnpliktiga göras mycket omsorgsfull för att få bästa
möjliga effekt av utbildningen. En viss bedömning erhålles i samband med
inskrivningens lämplighetsprövning, men då vid sjömanshus inskrivna värnpliktiga
icke personligen inställa sig, måste en relativt omfattande prövning
ske även under den första tiden av värnpliktstjänstgöringen. Detta i förening
med behovet av läkarundersökningar, vaccinering samt utrustning med
kläder och övriga persedlar gör det olämpligt, att de värnpliktiga direkt
embarkera på fartygen. Det är dessutom icke rationellt att ombord å fartygen
bibringa de värnpliktiga den grundläggande utbildningen, så mycket mindre
som denna avsevärt skulle fördröjas genom att den ovana värnpliktsbesättningen
måste sköta viss del av fartygstjänsten.
Icke heller synes det kommittén lämpligt att låta fartygen under viss tid
av året vara utan större delen av de värnpliktiga, som ingå i besättningslistorna.
Detta skulle medföra, att fartygen under de värnpliktigas militära
utbildning i land skulle ligga med avsevärt reducerade besättningar och
icke kunna bedriva några övningar av större värde, vilket vore oekonomiskt.
Den tekniska utrustningen och fartygens underhåll skulle även bli
lidande på en sådan ordning. Sedan värnpliktsbesättningen embarkerat, måste
den därpå följande tiden användas för att dels sätta de värnpliktiga in i
deras åligganden, dels genomföra de förberedande övningarna. Man torde
få räkna med att tillämpningen av ett system av angivna innebörd skulle leda
till att under cirka 4 månader av året inga övningar eller blott grundläggande
sådana skulle kunna äga ram å de rustade fartygen. Även ur beredskapssynpunkt
skulle systemet medföra allvarliga nackdelar.
Kommittén har kommit till den uppfattningen, att utbildnings- och bemanningsproblemet
bäst löses genom övergång till ett helt nytt inkallelsesystem,
innebärande att de värnpliktiga årligen inkallas i olika omgångar,
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
vilka successivt avlösa varandra. Den grundläggande utbildningen i land, innan
sjökommendering m. m. tager sin början, skulle i rationaliseringssyfte ordnas
centralt vid en gemensam värnpliktsskola för samtliga tre örlogsstationer.
Kommittén har i anslutning till detta förslag anfört i huvudsak följande.
Den centraliserade utbildningen, vilken möjliggöres genom den föreslagna
successiva inkallelsen, medför en del påtagliga fördelar ur utbildningssynpunkt
och är dessutom ägnad att motverka den ökning av utbildningskostnaderna,
som blir en följd av utbildningens modernisering. Ett begränsat antal
elever utbildas samtidigt vid skolan, där modern övningsmateriel, som ofta
ställer sig för dyr att anskaffa i flera uppsättningar, kan uppställas. Genom
att verksamheten kontinuerligt bedrives året runt utnyttjas skollokalerna på
mest ekonomiska sätt. Den till skolan kommenderade instruktionspersonalen
erhåller genom den kontinuerliga tjänsten bättre undervisningsvana, varjämte
underofficerare och högbåtsmän i större utsträckning än förut efter specialutbildning
kunna anlitas för instruktionstjänst. Lämplighetsprövningarna av de
värnpliktiga med hänsyn till personliga färdigheter och civil verksamhet kunna
göras mera effektiva, då de ske under enhetliga former. Slutligen torde det
statistiska materialet bättre kunna komma uttagningsverksamheten till godo.
Det successiva inkallelsesystemet medför givetvis, att fartygen få byta
en mindre del av sin besättning ett flertal gånger under året. De värnpliktiga,
som embarkera, få emellertid vid ombordkomsten se fartyget i funktion
till alla delar och sätta sig därigenom relativt snabbt in i fartygs- och
stridstjänsten. Enligt inhämtade utländska erfarenheter är detta till fördel
för utbildningsresultatet.
l : |
å r |
e t |
2 : |
a |
å r |
e t |
|||||||||||||||||
in å |
n a |
d |
in å |
n a |
d |
||||||||||||||||||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
S |
9 |
10 |
11 |
12 |
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
— |
— |
||||||||||||||||||||||
— |
— |
— |
|||||||||||||||||||||
— |
— |
— |
|||||||||||||||||||||
''— |
— |
— |
|||||||||||||||||||||
Gri |
ndlå |
ggai |
de |
ltbil |
dnin |
g Ti |
l värnpl |
1 ktsskola |
i la |
nd. |
|||||||||||||
Yrkesskola |
land och ombord för värnpliktiga uttagna för vidarcutbildnin |
||||||||||||||||||||||
Praktisk tjänstgöring ombord |
eller i |
land |
som menig. |
||||||||||||||||||||
-— |
— |
Praktisk tjänstgöring ombord eller i |
land som värnpliktig |
2. |
klass sjöman. |
37
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
Fartygens stridsberedskap kommer vid det föreslagna systemet att under
hela året hållas vid en relativt god och jämn nivå, Vid en skärpning av det
utrikespolitiska läget kunna rustade fartyg därigenom på kort tid vara stridsberedda.
Föregående tablå ger en schematisk bild av det av kommittén föreslagna
nya inkallelse- och utbildningssystemet för flottans värnpliktiga.
I fråga om utbildningens planläggning har av kommittén anförts, att
flottans värnpliktsskola skulle ha till ändamål att uttaga de värnpliktiga till
lämpliga yrkesgrenar och specialbefattningar samt att giva dem den grundläggande
utbildningen. Genom tillvaratagande av alla möjligheter till rationalisering
borde vämpliktsskolan i land kunna begränsas till 8 veckor. Av denna
tid komme cirka 1 vecka att erfordras för personalttagning jämte utrustning
samt erforderliga läkarundersökningar och skyddsympning. Med uppläggning
av ett 43 timmars veckoschema stode 300 timmar till förfogande. Fördelningen
av denna tid komme att bli något olika för olika yrkesgrenar, beroende på
dessas olika behov av teknisk undervisning.
Efter avslutad värnpliktsskola skulle de värnpliktiga, vilka icke skulle
vidareutbildas, kommenderas till praktisk tjänst å fartyg, stationer eller varv.
För vidareutbildning uttagna värnpliktiga, vilka beräknats uppgå till
cirka 25 % av den imyckande kontingenten, skulle uppdelas på olika yrkesskolor,
fartyg, varv m. in. för att bibringas de kunskaper och färdigheter, som
erfordrades för tjänsten ombord. Tiden för denna vidareutbildning borde omfatta
omkring tre månader, varigenom det bleve möjligt, att dessa värnpliktiga
efter yrkesutbildningens slut kunde embarkera samtidigt med nästa omgång
icke vidareutbildade värnpliktiga från vämpliktsskolan. Därigenom nedbringade
man antalet besättningsbyten.
Försvarskommittén har framlagt vissa förslag beträffande uppflyftningar
och förordnanden.
För att stimulera de värnpliktigas intresse för utbildningen synes det
kommittén lämpligt att premiera dem som bäst tillgodogöra sig utbildningen
genom uppflyttning och förordnande till högre grad, varigenom de erhålla
högre avlöning. Värnpliktiga, som uttagits för vidareutbildning och med
godkända vitsord genomgått denna, böra sålunda efter vissa månaders tjänstgöring
uppflyttas till värnpliktiga 2. klass sjömän. Även värnpliktig, som
icke genomgått vidareutbildning, bör kunna uppflyttas till värnpliktig 2. klass
sjöman, om han under sin praktiska tjänst visat sig särskilt skötsam och användbar.
Sådan uppflyttning bör dock ske vid en senare tidpunkt än för de
värnpliktiga, vilka genomgått vidareutbildning, enär det är av vikt, att sistnämnda
kategori särskilt premieras.
Förordnande till värnpliktig korpral för värnpliktiga i allmänhet synes
icke böra ifrågakomma under tjänstgöringstiden. Dels medgiver icke denna
tid någon befälsutbildning, dels vore det orättvist mot stampersonalen att
efter så kort tjänstgöringstid låta värnpliktiga komma i underbefälsställning
i förhållande till 2. klass sjömän med utbildning från flottans sjömansskola.
Då krigsorganisationen emellertid förutsätter tillgång på ett visst antal värnpliktigt
underbefäl, bör varje år i samband med värnpliktstjänstgöringens
slut bland de värnpliktiga, som erhållit vidareutbildning, erforderligt antal
ur de olika yrkesgrenarna uttagas och förordnas till värnpliktiga korpraler.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
I avvaktan på resultatet av den försvarsgrenscheferna anbefallda utredningen
rörande värnpliktsutbildningens närmare utformning har kommittén
räknat med att utbildningstiderna för värnpliktiga specialister och för värn
pliktiga sjökaptener, styrmän och maskinister skola nedbringas med samma
tid som för övriga värnpliktiga, d. v. s. fyra månader.
Beträffande innehållet i vissa vid försvarskommitténs betänkande fogade
särskilda yttranden får jag hänvisa till vad i det föregående anförts.
Chefen för marinen.
Den chefen för marinen anbefallda utredningen rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning har för flottans del verkställts genom chefen för
marinstabens utbildningsavdelning.
I utredningen föreslås 12 månaders tjänstgöringstid samt övergång till det
av försvarskommittén förordade inkallelse- och utbildningssystemet med fyra
inryckningar om året och centraliserad grundläggande utbildning. Det nya
systemet har i utredningen belysts mera ingående än i försvarskommitténs betänkande.
Beträffande utbildningens anordnande har i utredningen framhållits,
att med anledning av den successiva inkallelsen av värnpliktiga skolutbildningen
i motsats till vad nu vore fallet måste vara organiserad året runt. Därvid
bleve det fördelaktigt att bygga upp utbildningen efter det i utlandet
under andra världskriget prövade »stationssystemet».
Beträffande denna fråga har anförts i huvudsak följande.
Stationssystemet går ut på att eleverna skola inlära vissa utbildningsavsnitt
i tur och ordning på olika utbildningsplatser, där de omhändertagas av instruktörer,
som äro särskilt lämpade för just de aktuella ämnena, och där övningsmateriel
samlas för att på effektivaste sätt underlätta inlärandet. Stationssystemet
tillämpat på flottans värnpliktsutbildning innebär, att de värnpliktiga
först genomgå prövning för lämplighet till yrkesgren med hjälp av en
personaluttagningsdetalj och därefter erhålla allmän militär utbildning i land.
Sedan denna landtjänst avslutats sändas de för vidareutbildning uttagna till
yrkesskolor, som till sitt förfogande ha lämpliga örlogsfartyg, och slutligen inplaceras
de för stridsutbildning å rustade fartyg. De värnpliktiga, vilka icke
erfordra vidareutbildning vid särskilda yrkesskolor, kommenderas efter avslutad
utbildning i land direkt till fartygen.
I anslutning härtill har närmare utredning förebragts rörande frågan om
centraliserad utbildning. Härom har anförts följande.
Fördelas de till flottan inskrivna värnpliktiga i allmänhet på fyra lika stora
kontingenter, blir antalet man i varje kontingent cirka 900 sammanlagt från
alla tre stationerna. Uppdelas kontingenten enligt nu gällande föreskrifter på
de olika stationerna, får Karlskrona cirka 450, Stockholm 300 och Göteborg 150
man. Enligt gjorda beräkningar erfordras vidareutbildning för minst 25 % av
de inryckta. Då antalet yrkesgrenar, till vilka dessa skola utbildas, är 19, är
det påtagligt att elevantalet i de olika kurserna blir så lågt, att centraliserad
utbildning åtminstone vad beträffar vidareutbildningen är nödvändig ur rationell
synpunkt. Yrkesgrensvis centraliserad yrkesskola är nödvändig även ur
den synpunkten, att utbildningen måste repliera på fartyg.
Det är däremot icke lika klart att den allmänt militära utbildningen bör
centraliseras.
39
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Vid en centraliserad utbildning skulle vinnas följande fördelar. En skola
erfordrade mindre personal för ledning och såsom instruktörer än tre med
sammanlagt samma elevantal. Personaluttagningen kunde koncentreras till
en plats, vilket medförde enhetlighet i arbetet och möjlighet att säkrare bearbeta
erhållna resultat och tillämpa gjorda erfarenheter. Minskat behov av
övningsmateriel uppstode, enär denna kunde användas mer rationellt. Även
lokalbehovet minskades, enär lokalerna kunde utnyttjas mer rationellt.
A andra sidan vore centraliseringen förenad med vissa nackdelar. Sålunda
komme de värnpliktigas resor i tjänsten att öka såväl vad beträffade längd
som antal. Merkostnaden hade beräknats till 26 000 kronor. Denna merkostnad
uppvägdes mer än väl av de besparingar å övnings- och åskådningsmateriel
in. m. som uppstode genom att utbildningen koncentrerades till en skola i
stället för tre. Vidare komme de värnpliktiga att förläggas längre från sina
hemorter, vilket kunde omöjliggöra veckoslutsbesök i hemmet eller åtminstone
medföra ökade kostnader för sådana.
I utredningen har emellertid framhållits, att man för att motverka det
psykologiskt oförmånliga förhållandet, att de värnpliktiga vid en centraliserad
utbildning ej i större utsträckning kunde resa hem på veckoslut, kunde bereda
de värnpliktiga någon tids ledighet efter värnpliktsskolans slut. Nackdelarna
med den centraliserade värnpliktsskolan vore ej av den art att de förhindrade
en sådan skolas tillkomst.
Behovet av lokaler för förläggning och utbildning av värnpliktiga, som
skulle genomgå allmän militär utbildning, bestämdes, enligt vad i utredningen
vidare anförts, av antalet man och utgjorde för Karlskrona 4o0, för Stockholm
300 och för Göteborg 150 man eller vid centraliserad skola 800—900 man. Eftersom
allmän militär utbildning beräknats äga rum under tre månader och de
värnpliktiga skulle inkallas fyra gånger om året, bleve behovet av lokaler lika
stort under hela året. Endast kasernerna i Karlskrona vore av den storlek, att
de kunde rymma den centraliserade skolan om 800—900 man, varvid avdelning
Sparre med exercissal och simhall vore att föredraga. Central värnpliktsskola
föresloges därför skola förläggas till avdelning Sparre i Karlskrona.
Genom att sjömansskolan för den stamanställda personalen vore förlagd till
Karlskrona kunde denna skolas övningsmateriel i viss utsträckning även disponeras
av de värnpliktiga. Personaluttagningsorganisationen kunde även nyttjas
gemensamt med sjömansskolan. Vissa i det följande berörda förändrings
-
arbeten å avdelning Sparre vore dock erforderliga.
I utredningen har framhållits, att en minskning av tjänstgöringstiden till
12 månader och ett inkallelsesystem med fyra omgångar för de värnpliktiga i
allmänhet medförde i första hand en minskning av utbildningstiden ombord.
För att trots detta så vitt möjligt bibehålla nuvarande utbildningsmål för
denna, den viktigaste delen av utbildningen, måste utbildningen koncentreras
på stridsutbildning. Alla förberedande detaljer skulle inläggas vid den grundläggande
skolan i land.
Efter en närmare utveckling av frågan om lämpliga kursplaner i de olika
40
Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.
i värnpliktsskolan ingående ämnena bär framhållits, att skolan, så långt sig
göra låter, borde försöka levandegöra de olika ämnena med verklighetsbetonad
övningsmateriel för de värnpliktiga. Rutin och order borde där så ske kunde
lämpas efter fartygsförhållanden. De värnpliktiga med sitt befäl borde genom
lämpliga fördelningar och benämningar vid skolan göras förtrogna med tjänsten
ombord. Film- och bildbandsundervisning skulle giva de värnpliktiga vidgad
och effektivare undervisning om stridstjänsten och materielen å fartygen. Fn
sålunda organiserad och driven värnpliktsskola omfattande 12 veckor tillgodosåge
den enskilde värnpliktiges förberedande utbildning och möjliggjorde att
de värnpliktiga efter utbildningens slut kunde erhålla en veckas ledighet.
Beträffande yrkesskolorna har i utredningen erinrats om att minst
25 % av de inryckande värnpliktiga måste utbildas för att täcka behovet av
personal för befattningar vilka enligt föregående försvarsorganisationer avsetts
för 2. klass sjömän av stammen. Yrkesutbildning erfordrades inom
piaktiskt taget alla yrkesgrenar. Det syntes dock möjligt att göra denna yrkesutbildning
för en del yrkesgrenar i direkt anslutning till den praktiska tjänsten
ombord. Med nuvarande organisation av vidareutbildning användes dels tre
månader för yrkeskurs 1, dels 2''/2 månad för yrkeskurs 2. Denna tid förutsattes
i den föreslagna organisationen kunna nedbringas till cirka 3 månader
genom att renodla yrkesutbildningen och bedriva den vid centraliserade yrkesskolor.
Beträffande yrkesskolornas organisation har i utredningen anförts i huvudsak
följande.
Organisationen maste anpassas sa, att såväl stampersonalen som de värnpliktiga
kunde erhålla en så vitt möjligt gemensam utbildning genom utnyttjande
av samma instruktörer och samma övningsmateriel. Med hänsyn till
arten av utbildningen inom de olika yrkesgrenarna, till hur tillgängliga fartyg
mest rationellt borde utnyttjas och till förefintligheten av lämpliga lokaler i
land föresloges, att yrkesskolor organiserades å Berga och Nya Varvet samt
i Karlskrona. Å Berga skulle anordnas skjutskola, eldledningsskola, radarskola,
hydrofonskola, ubåtsskola, telehantverkarskola, skyddstjänstskola och skola
för väderlekstjänst. Å Nya Varvet skulle finnas fyra skolor, nämligen radioskola,
signalskola, minskola och svepskola. Slutligen skulle i Karlskrona anordnas
en förplägnadsskola i anslutning till sjömansskolan.
Övrig yrkesutbildning skulle bedrivas dels vid de olika örlogsvarven för
vapensmeder, torpedhantverkare samt motorskötare avsedda för såväl minsvepare
som torpedbåtar, dels å de rustade fartygen för skeppseldare, motoreldare
och ubåtseldare, hovmästare och förrådsmän. För sjukvårdare skulle
yrkesutbildningen äga rum vid sjukhus och för hornblåsare vid respektive
örlogsstationers musikkårer.
Beträffande lokalbehovet för yrkesskolorna har i utredningen anförts i
huvudsak följande.
Vid yrkesskolorna vid Berga kunna eleverna förläggas i land. Utrymmena
i de nuvarande värnpliktsskolorna äro beräknade till 550 man och summan
av elever i planerade yrkesskolor uppgår till cirka 250 värnpliktiga. Av dessa
torde dock en del elever omfattande artilleri- och eldledningsmatroser ligga
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
iörlagda å fartyg men med övningslokaler vid skolan. Antalet värnpliktiga,
som sålunda skall förläggas, uppgår till cirka 180 man. Härtill kommer stampersonal
till ett beräknat antal om 120 elever att erfordra förläggning.
Utöver detta bör räknas med att till skolorna kommenderas personal for
repetitionsövningar och särskilda kurser till sammanlagt antal av cirka 40 man.
Erforderlig handräckningspersonal m. m. för skolorna beräknas uppgå till
cirka 50 man. Totala förläggningsbehovet blir således för cirka 400 man. In
struktionspersonal och elever i uo- och off-kurser beräknas kunna beredas
plats i underofficersskolans kaserner.
De förläggningsutrymmen, som icke behöva tagas i bruk, erfordras for de
ökade kraven på specialrum för undervisningen. En radar- och hydrofonskola,
som enligt föreliggande planer skall byggas vid Berga, är en förutsättning
för att den här berörda yrkesutbildningen skall kunna genomföras.
Eleverna i Nya Varvets yrkesskola beräknas kunna förläggas i de ordinarie
kasernutrymmena och erhålla undervisningslokaler i en skolbyggnad, som enligt
uppgjord plan skall byggas jämte exercishus.
Antalet av de värnpliktiga eleverna i förplägnadsskolaii i Karlskrona ar sa
obetydligt att några särskilda dispositioner utöver de nuvarande icke behova
vidtagas. Eleverna böra förläggas i sjömansskolans lokaler.
Utbildningen vid yrkesskolorna avses skola äga rum i land och ombord
å övningsfartyg och omfatta dels yrkesämnen, dels utbildning i sjömanskap.
Kursplanerna skulle utformas så, att eleverna bibringades en viss
befälsvana inom det egna yrkesområdet. Under utbildningens tredje månad
skulle de värnpliktiga eleverna i största utsträckning kommenderas ombord å
övningsfartygen för att under eu rörlig period erhålla sjövana och övas i
fartygsfördelningar, vaktgöring och övrig rutin ombord.
Med här föreslagna yrkesskolor har yrkesutbildningen för de värnpliktiga
ansetts bli tillfredsställande.
Beträffande st rids utbildningen efter avslutad skolutbildning
har föreslagits, att för de rustade fartygen skulle uppläggas ett ur värnpliktssynpunkt
under hela året löpande utbildningsprogram med jämn fördelning
av tillämpningsövningar till fyra olika perioder, sammanfallande med åiets
olika kvartal. Utbildningens gång skulle under dessa perioder bli likartad,
dock med skillnader, som betingades av årstiden. Perioden under årets sista
kvartal vore den mest krävande på grund av mörker och i allmänhet sämre
väder, och under första kvartalsperioden måste fartygen ligga stilla under
tiden för isläggningen. Huvuddelen av de värnpliktiga, de icke vidareutbildade,
låge emellertid ombord under tre perioder och de vidareutbildade under två
perioder, varför alla komme att deltaga i minst en rörlig period. övningsuppehållen
bleve längre under tredje och fjärde kvartalen men uppvägdes av att
påsk och pingst inträffade under första och andra kvartalen.
I utredningen framhålles, att målet för stridsutbildningen vore att utbilda
de värnpliktiga så att materielen (kanoner, radar, signalmateriel, pannor,
maskiner m. m.) kunde utnyttjas i strid med högsta verkningsgrad. Denna
materiel skulle även efter inträffade haverier snarast möjligt åter bringas till
effektiv verksamhet. Detta krävde omsorgsfull utbildning icke endast å ordinarie
drabbningsplats utan även på intilliggande samt viss utbildning inom
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
andra tjänstegrenar än den egna. Utöver denna stridsutbildning tillkomme
främst för däckspersonal sjömansutbildning, som hade till ändamål att utbilda
besättningen i handhavandet av de hjälpmedel m. m., som erfordrades för
fartygstjänsten.
För att utbildningsmålen skulle kunna uppnås på nio respektive sex månader
för huvuddelen av de värnpliktiga respektive de vidareutbildade värnpliktiga
fordrades som förut framhållits en omsorgsfull underbyggnad i de förberedande
skolorna.
Det har framhållits såsom självfallet, att den föreslagna avkortningen av
värnpliktstiden komme att medföra en allmän sänkning av standarden. Hur
stor denna nedgång bleve kunde emellertid endast praktiskt utrönas.
En del av flottans värnpliktiga måste undergå utbildning i land efter
avslutad värnpliktsskola för att fullgöra tjänstgöringsuppgifter i land.
I utredningen anföres beträffande denna kategori i huvudsak följande.
Vissa grupper värnpliktiga äro direkt avsedda för landbefattningar, dels
värnpliktiga ur besiktningsgrupp 4, vilka av fysiska eller psykiska orsaker
ej få sjökommenderas, dels värnpliktiga ur grupp K (väderlekstekniker, tygtekniker
m. fl.). De värnpliktiga, som ytterligare erfordras i land, uttagas
bland de värnpliktiga i allmänhet, som ej visat sig lämpliga för vidareutbildning
eller ej visat sig tåla sjölivet. Det har hittills varit möjligt att ordna
med växeltjänstgöring för flertalet av de på sjön lämpliga värnpliktiga, vilka
sålunda fått utbildning i strids- och fartygstjänst under halva tjänstgöringstiden.
Med den till 12 månader begränsade tjänstgöringstiden ställs man infor
valet att vid uttagningen av personal i samband med värnpliktsskolans början
antingen förfara såsom hittills eller taga ut en särskild grupp värnpliktiga
enbart för landtjänst. Fördelarna med det senare förfaringssättet äro dels att
dessa värnpliktigas arbete i land blir mera effektivt, dels att de störande besättningsbytena,
som bliva erforderliga, undvikas.
Enär ett stort antal värnpliktiga erfordras för olika uppgifter i land vid
krigsorganisation, är det lämpligast, att flertalet av de värnpliktiga, som efter
slutad skolutbildning uttagas för land organisationen, kvarstanna i land hela
tjänstgöringstiden. Utbildningsmålet för dessa landtjänstgörande bör preciseras
till civilförsvarsuppgifter såsom luftförsvar, skyddstjänst, brandtjänst,
samarittjänst och eventuellt handvapenutbildning i likhet med hemvärnets
utbildning. För denna fortsatta utbildning i land bör som regel en övningstid
om tre till fyra timmar uttagas per vecka. Stationsmyndigheterna böra dock
kunna kommendera en del av de landtjänstgörande värnpliktiga ombord å
övningsfartygen under en utbildningsperiod om tre månader för att giva dem
sådan kännedom om fartygstjänsten, att de vid mobilisering eller beredskapstjänst
kunna krigsplaceras som meniga å hjälpfartyg.
Beträffande uppf lyttningar och förordnanden ha föreslagits i
huvudsak samma bestämmelser, som enligt det föregående förordats av försvarskommittén.
I fråga om utbildning av värnpliktiga, som uttagits till specialtjänst,
värnpliktiga sjökaptener m. fl. ha framlagts vissa förslag,
på vilka jag icke i detta sammanhang ingår.
I ett särskilt avsnitt av utredningen behandlas frågan om åtgärder för
att stimulera de värnpliktigas intresse för utbildningen.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
De åtgärder, som föreslås, innebära i huvudsak, att de värnpliktiga mera
ingående skola orienteras i frågor, som kunna vara ägnade att väcka deras
intresse för utbildningen, såsom betydelsen av ett militärt försvar och av de
värnpliktigas medverkan däri. Vidare förordas anordnande av tävlingar. Betydelsen
av förstklassig övningsmateriel och tillräckliga övnmgsanslag me
möjlighet att anordna realistiska övningar, rörlig forläggning och utlandsbesök
framhäves även.
Påtagliga personliga förmåner anses böra utgå till de värnpliktiga etter
val förrättad ljänst. Bland dylika förmåner må nämnas tjänstledighet i samband
med avslutning av skola eller kurs, i vilken elev visat klanderfritt uppförande
och antingen uppnått visst fastställt medelbetyg eller ock, därest
detta medelbetyg ej uppnåtts, visat påtaglig vilja att göra sitt allra basta.
Eleverna föreslås vidare skola fortlöpande erhålla del av uppnådda utbildninosresultat.
Även vidareutbildningen med möjlighet till uppflyttnmg till
2. klass sjöman (och i vissa fall befordran till korpral) framhålles såsom en
lockelse för de värnpliktiga.
I utredningen framhålles, att det i övervägande grad beror på befälet,^ hur
den värnpliktige reagerar under sin utbildning, varför det ligger vikt uppå att
befälet är mäktigt sin uppgift som uppfostrare och ledare.
I anslutning till utredningen ha framlagts preliminära kostnadsberäkningar,
enligt vilka för utbildningsprogrammets genomförande skulle erfordras,
att tillhopa 3 264 000 kronor anvisas. Beloppet fördelar sig på följande
ändamål:
Centralradioanläggning vid värnpliktsskolan i avd. Sparres
kaserner i Karlskrona ................................................
Ny skolbyggnad vid Nya Varvet .................................... *
Riktövningsbatteri med riktardom vid Nya Varvet ............ kronor
Excercis- och gymnastikbyggnad vid Nya Varvet ...............
Radar- och ubåts jaktskola vid Berga ..............................
Ombyggnad av block 6 i avd. Sparres kaserner, Karlskrona,
för att erhålla 14 klassrum m. m. för den centrala värnpliktsskolan
........................................................
Vissa ändringsarbeten för att i Skeppsholmens riktövningsbatteri
och excercishus anordna övnings- och åskådmngs
materiel
för tekniska yrkesskolor ............ ..............
Ej här specificerade anordningar för utbildningsändamål ...
Summa kronor
20 000
870 000
65 000
425 000
1 620 000
180 000
50 000
34 000
3 264 000
Chefen för marinen har i anslutning till den verkställda utredningen för
egen del anfört, att lika lång tjänstgöringstid i en följd för samtliga värnpliktiga
i allmänhet vore nödvändig för en rationell uppläggning av utbildningen
vid så kort värnpliktstid. Den nu avsedda efterutbildningsövningen om
en månad före adertonde värnpliktsårets utgång för omskolning för krigs
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
placering vid arméförband för vissa icke sjömanshusinskrivna värnpliktiga
bortfölle därigenom. Det föreslagna inkallelsesystemet hade icke förut prövats
och vore därför i viss mån att betrakta som ett experiment, vilket medförde,
att smärre modifikationer i förslaget kunde visa sig önskvärda under utbildningens
gång.
Beträffande övergången till det nya utbildningssystemet har chefen för marinen
anfört.
Övergång från nuvarande till här föreslaget inkallelse- och utbildningssystem
vid flottan kunde ske från hösten 1948. Andra omgången av 1947 års
värnpliktiga hade fördelats på två kontingenter för att möjliggöra övergång
till det nya systemet. Utbildningen av första omgången av 1947 års årsklass
(de oktoberimjckta) påginge redan, varför en eventuell minskning av deras
tjänstgöringstid måste göras i slutet av värnpliktstjänstgöringen då de vore
sjökommenderade. Därigenom skulle fartygen under denna tid stå utan värnpliktiga.
En ytterligare minskning av nuvarande värnpliktstid (14 respektive
13 månader) för flottans värnpliktiga, tillhörande 1947 års årsklass, skulle
därför medföra mycket allvarliga konsekvenser.
Värnpliktsutbildningen under år 1948.
Liksom chefen för armén har även chefen för marinen i skrivelse den 14
januari 1948 inkommit med särskild utredning rörande värnpliktsutbildningens
ordnande under år 1948.
Chefen för marinen har i sin skrivelse erinrat om att utbildningsåret med den
nuvarande utbildningens uppläggning började den 1 oktober, då den första
värnpliktskontingenten av de under samma år inskrivna värnpliktiga inryckte
för att påbörja sin värnpliktsskola i land. Vid 1948 års början vore sålunda
cirka 1 8ÖÖ man av 1947 års klass redan under utbildning, och den 7 januari
hade ytterligare cirka 900 man inryckt. Samtliga dessa utbildades efter ett
program, som uppgjorts med en förutsättning av 14 (vissa värnpliktiga 13)
månaders tjänstgöringstid. Inkallelsen av de återstående cirka 700 värnpliktiga
i allmänhet av årsklass 1947 hade uppskjutits från januari till den 1 juli.
Denna uppdelning av den ordinarie januarikontingenten hade gjorts för att
underlätta en övergång till den föreslagna organisationen med inkallelser i 4
omgångar. Därest årsklass 1947 skulle få sin tjänstgöringstid avkortad till 12
månader, skulle flottan under tiden den 1 oktober 1948—den 1 april 1949 endast
disponera över cirka 1 650 värnpliktiga för bemanning av tjänstgöringsplatser
ombord och i land. Detta innebure ett underskott av cirka 1 000 värnpliktiga.
Det svåra läge, som därigenom uppstode, förvärrades ytterligare på
grund av de stora vakanserna för närvarande inom stamkaderns manskapsgrader.
Det bleve därför icke möjligt att med den tillgängliga manskapsstyrkan
ha någon sjöstyrka rustad utöver nödvändiga enheter för yrkesskolor, isbrytartjänst
och aspirantutbildning. Detta hade till följd, att stridsmässiga övningar
i förband icke utan betydande svårigheter kunde anordnas, och innebure en
allvarlig nedgång i beredskapen under vintern 1948—49 och delvis under
sommaren 1949, då verkningarna av vinterns brister komme att medföra en
försenad strids- och fartygsutbildning.
45
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
För att råda bot härför funnes, under förutsättning att tjänstgöringstiden
för 1947 års klass nedskures till 12 månader, endast den lösningen att framflytta
inkallelserna för 1948 års klass ett kvartal. Den första kvartalskontingenten
av denna årsklass komme därigenom att inkallas den 1 juli i stället
för den 1 oktober och det nya inkallelsesystemet att börja tillämpas från förstnämnda
datum. Detta komme visserligen att medföra betydande svårigheter
att få instruktionspersonalen att räcka till under juli—september detta år
men vore den enda lösningen på de bemanningsproblem, som uppstode vid en
avkortning av tjänstgöringstiden för 1947 års klass.
Chefen för marinen har i detta sammanhang framhållit, att övningstidens
längd från och med den 1 juli 1948, i likhet med vad försvarskommitten föreslagit,
borde sättas lika för samtliga värnpliktiga i allmänhet och värnpliktiga
uttagna i yrkestjänst, vilka tilldelades flottan, oavsett om de vore inskrivna
vid sjömanshus eller icke.
Slutligen har chefen för marinen i anslutning till det anförda erinrat om
tidigare framställningar om att särskilda medel måtte anvisas för utbildningsprogrammets
genomförande och för anskaffning av tekniska hjälpmedel m. m.
för effektivisering av utbildningen.
D. Kustartilleriet.
1945 års försvarskommiiié.
Kommittén har såsom i det föregående anförts föreslagit, att tjänstgöringstiden
för huvuddelen av kustartilleriet tilldelade värnpliktiga, inberäknat dem
som skola genomgå underbefälsutbildning, skall bestämmas till sammanlagt
11 månader och uppdelas på en första tjänstgöring om 9 månader och två
repetitionsövningar om vardera 30 dagar. Någon efterutbildningsövning har
kommittén icke ansett sig böra räkna med.
Med hänsyn till de för kustartilleriet speciella utbildningsförhållandena har
kommittén räknat med att värnpliktiga, sysselsatta inom jordbruket, ej tilldelas
kustartilleriet.
Chefen för marinen.
Den chefen för marinen anbefallda utredningen rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning har för kustartilleriets del verkställts av inspektören
för kustartilleriet.
I kustartilleriinspektörens utredning framhålles beträffande utbildningsmålen,
att den värnpliktige borde fullt behärska alla de situationer han
kunde komma att ställas inför under tjänstgöring i krig i sin mobiliseringsbefattning.
Då såväl materielens funktion som den enskilde mannens taktiska
uppträdande rönte inflytande av årstider och väderleksförhållanden,
komme en värnpliktsutbildning, som icke sträckte sig över minst ett år i
sammanhängande följd, icke att kunna medgiva den allsidighet, som komme
att krävas i krig. Genom att väl tillvarataga utbildningstiden och inpassa
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
densamma under året på ett sådant sätt, att största möjliga effektivitet kunde
erhållas i utbildningsarbetet, kunde de brister i utbildningen, som komme
att uppstå vid en nedskärning av utbildningstiden, begränsas. En viss sänkning
av utbildningsmålen med åtföljande kvalitetsförsämring hos truppen
bleve emellertid ofrånkomlig.
Beträffande fördelningen i stort av 12 månaders utbildningstid
har anförts, att första tjänstgöring icke kunde göras kortare än omkring 9
månader, om de värnpliktiga skulle kunna bibringas befäst förmåga och färdighet
i de befattningar, i vilka de utbildades. Därutöver erfordrades två repetitionsövningar
och en efterutbildningsövning, envar om 30 dagar.
I fråga om in- och utryckning för värnpliktiga under första
tjänstgöring har i utredningen framhållits, att om utbildningen med såvitt
möjligt bibehållen målsättning skulle kunna genomföras på två månader
eller omkring 300 timmar kortare tid än för närvarande, den betydelsefullaste
delen av utbildningen, bland annat artilleri- och minutbildningen,
måste genomföras under sommaren och förhösten, vilka erbjöde de gynnsammaste
betingelserna för utbildning av ifrågavarande slag. Det vore därför
önskvärt, att kustartilleriet tilldelades värnpliktiga huvudsakligen ur andra
yrkesgrupper än jordbrukare.
Beträffande väderleksförhållandenas inverkan på övningarna har i övrigt
anförts i huvudsak följande.
I stort sett äro november, december och januari månader olämpliga för utbildning,
enär risken för förlorad utbildningstid på grund av ogynnsam väderlek
då är som störst. Under månaderna februari och mars äro övningar, som
kräva båt- och fartygsmateriel, ofta ogenomförbara. För förbandsvis anordnade
övningar i egentlig kustartilleritjänst äro därför februari och mars icke
lämpliga ur effektivitetssynpunkt. Däremot kunna dylika övningar under
vinterförhållanden med armésamverkande artilleri med fördel anordnas under
nämnda årstid. Förberedande enskild utbildning beträffande vissa övningsdetaljer
kan även tack vare befintliga pjäsexercishallar utan alltför stora
olägenheter bedrivas under februari och mars.
Med hänsyn till väderleksförhållanden och utbildningens därav beroende
effektivitet har därför utbildningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga vid
kustartilleriet ansetts böra vara januari—oktober.
Marinöverläkaren har i yttrande till kustartilleriinspektören, under framhållande
av att såväl den allmänna som den för hela marinen upprättade sjukstatistiken
visade ökad frekvens av förkylningssjukdomar under första kvartalet
och särskilt under januari månad, avstyrkt inryckning till första tjänstgöring
under årets första månader.
Inspektören har emellertid anfört, att det ur utbildningssynpunkt vore nödvändigt
med en sådan inplacering på året av tjänstgöringstiden, att inryckning
skedde i januari, oaktat detta ur hälsosynpunkt icke vore det bästa.
Därest inryckning icke kunde ske vid nämnda tid, syntes det ej vara möjligt
att med förkortad första tjänstgöring nå ett godtagbart utbildningsresultat.
I fråga om värnpliktiga tillhörande grupp K har framhållits, att det med
47
Kungl. May.ts proposition nr 207.
hänsyn till tiden för studentexamens avläggande syntes nödvändigt att anordna
utbildningen i stort skild från huvuddelen av de värnpliktiga. För att
åsamka studenterna minsta avbräck i deras civila yrkesutbildning kunde det
ifrågasättas, huruvida icke värnpliktsutbildningen för grupp K borde uppdelas
på en vinterlinje och en sommarlinje, den förra avsedd för sådana värnpliktiga,
vilka önskade fullgöra sin värnpliktsutbildning i en följd, den senare
för sådana, som önskade bedriva universitetsstudier under vintermånaderna.
Båda linjerna skulle utbildas gemensamt under tre månader — juli—
september — varefter sommarlinjens värnpliktiga skulle utrycka och ansluta
till underbefälsutbildningen av påföljande åldersklass värnpliktiga i allmänhet
— under april—september — under det att vinterlinjens värnpliktiga
skulle kvarbli i tjänst och samutbildas med officers- och reservofficersaspiranter.
Förslagets konsekvenser beträffande de värnpliktigas civila studier ha sam
manfattats sålunda.
Vinterlinjens studenter komma att förlora ett studieår vid utbildning till
värnpliktig underofficer, under det att sommarlinjens studenter i stort sett
skulle kunna genomföra universitetsstudier under perioderna mellan värnpliktsutbildningsomgångarna.
Vinterlinjens värnpliktiga ha däremot fullgjort
sin utbildning till värnpliktig underofficer på hösten året efter värnpliktstjänstgöringens
påbörjande, sommarlinjens först på hösten andra året
efter värnpliktstjänstgöringens påbörjande. För båda linjerna tillkommer ett
vinterhalvår för utbildning till värnpliktig officer.
Med hänsyn till de värnpliktigas berättigade krav på att värnpliktstiden
såvitt möjligt anpassas så att den bereder dem minsta möjliga avbräck i deras
civila studier ha båda linjerna föreslagits skola finnas vid kustartilleriet.
För värnpliktiga ur vissa kategorier, t. ex. båtgastar, eldare och kockar har
en uppdelning i tjänstgöringsomgångar ansetts erforderlig för att tillgodose
truppförbandens behov av yrkesmän för tjänstgöring ombord på kustartilleriets
fartyg och båtar, i matinrättningar och mässar m. m. under den tid
värnpliktiga eljest icke äro i tjänst.
Det framlagda förslaget innebär, att vinterutbildning icke kommer att
kunna äga rum för de värnpliktigas huvuddel. Härom anföres följande.
Betydelsen av den speciella vinterutbildningen torde vid ett kustartilleriförband
i allmänhet icke vara lika framträdande som vid ett förband ur armén.
Ett minutläggningsförband tvingas sålunda ofta av isen till overksamhet
vintertid, vid ett fast uppställt batteri är det främst materielens funktion
under stark kyla och de särskilda problem för närförsvaret, som skapas av
framkomligheten över isen, vilka skilja tjänsten vintertid från densamma under
övriga årstider. Endast i fråga om de rörliga kustartilleriförbanden kan bristen
på vinterutbildning anses vara allvarlig. För att de rörliga kustartilleriförbanden
skola kunna lösa sina uppgifter i krig måste man kräva, att personalen
bemästrar de problem, vilka äro förknippade med genomförandet av
marsch, gruppering och strid vintertid.
För att kompensera bristen på vinterutbildning under första tjänstgöringen
för huvuddelen av de värnpliktiga bör den första av repetitionsövningarna
förläggas till tiden februari—mars. Dessutom bör såvitt möjligt allt befäl
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
vara vinterutbildat, vilket synes kunna åvägabringas dels genom att officerare
kommenderas till växeltjänstgöring vid förband ur armén, dels genom att särskild
vinterutbildning anordnas för officers- och reservofficersaspiranter samt
vinterlinjens studenter, dels även genom att stammanskap i korpralsskola bibringas
någon vinterutbildning.
\ interutbildningen bör vidare förberedas under första tjänstgöringen, vars
första del infaller under den kalla årstiden. I övrigt måste vinterutbildningen
begränsas till vad som kan bibringas de värnpliktiga under första repetitions
övningen.
Kustartilleriinspektören har framhållit, att genom de föreslagna in- och utryckningstiderna
möjligheter syntes föreligga att organisera utbildade förband
under de tider, da samövningar med förband ur andra försvarsgrenar
kunde äga rum.
I fråga om möjligheterna till rationalisering och effektivise
ring av utbildningen har i utredningen till en början framhållits, att en
viss begränsning av antalet tjänstledighetsdagar vore erforderlig. Vid en förkortad
utbildningstid syntes 18 dagar vara till fyllest.
En begränsning av utbildningen i icke militära ämnen, för närvarande 45
timmar, har ansetts böra vidtagas. Härom har anförts följande.
När det gäller att begränsa timantalet för de olika övningsgrenarna och
ämnena, ligger det nära till hands att helt slopa undervisningen i allmän medborgarkunskap,
vars kursomfång icke är av militär art. Ämnet i fråga har
emellertid visat sig ha betydelse, då det gällt att skapa ett gott förhållande
mellan de värnpliktiga och instruktionsbefälet. Det har härigenom indirekt
verkat till att förbättra utbildningsresultatet i de rent militära övningsgrenarna.
Undervisning i allmän medborgarkunskap synes därför böra bibehållas,
ehuru i begränsad omfattning.
Beträffande möjligheterna att begränsa utbildningstiden i militära ämnen
har i utredningen framhållits i huvudsak följande.
Möjligheterna härtill äro ytterst en fråga om utbildningens rationalisering
och effekti visering. Vid kustartilleriet är utbildningen redan sedan flera år
tillbaka starkt differentierad. Att genom ytterligare differentiering av utbildningen
kunna nedbringa utbildningstiden synes icke låta sig göra, utan
att möjligheterna till personalersättning under krig begränsas på ett sätt,
som äventyrar kustartilleriförbandens förmåga att lösa sina uppgifter. Vissa
övningsgrenai, för vilka avsetts ett relativt blygsamt timantal, kunna över
huvud taget icke reduceras.
Någon reducering av kursomfånget i ämnet rekrytinstruktion synes icke
kunna ske. En viss reducering av timantalet torde dock kunna åstadkommas
genom utnyttjande i högre grad än hittills av bildband och filmundervisning.
Genom förbättrad tillgång till skjutbanor och övningsterräng samt genom
ändamålsenligare målanordningar och markörskydd synes en viss tidsbesparing
kunna göras för utbildning i skjutning, närförsvarstjänst och fälttjänst.
Idrottens betydelse i den militära utbildningen är så stor, att någon inskränkning
av densamma icke bör göras. Genom förbättrad tillgång vid°trupplörbanden
på idrottsplatser, sporthallar för inomhusidrott av olika slag samt
simanläggningar kan emellertid inbesparas icke obetydlig tid, som för närvarande
bortgår för transporter till och från idrottsplatser in. m.
Viss mbesparing av nu för utbildningen i yrkestjänst anslagen tid torde
kunna bil möjlig genom att utbildningen för huvuddelen av kustartilleriets
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
49
värnpliktiga såsom i det föregående föreslagits inpassas så att de för väderleken
mest känsliga förbandsvisa övningarna infalla under den härför gynnsammaste
årstiden. Bland annat kommer härigenom mindre tid att gå förlorad
till följd av ogynnsamt väder, dålig sikt eller dylikt.
Genom iordningställande av utbildningslokaler för viss specialutbildning
ävensom anskaffning av viss materiel av teknisk natur kan utbildningen i
yrkestjänst ytterligare effektiviseras. Härigenom kan ett antal övningstimmar
inbesparas.
Av stor vikt för utbildningens effektivitet är även, att tillräckliga anslag
för ammunition och drivmedel ställas till förfogande, så att skarpskjutningar
i artilleriförband, minfällningsövningar m. m. kunna anordnas i erforderlig
utsträckning och inom härför lämplig övningsterräng.
Slutligen kunna vissa utbildningstimmar inbesparas genom att i högre
grad än hittills förlägga persedelvården till de värnpliktigas fritid.
På grund av vad sålunda anförts och under förutsättning att erforderliga
byggnader, lokaler och tekniska hjälpmedel för utbildningens effektivisering
kunna erhållas har ett godtagbart resultat av värnpliktsutbildningen vid kustartilleriet
ansetts kunna vinnas inom ramen för den förkortade utbildningstiden.
Det har dock icke ansetts möjligt att i samma utsträckning som för
närvarande bibringa de värnpliktiga utbildning i s. k. andrahandsbefattningar.
Personalersättningen kommer följaktligen att i framtiden i någon
mån försvåras.
Yakt- och handräckningstjänsten har ansetts böra såvitt möjligt inskränkas
genom olika åtgärder, såsom utnyttjande av civil personal, större tillgång på
handräckningsvärnpliktiga m. m.
Bättre tillgång på tekniska hjälpmedel för utbildningen har framhållits såsom
mycket betydelsefull, liksom ock ökade möjligheter att bedriva utbildning
inomhus.
Det har även ansetts angeläget att nedbringa transporttiden till och från
övningsplatser och att förbättra möjligheterna att reparera och överse materielen.
Särskilda medel behöva anvisas härför.
Såsom i utredningsdirektiven framhållits är det av vikt, att de värnpliktigas
eget intresse i görligaste mån utnyttjas. I denna fråga har i utredningen
anförts i huvudsak följande.
När det gäller att mobilisera den värnpliktiges intresse är det av synnerlig
vikt att ändamålet med övningarna klarlägges. Likaså måste den utstakade
vägen för att nå detta mål stå klar för den värnpliktige. Han måste känna,
att varje övningspass inneburit en förkovran i hans utbildning. Övningarna
skola byggas upp efter en klart logisk stegringsföljd. De skola göras omväxlande
för att icke bli tröttande. Stora krav måste därför ställas på instruktionspersonalen,
vilken det åligger att planlägga och organisera övningarna.
Förutom teknisk skicklighet i alla övningsdetaljer måste man av en god
instruktör kräva god pedagogisk förmåga och psykologisk skolning. Antalet
instruktörer måste vara tillräckligt dels för att skapa utbildningsavdelningar
av lämplig storlek för att utbildningen skall bli effektiv, dels för att medgiva
att instruktionspersonalen beredes tid för rekognoscering och detaljplanläggning
av övningarna.
Av stor betydelse, då det gäller att höja de värnpliktigas intresse för den
militära utbildningen, vore tvivelsutan möjligheterna för en ambitiös värn
4—439
48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 207.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
pliktig att kunna arbeta in viss tid, som han sedan kunde ha till godo. Bäst
vore härvid, om den sålunda intjänade tiden kunde tagas ut i slutet av tjänstgöringen,
så att den värnpliktige kunde beviljas tidigare utryckning. Emellertid
pågå mot slutet av utbildningen strids- och krigsövningar, varifrån hempermittering
icke bör ske i alltför stor utsträckning. Under ett tidigare skede
av utbildningen kan man väl tänka sig, att värnpliktiga, vilka fullgjort vissa
prov, kunde beredas någon extra ledighet t. ex i anslutning till veckoslutspermissionen.
Beviljandet av sådan ledighet bör dock ske med stor urskiljning
och icke alltför ofta. Viss hänsyn bör härvid även tagas till den individuella
prestationen såsom sådan och icke blott till det uppnådda resultatet.
Systemet får icke tillåtas erhålla slentrianmässig karaktär.
Yiss yrkesutbildning vid kustartilleriet är av den art, att den värnpliktige
kan ha direkt nytta av densamma i sitt civila arbete. Detta gäller särskilt
utbildningen för kategorierna radiosignalister, motorförare samt eldare
och maskinskötare. Intresset för sådan utbildning har i allmänhet visat sig
vara stort från de värnpliktigas sida. För att ytterligare stimulera de värnpliktiga
att nå ett gott resultat kan man tänka sig, att de erhålla ett bevis
för uppnådd skicklighet. Beträffande motorförare sker detta för närvarande
så, att de som bedömas besitta erforderlig kompetens härför erhålla tillfälle
avlägga prov för trafikkort eller busskort. På samma sätt skulle värnpliktiga
radiosignalister kunna få tillfälle avlägga prov för erhållande av radiocertifikat.
Beträffande den s. k. maskningen har framhållits, att man i stort sett
kunde särskilja två olika slag. Det ena hade sin grund i allmän olust att deltaga
i övningar, som syntes vara tråkiga eller som innebure större påfrestningar.
Denna form av maskning kunde motverkas genom lämplig planläggning
av övningarna och genom att deras utförande gåves en intresseväckande
form. Det andra slaget av maskning bottnade i ängslan att bliva uttagen till
vidareutbildning till värnpliktigt befäl och att därigenom löpa risk att få
värnpliktsutbildningen förlängd.
Härom har närmare anförts följande.
Det effektivaste sättet att få bort donna maskning vore otvivelaktigt att
göra vidareutbildningen frivillig. Det synes emellertid osannolikt, att kustartilleriets
behov av värnpliktigt befäl skall kunna fyllas under sådana förutsättningar,
varför det torde bli nödvändigt att även i framtiden tillgripa
tvångsvis uttagning åtminstone till underofficersutbildning. Eftersom maskningen
enligt hittills föreliggande erfarenhet tenderar att avtaga eller försvinna,
sedan uttagningen till vidareutbildning skett, bör denna uttagning äga
rum på ett så tidigt stadium som möjligt under utbildningen. Slutligen synas
försök böra göras med att bereda de till befälsutbildning uttagna, värnpliktiga,
vilka visat särskilt nit och intresse samt väl tillgodogjort sig utbildningen,
möjlighet att rycka ut från tjänstgöring något tidigare, förslagsvis
14 dagar, än övriga värnpliktiga. Vetskapen härom torde komma att verka i
hög grad sporrande på de värnpliktiga såväl när det gäller uttagning till
underbefälsutbildning, som när det gäller att nå ett gott resultat av utbildningen
till värnpliktigt befäl.
Det verksammaste medlet att motverka maskningen bland de värnpliktiga
skulle dock förvisso vara, att den civila allmänheten genom lämpliga åtgärder
från det allmännas sida bibragtes en positiv inställning till krigsmakten och
värnpliktstjänstgöringen, så att den värnpliktige inryckte till tjänstgöring
utan motvilja och med föresats att göra sitt bästa.
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
51
Liksom chefen för armén har även inspektören för kustartilleriet uttalat
sig för att tiden för läkarundersökningar m. m. nedbringas, främst genom att
skyddsympning mot smittkoppor verkställes i anslutning till inskrivningsförrättningarna.
Såsom av det föregående framgår har inspektören för kustartilleriet ansett
erforderligt, att medel anvisas för vidtagande av vissa åtgärder för effektivisering
av utbildningen. Det är här främst fråga om anskaffande av övningsterräng,
byggnader, undervisningslokaler, skjutbanor och tekniska hjälpmedel.
Enligt vid utredningen fogade kostnadsberäkningar skulle en
del av dessa åtgärder draga en kostnad av tillhopa i runt tal 2 700 000 kronor.
Beträffande ett flertal av de föreslagna åtgärderna saknas dock för närvarande
kostnadsberäkningar.
Chefen för marinen har anslutit sig till vad inspektören för kustartilleriet
anfört. Yad särskilt angår marinöverläkarens invändning mot inryckning i
januari månad har marinchefen framhållit, att vid flottan hittills omkring
hälften av de värnpliktiga inkallats i januari och att enligt det föreslagna nya
utbildningssystemet för flottan omkring en fjärdedel skulle börja sin tjänstgöring
under nämnda månad.
Yärnpliktsutbildningen under år 1948.
Chefen för marinen har i sin skrivelse den 14 januari 1948 i denna fråga
hänvisat till en av inspektören för kustartilleriet verkställd utredning.
Under förutsättning av en första tjänstgöring omfattande 9 månader och
ett sommaruppehåll om 14 dagar, vilket icke inräknas i tjänstgöringen, har
inryckning för värnpliktiga i allmänhet föreslagits skola äga rum den 11 mars
1948 och utryckning den 21 december 1948. Sommaruppehållet borde förläggas
till tiden den 21 juni—den 4 juli.
Något uppehåll för skörde- eller annan samhällshjälp borde icke förekomma
vid kustartilleriet. Då såväl inrycknings- som utrycknings data praktiskt
taget vore bundna med hänsyn till föregående och efterföljande åldersklassers
ut- respektive inryckning, läte det sig knappast göra att anordna
skördeledighet utan att denna ledighet inrymdes i den effektiva utbildningstiden.
Eör studenter och likställda borde redan sommaren 1948 övergång ske till
det utbildningssystem, som föreslagits i det föregående.
Särskilda in- och utrycknings ti der ha föreslagits för vissa värnpliktiga
yrkesmän.
Inspektören för kustartilleriet har erinrat om det tidigare anmälda behovet
av medel för anskaffning av vissa tekniska hjälpmedel m. m. och anfört, att
de medel, som under budgetåret 1948/49 oundgängligen erfordrades för sagda
ändamål, uppginge till 950 000 kronor.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
E. Flygvapnet.
1945 års försvarskommitié.
Såsom förut nämnts har kommittén för vapenföra värnpliktiga räknat med
en första tjänstgöring om 9 månader och två repetitionsövningar om vardera
en månad. De värnpliktiga ha förutsatts skola inrycka i tre omgångar.
Kommittén har anfört, att utbildningen under de vapenföra värnpliktigas
(utom studenter och likställda) första tjänstgöring borde uppdelas i grundläggande
allmänmilitär utbildning och förberedande yrkesutbildning under
omkring 2 månader samt fortsatt yrkesutbildning och — i mindre utsträckning
— allmänmilitär utbildning under återstående tid, d. v. s. omkring 7 månader.
För att förbanden m. m. vid olika tidpunkter på året skulle ha en så långt
möjligt jämn tillgång på vapenföra värnpliktiga, som fullgjort de första
månadernas grundläggande utbildning, borde inryckning för huvuddelen av
de värnpliktiga ske i tre omgångar. Därigenom minskades även behovet av
trupputbildare i instruktörstjänst. Å andra sidan stördes verksamheten vid
staber och förband m. m. av att värnpliktsutbildning skulle påbörjas vid tre
olika tidpunkter på året. Med den föreslagna längden på värnpliktstjänstgöringen
och med den värnpliktskontingent, som kunnat tilldelas flygvapnet,
syntes detta arrangemang dock vara den gynnsammaste lösningen. Den här
föreslagna utbildningsgången överensstämde i princip med vad som nu tilllämpades.
I nuvarande organisation vore det dock med hänsyn till den längre
tjänstgöringstiden för värnpliktiga möjligt att begränsa antalet inryckningsomgångar
till två och därmed förenkla utbildningsverksamheten.
Studenter och likställda — såsom biträdande ingenjörer, fototekniker och
expeditionsbiträden — borde utbildas efter i stort sett samma grunder som i
nuvarande organisation.
Utbildningen av huvuddelen av de vapenföra värnpliktiga borde liksom i
nuvarande organisation ske vid förbanden. För vissa värnpliktskategorier
borde utbildningen centraliseras till vid vissa förband anordnade kurser samt
till centrala utbildningsanstalter. Vid en särskild radarskola borde sålunda utbildas
radarobservatörer, radarmekaniker och biträdande ingenjörer i radartjänst.
Beträffande innehållet i vissa vid kommitténs betänkande fogade särskilda
yttranden får jag hänvisa till det föregående.
Chefen för flygvapnet.
Den chefen för flygvapnet anbefallda utredningen rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning har verkställts av chefen för fjärde flygeskadem.
I utredningen framhålles till en början beträffande de värnpliktigas
uppgifter och flygtjänstens inverkan på värnpliktstjänstgöringen,
att huvuddelen av flygvapnets värnpliktiga, i motsats till förhållandena
vid armén, icke vore stridande personal i egentlig mening. Deras främsta
uppgift vore i fred att deltaga i sådana arbeten på marken, som direkt eller
53
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
indirekt erfordrades för flygverksamheten. De deltoge sålunda i skötseln av
flygplan, motorer och vapen, tjänstgjorde vid marksignalorgan och expeditioner,
vid transportorgan m. m. Flygtjänsten måste i fred, såväl med hänsyn
till försvarsberedskapen som till den flygande personalens utbildning, kunna
bedrivas kontinuerligt hela året. Flygintensiteten varierade emellertid något
med årstiden. På sommaren bedreves sålunda, med utnyttjande av de goda
väderleksförhållandena, flygutbildning i större omfattning än under vintern.
På grund av de svårare arbetsförhållandena och bristen på stampersonal till
följd av pågående skolor vore å andra sidan behovet av värnpliktig arbetskraft
i stort sett lika under vintern som under sommaren. En ökning av personalbehovet
inträdde under februari—mars och augusti—september, då tillämpningsövningar
i högre förband i regel anordnades.
Den komplicerade flygmaterielen krävde yrkeskunnig personal för sin skötsel
och vård, varför det mera kvalificerade arbetet i flygstationstjänsten måste
handhavas av stampersonal med långvarig specialutbildning. Vid sidan av
dessa mera kvalificerade befattningar funnes emellertid ett flertal enklare
befattningar, som vore nödvändiga för att flygtjänsten skulle kunna bedrivas
planenligt. För dessa befattningar användes värnpliktig personal med särskilda
förutsättningar härför.
På grund av flygvapnets snabba utveckling förefunnes vissa brister i
nuvarande värnpliktsutbildning. Det rådde sålunda brist på instruktörer,
lokaler, instruktionsmateriel och böcker. En övergång till modernare
undervisningsmetoder hade ännu ej helt kunnat genomföras på grund av allt
för knapp tillgång på därför lämplig materiel, i första hand filmer. Nämnda
brister i värnpliktsutbildningen vore dock av övergående natur.
En förutsättning för att utbildningstiden för de värnpliktiga skulle kunna
nedbringas vore att tilldelningen av värnpliktiga till flygvapnet skedde
såsom hittills och att sålunda flygvapnet tilldelades värnpliktiga med vissa
förkunskaper från deras civila sysselsättning. En undersökning av hur uttagningen
av de värnpliktiga utfallit hade givit vid handen, att denna för närvarande
i stort sett skedde tillfredsställande. Ett ännu bättre resultat skulle
emellertid kunna erhållas, om representanter för flygvapnets förband kunde
beredas tillfälle att i viss utsträckning närvara vid inskrivningsförrättningarna.
Det vore därjämte värdefullt, om den i inskrivningsförrättningarna deltagande
personalen, främst inskrivningscheferna, i större utsträckning än hittills
genom besök vid flygvapnets förband erhölle kännedom om de olika värnpliktskategoriernas
arbetsuppgifter.
Frågan om åtgärder för att öka de värnpliktigas intresse och
känsla av medansvar hade ägnats ett omsorgsfullt studium. Vid samtal med
såväl de värnpliktiga som befälet vid vissa flottiljer hade framkommit, att
intresset för värnpliktstjänstgöringen hos de värnpliktiga i allmänhet vore
relativt stort, i varje fall hos dem som vore sysselsatta med teknisk tjänst.
Åtgärder kunde emellertid vidtagas för att ytterligare öka detta intresse samt
känslan av medansvar från de värnpliktigas sida. Därvid hade främst följande
åtgärder ansetts böra komma i fråga, nämligen
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
a) spridande av ökad kännedom om de betyg, som gåves de värnpliktiga
efter första tjänstgöringens slut, samt större hänsynstagande vid civilanställning
till dessa betyg;
b) ökad kontakt mellan befäl och värnpliktiga genom orienteringar i större
omfattning än för närvarande angående övningar, materiel m. m.;
c) inläggande av tävlingar i större utsträckning än hittills skett;
d) ökad användning av de värnpliktiga i ansvarsfulla och mera kvalificerade
befattningar i den mån de värnpliktigas kunskaper och färdigheter medgåve
detta; samt
e) premiering av värnpliktiga, som med intresse och energi tillgodogjort
sig utbildningen.
Under utredningsarbetet har, enligt vad vidare anförts, en ingående undersökning
av tjänstgöringsförhållanden för värnpliktiga i stationstjänst utförts
i avsikt att på bästa sätt utnyttja utbildningstiden för dessa
värnpliktiga. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats de perioder, då stationst
jänsten är mindre forcerad. Härom har anförts i huvudsak följande.
Vid de divisioner, där flygtjänst förekommer, finnas vissa tider, då behovet
av arbetskraft är stort, och vissa tider, då arbetsbelastningen är mindre.
På morgonen t. ex., då flygplanen skola rullas ut ur hangarerna och klargöras
före flygning, samt efter avslutad flygning, då flygplanen skola iordningställas
efter flygningen och dragas in i hangarerna, är arbetsbelastningen
störst. Under den tid flygning pågår och ett flertal flygplan äro i luften nedgår
behovet av arbetskraft något. Det är under denna tid som s. k. »hängtjänst»
kan förekomma.
Vid företagen undersökning har det visat sig att hängtjänst för närvarande
icke förekommer i nämnvärd utsträckning vid flygdivisionerna. Dels beror
detta på att åtgärder genom befälets försorg vidtagits för att utnyttja denna
tid för utbildning och tekniskt arbete av löpande natur och dels beror det på
att flertalet av flygvapnets förband äro jaktförband, vilkas flygplan ha relativt
korta flygpass.
De åtgärder, som genom befälets försorg sålunda vidtagits för att effektivt
utnyttja dessa tider av lägre arbetsbelastning för utbildning, ha i allmänhet
skett efter de anvisningar, som numera återfinnas i de år 1947 fastställda nya
utbildningsbestämmelserna för värnpliktiga. Dessa anvisningar torde komma
att verksamt bidraga till att s. k. »hängtjänsttid» effektivt utnyttjas.
Slutligen må framhållas, att särskilda kurser i arbetsledning under innevarande
år anordnats för vissa befattningshavare vid flygvapnet, såsom stationsavdelningschefer
in. fl. Det kan förväntas att befälets förmåga att effektivt
och rationellt utnyttja utbildningstiden härigenom kommer att ytterligare
förbättras.
Utbildningen under första tjänstgöring har förutsatts skola liksom
nu uppdelas i två perioder, den första med grundläggande utbildning i allmänmilitära
ämnen och övningsgrenar samt den andra med huvudsakligen yrkesutbildning
i respektive yrkesgrenar.
Beträffande den första perioden, vilken liksom nu förutsatts skola omfatta
fyra veckor, har i utredningen framhållits, att enligt vunna erfarenheter åtgärder
för att effektivisera utbildningen redan vidtagits i sådan utsträckning,
att nedskärning av denna tid icke vore möjlig utan att avsevärt ändra utbild
-
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
ningens allmänna mål. Läkarundersökningar, tvättbyten, bad m. m. hade sålunda
i stor utsträckning måst förläggas till fritid för att utbildningen skulle
kunna medhinnas. En åtgärd av visst värde syntes dock vara, att de värnpliktiga
redan någon månad före inryckningen erhölle »Soldatundervisning
för flygvapnet». En dylik åtgärd skulle i viss mån förbereda de värnpliktiga
på deras kommande tjänstgöring och därvid förminska de omställningsproblem,
som vore förenade med inryckningen.
Gemensamma bestämmelser för vad den under andra perioden av första
tjänstgöringen bedrivna yrkesutbildningen avsåge att bibringa de värnpliktiga
vore utfärdade av chefen för flygvapnet. Mera detaljerade föreskrifter om
hur utbildningen skulle bedrivas funnes däremot icke; endast allmänna anvisningar
hade utfärdats för var utbildningen skulle bedrivas. Utredningen hade
givit vid handen, att denna utbildning, såvitt avsåge de värnpliktiga som ej
genomginge centralt ordnade skolor eller kurser, bedreves på något olika sätt
och inte alltid så effektivt och rationellt som vore möjligt.
När de värnpliktiga efter den allmänmilitära utbildningens slut fördelades
till divisioner och till avdelningar inom flottiljstab m. m. för yrkesutbildning,
komme de i beröring med arbetsuppgifter, som de tidigare endast erhållit
mycket ytlig orientering om. De finge sålunda direkt övergå till yrkesutbildningen
vid respektive arbetsplatser, innan de blivit tillräckligt insatta
i vad denna tjänst verkligen omfattade. Innan den egentliga yrkesutbildningen
påbörjades, syntes det därför mest rationellt att inlägga en förberedande
yrkesutbildning omfattande orientering om omfattningen av samt vissa
grunder m. m. för den fortsatta yrkesutbildningen, genomgång av ordningsoch
säkerhetsföreskrifter, eldsläcknings- och räddningsmateriel o. s. v. De
värnpliktiga skulle därigenom snabbare komma in i tjänstgöringen samt bättre
förstå de arbetsuppgifter och den utbildning, som under den fortsatta yrkesutbildningen
komme att meddelas dem. Tiden för och omfattningen av denna
förberedande yrkesutbildning varierade för olika kategorier av värnpliktiga;
någon bestämd gräns mellan den förberedande och den fortsatta yrkesutbildningen
syntes dessutom av praktiska skäl icke kunna dragas. Omkring två
veckor syntes emellertid böra beräknas för den förberedande yrkesutbildningen.
Den fortsatta yrkesutbildningen syntes kunna effektiviseras och rationaliseras
genom att mera detaljerade föreskrifter utfärdades för omfattningen
av utbildningen. Därvid borde lämpligen inläggas ett visst antal lektioner
eller övningar, i vilka inrymdes allt vad de värnpliktiga skulle bibringas
under denna del av utbildningen. Yidare borde uppgöras en ungefärlig tidsplan
för när de olika lektionerna eller övningarna skulle genomgås. Denna
tidsplan borde lämpligen indelas i perioder om två—tre veckors längd. Beroende
på tjänstgöringens art och arbetsbelastningen i övrigt kunde dessa
lektioner och övningar sedan inläggas på härför lämpliga tider. Genom att
här angivet förfaringssätt tillämpades syntes utbildningstiden rationellt utnyttjas
samtidigt som största effektivitet erhölles. Med tillämpning av an
-
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
givna utbildningsmetoder syntes en tid av sex månader vara till fyllest för
den fortsatta yrkesutbildningen.
1947 års luftförsvarskommitté hade föreslagit, att vissa värnpliktiga vid
flygvapnet skulle erhålla utbildning i luftbevakningstjänst.
Värnpliktiga avsedda för manskapsbefattningar i dylik tjänst syntes böra
uttagas och utbildas vid flygvapnets samtliga flottiljer (motsvarande). Därigenom
skulle den fördelen vinnas att alla flottiljer bleve lika belastade av
utbildningen och att varje enskild utbildningsavdelning bleve mindre än om,
såsom nämnda kommitté föreslagit, utbildningen skulle ske endast vid vissa
flottiljer.
Tjänstgöringen inom luftbevakningen kunde på grund av tjänstgöringens
natur sägas ske inom två yrkesgrenar, nämligen i lsttjänst (tjänst vid luftbevakningsstationer)
samt lgc- och lfctjänst (tjänst vid luftbevakningsgruppscentraler
respektive luftförsvarscentraler). Med hänsyn till den skilda karaktären
av dessa båda tjänstgöringsområden borde värnpliktiga avsedda för
lsttjänst främst uttagas bland kategorierna mekaniker och stationsmanskap,
medan värnpliktiga avsedda för lgc- och lfctjänst främst borde uttagas bland
kategorierna skrivbiträden och ordonnanser samt radarobservatörer.
Beträffande luftbevakningsutbildningens närmare utformning bär anförts
i huvudsak följande.
Då erfarenheter från utbildning i luftbevakningstjänst saknades vid flygvapnet,
kunde endast riktlinjerna i stort för utbildningens omfattning uppdragas.
För utbildningen syntes komma att åtgå för värnpliktiga i lsttjänst
omkring 90 timmar och för övriga omkring 130 timmar. De värnpliktiga, som
avsåges. för luftbevakningsutbildning, borde uttagas därför i början av yrkesutbildningen.
Därefter borde de jämsides med sin övriga tjänst under de
tider av dagen, då arbetsbelastningen vore minst, genomgå luftbevakningsutbildning.
Detta syntes kunna genomföras under förutsättning att antalet
värnpliktiga, som skulle utbildas, icke överstege 40—50 per flottilj. Vid flygbaskåren
syntes dock ett större antal värnpliktiga kunna utbildas samtidigt.
Praktisk övning av ifrågavarande värnpliktiga i luftbevakningstjänst borde
ske i samband med större luftförsvars- eller flygvapen-(eskader-) övningar.
Denna del av utbildningen kunde dock icke inrymmas i första tjänstgöringen
utan borde lämpligen ske under repetitions- eller efterutbildningsövning.
Den kompletterande utbildningen syntes kunna meddelas på omkring 30
dagar.
Den sammanlagda erforderliga utbildningstiden skulle alltså för samtliga
värnpliktskategorier vid flygvapnet uppgå till sju och en halv månader, dock
att värnpliktiga uttagna till utbildning i luftbevakningstjänst därutöver skulle
ha att undergå viss kompletterande utbildning under omkring 30 dagar.
En första tjänstgöring av sju och en halv månader förutsatte emellertid,
dels att flygvapnet tilldelades en avsevärt större värnpliktskontingent än för
närvarande och dels att de värnpliktiga uttoges bland ynglingar med förkunskaper
inom respektive yrkesgrenar. För att kunna tillgodose behovet av
värnpliktiga, användbara i praktisk yrkestjänst, vid varje flygtjänsthalvårs
början vore det vidare nödvändigt att inryckningstiderna förlädes till mitten
57
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
av mars respektive mitten av september. Det syntes nämligen icke vara möjligt
att under en flygutbildningsperiod företaga ombyte av värnpliktiga utan
men för flygtjänsten. Därjämte vore inryckningstiderna betingade av behovet
av utbildade värnpliktiga vid förbanden vid tider för större tillämpningsövningar
(augusti—september) och vinterövningar (februari—mars). Med
föreslagna inryckningstider kunde även dessa behov tillgodoses.
I utredningen har behovet av repetitionsövningar vid flygvapnet närmare
belysts. Härutinnan torde få hänvisas till handlingarna.
Yärnpliktsutbildningen under år 1948.
Liksom övriga försvarsgrenschefer har chefen för flygvapnet i skrivelse
den 14 januari 1948 avgivit utredning med förslag rörande värnpliktsutbildningen
under år 1948, varvid såsom förutsättning gällt antingen 11 månaders
tjänstgöring i en följd jämte en repetitionsövning vid flygvapnet (alternativ
I) eller ock 12 månaders tjänstgöring i en följd (alternativ II), i båda
alternativen med i huvudsak nuvarande storlek på värnpliktskontingenten.
Chefen för flygvapnet har inledningsvis framhållit, att den ifrågasatta
tjänstgöringstiden finge betraktas som ett provisorium som i huvudsak endast
skulle omfatta under år 1948 inryckande värnpliktiga. Förslaget finge
därför icke anses utgöra en principlösning på längre sikt. Hur anslutningen
mellan det nu ifrågasatta provisoriet och den slutgiltiga lösningen av vämpliktsfrågan
skulle ordnas på ett för tjänsten vid flygvapnet godtagbart sätt,
kunde icke för närvarande överblickas.
Beträffande alternativ 1 har i utredningen anförts, att man kunde tänka
sig att de värnpliktiga antingen inryckte samtidigt eller att de — liksom
under nuvarande förhållanden — ryckte in i två omgångar. I det förra fallet
erhölles en period om 21/* månader, varunder inga värnpliktiga disponerades
för praktisk tjänst. Med hänsyn till kravet på krigsberedskap — särskilt
kuppberedskap — och nödvändigheten av att i fred hålla bland annat flygsäkerhetstjänst
och materiel tjänst kontinuerligt i gång kunde detta förfarande
över huvud taget icke komma i fråga.
I det senare fallet, med två inryckningsomgångar, erhölles en period om
cirka 1 månad, varunder inga utbildade vapenföra värnpliktiga stode till förfogande,
varjämte under sammanlagt 3V2 månader endast halva kontingenten
kunde utnyttjas för praktisk tjänst.
Även i detta fall vore emellertid krigsberedskapen mindre god. För att
fylla kravet på kontinuerlig flygtjänst av full omfattning under hela året
måste — utan ökning av den årliga värnpliktskontingenten — en del av de
delårstjänstgörande värnpliktiga under tiden för provisoriet ersättas med
helårstjänstgörandc annan personal. Därvid borde per flottilj cirka 80 värnpliktiga
ersättas av annan personal. De ekonomiska konsekvenserna av en
sådan lösning skulle dock bliva så avsevärda, att redan av detta skäl denna
utväg icke kunde anses framkomlig.
Den enda möjligheten att på ett någorlunda godtagbart sätt tillgodose
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 207.
tjänstens krav under de tider, då endast kalva eller ingen del av värnpliktskontingenten
(de vapenföra) vore under tjänstgöring, syntes vara att under
denna tid dels minska flygtjänstens omfattning, dels tillföra den av 1945 års
försvarskomnritté föreslagna organisationen ett minimibehov av civil personal
såsom ersättare för värnpliktiga. Den sammanlagda merkostnaden per månad
för denna civila personal hade överslagsvis beräknats till cirka 175 000 kronor.
Med hänsyn till de olägenheter ur krigsberedskaps- och fredsutbildningssynpunkt,
som vidlåda sålunda skisserade möjligheter till tjänstgöringens ordnande,
samt med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna och svårigheten
att erhålla angiven personal, har chefen för flygvapnet ansett sig icke kunna
tillstyrka en lösning i denna riktning, trots den möjlighet till repetitionsövning
den medgiver.
I fråga om alternativ II har anförts, att om enligt detta en tjänstgöringstid
om 12 månader uttoges i en följd, detta för flygvapnets del medförde samma
tjänstgöringstid för de värnpliktiga som under år 1947, enär icke heller under
detta år några repetitionsövningar fått uttagas i nämnvärd utsträckning.
Olägenheterna härav ha sammanfattats sålunda.
Detta förhållande har bland annat inneburit att repetitionsövande värnpliktiga
icke kunnat inkallas för övertäckning, varigenom stora olägenheter
vållats förbanden och kraven på fullgod tjänst måst eftersättas. Vid flera föiband
har flygtjänsten sålunda måst bedrivas endast i form av allmän flygträning
i stället för erforderlig och planerad flygslagsutbildning. Väderlekstjänsten
har ej heller kunnat bedrivas i erforderlig utsträckning, vilket allvarligt
påverkat en del av underlaget för flygsäkerhetstjänsten.
Större tillämpningsövningar ha icke kunnat genomföras utan endast eskaderövningar,
vilka måst planläggas såsom momentövningar och därigenom
endast i begränsad omfattning kunnat ge övning åt deltagande personal. Sålunda
ha varken de operativa staberna med stridsledare eller basförbanden
och luftbevakningen kunnat ges erforderlig övning.
De värnpliktiga av äldre åldersklasser ha icke kunnat erhålla repetition av
sina färdigheter och kunskaper för de befattningar, i vilka de äro krigsplacerade.
Ovan anförda förhållanden ha medfört mindre effektiv fredstjänst, enär
flygmaterielen icke kunnat utnyttjas i önskvärd grad och flygtjänsten icke
kunnat bedrivas i erforderlig omfattning. Även krigsberedskapen har minskat
för såväl flygförband, basförband och luftbevakning som för den operativa
ledningen.
Alternativet 12 månaders tjänstgöring i en följd även för 1948 års klass
skulle således enligt utredningen medföra, att det svaghetstillstånd, vari flygvapnet
för närvarande befunne sig, ytterligare förlängdes, såvida icke under
år 1949 äldre åldersklasser finge inkallas till repetitionsövning. I sistnämnda
fall kvarstode dock alltid den olägenheten att 1948 års klass icke komme att
bli i tillfälle att under repetitionsövning uppfriska sina kunskaper.
Sammanfattningsvis har chefen för flygvapnet uttalat, att av de angivna
alternativen intet vore för flygvapnets del tillfredsställande. I valet dem
emellan vore som ett provisorium för ifrågavarande åldersklass 12 månaders
tjänstgöring i en följd minst oläglig. Då repetitionsövningar under såväl år
59
Kungl. Maj-.ts ''proposition nr 207.
1947 som år 1948 icke fått uttagas, med påföljd att varken flygvapnets förband
eller luftbevakningen kunnat beredas för krigsberedskapens upprätthållande
betryggande övning, bleve det än mer nödvändigt att sådana övningar
kunde bedrivas under år 1949. Därför erfordrades att värnpliktiga tillhörande
äldre åldersklasser finge inkallas till repetitionsövningar under nämnda år.
Det förutsattes vidare att — på grund av den uteblivna möjligheten till övertäckning
— en eller annan civil befattningshavare vid varje flottilj (motsvarande)
finge anställas för flygsäkerhetstjänsten.
V. Remissutlåtanden.
överbefälhavaren, som framdeles i särskilt utlåtande kommer att närmare
yttra sig rörande försvarskommitténs förslag om värnpliktsutbildningen
och försvarsgrenschefernas i november 1947 avgivna utredningar i samma
ämne, har i utlåtande över försvarskommitténs förslag anfört, att utbildningstiden
enligt kommitténs förslag avkortats på ett sätt, som strede mot krigsoch
beredskapserfarenhetema. Slopandet av efterutbildningsövningen och
avkortningen av första tjänstgöring medförde allvarliga konsekvenser för
krigsorganisationen.
I utlåtande över försvarsgrenschefernas förslag rörande värnpliktsutbildningen
under år 1948 har överbefälhavaren anslutit sig till berörda förslag
under de givna förutsättningarna. Överbefälhavaren betraktade den föreslagna
organisationen av utbildningen under år 1948 som ett provisorium. Det vore
emellertid uppenbart, att den förkortade första tjänstgöringen och de inställda
repetitions- och efterutbildningsövningarna medförde allvarliga följder för
förbandens krigsduglighet vid mobilisering och för den omedelbara krigsberedskapen.
Överbefälhavaren uttalade med hänsyn till den ovissa utrikespolitiska
utvecklingen vissa farhågor i dessa avseenden.
Enär övriga militära myndigheters yttranden över försvarskommitténs betänkande,
i vad detta avser värnpliktsfrågorna, komma att av överbefälhavaren
ingivas i samband med dennes blivande utlåtande i ämnet, lämnas här ingen
redogörelse för dessa yttrandens innehåll.
Arbetsmarknadsstyrelsen och de stora parterna på arbetsmarknaden ha
haft att yttra sig över såväl försvarskommitténs betänkande som försvarsgrenschefernas
i november 1947 avgivna förslag rörande värnpliktsutbildningens
närmare utformning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har beträffande utbildningen vid armén framhållit,
att under nu rådande förhållanden med en allmän brist på arbetskraft
en minskning av övningstidens längd ur arbetsmarknadssynpunkt givetvis vore
önskvärd. Enligt erfarenheterna från beredskapstiden under sista världskriget
hade det emellertid visat sig vara förenat med stora svårigheter att under ett
s. k. skärpt läge igångsätta en allmän kompletterande utbildning av de värn
-
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
pliktiga, om samtidigt — vilket säkerligen komme att bliva fallet — en forcerad
materielanskaffning för krigsmaktens m. fl. behov måste igångsättas med
åtföljande stora krav på arbetskraft till industrien.
Styrelsen har mera ingående berört jordbrukets behov av arbetskraft och
härom anfört bland annat följande.
Erfarenheterna från åren efter kriget ge vid handen, att under ordinarie
vapenoymngsuppehåH, förlagt till tiden för hö- eller stråsädesskörd, i allmänhet
de till jordbruket horande värnpliktiga deltogo i skördearbetet, under det
att endast ett mindre antal av de Övriga värnpliktiga frivilligt anmälde sig härtilL
Det blev sålunda i huvudsak jordbrukets egen ordinarie personal: som
återbördades till detsamma. Jordbrukets övriga behov av arbetskraft under
s orden måste i viss omfattning tillgodoses genom militär skördehjälp i form
av antingen villkorligt extra övningsuppehåll eller utbeordrande av militär
skordetrupp. Det ar ej säkert att man i längden lyckas få ut frivilliga till
skördearbete bland de värnpliktiga icke-jordbrukarna. Insättande av militära
förband till skördearbete är ett tvångsförfarande och kan enligt nu gällande
lagstiftning egentligen endast tillgripas vid katastroflägen. Att göra detta
slag av militär skördehjälp permanent är detsamma som att införa ett slags
tjänsteplikt för skördearbete, samtidigt som statsmakterna låtit den år 1939
antagna tjanstepliktslagen upphöra att äga giltighet. En dylik permanent
militär skördehjälp år efter år kan även komma att bland annat motverka
den rationalisering av jordbruksdriften, som eftersträvas. Det synes styrelsen
icke lämpligt att jordbrukets extra behov av arbetskraft under skördetid i
framtiden tillgodoses som under de senaste åren genom villkorliga extra
övningsuppehåll eller genom utbeordrande av militär skordetrupp, därest det
ej gäller mera allmänna rena katastrofsituationer å jordbrukets område.
Ui jordbrukssynpunkt torde i allmänhet en uppdelning av det i utredningen
och betänkandet föreslagna tvåmånadersuppehållet under den första tjänstgöiingen
pa höskörden och stråsädesskörden vara att föredraga framför ett
sammanhängande uppehåll om 2 månader, som icke helt kommer att spänna
över de båda viktigaste säsongtopparna, hö- och stråsädesskörden. Styrelsen
har dock icke något att erinra emot att det i utredningen och betänkandet föreslagna
övningsuppehållet under första tjänstgöringen för vissa av de värnpliktiga
göres sammanhängande, särskilt som ett sammanhängande övningsuppehåll
av här ifrågavarande längd i regel torde kunna beräknas neutralisera
de på skördearbetet inverkande skiftande väderleksförhållandena.
Förläggandet av det i utredningen och betänkandet föreslagna två-månadersuppehållet
till tiden mitten juli-—mitten september synes styrelsen lämpligt.
Styrelsen förutsätter dock givetvis att viss jämkning av sagda tid för övningsuppehållet
vid behov bör kunna ifrågakomma, varvid tiden för uppehållet bör
bestämmas efter hörande av styrelsen.
Ett sommaruppehåll om 2 månader under första tjänstgöringen skulle sålunda
vara särskilt fördelaktigt för jordbruket. För hantverket och handeln
samt för statliga och kommunala verk och dylikt skulle ett dylikt uppehåll
möjligen kunna tänkas bereda vissa lättnader vid anskaffandet av semesterersättare.
Vid industrien ha semestrarna hittills varit förlagda särskilt till
juli månad, varvid hela personalen vid ett industriföretag i regel erhållit
semester på en gång och driften vid företaget därigenom inställts under
semestern. Under sådana förhållanden synes ett övningsuppehåll tiden 15
juli—15 september icke ha någon särskild betydelse för industrien. Emellertid
har på sistone observerats en tendens till utspridning av industrisemestrarna
under en längre tidsperiod och till en fortsatt kontinuerlig drift vid
industriföretagen även under semestertiden.
61
Kungl. Maj:ts proposition nr 207
Inom hantverket, handeln samt statliga och kommunala verk m. fl. kan
emellertid ersättare ha anskaffats i stället för de till första tjänstgöring inkallade
värnpliktiga. Dessa kunna därför icke alltid vara säkra på att under ett
två-månaders övningsuppehåll få återtaga sina platser. Svårigheterna härvidlag
torde i hög grad ökas vid vikande konjunkturer, vilket givetvis även gäller
värnpliktiga från industrien, där de under övningsuppehållet pågående semestrarna,
såsom de hittills anordnats, i och för sig skapa anställningssvårigheter.
Risk förefinnes alltså för att ett två-månaders sommaruppehåll kan
skapa ett arbetslöshetsklientel. Här anförda synpunkter äro beaktade i försvarskommitténs
förslag.
Försvarskommitténs förslag, att de i jordbruksnäringen sysselsatta värnpliktiga
jämte det ytterligare antal värnpliktiga, som erfordras för att utbildningsenheterna
skola bli lämpligt avpassade, skola inkallas till första tjänstgöring
i mitten av april, varvid för dem ett avbrott skall äga rum omkring
mitten av juli—mitten av september, samt att huvuddelen av övriga värnpliktiga
skola inrycka i mitten av juni och fullgöra tjänstgöringen i en följd, synes
styrelsen sålunda lämpligt. Styrelsen anser dock, att förslaget i fråga bör försöksvis
prövas under ett eller annat år, innan slutligt avgörande i frågan
träffas. Här må framhållas, att styrelsen förutsätter att uttagningen av ickejordbrukare
till förstnämnda inkallelseomgången i första hand skall ske bland
sådana värnpliktiga, som därtill frivilligt anmäla sig. Likaså förutsätter styrelsen
att värnpliktig, som inkallats till aprilomgången, må kvarbliva _i tjänst
vid sitt förband under sommaruppehållet och därvid åtnjuta värnpliktigs vanliga
förmåner, allt under förutsättning att den värnpliktige ej kan beredas
tillräckligt avlönad civil sysselsättning under uppehållet. Styrelsen är dock
medveten om att värnpliktig, som sålunda kvarbliver vid sitt förband, icke
gärna kan få tillgodoräkna sig tjänstgöringen under uppehållet som fullgjord
värnpliktstjänstgöring.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ifrågasatt, om icke den av arméchefen föreslagna
fortsatta gruppchefsutbildningen, om sådan ansåges erforderlig, borde
kunna förkortas så att gruppchefseleverna icke behövde vara inkallade under
skördemånaderna.
Mot förslagen rörande ordnandet av värnpliktsutbildningen vid flottan
och kustartilleriet har styrelsen intet haft att erinra under förutsättning
att värnpliktiga jordbrukare som regel icke tilldelas dessa vapengrenar.
I fråga om värnpliktsorganisationen vid flygvapnet har styrelsen framhållit,
att flygvapnet för sin krigsorganisation endast komme att taga i anspråk
högst sju åldersklasser av huvuddelen av sina värnpliktiga. Enär tillgången
å tekniskt kunniga värnpliktiga vore begränsad i förhållande till de militära
behoven, syntes det styrelsen som om man borde undvika att med hänsyn
till fredstjänsten öka flygvapnets årliga värnpliktskontingent, om en dylik
ökning icke vore betingad av krigsorganisationens behov. Styrelsen tillstyrkte
därför försvarskommitténs förslag om inkallelse av flygvapnets värnpliktiga
i tre omgångar och en första tjänstgöring om 9 månader, även om utredningens
förslag om l''h månaders första tjänstgöring givetvis för dagen ur arbetsmarknadssynpunkt
skulle vara att föredraga.
Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att på kort sikt en inskränkning
av värnpliktsutbildningen ur arbetsmarknadssynpunkt otvivelaktigt vore
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
att hälsa med tillfredsställelse. Därigenom skulle bristen på arbetskraft, som
åtminstone inom vissa sektorer av näringslivet, om hänsyn ej toges till konjunkturella
förskjutningar, kunde väntas bliva relativt långvarig, bii mindre
accentuerad. Å andra sidan måste man vid ett mera långsiktigt bedömande
och med hänsyn till erfarenheterna från de första krigsåren under det andra
världskriget bringa i erinran, att den otillfredsställande utbildningen under
1930-talet nödgade till relativt långvariga inkallelser under krigets första år
för att åstadkomma en efterutbildning. Då en forcerad krigsberedskap ofta
sammanfölle med en synnerligen arbetskrävande industriell omställning, vore
det ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt ytterst beklagligt, om på grund av
bristande tidigare utbildning ett större antal värnpliktiga behövde inkallas till
beredskapstjänstgöring än det aktuella utrikespolitiska läget för sin del syntes
kräva.
Vid övervägande av i vad mån ett dagsaktuellt arbetsmarknadspolitiskt
krav på förkortad och koncentrerad utbildning borde väga starkare än det militärpolitiska
kravet om en gedigen utbildning vore föreningen närmast böjd att
åtminstone i viss utsträckning förorda tillmötesgående av de militära kraven.
Föreningen ville emellertid starkt understryka, att det vore ett arbetsmarknadspolitiskt
intresse av mycket stor betydelse, att uppehåll i militärtjänstgöring
i möjligaste män gjordes under en till cirka två månader uppskattad
skördetid. Förslaget om uppehåll i värnpliktsutbildningen under tiden 15
juli—15 september tillstyrktes följaktligen livligt av föreningen.
Landsorganisationen i Sverige har beträffande värnpliktsutbildningen anslutit
sig till försvarskommitténs förslag. Kommittén syntes ha goda skäl till
stöd för sin övertygelse om möjligheten att — utan uppgivande av kravet på
i stort sett bevarad effektivitet — genom rationalisering av utbildningen åtminstone
tills vidare nedbringa övningstiden på sätt föreslagits. Utbildningstidens
förkortning vore starkt motiverad av denna åtgärds betydelse för vår
civila arbetskraftsförsörjning i ett bristläge, som med sannolikhet kunde antagas
bli bestående under de närmaste åren. Vid den avvägning av militära,
produktionella och statsfinansiella hänsyn, som måste ske vid värnpliktstidens
bestämmande, borde också beaktas den betydelse, som tryggandet av vårt
civila arbetskraftsbehov hade även för vidmakthållande av våra materiella
försvarsresurser.
Kommitténs förslag om ett sommaruppehåll om två månader har landsorganisationen
funnit väl motiverat från jordbruksnäringens och folkförsörjningens
synpunkter.
Även förslaget om efterutbildningsövningens slopande har landsorganisationen
funnit väl motiverat.
Med anledning av arméchefens förslag om en till 15 månader förlängd gruppchefsutbildning
har landsorganisationen uttalat, att det syntes sannolikt att
— sedan nu ej heller, såsom under kriget, beredskapsövningarna kunde användas
för utbildning — tiden för första tjänstgöringen ej medgåve en tillfredsställande
gruppchefsutbildning. Den förlängda utbildningen syntes emel
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
lertid ej böra omfatta längre tid än för närvarande toges i anspråk för densamma
eller 12 månader; vid fastställande av tiden för första tjänstgöringen
hade man ju utgått från att förkortningen icke skulle behöva ske på bekostnad
av utbildningens effektivitet.
Riksförbundet Landsbygdens Folk (K. L. F.) har icke haft någon erinran
att göra mot förkortningen av de värnpliktigas övningstid men har förutsatt
att genomgripande åtgärder vidtoges för att verkligen effektivisera utbildningen
och göra den i möjligaste mån intresseväckande för de värnpliktiga.
Det föreslagna övningsuppehållet med två månader under sommaren för värnpliktiga
knutna till jordbruksnäringen hälsade riksförbundet med tillfredsställelse.
Riksförbundet ville starkt understryka vikten av att detta förslag
genomfördes. Därutöver ville riksförbundet rörande denna fråga framhålla
önskvärdheten av att hänsyn måtte tagas till de ur klimatsynpunkt mycket
olikartade jordbruksförhållandena i olika delar av vårt land och att sålunda
övningsuppehållet måtte förläggas tidigare i norra Sverige och senare i södra
Sverige.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har ansett sig icke kunna ingå
på frågan, huruvida den föreslagna avsevärda minskningen av utbildningstiden
kunde medföra en betänklig minskning av försvarets effektivitet. Dock ville
organisationen framhålla, att såväl finansiella och arbetsmarknadspolitiska
som folkpsykologiska skäl gjorde det angeläget, att utbildningstiden icke bleve
längre än som ur effektivitetssynpunkt ansåges ofrånkomligt.
Den föreslagna väsentliga minskningen av den första utbildningstidens
längd förutsattes kunna ske med i stort sett bibehållna utbildningsmål, och
följaktligen måste utbildningen komma att intensifieras och bliva avsevärt mera
krävande än hittills. Organisationen ansåge sig ha anledning antaga att en
sådan utveckling i och för sig vore gynnsam för vidmakthållande av de värnpliktigas
intresse för den militära tjänsten samt av försvarsintresset överhuvudtaget.
Den allmänna känslan av att tid förspilldes till föga eller ingen nytta
verkade, vare sig den ansåges sakligt befogad eller ej, i motsatt riktning.
Organisationen ville i detta sammanhang starkt understryka, att de nämnda
ökade kraven icke enbart eller ens främst komme att ställas på de värnpliktiga
utan i än högre grad på befälskårerna, inte minst de befälsgrupper, som
huvudsakligen sysslade med den praktiska trupptjänsten. Om icke en i nuvarande
läge allvarlig sänkning av utbildningsnivån skulle uppstå, måste befälet
nedlägga ett ytterst minutiöst planläggnings- och förberedelsearbete samt söka
utvinna högsta möjliga effekt av instruktioner och övningar. Detta måste
komma att ställa ökade krav både i fråga om kunnighet och ambition, och det
kunde förutses att dessa personalgrupper, för vilka någon arbetstidsreglering
icke tillämpades, också i fråga om arbetstidens längd komme att bli hårt belastade.
Ifrågavarande omständigheter måste särskilt beaktas i de sammanhang,
då frågor om befälskårernas ekonomiska och andra förmåner vore föremål
för bedömanden. Vidare vore det angeläget, att man åstadkommc en rationell
arbetsfördelning och ett effektivt utnyttjande av befälstillgångarna.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
Kommitténs förslag om ett avbrott i utbildningen för värnpliktiga jordbrukare
syntes ändamålsenligt. Organisationen funne det önskvärt att man
såvitt möjligt uttoge de övriga värnpliktiga, som skulle ingå i övningsavdelningar
för jordbruksbefolkningen, efter frivilligt åtagande. Detta måste i så
fall ordnas i samband med inskrivningsförrättningarna, eftersom huvuddelen
av de värnpliktiga förutsattes ha senare inryckningsdatum.
Icke heller Sveriges lantbruks förbund har haft något att erinra mot den
föreslagna förkortningen av utbildningstiden. Det vore enligt förbundets mening
möjligt att i avsevärd utsträckning kompensera minskningen i utbildningstiden
genom effektivisering av utbildningen. De förslag, som i sådant
syfte framlagts i försvarsgrenschefernas utredningar, funne förbundet beaktansvärda.
Särskilt ville förbundet framhålla betydelsen av att tillräckliga medel
avsåges för anskaffning av undervisningsmateriel och övriga hjälpmedel för
utbildningen. Med hänsyn till det stora behovet av arbetskraft inom jordbruket
under perioder av toppbelastning hälsade förbundet med särskild tillfredsställelse
förslaget om införande av ett två månaders övningsuppehåll
under sommaren för till jordbruket hörande värnpliktiga. Vid utformandet av
reglerna för övningsuppehållet borde beaktas, att tiden för detsamma måste
anpassas efter de växlande jordbruksförhållandena i olika delar av landet.
Av övriga myndigheter och organisationer, som yttrat sig över försvarskommitténs
förslag, ha ett flertal berört frågan om förkortning av utbildningstiden.
I allmänhet har därvid påyrkats längre utbildningstid än enligt kommitténs
förslag.
Statens organisaiionsnämnd har icke blivit övertygad om att utbildningen
komme att giva fullgott resultat. Tjänstgöringstiden vore endast en faktor -—
av större betydelse än en långvarig utbildning vore att förfoga över väl kvalificerat
befäl i tillräckligt antal. Enär stora brister förelåge i nuvarande befälsorganisation,
borde befälsfrågan i dess helhet omprövas. En ökning av antalet
värnpliktiga vid flygvapnet skulle medföra bestämda olägenheter, varför nuvarande
system med inryckning i två omgångar borde bibehållas. Slopandet av
efterutbildningsövningen medförde vådor för omskolningen, som bleve än
viktigare i den föreslagna organisationen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att, om utbildningstiden förkortades,
utbildningsresurserna i fråga om befäl och materiel m. m. måste vara
fullt tillräckliga. Länsstyrelsen ifrågasatte, om kommittén tillbörligt beaktat
detta.
Sveriges industriförbund har framhållit, att det ur industriens synpunkt
vore önskvärt, att utbildningstiden icke gjordes längre än nödvändigt. Den
ökning av tillgången på arbetskraft, som en nedskärning av övningstiden skulle
möjliggöra, vore emellertid under normala förhållanden så ringa, att den ej
kunde tillmätas avgörande betydelse, därest utbildningsstandarden skulle
nämnvärt försämras. En längre men fullgod utbildning i fred vore för industrien
förmånligare ur arbetsmarknadssynpunkt än en kortare utbildning
65
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
under fred men ökad sådan i ett skärpt läge. En forcerad utbildning för att i
ett skärpt läge gottgöra försummelser i tidigare utbildning skulle nämligen
medföra en ökad avtappning av arbetskraft från industrien samtidigt som
kraven på industriens produktionsförmåga ökade.
Förbundet har funnit slopandet av efterutbildningsövningen olyckligt. De
olägenheter för industrien, som militärtjänstgöring för 35-åringar innebure,
vore ej av så stor betydelse, att de uppvägde fördelarna med att få rätt man
på rätt plats.
Värnpliktiga officerares riksförbund anser det betänkligt att minska övningstiden.
Kommittén hade frångått sina direktiv i denna fråga.
Svenska sportskytteförbundet har anfört, att utbildningstidens förkortning
innebure, att skjututbildningen icke finge tillfredsställande omfattning. Utvecklingen
inom det militära skyttet löpte fara att avbrytas.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har uttalat, att nackdelarna med
den minskade övningstiden för de värnpliktiga syntes delvis kunna neutraliseras
genom ökad tillgång på rutinerad personal för trupptjänsten.
Slopandet av efterutbildningsövningen har föranlett gensagor i ett par
andra remissutlåtanden.
Sålunda har arméförvaltningen framhållit, att åtgärden äventyrade underhållsförbandens
användbarhet, och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
har anfört, att möjligheten att tillföra underhållstrupperna omskolad personal
minskades genom efterutbildningsövningens borttagande. Bevakningsinspektören
har ansett, att efterutbildningsövningen vore viktig för landstormspolisorganisationen.
Besparingarna genom övningens slopande uppvägde icke
skadeverkningarna.
Slutligen må nämnas, att länsstyrelsen i Gävleborgs län ansett lämpligare
med provisoriska jämkningar i utbildningstiden än med eu radikal nedskärning
av densamma.
VI. Departementschefen.
Av olika skäl kan något definitivt förslag rörande värnpliktstidens längd
och utformning i övrigt icke framläggas för innevarande års riksdag. Med
hänsyn härtill och då det ansetts önskvärt att hithörande spörsmål erhålla
en så allsidig belysning som möjligt har remisstiden för de militära myndigheterna
i vad avser denna del av försvarskommitténs betänkande — på begäran
av överbefälhavaren — utsträckts. Remissyttrandena skola avgivas före den 1
juni innevarande år.
Yad därefter angår frågan huruvida en begränsning av övningstidens längd
nu bör genomföras ehuru utformningen ej kan bli definitiv vill jag erinra om
de motiv jag anförde vid framläggande av proposition nr 227 till 1947 års
riksdag angående övningstiden och som av riksdagen dågodtogos. .lag vill även
erinra om att riksdagen fann en ytterligare nedsättning av övningstiden utöver
den då föreslagna, avseende en månad, möjlig. I proposition tidigare denna
5—43!p is Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 207.
<56 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
dag upptager jag olika förslag beträffande försvarets organisation, som framlagts
av 1945 års försvarskommitté. Jag har dock icke ansett det möjligt att
nu genomföra den begränsning av värnpliktskontingenten, som kommittén förordat,
ej heller huvudparten av de organisationsförändringar, som skulle bli
en följd av denna. Av kommittén genom dessa åtgärder åsyftade lättnader
för produktionen i vårt land och ekonomiska besparingar kunna sålunda ej
nu genomföras. Under dessa förhållanden anser jag det så mycket mera angeläget,
att de åtgärder icke skjutas på framtiden, vilka innebära att icke mera
arbetskraft bindes vid försvaret genom övningstidens längd än vad som är
oundgängligen erforderligt. Ehuru jag väl beaktat de invändningar från de
militära myndigheternas sida, som knyta sig till en ytterligare nedsättning av
övningstiden, håller jag före att ett gott utbildningsresultat skall kunna vinnas
på kortare tid, om effektivare utbildningsmetoder komma till användning och
de värnpliktigas ökade intresse för utbildningens bedrivande på olika sätt
kan bättre utnyttjas än hittills. Jag är dock medveten om att vissa svårigheter
kunna finnas att omedelbart uppnå resultat i form av en icke försämrad
utbildning. I detta sammanhang vill jag framhålla, att jag nu ej är beredd
att ta ställning till försvarskommitténs förslag att indraga efterutbildningsövningen.
Vid statsmakternas beslut föregående år om förkortning av de värnpliktigas
utbildningstid med en månad förutsattes, att utbildningstiden skulle förkortas
så långt detta vore möjligt vid tillämpning av effektiva utbildnings
metoder och med beaktande av de krav som ur beredskapssynpunkt uppställdes.
Närmare utredningar härutinnan ha sedermera efter uppdrag av Kungl.
Maj:t verkställts genom försvarsgrenschefernas försorg.
I direktiven för de utredningar, som försvarsgrenscheferna förlidet år erhöllo
uppdrag att verkställa, förutsattes, att nuvarande utbildningsmål skulle i
väsentliga delar och i görligaste mån bibehållas. Övningstidens förkortningavsågs
skola i första hand vinnas genom att utbildningen i olika hänseenden
effektiviserades, varvid de värnpliktigas intresse och känsla av medansvar
för utbildningen i görligaste mån skulle tillvaratagas. I syfte att utreda
möjligheterna i sistnämnda avseende ha omfattande försök ägt rum under det
senaste utbildningsåret.
Vad först armén beträffar ha försöken varit upplagda på många olika
sätt och äro icke ännu i alla delar avslutade. Det är därför för tidigt att nu
fälla något slutligt omdöme rörande möjligheterna att efter dessa linjer effektivisera
utbildningen. Jag delar arméchefens uppfattning, att försöksverksamheten
bör fullföljas under kommande utbildningsår. Då erfarenheterna från
de redan verkställda försöken därvid kunna tillvaratagas, torde det finnas
anledning förvänta, att resultaten skola kunna bli bättre än hittills.
Såsom av arméchefens utredning framgår ha försök ägt rum även efter
andra linjer än nyss berörts. Ett flertal goda uppslag för utformningen av
värnpliktsutbildningen ha därvid framkommit. Av särskilt intresse äro härvid
försöken med förenklad gruppchefsutbildning och med rationalisering av
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
beväpningen i syfte att minska antalet vapentyper inom gruppen. Möjligheterna
att gå fram efter dylika riktlinjer äro emellertid ännu svåra att överblicka,
icke minst ur organisatoriska och ekonomiska synpunkter.
Enligt de av 1947 års riksdag beslutade provisoriska bestämmelserna utgör
utbildningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga vid armén 14 månader,
varav 11 månader utgör första tjänstgöring. Försvarskommittén har räknat
med att tiden för första tjänstgöring genom att utbildningen effektiviseras
skall kunna nedbringas till 9 månader. Samma tid har föreslagits av chefen
för armén för den händelse att den sammanlagda utbildningstiden skall minskas
med 2 månader.
Den föreslagna minskningen av första tjänstgöringen har föranlett erinran
från de militära myndigheternas sida, och även andra myndigheter ha uttalat
betänkligheter mot en så avsevärd nedsättning av övningstiden. Med hänsyn
till de möjligheter att effektivisera utbildningen, som i olika avseenden torde
stå till buds, anser jag mig dock kunna förorda att en nedsättning sker. I likhet
med försvarskommittén räknar jag med att utbildningstiden undei
första tjänstgöringen skall utgöra 9 månader och förutsätter härvid att utbildningsmålen
icke begränsas mer än som är oundgängligen nödvändigt.
Såväl försvarskommittén som chefen för armén ha förutsatt, att inom den
sålunda begränsade utbildningstiden icke kan beredas utrymme för skördeuppehåll
eller militär skördehjälp. Med anledning därav har föreslagits ett
två månaders uppehåll under sommaren. Enligt försvarskommitténs förslag
skulle detta uppehåll i utbildningen i huvudsak anordnas endast föi värnpliktiga
jordbrukare, medan arméchefen räknat med att även andra värnpliktiga
skulle få del därav. I förslagen har förutsatts, att de värnpliktiga
under uppehållet icke skulle åtnjuta de ekonomiska förmåner, som äro förenade
med tjänstgöring. Förslagen ha tillstyrkts av samtliga remissmyndigheter,
i allmänhet med förord för försvarskommitténs förslag.
En uppdelning av de värnpliktiga i två skilda grupper med olika inryckningstider
medför ett flertal svårbedömbara konsekvenser ur organisatorisk
synpunkt. Enär å andra sidan arméchefens förslag torde vara förenat med allvarliga
olägenheter ur social synpunkt, kan jag icke för närvarande tillstyika
något av förslagen.
Då emellertid ett uppehåll i utbildningen med hänsyn till jordbrukets behov
av arbetskraft under skördetiden åtminstone de närmaste åren torde vara
oundgängligen erforderligt, föreslår jag i enlighet med arméchefens förslag
rörande utbildningen under år 1948, att i avvaktan på ytterligare
överväganden ett uppehåll om 14 dagar inlägges under sommaren på
för jordbruket lämplig tidpunkt. Utrymme för detta uppehåll torde icke
finnas inom ramen för den av mig nyss förordade övningstiden, och
jag förutsätter därför, att, tiden för uppehållet icke skall inräknas i
övningstiden. De värnpliktiga böra under uppehållet åtnjuta ekonomiska
förmåner enligt samma bestämmelser som under tjänstgöring. Jag kan
däremot icke tillstyrka, att utöver angivna sommaruppehåll skulle be
-
68
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 207.
räknas ytterligare 10 dagar för militär skördehjälp. Inberäknat sommaruppehållet
skulle således utbildningstiden för de värnpliktigas huvuddel utgöra
9 Va månader. Värnpliktiga tillhörande grupp K torde icke böra erhålla det
angivna sommaruppehållet.
Chefen för armén har i sin sistberörda utredning framhållit, att det med
hänsyn till hästvården vore nödvändigt med 11 månaders första tjänstgöring
vid kavalleriet och hästanspända artilleriförband. Jag har intet att erinra mot
att värnpliktiga vid nämnda förband få tjänstgöra 11 månader under första utbildningsåret.
Jag förutsätter dock härvid, att de två sista månaderna av
tjänstgöringen tillgodoräknas de värnpliktiga som repetitionsövningar. Värnpliktiga
tillhörande grupp K torde även vid dessa förband böra fullgöra allenast
9 månaders första tjänstgöring. Ahd de fortsatta övervägandena rörande
värnpliktsutbildningen bör frågan om hästvården ägnas särskild uppmärksamhet
i syfte att möjliggöra, att repetitionsövningar kunna anordnas vid dessa
förband efter samma grunder som vid armén i övrigt.
Mot det av arméchefen senast framlagda förslaget rörande in- och utryckningstider
har jag i stort sett intet att erinra. En jämkning av tiderna för
in- och utryckning blir dock erforderlig med anledning av mitt ställningstagande
till frågan om militär skördehjälp.
Det av chefen för armén diskuterade alternativ I — innebärande 8 månaders
tjänstgöring första året och den återstående månaden av första tjänstgöringen
jämte en repetitionsövning under tredje året — synes mig ur militär
synpunkt innebära så stora fördelar, att det vid den fortsatta utredningen om
värnpliktsutbildningen bör ytterligare övervägas.
Frågan om utbildningen av befäl och specialister kräver ytterligare utredning.
I avvaktan därpå räknar jag med i stort sett oförändrade bestämmelser.
Av det anförda följer, att jag icke nu kan tillstyrka, att värnpliktiga
som uttagas till gruppchefsutbildning erhålla förlängd tjänstgöring.
Till frågan om slopandet av efterutbildningsövningen är jag, såsom redan
anförts, icke för närvarande beredd att taga ställning. Denna fråga sammanhänger
nära med vissa av de frågor, som — enligt vad jag förut denna dag
anfört vid anmälan av frågan om försvarsorganisationens utformning — tarva
ytterligare utredning.
För flottans del har av såväl försvarskommittén som chefen för marinen
föreslagits en radikal omläggning av utbildningssystemet. De värnpliktiga
skulle årligen inrycka i fyra omgångar, och utbildningen skulle i rationaliseringssyfte
i stor utsträckning centraliseras. Det föreslagna utbildningssystemet
synes innebära en lämplig lösning, och jag kan därför tillstyrka detsamma.
V ärnpliktiga jordbrukare böra som regel icke tilldelas flottan. Av skäl som
chefen för marinen anfört i sin skrivelse rörande värnpliktsutbildningens ordnande
under år 1948 bör inryckning till tjänstgöring enligt det nya systemet
eventuellt börja redan i juli detta år.
Försvarskommittén har räknat med att övningstiden skall kunna nedbringas
till 11 månader. Chefen för marinen anser däremot, att tillfredsstäl
-
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
lande utbildningsresultat icke kunna erhållas på kortare tid än 12 månader. För
egen del kan jag tillstyrka, att övningstiden tills vidare bestämmes till 12
månader.
Kustartilleriets värnpliktiga torde böra erhålla samma utbildningstid
som värnpliktiga vid armén, eller sålunda första tjänstgöring i 9 månader
samt två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning, vardera om 30
dagar. Av skäl som inspektören för kustartilleriet anfört torde inryckningen
för huvuddelen av de värnpliktiga böra äga rum i januari månad oaktat de
olägenheter ur hälsovårdssynpunkt, som kunna vara därmed förknippade.
Innevarande år har dock inryckning enligt inspektörens förslag ägt rum i mars
månad. Föreslagen inryckningstid förutsätter, att skördeuppehåll icke äger
rum vid kustartilleriet, som sålunda som regel icke bör tilldelas värnpliktiga
jordbrukare.
För värnpliktiga tillhörande grupp K har föreslagits den ordningen, att
för senare delen av första tjänstgöringen skulle finnas två linjer, en vinterlinje
och en sommarlinje. Enär detta medför fördelar ur tjänstesynpunkt och
en viss valfrihet kan vara till fördel för de värnpliktiga, särskilt med hänsyn
till studier och dylikt, har jag intet att erinra mot att anordningen försöksvis
tillämpas.
De åtgärder för att effektivisera utbildningen, som inspektören för kustartilleriet
förordat, torde böra närmare övervägas och i lämplig omfattning
göras till föremål för försök.
Beträffande den obligatoriska befälsutbildningen vid marinen ifrågasätter
jag icke för närvarande någon huvudsaklig ändring. Frågan därom bör emellertid
ägnas uppmärksamhet i samband med motsvarande spörsmål för armén.
I fråga om värnpliktstjänstgöringen vid flygvapnet göra sig i vissa avseenden
andra synpunkter gällande än vid de andra försvarsgrenarna. Det
är här till väsentlig del fråga om möjligheterna att på lämpligaste sätt kontinuerligt
tillgodose flygvapnets behov av personal för skötsel och underhåll
av materiel.
För närvarande fullgöra de värnpliktiga vid flygvapnet 12 månaders tjänstgöring
i en följd; den sista månaden av tjänstgöringen utgör repetitionsövning.
Huvuddelen av de värnpliktiga inrycka på hösten i två omgångar med
hälften i varje omgång. Uppehållet mellan inryckningarna är omkring 6
veckor. Genom denna anordning vinnes, att antalet för yrkestjänst användbara
värnpliktiga kan hållas konstant under hela året med undantag av en kortare
period på hösten, då endast halva styrkan är tillgänglig.
Enligt försvarskommitténs förslag skulle första tjänstgöring begränsas till
9 månader med inryckning i tre omgångar. Förslaget förutsätter en icke
oväsentlig utökning av flygvapnets värnpliktskontingent. Chefen för flygvapnet
har bestämt avstyrkt detta förslag. Do tre inryckningarna anses avsevärt
försvåra möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt ordna utbildningen
och utnyttja utbildningsbefälet. Chefen för flygvapnet har i stället förordat
en första tjänstgöring om 7 Va månader, vilken tid anses tillräcklig för att ut
70
Kungi. Maj:ts proposition nr 207.
bildningsmålen skola kunna nås. Inryckning skulle ske i två omgångar. Förslagets
genomförande kräver en ytterligare ökning av värnpliktskontingenten
utöver vad som skulle erfordras, om försvarskommitténs förslag genomföres.
Jag är icke beredd att för närvarande taga slutlig ställning till de sålunda
framlagda förslagen utan förordar, i överensstämmelse med chefens för flygvapnet
förslag rörande värnpliktsutbildningens ordnande under år 1948, att
den nuvarande anordningen tills vidare i huvudsak bibehålies. De värnpliktiga
böra således fullgöra tjänstgöring i en följd under 12 månader. Detta förslag
innebär, att det icke finnes utrymme för någon repetitions- eller efterutbildningsövning.
Denna olägenhet torde emellertid i nuvarande läge vara ofrånkomlig.
Vid de fortsatta övervägandena rörande värnpliktsutbildningen synes
dock böra övervägas, huruvida den sammanlagda utbildningstiden vid flygvapnet
borde bestämmas till 13 månader. Utrymme skulle därigenom erhållas
för en repetitionsövning, vilken på längre sikt lärer vara erforderlig, om större
övningar skola kunna anordnas vid flygvapnet. Utan repetitionsövning skulle
flygvapnets värnpliktiga dessutom ej kunna utnyttjas i dess krigsorganisation
under lika lång tid som hittills varit fallet, vilket skulle ställa krav på utökning
av flygvapnets värnpliktskontingent i fred.
De åtgärder i effektiviseringssyfte, som chefen för flygvapnet föreslagit,
synas i stort sett lämpliga.
Vid anmälan av försvarspropositionen har jag föreslagit, att luftbevakningsutbildningen
skall övertagas av flygvapnet. Jag tillstyrker chefens för
flygvapnet förslag rörande denna utbildnings ordnande inom ramen för flygvapnets
värnpliktsutbildning. Till frågan om hur den i försvarspropositionen
förutsatta vidareutbildningen av värnpliktigt befäl för luftbevakningsorganisationen
närmare skall utformas kan jag dock icke utan ytterligare utredning
taga ställning.
I vissa av försvarsgrenschefernas utlåtanden ha föreslagits begränsningar
beträffande utbildningen i vissa icke-militära ämnen, såsom medborgarkunskap
och medborgarekonomi. Jag kan icke ansluta mig till uppfattningen
att dessa ämnen sakna betydelse för den militära utbildningen och förutsätter
därför, att denna utbildning skall meddelas i samma omfattning som under
den ettåriga utbildningen. Undervisningen i här avsedda ämnen omfattade då
35 timmar. Bestämmelser ha utfärdats av denna innebörd.
I det föregående har jag icke gått närmare in på frågan om utbildningen
för vissa speciella kategorier av värnpliktiga, som ha från huvuddelen
av de värnpliktiga avvikande utbildningsförhållanden, exempelvis värnpliktiga
vid vissa övningsförband vid armén. Icke heller ekonomivärnpliktiga
ha berörts. Jag förutsätter, att Kungl. Maj:t skall äga att meddela
erforderliga bestämmelser rörande utbildningens anordnande och fördelning
på omgångar m. m. inom ramen för den i det föregående föreslagna
totala utbildningstiden, för huvuddelen av de värnpliktiga 12 månader. I fråga
om värnpliktiga, som avses i 27 § 1 mom. D. värnpliktslagen — värnpliktiga
i specialtjänst — bör minskningen av utbildningstiden ske på sätt närmare
bestämmes i kommandoväg.
71
Kungt. Maj-.ts proposition nr 207.
Den föreslagna begränsningen av utbildningstiden för de värnpliktiga
kommer att inom vissa delar av försvaret väsentligt minska kuppberedskapen.
Vid de fortsatta övervägandena rörande värnpliktsutbildningen
bör denna fråga ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid bör även övervägas,
huruvida nu gällande bestämmelser rörande beredskapsövning med hänsyn till
utbildningstidens förkortning äro i behov av överarbetning.
Vapenfria värnpliktiga skola enligt gällande bestämmelser (bbS
1943: 121) för sin utbildning tjänstgöra ett antal dagar, som med en tredjedel
överstiger det som angives i 27 § 1 mom. A. värnpliktslagen. En begränsning
av utbildningstiden enligt värnpliktslagen med två månader föranleder alltså
en minskning av de vapenfrias utbildningstid med en tredjedel utöver de två
månaderna.
I försvarsgrenschefernas utredningar har starkt understrukits behovet av
anslagsmedel för effektivisering av utbildningen. Denna fråga
torde emellertid få bedömas i vanlig ordning i samband med prövning av
myndigheternas framställningar om dylika medel.
Ett flertal betydelsefulla frågor i anslutning till förslagen om förkortad
utbildningstid för värnpliktiga kan, såsom av det anförda framgår, icke för
närvarande slutligt bedömas. Med hänsyn därtill anser jag mig icke nu böra
föreslå, att värnpliktslagen ändras. Bestämmelser i ämnet torde i stället, liksom
föregående år, böra sammanfattas i en förordning, som förelägges riksdagen
för antagande. I enlighet härmed har inom försvarsdepartementet ut
arbetats förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Bestämmelserna torde böra göras generellt tillämpliga på värnpliktiga, som
inrycka till tjänstgöring efter mars 1948. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t
att pröva vilka kategorier av de före nämnda tidpunkt inryckta värnpliktiga
som böra omfattas av de nya bestämmelserna.
Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen
att antaga förenämnda förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Magnus T. Möller.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 207.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga .................................................. 3
I. Inledning.................................................................... 4
II. Gällande bestämmelser .................................................... 5
III. Utbildningsfrågan vid 1947 års riksdag och utredningsdirektiven ...... 6
IV. Föreliggande utredningar.
A. Allmänt.................................................................. 7
B. Armén .................................................................. 12
C. Flottan .................................................................. 34
D. Kustartilleriet .......................................................... 45
E. Flygvapnet .............................................................. 52
V. Remissutlåtanden .......................................................... 59
VI. Departementschefen ........................................................ 65
Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri,